1896. Andra Kammaren. N:o 44 (Riksdagens protokoll 1896:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 44.

Lördagen den 9 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande maj.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förebaft och godkänt de uti
statsutskottets memorial n:is 57, 74 och 75 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat stridiga
beslut, samt denna dag blifvit bestämd för omröstning öfver
de olika besluten, så anstäldes nu dessa omröstningar, enligt nedanintagna
voteringspropositioner, i följande ordning, nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 57).

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill. att punkt 4:o)
i vilkoren för lån från det af innevarande års Riksdag till låneunderstöd
för enskilda jernvägar beviljade och till Kongl. Haj:ts
förfogande stälda- extra anslag å 7,500,000 kronor skall erhålla
följande lydelse:

4:o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar skall iakttagas: a)

att annuiteten beräknas till fem procent å ursprungliga
försträckningsbeloppet, af hvilken annuitet först godtgöres ränta
efter fyra och en half för hundra å oguldet kapitalbelopp och
återstoden utgör afbetalning derå;

b) att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt Kongl.
Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig och för tra Andra

Kammarens Prat. 1896. N:o 44. 1

Gemensamma

omröstningar.

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

fik öppnad; skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande
anstånd sålunda medgifves, till staten inbetalas, sedan genom de
stadgade annuitetsliqviderna all öfrig ränta, med hvilken anstånd
icke beviljats, blifvit gulden och kapitalet godtgjordt, så att efter
nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande fortfares så länge,
till dess äfven beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd
medgifvits, blifvit till staten inbetald; och

c) att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter den dag,
då, enligt Kong! Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara
färdig och för trafik öppnad; röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att ofvan nämnda punkt
4:o) skall erhålla denna lydelse:

4:o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar skall iakttagas: a)

att annuiteten beräknas till fyra och en half procent å ursprungliga
försträckningssumman med tillägg af det belopp, hvarom
i mom. b) förmäles, af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter
fyra för hundra å oguldna kapitalbeloppet och återstoden utgör
afbetalning derå;

b) att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt Kong!
Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig och för trafik
öppnad; skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande
anstånd sålunda medgifves, efter anståndstidens slut läggas till
kapitalet för att jemte detta i föreskrifven ordning förräntas och
amorteras;

c) att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter den dag,
då, enligt Kong! Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara
färdig och för trafik öppnad.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 141 Ja och 72 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 49 Ja och 90 Nej,
hvadan, då dertill lägges Andra Kammarens

röster eller............141 Ja och 72 Nej,

sammanräkningen visar.........190 Ja och 162 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Lördagen den 9 Maj. 3

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 74, punkt. X).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
i anledning af herr C. W. Collanders m. fl. i ämnet väckta motion,
må uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret att, för anskaffande
af rymligare mat- och kafélokaler, låta inom Riksdagens
hus utföra vissa förändringar i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det på föranstaltande af fullmägtige uppgjorda förslag, som
beräknas betinga en kostnad af 7,650 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl statsutskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

_ Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 113 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller............115 Ja och 100 Nej,

sammanräkningen visar......... 228~Ja och 126 Nej;

Och. hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 74, punkt. II).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
till bestridande. af kostnader för kompletteringsarbeten å Vestkustbanan
beviljar ett belopp af 1,350,000 kronor, röstar

Ja;

N:o 44.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Vinner Nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kong! Maj:tsi
ämnet aflåtna proposition, att till bestridande af kostnader för
kompletteringsarbeten å Vestkustbanan beviljats ett belopp af
1,270,000 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nn uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, både utfallit med 109 Ja och 30 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller............87 Ja och 132 Nej,.

sammanräkningen visar.........196 Ja och.162 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 74, punkt. III A l:o).

Den, som vill, att den i regeringsformens 63 § först omförmälda
kreditivsumma under tiden intill nästa riksdag bestämmestill
7,500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar ifrågavarande summa för nämnda tid blifvit
bestämd till 4,500,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom bär vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 77 Ja och 140 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, både utfallit med 138 Ja och 3 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...............77 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visar...........215 Ja och 143 Nej;

Och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj. 5

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 74, punkt. III A 2:o).

Den, som vill, att den andra af de i regeringsformens 63 §
omnämnda kreditivsummor, eller det s. k. stora kreditivet, vid
innevarande riksdag bestämmes till 7,500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har ifrågavarande summa vid innevarande riksdag
blifvit bestämd till 6,500,000 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 140 Ja och 1 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...............81 Ja och 136 Nej,

sammanräkningen visar..........• 221 Ja och 137 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 75).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, för uppförande af ny byggnad för allmänna läroverket
i Östersund, beviljar ett räntefritt lån af 15,000 kronor,
med skyldighet för läroverket att af dess byggnadsfond i vederbörlig
ordning återbetala samma lån med 500 kronor årligen under
30 år, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag
till förordning
om köttbesigtningsoch
slagttvång
rn. in.

