1896. Andra Kammaren. N:o 7 (Riksdagens protokoll 1896:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 7.

Onsdagen den 19 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 12 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. C. Wersäll allemnade Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. regementsläkaren
A. F. Ståls enka Charlotta Theresia Stål, född Pettersson;

angående försäljning till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde
från förra militiebostället Berg n:o 1 i Örebro län; och

angående förhöjning i vissa fall af de vid statens järnvägstrafik
anstälde banvakters löneförmåner.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Ordet lemnades härefter till

Herr Poignant, som yttrade: Herr talman! Den motion, jag

i går tillät mig att väcka i fråga om Hernösands stifts delning, skall
jag af förekommen anledning vördsamt anhålla att få för närvarande
återtaga för att framdeles återkomma med densamma i en annan form.

Med bifall till den af motionären sålunda framstälda anhållan
medgaf kammaren, att ifrågavarande, af honom i gårdagens sammanträde
aflemnade motion, n:o 219, finge af honom återtagas.

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 7.

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Om ändring
i fattigvårdsförordningens

bestämmelser
rörande hemortsrätt.

§ 4.

Ilerr O. Walters motion, n:o 220, som härefter föredrogs, hänvisades
till kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

§ 5.

Föredrogs och hordlades för undra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 1.

§ 6.

Efter föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande n:o 13, i
anledning af väckt motion om lagbestämmelser angående arfvode för
utredning af dödsbo, biföll kammaren hvad utskottet i samma utlåtande
hemstält.

§ 7.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 14, i anledning af
väckt motion angående ändring i kongl. förordningen om fattigvården
den 9 juni 18< 1 i fråga om hemortsrätt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 47, både herr N. J. Nilsson i Grafva föreslagit, att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ändring af
hithörande bestämmelser i kongl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871, i syfte att ogift qvinna — utan hinder deraf att
hennes oäkta barn åtnjuter fattigvård inom visst fattigvårdssamhälle
— må kunna inom annat samhälle förvärfva hemortsrätt; dock att
det senare samhället ej må betungas med skyldighet att ersätta den
fattigvård, som barnet redan åtnjutit, eller att öfvertaga dess framtida
försörjning.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Nilsson i Grafva: I motiveringen till min här förelig gande

motion trodde jag mig tydligen hafva visat behofvet af en
ändring i fattigvårdsförordningen angående bestämmelserna om hemortsrätten;
och nekas kan väl ej, att det är liårdt, ja, orimligt, att
en kommun, som af tvingande skäl nödgas lemna understöd åt ett
oäkta barn, derför skall vara skyldig omhändertaga alla de barn,
som barnets moder, sedan hon lemnat kommunen, i sitt lättsinne förskaffar
sig.

Att en lag med dylika bestämmelser behöfde rättas, synes mig
böra vara klart för hvar och en. Men lagutskottet är af en annan

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

mening och tyckes anse, att allt är i detta hänseende som det bör
vara, och att?en ändring af lagen hvarken kan eller bor ske. J.®« förm-dLngms
hade dock i min motion endast begärt en skrifvelse till Kongl Maj j"> bestämmelser
och, i olikhet med lagutskottet öfvertygad om att en ändring af för- rörandehemordningen
i det syfte, jag i motionen framhållit, hos Kongl. Maj:t ortsrätt.
med lätthet bör kunna utarbetas, utan att några förvecklingar häri- (torts.)
genom behöfva uppstå, her jag, herr talman, få yrka afslag på lagutskottets
utlåtande och bifall till min motion.

Herr von Krusenstjerna: Lagutskottet har icke, såsom motionären
påstått, sagt, att allt är bra. såsom det är. Lagutskottet insåg
nog, att missförhållanden uti de i motionen angifna fall hafva uppstått,
och att det vore önskvärdt, om dessa missförhållanden kunde
afhjelpas, men lagutskottet har ansett det sätt, som motionären föieslagit,
omöjligt att genomföra, ty såsom utskottet visat, skulle detta
strida mot två genomgående principer i vår fattigvårdslagstiftning,
den ena den, att en person, så länge han eller hon för sig eller sina
barn åtnjuter fattigunderstöd, icke skall kunna få sin hemortsrätt förändrad
genom öfverflyttning till en annan kommun, och den andra
den, att moder och hennes oäkta barn böra hafva samma hemortsrätt.
Detta är genomgående grundsatser i vår fattigvårdslagstiftning,
och lagutskottet har ansett betänkligt att göra någon ändring deri.

På dessa grunder hemställer jag, herr talman, om bifall till lagutskottets
betänkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvardera af de båda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

I ordningen förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 15, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 60 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

I cn inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 168, hade herr A. Göransson föreslagit, det
Riksdagen behagade besluta, att 60 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 må erhålla följande
ändrade lydelse:

60 §.

Om ändrad
lydelse af
(JO § i väglaycn.

Utaf den fiir vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas
en tiondedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande
vägstyrelse och ingår till vägkassan.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhall åt
all indelad väg inom distriktet skall fördelas på de enligt 7 § till

fro 4 Onsdagen den 19 Februari.

Om ändrad vägunderhåll in natura förpligtade vägfyrkar, hvarefter o. s. v. flika
60 §1 väg- med nuvarande ]ydelSe)-

lagen. Eller ock alternativt

(Forts.)

60 §.

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas
en tiondedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande
vägstyrelse för att, såvida väghållningsskyldige icke beslutat att bidraget
skall ingå till vägkassan, på lämpligt sätt tillhandahållas dem,
som berörda vägunderhåll bestrida.

Den af — — — — — — — — — — — — _ _ _ _

— — — — — — —--en hvar af dem.

I det fall, att de väghållningsskyldige enligt första punkten af
denna paragraf beslutat, att statsbidraget skall ingå till vägkassan,
fördelas hela uppskattningskostnaden för underhåll af all indelad väg
inom distriktet på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpligtade
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning på hvarje
sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk.

Vid omröstning beräknas röstvärdet efter hvad i 58 § derom
finnes stadgadt.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herr Göransson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till senare alternativet i hans motion.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Andersson i Ölsund: Herr talman! Då reservanten icke

är här nu närvarande, skall jag be att få yrka bifall till hans reservation,
och jag gör det så mycket hellre, som jag har den öfvertygelsen, att
hans förslag innebär en stor förbättring af ifrågavarande lagparagraf.
Utskottet säger, att väglagen är så ny och ännu icke ens tillämpad
i vissa delar af landet, men detta hindrar likväl icke att det kan
finnas nödigt att göra ändringar äfven i en så ny lag, då i alla fall
ostridigt är, att den nuvarande bestämmelsen utgör eu onödig omväg.

Utskottet anför dessutom att, der särskild extra utdebitering å
de väghållningsskyldige icke ifrågakomme, vägskatten skulle blifva
högre på andra vägfyrkar. Ja, det är nog troligt, att det i alla händelser
skulle tarfvas en andra debitering, men enligt motionärens
senare alternativ skulle detta icke behöfva blifva en nödvändig följd,
derest icke behof gjordes, ty han har deri hemstält, att ett dylikt beslut
skulle blifva valfritt.

Jag anhåller derför om bifall till hans reservation.

Onsdagen den 19 Februari. B

Herr von Krusenstjerna: Då bifall är yrkadt till reservatio nen,

torde jag få yrka bifall till lagutskottets hemställan om afslag
å motionen.

Den, som genomläser herr Göranssons reservation och kommer
till det sista exemplet, som han anför nedtill på sidan 8, skall troligen
finna att i detta fall — det vill säga, då någon särskild extra
utdebitering icke förekommer — ett bifall till motionen skulle föranleda,
att vägskattens utdebitering på de vägfyrkar, som icke äro
förpligtade till vägunderhåll in natura, skulle blifva ökad. Hufvudskälet
för utskottet att afstyrka motionen har dock varit det principiella,
att man icke ville ändra väglagen, som är så ny, att den
ännu icke trädt i tillämpning i alla delar af vårt land, utan att ett
verkligt trängande behof af ändring visat sig. I ett annat fall ansågs
det visserligen, åtminstone under öfverläggningen derom i utskottet,
att ett trängande behof af ändring gjort sig gällande, men
man kan icke anse att detta inträffat nu, och derför har utskottet
ansett sig böra afstyrka motionen.

Jag hemställer om bifall till lagutskottets utlåtande.

Herr Lundell: Det är en omständighet, som talar emot bifall

till denna motion och vid hvilken lagutskottet icke fäst någon uppmärksamhet,
men som jag vill framhålla. Denna omständighet är, att
vägunderhållet in natura ingalunda rättar sig efter vägfyrkarnas
antal. Jag har såsom ordförande i nämnden för uppskattning af vägfyrkar
erfarit, att den, som har 100 vägfyrkar, kunnat ha större vägunderhåll
än den som har 200. Då nu statsanslaget skulle rätta sig efter
kostnaden för vägunderhållet in natura, så skulle personer, som ha
stort vägunderhåll in natura, få en mindre procent af statsanslaget.
De äro svårt betungade af vägunderhållet och skulle dessutom komma
i åtnjutande af mindre procent af anslaget från staten, och detta är
icke rättvist. Att det skulle vara tillåtet för ett väghållningsdistrikt
att besluta om saker, hvilka skulle kränka den enskildes rätt, såsom
motionären föreslagit i sista delen af sin motion, anser jag icke heller
lämpligt, och då det sålunda skulle medföra orättvisa mot väghållarne,
om motionen bifölles, så ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Herr talman! Det slut, till hvilket

lagutskottet kommit i denna fråga, torde väl vara det klokaste. Om
vägunderhållet vore deladt efter de fyrkar, som äro åsatte hvarje
hemman, så kunde ändringen nog vara rättvis, och då vore det skäl
att vidtaga densamma. Men när nu lagen icke ens är tillämpad på
alla ställen, och vägarnes underhåll följaktligen icke är deladt efter
den nya väglagen, så blefve det en tydlig och klar följd af den föreslagna
ändringen, att de 10 procenten komme att tillfalla hela vägtull
ningsdistriktet efter det fyrktal, som åsatts, och icke efter de verkliga
kostnader, som drabbat hvarje hemman. Jag känner förhållan -

N:o 7.

Om ändrad
lydelse af
60 § i väglagen.

(Forts.)

X:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Om ändrad det med tre hemman, hvardera om ett mantal, för hvilka vägunderC0^$S''i
räc hållet natura blifvit af den särskilda nämnden uppskattadt, för det
^ lagen.^ törsta hemmanet till 15 kronor, för det andra alldeles der bredvid till
(Forts.) 46 kronor och för det tredje till 292 kronor — och detta beror på,
att jernväg och jern vägsstation ligga strax bredvid det sista. Då är
det väl billigt, att det hemman, som har 292 kronor, får sig mera
tilldeladt af de 10 procenten, och att de, som hafva mindre kostnader,
få sig tilldeladt af statsbidraget derefter.

På dessa grunder yrkar jag bifall till lagutskottets förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Sedan så många

redan yttrat sig till förmån för utskottets betänkande, så kunde det
vara öfverflödigt, att jag vidare säger någonting. Men jag vill dock
nämna, att äfven jag inom utskottet uttalat den uppfattning, att man
bör dröja litet grand, innan man kommer med lappningar på den nya
väglagen. Man behöfver något mer erfarenhet än man nu kunnat få,
och om man ser på reservantens framställning, första stycket, så flnner
man, att äfven han för sin del behöfver något mera sätta sig in i
väglagens 60 §.

Jag är säker på att af de många ledamöter i denna kammare,
som äro ordförande i vägstyrelser eller ledamöter i sådana, de fleste
skola i likhet med mig finna, huru orimlig den framställning är, som
motionären och reservanten gjort i första stycket af sin reservation.
De ha yrkat, att statsbidraget skulle ingå till vägkassan, men att
de, som hafva in natura underhåll, skulle utgöra detta utan att få
del af statsanslaget. Detta anslag är på sina ställen icke så litet,
utan går till ganska stora belopp, i synnerhet der vägunderhållet är
svårt. Inom det distrikt, som jag tillhör och der jag är ordförande
i vägstyrelsen, finnes en egendom, hvars vägunderhåll uppskattats till
1,279 kronor och några öre, och hvars statsbidrag alltså skulle bli
127 kronor 90 öre. De under samma egendom lydande hemmans
vägunderhåll är uppskattadt till 808 kronor 44 öre. Statsbidraget
härför utgör 80 kronor 84 öre, så att hela underhållskostnaden uppgår
till 2,087 kronor 48 öre, och det härför utgående statsbidraget
till 208 kronor 74 öre. Men enligt motionärens förslag skulle denna
egendom med underlydande gå förlustig detta belopp. På sina ställen
kan ju förslaget gå an, der det blott gäller några ören, men återigen
på andra ställen gäller det ganska mycket, så att, huru man än
ser saken, är det obilligt att göra en sådan ändring som motionären
föreslagit.

I likhet med föregående talare ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Andersson i Ölsund: Med anledning af de framstälda

påståendena, att förslaget skulle innebära en orättvisa, ber jag att
få hänvisa till motionärens framställning, hvaraf tydligen framgår, att
saken skulle blifva valfri. Vid sådant förhållande, och då ändringen

Onsdagen den 19 Februari.

Nio 7.

således blott skulle medföra förbättring, utan att leda till förfång för
någon, tillåter jag mig att fortfarande yrka bifall till reservationen.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter det
herr talmannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. liof- och slottsstaterna.

§ io.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkten 1. Angående

öfver för mg

I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof den 16
januari 1896 hade Kongl. Maj:t i punkterna l:o och 2:o under andra ^°till
hufvudtiteln föreslagit Riksdagen: Svea hofrätt

att minska anslaget till Göta hofrätt med derunder lydande ju- f^''ng
stitiestat, i nu gällande stat upgtaget till 514,313 kronor, med dels nf anslaget
aflöningar till 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier, 35,900 kro- till Svea hofnor,
dels ock ett belopp af 1,500 kronor, hvarmed anslaget till ama- rtitt m- mnuenser
och extra biträden skulle nedsättas, eller tillhopa 37,400
kronor, samt alltså i 1897 års riksstat uppföra ifrågavarande anslag
med 476,913 kronor;

att deremot höja anslaget till Svea hofrätt med derunder lydande
justitiestat, nu upptaget till 626,187 kronor, med dels nyssnämnda
aflöningar till 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier, 35,900 kronor,
dels ock aflöningar till 1 fiskal och 1 andre aktuarie enligt den
i statsrådsprotokollet intagna tilläggsstat 5,900 kronor eller tillhopa
41,800 kronor, samt alltså i 1897 års riksstat uppföra ifrågavarande
anslag med 667,987 kronor;

samt att för åtnjutande af de i nyssnämnda tilläggsstat upptagna
löneförmåner stadga enahanda vilkor, som äro föreskrifna för innehafvare
af löner å 1876 års aflöningsstat, med förklaring derjemte, att
skyldighet att mot ersättning för flyttningskostnaden låta sig till annan
hofrätt förflyttas skall åligga, utöfver förut stadgadt antal tjensteman
i Svea hofrätt, ytterligare 1 fiskal och andre aktuarien, hvadan hädanefter
de 2 yngste fiskalerna i hofriitten varda underkastade flyttningsskyldighet,

Om ändrad
lydelse af
G(> § i väglagen.

(Forts.)

N:o 7.

Angående
öfverföring
af anslag
från Göta
hofrätt titt
Svea hofrätt
samt ytterligare
ökning
af anslaget
till Svea hofrätt
rn. m.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

I två inom riksdagen väckta motioner, nemligen i motionen
n:o 24 i Första Kammaren af herr A. H. Öländer och motionen n:o 201
i Andra Kammaren af herr Ij. Dahlstedt m. fl., hade sammanstämmande
föreslagits, att Riksdagen måtte, med afslag å Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes efter föregående utredning till en kommande
Riksdag göra framställning om beviljande af medel för inrättande i
någon af de norrländska städerna af eu särskild hofrätt för Norrland.

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet i föreliggande punkt:

»a) att, med afslag a herrar Öländers och Dahlstedts motioner,
anslaget till Göta hofrätt med derunder lydande justitiestat, i nu gällande
stat upptaget till 514,313 kronor, må minskas med dels aflöningar
till 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier, 35,900 kronor,
dels ock ett belopp af 1,500 kronor utaf anslaget till amanuenser och
e. o. biträden, eller tillhopa 37,400 kronor;

b) att, vid bifall härtill, anslaget till Svea hofrätt med derunder
lydande justitiestat, nu upptaget till 626,187 kronor, må ökasmed dels
nyssnämnda aflöningar till 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier
35,900 kronor, dels aflöning till 1 fiskal 2,700 kronor, dels ock anslag
till amanuenser och e. o. biträden 1,500 kronor, eller tillhopa
40,100 kronor, enligt bilagda tilläggsstat för Svea hofrätt; samt

f) för åtnjutande af de i nyssnämnda tilläggsstat upptagna
löneförmåner ma stadgas enahanda vilkor, som äro föreskrifna för
innehafvare af löner å 1876 och 1890 årens aflöningsstater med förklaring
derjemte, att skyldigket att mot ersättning för flyttningskostnaden
låta sig til] annan hofrätt förflyttas skall åligga utöfver förut
stadgadt antal tjenstemän i Svea hofrätt ytterligare en fiska], hvadan
hädanefter de 2 yngste fiskalerna i hofrätten varda underkastade flyttningsskyldighet.
»

Efter föredragning till en början af mom. a) anförde:

Herr Dahlstedt: Af statsverkspropositionen finna vi, bland

annat,^ nemligen under nu ifrågavarande hufvudtitel, att Svea hofrätt
fått så mycket att göra, att den icke hinner med att expediera de
mål som dit inkomma. Balansen af instämda och vädjade mål växer
för hvarje år. Det är klart, att detta missförhållande måste afhjelpas.
Nu har Göta hofrätt mindre att göra. Till följd deraf har man ansett,
att den påpekade olägenheten vid Svea hofrätt skulle kunna afhjelpas
genom att förlägga en division från Göta hofrätt till Svea hofrätt. Då
jag icke är fackman i hithörande frågor, kan jag naturligtvis icke
ingå i pröfning om lämpligheten eller olämpligheten af en dylik åtgärd.
Men jag tillåter mig dock att hysa mina tvifvel, huruvida denna
öfverflyttning kan tjena till att på ett nöjaktigt sätt undanrödja de
anmärkta olägenheterna.

Opsdagen den 19 Februari. 9 Nio 7.

I statsverkspropositionen heter det: »På Eders Kongl.Maj:tsfram- Angående
ställning beviljade Riksdagen år 1890 ett extra anslag för Svea hofrätts
tillfälliga förstärkande med en sjunde division, som skulle hafva fr^n Qöta
till hufvudsaklig uppgift att afarbeta då befintlig balans af instämda hofrätt till
och vädjade mål. Balansen, som vid 1889 års slut uppgick till 1,710 Svea hofräit
mål, hade, sedan den sjunde divisionen efter fyra års verksamhet indragits,
vid 1894 års slut nedgått till 706». Under dessa fyra år har ^ anslag^
sålunda med tillhjelp af den sjunde divisionen Svea hofrätt lyckats ned- till Svea hofbringa
balansen från 1,700 i rundt tal till 700. Men äfven med denna rätt >». in.
förstärkning hade bofrätten ingalunda nått detta resultat, om icke sär- (Forts.)
skildt gynsamma omständigheter inträffat. Det heter i statsverkspropositionen:
»Detta resultat hade vunnits dels genom den sjunde
divisionens verksamhet, dels derigenom, att de inkomna vädjade målens
antal under åren 1890—1894 visat en tillfällig, men ganska betydlig
minskning». Målens antal minskades så, att de, från att t. ex. 1889
ha varit 1,471, år 1894 nedgått ända till 1,260, — sålunda en icke
oväsentlig minskning. Men under den senare tiden, särskild! vid 1895
års slut, har, såsom det heter i statsverkspropositionen, det visat sig,
att man har att befara, att denna balans blir ytterligare ökad, beroende
på att målens antal fortfarande stiger. Tro herrarne att genom
att tillföra Svea hofrätt en sjunde division den sålunda hotande stora
balansen skulle bättre kunna borttagas nu, då de norrländska målens
antal är i raskt stigande? Jag tror det icke, då för några år sedan
en sjunde division icke kunde bättre afhjelpa de anmärkta missförhållandena.

