1896. Andra Kammaren. N:o 6

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 6.

Tisdagen den II februari

kl. f 3 e. m.

§ I Justerades

de i kammarens sammanträden den 3 och 4 innevarande
februari förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord bvilande
propositioner till Riksdagen

angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Kristinehamns hospital för Vermlands läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke; och

med förslag till förordning angående blindundervisningen;

beslöt kammaren öfverlemna dessa propositioner till behandling
af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogos med blefvo ånjo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden n:is 13 och 14; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 5 och 6.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr R. Eklundh från
Lund under fyra dagar från och med morgondagen.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,43 e. m.

Andra Kammarens Prof, 1896. N:o 6.

In fidem

E. Nålborst Böös.

l

N o 6.

2

Onsdagen den 12 Februari.

Onsdagen den 12 februari

kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 dennes.

§ 2.

Vid härefter austälda val af tjugufyra valmän för att utse Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare äfvensom af sex suppleanter
för desse valmän utsågos:

till valmän:

herr Folke Andersson ....................................

„ J. Johansson i Noraskog ...........................

„ J. Andersson i Teuhult..............................

„ J Andersson i Lysvik ..............................

„ M Andersson i Löfhult ............................

„ P Andreasson ........................................

„ M. Arhusiander ........................................

„ G. F. Berndes ................................

„ J. Ericsson i Norrby ...........................

„ C. Falk ............................................

„ G. G. Grundell .....................................

„ A. H. Göthberg .................................

„ C. E. Johansson i Berga ........................

„ J. M. Johansson i Mellbyn ......................

„ friherre G. Lagerbring .............................

„ G. Liljenroth ....................................

„ H. H. TAlliehöök ...................................

„ J. G. Nyström ........................................

„ C. T. Odhner ........................................

„ A. Olsson i Fyllered.................................

„ G. Thestrup ...............................................

„ E. Wijk .....................................................

„ A. Wiklund ..............................................

och „ E. A. Zotterman ......................................

med 186 röster,

v

»

V

17

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

186

189

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

139

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

77

Närmast i röstetal komrao herrar H. Andersson i Nöbbelöf,
J. Bromée m. fl., hvardera med 47 röster;

Onsdagen den 12 Februari.

3

N:o 6.

till suppleanter:

herr J. Svensson från Stockholm....

„ H. Ahrenberg ........................

„ J. Nilsson i Skrafvelsjö..........

„ O. H. Ström .......................

„ A. V. M. Natt och Dag..........

och „ J. W. Bengtsson i Häradsköp

Närmast i röstetal kom herr D. Persson i Tallberg med 37 röster.

Ordningen mellan de ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit
lika antal röster, bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom lottningar.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående paragraf
omförmälda val.

med 141 röster,

„ 129 „

,, 129 „

„ 128 *

,, 127 „

» 127 „

§ 4.

Efter föredragning, hvart för sig, af lagutskottets utlåtanden:
n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upphäfvande af föreskrifterna angående borgareed; och

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser rörande sammanläggning af straff,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

§ 5.

Likaledes biföllos statsutskottets härefter föredragna utlåtanden:
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af ett jordområde i Djeknehytteroten i Avesta socken af Kopparbergs
län; och

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af läusmansbostället \ mantal Galtabäck n:o 1 Fösingsgård i
Kronobergs län.

§ 6.

Slutligen föredrogos och biföllos lagutskottets utlåtanden:
n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med
häradsting, lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande
af förteckning å lagfarter, lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 §

N;o 6.

4

Onsdagen den 12 Februari.

ärfdabalken och lag angående ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken;
och

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 99, 10-1 och 108 88 utsöknineslaeen
den 10 augusti 1877.

§ 7.

Afgåfvos nya motioner af:

herr D. Persson i Tallberg m. fl., n:o 212, angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om viss ändring i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m., och

herr M. Alsterlund m. fl., n:o 213, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående skiljande af handeln med vin och maltdrycker från annan
handel m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

n:0.15> angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 16, i anledning af väckt motion angående ersättning till länsmannen
N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel-, och

n:o 17, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kongl.
Maj:t med begäran'' om utredning och förslag angående inlösen till
statsverket af frälseskatteräntor; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 7, i anledning åt dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delegare i dödsbo, dels ock väckt motion angående delgifning
af testamente med arfvinge, som vistas å okänd ort;

n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande
lösen för gravationsbevis;

n:o 9, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
117 § skiftesstadgan;

n:o 10, i anledning af väckt motion om tillägg till 26 § i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891;

n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till 35 och 53 §§
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891; och

n:o 12, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande
konkurslag, att borgenär förhindras att genom uppgifvande af origtig
fordran utöfva obehörigt inflytande på konkursförvaltningen.

Fredagen den 14 Februari.

S

N:o 6.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. W. Bengtsson i Häradsköp under 4 dagar från och med
den 14 dennes,

och „ A Göransson under 6 dagar från och med den 14 dennes.

§ io.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag; hvarefter kammarens
ledamöter åtskildes kl. 11,58 f. in.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 14 Februari

kl. 4 3 e. m.

§ 1-

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

l:o. År 1896 den 12 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

Herr revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollandcr 48 röster,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollander
blifvit till Riksdagens justitieombudsman utsedd; och

2:o. År 1896 den 12 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstält nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den
tid justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga
förfall derifrån hindrad: och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:

Herr revisionssekreteraren Hugo Erik Maurits Bohman 47 röster,
hvarjemte en röstsedel kasserades,

N:0 6.

6

Fredagen den 14 Februari.

i följd hvaraf herr revisionsekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman
blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

Jemte det protokollen lades till handlingarne, beslöts, att underrättelse
om de sålunda försiggångna valen skulle meddelas Riksdagens
kanslideputerade, hvilka skulle anmodas att uppsätta förslag till såväl
förordnanden för de valde som skrifvelse till Kongl. Maj:t med anmälan
om valens utgång.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott n:o 2
de i senaste sammanträdet afiemnade motioner af herr D. tersson i
Tällberg m. fl. n:o 212, och af herr M. Alsterlund m. fl. n:o 213.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 15, 16 och 17; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 7, 8, 9, 10, 11 och 12.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr G. Såning under
tre dagar från och med den 18 dennes.

§ 5.

Herr E. Wavrinsteg afiemnade följande nya motioner, nemligen:
n:o 214, med förslag till ändrad lydelse af åtskilliga §§ i regeringsformen
och riksdagsordningen;

n:o 215, med förslag till ändrad lydelse af åtskilliga §§ i regeringsformen
och riksdagsordningen m. m;

n:o 216, med förslag till ändrad lydelse af § 13 regeringsformen;
och

n:o 217, med förslag till ändrad lydelse af § 15 regeringsformen.
Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:
n:o 13, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser angående
arfvode för utredning af dödsbo;

n:o 14, i anledning af väckt motion angående ändring i Kongl.
förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, i fråga om hemortsrätt;
och

n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 60 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891.

7

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 4 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Lördagen den 15 Februari

kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 8 i denna månad.

§ 2.

Efter föredragning af herr E. Wavrinskys m. fl. motioner nås
214, 215, 216 och 217 beslöt kammaren öfverlemna desamma till behandling
af konstitutionsutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
nu3 13, 14 och 15.

§ 4.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 15 angående
föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, bro- och
hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka
marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande,
n:o 16, i anledning af väckt motion angående ersättning till länsmannen
N. M. H. Sunding för mistad åklagareaudel.

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlemnad motion (n:o 54) hade herr J. Broméc före -

Angående
ersättning till
länsmannen
N. M. IT. Sunding
för mistad
åklagare -andel.

^:0 6- 8 Lördagen den 15 Februari.

Angående slagit, att Riksdagen måtte besluta att till länsmannen N. M. H. Sunliiwmannen
bevilja såsom godtgörelse för honom frångåDgna åklagareandelar

N. m, H. Sun- — Utgörande enligt Offerdals häradsrätts utslag den 10 oktober 1890
ting för mi- i mål emellan honom och Lewis Miller 37,621 kronor 33 öre — ett
stad åklagare- belopp af 3,760 kronor att till länsmannen Sunding utbetalas på tid
(Forts) ock s^’ som stafsutskottet funne lämpligt föreslå.

Utskottet hemstälde emellertid, att herr Bromées förevarande
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar O. Jonsson i Hof, II. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen
och P. Norberg, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

“att herr Bromées förevarande motion må på det sätt bifallas,
att Riksdagen till länsmannen N. M. H. Sunding, såsom godtgörelse
för honom frångången åklagareandel, beviljar ett belopp af 2,000 kronor,
att uppföras bland de extra ordinarie anslagen å riksstatens sjette
hufvudtitel.“

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Bromée: Herr talman, mina herrar! Det är med anledning
deraf, att sistlidne Riksdag beviljat länsman Svenonius eu ringa ersättning
för mistad åklagareandel, äfvensom med hänsyn dertill att denna
kammare redan år 1892 ansett, att länsman Svenonius borde hafva en
ersättning af 10,000 kronor, som jag nu vågat draga länsman Sundings
sak inför Riksdagen. Jag har nemligen trott, att konseqvensen
skulle fordra, att då länsman Svenonius i alldeles liknande fall blifvit
af Riksdagen tillerkänd en ringa ersättning, jemväl länsman Sunding
skulle anses berättigad att åtnjuta eu sådan. Derför har jag tagit
mig friheten hemställa, att Riksdagen ville bevilja den jemförelsevis
ringa summan af 3,760 kronor såsom ersättning för det betydliga
penuingebelopp, som Sunding gått förlustig, då han i förevarande fall
förlorat sin åklagareandel.

Det är emellertid ej blott denna åklagareandel Sunding gått förlustig.
Det är alldeles gifvet, att i ett så omfattande och stort beslagsmål
som det ifrågavarande mellan Sunding och egaren af Trångsviks
sågverk, Lewis Miller, stora omkostnader kräfts i och för sjelfva
beslaget. Herrarne kunna lätt tänka, huru stora besvär och utgifter
äro förenade med beslagtagningen af en stor mängd brädstaplar, som
skola förvaras under sigill och sedan af sakkunniga personer uppräknas,
sorteras och värderas. Det är naturligtvis en stor mängd
trävaror af olika sorter, som finnas på eu sådan plats som Trångsviken.
Jag tilltror mig icke — hvilket jag redan framhållit i motionen
— att noga specificera de utgifter, ett sådant beslag vållat, och jag
skall icke heller nu göra något försök i den rigtningen. Men då
statsutskottet säger, att “utskottet icke varit i tillfälle att bedöma,
huruvida sådana ömmande omständigheter, som vid frågan om godtgörelse
till Svenonius åberopats, i nu ifrågavarande ärende föreligga",
så skall jag be att få nämna, att såväl målets beskaffenhet, som visserligen
andra och lika ömmande omständigheter här föreligga. Jag

Lördagen don 15 Februari. 9 N:o 6.

skall dock anhålla att slippa vidröra de mest ömmande omständig- Angående
heterna, ty jag skulle då nödgas beröra en af mig och många andra er^™Len
högt aktad öfverordnad till länsman Sunding, som numera är hädan- N_ M H Sun.
gången. Jag skall blott nämna, att länsman Sunding icke har för- ding för mimånen
att befinna sig i särskildt goda ekonomiska omständigheter, stad äkiagareäfvensom
att en tid efter sedan detta beslag gjorts och målet var “™“-utageradt vid Offerdals häradsrätt samt laga kraftvunnen länsman 1
Sunding förflyttades från sitt större, mera inkomstbringande distrikt
Alsen till ett mindre, som heter Fors. Jag nämner detta för att visa,
att särskilt den ömmande omständigheten föreligger, att han nu fått
ett distrikt, som gifver ett hälft eller ett helt tusental kronor mindre
i inkomst om året, än det han förut haft. Hvar och en må sjelf
tänka sig hvad detta har för betydelse för den sålunda flyttade för
hans återstående tjenstetid.

Det har framhållits, att det varit särskilda och kanske ömmande
omständigheter som gjort, att de beslagtagna varorna, äfven åklagareandelen,
efterskänkts. Jag vill nu icke inlåta mig på den frågan,
huruvida det finnes behörighet att efterskänka äfven denna andel af
beslagtagna varorna. Men då man ansett ömmande omständigheter
föreligga till att efterskänka det beslagtagna godset åt eu så rik, i så
goda omständigheter varande man som herr Lewis Miller, då vädjar
jag till kammaren, huruvida icke långt mera ömmande omständigheter
föreligga, som böra förmå Riksdagen att bevilja en underordnad tjensteman,
hvilken allenast uppfylt sin pligt som tjensteman och fullgjort
hvad lagen stadgar, någon ersättning för de direkta omkostnader han
haft för att kunna fullgöra sin tjenstepiga Jag vädjar till kammaren,
om icke, då länsman Svenonius fått eu ringa godtgörelse för det han
fullgjort sin pligt, åtminstone denna kammare skulle vilja behjerta
den ställning, i hvilken länsman Sunding på alldeles enahanda sätt
kommit.

För min enskilda del skulle jag visst icke ansett det vara för
mycket, att länsman Sunding finge den af mig i motionen föreslagna
ersättningen — nemligen en knapp tiondedel af hvad han verkligen
borde hafva fått — men då en reservation finnes bifogad utskottets
betänkande och jag erhållit den upplysningen, att i medkammareu yrkande
om bifall till denna kommer att framställas, skall jag ej taga
mig friheten att nu yrka bifall til! min motion, utan i stället yrka bifall
till reservanternas förslag — så ringa än det åt dem föreslagna beloppet
är — samt afslag å statsutskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Norberg och Nordin i Ilammerdal.

Herr Näslund yttrade: Då detta ärende förehades inom stats utskottet-,

var jag tillfälligtvis förhindrad att deltaga i slutbehandlingen
af detsamma. Detta är anledningen till, att jag ej finnes upptagen
bland reservanterna. Vid ärendets förberedande behandling på
afdeluingen yrkade jag, att länsman Sunding skulle tillerkännas ett
belopp af 2,500 kronor. Men då jag af utskottets betänkande finner,

N:o 6.

10

Lördagen den 15 Februari.

Angående
ersättning till
länsmannen
N. M. H. Sunding
för mistad
åklagareandel.

(Forts.)

att reservanterne inom utskottet stannat vid 2,000 kronor, skall jag
be att i detta deras yrkande få instämma. För min del anser jag,
att det endast är en ringa gärd af rättvisa mot mannen i fråga, om
han åtminstone får det af reservanterne föreslagna beloppet, hvarför
jag — som nämndt — yrkar bifall till reservationen och afsla» å utskottets
afstyrkande hemställan.

Herr Persson i Stallerhult: Det är väl sannolikt, att kammaren
kommer att bifalla det af motionären nu framstapla yrkandet om bifall
till reservationen; men jag skall dock taga mig friheten att yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Man har framhållit åtskilliga likheter mellan nu ifrågavarande
ärende och den vid sistlidne riksdag afgjorda frågan angående ersättning
åt länsman Svenonius. Jag vill nu visst icke bestrida, att vissa
likheter förelinnas. Men jag skall be att få erinra om frågans behandling
vid 1892 års riksdag, då motion förelåg angående beviljande
ad ersättning så väl åt länsman Svenonius som åt nu ifrågavarande
länsman Sunding; den då anstälda gemensamma voteringen utföll så,
att under det 112 röster algåfvos för och 113 emot ersättningens beviljande
åt länsman Svenonius, deremot endast 78 röster afgåfvos för
understödet — eller ersättningen, huru man nu vill kalla det — åt
länsman Sunding, och 125 röster emot. Således förefinnes här eu ganska
stor olikhet.