Vinner Nej, har .Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts i ämnet
aflåtna proposition.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Förstå
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 118 Ja och 19 Nej,,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..........• .... 70 Ja och 142 Nej,

sammanräkningen visar...........188 Ja och 161 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens:
Tredje Tillfälliga utskotts utlåtande n:o 25.

§ 4.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande
n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.

Genom proposition den 14 sistlidne februari, n:o 28, hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma
dag, förklarat sig vilja inhemta Riksdagens yttrande öfver ett i
propositionen intaget förslag till förordning angående köttbesigtnings-
och slagttvång m. m.

Utskottet hemstälde emellertid, att det sålunda framlagda
förslaget icke måtte af Riksdagen antagas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Svanberg: Herr talman, mina herrar! Det är med eu

verklig ledsnad och känsla af svikna förhoppningar, som jag genomläst
lagutskottets i detta ärende afgifna utlåtande, deraf jag
finner, huru lättvindigt och snäft lagutskottet affärdat denna
Kongl. Maj:ts efter årslånga grundliga undersökningar tillkomna,
så välbetänkta proposition. Jag anmärker i förbigående, att kammarens
två jurister och ende stadsrepresentanter i utskottet icke
deltagit i utskottets behandling af ärendet.

Lördagen den 9 Maj.

S:o 44.

Jag vill icke ingå i någon närmare kritik af utlåtandet, i hopp Om förslag till
att eu sådan och aen grundlig måtte komma detsamma till del(
från mera sakkunnigt håll än mig. Så mycket anser j ag mig dock ningT''och
nu kunna påpeka att, då utskottet på sidan 9 först säger, att det slagttv&ng
rinner, att införande af köttbesigtnings- ocli slagttvång skulle i «»■ ”>•
sanitärt och hygieniskt afseende medföra afsevärda fördelar, så
tyckes utskottet redan på följande sida vilja återtaga detta sitt
medgifvande, då det talas om att utskottet icke finner dessa åtgärder
af något verkligt behof påkallade och förmenar, att den obligatoriska
besigtningen af kött skulle vara af tvifvelaktigt värde.

Till en sådan inkonseqvens borde dock ett lagutskott icke hafva
gjort sig skyldigt.

Jag förvånar mig deröfver, att lagutskottet icke tycks hafva
fäst något afseende vid alla de yttranden, som afgifvits af ej
mindre medicinalstyrelsen än äfven öfverståthållareembetet och
Konungens befallningshafvande i orterna efter provinsialläkarnes
hörande, Stockholms veterinärsällskap, svenska allmänna djurskyddsföreningen
äfvensom landtbruksstyrelsen, utan egentligen stödt sitt
utlåtande endast på den reservation, som afgifvits af ordföranden
i medicinalstyrelsen mot styrelsens första utlåtande af 1893, i
hvilken reservation ordföranden förklarar köttbesigtningstvånget
obehöfligt och värdet af en köttkontroll tvifvelaktigt. Det är dock
att bemärka, att samme ordförande i medicinalstyrelsens senare
utlåtande af 1894 frånträdt denna sin reservation och förenat sig
med styrelsens öfriga ledamöter i deras yttrande. Det är blott
två Konungens befallningshafvande, nemligen i Jemtlands och Elfsborgs
län. som hafva afstyrkt förslaget, så att man kan säga, att
nästan alla myndigheter, som uttalat sig i frågan, hafva tillstyrkt
åtgärders vidtagande till förekommande af de vådor, som för
närvarande voro förhinder vid försäljning af köttvaror.

Hvad nu Göteborg beträffar, så hafva vi der redan länge varit
betänkta på att få infördt köttbesigtnings- och slagthustvång, men
vi hafva icke ansett oss kunna vidtaga några åtgärder för ändamålet
i afbidan på de förändrade föreskrifter i näringsfrihetsförordningen,
som först borde meddelas för att möjliggöra införandet
af ett sådant tvång. Då frågan i Göteborg förekom, tvekade, såsom
jag väl erinrar mig, hvarken förste stadsläkaren, som numera
är professor i hygien vid karolinska institutet, eller helsovårdsnämnden
att uttala, att just den usla beskaffenheten af det kött,
som salubjöds i Göteborg, utgjorde en vigtig orsak till många der
förekommande sjukdomsfall, särskild! af tuberkulos eller lungsot,
denna förfärliga sjukdom, som, såsom vi alla veta, numera anses
såsom en bland de mest smittosamma och som, eu gång inkommen
i en slägt, der fortplantar sig och ofta på en jemförelsevis kort
tid kan decimera hela slägten.