De ökade arbetsbördorna tillföras Svea hofrätt från Norrland.

Detta är helt naturligt. Norrland är, som kändt, stalt i rask utveckling
på alla områden. Folkmängden växer der mycket hastigt.

Norrlands affärslif antager allt större omfång för hvarje år, och dess
industri utvecklas mer och mer. Man börjar t. ex. litet hvarstädes
tillgodogöra sig för industriella ändamål de många stora vattenfall, som
finnas der. Afvittringen, som ännu pågår, har tilldelat de bofasta bestämda
jordområden. Laga skiften i oändlighet pågå deruppe. Öfverallt
förefinnes en rastlös, brådskande verksamhet, som nu med bättre
kommunikationer tager än större fart. Det är alldeles klart, att rättstvister
jemväl skola uppstå i allt större omfång. Dessa omständigheter,
äfvensom Norrlands stora areal — den utgör mer än hälften
af hela rikets, och Östersund ligger som vi veta midt i Sverige —
tala sålunda för att det nu vore på tiden att inrätta en hofrätt för
Norrland. Härtill kommer, att man har gjort eu erfarenhet i Svea
hofrätt, som är ganska beaktansvärd. Det talas nemligen i statsverkspropositionen
om de tunga norrländska målen. Det heter: »Många af
dessa norrlandsmål hafva derjemte visat sig tynga på arbetet inom
hofrätten genom sin särdeles besvärliga och invecklade beskaffenhet».

Jo, jo, målen från Norrland äro i många fall af sådan beskaffenhet,
att herrarne i hofrätten, innan de kunna fatta målens egentliga innebörd,
få lof att sätta sig närmare in i de norrländska förhållandena.

Nto 7. 10 Onsdagen den 19 Februari.

Angående Men detta torde icke så lätt låta sig göra i Stockholm. Lappkomitén
af anslag började s''na arbeten med att resa omkring i Norrland, och jag är
från Gäla v*ss; aR detta var åtminstone en riktig början på det arbetet. Ledahofräit
till möterna i Svea hofrätt behöfde nog ock göra några afstickare dit tipp,
Svea hofrätt för att studera förhållandena litet mera, innan de kunna fullt fatta
ligare ökning v*ssa norrländska mål. Här ligger, enligt mitt förmenande, ett mycket
af anslaget vigtigt moment i nu förevarande fråga. Svea hofrätt är ju tung nog,
till Svea hof- som den är, med sex divisioner. Nu vill man göra den ännu tyngre
rätt m. in. genom att tillägga en sjunde division. Sedan komma dessa »tunga
(Forts.) norrlandsmål», som Kong], Maj:ts proposition talar om. Vi måste erkänna,
att det der blir bra tungt till slut. Bättre vore det, synes
mig, att taga en division från Göta och två divisioner från Svea hofrätt
och deraf inrätta en hofrätt för Norrland. Svea hofrätt blefve då
lätthandterligare. Norrländska hofrätten kunde på ort och ställe sätta
sig in i de säregna förhållanden, som råda der uppe, och så kunde
de tunga norrländska målen lättare utredas.

Då emellertid någon utsigt icke förefinnes för att nu få denna fråga
igenom på det sätt, som af mig och mina medmotionärer i motionen blifvit
framstäldt, tager jag mig friheten att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med statsutskottets förslag, framställa ett yrkande, som är fullständigt
lika med statsutskottets hemställan, med undantag deraf, att i första
momentet a) uteslutas orden »med afslag å herrar Öländers och Dahlstedts
motioner» och efteråt tillägges ett nytt moment dj. De yrkanden,
herr talman, jag vid denna punkt vill framställa, lyda i sin
helhet sålunda:

a) att anslaget till Göta hofrätt med derunder lydande justitiestat,
i nu gällande stat upptaget till 514,313 kronor, må minskas med
dels aflöningar till 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier, 35,900
kronor, dels ock ett belopp af 1,500 kronor utaf anslaget till amanuenser
och e. o. biträden, eller tillhopa 37,400 kronor; samt

dj att Riksdagen ville med anledning af hrr Öländers och Dahlstedts
motioner i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes föranstalta om utredning rörande inrättandet af en hofrätt i
Norrland och derefter inkomma till Riksdagen med förslag i ämnet.

Ett liknande yrkande kommer att framställas i Första Kammaren.

Häruti instämde hrr Arhusiander, Bromée, Nordin i Hammerdal,
Nilsson i Skrafvelsjö, Wiklund, Kardull, Wallmark, Alsterlund, Hedin,
Thor Nordin i Sättna, Eriksson i Kväcklingen, Styrlander och Öberg.

Herr Svanberg yttrade: Ehuru jag väl förutser utgången af

den fråga, som vi nu gått att behandla, och i hvilken Riksdagen sjelf
anvisat åt regeringen sättet för frågans lösning, likasom statsutskottet
enhälligt och i hufvudsak tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
tillåter jag mig dock med afseende å ärendets vigt för rättskipningen
att uttala, till den kraft och verkan det kan hafva, några
betänkligheter mot förslaget.

Onsdagen den 19 februari. 11 ^:0

Såsom det ofta sker här i verlden, när man vill hjelpa en, stjelper
man en annan. Genom den ifrågasatta förflyttningen af en division
från Göta hofrätt till Svea hofrätt hjelpas nog Svealand och Norr- från Göta
land, så till vida att de derifrån till hofrätten inkommande mål och hofrätt till
ärenden hädanefter blifva något fortare afgjorda. Men jag befarar, Svea, hofrätt
att detta sker på bekostnad af Göta hofrätt eller rättare sagdt pa jigare ökning
bekostnad af Göta hofrätts förmåga att såsom hittills fylla sin aj- ansiaget
uppgift. Man må säga hvad man vill om ett förändradt eller för- till Svea hofbättradt
arbetssätt, säkert är dock, att då de personliga arbetskraf- rätt m. m,
terna minskas, minskas ock arbetsprodukten. Nu är regeln den, att (Forts.)
vi i Götaland få våra mål och ärenden i Göta hofrätt afgjorda på
ungefär ett hälft års tid, och vi äro dermed belåtna och tillfredsställa.

I Svea hofrätt åtgår för målens afgörande kanske mer än ett år, åtminstone
i regeln ett år, och således dubbelt sa lång tid som i Göta
hofrätt. Göta hofrätts utlåtande innehåller verkligen många tungt
vägande skäl mot bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och vi som bygga
och bo i Götaland böra vara den hofrätten tacksamma för att den
så nitiskt bevakat våra intressen. Jag är rädd, att den afgångne
justitieministern sett denna sak i något optimistisk dager.

Han talar i sitt yttrande till statsrådsprotokollet bland annat
om det under de senare åren ständigt sjunkande antalet mål i Göta
hofrätt, och man kan ju icke bestrida rigtigheten deraf. Men hvad
beror det på, mine herrar? Jag anser för min del, att det beror på
tillfälliga lyckliga konjunkturer. Låt det komma några dåliga^ år, låt
det inträffa några betydliga konkurser och fallissement, så skola
herrarne få se, att målens antal snart åter växer.

Justitieministern nämner äfven, att »numera den ojemförligt största
delen i enskild ego varande jord inom Göta hofrätts domvärjo undergått
sådant skifte, som ej kan rubbas, hvadan rågångs- och jordatvisterna
numera torde utgöra ett fåtal». Ja, men det är just ofta i
följd af skiftena, i följd af dervid begångna fel och oegentligheter, som
jordatvister uppstå.

Han talar vidare om att, »i den mån vattenverken» numera fa
sina rättigheter definitivt bestämda, anledningarna till dylika tvister
alltjemt aftaga». Ja, men han glömmer, att nya vattenverk beständigt
uppkomma och att just nu i senare tid vattenkrafter allt mer tillgodogöras
för industriella ändamål. Jag kan upplysa herrarne om att för
närvarande förekomma till behandling sa invecklade vattenrättsmal
just i Götaland vid Lilla Edet, Trollhättan och -Jonsered etc., att
kanske påfmånga år icke sådana mål förelegat till behandling af Göta
hofrätt. Dessutom är att bemärka, att vi hafva eu mängd enkla mål,

— t. ex. tredskomålen — som ofta af parterna fullföljas till hofrätten
föi'' att vinna tid, men att dessa tvister bortfalla, då rättskipningen
inom hofrätten är snabb, .lag antar nu, att rättskipningen i Göta
hofrätt,/då den förlorar en division, icke kommer att blifva så snabb,
utan blir försenad; då börja åter dessa mål, som icke på en tid varit
så vanliga i Göta hofrätt, att der fullföljas och inverka menligt på

N:o 7.

Onsdagen den 19 februari.

åvlm-iL af8°rand®t af mera allvarsamma mål och tvister, i sin mån bidraaf
anslag 8an(*e dessa blifva senare med dom eller utslag afhulpna. Jag

från Göta skulle vidare kunna fortsätta denna kritik mot det kungl. förslaget
hofrätt till men jag tror, att det tjenar till föga eller intet.

SsamthSter- ,Jag fdr ““ del kan eJ annat an anse det kungl. förslaget som
ligareÖkning ett lappverk, tillkommet endast af besparingshänsyn. Svea hofrätt blir
af anslaget mycket litet hjelpt genom antagande af samma förslag. Balansen af
tiU Svea hof- mål der är redan så stor, att, under förutsättning att under följande
ratt m. m. år der inkomma minst lika många mål som hittills, det kommer att
(rorts.) droja många år, innan denna balans blifvit afbulpen. Norrland, som
enligt min uppfattning bar berättigade kraf på att snart erhålla en
särskild hofrätt, kommer att i många år få vänta på uppfyllande af
detta sitt älsklingsmål. Göta hofrätt kominer att blifva stympad, och
der kommer snart att råda samma olägenhet, som nu råder i Svea
hofrätt och hvarför man der söker bot. Jag tror, att det varit bättre
att genast taga steget fullt ut, att genast antingen bevilja medel för
inrättande af en fullständigt ny division i Svea hofrätt eller ock vidtaga
åtgärder för inrättande af en hofrätt i Norrland. Och vi kunna
nu ej klaga öfver att det saknas medel. Vi hafva stora statsöfverskott,
och man bör väl ej använda dem alldeles uteslutande för byggande
af fästningar eller inköp af kulor och krut, d. v. s. på fjerde
och femte hufvudtitlarna. Det finnes också en annan hufvudtitei, den
andra, som jag anser minst lika riksvigtig och hvars intressen böra
med lika omsorg tillvaratagas.

Jag tillåter mig slutligen uttala min stora förundran öfver, att
en sådan fråga som denna icke, i likhet med hvad som skedde förra
Riksdagen, blifvit på något sätt behandlad af lagutskottet eller att
detta fått tillfälle att i ärendet sig yttra.

Jag vill icke för närvarande framställa något yrkande. Jag har
blott velat till protokollet uttala mina allvarliga betänkligheter och
farhågor för rättskipningens behöriga vårdande i Götaland, i fall
Kongl. Maj:ts proposition blifver bifallen.

I detta yttrande instämde herrar Falk, Petri och Vahlin.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet An ner sted t:
Den föregående talaren började dermed, att det är Riksdagen sjelf,
som förlidet år gifvit anvisning på den utväg, hvilken nu af Kongl!
Maj:t accepterats och som ligger till grund för ifrågavarande framställning.
Såsom herrarne alla minnas, föreslog Kongl. Maj:t i fjol en
annan utväg för afhjelpande af de oförnekliga missförhållanden, som
egde rum med afseende å arbetskrafterna i Svea hofrätt. Riksdagen
svarade då, att det syntes Riksdagen, att en annan utväg än den af
Kongl. Maj:t föreslagna borde användas, och denna utväg vore efter
Riksdagens mening den att öfverflytta en af Göta hofrätts divisioner

Onsdapen den 19 februari.

N o 7.

till Svea hofrätt. Det förefaller mig, som om, efter detta Riksdagens Angående
uttalande och då Kongl. Maj:t på tillstyrkan af den föregående innehafvaren
af det embete, jag nu bekläder, framlagt nu föreliggande
proposition, dervid föredragande departementschefen uttalat, att, oaktadt hofrätt till
hans egen åsigt om den rättaste vägen för afhjelpande af missför- Svea hofrätt
hållandet vore en annan, han dock ansåge sig kunna tillstyrka den af ;lamt V.?er.''
Riksdagen anvisade vägen, det vore föga konseqvent af Riksdagen och ^ amiagei
denna kammare att afslå Kongl. Maj:ts framställning. till Svea hof Det

torde också icke vara svårt att påvisa, att de betänkligheter, tratt m. m.
som af Göta hofrätt och den föregående talaren här framhållits, äro (Forte.)
i viss mån öfverdrifna. Det kan icke förnekas, att för närvarande
antalet mål i Göta hofrätt är stadt i nedgående. Redan de statistiska
uppgifter, som bifogats den förra kungl. propositionen i ämnet, utvisa
detta; och gå vi till de två följande åren, 1894 och 1895, finna
vi, att detta nedgående ytterligare fortsatts, att antalet vädjade mål,
som år 1893 uppgick till 710 i Göta hofrätt, under åren 1894 och
1895 der nedgått under 700 eller till 685 det förra året och 696
det senare året. Under sådana förhållanden och då vid denna fråga
man synes böra räkna med det för handen varande och icke alltför
mycket fästa afseende på möjligheten i framtiden, torde den utväg,
som Kongl. Maj:t nu föreslagit, vara väl egnad att afhjelpa de missförhållanden,
som för närvarande råda.

Den föregående talaren har sagt, att det vore att befara, att
rättskipningen skulle försenas i Göta hofrätt, om en division flyttades
derifrån. I den kongl. propositionen finnes antydt, att detta icke
behöfver blifva följden af den föreslagna åtgärdens vidtagande. Hvad
som erfordras för bibehållande af den snabba rättskipningen i Göta
hofrätt är allenast, att Göta hofrätt ordnar sin ordning för arbetet
ungefär analogt med den arbetsordning, som följes i Svea hofrätt och
hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Visserligen har Göta hofrätt
antydt, att den hittills i hofrätten följda arbetsordningen skulle lemna
säkrare resultat än den arbetsordning, som följes i Svea hofrätt. Men
mot detta påstående synes man kunna med skäl framhålla, att resultatet
af den undersökning, som verkstälts i fråga om mål, afgjorda i
högsta domstolen under åren 1887 — 1891, utvisar, att procenten af
faststälda domar och utslag utgjort för Svea hofrätt 85 och för Göta
hofrätt 84. Således får man väl anse, att, så vidt man kan döma af
statistiska uppgifter och medeltal, rättskipningen i Svea hofrätt lemnat
lika tillfredsställande resultat som i Göta hofrätt, och detta oaktadt
det förhållande, att under hela den sist nämnda tiden Svea hofrätt
hade en extra division jemte de ordinarie. Det är också i denna
utväg, att i händelse af eu tillfällig stegring af behofven använda en
extra division, som det förefaller mig, att Kongl. Maj:t och Riksdagen
hafva ett tillräckligt kraftigt hjelpmedel, derest i följd af tillfälliga
förhållanden de omständigheter skulle inträffa, som den senaste talaren
befarat.

>T:o 7. 14 Onsdagen den 19 februari.

Angående Det kan sålunda enligt mitt förmenande icke för Riksdagen möta
af anslag någon betänkligbet :ltt bifalla den kongl. propositionen i detta stycke.
från Gäla Jag vill endast tillägga, att den af Göta hofrätt uttalade farhågan,
hofrätt till att en extra division icke skulle med fördel kunna anordnas vid Göta
Svea hofrätt hofrätt dels till följd af att det vore svårt att få medel i tillräcklig
liga™ Ökning tid> dels emedan det vore svårt att få tillräckligt med lämpliga arbetsam
anslaget krafter5 dels slutligen derför att man icke hade utväg att, sedan
till Svea hof- behofvet af den extra divisionen upphört, finna platser för de tillfälliga
rätt m. m. medhjelparne, synes mig tillräckligt vederlagdt af den erfarenhet, vi kunna
(Forte.) hemta från Svea och Skånska hofrätterna. Till båda dessa hafva
medel tid efter annan anskaffats för inrättande af en extra division.
I båda dessa hofrätter hafva ej mött svårigheter att på lämpligt sätt
besätta denna extra division med tillhjelp af de underdomare, vare
sig ordinarie eller extra ordinarie, som finnas tjenstgörande under
liofrätten, och i båda dessa har det ej visat sig svårighet att placera
de personer, som användts på den extra division, som kommit att
upphöra. Det finns ej anledning att antaga, att förhållandet skulle
blifva annorlunda vid Göta hofrätt än i de båda andra.

Tå dessa skäl förefaller det mig, som om kammaren borde, med
vidhållande af den motivering, hvilken framstäldes vid förra Riksdagen,
bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning afherrDahlstedts
yrkande. Jag vill nu gent emot honom framhålla, om det är
fullt lämpligt att, på samma gång Riksdagen bifaller hvad Kongl. Maj:t
här föreslagit, jemväl besluta eu skrifvelse i det syfte, herr Dahlstedt
afser. Jag föreställer mig, att det väl ej gerna kan vara lämpligt att
aflåta en dylik skrifvelse, förrän man fått erfarenhet af, huru Svea
hofrätt under de förändrade förhållandena kommer att arbeta.

Herr Dahlstedt framhöll, att Norrland har så säregna förhållanden.
Ja, det må så vara. Men man har sig ju bekant, att Norrland
bär samma lag i allt väsentligt som det öfriga riket, och jag vet ej
af någon undantagslagstiftning annat än för ett par län rörande skogsavverkning.
De säregna förhållandena kan jag då ej anse vara så
ofantligt stora, att man derför bör redan nu aflåta en skrifvelse. Jag
bär förestält mig för öfrigt, att de mål, som inkomma från norrländska
orter, redan nu kunna stadigvarande behandlas på vissa divisioner i
Svea hofrätt, och att sålunda dessas ledamöter skola blifva allt mer
och mer vana vid sådana mål och behandla dem lika raskt och bra
och med lika sakkännedom, som om do vore boende uppe i en norrländsk
stad. Jag kan derför ej se, att dessa skäl äro synnerligen
talande.

Om vi se till, att Svea hofrätt kan nedbringa den stora balansen
af mål och komma ifrån att så långsamt skipa rätt åt de rättsökande,
tror jag, att vi gjort allt hvad vi böra göra för närvarande. Och
jag tror, att det är olämpligt att redan nu aflåta en skrifvelse i det
förutnämnda syltet. Då skulle den af Kongl. Maj:t föreslagna för -

Onsdagen den 19 Februari. 15 X:o 7.

lindringen ej hafva mycket att betyda. Jag är derför af den upp- A »gående
fattning, att Riksdagen icke bör gå längre denna gång, än Kongl.

Maj:t föreslagit. Jag tror verkligen, att vi böra vänta dermed, till från Göta
dess vi fått en viss erfarenhet af, huru det kan komma att gestalta hofrätt till
sig efter den af Kongl. Maj:t föreslagna förändringen. Svea hofrätt

Jag skulle äfven hafva velat yttra något i anledning af hvad herr y™?''
Svanberg antydt, men herr statsrådet har så fullständigt vederlagt Jaf ansiaget
honom, att i det afseendet något ytterligare ej är att tillägga. till Svea hof dag

vill derför nu inskränka mig till att uttala, att, då detta för- rätt m. m.
slag är framkommet rent af på grund af Riksdagens uttalade önskningar, (Forts.)
det icke gerna kan komma i fråga annat än att bifalla detsamma.

Det fans visserligen inom utskottet personer, som hyste den uppfattningen,
att det vore mera lämpligt att bifalla det förslag, som i
fjol förelåg. Men då detta icke lyckades vinna Riksdagens bifall, utan
Riksdagen i stället uttalade sig för ett förslag, sådant som det nu
föreliggande, så var ju intet annat att göra än att följa detta uttalande.
Som herrarne finna, är det detta, som Kongl. Maj:t gjort, och
jag tycker då, att Riksdagen också bör vidhålla samma uppfattning,
som den i fjol uttalade.

