1896. Första Kammaren. N:o 16
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:16
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1896. Första Kammaren. N:o 16.
Onsdagen den 1 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; ock dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Justerades protokollet för den 24 nästlidne mars.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 8, med
förslag till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes olika
beslut i fråga om användande af riksbankens vinst för år 1895.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 194, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, angående
handeln med vin och maltdrycker, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Behms
den 28 nästlidne mars bordlagda motion, n:o 52, med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32,
65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 28 nästlidne månad bordlagda betänkande
n:o 19 och Första Kammarens tillfälliga utskotts samma
dag bordlagda utlåtande n:o 7.
På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts andra gången, skulle uppföras på föredragningslistan
till kammarens sammanträde den 9 innevarande
månad.
Första Kammarens Prof. 1896, N:o 16.
1
N:o 16. 2
Torsdagen den 2 April.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Crusébjörn,
från och med den 8 till och med den 17 i denna månad.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,36 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Torsdagen den 2 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.
Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående afsöndring af ett område från Eskilstuna kungsladugård
i Södermanlands län till plats för skolhus;
2:o) angående jordafsöndring från indragna militiebostället
Underslös i Göteborgs- och Bohus län;
3:o) angående statsanslag för reparation af kapell i Muonionalusta
kapellag m. m.;
4:o) angående aflöning åt tjensteman vid Vadstena hospital
och asyl;
5:o) angående anvisande af medel för kompletteringsarbeten
å Vestkustbanan;
6:o) angående införande af elektrisk belysning vid Karl
Gustafs stads gevärsfaktori, samt
7:o) angående förändrad lydelse af § 17, mom 1, värnpligtslagen.
Justerades protokollet för den 26 sistlidne mars.
Torsdagen den 9 April.
3 N:o 10.
Vid föredragning af bankoutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 8, med förslag till omröstningsproposition i anledning
af kamrarnes olika beslut i fråga om användande af riksbankens
vinst för år 1895, godkändes den föreslagna omröstningspropositionen.
Föredrogos de vid sammanträdet aflemnade kong!, propositionerna;
och hänvisades propositionen angående förändrad lydelse
af § 17 mom. 1 värnpligtslagen till lagutskottet och de
öfriga propositionerna till statsutskottet.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Torsdagen den 9 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 26, 27 och 28 nästlidne mars
samt den 1 innevarande april.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Att herr borgmästaren C. Moberg till följd af sjukdom (influenza)
är förhindrad att under den närmaste tiden deltaga i
Riksdagens förhandlingar, intygas af:
Karlstad den 6 april 1896.
P. A. Eneström,
Lasarettsläkare.
Herr talmannen tillkännagaf, att från kammarens sekreterare
inlemnats ett sjukbetyg, hvilket upplästes och var af följande
lydelse:
N:o 16. 4
Torsdagen den 9 April.
Om ändringar
i lagen
ang. tillsyn å
vissa s. k. folkbanker
in. in.
Att kanslirådet A. von Krusenstjerna på grund af tarmlidande
är förhindrad att de närmaste dagarne sin tjenst förrätta,
intygas härmed.
Stockholm den 7 april 1896.
Aug. Berlin,
Förste Provinsialläkare.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 27 sistlidne mars
bordlagda utlåtande mo 42, i anledning af väckt motion om tilllägg
till lagen angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker
m. m. den 29 juli 1892.
Herr Hasselrot: Jag tillåter mig yrka afslag på det föredragna
betänkandet. Den lag, som nu är i fråga, är lagen angående
tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga
penninginrättningar den 29 juli 1892. Såsom redan utskottet
påpekat, är lagen af skäligen nytt datum. Denna lag
förekom till behandling efter utredning af komité, och sedan den
af lagutskottet lemnat3 utan anmärkning, antogs den i riksdagen.
Såsom kammaren känner, innehåller den inga speciella
bestämmelser, motsvarande hvad som fius för sedelutgifvande
banker, aktiebolagsbanker och sparbanker, utan kontrollen är i
stort som smått öfverlemnad åt Konungens befallningshafvande.
Nu har lagutskottet anmärkt, att en hel mängd af sådana bestämmelser,
som fins i andra lagar för sparbanker och sedelutgifvande
banker, lämpligen borde stadgas äfven för dessa folkbanker,
och derför hemstält om nu förevarande skrifvelse. För
min del tror jag, att sådana bestämmelser, som utskottet föreslagit,
ej äro behöfliga och många gånger skadliga.
Lagutskottet har såsom eu brist i lagen först anmärkt, att
det ej fins stadgadt, att banken eller inrättningen skall ega af
myndighet faststäldt reglemente. Men då bolagslagen antogs
förra året, gick man från den s. k. auktoritetsprincipen. Numera
granskas ej reglementena på annat sätt, än att man tillser, att
de ej stå i strid med lagen. Det vore under sådana förhållanden
ytterst besynnerligt, om man i detta fall skulle fordra ett af
myndighet faststäldt reglemente för folkbankerna.
Vidare anmärker utskottet, att det ej fins något uttryckligt
stadgande om grundfond och reservfond. Detta står visserligen
ej direkt, men det fius en bestämmelse i lagen, som lyder så:
»Finnes grundad anledning till antagande, att penninginrättning
. .. förlorat sin reservfond och 20 % af inbetald grundfond,
har Konungens befallningshafvande att förordna om dess ställande
under utredning.» Det är således ett bestämdt stadgande, att
då den förlorat 20 % af grundfonden, skall den ställas under
Torsdagen den 9 April. 5
utredning. Har den icke någon grundfond eller reservfond,
ligger i sakens natur, att den ej får fortsätta sin verksamhet.
Af den förteckning, som herr Gethe bilagt sin motion, visas,
att alla dessa banker hafva reservfonder och ganska stora sådana.
Ny bestämmelse härutinnan är således enligt min åsigt obehöflig.
»Ännu betänkligare», säger utskottet, »synes det utskottet,
att lagen ej stadgar förbud mot belåning i banken af delaktighetsbevis
i densamma». Ja, det låter ju säga sig. Men jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att det är fråga om solidariska
bolag. Man har således den solidariska ansvarigheten att hålla
sig till. Det är visserligen sant, att beträffande sedelutgifvande
banker fins eu sådan bestämmelse, men just derför, att de äro
sedelutgifvande, har allmänheten större anspråk på, att detta förbud
fins. Folkbankerna äro i allmänhet lokala inrättningar, der
allmänheten har mer än väl reda på ställningen. Och det vore
mången gång hårdt för en, som har delaktighetsbevis i en sådan
bank, att ej få använda det till belåning i banken. Det har ej
heller visats, att det missbrukats.
Slutligen säges: »För undvikande af allehanda trakasserier,
torde en bestämmelse jemväl vara erforderlig, som begränsar
bankens styrelseledamöters och tjenstemäns rätt att i banken erhålla
lån eller användas som borgesman å till banken stälda
förbindelser, på ungefär enahanda sätt, som i sparbankslagen
finnes om styrelseledamöter och tjensteman i dylika banker
stadgadt.» Detta tror jag vore en mycket äfventyrlig bestämmelse.
Då en sådan bestämmelse infördes beträffande sparbankerna,
var man ganska tveksam. Men det ansågs gå för sig
derför, att styrelseuppdraget i sparbank vore mera en företroendepost.
Här är det deremot fråga om penninginrättningar, stälda
på vinst och förtjenst, och jag föreställer mig, att det blir svårt
att få lämpliga styrelseledamöter, om dessa ej finge använda
banken för sina affärsförbindelser. Säkerligen komme de, som
vore mest framstående affärsmän och kände penningförhållandena
i trakten, icke att gå in såsom ledamöter, utan det blefve blott
vanliga tjensteman, som icke hade reda på affärsrörelsen eller
sättet att sköta sådan. Jag tror alltså, att det ej vore klokt att
intaga en sådan bestämmelse.
Till sist ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att
bestämmelserna i nu gällande lag äro så ovilkorliga beträffande
Konungens befallningshafvandes tillsyn, att denna myndighet
nästan har hela penninginrättningen i sin hand.
Det fins en omständighet till, som jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på. Det kan väl rj vara rigtigt, att Riksdagen
besvärar Kongl. Maj:t med skrifvelse i alltför många saker.
Jag har i dag på morgonen låtit i lagutskottets kansli taga reda
på, hur det förhåller sig i år. Af 84 hittills afgjorda ärenden
har utskottet tillstyrkt skrifvelse i 43 och afstyrkt i 41 fall. Att
N:o 16.
Om ändringar
i lagen
ang. tillsyn å
vissa s. k. folkbanker
m. m.
(Forts.)
N:o 16. 6
Torsdagen den 9 April.
Om ändringar
i lagen
ang. tillsyn å
vissa s. k. folkbanker
in. m.
(Forts.)
det är ett större antal, än vi hafva nummer på betänkanden
inne i Riksdagen, beror derpå, att ibland flere motioner sammanförts
i ett betänkande och att en del frågor ännu ej expedierats
från utskottet. Detta är verkligen ett så rikligt antal skrivelser,
hvarmed vi redan ifrågasatt att besvära Kong). Maj:t, att det
synes mig, man borde iakttaga en viss varsamhet, innan man
vidare skrifver om ändringar, som ej äro så nödvändiga.
Herr Rudebeck: Då jag deltagit i utskottes beslut i denna
fråga, vill jag yttra några ord. Utskottet bar, såsom den föregående
talaren framhöll, ej lemnat å sido den omständigheten,
att det kan vara mindre välbetänkt att begära ändring i en lag,
som bar ett så färskt datum som den nu ifrågavarande, och utskottet
är icke heller främmande för den erinran, att skrivelser
till Kongl. Maj:t afiåtas i eu ofantlig mängd och kanske mer,
än som önskligt vore. Men der vid lag bör man taga hänsyn till
den frågas vigt och betydelse, som saken gäller; och det bar
varit denna orsak, som gjort, att utskottet bär låtit den betänklighet
vika, att lagen är så ung, och deri ligger ock skälet för
utskottets uppfattning, att man bör göra en hemställan till Kongl.
Maj:t om lagens fullständigande i angifvet hänseende.
Motståndare till utskottets mening utgå från den uppfattningen,
att dessa folkbanker skulle vara af relativt underordnad
betydelse. Jag vågar deremot framhålla en annan mening. Jag
tror, att de äro af ganska stor betydelse, och vill särskilt fästa
uppmärksamheten derpå, att den sannolikt inom kort förestående
indragningen af enskilda bankernas sedelutgifningsrätt redan föranleda
att flere af dessa banker indragit kommissionskontor och
afdelningskontor. Den kommer att medföra en sådan indragning
i ännu större omfattning, och följden kommer ovilkorligen ganska
snart att blifva den, att orter med liflig verksamhet måste, då dessa
bankkontor ej vidare finnas, sätta sig i tillfälle att på annat sätt
tillgodose sina anspråk i bankhänseende för sina penningaffärer.
Enligt hvad jag känner, bär det på flera håll varit tal om att
ersätta dessa kontor med s. k. folkbanker. Dessa komma då att
spela en ganska betydlig roll, och jag ser i detta förhållande ett
högst vigtigt skäl, för att den lag, som gäller folkbankerna, blir
så tillfredsställande som möjligt och bjuder full säkerhet både för
bankerna och för den allmänhet, som kommer att anlita desamma.
De brister, som finnas i den nuvarande lagen, såsom särskildt
saknad af obligatorisk bestämmelse om grund- och reservfonder,
äro enligt min åsigt högst afsevärda. Visserligen talar lagen derom,
att om grundfond eller reservfond blifvit använd, har Konungens
befallningshafvande att föreskrifva, att banken skall upphöra;
men det fins dock ej någon bestämmelse om att grundfond
eller reservfond ovilkorligen skall finnas. Af den tabell, som
motionären bilagt sin motion, framgå ock flera exempel, som visa,
Torsdagen den 9 April.
7 N:o 16.
hurusom dels grundfond icke finnes, dels, der sådan fins, den Om ändriningalunda
står i ett rigtigt förhållande till den rörelse, som banken 9ar j la9en,
drifver. Härvid vill jag då påvisa, att Grytnäs och Avesta folk- a^sa s*k
bank har på sparkasseräkning, i rundt tal, 218,000 kr., på upp -banker m. m.
och afskrifningsräkning 10,600 kr., och på depositionsräkning (Forts.)
297,300 kr., summa 527,200 kr. eller något öfver en half million
kronor. Men denna bank har ej någon grundfond, och den har
en reservfond af endast 19,800 kr. Vexiö handtverkares m. flis
förlagskassa har visserligen ett relativt litet belopp, men dock
33.000 kr. på sparkassa, men saknar grundfond, och reservfonden
stannar vid 6,000 kr. Bergsjö folkbank har på sparkasseräkning
417.000 kr. och på andra räkningar 13,000 kr., således mellan
400.000 och 500,000 kr., men har en grundfond på blott 20,000
kr. och en reservfond på 8,000 kr. När man ser, huru dessa
banker det oaktadt fortfarande få existera, framgår deraf, att bestämmelsen
i nu gällande lag rörande folkbanker ej anses obligatorisk
i afseende på skyldigheten för dem att bilda grundfond
och afsätta en reservfond. Vid sådant förhållande och då, såsom
högst antagligt är, dessa folkbanker komma att framdeles i ännu
större utsträckning än nu drifva bankverksamhet, kan jag ej förstå
annat, än att det är af högsta vigt, att sådana åtgärder vidtagas,
hvarigenom såväl bankens egen säkerhet som allmänhetens
trygghet till densamma kan främjas.