Från Göteborg utsändes en af våra ingeniörer, Richert, till utlandet
fö]'' att särskild! i Danmark och Tyskland taga reda på de
anordningar, som der vidtagits för anordnande af slagthus. Han
afgaf en vidlyftig berättelse, ur hvilken jag i största korthet vill

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till citera blott några. ord. Han säger bland annat: Resultatet af de

0:ff''eiltl1''Sa slagthus, som under de senaste decennierna uppvuxit i
nings- och flertalet af kontinentens. städer. är i högsta grad glädjande. I
•lagttvång början betraktades naturligtvis dessa inrättningar med oblida ögon
m- af slagteriyrkets utöfvare, hvilkas frihet inskränktes, och af kött(Forts.
) manglarne, hvilka ej längre kunde draga allmänheten vid näsan
genom att utbjuda dåligt kött till högt pris. Men nu är belåtenheten
allmän till och med från slagtarnes sida. Köttprisen hafva
ej stegrats, och köttets qvalitet har förbättrats, genom att landtbrukare
och kreaturshandlaren finna fördelen af att till slagthus^
inlemna väl födda djur; af samma anledning har djurplågeriet
aftagit, såväl hvad beträffar djurens behandling i ladugårdarna
som deras nedslagtande.»

Jag skall icke trötta kammaren med flera utdrag.

Det var ju således icke underligt, att efter dessa upplysningar
Göteborg sällade sig till de öfriga städer, som till Kongl. Maj:t
ingingo med framställning i syfte att få införd en köttbesigtningsoch
slagthuslag, sådan som i Kongl. Maj:ts proposition afses. Men
hvad har lagutskottet i hufvudsak svarat på den kongl. propositionen?
Jo, utskottet säger, att med köttbesigtnings- och slagttvång
aro förenade sådana olägenheter för landtbefölkningen och
sådant ingrepp i dess nu medgifna frihet att i stad afyttra sina
slagtdjur eller köttet efter dylika, att utskottet anser sig böra på
grund deraf afstyrka den kongl. propositionen. Här skulle således
åter föreligga ett ledsamt kollisionsiall emellan landtmännens och
stadsbornas intressen. Jag tror dock icke, att sä är förhållandet,
ty enligt min åsigt skulle en slagthuslag blifva till lika stor nytta
för landtbefölkningen, åtminstone för den redbara och ärliga delen
deraf, som för stadsinvånarne, ty med en sådan lag skulle det blifva
möjligt för de landtbrukare, som vilja offra penningar på sina
kreatursbesättningar och äro måna om att afyttra en felfri vara,
att också för densamma vid försäljningen få bra betaldt för sin
vara, som då ej så lätt som nu blir förblandad med den underhaltiga.
Detta framgår tydligt af den skrift, med titel ^Export
af kött och offentliga slagthus) af signaturen W. E., som utdelats
här i kammaren och af hvilken herrarne troligen hafva tagit del,
så att jag icke behöfver upprepa något af dess innehåll.

Ehuru utskottet varit enhälligt i sitt afstyrkande, och jag således
icke har något hopp. att Kongl. Maj:ts proposition åtminstone
denna gång skall vinna afseende i denna kammare, skall jag dock
tillåta mig att vädja till de upplysta och aktade landtmännen
här i kammaren — ty jag har den bestämda uppfattning, som nog
kommer att besannas, att de olägenheter, som de skulle få af en
sådan lag, i sj elfva verket icke komme att blifva af någon större
betydelse, och att icke heller de uppoffringar, som de finge underkasta
sig, behöfde blifva af någon synnerlig omfattning — samt
att tå bedja dem att en gång gå städernas önskningar till mötes
och antaga Kongl. Maj:ts proposition, till hvilken jag således ber
att få yrka bifall.

Lördasen den 9 Maj.

N:o 44.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam: Om förslag till
Herr grefve och talman, mina herrar! Då detta samma ärendetm>
inom några få ögonblick kan förekomma äfven i Första Kammaren, nfng,. oc/(
så vill jag så fort som möjligt begagna tillfället att här uttala slägting
mig med anledning af den föreliggande kongl. propositionen och >«• «*•
lagutskottets i anledning deraf afgifna utlåtande. (Forts.)

