1896. Andra Kammaren. N:o 47 (Riksdagens protokoll 1896:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 47.

Tisdagen den 12 Maj.

KL 2 e. ru.

§ I Justerades

protokollet för den 5 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets memorial
n:o 79.

§ 3.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial, n:o 80, med
förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående väckta motioner om pension åt aflidne registratorn i
justitieombudsmannaexpeditionen Oriel Otto Afzelii enka, blef den åt
utskottet sålunda föreslagna voteringsproposition en af kammaren godkänd.

§ 4.

Föredrogs men bordlädes ånyo lagutskottets memorial n:o 81.

§ 5.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt derom mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, gemensam omröstning öfver den här
ofvan under § 3 omförmälda voteringsproposition komme att ega rum
vid början af morgondagens plenum.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,14 e. m.

In fidem

E. Nät hors t Böös.

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 47.

X:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 6 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Anstäldes, jemlikt 65 § riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial, n:o 80, föreslagna, af Riksdagens
båda kamrar godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med anledning af berrar v. Ehrenheims
och Themptanders i ämnet väckta motioner, medgifver, att auditören
Oriel Otto Afzelii enka, Maria Georgina Afzelius, född Wallroth,
ma, utöfver hvad henne i pension tillkommer från civilstatens pensionsinrättning
och arméns pensionskassa, så länge hon i sitt enkestånd förblifver,
från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 500
kronor, att utgå från och med år 1897, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hafva herrar v. Ehrenheims och Themptanders omförmälda
motioner ej af Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 58 Ja och 146 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med ............... 80 Ja och 23 Nej,

hvadan, då dertill lägges Andra Kammarens

röster eller.......................................... 58 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen visar .............................. 138 Ja och 168 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 13 Maj.

X:0 4

§ 3.

Anmäldes och godkändes dels följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 76, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

från konstitutionsutskottet :

n:o 87, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen;

n:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen; samt

n:o 89, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och lil §§ regeringsformen samt 32
65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

från lagutskottet:

n:o 54, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition med förslag till
lag om upphäfvande af föreskrifterna angående borgareed;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser rörande sammanläggning af straff;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 99, 101 och 108 §§ utsökningslagen
den 10 augusti 1877;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delegare i dödsbo;

n:o 58, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
stämningstidernas förkortande m. m.

n:o 59, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
tillsyn å vissa så kallade folkbanker m. m. den 29 juli 1892;

n:o 60, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen;

n:o 61, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa
undantagsbestämmelser rörande tiden för anförande af besvär öfver
kommunal- och kyrkostämmobeslut i Jemtlands, Yesterbottens och Norrbottens
län;

n:o 62, med förslag till lag om ändrad lydelse af 56 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

X:o 47.

Angående
afsättning till
arbetareförsäkringsfonden.

Onsdagen den 13 Maj.

n:o 63, i anledning af Täckt motion angående tillägg till 5 § iförordningen
om kommunaistyrelse på landet den 21 mars 1862; och

n:o 64, i anledning af Eongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af § 17 mom. 1 värnpligtslagen.

från bankoutskottet:

n:o 90, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;

äfvensom sistnämnda utskotts förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 91, till fullmägtige i riksbanken med öfverlemnande af bankoreglemente!.

dels ock Riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet: n:o

11, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;

n:o 12, angående årligt understöd åt enkefru Julia Wiel-Hansen:

n:o 13, angående ändring i portosatserna för paket;

n:o 14, om ändrad lydelse af § 25 i förordningen angående vilkoreu
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 24 maj 1895;

n:o 15, angående tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;

n:o 16, angående ändring i 65 § 3 mom. i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3 juni 1892;

n:o 17, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna;

n:o 18, angående ändring i gällande bestämmelser, i fråga om
beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket; samt

n:o 19, angående vissa ändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften.

§ 4.

Härefter företogs till behandling statsutskottets memorial, n:o 79,
angående statsregleringen för år 1897.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Kongl. Maj:t hade i statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att
till arbetareförsäkringsfonden afsätta 1,400,000 kronor.

Onsdagen den 13 Maj.

X:o 47

I en inom Andra Kammaren af herr A. Hedm m. fl. vackt, till Angående
statsutskottet remitterad motion (n:o 137) hade föreslagits, att Riks .afsättning till
dagen måtte besluta, att år 1897 till arbetareförsäkringsfonden skall, försäkringsutöfver
den af Kongl. Maj:t föreslagna summa, afsättas ett belopp af fonden.

8.400.000 kronor. (Forts.)

Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte, med afslag å herr A. Hedins
m. fl. ifrågavarande motion, besluta, att till arbetareförsäkringsfonden
skall i riksstaten för år 1897 afsättas ett belopp af 1,400.000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
Lundeberg, Hugo Tamm och E. Bohnstedt, att såväl Kongl. Maj:ts
förevarande framställning som herr A. Hedins m. fl. omförmälda motion
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Hyström: Herr talman! Den nu föredragna punkten i

utskottets betänkande är åtföljd af en reservation, som jag för min del
anser förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Jag är ingalunda någon
motståndare till arbetareförsäkringsidén, och jag skall med glädje helsa
den dag, då ett för alla parter tillfredsställande förslag till denna frågas
ordnande framlägges. Men så länge ingen organisationsplan derför är
af Riksdagen antagen och godkänd, anser jag det ej lämpligt att ytterligare
öka en fond för ett ändamål, som, om jag så må säga, sväfvar
i luften. Det är säkerligen icke endast en händelse, att det belopp,
som i år begäres, är precis detsamma, som i fjol beviljades, nemligen

1.400.000 kronor. Men hvarthän man på vissa håll syftar, det torde
kunna läsas emellan raderna uti en annan motion, som afser samma
ändamål, men i hvilken beloppet är sex gånger större. Det torde
emellertid dröja många år, innan dessa medel få någon användning,
och hvarje generation torde få bära omsorgen för sina behof härvidlag.

Men skulle nu under några år så stora belopp, som dessa, anvisas,
torde det vara säkert, att anspråk väckas, som snart skola framträda
med hela tyngden utaf eu sedvanerätt, inför hvilken Riksdagens sjelfständighet
icke blir stort mera än en illusion. Då jag icke för min
del kan vara med om att inskränka eller kringskära Riksdagens frihet
att i denna fråga besluta efter sig företeende omständigheter, och då
otvifvelaktigt finansiella förhållanden kunna uppstå, som skola tvinga
Riksdagen att icke anvisa så stora belopp för detta ändamål, synes det
mig vara bättre, att man redan nu bryter med eu sådan ordning, och jag
ansluter mig sålunda i detta afseende till reservanternas mening.

Jag skall be att något få uppehålla mig vid denna reservation. Jag
hänvisar då till sid. 13 i statsutskottets förevarande memorial, der
reservanterna, efter att hafva lemnat en redogörelse för den organisatoriska
sidan af saken, framkasta den frågan »om det kan anses finansielt
rigtigt att fortsätta bildandet af en fond, om hvars användning för när -

X:« 47.

Angående
afsättning til
arbetareförsäkringsfonden.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Maj.

varande icke råder klarhet, ännu mindre enighet » Och reservanterna
1 finna, att detta spörsmål så mycket hellre bör besvaras nekande, »som
staten nödgas upplåna penningar för betäckande af andra utgifter, och
det torde få anses ekonomiskt både enklare och klokare, om staten, på
samma sätt som den enskilde, icke bildar fonder för framtida behof
förr, än fondbildning kan ega rum, utan att, såsom i förevarande fall
skulle blifva händelsen, i sjelfva verket stödja sig på upplåning.»

Då jag anser, att reservanterna hafva gifvit goda skäl för sin afvikande
mening, och då den utredning, hvarmed deras motivering
slutar, synes mig tillfredsställande, hemställer jag, herr talman, om afsteg
på utskottets försteg och bifall till den gjorda reservationen.

Herr Hedin: Herr talman! Sedan omstörtningen af rikets eko nomiska

politik år 1888 genomförts med tillhjelp af 22 icke valde, utan
kammaren ådömda personer, framlade Hans Maj:t Konungen i det mycket
omtalade diktamen af den 12 oktober samma år ett försteg till användande
af de nya, för staten ej behöfliga inkomsterna, som genom
tullbeskattningen skulle vinnas, och detta förslag fick, genom samtliga
hans rådgifvares instämmanden deruti, karakteren af ett program. Då
nu från den 1 juli 1888 till den 1 oktober förlidet år en del af Sveriges
arbetare ensamt för rättigheten att få förtära amerikanskt fläsk erlagt
en skatt af nära sex och en half millioner kronor, ha jag och åtskilliga
andra ledamöter af kammaren ansett det ej vara för tidigt att påminna om
löftena från 1888 för att förvissa oss om, huruvida det regeringsprogram,
som jag nyss nämnde, hade understöd att påräkna från Riksdagens sida
eller åtminstone från Ändra Kammarens sida. Statsutskottets hemställan
i den föredragna punkten, som alldeles ofelbart uttrycker majoritetens
af denna kammare mening, har gifvit oss ett svar, som icke kan
utaf någon missförstås. Och deruti ligger utan tvifvel en vinst. Att
statsutskottet derjemte har funnit lämpligt att behandla denna fråga på det
föraktfulla sätt, att det kommit med sitt svar vid en tidpunkt af riksdagen,
då det ej tjenar till något som helst nyttigt ändamål att företaga
en allvarlig diskussion af ämnet, är en omständighet hvilken, likaväl
som sjelfva sakförhållandet, skall utaf mig och många andra blifva
uti troget minne bevarad.

Herr Lundell: Sympatierna för eller emot detta anslag äro

naturligtvis beroende på huruvida man tänker sig, att en arbetarepensionering
någonsin skall kunna komma till stånd. Anser man, att
den kan komma till stånd och att den är nyttig, bör det vara mycket
fördelaktigt, om man kan afsätta medel för ändamålet redan nu, äfven
om man antager, att det kommer att dröja innan man får pensioneringsfrågan
löst. Då jag för min del tror, att det icke ligger utom statens
förmåga att bereda åtminstone små pensioner åt arbetare, anser jag att,
om man också ej kan gå så långt som i herr Hedins motion föresås,
det är skäl uti att äfven i år afsätta ett belopp af 1,400,000 kronor
eller samma belopp, som förra året beviljades för detta ändamål.

>’:o 47.

Onsdagen den 13 Maj, 7

Kommer man en gång så långt, att man kan få denna ålderdoms- Angående
försäkring för arbetare till stånd, anser jag att man icke bör införa
detta klistringssvstem, alla de kommissioner eller den dyrbara förvaltning, jörsäkringssom
föreslogs uti det senast framlagda kongl. förslaget, utan jag för fonden.
min del tror, att den väg man bör gå är att man låter af statsmedel, (Forts.)
utan att direkta bidrag utkräfvas från vare sig arbetare eller arbetsgivare,
helt och hållet utbetala pensionerna, visserligen till små belopp,
men ändock sådana, att de blifva af väsentligt gagn för arbetarebefolkningen.
Jag har tänkt mig, att pensionerna skulle utgå endast af
indirekta skattemedel, och att man genom att öka tullen på tobak och kaffe,
genom att införa ölskatt och äfven genom att öka bränvinsskatten
skulle kunna få så ökade statsinkomster, att man skulle af dessa ökade
tillgångar jemte inflytande tullar å införda lifsförnödenheter kunna bereda
statspensioner för arbetare och den fattigare befolkningen öfver 65 år.

Pensionerna kunde till eu början vara små. Från min egen
erfarenhet vid utdelande af fattigunderstöd vet jag, att de allra flesta,
som åtnjuta sådant understöd på landet, icke erhålla mer än 4 å 10
kronor i månaden. Den del af befolkningen, som är öfver 65 år gammal,
uppgår ungefär till 370,000 personer. Jag antager, att af detta antal
skulle ungefär tre fjerdedelar behöfva erhålla pension, och för att bereda
ålderdomspension åt dessa skulle det åtgå ungefär 16 millioner kronor
årligen, med beräkning af 60 kronor årligen i medeltal för hvarje
pensionstagare. Härför skulle nu ej behöfvas någon särskild statsförvaltning
eller bokföring för hvarje särskild person, då pensionerna
skulle vid viss ålder tilldelas alla, som stode under ett visst förmögenhetseller
inkomststreck, register öfver pensionstagare kunde ju föras af
häradsskrifvarne, och kronofogdarne kunde utbetala pensionerna, hvarför
det, som sagdt, icke skulle behöfvas några särskilda kostnader
alls för dessa pensioners utbetalande.

Det belopp af 16 millioner eller något sådant, som skulle erfordras
för detta ändamål, borde det väl ej ligga utom statens förmåga att
kunna åstadkomma på det sätt jag nyss nämnde. Äfven om man för
andra statsändamål då skulle nödgas något öka den direkta beskattningen,
så skulle man samtidigt få betydligt minskade kommunalutskylder.
Man skulle ej heller behöfva dröja ännu i bortåt ett hälft
århundrade, innan pensioneringen kunde komma till stånd, utan den
skulle kunna börja nära nog genast. Nu är det emellertid ej sagdt,
att nämnda inkomstkällor skulle komma att för all framtid flöda lika
ymnigt, som de kunde göra till en början. Men om man afsatte 5
millioner om året till en fond samt läte denna stiga till dess att
den uppnådde eu storlek af 500 millioner kronor, skulle man ej behöfva
frukta för att medel för pensioneringen skulle komma att fattas.