Den siste talaren fann ej, att frånvaron af förbud mot belåning
i banken af delaktighetsbevis i densamma var så betänklig.
Jag är af en motsatt åsigt, ty jag anser det vara högst betänkligt,
om så får ske, och kan icke sluta mig till den mening, han
hyser, att det skulle möta svårighet att få folkbanker till stånd
på platser, der det behöfs, om detta förbud skulle införas. Tvärt
om tror jag, att eu sådan bestämmelse icke kommer att hindra
en banks anordnande, der man, som sig bör, sätter i främsta rummet
bankens förtroende hos allmänheten och säkerheten för såväl
dem, som åt banken anförtro små penningar, som för dem, hvilka
vilja grunda banken. En bestämmelse derom, att styrelseledamöters
och tjenstemäns rätt att i banken erhålla lån och användas
såsom borgensmän begränsas, synes mig ock vara af behofvet
påkallad och högst vigtig såsom egnad att ingifva förtroende.
Jag kan ej förstå, hvarför man ej bör vara angelägen om
att ordna äfven folkbankerna på ett fullt tillfredsställande sätt
och med hänsyn till den bästa möjliga säkerhet. Hvar fins något
egentligt skäl, hvarför man skall göra eftergifter gent emot dem,
hvilket kan föra derhän, att bankens säkerhet och allmänhetens
trygghet icke så fullständigt som möjligt tillgodoses. Tvärt om
synes mig angeläget vara att på allt sätt söka väl ordna med
dessa folkbanker, hvilka, såsom jag förut nämnt, enligt min åsigt
inom en ej aflägsen framtid komma att spela eu ganska betydande
roll på många orter.
N:o 16. 8
Torsdagen den 0 April.
Om ändrin- Af dessa skal ber jag att för min del få yrka bifall till ut9ar
Ha9enQ skottets förslag.
ang. tillsyn a °
vissas.k.folk- Herr Öländer: Jag är hufvudsakligen förekommen af den
<M,;''Fort7'') m föregående talaren, men skall dock tillåta mig att äfven påpeka
or a'' några omständigheter till försvar för utskottets förslag.
Det är visserligen sant, att den nu gällande lagen om folkbanken
är af mycket ungt datum, men den är också så blottad
på alla betryggande föreskrifter, att dess totala frånvaro icke ens
skulle märkas. Jemför man de många och minutiösa föreskrifter
till kontroll och trygghet för den penninginsättande allmänheten,
som meddelats för sparbankerna, med den nästan fullständiga
bristen på dylika bestämmelser i afseende å folkbanker, skulle
man verkligen kunna tro, att lagstiftaren ansett dessa sistnämnda
banker såsom något fullkomligt betydelselöst och som mycket
litet anlitades. Sä är dock icke förhållandet. Om man ser på
den bilaga, som var fogad vid motionen, finner man bekräftelse
härå, och äfven inom den ort, jag tillhör, användas folkbankerna
i ganska stor omfattning — visserligen, det medgifver jag, blott
af fattige och mindre bemedlade, men detta bör väl ej utgöra
något hinder för att kontrollen i afseende på dessa bör vara lika
sträng som i afseende på andra banker, helst deras kundkrets är
mindre än andras i stånd att bära de förluster, som en slapp
kontroll kan medföra.
I fråga om de bestämmelser, som finnas i den lag, som nu
gäller, är det redan påvisadt, att föreskrifter saknas om bildande
af vare sig grund- eller reservfond. Och om det verkligen ändock
skulle finnas sådana fonder, tjenar detta egentligen blott till att
gifva allmänheten en falsk föreställning om bankens penningställning,
ty, såsom här förut nämnts, det fins intet som hindrar,
att sjelfva lottbrefven eller, såsom de äfven benämnas, delaktighetsbevisen
kunna vara i banken belånade. Hvilken säkerhet medföra
väl under sådana förhållanden bankens fonder, äfven om de
nominelt uppgå till höga belopp? De kunna vara alldeles värdelösa.
Vidare talar lagen ej om, att det skall vara något reglemente,
och den angifver ej ens den ansvarighet, som åligger delegarne.
Det är förvånansvärdt, huru under sådana förhållanden dessa
folkbanker kunna hafva sådant förtroende, att de af allmänheten
anlitas. Men allmänheten reflekterar icke. Ordet »bank» är för
densamma inbegreppet af en med noggranna kontroll- och förvaltningsföreskrifter
ordnad penninginrättning, der allmänhetens
säkerhet mot missbruk är på bästa sätt betryggad. Man litar
derpå, till dess faran är inne, men för att förekomma den, har
lagutskottet föreslagit den nu föreliggande skrifvelsen, hvartill jag
af sådan anledning yrkar bifall.
Herr Hasselrot: Den förutsättning, hvarifrån de båda
talare, hvilka uttalat sig för lagutskottets hemställan, utgått, tror
Torsdagen den 9 April.
9 N:o 16.
jag för min del icke förefinnes. De antaga, att om och när en
inskränkning af de enskilda bankerna kommer att ega rum, skola
folkbanker i landsorten upptaga den rörelse, som afdelningskontoreu
hittills haft. Det tror äfven jag, men jag tviflar högligen
på, att de folkbanker, livilka på så sätt uppstå, komma att sortera
under denna lag. Jag tillåter mig ä nyo fästa uppmärksamheten
på, att denna lag endast gäller sådana, i hviska delegarne
äro solidariskt ansvarige, icke aktiebanker. Alla de stora folkbankerna
äro aktiebanker, och så blir nog förhållandet med dem,
som komma att upptaga rörelsen efter de enskilda bankerna, men
de falla sålunda under bestämmelserna i den lag, som finnes för
aktiebanker. Här är fråga om mindre inrättningar, inrättade för
olika orters behof. De äro närmast likstälda med en bankirrörelse,
der den enskilde lemnar ut och tager upp penningar, och
det är väl svårt att fixera noggranna bestämmelser för eu sådan
enskild rörelse. Detta har antagligen också varit skälet, hvarför
icke några närmare bestämmelser i afseende på dessa upptagits i
lagen. Jag tror för öfrigt, att så småningom komma de flesta af
dessa banker att ändras till aktiebanker, och i samma stund falla
de under nuvarande bestämmelser i det fallet.
En talare sade, att denna lag är alldeles blottad på för allmänheten
betryggande föreskrifter. Jag vill i anledning häraf
påpeka, att det är stadgadt, att Konungens befallningshafvande
utöfvar tillsyn öfver dessa banker och skall sjelf eller genom ombud
verkställa undersökning af deras förvaltning, dervid räkenskaper,
protokoller, kassa och lånehandliugar skola af folkbankens
styrelse hållas tillgängliga. Vidare står det, att folkbanken skall
aflemna berättelse af utsedda revisorer öfver verkstäld granskning
af näst föregående års förvaltning tillika med det beslut, som
fattats i fråga om ansvarsfrihet för styrelsen, och slutligen att
Konungens befallningshafvande eger att, der så aktas nödigt,
meddela föreskrift om böckernas förande och afsilande. Jag
hemställer, om det kan finnas en starkare kontroll, om än icke
detaljerad i afseende på bestämmelserna, då Konungens befallningshafvande
har uteslutande magt att bestämma öfver dessa
bankinrättningar, såsom han finner lämpligt. Dessutom är Konungens
befallningshafvande särskilt skyldig att, derest grundfond
eller reservfond saknas, förordna om inställande af bankens
verksamhet. Härom är stadgadt i 3:dje §, der det står — icke
att Konungens befallningshafvande eger, utan är skyldig att förordna
om bankens ställande under utredning.
Jag vidhåller min uppfattning, att mera noggranna och detaljerade
bestämmelser icke lämpa sig för detta slags bankinrättningar,
kvilka faktiskt äro likstälda med enskilda bankirrörelser
och baserade på den solidariska ansvarigheten, men ingalunda
äro likstälda med sparbanker, aktiebanker och sedelutgifvande
banker. Detta har varit motivet för lagen, sådan den är, och jag
Om ändringar
i lagen
ang. tillsyn å
vissa s. k. folkbanker
m. m.
(Forts.)
N:o 16. 10
Torsdagen den 9 April.
Om ändringar
i lagen
ang. tillsyn å
vissa s. k. folkbanker
m. m.
(Forts.)
tror icke, att det motivet har förfallit. Ej heller är det visadt, att
folkbankerna missbrukat det förtroende, man lemnat dem, eller
att några olägenheter yppat sig, utan tvärt om har Konungens
befallningshafvande med all uppmärksamhet tillsett och vakat
öfver deras ordentliga skötsel. Jag tror derför, att det vore föga
klokt att här ingripa och i lagstiftningsväg införa några nya bestämmelser.
Herr Rudebeck: Endast några ord. Jag vill blott fram
hålla,
att äfven om man icke alls tager hänsyn till den omständigheten,
hvilken jag ansett böra framhållas, eller att dessa folkbanker
i framtiden komma att delvis ersätta de enskilda bankernas
afdelnings- och kommissionskontor, utan endast håller sig till förhållandena,
sådana de nu äro, synes mig frågan i allt fall vara
lika mycket förtjent af den uppmärksamhet, som utskottet velat
bereda densamma, och lagen lika väl i behof af de nya bestämmelser,
utskottet tänkt sig. Om man ser på bilagan till motionen,
så visar det sig, att de der upptagna folkbankerna tillsammans
innehafva på så kallad sparkasseräkning, eu räkning, der de drifva
samma rörelse som sparbankerna, 8,595,524 kronor. Man kan
icke säga, att en dylik rörelse är så obetydlig eller så ringa, att
den icke egentligen spelar någon afsevärd roll. Örebro folkbank,
för att åberopa ett ytterligare exempel, har en sparkasseräkning
på 2,498,900 kronor, en upp- och afskrifningsräkning på 379,000
kronor och en depositionsräkning på 874,000 kronor. Visserligen
finnes der en grundfond på 200,000 kronor och en reservfond på
100,000 kronor; men när det har visat sig hvilken omfattning
dessa banker redan hafva, och hvilken säkerligen är i stark tillväxt,
hemställer jag dock, huruvida tillräckligt skäl för af slag å
hvad utskottet föreslagit finnes i den omständigheten, att man icke
har sig bekant, att någon olycka inträffat vid dessa banker. Men
hvad är det då, mina herrar, som oftast varit orsaken till de
olyckor, som inträffat vid sparbanker och andra banker? Jo,
bristande förutseende och bristande anordningar från början.
När man då har tydligt och klart för sig, att här lian inträffa
likartade olyckor, finnes det då skäl för att afslå hemställan
om en underdånig skrifvelse med begäran om så enkla, men dock
enligt utskottets tanke effektiva bestämmelser som de, hvilka
utskottet här tillåtit sig föreslå? Den omständigheten, att Riksdagen
måhända alltför ofta skrifver till Kongl. Maj:t, bör väl ändock
icke föranleda dertill, att i ett fall, som verkligen är af
vigt — ty det är af vigt, huru en bankinstitution skötes — eu
sådan åtgärd skall underlåtas, och bristernas afhjelpande undanskjutas,
till dess följderna deraf redan inträffat.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomma yrkanden propositioner, först på bifall till hvad ut
-
Torsdagen den 9 April.
11 N:o 16.
skottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afslag
derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
26 och 27 nästlidne mars bordlagda utlåtanden:
n:o 43, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala beskattningen i stad;
n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändring af
47 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n.o 45, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 1 § i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj
1889, och
n:o 46, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 5 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 27 sistlidne mars
bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af väckt motion om
åvägabringande af rättsordning beträffande personnamn.
Herr Wieselgren: Jag har ju så utförligt framlagt mina
åsigter i detta ärende, att jag visst icke vill taga kammarens tid
i anspråk för att åter redogöra för desamma; allt hvad jag har
att säga står egentligen att läsa i motionen; men jag vill dock
yttra några ord med anledning af den motivering, som lagutskottet
användt för att afstyrka dess bifallande.
Först berör utskottet frågan om något slags begränsning af
föräldrars rätt att gifva sina barn dopnamn.
Utskottet säger: »Det är visserligen visadt, att denna rätt i
vissa fall kan anses vara missbrukad, men sådant lärer dock, om
man ser på förhållandet i stort, höra till undantagen; och då
derigenom ej någon verklig skada, om också ett visst obehag, kan
anses följa för dem, som erhållit mindre lämpliga förnamn, hvilka
för öfrigt i dagligt tal i allmänhet förändras till mindre stötande
former, synes berörda förhållande ej utgöra tillräckligt skäl för
en inskränkning i denna föräldrarnas rätt.»
Jag ber att här få betona något, som utskottet tydligen bar
alldeles förbisett, nemligen sjelfva det tillfälle, då dopnamnen gifvas.