Det märkes tydligt, att den kongl. propositionen icke har
tilltalat lagutskottets medlemmar. Derom må man ju ingenting
säga, ty det är en, åtminstone i flera afseenden, ny sak, och det
kan hända, att det hehöfs ännu någon tid, innan denna fråga kan
arbeta sig in i den allmänna opinionen, så att en tillfredsställande
lösning af densamma kan förväntas, men då lagutskottet icke så
mycket har att i sina utlåtanden gifva uttryck åt hvad det tycker
om eller icke tycker om, utan att afgifva en utredning, Renande
till grund för Riksdagens beslut, så synes mig, som om man hade
kunnat vänta, att lagutskottet skulle hafva sökt sätta Riksdagen
litet bättre in i den verkliga beskaffenheten och innebörden af
Kongl. Maj:ts proposition.

Man kan nu lätt få den uppfattningen, att sjelfva lagutskottet
har haft den föreställningen, att här varit fråga om att införa
något allmänt köttbesigtnings- och slagttvång i hela riket, men
derom är alldeles icke fråga. Det är blott afsedt, att de kommuner
i landet, som vilja bestrida de nödiga kostnaderna, under
vissa vilkor skola kunna skaffa sig en ganska rimlig fördel, nemligen
trygghet att få sundt och friskt kött i stället för att såsom
nu vara utsatta för att få taga hvad slags vara som helst. Denna
rätt bör man ju icke gerna annat än i yttersta nödfall betaga en
kommun, och om någon mera vidtgående rätt är här icke fråga.

De myndigheter, som närmast gifvit anledning till frågans
nu gjorda upptagande, äro fyra större städers fullmägtige. Min
tro är, att till en början denna förordning icke komme att få tillämpning
annat än i några af våra största städer, men det är mycket
möjligt, att man på den vägen skulle snart nog kunna få en
erfarenhet, som föranledde de afsedda bestämmelsernas utsträckning
till flera trakter i vårt land, men deri vore väl då icke
något ondt.

Jag vill först be att ur den kongl. propositionen fa läsa upp
några få rader, som visa, att den nuvarande frågan dock icke är
så alldeles ny, utan att man tvärtom förr i tiden hos oss haft
mycket bättre ordning både i afseende å köttbesigtning och slagthus,
än vi för närvarande hafva.

Det står i den kongl. propositionen i slutet af sid. 9 följande,
som jag skall be att få uppläsa.

I viss mån skulle åvägabringandet häraf vara ett återgående
till hvad under förra tider egt bestånd i vårt land. Redan i bär j an
af 1600-talet stadgades nemligen, att i alla städer i Sverige skulle
anordnas särskilda slagtarhus samt att all slagt vare sig för
köttmånglare eller för andra stadsinvånare med vissa undantag
skulle försiggå i slagtarhund!. hvarjemte slagtare förbjödos att

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslog tu
förordning oi
köttbesigtnings-
och
slagttvång
ni. in.

(Forts.)

''till slagtning mottaga något djur, »med mindre uppsyningsmannens
‘ tillståndssedel uppvisades», samt att förhjelpa köttmånglare att
»instinga sjuk boskap bland det, som godt var».

Som herrarne höra, har det varit ganska stränga bestämmelser
i det här afseendet förr i Sverige.

Jag kan vidare säga, att den kongl. propositionen har afsett
att ge full effektiv kraft åt åtskilliga nu gällande bestämmelser
i vår helsovårdsstadga, som knappast kunna på ett fullt verksamt
sätt tillämpas, om det icke införes köttbesigtnings- och slagttyäng.
Jag öfvergår härefter till en granskning af utskottets motivering.
Lagutskottet har sagt, att den ställning, som man intager
till föreliggande fråga, »beror i främsta rummet på det förhållande,
hvari man anser dess fördelar och olägenheter stå till hvarandra.
Utskottet tvekar ej att härutinnan tillmäta de med köttbesigtningsoch
slagttvång förenade olägenheter afgörande betydelse.» Ja, fördelarne,
de skola jemväl efter lagutskottets åsigt vara just de
hygieniska, och dessa fördelar äro ju icke små. Hvilka äro då
olägenheterna? Så vidt jag kan förstå, inga andra än att en säljare
förhindras att såsom prima vara försälja en vara, som vid en noggrannare
pröfning befinnes vara af sekunda eller tertia sort. Den
olägenheten finner jag ej vara synnerligen beaktansvärd. Den
hederlige och rättrådige säljaren kan icke vilja hafva sin vara betraktad
och värderad annorlunda än sådan den verkligen är; och är
det så, att säljaren emot bättre vetande utbjuder en dålig vara
såsom god, då är denne välförtjent af att hämmas och hejdas i
sina försök. Nu har, såsom den föregående talaren redan påpekat,
lagutskottet här kommit med ett argument, som naturligtvis är
beräknadt att göra kraftig verkan, nemligen att den kongl. propositionens
bestämmelser skulle innebära ett starkt »ingrepp i landtbefolkningens
nu medgifna frihet att i stad afyttra sina slagtdjur
eller köttet efter dylika.» Med afseende härpå kan jag säga herrarne,
att konceptet till den föreliggande kongl. propositionen
först undergått en fullständig omredigering och sedan eu 10 ä 12
olika modifikationer, .allt med syfte att skydda landtbefolkningens
befogade intressen. Det hade, efter mitt förmenande, varit lagutskottets
skyldighet att visa, hvarutinnan den kongl. propositionen
i denna punkt lemnade åtskilligt öfrigt att önska, så
att på grund af dessa anmärkningar förbättringar kunnat vidtagas.