Jag har tänkt mig, att om man afsatte 5 milioner årligen till
en dylik fond under en tidrymd af 100 år och använde räntan af
denna fond till de årliga pensionsutbetalningarna, så skulle anspråken
på bidrag från statskassan till de årliga pensionsutgifterna derigenom
alltjemt minskas, under det att fonden och dess afkastning alltjemt

K:o 47. 8 Onsdagen den 13 Maj.

Angående. _ ökades. Och då fonden vore färdig, skulle den efter 3 procent ränta
1 arbetare-1 ^emna ^ milioner kronor årligen till pensioneringen.
försäkrings- JaS att man bör tänka på detta sätt att ordna saken, när

fonden. det en gång blir fråga om att anordna ålderdomsförsäkring för arbetare.

(Forts.) Man bör derför icke frångå den en gång inslagna vägen att afsätta

medel till en dylik fond, hvilken i alla fall blott är en sådan besparing
för framtiden, som det är oss möjligt att åstadkomma utan olägenhet.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag, att 1,400,000 kronor i år afsättas
för detta pensionsändamål, och jag ber äfven att 1a framhålla önskvärdheten
af att man, så snart det sig göra låter, afsätter ett ännu större
belopp årligen i och för en pensionsfond.

Herr Ekenman: En af de föregående talarne uttalade sitt

beklagande öfver den hemställan, utskottet här gjort, om afsättande
af 1,400,000 kronor till arbetareförsäkringsfonden. De skäl, som han
anförde emot hvad som nu föreligger, gälde lika mycket det beslut,
som Riksdagen i fjol fattade.

Jag anser, att den ärade talaren härvidlag gått vida längre än
lämpligt varit. Då Riksdagen i fjol efter långa och grundliga öfverläggningar
genom den skrifvelse, som Riksdagen aflat till Kong! Maj:t,
så att säga satte frågan på dagordningen, ansåg Riksdagen den visserligen
icke, såsom den ärade talaren behagade uttrycka sig, sväfva i
luften; utan Riksdagen ansåg den hafva en sådan innebörd, att den
måste lösas. Och detta Riksdagens beslut att sätta frågan på dagordningen
blef understruket genom det mera i realiteten gående beslutet
att afsätta ett ganska afsevärdt belopp för sakens genomförande.

I detta sammanhang skall jag anhålla att få fästa uppmärksamheten
på en annan sak, som man ofta hör från ett och annat håll —
visserligen ej här i dag uti kammaren, men eljest under debatten i tidningspressen
och man och man emellan — nemligen den mening, att denna
sak skulle i Tyskland så att säga vara öfvergifven. Detta är beroende
på ett misstag. Frågan är visst icke öfvergifven i Tyskland. Men
under den tid, som arbetareförsäkringen der egt bestånd, har man
funnit, att åtskilliga detaljer tarfva en förbättring, och det är angående
detta, som för närvarande förslag föreligga och en kommission arbetar
i Tyskland. Det förhåller sig med detta ungefär på samma sätt,
som när man önskar få en förbättring af en eller annan detalj
i en lag, eller när man önskar genomföra ett förslag till förbättring
i rättegångsordningen eller någon annan vigtig fråga: icke vill man
derför kullstörta hela rättegångsordningen eller upphäfva hela saken,
utan man vill endast förbättra den och göra den mera effektiv. Det
är derpå arbetet vis å vis arbetareförsäkringen i Tyskland för närvarande
går ut.

Jag kan icke neka till att, enligt min öfvertygelse, det skulle
göra ett bra sorgligt intryck i, jag vågar säga hela landet, om man
nu här skulle afböja det förslag, som föreligger. Många, som vänta

Onsdagen den IS Maj. 9 X:o 47.

sig mvcket godt utaf detta, skulle på grund af ett sådan beslut anse Angående
sina förhoppningar i detta fall svikna. ^letare Jag

tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets före- förSäkrmgsliggande
förslag. fonden.

(Forts.)

Herr Lilliehöök instämde häruti.

Herr Hammarskjöld: Då vid sistlidne riksdag frågan om

arbetareförsäkringen förevar i denna kammare, yrkade jag afslag på
samtliga de framlagda förslagen, enär jag ansåg, att det vore ett
ganska farligt experiment, då hela detta företag ännu vore allt för
litet pröfvadt i andra länder, för att ett jemförelsevis så fattigt land
som vårt skulle kasta sig in på denna sak, hvars följder ingen ännu
kunde öfverskåda. Då jag fortfarande hyser samma åsigt, är det
klart, att jag icke heller nu kan vara med om, att äfven i år skulle
afsättas ett större belopp till fonden för arbetareförsäkringen. Jag
anser det nemligen vara oegentligt och högst besynnerligt att år efter
år afsätta milliontals kronor till ett ändamål, som ännu icke fattats
något beslut om. Jag känner icke heller något exempel på, att man
i föregående tid förfarit på detta sätt, och jag vill derför icke nu
vara med om ett sådant egendomligt tillvägagående. Man kan nu
visserligen ifrågasätta, hvad det ifrågavarande öfverskottsbeloppet
skulle användas till, derest Riksdagen afsloge statsutskottets nu föreliggande
förslag. Ja, detta är icke godt att säga. För min del är
jag icke rigtigt hågad för att ingå på det förslag, som reservanterna
från Första Kammaren framstält, utan jag vore mera böjd för att
dessa medel finge anvisas till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond.
Jag skulle dock icke heller anse det för en riksolycka, om
medlen användes för minskande af rikets skuld.

Emellertid vill jag nu icke vidare inlåta mig på denna fråga, då
jag i alla fall icke hyser stor förhoppning om, att Andra Kammaren
kommer att afslå statsutskottets hemställan. Jag ber dock, herr
talman, att få yrka rent afslag på denna punkt.

Herr Ivihlberg: Jag anser det icke vara rigtigt lämpligt att

nu diskutera den frågan, huru arbetareförsäkringsfrågan skall lösas.

För sådant ändamål har ju Riksdagen — och i detta fall var Andra
Kammaren ganska enhällig — till Kong]. Maj:t ingått med en begäran
om förnyad utredning, enär det af Kongl. Maj:t i fjol framlagda lagförslaget
derom af många skäl icke kunde antagas. Jag tror för
min del, att denna fråga nog kan lösas, ehuru jag på samma gång
villigt erkänner, att frågan är mycket svårlöst. Men hvilken åsigt
man än i detta afseende må hysa, vare sig man anser frågan kunna
lösas eller icke, så bör väl Riksdagen i alla fall hafva så stor respekt
för sitt en gång fattade beslut, att Riksdagen, när den så nyligen
som i fjol hos Kongl. Maj:t begärt en ytterligare utredning i frågan
och pointerat sin önskan genom att afsätta 1,400.000 kronor till en

N:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

Angående fond för försäkringens genomförande, icke i år nekar att afsätta
arbetare-111 ytterligare tiu samma fond det af Kongl. Maj:t nu föreslagna beloppet
försäkrings- likaledes 1,400,000 kronor. Statens finansiella ställning tillåter
fonden, väl i år en sådan afsättning bättre än i fjol, och hvad skulle då skälet
(Forts.) vara till att afslå denna framställning? Man säger visserligen, att
det icke vore lämpligt att afsätta penningar till en fond, om hvars
användning man ännu ingenting vet. Men om denna fråga icke kan
lösas på det sätt, som man förut tänkt sig, och denna fond i följd
deraf icke komme till användning för det dermed afsedaa ändamålet,
så äro väl dessa penningar icke borta, utan de äro besparade. Dermed
har väl icke Riksdagen heller förlorat sin rätt att bestämma öfver
dessa medels användning, i fall Riksdagen slutligen skulle anse, att
medlen icke kunde användas för det ändamål, hvartill de blifvit
afsätta.

Den ärade motionären på stockholmsbänken klandrade statsutskottet,
derför att den af honom m. fl. väckta motionen om afsättande
till denna fond af en större summa icke tidigare på Riksdagen
behandlats af utskottet. Jag vill emot detta endast säga, att litet
hvar torde finna lämpligt, att denna afsättningsfråga behandlas i
sammanhang med statsregleringen, och derför har statsutskottet icke
heller förr än nu tagit frågan under ompröfning. Jag kan emellertid
icke finna lämpligt att till denna fond afsätta ett så stort belopp,
som i motionen föreslagits. Men lika litet kan jag anse rigtigt att
nu afslå Kongl. Maj:ts proposition i detta fall, ty det skulle vara allt
för mycket stridande mot Riksdagens beslut i fjol.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Swartling och Eklund från Norrköping instämde med
herr Kihlberg.

Herr Andersson i Löfhult: Äfven jag skall be att få yrka

bifall till statsutskottets förslag.

I fjol, då frågan om arbetareförsäkringen behandlades i denna
kammare, var jag med om att aflåta en skrifvelse i ämnet till Kongl.
Maj:t. Vi hyste då godt hopp om att få fram ett förslag, att arbetarne
och folket i allmänhet skulle få pension eller understöd vid invaliditet.
Jag hoppas fortfarande, att en dylik anordning snart skall komma
till stånd, och jag vill derför äfven i år vara med om att afsätta
medel till detta ändamål.

Nu säger man, att man icke vill afsätta medel till bildande af
denna fond, då man icke alls har klart för sig huru medlen skola
användas. Jo, visst vet man det! De skola användas till understöd
åt de fattigare klasserna och arbetarne, när de blifva gamla och
orkeslösa samt icke längre sjelfva kunna förtjena något till sitt uppehälle.
Äfven om man ännu icke fått klart för sig, på hvad sätt dessa
pensioner eller understöd skola utdelas, behöfves det ju en fond, ja,
en mycket stor fond för ändamålet. Och om vi för hvarje år afsätta

Onsdagen den 13 Maj. 11 Jéo 47.

en summa till denna fond, kan den slutligen nå den storlek, att vi Angående
dermed kunna bringa hjelp åt nödlidande och ålderstigna. Det synes a^6e/”rémig
rent af förunderligt, att någon vill motsätta sig detta. Denna försäkringsfond
behöfver många millioner, och skola vi någon gång kunna få fonden.

fonden tillräckligt stor, måste vi för hvart år afsätta åtminstone det (Forts.)
belopp, som statsutskottet här föreslagit.

Jag ber sålunda att på det lifligaste få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Höjer: De högt ärade första kammar-reservanterne hafva
uttalat såsom sin uppfattning, att af det tillgängliga öfverskottet borde
för år 1897 anvisas det erforderliga beloppet, 1,500,000 kronor, till
låneunderstöd åt enskilda jernvägar, för att derigenom undvika skuldsättning,
»hvilken åtgärd till sitt resultat vore närmast jemförlig med
ett afbetalande å statsskulden». Såvidt jag kunnat finna, hafva vi
emellertid desslikes en annan skuld att afbetala, en skuld till dessa
stora, fattiga samhällsklasser, som till proportionsvis största beloppet
sammanskjutit alla dessa millioner, hvilka vi under loppet af denna
riksdag kastat i gapet på fjerde och femte hufvudtitlarne. Den förpligtelsen
synes mig vid denna riksdag hafva bort vara så mycket
större, som efter hvad det förljudes och efter hvad som torde vara
tydligt, denna Riksdag kommer att alldeles bort-eskamotera den tilläggsbevillning,
som vi började att lägga på svenska medborgare vid urtima
Riksdagen år 1892. Derigenom komma också att försvinna ända till
de sista spåren af dessa så ofta åberopade urtima löftena, och derefter
kommer det att gå så, att utgifterna till grundskatternas afskrifning,
till lindring af rustnings- och roteringsbesvären, samt utgifterna till
försvarsändamål i öfrigt komma att hufvudsakligen kastas på den
lägre befolkningen i form af konsumtionsskatter, ehuru vi på den
urtima riksdagen år 1892 beslutade, att åtminstone kostnaderna för
grundskatternas afskrifning och lindring i rustnings- och roteringsbesvären
skulle utgå i form af direkta eller förmögenhetsskatter.

Jag står, herr talman, med afseende på den nu förevarande motionen
på precis samma ståndpunkt, som jag stod vid den tid, då
densamma af herr Hedin å egna och våra vägnar framlades. Jag
skall emellertid icke nu yrka bifall till denna motion, då jag väl vet,
att ett sådant yrkande icke tjenar något till. Men jag skall åtminstone
tillåta mig att uttala min stora förvåning öfver dem, som icke ens

vilja gå in på det förslag, som statsutskottet i förevarande fall har

framlagt.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Sedan

Riksdagen genom skrifvelse af år 1884 hos Ivongl. Maj:t anhållit om
en utredning rörande arbetareförsäkringsfrågan, har Kongl. Maj:t
städse låtit sig angeläget vara att söka utreda och lösa denna fråga.

