1896. Andra Kammaren. N:o38
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:38
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1896. Andra Kammaren. N:o38.
Fredagen den 1 maj.
Kl. V* 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 24 nästförflutna april.
Härefter anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n.o 39, till Konungen, angående ändring i 65 §
3 mom. i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst den 3 juni 1892.
§ 3.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen angående anskaffande af tomt till nytt posthus
i Stockholm m. m., beslöt kammaren öfverlemna samma proposition
till behandling af statsutskottet.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 50, 51, 52, 53, 54 och 55;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 7, 8 och 9;
bevillningsutskottets betänkanden n:is 25 och 26;
bankoutskottets utlåtande och memorial n:is 11, 12 och 13;
lagutskottets utlåtanden n:is 67, 68, 69 och 70;
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20;
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21,
samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22.
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 38. 1
Nio 38, 2
Fredagen den 1 Maj,
I sammanhang begärdes ordet af
Herr vice talmannen Östberg, som yttrade; Jag vågar anhålla,,
att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
måtte uppflyttas främst af de två gånger bordlagda ärendena bevillningsutskottets
betänkande n:o 25 angående hvitbetssockertillverkningsafgiften
samt att näst efter detta betänkande måtte sättas Andra Kammarens
forsta tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22 i anledning af 4
motioner om skrifvelse till Kongl. Majt. angående ändring i det offentliga
undervisningsväsendet.
Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls
af kammaren.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes;
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen äfvensom inom
Riksdagen väckta motioner i samma ämne;
n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 13,
16, 20 och 22 riksdagsordningen; och
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 56, angående dels Kongl. Majits proposition som anvisande
af medel för kompletteringsarbeten å Vestkustbanan, dels en i anledning
deraf inom Riksdagen gjord framställning;
n:o 57, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående punkt 2 af statsutskottets utlåtande
n:o 49;
n:o 58, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster;
n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser
beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner;
n:o 60, i anledning af Kongl. Majits proposition angående dispositionen
af förra militiebostället u/i2 mantal Ede n:o 1 jemte Skarpåslägden
n:o 1, en äng, i Jemtlands län;
n:o 61, i anledning af Kongl. Majits proposition angående dispositionen
af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län;
Fredagen den 1 Maj.
3 N:0 38.
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlemnande
till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården i samma stad;
n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmåls stads-ooch landsförsamlingars
pastorat samt byggande af en prestgård i Åmåls stad;
n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af ett räntefritt lån för uppförande af ny läroverksbyggnad i
Östersund;
n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsanslag
för reparation af kapell i Muonionalusta kapellag m. m., och
n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar af
Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 27, angående verkstäld granskning af bestämmelserna rörande
tullbevillningen; och
n:o 28, i anledning åt väckt motion angående ändring i tulltaxan
i fråga om paraplyställningar och käppar; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 71, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4
juni 1886, och
n:o 72, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, lag
angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866, lag om ändrad lydelse af 6 §
i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 och lag om ändrad lydelse af 58 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875, dels ock väckt motion
angående ändring i förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 augusti 1881.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,47 e. m.
In fidem
E. Nathorst Boos.
N:0 38. 4
Lördagen den 2 Maj.
Lördagen den 2 maj.
Kl. 11 f. m.
§ I
Upplästes
för justering det i kammarens sammanträde den 25
nästlidne april förda protokoll.
Ordet begärdes af
Herr Höjer, som yttrade: Då det beslut, som kammaren under
lördagens aftonplenum fattade med afseende på konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 9 i bankfrågan, i sig innebär om icke ett definitivt,
så åtminstone ett börjande principielt uppgifvande, utan motsvarande
vederlag, af en Riksdagens grundlagsstadgade rätt, och då
jag anser detta beslut med hänsyn till dess möjliga konseqvenser i
hög grad betänkligt, får jag härmed mot detsamma anmäla min reservation.
Häruti instämde herrar John Olsson, Mankell, Kardell, Walter,
Bromée, Nordin i Hammerdal och Norberg.
Det upplästa protokollet blef härefter af kammaren godkändt.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr C. P. Gustafsson
på grund af tillfälligt illamående tills vidare under några dagar
är förhindrad att närvara vid Riksdagens sammanträden, intygar
Stockholm den 30 april 1896.
Carl Runborg,
praktiserande läkare.
§ 3.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 49, till Konungen, angående ändring i instruktionen
för riksbankens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 56.
5 N:0 38.
Lördagen den 2 Maj.
§ 5.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 57,
med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående punkt 2 af statsutskottets utlåtande n:o 49,
blef den föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.
§ 6.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden n:is 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65
och 66;
bevillningsutskottets memorial och betänkande n:is 27 och 28, samt
lagutskottets utlåtanden n:is 71 och 72.
§ 7.
Enligt derom förut fattadt beslut företogs nu till behandling be- Ang. hvitbets
villningsutskottets
betänkande n:o 25, angående hvitbetssockertillverk- sockertillverk.
? •/», nmasajgiften.
mngsafgilten.
I proposition, n:o 38, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att besluta,
»att § 2 i förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket den 19 maj 1893 skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Det enligt § 1 beskattningspligtiga råsockret beräknas efter de
för tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att etthundra kilogram
råa (ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af tio och
ett hälft kilogram socker;
samt att berörda paragraf i dess sålunda förändrade lydelse skall
lända till efterrättelse från och med den 1 september 1896, dock att
det i samma paragraf omförmälda utbyte skall intill den 1 september
1898 beräknas till allenast tio procent och att för fabrik, som, på
grund af gällande bestämmelser om beräkning af utbytet i vissa fall,
redan kommit i åtnjutande af lägre utbytesberäkning än den i allmänhet
stadgade, sagda bestämmelser, så vidt enligt dem utbytet vid
fabriken skall beräknas i visst förhållande till utbytet vid äldre fabrik,
fortfarande skola för den i omförmälda bestämmelser afsedda tid lända
till efterrättelse.»
Vidare hade herr J. H. G. Fredholm i motion, n:o 235 inom
Andra Kammaren, hemstält,
»att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla, det
täcktes Kong!. Maj:t till nästkommande Riksdag framlägga förslag till
hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och i saraband dermed
N:0 38. 6
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbets- till sockertullarnes sänkande till sådana belopp, att de bereda hvitninglafgiftm
betssockertilIverkningen ett tillräckligt, men väl afpassadt tullskydd.»
(Forts.) Utskottet hemstälde:
l:o) att Riksdagen måtte i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition besluta,
att § 2 i förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket den 19 maj 1893 skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Det enligt § 1 beskattningspligtiga råsockret beräknas efter de
för tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att ett hundra kilogram
råa (ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af tio och
ett hälft kilogram socker;
samt att berörda § i dess sålunda förändrade lydelse skall lända
till efterrättelse från och med den 1 september 1896, dock att för
fabrik, som, på grund af gällande bestämmelser om beräkning af utbytet
i vissa fall, redan kommit i åtnjutande af lägre utbytesberäkning
än den i allmänhet stadgade, sagda bestämmelser, så vidt enligt
dem utbytet vid fabriken skall beräknas i visst förhållande till utbytet
vid äldre fabrik, fortfarande skola för den i omförmälda bestämmelser
afsedda tid lända till efterrättelse; samt
2:o) att herr Fredholms motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Häremot hade reservationer anmälts:
af herr Cavalli, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition oförändrad;
af herr friherre von Schwerin;
af herr Fredholm från Stockholm, med hvilken herrar Collander,
G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson i Sörnäs och Lundström instämt;
samt
af herr Bruhn, som ansett, att utskottet bort föreslå Riksdagen
att antaga Kongl. Maj:ts proposition med den ändring, att sockerutbytet
skulle beräknas till 10 procent endast till den 1 september
1897.
Efter föredragning till en början af punkten 1 lemnades ordet till
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som
yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Herrarne finna, att
Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit, att skatten å råsocker skall
beräknas efter betornas vigt sålunda, att 100 kilogram betor antagas
lemna i utbyte 107a kilogram socker, dock att utbytet intill den 1
september år 1898 skall beräknas till 10 %. Utskottet deremot hemställer,
att den högre beräkningen skulle träda i kraft redan näst
-
7 N:o 38.
Lördagen den 2 Maj.
kommande höst den 1 september. Med anledning häraf ber jag endast Ang. Mulatt
Ta nämna, att skälet, hvarför Kongl. Makt föreslagit detta tippskof
med den högre beskattningen, varit uteslutande ett varsamhets- /Portg\
skäl Kongl. Maj:t har nemligen ansett det vara en ganska stark
höjning att taga en procent. Att då taga en och en half procent med
ens är ju ganska betydligt, i synnerhet som det. går en del af de svagare
fabrikerna bra nära inpå lifvet. För öfrigt instämmer jag alldeles
med utskottet derutinnan, att man ej torde behöfva befara någon
våda för vår sockerindustri såsom sådan, derigenom att man
redan nästa höst beräknar 10 Va % utbyte, ty om man ser efter på
den tabell, som finnes bilagd den kongl. propositionen, så ser man,
att medeltalet af utbytet är 11,21 %■ F>et kan således ej hafva vant
<len siffran, som legat för Kongl. Maj:t, då Kongl. Maj:t föreslog
detta uppskof, utan det är tanken på de svagare fabrikerna, som man
ansett att man bör akta. Det fins ju i slutet af tabellen siffror, som
visa, att några icke ha så högt utbyte; och det är ju ej så mycket
att säga om dem, som nu äro premierade, men en sådan som Svedala
t. ex., som icke är premierad, räknar bara 10,47 %•
Man har icke mer än ett år att räkna med, nemligen 1894—95,
och man vet således icke, om man nästa kampanj kan nå sa högt;
det beror uteslutande på, huru året blir. Det är mycket möjligt, att
utskottet har rätt; det kan visa sig, att utbytet vid Svedala och äfven
andra fabriker blir högre, men det skulle äfven kunna hända, att det
blir lägre. . ..
Det är med hänsyn till detta, som Kongl. Maj:t ansett sig hora
föreslå en varsammare höjning. Det är endast detta, jag ansett mig
böra nämna.
Vidare anförde:
Herr friherre von Schwerin: Herrarne ha förmodligen sett,
att vid detta betänkande mitt namn är fogadt som reservant. Jag har
funnit det onödigt att göra detta temiigen vidlyftiga betänkande ändå
vidlyftigare genom att skrifva i hop en reservation, men jag skall nu
be att med några ord få motivera, hvarför jag reserverat mig. Jag
gör detta så mycket hellre, som jag aldrig förut yttrat mig i den s-Jjsockerfrågan
här i Riksdagen. Det har hittills icke vant något nöje
att stå och tala här i kammaren i denna fråga, synnerligast när man
sjelf är skåning; men jag hoppas och förmodar, att jag. i tull- och beskattningsfrågor
alltid försökt att ställa mig så opartiskt, som görligt
varit. . , .. . ,
Hvarför jag reserverat mig mot utskottets betänkande är icke sa
mycket derför, °att deu af utskottet beslutade förhöjningen i skatten
är så högst betydlig, eller att man skulle kunna anse den vara vådlig
för sockerindustrien; det har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i jåns antydt, att den ej är.
N:o 38. 8
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbetssockertillverkning
saf giften.
(Forts.)
Man sager, att en förhöjning af blott Vs % i rendementet är så
liten och obetydlig. Ja, om man så vill. När man räknar med många
millioner, är en half million icke mycket, det erkänner jag. Men förhållandet
är dock det, att när Kongl. Maj:t föreslagit, att beräkningen
skulle stanna vid 10 % i två år, så har utskottet genast gått till den
högre beräkningen; och det gör, mine herrar, en half million om året
efter beräkning af den sockerskörd, som är att påräkna i år. Men
det skola vi icke tvista om. Jag är för min del alldeles öfvertygad
om, att båda kamrarne komma att taga utskottets betänkande. Men
ändock har jag ansett mig böra reservera mig, detta som sagdt icke
så mycket för skattens stora förhöjning utan derför, att Kongl. Maj:ts
förslag dock innebär en sak, som herrarne få medgifva vara värd att
ta fasta på, hvilken åsigt man än må ha rörande skattebeloppet, och
det är stabiliteten. Genom att acceptera Kongl. Maj:ts förslag har
man dock fastslagit skatten för tre år; och det få herrarne medge,
att det för fabrikerna och betodlarne är af den största vigt att veta,
hvad de ha att rätta sig efter. Skall man betala mera eller mindre
i skatt, får man göra sina beräkningar derefter; man måste veta, hvad
man har att räkna med; och här vet man det åtminstone för tre år.
När det gäller så ofantligt stora kapital som härvidlag och framför
allt en sa. ofantligt stor arbetsförtjenst för en talrik skara arbetare, är
det verkligen en så vigtig sak, att man får handla med varsamhet
och försigtighet, såsom äfven herr statsrådet sade nyss.
Med detta utskottets förslag åter finnes icke den minsta garanti;
man kan icke vara säker på, att icke nästa Riksdag ändrar allt igen;
och det, få herrarne medge, icke är bra.
Medan jag har ordet, skall jag be att få påminna, att, såsom
herrarne mycket väl veta, denna sockerfråga varit före flera gånger,
och att man höjt skatten i åtskilliga repriser. Jag måste upprigtigt
bekänna, att jag hör till dem -— jag ber mina provinskamrater
om ursäkt — som från första början hyste den åsigten, att sockerskatten
sattes för lågt; och jag tror, att det varit nyttigt för både de
ena och de andra, om skatten satts annorlunda från början och fastslagits
för längre tid, så att man kunnat veta, hvad man hade att
räkna med. Derigenom att i flera år endast ett par fabriker voro i
verksamhet, verkade den höga premieringen icke något vidare märkbart
pa statskassan. Dessa fabriker hade emellertid en stor förtjenst;
och när detta blef allmänt bekant, kastade sig genast flera in på denna
fabrikation, och då visade det sig, att det ej kunde få fortgå på den
vägen, bland annat derför, att våra statsinkomster, för hvilka en post,
som heter sockertullen, hade stor betydelse, skulle ha sjunkit allt för
mycket, utan motsvarande ersättning.
.Efter som jag nämnde ordet »sockertull», ber jag att få nämna,
att jag mycket väl vet, att det är en temligen spridd åsigt, att för
närvarande svenska staten gör så stor förlust på de här sockerhistorierna
—— förlust på det sättet nemligen, att den har mvcket mindre
Lördagen den ‘2 Maj.
9 N:0 38.
inkomst på socker, än den hade förr. Men, mine herrar, så är ej Ang. hvitbetsförhållandet.
Jag roade mig härom dagen i utskottet med att se efter, sockertMverkhvad
staten hade i inkomst på socker för 20 år sedan — 20 år i en %
stats lif är visserligen icke mycket. Och hvad fann jag då? Hvad ^ r
blef resultatet, tro herrarne? Jo, om jag lade i hop sockertullen och
sockeraccisen, så hade för 20 år sedan svenska staten — jag vill ej
plåga med för mycket siffror, och jag har dem ej tillgängliga här för
öfrigt —■ omkring 7,500,000 kronor i inkomst på de två posterna.
Om herrarne så vilja se efter, hvad staten hade för inkomst i fjor,
så äro vi uppe ikring 9,500,000 kronor. Det är mycket enkelt —
blott att räkna i hop hvad man hade i tull och hvad man hade i
accis. Under det nu föreliggande budgetsåret är det tydligt och klart,
att denna inkomst kommer att stiga till betydligt mera — jag skall
längre fram komma tillbaka till det — ty då kommer accisen att gå
till minst 9,000,000 kronor, då tullen naturligtvis är mera oberäknelig;
men det ha herrarne dock sett, att trots denna stora sockerproduktion
har från utlandet importerats socker och sirap, om också importen
nedgått, så att i fjor inkomsten deraf var öfver 2,000,000
kronor.
Alltså kan jag ju redan säga, att för år 1896—97 svenska statens
inkomst af socker kommer att med all säkerhet öfverstiga — jag räknar
med runda siffror — kommer, säger jag, att öfverstiga 10,000,000
kronor. Jernför man detta med förhållandet för 20 år sedan, så får
man medge, att svenska staten tar in fullt ut lika mycket på den inkomsttiteln
nu som förr, om icke mera. Det är också eu enkel sak
att räkna ut, huru mycket folkmängden i Sverige tilltagit på de åren,
och då skola herrarne finna, att vi betala minst lika mycket i sockerskatt
nu per hufvud som då, ja till och med mera. Nu säger man:
»ja, men denna sockerkonsumtion har ju tilltagit så ofantligt i riket
på de 20 åren.» Ja, det rätt! Men så säger man, att om allt detta
socker vore importeradt, och man hade betalat tull för det till staten,
så hade staten haft ändå större inkomst. Ja, det kan vara sant
på ett vis, men det är inte säkert, att man kan räkna på det sättet,
ty det är ej sagdt, att vi svenskar blifvit så rika, att vi i stället för
att betala 2 kronor i sockerskatt skulle kunna betala 4. Vi svenskar
ha nog med konsumtionsskatter ändå.
Jag tror, att när man beräknar, hvad skatterna på socker och
bränvin och dylikt inbringa, häpnar man öfver hvad hvarje svensk
man betalar i dylika skatter.
Dessutom är att märka en sak, mine herrar! Det minnas vi
nog alla, huru mycket ett skålpund socker kostade för 20 eller 30
år sedan. Det var mera än nu. Då kostade ett skålpund socker
nära på lika mycket som ett kilogram nu; priset på ett kilogram
socker har ju gått ned förliden höst till 60 öre — det har man kunnat
köpa det för i bodarne; och ett kilogram är ju betydligt mera än
ett skålpund, det är något öfver två skålpund. Nu har, just derige
-
N:0 38. 10
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbeta- nom att priset fallit på varan, svenska folket kunnat konsumera mera
nin^afqiften c!erafl ocl1 der ser man nyttan af prisbilligheten — staten får ju ändå
(Forts) lika stor inkomst. Jag vill blott fastslå detta, så att herrarne komma
or s'' på det klara med, att vi betala lika mycket, och mera, i sockerskatt
nu än för 20 år sedan.
För att nu emellertid återkomma till hvad här är i fråga, så se
herrarne, att den här förhöjningen i accisen är af Kongl. Maj:t, såsom
vi se af en senare proposition, beräknad till 800,000 kronor. Det är
då helt enkelt, att, om jag höjer skatten med Va %, skall derigenom
summan ökas, utöfver hvad Kongl. Maj:t beräknat, med 400,000 kronor
eller till och med en half million, ty sockerproduktionen blir vida
större, än Kongl. Maj:t beräknat — Kongl. Maj:t kunde vid jultiden
ej veta, huru den komme att ställa sig.
Nu säger man: ja, men sockerindustrien kan naturligtvis mycket
väl bära detta. Det är något, som jag ej vill inlåta mig på, derför
att, när man talar om sockerindustrien, herrarne måste väl komma
i håg, att, ehuru vi blott ha tolf eller femton fabriker, de äro af så
mångfaldigt olika art och beskaffenhet. De allra äldsta fabrikerna,
som voro med i de rigtigt goda tiderna, ha förtjenst in hela aktiekapitalet;
och det är tydligt, att, om sockerskatten blir för hög, sa
låta de helt enkelt bli att göra socker — de lägga ned fabriken; de
ha ju fått sådana inkomster, att de tagit igen aktiekapitalet, och då
kunna de gerna lägga ned fabriken, det må aktieegarne icke illa af.
De, som få sitta värst emellan, äro naturligtvis landtmännen och
särskildt arbetarebefolkningen.
Vidare hafva vi fabriker, som äro premierade. Ja, jag tror, att
de, hvilka det äro, kunna stå sig — det kan ju hända åtminstone.
Men så ha vi fabriker, som hvarken äro det ena eller det andra
-— som äro temligen nya men ej premierade. Det är de, som komma
att sitta hårdast emellan.
Jag tillät mig att — ehuru icke här i kammaren — redan från
början opponera mig mot hela det här premieringssystemet, ty det är
något, som jag för min enskilda del aldrig kan gå in på, att premiera
den ena industrien eller den ena delen af en särskild industri på den
andras bekostnad. Detta premieringssystem, som då skapades, kostar
i detta ögonblick svenska staten 300,000 kronor om året ungefär —
jag ber herrarne komma i håg, att jag räknar med temligen runda
siffror.
Meningen med denna premiering var — hvilket för öfrigt är det
enda som kan ursäkta densamma — att framkalla en lifaktig sockerindustri
äfven i andra delar af landet än der sådan förut fans. Jag
rår ej för, raine herrar, att Skåne ligger sydligast af Sveriges provinser
och har det bästa klimatet. Skåne är verkligen den provins,
som bäst lämpar sig för sockerindustrien. Nu ville man genom denna
konstlade premiering framkalla en sockerindustri äfven på andra håll
inom landet. Jag för min del tror dock icke, att detta var rigtigt
ll N:o 38.