Jag kan icke underlåta att på samma gång här tala om lagutskottets
månhet om exportslagterier. 1 slutet af sitt betänkande
säger nemligen lagutskottet: »Utskottet vill emellertid ej förneka,
att, i fråga särskild^ om export, köttbesigtning kan hafva sin stora
betydelse för afsättningen, och att denna omständighet är förtjent
af beaktande». Jag antar, att det är icke blott och bart välvilja
mot utländingen, som dikterat dessa ord, den välviljan är litet
obehöflig, om den icke utsträckes äfven till egna medborgare. Det
är väl, kan jag tro, den ekonomiska synpunkten, som företrädesvis
föresväfva! lagutskottets medlemmar. De hafva förmodligen

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

resonerat som så, att kunna vi bjuda utländingen en pröfvad och Om förslag till
god vara, så hafva vi större utsigt till afsättning och till ett för-f0™^”''”^0”1
oss fördelaktigt pris. Men, mine herrar, hvarför skall icke samma Zngl-^och
betraktelsesätt få ega tillämpning äfven på afsättningen inom slaggång
landet? Tro icke herrarne, att man i Stockholm, Göteborg, Malmö *»• *»•
och Helsingborg är beredd att betala ett högre pris för en vid (Forts.)
anstäld undersökning god befunnen vara än för en osäker vara.

Den ekonomiska fördel, som följer med export af ett såsom fullgodt
vitsordadt kött, den följer äfven, om jag så får säga, med
exporten från landsbygden till de större städerna af dylikt kött.

De föreslagna bestämmelserna skulle vålla landtmännen tidsutdrägt,
säger vidare utskottet, och det vill jag icke alldeles förneka.
Uti mitt anförande till statsrådsprotokollet har jag ock
beaktat den saken. Men jag undrar, om icke alltid tidsutdrägt
måste kräfvas, när det är fråga om att pröfva en vara t. ex. genom
mätning och vägning. Men icke faller det gerna någon menniska
in att, derför att mätning och vägning föranleda tidsutdrägt,
icke vilja höra talas derom. Skulle icke detta sätt att
se saken kunna utsträckas att gälla äfven en pröfning af varans
beskaffenhet, i synnerhet när fråga är om en vara af så ömtålig
beskaffenhet som kött.

Ganska väsentliga kostnader, säger utskottet vidare, skulle
dessutom beredas säljaren. Men, mine herrar, det är i den kongl.
propositionen visadt med exempel ifrån Danmark, att slagtoch
besigtningsafgifter medföra en kostnad af ungefär ett öre per
kilogram. Och det är väl en sä minimal kostnad, att, i jemförelse
med de förändringar i priset, som uppstå genom vexlande
konjunkturer, dessa kostnader böra anses vara af ingen betydelse.

Lagutskottet har sökt stödja sitt påstående genom en särskild
hänvisning till förhållandet i Norge.

Uti de ifrån Norge infordrade upplysningarna står det. såsom
i utskottets betänkande är nämndt, att den der införda köttbesigtningen
icke har medfört någon stegring i köttpriserna, hvilket
efter utskottets förmenande just skulle ådagalägga, att det är
producenterna, som drabbas af de med köttkontrollen förenade
kostnaderna. Om jag då tillägger, mine herrar, att kostnaderna
för besigtningen i Kristiania alltid varit ytterst små och ifrån
detta års början äro inga, hvad är det då för kostnader, som drabbat
producenterna? Och det står i denna skrifvelse ifrån norska
departementet jemväl, att denna köttbesigtning icke heller vållat
någon »nmvnevcErdig Ulempe». Det är något, som lagutskottet har
gått förbi.

Jag kommer derefter till hvad lagutskottet talar om den befarade
kasseringen af kött. Ja det är klart, att der mycket stor
köttförsäljning drifves, der skall kasseringen förete jemförelsevis
stora siffror, beroende jemväl på besigtmngens effektivitet, men
deri får man väl finna sig. Jag kommer åter till mitt gamla argument:
att är kasseringen befogad, då har säljaren ingenting att
klaga öfver, är kasseringen obefogad, då har han visserligen skä

N:o 44.