Det har ovilkorligen ett visst kraf på hänsyn, detta tillfälle,
Om åvägabringande
a)
rättsordning
beträffande
2iersonnamn.
N:o 16. 12
Torsdagen den 9 April.
Om åväga- derför att det är ett högtidligt tillfälle, eu akt af religiös betybringande
af delse och af eu ofantligt hög sådan. Döpelseakten har med sig
rf ri TTonrtl yiiyi n o o i o
beträffande ovilkorligt kraf på att vid detta tillfälle icke med laga rätt
personnamn, saker må kunna förekomma, de der icke blott äro i högsta grad
(Forts.) otillbörliga och stötande, utan kunna vara rent af upprörande.
Jag vill icke besvära kammaren med att uppläsa hela långa sidor
med besynnerliga dopnamn, återgifua i pastor Kjöllerströras namnförteckningar;
jag bar sjelf i statistiska centralbyrån funnit dylika,
jag kan väl säga fullkomligt vansinniga namn; jag anhåller
blott att få redogöra för ett fall, om kvilket jag nyss fått kännedom.
Eu prest har meddelat mig, att eu hans embetsbroder
för någon tid sedan blifvit af en fader tillsagd att döpa dennes
barn till »Satanea». Mannen ville antagligen dermed gifva uttryck
åt en qvickhet, afseende att hugfästa hustruns svåra barnsbörd;
det motsvarade denne mans uppfattning af det qvicka och
lämpliga att åt det lilla barnet gifva sagda namn. För presten
måste ju dock en sådan fordran vara i högsta grad upprörande;
och jag ber eder, mina herrar, att inpassa förberörda namn i det
för svenska kyrkan faststälda dopformulär, under det presten
uppläser de allvarliga och höga ord, som der förekomma. Hvad
ville presten göra? Han visste sig icke hafva laga rätt att undandraga
sig dopförrättningen, utan döpte barnet till detta vackra
namn. Jag kan för visso medgifva, att lagutskottet har rätt, när
det säger, att barnet icke erhåller »någon verklig skada» deraf, utan
endast »ett visst obehag». Men jag vågar säga, att verkligen någon
skada förenas med dylika tilldragelser — den skadan drabbar de
personer, hvilka stå samlade omkring själasörjaren, när denne
af en rå fader tvingas att vid dopförrättningeu och i sin ställning
af prest till ett sådant namn döpa ett litet armt stackars
ting, som icke kan protestera eller undandraga sig fadreus magtutöfniug.
Det hjelper icke att säga, att man ju kan kalla barnet
för något annat, när det blifvit stort — i dess dopattest qvarstår
dock alltid detta skändliga namn.
Jag tror heller icke, att det skulle ligga någon fora uti att
gå så långt, som man har gjort i Danmark, derifrån man icke
försport någon ledsam erfarenhet af presterskapets magtutöfning
i detta fall; ty det skulle väl egentligen vara på denna klippa,
som de af mig här föreslagna åtgärderna skulle stranda. Utskottet
säger nemligen, att det synes betänktligt att åt pastor eller
annan myndighet »uppdraga pröfningen» uti ifrågavarande hänseende.
Jag tror för min del, att icke den ringaste betänklighet här
vid lag förefinnes; och endast i det faktum, jag nyss anfört, måtte
väl ligga ett talande bevis för att af presterskapets myndighetsutöfning
i detta fall icke torde vara så synnerligt att frukta.
Jag känner ett annat fall, då eu fader begärde, att tjenstförrättande
prestmannen skulle döpa hans lilla gossebarn med Henne
namn på »utmärkta män», hvilka af fadren angåfvos: Det ena
13 N:o 16.
Torsdagen den 9 April.
var, om jag icke misstager mig, Confucius, det andra Sokrates Om åväga
och
tredje namnet på vår frälsare. Presten sade emellertid: »nej, det
gör jag icke!» Han visste med sig, att han der vid lag öfverskred straffande
sin befogenhet, men han förklarade det oaktadt, att han utsatte jiersonnamn.
sig för påföljden. Detta hände i ett mindre bemedladt hem, der (Forts.)
modren tyckte, att det vore skada, om ej den inköpta traktaten
skulle få komma till användning, och för detta mycket talande
skäl böjde sig fadren samt lät prestens åtgärd vara utan vidare
beifran.
Det är emellertid en sak att tänka på; och jag tror för min
del, att lagutskottet, utan att sätta svenska folkets urgamla föräldrarätt
i fara, skulle kunnat erkänna behofvet af att fästa
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på detta förhållande och hemställa
om någon åtgärd för tillvaratagande af döpelseaktens helgd och
barnens intresse.
Men den vida vigtigare delen af min motion anser jag vara
frågan om familjenamn. Det har ju utskottet på sätt och vis
erkänt, när utskottet förklarat sig icke förneka eller underkänna
betydelsen af de utaf mig framhållna missbruk och olägenheter,
som äro eller kunna blifva en följd af den rådande friheten på
detta område. Ja, det är verkligen så, att ganska stora missbruk
och olägenheter följa af denna frihet. Men något ännu mera att
här fästa uppmärksamheten vid är hvad frånvaron af familjenamn
betyder i ett land och bland ett folk, som verkligen vill
följa med i sin utveckling äfven på det sociala området. En
framstående tysk rättslärd har yttrat något, som jag tror är fullkomligt
rigtigt. Han säger nemligen, att namnrätten »skulle vara
att anse som en »individualrätt», inbegripande den enskildes af
rättsordningen garanterade befogenhet att i allt vinna erkännande
såsom en dels från alla andra särskild, men dels ock till eu viss
slägt eller familj hörande individ, hvars lifsverksamhet, så att
säga, inordnas under eller sammanflyter med dess namn, hvilket
på detta sätt varder likasom det kondenserade uttrycket för hela
personligheten eller det band, som till eu enhet förbinder alla dess
särskilda verksamhetsyttringar.»
Samma sats kan i viss mån användas äfven med hänsyn till
den särskilda familjen gent emot alla andra dylika. Den måste
ega en rätt, äfven den, och den får ej förgätas, om än i våra
dagar i allmänhet föga uppmärksamhet skfinkes åt annat fin -individens
frihet och rätt. Det finnes dock något öfver individen.
Det finnes något, till hvilket individen bör och måste blicka
upp, och det är familjen. Tv eu person är icke man för sig i
deri mening, att lian är endast individ. Han stör i beroende af och
har att tacka familjen för sitt upphof, och till följd deraf åligger
det hvarje särskild person, icke blott att utveckla sig som individ
och tillvinna sig de fördelar, han såsom sådan kan vinna, utan
också att tillvarataga sina pligter gent emot den familj, hvars
N:o 16. 14
Torsdagen den 9 April.
Om åvägabringande
eif
rättsordning
beträffande
personnamn.
(Forts.)
barn han är. Detta är en fundamentalsats, ett vilkor för hvarje
samhälles lyckliga utveckling. Och der familjebegreppet undanskjutes,
der man icke ger det sin tillbörliga vigt, der är — det
vågar jag säga — »staten i fara».
Vi kunna icke neka, att individens frihet vidgats så långt
som gerna möjligt är i vårt land likasom i de flesta andra länder.
Men vi kunna ej heller dölja för oss, att i släptåg med denna
individens frihet följa faror af ganska allvarlig beskaffenhet. Ett
medel, med hvilket samhället skall kunna i icke ringa mån paralysera
dessa faror, ligger just i familjens aktande, i det ärade
familjenamnet, hvars fortsatta ärande åligger hvarje familjens särskilda
medlen, och till hvars ärande familjen känner sig uppfordrad
att uppfostra hvarje sitt barn. Huru skall man emellertid
få denna sats in i det allmänna medvetandet hos ett folk, som
icke har familjenamn? Jag minnes mycket väl, att jag en gång
hörde två personer samtala om en tredje och eu af dem dervid
yttra dessa ord: »men han är ju icke af familj». Jag var mycket
ung då, men jag blef så öfverraskad af de orden, att jag helt påfluget
grep in i samtalet och frågade: »kan någon menniska finnas,
som icke är af familj?». »Ja», svarades mig, »han har ju icke
något familjenamn, han tillhör ju icke någon familj». Man är icke
»af familj», man erkännes åtminstone icke vara det derför att
man saknar familjenamnets intyg derom. I denna underliga belägenhet
lefver fortfarande en stor del af det svenska folket och,
mina herrar, icke af det svenska folk, som man tycker ingenting betyda,
utan en stor del af det svenska folk, som genom vår nuvarande
representationsrätt eger det allra största inflytande, den allra största
sociala betydelse, den största magt i fråga om hela vårt lands
framtida utveckling. Jag säger: häri ligger ovilkorligen en fara.
en mycket stor fara och en fara, som måste motas i tid.
Men, säger man, det har ju gått hittills. Ja, det är sant. Jag har
i min motion omnämnt, att man redan för hundra år sedan i Frankrike
ansåg såsom ett ämne för gyckel, att i de nordiska länderna
icke brukades familjenamn, utan att man der hette t. ex. »Paul,
flis de Jean». Man visste, att hvar person hade ett särskildt dopnamn;
härtill lades, att han var son af den eller den. Man kunde
fått ändå roligare, ifall man, såsom jag, vistats vid ett svenskt fiskeläge
och der fått höra de allra besynnerligaste beteckningar, hela
långa »ramsor», som jag till en början icke begrep. Ett namn
lydde: »Jöns Andersa SvenJönsaPer». Jag trodde, att det var
något sätt att smäda personen i fråga. Men så var det ej. På
landsbygden kan man ju särskilja individerna efter gårdsnamnen:
»Jon i Grinda» eller »Sven i Torpet» eller dylikt, men vid ett
fiskeläge finnes icke denna möjlighet. Der måste man upprepa
namnen på flera generationer för att beteckna en viss individ.
Det namn, jag nyss nämnde, betyder »Jöns Anders sons son Sven
Torsdagen den 9 April.
15 N:o 16.
Jönssons son Per» — således fyra generationer, som nainngifvas Om åvägaför
att kunna beteckna en individ 1 rtUtsmMnq
Men den landsbygdens befolkning, som under långliga tider straffande
der haft både sin vagga och sin graf, är ej numera så stationär som personnamn.
förr. Den utvandrar i ganska stora massor och slår sig ner i (Forts.)
städerna. Der kan den ej betecknas med de gamla gårdsnamnen.
Man behöfver derför något sätt att särskilja individerna. Så anlitas
då son-namnen såsom efternamn. Men dessa särskilja föga,
då stora flockar heta detsamma, beroende på deras fädernenamns
likhet. Och då detta framkallar behof af verkliga tillnamn, uppstår
häraf en annan olägenhet, som verkligen mer och mer såsom
sådan gör sig känbar, nemligen den fria usurpation af namn,
som nu eger rum. Lika svårt som det är att få medlemmar af
den besutna jordegareklassen att bortlägga den fäderneärfda seden
att icke hafva familjenamn, lika vanligt är, att dessa till städerna
inflyttade personer, hvilka icke hafva några familjenamn, taga sig
sådana; och det hör till det ovanliga, att de hitta på egna namn
— då vore icke något härom att säga — utan de taga redan
befintliga familjenamn och förstöra derigenom dessas egenskap af
att beteckna endast den familj, som en gåug antagit det och
under generationer burit detsamma, under generationer aktat
och hedrat det. Så tager den ene eller den andre ett sådant
namn, och det hör till det mycket vanliga, att de fläcka detsamma.
Pressen sprider snart underrättelsen om de begångna
dåden, namnen på gerningsmännen gå öfver landet och huru
mycken smärta, huru djupt upprörda känslor vållas ej härvid hos
den familj, som utan sitt förvållande ser sitt dittills hedervärda
namn fläckadt! Hvad gör det denne gerningsman? Ingenting. Ty
så fort han fläckat ett namn tager han ett annat. Jag har i min
motion uppvisat flera exempel på, huruledes samma person kan
antaga det ena namnet efter det andra. Det gör honom ingenting,
men andra kan det göra mycket. Jag skall be att få omtala
ett särskildt bevis, som torde öfvertyga Eder, mina herrar,
om hvad en person är mägtig att åstadkomma medelst begagnande
af den fria rätten att taga hvithet namn han vill. För några år
sedan kom eu frigifven fånge upp till mig och begärde min hjelp.
Jag sade honom, att jag mycket gerna ville göra för honom hvad
jag kunde, men att jag ville hafva litet reda på honom och särskildt
i hvilket förhållande han stod till den slägt, hvars namn
han bar, och som jag ganska väl kände. Då svarade han, att
han var son till en af denna familjs qvinliga medlemmar. Jag
måste säga — jag blef alldeles bragt ur fattningen! Eu person,
som jag kände och hade aktat sedan långliga år tillbaka, påstår
nu denne man vara hans moder! Och vid den tid, då han skulle
hafva blifvit född, hade hon ännu varit ogift. Nå väl, denna
historia hade eu fortsättning, för hvilken jag icke skall redogöra.
Men jag ber emellertid herrarne besinna, hvad följden blifvit, om
N:o 16. 16
Torsdagen den 9 April.