Skulle man nu hålla på konseqvens, ginge det väl ej an att kammaren
medgåfve så mycket som 2,000 kronor åt Sunding, då Svenonius
i fjor tillerkändes ett belopp af 5,000 kronor. Detta utgjorde,
om Jag räknat rätt, endast 2 procent af åklagareandelen af det förbrutna
godsets värde. Här skulle det åter blifva 51 procent deraf,
om 2,000 kronor beviljades. Hvarför ej taga samma procenttal och
yrka på utbetalande af 800 kronor? Då vore talet om likhet på sin
plats, men som det nu förhåller sig, är det icke det.

Såsom motionären aifattat sin motion, vill det synas, som om
äfven de 200 kronors böter, hvilka personen i fråga ålagts betala
skulle vara efterskänkta. Men så förhåller det sig icke. Enligt de
handlingar, som motionären välvilligt stält till statsutskottets förfogande,
hafva af de 200 kronorna tillerkänts Sunding | eller 133
kronor; och således har han ej blifvit alldeles utan ersättning.

Om man skall fortgå på den väg, som man slog in på i fjor, att
tillerkänna allmän åklagare ersättning i sådana fall, der han går miste
om åklagareandel, kan jag ej se annat, än att man måste tillerkänna
honom ersättning äfven i sådana fall, då en person, som på hans hedrande
ådömts böter till större eller mindre belopp, ej förmår betala
dem. Äfven i sådant fall går ju åklagaren, som merendels skall hafva
•§ eller g af dylika böter, miste om sin andel. Hvarför icke äfven
då lemna ersättning? Jag tror, att, om vi fortsätta på denna väg, man,
derest förslag derom väckes, måste lika väl tillerkänna åklagaren ersättning
i de hundratals fall, som förekomma af sistnämnda beskaffenhet.
Då är det fråga om svenska undersåtar, som icke förmå betala.

11

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

Här gäller det utländiugar, icke svenskar. Jag kan icke se, att man
derför skall betala.

Jag tror mig således hafva alla skäl att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Elowson: Då länsman Sunding instämde egaren åt Trångsvikens
sågverk til! Offerdals häradsrätt, fullgjorde han helt enkelt sin
tjenstepligt. Hade han underlåtit att göra det, hade han helt visst i
hela sitt distrikt bliivit utsatt för misstankar, som kanske varit mycket
genanta för honom. Han rättade sig etter föreskriften i gällande svensk
lag. Och den uppfattning, han hade af den svenska lagen, delades
också af häradsrätt, och, mine herrar, ej blott af en häradsrätt, utan

Angående
ersättning till
länsmannen
N. M. H. Sun -ding för mistad
åklagareandel.

(Forts.)

i liknande mål af en annan häradsrätt.

Sedan emellertid häradsrätten afkunnat utslag, enligt hvilket Sunding
skulle hafva förfarit rätt, inträdde denna fråga i ett mycket
ovanligt skede. Den britiske undersåte, som här i Sverige idkade
sågverksrörelsen i fråga, fullföljde ej saken i besvärsväg till hofrätt
och högsta domstolen, utan påkallade i stället en diplomatisk intervention.
Förhandlingarna om denna sak förlädes från domstolarne till
diplomatien. Härvarande britanniske minister gjorde gällande, att 1864
års förordning angående utvidgad näringsfrihet, hvilken förordning,
sedermera ändrats i vissa delar år 1887, icke egde tillämpning på
britisk undersåte, och såsom hufvudsakligc stöd derför åberopade han
eu mellan Sverige och England ingången traktat af den 21 oktober
1661, en traktat, som ingåtts för mera än 200 år sedan. Enligt denna
traktat skulle britisk undersåte hafva rättighet att beträffande handel
och rörelse åtnjuta härstädes samma friheter som svensk undersåte.

Man kan nu utgå från två förutsättningar. Antingen tolkade de
svenske diplomaterne 1661 års traktat rigtigt, eller också gjorde de det
icke. Det kan nog finnas skäl för den åsigten, att den mening, till
stöd för hvilken de engelske diplomaterna åberopat 1661 års traktat,
ej kan derur härledas. En engelsk undersåte kan ju både förr och
sedan hafva förvärfvat sig rätt till handel här i riket. Det var just
om detta förvärf af rätt det var fråga. Då han en gång fått en
sådan rätt, var han likstäld med svensk undersåte, men han kunde
som britisk undersåte icke vara likstäld med svensk i alla afseenden,
så att han t. ex. kunde iå köpa och besitta eu fastighet hvilken som
helst här i landet. Eu svensk undersåte behöfver ej hos Kongl. Maj:t
begära tillstånd dertill. Men det har en britisk måst göra fortfarande,
äfven efter år 1661. Således har traktaten af år 1661 ej inverkat i
detta afseende.

Låtom oss nu antaga, att engelska diplomatien hade rätt och den
svenska sålunda egde fullgiltiga skäl att tillmötesgå dess anspråk! Då
stannar ett betänkligt fel hos den svenska lagstiftningen. Den svenska
lagstiftningen hade år 1864 och sedermera föreskrifvit hvad som borde
iakttagas af utländing för förvärfvande af rätt till idkande af handel
eller näring här i Sverige. Det är, mino herrar, här icke fråga
om någon föråldrad förordning, utan om eu förordning åt är 1864
och en densamma ändrande författning. Genom ändringen skärpte
svenska lagstiftningen bestämmelserna mot utläudingar ända derhän,

N:0 6.

12

Lördagen den 15 Februari.

Angående
ersättning till
länsmannen
N. M. IT. Sunding
för mistad
åklagareandel.

(Forts.)

att enligt 1887 års förordning allt det ifrågavarande sågvirket var förfallet
till beslag. Sä strängt var det. Man kan måhända säga, att
detta höga straff ej stod i öfverensstämmelse med den obetydliga förseelsen
att hafva underlåtit att göra anmälan och söka tillstånd, men

sådan var den svenska lagen. Om nu — det vill jag framhålla _

engelsk undersåte i kraft af 1661 års traktat ej är skyldig att vidtaga
vissa formaliteter i Sverige för att få här idka handel eller annan
nann^rdrdse, då har ju svenska lagstiftningen helt enkelt förbisett
1661 års traktat. Den svenska lagstiftningen hade föreskrifvit några
bestämmelser, som skulle iakttagas af utländingar, men hvilka bestämmelser
icke skulle vara på britiska undersåtar tillämpliga. Huru man
än går tillväga, är således här ett fel begånget, antingen af den svenska
aiplomatien eller af den svenska lagstiftningen. Man kan på grund
deraf saga, att hvad diplomater eller lagstiftare hafva felat — derför
får lansmannen umgälla. Mig synes detta icke vara billigt och rättvist.

Den talare, som sist hade ordet, varnade för prejudikat i detta
afseende. Jag tror icke, att en dylik farhåga är befogad, ty om jag
minnes rätt, är den bestämmelse, på grund af hvilken Offerdag häradsratt
falde sitt utslag, numera ändrad. Det kan alltså hädanefter icke
inträffa något sådant fall som det ifrågavarande. Jag kan icke uppgifva
datum, då lagförändringen egde rum, men vill minnas, att Riksdagen
vidtagit en sådan förändring och Kongl. Maj:t sanktionerat den
samma.

Det synes mig således, herr talman, som om alla skäl talade för
att Sundmg, som i detta fall helt enkelt gjort sin tjenstepligt, finge
någon ersättning. . Man kan lätt tänka sig, att han af detta vidlyftiga
ärende haft åtskilligt besvär. Man kan också tänka sig, att han efter
den utgång frågan slutligen fick, icke varit alldeles fritagen från att
bemötas med smälek från den britiske undersåtens sida.

Jag tror, att huru man än ser denna sak, den ifrågavarande länsmannen
egen berättigade anspråk på att få eu billig ersättning. Då
nu en reservation är afgifven mot utskottets hemställan, så anhåller
jag, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat bifall till
denna reservation och afslag å utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Denna fråga har förut varit föremål för Riksdagens
pröfning, icke, såsom jag sett uppgifvas, flere gånger, utan
endast en gång, nemligen vid 1892 års riksdag. Då fattade Andra
kammaren det beslut, hvilket nu föreligger i det af reservanterna inom
statsutskottet gjorda yrkande. Frågans principiella sida har deremot
tvenne gånger varit debatterad inom Riksdagen, dels 1892, när frågan
om Sunding första gången var före, dels 1895, då frågan om länsman
bvenomus för andra gången var före.

Jag behöfver således icke särskilt upptaga denna sida af frågan,
utan jag vill i stället framhålla den ställning, som frågan uti Riksdagen
för närvarande innehar.

År 1892 föreslogos uti särskilda motioner ersättningar dels åt
länsman Svenonius, dels åt länsman Sunding. Statsutskottet afstyrkte
båda dessa ersättningar. Statsutskottets afstyrkande hemställan god -

13

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

kändes af Första Kammaren, men afslogs af den andra, så att båda Angående
frågorna kommo under gemensam votering, men de folio begge uti denna. ^

Sedermera upptogs år 1895 frågan om länsman Svenonius ensam. Då M H Sun_
bifölls i Andra Kammaren förslaget om ersättning åt länsman Svenonius ding för miutan
votering. Det bifölls äfven i Första Kammaren efter någon debatt stad åklagaremed
en icke obetydlig röstöfvervigt. Dermed var frågan om länsman ,pndf\
Svenonius afgjord. 0r S''

Nu återstår frågan om länsman Sunding. Kammarens ledamöter
kunna möjligen, oaktadt den behandling, som frågan om länsman Sunding
fick vid 1892 års riksdag, hysa någon tvekan, om denna fråga
är af alldeles enahanda art som frågan om länsman Svenonius. För
att styrka, att så är förhållandet, skall jag be att få uppläsa, hvad
statsutskottet vid 1892 års riksdag sade uti sitt utlåtande n:o 24.

Detta utlåtande handlade om länsman Sunding. Det näst föregående
utlåtandet, n:o 23, handlade om länsman Svenonius. Med afseende å
länsman Sunding yttrade statsutskottet i utlåtandet n:o 24: “Statsutskottet,
till hvars förberedande behandling denna motion blifvit hänvisad,
får, under åberopande af hvad utskottet anfört i ett denna dag
afgifvet utlåtande (n:o 23) med anledning af väckt motion i en fråga
af alldeles enahanda beskaffenhet som den förevarande, hemställa, att
herr G. Erikssons ifrågavarande motion icke må af Riksdagen bifallas."

Der har således statsutskottet intygat, att frågan om länsman
Sunding är af alldeles enahanda beskaffenhet med frågan om länsman
Svenonius.

Att Andra Kammaren delade denna utskottets uppfattning, framgick
af den utgång, som frågans behandling här fick år 1892. Först
föredrogs utlåtandet n:o 23 angående länsman Svenonius. Kammaren
beviljade denne ersättning, men — om jag minnes rätt — med endast
en enda rösts öfvervigt. När sedan frågan om länsman Sunding omedelbart
derpå förekom, så fann kammaren så naturligt, att äfven åt
denne ersättning borde beviljas, sedan länsman Svenonius hade fått
sådan, att kammaren med stor röstöfvervigt beslutade ersättning åt
länsman Sunding.

Jag tror mig, herr talman, nu hafva ådagalagt, att det endast är
en konseqvens af kammarens föregående handlingssätt i dessa frågor,
om kammaren nu bifaller reservationen, hvartill jag ber att få yrka
bifall.

Herr Lasse Jönsson: Det är ju klart, att då det gäller

att bevilja eu ersättning till en enskild man, kammaren i allmänhet
tar mera hänsyn till känsloskäl, än till de verkliga förhållanden, som
kunna föreligga.

Här är enligt min uppfattning frågan den: Har denne man handlat
lagligt? Har han uppfylt allt hvad lagen fordrar, så skulle jag anse det
sjelfkärt, att han borde hafva ersättning. Men om det verkligen förhåller
sig så, kan vara ganska tvifvelaktigt, åtminstone har det så förefallit
mig. Och en af högsta domstolens ledamöter hade mod nog att tillkännagifva,
då denna fråga förelåg i Första Kammaren, att det för
honom vore klart, att hela den åtgärd, åklagaren vidtagit, vore en

N:o 6.

14

Lördagen den 15 Februari.

Angående
ersättning till
länsmannen
N. M. H. Punding
för mistad
åklagareandel.

(Forts.)

olaglighet — sådan var hans uppfattning — och att åklagaren icke
hade någon grund hvarken till åtalet eller beslaget. Nu torde herrarne
påminna sig, att det var på nådeväg, som Kongl. Majrt undanröjt
häradsrättens utslag, men innan denna åtgärd vidtogs, biet högsta
domstolen hörd. Det var vid öfverläggningen derom, som en af högsta
domstolens ledamöter uttalade denna mening, och han tilläde, att äfven
om saken såsom eu vanlig rättsfråga kommit, till högsta domstolen, han
skulle hafva haft samma uppfattning, och han nästan antydde, att
högsta domstolens beslut då nog också skulle hafva gått i samma
rigtning.

Således föreligga här icke tydliga skäl för den uppfafattningen,
att denne man handlat lagligt, och, från denna sida sedt, tror jag, att
utskottet har haft ganska goda skäl för sin åsigt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Jag skall be att gent emot den föregående
ärade talaren tå använda samma svar, som uti Första Kammaren användes
mot den ledamot af högsta domstolen, som der vid 1895 års
riksdag yttrade, att länsman Svenonius icke hade lagligen förfarit. Jag
säger alltså: “Det är hårdt för en person att blifva beskyld för att

icke hafva handlat lagligt, när den enda domstol, som dömt på rättsliga
grunder i målet, förklarat, att han handlat lagligt.“

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit hvardera af de båda yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren det yrkande, som innefattades
i herr O. Jonssons in. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

§ 6.

Om utredning I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande, n:o 17 i
ångfZm9en anledniQg af väckta motioner om skrivelser till Kongl. Maj:t med
till statsverket begäran om utredning och förslag angående inlösen till statsverket af
af frälseskatte- frälseskatteräntor.

räntor. I en inom Andra Kammaren vackt, till statsutskottet remitterad

motion (n:o 94) har herr J. A. Sjö'', med hvilken herr C. F. Petersson
i Dänningelanda m. H. instämt, föreslagit, att Riksdagen matte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Majrt täcktes låta utreda och
för Riksdagen framlägga förslag om att frälseskatteräntor må inlösas
och afskrifvas på samma sätt som skattefrälseräntor.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en
jemväl inom Andra Kammaren väckt och till utskottet öfverlemnad
motion (n:o 111), deri herr L. P. Larsson i Berga, med hvilken herrar
C. G. Andersson i Skeenda och P. Pehrsson i Norrsund instämt, föreslagit,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att,
sedan utredning vunnits rörande antalet och beloppet af de skattehemmansräntor,
som kronan ursprungligen afhändt sig till förmån för
enskilde och hvilka sedermera genom eu tillfällig förening af jord- och
ränteegarerätten i samma hand erhållit frälseskattenatur, Kongl. Majrt

Lördagen den 15 Februari.

15

måtte till Riksdagen framlägga förslag till dessa räntors inlösen eller
ersättande af statsmedel i öfverensstämmelse med hvad härom rörande
skattefrälseräntor finnes stadgadt.