Lördagen deu 9 Mnj.

Om förslag till att klaga, men derför har också Kongl. Makt i sin proposition
sökt vi(ltasa alia de åtgärder, som skulle förhindra en obefogad
nings- och kassering; särskild! har man velat hålla försäljare skadeslösa, i fäll
siagttvång de kunna uppvisa, att kasseringen är obefogad. Dessutom skulle
m- “■ lagutskottet — och detta är min hufvudanmärkning mot det(Forts.
) samma_— här haft ett ypperligt tillfälle att genom en pröfning
i detalj af Kongl. Maj:ts proposition, icke blott genom ett naket
aftryckande af densamma, kunna visa, hvilka de verkliga bristerna
deri äro. De, som känna väl till kötthandelns alla detaljer,
skulle sålunda hafva kunnat lemna goda och värdefulla upplysningar,
och personer med sådana insigter borde hafva kunnat finnas
i lagutskottet, och än mer är det att förmoda, att de finnas inom
Riksdagen i dess helhet, Kongl. Maj:t hade derigenom kunnat få
många goda upplysningar, som sedermera kunnat beaktas vid de
fortsatta försöken att åstadkomma en förbättring i det nuvarande,
efter hvad jag från många håll hört, oefterrättlighetstillstånd,
som råder i afseende på vår kötthandel.

Jag har slutligen att upptaga frågan, huruvida köttbesigtningen
kan vara utaf ett verkligt behof påkallad, men da jag icke
är specialist i detta hänseende på något vis, utan måste hålla mig
till sakkunniges uttalade omdömen, och då jag vidare icke vet
mer än en enda auktoritet af betydenhet, som uttalat sig i den
af utskottet omfattade rigtningen, får jag hänvisa till hvad den
föregående talaren yttrade beträffande det af utskottet åberopade
utlåtandet af ordföranden i medicinalstyrelsen. Det är derjemte
att ihågkomma, att denne ej uttalat sig alldeles så, som kan synas
_ framgå utaf utskottets ordalag. Såsom kan läsas på sid.
21 i den kongl. propositionen, säger han nemligen bland annat,
»att den obligatoriska besigtningen af uppslagtadt kött vore af tvifvelaktigt
värde, och att endast slagtdjurets undersökning före och
köttets efter slagten lemnade säker garanti mot fara». Alltså:
de städer, som vilja inrätta slagthus, kunna i dessa åstadkomma
en dylik effektiv köttbesigtning, som äfven efter generaldirektör
Alméns åsigt icke bör qvarlemna någon anledning till tära. Mine
herrar! Hållen fast dervid, och låten de städer, som äro villiga
att anlägga dessa dyrbara och derför ej i brådkastet åstadkomna
slagthus, få rätt att skaffa sig den säkerhet, som genom dem beredes.

Ja, jag kan säga såsom den föregående talaren, att, i det läge
frågan nu befinner sig, det väl icke är mycket att hoppas; men
jag skulle dock anse synnerligen önskvärd!, om diskussionen i
Andra Kammaren blefve af den omfattning, att den komme att
bidraga till frågans bättre ställning en annan gång. Ty jag tager
nästan för gifvet, att denna fråga dock icke för all framtid
blir lagd å sido, utan att Riksdagen inom en jemförelsevis snar
framtid åter på ett eller annat sätt får densamma under sin behandling.

Herr Wallis: Herr grefve och talman! Mine herrar! Utskottet
har erkänt, att denna fråga framför allt är en hygienisk

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

fråga. Och utskottet har sagt, att alla betänkligheter ur ekono- Om förslag till
xnisk synpunkt, som det hyser mot det kongl. förslaget, skullef°r£ö*i£>n?tom
utskottet låta fara, för så vidt som hygieniskt starka skäl talade nings-^och
för ett sådant införande af slagthustvång och obligatorisk kött- slaggång
besigtning, som Kongl. Maj:t föreslagit. >»• m Det

torde väl således vara mig tillåtet att i denna kammare (Forts.)
yttra några ord i den föreliggande frågan, och då ber jag att få
begynna med att meddela, att mitt personliga intresse för denna
fråga daterar sig sedan mycket lång tid tillbaka, nemligen
från den första gången, som jag hade tillfälle att personligen
taga kännedom om dessa i hygieniskt hänseende och — jag vill
tillägga det — framför allt i ekonomiskt hänseende alldeles förträffliga
olfentliga slagthus, sådana som de nu i mycket stort
antal existera i Tyskland — för närvarande uppgående till ett
antal af bortåt 600. Det var år 1877 — herrarne kunna häraf
se, att om också detta är en ny fråga i Sverige, så är det dock
en mycket gammal fråga på kontinenten — det var, säger jag,
år 1877 i Munchen, som jag hade tillfälle att tillsammans med
professor Elias Heyman taga i skärskådande det då nybyggda,
millioner i anläggning kostande offentliga slagthuset derstädes.