Om åväga- denna uppgift icke kommit tram under angifna omständigheter
rättsordning och träffat en PerS0lb som kunde skaffa ljus i saken och finna,
beträffande att uppgiften var fullständigt lögnaktig — den påstådda modern
personnamn, var nemligen vid den tid karlen föddes, så ung att hon icke kunde
(Forts.) hafva födt honom; uppgiften innebar eu naturlig omöjlighet. Karlen
öfverbevisades således om lögn; men för andra, till hvilka
han, efter hvad jag vet, spridt meddelandet, fans föga möjlighet
att kontrollera uppgiften — alla brydde sig väl heller icke om
det. För mig var det ju icke möjligt att bemöta mannens på
olika håll gjorda påstående, utan är jag fullt öfvertygad om, att
många skola tro, det en ädel, aktningsvärd kvinna gjort sig skyldig
till antydda brottsliga förhållande. Endast på grund af lätt
begripliga afsigter hade mannen antagit hennes namn. Han var
emellertid alldeles oåtkomlig för lagen. Ingen lär heller åtala
honom. Saken är ju under alla förhållanden ömtålig. Men ganska
många fall finnas, der likartade, om också icke så upprörande
historier uppdukas såsom förklaring för annekterandet af andras
familjenamn.
Understundom kunna emellertid äfven vederbörande sjelfva
drabbas ganska hårdt af namnförändringar. Jag skall be att
äfven härå få anföra ett exempel. Jag tror nemligen, att kammaren
bäst öfverbevisas genom fakta, hemtade ur verkligheten.
Ett teoretiskt resonnement går lätt nog förbi uppmärksamheten
och pareras kanske lika lätt med ett annat. För omkring fjorton
dagar sedan kom en gammal man, också en frigifven fånge, en
lifstidsfånge, upp till mig. Med stor möda hade han släpat sig
upp för trapporna till min embetslokal. Han kom för att framstamma
sin sista bön och sitt sista farväl. Och att han hade
skäl för hvad han sade, det såg jag på honom, ty han var redan
tecknad med dödens stämpel. Mellan oss hade för flere åt- tillbaka
ett samtal förelupit, dervid jag önskat, att han skulle gifva
mig besked i eu fråga, som var mörk och fullständigt outredd:
frågan hvem han verkligen var. Han hade uppgifvit, att hans
namn vore det och det, under det att han i fångrullan var införd,
förutom under detta namn, derjemte under ett annat, under
hvilket kan blifvit dömd. Nu säger jag till honom: »Ni står vid
grafvens brädd, ni han icke hafva någon anledning att icke tala
sanning, om ni också förut ansett er hafva det. Säg mig derför
upprigtigt och på samvete, hvilket är edert rätta namn?» Han
hade blifvit dömd under ett namn, hvars innehafvare förut blifvit
ådömd straffarbete för lifstiden; häraf hade följden för honom
blifvit, att han måst fortsätta detta lifstids straffarbete. Hans
påstående, då vi första gången träffades, var, att han, som var
gammal redan då, nu var han fem och sjuttio år, aldrig hade
begått den gerning, hvars straff han på detta sätt aftjena!. »Så
sant jag inom kort, svarade han nu, skall stå inför den högste
Torsdagen (lön 9 April. 17
domaren, vågar jag säga, att hvad jag då sade eder var sanning.
Jag är icke den, hvars straff jag har aftjenat; men sodan jag
insåg omöjligheten för mig att kunna bevisa detta, har jag med
undergifvenhet burit straffet, öfvertygad af mitt samvete, att jag
på eget konto gjort tillräckligt mycket för att vara förtjent af
detsamma. Mitt lif har blifvit förstördt derigenom att jag bytte
namn.» Det är detta lättsinniga förfarande, som man nu anser
fortfarande böra tolereras, efter det eu gång vunnit häfd. Man
anser namnet vara ett ingenting. Man heter ett i dag, i morgon
ett annat. En klok lagstiftning borde deremot göra namnet,
snart sagdt, oskiljaktigt från dess bärare; den ene såväl som den
andre borde veta, att sitt namn måste man göra aktadt och äradt,
ty man får icke något annat, utan det skall städse följa en. Nu
tänker man i stället så: om jag också skaffar mitt namn en fläck,
gör mig känd under detsamma såsom en usling, en kältring,’
hvad gör det? När jag väl aftjenat mitt straff, tager jag mig ett
annat namn, lånar något, som ger mig ny kredit. Detta är dock
en ganska skadlig frihet, och den verkar till olycka för mången,
såsom den verkat det för den man, jag tagit mig friheten omnämna.
Mot utskottets undanskjutande af mina skäl genom att åberopa
kongl. förordningen den 6 augusti 1894, som stadgar, att i
församlingsbok skall, jemte ett till äfventyrs antaget nytt namn,
städse utsättas vederbörandes förra tillnamn, skall jag be att få
anmärka, att om också detta stadgande medför, såsom utskottet
säger, att »äfven det gamla namnet kommer att inflyta i betyget»,
är dermed icke någon inskränkning gjord i rätten att taga nya
namn. Och det är detta, som är det vigtiga. En sådan inskränkning
är det samhällets ovilkorliga pligt att söka åstadkomma genom
att göra namnförändringar beroende af iakttagandet af vissa
former, der någon pröfningsrätt gifves den profvande myndigheten.
Det har nog sin nytta med sig, att man, der så sig göra
låter, kan få reda på hela följden af någon vederbörandes namn;
men jag vågar påstå, att detta icke alltid kommer att inträffa
äfven efter 1894 års förordning, ty här i landet har man den
uppfattningen, att det icke är så behöfligt att hos presten anmäla
sitt namnbyte, man sätter endast in i Posttidningen en liten annons
om två rader med uppgift om sitt nya namn. Det finnes
väl knappt ett enda nummer af tidningen, der icke sådana annonser
förekomma. Och mycket ofta är det så, att personen redan
förut gjort på samma sätt. Underskriften visar redan ett, stundom
två familjenamn. 1894 års förordning skall säkerligen icke
verka någon begränsning af den skadliga frihet, jag tagit mig
friheten att betona.
Lagutskottet påpekar emellertid svårigheten af att, då eu stor
del af landets befolkning vidhåller seden att icke antaga något
egentligt familjenamn, genom ett lagbud våldsamt bryta denna
Förslå Kammarens Prof. 1S9G. N:o 10.
N:o 16.
Om åvägabringande
af
rättsordning
beträffande
personnamn.
(Forts.)
2
N:o 16. 18 Torsdagen den 9 April.
Om åväga- sed. Jag är den förste att erkänna, att denna sed är en prägtig fakbringande
af ^ jag Liar ej heller någonsin hvarken tänkt mig dier pårättsordning
kat, att donna sed skulle »våldsamt* brytas. — I hvarje lag af
personnamn hithörande beskaffenhet förekommer en rubrik, som heter »öfver(Korts.
) gångsstadgande»; och det är ju klart som dagen, att den nu lefvande
generationen icke bör drifvas att »våldsamt» bryta med
hittills häfda seder. Det bör gifvas en öfvergångstid, men också
stadganden, hvarigenom en blifvande generation ändtligen må
kunna komma ifrån de förhållanden, som vi och äfven lagutskottet
erkänna vara missförhållanden, och som icke kunna eller böra få
fortfara. Ju längre man undanskjuter det första steget, ju längre
måste det också dröja, innan man kan taga de följande.
En vän har skickat mig ett urklipp ur en tysk tidning, derur
jag skall be att få anföra några ord, som kunna lemna en belysning
af hvad utskottet afser, då det säger, att »äfven i de länder,
der man lagstiftat i ämnet, ordningen beträffande familjenamn
icke lärer vara stort bättre än hos oss». Ja, mine herrar, det
ligger nog någon sanning i detta. Men frågan är, huru va an lagstiftat.
Jag har i min motion påpekat skiljaktigheterna i de olika
lagstiftningar, som förefinnas i olika länder. Der man har enbart
eu administrativ lagstiftning, der torde nog lagutskottet hafva fullkomligt
rätt. Der äro förhållandena icke tillfredsställande och måhända
icke synnerligen bättre än hos oss — derom skall jag dock
alldeles icke ingå i någon tvist. Men det är dock icke öfver allt,
som man har lagstiftat endast på det administrativa området. I
eu del länder har man också lagstiftat på det privaträttsliga området,
och der — vågar jag påstå — äro förhållandena vida bättre
än hos oss. Tyskarne hafva ganska länge nöjt sig med en administrativ
namnrätt, men de finna nu, att det icke är tillräckligt,
utan att man måste öfverföra lagstiftningen på det privaträttsliga
området. Och det är detta, som äfven vi förr eller senare
måste göra. I den tyska tidningen säges, att man på administrativ
väg åvägabringar namnförändringar, som äro i högsta grad upprörande.
Det är icke endast det privaträttsliga namuintresset, som
derigenom förfördelas, utan också det offentliga intresset för rätt
och tillbörlighet, hvilket dock hvarje stat väl ändå måste söka
upprätthålla.
Uppsatsen är signerad »D:r L. K.» Han omtalar, att för
någon tid sedan en mycket »okänd» ung akademicus på administrativ
väg anhållit att få taga det och det namnet,, och detta bifölls.
Men det namn, han tog, var namnet på eu i samma fack,
hvari han arbetade, mycket berömd vetenskapsman. Här var
afsigten påtaglig. Han tog sig namnet i beräkning, att man
skulle tro honom vara eller stå i nära förhållande till den ansedde
vetenskapsmannen. Hans åtgärd var dock af vederbörande admistrativa
ortsmyndighet godkänd, och ingenting i hans åtgörande
kunde draga honom under strafflagen. Nu har detta exempel
Torsdagen den 9 April. 19
vunnit efterföljd. Det är nog få af lierrarne, som icke hört omtalas
namnet Forel, den ryktbare psykiatern i Ziirick. Eu ung
adept i läkarevetenskapen bar antagligen af samma beräkning
som den nyss anförda nu occuperat hans namn. Tidningen i
fråga anmärker, att den allmänna meningen i Tyskland synes vara
betydligt upprörd i anledning af dessa namutillgrepp, hvilkas syfte
påtagligen är rättsvidrig^ men som dock icke kunna förekommas,
så länge man endast eger en administrativ stadga att värja sig
med. Artikeln slutar med att förklara oundgängligen nödvändigt
att öfverföra namnlagstiftningen på den civila rättens område;
och, såsom jag i min motion omnämnt, är denna uppfattning så
allmän, att den gjort sig gällande äfven bland de komiterade,
som utarbeta förslag till ny civillag för tyska riket.
Den anförde författaren slutar så här: »då köpmän och industriidkare
Uifvit genom lag tillfredsställande skyddade i fråga om
firma och varumärken, hvarför skall då ett gammalt eller herömdt
namns ideella intresse få sig undandraget detta skydd?»
I detta sammanhang vdl jag erinra kammaren om några ord,
som komiterade i fråga om lagförslaget rörande handelsregister,
firma och prokura yttrat i sitt betänkande. De säga nemligen,
att om man också för enskild näringsidkares firma bestämt, att
den skall innehålla hans tillnamn med eller utan förnamn — i
det ursprungliga förslaget stod »slägtnamn» och tillägget motiverades
dermed, att på många ställen i Sverige fasta slägtnamn ej
brukades — »kan emellertid det svenska förslaget icke fullständigt
utestänga missbruk vid val af enskild näringsidkares firma,
enär Sverige saknar all lagstiftning om tillvägagåendet, då eu
person vill ändra sitt namn. Dessa brister tillhör det dock icke
firmalagen att afhjelpa, men det är att hoppas, att denna lag
skall påskynda eu .tidsenlig lagstiftning i ämnet.»
Justitierådet Örbom, med hvilken justitierådot Olivecrona instämde,
erinrade vid förslagets granskning i högsta domstolen om
den betänkliga brist på bestämmelser angående namnför ändring ar,
af hvilken svenska lagstiftningen lider, då förändringar deri ej
sortera under 22 kap. 1, 7 och 8 §§ strå Slagen eller 12 och 13
§§ varumärkeslagen. lian anmärkte, att om någon person antager
ett namn, som alldeles eller väsentligen liknar eu handels- eller
fabriksidkares, och sedan använder det såsom firma eller varumärke,
bibringas sålunda allmäuheten origtig föreställning om
innehafvarens person, hvilket förskaffar honom kunder och kredit,
som han eljest ej skulle hafva erhållit. »Om A. antager B:s tillnamn»
säger han, »och använder det såsom firma i andra fall,
såsom t. ex. till skylt å sin handelsbod eller eljest i rörelse, hvartill
han under det antagna namnet utverkat sig tillstånd, är antagligen
namnbytet legalt oåtkomligt. Förslaget innebär, i saknad
af lagstiftning om namnbyte, ej tillräcklig säkerhet mot
missbruk af ifrågavarande slag. lian föranläts derför hemställa,
N:o 16.
Om åvägabringande
af
rättsordning
beträffande
personnamn.
(Forts.)
N:o 16. 20
Torsdagen den 9 April.
Om åvägabringande
af
rättsordning
beträffande
personnamn.
(Forts.)
det nödiga lagstiftningsåtgärder i omförmälda hänseende vidtogos,
innan eller samtidigt med utfärdandet af ny firmalag.