Lördagen den 2 Maj.
och klokt handlag ty jag anser, att hvarje landsdel bör utan konst- Plakat
lade medel producera hvad som bäst lämpar sig för densamma Vi ning8CLjgiflmt
tillverka socker i Skåne, i andra delar af landet produceras hafre, (Forts.)
timmer m. m. Och jag tycker då, att det vore mycket oklokt att
lemna en sådan der extra premie för att t. ex. i Skåne framkalla produktion
af timmer. Det är ju ej omöjligt, att detta skulle kunna lyckas,
men jag anser, att det i alla fall blefve både för den enskilde
och för staten en dålig handtering.
Som sagdt, premieringen har tillkommit i det nu angifna syftet.
Hvad har följden blifvit af densamma? Har man lyckats framkalla
någon sockerfabrikation annat än i Skåne? Nej, det har man icke,
utom på Gotland, men denna ö är ju mer likstäld med Skåne, på
grund af sitt öklimat och sin ypperliga kalkjord. Men det har visat
sig, att Gotland mycket väl kunnat undvara denna premiering. Detta
finner man bäst, om man ser pa tabellen i utskottsbetänkandet. Denna
visar, hvilket ofantligt stort och vackert sockerutbyte betorna gifvit
på Gotland, beroende på kalkjorden m. m. derstädes, samt att den
dervarande fabriken går utmärkt, hvarför det ej hade behöfts att gifva
densamma dubbla extra premier. Jag missunnar den visst icke denna
förmån, men genom detta sätt att ga till väga har framkallats en så
stor produktion, att vi för närvarande faktiskt — det måste vi alla
erkänna — stå inför en öfverproduktion. Det kommer nemligen i
är — det är alldeles säkert och kan icke bestridas — med den betareal,
hvarom redan anmälan gjorts och kontrakt upprättats, att bli
en öfverproduktion af omkring 10,000 ton.
Men så säger man: ni skåningar skola låta bli att odla så mycket
betor och i stället komma öfverens att minska betarealen och
odla annat, som kan vara lämpligt. Ja, mine herrar, jag kan tala om
att det gjorde vi i fjol. Då minskade vi arealen, och herrarne kunna
ju sjelfva se i betänkandet eller den kongl. propositionen, att år
1895 var betarealen betydligt mindre än år 1894. Hvarför fortsatte
man då ej dermed? Jo, det var derför, att dessa premierade
fabriker faktiskt forcerade sin afverkning så mycket som möjligt för
att kunna draga nytta af den stora skattelindring, som de ännu i detta
ögonblick ha qvar i 3 år. Jag förmodar, att herrarne ej uppfatta
detta som något det allra ringaste klander mot dessa fabriker, långt
derifrån. Tv bär man en laglig rättighet, är man bra dum, om man
icke begagnar sig af densamma.
Följden var, att när man sade: nu skola vi minska arealen och
ej odla så mycket betor, utan minska med t. ex. 10 °/o, fick man till
svar: ja, det gör ni rätt i, men vi öka arealen med 50 %. Detta har
äfven inträffat, sä att — då de gamla fabrikerna i allmänhet haft
omkring 3,000 tunnland såsom maximum — en af de nya premierade
fabrikerna i år har en contraherad areal af 7,000 tunland. Denna
fabrik torde vara den största i Europa. För dylika företag lönar det
sig naturligtvis att ytterligare afverka 2,000 å 3,000 tunnland under
N:0 38. 12
Ang. hvitbeta
aockertillverkningsafgi/ten.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
- nästa år samt anskaffa och för tillfället uppsätta maskiner härför.
Detta lönar sig naturligtvis för dylika fabriker under de år, som de
äro premierade. Detta gör, att när man får detta välvilliga råd, som
jag häromdagen fick i utskottet, man till svar vill fråga: huru skall
man kunna minska betarealen, när det finnes folk, som äro så situerade,
att det är med deras fördel förenligt att öka densamma? Förhållandet
härvidlag påminner om tuppen pch hästen, som stodo i
samma spilta och kommo öfverens att ej trampa hvarandra. — Jag
har blott velat nämna detta. Huru det kommer att gå i framtiden,
vare sig i det ena eller andra fallet, vill jag ej spå, utan skall blott
be att få tillägga: nu i detta ögonblick betyder denna skatteförhöjning,
som här är föreslagen, icke så mycket.
Jag sade, att jag kommer att yrka bifall till Kong]. Maj:ts proposition,
derför att jag anser, att de tre öfvergångsåren medföra större
stabilitet. Alltför tvära rubbningar äro farliga för sockerindustrin och
inverka på hela landets näringslif, ty på detta område äro vi alla
solidariska.
Såsom herrarne veta, pågår för närvarande i tyska Riksdagen en
debatt — jag tror den just skall afgöras i dagarne — om ökning af
de tyska sockerexportpremierna. Der är det åter fråga om en sak,
som jag för min del aldrig kan vara med om, nemligen att premiera
vissa näringar på de andras bekostnad. Derigenom kommer man in
i en återvändsgränd, ur hvilken det är svårt att hitta tillbaka. Herrarne
veta också mycket väl, att premieringssystemet i Europa framkallat
så mänga olägenheter, att man besluta att försöka afskaffa det.
Så skedde äfven på eu konferens i London, der Sverige äfven var
representeradt — jag kan nämna, att Sveriges representant var den
nuvarande landshöfdingen i Malmö. Man kom på konferensen mycket
vackert öfverens i åtskilliga punkter, deribland om att premieringen
skulle afskaffas, men när sedan öfverenskommelsen skulle ratificeras,
gick hela saken om intet. Men åtskilliga länder ha dock besluta
. att så småningom minska och slutligen afskaffa dessa premier.
Särskild! har man i Tyskland föreslagit, att exportpremierna skulle
minskas och sedan småningom helt och hållet afskaffas. För närvarande
utgör sockerexportpremien i Tyskland 1 V* pfennig per kilogram
eller rättare uttryckt 15 mark per ton. Som sagdt, det var
beslutadt, att den skulle helt och hållet afskaffas, men så på grund
af agrarrörelsen och många andra omständigheter har i stället kommit
ett förslag att höja premierna, och frågan derom har dryftats hela
vintern, såsom herrarne torde ha sig bekant. Går detta förslag igenom,
som nu debatteras, att höja sockerexportpremien till 4 pfennige per
kilogram, är det en mycket enkel sak att räkna ut, hvad det skulle
innebära. Premien skulle på detta sätt ökas till 40 mark per ton,
och det är en höjning af premien med icke mindre än 25 mark
per ton.
Jag behöfver naturligtvis icke förklara, ty det förstår hvar och
Lördagen den 2 Maj.
13 N:0 38.
eu af herrarne mycket val, hvad eu sådan höjning af den tyska Ang hvithetsexportpremien
betyder för Sverige. Man behöfver blott helt enkelt s°? ^
tänka på, att när sockret exporteras, erhålles så eller så stor summa (Forts)
i exportpremie. Hvad betyder då detta? Jo, att exportören säljer
på utlandet så mycket billigare, det är klart och tydligt.
Låtom oss nu undersöka, hvad en ökning i exportpremien af 25
mark per ton innebär. Det kunna herrarne finna genom en mycket
enkel uträkning. Vi kunna anslå sockerproduktionen för den nu inträdande
kampanjen till 85,000 ton. Herrarne få på god tro antaga
denna siffra, som vi på olika vägar kommit till. Särskildt har herr
Fredholm härvidlag på alldeles sjelfständig väg kommit till samma
resultat som jag. Jag tror för min del, att denna siffra kanske bör
sättas ännu litet högre. Det är nu lätt att finna, att tyskarne sälja
sitt socker nätt och jemt så många pfennige billigare, som de få i
ökade exportpremier. Detta trycker naturligtvis ned priset på vårt
socker i Sverige, ty raffinadörerna i Sverige vilja naturligen icke betala
mer för det inhemska råsockret, än de kunna fa det utländska
för. Resultatet häraf finna vi genom en enkel multiplikation. Antag,
att tyska premien blott höjes med 1 pfennig per kilogram, och så
gör detta efter en tillverkning af 85,000 ton 850,000 mark — herrarne
kunna ju lätt förvandla detta till kronor — som de svenska
sockerfabrikerna skulle komma att få släppa till. Det nu föreliggande
förslaget om höjning af tyska exportpremien har, såsom ett telegram
i går eller förgår förkunnade, af utskottet tillstyrkts med 11 röster
mot 9. Vi antaga, att förslaget äfven går igenom i Riksdagen, och
hvad betyder då den der föreslagna höjningen af exportpremien med
25 mark per ton? Jo, efter en svensk tillverkning af 85,000 ton
skulle det i rundt tal bli en summa af ett par millioner, som våra
fabriker skulle få mindre betaldt för sina produkter än i motsatt fall.
Ja, deri ligger en fara, som jag för min del ej tror att fabrikerna
tåla vid, ty om man ökar den skatt, som skall betalas till svenska
staten, med nära 17 % och om tyskarne samtidigt komma från sin
sida, så att man klipper till från båda hållen på en gång, så torde
läget för en del fabriker bli ganska besvärligt. Jag vill visserligen
icke uppträda såsom spåman, men jag har tillåtit mig att framhålla
detta för herrarne, så att herrarne icke skola tro, att denna fråga är
så ofantligt enkel, som man tyckes anse, nemligen att det blott skulle
gälla att beskatta och åter beskatta. Så enkel är frågan icke, när
man kommit in i så abnorma förhållanden som de, hvilka blifvit
följden af dessa exportpremier. Herrarne kunna sjelfva inse faran af
dessa, och jag för min del hoppas, att aldrig svenska Riksdagen i
framtiden kommer att gä in på någon som helst export- eller seglationspremie
eller annat dylikt, i hvilken form det vara må, ty hvad
man vinner på den vägen, vållar alltid olägenheter efteråt.
Det är dock ett annat önskningsmål, som jag velat framhålla i
utskottet. Jag har ej något yrkande att med anledning deraf fram
-
N:o 38. 14
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbets- ställa, utan vill blott med några ord beröra detsamma. Herrarne
Sningsafqiften veta.. m.yc^c.t yäl, och jag hoppas att hvar och en erkänner det, att
(Forts) ^et ar en °°h god financiel och statsekonomisk grundsats, att,
om jag betalar en tillverkningsskatt inom landet på en artikel, som
jag producerar, jag vid export af denna vara skall ha tillverkningsskatten
tillbaka. Rigtigheten häraf kan väl ingen bestrida. Nu råder
det egendomliga förhållandet här i Sverige, att, då man vid export åt
bränvin får restitution af tillverkningsafgiften — så är äfven förhållandet
med silke och en del andra varor — man af de tio millioner,
som årligen erläggas i sockeraccis, icke får, om man vill exportera,
ett enda öre som restitution. Frågan härom föreligger visserligen ej
nu i någon mån, men det är en fråga, som snart kommer att bli föremål
för Riksdagens behandling, och jag är alldeles öfvertygad om, att,
när förslaget derom en gång föreligger, Riksdagen skall biträda detsamma.
Konsten är''blott att sätta denna restitution så, att den ej
verkar såsom exportpremie. Det vill jag åtminstone ej vara med om
på minsta sätt. Men det är ju gifvet, att det är fullkomligt billigt,
att, om jag t. ex. erlägger 100 kr. för att inom landet fa tillverka en
vara, jag äfven vid export af varan skall fa tillbaka tillverkningsafgiften.
Härvidlag förefinnes för närvarande den svårigheten, att fabrikerna
erlägga olika accis, beroende på om de äro premierade eller
icke, så att det är något svårt att veta, hvad hvarje sockerparti, när
det exporteras, skall ha i restitution. Men jag tror för min del, att,
med det utvecklade kontrollsystem, som staten visat sig kunna åstadkomma,
då det för den gält att uppbära penningar af sina undersåtar,
kontrollen äfven här lätt skulle kunna låta utföra sig för hvarje särskild
fabrik, t. ex. om man använde plombering. Så kunde man ju
sedan säga: detta är socker från fabriken i Roma, o. s. v. från olika
ställen.
Men hvad man säkert genast kunde gå in på, och som jag för
min del ej skulle haft något emot, om Kongl. Maj:t föreslagit, vore
att bevilja en restitution, uppgående åtminstone till beloppet af den
lägsta accis, som för närvarande erlägges, nemligen af sockerfabriken
i Roma. Ja, nu komma herrarne och säga mig, att det finnes så
mycket socker i verlden, att det ej lönar sig för oss att exportera
det till utlandet, som har nog af den varan förut. Rigtigheten häraf
erkänner jag, och jag tror för min del icke heller, att vi komma att
exportera så synnerligen mycket socker, men detta är icke till fyllest,
D jag vågar påstå, att om en sak är sann och statsekonomiskt rigtig,
bör man äfven i handling erkänna detta, till följd hvaraf alltid
en tillverkningsskatt bör vid varans exporterande restitueras. Ungefär
liknande är förhållandet med frihamnsfrågan. Jag tror icke, att en
frihamn skulle få sä stor betydelse i början, men hvarför skall man
icke medgifva rätt att anlägga frihamn, när idén med denna är god
och rigtig och andra länder skaffat sig sådana?
15 N:o 38.
Lördagen den 2 Maj.
Emellertid liar dock restitutionen af accisen den betydelsen, att Ang hmtbets
äfven om man skulle exportera öfverskottet med förlust, så skulle X,''
dock vårt svenska socker alltid behålla något värde på den inhemska (Fortg)
marknaden. Skulle vi icke kunna exportera öfverskottet, så blefve ’’
det öfverfyllnad, och om raffinadörerna då icke ville taga det, skulle
sockerpriset sjunka till nästan intet. Och då komme belåningsfrågan
eller kreditfrågan fram. Herrarne förstå ju, att i en så stor rörelse
som sockerfabrikationen måste man belåna det socker, som längre tid
ligger osåldt, liksom man belånar andra effekter, såsom trä, jern m. m.
Men hafva vi icke restitutionsafgifter, så att vi kunna exportera
äfven med förlust, ja, då kan under vissa krisförhållanden sockret
sjunka till ett minimum af värde. Hafva vi deremot en bestämd
restitutionsafgift, så veta vi åtminstone, att sockret har det värde,
som det har på verldsmarknaden, och då kan en bank belåna sockret
till ungefär det pris, som det t. ex. har på marknaden i London.
Derigenom kan fabriken få något för det tillverkade sockret. Eller
ock kan man rätta sig efter Tyskland, och då kan sockret belånas
till omkring samma belopp som råsockerpriset i Tyskland plus, naturligtvis,
exportpremien.
Jag har nu tröttat herrarne länge nog i detta ämne, men jag har
velat framhålla dessa synpunkter af den anledning, att jag aldrig förut
yttrat mig i denna fråga. Och ehuru jag vet, att det nog icke tjenar
något till, skall jag nu tillåta mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
föreliggande proposition.
Herr Bengtsson i Gullåkra: För min del kan jag icke an
nat
än beklaga, att den föreliggande frågan om beskattning af det inhemska
sockret blifvit en nästan permanent på dagordningen stående
fråga, ty den har nära nog under senare åren återkommit för hvarje
riksdag. Jag tror derför, att det vore väl, om Riksdagen i detta fall
sloge in på en annan bana, så att den t. ex. bestämde beskattningen
å denna industri för en viss period af 8 eller 5 år. Ville man slå
in på denna väg, kunde man ju till grund för den framtida beskattningen
lägga medelprocenten af utbytet under den näst föregående
perioden. Det är nemligen enligt mitt förmenande fara värdt, att, om
man fortsätter att hvarje år strida om denna fråga och undan för undan
ökar denna beskattning, man till sist kommer att förstöra hela
vår sockerindustri.
Om man granskar de uppgifter, som finnas intagna i bil. B till
utskottets betänkande — sid. 34 — så finner man, att under femårsperioden
1890—1895 samtliga hvitbetssockerfabrikernas utbyte af
socker, reduceradt till första produkt, utgjort i medeltal 10,so procent.
Vidare visar det sig af samma tabell, att medelutbytet för de tre sistförflutna
åren varit 10,«c procent. Häraf finner man, att det endast
är en obetydlig skilnad mellan den verkliga utbytesprocenten och det
procenttal, som utskottet nu föreslagit skulle läggas till grund för den
N:0 38. 16
Lördagen den 2 Maj.
Ang hvithets- närmaste tidens sockerbeskattning, att den skilnadeu verkligen icke kan
nirmafgiften. vara ^''8- Men jag tror dock, att den för närvarande är tillräckligt stor.
(Forts) ^ °m man a^ framgent skall passa på och taga hvarje tiondedels
'' procent, hvarmed fabrikerna kunna öka sitt utbyte, till grund för en
ny beskattning, tror jag, att resultatet af fabrikernas arbete icke
kommer att blifva så godt hädanefter som hittills.
Såsom skäl för en höjning utöfver det af Kong!. Maj:t föreslagna
procentbeloppet anför utskottet på sid. 31 följande: »Då erfarenheten
ådagalagt, att utbytesproceuten hittills varit i ständigt stigande,
så att någon minskning deraf för framtiden icke torde vara att befara,
har utskottet funnit anledning att icke biträda den kongl. propositionen
i hvad den medgifver eu lägre beräkning af utbytesprocenten
intill den 1 september 1898.» Ja, jag hvarken vill eller kan bestrida
rigtigheten af detta påstående, ty de statistiska uppgifter, som
förelegat, bekräfta ju detta förhållande. Men jag vågar dock påstå,
att, om man allt för mycket faster sig vid denna sak, man lätt kan
komma att begå en stor orättvisa emot denna industri. Den, som
närmare känner till denna industri, vet nemligen, att det icke är en
ökning af sockerhalten hos betorna, som framkallat detta lyckliga resultat,
att utby tesprocenten alltjemt stigit, utan att det är de förbättrade
arbetsmetoderna och de nyare maskinerna och redskapen, som
till största delen åstadkommit denna ökning. Då emellertid anskaffningen
af dessa dyrbara maskiner och redskap kräfver stora summor,
så är det väl knappast troligt, att fabrikerna skola för framtiden underkasta
sig att gorå dessa stora, osäkra utgifter, om de icke kunna
anse sig hafva ringaste gagn deraf, utan det endast skulle föranleda
till en förhöjd beskattning för dem. Dertill kommer, att, såsom redan
förut nämnts, betornas sockerhalt är mycket beroende af väderleken,
så att den i följd af dålig väderlek kan minskas med ända till ett par
procent. Hvad hjelper det då att hafva bättre maskiner’ Man kan
naturligtvis i alla fall icke taga ut mera socker ur betorna, än som
finnes deri. Detta torde man väl få lof att medgifva. Om nu genom
ogynsam väderlek betornas sockerhalt nedgår ett par procent, hvad
blir då följden? Jo, för den fabrik, som ligger närmast min hemort,
är det nog icke så farligt, om den skulle drabbas af en förlust på
50 å 100,000 kronor för ett år, men nog finnes det andra fabriker,
som skulle stupa derpå; det är min fulla öfvertygelse. Jag tror derför,
att man äfven ur denna synpunkt bör lagstifta så varsamt som
möjligt i detta afseende.
Den näst föregående talaren har ju äfven fullständigt utredt detta
förhållande. Det skulle ändå nog finnas åtskilligt att tillägga till förmån
för denna industri, men jag vågar icke allt för mycket upptaga
herrarnes tid, och för öfrigt saknar jag förmåga att utveckla denna
sak, såsom den fortjenar. Jag vill emellertid i förbigående bemöta
ett par yttranden af motionären, herr Fredholm, hvilken tillika reserverat
sig mot utskottets förslag. Han säger, såsom synes på sid. 29
Lördagen den 2 Maj.
17 N:o 38.
af utskottets betänkande, följande: »Ensamt derigenom, att staten Ang. hvitbets
till
grund för hvitbetsaccisens utgörande lagt eu för låg utbytes- sockertilkerkprocent
tillika med de lindringar i beskattningen, som medgifvits ny- nin9^aWlJenanlagda
fabriker, har uppstått en totalförlust af nära 8,5 millioner ^ or s''''
kronor under åren 1890—95.» Vidare tillägger han: »Dessa statsverkets
minskade inkomster skulle dock icke vara mycket att beklaga,
om befolkningen i besparad skatt hade vunnit hvad statsverket förlorat
i inkomst. Men så har icke varit fallet.» Nå väl, jag medgifver,
att motionären-reservanten har rätt i detta fall. Befolkningen
har icke vunnit i besparingar det skattebelopp, som staten har förlorat.
Men herr Fredholm säger också i sin reservation, å sid. 36:
»I min motion har jag uppgifvit, att den areal, som är kontraherad
att under innevarande år användas till betodling, uppgår till ej mindre
än 2S,300 hektar, och denna uppgift har inom utskottet blifvit
bekräftad.»
Jag tror, att herr Fredholm har alldeles rätt äfven i detta sitt
påstående; men jag skulle hafva önskat, att, när han nu kommit in på
detta kapitel, han också hade fortsatt och sökt uträkna, hvad arbetarne
haft i förtjenst af detta. Om man antager, att en hektar är jemnt lika
med 2 tunnland, finner man, att det är 56,600 tunnland jord, som äro
kontraherade för betodling detta år. Nu vet jag och kan bevisa det,
att arbetslönen på hvarje tunnland måste heräknas till minst 70 kr.