Jag tager mig derför friheten att yrka rent bifall till utskottets
hemställan i föreliggande punkt.

Herr Restadius: Jag anhåller att få ansluta mig till hvad herr
Svanberg yttrade i fråga om olämpligheten af att indraga eu division
af Göta hofrätt. Hardt när intet är för rättvisans behöriga handhafvande
af större vigt, än att de rättsökande kunna få sina rättstvister
skyndsamt afgjorda, och en sådan förmån har under hittills
varande förhållanden varit beskärd dem, som hygga och bo i Göta land.

Den penningbesparing, som staten genom den ifrågasatta indragningen
skulle göra, är af ringa eller ingen betydelse i jemförelse med
de förluster, som de rättsökande, hvilka deraf beröras, skulle komma
att vidkännas genom att få vänta en mer eller mindre lång tid på
målens afgörande, kanske så lång tid, som ty värr under en följd af
år de rättsökande fått vänta vid Svea hofrätt.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har visserligen
antydt, att den befarade olägenheten skulle kunna undanrödjas derigenom,
att arbetsordningen inom Göta hofrätt ändrades i öfverensstämmelse
med den, som följes inom Svea hofrätt. Ett sådant påstående
kan nog göras, men borde väl vara åtföljdt af något bevis, att arbetsprodukten,
per division räknadt, inom Göta hofrätt är mindre än inom
Svea hofrätt, ett förhållande, som dock icke ovägerligen framgår deraf,
att antalet afgjorda mål för något år proportionsvis möjligen må hafva
varit större i Svea hofrätt än i Göta, efter som målens svårare eller
lättare beskaffenhet, som i statistiska beräkningar aldrig kan framträda,
dervid spelar en mycket stor rol.

Herr statsrådet har vidare anvisat den utvägen, att, derest under
några förhandenvarande förhållanden målens antal ökades, man kunde

N:o 7. 16 Onsdagen den 19 Februari.

Angående anlita den inom Svea hofrätt ofta begagnade utvägen att tillsätta eu
°af''anslag extra division. Men rättvisan synes mig hafva större betydelse än att
från Odla den skulle vara betjent med sådana mindre tillfredsställande anordhofrätt
till ningar som anlitandet af en s. k. extra division medför. Jag vet
Svea hofrätt visserligen, att kostnaderna för en sådan äro ytterst ringa. En dylik
ligare ilningdivision kostar ungefär 17,500 kronor, och jag tror, att intet land i
af anslaget beriden tinnes, der en öfverrättsdivision kan vara så billigt sammansatt.
till Svea hof- Men det billigaste priset betingar icke alltid den bästa arbetsprodukmtt
m. m. ten. Och då det är domare tillförsäkradt att icke utan laga dom
(Forts.) afstängas från sitt embete, sa stämmer det ju dermed icke väl öfverens
att så ofta anlita en extra division, hvilkens sammansättning är nära
nog uteslutande beroende på hofrättens egen smak.

Under en lång tjenstgöring i Svea hofrätt har jag till fullo insett
och behjerta^ vigten deraf, att de ofta så svåra och invecklade mål,
som komma ifrån Norrland, kunde varda handlagda af en öfverdomstol,
som vore förlagd i Norrland. Derigenom vunnes den fördelen, att
hofrätten under fortgången af sin verksamhet erhölle en allt större
vana vid afgörande af förekommande mål och den kännedom af ortförhallanden,
seder och bruk, som vid utöfning af domareverksamhet
städse utöfva!- ett helsosamt inflytande. Jag tror, att de omständigheter,
som må hafva tillkommit efter den tid, jag tjenstgjorde i Svea
hofrätt, ingalunda förringat vigten af denna min uppfattning, och
derför är jag för min del icke obenägen att instämma i det skrifvelseförslag,
som herr Dahlstedt här framlagt.

Herr Bruzelius: Den kong!, proposition, som af kamrarne i ijol
behandlades, äfvensom den nu föreliggande, påvisa ett förhållande, som
af ingen kan jäfvas, nemligen att arbetsbördan i Svea hofrätt för närvarande
är så stor, att de nu der tillgängliga arbetskrafter icke räcka
till för att i rimlig tid föra målen till slut, under det ett alldeles
motsatt förhållande eger rum i Göta hofrätt. Ett sådant tillstånd
kan jag icke beteckna annorlunda än å ena sidan såsom ett slösande
med arbetskraft och å den andra såsom för de rättsökande högst
betänkligt.

När nu Riksdagen i fjol icke ville bifalla hvad Kongl. Maj:t då
föreslog, nemligen att skilja Gotland och Vermland från Svea hofrätt
och förlägga dem till Göta hofrätt, utan anvisat just den utväg, som
Kongl. Maj:t detta år valt, nemligen att, med begagnande af de klausuler,
som finnas för vissa ledamöter i Göta hofrätt, öfverflytta en
division derifrån till Svea hofrätt, tyckes det mig, som om denna
kammare icke borde frångå sin i fjol ganska enhälligt uttalade åsigt.

Om det skulle inträffa, hvad herr Svanberg nyss påpekade, nemligen
att målens antal komme att vid Göta hofrätt under den närmaste
framtiden till den grad växa, att det skulle visa sig, att flera arbetskrafter
vore behöfliga i nämnda hofrätt, så kan man ju, åtminstone
till en början, anlita den utväg, som anlitats såväl vid Skånska hofrätten
som vid Svea hofrätt, nemligen att tillsätta en extra division.

Onsdagen den 19 Februari.

Jag betvifla!-, att det någonsin skall saknas personer, qvalificerade att
mottaga ett dylikt förordnande, då flera af de ordinarie häradshöfdingarne
nog kunna finnas benägna att åtaga sig adjunktion och
det dessutom vid hofrätterna finnes fiskaler, notarier och extra ordinarie
tjensteman, som kunna vara lämpliga.

Jag tager mig derför, herr talman, friheten yrka bifall till
utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets i mom.
a) gjorda hemställan, och dels på bifall till det af herr Dahlstedt
under öfverläggningen framstälda yrkande. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a af första
punkten af förevarande utlåtande n:o 3, röstar

N:o 7.

Angående
öfverföring
af anslag
från Göta
hofrätt till
Svea hofrätt
samt ytterligare
ökning
af anslaget
till Svea hofrätt
m. m.

(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit det af herr Dahlstedt under
öfverläggningen rörande detta moment framstälda yrkande.

Omröstningen utföll med 108 ja mot 75 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

I fråga om mom. b), som härefter föredrogs, anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Då statsutskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag i den del, som afser
anvisande af anslag till inrättande af en andre aktuarietjenst i hofrätten,
säger utskottet, att det icke kan finna denna tjenst afbehofvet
påkallad, då från allmänhetens sida några klagomål öfver den nuvarande
anordningen icke försports. Den nuvarande anordningen är
den, att aktuarien har till sitt biträde en amanuens. Men utskottet
har icke fäst uppmärksamheten på det särskilda förhållande,
som för närvarande medför, att denna anordning kan leda till godt
resultat. Förhållandet är nemligen det, att den nuvarande aktuarien
kommer snart att uppnå åldersgränsen för pensionering, och under
sådana omständigheter möter icke någon svårighet att med det utaf
liofrätten anvisade amanuensarvode anskaffa en amanuens med sådana
qvalifikationer, att förandet af vadediariet på eget ansvar kan uppvädra
Kammarens Vrot. 181)6. N:o 7. 2

X:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående dragas åt amanuensen. Det ligger nemligen i öppen dag att, då
offertoring amanuensen så snart kan hoppas på befordran till aktuarie^ ensten,

CLT (LYl Sida -t 1 -1 tf j

från Göta som unc‘er nuvarande förhållanden, då den ordinarie innehafvaren
hofrätt till inom ett år uppnår den föreskrifna åldersgränsen, en sådan anordning
Svea hofrätt som den nuvarande med fördel låter sig genomföras. Förhållandet
samt ytter- kommer att blifva helt annat, då nuvarande aktuarien afgått och
af ’ anslag et ersatts med en yngre tjensteman. Beskaffenheten af amanuens^ ensttill
Svea hof- göringen på aktuariekontoret är nemligen sådan, att denna tjenstgöring
rätt m. m. icke kan betraktas såsom merit för befordran på annat håll i hofrätten
(Forts.) än just på aktuariekontoret. Följden häraf blir den, att den amanuens,
som under vanliga förhållanden tjenstgör der, söker sig ett annat
amanuensförordnande i hofrätten, om än med mindre aflöning, så dock
förenad med större förhoppningar om framtida befordran å kanslisidan.
Nu har hofrätten upplyst, att under dessa förhållanden kommer
utan all fråga ett afslag å Kongl. Maj:ts proposition i denna del att
föra med sig, det tidt och ofta under den närmaste framtiden ombyten
af innehafvare utaf denna amanuensbefattning skola inträffa.
Hofrätten har vidare gifvit tillkänna, att den, åtminstone till en början,
icke kan, hvarje gång ny person inträder som amanuens på kontoret,
åt denne uppdraga att på eget ansvar föra vadediariet, utan detta
måste då af amanuensen föras under öfvervakande och kontroll af
ordinarie aktuarien. Häraf blir en följd, att den tid aktuarien, hvars
tjenstgöring redan under nuvarande förhållanden är ganska betungande
— hofrätten har upplyst, att han linnes på embetsrummet från klockan
half tio på förmiddagen till klockan fyra på eftermiddagen och att
han derutöfver har åtminstone 11/2 timmes arbete i sitt hem —, kan
använda för att lemna allmänheten upplysningar måste blifva inskränkt
och att således, derest tillräckliga arbetskrafter icke finnes på kontoret,
allmänheten i främsta rummet blir den lidande, i det att den måste
längre, än nu behöfver ske, vänta på erhållandet af de upplysningar,
som begäras. Då vanligen aktuarien, derest han måste vara sysselsatt
med kontroll öfver vadediariet, icke synes böra afbryta detta arbete
för meddelande af begärda upplysningar, komma rättssökande eller
deras ombud, hvilka nu är o vana att på aktuariekontoret utan dröjsmål
muntligen erhålla de upplysningar, som begäras, att blifva hänvisade
till att i anslagsböckerna sjelfva uppsöka sådana. Under dylika
förhållanden förefaller det mig, som om man mot utskottet skulle
kunna säga, att äfven från allmänhetens synpunkt sedt beviljandet af
anslaget till en andre aktuarie är en fördel.

Det har vidare af utskottet anförts, att den nuvarande tillgången
på unga jurister är sådan, att med det arvode, som kan bestås, icke
någon svårighet bör möta för hofrätten att besätta amanuensplatsen
i aktuariekontoret på det sätt, att nuvarande förhållandet kan fortgå,
Men handlingarna i denna fråga utvisa, att ursprungliga arvodet varit
1,800 kronor, att visserligen hofrätten, med minskande af det belopp,
som den årligen kan utdela till de öfriga amanuenserna, funnit sig
nödsakad att för nuvarande amanuensen på aktuariekontoret öka

Onsdagen den 19 Februari.

X:o V.

ofVannämnda anslag till 2,400 kronor; samt att detta belopp är det
högsta, som hofrätten kan med nu tillgängliga medel anvisa åt ifrågavarande
amanuens. Under sådana förhållanden ligger det i öppen dag,
att en ung jurist icke längre än han är nödsakad bibehåller ett dylikt
förordnande, som icke ger honom förhoppning om befordran till någon
enda annan befattning i hela riket, än just denna aktuarietjenst, åt
hvars innehafvare han är amanuens, utan att han så fort som möjligt
ser sig om efter andra amanuensförordnanden, hvilka, om de ock
för ögonblicket äro förenade med mindre ersättning, dock gifva utsigter
till framtida befordran.

Under sådana förhållanden vågar jag vördsamt hemställa, om icke
Andra Kammaren skulle äfven från allmänhetens synpunkt finna skäligt
att bevilja det ifrågasatta anslaget till en andre aktuarie. Jag gör
detta, så mycket hellre som det torde vara otvifvelaktigt, att en ny
division kommer att icke så obetydligt öka aktuariens arbete. Det är
ju gifvet, att skall den nya divisionen fylla sin uppgift —- och vi äro
allesammans öfvertygade om att den kommer att göra det —, antalet
domar och utslag, som af aktuarien skola behandlas, diarieföras, förses
med stämpel o. s. v., och om hvilka upplysningar skola lemnas åt allmänheten,
kan antagas komma att årligen växa med en sjettedel af
nuvarande antalet, då hofrätten arbetar på sex afdelningar. Under dessa
omständigheter synes det mig icke vara origtigt att ordna förhållandet
så, som Kongl. Maj:t nu föreslagit.

Statsutskottets uttalade farhåga, att pensionsstaten genom en sådan
anordning, som Kongl. Maj:t här föreslagit, skulle komma att växa,
torde slutligen icke vara så synnerligen grundad, då det är tydligt, att
denne andre aktuarie måste sträfva efter att blifva befordrad till förste
aktuarie, och således blir det alltid hädanefter som hittills, äfven om
den andre aktuarien skulle komma till stånd, den förste aktuarien, som
i sinom tid får pension. Den enda skilnaden, som möjligen skulle
kunna inträffa, om Riksdagen beviljade anslag till en andre aktuarie, blifver
den, att i någon mån pensionering af den förste aktuarien skulle
komma i fråga‘något förr än nu är fallet.

Herr Danielson: Som herrarne finna, har utskottet egnat ganska
mycken uppmärksamhet åt denna fråga, men herrarne torde äfven finna,
att tillsättandet af en andre aktuarie är en fråga, som icke är ny. Redan
vid 1890 års riksdag pröfvades denna fråga, och Riksdagen fann
då icke skäl att lemna bifall till förslaget. Det var då alldeles enahanda
förhållande som nu, nemligen att hofrätten skulle arbeta på sju
divisioner. De skäl, som herr statsrådet anfört för att denna befattning
nu borde beviljas, äro således icke hållbara, ty hofrätten har
förut arbetat på lika många divisioner, utan att det varit mer än en
amanuens till biträde åt aktuarien, och frågan har förut varit pröfvad
af Riksdagen, utan att Riksdagen ansett skäligt att inrätta en sådan
tjenst.

Angående
öfrerföring
af anslag
från Göta
hofrätt till
Svea hofrätt
samt ytterligare
ökning
af anslaget
till Svea hofrätt
m. m.

(Forts.)

N:o 7.

Onsdagen den 18 Februari.

Angående
öfverföring
af anslag
från Göta
hofrätt till
Svea hofrätt
samt ytterligare
ökning
af anslaget
till Svea hofrätt
m. m.

(Forts.)

Angående
arfvoden åt
krigshofrättens
ordförande
och
militäre ledamöter.

Nu säger herr statsrådet, att det är nödvändigt, derför att den
person, som är amanuens på aktuariekontoret, icke kan vinna befordran
till annat än auktuarietjensten, utan detta är den enda befattning,
till hvilken det är honom möjligt att hinna på hans bana.

Ja, mina goda herrar, skola vi inrätta befattningar, för att de
skola tjena till befordran för och tillfredsställa alla, som söka inträde
i hofrätten eller på annat håll? Jag tror, att det är en ren omöjlighet,
att Riksdagen kan vilja gå den vägen blott för att befrämja en
tjenstemans förflyttning till högre lönegrad.

Jag vill äfven fästa herrarnes uppmärksamhet på hvad herr statsrådet
till sist anförde, och jag tror, att det icke är fullt rigtigt. Han
sade, att det icke gerna komme i fråga att pensionera annat än förste
aktuarien. Men det kan ju inträffa, att förste aktuarien blir oförmögen
att sköta sin tjenst antingen genom sjukdom eller annat skäl, och då
sitter han qvar, tills han blir pensionsmessig, men den, som sköter befattningen,
får endast tjenstgöringspenningar 1,200 kronor och jag hemställer,
om det blir bättre, att denna tjenst skötes af en tjensteman för 1,200
kronor, än om den sköttes af en amanuens, som aflönas med 1,800 kr.

Det är ju alldeles påtagligt, att det icke kan vara skäl att i detta
fall följa Kong! Maj:t. Jag är öfvertygad, att Riksdagen med mycken
varsamhet vill pröfva hvarje fråga, som afser inrättandet af nya tjenstebefattningar,
för så vidt den är befogad. Men här föreligger icke något
trängande behof. Ingen anmärkning har framkommit från allmänhetens
sida öfver de förhållanden, som nu råda, och då vet jag icke,
hvarför man så skall framhålla allmänhetens kraf i detta fall, att man
går ett godt stycke längre än hvad allmänheten gifvit tillkänna.

Jag tror sålunda, att utskottets skäl äro fullt hållbara, och ber
derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c.

Bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

Punkten 4.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit,
hemstälde utskottet i denna punkt:

att Riksdagen måtte, till arfvoden åt krigshofrättens ordförande
och militäre ledamöter, på extra stat för år 1897 anvisa 3,250 kronor.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

Herr John Olsson från Stockholm: Herr talman, mina herrar! Angående_
Jag inser mycket val, att det icke kan finnas synnerligt stor utsigt att arfvode åt
få någon ändring i denna utskottets hemställan, då ingen reservant r^tens ordbland
denna kammares ledamöter finnes antecknad vid betänkandet, förande och
Hen jag vågar likväl ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara lämp- militäre ledaligt,
att, i likhet med hvad här förut vid föregående behandling af moter.
denna fråga i kammaren yrkats, en nedsättning i detta anslag gjordes, (korts.)

Jag vill erinra, att Riksdagen i fjol förklarade, att den endast för
den gången ville bevilja beloppet, ehuruväl den ansåg, att det äskade
anslaget vore högre än som för ändamålet torde vara erforderligt; och
i sammanhang dermed hemstälde Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte
företaga en utredning, huruvida icke nedsättning kunde ske och om
icke anslaget till krigshofrättens militära ledamöter kunde utgå under
någon annan form. En sådan utredning har Kongl. Maj:t låtit krigshofrätten
sjelf företaga, och som naturligt är, har krigshofrätten förklarat
sig icke anse någon nedsättning kunna ske. Den har hufvudsakligen
anfört såsom skäl härför, att målens antal nu mera väsentligen
skulle hafva blifvit ökadt och att för den skull det arfvode, som
nu utgår, icke kunde anses oskäligt. Jag vill då erinra, att, på sätt
krigshofrätten sjelf uppgifvit, målens antal vid krigshofrätten dock icke
ökats med mera än ett tiotal mål. Det har under tidsperioden 1883-1892 i medeltal uppgått till femton mål om året; för 1893 uppgick
det till tjugusex och för 1894 till trettiotvå. Det är således, så vidt
jag kan förstå, en mycket obetydlig ökning, och man kan väl påstå,
att ett antal af tjugufem å trettio mål om året icke lärer kunna behöfva
en så dyr apparat som den nuvarande. Jag tror, att man bör
gifva den talare i Första Kammaren rätt, som en gång betecknade
krigshofrätten såsom »en ohyggligt dyr inrättning».

Justitieministern har anfört såsom skäl till att han icke velat tillstyrka
en nedsättning den omständigheten, att krigshofrätten antagligen
skulle få ökade göromål. Men den omständigheten, att göromålens antal
möjligen framdeles kan komma att ökas, borde väl icke för närvarande
vara något skäl för att icke vidtaga den nedsättning, som Riksdagen
i fjol ansåg kunna ske.

Jag tror också, att, om kammaren besluter en nedsättning, kammaren
derigenom skulle understryka den uppfattning, som i fjol uttalades,
att en sådan nedsättning borde ega rum. Ett sådant beslut
skulle dessutom utgöra en adress till den nuvarande justitieministern
att taga en reform af krigshofrätten i allvarligt öfvervägande. Jag tror
icke heller, att det kan vara ur vägen att rigta en sådan adress till
den nye chefen för justitiedepartementet, om jag nemligen tänker på
hvad han förut uttalat i denna fråga. Jag vill erinra om att vid
1894 års riksdag förelåg ett förslag från KongJ. Maj:ts sida att öka den
civila delen af krigshofrätten med ytterligare en ledamot. Frågan föll
då i Första Kammaren som jag tror, hufvudsakligen på grund af ett
anförande af den nuvarande chefen för Kongl. justitiedepartementet.
lian yttrade då bland annat: »Betraktar man detta förslag» — nem -

>'':o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
arfvoden åt
krigshofrättens
ordförande
och
militäre ledamöter.