Under mom a) hemstälde nu utskottet, att herr Larssons ifrågavarande
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Larsson i Berga: Jag skall endast be att få yttra några
få ord. Jag anser, att det är högst beklagligt, att dessa mindre hemmansegare,
som drabbas af denna tunga, icke skola kunna erhålla någon
lindring. Denna min uppfattning har gifvit mig anledning att ånyo
väcka motion i detta ämne. Jag anser det vara både rättvist och
billigt, att dessa små hemmansegare blifva i någon mån likstälda med
de hemmansegare, som redan fått lindring i sina skatter. Och dessutom
har jag ju endast i min motion begärt att få till stånd en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning om, hvilka af dessa
skatter som skulle kunna afskrifvas, så att sedermera de, som dertill
vore berättigade, skulle kunna få någon afskrifning.

Jag skall be att få yrka afslag på utskottets hemställan under
punkt a), men vill dock icke yrka bifall till min motion i dess helhet,
utan blott i hvad den sammanfaller med herr Sjös motion. Ty jag
anser, att de sammanfalla deruti, att det i båda yrkas på en skrifvelse
till Kongl. Maj:t för att få en fullständig utredning i denna vigtiga
fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

I mom. b) hemstälde utskottet, att ej heller herr Sjös förenämnda
motion måtte vinna Riksdagens bifall.

1 fråga härom anförde:

Herr Sjö: Såsom skäl för sitt afstyrkande af min motion har
utskottet hufvudsakligast anfört “beträffande nu ifrågavarande slags
räntor, hvilka så väl med afseende å sin tillkomst som sin beskaffenhet
och storlek varit beroende af enskildt aftal11, att “det icke synes
tillrådligt att ikläda staten någon skyldighet att inlösa räntor eller
afgäld, som utan någon statens mellankomst tillkommit".

Denna motivering anser jag vara en sanning med modifikation.
Gifvet är, att för den händelse icke frälseränteman hade fått sina
räntor antecknade i kronans jordeböcker, så hade man icke kunnat
tro, att sådana oegentligheter skulle hafva uppstått, som nu verkligen
förekommit under sekler, utan räntan hade då fått utgöras in natura
efter aftal och ej i kontanta penningar eller efter olika och höga uträkningar.

Då en ränteegare vill hafva sin ränta, måste han förete en uträkning,
och denna uträkning låter han verkställa, der han får det mesta
utskrifvet till sin fördel. Inom Kronobergs län går det till på det sättet,
att häradsskrifvaren, åtminstone i det härad jag tillhör, och i de flesta
fall utfärdar en uträkning, betydligt högre än den som landskontoret
utfärdar. Frälseränteegaren löser för den skull alltid, åtminstone i

N:o 6.

Om utredning
och förslag
ang. inlösen
till statsverket
af frälseskatte -räntor.
(Forts.)

N:o 6. 16 Lördagen den 15 Februari.

Om utredning många fall, uträkningen kos häradsskrifvaren. I några fall har kan
ang. inlösen c^en^os kammarkollegium. Men dessa uträkningar skilja sig vanuu
statsverket ligtvis på betydliga summor. Jag bar kär i min kand handlingar, som
af frälseskatte- visa, att de skilja sig ganska väsentligt. På eu liten kemmanslott i
räntor. Gunnemåla blef den ene delegaren stämd för räntan, när kan icke
1 °rs'') ville betala efter häradsskrifvarens uträkning, som gick på ett belopp
af 71 kronor 15 öre. Landskontorets uträkning var på 54 kronor
35 öre. Detta ville räntegifvaren betala, men ränteegaren sade nej,
han ville hafva det högre beloppet. Så blef det rättegång, och räntegifvaren
förklarade, att han finge underkasta sig detta, om han än
genom rättegången skulle blifva ruinerad. Rättegången avancerade,
och käranden framstälde det yrkande, att svaranden måtte åläggas betala
räntan med det belopp, till hvilket den af häradsskrifvaren blifvit
beräknad, eller i fall detta icke kunde bifallas, med det belopp, till
hvilket landskontoret beräknat densamma. Svaranden gjorde den
invändningen, att han ville godtgöra efter det aftal, som träffades
mellan ränteegare och räntegifvare, då denna ränta först kom till.
Men då invände käranden, att han icke hade något sådant aftal, utan
påyrkade, att ränta skulle utgöras såsom den af ålder utgått från
hemmanet. Häradsrätten dömde emellertid efter landskontorets uträkning.
Detta var IG kronor 80 öre mindre, än hvad häradsskrifvaren
kommit till. Svaranden besvärade sig i hofrätten, men hofrätten faststälde
häradsrättens utslag.

Under tiden dog svaranden, om icke så mycket af bekymmer för
rättegången och i sammanhang dermed varande ledsamheter, som måhända
äfven af annan orsak. Men sterbhusdeiegarne efter honom gingo
till kungs, och der blefvo såväl häradsrättens som äfven hofrättens
utslag faststälda, med tillägg derjemte att svarandeparten skulle betala
100 kronor i rättegångsersättning. Svaranden blef således dömd till
att betala mellan tre och fyra hundra kronor ensamt i rättegångsutgifter
för att han ville söka rättvisa.

Herrarne kunna således lätt finna, att det icke är godt förmå
sig till att betala det större beloppet, när man ser, att den myndighet,
som är öfver häradsskrifvarne, bestämt ett mindre belopp. Och
i de flesta fall går så till — jag har sett många exempel — att det
kan skilja å ett hemmansnummer i de olika uträkningarna på 20, 30,
40, 50 kronor och deröfver. Men vill icke räntegifvaren betala de
högre beloppen, får han underkasta sig att bli stämd och trakasserad
på detta vis, eller lagsöka och får då betala dermed förenade kostnader.
Detta är ganska obehagligt, en obehaglighet, som jag tror att
litet hvar af oss, i fall vi hade sådana räntor att utgifva, skulle önska
få undanröjd. Det är derför, tror jag, icke allenast Riksdagens, utan
äfven regeringens pligt att se till, det rättelse i detta fäll åstadkommes,
en rättelse, som hjelper de små fattiga hemmansegarne till rättvisa
och billighet. Herrarne veta litet hvar, att det icke är länge
sedan vi här beslöto, att de å viss jord hvilande grundskatter och
indelningsverk samt skattefrälseräntor skulle afskrifvas, och bevillning
i stället åsättas. Härigenom blef rättvisa skipad, och denna kom till
för att man skulle åtaga sig ökad värnpligt, ökade kostnader för för -

Lördagen den 15 Februari.

17

K:o 6.

svaret. Men dessa menniskor, om kvilka nu kär är fråga, ock som,
liksom vi, få draga dagens tunga ock ketta, de få icke endast fortfarande
utketala fulla räntan ock mer till — ty de få betala efter
den högsta uträkningen, ock icke efter den lägre — utan derjemte
äfven erlägga dubbel bevillning, utgöra värnpligtskyldighet ock ökade
försvarskostnader, o. s. v. En sådan ojemnhet i beskattning är
under nuvarande förhållanden icke som det bör vara; man kan icke
tycka det vara rätt ock billigt i ett land sådant som vårt. Det är
derför, mina herrar, som jag vördsamt ock innerligt ber Eder, att I
måtten söka åstadkomma någon rättelse i detta fall. Detta kan icke
gerna ske på annat sätt än genom bifall till min motion, i hvilken
jag föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, det Kongl.
Maj:t ville föranstalta om utredning i denna fråga ock framkomma med
förslag i det syfte, som kär är framhållet.

Mine herrar! Man talar så mycket om, att man i vårt eget land
skall göra det behagligt ock fördelaktigt för de mindre jordbrukarne.
Ja, vill man verkligen göra allvar med detta uttalande, bör man också
se till, att man icke fortfarande bibehåller sekelgamla orättvisor för
ett fåtal inom landet, sedan de öfriga blifvit befriade från dem, utan
man skall åtminstone i någon mån bidraga till en utredning för att
åstadkomma rättelse i det åsyftade fallet. Vill man bibehålla de mindre
jordbrukarne i vårt eget land ock göra det fördelaktigare för dem än
hvad det nu är, så att de slippa emigrera och så att de blifva fästade
vid sitt eget land, ja, då hemställer jag till kerrarne, att man må se
till, att rättvisa äfven i detta fall må dem beredas.

Jag ber Eder för den skull ännu en gång behjerta min motion
ock vädjar till kammarens rättskänsla, då jag nu yrkar bifall till min
motion samt afslag på utskottets hemställan. På samma gång jag
detta gör, ber jag få nämna, att jag icke bär några sådana kär frälseskatteräntor,
ty jag var nog lycklig tillköra dem, som tingo del af
skatteafskrifningen, då den beslutades. Det är således icke i egen sak
jag talar, utan det är för de stackars små jordbrukarnes skull jag
uppträdt. Jag yrkar bifall till min motion och afslag å utskottets
hemställan.

Herrar Andersson i Löfhult ock Jönsson i Mårarp förklarade sig
instämma häruti.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Som herrarne nogsamt känna, bestå
frälseräntorna af två olika slag: dels sådana, som en gång tillhört
kronan, men sedan från kronan ölverlåtits till jordegaren ock af denne
återigen blifvit försålda eller på annat sätt afhända; dels sådana,
som frälseman förbehållit sig, när han adlande sig hemmanet — i detta
fall är det således helt och hållet en affär privata personer emellan.
Då kammaren nu afslagit herr Larssons motion, som rör sig om sådana
räntor, hvilka en gång varit i kronans hand, så kan jag icke föreställa
mig, att kammaren skall bifalla herr Sjös motion, som afhandlar sådana
räntor, hvilkas utgörande är en affär emellan privata personer. Jag
tror icke, att kammaren kan befatta sig med att betala skulder, som
Andra Kammarens Prat. 1806. N:o 6.

Om utredning
och förslag
ang. inlösen
till statsverket
af frälseskatteräntor.

(Forts.)

2

N:o 6.

18

Lördagen den 15 Februari.

Om utredning enskild person iklädt sig mot annan enskild person. Jag skall be att
ank ^inlösen belysning häraf få åberopa ett par affärer, som gjordes för några

statsverket sedan. Vid Danviken blefvo några hospitalshemman försålda på
af frälseskatte- det sätt, att nämnda inrättning förbehöll sig mycket stor ränta från

räntor. de aflåtna hemmanen, för att inrättningen skalle kunna bestå. Likaså

(Forts.) blef utaf Visingsö skolhemman eu gård iörsåld med förbehåll om

räntas erläggande, för att skolan derstädes skulle få hög inkomst.
Sådana aflåtelser fortgingo länge, tills en person här i hufvudstaden,
dåvarande kammarrådet Anderson, hemstälde hos Kongl. Maj:t om
förbud deremot, hvilket förbud också utfärdades. Jag undrar, huru det
skulle gestalta sig, om kammaren gåfve sig in på sådana företag som
det af motionären förordade och således staten blifva skyldig att inlösa
räntor, som enskilda personer funnit sig föranlåtna att anlända sig.
Det är väl alldeles orimligt. Då, såsom jag nyss nämnde, kammaren
har afslagit herr Larssous motion, kan jag icke på något sätt finna,
att kammaren kan bifalla herr Sjös motion, och jag ber alltså att få
yrka afslag å densamma samt bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjö: Hvad beträffar den siste talarens yttrande, att denna
sak, denna affär, hvarom här är fråga, skulle vara eu affär privata
personer emellan, så får jag upprepa hvad jag i mitt föregående anförande
antydde, nemligen att hade icke statens embets- och tjensteman
inlåtit sig i denna affär, så hade ett sådant resonnement, eu
sådan motivering varit hållbar. Men så är det icke nu. Jag har
tydligt och klart visat, att de uträkningar af räntans belopp, hvilka
här förefinnas, äro åt den art, att de icke äro lika, det kan skilja på
rätt stora belopp, och det säkra är, enligt min öfvertygelse samt enligt
intyg som lemnats af vederbörande myndigheter och tjenstemän, att
det finnes frälserantegifvare, som under årens lopp betalat för sina
hemmansbitar tusentals kronor för mycket i räntor. Skall man då
icke behjerta och beifra de orättvisor, som begås mot dessa i små omständigheter
varande personer? Jag hemställer till min ärade vän, herr
Andersson i Nöbbelöf, om han skulle hafva yttrat sig på det sätt, han
nu gjort, när det var fråga om grundskatternas och indelningsverkets
afskrifvande. Man sade oss då, att dessa förpligtelser hade man köpt
med hemmanen, man hade åtagit sig dem, när man köpte hemmanen
och derför fått dessa senare för billigare pris. Men det är ju alldeles
ett och det samma i detta fall som då, och dessutom är ju här endast
fråga om en utredning. Om af denna framgår, att intet skäl lör dylik
afskrifning finnes, ja, då får ju Riksdagen frågan återigen i sin hand;
man eger då besluta antingen afskrifning, eller att det skall fortsättas
som förut. Det är således en sak, som Riksdagen då får att afgöra.

Klagan öfver dessa räntors utgifvande har stått på dagordningen
i hundratals år, och jag kan visa med papper i min hand, huru, på
sätt bondeståndets protokoll för den 22 februari 1792 under riksdagen
i Getie gifver vid handen, “af flere ståndets ledamöter under denna
riksdag yppats den klagan, att allmogen på flera ställen vore alldeles
utestängd ifrån åtnjutande af den rätt § 5 uti kongl. förordningen af
den 21 februari 1789, hvilken äfven upplästes, angående räntans ut -

Lördagen den 15 Februari.

19

N:o 6.

görande af frälseskattehemman, stadgar. “ Efter att det framhållits,
hurusom hvarken domare eller räntetagare respekterade innehållet af
nämnda lagparagraf, heter det, att ståndet, “i anledning häraf och
med ett ömt deltagande i de olägenheter och det betryck, frälseskatteallmogen
i riket i nämnda afseende tillskyndas, beslöt att i underdånighet
fly till sin välgörande konung och anhålla, det Kongl. Maj:t
nådigst täckes gifva sin egen visa lag full kraft och verkan, undanrödja
alla tillskapade hinder för dess verkställighet'''' m. m.

Huru räntorna inkomma i kronans jordeböcker, kan man lätt
finna af de stora oegentligheter, som förefinnas i desamma. Der kan
man se i mariginalen sådana besynnerligheter, som att det är “troligen
frälseskatte“ och att det “förmodligen är skattefrälse" och sådana
der oegentligheter, så att det synes, att de som skola lemna intyg eller
bevis om saken icke sjelfva veta, huru dermed förhåller sig. Då man
tillika vet, att här i kammararkivet genom eldsvåda bortkommit en
femtio årgångar af jordeböckerna och att flera andra olägenheter förefinnas,
såsom att böcker äro brända och trasiga i kanterna, så undrar
jag, om man icke kan hafva anspråk på att få en utredning. Jag
hemställer derför ännu eu gång att så måtte ske. Hvad den jemförelse
beträffar, som herr Andersson i Nöbbelöf nu åberopade, “om
förbindelser blifva ingångna i fråga om räntor, så få naturligtvis
de. som ikläda sig dem, äfven fullgöra dem derefter"; men det är just
detta, som dessa frälseskattegifvare icke få göra. Det är det, som de
hafva yrkat i rättegångar, men dessa yrkanden hafva underkänts. De
hafva åberopat aftal mellan ränteegare och räntegifvare, men deras
talan har underkänts hos underrätter och Kongl. Maj:t. Hvad skall
man då göra?

Man vet derjemte, att, då räntetagare i några fall instämt räntegifvarne
för räntans utfående, räntegifvarne gjort den invändningen,
såsom framgår af rättegångshandlingar, som jag har i min hand,
och sagt, att de ville betala efter det aftal som öfverenskommits emellan
räntetagarne och räntegifvarne. Då har det i liknande mål inträffat,
att underrätt och högsta domstolen dömt, att de skulle betala
enligt öfverenskommelse; och när räntetagaren icke kunnat visa öfverenskommelsen
eller aftalet, har han blifvit af med sin ränta. Det fins
således prejudikat på sådant.