Emellertid bär icke något af de förslag, som i detta hänseende för

Riksdagen framlagts, utom hvad angår sjukkassorna, tillvunnit sig

K:0 47

Onsdagen den 13 Maj.

«fii“agenS bifa11 1 vidare “årb än att Riksdagen år 1895 för sin del
arbetare- lästslagit, att arbetareförsäkringen borde hos oss inforas, i samman försäkrings-

käng hvarmed Riksdagen, för att ytterligare stärka detta sitt uttalande
fonden. anvisade det af Kong], Maj:t begärda beloppet, 1.400,000 kronor. På
(Forts.) grund af denna frågas långvariga behandling torde det vara alldeles
klart, att allmänheten bibringats den öfvertygelsen, att frågan skulle
till de mindre bemedlade klassernas fromma en gång vinna sin lösning.
Jag föreställer mig nu, att, om Riksdagen skulle frångå hvad
som vid näst föregående riksdag uttalats, genom att afslå hvad Ivongl.
Maj:t begärt, sådant skulle uppfattas af de mindre bemedlade i samhället,
såsom antydande att Riksdagen frångått sin åsigt om, att denna
fråga borde lösas; och jag tror icke, att Riksdagens ledamöter vid
hemkomsten till sina respektive hemorter skulle kunna möta annat än
ogillande öfver ett sadant åtgörande. Det är ju här egentligen icke
fråga om beloppet af hvad som bör till arbetareförsäkringsfonden
afsättas. Beloppet kan ju vexla allt efter som riksstaten eller statsregleringen
för året kan lemna större eller mindre tillgång. Men det
är fråga om att sa småningom bilda en fond för att kunna genomföra
en försäkring, som, huru denna än blir anordnad, alltid måste komma
att erfordra ganska betydande penningebelopp för att kunna genomföras.
Jag tror för min del, att det äfven ur ekonomisk synpunkt
innebär en fördel, att man sa småningom söker samla hvad som
erfordras för försäkringens genomförande, på det att, när man en
gång funnit ett förslag, som alla eller åtminstone majoriteten anser
sig kunna vara med om, man icke skall rygga tillbaka för detsamma
till följd af de betydliga anslag, som eljest skulle erfordras.

Pa grund af allt detta hemställer jag om bifall till hvad som af
Kongl. Maj:t i den kongl. propositionen begärts och som af statsutskottet
tillstyrkts.

Herr^ Forsell: Herr talman! Mine herrar! Det finnes väl

knappt någon fråga af större social betydelse, som för närvarande
väntar på sin lösning, än just arbetareförsäkringsfrågan. När Riksdagen
genom sina tidigare beslut erkänt detta och vidtagit åtgärder för att
om möjligt bringa denna fråga till lösning, så skulle man knappt kunnat
tänka sig att inom denna kammare skulle framkomma yrkande, att
Riksdagen nu skulle taga ett steg tillbaka i detta afseende, hvilket ju
skulle blifva en följd af ett bifall till det yrkande, som från smålandsbänken
framstäldes.

Jag hade icke tänkt taga till orda i denna fråga, tv jag hade icke
väntat mig något motstånd mot en så billig begäran, som den utskottet
framkommit med. Men jag kunde icke tillbakahålla de känslor af
förvåning, som upprörde mig, när jag hörde afslagsyrkandet från talaren
på smålandsbänken, och derför har jag, herr talman, begärt ordet för
att på det lifligaste bedja kammaren att icke lyssna till hans ord.

yrkar bifall till utskottets förslag, såsom innebärande det minsta
man i detta fall kan göra.

Onsdagen den 13 Maj,

Klo 47.

Med herr Forsell förenade sig herrar Zotterman, Petri, Svensson Angående
från Karlskrona, Fall;, Eriksso)i i Bäck, Jansson i Taberg, Göthberg,a^''”*”^tiU
Carlsson, Andersson från Malmö, Farin, Persson i Einkaby, Larsson försäkringsi
Berga, Zetterstrand, Olsson i Ornakärr, Jönsson i Mårarp, Hammarström, fonden.
Fordin i Hammerdal och Alsterlund. (Forts.)

Herr Sjöberg yttrade: Herr grefve och talman! Då jag nu

yrkar bifall till utskottets förslag, vill jag uttala den önskan, att, när
en arbetarepensionering möjligen kommer till stånd, den jordbrukande
arbetaren måtte af dessa samlade medel få sin välförtjenta andel
likasom öfriga arbetare.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Barnekow: En talare på stockholmsbänken yttrade,

att Riksdagen hade en skuld att infria, och det var skulden till de
fattigare klasserna. Ja, mine herrar, jag är glad att kunna instämma
med honom vid detta tillfälle, ty om vi återgå till det så mycket omtalade
urtima löftet, så finna vi, att Riksdagen i sin skrifvelse förklarade,
att grundskatterna och indelningsverkets afskrifning skulle ersättas
genom direkta och förmögenhetsskatter. Mine herrar, huru hafva vi
infriat detta löfte. Jag har tagit mig friheten att vid ett föregående
tillfälle visa, att vi till den 1 januari 1896 hafva tillfullo infriat det
genom en tilläggsbevillning, som gått till högre belopp än som motsvarades
af afskrifningen. Yi hafva under 1896 äfven infriat det
genom att höja arfs- och stämpelskatten till ett belopp af öfver två
millioner kronor, tv det säges i Riksdagens skrifvelse, att grundskatterna
äfven borde ersättas genom fastighets-, arfs- och stämpelskatter. Men
det förefaller mig icke vara politiskt klokt och icke ens rätt att nu så
mycket ifra för borttagande af tilläggsbevillningen, ty min uppfattning
är att, om Riksdagen vill och har för afsigt att hålla sitt löfte, denna
tilläggsbevillning, huru förhatlig den än är, och alla skatter äro ju
mindre behagliga, borde bibehållas, tills det genom en revision af
bevillningsförordningen kunde blifva möjligt att i mån som afskrifningen
fortgår på den vägen erhålla högre direkta skatter. Jag har velat
uttala detta, derför att jag aldrig under den förgångna tiden har velat
eller för framtiden vill, att dessa direkta skatter, som afskrifvits till
förmån för landtmännen eller förmögenheten, skola ersättas uteslutande
med indirekta skatter.

Hvad särskildt den föreliggande punkten beträffar, kan jag icke
annat än på det varmaste yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld: Det har sagts, att Riksdagen förlidet år

gifvit ett löfte eller åtagit sig en förbindelse att en gång bifalla ett
nytt och bättre förslag om arbetareförsäkring. Jag kan icke gå in på,
att den skrifvelse, som Riksdagen förlidet år aflat till Kongl. Maj:t,
innehåller något sådant löfte. Riksdagen sade då, att den icke kunde
bifalla Kongl. Maj:ts proposition i dess dåvarande form, men begärde

N:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

A ° j ^0n^É behagade låta föranstalta om ytterligare utredning i

afsättning tillocb derefter till Riksdagen inkomma med det förslag, hy artill eu
arbetare- sådan utredning kunde gifva anledning. Har då Riksdagen genom
försäkrings- denna skrifvelse afsagt sig sin pröfningsrätt af det förslag, som Kongl.
fonden. Maj:t kan komma med? Detta kan jag omöjligt gå in på, men hålla
(Forts.) vi pa ar efter år att afsätta stora belopp till en fond för pensionering,
da hafva vi fastslagit saken, och sedan kunna vi icke komma ifrån den
på hederligt sätt och knappast på ohederligt sätt heller.

Visserligen nämndes nyss af en talare på uplandsbänken, att det
gjorde ingenting, om man bildade en fond, ty, om vi icke tyckte om
denna fråga eller kunde hitta på något sätt att lösa den, så äro penningarna
goda att hafva, och man kunde använda dem till någonting annat.
Men det lindrigaste jag kan säga om ett sådant resonnement är att det är
bra egendomligt och bra mycket stridande mot de åsigter, som Riksdagen
eljes brukar uttala om medels användning. Jag är icke alls någon
fiende till förbättring af arbetarnes ställning, och jag är icke alls någon
fiende till ett dugligt arbetarepensioneringsförslag, men bättre intet än
ett dåligt, och jag anser det så långt ifrån utredt ännu genom de få
ars erfarenhet, som man har från Tyskland, huruvida denna fråga der
verkligen är på ett lyckligt sätt löst, och likaledes huruvida det förändrade
förslag, som här varit framlagdt, skulle kunna duga, att jag
tror, att frågan mycket väl behöfver ligga till sig några år. Den
skulle icke förlora på, att vi samla erfarenhet och låta andra länder
få betala lärpengarna och slippa göra det sjelfva. När man en gång
hunnit så långt, att man fått en pålitlig erfarenhet från andra länder,
då kan det vara tids nog att tänka på att hos oss införa något dylikt,
och då också tids nog att afsätta medel för ändamålet.

Jag vidhåller mitt yrkande om rent afslag.

I detta yttrande instämde herr Petersson i Hasselstad.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad gaf herr talmannen
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till herr Lundebergs m. fl. vid punkten
fogade reservation. Herr talmannen fann den förra propositionen vara
besvarad med öfvervägande ja, men som votering begärdes, skedde nu
uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i andra punkten af
förevarande memorial n:o 79, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

ffej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid denna punkt af herr
C. Lundeberg m. fl. afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.

N:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

Omröstningen visade 175 ja mot 27 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

Punkterna 3—11.

Biföllos jemväl.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg vidare

Lagutskottets memorial n:o 81, i anledning af dels återremiss, Angående
dels skiljaktiga beslut i vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 72 i .
anledning af dels Kongl. Majrts proposition om förslag till lag om 3 ttamrarnes
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, lag angående ändrad skiljaktiga
lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9 beslut benovember
1866, lag om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående K^fa^.ls
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad propositionS
lydelse af 58 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den med förslag
16 juni 1875, dels ock väckt motion angående ändring i förordningen till lag om
angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881. ^n^mm

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

För § 21 af förslaget till lag om hemmansklyfning m. m. hade
lagutskottet i sitt utlåtande n:o 72 föreslagit följande lydelse:

1 §•

Afhandling rörande jordafsöndring för alltid skall innehålla så
noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser,
att någon osäkerhet derom ej kan uppstå.

Motsvarande § i Kongl. Maj:ts förslag var så lydande:

Afhandling rörande jordafsöndring för alltid, hvilken handling
skall innehålla så noggrann beskrifning å den afsöndradejordens storlek,
läge och gränser, att någon osäkerhet derom ej kan uppstå, skall ingifvas
till Konungens befallningshafvande, som har att, derest afhandlingen
såväl med hänsyn till afsöndringens storlek som ock i öfriga afseenden är
med denna lag öfverensstämmande, meddela fastställelse ä afsöndringen
samt åsätta lägenheten särskildt namn och nummer.

Innan ärendet af Konungens befallningshafvande afgöres, må, der
så nödigt finnes, yttrande af landtmätare inhemtas.

K:o 47. 16 Onsdagen den 13 Maj.

Angående Yid behandlingen af ärendet hade Andra Kammaren godkänt

jemkning ''af utsk?ttets förslag, men Första Kammaren antagit motsvarande paragraf
hamrar nes af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet. Med anledning häraf hemstälde
skiljaktiga utskottet i nu föredragna punkt:

träffande att Andra Kammaren ville, med frånträdande af sitt förut fattade

Kongl. Maj.ts beslut beträffande 21 § i ifrågavarande förslag, biträda det beslut
proposition härutinnan, som Första Kammaren fattat; och

med förslag

till lag om att Riksdagen vid anmälan af sitt beslut hänledning af Kongl.
hemmansldgf- Maj:ts proposition i ämnet må anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t tillse,
ning m. m. att kostnaderna förjordafsöndrings fastställelse hos Konungens befallnings(1
°rts.) hafvande må varda i möjligaste måtto nedbringade, samt för sådant
ändamål meddela föreskrift, att, derest för dylik fastställelse erfordras
intyg eller åtgärd från myndighet, sökanden, så vidt ske kan, derför ej
må med någon bekostnad betungas.

Efter uppläsande häraf lemnades ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt,som
yttrade: Herr grefve och talman! Mine herrar! Med anledning af

det utaf lagutskottet framlagda sammanjemkningsförslaget i afseende å
21 § ber jag att få anföra, att Kongl. Maj:ts regering har så mycket
lättare att biträda det förslag till samman] emkning, som här blifvit af
utskottet framlagd t, som Kongl. Maj:ts förslag till förevarande paragraf
hvilar just på den grundsats, att pröfning af frågan, huruvida afsöndringen
tillfredställer lagens fordringar, företages hufvudsakligen från det allmännas
synpunkt. Det är af sådan anledning som Kongl. Maj:t tänkt sig, att
denna pröfning skall ega rum hos Konungens befallningshafvande, och
deraf följer, att enligt Kong!. Maj:ts förslag pröfningen af Konungens
befallningshafvande företages å tjenstens vägnar. Vid sådant förhållande
är det tydligt, att de intyg och åtgärder, som af Konungens befallningshafvande
kunna affordras landtmätare och häradsskrifvare, måste betraktas
såsom af Konungens befallningshafvande å tjenstens vägnar begärda,
såsom åtgärder vidtagna för det allmännas räkning, och gifvet är, att i
sådana fall böra deras intyg och åtgärder efter vanliga grunder lemnas
utan lösen och utan betalning.