Denna firmalag utfärdades den 13 juli 1887; men ännu hafva
inga åtgärder i det af honom önskade syftet vidtagits. Det är
emellertid åstadkommandet af en sådan lagstiftning, min motion
afser; och jag hoppas, kammaren icke misstycker, om jag anhåller,
att kammaren ville skänka denna fråga den uppmärksamhet,
hon sannerligen är värd, och lemna sitt bifall till min i ämnet
väckta motion.
Herr Rodhe: Det torde vara alldeles obehöfligt att efter
det nyss hållna uttömmande föredraget och de mycket kraftiga
och goda skäl för bifall till motionen, som blifvit anförda af herr
Wieselgren, tillägga något ytterligare. Jag anhåller blott att med
ett par ord få på det varmaste tillstyrka bifall till hans motion.
Redan den del af motionen, som afser personnamn, anser
jag vara värd framgång, ehuru jag i likhet med honom anser
denna del vara af mindre betydelse. Den, som har någon erfarenhet
om, huru personer kunna gifva sina barn namn i afsigt
endast att såra och håna religiösa och sedliga känslor, kan icke
anse det vara likgiltigt, om en lagstiftning kommer till stånd,
som i någon mån begränsar denna rätt.
Vigtigare är emellertid motionens senare del, den som rör
familjenamn. Eu förändring i det syfte, motionären yrkat, anser
jag synnerligen önskvärd redan på grund af de praktiska olägenheter,
som de nuvarande förhållandena medföra. Det kan ju icke
vara betydelselöst, att personer numera kunna genom en obegränsad
frihet att tillegna sig hvilka familjenamn som helst i
någon mån åtminstone och till någon tid undandraga sig straffet
för begångna brott. Och ännu större olägenhet synes mig ligga
deri, att det numera icke gifves någon möjlighet att värna ett
aktadt familjenamn från att usurperas af personer, som fläcka
detsamma genom ett dåligt eller brottsligt lefnadssätt. Om det
således redan af praktiska hänsyn synes vara önskvärdt, att motionärens
förslag bifalles, så synes det mig vara det framför allt
af principiella skäl, hvilka äfven af motionären framhållits. Det
atomistiska betraktelsesättet af samhället är i våra dagar ganska
utbredd men torde vara grundfalsk^ Samhället är en organisk
enhet, och den stora samhällskroppen bildas af de små organismer,
som heta familjer. För samhällets välfärd är det af en synnerligen
stor betydelse, af en afgörande betydelse, att familjebanden
hållas i helgd, att vördnaden och aktningen för familjens
helgd upprätthålles och att eu god, sedlig och religiös anda bevaras
inom familjen. Kan nu en lagstiftning, såsom den af motionären
föreslagits, i någon mån bidraga dertill, att en sådan
uppfattning blir mera utbredd, synes mig detta vara eu förmån
af oberäkneligt värde. Det är tydligt, såsom utskottet påpekat,
21 N:o 16.
Torsdagen den 9 April.
att genomförandet och tillämpandet af en lag, sådan som den
föreslagna, för med sig mycket stora svårigheter, men är saken
god, är det väl icke skäl att bäfva tillbaka för svårigheterna,
som nog skola lösas, den ena efter den andra, om man endast
allvarligt griper sig an dermed. Jag ber derför att på det varmaste
få tillstyrka bifall till motionärens förslag.
Herr Treffenberg: Jag hade icke tänkt uppträda i denna
fråga, men det var ett yttrande af den siste talaren, som gifver
mig anledning att säga några ord. Herr Rodhe framhöll såsom
företrädesvis vigtigt, att man borde regelbinda den nuvarande
fria rätten att välja familjenamn, och han tycktes fästa mindre
afseende vid rättigheten att välja för- eller dopnamn. Ja, men
särskildt för herrar prester tror jag det vore af stort intresse att
få denna frihet inskränkt. Jag vet icke, om herrarne erinra sig
en uppgift, som jag såg i tidningarna för några år sedan, att
nemligen i någon af de norra provinserna — jag tror, att det
var Jemtland — eu prest var tvungen att åt en liten nyfödd
flicka gifva följande af hennes fader i sin förtjusning deröfver
presenterade namn: »Skön östan Skön vestan Skön innerlig fin
Adolfin Josefin Karolin.» Kan man tänka sig något mera narraktigt?
Dessa exempel skulle kunna mångfaldigas. Man skulle
kunna tro, att tidningen velat nojsa med sina läsare, men jag
har anledning tro, att historien är sann.
För öfrigt skulle jag äfven kunna illustrera texten med en
annan historia. Jag kommer nemligen i håg, hurusom under min
Upsalatid jag åhörde Lindblads föreläsningar, och huru han eu
gång ur Schmidts juridiska arkiv redogjorde för en rättstvist
och derunder fick anledning framhålla denna frihet att välja tillnamn.
I Östergötland lär finnas ett fideikommiss, som heter
Solberga, hvilket stiftades af en general, som måtte hetat Wennerstedt
eller något ditåt. Han hade inga söner, utan endast ogifta
döttrar, och som derför fideikommisset möjligen komme att öfvergå
till någon af de eventuella mågarne, men han var angelägen
om, att namnet Wennerstedt alltid skulle fästas vid den blifvande
innehafvaren af fideikommisset, bestämde han i fideikommissbrefvet,
att, om så olyckligt skulle hända, att fideikommisset skulle komma
i någon mågs händer, denne skulle vara förpligtad att hos Kongl.
Maj:t söka nådig tillåtelse till att få antaga namnet Wennerstedt;
och så tillägger han: »förvägrar man honom det, occupere han
det ändock.» Hade det då funnits eu lag, som förbjudit den valfrihet,
vi nu ega, hade generalen nog icke insatt denna märkvärdiga
klausul i fideikommissbrefvet.
Jag skall också bedja att få erinra om eu känd anekdot
mod anledning af en i betänkandet förekommande uppgift, att
vid genomseendet af polisunderrättelsernas register för åron
1878—1884 bcfunuos bland dor förtecknado porsoner icke mindre
Om åvägabringande
af
rättsordning
beträffande
personnamn.
(Forts.)
N:o 16. 22
Torsdagen den 9 April.
Om åvägabringande
af
rättsordning
beträffande
personnamn.
(Forts.)
än 1,712 bära namnet Andersson. Eu person erbjöd sig nemligen
hålla vad med eu annan derom, att han på samma fråga till
skilda personer skulle 50 gånger erhålla samma svar. Detta
ansåg den andre såsom något alldeles omöjligt, och vadet ingicks.
Så följdes begge åt, och till hvarje mötande framstäldes frågan:
har du hört, att Andersson gjort cession? Och för hvarje gång
erhölls svaret: hvilken Andersson?
För att nu komma ifrån det barbariska tillstånd, hvari vi
här befinna oss, skall jag be att få på det varmaste instämma
med motionären.
Herr Hasselrot: I likhet med motionären och de talare,
som förut yttrat sig i ämnet, ber jag få betona, att den obegränsade
frihet i förevarande hänseende, som för närvarande finnes i
vårt land, kan leda till stora olägenheter, och att det vore lyckligt,
om man i detta fall kunde få någon förändring, men jag
har den uppfattning, att de rådande praktiska förhållandena
för närvarande lägga hinder i vägen derför, och detta hufvudsakligen
af den anledning, som motionären sjelf påpekat, nemligen
att större delen af vårt lands befolkning ännu vidhåller den
sed att icke hafva något familjenamn, utan såsom tillnamn tager
sin fäders förnamn med tillägg af »son». Motionären säde visserligen,
att det icke vore hans mening att våldsamt bryta ned
den seden, men den måste dock brytas för att man skall kunna
komma till det resultat, som motionären afser, nemligen att hvarje
familj skall hafva sitt särskilda namn; och jag tviflar på, att man
i våra dagar skall hafva någon utsigt till att få bort denna sed,
huru försigtigt och lindrigt erforderliga öfvergångsstadganden
härutinnan än kunna affattas. Derutinnan har jag äfven styrkts
genom de uttalanden i utskottet, som gjorts af ledamöterna från
Andra Kammaren, dervid ingen ledamot från denna kammare
ansett det lämpligt att understödja motionen. Jag tror, att det
är alldeles nödvändigt att räkna med vårt folks vanor och föreställningssätt
i detta fall, och att vi icke kunna hoppas att genom
lagbud, äfven om de icke äro våldsamma, bryta denna sed. Vilkoren
för att komma till det rättstillstånd och mål, motionären afsett,
förefinnas således icke. Jag är för öfrigt öfvertygad om, att
många af de olägenheter, som här påpekats, nemligen domstolars
och polismyndigheters svårighet att hålla reda på brottslingar,
derför att de taga andra namn, skola förebyggas genom förordningen
af år 1894, der det stadgas, att en persons första tillnamn
aldrig får tagas bort ur församlingsböckerna, så att, om eu person
äfven antager andra namn, qvarstår dock detta hans första
namn under hela hans lifstid. Hade denna bestämmelse förut
funnits,, skulle det fall, som motionären påpekat, att en person
genom att antaga en annan persons namn fått tjena af dennes
straff, varit förebygdt.
23 N:o 16.
Torsdagen den 9 April.
Af principiella skäl är jag emot den andra delen af förslaget, Om åväganemligeu
inskränkning af föräldrarnes rätt att bestämma barnens
dopnamn. Det är sant, att missbruk derutinnan ske, men det ^träffande
torde vara ytterst sällsynt, att detta sker till någon verklig skada personnamn.
för barnen. EU och annat fall, som tyder härpå, har väl blifvit (Forts.)
påpekadt, men med all frihet följer ju möjlighet till missbruk,
utan att sådant nödvändigt skall leda till frihetens inskränkning.
Här har vidare omtalats eu hel mängd besynnerliga namn, som
föräldrar gifvit sina barn, men det har antagligen icke varit deras
mening att dermed göra barnen någon skada. I de samhällskretsar,
de tillhöra, har man möjligen tyckt, att det varit vackra
namn, och kanske barnen varit lika stolta öfver dem som föräldrarne.
Detta är en ren smaksak. Jag tviflar på, att vårt folk
skulle vilja öfverlemna åt någon myndighet att bestämma, hvad
våra barn skola heta. Icke låter det sig väl göra att såsom i
Frankrike upprätta listor på hvilka namn man får välja. En framstående
svensk artist bodde som gift i Frankrike och skulle gifva sitt
barn namn. Han försökte då med det ena svenska namnet efter
det andra, men det gick icke. Han blef tvungen att taga ett
franskt namn. Icke heller tror jag det är lämpligt att såsom i
Danmark presten skall bedöma, huruvida det föreslagna namnet
är »anständigt» eller icke. Hvar och huru skall man klaga öfver
prestens uppfattning härutinnan? Vid doptillfället duger det ju
icke att skjuta upp frågan om barnets namn. Klagomålen vore
emellertid sedan af ingen betydelse, och presten vore då faktiskt
enväldigt bestämmande härutinnan. Den rätt, föräldrar hafva att
gifva sina barn namn, tål enligt min mening icke någon inskränkning.
Vi äro ju stolta öfver att tillhöra ett fritt, men lagbundet
samhälle. Det går väl då icke för sig att binda oss alltför mycket
med reglementariska föreskrifter för alla förhållanden. Det
blef ve då klent bestäldt med friheten.
Såsom förhållandena nu äro, yrkar jag bifall till lagutskottets
förslag, af principiella skäl derför, att jag är emot att inskränka
föräldrarnes rätt att sjelfva gifva sina barn namn, och af praktiska
skäl derför, att jag är öfvertygad om, att under nuvarande
förhållanden ingenting kan göras för att gifva privaträttslig kraft
åt rätten till familjenamn.
Herr Rudebeck: Jag skall endast helt kort taga herrarnes
tid i anspråk, då så mycket redan yttrats i denna fråga. Såsom
herrarue finna, har jag reserverat mig mot utskottets utlåtande,
och jag skall i korthet angifva de skäl, som för mig varit bestämmande.
Den siste ärade talaren fäste sig vid frågan om rätten att bestämma
dopnamn. 1 denna del anser jag, att varsamhet och försiktighet
bör iakttagas vid bedömandet, om lagstiftningen der bör
ingripa, men beträdande frågan om rätt att antaga familjenamn,
N:o 16. 24
Torsdagen den 9 April.
Om åväga- bär här förut framhållits, enligt min öfvertygelse, så tungt vägande
rättsordning skal>. att ^ anser dem icke kunna gendrifvas. Jag vill med anbeträjfande
lödning lagutskottet betonat, att, om ett sådant antagande af
personnamn. familjenamn skett i bedrägligt syfte, det redan är i strafflagen
belagdt med straff, dock hemställa till herrarne, som hafva kännedom
om strafflagen, om under bestämmelserna i 22 kap. 1, 7 och
8 §§ verkligen kunna hänföras den mängd fall, då antagande af
familjenamn skett och orsakat mycket obehag och stora olägenheter
samt måhända äfven förluster, och om det skulle vara möjligt
att tillämpa dessa lagbestämmelser i särskilda fall, sådana som
motionären påvisat. Jag tviflan att det låter sig göra.