HeA Andersson i Nöbbelöf: Jag skall icke inlåta mig på någon
jemförelse mellan frälseskatteräntor och skattefrälseräntor. Ty det vet
herr Sjö lika väl som jag, att det är en väsentlig skilnad mellan
dessa frälseskatteräntor och sådana räntor, som blifvit ålagda utan
egarens medgifvande. Detta senare är icke förhållandet med frälseskatteräntor.
Deri ligger således en ganska väsentlig skilnad.

Herr Sjö nämnde äfven, att det är så svårt för frälseskattegifvarne.
Det erkänner jag villigt. Det är tråkigt, att det finnes tvister,
men tvister kunna ju förekomma under alla förhållanden. Icke kan
Riksdagen utfärda bestämmelser, som göra slut på alla rättegångar,
det är alldeles omöjligt.

Jag skall slutligen be att få uppläsa några ord ur kammarkollegii

Om utredning
och förslag
ang. inlösen
till statsverket
af frälseskatteräntor.

(Forts.)

N:0 6.

20

Lördagen den 15 Februari.

Om utredning utlåtande i fråga om Riksdagens skrifvelse af år 1893 — jag tror
°°h det var det året — då Riksdagen hemstälde angående räntor, som

till3statsverket voro i egarens hand, att de icke skulle få skiljas från jorden. Här
af frälseskatte- säger kammarkollegium i fråga om just dessa räntor:

räntor. “Af frälseräntorna hafva en del uppkommit på det sätt, att kronan

(Forts.) försålt, bortgifvit eller bortbytt sin ränteeganderätt till skattehemman,
hvilka derefter fått benämningen skattefrälse''''. — Det är ett slag af
räntor, som staten nu iklädt sig förbindelse att inlösa. — “En annan
del åter härleder sig deraf, att enskild man, menighet eller inrättning,
som egt frälsehemman, genom köp, gåfva eller byte antingen afstått
sin jordeganderätt till samma hemman med förbehåll för sig och
efterkommande att årligen erhålla någon viss öfverenskommen ränta
i penningar, spanmål, viktualievaror, körslor eller dagsverken, eller ock,
ehuru mera sällan, med bibehållande af jordeganderätten utfäst sig
att betala viss årlig ränta. De hemman, af hvilka dylika räntor utgå,
kallas frälseskatte. Då sistnämnda slag af frälseräntor icke tillhört
kronan, lemna äldre och nyare jordeböcker om dem ej någon upplysning;
och är genom kongl. förordningen den 21 februari 1789 stadgadt,
att med desamma i everldliga tider skall förhållas efter de mellan
kontrahenterna slutna aftal och af handlingar."

Jag undrar, om något kan vara tydligare än detta. Herr talman,
jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Ilelgesta: Jag skall be att först få tillkännagifva,
att jag sjelf icke har någon frälseskatteränta. Men inom
mitt komittentskap finnas många, som hafva sådana, och de klaga
mycket öfver den ställning, hvari de kommit i jemförelse med dem,
som fått del af grundskatteafskrifningen. De hafva, såsom förut
nämnts, i stället för att andra skatter sänkts, fått liksom öfriga dubbel
bevillning, 100 procent, och dessutom utgöra de de beväringsöfningar,
som blifvit en följd af ifrågavarande beslut.

Jag tror liksom herr Hans Andersson, att det är olika förhållanden
med dessa räntor. Somliga hafva varit af kronoskattenatur och
genom att både räntan och hemmanet blifvit återförenade i samma
egares hand, ehuru sedan räntan åter sålts, har hemmanet blifvit,
såsom utskottet säger, frälse. Jag tror, att så är förhållandet. Och
jag tror också, att det finns några enskilda, som, då de sålt sin jordeganderätt,
möjligen förbehållit sig sådan ränta. Nu får mall ju icke
upplåta någon fördel, t. ex. nyttjanderätten, längre än på femtio år;
men genom en dom, som utföll i slutet på 1700-talet, beslöts, att
dessa räntor skulle bibehållas för everldliga tider. Om icke detta
beslut hade varit, skulle räntorna hafva upphört t. ex. efter femtio
års förlopp.

Jag tror, att det behöfves en utredning, och jag tycker, att, om
saken är klar, eu utredning icke kan skada. Man får genom en sådan
dock se, om det finnes några oegentligheter, och i så fäll är det rättvist,
att rättelse vinnes. Jag tror för öfrigt, att det fins åtminstone
några, kanske många bland dessa räntegifvare, som äro lika berätti -

21

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

gade till afskrifning som andra. Och hvarför icke tillåta en under- Om utredning

sökning? Om Kongl. Maj:t vid denna undersökning icke finner skäl °''h

till afskrifning, så förfaller saken; eljest kommer den igen oupp- tm Statsverket

hörligen om igen.

Jag ber att få yrka
i detta ämne.

affrälseskatte bifall

till herr Sjös motion om en utredning räntor.

J (Forts.)

Herr Sjö: Det var med anledning af herr Anderssons i Nöbbelöf

yttrande, som jag begärde ordet, då han nemligen åberopade det stadgandet,
att frälseskatteräntegifvarne skulle vara skyldiga att utgifva
dessa räntor i everldliga tider. Ja, det vore nog rigtigt, som jag
äfven förut anmärkte, i fall dessa räntegifvare hade nekat till att betala
räntorna, nekat att utgifva dem efter aftal och öfverenskommelse.
Men detta hafva de icke gjort, jag har framhållit det förut och jag
vidhåller, att de ju alltid vid underrätter och öfverrätter förklarat,
att allt berodde på aftalet, och att de voro villiga att betala derefter.
Men det har icke blifvit godkäudt, utan det har sagts, att såsom räntorna
af ålder utgått från hemmanet, så skola de fortfarande utgå.
Detta resonnement håller icke streck, då man vet, att, enligt aftal,
som här omnämnts, det endast var fråga om att räntan skulle utgå
in natura och ej i kontanter, och allra minst att den skulle intagas i
kronans jordeböcker med ty åtföljande ogentligheter.

Herr Andersson sade vidare, att det vore skilnad mellan grundskatter
och frälseskatteräntor. Då vill jag säga, att då en frälseskatteräntegifvare
får betala mer än hvad landskontoret har uträknat,
så får man väl åtminstone medgifva, att det belopp, hvarmed den
större summan eller uträkningen öfverskjuter den mindre, skall kunna
hänföras till grundskatter.

Jag fortfar att yrka bifall till min motion.

Herr Vahlin: Herr talman! Jag är så litet inne i dessa förhållanden,
att jag knappt kunnat bilda mig en fullt bestämd åsigt derom.
Och jag måste erkänna, att utskottets skäl har jag svårt att göra
någon invändning mot. Men äfven i min hembygd, den valkrets, för
hvilken jag är vald, hör man klagas öfver dessa frälseskatteräntor,
och jag skulle derför velat vara med om att något gjordes för att
åtminstone i vissa fall få dessa räntor inlösta. Den klagan, som man
hör, kommer af att en stor skänk, nemligen grundskatteafskrifningen,
en gång har gifvits och att en del landtman icke fingo någon del af
denna skänk. Desse äro nu missnöjda i synnerhet i följd deraf, att
genom de ändringar, som på senare tiden skett, äfven deras beskattning
blifvit höjd. Har jag nu varit med om att rösta för att skänka
millioner, så skulle jag, för att stilla detta missnöje, som varit en
följd af den förra skänken, vilja vara med om att skänka litet till,
om efter utredning det visat sig, att detta icke vore af afsevärd betydelse
för staten och för de särskilda fall naturligtvis, der detta
kunde åtminstone sägas vara af billighetshänsyn påkalladt.

Jag skall derför'' bo att få yrka bifall till herr Sjös framställning.

i

N:o 6. 22 Lördagen den 15 Februari.

Om utredning Herr Petersson i Brystorp: Då det först blef fråga om grundång
^inlösen skatteafskritning> så förespåddes, att all jord skulle blifva lika betiil
statsverket skattad. Det skulle blifva så genom att dessa hemman befriades från
af frälseskatte- frälseskatt. Men nu kunna de icke få någon lindring, och således
räntor. blir det icke någon lika jordbeskattning.

(B orts.) Man säger: dessa frälseskatteräntor hafva tillkommit genom

öfverenskommelse enskilda personer emellan, och på den grund vill icke
staten komma i någon mellanhand. Men sådana räntor, som staten
en gång haft och derefter försålt, bortgifvit eller bortbytt och som,
sedan de en gång varit förenade med hemmanet, sedermera blifvit
skilda derifrån, kallas ju äfven frälseskatteräntor. Men, menade man,
när då staten icke vill gifva något i det ena fallet, så bör den icke
göra det i det andra heller! Men hvad skulle då staten kunna förlora
på att inlösa de räntor, som den en gång sålt?

Men kommer, såsom herr Sjö påyrkat, en klar utredning till stånd,
försäkrar jag, att det skall ställa sig mycket olika med de olika slagen
af frälseskatteräntor.

Jag kan anföra ett exempel just från min hemtrakt. Den var
till år 1820 bergslag, men upphörde då att vara det, icke derför att
bönderna önskade det, utan derigenom, att kronan fråntog den bergslagsrätt
och förvandlade den till landslag. Den fick då bland annat
landtågsgärden fördubblad — landtågsgärd och frälseränta är, som
bekant, detsamma. År 1641 fick Finspong denna trakt der omkring i
förläning från staten och 1645 erhöll den köp derå. Då betalades
blott half landtågsgärd, men när bergslagen upphörde, ville man taga
skatten dubbel. Då var det en del bönder, som vägrade att betala,
och Finspongs egare lagsökte dem; han ömsom vann och ömsom tappade.
Slutligen hän3köts frågan till Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t
förklarade, efter det att målet legat der i tre års tid, att dessa skatter
icke tillhörde Finspong, utan skulle tillfalla kronan. Så lagsöktes de
å nyo och blefvo föremål för administrativa åtgärder. 1869 blefvo
bönderna ålagda att utbetala skatterna, men som det fans många
andra hemman, som voro likstälda med dessa, ålades häradsskrifvaren
att taga reda på hvilka de voro, och så sökte advokatfiskalsembetet
på^ nytt. Så fortgingo processer ända till år 1879, men hvad hände
då? Jo, bönderna blefvo befriade från denna betalningsskyldighet.

Nu ställer det sig alltså der så, att i ett hemmansnummer den
ene fjerdingsbonden får betala, men ej den andre, ett förhållande,
som väl ej kan anses rättvist. Således är det tydligt, att en undersökning
är behöflig, och kommer eu sådan till stånd, så tänker jag,
att saken kommer att ställa sig helt annorlunda än nu.

Att herr Sjös motion är berättigad, det kan väl ingen bestrida,
som något känner till saken, men då förhållandena länge varit såsom
jag nu påpekat och det fått gå på detta sätt år efter, så kan väl
ingen begära, att utskottet i ett tag skulle kunna utreda förhållandet,
hvartill enligt min tanke behöfves eu längre tid.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mina herrar! Jag skall

Lördagen den 15 Februari. 23 f&o 6.

icke uppehålla mig vid likheten eller olikheten mellan frälseskatte, Om utredning
skattefrälse och grundskatter, utan jag vill endast fästa mig vid ett °*iösen
yttrande här i denna kammare i dag, liknande ett, som redan en gång till statsverket
förut i år, nemligen under remissdebatten, fälts åt en talare på stock- af frälses katteholmsbänkeu,
som sade, att vi landtman i och med grundskatternas räntor,
afskrifning erhållit en present på 135 millioner Jag tror dock, att t or

jag längre fram under denna riksdag skall tå tillfälle att reducera
denna summa något.

Jag kan ej heller gå in på att detta är en skänk, utan vill
ge den eu annan benämning. Jag vill kalla den eu gärd af rättvisa
mot en samhällsklass, som under många år varit mera betungad än
andra samhällsklasser. Förra året inom Första Kammaren, då vi landtmän
äfven augrepos för denna stora skänk, tog jag mig friheten framhålla,
att vi, oaktadt denna stora present, ändock i närvarande stund
betala omkring 11 gånger bevillniugen i direkta skatter till staten,
då inkomsttagaren icke betalar mera än 2—3 gånger.

Ja, vi landtman behöfva ännu många presenter, innan vi kunna
blifva likstälda med åtskilliga andra skattdragare här i landet.

Herr Larsson i Berga: Jag skall endast anhålla att få yttra
några ord i anledning af utskottets utlåtande och säi^kildt med anledning
af herr Anderssons i Nöbbelöt anförande derom, att det är
genom eu öfverenskommelse mellan säljare och köpare, som dessa
frälseräntor tillkomma. Så är emellertid icke förhållandet, ty då en
person eget’ både jorden och räntan och så säljer jorden, måste han
visserligen bestämma det pris, till hvilket han försäljer densamma,
men han behöfver icke i köpekontrakt och köpebref intaga någon bestämmelse
om räntans belopp, ty räntan har han rätt att uppdebitera
på räkning och att fordra efter de grunder, hvarefter lian åt staten
förvärfvat detsamma. Således anser jag, att det icke finnes någon
rättslig grund för detta herr Anderssons yttrande, ty det har icke
faktum för sig. Ränteegaren behöfver icke göra sig besvär med att i
köpebref och köpekontrakt bestämma räntans storlek, ty den följer
af den ränta, han hade åt sig förvärfvat.

Så är förhållandet med de räntor, som eu gång varit skattefrälse,
men sedermera genom en tillfällig förening af jord- och ränteeganderätt
i samma hand fått namn af frälseskatte. Men denna förening
må väl icke vara någon lindring för den, som är skyldig att betala
dessa skatter, ty kronan har eu gå g fått samma ersättning för dessa
räntor som för andra. Nu kan förhållandet vara sådant, att ett mantal
kan vara deladt, och en af dem, som ega delar i det, kan få sin
ränta inlöst, under det att två å tre andra i samma hemman icke

få något.

Jag yrkar afslag
motion.

å utskottets hemställan och bifall till herr Sjös

Herr Persson i Stallerhult: I likhet med herr Andersson i Nöbbelöf
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag tror

N:o 6. 24 Lördagen den 15 Februari.

Om utredning nemligen icke, att kammaren kan finna sig benägen att nu bifalla
ang. inlösen herr SJös motiou’. liknande motioner förlidet år blifvit afslagua.
till statsverket Att dessa irälseskatteräntor icke följde med vid den s. k. stora
ajfrälseskatte- afskrifningen, berodde helt enkelt på den utredning, som kammarrädet’
numera generaldirektören Albert Anderson verkstälde år 1874,
(torts.) uti hvilken utredning han yttrar, att frälseräntor eller de, som utgå

af frälseskattehemman, aldrig hafva tillhört kronan, hvarför äldre
och nyare jordeböcker icke om dem lemna någon upplysning. Detta
hans uttalande lades till grund för 1882 års stora skattekomités betänkande
och derjemte för den kongl. propositionen år 1885, då den
första afskrifningen egde rum.

Jag tror således, att vi hafva goda skäl för vårt afslagsyrkande,
då vi åberopa denna utredning, hvilken hvar och en kan läsa.