Derigenom får man den nätta summan af 3,962,000 kr., som i följd
betodlingen utgår till arbetarne. I denna summa ingår dock icke ett
enda öres arbetsförtjenst till alla de arbetare, Indika sysselsättas på
sockerfabrikationerna. Jag vågar derför mot min ärade vän, herr
Fredholm, säga, att jag också kan påstå, att, om man beräknar all den
arbetsförtjenst, som dessa fabriker åstadkomma, man skall finna, att
det går ut lika mycket i arbetslöner, som staten i detta fall förlorat,
eller 8,5 millioner kr. När nu arbetarne få hela detta belopp, som
han påstår staten förlorar, vore det i min tanke olyckligt, om Riksdagen
lagstiftade i denna fråga på det sättet, att sockerindustrien i
vårt land ginge öfver ända. För min del vet jag icke, att någon industri
i vårt land blifvit så hårdt efterhållen som just denna. I likhet
med den föregående talaren skulle jag icke hafva så mycket att
invända mot antagande af den kongl. propositionen. Men man låter sig
ju icke nöja dermed, utan vill idkeligen hafva mera; reservanterna vilja
nemligen fasta regeringens uppmärksamhet derpå, att man måste med
noggrannhet följa hvarje utveckling, som sockerfabrikationen gör. Dermed
menas naturligtvis, att, om man ser, att det för dessa fabriker
lyckas att genom förbättrade maskiner och metoder få för nästa kampanj
den officiella statistiken att utvisa 1/u> procent mera i sockerutbyte,
Kongl. Maj:t då skulle för Riksdagen framlägga förslag att lägga
skatt derpå genast. Men sedan, då eu sockerfabrik betalt denna skatt
och försålt varan, hvem kan med säkerhet då svara för, att fabriken
blifvit fullt ersatt för do kostnader, som derpå blifvit nedlagda? Jag
Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 38.
2
N:0 38. 18
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvithets
sockertillverkning
saf giften.
(Forts.)
kan med räkenskaper visa, att de utgifter, som nedlagts vid en sockerfabrik
för anskaffande af nyare maskiner, blott en enda gång uppgått
till den fabulösa summan af 100,000 kr., ja, när eu sådan förändring
ifrågakommer, är denna summa, snart sagdt, den minsta, som kan ifrågakomma.
Jag sade nyss, att det mig veterligt icke finnes någon industri,
som man hållit så strängt efter i beskattningsväg som just denna.
Man kan nu möjligen svara mig, att vi hafva bränvinsbränningsindustrien,
der bränvinet kontrolleras genom uppmätning, och man får betala
skatt för hvarje tillverkad liter. Men, mine herrar, för det första
tror jag icke, att man kan jemföra bränvinsbränningen med sockerindustrien,
ty om man tager hänsyn till landets bästa, måste man väl
medgifva, att dessa näringar hafva en helt olika betydelse; och för det
andra måste man betänka, att vid bränvinsbränning får tillverkaren
rätt att lägga sin vara på nederlag och först betala tillverkningsskatten,
då varan försäljes, medan deremot sockerfabrikerna skola på förhand
erlägga skatten, innan man ens börjat att afverka betorna. Sedan
gäller det att kunna sälja fabrikatet. Man får först betala skatten,
och sedan må sockret ligga i magasinen huru länge som helst; man
får icke det minsta afdrag derför.
Jag har härmed icke velat klandra vare sig Kong], Maj:t eller
motionären eller reservanterna. Men jag ber att till herrarne få hemställa,
om det ändå icke vore bättre att söka ena sig om den grundsatsen,
att man icke borde taga denna beskattningsfråga under behandling
hvart enda år, utan försöka fastslå perioder på 3 eller 5 år. Och
då man beträffande denna industri har noggranna statistiska uppgifter,
hvarför skulle man då icke kunna komma öfver ens om att lägga det
utbyte, som fabrikerna i medeltal lemnat under eu dylik period, till
grund för beskattning under den nästföljande perioden? Skulle det
verkligen lyckas fabrikerna att komma upp med Vio eller 2/io procent
högre utbyte under den följande perioden, så kunde detta väl icke
vara så farligt. Åtminstone kan jag icke finna det.
Oaktadt jag visserligen endast har svagt hopp om framgång, skall
jag dock tillåta mig att både hos herr talmannen och kammarens
ledamöter vördsamt anhålla, att man måtte nu låta sig nöja med det
förslag, som af Kongl. Maj:t framlagts. Och jag ber sålunda att få
yrka utslag på utskottets hemställan och bifall till den kongl. propositionen
i ämnet.
Herr Bruhn: Såsom bekant, beräknas sockerutbytet för närvarande
till 9 procent, utom för de sist anlagda fabrikerna, för hvilka
utbytet beräknas 2 å 3 procent lägre. Kongl. Maj:t har nu föreslagit,
att utbytesprocenten skall höjas till 10 Va procent, men att denna förhöjda
procent skall beräknas sålunda, att 10 procent läggas till grund
för beräkningen af sockerutbytet från och med den 1 september innevarande
år och 10 Va procent först från den 1 september 1898.
Lördagen den 2 Maj.
19 N:o 38.
Utskottet åter har ansett, att den högre procentberäkningen eller 10 Va An9■ bvitbetsprocent
skall gälla såsom beräkningsgrund för beskattningen redan
från den 1 september innevarande år. Jag har för min del ansett det " 9
vara lämpligt att gå en medelväg emellan utskottets förslag och Kongl. ''
Maj:ts på så sätt, att utbytesprocenten beräknas till 10 procent från
den 1 september innevarande år och till 10 Vä procent från den 1
september 1897. För denna min åsigt skall jag tillåta mig att anföra
några skäl.
Sockerfabrikerna hade redan, innan den kongl. propositionen
framlades, kontrakterat med betodlarne såväl rörande den areal, som
under innevarande år skall besås med betor, som ock rörande priset
på dessa. Att de härvid tagit i betraktande, att en förhöjning af utbytesproceuten
skulle kunna ifrågakomma, antager jag för gifvet. Men
det torde dock väl vara tvifvel underkastadt, om de beräknat, att
förhöjningen till hela sitt belopp skulle komma att träda i kraft redan
innevarande år. Sockerbruken äro vana vid att behandlas med mildhet,
och det tillvägagående, som egde rum vid senaste förhöjning af
den beräknade utbytesprocenten, gifver dem väl någon rätt att räkna
på en öfvergångstid äfven nu.
På grund af den areal, som är beräknad att i år odlas med betor,
och med beräkning af en medelskörd kan med temligen stor visshet
antagas, att en öfverproduktion af socker skall komma att ega
rum, uppgående till omkring 10,000 ton utöfver det belopp, som inom
landet på ett år kan konsumeras. Då nu emellertid, på grund af rådande
förhållanden, export af socker icke är möjlig, skall vid en sådan
öfverproduktion en konkurrens vid försäljning af socker uppstå emellan
de olika sockerbruken, en konkurrens, som, ju högre beskattningen
blir, skall ställa sig desto förmånligare för de sockerbruk, för hvilka
utbytesprocenten beräknas lägre. Det torde kanske icke vara alldeles
ur vägen, om staten tager någon hänsyn till de förhållanden, som den
genom sin egen undantagslagstiftning framkallat.
Då emellertid de olägenheter, som herr Fredholm såväl i sin reservation
som i sin motion framhållit såsom blifvande följder af denna
öfverproduktion, naturligtvis skola göra sig hastigare och kraftigare
känbara i samma mån en förhöjd beskattning förorsakar en höjning i
sockerpriset och på den grund en minskning eller åtminstone ett
hämmande af ökningen i sockerkonsumtionen inom landet, så är det
ju naturligt, att någon hänsyn äfven bör tagas till detta förhållande.
Att emellertid, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, bestämma en öfvergångstid
af 2 år från eu utbytesprocent af 10 procent till 10 1/i, anser jag
dock icke vara behörigt. Ty under ett är böra sockerfabrikerna vara
i tillfälle att inrätta sin fabrikation i öfverensstämmelse med de förhållanden,
som kunna anses blifva rådande.
Det är på grund häraf jag tillåtit mig att inom utskottet framställa
en särskild mening. Jag rönte visserligen för denna mening
icke synnerligt biträde inom utskottet, men icke dess mindre, herr
N:0 38. 20
Lördagen den 2 Maj.
Ang hvitbets- talman, skall jag tillåta mig att här yrka bifall till mitt inom utskotnimmfgifZn
tet frarastäIda förslag, hvilket är följande: »att Riksdagen behagade
(Forts) antaga Kongl. Maj:ts proposition med den ändring af tidsbestämmelsen
i andra momentet, att orden intill den 1 september 1898 ändras
till intill den 1 september 1897.»
Herr Fredholm från Stockholm: Då af alla, som hittills yttrat
sig i frågan, ännu ingen yrkat bifall till utskottets förslag, har jag
begärt ordet för att framställa ett sådant yrkande. Jag skall emellertid
tillåta mig, då jag nu har ordet, upptaga till bemötande några få
af de anmärkningar, som här blifvit framstälda.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet hade, så vidt
jag kunde finna, just ej så synnerligen mycket att invända emot utskottets
förslag. Han blott tillkännagaf, att Ivongl. Maj:t vid framställande
af sitt förslag hade iakttagit hvad Kongl. Maj:t ansåg vara
nödig varsamhet, och det är ju något, man måste räkna den kongl.
propositionen till godo. Men jag tror, att man utan fara kan gå utöfver
hvad Kongl. Maj:t föreslagit, utan att man derför behöfver vara
rädd för att skada sockerindustrien.
Det är väl ändå ur varsamhetens synpunkt icke alldeles behöfligt
att låta den fabrik af alla de 18 för närvarande befintliga, som har
det lägsta sockerutbytet, vara bestämmande för skatteberäkningen för
alla de andra. Visserligen är det uppenbart, att ingen fabrik då kan
skadas. Men man beröfvar derigenom staten en inkomst i högre grad,
än hvad måhända nödigt är. Och för öfrigt tror jag, att äfven den
fabrik, som föregående kampanj har den lägsta utbytesprocenten, kommer
att, i likhet med hvad hittills varit vanligt, för instundande tillverkningsår
få ett sockerutbyte, tillräckligt stort att sätta den i stånd
att utan olägenhet betala skatten.
Den näste talaren uttalade sin belåtenhet öfver det kong], förslaget,
derför att deri bestämdes en period af 3 år, under hvilken
skatten skulle vara orubbad. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på, att detta är ett misstag. Från ]. september 1896 till den 1 september
1898 kan väl icke blifva mer än 2 år, och detta kan ju icke
kallas någon lång period. För öfrigt anser jag, att just denna bestämmelse
i den kongl. propositionen är en verklig olägenhet. Ty erfarenheten
har alldeles tydligt visat denna kammare, att för hvarje gång,
vi här beslutat någonting rörande hvitbetssockerbeskattningen, utvecklingen
varit sådan, att alla våra kalkyler och beräkningar redan följande
år grundligt blifvit rubbade. När vi hafva eu sådan erfarenhet,
hvad skall det då tjena till att nu bestämma, hvad som skall hända
år 1898? Jag tror för min del visst icke, att utvecklingen af sockerindustrien
kommer att ega rum på samma hastiga sätt framdeles som hittills;
men den vunna erfarenheten bör i alla fall mana oss att afvakta händelsernas
utveckling och icke nu besluta oss för någonting, som har
afseende på framtiden.
21 N:o 38.
Lördagen den 2 Maj.
Jag skall nu be att få bemöta ett yttrande, som, om det icke Ang. hvitbetsbemötes,
måhända skulle kunna gifva herrarne en högst origtig före- afgiflen
ställning om beskattningens verkliga natur. Den talare, som jag nu /^orts \
vänder mig mot, nämnde, att sockerbeskattningen är en af statens
allra jemnast inflytande skatter. Han sade, att för 20 år sedan uppgick
statens inkomst af denna sockerbeskattning till 8 millioner kronor
och att den i fjol något litet öfversteg denna summa, och häraf
drog han den slutsats, att detta är en af statens bästa och jemnast
flytande inkomstkällor. Men detta är ett vilseledande resonnement.
Man bör nemligen draga eu precis motsatt slutledning af detta uppgiga
faktum. Ty på denna tid af 20 år har sockerkonsumtionen jemnt
fördubblats. Och den tullinkomst, som år 1876 uppgick till 8 millioner
kronor, framkallades af en sockertull af 18 öre per kilogram;
nu är tullen deremot 24 öre per kilogram. Oaktadt tullen således
höjts med 1/s och konsumtionen fördubblats, har staten ej större inkomster
af sockerbeskattningen nu än föfut. Visar ej detta tydligare
än allt annat, hvilken enormt stor förlust, som befolkningen gjort.
Jag säger befolkningen, tv befolkningen är det, som får betala tullen
eller tullskyddet nu som för 20 år sedan; men när förbrukningen af
socker på denna tid fördubblats, får folket äfven betala dubbelt så
mvcket och derutöfver Vs mer, eftersom tullen under tiden höjts med
detta belopp. Men denna ökade beskattning synes ej i budgeten.
Och icke heller kommer den helt och hållet sockerbruken till godo.
Utan att befolkningen genom lagstiftningen nödgats att betala ett sådant
öfverpris på det socker, som förbrukats, skulle det ej hafva lyckats
oss att bringa en sådan storartad industri som sockertillverkningen
till stånd inom vårt land. Att detta har lyckats, är således i
hög grad beroende på svenska folkets offervillighet för att skapa en
ny svensk industri.
En annan talare uttalade sig om önskvärdheten af att man faststälde
denna skatt för vissa längre perioder. Huru skall man kunna
göra detta? Sedan år 1886 har det verkliga sockerutbytet vid fabrikerna
varit öfver 10 procent. Men ända till år 1893 beskattades
fabrikerna det oaktadt endast för 6 Vt procent, och skatten höjdes
först 1895 till 9 procent, och nu vill man höja beskattningen ytterligare
till 10 Va procent. Då man har en så rik erfarenhet af att
utbytesprocenten under långa tider varit högst betydligt större än den,
för hvilken skatten erlagts, kan man ej nu vara benägen att fastslå
den senare för någon längre tid. Så stor får skilnaden ej vara,
derom torde alla vara ense, som då utbytet var öfver 10 procent och
det betalades skatt endast efter 6 V> procent. Men man behöfver
derför ej gå så långt, som den ärade talaren påstod, att man skattlägger
hvarje tiondedel af sockerutbytet. Detta har aldrig någonsin
varit ifrågasatt, och ej heller är det meningen att göra något sådant
nu; ty om man, såsom utskottet föreslagit, åsätter eu skatt efter 10 V2
N:0 38. 22
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbetssockertillverkningaafgiften.
(Forts.)
procents sockerutbyte och detta i verkligheten är 11 Va procent, kan
man väl dock ej påstå, att det räknas så noga med tiondedelarne.
Det skulle nog vara åtskilligt annat, som vore förtjent af att
bemötas, men det synes mig vara öfverflödigt att vidare orda uti en
fråga sådan som denna, hvilken under de senare åren så många gånger
varit föremål för Riksdagens behandling. Jag skall endast och
allenast tillåta mig att göra herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
uppmärksam på en sak, som han utan tvifvel redan tagit
i öfvervägande. Det är den, som det förefaller mig, verkliga fara,
vi gå till mötes nästa år, då vi få vara beredda på att hafva ett
öfverskott på socker utaf 10 å 15 tusen ton eller kanske något mera.
Det blir då onekligen förenadt med stor svårighet att lösa den frågan,
huru allt detta socker skall kunna försäljas till ett pris, tillräckligt
stort att betäcka omkostnaderna. Om icke det lyckas, kan jag för
min del ej se, på hvilket sätt man skall kunna undvika, att en sockerkris
uppstår. Med sockerkris menar jag naturligtvis, att fabrikerna
komma att konkurrera med ‘hvarandra på ett sådant sätt, att de sätta
ned priset för hvarandra så lågt, att icke ens driftkostnaderna blifva
betalda.
De starkare fabrikerna komma nog att under eu sådan kris stå
sig, och äfven de, som äro premierade, komma att göra det. Men
huru kommer det att gå för de ekonomiskt svagare fabrikerna, för
hvilka alla nu ömma så mycket? Det är gifvet, att just dessa då
komma att blifva de lidande. Visserligen kan man säga, att detta är
en privat-ekonomisk fråga, men den synes dock böra göras till föremål
för någon uppmärksamhet från regeringens sida, emedan det privat-ekonomiska
intresse, som här är i fråga, är af den stora betydelse,
att de menliga verkningar, som kunna följa af en sådan kris, sannolikt
icke komma att stanna inom de kretsar, som närmast beröras af
denna industri, utan komma att gå vida längre.
Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan
i den nu föredragna punkten.
Herr Poignant: Herr talman, mine herrar! Den förste tala
ren
yttrade, att det skulle vara och förblifva emellan de 18 sockerfabrikerna
i Sverige rent af ett inbördes krig. Jag tror icke, att det
behöfde vara så, och jag ber att få svara särskildt för Gotland, att
om Gotland är med i kriget, så är det på Gotlands sida uteslutande
ett försvarskrig.
Här har talats om den stora öfverproduktion af socker, som i år
skulle inträffa. Det skulle i stället för 75,000 blifva 85,000 ton,
tror jag. Det låter visserligen mycket, men så farligt är det ändå
icke, efter hvad jag tror, eller skulle åtminstone icke vara det, om
denna industri en gång finge vara något litet i fred eller om, när
ändringar skulle ske, de icke skedde så plötsligt, att man kan säga,
att de i viss mening rent af hafva en retroaktiv verkan. Den öfver
-
Lördagen den 2 Maj.
23 N:0 38.
produktion, som nu kommer i fråga, tror jag icke är större, än åtting- hmtbetsvid
någon prisnedsättning största delen tages i anspråk af en stegrad n^ngsa^ten_
konsumtion. (Fortat
Herr Fredholm har visat, att från 1894 till 1895 det var en sådan
stegring i konsumtionen per individ från 14,o kilogram till 17
kilogram. En liknande stegring af innevarande års konsumtion skulle
nära nog medtaga den beräknade öfverproduktionen. För öfrigt, om
det också i år blir någon förlust för fabrikerna, så är det klart, att
för det följande året måste fabrikerna sätta ned betpriset; och så fort
betpriset sättes ned, så visar erfarenheten, att det blir en minskning
i betodlingen, en minskning i den areal, hvarå betor odlas. Sådant
ordnar sig antagligen på det sättet, att den jord, som minst^ egnar
sig för betodling, mindre användes för detta ändamål; och så återställes
efter hand jern vigten. Men allt detta förutsätter, att ändringarna
skola få ske så småningom. Ku ifrågasättes en plötslig förhöjning
i utbytesberäkuingen, nemligen från beräknade 9 kilogram
socker på 100 kilogram betor till 10 eller efter utskottets förslag
101/a kilogram socker på nämnda qvantitet betor. Det är litet vilseledande
att kalla detta en förhöjning af en eller en och en half procent.
Det är rigtigare att säga, att det beräknade utbytet höjes med
en eller halfannan niondedel och att sålunda hela skatten höjes med
eu eller halfannan niondedel. Det är sannerligen icke en allt för mycket
gynnad ställning, som Gotland intager, då enligt utskottets förslag
skatten vid de icke premierade fabrikerna höjes med I6V2 procent,
men för gotlandsfabriken, som är den mest premierade, höjes med
25 procent af hvad skatten hittills utgjort. Det bör åtminstone icke
vara egnadt att väcka någon afund eller framkalla jemförelse med den
tid, då de skånska fabrikerna voro fullständigt fria från all accis under
några årtionden, eller med den, då deras utdelning i följd af högt
sockerpris kunde gå till 70 procent af aktiekapitalet och deröfver.
På Gotland har man under de två år, som gått, icke sett till någon
utdelning alls, och antagligen blir den icke högre än 4 eller 5 procent
för hvardera af de gångna två åren. År en sådan utdelning egnad
att väcka så mycken afund? Här är dock fråga om en industri, som
är sä äfventyrlig, att om det blir vinst det ena året, så kan man göra
en kanske större förlust det andra, ända till halfva aktiekapitalet ellei
mera. Den nämnda förhöjningen i skatt blir icke heller så liten, när
man räknar den i kronor. Det kunde väl gå an, om man vetat af
förändringen ett år, innan den trädde i verket. Man hade då vid
uppgörande af kontrakten med betodlarne i januari och februaii kunnat
bestämma lägre pris för betorna. Men nu har såväl den kongl.
propositionen som utskottets förslag om ytterligare skatteförhöjning
framkommit långt efteråt. Man kunde i januari och februari icke
föreställa sig, att, äfven om en förhöjning af skatten skulle mot förmodan
inträda redan i år, den skulle blifva så betydande, som utskottet
föreslagit.
N:0 38. 24
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbetssockertillverkningsafgi/ten.
(Forts.)