Och jag må säga, att, efter hvad jag tror, hvar och en, som utan
förutfattad mening kommer i tillfälle att i detalj studera sådana
inrättningar, ovilkorligen skall bli i högsta grad gynsamt stämd
för de hygieniska och ekonomiska principer, som ligga till grund
för desamma. Och professor Heyman fortfor sedermera under hela
sin lifstid att vara en ytterst varm vän af dessa förbättrade anordningar
i fråga om köttbehandlingen, och det torde nu, synes
det mig, vara min skyldighet att anföra några skäl, hvarför jag
anser en förbättrad ordning i nu förevarande afseende vara äfven
i vårt land väl behöflig.

Det kan väl icke annat än ådraga sig herrarnes uppmärksamhet,
då herrarne genomläsa den kongl. propositionen, att i
denna fråga vi svenskar i sj elfva verket intaga en absolut enastående
undantagsställning i Europa. Detta måtte väl i alla fall
gorå, att herrarne böra betänka sig i denna sak och fä klart för
sig, att det måtte ligga goda skäl till grund för dessa anordningar,
som i hela det öfriga kultiverade Europa träffats för tjogtal
år sedan och der mer och mer vinna utbredning till allmän
belåtenhet, ej blott bland hygienici, som voro deras första upphofsmän,
utan äfven bland den stora allmänheten. Vi finna, hurusom
för närvarande dylika anordningar förekomma i hela Europa
utom i två länder — Sverige oräknadt — nemligen Ryssland och
Turkiet. Af dessa länder kommer, efter hvad jag helt säkert
tror mig kunna säga, Ryssland att gå före oss, ty der råder för
närvarande bland hygienici en mycket stark rörelse till förmån
för sådana anordningar, hvartill kommer, att, om der den enda
statsmagten, den kejserliga regeringen, i detta hänseende träffar
ett afgörande, det då kan komma att ske mycket hastigt. Då

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till återstår för oss i Europa blott en enda kamrat i denna sak —

hettZiTnemliSen Turkiet!

Zings- och . T*e> som i törsta hand varit upphofsmännen till dessa anord siagttvång

ningar, äro hygienici, och det torde vara bekant, att redan för

m- m- länge sedan ett mycket stort antal åt dem insett, att en ordnad

(Forts.) kötthandel borde vara förenad med hygieniska fördelar. Nu är
det så, att utskottet icke i det hänseendet har samma åsigt som
dessa utländska auktoriteter, utan för sin åsigt åberopar en annan,
en inhemsk auktoritet, hvilken utskottet uppenbarligen sätter
särskildt stort värde på. Det har dervidlag förbisett icke blott
alla de utländska auktoriteterna, utan äfven alla andra inländska
auktoriteter; och det synes af utskottets hela framställning framgå,
som om här i Sverige icke skulle finnas mer än en person, som
vore i stånd att bedöma denna frågas hygieniska innebörd. Hade
utskottet studerat den kongl. propositionen, skulle det hafva funnit
ett ytterst anmärkningsvärdt faktum, nemligen att hela medicinalstyrelsen
enhälligt förordat de föreslagna åtgärderna endast
med undantag af en af styrelsens medlemmar, nemligen generaldirektör
Almén, som reserverat sig. Utskottet skulle då vidare
hafva funnit, att det sjette allmänna svenska läkaremötet antog en
resolution i samma rigtning, och det skulle slutligen hafva funnit,
att svenska läkaresällskapet vid sin debatt af frågan enhälligt
antagit en lika lydande resolution. Deraf torde det sålunda framgå,
att de svenska auktoriteterna i denna fråga visat en ovanlig, enstämmig
enighet. Och jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet
på, att en så man kan säga fullständig enhällighet, som i denna
fråga råder bland de hygieniska auktoriteterna både i vårt land
och i utlandet, i sj elfva verket förekommer rörande ganska få
hygieniska frågor.