Om man nu skulle afhjelpa de påpekade missförhållandena, så är
det alldeles naturligt, att man dervid måste taga i betaktande icke
endast de af motionären omnämnda räntorna, utan äfven andra, ty
det finnes ofantligt många och stora hemman, som hafva räntor, hvilka
ingå icke till enskilda personer, utan till fromma stiftelser o. s. v.,
och dessa komma äfven att stå i ett undantagsförhållande, som då
måste rättas. Ja, jag går så långt, att jag härmed sammanställer afgälder
från afsöndrade lägenheter till stamhemman, ty hvarför skola
de betala sådan afgäld; de böra väl äfven afskrifvas. Jag tänker
mig ett sådant fall, då den s. k. afgälden icke står i rimligt förhållande
till stamhemmanets grundskatt. Då kan icke lagstiftningen
gripa in och förklara, att hela afgälden skall afskrifvas, utan endast
den del, som motsvarar den afskrifna grundskatten, hvaremot den
andra delen måste blifva qvarstående såsom en ränta på det afsöndrade
hemmanet. Skulle man nu bifalla motionen, så borde väl äfven denna
del af afgälden afskrifvas.

Herr Sjö har i sin motion framdragit i hans ögon talande exempel,
men undersöker man närmare hans förslag, så skall man finna, att
han der undantagit de frälseräntor, som i nyssnämnda exempel afses.
Han begär eu utredning för att det sedermera skall kunna åvägabringas
förslag om afskrifning, men då han anser, att denna afskrifning
icke skulle ifrågakomma i de fall, der det visade sig, att för
räntegifvandet icke läge till grund en öfverenskommelse mellan räntegifvare
och räntetagare, har han ju undantagit från afskrifningen just
de fall, som han i sina exempel berört, och der missförhållandena skulle
vara så stora. Ty der beror räntegifvandet icke på eu öfverenskommelse,
utan på en af domstolarne afkunnad dom, utan att den handling hvarpå
räntan grundar sig kunnat af räntetagaren företes.

Man bör väl tänka på saken, så att man vinner det åsyftade
målet, och icke aflåta en skrifvelse till Kongl, Maj:t, hvarigenom man
icke uppnår hvad man afser.

Om en frälsejordegare, en hemmansegare har att betala eu frälseränta
till en annan och så inlöser denna frälseskatteränta, så att den
blir förenad med jordeganderätten, så är det ju alldeles naturligt, att
om de jordegare, som ha att betala sådana räntor, skola få afskrifning,
äfven den, som köper räntan och förenar den med jorden, skall

~ 25

No 6.

Lördagen den 15 Februari.

få ersättning från statsverket, ty han eger den ju i alla fall; han har
åtkomsthandlingar å densamma.

För att förekomma en sådan afskrifning aflat Riksdagen år 1893
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvaruti uttalades den önskan, att, då
frälse- och jordeganderätten vore förenade i samma hand, den icke
skulle få åtskiljas.

Denna framställning är ännu beroende på Kong]. Maj:ts pröfning,
och jag tror, att Riksdagen bör afvakta denna utredning och se huru
saken gestaltar sig, så att man icke får betala ersättning för sådana
frälseräntor, som äro förenade med jordeganderätten.

Efter den af mig nyss åberopade utredning uppgår beloppet af
dessa frälseskatteräntor till icke mindre än 1^ million kronor, hvaraf
kammaren torde finna, att detta är en stor fråga.

Jag yrkar bifall till statsutskottets afstyrkande förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den af herr
Sjö i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b af förevarande
utlåtande n:o 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets omförmälda
hemställan, bifallit den af herr Sjö i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 136 ja mot 52 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 7.

Herr statsrådet m, m. L. Annerstedt aflemnade följande Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen;
samt

med förslag till lag om rätt till fiske, lag angående förändrad
lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående förändrad lydelse
af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 december 1880.

Om utredning
och förslag
ang. inlösen
till statsverket
af frälseskatteräntor.

(Forts.)

De kongl. propositionerna bordlädes.

N:o 6.

26

Lördagen den 15 Februari.

§ 8.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag. innefattande vissa
bestämmelser angående god man för frånvarande delegare i dödsbo,
dels ock väckt motion angående delgifning af testamente med arfvinge,
som vistas å okänd ort.

§ 9.

Angående
lösen för vissa
slag af gravationsbevis.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande lösen för
gravationsbevis.

I detta utlåtande hemstälde utskottet:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
dels att — då förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 icke innehåller bestämmelser om lösen för gravationsbevis
för längre tid än 10 år, men ett gravationsbevis, för att lemna
fullständig upplysning om de i en egendom gällande inteckningar, måste
upptaga, förutom de inteckningar, som angifvas i de 10 sista årens
inteckningsprotokoll, jemväl de inteckningar för nyttjanderätt, rätt till
afkomst eller annan förmån af fast egendom eller servitut, bvilka derför^
allt från början af år 1876 blifvit i inteckningsboken antecknade
— i förordningen angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser
om skälig lösen för gravationsbevis, omfattande icke allenast de 10
sista åren utan jemväl derutöfver, beträffande inteckningar för nyttjanderätt,
rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller
servitut, tiden från 1876 års början;

dels ock att i förordningen angående expeditionslösen jemväl måtte
införas bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis rörande jernväg.
Efter uppläsande häraf anförde

Herr Danielson: Jag skall bedja att till lagutskottet eller
till dess ledamöter från denna kammare få framställa en fråga,
som jag icke tycker jag fått fullkomligt svar på i denna sak.

Här anhålles nu, att man skulle hos Kongl. Maj:t begära, att
Kongl. Maj:t ville gå i författning om införande af en bestämmelse i
expeditionstaxan, som skulle afse att få tillstånd en skälig lösen i
vissa fall för gravationsbevis i fråga. Är det nu meningen, att denna
lösen skulle bestämmas, utan att Riksdagen kommer att höras öfver
beloppet af densamma? Om så är, tycker jag det är mycket vanskligt,
att Riksdagen skrifver i de ordalag, som här afses, då Riksdagen derigenom
afsagt sig rätten att vidare yttra sig om beloppet af denna
lösen. Det kan hända, att beloppet då blir sådant, att man ryggar
tillbaka derför och finner det i många fall oskäligt. Jag ber derför
att af någon af lagutskottets ledamöter få höra, om det verkligen är
afsigten, att Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande skall få bestämma
beloppet af denna lösen.

27

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

Är det så, är jag mycket tveksam om att gå med på denna skrifvelse
eller detta lagutskottets utlåtande.

Herr von Krusenstjerna: Med anledning af den siste ärade
talarens yttrande, vill jag meddela, att nu gällande förordning angående
expeditionslösen ju tillkommit utan Riksdagens körande, och jag förmodar,
att lagutskottet icke haft för afsigt, att någon framställning
sedermera i ämnet skulle till Riksdagen aflåtas. Det synes ock åt
justitieombudsmannens utlåtande, som legat till grund för lagutskottets
framställning. Hvad lagutskottet här föreslår, är, att det måtte införas
bestämmelser om skälig lösen för gravationsbevis. När lagutskottet
så utgår ifrån, att gravationsbevis rörande nyttjanderättsinteckniugar,
som äro äldre än 10 år, skulle grundas på fastighetsboken,
så att man för deras utfärdande icke behöfde genomgå inteckningsprotokoll
ända tillbaka till 1876, så blir en gifven följd, om
denna lagutskottets uppfattning är rigtig, att besvären med gravationsbevisens
upprättande måste bli betydligt ringare än efter den andra
uppfattningen eller att domaren skulle behöfva genomgå inteckningsprotokollen
ända tillbaka till 1876, och i samma mån besväret blir
mindre, bör naturligtvis lösen blifva billigare.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Danielson: Jag är tacksam för den upplysning, som
meddelats mig. Jag trodde verkligen icke, att utskottet hade för afsigt
något sådant, som här framhållits. Men då ökas min tvekan än
mer, ty erfarenheten har visat, hur orimligt mycket man kan få betala
för ett gravationsbevis, som afser ett ganska litet hemman. Skulle
det nu komma i fråga äfven eu särskild betalning, hvarom man för
öfrigt icke kan så noga veta, huru högt den kan komma att gå, att
domaren behagar se efter, om ett hemman är besväradt med afgälder,
afsöndringar eller servituter, så kan det komma att gälla rätt betydliga
belopp, det kan bli alldeles för mycket till och med.

Jag tror verkligen icke, att det brådskar mer med denna fråga,
än att den antingen kan återgå till lagutskottet, som då kan återkomma
med eu bestämdare motivering, eller ock att man kan låta
hela frågan förfalla på ett år.

Jag är nemligen rädd för att nu släppa ut en fråga, afseende en
beskattning, som kan komma att allt för mycket drabba de små hemmansegarne.
I de orter af vårt land, der hemmansklyfningen är synnerligen
långt drifven, och der i allmänhet mycket små fastigheter öfvergå
genom arf eller köp, der är det ju klart, att dessa afgifter kunna
bli synnerligen betungande.

Jag är således, som sagdt, rädd för att släppa ut eu fråga så
sväfvande som denna. Kongl. Maj:t kan ju bestämma hvilket belopp
han finner skäligt, men erfarenheten har ådagalagt, hur ofantligt svårt
det är att sedan få ett sådant belopp ändradt eller nedsatt.

På grund af denna min uppfattning vågar jag yrka afslag å
utskottets hemställan.

Angående
lösen förvissa
slag af gravationsbevis.

(Forts.)

N:o 6.

28

Angående
lösen för vissa
slag af gravationsbevis.

(Forts.)

Lördagen den 15 Februari.

Herr WallmarTc instämde häruti.

Herr von Krusenstjerna: Herr Danielson anser, att det vore
bäst, att denna fråga finge hvila, och har derför yrkat afslag å utskottets
hemställan.

Jag ber då att få erinra om, hvad justitieombudsmannen uti inledningen
till sin framställning här i ämnet yttrar.

Han framhåller, huru Riksdagen upprepade gånger hade sysselsatt
sig med berörda fråga, och ehuru meningarna om sättet för dess lösning
varit delade, hade alla erkänt och utgått från, att en förändring
i det bestående borde ske. Enligt hvad justitieombudsmannen under
sina embetsresor haft tillfälle inhemta, delades denna uppfattning allmänt
af landets domarecorps.

Herr Danielson uttalade vidare en farhåga för, att följden af en
förändring möjligen kunde bli betungande och oskäliga afgifter, hvarför
det vore bättre som det nu är. Men jag vill ytterligare erinra
om, att denna förordning ostridigt är föremål för Kongl. Maj:ts bestämmanderätt,
hvadan således denna möjlighet skulle kunna finnas
ändå, vare sig man skrifver eller icke.

Öfvergår jag nu till den framställning, som är i fråga, så kan jag
icke se annat, än att justitieombudsmannens åsigt är mycket befogad.
Han erinrar om, huru olika uppfattningar gjort sig gällande vid utfärdandet
af gravationsbevis för nyttjanderättsinteckningar, som äro
äldre än 10 år; hurusom en del domare ansett sig skyldiga att före
utfärdandet af dessa bevis gå igenom inteckningsprotokollen ända tillbaka
till 1876, under det att andra stannat vid fastighetsboken.
Denna olikhet i uppfattning mellan domrarne har, på sätt justitieombudsmannen
visat, föranledt en olikhet i uppfattning dem emellan
beträffande den lösen, som skall åsättas dylika gravationsbevis.

Författningen är ostridigt i detta afseende mycket otydlig, ty
somliga anse, att den egentligen innehåller bestämmelser endast för
gravationsbevis intill 10 år, men lemnar frågan om gravationsbevis,
som skola sträcka sig längre tillbaka i tiden, alldeles obesvarad.

Nu har justitieombudsmannen kommit till den uppfattning, att
i fråga om dessa nyttjanderättsinteckningar 43 § inteckningslagen
vore bestämmande, då den stadgar, att anteckning uti boken är ett
nödvändigt vilkor för befrielse ifrån skyldigheten att förnya inteckning,
och att således hvarje inteckning af nyttjanderätt, som icke i
boken uppförts, skall förnyas inom 10 år.

Deraf följer, att en fastighet besväras dels med de under de sista
10 åren, enligt hvad inteckningsprotokollen utvisa, beviljade eller förnyade
inteckningar och vidare med de nyttjanderättsinteckningar, som
återfinnas å fastighetens upplägg uti boken, och af detta följer vidare
att domaren skall för att utfärda gravationsbevis angående äldre
nyttjanderättsinteckningar icke behöfva gå till inteckningsprotokollen
för längre tid tillbaka än 10 år, utan får hålla sig till fastighetsboken.

Ett stöd för denna uppfattnings rigtighet kan man, som kammaren
ser af justitieombudsmannens framställning, hvilken af lagutskottet
refererats, finna i den deri lemnade redogörelsen för huru denna § till -

29

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

korn. Der anföres, huru den lydde enligt lagbyråns förslag, och vidare
har refererats det yttrande, dåvarande justitiestatsministern afgaf vid
förslagets framläggande; och af detta iramgår tydligt, att den omredigering,
som då skedde på justitiestatsministerns initiativ, tillkom
för att domaren vid utfärdande af gravationsbevis rörande nyttjauderättsinteckningar,
äldre än 10 år, skulle ha rätt att grunda dem på
fastighetsboken och icke behöfva gå tillbaka till protokollen.

Denna uppfattning måste leda till att besväret med gravationsbevis
upprättande blir mindre och att således domrarnes ersättning
derför äfven bör blifva mindre än som efter den motsatta uppfattningen
skulle blifva fallet. Detta är ju en bestämd förmån, och då,
efter hvad lagutskottet trott sig finna, justitieombudsmannens hela lagtolkning
är fullkomligt rigtig, upprepar jag mm framställning om bifall
till lagutskottets hemställan.

Denna omfattar emellertid äfven en annan del, nemligen frågan
att förordningen om expeditionslösen måtte förtydligas med afseende
å lösen för gravationsbevis rörande jernväg. Här har justitieombudsmannen
visat —*• och lagutskottet har derutinnan med honom instämt

_ att i detta hänseende en bestämd lucka förefinnes i nu gällande

författning, som derom intet innehåller, hvilket också gifvit anledning
till en så olika uppfattning hos de tre rådstufvurätter, som hafva att
handlägga sådana ärenden, att, under det att en rådstufvurätt begränsat
denna lösen till 3 kronor, en annan satt 20 kronor som
maximum och den tredje till och med går utöfver denna siffra. Detta
torde visa, att äfven hvad den sista delen af lagutskottets hemställan
angår ett bestämdt behof af förtydligande förefinnes, och detta är for
mig ett ytterligare skäl att vidhålla mitt yrkande.

Angående
lösen för visso
slag af gravationsbevis.

(Forts.)

Herr Danielson: Den ytterligare utredning, som lagutskottets
vice ordförande nu har gifvit, kan ju i och för sig förtjena afseende,
men jag tror ändock, att förhållandet är något bättre så.dant det nu
är. Ty om man löser ett gravationsbevis för att få se, hvilka penninginteckningar,
som egentligen besvära en hemmausdel, vet man, hvad
man skall betala, då det ju i detta fall är tillräckligt att genomgå
protokollen för de senaste tio åren. Hvad åter beträffar bevis angående
andra förhållanden, som beröra hemmanet, behöfver man nu
för ett sådant i vanliga fall icke betala mera än 1 krona 50 öre, men
huru hög denna afgift hädanefter skulle blifva, vet man icke. Jag
tror derför, att det är bättre att bibehålla den lilla, bestämda afgift,
som vi ha, än att släppa ut hela frågan i dess vidd. Ty det skulle
kunna hända, att de bestämmelser, Kongl. Maj:t, skulle komma att
utlärda, gåfve domarena rätt att taga betaldt särskildt för hvarje inteckning,
som betungade en fastighet, vare sig för nyttjanderätt, rätt
till undantag, afsöndring, servitut o. s. v., och då undrar jag, hvart
det skulle taga vägen. Det der besväret med att i dessa fall genomgå
protokollen för längre tid än tio år tillbaka tror jag icke behöfva
förekomma, ty fastighetsboken gifver i detta hänseende tydligt besked.