Yid sådant förhållande kan Kongl. Maj:ts regering förklara, att den
är sinnad att, derest denna paragraf i den lydelse, den i sammanjemkningsförslaget
erhållit, blifvit af Riksdagen antagen, och Riksdagen
besluta den i sammanjemkningsförslaget omförmälda skrifvelsen, föreslå
Kongl. Maj:t utfärdandet af en kungörelse i det syfte, som Riksdagens
skrifvelse innehåller. Detta anser jag mig böra för kammaren tillkännagifva.

Det är gifvet, att på det sätt, som i sammanjemkningsförslaget till vägagåendet
ordnats, åtgärderna blifva för den enskilde billigare än enligt
utskottets ursprungliga förslag. Tv betraktas åtgärderna såsom bihang till
en lagfartsansökan, så komma de naturligtvis att anses företagna i den

Onsdagen den 13 Maj.

N:o 47.

enskilda partens intresse, och då fins icke tillräckligt stöd för det Angående

betraktelsesätt, som jag här framhållit. . sa™man ’

° jemkning af

kamrarnes

Vidare anförde: skiljaktiga

beslut be Herr

Göransson: Ändamålet med denna lag skulle ju vara att

bereda obemedlade och mindre bemedlade tillfälle att lättare än hittills ^oposition*
kunna blifva egna jordbrukare och att förskaffa sig en egen gårdstomt, med förslag
För att detta skulle kunna ske med så ringa besvär och så liten till lag om
kostnad som möjligt, antog Andra Kammaren, då frågan sist var förQ^emmansklyf21
§ med den lydelse, lagutskottet föreslagit, eller att för afhandling m- ”*•
rörande jordafsöndring ej skulle behöfva sökas fastställelse hos Konungens - or 8-''
befallningshafvande. Första Kammaren deremot antog Kong! Maj:ts
förslag oförändradt i denna paragraf. Som herrarne torde finna, är
sammaujemkningen föreslagen på så sätt, att Andra Kammaren skulle
frångå- sitt beslut rörande 21 § och biträda Första Kammarens beslut.

Och detta anser jag vara en något ensidig sammanjemkning. Det
kommer visserligen ett tillägg, deri det heter, »att Riksdagen vid anmälan
af sitt beslut i anledning af Kong! Maj:ts proposition i ämnet må
anhålla, det täcktes Kong! Maj:t tillse, att kostnaderna för jordafsöndrings
fastställelse hos Konungens befallningshafvande må varda i möjligaste
måtto nedbringade, samt för sådant ändamål meddela föreskrift, att,
derest för dylik fastställelse erfordras intyg eller åtgärd från myndighet,
sökanden, så vidt ske kan, derför ej må med någon kostnad betungas»

Jag har för min del varit litet tveksam, huruvida man skulle få lita
på detta uttryck. Ku har visserligen herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet här förklarat, att det är regeringens afsigt, att,
om en sådan skrifvelse kommer till stånd, vidtaga åtgärder, så att den må
blifva, så vidt möjligt, uppfyld. Då skulle jag för min del icke egentligen
hafva någonting vidare att anmärka. Men man får väl antaga, att
egostyckning kommer att användas för större lotter i allmänhet, men
jordafsöndring för de mindre, såsom för gårdstomter med mera dylikt.

Och enligt denna lag får egostyckning ej ske å hemman, som icke
undergått laga skifte, och då sådana finnas både i Kopparbergs och
Gefleborgs län, kunna dessa ej få någon nytta af egostyckningslagen,
do skola då härefter som hittills vara hänvisade till jordafsöndring. Nu
kunna de få lagfart på jordafsöndring enligt Kongl. Maj:ts utslag den
14 december 1877 utan att behöfva hafva af handlingen faststäld af
Konungens befallningshafvande. Men härefter skulle det icke kunna
ske. Derför anser jag, att de hemman, dor dessa förhållanden förekomma,
skulle komma i sämre ställning efter denna lag än de för
närvarande äro uti. Det har uttalats betänkligheter mot att taga bort
detta stadgande, så att man icke skulle behöfva gå in till Konungens
befallningshafvande och få afhandlingen faststäld. Men jag kan icke
finna, att det skulle behöfva möta några större svårigheter härefter,
sedan afgäldon kommer att försvinna, då det har kunnat ske nu utan
några olägenheter, såvidt jag vet, fastän afgäld har blifvit bestämd. Men

Andra Kammarens Prut. inuti N:o dl. 2

N:o 47.

Onsdagen den 13 Mai.

Angående jag vill ock nämna det, att flere jurister inom lagutskottet förklarat, att
samman- t[e ansågej att afhandlingen om jordafsöndring mycket val skulle kunna
kamrames pröfvas af underrätterna i sammanhang med lagfartsärendets handläggning.
skiljaktiga Nu hafva vi ju hört, att herr statsrådet och chefen för justitiebeslut
be- departementet har en annan åsigt, och jag vill för min del, som saken
traffande nu står, för närvarande icke göra något yrkande, l ag har endast velat
proposition '' anföra detta till protokollet.
med förslag

till lag om Herr Nilsson i Skärhus instämde häruti.
hemmansklyf ■7—

Herr Persson i Tallberg: Då vi den 7 dennes behandlade före liggande

lagförslag i denna kammare, hade jag nöjet att uttala som
min åsigt, att de ändringar, som utskottet vidtagit i Kongl. Maj:ts förslag,
vore allesammans större eller mindre förbättringar i förslaget. Och
jag anser för min de!, att den förändring, som utskottet vidtog i 21 §,
var en af de väsentligaste förbättringar, som utskottet föreslagit -i dessa
lagförslag. Nu har emellertid utskottet frångått sin första ståndpunkt i
denna fråga, och jag må beklaga att så skett. Men jag vågar dock
hoppas, att denna kammare icke lika lättvindigt frångår den ståndpunkt,
som den intog, då vi behandlade frågan för några dagar sedan. Nu
har visserligen herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet hugnat
oss med den upplysningen, att de myndigheter och personer, som skulle
höras, nemligen förste landtmätaren och häradsskrifvaren, skulle kunna
lemna sina expeditioner utan ersättning. Ja, detta kan val vara sant.
Jag har ock hyst den förhoppningen, att så skulle ske. Men jag tror
icke, att någon af oss kan inbilla sig — och statsrådet sade det icke
heller — att Konungens befallningshafvande skulle vara hugad att åt
enskilda personer i deras privata angelägenheter utlemna expeditioner,
utan att dessa blifva belagda med stämpel; och det kommer således
utan allt tvifvel att blifva en afsevärd kostnad. Deremot tror jag, att,
om utskottets förslag, som af denna kammare förut antagits, blefve lag,
det vill säga att underrätt skulle få befogenhet att pröfva frågan äfven
i detta fall och få det i sammanhang med lagfartsansökningen, kanske
nästan ingen kostnad skulle komma att drabba oss i detta fall. Kongl.
Maj:t har i sitt förslag visat, hvilken åsigt han har i detta fall, nemligen
att Konungens befallningshafvande bör vara den, som skulle fastställa
afgälden. Men det har dock visat sig en lång följd af år särskild! i
Dalame och äfven i några andra län, att denna afgäld har blifvit godkänd
af underrätterna, oaktadt den har varit eu fri öfverenskommelse
mellan köpare och säljare. Och jag tror, att icke någon fara skulle ske,
äfven om så skedde hädanefter, helst om underrätt blefve befogad att
meddela denna fastställelse. Vi hafva förr haft samma bestämmelse i
1881 års förordning. Men denna bestämmelse har aldrig förr blifvit
tillämpad. Nu deremot är ock en förändring föreslagen i 1875 års

lagfartsförordning. Följaktligen blir det omöjligt att få lagfart på en
jordafsöndring, med mindre Konungens befallningshafvande förut faststält
afgälden, och derigenom komma dessa jordafsöndringsåtgärder att drabbas

Oasdagen den 13 Maj.

JT:o 47.

af en, enligt mitt förmenande, ganska afsevärd kostnad, dels den lösen, Angående
som måste erläggas till Konungens befallningshafvande för dess resolution gammani
ämnet och dels det kommissionärsarfvode, som man ovilkorligen måste J\i-amrarnes
betala. Tv det lär väl icke kunna sägas vara möjligt att få dessa skiljaktiga
expeditioner på annat sätt utförda än att man måste anlita kommissionär, beslut beEöljaktligen
blir det icke en så obetydlig kostnad. Dertill kommer,
att bland oss jordafsöndringar kunna verkställas, hvilkas köpesumma proposition
utgör 25, 50 ä 100 kronor — sådana hafva förekommit och skola med förslag
troligen förekomma i tusental hvarje år — det kan visserligen hända, att till lag om
den lag vi nu antagit, som skulle bereda lättnad och möjlighet till henimansklyfjordafsöudring
och egostyckning, i betydlig grad motverkar dessa just nt7^ m'' m’
för den vidlyftiga och dyrbara apparat, som måste sättas i gång derför. *■ or

Då jag för min del emellertid tror, att det vore klokt, att Andra
Kammaren vidhåller sitt beslut och derigenom skulle bespara de mindre
bemedlade •— det var ju för dessa denna lag tillkommit — en afsevärd
kostnad, skall jag, herr talman, taga mig friheten att yrka afslag å
utskottets sammanjemkningsförslag.

Herr Danielson: Jag är i likhet med ett par föregående talare

af den meningen, att det här egentligen icke är ett sammanjemkningsförslag,
utan rent af en hemställan, att Andra Kammaren skall helt
och hållet frångå sitt beslut; och att en sådan hemställan från lagutskottet
är mycket ovanlig, derom tror jag vi litet hvar äro ense.
Och det är lika ovanligt, att lagutskottet kommer med ett skrifvelseförslag
i detta afseende. Men hvarför jag gerna vill hålla på kammarens
förra beslut, det är icke allenast på grund af kostnadsskäl — ty det
kan ju hända att genom hvad herr statsrådet nu antydt dessa kostnader
kunna blifva temligen reducerade — utan det är ett annat skäl,
som för mig är af mycket större vigt. Om nemligen en hemmansegare,
som säljer ett stycke jord och får betaldt för detta, och köparen
af denna jordlägenhet skall söka fastställelse, är det gifvet, att om
han går in till Konungens befallningshafvande med en sådan ansökan,
och Konungens befallningshafvande skall remittera denna till landtmätarens
och till häradsskrifvarens hörande, och de skola göra detta
på embetets vägnar och utan lösen, så fordras kanske ganska väsentlig
tid, så att derunder den som köpt lägenheten kan blifva af med allt
som han tänkt sig få behålla; ty det händer ofta, att säljaren under
tiden låter inteckna hemmanet, och'' det blir då kanske så högt intecknadt,
att den stackars mannen, som köpt lägenheten, har ingen
nytta deraf. Sådant inträffar ofta just mellan försäljningen och ansökningen
om lagfart och fastställelse!!. Derför tycker jag att i lagutskottets
förslag låg den stora förbättringen, att så snart en köpare
af en lägenhet hade köpt, hemmanets egare icke fick någon mellantid på
sig att uttaga ny inteckning, utan köparen kunde genast efter det han
inlemnat sin köpehandling få lagfart. Och i samma stund som häradsrätten
meddelat den, var han tryggad för att ej få del af ytterligare
inteckningar, som kunde komma att häfta vid stamhemmanet. Det är

Jfro 47. 20 Ondsagen den 13 Mai.

Angående denna stora tanke, som för mig är afgörande, äfven om kostnaden
samtnan- härigenom blefve något större än den skulle blifva enligt sammankamrarnes
jemkningsförslaget. Ty det kan ju hända, att man bär kunde befrias
skiljaktiga från 4, 5 å 6 kronor genom Konungens befallningsbafvandes åtgärd.
beslut be- Men då kan inträffa det andra förhållandet, som jag antydde, att
Knnfailla''.;iS 1us Egenheten blir icke mycket värd, då stamhemmanets egare får
proposition rådrum att inteckna hvilka förbindelser som helst under tiden. Det
med förslag tror jag är synnerligen vigtigt. Jag har derför mycket svårt att frångå
till lag om lagutskottets förra utlåtande. Men jag medgifver, att jag icke var
hemmansklyf- alldeles belåten äfven med det. Ty jag kan icke värja mig från den
(Torts T uppfattningen, att det är något oegentligt, att häradsrätten skall syssel''
■'' sätta sig med bestämmelser, som afse jofdebokens förande, och att upp taga

nummer och namn på dessa lägenheter; ty det kan sägas att
de böra komma in i jordeboken, så att man följer med de förändringar
som ega rum. Derför tyckte jag, att lagutskottet redan då kunnat
hitta på något i sådant syfte, som äfven undanröjde denna olägenhet.
Nu är det icke möjligt. Det är klart, att, antingen man bifaller detta
förslag eller vidhåller lagutskottets förra hemställan, kan den saken
icke hjelpas denna gång. Men om förslaget nu faller, hafva vi ju ett
år på oss.