Motionären har i sin motion likasom i sitt anförande framhållit
flera mycket talande och mycket betydelsefulla exempel och
visat, hurusom på detta sätt uppkommit icke blott obehag, utan
äfven förluster, och såsom jag nyss nämnde, tror jag i likhet med honom
icke, att något af de fallen skulle kunnat hänföras under
lagstadgandena i strafflagen. Särskildt ber jag få fästa uppmärksamheten
på det af honom åberopade sambandet mellan den af
honom nu väckta frågan och firmalagen, ett samband, som synes
mig vara betydelsefullt, likasom de skäl, som på den nämnda tiden
anfördes af dåvarande justitierådet Örbom, ännu ega sin
fulla giltighet och böra föranleda till en snar och skyndsam åtgärd
för rättelse. Man kan väl dock icke säga, att hvad som af
motionären begäres, åtminstone med afseende på personnamn, kan
vara en obehörig inskränkning i friheten. Jag medgifver, att det
är ett ömtåligt ämne i fråga om dopnamn, men i fråga om slägtoch
tillnamn bör väl kunna lagstiftas i det syfte, som här framhållits
utan att derigenom på obehörigt sätt ingripa i den enskilda
handlingsfriheten. Jag skulle helst vilja, att den formulering,
som gifvits åt skrifvelsen, blefve sådan, att Riksdagen ville i underdånighet
hemställa, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för
att bringa till stånd ordnade bestämmelser i fråga om familje- eller
slägtnamn. För att vinna ett beslut i sådant syfte, tillåter jag
mig föreslå återremiss till lagutskottet.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att kammaren, med
utslag å utskottets hemställan, måtte bifalla herr Wieselgreus i
ämnet afgifna motion, och dels att utlåtandet skulle till utskottet
återremitteras.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på afslag
å utskottets hemställan och bifall till motionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontra -
Torsdagen den 9 April.
26 N:o 16.
proposition dervid antagits yrkandet om återremiss uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som afslår lagutskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 47 och bifaller herr Wieselgrens i ämnet afgifna motion,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren beslutat till utskottet återremittera
utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 57;
Nej — 30.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 26 och 27 nästlidne mars bordlagda utlåtande n:o 48,
i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa undantagsbestämmelser
rörande tiden för anförande af besvär öfver
kommunal- och kyrkostämmobeslut i Jemtlauds, Vesterbottens
och Norrbottens län.
Punkten 1.
Herr von Stapelmohr: Den utsträckning af besvärstiden
till 60 dagar, som, enligt nu gällande bestämmelser, tillgodokommer
dem inom Jemtiands, Vesterbottens och Norrbottens län,
som vilja anföra besvär öfver kommunal- och kyrkostämmobeslut,
är uppenbarligen dem medgifven såsom en förmån. Denna förmån
åsyftar att motväga de svårigheter vid besvärs anförande,
som uppkomma för en klagande, dels derför, att den ort, der han
är bosatt, är långt aflägsen från residensstäderna Umeå, Luleå
och Östersund, liksom från den stad, Hernösand, der domkapitlet
har sitt säte, och dels till följd af andra omständigheter af mera
lokal natur.
Det är visserligen sant, att en del af dessa olägenheter
numera blifvit undanröjda genom den utveckling, kommunikationsväsendet
i Norrland erhållit, i det att stambanor blifvit fram
-
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af §75
i förordn. om
kommunalstyrelse
på
landet.
N:o 16. 20 Torsdagen den 9 April.
Lagförslag dragna genom Jemtland och till Luleå, från hvilken stad en statsang.
ändrad bana jemväl fortsätter till Gellivara, samt den norra stambanan
i förordna om blifvit med särskilda bibanor förbunden med kusten, liksom derkommunal-
igenom, att postförbindelserna inom flertalet af kommunerna blifvit
styrelse på betydligt underlättade. Men många olägenheter qvarstå dock
landet. ännu, och dessa äro sådana, att de böra mana till försigtighet,
(Forts.) innan Riksdagen vidtager åtgärden att genom att stryka ett streck
öfver ifrågavarande lagparagrafer beröfva invånarne i de norra
orterna en förmån, som för dem kan vara af stor vigt. I eu
stor del af Norrland, i synnerhet inom lappmarkskommunerna,
är befolkningen mycket glest boende, invånarne stå blott i ringa
förbindelse med hvarandra, och vägarna, der sådana finnas, äro
dåliga och mången gång sådana, att, då marken är bar, de icke
kunna befaras med åkdon.
Det är gifvet, att under sådana förhållanden det kan föranleda
till mycket besvär, tidsutdrägt och kostnader för den, som
vill anföra besvär öfver ett kommunalstämmo- eller kyrkostämmobeslut,
att för detta ändamål från vederbörande pastor eller kornmunalstämmoordförande
skaffa protokoll öfver det beslut, som han
vill öfverklaga; att vidare förskaffa sig biträde vid besvärens affattande,
så vida han icke sjelf kan uppsätta dem, och slutligen
att anskaffa den utredning och bevisning, som för besvärens
framgång är erforderlig. Och dessa besvär och kostnader ökas
betydligt, i händelse flera resor måste företagas för samma ändamål.
Nu är det visserligen sant, att besvärshandlingarna kunna
insändas i bref och att bref under nuvarande förhållanden kunna
hastigare än förr befordras till bestämmelseorten. Men jag hyser
dock mycken tvekan, huruvida denna omständighet bör kunna
föranleda till besvärstidens förkortande till hälften af hvad den
nu är, och jag har så mycket större skål till denna tvekan, som
motionärerna sjelfva påpekat beträffande två af lappmarkssocknarne,
Qvickjocks och Jukkasjärvi socknar, att dessa hade postgång
blott en gång hvarannan vecka och att tiden för postens
befordrande från Qvickjock och Jukkasjärvi till Luleå utgjorde
respektive 6 och 7 dagar. Autages t. ex. att den tid, inom hvilken
besvärshandlingarna skola vara inlemnade, löper från den 1
i en månad; att i orten posten försändes den 10 och deu 24,
samt att postbefordringen till Luleå eller Hernösand drager 6 och
8 dagar, så finner man, att klagotideu i sjelfva verket skulle
blifva inskränkt till 10 dagar; och detta är för litet.
Den förändring, motionärerna åsyfta, skulle således icke förbättra,
utan tvärtom förvärra ställningen för inbyggarne i dessa
af naturen i hög grad missgynnade orter och för dem försvåra
kampen för tillvaron.
Utskottet anför såsom skäl för sin hemställan, att utskottet
»anser sig hafva anledning antaga, att motionärerna väl känna
så väl kommunikationsförhållandena uti ifrågavarande delar af
Torsdagen den 9 April.
27 N:o 16.
landet som befolkningens önskningar uti förevarande hänseende». Lagförslag
Jag aktar äfven högt motionärernas stora sakkännedom om dei^ieise^i™
norrländska förhållandena, men jag tillåter mig dock uttala tvif-^ förordn* om
vel, huruvida de känna förhållandena eller befolkningens önsk- kommunalningar
å alla orter inom det vidsträckta område, som beröres af styrelse på
ifrågavarande stadganden. landet.
I likhet med motionärerna tror äfven jag, att denna besvärs- t*orts.)
tid kan och bör något inskränkas, men jag tilltror mig icke att
i frågans nuvarande läge bedöma, huruvida den af motionärerna
föreslagua tiden 30 dagar just är den lämpliga, eller om icke
någon annan tid vore att föredraga, och jag önskar derför att,
innan frågan af Riksdagen företages till afgörande, fullständig utredning
deraf måtte ske. Jag hade ock derför tänkt mig, att
Riksdagen skulle i skrifvelse till regeringen anhålla, att regeringen
ville egna frågan nödig utredning och derefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda,
men då jag har skäl antaga, att kammaren icke nu skall vara
villig fatta ett beslut i sådan rigtning, skall jag inskränka mig
till att yrka, att ärendet måtte till utskottet återremitteras.
Herr Olander: Den förste talaren föreslog en skrifvelse i
stället för det af utskottet framlagda lagförslaget. Jag kan dock
icke finna, att man i en fråga af så liten vigt som den förevarande
bör besvära Kongl. Maj:t med eu skrifvelse. Hvad först
och främst beträffar sj elfva redigeringen af lagförändringen, så
erbjuder den ingå svårigheter, då man endast har att utesluta
några få ord i en paragraf och denna ändring icke kan inverka
på något annat lagrum.
Hvilken grund, de af den föregående talaren framstälda farhågorna
kan hafva, känner jag icke, men de motionärer, som framkommit
med förslaget, hafva full kännedom om kommunikationsförhållandena
i de trakter af Norrland, som dessa undantagsbestämmelser
beröra, och jag kan försäkra, att motionerna icke
blott öfverensstämma med, utan äfven tillkommit på grund af befolkningens
önskningar.
Dessutom är ju gifvet, att, om Riksdagen beslutar denna
förändring, Kongl. Maj:t icke skall fastställa densamma utan att
först hafva deröfver hört Konungens respektive befallningshafvande
i de olika länen, och med säkerhet kan likaledes antagas, att,
innan dessa Konungens befallningshafvande afgifva yttrande i
frågan, de skola inhemta utalanden från de kommuner, som förändringen
afser.
Jag finner således icke den ringaste svårighet att antaga lagen,
sådan den föreligger, och yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Hasselrot: Jag tror, att det är minst sagd! äfven
tyrligt
för Riksdagen att under do förhållanden, som föreligga,
N:o 16. 28
Torsdagen den 9 April.
Lagförslag besluta en lagförändring sådan som den föreslagna. Det är vishjddsTa/^^öser^£en
sant, att de motioDärer, som påyrkat förändringen, hafva
i forordn. om8^or kännedom om förhållandena, herr Bergman i Norrbotten
kommunal- och herr Dahlstedt i Vesterbotten, men man bör ihågkomma, att
sfyrdse på dessa båda landskap utgöra nära hälften af Sverige, och det är
/‘n e'' temligen svårt att antaga, att de hafva så stor kännedom om föror
hållandena inom alla delar af dessa landskap, att man derpå kan
bygga en lagförändring. Men dessutom berör förslaget äfven
Jemtlands län, och genom samtal med flera ledamöter från detta
län inom Andra Kammaren har jag inhemtat, att man der icke
är nöjd med denna ändring, emedan postgången flerstädes, särskilt
inom Herjedalen, är sådan, att 30 dagars besvärstid icke
är tillräcklig. Och jag fruktar, att så ock kan vara förhållandet
på orter inom Norrbotten och Vesterbotten, som motionärerna
icke känna till.
Jag tillåter mig vidare fästa uppmärksamheten på, att tiden
för fullföljande af talan i alla andra mål, såsom till hofrätten och
Konungen, är längre för dessa orter än för öfriga delar af riket,
och detta icke blott derför, att det der är besvärligare att från
residensstäderna skicka post till Stockholm, utan derför att kommunikationerna
emellan orterna, derifrån besvären skola gå till
den öfverordnade myndigheten, och residensstäderna, äro sådana,
att det erbjuder svårigheter att i rätt tid komma till dessa städer,
derifrån posten skall sändas. Det förefaller mig derför osannolikt,
att befolkningen uti ifrågavarande trakter skall uti detta fall
kunna nöja sig med samma besvärstid som den för öfriga delar
af Sverige föreskrifna. Det är visserligen möjligt, att tiden kan
förkortas, men så kort som den här föreslagna torde den icke
kunna bestämmas.
Då en skrifvelse i ämnet icke lärer kunna anses lämplig,
tillåter jag mig derför att yrka afslag på utskottets föreliggande
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på den nu föredragna punkten yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att utskottets
hemställan skulle afslås och dels att punkten skulle visas åter till
utskottet.
Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner jern likt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits yrkandet om afslag uppsattes, justerades
och anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:
Torsdagen den 9 April.
29 N:o 16.
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten l:o
af sitt utlåtande n:o 48, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vid slutet al den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 38;
Nej - 29.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 26 och 27
sistlidne mars bordlagda utlåtande n:o 49, i anledning af väckt
motion angående ändring af den uti förordningen om kommunalstyrelse
i stad stadgade beräkning af kommunalbeskattning å
jordbruksfastighet, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 27 nästlidne mars Lagfm-slag
bordlagda utlåtande n:o 50, i anledning af väckta motioner an'' lydelse afi56
gående ändrad lydelse af 56 § i förordningen om kommunal- i förordn om
styrelse på landet den 21 mars 1862. kommunal
styrelse på
Herr Rudebeck: Jag har tecknat mig såsom reservant landet
mot detta betänkande och jag skall be att få angifva skälet
härtill, hvilket ligger i den obligatoriska bestämmelse, som enligt
utskottets förslag skulle gifvas i mom. 1 i 56 §, derom, att
kommunalnämnden skall inom sig utse en kassaförvaltare.
De skäl, som för detta förslag åberopas, känner kammaren
från föregående riksdag, då en motion väcktes i samma syfte.
Med anledning af denna vid förra riksdagen väckta motion, framlades
af lagutskottet ett förslag af den lydelse, att »kommunalnämnden
eger att för hvarje år inom sig utse en kassaförvaltare»,
och mot en sådan lydelse har jag icke något att erinra.