Om lagutskottet hade kommit med en hemställan om ändring i
den retning, att för här ifrågavarande gravationsbevis särskild lösen

N:o 6. 30 Lördagen den 15 Februari.

Angående icke borde utgå, hade jag säkerligen kunnat vara med derom Jag
7angaJgZatr0r’ f4 detta,hade vant mera rimligt, ty det lärer väl icke vara så
vationsbevis. besvär förenadt med att utfärda ett dylikt bevis. Men att

(Forts.) uppmana regeringen att ålägga vederbörande att i detta fall betala
säl skild lösen kan jag icke vara med om. Om, som sagdt, lagutskottets
utlåtande hade gått i motsatt rigtning, så skulle jag hafva varit
utskottet tacksam.

Mer än en gäng har man redan hört missbelåtenhet med dessa
förhållanden uttalas. Som herrarne veta, förhåller det sig nu med
denna sak på det sättet, att, sedan ett gravaiionsbevis angående
penninginteckning blifvit utfärdadt, domaren vanligtvis å detsamma
tillägger: “Derförutom besväras fastigheten af följande inteckningar:

~ ■_ **• bör detta tillägg kräfves då särskild lösen. Som det nu

är stäldt, vet man emellertid, att man vanligen icke behöfver betala
mer än 1 krona 50 öre, men huru det skulle gå hädanefter är
obekant, ’

Som herr talmannen föredragit lagutskottets hemställan i ett
sammanhang, ber jag att få förtydliga mitt yrkande'' derhän, att jag
yrkar afslag endast å första punkten, som börjar med “dels att —
Jag har deremot ingenting att invända mot den sista punkten, som
nu emellertid torde böra på följande sätt formuleras: “att i förordningen
angående expeditionslösen måtte införas bestämmelse om
sliälig lösen för gravationsbevis rörande jernväg. “

Jag anhåller således att få yrka afslag å första stycket i utskottets
hemställan och bifall till det senare med den lydelse" jag nu angifvit.

Herr Hedin: De anmärkningar, som många gånger framstälts
mot expeditionstaxan, hvilken af Kong!. Maj:t i administrativ väg utfärdas,
ha nog varit af den beskaffenhet, att man icke kan annat än
finna de betänkligheter, som uttalats mot den föredragna punkten
af den talare, som nyss satte sig, vara ganska väl grundade. Om
emellertid kammaren skulle vara tveksam att rent afslå den första

punkten i lagutskottets hemställan, så funnes, synes det mig _ jag

hemställer det till öfvervägande — en annan, rätt lämplig utväg: det
vore att, på sätt herr Dmielson föreslagit, visserligen bifalla andra
punkten, men besluta återremitterande till lagutskottet af den första
för att under tiden, till dess ärendet återkommer till Andra Kammaren
— förmodligen blir det godkändt, sådant det föreligger från lagutskottet,
i den Första — öfvertänka och då vara beredd på att föreslå
en annan formulering af första punkten i lagutskottets hemställan,
sådan, att man derigenom kunde undanrödja de berättigade betänkligheter,
som herr Danielson framstält, hvarefter, enligt hvad jag förmodar,
en sammanjemkning mellan de båda kamrarues beslut kunde
komma till stånd.

För den händelse, att någon skulle understödja detta förslag om
en återremiss, fager jag mig friheten att framställa detsamma, men
jag skall naturligtvis icke besvära kammaren med någon votering derom.

Herr Danielson: Om kammaren vill gå till väga på det sätt,

31

N:0 6.

Lördagen den 15 Februari.

som herr Hedin föreslagit, har jag ingenting deremot, blott jag kan Angående
vinna hvad jag afser, och det är ju möjligt, att detta mål lättare kan
vinnas genom en återremiss. Hvarför jag icke yrkade återremiss, vati0nshevis.
beror derpå, som den värde talaren sjelf antydde, att Första Kammaren (Forts.)
förmodligen godkänner utskottets utlåtande. Det är ju möjligt, att,
om ärendet återremitteras och utskottet får tillfälle att försöka en
sammanjemkning, detta kan leda till ett uttalande, som går i den
rigtning, jag antydt. Man skulle i hvarje fall vid ärendets förnyade
behandling kunna närmare formulera ett yrkande, som går åt samma
håll.

Jag har, som sagdt, ingenting emot en återremiss, men för att
kammaren må få tillfälle att välja mellan afslag och återremiss, skall
jag dock vidhålla mitt yrkande.

Herr Lundell: Jag tror, att det vore önskvärdt, om man finge

denna fråga återremitterad, ty utskottet har visserligen indirekt uttalat
som sin åsigt, att lösen icke bör ökas för dessa bevis, då det är fråga
om afgälder, undantag och dylikt, men utskottet säger icke detta direkt.

Kunde man från lagutskottets sida få ett uttalande ungefär af denna
lydelse, att då utskottet funnit, att domarenas besvär med utfärdande
af dessa bevis är nästan intet, hemställes, att Kongl. Maj:t vid utfärdandet
af en ny expeditionstaxa måtte bestämma, att särskild lösen
för dylika bevis icke skall utgå, så komme man i en bättre ställning
än nu. Ty nu förhåller det sig så, att domarena för dessa bevis taga
lösen med 1 krona 50 öre, 1 krona 75, 2 kronor o. s. v. Kunde
man komma till något bestämdt i detta hänseende, vore redan detta
en fördel. Jag tror derför, att en återremiss vore lämplig, för att
sedan en sammanjemkning må komma till stånd. Jag instämmer
derför i yrkandet om återremiss till lagutskottet.

Öiverläggningen var slutad. T fråga om utskottets i första punkten
gjorda hemställan hade yrkats Do) bifall till nämnda hemställan;

2:o) afslag derå; och 3:o) återförvisande af ärendet i denna del till
utskottet. Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa
yrkanden och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Votering blef emellertid
begärd, i följd hvaraf och sedan till kontraproposition antagits yrkandet
om återremiss, nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i första punkten a
förevarande utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

32 Lördagen den 15 Februari.

Vinner Nej, bär kammaren återremitterat nämnda punkt till laeutskottet.
6

in ®JPröstningen visade 40 ja, men 147 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med nejpropositionens innehåll.

Utskottets hemställan i den senare punkten bifölls.

§ 10.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 9,
i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 117 8 skiftesstadgan.
ö

Angående
tillägg till 26
§ väglagen.

§ 11-

.. Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af
vackt motion om tillägg till 26 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Uti en af herrar J. Nordin i Hammerdal och Walter inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 95, hvilken af kammaren blifvit till lagutskottet
hänvisad, hemstäldes, att Riksdagen måtte besluta följande
tillagg till 26 eller annan § i gällande lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet:

Det ankommer på Konungens befallningshafvande att efter ansökning,
och sedan jemlikt § 4 väghållningsskyldige blifvit hörda och
häradsrätten afgifvit yttrande, för särskilda vägsträckningar pröfva,
om, till förekommande af vägens sönderskärande, det må vara förbjudet
att för tyngre hjuldon eller hjuldon afsedda för tyngre lass använda
hjul af mindre än viss bredd, eller om för samma syfte andra likartade
bestämmelser erfordras, samt att för ändamålet utfärda nödiga
föreskrifter med föreläggande af vite, der så finnes skäligt.

Enligt denna § förfallna viten skola ingå till distriktets vägkassa.
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Nordin i Hammerdal begärde ordet och yttrade: Jag kan
icke annat än beklaga, att lagutskottet afstyrkt min föreliggande
motion. Jag gör det ej så mycket för min egen del, ty jag är icke
betungad med några utgifter för vägars underhåll, som icke fast mer
för de mångas, i synnerhet på sina ställen i Norrland, hvilka verkligen
fa vidkännas dryga kostnader derigenom, att huru tunga lass som helst
fä forslas på lastvagnar med smala hjulringar. Man tänke sig hvartill
det leder, att en forman har rätt att på hjuldon med hjulringar af
endast 1* tums bredd frakta bördor af ända till 100, ja, öfver 100
hspunds vigt. De stackars bönder, som äro skyldige att underhålla
e vägar, hvarå sådana fordon forslas fram, få derigenom vidkännas
sä oerhörda kostnader, att det ej är mer än billigt, att, för lindring
i dessa kostnader, tillägg i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet göres i den rigtning, att Kongl. Maj:ts befallnings -

No 6.

Lördagen den 15 Februari. 3,1

hafvande, efter ansökning ock sedan de vägkållningsskyldige blifvit
hörda och häradsrätten afgifvit yttrande, inå ega rätt att vidtaga åtgärder
till förekommande af vägars sönderskärande.

Utskottet yttrar först, att utskottet ej kan finna, “att eu lagändring
i den af motionärerna angifna rigtning, hvilken iunebure införandet
i svenska väglagstiftningen af en för densamma hittills alldeles
främmande princip, skulle under nuvarande förhållanden vara lämplig.
Och utskottet befarar, att densamma skulle för dem, som komme att
deraf beröras, medföra kostnader och olägenheter, vida öfverstigande
de möjliga fördelar, som deraf skulle beredas." Jag deremot kan
hvarken inse, att begäran om införande af en ny princip i väglagstiftningen,
då denna princip visat sig vara af behofvet påkallad, är
orimlig, ej heller att den bort utgöra något giltigt skäl för utskottet
att afstyrka motionen, utan snarare tvärtom. Och hvad kostnaderna
beträffar, föreställer jag mig, att utskottet tänkt sig, att de “komme
att gå öfver all reson*1. Så blifver likväl ej förhållandet. Då en
liknande lag antogs för Nordre Throndhjems amt i Norge, gjorde sig
der samma farhågor gällande i afseende på kostnaderna för ändring
af hjulringarne å åkdonen, men det befans vid lagens tillämpning, att
kostnaderna för dem, som af lagen berördes, blefvo ringa, ty endast
jernskenorna på hjulringarne behöfde utsträckas till den föreskrifna
bredden. Jag tycker derför, att, då behofvet af den af mig föreslagna
lagförändringen visat sig synnerligen stort i Norrland och framför allt
i det landskap, Jernband, som jag bäst känner till, och då syftet med
densamma är särdeles rimligt samt några Övergrepp derigenom icke
behöfva befaras, kammaren bör bifalla motionen. Jag kan åtminstone
icke finna, att denna lagförändring komme att göra intrång på någons
rätt. Ty om en församling eller kommun önskade begagna sig af
lagen, Unge Kong!. Maj:ts befallningshafvande först domsrätt i denna
sak, sedan den hört de väghållningsskyldiges tankar och häradsrätten
öfver ansökningen afgifvit yttrande.

Vidare yttrar utskottet: “Härtill kommer, att ett antagande af
motionärernas förslag skulle kunna leda derhän, att en person, som
t. ex. hade att med tyngre lass färdas öfver flera väghållningsdistrikt,
blefve nödsakad att, för undvikande af straffpåföljd, för vissa delar
deraf begagna hjul af annan beskaffenhet än dem, som under öfriga
delen af vägen ''vore tillåtna." Nå, det är väl sant, att i vissa delar af
vårt land sådana förhållanden kunna göra sig gällande, som utskottet
här berört, men i andra delar af landet alldeles icke. Jag kan derför
icke finna, att detta är något skäl för att afstå motionen.

Då jag emellertid ej varit i tillfälle att på lämplig tid för utskottet
angifva de önskemål, som i denna fråga gjort sig gällande
inom min valkrets, beder jag att i protokollet få intagna de uppmaningar
om att verka för nu ifrågavarande lagförändring, som jag
derifrån erhållit från icke mindre än tio kommuner, äfvensom af ett
af tre länsmän i frågan gemensamt afgifvet utlåtande.

Jag anhåller för öfrigt om bifall till min motion och afslag ä
utskottets hemställan.

Angående
tillägg till 26
$ väqlagt n.
(Forts.)

Andra Kammarens Prot. 1806. N:o 6.

A

N:0 6. 34

Lördagen den 15 Februari.

Angående
tillägg till 26
§ väglagen.

(Forts.)

Protokoll, fördt vid hållen kommunalstämma med Alanäs sockens
väghållningskyldige i Alanäs sockenstuga den 8 december
1895.

§ 1.

S. D. Efter skedd pålysning sammanträdde väghållningsskyldige
inom Alanäs kommun för att uttala sig i fråga, huruvida ej något
kunde åtgöras för att i någon mån minska det allt för tyngande
sommarvägunderhållet inom länet och hvilket underhålls dyrbarhet till
största delen beror af den stora varutrafik, som bedrifves synnerligen
till länets norra socknar, och uttalade stämman såsom sin åsigt, att
enda möjligheten till en förbättring härutinnan vore, om i lag större
bredd å hjulringarne på fordonen, i förhållande till forans tyngd,
kunde föreskrifvas; och beslöts att till riksdagsmannen herr J. Nordin
i Hammerdal uttala denna kommunens önskan och att han vid kommande
riksdag måtte framlägga motion i ämnet.

Att justera protokollet utsågos inspektören Ivar Sundeman och
handlanden Olof Johansson i Alanäset.

Som ofvan
Per Mickelsson.

Justeradt:

Ivar Sundeman.

Öl. Johansson.

Uppläst i Alanäs kyrka den 15 december 1895

af I. P. Hörnfeldt,
v. Komminister.

Rätt afskrifvet betygas af

Per Mickelsson.

Kommunalstämmans ordförande.

Utdrag af protokoll, fördt uti extra kommunalstämma med
Laxsjö församling den 8 december 1895.

§ 1.

S. D. På derom gjord begäran, har kommunalstämma till denna
dag utlysts för att höra socknemännen, om de vore villiga och ansåge
skäl vara att hos valkretsens riksdagsman, J. Nordin i Hammerdal,
göra framställning om motions väckande vid nästa riksdag om i lag
stadgad föreskrift, att hjulringar och skenor å lastvagnar och kärror,
afsedda för forsling af lass på allmänna landsvägar, höra hålla minst
10 cm. bredd.

Sedan ärendet framstälts, uppstod derom en liflig diskussion,

'' Lördagen den 15 Februari. 35 N:o 6.

hvarunder enhälligt uttalades den åsigten, att de smala hjulringar, Angående
som nu allmänt begagnas å lassfordon, lätt skära ned i vägbanan, Jf6

hvarigenom djupa hjulspår uppkomma, i hvilka vatten vid regnväder (Forts.) ''
samlas och upplöser väggruset till den grad, att inom jemförelsevis
kort tid rätt hårda och väl grusade vägar förvandlas till en enda
lermassa med djupa polar, hvarigenom vägarne bli i det närmaste
ofarbara, till stor ansträngning och plåga såväl för formän som dragare.

Dessutom framhölls och lades särskild vigt på den ökade kostnad,
som för de ändå nog betungade väghållningsskyldige af denna orsak
tillskyndas en kostnad, som med tiden blir allt odrägligare till följd
af den sig alltjemt ökande trafiken.

Då nu socknemännen vore fast öfvertygade om, att en lag i
ofvannämde syfte skulle i väsentlig mån underlätta väghållningen,
hvarom man egde erfarenhet från Norge, der sådan lagbestämmelse
redan är införd, samt att man ock derigenom skulle blifva förskonad
från att åse och äfven sjelf nödgas göra sig mången gång rent af
skyldig till djurplågeri, så ville de enhälligt, och med uttalande af sin
lifliga önskan om framgång deraf genom öfversändande af detta protokollsutdrag,
vördsamt anmoda herr riksdagsmannen J. Nordin, att vid
kommande riksdag afgifva motion i syfte att erhålla en lag om hjulringars
bredd å fordon, afsedda för forsling af lass å allmänna vägar.