Det kan väl icke vara något besynnerligt farligt, som inträffar på
ifrågavarande område under tiden, och man kunde sedan få denna
omständighet väl ordnad.

Men för den händelse kammaren ändock skulle antaga detta förslag,
vill jag på det allvarsammaste framställa till herr statsrådet, att,
om den bestämmelsen tillkommer, att Konungens befallningshafvande
skall infordra de intyg, som behöfvas för att få afsöndringsärende
pröfvadt och fastställelse meddelad, den bestämmelse också måtte gifvas,
att vederbörande då skola skyndsamt afgifva sina utlåtanden, så att
icke någon synnerligt lång tid förgår mellan ansökningens inkommande
och fastställelsen och derunder inteckningar i stamhemmanet kunna
gång efter annan beviljas, innan ärendet blifvit slutbehandladt hos
Konungens befallningshafvande. Deri ligger största faran. Och jag har
mig bekant, att tjogtals lägenheter finnas, som på det sättet blifvit
verkligen värdelösa, genom att man, sedan man fått ett kontrakt upprättadt,
uraktlåtit att söka fastställelse och passa på att få lagfart i
tid, utan låtit handlingarna blifva litet gamla, några månader eller
ett år, innan något åtgjorts. Då man sedan kommit till rätten, har
man visserligen fått lagfart, men under tiden hafva ytterligare inteckningar
beviljats i stamhemmanet. Det är ett sådant förhållande jag
anser vara det beklagligaste i hela saken. Och jag får säga, att, om
här blir votering, jag kommer att rösta för afslag å samman]emkningsförslaget.
Men om det blir majoritet för antagande af detsamma, vill
jag åtminstone hafva uttalat den förhoppning, att herr statsrådet ville
verka för en bestämmelse, som främjar, att dylikt ärende v årder skyndsamt
pröfvadt hos Konungens befallningshafvande.

Onsdagen den 13 Maj. 21 N:o 47.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt: Ilerr Angående
grefve och talman, mine herrar! Den betänklighet, som den siste talaren -åkning''af
nu framhållit, nemligen att Kongl. Majvts förslag i det afseendet skulle kamrarms
vara sämre än lagutskottets, att genom Kongl. 3VIaj:ts förslag möjlig- skiljaktiga
heten att skydda sig mot efterföljande inteckningar i den afsöndrade beslut belägenheten,
Indika den ursprungliga jordegaren skulle vilja taga, skulle^ Maj:ts
vara mindre, förefinnes etter min uppfattning icke. Båda förslagen proposition
äro lika deruti, att man, så fort man fått köpebref, kan och bör söka med förslag
lagfart, i händelse man vill skaffa sig lagligt skydd, att icke efter- till lag om
följande inteckningar skola komma att gravera ens egolott i hemmanet.
Lagfartsansökningen blifver förklarad hvilande; och så snart lagfart är rporfcS_)
sökt och ansökningen derom förklarad hvilande, kunna icke efterföljande
inteckningar i hemmanet gravera ens egolott, äfven om det
åtgår någon tid, innan lagfarten kan beviljas, i följd deraf att utredning
skall ske, om afsöndringen öfverensstämmer med lagens föreskrifter.
I detta afseende äro båda förslagen lika. Och jag föreställer
mig, att, om Kongl. Maj:ts förslag skulle antagas af kammaren,
hvarje försigtig köpare äfven efter detta förslag måste söka lagfart
lika tidigt, som han skulle gorå, i händelse utskottets förslag skulle
blifva lag. Med ett sådant tillvägagående är risken icke någon, att
inteckningar skola förnärma köparens rätt. Det är också alldeles
uppenbart, att, då häradsrätten i allmänhet icke kan vara i besittning
af de handlingar, som erfordras, för att häradsrätten skall kunna göra
den pröfning angående afsöndrings öfverensstämmelse med lagen, som
är föreskrifven, äfven efter utskottets förslag en icke obetydlig tid
i många fall åtminstone — måste förflyta innan afhandlingens laglighet
kan pröfvas och sedermera lagfart beviljas, sa att äfven i detta
fall förslagen äro lika.

Det är emellertid alldeles riktigt att det är af vigt for den enskilde,
att icke obehörigt dröjsmål hos Konungens befallningshafvande
eger rum. Och jag föreställer mig, att Konungens befallningshafvande
äro angelägna i detta fall som i alla andra att icke lata obehörigt
dröjsmål komma sig till last. Skulle de dock göra det, vet man ju,
huru det nu står för att få rättelse i sådana missförhållanden.

Jag vill tillägga, då man gjort den anmärkning mot det kongl.
förslaget, att något uttalande om lösen hos Konungens befallningshafvande
eller kostnaden för Konungens befallningshafvandes utslag
icke gjorts i sammanjemkningsförslaget, att anledningen dertill är uteslutande
den, att, såsom bekant är, lösen för Konungens befallningshafvandes
utslag utgår under form af stämpel, och stämpelförordningen
är något, som Riksdagen har i sin hand, och det således är klart, att,
om den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af denna paragraf skulle
antagas, det ankommer på Riksdagen att i god tid vid nästa års
början antaga motsvarande tillägg till stämpelförordningen, hvarom jag
är förvissad, att Kongl. Maj:t skall i behörig tid framlägga förslag
till Riksdagen. Detta är skälet, hvarför det i sammanjemkningsför -

N:o 47.

Onsdagen den 18 Maj.

Angående
sammanjemkning
af
kamrarnes
skiljaktiga
beslut beträffande

Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till lag om
hemmansklyfning
m. m.
(Forts.)

slaget icke talas om kostnaden för Konungens befallningshafvandes
utslag.

Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att jag
icke tror att det omdömet är rigtigt, att Kongl. Maj:ts förslag skall
blifva dyrare och besvärligare än utskottets. Ty, såsom kändt, förhåller
det sig icke sa, att häradsrätten lemnar sina protokoll utan
lösen och stämpel till allmänheten, och det lär ligga i sakens natur,
att, då häradsrätten skall pröfva frågan om afsöndrings öfverensstämmelse
med den nu förelagda lagen, denna pröfning i de flesta
fall icke kan omedelbart, då ansökning om lagfart till rätten ingifves,
verkställas och afslutas, utan den i många fall och mångenstädes icke
kan försiggå på annat sätt, än att sökanden vid ett ting får föreläggande
att inkomma med erforderliga handlingar för ärendets pröfning
och ärendet då utsattes att förekomma vid nästa ting eller nästa
sammanträde. Och det lär val icke ligga utom möjlighetens gränser,
att äfven vid detta sammanträde ärendet icke kan bringas till slut’
utan någon beräkning eller utredning finnes nödig på grund af ingifna
handlingar, hvilken föranleder nytt uppskof. Man kan då lätt räkna
ut, om ej förfarandet vid häradsrätten kommer att i många fall blifva
väsentligt dyrare än hos Konungens befallningshafvande. Jag lägger
dertill, att det hos Konungens befallningshafvande finnes anstäld en
kommissionär, sa att kostnaden för ombud der ej kan blifva större,
än hvad i ^ medeltal anskaffande af ombud vid häradsrätt kan kosta’
äfven om sådant ombud är ganska billigt.

Under sadana förhallanden och då ifrågavarande lagstiftningsärende
under många år varit under arbete, och många förslag i ämnet
blifvit utarbetade, granskade och med anledning af granskningen förändrade,
hemställer jag till herrarne, om det är välbetänkt att genom
afslag å denna punkt i förslaget, hvilket utslag numera icke rätteligen
kan vara grundadt på det skäl, som lagutskottet anfört till förmån
för sin afvikande mening mot Kongl. Maj:ts förslag, nemligen
kostnaden, återbringa lagstiftningen till så att säga en ny början.

Den formella anmärkning, som af en talare blifvit här framstäld
mot utskottets tillvägagående i sammanjemkningsfrågan, tror jag icke
vara grundad. ly det har många gånger vid sammanjemkning af
störa lagförslag förekommit, och det ligger i sakens natur, att så
måste vara förhållandet, att sammanjemkning skett på det sätt, att
den ena kammaren fått sin vilja fram i en punkt och den andra
kammaren sin i en annan, eller att, om den ena kammaren afstått
från sitt beslut i en punkt, den gjort det derför, att det mål man med
den antagna redaktionen åsyftat kunde på annat sätt vinnas. Så föreställer
jag mig, att det ligger i öppen dag, att här är förhållandet.
-Tåg vill tillägga, att ett med detta fullt analogt förfarande egde rum
ar 1877, då nya utsökningslagen antogs af båda kamrarne. I en
punkt skedde sammanjemkning mellan kamrarnes olika beslut just på
det sätt, att Kongl. Maj:ts förslag framlades till antagande i förening

N o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

med eu skrifvelse ungefär af det innehåll, som här föreligger, och på
sådant sätt vans i sak det ändamål, som man åsyftat.

Under sådana omständigheter hoppas jag, att kammaren vill
genom bifall till denna punkt befordra detta lagstiftningsärende till
ett lyckligt slut.

Herr Wester: Det har redan af eu eller ett par talare gjorts

anmärkning mot formen för detta sammanjemkningsförslag. Och
oaktadt hvad vi hört från statsrådsbänken, kan jag för mm del icke
annat än anse, att formen är af den beskaffenhet, att deraf torde
uppstå mycken tvekan, om man ej bör på den grund afslå sammanjemkningsförslaget.
Men större skäl synas finnas, da man kommer
till realiteten.

Jag vill till en början saga, att, om jag skulle fasta afseende
vid våra landtdomares beqvämlighet och fördel, jag skulle rösta för
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, då de derigenom sluppe ett visst mått
af arbete, för hvilket de icke skulle få någon ersättning. Men då jag
ser på allmänhetens fördel, kan jag icke göra det. Det kan kanske
vara skäl att något beröra frågan, hvad pröfning för fastställelse
af afsöndringsafhandling innebär? Efter lagen skall man bedöma,
huruvida afhandlingen är tillräckligt tydlig och klar i afseende a
beskrifningen af läge, gränser och rymd, och huruvida afsöndrmgen
skett från sådant hemman, hvarifrån afsöndring får ega rum. Dessa
båda omständigheter har häradsrätten redan för närvarande skyldighet
att pröfva, och kommer äfven framdeles dem att pröfva innan lagfart
beviljas, oafsedt hvad Konungens befallningshafvande derom säger i
sin fastställelseresolution. Vidare skall man pröfva - och det är väl
det vigtigaste — huruvida den ifrågasatta afsöndringen tillika med
de afsöndringar, som förut blifvit gjorda, omfatta mera än 1 /j af
stamhemmanets vidd. För en sådan pröfning behöfves icke något
annat, än att man får en karta med beskrifning, för att so rymden
på stamhemmanet, och tillika tager reda på rymden på den ifrågavarande
afsöndringen tillsammans med de afsöndringar, som förut
kunna hafva blifvit gjorda. Det är min fullkomliga öfvertygelse, att
åtminstone i södra Sverige i de trakter, som jag känner till, allmänheten,
så snart den får veta, att karta och beskrifning behöfva mlemnas
för att få afhandlingen pröfvad, också genast vid lagfartsansökningen
skall inlemna sådana handlingar. I afseende på de
förutvarande afsöndringarne ega häradsrätterna de allra tillförlitligaste

Angående
sammanjemkning
af
kamrarnes
skiljaktiga
beslut beträffande

Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forte.)

uppgifter uti sina fastighetsböcker.

Slutligen skall man bestämma namn och nummer på lägenheten.
Ja det är ju en kameral åtgärd, men icke är den val så svårlöst,
att det kan vara skäl att, endast för att den skall blifva utförd åt
eu kameral myndighet, hänvisa hela ärendet till Konungens befallningshafvande.
. ... ,

Det har sagts, att skälet för, att denna profning borde oiverlemnas
åt Konungens befallningshafvande, skulle vara, att Konungens befallnings -

N o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

Angående
sammanjemkning
af
kamrarnes
skiljaktiga
beslut beträffande

Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till lag om
hemmansklyfning
m. m
(Forts.)

hafvande bäst hafva reda på sådana afsöndringar. Ja, så borde det
vara, och sa kunde det hafva varit, om stadgandet uti 1864 års och
sedermera uti 1881 års författning, att Konungens befallningshafvande
s,^. fastställa afgälden, hade efterlefvats, men så är i verkligheten
icke förhållandet. I min domsaga, der minst 100 afsöndringar om
aret lagfaras, tror jag icke, att det finnes ens 30, som äro faststälda
åt Konungens befallningshafvande, och på de sista 20 åren har mig
veterlig! icke mer an en enda afsöndring blifvit af Konungens befallningshafvande
faststäld; och af mina kolleger i de andra domsagorna bär

iagr ri0rt’ at,t ,d6t dcr står tm På samma sätt. Enligt nu gällande
författning skulle afhandlingen om afsöndring af jord för alltid inlemnas
till Konungens befallningshafvande, för att få afgälden derå
faststald. Men ända från det 1864 års författning utkom, har jag
hatt den uppfattning, att man icke behöfde hafva Konungens befallningshafvandes
fastställelse för att meddela lagfart, och flere domare hafva
delat^ denna åsigt. Andra deremot hafva ansett, att lagfarten borde
foregas af fastställelse, och på grund deraf nekat lagfart ända till
dess högsta domstolen — efter hvad jag vill minnas år 1877 — förklarade,
att fastställelse ej var behöflig för lagfarts beviljande. Sedan
dess bär ingen domare frågat efter Konungens befallningshafvandes
fastställelse, och parterna hafva icke heller gjort det.