Jag tror, att denna förändring kan anses komma att medföra eu
ganska betänklig verkan. Och då jag befarar, att skadan skall blifva
ant tor stor, om utskottets förslag antages, ber jag få yrka bifall till
ivongl. Maj:ts proposition.
Herr Ahrenberg: Jag har särskildt fäst mig vid att i den kongl
propositionen — såsom synes på sid. 13 i utskottets betänkande —
framhalles, hurusom man i öfverensstämmelse med det tillvägagångssätt
som förut iakttagits vid förhöjning af utbytesberäkningen, äfven
nu blott borde höja den successivt, men att å andra sidan det har
sagts, att det nu så ofta ifrågakomma förhöjningar. Då hemställer
jag till kammaren, huruvida det icke skulle vara stor säkerhet för att
icke så täta förhöjningar skulle förekomma, om man vågade göra den
höjning som enligt, chefens för finansdepartementet uttalande tyckes
hafva allt skäl för sig, då deri talas om 11 procent, åtminstone 10 Va
procent rendement. Det är väl icke troligt, att man går tillbaka’ i
stallet för framåt med afkastningen, och detta är en fråga, som innebar
eu stor fara för framtiden. Ty desto större fördelar sockerfabrikerna
ta, desto stigare drager sig kapitalet dit och desto större blir den
krasch, som eu gång kommer.
Det har sagts här, att det icke kan förekomma, att man skulle
gifta exportpremier. Men under det jag läste detta betänkande, sade
en ledamot på skånebänken halfhögt, att om vi icke få exportpremier
sa kunna vi icke reda oss. Från det talade ordet till det tryckta är
det vanligen‘icke långt, och det torde nog komma eu dag, då det förelagges
Riksdagen ett sådant förslag. Emellertid synes mig herr Fredholms
förslag om accisens borttagande och tullens motsvara nedsättning
vara ett enkelt och verksamt sätt att möta alla eventualiteter. Och
da artikeln råsocker numera hvarken från frihandelssynpunkt eller från
den vanliga protektionistsynpunkten kan vara ett lämpligt tullskatteobjekt
för statsinkomst, enär, såsom det står i den kongl. propositionen,
påläggandet af accis blifvit nödvändigt för att minska skyddstullen,
så synes det enklare och mera konseqvent att, med borttagande
M den hos oss ovanliga accisen, endast bibehålla af tullen hvad som
från skyddssynpunkt anses nödvändigt.
Afsigten med nuvarande anordning är tydligen, att af tullen skulle
återstå hälften såsom skyddstull, och det gäller derför nu att tillse, det
icke, genom fortsatt underskattning af rendementet, skyddet höies till
vida högre del än hälften af tullen.
Jag vill icke på något vis åt denna nya och hastigt sig utvecklande
industri, men jag finner det vara representationens pligt att så
*°ke den krasch, som måste komma, blir värre, än som är
nödvändigt, och att icke genom nedsättning af beskattningen af en indifte
under hvad som afsetts och den väl tål den ena näringen får
allt för stora förmåner mot alla andra, ty det lockar alltjemt kapitalet
dit. Herr Fredholms motion såsom lösning för framtiden tilltalar mig,
25 N:0 38
Lördagen den 2 Maj.
och jag skulle helst hafva anslutit mig till den, om det funnits någon Ang. (trotsigt
att nu få den igenom; men när så icke är, ber jag att för närvarande
få ansluta mig till utskottets förslag. (Forts.)
Herr Truedsson: Herr talman! Då jag för min del tror, att
jag tjenar kammaren mest med att icke hålla något långt anförande,
så skall jag blott be att på de skäl, som af de två första talarne anförts,
fä yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den kongl.
propositionen.
Herr Åkesson: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag tror
icke, att det skulle vara välbetänkt, om kammaren dömde sockerbruksindustrien
så hårdt, som bevillningsutskottets betänkande innehåller.
Det är icke allenast aktieegarne och betodlarne, som hafva nytta
af sockerfabrikationen, utan lika mycket arbetarne. Det sockerbruk,
som ligger mig närmast och som jag bäst känner till, nemligen Ortofta,
sysselsätter öfver 300 arbetare under kampanjen, och deras aflöning
uppgår till öfver 4,000 kronor i veckan. För denna sockerfabrik odlas
betor på 3,200 tunnland, och det kostar säkert 70 kronor tunnlandet
för att fä betorna upptagua och rensade. Det gör en summa af 224,000
kronor, som väl också kan sägas tillkomma arbetarne.
Om nu sockerindustrien omöjliggöres i vårt land, och det kan lätt
ske, om bevillningsutskottets förslag antages, och tyska riksdagen antager
det förslag till högre exportpremier, som der föreligger, då få
hvarken aktieegarne, betodlarne eller arbetarne någon inkomst, och
dessutom finge vi då köpa vårt socker från utlandet; och detta anser
jag skulle blifva en stor nationalförlust. Vinsten är icke heller så
stor hvarken för aktieegarne eller betodlarne, som man kunde föreställa
sig. Aktieegarne behöfva hafva något mera för sitt kapital, än
om de sätta ut pengarna för att fä ränta på dem. Ty ett sockerbruk
kostar minst en million kronor att uppbygga. Skulle då till
följd af lagstiftningen detta sockerbruk icke gå, så hafva de förlorat sitt
aktiekapital, i det närmaste åtminstone. Ty maskinerna duga icke till
mycket, och byggnaderna kunna icke användas till boningshus. De
äro således temligen värdelösa.
För betodlarne är det så, att somliga år gifver kornet lika mycket
pr tunnland som betorna, ett annat år kunna betorna blifva litet mera
gifvande. _
Det är så med denna sak som med flere andra grenar åt industrien,
att den, som står utanför, tror, att det är så och så stor vinst,
men om man kommer med, så finner man, att vinsten reduceras ganska
betydligt. I fjor t. ex. var det icke många sockerbruk, som kunde
utdela ett enda öre på sina aktier.
Jag tror, att sockerbruksindustrien väl behöfver att under de två
N:o 38. 26
Lördagen den 2 Maj.
An,J; h™fbet?- år, för hvilka Kongl. Maj:t så föreslagit, slippa med den lägre proningmfgi/TJn''.
centen- och ^ )’rkar derför bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr friherre von Schwerin: Jag ber om ursäkt för att jag än en
gång tager till orda, men det är för att bemöta ett par ord af min
värderade vän herr hredholm. Jag beklagar så mycket mera, att jag
skall nödgas, uppträda mot honom, som vi vanligen brukat stå på
samma sida i sockerfrågan, och jag har stora sympatier för den utredning,
han åstadkommit. Jag vill särskildt nämna, att när denna
fråga för eu del år sedan var före i utskottet, så voro han och jag
de enda, som talade för en produktbeskattning, ty, om man vill hafva
eu beskattning, som är fullt rättvis mot alla landsdelar och alla sockerbruk,
bör man taga produktbeskattningen, ty då beskattas just det
socker, som man får fram ur betorna. Hå står det fritt för hvilket
landskap som helst att bedrifva sockertillverkning, ty vare sig utbytesprocenten
blir 7, 8 eller 12 procent, så får man betala efter hvad man
verkligen får fram.
. Herr Fredholm påstod, att jag felaktigt kallat det för en treårsperiod,
hvad af Kongl. Maj:t föreslagits, och menade, att det blott
var en tvåårsperiod, men det heter ju i förordningen, att skatten skall
utgöras efter 10 Va procent, dock att utbytet skall intill den 1 september
1898 beräknas till allena tio procent. Således är skatten först
och främst bestämd för åren 1896 och 1897 och under dessa till 10
procent, och först sedan skall den frän den 1 september 1898 beräknas
efter 10 Va procent, men då är det väl också meningen, att dessa
nya förhållanden skola bestå åtminstone ett år, ty det kan väl aldrig
vara meningen att ändra en lag samma dag, som den träder i kraft.
Nu sade jag, att genom Kongl. Maj:ts proposition vore beskattningen
fastslagen för minst tre år, nemligen under två år till 10 procent och
under ett år till 10 V* procent. Man kunde till och med snarare tala
om eu fyraårsperiod, nemligen två år med 10 procent och så ytterligare
två år med 10 Va procent, men jag anser, att åtminstone en
treårsperiod är fastslagen, om Kongl. Maj:ts proposition antages, och
det är min öfvertygelse, att detta också är Kongl. Maj:ts mening.
Såsom herrarne minnas, så var det också just på den gruud, som jag
yrkade bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att den skulle bereda
större stabilitet än hvilket annat af de nu föreliggande förslagen som
helst.
hör det andra talade herr Fredholm om att min beräkning öfver
hvad vi nu betala och hvad vi betalade för 20 år sedan icke skulle
vara rigtig. Ja, herr Fredholm har från sin synpunkt alldeles rätt,
men han utgar från en helt annan beräkningsgrund. Han säger, att
om svenska folket konsumerade lika mycket socker och om vi importerat
allt detta, så skulle statens inkomster blifvit ännu större och
staten skulle således nu göra en stor förlust derpå. Detta vill jag
icke bestrida, fastän jag vill påstå, att det icke är sagdt, att svenskarne
27 N o 38.
Lördagen den 2 Maj.
skulle äta sä mycket socker, om man finge taga det utifrån. Jag skaller. *«**«*►
dock till och med gå så långt, att jag gifver honom rätt derutinnan,
och höfligare kan jag väl icke vara, men detta hindrar icke, att svenska /jrorts \
folket nn betalar lika mycket och till och med ännu något mera i v
sockerskatt än för 20 år sedan, ty medan tullen och accissen då upp
gingo
till omkring 7,500,000 kronor, så komma vi att nu och nästa
år få betala kanske 11,000,000 och säkert öfver 10,000,000 kronor,
och då är ju lätt att räkna ut, att, såsom jag flera gånger påpekade, icke
endast svenska staten har större inkomst häraf nu än då, utan också
att vi obestridligen nu betala lika mycket i sockerskatt per individ
som förut.
Herr Poignant nämnde något om att jag sagt, att alla sockerbruk
voro i krig med hvarandra, och han uppgaf, att Gotland i så
fåll förde endast ett försvarskrig. Jag tror, att de herrar, som hörde
hvad jag sade — ty jag talar litet lågt särskilt i dag, derför att jag
är hes — skola vitsorda, att jag yttrade, att jag icke kunde klandra
några af de premierade fabrikerna, derför att de i högsta måtto begagnade
sig af de fördelar, som äro dem gifna och hvilka det är deras
rättighet att begagna sig af, men att denna extra premiering gjort, att
då man skall föra ett försvarskrig mot en öfverproduktion, så äro vi
icke likstälda, ty när somliga äro premierade, men andra icke, då går
det icke att komma öfverens om en reduktion eller någon annan sådan
åtgärd, som vore tillrådlig, emedan det ligger i de premierade
fabrikernas intresse att afverka så mycket som möjligt.
Till sist vill jag säga ett par ord gent emot talaren pa göteborgsbänken,
herr Ahrenberg. Han har fullständigt missförstått hvad jag
yttrade, ty jag talade icke ett ord om att vi borde hafva exportpremier.
Nej, tvärtom vill jag aldrig vara med om sådana, utan jag talade
om det nyttiga och nödvändiga af att få restitution vid export,
och det är en helt annau sak. Betalar man nemligen en tillverkuingsafgift,
så är det både statsfinansielt rigtigt och nittvist, att, om jag
exporterar min vara, jag skall få afgiften tillbaka. Detta tror jag, att
jag uttryckligen säde, men jag nämnde ock, att jag aldrig vill vara
med om några exportpremier och hoppas, att icke denna kammare
någonsin skall bevilja sådana. Herr Ahrenberg har således blandat
i hop exportpremier och restitutionsafgifter.
Jag har icke något vidare att tillägga.
Herr Hasse Jönsson: Jag förstår väl att det icke. tjenar
mycket till att tala i denna fråga, ty man är såsom skåning misstänkt
för att tala för sina egna intressen, men jag kan dock icke underlåta
att säga några ord. Jag begärde ordet med anledning åt talarens på
stockholmsbänken yttrande om att befolkningen fått betala så mycket
för sockerbrukens skull, och att den här industrien icke skulle komma
folket till godo. Hvad detta beträffar, vill jag dock påpeka, hvad
utskottet anför om sockerpriset på sidan 20. Deraf se vi att, medan
N:0 38. 28
Lördagen den 2 Maj.
(Forts.)
lockerHIkerl f°?£ret ko*tadJe0 lld öre. så gick det 1895 ner till mindre än
ningsafgiften. kidken ock kostade da endast 54 öre, och det kan väl ingen förneka,
. , att detta är en stor fordel för dem, som konsumera socker.
Vidare bar det såväl af utskottet som här under diskussionen
yttrats, att det skulle vara fara för öfverproduktion och att man kunde
förutse en krasch. Detta tal har jag hört i fyra år, man har alltjemt
energiskt sökt skrämma oss för öfverproduktion, och det gick eu gänounder
förra året till och med så långt, att producenterna sjelfva började
tro på denna fara. De höllo det ena sammanträdet efter det andra,
och här i Stockholm samlades ombud från alla sockerbruk, som
skulle söka komma öfverens om en inskränkning i betodlingen för att
förekomma denna fara. Någon satte sig dock emot en sådan öfverenskommelse,
så att den ej kunde komma till stånd, och då skrek
man alldeles förskräckligt deröfver. En annan talare på skånebänken
nämnde till och med ett visst bruk, som hindrade denna inskränkning
af betodlingen. Hvad har nu visat sig? Jo, att det icke fans
någon öfverproduktion, utan tvärtom en brist; alltsammans var sålunda
blott eu konstgjord historia. Det är ju möjligt, att utskottets ledamöter
nu hafva mera rätt, men de hafva icke flera eller bättre förutsättningar
för sin uppfattning, ty de kunna icke veta, huru mycket
konsumtionen kan ökas med en ökad produktion.
I allt fall är det ett märkvärdigt medel, som man vill söka bota
denna öfverproduktion med. På sid. 24 i utskottets betänkande,
der det talas om denna fara och om huru sockerproduktionen för nästa
år kommer att uppgå till 10,000 ton mer än hvad som högst
här i landet konsumerats, säges det vidare: »Närmast till hands ligger
att genom ökad beskattning hålla tillverkningen nere under det
inhemska sockerbehofvets gräns. Alla försök i den vägen hafva dock
hos oss hittills visat sig vara förgäfves.»
Ja, det hafva de verkligen visat sig, utom måhända på 1S70-talet. Då lyckades det nemligen verkligen Piksdagen att visa, att
den kunde uträtta något i detta afseende. Det fans vid den tiden 6
k!^uk * men då började för första gången göteborgsintresset att
göra sig gällande och lyckades genomdrifva i Riksdagen, att accis
första gången infördes, och af de 6 dåvarande bruken stupade de 5.
Det enda, som blef qvar, var Arlöfs sockerbruk, och att detta kunde
stå sig berodde, enligt hvad jag hört uppgifvas, derpå, att der äfven
idkades bränvinsbränning. Ja, det skulle ju vara ett bra botemedel
mot denna öfverproduktion, om herrarne nu kunde åstadkomma detsamma,
och det vore allt önskvärdt att nu sätta yxan till roten och
slå ner dem allihopa. Det vore ju ett skönt botemedel!
Men om det nu verkligen är fara för öfverproduktion, skall Riksdagen
bekymra sig om det? Då skall väl Riksdagen också bekymra
sig om att alla andra fabriker icke få tillverka mer än de kunna sälja
och se till att det till exempel icke blir för många ölfabriker, som
göra så mycket Öl, att de icke kunna blifva af med det o. s. v. Hvart
29 N:0 38.
Lördagen den 2 Maj.
skulle (let taga vägen, om Riksdagen jemt skulle ingripa, så fort det
säges i någon industri: Nu ha vi producerat för mycket, hvart skola s°?''
vi göra af med det eller det? Detta är i sanning ett besynnerligt (Forts)
bekymmer.
Om det verkligen förefunnes någon öfverproduktion, då vore det
bättre, om man här såsom i andra länder, t. ex. Tyskland, sökte
hjelpa folk att blifva af med sina produkter i utlandet. Detta kunde
vara något att tänka på för bevillningsutskottet, men icke behöfver
utskottet nu hafva några bekymmer för öfverproduktion, ty den saken
reglerar sig nog sjelf. Jag hoppas att kammaren må vara så fördomsfri,
att den icke vill döda en näring, som är till mycken nytta för
tusentals menniskor, och den, som känner till dessa förhållanden, kan
icke vara med om förslaget.
En talare från Göteborg sade, att denna sak egentligen intresserade
endast kapitalisterna och att det var kapitalet, som gjorde sig
gällande.
Nej, det är det lägre folket, som det här gäller. Oaktadt denna
hvitbetssockertillverkning i min ort pågått endast två år, har den
dock redan medfört en sådan förändring i arbetareklassens ställning,
att man aldrig skulle ha kunnat drömma derom på förhand, och skulle
denna industri upphöra, vet jag verkligen icke, hvad man skall göra
med allt folk, som egnat sig åt densamma. Under sommaren äro
dessa arbetare sysselsatta med att hålla den till hvitbetsodling använda
marken i godt skick. På hösten åter sköta betorna sig sjelfva, och
då är också folket upptaget af det vanliga höstarbetet. Under senhösten
och vintern skall betskörden upptagas och föras till bruken,
för hvilket ändamål eu stor mängd folk är sysselsatt med att vid stationerna
inlasta densamma o. s. v. Vidare äro vid hvarje bruk 4 å
500 personer sysselsatta med sockerberedningen. Det är i fråga om
denna industri så väl ordnadt för folkets välbefinnande, att det icke
finnes någon fabrik i hela landet, der det är bättre stäldt. Det skulle
derför medföra de största olyckor, om herrarne sätta yxan till roten
och derigenom åstadkomma, att den ökade beskattningen dödar denna
nyttiga näring.
Jag yrkar bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Herr Persson i Killebäckstorp instämde häruti.
Herr vice talmannen Östberg: Jag hade icke trott, att det förslag,
som utskottet framstält, skulle mola så starkt motstånd. Såvidt jag
förstår, är den siffra, hvartill utskottet kommit, rättvis och billig. Uti
Kongl. Maj:ts proposition säges det, att »utbytesberäkningen bör följa
det verkliga utbytet så nära som möjligt», och det synes mig, att rigtigheten
af denna princip icke kan bestridas. Huru förhaller det sig
nu med det verkliga utbytet? Vi finna, att under kampanjen 1894—
1895 hade 8 fabriker till och med öfver 11 procent utbyte af socker,
N:0 38. 30
Lördagen den 2 Maj.
Ang hvitbeta- 4 mellan 10 v, och 11 procent, en 10,47 procent samt den återstående
9,75 Procent- Häraf synes det ju ganska väl, att en lägre siffra än
(Forts) ^9’5 7 rätt Otydlig män skulle understiga medeltalet för det verkliga
utbytet. Jag tror derför, att man med fullt fog kan säga, att verklig
varsamhet blifvit iakttagen, då utbytesprocenten blifvit bestämd till
10,s. Jag kunde för min del icke heller annat finna, än att äfven herr
finansministern syntes för sin del icke egentligen hafva något att erinra
mot den uppfattning, som utskottet härvidlag sökt göra gällande.
Herr Bengtsson i Gullåkra förklarade sig anse, att dessa sockerfabriker
i högre grad, än hvad fallet är inom andra näringar i landet,
äro utsatta för ett tryck från lagstiftningens sida, hvilket inverkar på
deras existensförmåga. Jag förstår icke, med hvilket skäl man kan
säga detta. Denna industri har ju ett ganska betydligt skydd: accisen
är endast ett återgäldande af en del af det höga tullskyddet för socker.
Han förmenade också, att man sökte hålla efter sockerfabrikerna
och att man sökte komma åt hvarenda tiondedel af det verkliga sockerutbytet.
Jag tror icke heller, att detta påstående är grnndadt, ty
så strängt har lagstiftningen icke gått till väga. Och för öfrigt, om
sockerutbytet stiger, så är det väl alldeles rigtigt, att accisen också
stiger. Om sockerutbytet stiger och accisen i motsvarande grad höjes,
så innebär detta icke en förhöjd beskattning på det socker, som produceras,
utan det förhåller sig alltid så, att vid en senare tidpunkt
produkten icke är högre beskattad än hvad den förut varit. I det
fallet tror jag icke, att man behöfver ha några betänkligheter.
Under debatten har från vissa håll uttalats fruktan för den starka
öfverproduktionen. Den senaste talaren åter ansåg, så vidt jag fattade
honom rätt, att man alls icke behöfde hysa några farhågor i detta hänseende.
För min del tror jag, att medelvägen här är den rätta. Det
är nog ganska säkert, att konkurrensen kommer att blifva stor och
att produktionen under någon tid skall blifva större än konsumtionen
inom landet. Men det finnes icke någon annan utväg i fråga om
denna näring, liksom beträffande alla andra näringar, än att tillverkningen
får rätta sig efter den afsättning, som kan påräknas. Jag tror
icke, att lagstiftningen kan i den vägen egentligen uträtta någonting.