(Forts.)

ligen det af Kongl. Maj:t framlagda, som verkligen innebar en åtminstone
för tillfället möjlig lösning af frågan — »betraktar man detta
förslag uteslutande ur denna synpunkt, synes äfven mig ingen invändning
kunna göras deremot. Förslaget tillfredsställer det yrkande, som
■inom Riksdagen flera gånger framkommit, att öka antalet af de civila
ledamöterna inom krigshofrätten; det nedbringar också kostnaden, på
sätt Riksdagen begärt. Men betraktar man frågan från militärisk synpunkt,
förefaller det mig, som om man, utan att sjelf vara militär, och
således allenast på grund af de handlingar, som finnas, om jag så får
uttrycka mig, i akten, skulle komma till det resultatet, att Kongl.
Maj:ts proposition ur sistnämnda synpunkt icke tillfredsställer de fordringar,
som måste ställas på en omorganisation af krigshofrätten».

Jag tror, mina herrar, att den uppfattning, för hvilken den nuvarande
chefen för Kongl. justitiedepartementet i detta anförande gjorde
sig till tolk, icke har någon anklang här i kammaren; och jag tror
också, att det är väl behöflig!, att kammaren ger uttryck åt den uppfattning,
som kammaren i strid med nuvarande justitieministern har i
frågan. Det är väl icke lämpligt, att kammaren afstår från sin önskan,
derför att den möter motstånd från militäriskt-byråkratiskt håll. Jag
tror tvärtom, att det är önskvärd!, att kammaren vidhåller sin uppfattning.
Och emedan jag anser, att, om kammaren nu beslutar en
nedsättning i detta anslag, kammaren skulle gifva ett lämpligt uttryck
åt denna sin uppfattning, — tillåter jag mig, herr talman, att yrka,
att beloppet i denna punkt nedsättes till två tusen kronor.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Statsutskottet har enligt min tanke anfört ett fullt giltigt skäl, hvarför
kammaren synes böra under nuvarande förhållanden bibehålla detta
anslag, 3,250 kronor, oförändradt. Statsutskottet åberopar nemligen,
att Kongl. Maj:t har den 20 december 1895 tillsatt en komité med
uppdrag att vidtaga en revision af den militära rättegångsordningen, i
syfte att bringa densamma i full öfverensstämmelse med krigsmagtens
nuvarande organisation. Det torde väl vara uppenbart, att, om vid
denna omarbetning man lyckas komma till en sådan lösning af frågan,
som tillfredsställer såväl Riksdagen med hänsyn till det civila elementets
i domstolen öfvervägande inflytande i högre instans som äfven
chefernas för krigsmagten åsigt, att det militära elementet bör icke
blott i fråga om soldater och underofficerare, utan äfven i fråga om
officerare vara det förherskande i första instansen, — om, säger jag,
man kan få en sådan lösning, som tillfredsställer både Riksdagens och
militärernas önskningar, så torde den lösningen af frågan vara ganska
lämplig att åvägabringa. Det är derför det förefaller mig, som om
Riksdagen borde kunna afvakta utgången af denna undersökning och
formuleringen af det förslag, som kommer att framläggas till Riksdagens
pröfning, innan Riksdagen vidtager åtgärder för att nedsätta detta anslag,
som ju redan är minskadt från hvad det förut varit.

Onsdagen den 19 Februari. 23 N:o 7.

Det är för öfrigt icke blott så, att krigshofrätten har ansett dag- Angående
aflöning icke lämpa sig att använda för de militära ledamöterna i krigshofrätten,
utan samma åsigt har jemväl uttalats af cheferna för landt- rtmens ordförsvars-
och sjöförsvarsdepartementen, hvilka väl torde vara temligen förande och
opartiska i denna fråga. militäre leda Under

sådana förhållanden vågar jag hemställa, att Andra Kam- n‘^''''
maren, på sätt statsutskottet enhälligt tillstyrkt, ville godkänna Kongl. or
Maj:ts förslag.

Herr John Olsson från Stockholm: Jag har visst icke förbisett
att utskottet, såsom skäl för sitt tillstyrkande af anslaget, anfört, att det
tillsatts en komité i slutet af förra året för att vidtaga en revision af
den militära rättegångsordningen. Men med anledning af den uppfattning,
som uttalats af nuvarande chefen för justitiedepartementet,
tillät jag mig betvifla, att man från denna komité eller från regeringens
sida, när komitén afgifvit sitt förslag, skulle hafva anledning att
vänta ett förslag, som vore tillfredsställande för denna kammare. Ur
denna synpunkt var det som jag trodde, att kammaren genom att
besluta en nedsättning af detta anslag skulle kunna understryka den
mot den nuvarande justitieministerns stridande uppfattning, som kammaren
flera gånger uttalat. Herr justitieministern yttrade, att man
framdeles skulle kunna få ett förslag, som tillfredsstälde de militära
önskningarna. Ja, det tror äfven jag, men förslaget skulle kanske deremot
icke öfverensstämma med de önskningar, som gorå sig gällande pa
icke militärt håll och särskild! inom Riksdagen uti Andra Kammaren.
Det principielt rigtiga i fråga om den militära domsrätten torde väl
vara, att de militära målen lika väl som andra mål åtminstone i andra
instans handläggas af en civil domstol; ty det torde väl knappast kunna
bestridas, att dessa mål icke äro af svårare beskaffenhet än att de
mycket väl skulle kunna handläggas t. ex. af Svea hofrätt. Denna
hofrätt har ju mångfaldiga andra mål, som äro betydligt mera invecklade
att bedöma, än de flesta militära mål, och jag tror, att det icke på allvar
kan förnekas, att de militära målen kunna bedömas lika väl och
kanske bättre af en civil domstol, än af en krigsdomstol.

Det är för att gifva ett uttryck åt den uppfattning, som kammaren
i fjol uttalade, som jag tillåtit mig att framställa mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Punkterna 5 och f>.
Lades till handlingar^.

N:0 7.

Onsdagen den 49 Februari.

§ H.

Angående Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande, n:o 4,
regleringen af angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudutgifterna
titel omfattande anslagen till utrikesdepartementet.
statens tredje I afseende å regleringen af utgifterna under denna hufvudtitel
hufrudtitel. hade Kong! Maj:t föreslagit, att de ordinarie anslagen måtte af Riks»
dagen anvisas med enahanda belopp, som för innevarande år, eller tillhopa
606,750 kronor.

Deremot hade uti två inom Andra Kammaren väckta motioner
föreslagits, dels af herr John Olsson m. fl. (motion n:o 196), att Riksdagen
måtte besluta att nedsätta det af Kong! Maj:t till ministerstaten
begärda anslag, 337,941 kronor, med 40,000 kronor; samt att minska
det för »skrifmaterialier, expenser och extra utgifter» begärda belopp,
45,893 kronor, med 9,900 kronor, motsvarande hvad som af Kong!
Haj:t begärts för »hemliga utgifter»; dels ock af herr Pehr Pehrsson i
Norrsund (motion n:o 38), att Riksdagen måtte besluta, att svenskt
fartyg skall från och med nästa år erhålla full ersättning för af detsamma
vid vederbörande konsulat utbetalda konsulat- och expeditionsafgifter
samt att i riksstaten för år 1897 för ändamålet uppföres ett
förslagsanslag af 175,000 kronor.

Under mom. a hemstälde emellertid utskottet:

att Riksdagen måtte, med afslag å herr John Olssons m. fl. ofvannämnda
motion om minskning i anslagen till ministerstaten och om
nedsättning i det bland kabinettskassans utgifter uppförda anslag till
»skrifmaterialier, expenser och extra utgifter», bifalla hvad Kongl. Maj:t
i fråga om regleringen af de ordinarie utgifterna under tredje hufvudtiteln
föreslagit.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr John Olsson: Herr talman, mina herrar! Såsom naturligtvis
var att vänta, har statsutskottet icke heller i år funnit skäl att
tillstyrka den ifrågavarande motionen om eu nedsättning af anslagen
under tredje hufvudtiteln. Jag är visserligen tacksam för det välvilliga
erkännande, som utskottet egnat motionen. Men jag skulle hafva
varit ännu tacksammare, om utskottet velat göra allvar af det uttalande,
som utskottet gör i början af andra stycket af motiveringen, der utskottet
säger sig vara öfvertygadt, att Riksdagen fortfarande vidhåller
sin förut uttalad^ mening, att en minskning i dessa anslag skulle
kunna åstadkommas.

Om jag således icke gjort mig någon synnerligen stor förhoppning,
att utskottet skulle tillstyrka en nedsättning, så tillstår jag, att jag
hade väntat, *att åtminstone några ledamöter från denna kammare
skulle hafva reserverat sig; ty de skäl, som utskottet anförde i fjol

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

för sitt afstyrkande, nemligen dessa ryktbara »för handen varande för- Angående
hattande™, som under ett par års tid förlamat kammarens handlings
kraft i fråga om denna hufvudtitel, de existera ju för närvarande icke under rikslängre,
och man borde då väl hafva rätt att vänta, att Andra Kammaren statens tredje
skulle återgå till sina traditioner från åren 1891 och 1892 och söka hufvudtitel.
nedbringa utgifterna för diplomatien. När man så uttryckligt för- (Forts.)
klarat, att man bibehåller sin uppfattning i detta afseende, vore det
val icke för mycket begärdt att man omsatte sina vackra ord i
handling.

Utskottet har emellertid nu funnit ett annat motiv för sitt afstyrkande,
i det utskottet hänvisat till den komité af svenske och
norske män, som blifvit tillsatt för att revidera de unionella bestämmelserna,
och i sammanhang härmed har utskottet uttalat den uppfattning,
att denna komité »vid sitt uppdrags utförande måste beröra
förhållanden, som inverka på kostnaderna för den utländska representationen».

Ja, mina herrar, jag tror verkligen icke, att utskottet varit synnerligen
lyckligt i framdragandet af detta motiv; ty först och främst
ber jag få anmärka att, om vi skola vänta med att åstadkomma besparingar
på tredje hufvud titeln till dess denna komité slutat sina
arbeten eller snarare till dess Kongl. Maj:t med anledning af hvad
denna komité kommer att föreslå, framlägger förslag i ämnet, så få
vi allt vänta länge. Men vidare betviflar jag, att utskottet rätt uppfattat
det uppdrag, som unionskomitén har af Kongl. Maj:t erhållit.

Såvidt man kan finna af den instruktion, som lemnats åt unionskomitén,
finnes det åtminstone intet som antyder, att denna komité skulle komma
att sysselsätta sig med en nedsättning eller indragning af anslagen
under tredje hufvudtiteln. Det heter nemligen i den resolution, som
Hans Maj:t Konungen meddelade, då komitén tillsattes, att komitén
skulle hafva i uppdrag »att utarbeta förslag till sådana ändrade bestämmelser
i afseende å Sveriges och Norges förening, hvilka finnas
af behofvet påkallade eller äro egnade att undanrödja de anledningar
till förvecklingar, hvilka ligga i dessa bestämmelsers ofullständighet
och oklarhet».

Det synes mig således, åtminstone om jag skall sluta af ordalagen
i denna resolution, som om i densamma icke skulle ligga något annat
uppdrag än att komitén skall revidera de unionella bestämmelserna.

Men detta kan väl icke inverka på frågan om de diplomatiska utgifterna
för ministerstaten i utlandet. Jag tror således knappast,
att det af utskottet anförda motivet är tillräckligt; och jag fruktar
tillika att, om kammaren bifaller utskottets hemställan och afslår
en föreslagen nedsättning, ett sådant beslut af kammaren skulle för
vederbörande utgöra en mycket välkommen förevändning att anse
allting väl bestäldt som det för närvarande är.

Jag ber att få erinra, att vi mycket litet känna till den nuvarande
utrikesministerns uppfattning angående nedsättningen af utgifterna
under tredje hufvudtiteln. Vi hafva af hans företrädare Hera gånger

>T:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående bort, att han vore betänkt på att, så snart ske kunde, vidtaga ned reutgiftemafsåttn!ng

* d!ssa ansla§; och han har vid ett tillfälle gått så långt,
under riks- a^ aan ei''känt, att, om vi skulle hafva beskickningar endast i de
statens tredje länder, der vi både ekonomiska intressen att bevaka, icke ens legahufcudtitel.
tionen i Wien skulle vara behöflig. Men om den nuvarande utrikes(Forts.
) ministerns uppfattning känna vi för närvarande intet, så vida icke
hans excellens finner lämpligt att nu under debatten upplysa kammaren
derom. \ i känna af hans uttalanden i statsrådet och Första Kammaren,
att han är en synnerligen ifrig motståndare mot att de diplomatiska
tjensterna skola tillsättas pa förordnande, men detta vill ju just säga,
att lian vill att dessa tjenstår skola, såvidt möjligt är, fastlåsas, det
vill säga raka motsatsen till hvad denna kammare uttalat. Ty fastlåser
man dessa tjenster, lär det väl sedan vara svårt att få någon
nedsättning eller besparing på denna hufvudtitel.

Jag tror således, att det vore klokt af Riksdagen att sjelf taga
frågan i sin hand och icke lita på att Kongl. Maj:t möjligen i en
aflägsen framtid skall framlägga förslag om nedsättning uti denna
hufvudtitels anslag.

Jag yttrade nyss, att jag både väntat, att åtminstone några ledamöter
från denna kammare skulle hafva tillstyrkt en nedsättning; och
jag vill särskildt tillägga, att det särskilt förundrat mig att en ledamot
af statsutskottet icke låtit anteckna sig såsom reservant. Jag
syftar härvid på statsutskottets ärade vice ordförande. Redan under
debatten i fjol sökte jag med anförande af hans egna ord påvisa, att
han på de sista åren frångått den politik, han mycket ifrigt förfäktat
under 1891 och 1892 års diskussioner rörande denna fråga. En hans
kollega inom statsutskottet, sökte då komma honom till hjelp med den
anmärkningen, att när vi yngre blefve så gamla i Riksdagen som herr
Olof Jonsson, så skulle äfven vi möjligen göra oss skyldiga till liknande
omsadlingar som han.

Jag vet icke, om herr Olof Jonsson var så särdeles tacksam för
denna hjelp. Sjelf sökte han försvara sig med att påstå, att hans
uttalande under 1892 års riksdag endast gått ut på, att man icke
borde lemna åt Kongl. Maj:t initiativet i denna fråga. Men, mina
herrar, är det icke just detta, som Riksdagen genom att godkänna nu
föreliggande betänkande skulle komma att göra.

Såvidt jag förstår, har utskottet sagt, att vi skola icke vidtaga
några besparingar, derför att unionskomitén sitter och derför att vi
böra afvakta det förslag, som kommer från densamma och sedermera
kan med anledning deraf framläggas af Kongl Maj:t. Således säger
utskottet med klara ord, att vi böra afvakta Kongi. Maj:ts initiativ i
frågan.

Oaktadt herr Olof Jonsson i Hof år 1892 uttalade, och i fjol
ytterligare upprepade, att man icke borde lemna initiativet i denna
fråga åt Kongl. Maj:t, finner jag likväl icke hans namn antecknadt
såsom reservant under detta betänkande. Det är detta som jag finner
ganska egendomligt.

■27

K:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Herr Jonsson i Hof yttrade i fjol under debatten rörande regieringen
af utgifterna under tredje hufvudtiteln, att lian vore förvissad utg^fterna
om att, »när förhållandena komme i ett lugnare läge än för nar- urlfjer riks varande

det icke skulle möta binder att vidtaga nedsättningar på statens tredje
’ r -i.-, i hufvudtitel.

denna hufvudtitel». . . '', . .

Ja, jag hemställer till herr Olof Jonsson sjelf, huruvida icke den (lorta.;
unionen a frågan nu hav kommit i ett lugnare läge och huruvida således
icke just de förutsättningar, som herr Jonsson i fjol förutsatte
vara nödvändiga för att han skulle vara med om denna nedsättning,
nu hafva inträffat. Det synes mig då, att den allra enklaste konseqvens
hade fordrat, att han i år yrkat på en nedsättning. ° ..

Det har nu invändts, att det belopp, som är i fråga, icke är sa
synnerligen afsevärdt utan ganska obetydligt; och det kan jag ju gerna
medgifva; men här gäller dock något annat och mera. Det gäller här
en princip, den nemligen, huruvida Riksdagen skall låta statslyxen
och statsslöseriet fortfarande florera på denna hufvudtitel utan att

vidtaga någon åtgärd deremot. _ , .

Det har ofta påmints om huru orimligt de diplomatiska ationingarna
äro tilltagna, särskildt om man jemför dem med de aflöningar

andra länder bestå likstälda personer vid beskickningarna. Men det

är äfven en annan synpunkt, som förtjenar beaktande, nemligen den
huruvida öfver hufvud taget de diplomatiska beskickningarna äro
af den stora nytta, som man velat göra gällande, huruvida, de icke
tvärtom till stor del skulle kunna undvaras, utan att rikets väl
eller ve på något sätt skulle äfventyras. Det finnes till och med
diplomater, som hysa ganska hädiska tankar i fråga om diplomaternas

nytta. _ ...

Kanske kan det roa kammaren att höra, hvad verldens främste
diplomat vid ett tillfälle yttrat om denna sak. Furst Bismarck yttrar
i ett bref från 1851, dateradt i Frankfurt, der han sjelf var diplomat,

vid ett tillfälle följande:

»Mitt härvarande umgänge är i grund och botten icke annat än
spioneri, och om man ändå hade något att utspionera eller dölja. Det
är idel lappri, hvarmed folk plågar sig, och dessa diplomater med
sitt tillgjorda pedanteri förefalla mig redan löjligare än riksdagsmännen
i Andra Kammaren — han syftar naturligtvis på den preussiska
i hela medvetandet af sin värdighet. Om icke yttre omständigheter
stöta till, så vet jag temligen noga, hvad vi om 1, 2 eller 5 år hafva
åstadkommit, och jag skulle gjort detsamma färdigt inom 24 timmar,
om de andra blott eu enda dag ville vara sanningsenliga och förnuftiga.
---I konsten att med många ord säga ingenting gör jag väldiga

framsteg, skrifver rapporter på flere ark, hvilka lata höra sig lätt och
flytande som tidningsartiklar, men om Manteuftel kan säga hvad de
innehållit, sedan han läst dem, så kan han mer än jag. Hvar och
eu af oss ställer sig så, som om han trodde om de andra, att de äro
fördjupade i tankar och fulla af planer, om man bara ville rycka fram
med dem, och under allt detta vet ingen af oss en smul hvad som

N.''° 7. 28 Onsdagen den 19 Februari.

Angfatifo skal] blifva af Tyskland. Ingen menniska, icke ens den mest illvilliga
utgifterna tviflare till demokrat kan tro, huru mycket charlataneri och vigtighetsunder
riks- makeri, som döljer sig inom diplomatien.»

statens tredje Huruvida våra egna diplomater ha mycket vigtigare angelägenhufoudtitel.
heter för sig än Bismarck här antydt, skall jag låta vara osagdt. Men
(Forts.) jag kan icke underlåta att erinra om en omständighet, som tyder på,
att dessa herrar diplomater icke torde ha så särdeles angelägna saker
att tänka på. Jag har uti utrikesdepartementet förskalfat mig uppgift
på de tjenstledigheter, som våra ministrar vid de utländska beskickningarna
varit i åtnjutande af under år 1895. Man finner deraf,
bland annat, att envoyén i Washington haft tjenstledighet i 4 månader’,
ministern i London i nära 2 1/2 månader, ministern i Köpenhamn 2
månader, ministern i Paris 3 månader, ministern i Rom 21/2 månader,
ministern i Lissabon nära 3 månader, ministern i Petersburg i 3
månader, ministern i Madrid 3 månader, ministern i Konstantinopel 2
manader, ministern i Berlin öfver 21j2 månader och ministern i Wien
i 2 månader.