Som ofvan
Lars Nilsson,

Ordförande.

Uppläst och justeradt:

Kjel Påhlsson.

Kjel Olofsson.

Uppläst uti Laxsjö kyrka den 15 december 1895 af

Edv. R. Nydahl.

Rigtigheten häraf bestyrkes af

Lars Nilsson,

Kommunalstämmans ordförande.

Utdrag af protokoll, fördt vid kommunalstämma med Näskotts
sockens röstberättigade medlemmar söndagen den 8 december
1895.

§ 2.

Enär underhållet af våra landsvägar sommartiden i afsevärd grad
försvåras derigenom, att ingen lagbestämmelse finnes om minsta tillåtna
bredd å hjulringarne vid körslor af tyngre lass, uttalade sig de närvarande
enhälligt för önskvärdheten af en lag härom samt beslöto att

N:a 6.

36

Lördagen den 15 Februari. •

Angående
tillägg till 26
# väglagen.

(Forts.)

till sin riksdagman, herr J. Nordin, ingå med anhållan, att, efter utredning
af frågan, i riksdagen väcka motion om begränsning af dessa
de vägfarandes rättigheter att oafsedt lassens tyngd använda kördon
med smala hjulringar.

Sockenstugan som ofvan

Justeradt:
Lars Jonson
Nils Person.

Magnus Faxén,
Stämmans ordförande.

Rätt transsumeradt betygar

Magnus Faxén.

Utdrag af protokollet, hållet vid sammanträde med Ströms
sockens vägbyggnadsskyldige i dess sockenstuga den 8
december 1895.

S. D. Efter derom skedd pålysning, sammanträdde kommunens
vägbyggnadskyldige för att höras och uttala sin åsigt rörande väckt
förslag om åstadkommande af en lag för Jeratlands län om hjulringars
bredd å lastvagnar, som begagnas i och för varutransport å allmänna
landsvägen sommartiden, till exempel i likhet med hvad derom finnes
stadgadt i vårt grannrike Norge. Stämman yttrade, att som vägunderhållet
sommartiden blir för hvarje år allt mer och mer kostbart,
så vore allmän önskan, att en sådan lag kunde komma till stånd,
nemligen: att hvarje lasskörare eller forbonde ålägges vid böter att
hafva 8 å 10 centimeter breda hjulringar på sina lastvagnar eller i
förhållande till forans tyngd, hvilket i betydlig mån skulle uuderlätta
det kostbara vägunderhållet.

Stämman beslutade att uppdraga åt ortens riksdagsman att vid
nästa riksdag söka verka för åstadkommande af en sådan lag, för
hvilket ändamål utdrag af detta protokall skulle honom meddelas.

Att justera detta protokoll utsågos J. U. Holm och Olof Andersson
i Hillsand.

Som ofvan
A. Rosenberg.

, Justeradt:

J. TJ. Holm.

Olof Andersson.

Kungjordt i Ströms kyrka den 15 december 1895 af

O. N.

Rätt utdraget; betygar.

A. Rosenberg.
Kommunalstämmans ordförande.

Wagenius.

37

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

Utdrag af protokoll vid kommunalstämma med Frostvikens
socknemän å Gäddede den 15 december 1895.

§ 2.

Med erfarenhet af de alltjemt ökade, för många jordbrukare
ruinerande årliga utskylderna, hvartill i första rummet må räknas
oerhörda kostnader för underhållet sommartiden af de allmänna vägarne
inom Jemtland, samt med kännedom om den lättnad norrmännen i
Nordre Trondhjems amt förstått att praktiskt bereda sig i detta afseende
genom att i öfverensstämmelse med sina väglagar fastställa
“Regler för bruk af körredskap på samtlige allmänna vägarne inom
nordre Throndhjems Amt“; och fullt förvissade, att enahanda regler
gällande för Jemtland ovilkorligen skulle komma att medföra de största
fördelar, beslöto stämmans väghållningsskyldige enhälligt att medelst
utdrag af detta protokoll till herr riksdagsmannen i Andra Kammaren
förr norra Jemtland J. Nordin i Hammerdal göra framställning om
väckande vid 1896 år riksdag af motion om stadgande af lag inom
provinsen Jemtland för bruket af fordon sommartid på dess allmänna
vägar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan berörde regler för
nordre Throndhjems Amt, eller sålunda att

l:o för forslande af lass intill 700 kilograms vigt per axel hjulringarnas
bredd å fordonet bör vara minst 8 cm.,

2:o för forslande af lass, som är tyngre än 700 kilogram pr
axel, bör hjulringarnas bredd å fordonet hålla minst 10 cm.

3:o från bestämmelsen i första punkten undantagas körslor för
eget behof, när lassets vigt icke öfverskrider 350 kilogram pr axel,
samt för inforsling af årsväxten;

4:o bruk af körredskap, hvarvid lasset eller något deraf eller
någon del af fordonet släpar på vägbanan, förbjudes.

Justeradt:

L. Sillström.

J. Lidström.

Rätt utdraget; betygar

ex officio
O. D. Hanson.

Som ofvan
O. D. Hanson,
Ordförande.

Utdrag af protokollet, hållet vid extra kommunalstämma med
Gåxsjö församling den 15 december 1895.

§ 2.

Enligt pålysningen hade kommunens väghållningsskyldige att öfverägga
och besluta om åtgärders vidtagande för att möjliggöra under -

Angående
tillägg till 26
§ väglagen.
(Forts )

N:o 6. 38 Lördagen den 15 Februari.

tiusa^tiuse sommartiden af de allmänna vägarna inom tingslaget, då vid

X$ väglagen.0 ^en diskusion, som föregick beslutet, utan meningsskiljaktighet uttalades
(Forts.,) behofvet af sådana lagbestämmelser för detta land, särskildt norra Sverige,
som en lång följd af år tillämpats i vårt grannland Norge, nemligen
att följdbredden å hjulringarna på lassåkdon skall vara lämpad efter
lassens tyngd. Och som försök gjorts med motioners väckande uti
länets landsting, utan att medföra önskadt resultat af anledning det
frågan legat utom landstingets befogenhet, enades de i frågan röstberättigade
om att ingå till ortens riksdagsman herr J. Nordin med
begäran, det han ville vid förstkommande riksdag väcka motion i
ofvannämnda syfte, och skulle denna begäran ske genom tillställande
af utdrag af detta protokoll.

§ 3.

Landstingsmannen Ab. Öhrberg i Gåxsjö och hemmansegaren
J. Nyström i Brattåsen valdes att justera detta protokoll.

Som ofvan
Erik Pehrsson.

• Ordförande.

Justeradt:

A. Öhrberg.

J. Nyström.

Uppläst i H:dals kyrka sond. d. 22 december 1895 af Hamberg.

Rätt utdraget betygar
Erik Pehrsson.

Utdrag ur protokoll vid lagligen utlyst ordinarie kommunalstämma
i Föllinge sockenstuga 27 december 1895.

§ 10.

När man har klart för sig de oerhörda utgifter, sommarunderhållet
af våra landsvägar årligen förorsakar de vägunderhållningsskyldige, och
man vet, att tunga lass forslade på fordon med smala hjulringar i
ofantligt stor grad söndergräfva och förstöra våra vägar, har man tänkt
sig att, om en lag härstädes likasom i Norge stiftades, som föreskrefve
ett bestämmande af hjulringarnes bredd i förhållande till lassets tyngd,
detta skulle i betydlig mån återverka på sommarvägunderhållet.

Då fråga framstälts, att till riksdagsmannen i Andra Kammaren
herr skolläraren J. Nordin i Hammerdal ingå med anhållan, att han i
nämnda syfte frambure en motion vid nästinstundande riksdag, god -

39

N o 6.

Lördagen den 15 Februari.

kände stämman enhälligt detta förslag, och skulle utdrag af detta
protokoll till herr riksdagsman J. Nordin öfversändas.

Ur det justerade och i kyrkan 1 januari 1896 upplästa protokollet
Rätt utdraget betygar

Föllinge 2 januari 1896.

Ex officio
Ph. Mitander.
Kommunalstämmans ordförande.

Utdrag ur protokollet vid ordinarie kommunalstämma i Ivyrkås
den 27 december 1895.

§ 4.

Vid öfverläggning, om en lag vore nödvändig och önskvärd, som
bestämmer hjulringarnes bredd å lastvagnar, uttalades allmänt den
åsigten, att under nuvarande förhållanden, med de brukliga smala hjulringarna,
och den stora trafiken särskilt under höst och vår, är det
förenadt med stora kostnader, och nästan omöjligt, att hålla vägarne i
någorlunda trafikabelt skick.

På grund deraf anser stämman det nödvändigt, att en lag, exempelvis
som i Norge, med det första kommer till stånd för provinsen Jemtland,
som bestämmer hjulringarnas bredd å lastvagnar, till lättnad för
väguuderhållningsskyldige.

Och beslöts, att utdrag af protokollet skulle genom undertecknad,
stämmans ordförande, tillställas riksdagsmannen J. Nordin i Hammerdal,
med anhållan, att motion måtte afgifvas vid kommande riksdag i härofvan
angifvet syfte.

Rätt utdraget intygar
Kyrkås den 28 december 1895

J. Jönsson.
Stämmans ordförande.

Utdrag af protokollet vid ordinarie kommunalstämma i Hammerdals
sockenstuga fredagen den 27 december 1895.

§ 6.

Med hänsyn till den stora varutransporten efter allmänna lands''
vägen från Östersund upp till Ström, hvilken snart sagdt omöjliggör åt

Angående
tillägg till 26
§ väglagen.
(Forts.)

N o 6-

40

Lördagen den 15 Februari.

rimlig kostnad kunna underhålla vägen, sommartiden, i farbart

TSC». hvad iUNoa ade. sta™n enhälligt som sin önskan, att, i likhet med
''Forts.) ÖVad 1 ^ 0rge ar infordt, äfven hos oss en lag komme till stånd, hvarigenom
hjulnngarnes bredd å lastvagnar blefve bestämd i förhållande
till lassets tyngd, och att vår riksdagsman vid instundande riksdag
ville vacka motion i detta syfte, för hvilket ändamål utdrag af detta
protokoll skulle på ordförandens försorg tillställas honom.

§ 9.

Att justera detta protokoll valdes Jonas Danielsson i Mo och Per
Svensson å Prestgården.

Som ofvan
Olof Svensson.

Justeradt:

Jonas Danielsson.

Per Svensson.

Uppläst från predikostolen i Hammerdals kyrka den 29 december
1895 af P m.

Rätt utdraget betygar

Olof Svensson.
Kommunalstämmans ordförande.

Utdrag ur protokoll, fördt vid hållen extra kommunalstämma
i Hotagens sockenstuga den 19 januari 1896.

§ 2-

Med kännedom om de oerhörda kostnader, som sommarunderhållet
af allmänna landsvägar årligen förorsakar de underhållsskyldige, och
fullt öfvertygad om att dessa kostnader i betydlig mån skulle minskas,
om hjulringarnes bredd å lastvagnar bestämdes i förhållande till lassets
tyngd, ungefär som i Norge, beslöts och på derom väckt förslag efter slutad
öfverläggning, framstäld proposition, att till riksdagsmannen herr J. Nordin
i Hammerdal ingå med begäran om att vid nästinstundande riksdag
väcka motion om behöflig lag i berörda syfte, hvarför utdrag häraf
att såsom sådan begäran gälla, öfversändes till bemälde herr J. Nordin!

Ur det justerade protokollet rätt uttaget betygar
Hotagen den 20 januari 1896

G. Eriksson

Kommunalstämmans ordförande.

Lördagen den 15 Februari. 41

Till herr riksdagsmannen J. Nordin.

Då underteckande, länsmän i Hammerdals tingslag af herr riksdagsmannens
valkrets, erhållit kännedom om att herr riksdagsmannen till
innevarande Riksdag ämnar motionera i ändamål om bestämmelse i lag
af viss bredd af hjulskenor å lassåkdon, vilja vi härmed tacksamt erkänna
motionens högst behjertansvärda syfte samt sluta oss till socknarnes
i herr riksdagsmannens valkrets uttalanden under tillönskan af
framgång.

Hammerdal den 24 januari 1896.

Joll. Gärdm, Alfr. Carlsson, Karl Blix,

l&nsman i Ströms distrikt. länsman i Frostvikens t. f. länsman i

distrikt. Hammerdals distrikt.

Herr Nilsson i Skärhus anförde: Herr talman, mina herrar!
Inom utskottet fans icke någon meningsskiljaktighet i afseende på
frågan, om den nu föreliggande motionen borde afslås eller icke. Ty
vi voro • alla eniga om, att det skulle leda till rena orimligheter att i
lagen intaga sådana bestämmelser som dem, motionärerna föreslå. Man
skulle ju, om motionen bifölles, komma derhän, att eu person, som
med lass måste färdas öfver flera väghållningsdistrikt, kunde blifva
tvungen att byta om hjul på sitt åkdon för att undvika att komma i
kollision med lagen. På grund af de skäl, som utskottet framstält, af
hvilka jag här nu omnämnt ett, skall jag derför be att få yrka afslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Att bifalla denna motion tror jag
skulle vara att gå tillbaka i stället för att gå framåt. På den senare
tiden har man ju sökt göra hjuldonen så lätta som möjligt för att
skona dragarne; men genom ett bifall till motionen skulle man ju
föreskrifva, att hjuldonen skulle göras tyngre. Och dessutom skulle
man — såsom i betänkandet blifvit framhållet — kanske äfven blifva
nödsakad att vara försedd med flere sorters hjul till samma vagn.
Jag tror derför det icke är skäl att bifalla dylika motioner. I år är
det nu blott fråga om hjulen; men ett annat år kan det komma en
motion om att man icke får färdas med hästar, hvilkas tyngd öfverstiger
den eller den vigten; ty då vägarne äro lösa, kunna de också
förstöras af tunga hästar. Jag skall derför be att få yrka afslag å
motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 11, i anledning

N:0 6.

Angående
tillägg till 26
3 väglagen.
(Forts.)

N:o 6.

42

Angående
tillägg till 26
§ väglagen.
(Forts.)

Lördagen den 15 Februari.

af väckt motion om tillägg till 35 ock 53 §§ i lagen angående väghållnings
besvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 125, hemstälde herr J. Andersson i Öhrstorp,
att Riksdagen för sin del ville besluta ett tillägg till 35 § i lagen
angående vägkållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 af följande lydelse:

Nämndeman, som biträder vid vägsyn, tillgodonjuter dagarfvode
enligt 5 klassen i gällande resereglemente samt skjutsersättning beräknad
efter lega för en häst för hvarje kilometer väg, som besigtigats;

samt ett nytt moment till 53 § i samma lag så lydande:

vägsyningskostnader.

Uti föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Andersson i Öhrstorp yttrade: Med kännedom om det
ökade besvär, som genom den nya väglagen blifvit lagdt på nämndemännen
vid vägsyn, trodde jag mig hafva skäl till den framställning
jag gjort om ersättning åt dem. Men då jag nu finner, att lagutskottet
så enhälligt afstyrkt min motion härom, att icke en enda af dess
ledamöter reserverat sig, skall jag icke göra något yrkande. Det förefaller
mig likväl något besynnerligt, att utskottet säger, att, om nämndemännen
skulle erhålla ersättning för biträde vid vägsyn, detta skulle
kunna för de väghållningsskyldige medföra ganska afsevärda kostnader;
under det att man deremot icke anser, att kostnaderna äro afsevärda,
då de få bäras af nämndemännen sjelfva. Detta är ett resonnement
som jag ej kan förstå.