Men så mycket kan man dock göra, att man icke genom en särskild
premiering uppmuntrar kapitalet att kasta sig på denna näring. Jag
anser derför, att det för öfverproduktionens hämmaude är godt, att
man vid beräkning af utbytesprocenten följer det verkliga utbytet så
nära som möjligt.
Friherre- von Sclnverin uttalade som det egentliga skälet, hvarför
lian icke ville följa utskottet, att han fruktade alltför häftiga rubbningar,
och han framhöll att, i fråga om denna liksom andra näringar,
stabiliteten vore af stor vigt. Häruti vill jag gifva honom rätt. Men
man kan a andra sidan framhålla, att Riksdagen aldrig sökt höja den
bestämda utbytesprocenten i annan mån än som motsvarats af det
verkliga utbytet. Jag tror, att vi kunna vara fullt förvissade om —
31 N:0 38.
Lördagen den 2 Maj.
hvad som icke heller sockerfabrikanterna behöfva betvifla — att Riks- Ang hvithet«•
dagen aldrig kommer att bestämma en utbytesprocent, som ställer sig
högre än eller ens på tiondedelen när uppgår till den siffra, som mot- ,Forts)
svaras af det verkliga utbytet. Jag anser derför, att man icke på
grund af några farhågor i den rigtning, som af den nämnde talaren
antyddes, har anledning att af slå utskottets hemställan.
Jag vill sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan, som
jag anser vara fullt befogad och innebära hvad som under nuvarande
förhållanden är rigtigast.
Häruti instämde herrar Falk och Olsson i Sörnäs.
Herr Dieden: I denna fråga har jag inom utskottet förfäktat
den åsigt, som är angifven i herr Bruhns reservation. Vill man, att
skyddet skall utgöra jemt hälften af tullen, så bör man naturligtvis
vid beskattningen söka att så noga som möjligt träffa den verkliga
utbytesprocenten. Men förhållanden kunna ju lätt inträffa särskildt
i följd af förändringar i utlandets exportförhållanden — som göra, att
man till nästa riksdag kunde önska att gifva ett något högre skydd
än hälften af tullen å tillverkningen. Detta skulle då låta sig mycket
lättare göra, om man nu fastställer utbytet till 10 % för nästa
säsong och 10,5 % för den derpå kommande. Ty då kunde man vid
nästa riksdag besluta att låta den lägre siffran ännu gälla någon tid.
Men om man genast höjer utbytesprocenten till 10,5, blir det sedan
mycket svårare att åter sänka densamma. Sjelf är jag icke delegare
i något sockerbruk, men jag anser, att man bör synnerligen varsamt
behandla denna industri, ty den gifver god arbetsförtjenst åt en mängd
menniskor i landet, och såväl fabrikerna som alla der anstälda personer
betala till staten en högst betydlig bevillning, såväl direkt som indirekt.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till herr Bruhns reservation.
Herr Dahn: I likhet med hvad som yttrats från statsrådsbänken,
anser äfven jag, att man med afseende på denna beskattning bör
gå synnerligen varsamt till väga och det särskildt med hänsyn just
till dessa tyska exportpremier. Ty det är naturligtvis icke Riksdagens
mening att fastslå eu beskattning sådan, att den skulle ruinera
den svenska sockerbruksindustrien. Ty hvad skulle följden blifva af
detta, om vi skulle komma att taga vårt socker från Tyskland? Den
tyska exportpremien försvunne naturligtvis, ty priset kunde då höjas.
Emellertid finge vi en handelsbalans på omkring 40 millioner kronor
om året, d. v. s. på 10 år bortåt eu half milliard, som vi svårligen
kunde under dessa år täcka med ett ytterligare öfverskott af hvad vi
under samma tid kunna exportera af hafre, timmer, jern m. m. Men
nu veta herrarue, att hvad vi exportera utom trä, jern och hafre etc.,
N:0 38. 32
Lördagen den 2 Maj.
locicJm‘% är ~ penningar. Statens, hypoteksbankens och enskildes skulder i
ningsafgiften. u^andet representera ett kapital så ansenligt, att ränta och amortering
(Forts.) Pa ar tillräckligt stort för att vi icke böra öka det ge
nom
eu årlig sockerimport, motsvarande ett kapital på 40 millioner
kronor. Nu säger man, att i stället för att odla sockerbetor för sockertillverkning
kan man odla hafre eller annat. Sedan man kommit
in på ett intensivt jordbruk, frambringar detta ungefär lika mycket
af stråsäd och andra produkter, oaktadt sockerbetsodlingen tillkommit,
som om denna betodling nedlägges och man återgår till annat bruk.
Ty det är klart, att det är genom den rikliga gödningen, som med
betodlingen tillföres jorden, och genom den intensitet, med hvilken
jordbruket bedrifves, som det är möjligt att utöfver det belopp af
andra, produkter, som man äfven i alla fall skulle producera, kunna
åstadKomma dessa många millioner kronor sockerbetor, som här äro i
fråga. Förmå vi verkligen bära en sådan handelsbalans till vår nackdel,
som motsvarar på tio år ungefär den skuld, som staten och hypoteksbanken
nu har till utlandet? Jag tror också, att man, utom hvad
som redan framhållits, bör tänka på den export af lefvande arbetskraft,
som skulle inträda, om den svenska sockerbrnksindustrien förstördes
och våra arbetare måste gå öfver till Tyskland och Danmark
för att der söka skaffa sig arbete vid fabrikationen af det socker, som
vi sedan sjelfva skulle importera.
Fruktan för öfverproduktion kan man nog hysa. Men om, såsom
jag hoppas, Kongl. Magt framkommer nästa år med förslag till inrättande
af frilagers- och frihamnsinstitution, och en restitution på socker
också beslutas, hvilket är lika naturligt som en restitution vid export
af bränvin, skulle vi kunna tillgodogöra oss detta öfverskott af socker
inom vårt^ eget land vid vin- och syltfabriker, som här skulle kunna
uppstå. Då Kongl. Maj:t tillsatt en komité, som redan har gifvit sitt
utlåtande i denna fråga, tager jag ock för gifvet, att förslag från regeringen
kommer att framläggas till nästa riksdag. Då behöfver man
icke frukta för någon öfverproduktion, utan detta öfverskott af socker
skulle då kunna tillgodogöras inom landet på sätt, som jag nu nämnt.
På dessa grunder, herr talman, ber jag få yrka bifall till Kongl.
Majds proposition.
Herr Jansson i Krakerud: Att börja med, skall jag be att få
saga, att jag icke kan förstå den här förda diskussionen om sockerfabrikationen
och talet att, om Riksdagen skulle bifalla utskottets
förslag, det skulle föranleda, att hela denna rörelse måhända komme
att läggas ned och att det för de många arbetare, som nu existera på
grund af sitt arbete vid betodlingen m. m., skulle blifva så förfärligt
svårt, om fabrikerna indroges. Jag skall för min del villigt erkänna,
att, om något sådant vore i fråga, jag på inga vilkor ville vara med
om det. Jag bär inom utskottet biträdt det förslag, hvartill utskottet
kommit, men icke i afsigt att slå i hjel sockerindustrien, utan i afsigt
Lördagen den 2 Maj.
33 N:0 38.
att få beräkningen af utbytesprocenten stäld på en rättvis basis. Der-Ang. hvit hetsjemte
skall jag be att fä fästa uppmärksamheten uppå, att det icke *o?kertUlvarkär
fråga om att höja beskattningen för sockerindustrien. Denna soc- nm3^aJ9V
kertull är såväl en finanstull som eu skyddstull. Och på grund deraf, ^ 01 s''''
att denna finanstull är så hög, att den anses vara alltför hög som
skyddstull, har Riksdagen beslutit, att hälften af denna skyddstull skall
betalas åter till statsverket under namn af accis. Det är hela sakens
innebörd. Och skall man nu respektera detta Riksdagens beslut, då
skall man väl taga upp utbytesprocenten till åtminstone ett belopp,
som något så när motsvarar det utbyte, som erhållits. Så länge icke
herrarne kunnat bevisa, att det blir mindre sockerutbyte, än utskottet
förutsatt, lär man väl icke kunna påstå, att meningen är att förderfva
sockerindustrien. Jag skulle ändock icke vilja säga så mycket derom,
om man icke alla gånger, som denna sockerfråga varit före, hört från
samma håll, att industrien skall blifva ihjelslagen. Men följden har
icke blifvit den; utan tvärtom har det visat sig, att utbytesberäkningen
varit alltför låg, så att konkurrensen ledt derhän, att sockerfabrikatiouen
sjelf tillfogat sig skador. Det är med anledning deraf, som
jag tror, att man mycket väl kan bifalla utskottets förslag.
Det nämndes, att det är eu fabrik, nemligen Svedala, som icke
kommit upp till 10 Vs °/o, men den har dock kommit till 10,47. Således
är det 0,03 %, som fattas i det, som utskottet tillstyrkt. Det
är här frågan om det första tillverkningsåret. Men då man betraktar,
huru förhållandena gestaltat sig vid de andra fabrikerna, finner man,
att denna utbytesprocent har höjts år från år. Följaktligen kan det
icke alls förefinnas någon risk att gå 0,03 % högre, än utbytet vid
denna fabrik utgjort. Jag skall derjemte tillägga, att det är alldeles
omöjligt, att Riksdagen kan taga hänsyn till sådana der enstaka förhållanden.
Ty om det inträffade, att en annan fabrik anlades och
den finge t. ex. nästa år 9 %, så finge väl den fabriken stå för den
risken sjelf. Icke kan väl Riksdagen på grund deraf, att en fabrik,
som anlagts på senare åren, icke erhållit samma utbytesprocent som
de andra, sänka utbytesprocenten för att göra det möjligt för denna
fabrik att existera.
Jag tror således, att det icke förefinnes några skäl för den klagan,
som här framhållits mot det slut, hvartill utskottet kommit, och
min enskilda öfvertygelse är, att inom ett år det skall komma att erkännas,
att denna utskottets hemställan är så rättvis som möjligt.
Skulle det förhållande inträffa, att dessa sockerfabriker icke få den
procent, som Riksdagen förutsatt i sitt beslut, då skall jag vara den
förste att vara med om en sänkning af utbytesprocenten. Ty jag
vill icke vara med om att denna industri blifver föremål för större
beskattning, än hvad billighet och rättvisa kräfver. Med anledning
häraf, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de olika
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 88. 8
N:0 38. 34
Lördagen den 2 Maj.
Ang hvitbeta- yrkanden,. som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
‘ningiafqiften Pa; !:0 bifall till utskottets hemställan; 2:o afslag å nämnda hemstäl(Forts)
* llvac^ ^en skilde sig från Kongl. Maj:ts proposition och bifall
till nämnda proposition oförändrad; samt 3:o bifall till det af herr
Bruhn under öfverläggningen framstälda yrkandet. Herr talmannen
fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i forsta
punkten af förevarande utlåtande n:o 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan i
hvad densamma skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
bifallit denna oförändrad.
Omröstningen visade 165 ja och 40 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Beträffande punkten 2, som härefter föredrogs, anförde:
Herr Fredholm från Stockholm: Den motion, som jag i den
föreliggande frågan väckt, har, som herrarne se, blifvit af utskottet
afstyrkt. Jag har reserverat mig mot utskottets beslut, men jag har
icke haft någonting att invända mot att utskottet afstyrkt min motion,
och detta på det i reservationen angifna skälet, att *då ändamålet
med den af mig väckta motionen icke varit något annat än att
fästa uppmärksamheten på åtskilliga med sockerbeskattniugen förknippade
omständigheter, hvilka synts mig vara af beskaffenhet att böra
i tid beaktas, och då detta ändamål i och med motionens väckande
blifvit vunnet, kan jag icke hafva något synnerligt att invända mot
utskottets beslut att afstyrka bifall till den hemställan, hvari min motion
utmynnat, allra helst som deri begärts icke blott en utredning af
de i motionen berörda förhållandena, utan äfven förslag till deras ordnande
i en viss angifven rigtning.» Detta är hvad som för mig har
varit det hufvudsakligaste, nemligen att fasta uppmärksamheten på
förhållanden, som synas mig förtjenta af beaktande, men sedan jag:
afgifvit min reservation, har jag funnit, att åtskilliga af kammarens
ledamöter dela de betänkligheter, som jag i min motion framhållit,
85 N:0 38.
Lördagen den 2 Maj.
och att det för dessa skulle hafva varit angenämt, om något yrkande^. hvMetsi
augifven rigtning komme att göras. Då jag emellertid anser, att
det kanske vore väl mycket begärdt, om man anhölle, att Kongl. (Fortsi
Maj:t skulle framkomma med ett bestämdt förslag till hvitbetssockerafgifteus
afskaffande, så kommer jag icke att göra något yrkande i
den rigtningen. Men deremot skall jag anhålla att fa yrka, att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Ronungen anhålla, det täcktes Rongl.
Maj:t låta verkställa utredning icke blott om de vilkor, hvarpå vid
utförsel af sockerrestitution af hvitbetssockertillverkningsafgiften må
beviljas, utan ock om de förutsättningar och vilkor, på hvilka hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna helt och hållet afskaffas.
Det vill synas mig, som om en dylik begäran vore hållen inom sådana
gränser, att kammaren skulle kunna skänka sitt bifall till ett
af mig i denna rigtning framstäldt yrkande. Det är visserligen sant,
att det icke kan föranleda till någon skrifvelse till Kongl, Maj:t, emedan
Första Kammaren redan lär hafva bifallit Kong!. Maj:ts hemställan,
men det skulle i alla fall, så vidt det af kammaren godkändes,
utgöra ett vittnesbörd om, att Andra Kammaren anser frågan förtjent
af någon särskild uppmärksamhet från Kongl. Maj:ts sida.
Häruti instämde herr Ahrenberg.
Herr Fjällbäck yttrade: Äfven jag skall be att få instämma i det
yrkande, som af herr Fredholm nyss gjordes. Det synes mig, som om
beskattningen af en sådan vara som socker nu verkligen borde upphöra.
Det vore icke för tidigt, att den varan, liksom andra nyttiga
varor, kunde fä odlas här i Sverige, utan att dess odling och konsumtion
skall, om jag så får säga, bestraffas, på samma sätt som sker
t. ex. vid tillverkning af bränvin och andra dermed jemförliga artiklar.
Jag kan icke annat än finna det orimligt, att vi beskatta en
sådan artikel som socker, hvilken är föremål för så allmän konsumtion.
Det tillhör väl numera en förgången tid och ett förgånget åskådningssätt
att anse, det konsumtionen af socker är skadlig eller åtminstone
onyttig och onödig; numera måste socker inräknas bland lifsmedlen,
och det bland de nödvändiga lifsmedlen till på köpet. Detta
bevisas allra bäst af den oerhördt ökade konsumtionen, som tilltagit
för hvarje år. Om vi nu skulle föreslå t. ex. för hvete icke en tull
__hvilket vi ju redan ha — utan till och med en tillverkningsskatt
för samma vara, så skulle säkerligen de fleste af kammarens ledamöter
och folket i sin helhet finna detta alldeles orimligt. Men likaväl
som socker förr i verlden utgjorde eu sällsynt artikel på de fattiges
bord, så var förhållandet äfven med hvete. Nu har hvetekonsumtionen
spridt sig bland de fattige lika som sockerkonsumtioneuu Om
vi jemföra beskattningen på socker med en del andra skatter, så finna
vi, att det icke är någon rim och reson i att beskatta sockret så
högt som med 100 procent af dess värde, under det att man låter
N:0 38. 36
Löragen den 2 Maj,
AniJ- tegets- t. ex. tillverkningen och odlingen af tobak vara fri i vårt land. Det
Sninqsafgiften. är dock en högst väsentlig skilnad på konsumtionen af tobak och af
(Ports) '' socker’ sedd fran det nyttigas och nödvändigas synpunkt.
vi åter jemföra socker med bränvin, så må vi val medgifva,
att skatten å den senare varan, ehuru redan ganska hög, likväl lämpligen
kan och borde höjas ytterligare, samt att beskattningen å socker
i stället kunde tagas bort. På liknande sätt kommer en jemförelse
mellan sockerskatten och vintullen att utfalla. Utskottet säger i sitt
utlåtande, att »soekerkonsumtionen enligt utskottets åsigt är ett synnerligen
lämpligt föremål för beskattning, i det att socker förbrukas
i betydligt större mängd af de förmögnare klasserna inom samhället
än af de fattigare». Men jag bestrider på det bestämdaste, att förhållandet
så är. Derest en bestämd och säker utredning forelåge i denna
fråga, så skulle det visa sig, att de fattigare, de mindre bemedlade
klasserna konsumera mångdubbelt mer af socker än de förmögnare.
Utskottet menar naturligtvis per individ, hvilket ju visserligen icke
är detsamma som klasserna i sin helhet; men äfven det är ett ganska
obevisadt påstående, att de fattigare klasserna, per individ taget, skulle
förbruka mindre socker än de förmögnare. Jag har från min födelsebygd
kännedom derom, att en liten landthandlande vid en jemförelsevis
ganska obetydlig station kan, han ensam, omsätta öfver 20,000
kg socker per år; och då der i trakten finnes en hel del småhandlande,
som jemte den förre omsätter betydliga qvantiteter af samma
vara, så kan man förstå, att på ett enda sådant litet och begränsadt
område kan omsättas en 100,000 kg socker per år. Detta visar således,
att konsumtionen af socker tilltagit i oerhörd grad, och det
icke blott bland de förmögnare och medelklassen, utan äfven bland
de fattige.
Yi ha nu en annan vara, som är skattefri, nemligen ölet. Det
synes mig då vara bra mycket lämpligare att på ölet öfverflytta den
beskattning, som vi nu ha på sockret. Det är nu inte specielt ur
städernas synpunkt, som jag kan ha skäl att yrka på en sådan öfverflyttning.
Ty det är något alldeles obestridligt, att ölkonsumtionen
är jemförelsevis större i städerna än på landsbygden, under det att
deremot sockerkonsumtionen är nära nog lika stor på landsbygden
som i städerna.
Sockerskatten är dessutom synnerligen orättvis äfven ur en annan
synpunkt, och det är, att den utgår i form af beskattning å betorna.
Följaktligen uppstår härigenom en extra premiering för de delar af
Sveriges landsbygd, som ha förmånen att kunna producera de mest
sockerhaltiga betorna. Om skatten åtminstone beräknades efter den
färdiga produkten, efter sockret, och på samma sätt som vid beskattning
af bränvin, d. v. s. att skatten erlades i förhållande till konsumtionen
och allt efter som sockret togs ut, så kunde det vara någon
rättvisa i det. Men när skatten beräknas efter betornas vigt,
utan afseende på sockerhalten, så är detta i högsta grad orimligt. —
Lördagen den 2 Maj.
37 N:0 38.
Af den tabell, som medföljer utskottets utlåtande, ser det ut, som om ring hvithet^
det ieke allenast skulle vara Skåne, som i fråga om hvitbetsodlingen ^''giften.
är särskildt premieradt, utan äfven på Gotland linnes en sockerfabrik, (ports \
som har sitt särskildt gynnade område. Alan kan således tänka sig,
att skåningarna komma att bli utsatta tor en ganska skarp konkurrens
från den ö, som nyligen höll så styft på sin biskop, men antagligen
kommer att hålla ännu styfvare på sina särskilda förmåner i
afseende på sockertillverkningen.
Som sagd!, det är ur beskattningens- och särskildt en rättvisare
beskattnings-synpunkt, som jag ber att få yrka bifall till herr Fredholms
hemställan i syfte att, om möjligt, från regeringen få ett förslag
om sockerskattens upphäfvande, något, som tillverkarne sjelfve väl
icke kunna hafva något emot. Derigenom lösas alla de svårigheter,
som friherre von Schwerin framhållit i fråga om möjligheten att återfå
skatten vid export af varan. Ty herrarne kunna väl icke inbilla sig
annat, än att det förr eller senare skall bli öfverproduktion af socker;
det är en sak, som jag tror ingen skall kunna vederlägga. Såsom
förhållandet nu är med de låga spanmålsprisen, blir det allt. större
och större områden, som tagas i bruk för sockertillverkningen, och
då sockerkonsumtionen är helt och hållet begränsad till landets egna
invånare, så uppstår ovilkorligen fara för denna industri. Den enklaste
lösningen på alla dessa frågor vore således att borttaga sockerskatten,
hvilket dessutom skulle för producenterna medföra den förmånen, att
konsumtionen komme att ökas. Ty all erfarenhet har visat, att allt
efter som priset sjunker, så ökas konsumtionen; i England, der priset
på socker är ungefär hälften så högt som i Sverige, är konsumtionen
dubbelt så stor. För min del är jag lifligt öfvertygad, att, äfven om
priset icke skulle sänkas med skattens hela belopp, 9,7 öre per kg,
följden i alla fall skulle bli, att konsumtionen stege högst betydligt
och derigenom bidroge till att aflägsna faran för öfverproduktion.