... Häraf följer, att då nu Konungens befallningshafvande skola
profva,_ huruvida afsöndringen öfverstiger % så hafva Konungens
befallningshafvande icke de derför nödiga handlingarne, utan de finnas
i häradsrätternas fastighetsböcker, såvida lagfart sökts efter 1875.
Blir detta Kongl. Maj:ts förslag, måste således Konungens befallningshafvande
i hvarenda fråga om afsöndring af domaren begära bevis
om de afsöndringar, som förut skett från det ifrågavarandefliemmanet.
llet finnes visserligen några uppgifter derom lios häradsskrifvarne,
hos hvilka anmälan om köp jemväl af afsöndringar brukar göras; men
dels sker icke ^sådant alltid, och dels äro häradsskrifvarnes anteckningar
i jordeböckerna icke fullt exakta i afseende på rymden, hvarför
jag ej tror att Konungens befallningshafvande kunna nöja sig’dermed
utan måste vända sig till domstolar^. Detta gör, att Konungens
befallningshafvande hafva mycket svårare att pröfva afliandlingens
laglighet än domstolarne.

Det har äfven sagts, att om Riksdagen besluter ifrågasatta skrifvelse,
Kongl. Maj:t skulle vara sinnad att vidtaga alla möjliga åtgärder
för att förminska kostnaderna för fastighetsegarne. Det är ju godt
och val, och Riksdagen kan ju också genom föreskrift, att vederbörande
resolutioner icke skola beläggas med stämpel, minska kostnaden.
Men icke för ty blir det en icke så alldeles oväsentlig kostnad
qvar,1 synnerhet när man tager i betraktande, dels att de flesta
afsöndringar äro små jordtomter med ett värde, som, ehuru varierande,
ofta icke öfverstiger 100 kronor, dels ock att sökanden måste hafva
kommissionär, icke allenast hos Konungens befallningshafvande för att
lemna in handlingarne och verkställa de kompletteringsåtgärder, som

N:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

Konungens befallningshafvande kunde finna nödigt föreskrifva för den Angåend*
sökande, utan jemväl i de flesta fall hemma, ty personer, som vilja ,

göra afsöndringar, förstå sig i allmänhet icke på juridiska angelägen- )Mmrai:ncs
heter, och kunna icke sjelfva skrifva till sin kommissionär hos Konun- skiljaktiga
gens befallningshafvande. De måste sålunda hafva två kommissionärer, beslut bc Om

emellertid denna kostnad vore oundgänglig för att vinna reda K^fa^Iaj:(s
och ordning, så vore derom ingenting att säga. Den största olägen- proposition
heten är enligt min uppfattning, såsom äfven talaren på kalmarbänken med förslag
påpekade, den tidsutdrägt, som genom Kongl. Maj :ts förslag skulle till lag om
åstadkommas. Det är i allmänhet så, att de, som köpa en jordtomt,
äfven vilja strax bebygga den. Skola de gå in till Konungens befallnings- ,For(\
hafvande för att der erhålla fastställelse, så kommer det, äfven i
lyckligaste fall, att draga månader, innan fastställelsen blifvit gifven.

Köparne af tomten äro derigenom förhindrade att vidtaga de åtgärder
med jorden, som de hafva ämnat vidtaga. Och af ännu större betydelse
är, att de icke kunna få lagfart på sin jordlott och sålunda
hindra, att stamhemmanets egare under tiden tager inteckning, som
kommer att gravera den tomt, som han sålt. Visserligen hafva vi nu
från statsrådsbänken bort, att det kunde gå så till, att så snart man
förvärfva!- afsöndrad jord, man genast söker lagfart för att få den
förklarad hvilande till dess fastställelse derå erhållits. Ja, mine
herrar, det går nog för sig, men hvad verkar det? Jo, det verkar
en förökad kostnad, dubbla protokoll vid häradsrätten. Och jag vågar
påstå, att om det skall gå så till, talet om obetydliga utgifter i och
för Konungens befallningshafvandes fastställelse af jordafsöndring torcle
böra upptagas med försigtighet.

Vidare har det sagts, att genom Konungens befallningshafvandes
fastställelse reda och ordning skulle åstadkommas. Jag kan dock icke
finna, att derigenom någon större reda och ordning skulle vinnas, än
för den händelse häradsrätterna skulle verkställa denna fastställelse.

Redan och ordningen skulle naturligtvis bestå deruti, att i och med
detsamma Konungens befallningshafvande fastställa eu afsöndring, densamma
också införes i jordeböckerna. Att den skall införas i jordeböckerna
är ju naturligt, men redan nu är det föreskrifvet, att eu
domstol skall inom viss tid efter hvarje sammanträdes slut till Konungens
befallningshafvande inlemna förteckning på alla lagfarter, som
meddelats under tinget. Deruti har Konungens befallningshafvande en
handling, på grund hvaraf de kunna göra nödiga anteckningar i jordeböckerna.
Skulle det behöfvas någonting mera, så kan ju Kongl.

Maj:t på administrativ väg föreskrifva, att domstolarne skola för behöriga
anteckningars åstadkommande öfverlemna särskilda förteckningar
öfver lagfarna jordafsöndringar till Konungens befallningshafvande.

Då efter min uppfattning de olägenheter, som genom ett bifall
till Kongl. Maj:ts förslag komme att åsamkas allmänheten och isynnerhet
de mindre bemedlade, äro betydligt större än de fördelar, som
genom samma förslags antagande skulle vinnas, anser jag mig böra
yrka afslag å sammanjcmkningsförslaget.

No 47. 2fi Onsdagen den 13 Maj.

Angående Med herr Wester förenade sig herrar Johnsson i Bollnäs, Eriksson
jemkning af ’ Qvackbngen, Jansson i Saxhyttan och Boethius.
kamrarnes

skiljaktiga Herr Hedin yttrade: Det synes mig alldeles gifvet, att om för beslut

be- slaget skulle falla på meningsskiljaktighet mellan kamrarne rörande
KongbMaj.tsden Paragraf: som nu iir i fråga, detta icke skall kunna af regeringen
proposition uppfattas såsom ett vittnesbörd derom, att Riksdagen eller den ena
med förslag kammaren i det hela ogillar sjelfva syftet utaf denna lagstiftning, ty
tal lag om huru vigtig än den punkt, hvarom nu afhandlas, må vara i och för
tiing^m. m sa bär den dock naturligtvis icke någon annan karakter än den
(Forts) en detalj uli helt, beträffande hvilket kamrarne genom sina
föregående beslut dock hafva visat, att de äro böjda för den föreslagna
lagstiftningen. Således kan jag icke finna annat än att, om utgången
blir den jag nu antydde, regeringen skulle finna sig föranlåten att,
med omarbetande af förslaget uti denna detaljfråga, framlägga det
till ny pröfning vid nästa riksdag.

Herr chefen för justitiedepartementet rekommenderade uti sitt
första anförande någonting, som han kallade lagutskottets sammanjemkningsförslag
beträffande § 21. Men olyckan är den, att lagutskottet
alls icke afgifvit något sammanjemkningsförslag. Lagutskottet
har föreslagit — hvartill det alls icke har någon befogenhet enligt
grundlagen — att den ena kammaren måtte frånträda sitt förut fattade
beslut och acceptera den andra kammarens. Till en sådan hemställan
saknar lagutskottet, liksom hvarje annat utskott, all befogenhet. Deremot
bär det skyldighet att, såvidt sådant är möjligt åstadkomma en sammanjemkning.

Nu vill jag fråga, om det är möjligt för någon, som läser andra
stycket af § 63 riksdagsordningen, att hysa något tvifvel om, hvad
som afses med orden: »Utskottet skall söka att de olika meningarne,

så vidt möjligt är, sammanjemka och med förslag derom till kamrarne
inkomma». Jag hemställer, om någon skulle vilja riskera det påståendet,
att en sammanjemkning är verkstäld med mindre det förslag,
som då till kammaren inkommer, är af den beskaffenhet, att det påkallar
ett beslut af båda kamrarne. Hvad utskottet här har gjort,
är att framlägga ett förslag, som påkallar ett beslut blott af Andra
Kammaren, hvilken uppmanas att frångå sitt förra beslut, men icke af
den Första Kammaren, som redan fattat sitt beslut och icke behöfver
fatta om det. Ty hvad var det, som skulle sammanjemkas? Det välde
båda kamrarnes olika beslut angående lydelsen af 21 §. Och
beträffande denna paragraf har ingen sammanjemkning skett.

Att utskottet, jemte sin hemställan till Andra Kammaren att frånträda
sitt föregående beslut, har föreslagit Riksdagen att ingå till
Kong], Maj:t med en skrifvelse, är endast en ny olaglighet, derutinnan
att lagutskottet väckt motion om en sak, hvarom förut absolut icke
varit någon fråga. Nu har jag visserligen hört chefen för justitiedepartementet
såga, att någonting ganska mycket eller kanske till och
med fullständigt lika skulle hafva förekommit år 1877, men härvid

Onsdagen den 13 Maj. 27 Ji:o 47.

är att märka, att ett missbruk, en öfverträdelse af en tydlig grundlags- Angående
bestämmelse i sjelfva verket icke är något föredöme för honom att jemkning af
rekommendera eller för oss att följa. kamrar nes

Den omständigheten, att utskottet, som det synes af några rader skiljaktiga
på sid. 3, hav funnit, att Kongl. Maj:ts förslag beträffande § 21 är beslut feförträffligt
och bättre än hvad utskottet förut föreslagit, är ju någonting,
som borde hafva föranledt dertill, att utskottet, ifall denna åsigt proposition
är rigtig, ursprungligen icke bort ändra Kongl. Maj:ts förslag, och att med förslag
icke heller Andra Kammaren deri bort vidtaga någon ändring. Men till lag om
det rör naturligtvis icke den formella frågan om en sammanjemkning %

enligt § 63 riksdagsordningen. Jag får protestera mot ett sådant ^or(.s^

sätt att gå tillväga, att man icke gör en sammanjemkning, utan i
stället inbjuder den ena kammaren att frångå sitt förut fattade beslut,
hvartill utskottet enligt grundlagen icke bär någon befogenhet.

Vidare har lagutskottet sökt att öfverskyla detta derigenom, att
utskottet tagit sig motionsrätt för att väcka förslag om något, som
förut icke varit ifrågasatt, och på så sätt gorå ena kammaren benägen
för att bifalla det så kallade sammanjemkningsförslaget. Utskottet
resonnerar förmodligen så här: må vara att sammanjemkning
icke har skett formaliter, men vi hafva dock strukit Andra Kammaren
om munnen genom att gifva den eu ersättning, bestående i detta
skrifvelseförslag. Skulle nu någon kunna tänka, att ett sådant sätt
vore lika godt, så vill jag blott fästa uppmärksamheten på, att om
man ersätter hvad man bort göra, nemligen att sammanjemka tvenne
meningar i sjelfva lagtexten, mod att säga att vi skola so till, om vi
icke kunna åstadkomma något liknande, till förmån för den kammare,
hvars rätt underkännes, så är detta icke heller materiahter någon
ersättning för den uppoffrade formella rätten. Ty för det första kan
det i slikt fall hända, att den föteslagna skrifvelsen icke antagen af
båda kamrarne, och då kommer icke någon skrifvelse in till Kongl.

Maj:t. Eller också kan det hända att, om begge kamrarne bifalla
skrifvelseförslaget, Kongl. Maj:t antingen icke kan eller också icke vill
göra någonting åt saken, och då har man icke heller den trösten att
man skaffat den kammaren en ersättning i sak, hvilken lidit orätt i
den formella behandlingen.

Herr Redelius: Jag trodde icke, att jag skulle komma att känna
mig uppfordrad att yttra någonting i det nu föreliggande sammanjemkningsförslaget
från lagutskottet, oaktadt jag deltagit i både det första
förslaget i det här ämnet och i det nu föreliggande. Jag trodde verkligen
icke det, men jag märker nu, att jag misstagit mig derutinnan.

Då jag således måste yttra några ord, trodde jag likväl att jag ändå
icke skulle behöfva säga så mycket, sodan jag hört de vigtiga ord, som
yttrats från statsrådsbänkon och hvilka jag förestäldo mig skulle vara
tillfyllestgörande för kammaren samt egnade att betaga de tveksamme
deras botänkligheter mot att antaga sammanjemkningsförslaget.

N:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

Men sedan jag begärde ordet, för att yttra mig i rigtning af bifall
jemkning af ^ c^e^a förslag, har åtskilligt blifvit taladt, som jag anser mig böra
‘ kamrarna säga några ord till svar på. Först angående sjelfva det formella i fråskiljaktiga
gan, d. v. s. huruvida utskottet verkligen har sammanjemkat eller icke.
baslut bc- Detta kan man ju tvista om så länge man behagar, men jag skall be
Kongl. Maj.tsoc^ na^°t få hänvisa till sjelfva sakförhållandet. Ärenden
proposition af ifrågavarande art skulle enligt det kongl. förslaget i ämnet gå dels
med förslag till Konungens befallningshafvande och dels till underdomstol. Hvad
till lag om det sista beträffar, att ärendet skall gå äfven till underrätterna, så äro
‘ningen. In. 7* Ll alla derom ense- Skiljaktigheten är således endast deri, huruvida
ärendet tillika behöfver gå till Konungens befallningshafvande, eller ej.
Lagutskottet hemställer i sitt förra förslag, att så icke skulle vara behöfligt,
och Andra Kammaren antog dettaÄörslag, under det att Första
Kammaren bibehöll Kong], Haj:ts förslag, som säger, att ärendet, af
vissa skäl, behöfde först gå till Konungens befallningshafvande, för fastställelse,
och sedermera till häradsrätten, för lagfart. Skiljaktigheten
mellan kamrarnes beslut är nu således endast den: behöfver ärendet
gå till Konungens befallningshafvande, eller icke? Huru nu en sådan
skiljaktighet skulle kunna realiter sammanjemkas, så att man komme
till något resultat, som läge midt emellan de olika meningarna, detta
är något, som jag icke kan förstå. Ty det är ju icke någon rimlighet i
att komma fram med något sådant, som att ärendet skulle till hälften gå
till Konungens befallningshafvande och till hälften icke göra det. Sådant
kan ju icke gå för sig, utan antingen måste man helt och hållet eller
också icke alls gå dit med ärendet, allt eller intet, således. Nå, då skulle
man måhända få lof att säga, att när olika beslut härom fattats, ärendet
är förfallet. Ja, detta vore möjligt, och om här endast vore fråga
om denna enda paragraf eller denna enda punkt, så är jag lifligt öfvertygad
om att lagutskottets hemställan till kamrarna blifvit den, att ärendet
måste anses förfallet. Men nu gäller det endast en formel fråga i
ett stort lagförslag, och då tyckte jag för min ringa del, att det icke
kunde hafva varit försvarligt att låta lagutskottet hemställa till kamrarne,
att de skulle fatta ett sådant beslut, att lagförslaget skulle anses
vara fallet bara på denna fråga. Derför måste enligt mitt förmenande
utskottet vara betänkt på att hemställa, det Andra Kammaren måtte
tränga sitt beslut och biträda medkammarens. Och jag har trott
mig finna — utan att jag för öfrigt vill närmare inlåta mig härpå —
att sa skett mer än en gång förut under min riksdagsmannatid, om
jag icke missminner mig; derom må emellertid kammaren döma, jag
vill icke tvista med någon om den saken.

Om man da således skulle inbjuda ena kammaren att frånträda
sitt beslut och antaga medkammarens, uppstod frågan, hvilkendera af
kamrarna, som härvid kunde komma i fråga. Hvilken det nu blef, berodde
just på samma skal, som för utskottet var bestämmande att komma
med sitt förra beslut, nemligen af sparsamhetshänsyn för de rättssökande,
ty det var uteslutande i ändamål att bespara sådana sökande utgifter,
som utskottet förra gången hemstälde, att ärendet icke skulle behöfva

Onsdagen den 13 Mai. 29 N:o 47.

gå till Konungens befallningshafvande. Ket berodde vidare derpå, att Angående
ett par jurister inom lagutskottet uttalade sig ungefär på samma sätt, j^^ng gf
som vi nyss bär hörde en jurist göra, nemligen att ärendet kunde hand- icamrames
läggas vid häradsrätten allena, och då trodde jag, samt flere med mig skiljaktiga
inom utskottet, att detta senare sätt skulle bli billigare för de rätts- beslut besökande,
hvarföre förslaget från utskottet blef sådant det blef. Men j-ongi Maj:ts
sedermera har jag blifvit upplyst om saker, som för mig haft den be- proposition
tydelsen, att jag frångått min förra uppfattning, att ärendets behandling med förslag
skulle bli billigare i häradsrätten, och i stället fått det intrycket, att till lag om
det skulle bli dyrare samt att det blefve bestämdt billigare att ordna
saken på det sätt, hvartill sammanjemkningsförslaget nu visar en utväg. (F(lrts ,
Detta i synnerhet om kammaren antager det skrifvelseförslag, som nu
är bifogadt, och för den händelse att, såsom jag för min del litar på,

Kongl. Maj:t tillmötesgår Riksdagens i denna rigtning uttalade önskan.

Yill så Riksdagen dertill taga bort stämpelafgiften, 3 kronor, för expedition
uti ifrågavarande ärenden, så kan jag icke finna annat än att kostnaderna
för ärendets behandling hos Konungens befallningshafvande bli
ytterst ringa. Deremot kan jag icke förstå, att det med säkerhet skulle
bli billigare, om man med ärendet ginge endast till häradsrätten, ty
jag har tyckt mig finna, och en föregående talare, som är jurist och
min ärade vän och kamrat, har sökt påvisa att det mycket väl kunde
hända, att ärendet blefve uppskjutet i häradsrätten, och sker uppskof
endast en gång, så är jag öfvertygad om att lösen och öfriga kostnader
skulle bli mycket dyrare, än om man först gått med ärendet till Konungens
befallningshafvande och så behöft infinna sig vid blott ett
ting i häradsrätten. Jag tror — men jag hemställer detta till herrarne,
som känna dessa saker bättre än jag — att det icke behöfs mycket,
för att häradsrättens ordförande skall finna en anledning att uppskjuta
ärendet, i all synnerhet om han går ut från hvad herr Rester gick ut
från såsom en gifven sak, da han säger, att domstolen skall fordra
karta och beskrifning öfver lägenheten för att kunna pröfva i ärendet.

Ja, då tror jag att det skall bli mauga uppskof och att det skall bli
mycket dyrbart. Det här förslaget i frågan, hvilket kom från lagutskottet,
hvilar på en helt annan åskådning, nemligen att karta i allmänhet
icke skulle behöfvas, utan att, när ett hemman har fått sin
karta klar, gränserna genom beskrifningen blifvit bestämda, mantalet
blifvit åsatt och allting blifvit klart parterna emellan samt faststäldt af
Konungens befallningshafvande, domstolen da icke skall hafva något
annat att gorå, än att bevilja lagfarten. Men skall domaren ha rätt
att för pröfningen fordra karta, beskritning m. fl. handlingar, så blir
det nog mycket dyrt. Derför verkar detta herr Westers ^yttrande hos
mig just motsatsen af hvad han troligen med yttrandet afsåg; det synes
mig verka i rigtning att förmå kamrarno att taga sammanjemkningsförslagot
i stället för att, såsom han vill, afslå detsamma.

Hvad beträffar on annan fråga, som herr ^Vester också framhållit,
nemligen svårighoten för Konungons befallningshafvande att bringa reda
och ordning i dylika ting, på grund deraf att Konungens befallnings -

Nio 47.

Angående
sammanjemkning
af
kamrarnes
skiljaktiga
beslut beträffande

Kongl. Maj ds
proposition
med förslag
till lag om
hemmansklyfning
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 13 Mai.

hafvande skulle sakna de derför erforderliga medlen, så forstår iag icke
talarens mening i det hänseendet. Åtminstone måtte han icke härom
uttalat allt, hvad lian bort, ty jag för min del kunde icke följa med
och förstå honom. Han medgaf ju, att domstolarne skulle till Konungens
befallningshafvande anmäla dylika beviljade lagfarter. Hvad är
då naturligare, än att Konungens befallningshafvande i jordeboken inför
hvad som införas bör, och da har ju Konungens befallningshafvande
reda pa det. Men mig är sagdt, att domstolarne icke hafva några
jordeböcker, hvadan således der icke kunna verkställas erforderliga anteckningar.
Utan för att domstolarne skulle kunna göra hvad lagutskottet
förra gången hemstälde, skulle de behöfva få ett exemplar af jordeboken
och likväl anmäla ärendet hos Konungens befallningshafvande.
Om den näst siste talaren har rätt uti, att anmälan redan nu sker, så
finnas ju dessa anteckningar hos Konungens befallningshafvande, och
då ser jag icke någon svårighet för dem att åsätta namn och nummer
samt i (ifrigt göra de anteckningar, som erfordras och meddela den
sökta fastställelsen. Detta är min uppfattning.

Hvad fragan om tidsutdrägten beträffar, hvilken samme talare antydde
vara en mycket vigtig sak, så instämmer jag deri, att det är
angeläget, att ärendet blir snart afgjordt.

Men jag kan icke inse, att ärendet blir fortare afgjordt vid häradsrätten,
om man der uppskjuter detsamma från det ena sammanträdet
till det andra, än om man först går till Konungens befallningshafvande
och sedan får lagfart vid häradsrätten. Huru jag än ser saken, kan
jag således icke finna, att man vinner något genom att vidhålla det
beslut kammaren fattade vid ärendets behandling förra gången, och då
jag har denna uppfattning är det tydligt, att jag anser, att kammaren
lugnt kan bifalla utskottets förslag, sådant det nu föreligger, i den förvissning,
att ärendena bli behandlade så billigt som möjligt, hvilket ju
är hvad man åsyftat med hela lagförslaget.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Rydberg, Ericsson i Norrby, Johansson i
Berga, Bengtsson i Härasköp, Wikström och Poignant.

Herr von Krusenstjerna: Min ärade kamrat på stockholms bänken

ville ej godkänna lagutskottets sätt att handlägga detta ärende.
Han började med att säga, att lagutskottet allenast hade att söka
sammanjemka de olika beslut, vid hvilka kamrarna stannat, men att
det icke vore något sammanjemkningsförslag att inbjuda den ena
kammaren att frånträda sitt beslut och i stället taga medkammarens.
Äfven om nu lagutskottet hade föreslagit enbart något sådant, tror
jag icke, att jag misstager mig, då jag säger, att det i en mängd
föregående fall inträffat, att da vid behandlingen af större lagförslag
kamrarne fattat olika beslut angående olika paragrafer, utskottet i
fråga om en paragraf inbjudit den ena kammaren att frånträda sitt
beslut och i stället acceptera medkammarens och i fråga om en annan

X:o 47.

Onsdagen den 13 Maj.

paragraf i förslaget gjort samma inbjudan till den andra kammaren. Angående
På ett sådant förfaringssätt finnas, som sagdt, flera exempel. Jag
vågar emellertid påstå, att lagutskottet i nu förevarande fall icke gått kamrarnes
tillväga på detta sätt. Om man nemligen läser andra punkten af det skiljaktiga
föreliggande memorialet, så skall man finna, att denna icke slutar beslut Italien
a A med en hemställan, att Andra Kammaren måtte biträda Första
Kammarens beslut, utan utskottet fortsätter sedermera med en ny proposition
hemställan. Skiljaktigheten mellan kamrarnes beslut angående den med förslag
ifrågavarande paragrafen bestod, såsom kammaren vet, deruti, att till lag orn
Första Kammaren antog Ivongl. Maj:ts förslag att frågan om jord- ^

afsöndringar skulle handläggas först hos Konungens befallningshafvande, (yorts \
medan Andra Kammaren åter beslöt, att någon sådan behandling af
dessa ärenden hos Konungens befallningshafvande icke skulle ega rum.

Hvad var nu skälet till detta Andra Kammarens beslut? Jo, att man
ansåg, att det skulle blifva allt för dyrbart att först gå till Konungens
befallningshafvande. Nu föreslår lagutskottet derför den sammanjemkningen,
att Itiksdagen vid anmälandet af sitt beslut i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet måtte anhålla, att dessa kostnader
måtte i största möjliga mån nedbringas. Detta måtte väl innebära
en förening af båda kamrarnes beslut.

Men, säger vidare talaren på stockholmsbänken, denna skrifvelse,
hvarmed lagutskottet söker öfverskyla olagligheten i sitt sammanjemkningsförslag,
utgör i sin ordning en ny olaglighet, ty lagutskottet
har icke någon motionsrätt. Jag antager dock, att när det i riksdagsordningen
föreskrifves, att lagutskottet har att afgifva utlåtande
öfver dit remitterade förslag, detta måste innebära, att lagutskottet
icke är blott en kassationsinstitution, som endast skulle hafva att tillstyrka
eller afstyrka dit remitterade förslag, utan det maste jemväl
innebära, att utskottet har befogenhet att i dessa förslag föreslå
sådana ändringar, som stå i organiskt sammanhang med, desamma.

Om lagutskottet både inkommit med förslag, att den ifrågavarande
‘21 § skulle erhålla en sådan lydelse, att den t. ex. skulle sluta med
orden: »dock att sökanden icke må i dessa ärenden med särskilda

kostnader betungas» eller något dylikt, så tror jag, att deremot icke
hade kunnat göras någon erinran. Då synes mig heller ingenting
kunna vara att erinra mot att lagutskottet i stället föreslår en skrifvelse
i samma syfte.