Vidare tyckes det, som om lagutskottet hölle så strängt på den
principen, att kommunala förtroendeuppdrag böra fullgöras utan ersättning.
Jag föreställer mig dock, att man långt före detta öfvergifvit
den principen, hvilket man ju lätt kan finna, om man ser på resereglementet
och dess bestämmelser. Jag skall emellertid, som sagdt,
icke göra något yrkande; men jag finner det ganska orimligt, att nämndemännen
skola fortfarande hafva de ökade skyldigheter, som väghållningsbesvären
nu medföra, utan någon som helst ersättning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 12, i
anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande konkurslag,
att borgenär förhindras att genom uppgifvande af origtig fordran utöfva
obehörigt inflytande på konkursförvaltningen.

§ 14.

För motions afgifvande hade sig anmält herr S. J. Boethius,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 218, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående åtgärder för åvägabringande af en läroverksreform.

43

N:o 6.

Lördagen den 15 Februari.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 218, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden n:o 2, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl.
bof- och slottsstaterna;

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;

n;o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

mo 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjelmare kanal- och
slussverks reparationsfond; och

n:o 21 angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit, sedan” ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.

§ 16.

i ''t ;

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr P. Nilsson i Tönnersa under 11 dagar från och med den 1.)

denDherr O. G. Enkson i Öfra Odensvi under 2 dagar från och med
den 17 dennes;

herr H. Holmlin under 10 dagar från och med den 19 dennes;
herr P. Andreasson under 10 dagar från och med den 19 dennes,
herr C G. Bäckgren under 6 dagar från och med den 17 dennes;
herr C A. Carlsson under 10 dagar från och med den 19 dennes;
herr II. Andersson i Nöbbelöf under 8 dagar från och med den

herr A. G. Anderson i Himmelsby under 4 dagar från och med
den 17 dennes; och

herr A. Olsson i Mårdäng 5 dagar från och med den 18 dennes.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag,
skildes klockan 1,3 5 e. m.

hvarefter kammarens ledamöter åtIn
fidem

E. Nålborst Böös.

N:0 6.

44

Tisdagen den 18 Februari.

Tisdagen den 18 februari.

Klockan } 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 dennes.

§ 2.

Angående Vid föredragning för remiss till vederbörligt utskott af Kong!.

proposition om Proportion till Riksdagen med förslag till ändrad lydelse af

ändring i 2 ^ 8 4:0 och ö § 10:o tryckfrihetsförordningen begärdes ordet af

4:o och S $

W:o tryck- Herr Hedin, som yttrade: Det är fägnesam! att förnimma, att

Jnninqen.r " ProPosilion icke är kontrasigaerad af den nuvarande

chefeu for justitiedepartementet, utan af hans företrädare, hvilken här
torde hafva funnit en konvenabel utslutning på sin politiska bana, då
han gjort sig till ansvarig utgifvare af ett förslag till grundlagsförändring,
redigerad t af — chefen för generalstaben. Det skulle hafva varit
°.t?sk.v‘'',rc^> aH nye chefen för justitiedepartementet hade varit i
tillfälle att förhindra lramläggandet af denna proposition för Riksdagen,
äfven om hans åtgärd i detta afseende kommit så sent, att man fått
uppoffra tryckningskostnaden; ty den är i sjelfva verket uppoffrad i
alla fall. Det här först föreslagna tillägget till 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
kommer nemligen aldrig att blifva svensk grundlag, enär
det aldrig kommer att finnas en Andra Kammares majoritet, som är
i stånd att votera en sådan bestämmelse. Äfven om mot all förmodan
omständigheterna skulle så foga sig, att förslaget i denna del blefve
oförändradt antaget till hvilande, derför att många tycka som så, att
denna preliminära åtgärd betyder ingenting, i ty att den till ingenting
förbinder, så kommer förslaget i alla fall att afslås vid nästa riksdag.
Om sålunda ett ytterligare uppskof på tre år — jag säger tre år, under
antagande att icke någon upplösning af Andra Kammaren skulle mellankomma
häraf blir följden, så kommer ansvaret för detta — hvilket
jag icke anser vara betänkligt alls — att uteslutande drabba regeringen,
som icke för att preparera denna reform begagnat sig af de två första
riksdagarne under denna valperiod, utan dröjt till den sista riksdagen
i perioden, för att då framlägga ett förslag, om hvars oantaglighet
regeringen kunnat få upplysning genom att vända sig till hvem som
helst, som har den ringaste förmåga att bedöma innebörden af en
presslagsbestämmelse.

Jag säger, herr talman, att det föreslagna första tillägget till § 2
mom. 4 tryckfrihetsförordningen aldrig kommer att blifva svensk grundlag,
och jag skall tala om hvarför. Det är derför, att detta tillägg

Tisdagen den 18 Februari. 45 N:o 6.

auktoriserar ett absolut och oinskränkt godtycke att förhemliga alla Angående
sådana handlingar, som på något sätt, i någon mån, med någon uttolk- Kongl.. ATaj.-ts
ningskonst kunna sägas beröra försvarsverket, förhemliga dem, så snart bäring0?»"§
några vederbörande finna, att de äro bäst betjenta med att dessa i:0 s §
handlingar varda undandragna allmänhetens kännedom och den offent- io.-o tryckliga.
kritiken. Man skall, så snart man vet med sig, att man förehar frihetsförordnågot,
som icke tål dagens ljus, eller när man är sinnad att begå (p^ta'')

någonting sådant, hafva den allra enklaste utväg, nemligen att blott
af Kongl. Maj:t utverka ett påbud: från och med i morgon skola äfven
de och de handlingarna eller det och det slags handlingar eller de och
de grupperna af handlingar varda undandragna offentligheten, enär
deras offentliggörande föregåfves kunna skada rikets säkerhet. När
Kongl. Maj:t utfärdat ett sådant påbud, finnes icke någon instans att
vädja till emot den myndighet eller embetsman, som förvägrat mig att
utbekomma den handling, jag åstundar, och ingen invändning hjelper,
att offentliggörandet af den handling, som jag begär, men som förvägras
mig, icke i någon för menniskotanke fattbar mån skulle kunna skada
rikets säkerhet, om det också skulle skada deras säkerhet, deras trefnad
och ro, ja, deras missbruk, hvilka olagligt eller eljest på ett oförsvarligt
sätt handterat någonting till “ försvarsverkets u stora område hörande
ärende. Det blir då, herr talman, eu gyllene tid för alla sådana missbruk,
som endast kunna rigtigt väl trifvas i djupa mörkret.

Ingenting kan emellertid i sjelfva verket vara mera skadligt för
försvarsverket och sålunda äfven just för rikets säkerhet, i den mån
denna säkerhet är af försvarsverket beroende, än denna qväfvande
tystnad, till hvilken man här vill skaffa sig en utväg.

Med en sådan bestämmelse, som den här i 2 § 4 mom. föreslagna,
kunna och utom allt tvifvel skola sådana aftal, som de i fjol till stort
antal afslutna med intendenturtjenstemän om kronoleveranser — aftal,
hvilka man ju nu efteråt försöker i någon mån urskulda dermed, att
de påkallats af en för Riksdagen dold krig srustning sbrådska — sådana
aftal skola, säger jag, med hjelp af denna grundlagsparagraf blifva förhemligade
för Riksdagens statsutskott och konstitutionsutskott, för
Riksdagens enskilda ledamöter, för statsrevisionen och för allmänheten
samt undgå pressens kritik. Man skall då blifva i tillfälle att med
ända till 2 års fängelse hugna den, som offentliggör en handling,
hvilken utvisar, att på någon af rikets fästningar nedlagts mycket
penningar för att bygga ett värn, der öppningarne äro för små och
kanonerna för stora. Det är alldeles säkert, att man skall finna det
för rikets säkerhet vådligt, att denna sak kommer till allmänhetens
kännedom. För min del anser jag visserligen, att det är högst nyttigt,
att allmänheten får kännedom om sådana saker, men i detta hänseende
kommer krigsstyrelsen alltid att hafva en alldeles motsatt mening mot
min. För min del tror jag också, att kammaren skulle finna rigtigare,
att man förskonade dem, som talade om saken, från de 2 årens fängelsestraff
och i stället läte detta straff drabba den, som gjort sig skyldig
till eländet.

För öfrigt, herr talman, tillåter jag mig att gorå den anmärkningen,
att vid en tidpunkt, då Gillingeleden har blifvit namnet på en af

N o 6.

46

Angående
Kongl. Maj:ts
proposition om
ändr ing i 2 §
4:o och 3 £
10:o tinjckfrihetsför
ordningen.

(Forts.)

Tisdagen den 18 Februari.

dagens största märkvärdigheter, det icke är genom en inskränkning af
tryckfriheten, det icke är genom att skaffa sig ett nytt vapen emot
offentligheten, som man bör söka visa sitt intresse att tillgodose rikets
säkerhet, utan åtgärderna böra rigtas emot ett annat håll. Det är
icke den svenska pressen, som har föranleda främjat eller öfversett
med det, som nu sedan en följd af år hvar enda sommar omtalats:
att främmande fartyg ostördt få anställa alla möjliga slags undersökningar
uti vissa af Sveriges skärgårdar. Och detta är något, som ej
kommer att hindras derigenom, att denna paragraf i tryckfrihetsförordningen
blir ändrad, och genom att man får möjlighet att afvisa mig,
då jag infinner mig i arméförvaltningen och anhåller att få se åtskilliga
handlingar der.

Så som detta första tillägg är redigeradt, är det alldeles uppenbart
för hvar och en, som läser det, att Kongl. Maj:t derigenom skulle
auktoriseras att slag i slag utfärda det ena förbudet efter det andra,
att hopa det ena förhemligandet på det andra. Det kan blifva en
sådan förbudslagstiftning, fortsatt, såsom fransmännen säga, å jet continn.
Det bör vara påtagligt, tänker jag, för någon hvar, att det för
en krigsförvaltning, som har eller kan få åtskilligt, som den önskar
att undandraga offentlighetens ljus och en obeqväm kritik, bör blifva
lätt att oupphörligen, gång på gång af Kongl. Maj:t utverka nya
påbud, som skydda den eller den speciella handlingen eller den eller
den speciella gruppen af handlingar.

Vi hafva ju bär temligen mycken erfarenhet om, huruledes kommandomålens
kategori har kunnat faktiskt utvidgas vida utöfver allt
hvad man från början rimligen har kunnat tänka sig såsom hörande
derunder. Det torde derför kanhända icke vara ur vägen att besinna,
att det är allt för möjligt, att — utom hvad jag redan anfört —• det
föreslagna momentets lydelse, när allt kommer till allt, icke ens skall
anses innebära något hinder för Kongl. Maj:t att i kommandoväg utfärda
dessa påbud, hvilket vill säga att i kommandoväg till väsentlig
del taga bort den nu gällande svenska tryckfriheten.

Nej, här behöfvas mycket noggranna specifikationer, för den händelse
att man ej vill gå att med öppna ögon uppoffra den tryckfrihet,
som för kritiken af försvarsverkets handhafvande och derigenom också
för rikets verkliga trygghet är oumbärlig. De, som något känna till
tryckfrihetens historia i vårt land i detta århundrade, veta, hvad
vi hafva detta 4:e moment att tacka för; jag menar den utförliga, precisa
uppräkningen utaf hvad man har rätt att trycka, den utförliga
och precisa uppräkningen af hvad som från tryckfrihetsregeln är undantaget.
De veta, att det måhända icke i våra grundlagar finnes en
enda bestämmelse, som för enskildes frihet, för enskildes rätt och för
det allmänna bästa är mera värd än just denna. Visserligen påstår
chefen, jag menar nu lyckligtvis före detta chefen för justitiedepartementet
—■ det är å sidan 8 — att en specifikation svårligen är möjlig.
Men att den påstådda svårigheten skulle vara liktydig med omöjlighet,
det har han icke visat, icke ens gjort försök att visa, ja, det har han
i sjelfva verket icke ens påstått, ty då skulle uttrycket lyda annorlunda,
Och går man från föredragandens egen utlåtelse till hans stora

Tisdagen den 18 Februari. 47 N:0 6.

auktoritet, generalstabschefeu, så skall man af hans yttrande, för så Angående
vidt det finnes här någorlunda fullständigt och korrekt återgifvet, finna,
att han — generalstabschefen — icke har talat ett ord om att det v^d°ing°iz $
finnes ens någon svårighet att göra denna specifikation. Han erinrar ^:0 och s §
nemligen blott derom, att det af general Leijonhufvud år 1893 i hans I0:o tryckmotion
använda uttrycket “mobiliseringsplaner och dithörande handlingar Jnhetsförordrörande
försvarsverket11 icke är fullt tillfredsställande, icke är tillräckligt, "f orts!)
utan att det behöfver utvidgas, ty, säger han, det finnes handlingar,
som icke strängt taget komma under rubriken “dithörande handlingar"

— d. v. s. hörande till mobiliseringsplaner — men som dock böra hållas
hemliga “såsom exempelvis de på en allmän försvarsplan grundade och
enligt olika förutsättningar redan i fred upprättade planerna för härens
strategiska uppmarsch, hvilkas genomförande berörde många olika
myndigheter“. Nå väl, i Herrans namn, så lägg då till detta, så att
det blir klart, att äfven de handlingar, som strängt taget icke falla
under det af general Leijonhufvud använda uttrycket “dithörande
handlingar" blifva undantagna från offentligheten. Detta är sannerligen
icke så konstigt. Större vanskligheter har menskligheten löst under
sin vandring här i denna jemmerdalen, och det kan derför vara skäl
att åtminstone försöka. Hittills har icke ens något försök blifvit gjordt.

Det är endast på det vilkoret — detta är fullkomligt otvifvelaktigt

— som utsigt finnes för att en grundlagsbestämmelse i det syfte, som
här behöfves, kan varda antagen om ett år härefter. Men om så icke
sker, derför att man förnyar spelet från år 1893, så bär regeringen
ansvaret. Nu tror jag visserligen, att regeringen finner detta ansvar
ganska lätt att bära, det vill med andra ord säga, herr talman, att
regeringen sjelf finner, att eu grundlagsförändring i denna del icke är
synnerligen nödig. Ty huru eljest förklara, att, sedan den hade framlagt
en proposition år 1887, hvilken i följd af Andra Kammarens
hemförlofvande då icke kunde komma under behandling, den sedermera
dröjt ända till år 1896, innan den förnyat förslaget?

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt öfverlemna den ifrågavarande
kongl. propositionen tillika med det i anledning af densamma
nu afgifna yttrande till konstitutionsutskottet.

Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till fiske,
lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen och lag
angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880, som
härefter föredrogs, hänvisades till lagutskottet.

§ 3.

Efter föredragning vidare af herr S. J. Boethius’ motion, n:o 218
hänvisades densamma till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 2, 3, 4, 18, 19, 20 och 21.

N:o 6.

48

Tisdagen den 18 Februari.

§ 5.

Härefter afgåfvos nya motioner af:

herr P. G. E. Poignant, n:o 219, i anledning af Kongl. Mai:ts
proposition rörande delning af Hernösands stift; och

herr O. Walter, n:o 220, angående skrifvelse till Kongl. Makt
med begäran om viss ändring i 10 § af gällande landshöfdingeinstruktion.
Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. W. Lindh under 3 dagar från och med den 19 dennes,
„ C. E. Johansson i Berga under 5 dagar från och med den
21 dennes,

och „ O. Walter under 14 dagar från och med den 20 dennes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande n:o 1
angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,69 e. m.

In fidem

E. Nöthår st Böös.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.