Ur hvilken synpunkt jag än ser saken, kan jag således icke förstå
annat, än att det vore klokt af Riksdagen att i tid taga bort sockerskatten
och öfverflytta den på mera lämpliga föremål. Jag kan då
icke finna annat, än att t. ex. tobak är en synnerligen lämplig artikel
att lägga skatt på, och vidare vill jag särskildt framhålla, att skatten
å tillverkning af bränvin bör kunna förhöjas, tv genom en skatteförhöjning
å denna vara vunne man äfven det åsyftade ändamålet att
minska bränvinskonsumtionen. Den nuvarande skatten å bränvin är
ju 50 öre per liter; men höjdes detta till 75 öre, skulle skatten, under
förutsättning att konsumtionen härigenom icke minskades, inbringa
staten en inkomst af 7,000,000 kronor. Skulle emellertid en minskning
i konsumtionen uppstå, bör man ändock kunna beräkna minst
5,000,000 kronor i skatt på den varan, och de återstående 3,000,000
kunde utan ringaste risk erhållas genom att lägga skatt på tobak eller
genom en blifvande ölskatt. Ja, det fins till och med en vara,
hvars tillverkning jag tycker vara väl mycket fredad här i landet, och
N:0 38. 38
Lördagen den 2 Maj.
Ang. hvitbetssoclcertillverkningsafgiften.
(Forts.)
det är punschen. Kammaren beslöt nyligen att taga bort spritserveringeu
tran varietéerna. Jag tror, att varietéernas speciella konsumtionsartikel
är punsch, och denna varas tillverkning .skulle val kunna
tåla vid en extra beskattning, ty punschen är, så att säga, en extra
grilljannedryck, som icke behöfver något särskilt understöd för att
konsumeras. Den kunde mycket väl tåla vid en beskattning af 25
öre per flaska, och detta skulle nog, tänker jag, inbringa en million
kronor eller derutöfver.
Mig synes det således, som man utan synnerligen stora svårigheter
skulle kunna öfverflytta skatten från socker på andra föremål.
Dessutom föreligger ett betydande öfverskott af statsverkets tillgångar,
och det kan val icke vara kammarens mening att fortsätta med att
upptaga skatter i oändlighet, hvillta icke äro nödvändiga för statsverkets
speciella ändamål. Följden af detta statsöfverskott blir ett stort
statsslöseri, hvarmed vi i längden icke kunna stå ut. Med ett ord,
jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till herr Fredholms förslag,
särskildt ur de sockerproducerandes synpunkt och äfven ur synpunkten
af en rättvisare beskattning.
Herr Palme: Den mycket intressanta utredning, som herr Fred -holm i sin motion lemnat, har tilltalat mig ur två synpunkter, för det
första emedan sockerpriset derigenom kunde nedbringas och för det
andra emedan genom en sådan reform sockerindustrien skulle komma
under samma ekonomiska lagar som flertalet andra industrier.
Att sockerpriset kunde nedsättas, vore enligt min åsigt af synnerligen
stor nationalekonomisk vigt. Jag vill erinra, att sockret icke
längre anses vara eu skadlig lyxartikel, utan ett helsosamt födoämne,
och att det är lyckligt, att socker allt mer börjar att i vårt fädernesland
användas. Jag vill äfven erinra om en annan sak. Jag har här
några sifferuppgifter om utförseln af frukt och grönsaker. Det kar
varit år, under Indika vi exporterat 3 till 4 millioner kg. friska skogsbär.
Derigenom att sockerpriset bringas ned, skulle dessa skogsbär
bär hemma kunna omsättas till sylt och saft, och på detta sätt skulle
vi kunna få en mycket inkomstgifvande exportartikel. Äfven med
så höga införseltullar, som i Tyskland finnas för konfityrer, skulle
svenska skogsbärskonfityrer, ifall sockerpriset nedbragtes så som herr
Fredhoäm i sin motion stält i utsigt, kunna täfla på den tyska marknaden
och naturligtvis ännu mera på den engelska och i de engelska
kolonierna, der det icke lärer finnas någon tull på dessa varor.
Hvad som emellertid kanske är det vigtigaste uti den af herr
Fredholm framburna motionen är den utredning, han gör angående
tillökningen af sockerproduktionen i vårt land. Redan under nästa
år torde vi efter de siffror, som meddelats i hans reservation, fa ett
öfverskott på 10,000 tons socker utöfver hvad vi bruka konsumera.
Huru skall detta öfverskott användas? Nu säger visserligen herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, att frågan om att vid
39 N:0 38.
Lördagen den 2 Maj.
export erhålla godtgörelse för tillverkningsskatten för närvarande just
icke har någon betydelse. »Ännu har nemligen», heter det. i hans
anförande till statsrådsprotokollet, »sockertillverkningen i Sverige icke (Forts)
nått den utveckling, att någon nämnvärd export af socker skulle
kunna komma i fråga», och han menar, att ett sadant öfverskott aldrig
skulle kunna blifva annat än tillfälligt, äfvensom att det skulle kunna
vara ganska lätt att »undanskaffa» ett tillfälligt öfverskott af socker.
Jag är icke i den delen lika sangvinisk som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, utan håller före och tror, att. en hvar,
som känner och tagit del af de senaste upplysningarne i frågan, måste
erkänna, att vi inom kort skola komma att stå inför ett sådant öfverskott
i ’ sockerproduktiouen, att vi måste exportera. Under sådana
omständigheter tränger sig ovilkorligen fram frågan om restitution,
och då äro vi säkerligen mycket snart inne — vi må aldrig sa mycket
dölja det för oss — på exportpremieringens sluttande plan.
Herr Lasse Jönsson yttrade under diskussionen om första punkten,
att Riksdagen icke behöfde taga en öfverproduktion i betraktande
i detta fall mera än den fäster sig vid om brygga^ tillverka för
mycket Öl, och herr vice talmannen uttalade såsom sin åsigt, att tillverkningen
far rätta sig efter omsättningen. Allt detta är mycket godt
och väl, då det gäller en fullkomligt fri industri, eu industri, för hvilken
ingenting annat än tillgång och efterfrågan spelar en rol, men sockerindustrien
är ju i vårt land i en alldeles särskild undantagsställning
genom sin beskattning och genom den höga sockertullen, och da är
det fara vid en öfverproduktion. Lr denna synpunkt är det således,
som jag auser det vara af synnerlig vigt, att den af herr Fredholm
begärda utredningen blir gjord och det med största noggrannhet.
Jag ber derför, herr talman, att fa yrka bifall till det af hen
Fredholm under diskussionen framlagda förslaget.
Herr Lundell förklarade sig instämma med herr Palme.
Herr vice talmannen Östberg: De synpunkter,som herr Fredholm
framhållit, i sin motion och som nu äfven i kammaren blifvit under diskussionen
om denna punkt framhållna, äro utan tvifvel värda uppmärksamhet.
Jag tror dock icke, att förhållandena för närvarande äro sådana,
att de böra föranleda till någon Riksdagens skrifvelse och uttalande
i frågan.
Det har talats om, att man skulle blifva tvungen att från Sverige
exportera socker, och att man dä måste fastställa rätt för tillverkare
att få restitution af de tillverkningsafgifter, som de erlagt. . Jag kan
dock för min del icke tänka mig någon möjlighet, att Sverige skulle
kunna under den närmaste tiden exportera socker. Då vi veta, att
producenterna i vårt land äro sämre stälda än i andra ländei, och att
i utlandet äfven finnas exportpremier, sä synes det otänkbart, att
någon export från Sverige skulle kunna komma i fråga, och under
N:o 38.
40
Lördagen den 2 Maj.
tLätt ldraDrap«Srht-]lanien„är-^t ftUrligtVi-SJ ^kf,Skäl 3tt SÖka Utreda'' hu™
ningsafgiften. stor restitution skulle ifrågakomma vid dylik export,
(Forts.) tror> såsom jag förut yttrat, att i denna näring liksom i andra
man far rätta tillverkningen efter den konsumtion, som är att påräkna,
oc i jag kan. icke forsta, att detta skulle vara omöjligt i afseende å
sockerindustrien derför, att denna näring står uti en undantagsställmng,
i det den är belagd med en accis och skyddad med eu tull. I
detta fall är likheten med bränvinstillverkningen ganska stor; det förhaller
sig med den på ungefär samma sätt. Liksom det icke finnes
någonting, som hindrar, att tillverkningen af socker inom landet kan
&°las "^obelt så stor som nu, så finnes det ej heller något hinder för
att fördubbla bränvinstillverkningen. Och liksom bränvinstillverkarne
maste inskränka sin produktion, om det visat sig, att de tillverkat
för mycket, och i stället under ett följande år tillverka så mycket
mindre, så måste äfven sockertillverkarne lära sig att under liknande
omständigheter gå till väga på samma sätt.
Den fråga, som herr Fredholm framlagt, synes mig egentligen
vara en fråga om, huruvida staten kan undvara den inkomst, den erhaller
genom den inhemska sockertillverkningen. Vore det så, att man
bär klart för sig, att staten kunde afvara denna inkomst, så tror jag
icke, att man borde hysa betänkligheter mot att taga bort accisen och
sänka tullen, så att skyddet blefve ungefär lika godt som nu, eller att
det skulle möta några egentliga svårigheter att vidtaga denna åtgärd,
men da jag håller före, att man för närvarande icke kan tänka på en
sådan nedsättning af statens inkomster, så anser jag, att det icke heller
ur den sist antydda synpunkten finnes skäl för Riksdagen att aflåta eu
skrifvelse i det syfte, herr Fredholm före''slagit.
i -c ,i^ii a^ kvad ja8 uu yttrat, anhåller jag, herr talman, om
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till herr Fredholms
under öfverläggningen framstälda förslag; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i andra punkten
af förevarande utlåtande n:o 25, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Lördagen den 2 Maj.
41 N:0 38.
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan Ang. hvitbetabifallit
det af herr Fredholm frän Stockholm under öfverläggningen
framstälda förslag. (Forts )
Omröstningen visade 118 ja mot 87 nej; och hade sålunda utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 8.
I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens första tillfälliga Ang. ändrinutskotts
utlåtande n:o 22, i anledning af fyra motioner om skrivelser J"ul^n
till Kongl. Maj:t angående ändringar i det offentliga undervisnings- °%^ning^
väsendet. väsendet.
Till utskottet hade öfverlemnats:
l:o) En motion (n:o 14) af herr C. G. Bäckgren, hvari föreslagits,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till reformering åt undervisningen
vid våra allmänna läroverk i följande rigtning:
»de döda språkens och filosofiska propedevtikens uteslutande från
undervisningsämnena vid elementarläroverken;
mera praktisk undervisning i de moderna språken;
inskränkning i det historiska studiet;
bättre tillgodoseende af undervisningen i modersmålet och naturvetenskapen;
samt
lärotidens begränsning till 6 årskurser, efter hvilken tid lärjungen
bör få aflägga s. k. mogenhets- eller afgångsexamen, grundad på de
kunskapsmått, han på den tiden hunnit förvärfva».
2:o) En motion (n:o 203) af herrar F. Berg och E. Hammarlund,
hvari föreslagits:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till en läroverksreform, i hufvudsak afseende följande:
»1) införande af en allmänt medborgerlig examen, beräknad att
afläggas af dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet,
och åsyftande att vitsorda en öfver omfånget af folkskolans verksamhet
utsträckt allmänbildning (bland annat innefattande färdighet i ett
främmande lefvande språk) samt medförande kompetens för inträde pa
vissa praktiska lefnadsbanor (vid jernväg, post, telegraf och tull, i
landtbruksskolor, handelsskolor, teckniska läroverk och härmed jeinförliga
fackskolor m. m.);
2) upprättande af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga
läroanstalter med uppgift att förbereda för nämnda allmänt
medborgerliga examen, hvilka läroanstalter borde ordnas såsom öfverbyggnader
på folkskolan och derför såsom inträdesvilkor fordra det
bilduingsmått, som en väl ordnad folkskola kan bibringa, samt förses
med såväl manliga som qvinliga lärarekrafter, aflönade af kommun och
N:o 38 42
Lördagen den 2 Maj.
Ang. ändrin- stat enligt väsentligen samma grunder som de nu för folkskolan trälgar
I det ]an(Je. &
offentliga un- ..
dervisnings- t beredande åt harior nödiga statstillgångar genom indragning
väsendet, åt samtliga ännu bibehållna pedagogier och en del ofullständiga a 11-(Forts.) männa läroverk, i främsta rummet de treklassiga».
3:o) En motion (n:o 218) af herr S. J. Boethius, hvari hemstälts,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringandet
af en läroverksreform i följande syfte:
1) att en allmänt medborgerlig examen införes, afsedd att afläggas
af dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, hvilken
examen skulle åsyfta att vitsorda en öfver omfånget af folkskolans
verksamhet utsträckt allmän bildning samt medföra kompetens till vissa
praktiska anställningar och inträde i vissa fackskolor;
2) att de allmänna läroverken i allmänhet sä ombildas, att de förbereda
till nämnda examen;
3) att vid vissa allmänna läroverk (t. ex. ett i hvarje stift) finnas
en klassisk linie och en reallinie, afsedda att grundlägga de vetenskapliga
insigter, Indika vid universitetet eller högre tillämpningsskola vidare
utbildas; samt
4) att vid ett och annat läroverk försöksvis upprättas en lärokurs,
afsedd för dem, som, efter att hafva fullständigt eller i det närmaste
fullständigt genomgått den allmänna medborgerliga bildningslinien, vilja
utbilda sig till inträde vid universitetet eller i högre tillämpningsskola».
4:o) En motion (n:o 232) af herrar Ivar Mimsson och M. Dalin,
hvari föreslagits:
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla om eu
sådan reform af vår skolorganisation,
att vid samtliga de allmänna läroverk, Indika anses böra bibehållas,
den nuvarande första klassen indrages,
att inträdesåldern till den blifvande första klassen bestämmes till
fylda 10 år, och
att fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas, dock så, att
för intagning i densamma ej fordras insigt i något ämne, hvari folkskolan
icke meddelar undervisning».
Med anledning häraf hemstälde nu utskottet:
l:o
»A) att Andra Kammaren må för sin del besluta, att Riksdagen
i anledning af herrar Bäckgrens, Bergs och Hammarlunds, Boethii
samt Månssons och Dahns motioner i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalar
sig för önskligheten af en läroverksreform i följande syfte:
a) att en medborgerlig examen, afsedd för dem, som vid ungefär
15 -16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, och medförande kompe
-
48 N.o 38.
Lördagen den 2 Maj.
tens till vissa yrken och statsanställningar samt till inträde i vissa
fackskolor, införes; _ . offentliga un
b)
att denna examen erhåller i hufvudsak det omfång, som i dervisningsKongl.
Maj:ts proposition till 1887 års Riksdag angifves före afgångs- väsendet.
examen från den i nämnda proposition föreslagna praktiska linien, (Forts.)
dock med det undantaget, att endast ett af de båda främmande språken
blir obligatoriskt;
c) att de allmänna läroverken så ombildas, att de kunna lorbeiecla
till afläggande af denna examen;
d) att nuvarande första klassen vid de allmänna läroverken indrages,
inträdesåldern i den blifvande första klassen bestämmes till fylda
10 år och fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas, dock så,
att för intagning i densamma ej fordras insigt i något ämne, hvari
folkskolan icke meddelar undervisning;
e) att, under förutsättning af bifall till föregående punkt, samtliga
högre och’ de femklassiga allmänna läroverk, som böra bibehållas, organiseras
som femklassiga läroverk, hvilkas lärokurs afslutas med den
i mom. a) och b) nämnda medborgerliga examen;
f) att de nuvarande klasserna Yl,2—VII,2 indragas, men att vid
högst 20 allmänna läroverk i stället upprättas en fyraårig gymnasialafdelning,
fördelad på en klassisk och en real linie, utgående från de
i föregående moment omnämnda läroverkens näst högsta klass och afsedd
att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet
eller högre tillämpningsskola vidare utbildas.
B) att herr Boethii förslag, att vid ett eller annat läroverk försöksvis
upprättas en lärokurs, afsedd för dem, som, efter att hafva
fullständigt genomgått den allmänna medborgerliga bildningslinien,
vilja utbilda sig till inträde vid universitet eller i högre tillämpningsskola,
ej måtte vinna kammarens bifall.
2:o
»att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, med anledning af herrar Bergs
och Hammarlunds motion, Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
dels huruvida den högre medborgerliga bildningen bör meddelas
uteslutande vid de allmänna läroverken, eller om detta kan och bör
ske äfven vid skolor, utgörande öfverbyggnader på folkskolan och af
den beskaffenhet, som i herrar Bergs och Hammarlunds motion föreslås;
_
dels och i sammanhang härmed, huruvida pedagogierna och en
del ofullständiga allmänna läroverk, i främsta rummet de treklassiga,
höra indragas och ersättas med de ofvan omtalade öfverbyggnaderna
på folkskolan.»
N o 38. 44
Lördagen den 2 Maj.
3:o.
Ang. ändringar
i det
IfÄir. , **tt 4“d“ Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i
väsendet, skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla,
(Forts.) a^> innan^ ändringar i läroverksstadgan med anledning af de under
l.o uttalade åsigterna och den under 2:o begärda utredningen varda
beslutade, tillfälle matte lemnas Riksdagen att derom yttra sig.»
4:o.
a) att herr Bäckgrens yrkande om en mera praktisk undervisning
i moderna språk och ett bättre tillgodoseende af undervisningen i
modersmålet och naturvetenskapen vid de allmänna läroverken må genom
de under 1) gjorda förslagen anses bes varad t;
b) att herr Bäckgrens yrkande om latinets uteslutning från de
allmänna läroverken endast på det sätt bifailes, att det uteslutes från
den afdelning af allmänna läroverken, som skall bereda till afläggande
åt den föreslagna medborgerliga examen;
c) att herr Bäckgrens yrkande om inskränkning i det historiska
studiet vid de allmänna läroverken ej må vinna kammarens bifall; samt
d) att herr Bäckgrens yrkande på grekiskans och den filosofiska
propedevtikens uteslutande från de allmänna läroverkens läroplan ej
för närvarande må föranleda någon åtgärd.
Häremot hade särskilda reservationer afgifvits:
af herrar Hammarlund, Berg och Persson i Tällberg, hvilka
hemstält:
l:o.
, att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar i vårt offentliga
undervisningsväsende i följande rigtning:
(med afseende på småläroverken:)
a) att samtliga nu befintliga treklassiga allmänna läroverk och
pedagogier indragas;
b) att som ersättning för dessa läroverk statsunderstöd lemnas
åt af kommunerna upprättade treklassiga »mellanskolor» (högre folkskolor),
anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med här ofvan
angifna och af Andra Kammaren år 1893 godkända grunder;
(med afseende på läroverken:)
c) att nuvarande första klassen vid samtliga högre och femklassiga
allmänna läroverk indrages, att inträdesåldern till den blifvande
Lördagen den 2 Maj.
45 N:o 14.
forsta klassen bestämmes till fylda 10 år, och att fordringarna för Ang. ändrininträde
deri förhållandevis ökas, så att de komma att ungefärligen
motsvara det kunskapsmått, som skall vara inhemtadt vid utträdet ur °^ervimingSandra
klassen af fast folkskola litt. A; väsendet.
d) att samtliga de allmänna läroverk, som anses böra bibehållas, (Forts.)
ombildas till femklassiga (motsvarande nuvarande klasserna II—VI: i);
e) att dessa femklassiga läroverks hufvudsyfte blir detsamma som
mellanskolans eller att tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka
vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska lifvet;
f) att sålunda latinet uteslutes från nämnda läroverks undervisningsplan;
g)
att i dessa läroverk beredes tillfälle till undervisning i två
främmande lefvande språk, hvaraf dock blott ett blir obligatoriskt för
lärjungen;
(med afseende på en allmänt medborgerlig examen:)
h) att i såväl mellanskolan som läroverket kursen afslutas med
en allmänt medborgerlig examen, medförande kompetens till vissa yrken
och statsanställningar samt till inträde i vissa fackskolor;
i) att denna allmänt medborgerliga examen bör vitsorda en öfver
omfånget af folkskolans verksamhet utsträckt allmänbildning af ungefärligen
den omfattning och beskaffenhet, som angifves i Kongl. Maj:ts
proposition till 1893 års Riksdag angående införande af Barnundervisning
vid vissa allmänna läroverk, dock att blott ett främmande språk
blir obligatoriskt;
j) att vid såväl mellanskolan som läroverket nämnda allmänt medborgerliga
examen må få afläggas äfven af den, som ej genomgått
någondera af dessa läroanstalter, utan inhemtat de härför nödiga kunskaperna
och färdigheterna på annan väg;
(med afseende på gymnasierna:)
k) att på ett mindre antal orter upprättas såsom öfverbyggnad
på läroverkets fjerde klass fyrklassiga gymnasier (motsvarande nuvarande
klasserna VI: 1—VII: 2), hvilka hafva till uppgift att på grundvalen
af den kurs, som blifvit inhemtad i läroverkets fyra nedre klasser,
förbereda till universitet och till högre fackskolor;
l) att gymnasierna blifva dels klassiska, dels reala;
m) att från deras undervisningsplan uteslutes grekiska språket
och filosofiska propedevtiken.