Den slutsatsen torde väl ligga nära till hands, att, när så pass
vidsträckta ledigheter kunna beviljas cheferna för samtliga våra beskickningar,
deras göromål icke måtte vara så synnerligen öfverhängande
eller ansträngande.

Det yrkande, som innehalies i motionen, afser dels en nedsättning
i anslaget till ministerstateu med 40,000 kronor och dels eu minskning
i anslaget till skrifmateriel och expenser med 9,900 kronor, motsvarande
anslaget till »hemliga utgifter».

Hvad dessa »hemliga utgifter» beträffar, är det väl onekligt, att
de äro gengångare från forna tider och således en anomali nu för
tiden. Det är från den tid, då Sverige spelade rolen af en stormakt,
som denna post förskrifver sig. Men numera torde man vara allmänt
ense derom, att det är principielt origtigt, att det finnes poster i budgeten,
som skola vara undantagna Riksdagens eller dess förtroendemäns
granskning. Att denna post icke torde vara af så särdeles stor
vigt eller möta så synnerligen stora svårigheter att indraga, kan väl
delvis anses framgå af det förhållandet, att Hans Maj:t Konungen sjelf
förklarat, att han hellre afstår ifrån att äska bidrag ifrån Norge till
de hemliga utgifterna än medgifva norske statsministern rätt att
granska verifikationerna till dessa utgifter. När konungen sjelf uttalat
denna uppfattning, torde det väl vara temligen tydligt, att det icke
är så synnerligen vigtiga ändamål, hvartill dessa utgifter användas.

Som sagdt, kammaren synes mig mycket väl kunna vidtaga på
egen hand denna nedsättning. Ty att det är olämpligt att i detta
fall lemna initiativet åt Kong]. Maj:t, derom torde väl kammarens
flertal vara ense. Jag tillåter mig fördenskull, herr talman, att yrka
bifall till motionen.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mina herrar! Det var na turligt,

att herr Olsson äfven i år skulle finna det som sin särskilda

Ji:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

pligt att syselssätta sig med hvad, som yttrats i denna fråga någon
gång förut. Detta är naturligtvis för honom mycket vigtigare än att
se till, huruvida man under olika lägen och skeden i lifvet bör se eu
fråga ur något olika synpunkter. För honom är det icke möjligt att
ens tänka sig, att det ena eller andra sättet för en frågas behandling
kan vara ogynsamt för en annan frågas behandling eller att det klaf
allra största vigt att låta påbörjade underhandlingar, som hafva sin
inverkan äfven på denna besparingsfråga, i fred och ro få fortlöpa.
Det betyder, antar jag, icke mycket för honom, om nu Riksdagen genom
sitt beslut i detta fall skulle stärka den fraktion inom broderlandet,
som drifvit satser, hvilka från vår sida icke ansetts lämpliga
eller förenliga med unionens bestånd.

Har man lyckats komma så långt, att man fatt till stånd underhandlingar
rörande riksaktens bestämmelser, undrar jag, om icke hvar
och en skall erkänna, att det är klokast och förnuftigast att afvakta
tiden och se till, hvad som kan komma att blifva resultatet deraf. ^

Jag tänker mig, huru det skulle uppfattas, om man t. ex. i vårt
broderland skulle vilja återigen upptaga de ensidiga vilkor för sitt
bidrag till utgifterna under denna hufvudtitel, som lyckligtvis i fjol
skaffades ur verlden och som är af synnerlig vigt för behandlingen af
de vigtiga frågor, som föreligga oss emellan. Jag undrar, om icke
herr Olsson sjelf också, om han närmare tänker på innebörden af dessa
saker, bör erkänna, att den synpunkt, som utskottet intagit, är långt
vigtigare än att kammaren vid detta tillfälle skulle häfda sin gamla
ståndpunkt och nu för tillfället sätta ned detta anslag till beskick -

Ängående
regleringen af
utgifterna
under riksstatens
tredje
hufoudtitel.

(Forts.)

ningen i Wien.

Jag skall mot hans sätt att läsa innantill och polemisera be att
få anmärka, att jag icke funnit något uttryck i detta utskotts betänkande,
som lägger i Kongl. Maj:ts hand att föreslå nedsättning i
diplomatbudgeten eller vidtaga åtgärder för denna nedsättning. Jag
kan icke finna annat än att utskottet aberopat, att unionskomitén i
sin verksamhet komme att beröra förhållanden, som kunna inverka
på dessa utgifter, och att man bör afvakta resultatet af densamma
först; men det har ingalunda sagts, att endast Kongl. Maj:t bör hafva
initiativ i detta fall. Det är detta, som jag tror finnes i utskottets
betänkande, men ingenting annat.

Hvad beträffar ändringen af åsigter, som herr Olsson synes fästa
synnerlig vigt vid, så undrar jag, om det finnes någon menniska så
pass vis och förutseende, att hon kan vid hvarje tillfälle etablera eu
mening, som hon under hela sitt lif icke under några förhållanden
anser sig tillfälligt höra uppge eller låta förblifva hvilande.

Jag tror, att, om man börjar fullfölja sådana idéer, skulle knappast
herr Olsson sjelf, om han nu anser en sådan orubblighet för en
riksdagsmans väsentligaste uppgift, kunna ga fri för att äfven några
inkonseqvenser komma att framställas honom till last. Sadana saker
äro icke af den betydelse, att man här i kammaren bör göra något
väsentligt nummer af dom, utan i första rummet se sjelfva sakfragans

X:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående innebörd och icke upptaga tiden allt för mycket med sådana jernre^ul(ifterna^^re^sev^s
ovigtiga frågor.

under ^riks- -Tåg fager mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan.
statens tredje

hufvudtitel. Herr Hedin: Herr talman! För den händelse, att statsutskot (Forts.

) tets majoritet hade inskränkt sig till att diktera ett helt naket afslag
på motionen och mot det afslaget hade anförts reservation af ett
antal utskottsledamöter från denna kammare, d. v. s. de utskottsledamöter
från denna kammare, beträffande hvilka man har anledning
supponera, att de icke hafva slutit sig en gång för alla och definitivt
till den i fjol invigda krigskreditivpolitiken, så skulle vi andra å vår
sida hafva kunnat nöja oss med att genast utan någon utaf oss här
framförd motivering yrka bifall till motionen, för att på det sättet
ådagalägga, att ännu finnes åtminstone en icke alltför obetydlig minoritet
i denna kammare, som vidhåller kammarens flera gånger uttalade
mening om lämpligheten utaf en nedsättning af lyxutgifterna påriksstatens
tredje hufvudtitel.

Men då det ser ut, som om statsutskottet enhälligt skulle hafva
förenat sig om den invändning, det argument, som finnes att läsa vid
miaten af 3:e sidan i utlåtandet, så anser jag det icke rigtigt att
med tystnad förbigå ett sådant uttalande, som i alla fall har skenet
af att vara statsutskottets enhälliga mening. Der heter det nemligen,
att »utskottet, med anledning deraf, att den komité af svenske och
norske män, hvilken nyligen blifvit tillsatt för att utarbeta förslag till
förändrade bestämmelser i afseende å Sveriges och Norges förening,
vid sitt uppdrags utförande måste beröra förhållanden, som inverka
på kostnaderna för den utländska representationen, ansett Riksdagen
tills vidare icke böra vidtaga någon förändring». Jag kan icke undertrycka
uttalandet af den mycket stora förundran, jag rönt vid läsandet
af ett sådant uttalande.

Hvad har förslaget om en nedsättning af anslaget till ministerstaten
att göra med den förlidet år förordnade unionskomiténs verksamhet?
Det är väl icke tänkbart, herr talman, jag säger icke att
komitén, utan att ens någon enda ledamot af densamma, skulle kunna
för ett ögonblick falla på en så befängd idé som den, att unionskomitén
skulle hafva att yttra sig om eller afgifva något förslag, på
hvilka platser i utlandet de förenade rikena höra representeras utaf
sändebud, eller derom huru dessa böra aflönas, hvilka summor till
sådana utgifter skola anvisas. Det är icke rimligt att föreställa sig,
att uti komitén skulle finnas en enda ledamot, som kunde falla på den
idén att der göra ett sådant yrkande, det är icke rimligt, säger jag,
nemligen om man utgår från den förutsättningen, som jag anser klar,
att vid valet af komitéledamöter syftemålet icke varit att omöjliggöra
hvarje förnuftigt praktiskt resultat af komiténs verksamhet, utan tvärtom.

Den unionskomité, som förordnades år 1865 och afgaf sitt betänkande
år 1867, föreslog visserligen, att uti den reviderade föreningsakten
skulle införas en bestämmelse af följande innehåll: »Hvart -

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

derå rikets bidrag till utgifterna för de diplomatiska angelägenheterna Angående

lämpas efter förhållandet mellan rikenas folkmängd--— — ^itqifterna

Härigenom är icke någon inskränkning gjord i den hvartdera rikets nJ!ier riksnationalrepresentation
tillkommande rätt att pröfva utgifternas nöd- statens tredje
väldighet.» — Ja, om en sådan bestämmelse införes eller icke införes hufmdtitel.
uti en reviderad unionsakt, det betyder absolut ingenting; det är full- (Forts.)
komligt likgiltigt. Lika likgiltigt är det, om man skulle komma att
besluta — hvilket numera är föga sannolikt — den ytterligare bestämmelse,
som denna komités förslag innehöll, så lydande: »Der så
nödigt finnes, kan genom gemensamma lagar bestämmas, huru stort
årligt belopp hvartdera riket är pligtigt att utbetala.» Ty oberoende
af om en sådan bestämmelse införes eller icke införes uti unionsakten,
kan beslut derom fattas genom sammanstämmande åtgärder af de
båda ländernas representationer, och om de icke fatta ett sammanstämmande
beslut derom, är det alldeles likgiltigt, att denna onyttiga,
onödiga och obehöfliga tillåtelse, att de kunna så göra, i riksakten förekommer.
De behöfva icke hemta en tillåtelse dertill från någon riksakt.
Äfven om den nuvarande unionskomitén, ehuru den säkerligen
icke kan fatta sitt uppdrag så vidsträckt, som 18G5 års unionskomité
med något skäl kunde tilltro sig att göra — äfven om den nuvarande
unionskomitén skulle en gång komma att föreslå några sådana alldeles
platoniska, i sig sjelfva helt och hållet verkningslösa bestämmelser som
dessa, hvad i all verldens namn har det då att göra — i fall detta
en gång blefve unionsgrundlag — med frågan om nedsättning åt
Sveriges bidrag till de förenade rikenas representation i utlandet? Det
torde vara klart, att mellan den nu för jag vet icke hvilken gång i
ordningen väckta frågan om en nedsättning i anslaget till ministerstaten
och uppgifterna för den nuvarande unionskomiténs verksamhet
absolut icke existerar ens så mycket som skuggan af ett formelt samband.
Men då kan man fråga: finnes icke något saksamband, något
materiel t samband? Herr talman, det finnes ett sådant, men det sambandet
är af den beskaffenheten, att derifrån kan man hemta alldeles
afgörande motiv mot den invändning, som här förefinnes på sid. 3 i
utskottets utlåtande, och mot den högst besynnerliga betraktelse och
motiv, som af talaren på norrlandsbänken nyss gjordes gällande. Ty
intet kan väl vara mera visst och säkert än det, att om ändtligen den
svenska Riksdagen nu efter 20 års försök skulle gå från ord till sak i
denna fråga och nedsätta utgifterna under tredje hufvudtiteln, det
skulle komma att i det andra unionslandet uppfattas såsom ett bevis
uppå att den svenska Riksdagen numera uttalat sig mot utgifter för
ändamål, som i synnerhet under de senare åren och bland annat genom
den nuvarande utrikesministerns närmaste företrädares uttalanden fått
en karakter, som är stridande mot de två folkens önskningar. När
man nemligen gång efter annan predikar nödvändigheten af upprätthållandet
af en legation i Wien och såsom skäl derför gång efter annan
åberopar westfaliska freden, åberopar ett minne från Sveriges så
kallade storhetsperiod, åberopar nödvändigheten af att hafva en lega -

N:o 7. 32 Onsdagen den 19 Februari.

Angående tion i åWen, emedan Wien är en centralpunkt för de europeiska stor^utgifterna
maS^ernas orientaliska politik — då finnes det anledning att säga:
under riks- denna tredje hufvudtitel, sådan som man vill upprätthålla den, den är
statens tredje icke till blott för att befrämja landets fredliga intressen, dess neutrahufmdtitel.
litetspolitik, dess kommersiella angelägenheter i öfverensstämmelse med
(F°rts.) nationens tydliga önskan. Den är till för att upprätthålla gamla storpolitiska
traditioner och planer på intervention i europeiska förvecklingar.
En nedsättning af hufvudtiteln nu skulle uppfattas med glädje
i det andra unionslandet såsom ett tecken på att från den svenska
Riksdagens sida hafva sådana planer inga sympatier att påräkna.

Så förhåller det sig med det förutsatta sambandet mellan den nu
väckta motionen och uppgifterna för den nu fungerande unionskomiténs
verksamhet. Ett sådant indirekt uttalande från Riksdagens sida genom
nedsättning af tredje hufvudtiteln vore för närvarande önskvärdt äfven
utaf andra skäl, skäl som man tillförene icke haft anledning att åberopa.
Slumpen förde för några dagar sedan i mina händer en skrift,
hvilken till en del gifver sig ut för historisk, till en del vill vara profetisk,
och hvilkens författare — jag vet icke om af blygsamhet —
gömmer sig under tre stjernors glans. I den historiska delen af denna
skrift läser jag, att 1865 års representationsförändring kom förtidigt;
att första fröet då lades till den följande tidens ofruktbara riksdagsarbete;
att den obegränsade motionsrätten är en olycka, i det den
orsakar ej blott tidspillan, utan politiskt lycksökeri, ity att obetydliga
riksdagsmän tillåtas att väcka till lif konstitutionella principfrågor af
djupgående betydelse; att regeringsformens §§ 106 och 107 äro eu
ännu värre olycka än den obegränsade motionsrätten, emedan dessa
ohyggliga paragrafer beröfva Sverige den lyckan att få en Bismarck,
den der kunde handtera Sveriges Andra kammare på samma sättsom
för 30 år sedan den verklige och veritable, den tyske Bismarck gjorde
med Preussens deputeradekammare; att under 30 års tid vår Andra
kammare omintetgjort hvarje förslag till försvarets ordnande — enligt
denna historieskrifning, herr talman, var det således icke på Första,
utan på Andra kammarens afslag, som 1883 års försvarsförslag föll! —
I den profetiska delen af samma skrift läser jag att Sveriges olycka,
då »vi förlorade Norrland», berodde af vår brottsliga dårskap att afslå
Tysklands anbud om ett angreppsförbund mot Ryssland. Detta
afslag — som i den till profet förvandlade historieskrifvarens ögon
tydligen är en sådan missgerning, att knappast något straff derför
vore tillräckligt eller åtminstone för strängt — väckte, heter det, hos
tyskarne den yttersta förbittring, och derför hämnades de vid iredsslutet
genom att tillåta Ryssland att af Sverige och Norge taga hvad
det behagade, hvilket Ryssland också icke underlät.

Denna nya folkrättslära om vår vasallpolitik under Tyskland och
om straffet, som väntar oss, ifall vi icke kännas vid någon sådan
skyldighet, utvecklas här på både tyska och svenska. Det är skada,
att historikern och profeten icke har nöjt sig med blott det förra
språket ; det skulle i sjelfva verket hafva passat mycket bättre att hålla

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

sig uteslutande till detta, ty profetian påminner blott allt för tydligt Angående
om eu mängd allt sedan år 1875 i tyska tidningar förekommande uttalanden,
enligt hvilka Sveriges internationella underordnande under underZiksTyskland
skulle vara en sjelffallen och afgjord sak, ja, så afgjord, att statens tredje
redan blotta tanken här i norden på att iakttaga neutralitet är att hujmdtitel.
betrakta’ såsom eu trolöshet, ett förräderi, alldeles såsom författaren (Forts.)
till »Huru vi förlorade Norrland», sid. 17, omtalar tyskarnes förbittring
mot de skandinaviska staternas folk.

Om det nu eger sin rigtighet, såsom man allmänt uppgifver, att
de åsigter, som uttalas i denna skrift, i hvilken förbittringen mot den
för 30 år sedan genomförda representationsförändringen och proklamerandet
af ett krigsförbund med Tyskland utgöra de två hufvudsakerna
— om det förhåller sig så, säger jag, som man allmänt uppgifver,
att dessa åsigter numera äro representerade uti Hans Maj:t
Konungens råd, då utgör den tredje hufvudtiteln för närvarande i
högre grad än någonsin förut endast ett företal till den fjerde och
den femte. Och då behöfva vi icke längre spörja efter någon förklaring
af det faktum, att regeringen nu föreslår Riksdagen att till militära
utgifter använda de ändtligen befintliga öfverskottsmillioner för
hvilka Hans Maj:t Konung Oscar II den 12 oktober 1888 uti sitt
namnkunniga yttrande till statsrådsprotokollet, och under instämmande
från samtliga sina dåvarande rådgifvare, anvisade ett helt annat bruk.

Men i sådant fall frågar jag också: inför hvilken utrikespolitik stå vi
således nu? Jag behöfver, herr talman, under dessa förutsättningar
icke namngifva dess karakter. Men nog kan jag göra den anspråkslösa
frågan och hemställa den till öfvervägande såväl af statsutskottets
mycket ärade) ledamöter som utaf öfriga kamrater: hvilket är lämpligast
nu, att rösta för utskottets förslag eller för motionen? — Jag
torde äfven få begagna detta tillfälle, herr talman, för att påpeka ett
par andra omständigheter, som lör öfrigt icke helt och hållet sakna
samband med hvad jag redan sagt. Förliden höst väckte det en lindrigast
sagdt förvånad uppmärksamhet, att ett af Sveriges sändebud
hos en af stormagterna ansåg sig böra till en svensk tidning insända
ett beriktigande af oss alldeles ovidkommande rykten angående några
förhållanden inom den kejserliga tyska familjen. Jag har anledning
att tro, att den meningen är mycket allmän, att det icke tillkommer,
ja, icke är lämpligt eller passande för de förenade rikenas sändebud
i utlandet att taga sig af sådana bestyr, och jag är alldeles viss på,
att den tidning uttalade en allmänt hyllad mening, som sade, att det
vore önskligt, att detta första steg på en ny väg också komme att
blifva det sista. Det lär icke vara nödigt, herr talman, att jag här
går in på en utveckling af de många, mycket, mycket lätt i ögonen
lallande skäl, som tala för denna åsigt.

Deremot torde en annan vid många tillfällen — ehuru hittills
alldeles resultatlöst — uttalad önskan vara berättigad, nemligen den,
att Ivongl. Maj:ts sändebud i utlandet ville använda någon liten del
af sin måhända icke alltför strängt upptagna tid för att berigtiga i

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 7. 3

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående den utländska pressen icke så sällan förekommande vilseledande uppregleringen
avgifter om Sverige och svenska förhållanden. I många fall borde de
under ^iks- tvifvelsutan vara i stånd att förrätta ett sådant bestyr alldeles på
statens tredje egen hand; men när så icke skulle vara fallet, vore det ju en enkelhnfvudtitel.
sak att från vederbörande i Stockholm inhemta närmare underrättelser
(Forts.) och instruktioner. Så sker emellertid icke; jag skall taga mig friheten
att härför anföra några få exempel ur den mycket stora högen.