N:o 16. 30
Torsdagen den 9 April.
Lagförslag Ett obligatoriskt stadgande i denna rigtuing synes mig derelydelse
af §a,56 mot * flera hänseenden mindre godt.
i förorda om Derigenom omöjliggöres för kommunalnämnden att till kassakommunal-
förvaltare antaga någon annan än eu medlem af nämnden. Nu
styrelse på existerar det emellertid sådana förhållanden, att det häudt inom
an e'' stora socknar, att kommunalnämndens ledamöter förklarat sig
(Forts.) ieko vara villiga att åtaga sig besväret med kassaförvaltningen, i
synnerhet om donna varit vidlyftig. Flerstädes är kommunalnämnden
äfven fångvårdsstyrelse, och deraf följer för eu hvar
af ledamöterna särskilt besvär genom bestyr såsom föreståndare
i de särskilda fattigrotarne, hvadan såväl ordföranden som ledamöterna
i nämnden hafva ett rätt betydande arbete och behof
af en särskild kassaförvaltare åt nämnden kan blifva oafvisligt.
I ett sådant fall gjorde kommunalnämnden hemställan till kommunalstämman,
att nämnden skulle ega rättighet att, utan någon
som helst förändring i nämndens skyldighet att ansvara för
de medel, den hade om händer, utom sig utse en kassaförvaltare
att under tillsyn af nämnden och, såsom sagd!, utan
rubbning i nämndens lagbestämda ansvarighet vårda kommunens
medel. Och denna hemställan blef af kommunalstämman bifallen.
Genom det nu föreslagna stadgandet omöjliggöres emellertid
ett sådant tillvägagående, och det blir tvång för nämnden att
inom sig utse kassaförvaltaren, hvilket dock vid många tillfällen
kan möta stora svårigheter.
Jag är icke blind för de olägenheter, som med den nuvarande
lydelsen af § 56 kunna inträffa, om hvilka olägenheter
jag ock fått upplysning af ledamöter i lagutskottet, men jag har
velat framhålla, att förhållandena kunna vara sådana, att detta
obligatoriska stadgande lätt kan föranleda till många afsevärda
svårigheter. Dessutom synes det mig, att man utgår från den
origtiga förutsättningen, att ordföranden i kommunalnämnden
skulle vara, om ej annorlunda stadgas, sjelfskrifven till kassaförvaltare.
Derpå beror ytterst uppkomsten af de missförhållanden,
hvilka framtvingat motionerna i ämnet. För min del anser jag
sålunda ändringen ej blott obehöflig, utan äfven medförande svårigheter,
och jag har derför icke kunnat instämma med utskottet.
Då emellertid utskottets öfriga ledamöter varit enhälliga, och
jag befarar, att utskottets mening omfattas af flertalet af kammarens
ledamöter, finner jag visserligen, att det icke är stor utsigt
för ett afslagsyrkande, men tillåter jag mig emellertid att
framställa sådant och yrkar fördenskull nu afslag på utskottets
hemställan.
Herr Öländer: Jag skall deremot be att få yrka bifall till
utskottets förslag. -— Den förändring, den föregående talaren önskade
vidtagen i affattningen af ifrågavarande lagparagraf, skulle,
anser jag, icke tjena till något. För närvarande är det kommu
-
Torsdagen den 0 April. 31 N:o 16.
naluämndens ordförande, som är ansvarig kassaförvaltare. Om det nu Lagförslag
bestämdes, att kommunalnämnden skulle ega utse kassaförvaltare, så
skulle, hvarje gång förslag väcktes om utseende af en sådan, detta iförordn. om
uppfattas såsom ett uttryck af misstroende emot ordföranden. Stad- kommunalgar
man deremot, att en kassaförvaltare skall för hvarje år utses, styrelse på
förfaller denna svårighet. Och det vore väl märkvärdigt, om man landet
skulle behöfva gå utanför kommunalnämnden för att finna eu (Forts)
duglig kassaförvaltare. — Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Rudebeck: Jag ber i anledning af siste talarens ytt
rande
att få fästa uppmärksamheten på, att jng icke yrkat bifall
till en sådan lydelse af paragrafen, att kommunalnämnden skulle
ega inom sig utse kassaförvaltare, utan rent afslag, så att det
skulle förblifva vid paragrafens nuvarande lydelse.
‘ \
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt
vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 26 och 27 nästlidne
mars bordlagda utlåtande n:o 51, i anledning af väckt motion
angående ändrad lydelse af 41 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 27 eistlidne mars bord- 7/Våvasa^
lagda utlåtande n.o 52, i anledning af väckt motion om lagstiftning
mot det s. k. trucksystemet. trucksystemet.
Herr Ljungberg: I denna fråga synes mig utskottet hafva
både kunnat och bort bifalla den väckta motionen, i synnerhet
som utskottet synes villigt erkänna, att missbruk förefinnas, och då
endast utredning är begärd om förhållandet. Det har från flera
orter inom Ångermanland, Herjedalen och Lappland blifvit intygadt,
att stora missbruk skett på det sätt, att den fattigare befolkningen
tvungits att hålla sig till vissa handelsbodar, med hvilkas
egaro inspektörerna träffat aftal om viss provision å hvad
som försäljes. När befolkningen kommer till kontoret för att få
sin aflöning, vet den icke på förhand hvarken beloppet af sin
lön eller priset på de varor den erhåller. Under sådana förhållanden
kan icke nekas, att ställningen är för folket synnerligen
bekymmersam. Och om också icke utskottet blifvit öfvertygadt,
att missbruken äro så allmänna öfver hela Norrland, så bör dock
ikägkommas, att dessa missbruk drabba hundratals eller ock sanno
-
N:o 16. 32 Torsdagen den 9 April.
Ifrågasatt likt tusentals meuniskor. Man har också ansett nödigt att i
mot detT9k.nästan aIla civiliserade länder vidtaga åtgärder emot detta sätt
trucksystemet.a^ plundra och förtrycka arbetarns. Förhållandena i Norrland
(Forts.) äro sorgliga nog förut genom den nöd och demoralisation, som
skogsafverkningen der medfört, att man icke skulle göra något för
att motverka allmogens ifrågavarande beroende och förtryck.
Besynnerligt förefaller äfven det yttrandet af utskottet, att det icke
kan tillstyrka motionen, enär »den utredning af frågan, som
motionären förebragt, ej lärer vara af beskaffenhet, att på densamma
lämpligen kan byggas någon lagstiftningsåtgärd». Detta
är ju att yttra sig alldeles vid sidan af saken, ty motionären har
icke begärt, att den lilla utredning, han kunnat lemna, skulle tjena
till grund för lagstiftningsåtgärder, utan att Riksdagen skulle ingå
till Kongl. Maj:t med anhållan om ordentlig utredning i ämnet.
Detta är ju något helt annat; och Riksdagen synes icke böra
hafva något emot att få saken fullt utredd.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.
Herr Hasselrot: I motsats mot den siste ärade talaren
tror jag, att, för att föranleda en skrifvelse af Riksdagen till Kongl.
Maj:t, man bör påvisa, att några missförhållanden ega rum. Sjelf
har jag mycket liten kännedom om förhållandet i fråga, enär i
de orter, der jag tillbragt mitt lif, något dylikt icke förekommit.
Inom utskottet funnos emellertid flere ledamöter från de orter,
der omförmälda missbruk skulle ega rum, men de förklarade enstämmigt,
att äfven om sådana förr förefunnits, kände de dock
icke till, att något dylikt nu förekomme. Der arbetarne fmgo
varor i stället för penningar, var detta utbyte icke något tvång
för dem, och landthandlare, som konkurrerade, funnes öfver allt.
Jag tror således, att, då de uppgifter, på hvilka motionären grundat
sitt förslag, synas vara temligen sväfvande och kanske mindre
pålitliga, man gör klokt i att låta saken hvila, till dess man får
bestämda upplysningar om att några missförhållanden i uppgiga
hänseenden verkligen egt rum.
Herr Dahlberg: Då den förste talaren särskildt nämnt
förhållandena i Ångermanland och då jag har äran att i kammaren
representera denna del af landet, ber jag få säga, att jag
tror mig kunna påstå, att de skildringar, hvaråt motionen gifvit
uttryck, äro i hög grad öfverdrifna. Det är sant, att för ett tiotal
af år sedan det var ett slags nödvändighet för sågverksegarne
att stundom uppdraga åt sina underlydande att förse arbetarne
med proviant. Jag vågar dock påstå, att, såvidt det skedde med
sågverksegarnes tillstånd, vilkoren voro för arbetarne de mest
moderata. I den mån förhållandena tagit en annan rigtning,
har dock detta proviantsystem, åtminstone hvad de större sågverksegarne
beträffar och, så vidt jag vet, i hela Ångermanland
Torsdagen den 9 April.
33 N:o 16.
allt mera upphört. Detta är mig ett ytterligare skäl att yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Widmark: I utskottets utlåtande heter det: Skildringar
i pressen af sådana missbruk, som motionären antydt, hafva stundom
befunnits vara vanstälda och någon gång rent af uppdiktade.
Detta är en fullständig sanning. Jag skulle dock vilja säga,
att de oftast befunnits’ vanstälda och nästan alltid uppdiktade.
Dessa brefskrifvare se sakerna alldeles ensidigt och rätta sig efter
den så ofta förekommande klandersjukan hos annat beskedligt
folk. Emellertid är detta sätt att lemna proviant och andra
förnödenheter åt trävarubolagens arbetare numera eu så godt som
alldeles försvunnen ståndpunkt. Det förekommer egentligen icke
på bolagens egen bekostnad. Dessutom äro vi äfven i de mest
aflägsna norrländska vrår alldeles för väl försedda med landtbandlare.
Det lider derför icke något tvifvel om, att icke bolagens arbetare
få sina varor för de bästa möjliga pris, detta till följd
af den lifliga konkurrensen och oaktadt bolagsstyrelserna dervid
förhålla sig alldeles passivt. Under sådana förhållanden anser
jag alla åtgärder i anledning af förslaget obehöfliga och yrkar derför
bifall till betänkandet.
Herr Ljungberg: Det har varit för mig något oväntadt att
finna så mänga aktade norrlandsrepresentanter, hvilka nyligen
ådagalade så varmt intresse och så varm medkänsla för arbetarne,
då frågan om fläsktullen förevar, nu ställa sig helt liknöjda för
samma arbetares hela existens. Jag tviflar visst icke på, att de anse
förhållandena så goda som de säga, men upplysningar af annan
art från allt för många håll tala deremot. Då de påstå, att förhållandena
numera äro förändrade, vill jag deremot framhålla,
att för icke mer än 8 å 14 dagar sedan förekom i tidningarna
en uppsats från Herjedalen, deri uppvisas, huru mycket arbetarne
få betala öfver det gångbara priset. Det var ett bekant, stort bolag,
som tog 50 procent öfver delta pris.
Man säger, att motionären icke styrkt sina uppgifter. Litet
hvar vet dock, att det icke är så lätt för enskild motionär att med
officiella och ovederläggliga uppgifter styrka allt, hvarpå han vill
grunda sin framställning; men derför har man ju regeringen att
vända sig till. Frågan skall emellertid ganska säkert återkomma,
till dess den blifver löst; men jag skulle vilja tillstyrka den eller
dem, samt härefter taga frågan om hand, att han eller de förskaffa
sig intyg från olika orter angående förhållandena. Detta är allt,
hvad man från deras sida kan begära.
Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes, jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
Forsta Kammarens Prof. 1896. N:o 16.
Ifrågasatt
lagstiftning
mot det s. k.
trucksystemet.
(Forts.)
3
N:o 16.
34
Torsdagen den 9 April.
Ifrågasatt
införande af
öppen omröstning
inom
Riksdagen.
hvad utskottet i föreliggande utlåtande liemstftlt samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å ny o konstitutionsutskottets den 24 och 26 nästlidne
mars bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.
Herr Sandberg: Ehuru jag icke kan undgå att inse, att
öppen omröstning skulle vara en väsentlig fördel för mig och de
många andra, som lika med mig sakna förmågan att muntligen
uttrycka sig, enär vi derigenom skulle befrias från tvånget att
begära ordet, för att tillkännagifva vår mening, och att uppträda
som sparfvar i Tranedans bland de många vältalame i kammaren,
vågar jag likväl icke yrka bifall till förslaget, af fruktan, att den
redan nu rätt stränga partidisiplinen genom öppen omröstning
skall förvandlas till ren partidespotism, och att alla vigtiga frågor
skola afgöras på partimöten, der alla, som deltagit i mötet, skola
vara tvungna att rösta så, som å mötet beslutats.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 27 och
28 sistlidne mars bordlagda betänkande n:o 17, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående portoförhöjning för skrymmande småpaket
och tilläggsporto för ofrankerade dylika paket, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 27 och
28 nästlidhe mars bordlagda memorial n:o 18, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut rörande öde punkten af utskottets
betänkande n:o 13 angående vissa delar af tullbevillningen, godkände
kammaren den i memorialet föreslagna voteringsproposition.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 27 och 28
sistlidne mars bordlagda utlåtande n:o 53, i anledning af väckt
motion angående ändring af 107 § utsökningslagen, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
35 N:o 16.
Torsdagen den 9 April.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den Om åtgärder
27 och 28 nästlidne mars bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning^,
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande åtgärder uppfostran
för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare åt tninder
samt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn. ånga förbry
tare
m. m.