2:o
a) att herr Bäckgrens yrkande om/ mera praktisk undervisning
i de moderna språken samt bättre tillgodoseende af undervisningen i
modersmålet och naturvetenskapen må genom hvad utskottet hemstält
under punkten l:o anses besvaradt;
N;o 38. 46
Lördagen den 2 Maj.
Ang. andrin- b) att herr Bäckgrens yrkande om latinska språkets fullständiga
offentliga ''un- uteslutande ^ran undervisningsämnena ej må föranleda till någon kamdervisnings-
uiarens åtgärd;
väsendet. c) att herr Bäckgrens yrkande om inskränkning i det historiska
(Forts.) studiet lemnas utan afseende; samt
d) att herr Boethius’ förslag, att vid ett eller annat läroverk försöksvis
upprättas en lärokurs, afsedd för dem, som efter att hafva
fullständigt genomgått den allmänna medborgerliga bildningslinien,
vilja utbilda sig till inträde vid universitet eller i högre tillämpningsskola,
icke för närvarande må föranleda till någon kammarens åtgärd;
af herr A. Olsson i Mårdäng, som förklarat sig i hufvudsak instämma
i förestående reservation;
vid punkten 1 ro) A) b) (angående den medborgerliga examens
omfång):
af herrar S. J. Boethius och It. E. L. Barm, som ansett, att den
medborgerliga examen, med hänsyn till lärokursens omfång och mål,
bör obligatoriskt omfatta två främmande språk, och som derför yrkat,
att detta moment bort hafva följande lydelse:
b) att denna examen erhåller i hufvudsak det omfång, som i
Kongl. Maj:ts proposition till 1887 års Riksdag angifves för afgångsexamen
från den i nämnda proposition föreslagna praktiska linien;
vid punkten l:o) A) d) (angående indragning af första klassen
vid de allmänna läroverken):
af herrar S. J. Boethius, It. E. L. Lavin, A. Ericson och C. J.
Jakobson, hvilka yrkat:
dels att nämnda moment bort hafva följande lydelse:
d) att — för så vidt en tillräcklig språklig bildning kan på lämplig
tid vinnas genom den kurs, som skall förbereda till den i föregående
moment omnämnda examen, äfven om i densamma undervisningen
i främmande språk börjar ett år senare, än som nu är fallet
vid de allmänna läroverken — nuvarande första klassen vid de allmänna
läroverken indrages, inträdesåldern i den blifvande första klassen
bestämmes till fylda 10 år och fordringarna för inträde deri förhållandevis
ökas, dock så, att för intagning i densamma ej fordras
insigt i något ämne, hvari folkskolan icke meddelar undervisning;
och dels, att på grund häraf motiveringen måtte i viss män ändras;
vid punkten l:o) A) e) (angående antalet klasser i den afdelning
af det allmänna läroverket, som bör förbereda till den medborgerliga
examen):
af herrar S. J. Boethius, B. E. L. Lavin, A. Ericson och C. J.
Jakobson, som yrkat, att nämnda moment bort hafva följande lydelse:
e) att samtliga högre och de femklassiga läroverk, som böra bibehållas,
organiseras som femklassiga, i fall första klassen indrages,
Lördagen den 2 Maj.
47 N:0 38.
och annars som sexklassiga läroverk, hvilkas lärokurser afslutas med
den i mom. a) och b) beskrifna medborgerliga examen;
vid punkten l:o) A) f) (angående en vetenskapligt grundläggande
afdelning af de allmänna läroverken):
af herr S. J. Boéthius, som yrkat:
dels att nämnda moment bort hafva följande lydelse:
f) att de nuvarande klasserna VI: 2—VII: 2 indragas, men att vid
högst 20 högre allmänna läroverk i stället upprättas en gymnasialafdelning,
fördelad på en klassisk och en real linie, utgående från någon af de
i föregående moment omnämnda läroverkens klasser nedom den högsta
och afsedd att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid
universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas, börande, innan
åtgärder för en dylik reform vidtagas, en utredning ega rum af huru
många årsklasser gymnasialafdelningen behöfver omfatta för att kunna
på ett tillfredsställande sätt åstadkomma en grundläggande vetenskaplig
skolbildning;
dels ock att motiveringen måtte i sådant syfte i viss del ändras.
Efter föredragning till en början af punkten 1 mom. A begärdes
ordet af
Herr Hammarlund, som ytträde: Jag ber att till eu början
fä hemställa, att diskussionen må få omfatta utom det nu föredragna
momentet äfven mom. B) samt punkterna 2 och 3. I fall detta yrkande
bifalles, skall jag be att sedermera ytterligare få ordet.
Denna hemställan bifölls; och lemnades derefter ordet å nyo till
Herr Hammarlund, som nu anförde: Herr talman! Såsom synes
af föreliggande utlåtande, har inom utskottet rådt fullständig enighet
i ett afseende, nemligen derutinnan att eu reform i vårt offentliga undervisningsväsen
är behöflig. Deremot har tyvärr, trots många och
långa förhandlingar, hvilka pågått allt sedan början af mars månad,
enighet icke kunnat vinnas i fråga om hvad man skulle tillstyrka
Andra Kammaren att besluta.
Utskottet har varit deladt i två grupper, hvardera omfattande
fyra medlemmar. Den ena gruppen har visserligen velat i åtskilliga
punkter medgifva bestämda uttalanden, men i andra punkter har denna
grupp lika bestämdt hållit på, att man endast skulle begära en ytterligare
utredning. Den andra gruppen, till hvilken jag hör, har ansett,
att det nu kunde vara slut med dessa allmänna utredningar, och
att tiden kunde vara inne för kammaren att eu gång säga bestämdt
ifrån, i hvilken rigtning den önskar, att en reform af våra allmänna
läroverk skall gå. Den nionde medlemmen af utskottet har i vissa
punkter slutit sig till den ena och i vissa punkter till den andra
Ang. ändringar
i det
offentliga undervisningsväsendet.
(Ports.)
N:0 38. 48
Ang. ändringar
i det
offentliga tmdervisningsväsendet.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
gruppen med det resultat, att han blifvit den ende, som fatt alla sina
meningar igenom inom utskottet, och att alla vi andra måst reservera
oss mot utskottets betänkande i olika punkter.
Hvad nu angår den af mig samt herrar Berg och Persson gemensamt
afgifna reservationen, så har den tillkommit särskildt med
anledning deraf, att vårt yrkande angående den ordning, i hvilken
utlåtandets särskilda delar borde affattas, icke gillats af utskottets
majoritet. Majoriteten ville börja med en i luften sväfvande examen
och derefter tala om de läroverk, som skulle förbereda till denna examen.
Vi deremot ansågo, att det skulle blifva enklare och för kammaren
lättfattligare att utgå ifrån det faktiskt gifna, ifrån de nu befintliga
läroverken, och tala om, huru man ville hafva dem organiserade,
och derefter komma till slutmålet: examen.
I afseende på den nu föredragna punkt l:o skall jag be att få
yrka bifall till den af mig och herrar Berg och Persson gemensamt
afgifna reservationen, punkt Bo, hvilken förekommer på sid. 116
till och med öfverst på sid. 118. Och jag skall tillåta mig att i allra
största korthet motivera våra punkter — särskildt i syfte att visa,
att hvad vi yrkat icke är några nya påfund af oss, utan endast ett
tillstyrkande af kammarens flere gånger förut fattade beslut.
I mom. a) yrka vi, att samtliga nu befintliga treklassiga allmänna
läroverk och pedagogier indragas. Eu blick på tabellen på sid. 55
torde vara alldeles tillräcklig för att motivera detta yrkande. Man
finner af denna tabell, att de 21 småläroverken år 1893 hade 965
lärjungar, undervisade af 73 ämneslärare (rektorer, kolleger och extralärare)
för en kostnad för staten af 218,245 kronor. Om härtill läggas
kommunernas kostnader för extralärare, så kommer man upp till
en totalsumma af 244,295 kronor, hvilket gör i medeltal för hvarje
lärjunge icke mindre än 253 kronor; och vid vissa läroverk har denna
medelkostnad sprungit upp ända till 472 kronor, ja, ända till 635
kronor per lärjunge. I folkskolan i de motsvarande städerna undervisades
7,007 läijungar för en totalkostnad af 200,050 kr., hvilket
gör i medeltal 28 kronor 55 öre för hvarje lärjunge. Medeltalet lärjungar
utgjorde för hvarje lärare i småläroverken endast 13,2, men i
folkskolorna 45,2.
Om här nu vore fråga om en verkligt högre bildning, då kunde
det vara mindre att säga om dessa dyra läroverk. Men de läroverk,
hvarom här är fråga, gå alldeles parallelt med folkskolan. Om man
slår upp tabellen på sid. 108, så träffar man der en schematisk framställning
öfver hvad som genomgås i läroverken och i motsvarande
klasser 2—4 i folkskolan, och man finner, att det är i det stora hela
ungefär samma kurser med undantag af det lilla mått af tyska, som
läses i läroverken; och att detta lilla mått af tyska skulle motivera
en statens årliga utgift af 218,245 kronor, kan jag i ingen mån
erkänna.
Denna kammare liar också flerfaldiga gånger uttalat sig för en
49 N o 38.
Lördagen den 2 Maj.
indragning af småläroverken och gjorde det senast 1893. Då fann Ang. ändrinkammaren
rimligt, att man i alla fall lemnade dessa småstäder någon
ersättning, och derför beslöt kammaren att medgifva statsunderstöd dervisningsåt
af kommunerna upprättade treklassiga »mellanskolor» eller högre väsendet.
folkskolor, anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vissa af (Forts.)
statsutskottet då angifna grunder. Yi hafva fullkomligt anslutit oss
till dessa grunder och sålunda hemstält, att »som ersättning för dessa
läroverk statsunderstöd lemnas åt af kommunerna upprättade treklassiga
»mellanskolor» — nemligen åt de kommuner, som det vilja; ty
det skulle icke vara något tvång, utan frivilligt.
De grunder, efter hvilka dessa skolor skulle upprättas, äro följande:
dessa
skolors syfte bör vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehof,
hvilka vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska
lifvet;
de böra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt förses
med såväl manliga som qvinliga lärarekrafter;
för inträde i första årsklassen bör fordras att vid austäld pröfning
visa sig ega det kunskapsmått, som eu väl ordnad folkskola (enligt
normalplanen litt. A) kan bibringa. (Såsom synes af tabellen på
sid. 108, är slutmålet i en mängd ämnen alldeles detsamma i åtskilliga
andra littera som i litt. A);
vederbörande kommunalmyndighet bör ega att bestämma, i hvilket
eller hvilka främmande språk, undervisning bör meddelas, dock
att blott ett sådant blifver för lärjungen obligatoriskt;
undervisningen bör vara afgiftsfri, dock att för lärjungar från
aunat skolområde än det, som upprättat skolan, mindre afgift må
kunna få uppbäras; och
kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten, dels af
kommunen, detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla för
folkskolan och som af 1882 års läroverkskomité föreslogos beträdande
de då ifrågasatta »kommunalskolorna».
Dessa grunder äro, såsom sagdt, alldeles desamma som de af
1893 års statsutskott förordade och af Andra Kammaren godkända.
I punkten c, sid. 116, komma vi till de nuvarande läroverken,
och i denna punkt hafva vi tillstyrkt, att nuvarande första klassen
vid samtliga högre och femklassiga allmänna läroverk måtte indragas,
att inträdesåldern till den blifvande första klassen bestämmes till fylda
10 år, och att fordringarna för inträde deri förhållandevis ökas, så
att de komma att ungefärligen motsvara det kunskapsmått, som skall
vara inhemtadt vid utträdet ur andra klassen af fast folkskola litt. A.
Detta är rent bifall till herrar Ivar Månssons och Dahns motion
med den lilla ändring, som betingats af 1894 års Riksdags skrifvelse
med anledning af herr Zetterstrands motion.
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 38.
4
N:0 38. 50
Lördagen den 2 Maj.
Ang. ändrin- Efter utfärdandet af den nu gällande läroverksstadgan af år 1878
niW/.v.* «« ^ar denna kammare icke mindre än fyra gånger, nemligen åren 1880,
dervisnings- 1881, 1890 och 1892, uttalat sig för eu indragning af den första
väsendet, klassen, och jag behöfver således icke motivera detta vårt förslag.
(Forts.) Punkterna d) till g) handla om läroverken, sådana som vi tänkt
oss att de skulle blifva. Vi, likasom öfrige utskottsledamöter, anse,
att en bestämd skilnad bör göras mellan läroverken och gymnasierna.
De förra böra hafva till uppgift att förbereda till det praktiska lifvet,
hvaremot de senare böra förbereda för universitet och högre
fackskolor.
Vi yrka, att samtliga de allmänna läroverk, som anses böra bibehållas,
måtte ombildas till femklassiga (motsvarande nuvarande klasserna
II—VI: 1) hvarigenom man skulle erhålla ett starkt och godt
läroverk, lämpligt för dem, som skola utträda i lifvet vid 15—16 års
ålder. Det har ofta varit ifrågasatt att få till stånd en verklig afslutning
vid nuvarande femte klass, men det hafva vi ansett för tidigt
och derför framflyttat den ytterligare ett år.
Vi hemställa vidare, att dessa femklassiga läroverks hufvudsyfte
måtte blifva detsamma som mellanskolans eller att tillgodose de lärjungars
bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder skola utgå i det
praktiska lifvet; och då dessa läroverk skola hafva till uppgift att
dana för det praktiska lifvet, så faller det af sig sjelft, att latinet uteslutes
från nämnda läroverks undervisningsplan.
Genom ett bifall till dessa punkter skulle Andra Kammaren endast
vidhålla hvad den förut många gånger uttalat, nemligen att latinet
bör framflyttas till nuvarande sjette klass.
I afseende, på språkundervisningen yrka vi, att i dessa läroverk
måtte beredas tillfälle till undervisning i två främmande lefvande språk,
hvaraf dock blott ett blir obligatoriskt för lärjungen.
I detta fall skilja vi oss från öfrige reservanter inom utskottet,
hvilka anse, att två språk borde vara obligatoriska. Till stöd för vårt
yrkande i förevarande hänseende ber jag endast att få hänvisa till
Andra Kammarens beslut åren 1880 och 1881.
Sedan vi sålunda yttrat oss om de olika slagen af skolor, komma
vi till den allmänt medborgerliga examen, med hvilken kursen i såväl
mellanskolan som läroverket skulle afslutas.
Vi yrka, att i såväl mellanskolan sorn läroverket kursen måtte
afslutas med eu allmänt medborgerlig examen, medförande kompetens
till vissa yrken och statsanställningar samt till inträde i vissa fackskolor.
V i yrka vidare, att denna allmänt medborgerliga examen bör vitsorda
. en öfver omfånget af folkskolans verksamhet utsträckt allmänbildning
af ungefärligen den omfattning och beskaffenhet, som angifves
i Kongl. Maj:ts proposition till 1893 års Riksdag angående införande
af Barnundervisning vid vissa allmänna läroverk, dock att blott
ett främmande språk blir obligatoriskt.
51 N:0 38.
Lördagen den 2 Maj.
Här torde observeras en skilnad mellan vårt och utskottets för- Ang. ändnnslag.
Utskottet hänvisar nemligen till 1887 års kongl. proposition 0^ti-gaeun.
angående en praktisk linie, under det vi yrka, att till grund för denna dervimingsmedborgerliga
examen skall läggas den modifikation i nämnda förslag, väsendet.
som gjordes först af 1888 års flickskolekomité och sedermera af Kongl. (Forts.)
Maj:t°''i det för 1893 års Riksdag framlagda samskoleförslaget.
Skilnaden mellan utskottets och reservanternas förslag i detta
hänseende synes af tabellen på sidan 106, hvarest de olika förslagen
finnas uppstäda midt emot hvarandra. Hå det här gäller en allmänt
medborgerlig bildning och icke någon specialbildning för handel och
industri, synes oss det senare, det af flickskolekomitéu och Kongl.
Maj:t modifierade förslaget, hafva afgjordt företräde, och till stöd för
denna mening skall jag be att få hänvisa till hvad statsutskottet vid
1893 års riksdag i ämnet anförde.
Då ifrågavarande medborgerliga examen icke bör vara ett monopol
hvarken för mellanskolan eller läroverket, yrka vi vidare, att vid
såväl mellanskolan som läroverket nämnda allmänt medborgerliga examen
måtte få afläggas äfven af den, som ej genomgått någondera af
dessa läroanstalter, utan inhemtat de härför nödiga kunskaperna och
färdigheterna på annan väg. Detta är en punkt, som alldeles saknas
i utskottets förslag, men som vi ansett ej ovigtig.
Derefter komma vi till frågan om gymnasierna, hvarom punkterna
k, 1 och m handla. Vi anse, att gymnasier böra upprättas på ett
mindre antal orter, än nu är fallet. För närvarande finnas 36 gymnasialafdelningar
vid läroverken eller, om man icke medräknar Ystad,
35. Huru många, som böra indragas, derom hafva vi icke vågat yttra
oss, utan inskränka vi vårt förslag till, att de böra finnas på ett
mindre antal orter, än nu är händelsen.
Dessa gymnasier skulle blifva fyrklassiga och hafva till uppgift
att på grundvalen af den kurs, som blifvit. inhemtad i läroverkets
fyra nedre klasser, förbereda till universitet och till högre fackskolor.
De skulle således icke byggas ofvanpå läroverkens blifvande fem klasser,
utan de, som skulle gå till universiteten och fa en högre bildning,
skulle ett år före kursens afslutande vid läroverket börja den
rent vetenskapliga utbildningen, såsom synes af den grafiska framställningen
på sidan 114. Gymnasierna skulle likasom nu blifva dels
klassiska, dels reala.
I motsats mot utskottet hafva vi på det sätt tillstyrkt herr Bäckgrens
motion, att grekiska språket och filosofiska propedevtiken måtte
uteslutas från gymnasiernas undervisningsplan.
Grekiskan är ett rent filologiskt och kulturhistoriskt specialämne,
1»vilket lämpligast bör hänvisas till universiteten. Och i fråga om
den filosofiska propedevtiken kan det vara nog att erinra derom, att
i läroverkspropositionen till 1887 års Riksdag Kongl. Maj:t föreslagit,
att detta ämne skulle utgå från undcrvisningsplancn.
N: 0 38. 52
Lördagen den 2 Maj.
Ang. andnn- . Jag har härmed genomgått vårt lilla alfabet a)—m). Det har en
offentliga un- liten ^ledning, som förekommer på sid. 116 och som lyder så:
dcrvisnings- . >>att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i
väsendet. skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t måtte låta ut
(Forts.
) arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar i vårt of
fentliga
undervisningsväsende i följande rigta ing.»
Äfven denna ingress skiljer sig från utskottets. Utskottet vill i
afseende å vissa punkter, att kammaren skall uttala en önskan, i afseende
å vissa andra, att kammaren skall begära en utredning, och i
fråga om bådadera dessa saker, att tillfälle måtte sedan lemnas Riksdagen
att derom yttra sig. \ i önska deremot, att förslag måtte framläggas
i viss bestämd rigtning.
Jag förstår mer än väl, att, liksom det finnes åtskillige inom
denna kammare, som anse, att vi i vårt förslag gått för långt, det
nog äfven finnes här åtskillige — kanske ej så få —, som mena, att
det icke är mycket bevändt med denna reform, att den icke är tillräcklig.
Jag ber dervidlag att få säga, att detta förslag är ett rent
medlingsförslag, som vi trott vara lämpligt för den närmast kommande
tiden. Det är, det må vi gerna bekänna, ej ett idealförslag.
Men all utveckling sker gradvis, och man torde näppeligen kunna nu
på . en gång komma från det nuvarande till eu framtida skolorganisation,
som kan anses vara ett ideal för skolreformvännerna.
Vi hafva derjemte i vårt förslag strängt hållit oss till hvad .
Andra Kammaren förut upprepade gånger besluta, helst vi funnit, att
dessa Andra Kammarens beslut varit praktiska och väl afvägda. Det
enda egentligen nya, som förekommer i vårt förslag, är det om grekiskan
och den filosofiska propedevtiken. Och om kammaren skulle
stryka denna punkt, skall icke det särskildt bedröfva oss reservanter.
Men vi tro, att tiden kan vara inne, att kammaren nu upptager äfven
dessa saker på sitt reformprogram. Det kan ju förtjena erinras
derom, att för en mansålder sedan fans på läroverkens undervisningsplan
upptaget hebreiska språket. Det har sedermera gått bort, och
helt visst, skall det nu icke falla någon in att yrka, att hebreiskan
skall återinföras på de allmänna läroverkens schema. Jag tror, grekiskan
kommer att vandra samma väg.
Om kammaren någon gång skall vinna gehör för sina åsigter,
är det af vigt, att kammaren icke vacklar, utan bestämdt vidhåller
sina gäng på gång uttalade åsigter. Jag hoppas, att kammaren skall
blifva sina traditioner trogen. Och det är i denna förhoppning, som
jag ber att fä yrka bifall till hvad vi reservanter hemstält under
punkten l:o.
Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Den redogörelse,
som utskottets ordförande gaf af förhandlingarna i utskottet, var fullt
rigtig. Och dermed är förklaringen gifven till en företeelse, som kanske
på många håll i kammaren har uppväckt förvåning nemligen att
Lördagen den 2 Maj.
53 N:0 38.
det är så många reservanter. Gången af förhandlingarna var den, att Ang. ändnnvi
beslöto angående de särskilda punkterna; och då var det vissa per- a
soner, som i vissa punkter slöto sig till ett håll, och andra till ett dwimingsannat.
På det viset blef det naturligtvis många reservationer. I det väsendet.
längsta hoppades vi, särskildt jag, att man emellertid skulle kunna (p0rts.)
förena sig om ett enhetligt utlåtande, till hvilkets olika delar då någon
af dem, som i hvarje särskildt fall bestämt beslutet, skulle få
diktera motiveringen och de öfriga reservera sig. Detta gick emellertid
om intet derigenom, att, sedan besluten voro fattade och då man
skulle komma öfverens om dispositionen af betänkandet, det uppstod
en principiel olikhet. Herrar Hammarlund och Berg yrkade nemligen,
att utskottets utlåtande skulle börja med frågan om småläroverkens
indragning. Vi åter ansågo, att det borde börja med frågan om den
medborgerliga examen. Detta har nu herr Hammarlund karakteriserat
så, att derigenom punkten l:o skulle komma att sväfva i luften.
Vår uppfattning är alldeles motsatt. Jag ber att få påpeka, att här
förelågo för utskottet till behandling två motioner, som giugo ut på
eu reform af de allmänna läroverken, och blott en om småläroverkens
indragning, och af de förra var en den först inkomna. Då syntes
det utskottet, att frågan om de allmänna läroverken också borde
tagas först. Men rigtningen af denna reform — ja, den berodde just
på målet för de allmänna läroverken. Och derför skulle man börja
med denna examen. Herrar Bergs och Hammarlunds motion innefattade
dels indragning af ett visst antal obetydliga allmänna läroverk,
dels upprättande af eu ny skolform. Då syntes det oss, att det var
mycket olämpligt att sätta en sådan detaljfråga som denna om indragning
af några obetydliga läroverk framför den stora hufvudfrågan:
eu reform, en allmän reform af de allmänna läroverken.
Men dertill kommer en annan omständighet, som gjorde det för
oss omöjligt att gå den vägen. Och härmed kommer jag in på den
principiella olikheten. Herrar Berg och Hammarlund hade föreslagit
småläroverkens indragning under förutsättning, att deras mellanskolor
komme till stånd. Utskottets majoritet ansåg, att denna fråga, om
upprättande af deras mellanskolor, var en fråga, som, om en allmän
reform af läroverken egde rum, behöfde närmare utredas. Men behöfde
grunden till småläroverkens indragande utredas, så kunde icke
utskottet börja med att tillstyrka en åtgärd, för hvilken grunden saknades.
Då skulle vårt betänkande ha kommit att sväfva i luften,
i fall vi börjat med att säga, huru det skulle blifva med småläroverkens
indragning, och sedan kommit och talat om förutsättningen för
en dylik åtgärd. Det är ju alldeles klart. Således måste vi gå den
väg vi gjorde. Och jag ber härvid att få fösta uppmärksamheten på,
att vi i majoriteten aldrig gjort oss till riddare för den åsigten, att
dessa småläroverk med sin dryga kostnad och sitt ringa utbyte skola
bibehållas oförändrade. Vi hafva endast sagt: deras öde skall afgöras
i sammanhang med frågan om hvad som skall sättas i stället.
N:0 38. 54
Ang. ändrin
gar i det
offentliga undervisningsväsendet.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj.
Derigenom hafva vi särskilt velat skydda småstädernas rätt, så att
dessa småstäder skulle få ett ord med i laget, vid det slutliga afgörandet
kunna fä uttrycka en önskan, antingen de ville i stället för
sina småläroverk få mellanskolor, sådana som herrar Hammarlund och
Berg föreslagit, eller de till äfventyrs kunde vilja få dessa småläroverk
ombildade i samma stil, som nu är föreslagen angående de allmänna
läroverken, och då bidraga dertill. Det skulle vara någonting i ungefär
den retning, som Kong], Majrts förslag år 1893.
Således både af formella skäl, nemligen att grunden för beslutet
var oafgjord, och framför allt af det reella skäl, att vi vilja hålla talan
öppen för de platser, som hafva sådana småläroverk, att'' de kunna fä
uttala önskningar, i hvilken rigtning de vilja hafva reform — af dessa
skäl hafva vi — icke afstyrkt småläroverkens indragande, utan hållit
före, att den frågan skall göras till föremål för en utredning.
Då nu reservanterna icke ville gå in på den disposition, som vi
föreslogo, nemligen beträffande hvilken fråga, som skulle sättas först,
hafva de ansett sig förhindrade att alls kunna åstadkomma någonting,
fora motsvarade vårt betänkande, och derför skrifvit ett betänkande,
i hvilket första punkten icke alls motsvarar vår första punkt. Ja,
detta är ett mycket ledsamt förhållande. Jag bad dem i utskottet,
bad dem upprepade gånger, att så icke skulle ske; ty det skulle försvåra
ärendets behandling i kammaren. Och jag yrkade på, att de
skulle försöka att få punkterna att svara mot hvarandra. Det skedde
nu icke. Förmodligen funno de icke möjligt att åstadkomma något
sådant. Och det är deras sak. Men detta är nu anledningeu till,
att det föreligger två betänkanden, i hvilka punkterna ej svara mot
hvarandra; och detta har nu föranledt det ledsamma förhållandet, att
herr Hammarlunds yrkande ej står i fullt sammanhang med, icke täcker
den fråga eller de yrkanden, som nu äro föredragna.
Om herrarne gifva akt på utskottets inledning, finnen I, att i
punkten 1 :o behandlas frågan om en reform af de allmänna läroverken.
I punkten 2:o behandlas frågan om den nya art af läroverk,
som herrar Hammarlund och Berg föreslagit, samt "i sammanhang dermed
frågan om indragning af vissa nuvarande allmänna läroverk, hvilket
är någonting helt annat än att reformera läroverken. Hvad som
nu föreligger till afgörande, det är således frågan: skola de allmänna
läroverken reformeras eller icke? Men genom herr Hammarlunds förslag
sättes mot detta dels reservanternas uppfattning om, huru denna
reform skall ske, dels också någonting, som icke innefattas i punkten
1:°, nemligen frågan om deras nya läroverk och en afknappning eller
reduktion af de allmänna läroverken. Redan på grund af denna formella
oegentlighet skulle jag kunna be att få hemställa, att kammaren
icke måtte bifalla herr Hammarlunds yrkande. Derigenom sker
enligt min mening honom ändock ingen orätt; ty i de allra flesta och
väsentligaste punkterna öfverensstämmer reservanternas uppfattning
af de allmänna läroverkens reformering med utskottets.
Lördagen den 2 Maj.
55 N-.o 38.
När sedermera punkt 2:o foredrages, ja, då föreställer jag mig, att, Ang. ändrinäfven
om kammaren nu tar utskottets förslag, herrar Berg och Hammar- eJn
lund få tillfälle att göra ett yrkande mot vår punkt 2:o, och i så fall dervisningafå
de fram sin önskan om en ny läroverksreform och den dermed i väsendet,
sammanhang stående frågan om indragniugen. Likaledes, när vi komma (Forts.)
till punkt 3:o, kunna de framställa sin åsigt och det, hvaruti den skiljer
sig från den af oss i punkt 3:o uttalade.
Jag skall nu något inlåta mig på skiljaktigheterna.
Reservanterna äro ense med utskottets majoritet derom, att denna
examen skall inrättas, men skilja sig deruti, att, då enligt vår uppfattning
denna examen skulle afläggas vid de allmänna läroverken,
den enligt deras uppfattning äfven finge afläggas vid deras mellanskolor.
Den senare frågan lemna vi öppen, derför att vi vilja hafva
en utredning om mellanskolorna.
Skulle emellertid reservanterna segra, när vår punkt 2:o foredrages,
finnes intet hinder att få denna sak ändrad i enlighet dermed.
Reservanterna önska, att denna examen skall få afläggas äfven af
dem, som icke genomgått dessa offentliga skolor. Ja, derom hafva vi
icke alls yttrat oss, men ej heller alls opponerat oss deremot. Så,
vill kammaren stadga det, så mycket gerna, ty det ingår, som jag
tror, i sjelfva verket i utskottets mening.
Den med afseende på den praktiska bildningen, och det mål, hvartill
den skall leda, väsentligaste olikheten mellan oss och reservanterna
rör frågan om denna examens omfång. I sammanhang dermed
hafva vi hänvisat till 1887 års kongl. proposition och de till 1893
års kongl. proposition.
Men då ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att
1893 års proposition afsåg icke sådana skolor som dessa, hvilka skola
sluta med nuvarande nedre 6:te klassen, utan afsåg 3-klassiga läroverk,
som genom en särskild anordning med undervisningen skulle kunna
föra fram till 5:te klassens kurs. År det nu rimligt att hafva en
examen, som är afsedd för sådana lägre kurser, för de nu ifrågasatta
högre skolorna? Jag skall be att få lägga herrarne en sak på hjertat:
viljen I verkligen få denna praktiska kurs och denna examen att ersätta
den nuvarande studentexamen, der den nu fordras, men icke är
nödig, då är det nödvändigt, att denna examen göres så pass grundlig,
att den motsvarar en verkligt högre medborgerlig bildnings fordringar.
Man må icke tro, att, om man sätter denna examen alltför lågt,
det skall gå att få kompetens för dem, som aflagt den, till den mängd
af verk och inrättningar, till hvilka vi tänkt oss att den skall gifva
kompetens.
Denna examen kan mycket väl ha de fordringar, som 1887 års
proposition uppstälde, i fall kursen blir 5- å 6-årig. Man får nemligen
komma i håg, att man tar bort från dessa klasser latinet och
lättar matematikundervisningen, så att den icke blir så strängt veten
-
N:0 38. 56
Lördagen den 2 Maj.
Ang. ändrin- skaplig, och då finnes det under dessa år plats för ganska ordentliga
offentliga fm- s^ucker ’ andra ämnen. Det lärer kammaren vara allmänt ense om,
denisnings- att våra I)0jkar höra lära sig arbeta ordentligt, ty att arbeta ordentväsendet.
ligt är någonting annat än öfveransträngning. Nu uppstår öfveran(Forts.
) strängning, derför att jemte en mängd saker, som böra ingå i en högre
medborgerlig bildning, lägges på ungdomen för mycket latin- och matematikläsning.
Men tar man bort och lättar detta, blir förhållandet
ett helt annat. Icke duger det att uppfostra ungdomen så, att den
vänjer sig vid lätja. -
I sammanhang härmed skall jag be att få beröra frågan om de
två språken. Härvidlag tror jag, att, om man vill vara upprigtig,
man måste erkänna, att i den högre medborgerliga examen bör ingå
kännedom om två lefvande språk. Och tillräcklig tid för inhemtande
af denna kännedom blir det, om denna kurs anordnas så, som utskottet
föreslagit. Säkert är också, att till den mängd af verk och
inrättningar, till inträde i hvilka denna examen skulle utgöra förutsättning,
komma ovilkorligen två språk att fordras. Derför tror jag
för min del, att det i sjelfva verket icke vore så farligt, äfven om man
satte blott ett språk såsom obligatoriskt, allenast undervisning meddela^
i två; ty förhållandenas magt är sådan, att alla pojkar, som duga
någonting till, ändå komma att lära sig äfven det andra språket.
Skulle någon lättnad behöfvas, kan man ordna saken så, att endast
ett språk studeras allsidigt, under det att man i det andra inskränker
sig till att förvärfva förmåga att läsa lättare text, hvarigenom likväl
litteraturen för den, som studerat det språket, blir tillgänglig.
Herr Hammarlund framhöll såsom ett hufvudskål, hvarför man
skulle antaga reservanternas och icke utskottets förslag, att reservanternas
yrkande är detsamma, som Andra Kammarens upprepade gånger
fattade beslut. Jag ber då att få hänvisa till den omständigheten,
att, när Andra Kammaren fattade dessa beslut, det var under helt
andra förutsättningar än nu. Då förelåg nemligen icke förslag att
ombilda de allmänna läroverken i praktisk riktning.
När kammaren 1893 uttalade sig för eu öfverbyggnad å folkskolan
af detta slag, ja, då bjöds icke något annat medel att sörja för
den högre medborgerliga bildningen än detta, och derför var det naturligt,
att man då tog det.
Men nu, när en större fråga uppkommit, fordrar då icke en klok
omtänksamhet, att man tar i noga öfvervägande, huruvida skäl äfven
under sådana förhållanden förefiunas för att stå fast vid ett sådant
beslut? Detta är ingen inkonseqvens, utan handladt så som hvarje
klok menniska går till väga.
I afseende på l:a klassen, är utskottet alldeles öfverens med reservanterna,
herrar Berg och Hammarlund. Men jag och några andra
hafva här reserverat oss, derför att vi ansett, att äfven denna fråga
inträdt i ett nytt läge, enär fråga nu är om att reducera de allmänna
läroverkens kurs till en 5- å 6-årig från eu 9-årig; och man bör då
Lördagen den 2 Maj.
57 N:0 38.
tänka efter, hvilken språklig bildning, som kan ernås på denna tid
utan öfveransträngning.
Om Andra Kammaren skulle gå med på vår åsigt, har den dermed
icke uppgifvit sin principiella ståndpunkt, utan blott under andra
förhållanden tagit saken i öfvervägande.
Herr Hammarlund förklarade med afseende på gymnasierna, att
utskottet har föreslagit, att det blott skulle bli högst 20, men att han
och hans medreservanter icke våga gå så långt, hvarför de ha stannat
vid ett mindre antal. Den frågan har en något egendomlig historia.
I min motion hade jag föreslagit, att det skulle vara minst ett
gymnasium, för att tala i korthet, i hvarje stift.
I utskottet yrkade emellertid herr Hammarlund, att siffran skulle
fixeras till högst 20. Jag ansåg detta vara ganska betänkligt, derför
att denna frågas afgörande krafvel- en vidlyftig utredning.
Men då jag tänkte, att resultatet blir väl i alla fall omkring 20,
och tyckte det vara bra, om man åtminstone i någon punkt kunde
komma till enighet, gick jag med på detta.
Nu visar det sig af reservationen, att herr Hammarlund öfvergifvit
sin ståndpunkt, 20, och i stället vill lemna antalet obestämdt.
Sled anledning deraf får jag säga, att håller icke han på detta antal,
så håller icke heller jag på det, utan är, om Andra Kammaren vill
lemna siffran obestämd, gerna med derom, ty detta var faktiskt min
afsigt ifrån början.
Hvad beträffar grekiskan och den filosofiska propedevtiken, ber
jag kammaren att icke inlåta sig på det förslag, som här afgifvits.
Hvad skall det tjena till att ytterligare försvåra läroverksreformen med
dylika detaljfrågor, som alldeles tydligt fordra en fackmesssig utredning
och stå i nära sammanhang med de lärda skolornas hela organisation,
som här är mycket ofullständigt framstäld?
Hvad åter jemförelsen mellan grekiskan och hebreiskan angår,
håller den verkligen icke streck. Hebreiskan hade endast betydelse
för prestbildningen, och den undervisning, som deri meddelas, var sådan,
att den mycket gerna kunde tagas bort utan skada.
Men att lära känna den grekiska litteraturen, är någonting, som
icke blott prester ha nytta af, utan alla de, som egna sig åt historiska
studier, för att nu icke tala om dem, som studera klassisk filologi.
Hvad den filosofiska propedevtiken angår, är det sant, att förslag
om dess borttagande från läsplanen framstälts, men det har tagits tillbaka
på grund af det motstånd, förslaget rönt ifrån universiteten.
Ty universitetsmännen ansågo det orimligt, om en person skulle
komma och drifva vetenskapliga studier, som icke visste hvad som
menas med ett vetenskapligt bevis, en vetenskaplig indelning eller en
definition; och det var icke blott humanisterna, utan äfven naturvetenskapsmännen
vid universiteten, som voro missnöjda med detta förslag.
Det har sagts, att kammaren bör stå fast vid sina beslut. Ja,
nu ha först och främst, som jag visat, dessa beslut fattats under helt
Andra Kammarens Prat. 189G. N:o 38. 5
Ang. ändringar
i det
offentliga undervisningsväsendet.
(Ports.)
No 38. 58
Lördagen den 2 Maj.
Ang. ändringar
i det
offentliga undervisningsväsendet.
(Forts.)
andra förhållanden, och vidare är att komma i håg, att det icke är
Andra Kammaren ensam, som afgör frågan om vårt undervisningsväsende.
Andra Kammaren sitter verkligen icke ensam inne med all
den fackkunskap angående den saken, som fordras; det tror jag, man
kan säga utan att begå någon orättvisa.
Nu har det visat sig, att dessa beslut oupphörligt försvåra och
försena reformen. Vore det icke skäl uti att i vissa punkter — jag
säger icke afstå från kammarens förra beslut — utan lemna saken
öppen för vidare utredning. Endast på den vägen kan man föra
läroverksfrågan fram.
Men det är också eu annan sak, som ligger i frågan, huruvida
man skall antaga utskottets eller reservanternas förslag, och det är
frågan om våra folkskolors öde, om de skola få en sund och sjelfständig
utveckling eller icke.
Beträffande utskottets förslag vill jag säga, att, ehuru jag i vissa
detaljpunkter har en från detsamma afvikande mening, jag likväl är
öfvertygad, att, om detsamma bifalles, Andra Kammaren derigenom
för läroverksreformen betydligt framåt. Jag skall derför, om mina
reservationer icke vinna något gehör, underordna mina personliga tycken
och vara belåten, om utskottets förslag går igenom. Emellertid
anser jag mig dock skyldig att yrka bifall till dessa reservationer, och
jag anhåller således om bifall till utskottets förslag i punkten 1 A)
med den ändring, att mom. b) erhåller den lydelse, som innehålles i
den af mig och herr Darin afgifna och på sidan 120 intagna reservationen.
Skilnaden mellan utskottets och vårt förslag i detta moment
är endast, att de i utskottets förslag förekommande orden: »dock med
det undantaget, att endast ett af de båda främmande språken blir
obligatoriskt» utgå. Vidare att i stället för mom. d) införes den af
mig, herrar Darin, Ericson och Jakobson under denna punkt afgifna
reservationen. Denna reservation innebär ett bifall till herrar Månssons
och Dahns motion om första klassens indragning under förutsättning,
att den utredning, som skall vidtagas, visar, att de, som bereda
sig till den medborgerliga examen, kunna utan förlängning af sin
kurs eller öfveransträngning förvärfva nödiga insigter i främmande
språk äfven fastän nuvarande första klassen indrages. Den innebär
således icke ett frånträdande af kammarens i samma sak förut fattade
beslut, utan afser endast att fa till stånd en utredning, som betingas
af de nuvarande nya förhållandena. Vinner vårt yrkande i
detta moment bifall, drager det med sig en ändring af mom. e) på
sätt vi på sid. 121 föreslagit.
Slutligen skall jag för min personliga del be att få yrka, att
punkten 1 A) f) ändras i enlighet med den reservation, som jag
ensam vid denna punkt afgifvit. Denna reservation går ut på, att en
utredning måtte ske i afseende på, huru många årsklasser, gymnasialafdelningen
behöfver omfatta för att kunna på ett tillfredsställande
sätt åstadkomma en grundläggande vetenskaplig skolbildning. Ty om
59 N:o 38.
Lördagen den 2 Maj.
vi på ett ordentligt sätt sörja för den allmänna medborgerliga kursen, Ang. ändrinså
böra vi väl också se till, att jemväl den vetenskapligt grundlag- eun_
gande blir verkligt effektiv. Jag bar icke sagt, att det är omöjligt, dervisningsatt
den föreslagna gymnasialafdelningen kan utgå från den nuvarande väsendet.
5:te klassen, men jag har sagt, att det behöfves en utredning. För (Forts.)
min del får jag bekänna, att jag icke anser mig ega tillräcklig fackkunskap
för att afgöra den saken. Jag vet icke, om på det^sättet kan
vinnas tillräcklig språkbildning i latin och franska, och åtminstone
i det sistnämnda språket behöfva alla de ovilkorligen insigter, som
skola drifva vetenskapliga studier.
På grund af hvad jag nu anfört skall jag således, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag med de ändringar i momenten
b), d), e) och f), som jag nu anfört och som innehållas i de af
mig m. fl. vid nämnda moment afgifna reservationer.
Då tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskilliga talare
anmält sig för yttrandes afgifvande, afbröts nu öfverlägguingen för
att fortsättas i afton kl. 7, till hvilken tid kammarens ledamöter genom
utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,5 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.