För öfrigt föreligger ett bestämdt prejudikat i detta fall, hvarur
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet nyss erinrade och
som jemväl talaren på stockholmsbänken omnämnde. Detta fall är
fullkomligt analogt med det nu föreliggande. Det förhöll sig nemligen
så — jag tillåter mig att ånyo erinra derom — att i det förslag till
ny utsökningslag, som behandlades vid 1877 ars riksdag, förekom en
paragraf, som innehöll bestämmelse angående sättet för handlingars
insändande till öfverexekutor. Denna paragraf godkändes af ena
kammaren, men återremitterades af den andra, bland annat af det

Sf:o 47. 82 Onsdapfen deri 18 Maj.

Angående skal, att man fruktade, att kostnaderna hos öfverexekutor skulle blifva
jemkning ''af väl stora'' „ Ijå yttrade det särskilda utskottet, utan att då, lika litet
kamrarnes som någon motion i det afseendet förelåg, att det vore angeläget
skiljaktiga att ifrågavarande kostnader blefve nedbringade och att en utväg till
^''tr''ifrände °le^a m^s ni°ien(le vore, att kommissionärer blefve anstälda hos
Kong/. Maj. ts Konungens befallningshafvande, hvilka mot billig taxa kunde tillhandagå
proposition allmänheten, och derför föreslog utskottet, alldeles på samma sätt
med förslag som nu skett, att paragrafen måtte bibehållas vid den lydelse, som
hnmnansHuf- flejlsamina ilade i Kongl. Maj:ts förslag, och att ena kammaren således
ning m. in''“åtte biträda den andra kammarens beslut i detta fall, men derjemte
(Forts) föreslog utskottet, »att Riksdagen, vid anmälan af sitt beslut i anledning
af Kong!. Maj.-ts proposition i ämnet, måtte anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t tillse, huruvida icke såväl hos öfver- som underexekutorer uti utsökningsmål
lättnader i det angifna syftet kunde beredas parterna»,
och så vidare. Detta utskottets förslag blef sedermera af båda
kamrarne bifallet. Detta fall är ju alldeles analogt med det nu föreliggande.

Att utskottets sammanjemkningsförslag icke i formelt afseende
skulle vara grundlagsenligt kan jag således icke medgifva.

Hvad nu beträffar frågans realitet, så var ju hufvudskälet, hvarför
Andra Kammaren förra gången icke ville acceptera Kongl. Majrts
förslag de farhågor, som uttalats beträffande kostnadsfrågan. När nu,
efter det förklarande, som afgifvits från statsrådsbänken om regeringens
villighet att antaga hvad lagutskottet i sammanjemkningsväg föreslagit,
hvarigenom man har all utsigt, att de största af de befarade kostnaderna,
nemligen de, som skulle förorsakas i följd af landtmätares tillkallande,
skulle alldeles försvinna, när vidare, såsom här framhållits, Riksdagen
sjelf har i sin hand — och nästa år säkerligen också kommer att
begagna sig deraf—att afskaffa stämpelafgiften på Konungens befallningshafvandos
resolution i dessa fall, och när vidare hvad här yttrats
angående förenandet af dessa ärenden till följd deraf att man först
skulle behöfva gå till Konungens befallningshafvande, torde vara
vederlagdt af hvad som yttrats från statsrådsbänken och af herr Redelius,
så synes mig alla betänkligheter mot förslagets antagande böra bortfalla.
Hvad hafva vi då å andra sidan att väga mot dessa betänkligheter?
Jo, ett lagförslag, som — jag tror, icke att jag misstager mig, härutinnan
— har afgjorda sympatier inom denna kammare, ett lagförslag, som
gar i rigtning af att bereda lättare jordförvärf åt mindre bemedlade.
Och vi kunna vara alldeles vissa på, att detta lagförslag, om denna
punkt nu afslas, faller för denna riksdag, och ingen vet, hvad en annan
riksdag har i sitt sköte. Då man nu har detta å ena sidan och å
andra sidan denna kostnadsfråga, som efter min uppfattning blifvit afgjordt
förringad och nästan försvunnit, så hemställer jag till kammaren,
hvilketdera som kan vara klokast, att enständigt vidhålla sin föregående
ståndpunkt eller att antaga lagutskottets nu föreliggande sammanjemkningsförslag
Jag hemställer om bifall till detta förslag.

Onsdagen den 13 Maj.

X:o -17.

Herr Persson i Tällberg: Det var endast med anledning af herr
statsrådets och chefens för kongl. justitiedepartementet yttrande, som
jag begärde ordet, då han sökte visa, att det skulle blifva billigare att
gå till Konungens befallningshafvande än att gå direkt till häradsrätten.
Han framhöll särskild!, att om man icke skulle gå till Konungens befallningshafvande,
så skulle man i stället nödgas anlita ett ombud inför
häradsrätten. Men jag ber att få erinra, att man i alla händelser nödgas
hafva ett ombud der för lagfartsansökans skull. Om då ansökan
om jordafsöndrings fastställelse göres i sammanhang med lagfartsansökan,
så blir det ingen särskild kostnad.

Vidare yttrade herr statsrådet, att Riksdagen har i sin hand att
bestämma stämpelafgiften. Det är visserligen sant; men jag tror att
det också är något annat det här gäller, och det är löner till nya embets-
och tjensteman. Ty jag är öfvertygad om, att om Konungens
befallningshafvande skulle handlägga dessa ärenden på det sätt, som
lagutskottet föreslagit, så blefve det omöjligt att hinna med detta med
den tjenstemannapersonal, som för närvarande finnes. Det blefve derför
nödvändigt att tillsätta nya tjensteman, och det skulle således leda
till ökade kostnader äfven för staten.

Han sade vidare, att förslaget var så granskadt, att vi kunde godkänna
detsamma. Ja det är nog sant, att det är fullständigt granskadt,
men det är också fullständigt utdömdt, och skulle alla förändringar
vidtagas, som föreslagits i denna fråga, så tror jag, att ingenting
alls blefve qvar af komiterades förslag.

Jag tror, att det icke kan skada, om vi få ett års tid att tänka
på detta förslag.

Hvad beträffar herr Redelii anförande, då han yttrade, att det
skulle blifva dyrt, om man måste uppvisa kartor och kartebeskrifningar
inför häradsrätten, så skall jag tillåta mig att lemna den upplysningen,
att vi hafva redan nu den skyldigheten att visa kartebeskrifningar inför
häradsrätten, innan denna meddelar lagfart å jordafsöndringar.

Huru jag än ser saken, kan jag icke finna, att lagutskottets förslag
medför någon förbättring utan i stället innebär en försämring, och
jag vidhåller derför mitt yrkande om afslag.

Herr Hedin: Herr talman! Den näst siste ärade talaren har sökt
försvara den formella lagenligheten af lagutskottets tillvägagående i den
föredragna punkten. Men han har icke gjort det genom att ådagalägga,
att 63 § riksdagsordningen berättigar till ett sådant förfarande, som
lagutskottet iakttagit, och det är dock det enda möjliga sättet att försvara
saken, eftersom här är fråga om iakttagande eller icke iakttagande
af grundlagen. Jag har påpekat, och jag anser mig ytterligare böra
betona detta, att 63 § riksdagsordningen vill, att ett sammaDjemkningsförslag
skall vara af den beskaffenhet att påkalla beslut af båda kamrarna.
Detta är omöjligt, icke att förneka — ty det kan ju alltid ske
— men att med skäl bestrida. I stället för att göra, hvad han borde
hafva gjort för att försvara den formella lagligheten i utskottets tillAndra
Kammarens Prof. 1806. N:o -/7. 3

Angående
samman -jemkning af
kamrarnes
skiljaktiga
beslut beträffande

Kongl. ]\Iaj:ts
proposition
med förslag
till lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Korts.)

N:o 47.

Onsdagen den 18 Maj.

Angående
sammanjevikning
af
kamrames
skiljaktiga
beslut beträffande

Kongl. Maj:ts
proposition
med förslag
till lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

vägagående, åberopar han ett prejudikat. Men ett sådant gäller absolut
ingenting för mig, i alla händelser ingenting mot grundlagens text, det
må sedan hafva hvilken moralisk betydelse som helst. Då jag sade,
att utskottet tagit sig motionsrätt, i det att det föreslagit något alldeles
nytt, som ingen förut talat om, så har han invända att lagutskottet
måtte väl hafva någon rörelse- och handlingsfrihet, så att det får föreslå
ändringar i förslag, som till detsamma remitterats. Ja väl, utskottet
har denna rätt och har också begagnat densamma, t. ex. då det föreslagit
en viss lydelse af § 21 af förevarande lag och sedermera återkallat
sitt omdöme härutinnan. Men det är icke detta, som det nu är
fråga om, utan lagutskottet har derjemte tagit sig friheten att föreslå
en skrifvelse till Kong!. Maj:t om någonting, hvarom icke ett ord förekommit
i den kongl. propositionen eller i någon väckt motion. Ty det
är icke så som talaren sade, att lagutskottet i stället föreslagit en skrifvelse.
Nej, lagutskottet har icke i stället föreslagit detta, utan det har
föreslagit att antaga en lagparagraf under n:o 21 af en viss lydelse
och sedan gjort en ändring i denna lydelse men derjemte föreslagit en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Och det är något helt annat.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de framstälda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, och dels på afslag derå; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i andra punkten af
förevarande memorial n:o 81 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 74 ja och
73 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 8 och 4.

Biföllos.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

Onsdagen den 18 Maj.

N:o 47-

Punkten ti.

Bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarne.

Punkten 8.

Bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 81, angående beviljande af gratifikationer
till vaktmästare i Andra Kammarens kansli och klubblokalen;

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial, n:o 16, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och bankoutskottets
kansli *

sammansätta stats- och lagutskottets memorial, n:o 15, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om presterskapets
aflöning m. m.;

bevillningsutskottets betänkande, n:o 31, med förslag till den åt
Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande ytterligare inkomna förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen, nemligen:

från lagutskottet:

n;o 72, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
lösen för gravationsbevis rörande jernväg;

n:o 73, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof;

n:o 99, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17
kap. 10 § handelsbalken;

n:o 100, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med
häradsting, lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande
af förteckning å lagfarter, lag angående ändrad lydelse af 9 kapitlet
4 § ärfdabalken och lag angående ändrad lydelse af 8 kapitlet 1 §
giftermålsbalken;

N O 47. 36 Onsdagen den 13 Maj.

n:o 101, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits;

n:o 102, i anledning af väckt motion om ändring i visst syfte af
förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875;

n:o 103, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning
genom s. k. totalisator;

n:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet
14 § strafflagen och lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§
i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880;

n:o^ 105, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende;

n:o 106, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.;

n:o 110, i anledning af väckt motion om vissa ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;

n:o 111, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar; samt

n:o 112, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880;

från sammansatta bevillnings- och lagutskottet:

n:o 75, i anledning af väckt motion om förbud mot utlemning af
spirituösa mot efterkraf; samt

n:o 107, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar; samt

från statsutskottet:

n:o 43, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel;

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af ett område från Eskilstuna kungsladugård i Södermanlands
län till plats för skolhus;

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Underslös i Göteborgs och
Bohus län;

Onsdagen den 13 Maj.

N:o 47.

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till kolonien Hall;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november
1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner;

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående dispositionen af förra militiebostället 11/l2 mantal Ede n:o 1
jemte Skarpåslägden n:o 1, en äng i Jemtlands län;

n:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län;

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlemnande
till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården i samma stad;

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmåls stads- och landsförsamlingars
pastorat samt byggande af ny prestgård i Åmåls stad;

n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Kristinehamns
hospital för Vermlands läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke;

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af statsbidrag för ny reglering af viss del af Mariestad i följd
af den staden år 1895 öfvergångne brand;

n:o 95, angående dels Kongl. Maj:ts proposition om anvisande af
medel för kompletteringsarbeten å Yestkustbanan, dels en i anledning
deraf inom Riksdagen gjord framställning;

n:o 96, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om beviljande
af ett räntefritt lån för uppförande af ny läroverksbyggnad i Östersund;

n:o 97, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor;
samt

n:o 98, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m.;

äfvensom samma utskotts förslag till Riksdagens skrifvelse n:o 98,
till fullmägtige i riksgäldskontor, angående åtgärder för vissa förändringar
inom riksdagshuset.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 4,2 e. m.

Andra Kammarens Prof. 189G. N:o 47.

In fidem

F. Nålborst Bofis.

N:o 47.

Onsdagen den 13 Maj, e. m.

Onsdagen den 18 Maj,

kl. 7 e. m.

§ 1-

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 113, till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring, lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i
stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, lag om ändrad
lydelse af 6 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875 och lag om ändrad lydelse af 58 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes Sammansatta bevillnings- och lagutskottets
memorial, n:o 3, angående ersättning åt sammansatta bevillnings-
och lagutskottets sekreterare.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,18 e. m.

. • In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Victor Pettersons boktr., 1896.