Herr Stråle: Under åtskilliga decennier bar jag mod oaflåtlig
uppmärksamhet följt den bögvigtiga frågan om räddningshem för
minderåriga förbrytare, för vanartiga barn och för vanvårdade
barn. Denna fråga är lika omfattande som svårlöst, särdeles den,
som angår minderåriga förbrytare och vanartiga barn, men samhället
har enligt mitt förmenande en mycket stor ansvarighet för,
att den ungdom, om hvilken jag nu talar, erhåller erforderlig uppfostran,
och samhällets framtid är i väsentlig mån beroende på
frågans rätta lösning, och staten får ej afskräckas för de betydliga
uppoffringar, som för ändamålets vinnande erfordras. Hufvudprincipen
är redan godkänd af staten genom stadgandet i 5 kap.
1 § gällande strafflag, der det står, att domaren har att i fråga
om minderåriga förbrytare förordna om intagande å räddningshem,
men med tillägg — ty värr — som tillgång dertill finnes».
Med verklig tillfredsställelse har jag genomläst herr F. Bergs
varmhjertade och förtjenstfulla motion, som ligger till grund för
utskottets utlåtande i föreliggande fråga. Märkligt är dock, att
han vid uppräknandet af uppfostringsanstalter för vanvårdade
barn icke omnämnt prins Carls uppfostringsanstalt på Gålön.
Äfven Almska stiftelsen invid Stockholm för flickor, hvilka likväl
ej böra anses vara vanvårdade, förtjena menniskovännens. uppmärksamhet.
Att motionären icke nämnt barnhemmet på Ostad,
nära Alingsås, kan förklaras deraf, att detta hem egentligen är
en landtbrukskoloni, der det mottages mindre barn om fyra till
fem år, hvilka följaktligen icke kunna hänföras till denna kategori.
Såsom förbättringshem för unga brottslingar upptager motionen
endast åkerbrukskolonien Hall nära Södertelje, och det torde
tillåtas mig att i korthet redogöra för denna inrättning. Kolonien
har tillkommit helt och hållet på enskild väg genom enskilda ansträngningar,
gåfvor, testamenten o. s. v., och staten har jemförelsevis
icke så mycket bidragit till densamma. Eu enskild
förening bildades, »Föreningen till minne af konung Oscar I och
drottning Josefina», och kolonien anlades 1876 på Hall. Föreningen
utser styrelse, så att stiftelsen förvaltas helt och hållet
såsom en enskild stiftelse, men under statens kontroll — jag
har under åtskilliga år utöfvat denna kontroll. Underhållskostnaden
bestrides med räntor, bidrag från landsting, från kommunerna
och från fångvårdsstyrelsens besparingskassor, men för öfrigt
är stiftelsen alldeles afskild från fångvårdens styrelse, och detta
till stor fördel för stiftelsen, emedan derigenom icke i folkmedvetaudet
ingår, att från Hall utgångna elever vore att anse så
-
N:o 16. 36
Torsdagen den 9 April.
Om åtgärder gom frigifna fångar, ett förhållande af synnerligen stor bety
för
beredande dels©
uppfostran Vid kolonien utgjorde under senaste förvaltningsår den 1
åt minder- juni 1894 till den 1 juni 1895 antalet af elever, endast gossar,
ånga förbry-175, af hvilka 27 under året blifvit intagna, sedan de, efter det
tare m'' ansökningarna bifallits, måst i medeltal under tre månader afkorta.
) vakta ledig plats — uppenbarligen en i flera hänseenden skadlig
väntetid.
Numera uppgår ty värr denna väntetid till ännu längre tid.
Nio af domstol i januari och februari 1895 till intagning uti
kolonien dömde minderåriga förbrytare hade ännu vid slutet af
förlidne november månad icke kunnat emottagas.
Styrelsen har måst vägra emottagandet af två utaf domstol
dömde minderårige, emedan plats ej kunde beräknas ledig, förrän
gossarne uppnått den för intagning faststälda maximåldern af 15 år.
Medeltalet af de under förvaltuingsåret emottagna 27 nya
elevernas lefnadsålder utgör 12,44, de afgångnes 17,67.
Från koloniens början 1876 till den 1 juni 1895 hafva der
emottagits 567 elever och afgått 392; och meddelar styrelsen, att
af detta antal tillfredsställande underrättelser ingått angående 80
procent.
Mig synes ett sådant resultat vara nästan förvånande och
innefatta ett särdeles fördelaktigt vitsord om disciplinen och koloniens
verksamhet.
Kostnaderna för koloniens anläggning, utvidgning och underhåll
äro naturligtvis mycket stora; och härvid må icke förglömmas,
att mycket betydliga kapital blifvit samlade på enskild väg
genom energiska bemödanden af framlidne generaldirektören Almquist.
Måtte nya män uppstå och utöfva samma gagneliga verksamhet,
ty, mine herrar, hufvudsakligen på enskild väg och under
enskild styrelse, men med kontroll af staten, bör ett sådant räddningshem
vara iurättadt. Skulle det anordnas såsom statsinstitution,
så befarar jag, att resultatet alldeles icke blefve så tillfredsställande,
ty det uppstode i folkbegreppet en sammanblandning
mellan elever, utgångna från statsinrättningen och från fängelserna.
Statens bidrag, om åtminstone ett sådant räddningshem ytterligare
inrättades, blefve nog i alla fall ganska stort; och jag vågar
uttala den förhoppningen, att, då detta betänkande blifvit bifallet
af Andra Kammaren och, såsom jag antager, nu äfven blir det
af Första Kammaren, Riksdagen också åtager sig konseqvenserna
af ett sådant beslut.
Det torde tillåtas mig att jemväl få yttra några ord om den
audra delen af frågan eller om åtgärder för beredande af lämplig
uppfostran åt vanvårdade och i sedligt afseende försummade barn.
Såsom jag förut nämnt, har motionären icke omförmält Prins
Carls inrättning på Gålön. Denna anstalt, den största i riket, har
också tillkommit på enskild väg, på initiativ af erkebiskop Wallin
Torsdagen den 9 April.
37 N:o 16.
och underståthållaren af Wannqvist. Inrättningen förlädes till en Om åtgärder
början i Stockholm i en kasern, der de oundvikliga olägenheterna-^,.
af kasernlifvet snart blefvo märkbara. För något mer än fyra uppfostran
decennier sedan flyttades inrättningen från Stockholm till Gålön, åt minderen
temligen stor ö, belägen i Stockholms skärgård, cirka en m\l ånga förbryfrån
Dalarö. Der har man nu inrättat omkring 24 farmer och tare m- mfördelat
eleverna, både gossar och flickor, till ett antal af omkring (Forts.)
80, på dessa farmer. Der uppfostras de till alla delar lika som
åboarnes egna barn, och man har sökt ställa eleverna i samma
ställning som de egna barnen, derigenom att de klädas lika,
sysselsättas lika o. s. v. Vid hufvudgården förrättas gudstjenst
och meddelas undervisning i religion, handtverk och landtliga
göromål. Folkskola och slöjdskola finnas, och särskildt är det
ett nöje att framhålla, att alstren af den senare skolan vunnit allt
vackrare erkännanden. Inrättningen har en öfverstyrelse, och den
utser styrelse, som i sin ordning tillsätter styresman och föreståndare.
I denna styrelse är Stockholms öfverståthållare ordförande.
Etter min åsigt är anstalten på Gålön anordnad på rigtiga
grunder, ja, snart sagdt, för ett stort barnantal på de enda fullt
rigtiga grunder. Hufvudprincipen är, att kasernering undvikes,
att barnen uppfostras hos lämpliga fosterföräldrar och behandlas
lika med fosterföräldrarnes egna barn. Jag uppmanar alla dem,
som intressera sig för räddningshem för vanvårdade barn, att de
måtte göra ett besök på Gålön, och jag hoppas, att de skola från
detta besök återkomma med samma högst tillfredsställande intryck,
som jag många gånger haft och som man måste hafva, då man
ser barnens förhållande till hemmet, deras glada, hurtiga utseende
o. s. v. Tillfälle till sådant besök erbjuder sig om sömmare#, då
styrelsen förhyr en ångbåt för utfärd till Gålön.
Af hvad jag nu anfört följer, att, efter min åsigt, ett räddningshem
för vanvårdade barn måste tillvägabriugas på enskild
eller möjligen kommunal väg, men utan att staten anlitas.
Jag tillstyrker bifall till utskottets betänkande, dock har jag
förutsatt, att vid tillämpningen ordet vanartade utbytes mot
vanvårdade, ty de barn, som i sedligt afseende äro försummade,
äro nog behäftade med större eller mindre vanart, men de barn,
som i allvarsammare bemärkelse äro vanartiga, böra aldrig sammanblandas
med dem, som äro vanvårdade.
Herr Wiosolgren: Då den ärade talare, som nyss hade
ordet, icke gjorde något yrkande mot hvad utskottet föreslagit,
torde jag kunna fatta mig synnerligen kort. Den enda anmärkning,
han framstälde, angick ordet »vanartade», som han ansåg
böra utbytas mot »vanvårdade». Jag vet icke, om han framstälde
något skäl härför, men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att de tvenne »dels», som förekomma i klämmen,
röra å ena sidan »minderåriga förbrytare» och å andra sidan
N:o 16. 38
Torsdagen den 9 April.
»vanartade och i sedligt afseende försummade barn». Jag tror
för min del, att, utan hvarje ändring, de af den ärade talaren
anmärkta förhållandena böra vara i klämmen temligen tillfredsställande
uttryckta, hvarför jag ber få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 28
nästlidne mars och den 1 innevarande april bordlagda betänkande
n:o 19, angående allmänna bevillningen, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda betänkande hemstält.
Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 28 sistlidne mars och den 1 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tiden för regementsmötena,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält;
och som Andra Kammarens beslut i frågan således icke
blifvit oförändradt antaget, skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
ärendet till Andra Kammaren återiemnas till förnyad
behandling.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,10 e. m.
»
In fidem
Aug. Älströmer.
Lördagen den 11 April,
30 N:o 16.
Lördagen den 11 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.
Herr statsrådet Wersäll afiemnade Kongl. Maj:ts nedannfimnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) om beviljande af ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska
centralinstitutet;
2:o) angående beviljande af ett räutefritt lån för uppförande
af ny läroverksbyggnad i Östersund;
3:o) angående försäljning af nuvarande kyrkoberdebostället i
Amåls stads- och landsförsamlingars pastorat samt byggande
af ny prestgård i Åmåls stad; och
4:o) angående utvidgning af Kristinehamns hospitals område.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet;
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3,
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett tillägg
till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;
bevillningsutskottets betänkande n:o 20, i anledning af förslag
om ändrad lydelse af § 25 i förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 24 maj 1895; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 54, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse
af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående förändrad lydelse
af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet
N:0 16. 40 Tisdagen den 14 April.
å hans grund den 30 december 1880, dels ock en i sammanhang
dermed väckt motion;
n:o 55, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande landstingsskattens utgörande;
mo 56, i anledning af väckt motion om afskaffande af den
personliga afgiften till presterskapets aflöning;
n:o 57, i anledning af väckt motion angående upphäfvande
af den personliga folkskoleafgiften; och
n:o 58, i anledning af väckt motion angående uppbörd och
redovisning af lön till klockare. ■ • i
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,40 e. m.
In fidem
Ang. Alströmcr.
( :''
Tisdagen den 14 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Llvide-jb M ;lk> Aniii-n! s: . , ii-,rl--; >
Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
’Ä;t ]OlCi '' fl . j\ V- ; fj''.* .0 ; { *~
l:o) angående ändring af vissa i nådiga kungörelsen den 10
november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner;
Tisdagen den 14 April.
41 N:o 16.
2:o) angående dispositionen af förra militiebostället 1 mantal
Hunnebo n:o 1 i Göteborgs och Bobus län;
3:o) angående dispositionen af förra militiebostället u/i2 mantal
Ede n:o 1 jemte skarpåslägden n:o 1, en äng, i Jemtlands
län; samt
4:o) angående öfverlemnande till Stockholms stad af den
s. k. Kyssgården i samma stad.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 59, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende;
n:o 60, i anledning af väckt motion angående ändring i
förordningen om förlagsinteckning den 13 april 1883; och
n:o 61, i anledning af väckt motion om bestämmelser angående
vården af bysamhällens gemensamma angelägenheter.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 11 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen:
statsutskottets utlåtande n:o 9, sammansatta stats-, banko- och
lagutskottets utlåtande n:o 3, bevillningsutskottets betänkande
n:o 20 samt lagutskottets utlåtanden n:is 54—58.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 23, till Konungen, angående ändring i
5 § af underrättelserna om hvad vid tulltaxans tillämpning iakttagas
bör. _
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Första Kammarens Prof. 1S96. N:o 16.
4
N:o 16. 42
Tisdagen den 14 April.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,40 e. m.
In fidem
Ang. Alströmer.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1896.