När en stor tidning som Wiener Allgemeine Zeitung i september
år 1893 — under åberopande af att meddelandet kommit från ett
håll, såsom det hette, »kändt för synnerligen fint väderkorn för den
diplomatiska verldens kulisshemligheter» — omförmälde »underhandlingar
sedan längre förda mellan Stockholm och Berlin» angående
Sveriges anslutning till tremagtsförbundet; och när denna anslutning
omtalades såsom i Hans Maj.-t Konungens tanke afsedd till ett stöd
mot »unionsupplösande tendenser i Norge», då tego de svenska diplomaterna
och det svenska utrikesdepartementet, likasom de tego, när
något så när samtidigt en icke mindre betydande rysk tidning
Moskovskija Vjedomosti, omtalade »svenska förberedelser till ett allmänt
europeiskt krig», eller när en mycket spridd Berlin-tidning framstälde
den urtima Riksdagens åtgärd såsom ett vittnesbörd om att
Sverige ämnade »öfvergifva sin förderfliga neutralitetspolitik» och
»i förening med sina tyska stamförvandter upptaga och föra till ett
segerrikt slut den germanska kulturens kamp mot det slaviska barbariet».
Hvarför berigtigades icke sådana uppgifter inför den österrikiska, inför
den ryska och inför den tyska allmänheten? Vi hafva af den nuvarande
utrikesministerns närmaste företrädare gång efter annan hört,
att legationen i Wien är nödvändig, för att utrikesdepartementet der
skall hafva ett öra för att uppfånga »det språk, som der föres.» Jag
gör mig då den frågan, om icke detta öra, som vi hade i Wien då
liksom nu, hörde något af Wiener Allgemeine Zeitung’s språk, eller
om utrikesdepartementet i Stockholm derom icke blef underrättadt.
Och när franska tidningar omtala som en otvifvelaktig och faktisk
sak, att Sverige anslutit sig till tremagtsförbundet, hvarför berigtigas
icke detta inför den franska publiken? Hvarför nöjde man sig med
— jag säger »man», derför att jag icke vet, hvilken denne »man» är —
hvarför nöjde man sig — det var i slutet af 1898 — med ett —
ingen af oss vet hvarifrån utgånget, af ingen undertecknadt — telegram,
för hvilket ingen ansvarade och som derför icke kunde göra
något intryck, ett telegram till den engelska tidningen »Standard»,
i stället för en officiel förklaring i de franska tidningarne från utrikesdepartementet
eller från legationen i Paris? Sådana uttalanden, som
dem jag nu nämnt, genljuda genom hela Europa. De kunna icke
vara obekanta för vårt utrikesdepartement; det är icke möjligt, så
vidt jag icke hos vår utrikes representation i de storahufvudstäderna
skall förutsätta en så utomordentlig vårdslöshet, att jag icke kan beteckna
den som annat än den yttersta samvetslöshet. Utrikesdepartementet
har ju nu — tack vare denna hufvudtitel — öron i dessa

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7-

hufvudstäder lika ofelbara som Dionysii berömda öra i stenbrotts- Angående

fängelset i Syracuse. ^ut^ftern

För herr utrikesministern är det naturligtvis än bättre bekant än
för oss, hvilken uppmärksamhet väcktes litet hvarstädes i Europa af ett statens tredje
uttalande af den österrikisk-ungerske utrikesministern grefve Kålnoky, hufmdtitel.
vid delegationernas sammanträde den 17 september 1894, då han för (Forts.)

verlden röjde Rumäniens anslutning till trippelalliansen och gjorde
det i de ordalagen, att Rumänien var en af de första bland de
magter, som så gjort. Hvilka voro då de andra? Herr utrikesministern
kan omöjligen vara i okunnighet om att man då sade —
såväl som man förut och efteråt sagt det — att en af de andra
magterna är Sverige. Hvarför ha utrikesdepartementet och regeringen
tegat, då sådana påståenden gått genom den europeiska pressen?

Hvarför få icke våra diplomater i utlandet berigtiga sådant? Hvad
de indirekta berigtiganden beträffar, som då och då förekomma i
svenska och norska trontal, så har jag ett vittnesbörd, som jag dock
anser mig icke böra nämna, ett vittnesbörd från de sista veckorna
— jag har otaliga sådana vittnesbörd, som gå längre tillbaka i tiden,
vittnesbörd från de stora hufvudstäderna — om att dessa berigtiganden
äro alldeles värdelösa af det skal, att trontalen utom de förenade
rikenas gränser icke läsas af någon. Ingen tager kännedom om dem
eller fäster vid dem det ringaste afseende.

Från 20 år tillbaka, från år 1875, har jag personligen en mycket
noggrann kännedom om anledningen till att ett af allra högsta behof
påkalladt berigtigande af det slag, jag nu talat om, uteblef. Jag
känner anledningen så noga, ätt jag skulle kunna omtala densamma.

Det är möjligt, att jag kan blifva nödgad att göra det; och om man
då, mot hvad jag kommer att säga, använder samma medel, som jag
är så väl van vid, skulle det kunna hända, att jag till vittne på sanningen
af mina ''ord kommer att påkalla ett intyg, som jag förmodar,
att en hederlig man icke skall kunna vägra gifva — påkalla ett
vittnesbörd af en man, som före Er, herr utrikesminister, intagit den
plats, som Ni nu bekläder.

Jag skall nu blott tillåta mig ytterligare en fråga. Tidningarne
omförmäla, att 2 skandinaviska föreningar i Tyskland förständigats
att upplösa sig af intet annat skäl, än att de icke deltagit i firandet
af tyska kejsardömets proklamerande för 25 år sedan i spegelgalleriet
i Ludvig XIV:s palats i Versailles. Om åtgärden i och för sig skall
jag icke yttra ett enda ord; men deremot torde jag kunna få vördsamt
till herr ministern för utrikes ärendena framställa den förfrågan,
om de underrättelser härom, tidningarne innehållit — efter hvad jag,
ty värr, har anledning att antaga — äro grundade, samt — i sådant
fall — hvilka åtgärder med anledning häraf blifvit vidtagna af den
svenska regeringen?

Jag anhåller för öfrigt, herr talman, om bifall till herr John
Olssons m. fl. motion samt utslag å utskottets hemställan i denna
punkt.

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående Hans excellens, herr ministern för utrikes ärenden, grefve Douglas:

regleringen af j likhet med statsutskottet anser äfven jag den nuvarande tidpunkten
under riks- synnerligen olämplig för att återupplifva den gamla tvisten angående
statens tredje utrikesbudgeten. Genom underhandlingar förda med den norska regehufvudtitei.
ringen har det helt nyligen lyckats oss att i fråga om de diploma(Forts.
) tiska och konsulära befattningarnes tillsättande uppnå en förändring,
hvilken afser att råda bot för det otillfredsställande tillstånd, som i
det afseendet under flera år fortgått. De nya och långt vigtigare
underhandlingar, som sistlidne höst öppnades med Norge genom den
så kallade unionskomiténs tillsättande, afse äfven de att föreslå förändringar
i utrikesdepartementet och dess olika verksamhetsgrenar.
Att vid en sådan tidpunkt genom nedsättning af utrikesbudgeten visa
misstillit till den nuvarande organisationen, kan jag för min del icke
anse vara annat än föga välbetänkt. Jag är derför statsutskottet
tacksam för att det icke föreslagit något slags uttalanden i den af
herrar motionärer åsyftade rigtningen och på så sätt undvikit att
inlägga något nytt moment i de mellan de förenade rikena i afseende
på utrikesrepresentationen sväfvande underhandlingarne. Jag skulle
således kunna inskränka mig till att med hänvisning till dessa rent
opportunistiska skäl anhålla, att kammaren ville bevilja tredje hufvudtitelns
budget oförändrad; men å andra sidan kan jag icke lemna
ett och annat af hvad här i dag yttrats obesvaradt och samtidigt
önskade jag, då jag i dag för första gången är i tillfälle yttra
mig i denna kammare, att något närmare redogöra för min uppfattning
angående utrikesdepartementets verksamhet i allmänhet, alldeles
icke för att derigenom framkalla någon ny diskussion, utan
endast derför att det ju kan ligga i såväl kammarledamöternas
som regeringsledamöternas ömsesidiga intresse att i denna sak litet
närmare lära känna hvarandras ståndpunkt. Hvad som i främsta
rummet väckt min uppmärksamhet — och jag vågar påstå, att jag
tillträdt det embete, hvartill Konungen kallat mig, utan några fördomar,
samt att jag försökt att så opartiskt som möjligt sätta mig
in i de många nya förhållanden, som jag fått taga befattning med —
hvad som först väckte min uppmärksamhet säger jag var, att tredje
hufvudtiteln, det vill säga den minsta af alla och den som under de
sista trettio åren förblifvit i det närmaste oförändrad, under det att
utgifterna på de öfriga hufvudtitlarne, utom den första, fördubblats
och tredubblats, ja, spmliga nära nog fyrdubblats, detta oaktadt inom
Riksdagen så många gånger varit föremål för yrkanden om nedsättningar.
De ärade motionärerna upplysa om att dessa yrkanden pågått
under tjugofem års tid, således just under den tid då den stora
ökningen på de öfriga hufvudtitlarne egt rum. Då det nu torde vara
kändt, att utrikesdepartementet, långt ifrån att under denna tid fått
en minskad verksamhetskrets, tvärtom på alla områden fått sina arheten
ofantligt ökade, kan det ju icke nekas till, att dessa yrkanden
på nedbringande af hufvudtitelns under trettio års tid nära nog oförändrade
slutsumma på ungefär 600,000 kronor — och detta i en

Onsdagen den 19 Februari. 37 !Oo 7.

budget, som under samma tid stigit från cirka 33,000,000 till öfver Angående ^
100,000,000 kronor — innebära ett ganska stort misstroende till ^Xjijtlrna ''
utrikesdepartementets sätt att sköta sig och dess förmåga att kunna uruier rikstillfredsställa
rättvisa fordringar, och för öfrigt hafva vi ju i dag hört statens tredje
denna uppfattning framställas i en delvis ganska omild form. hufvudtitel.

Jag skall sedan återkomma till de anmärkningar, som blifvit (Forts.)
gjorda mot utrikesdepartementet. Emellertid torde det ju kanske vara
skäl att först och främst redogöra för de faktorer, af livilka utrikesdepartementets
verksamhet nu för tiden hufvudsakligen kan anses bero,
för att derigenom få tillfälle att se, om icke under tidernas lopp möjligen
en och annan ny faktor, ett och annat nytt skäl tillkommit, som
kan inverka på uppfattningen härvidlag. I det afseendet her jag
öppet få säga — och jag har läst igenom såväl alla denna hufvudtitel
rörande motioner, som under senare tider blifvit väckta, som
äfven de diskussioner, som i anledning af dem blifvit förda, och jag
tänker nu äfven på de angrepp, som departementet varit utsatt för från
norsk, sida — der tror jag man kan säga att ganska stor missuppfattning
*i allmänhet varit rådande. Saken är, att man icke gifvit akt
på den stora förändring, som under senare tider diplomat- och
konsulatväsendet undergått inom snart sagdt hela verlden. Och det
är ju egentligen också helt naturligt, att man icke inom riksdagsmannakretsar
haft anledning att så noggrant följa med utvecklingen
af en embetsmannacorps, som har sitt förnämsta verksamhetsfält förlagdt
i utlandet. Men ett faktum är, att en utveckling egt rum såväl inom
de förenade rikenas som ock inom andra staters representationer.

Det kan, hvad oss angår, bland annat påvisas genom den brefvexling,
som är förd mellan utrikesdepartementet och beskickningarne. Denna
brefvexling har under loppet af de senaste trettio åren stigit från i
rundt tal 4,700 till 14,600 utgående och inkommande skrivelser; den
har således mer än tredubblats. Granskar man nu de ärenden,
som hufvudsakligen föranledt en så stor ökning — jag har för att
söka afhjelpa min egen bristande kunskap i hithörande ämnen företagit
en sådan undersökning — så finner man, att allt hvad som rör
politik, hofärenden, militärväsen, lagstiftning, med ett ord allt, som
under föregående tider bildat hufvudinnehållet i beskickningarnes brefvexling
med departementet, under senare tiden icke i någon nämnvärd
grad ökats. Så snart man deremot kommer in på andra kategorier,
såsom t. ex. handel och sjöfart, jordbruk och andra näringar, internationella
överenskommelser af alla slag, rättshandlingar in. in., då
finner man, att öfverallt en ofantlig stor stegring år efter år egt rum
och fortfarande eger rum. För att blott nämna en liten detalj har,
hvad arfmålen angår, under loppet af de senaste fem åren årligen
cirka 180,000 kronor utbetalats genom utrikesdepartementet till i
Sverige lefvande arfvingar efter i utlandet aflidna personer. Då dessa
medel vanligtvis utgå i så små poster som några hundra kronor, och
det icke alltid är lätt att skaffa reda på arfvingarne, förorsaka endast
dessa utbetalningar departementet rätt mycket besvär. Utvecklingen

N:o 7. 38 Onsdagen den 19 Februari.

Angående har såsom sagdt gått och går fortfarande i den rigtningen, att beskick reutgifterna

ninoarne> utai1 att på något sätt mista sin stora betydelse såsom

under riks- sitt lands politiska representanter i utlandet, dock samtidigt utsträcka
statens tredjesin verksamhetskrets till allt flera områden och arbeta äfven för sitt
hufmdtitel. lands materiella intressen. Man kan säga, att de förenade rikenas
(Forts.) diplomat- och konsulatväsen mer och mer samarbeta och understödja
hvarandra, utan att de derför kunna träda i hvarandras ställe. Samma

utveckling kan man äfven konstatera i afseende på andra staters

diplomat- och konsulatväsen. Diplomaten af den gamla skolan, som
hade sin förnämsta verksamhet vid de utländska bofven och uteslutande
sysselsatte sig med politik, finnes icke mera, — åtminstone behöfva vi
honom icke mera. Men dermed är det ingalunda sagdt att vi icke behöfva
en diplomatisk representation i de stater, der vi icke hafva
stora handelsintressen att bevaka. En äådan uppfattning skulle helt
och hållet strida mot den moderna folkrätten, som just utvecklat sig
derhän, att alla civiliserade nationer anses hilda en solidarisk gemensamhet
och ömsesidigt behöfva hvarandra för sin intellektuella och
och materiella förkofran. Och allra minst skulle det vara lämpligt
för de mindre staterna att frivilligt afsäga sig ett såckmt tillfälle till
gemensamt samarbete med de stora. Ty det är just den stora mångfald
af internationella överenskommelser af alla slag, som nu för
tiden förbinder de olika folken med hvarandra, som utgör den säkraste
garantien för fredens bevarande; och man kan vara viss på att den
alltjemt tilltagande samfärdseln oupphörligt skapar nya intressen och
nya förut okända behof samt på så sätt nya tillfällen till verksamhet.
Det är till ett sådant internationelt samarbete, som de förenade rikena
behöfva sina beskickningar, under det att dessa äfven samtidigt arbeta
för våra mera materiella behof.

Då nu en sådan utveckling redan har börjat och med siffror
kan bevisas, och då dessutom utrikesdepartementet, trots sina under
tiden ofantligt ökade göromål, likväl icke kostar staten mera än för
trettio år sedan, kan jag icke finna annat, än att dessa ofta återkommande
yrkanden på hufvudtitelns nedsättning och i följd derafför
departementet minskadt tillfälle till verksamhet äro orättvisa.

Här har i dag gjorts åtskilliga anmärkningar i flera hithörande
detaljsaker. Det har talats om att andra stater aflöna sina diplomater
lägre än vi. Jag vill endast säga, att det är ett ytterst ringa fåtal
bland de andra staterna, som så göra. Bland dem har Danmark,
som ofta åberopas, i år ökat sin utrikesbudget med öfver 50,000
kronor. För öfrigt bevisar ett sådant förhållande endast, att det i
andra länder finnes en myckenhet af rika personer, för hvilka den
lön staten betalar icke spelar någon roll. Men sådana personer finnas
icke hos oss. De hafva tagit slut för länge sedan; och sannerligen,
om sådana funnes, de skulle egna sig åt utrikesdepartementet, ty det
är en allt annat än angenäm verksamhet, sedan den unionella konflikten
börjat.

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Vidare har af en ärad talare på stockholmsbänken omförmalts,
att flere beskickningschefer under förliden sommar samtidigt beviljats utgifterna
längre permission. Jag kan deraf icke finna annat, än att det be- under riksvisar,
att den europeiska situationen enligt utrikesministerns omdöme statens tredje
under den nämnda perioden varit så fredlig, att ban kunnat bevilja hufvudtitel.
längre permissioner. Uppgiften är för öfrigt icke exakt. Talaren d orts.)
nämnde t. ex., att ministern i Konstantinopel skulle hafva haft två
månaders tjenstledighet i höst. Nej, det är just det ban icke har
haft! Det beviljades honom visserligen tjenstledighet, och ordern derom
var redan afsänd, då i detsamma de första tecknen till förvecklingar
i Orienten visade sig. Och detta hade naturligtvis till följd, att han
uppmanades att stanna qvar på sin post, och ännu i dag har han
icke tillträdt denna tjenstledighet.

För öfrigt får jag säga, att skall utrikesministern icke ens betros
att kunna bedöma, när de sändebud, som stå under honom, skola få
tjenstledighet, då vet jag verkligen icke, hvad som skall kunna anförtros
honom. Den saken anhåller jag derför — jag får be herrarne
om ursäkt härför — att fortfarande sjelf. fa bedöma.

Det har här talats om en skandinavisk förening i Hannover, som
blifvit upplöst af de tyska myndigheterna, derför att den ej velat deltaga
i den i Tyskland med stor högtidlighet firade minnesfesten med
anledning af tyska rikets återupprättande. Jag har mycket väl reda på
hela detta ärende, men anser det ej lämpligt att trötta kammaren
med att fullständigt relatera detsamma, utan vill blott nämna så
mycket, att det ej fans en enda svensk i hela denna förening, och
att i förgår ett upprop var synligt i tyska tidningar, undertecknadt
af ett tjugutal norrmän, som förut studerat i Hannover och nu alla
intaga aktade samhällsställningar i Norge. Dessa uttala nu sitt djupa
beklagande och ogillande öfver sina yngre kamraters oförståndiga
beteende och allt annat än grannlaga sätt att demonstrativt vägra att
deltaga i ett så oskyldigt firande af en universitetsfest. För öfrigt
äro alla handlingarne i detta ärende tillgängliga i utrikesdepartementet,
och de af herrarne, som äro intresserade af att närmare taga
reda på saken, äro mycket välkomna dit.

Det har här vidare talats om, att departementet icke i tillräcklig
grad dementerat eller berigtigat de uppenbart origtiga, ja, jag
kan gerna säga lögnaktiga tidningsnotiser rörande Sverige och Norge,
som ofta förekomma i utländska tidningar. Jo, det har verkligen allt
som oftast gjorts försök från departementets sida att införa sadana
berigtiganden, men dels ha dessa försök ofta strandat på tidningarnes
obenägenhet att intaga sådana berigtiganden, och dels ha de absolut
omöjliggjorts gent emot den massa af origtiga notiser, som under
senare åren förekommit. Härtill hade man behöft inrätta en ny
afdelning i utrikesdepartementet, och dertill saknas åter pengar.
Egendomligt är för resten att, när man söker spåra, hvarifrån dessa
uppgifter till största delen härleda sig, hvart tro herrarne, att dessa
spår i de flesta fall leda till haka? Jo, till — Stockholm.

X:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående . Slutligen liar här gjorts en stormlöpning mot de hemliga utre<idgifterna
S^erna. Jag skulle önska, att herrar reservanter och synnerligast
under riks- sista ärade talaren måtte uppfatta det såsom en särskild upp statens

tredje märksamhet från min sida, att jag, för att klargöra hvad jag menar,
hufvudtitel. begagnar en bild från franska revolutionens dagar, och just från det
(Forts.) ögonblick, då Bastiljen stormades. Genom lämpliga brandtal, i hvilka
de respektive talarne med stor vältalighet skildrade alla möjliga
imaginära faror, hvilka blott förefunnos i dessa herrars hjernor och
saknade all grund i verkligheten, hade allmänheten blifvit uppskrämd,
så att den väntade sig att i den gamla fästningen finna en hel mängd
oskyldigt dömda politiska fångar. Men till allmän och stor förvåning
fann man ej något dylikt, utan blott några få helt vanliga fångar.
Och jag är på förhand öfvertygad om att, ifall herrar motionärer nu
eller framdeles skulle lyckas storma de hemliga utgifternas Bastilj,
deras förvåning äfven då skulle bli stor vid att finna, att dessa medel
alldeles icke användas till några politiska intriger och hemliga planer,
utan att dessa utgifter äro fullt berättigade och nödvändiga, ehuru
det af olika skäl kan vara olämpligt att genast offentliggöra dem
och på det sättet göra dem till föremål för offentlig diskussion.

h ör att nu återkomma till möjligheten att göra besparingar inom
utrikesbudgeten, så vill jag icke på förhand fälla något omdöme i
denna fråga, men så mycket vill jag dock tillägga, att, om det finnes
möjlighet att på en eller annan post göra besparingar, så behöfvas
dessa besparingar allt för väl på annat håll inom hufvudtiteln. Ty
dels är vår konsulära representation utom Europa — synnerligast i
Kina och Japan, der oupphörligt nya verksamhetsområden öppnas för
den europeiska handeln — alltför otillräcklig, och dels bör enligt min
åsigt systemet med aflönade konsuler mera utvecklas, så att vi må
kunna komma ifrån den myckenhet af olönade konsuler och vice
konsuler, som ^ vi för närvarande ha. Ty det är blott af personer,
som helt och hållet egna sig åt konsulatstj ensten, som man kan vänta,
att de skola visa lifligt intresse för hemlandets handel och skeppsfart
och nödig opartiskhet vid uppstående konflikter.

. _ Till sist ber jag att med afseende på herr Pehrssons i Norrsund

motion få säga, att jag ej har något emot att framdeles understödja
de önskningsmål, som i afseende på konsulatafgifternas nedsättande i
denna motion blifvit framstälda och som äfven uttalats af 1890 års
sjöfartsnäringskomité i dess betänkande. Men till allt detta behöfves
pengar, ty man kan ju ej nedsätta konsulatafgifterna och samtidigt
upprätta nya aflönade konsulat utan att äfven anvisa medel dertill
från annat håll. Ty några besparingar kunna ej räcka till dessa stora
behof. Det nödvändiga vilkoret för penningarnes beviljande åter är,
att Riksdagen hyser förtroende till utrikesdepartementets förmåga att
på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Och det är om detta förtroende,
som jag vill hos kammaren anhålla.

De förenade rikena offra årligen för sitt landt- och sjöförsvar
bortåt 60 millioner kronor. Utrikesdepartementet kostar de förenade

Onsdagen den 19 Februari. 41 Nio 7.

rikena, i fall alla konsulatafgifter äfven medräknas, cirka 1,200,000 Angående
kronor om året, och ändå hafva fjerde och femte hufvudtitlarnes stora
millionanslag ej annat mål än det, som jag anser vara det främsta un(ier riks.
äfven för utrikesdepartementets verksamhet, nemligen att oaflåtligt statens tredje
vaka öfver de förenade rikenas säkerhet utåt och att på allt sätt söka hufvudtitel.
bevara deras neutralitet i händelse af europeiska förvecklingar. (Forts.)

Men om också således hvarje tanke på forna tiders storpolitik
måste ligga oss fjerran, böra vi dock å andra sidan komma i håg, att
på ett fält kunna de förenade rikena mäta sig med de flesta stormagter,
nemligen i afseende å handel och sjöfart; och här föreligger
ytterligare en stor uppgift för utrikesdepartementet, en uppgift, hvars
vigt och betydelse — men äfven hvars stora svårigheter — endast
kunna uppfattas, då man kommer i håg, Indika helt andra penningemedel
stormagterna ega till sin disposition för att fylla dessa behof.

Så mycket nödvändigare är det då, att utrikesdepartementet finner
ett välvilligt understöd i sina bemödanden att på bästa sätt tillgodose
dessa uppgifter, och det är dertill jag vågar påräkna såväl Riksdagens
som dess Andra Kammares medverkan.

Herr John Olsson: Här fåldes nyss i kammaren ett yttrande

af den ärade representanten för vestra Helsingland, som jag icke kan
låta gå oanmärkt förbi. Jag syftar på herr Olof Jonssons yttrande,
att »den unionella tvistefrågan vid förliden riksdag på ett lämpligt
sätt skaffades ur verlden». Ja, den skaffades ur verlden bland annat
genom den skrifvelse, som vid förliden riksdag afläts till regeringen,
och hvari anfördes, att det måste »framstå som en bjudande nödvändighet,
att de anledningar till split och missämja, som ligga i dessa
bestämmelsers ofullständighet och oklarhet, skyndsamt aflägsnas förmedelst
en fullständig revision af desamma». Det torde väl ej vara
den ärade talaren obekant, huru detta Riksdagens yttrande har missbrukats
särskilt af den konservativa pressen och de så kallade revisionsifrarne.
Jag får bekänna, att det var ganska egendomligt att
höra, att dessa revisionsifrare från det hållet skulle få det moraliska
understöd, som låg i den ärade talarens ord, att »den unionella tvistefrågan
vid förliden riksdag på ett lämpligt sätt skaffades ur verlden».

Med afseende å hans excellens herr utrikesministerns anförande
skall jag endast be att få konstatera, att han hyser en uppfattning,
som alldeles bestämdt står i strid med Riksdagens flera gånger uttalade
uppfattning, i det hatt nemligen gjorde gällande, att någon
nedsättning å tredje hufvudtiteln ej kan ega rum, utan att tvärtom
penningar der behöfvas allt för väl. Ja, mine herrar, det synes mig
då vara så mycket mera angeläget, att Andra Kammaren häfdar sin
uppfattning, sin emot herr utrikesministerns stridande uppfattning, att
en nedsättning å denna hufvudtitel mycket väl kan och bör ega rum.

Jag tillåter mig att fortfarande anhålla om bifall till motionen.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels pa

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
rCutqifterna^staket till den af herr John Olsson m. fl. i ämnet väckta motionen;
under rikt- oc^ ^ann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med
statens tredje öfvervägande ja. Votering blef likväl begärd och företogs enligt fölhufmdtitel.
jande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

(Forts.)

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med bifall till herr John Olssons m. fl.
motion, heslutit att nedsätta det af Kongl. Maj:t till ministerstaten
begärda anslag med 40,000 kronor, samt att minska det för »skrifmaterialier,
expenser och andra utgifter» begärda belopp med 9,900
kronor.

Voteringen visade 141 ja mot 48 nej; i följd hvaraf kammaren
bifallit utskottets hemställan.

I mom. b), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet vidare,

att herr Pehr Pehrssons omförmälda motion icke måtte för närvarande
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hemstälde i afgifven reservation herrar Kerfstedt, Wijk,
F. E. Pettersson, Danielson, Jönsson i Sandby, Kihlberg, P. Pehrsson
i Norrsund, Ollas Erickson och N. Petersson i Runtorp,

»att, med anledning af herr Pehr Pehrssons omförmälda motion,
Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid förestående
behandling af väckta frågor om den svenska sjöfartsnäringens
utveckling täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke lindring må
kunna beredas den svenska utrikes-fraktfarten genom lemnande af ersättning
till större eller mindre del för de konsulat- och expeditionsafgifter,
som vid sådan fraktfart utbetalas, och derefter till Riksdagen
inkomma med den framställning, hvartill förhållandena må befinnas
föranleda.»

I fråga härom anförde:

Herr Pehrsson i Norrsund: Jag skall endast be att få yrka

bifall till den af mig väckta motionen.

Onsdagen den 19 Februari. 43 N:o 7.

Herr Jönsson i Sandby: Jag skall endast taga mig friheten Angående

yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den dervid fogade re^7/fema
reservationen. Det är högst få länder — kanske inga, såvidt jag vet ut{der
— som icke på något sätt understödja sjöfartsnäringen. Denna näring statens tredje
är ju en af de mest betryckta näringar i vårt land, och derför hafva hufvudtitel.
vi reservanter inom utskottet tänkt oss, att, om ärendet hänvisades (Forts.)
till Kongl. Maj:t, man då skulle komma att taga i beaktande och till
behandling denna fråga, som sjöfartsnäringskomitén icke förehaft. Och
då vi nu hört, att herr utrikesministern gifvit ett hälft löfte, att ett
sådant beaktande skall komma motionen till del, tager jag mig friheten
att, som sagdt, yrka bifall till reservationen och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Persson i Killebäckstorp instämde häruti.

Herr Petersson i Iiuntorp yttrade: Herr grefve och talman!

Mine herrar! Såsom synes af utskottets betänkande, har det varit
flera af dess ledamöter, som ansett, att de icke kunde vara belåtna
med det afslag, utskottet lemnat å herr Pehrssons motion. Vi anse
nemligen, att sjöfartsnäringen — och i synnerhet utrikes-sjöfarten —
är en så vigtig faktor i vårt lands näringslif, att den bör hafva något
understöd, och att, då frågan härom i dess helhet nu föreligger hos
Kongl. Maj:t, äfven denna fråga måtte tagas i beaktande. Jag får
derför i likhet med den föregående talaren yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till den reservation, som af oss är afgifven.

Herr Ivar Månsson: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Jag tror ej, det kan vara någon i kammaren, som betviflar, att såväl
jag som alla de af statsutskottets medlemmar, som hafva behandlat
denna fråga och deri afstyrkt motionen, äro böjda för att vilja understödja
vår sjöfartsnäring; och särskildt ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att jag i fjor, då fråga förevar om lastpenniogarnes
afskaffande, så godt jag kunde, försvarade denna åtgärd. Jag
är ej blind för de svårigheter, sjöfartsnäringen har att kämpa med i
många afseenden, men detta oaktadt har jag ej kunnat vara med om
att nu, vid detta tillfälle, bifalla den af herr Pehr Pehrsson väckta
motionen. Det torde ej vara för kammarens ledamöter obekant, att
sådana här premieringar, om jag så får saga, eller understöd förr
beviljats åt fartyg. Särskildt påminner jag mig nu, att då Frankrike
på 1870-talet — år 1877 — beslöt att med statsverkets medel premiera
sin sjöfartsnäring, detta väckte ett oerhördt uppseende i Norge,
och att norrmännen gjorde framställning hos vårt utrikesdepartement,
att det skulle arbeta emot ett sådant premieringssätt inom den franska
sjöfartsnäringen. Man förmådde dock intet göra, utan saken gick i
alla fall igenom, i det att franska regeringen och representationen beslöto
att på det sättet understödja sin sjöfartsnäring. Det har sedan
uttalats af norska komitéer, som haft denna sak att behandla, att de

N:0 7. 44 Onsdagen den 19 Februari.

Angående anse det hafva skadat deras intressen, att så har skett, samt att de
reutgifterna missbelåtna med den utgång, frågan fått. Det är min tro, att

under riks- om v* nu skulle på detta sätt understödja vår sjöfartsnäring genom
statens tredje att betala en afgift, som fartygen skola erlägga, nemligen konsulathufvudtitel.
afgiften i främmande hamnar, och på det sättet premiera dem, detta
(Forts.) skulle bland den norska sjöfartsnäringens idkare väcka ett oerhördt
uppseende. Jag tror, att en sådan åtgärd, som nu här ifrågasatts,
bör afhandlas de förenade rikena emellan och vidtagas på likartad!
sätt; den hör enligt min mening ske samtidigt och likformigt, så att
icke det ena landet går före det andra, särskild! i dessa dagar, då
vi lyckats att få till stånd en komité för biläggande af alla tvister
och sålunda kunna komma till något resultat i de unionella förhållandena.
Det vore derför olämpligt att nu, då sådana underhandlingar
bedrifvas, komma fram med detta förslag.

Man har sett att det är mindre saker än denna, som af norrmännen
göras till föremål för opposition och som föranleda svårigheter
att komma till rätta med de unionella förhandlingarna, och det
är derför min åsigt, att det skulle kunna verka skadligt på dessa,
om vi just i det ögonblick, då vi hålla på med underhandlingar,
skulle fatta beslut i enlighet med reservanternas förslag. Det är som
sagdt derför, jag tror, det skulle vara vådligt att nu gå motionärens
önskan till mötes, och det är äfven af den anledningen, och ensamt
af den anledningen, som utskottet nu ej kunnat vara med om det
förslag, som här föreligger.

Herr talman, jag anhåller således att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Melin: Vid föregående tillfällen under min riksdags mannatid,

då det här varit fråga om kraf på Riksdagen för att kunna
nedsätta afgifterna på sjöfartsnäringen, har jag alltid sökt understödja
dylika förslag, allt under förutsättning att desamma varit öfverensstämmande
med rättvisa och billighet. Det kunde derför också anses
tydligt, att jag äfven vid detta tillfälle borde hafva önskat lemna min
röst för bifall till herr Pehr Pehrssons i Norrsund motion. Jag kan
emellertid icke nu göra det, lika litet som jag för närvarande anser
rigtigt att gå med på reservanternas förslag. Jag anser nemligen
detta för tillfället vara onödigt, enär jag, i likhet med den siste talaren,
hyser den åsigt att, när Kongl. Maj:t har förordnat en så kallad
unionskomité, som skall granska alla de författningar, som röra unionen,
så bör man väl (hvilken förhoppning man än må hafva på framgången
af denna komités arbeten) kunna hålla före, att densamma
skall göra sitt bästa i den rigtning, som man i förevarande afseende
önskar, och att det derför icke är skäl i att nu vidtaga en sådan
åtgärd, som den af motionären här föreslagna, liksom bakom komiténs
rygg. Man bör först låta unionskomitén visa hvad som kan göras.
Det skulle verkligen kunna blifva en ganska skef uppfattning i Norge
genom att vi Infälle ett sådant förslag, som motionären här framlagt.

X:0 7.

'' Onsdagen den 19 Februari.

\tt döma af det yttrande, som lians excellens utrikesministern nyss Angående
både, tror jag äfven att vi hafva förhoppning, att regeringen vill egna regu%ffl™aar
all möjlig uppmärksamhet åt denna fråga. Det kan dessutom vara uri(]er riksmöjligt
i vissa fall, att en större nedsättning af konsulatsafgifterna statens tredje
icke befinnes vara tillrådlig, utan möjligen kunde det befinnas lämpligare hufvudtitel.
att under vissa förhållanden bibehålla hittills gällande konsulatafgifter (Forts.)
för att derigenom ernå särskilda fördelar. Det ena med det andra
bör först undersökas.

Statsutskottet har i likhet med reservanterna berört sjöfartsnäringskomiténs
betänkande af den 12 september 1890, hvilket säges
ännu icke vara af Kongl. Maj:t sl utbehan dl adb Hvad detta betänkande
beträffar, tror jag för min del, att åtskilliga af de utaf
komitén föreslagna åtgärder till denna närings upphjelpande icke
kunna vinna gehör hos Riksdagen. Jag hoppas åtminstone, att något
sådant som t. ex. seglationspremier icke skall kunna anses tidsenligt
att förorda. Regeringen har måhända ansett olämpligt att fasta sig
vid detta eller kanske" flera af de förslag, som denna komité framlagt.

Det kan ingen af herrarne högre än jag önska, att en reform åsyftande
nedsättning i åtskilliga nu på sjöfarten hvilande pålagor blir ju förr
dess hellre beslutad. Jag hyser den förhoppning, att vi snart hafva
att från regeringen motse ett förslag till lag om frihamnar och frilager.
Äfven om jag icke kan säga, att jag hyser mycket hopp om
möjligheten att få till stånd dylika institutioner i vårt land, ty den
saken beror på, huruvida den ena eller andra hamnens kommunalmyndigheter
och enskilde äro i tillfälle att släppa till penningar till
så stora belopp, som erfordras härför. Men det är väl icke gerna
möjligt annat, än att Riksdagen vill vara Kongl. Maj:t behjelplig med
att få en sådan lagstiftning till stånd, att vi komma i samma ställning
i detta afseende, som våra grannländer, och att vi således få
rättighet att inrätta frihamnar och frilager, derest vissa kommuner
vilja derför göra uppoffringar. Om man läser igenom frihamns- och
frilagerkomiténs betänkande, kan man icke annat än glädja sig öfver
att komiterade förordat högst betydliga nedsättningar för sjöfartsnäringen
i nu gällande utgifter. Om vi alltså, som jag hoppas, snart
hafva att vänta ett förslag i detta ämne från Kongl. Maj:t, skulle jag
för min de! finna det mycket glädjande, om de herrar, hvilka förut
i dag yttrat sig för upphjelpande af den betryckta sjöfartsnäringen,
då ville lemna sitt bifall till nedsättande af åtskilliga afgifter på densamma,
som i sammanhang dermed böra beslutas.

Ehuru jag sålunda fullkomligt erkänner det behjertansvärda i
syftemålet af herr Pehr Pehrssons motion, kan jag dock af formella
skäl nu icke vara med om vare sig densamma eller reservationen,
utan anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Mehn förenade sig herrar Fälle och friherre von
Schicerin.

>T:o 7. 46 Onsdagen den 19 Februari,

Angående Herr Da ni el so n anförde: För min del tror jag verkligen, attså utgiflerna

väl herr Ivar Månsson som den siste talaren, herr Melin, nästan helt
under rike- och hållet missförstått herr Pehr Pehrssons i Norrsund motion äfvenstatens
tredje som syftet med reservanternas förslag. Det torde vara onekligt, att
hufvudtitel. den af motionären nu väckta fråga är en alldeles ny fråga, som aldrig
(t°rts.) varit föremål för behandling åt sjöfartsnäringskomitén. Denna komité? be”
tänkande innehåller nemligen icke ett ord i den rigtning, hvari motionären
ansett, att fragan skulle kunna lösas. Kan det då vara olämpligt,
att Kiksdagen aflåter en skrifvelse med begäran att Kongl. Maj :t, vid
slutlig pröfning af väckta frågor om den svenska sjöfartsnäringens utveckling
och komiténs betänkande, äfven ville egna sin uppmärksamhet
åt den sidan af saken, som motionären här framhållit såsom lämplig
för denna närings upphjelpande? Här är icke meningen att, såsom
herr Ivar Månsson trodde, Kongl. Maj:t skulle till Riksdagen inkomma med
svar på den af reservanterna föreslagna skrifvelsen, innan den så
kallade unionskomitén hunnit sluta sina arbeten, utan meningen vore.
såsom sagdt, att, då Kongl. Maj:t företager sjöfartsnäringskomiténsförslag
till afgörande och på grund deraf gör en framställning till Kiksdagen
om beredande af lindringar för sjöfarten, Kongl. Maj:t då äfven måtte taga
herr Pehr Pehrssons nu förevarande förslag i öfvervägande. Jag kan
åtminstone^ icke finna det olämpligt, att Kiksdagen gör ett sådant uttalande,
då det är allmänt känd t, att sjöfartsnäringen är i yttersta behof
af lindringar.

En talare åberopade hvad hans exellens herr utrikesministern här
nyss^ yttrat om denna sak. Jag tror dock, att denne talare äfven missförstått
detta utrikesministerns yttrande, ty hans excellens sade, att han
visserligen icke hade någonting emot en nedsättning af konsulatafgifterna,
men han trodde, att det då blefve nödvändigt att inrätta en
mängd aflönade konsulat i stället för de nu oaflönade. Det är ju tydligt,
att om konsulerna öfver allt skola aflönas, blir det ingen minskning
i utgifter, utan snarare tvärtom, så att i detta afseende har hans
excellens utrikesministern uttalat en helt annan uppfattning än denne
talare ansåg att han gjort.

Jag vill derför icke tro, att denna kammare, som gerna ser att
äfven denna näring, sjöfartsnäringen, får någon hjelp, nu är sinnad att
afslå detta reservanternas förslag och vill skylla allt på denna unionskomité.
Tv eljest blir det väl till slut så, att unionskomitén skall sägas
utgöra hinder för allt möjligt för oss. Detta bör väl taga någon
ända. Alla ärenden böra väl icke kopplas tillsammans med denna
imionskomitö. Åtminstone anser jag, att man vid bedömande af de
rent svenska näringarnes tillstånd och behof icke bör taga någon hänsyn
till de arbeten, som föreligga unionskomitén. Kan man anse det
vara ett rimligt skäl för bifall till utskottets förslag att, såsom utskottet
här i motiveringen gör, skylla på unionskomitén? För min del gör
jag det åtminstone icke. Jag skulle verkligen beklaga, om denna
kammare hyste en sådan uppfattning af frågan, att man icke ens finge
skrifva till Kongl. Maj:t på det sätt som jag förut framhållit. Jag hoppas,

Ji:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

att kammaren nu måtte behjerta sjöfartsnäringens tryckta tillstånd, och A,ngå^*nf
jag tror icke att det är en enda dag för tidigt att göra något äfven
från Riksdagens sida i dettta afseende. Vi reservanter hafva ju icke under riksheller
afsett något annat än att Kongl. Maj:t, då han hos Riksdagen gör statens tredje
framställning med anledning af sjöfartsnäringskomiténs betänkande, hufvudhtel.
äfven måtte hafva tagit den sida af saken i betraktande, som mo- (torts.)
tionen afser.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till reservanternas förslag äfven
hvad motiveringen beträffar och hemställer jag derför, att det stycke
af utskottets motivering, som börjar med orden »oaktadt utskottet» och
slutar med orden »Riksdagens åtgärd» måtte utbytas mot reservanternas
anförande, som börjar med orden »sjöfartsnäringskomiténs förenämnda
utlåtande» och slutar med orden »vid sådan fraktfart utbetalas.»

Jag anser att det är alldeles nödvändigt att egna denna näring
någon uppmärksamhet. Det har så många gånger framhållits af dessa
sjöfarande, att de icke hafva någon enda representant inom Riksdagen,
ja knappast någon som tänker på deras hårda yrke, och i synnerhet
klagas det öfver, huru den mindre segelfarten lider af nöd och betryck.
Är det då icke skäl i att visa, att vi vilja göra något för dessa
sträfsamma menniskor, som måste vaka och arbeta natt och dag samt
riskera allt hvad de ega, både lif och gods, för att kunna nödtorftigt
draga sig fram? Jag åtminstone anser mig skyldig dertill, och det är
derför jag reserverat mig mot utskottets hemställan. Jag hoppas också,
att kammaren visar en liten uppmärksamhet åt detta håll och uppmuntrar
dessa menniskors sträfvanden genom att gifva sitt bifall till
reservanternas förslag.

Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till reservationen.

Herr Jönsson i Sandby: Sedan jag begärde ordet, har jag blifva
förekommen i det, jag vide säga, af herr Danielson, till hvilkens
yttrande jag således icke har mycket att tillägga. Jag vill endast fästa
uppmärksamheten på att, om herr Pehr Pehrsson skulle hafva framlagt
ett bestämdt förslag till ändring af sjöfartsafgifterna, ett ^bifall till
detsamma kunde vara vanskligt i afseende på de unionella förballandena.

Men icke kan det väl gerna anses vara farligt, att Riksdagen skrift’er
till Kongl. Maj:t och anhåller, att han täckes taga i^ öfvervägande det
och det i en fråga, som är alldeles fristående från hvarje unionelt
spörsmål. Jag kan, som sagdt, icke inse, att det ligger någon fara i
detta, och derför vidhåller jag fortfarande mitt yrkande om bifall till
reservationen.

Herr Hedin: Äfven jag kan icke underlåta att i likhet med herr
Danielson beklaga, om kammaren ej skulle vilja vidtaga en sådan åtgärd
som den att bringa dotta ärende under Kongl. Maj:ts pröfning.

Kongl. Maj:t har sjelf i sitt ofta citerade och mycket berömda yttrande
till statsrådsprotokollet i oktober år 1888 anfört — låt vara i sista
rummet, men jag vet ej, om vid det tillfället någon rangordning mellan

3f:o 7. 48 Onsdagen den 19 Februari.

Angående frågorna afsågs — att sjöfartsnäringen är i behof af lättnader. Genom
Teutgifterna sådant uttalande som reservanterna här föreslagit skulle Riks under

riks- dagen gifva Kongl. Maj:t tillkänna, icke blott att Riksdagen erkänner
statens tredje behofvet af skattelättnader för sjöfartsnäringen, utan det gåfve äfven en
hufmdtitel. praktisk anvisning åt hvilket håll man bör gå. Om man erinrar sig
(Forts.) fyr- och båkafgiftema, lotsafgifter, lastpenningar, konsulatafgifter,
rederiernas tonafgifter till sjömanshusen och de kommunala hamnafgifterna,
som alla hvila på sjöfartsnäringen utöfver det, att den naturligtvis
i likhet med andra näringar betalar bevillning till staten och
en på denna grundad kommunal bevillning, måste man erkänna, att
sjöfartsnäringen är öfverhopad med afgifter till en grad, som väl näppeligen
kan anföras om någon annan näring i riket.

Men nu kommer någon och säger: ja, men dessa särskilda afgifter
användas blott till sjöfartens förmån. Så är dock icke förhållandet.
Hvad angår den på sjöfartsnäringen hvilande grundskatten, lastpenningarne,
så användas de sannerligen icke till några anstalter för sjöfartsnäringens
förmån. År 1872 väcktes första gången under det nya
representation sskicket fråga om afskaffande af denna skatt, till hvilken
sannerligen icke i vårt lands skattesystem någon motsvarighet finnes,
denna skatt på ett redskap. Ti veta, att ännu år 1895 kunde vi icke
komma derhän att få denna skatt afskaffad. Konsulatafgifterna användas
icke uteslutande till sjöfartsnäringens bästa. Konsulatafgifterna
användas till underhållande af konsulat äfven för andra ändamål än
specielt sjöfartens, och dessutom upprätthållas genom dem en mängd
konsulat, som äro för sjöfartens intresse fullkomligt onödiga. Se vi
derefter på rederiernas afgifter till sjömanshusen, så kunna de visserligen
anses tjena sjöfarten derutinnan, att de bidraga till eu understödskassa
för sjömännen. Men sjömanshusens utgifter gå ej uteslutande
till understödsändamål, utan de användas äfven till bekostande af rena
statsförvaltningsändamål. Det är sålunda ej sant, om man säger, att
dessa många särskilda afgifter, som hvila på sjöfartsnäringen, uteslutande
användas för anstalter till sjöfartens bästa.

Få äro de frågor, om hvilka Riksdagen är så väl i tillfälle att
bilda sig ett omdöme som om sjöfartsnäringens behof af skattelättnader.
Kan det väl då anses vara orimligt att skrifva till Kongl. Maj:t för att
uttala en bestämd åsigt beträffande denna fråga, då Kongl. Maj:t redan
för en 8 år sedan i princip uttalat, att han erkänner behofvet af
skattelättnader för sjöfartsnäringen?

Herr talman! Jag anhåller om bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Wavrinsky.

Herr Melin: Jag begärde ordet, när herr Danielson yttrade, att

han beklagade, att uti kammaren ej funnes någon förespråkare för sjöfartsnäringen.
Jag å min sida får beklaga, att vid alla de tillfällen,
då sjöfartsnäringens representanter inom Riksdagen hafva yrkat på lättnader
för sjöfarten och framstält det ena förslaget efter det andra för

Onsdagen den 19 Februari. 49 No 7.

den betryckta sjöfartsnäringens upphjelpande, herr Danielson alltid skall Angående.
hafva varit bland dem, som stält sig emot praktiska reformer, han &-re^™£™aat
väl som flere andra af herrarne i Andra Kammaren. under riks På

grund af de skäl, jag nyss framstält, fasthåller jag emellertid vid statens tredje
att det är i sin ordning att, då en unionskomité är tillsatt för att söka hufvudtitci.
få till stånd en öfverenskommelse med Norge i många vigtiga frågor, (Forts.)
man då ej onödigtvis tager upp den ena frågan efter den andra i förväg
till möjlig skada för denna komités arbeten. Jag anser derför, att
sjöfartsnäringen bör bida ett år eller så, tills man får se, huru saken
kan utveckla sig, oaktadt frågan om konsulatafgifterna är väl värd att
behjertas, då det gäller att taga i öfvervägande samtliga lindringar för
sjöfarten. Jag tror mig derför, som sagdt, i sjöfartens intresse kunna
vara nöjd med att vänta något. Skulle flera sjöfartsfrågor under denna
riksdag komma att framläggas, blefve jag särdeles tacksam, om jag då
får påräkna bistånd för sjöfartsnäringen af samtliga de herrar, som nu
yrka bifall till reservationen.

Herr Danielson: Ja, jag vill blott säga herr Helin ett par ord.

Jag har icke motsatt mig några praktiska åtgärder för sjöfartsnäringens
upphjelpande, utan mitt motstånd har varit rigtadt emot opraktiska åtgärder
i detta afseende, och såsom en sådan betecknar jag just det förslag,
som herr Helin hade i afseende på lastpenningame. Tv hade
detta förslag blifvit antaget, skulle utländingarnas fartyg hafva tagit
brorslotten, ty utländska fartyg hade fått i lindring öfver 300,000 kronor,
och våra egna endast fått en liten bråkdel på omkring 1- å 2 hundra
tusen kronor.

Detta var, som sagdt, ett opraktiskt förslag, hvilket jag motsatte
mig. Här deremot föreligger nu, synes mig, en praktisk åtgärd, som
endast kommer vår sjöfartsnäring till del, och det är derför jag vill
understödja den.

Herr Jonsson i Hof: Det förefaller mig egendomligt, att en

talare här i dag kunnat säga, att sjöfartsnäringen icke har någon representant
i kammaren, ty för så vidt jag förstår saken, bör väl herr Helin
anses vara en sådan. Och när han nu ej funnit detta förslag lämpligt,
så bör man väl också kunna antaga, att ifrån sjöfartsnäringens sida det
är mycket delade meningar om lämpligheten af att nu aflåta en skrifvelse
i denna fråga.

Jag anser det icke vara lämpligt, att jag för min del söker att
bedöma, huruvida och i hvilken utsträckning unionskomitén kommer
att taga upp frågan om dessa afgifter vid behandlingen af de unionella
spörsmålen. Hen jag skall i stället hemställa till kammaren, om det
skulle vara konseqvent att, när man i moment a) först erkänt det berättigade
i att besparingar göras och man då bland annat också hänvisat
till att antagligen unionskomitén skulle komma att beröra donna
del af saken, icke nu här, då likväl utskottet begagnat samma motivering,
äfven bibehålla denna motivering. Det är större sannolikhet

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 7. 4

N:o 7. 50 Onsdagen den 19 Februari.

Angående för, att unionskomitén kommer att grundligare beröra den frågan, som

reutgifterna ™ ^är föreligger, än den, som förekommer i moment a). Skall man

under riks- öå> när man vant med om att motivera ett afslag på en motion, der

statens tredje jag tror att något svagare skäl för nu berörda motivering förefinnas,

hufvudtitel. nu vilja underkänna samma motivering för afslag af en motion, der,

(Forts.) så vidt jag förstår, mycket starkare skäl för den hänvisning till unionskomitén,
som gjorts, föreligga.

Jag tycker, att endast konseqvensen bör bjuda, att kammaren ej
handskas med motiveringar på detta sätt, utan att kammaren nu äfven
bifaller hvad utskottet hemställer i moment b), och derför ber jag att
få yrka bifall till denna utskottets hemställan.

Herr Danielson: Ja, jag ber ännu en gång att få säga, att jag

icke kan begripa, att dessa frågor kunna hafva ett sådant sammanhang
med hvarandra, som herr Olof Jonsson antydt. Här föreligger ett förslag
till en åtgärd, som icke alls berör de unionella förhållandena —
komitén må arbeta med dessa unionella förhållanden huru den behagar, —
här är det fråga om att direkt upphjelpa den svenska sjöfartsnäringen.
Om komitén sedan kommer och säger, att vi skola hafva konsulerna
gemensamt eller att vi skola hafva dem hvar för sig, eller om den
anser att konsulerna skola vara aflönade eller oaflönade, hvad kan det
hafva med den här saken att göra? Jag begriper ej den tankegången,
det får herr Olof Jonsson förlåta mig.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
i enlighet med de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den
vid utlåtandet fogade reservationen. Herr talmannen fann den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom b. af första
punkten i förevarande utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan bifallit
den af herr Kerfstedt m. fl. afgifna, vid utskottets betänkande
fogade reservation.

Efter röstsedlarncs uppräknande befans, att 94 ledamöter röstat
ja och 81 nej; i följd hvaraf utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 12.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående be*
viljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; och

n:o 20, i anledning af Kongl. Majits proposition angående ändring
af gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjelmare kanal- och
slussverks reparationsfond.

§ 13.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 21, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Punkterna 1 — 10.

Lades till handlingarne.

Punkten 11.

Bifölls.

§ 14.

Herr C. Wallis aflemnade en motion, n:o 221, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran att helsovårdslära med särskild hänsyn till
skolhygien måtte som läroämne blifva införd vid folskolelärare- och
lärarinneseminarier i riket.

Denna motion bordlädes.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;
och

N:o 7.

Onadagen den 19 Februari.

lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning af justitieombudsmannens
framställning angående stämningstidernas förkortande m. m.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför två gånger bordlagda ärenden.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. Persson från Arboga under	8	dagar fr. o.	m. den 21 dennes.
» C. P. Gustafsson i Högesta »	7		» 21 .
» C. F. Wailbom »	6	» *	» 23 »
och » Back Per Ersson »	4		»21 » .

§ 17-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,9 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 21 Februari.

Jf:« 7.

Fredagen den 21 februari.

Kl. V, B e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 14 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till statsutskottet
Kongl, Maj:ts på kammarens bord lallande propositioner till Riksdagen:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. regementsläkaren
A. F. Ståls enka Charlotta Theresia Stål, född Petterson;

angående försäljning till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde
från förra militiebostället Berg n:o 1 i Örebro län; och

angående förhöjning i vissa fall af de vid statens jernvägstrafik
anstälde banvakters löneförmåner.

§ B.

Efter föredragning vidare af herr C. Wallis’ i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 221, beslöt kammaren öfverlemna densamma
till behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtande n:o 7,

och lagutskottets utlåtande n:o 16.

§ 5.

Ordet lemnades härefter på begäran till

Herr John Olsson från Stockholm, som yttrade: Herr talman!
Mine herrar! Jag har tillåtit mig att begära ordet för att hos kammaren
vördsamt anhålla att till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
få framställa en förfrågan.

Den är så lydande:

I sitt svar på en af herr A. Hedin vid förliden riksdag framstäld
fråga, huruvida intendenter tillåtits vara mellanhänder vid krono -

N:o 7.

Fredagen den 21 Februari.

leveranser, yttrade herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
bland annat, att »den undersökning, om hvilken herr Hedin
anhållit och som uppdragits åt generalintendenten, i hans dubbla egenskap
af såväl chef för intendenturcorpsen som för det departement af
arméförvaltningen, hvilket det hufvudsakliga öfverinseendet af intendenturbestyren
tillhör, har icke lemnat ringaste upplysning om att
någon intendenturtjensteman, vare sig å Karlsborg eller annorstädes,
skulle anförtrotts att vara mellanhand vid kronoleveranser i vidsträktare
mån än, såsom nyss angifvits, oeftergifligen måste vara fallet, och för
hvilken också lag och författningar uttryckligen angifva begränsningen,
hvadan den begärda undersökningen bestämdt gifver vid handen, att
den till herr Hedin om nu berörda förhållanden lemnande uppgiften
antingen af honom missuppfattats eller också verkligen varit origtig
och vilseledande.»

Under remissdebatten i år styrkte emellertid herr Hedin med
officielt vidimerade utdrag ur arméförvaltningens intendentsdepartements
kontraktsbok, att samme generalintendent, som afgifvit den rapport,
på hvilken hem krigsministern grundade sin nyssnämda uppgift till
kammaren, att ingen intendenturtjensteman vore leverantör af kronopersedlar,
sjelf samtidigt utlemnat dylika leveranser till ett icke obetydligt
antal intendenter och förrådsförvaltare.

I sitt svar under remissdebatten omnämnde herr statsrådet, att i
förlidet års under hösten inkomna mötesrapporter jemväl förekommit
anmärkningar af beskaffenhet, att tillverkningen af kronopersedlar upp- -dragits åt regementsintendenter; samt förklarade att han i anledning
deraf anmodat arméförvaltningen att inkomma med förklaring med
afseende på berörda tillvägagångssätt.

Någon vidare upplysning om den högst uppseendeväckande intendentshistorien
fann herr statsrådet det då icke vara lämpligt att lemna
kammaren. Sedan dess har ej heller hörts något åt den onekligen
med spänd väntan motsedda förklaringen från arméförvaltningens sida.
Det torde under sådana förhållanden icke väcka undran, om kammarens
ledamöter nu efter snart fyra veckors förlopp börja fråga sig,
huru saken i sjelfva verket skall förklaras. Ty att icke kammaren
kan finna sig i att till densamma officielt lemnas vilseledande uppgifter
om en vigtig sak, utan att kammaren måste fordra eu fullständig upplysning
om hvem som är ansvarig för den origtiga uppgiften, synes
mig vara sjelfklart.

Jag tillåter mig fördenskull anhålla att få till herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet framställa följande spörsmål:

1. Erhöll herr statsrådet redan under hösten genom de då inkomna
mötesrapporterna kännedom om att ett antal regementsintendenter
i icke ringa utsträckning antagits till leverantörer af kronopersedlar
i strid med hvad under förliden riksdag uppgifvits?

2. Har herr statsrådet, sedan han härom fått kännedom, tillstyrkt
någon åtgärd, åsyftande ansvar mot vederbörande för hvad som
skett, samt förebyggande för framtiden af ett dylikt förfaringssätt?

ft.o 7.

Fredagen 21 Februari.

B. Om så ej skett: äro under den närmaste framtiden några mått
och steg i nyssnämda syfte att vänta?

Jag ber att få tillägga, att jag under de närmast föregående dagarne
vändt mig till arméförvaltningen med begäran att få taga del
af den embetsskrifvelse från generalintendenten, på hvilken herr statsrådet
i fjol grundade sin uppgift till denna kammare. Till svar på
denna begäran har jag erhållit följande intyg:

»På begäran af Ledamoten i Riksdagens Andra Kammare, notarien
herr J. Olsson, intygas, att vid härvarande expedition ej finnes någon
inregistrerad koncepthandling, hvilken upptager svar å den undersökning,
hvarom herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
yttrat sig i Riksdagens Andra Kammare den 8 maj
1895 med anledning af herr Hedins anförande i samma kammare af
den 5 nästföregående april.

Stockholm, Generalintendentens expedition, den 20 februari 1896.

Richard Hermelin,
Adjutant.»

fi '' c . * * *. '' . ’ ’ ’. ‘ O i I1M

Enskildt fick jag af generalintendenten sjelf den öfverraskande
upplysningen, att denna hans embetsskrifvelse förkommit och icke
kunde tillhandahållas. Vid den förfrågan, som jag i anledning deraf
gjort i landtförsvarsdepartementet, har likaledes lemnats den upplysning,
att till dess diarium ej inkommit någon sådan skrifvelse, och att således
icke heller der någon upplysning om dess innehåll kunde meddelas.
Det synes mig under sådana förhållanden, som om det allra
mest skulle ligga i herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet
eget intresse, att kammaren bereder honom ett tillfälle
att lemna förklaring på den fråga, som jag nyss framstält.

Den af herr Olsson sålunda framstälda anhållan begärdes af flera
ledamöter på bordet och blef i följd deraf bordlagd.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 2, i anledning af väckta motioner om nedsättning afstämpelafgiften
å spelkort;

n:o 3, i anledning af väckta motioner om ändring af § 22 i kongl.
förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. m.

n:o 4, i anledning af väckt motion om upphörande af den personliga
sjukvårdsafgiften; och

N:o 7.

Fredagen den 21 Februari.

n:o 5, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
samt

lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 17, i anledning åt Andra Kammarens återremiss af viss del
utaf utskottets utlåtande, n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande lösen för gravationsbevis;

n:o 18, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en
arrendelag; och

n:o 19, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades två protokollsutdrag; hvarefter
åtskildes kl. 2,4 8 e. lfa.

kammarens ledamöter
In fidem

E. Nöthår st Böös.

STOCKHOLM, VICTOB PEXTEBSOX8 BOKTRYCKERI, 1896.