Men jag vill nu särskildt fästa mig vid de utländska auktoriteterna.
Jag har för att vinna inblick i deras ställning till
frågan tagit reda på de tio sista årens protokoll öfver förhandlingarna
vid de offentliga medicinska och hygieniska kongresser,
der denna fråga varit före. Den har ofta debatterats utomlands
och debatteras fortfarande, men den har icke debatterats från den
synpunkten, att något som helst tvifvel skulle kunna råda om
dess hygieniska innebörd och om den hygieniska nyttan af en väl
ordnad kötthandel, utan man har blott diskuterat vissa detaljer,
vissa enskildheter i lagbestämmelserna och de tekniska anordningarna
för att derigenom vinna klarhet om, huru man lämpligast
borde ställa för att åstadkomma den bästa möjliga organisation
af kontrollen. Ty det kan fortfarande finnas många olika
åsigter i det afseendet. Jag vill derför redan nu bestämdt säga,
att om lagutskottet haft någon allvarlig mening med sitt yttrande,
att de hygieniska motiven skulle få vara afgörande för
utskottets votum, ja, då skulle utskottet ovilkorligen kommit till
den bestämda uppfattningen, att det bort tillstyrka Kongl. Maj:ts
proposition. Det finnes för utskottet icke i något hänseende någon
ursäkt för denna dess bristande följ dugtighet i tankegången. Ty

Lördagen den 9 Maj.

i\'':o 44.

för det första har det för sitt utlåtande haft Kong! Maj:ts pro- Om förslag till
position att studera, i hvilken de flesta af dessa sakförhållanden^"™^''™^ om
finnas omnämnda, och vidare har det haft att tillgå de tryckta ning^oeh
protokollen öfver läkaremötets och läkaresällskapets debatter i slaggång
frågan. Hade utskottet haft det allra minsta mått af god vilja, >«• m.

skulle det vidare hafva kunnat få till sig öfverlemnade de protokoll, (Forts.)

som förts vid medicinska och hygieniska sällskaps sammanträden
i utlandet i och för behandling af denna fråga, och deraf kommit
till klarhet om hur stor enstämmighet i sj elfva verket i den
hygieniska delen af frågan råder. Det skulle derigenom hafva kunnat
få en verklig inblick i frågans hygieniska sida, nemligen om
den goda viljan både funnits, och följden skulle deraf hafva blifvit,
att utskottet kommit till precis motsatt resultat mot det,
hvartill det nu kommit.

Det skulle vara frestande att för kammaren angifva alla de
hygieniska skäl, hvarför vi läkare från vår ståndpunkt så ifrigt
förfäkta och arbeta för genomförandet af en förändrad lagstiftning
i nu förevarande afseende. Detta skall jag dock ej göra.
utan blott helt kort angifva, att det hufvudsakligaste hygienska
skälet helt enkelt är det, att köttet, som är vårt värdefullaste
animaliska födoämne, också utgör en alldeles förträfflig föda för
en massa parasiter, och detta såväl medan djuren äro i lif som
sedan de dött. Det finnes derför icke någon annan animalisk
föda, som så lätt förskämmes och hvars ekonomiska och hygieniska
värde så hastigt förintas som kött; och det finnes också
ytterst få näringsämnen, som medföra så störa hygieniska vådor
till följd af dessa parasiter, som köttet kan föra med sig. Man
har nu mot farorna af dylika parasitsjukdomar anmärkt, att de
skulle kunna förebyggas genom att man kokade köttet. Men.
mine herrar, det inträffar ingalunda alltid, att man genomkokar
köttet noggrant och ordentligt, och dessutom är det säkert, att
en del af dessa parasiter vid den temperatur, som vid vanlig genomkokning
uppkommer i det inre af Köttet — d. v. s. en värme af
70 ä 80 grader — ingalunda do och derigenom bli oskadliggjorda.

Och vidare är det konstateradt, att en del af de gifter, som vid
köttets förskämning alstras, ej förstöras af de temperaturer, som
vid vanlig beredning af köttet kunna ifrågakomma.

De, hygienska vådorna af dessa parasiters tillvaro i köttet
visa sig i främsta rummet i den sjukdom, som redan Olif vit antydd
af en föregående talare och för hvilken man nu hyser en så
stor och allmän förskräckelse, nemligen tuberkulosen. Mot dessa
farhågor har man anmärkt, att man icke lyckats att bestämdt
konstatera några dödsfall genom nedsmittning af lefvande menniskor
medelst sådant tuberkulöst kött. Ja, detta beror derpå, att
denna sjukdom icke är eu akut infektion, sådan som förlöper med
sjukdom och död på en eller annan vecka, så att man genast kan
få reda på, hvad orsaken till smittan var, utan att den förlöper
under en lång tid, så att det kan taga månader, innan sjukdomen
utvecklar sig, och åratal, innan döden inträffar, hvilket tydligen

S:« 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till för flertalet fall omöjliggör insigten i orsaken till insjuknandet.
^köttbod t- "l ^ka litet som man 111 cd afseende på köttets helsofarlighet lycningToch
visa, att det kan medföra tuberkulos smitta, lika litet har

siagttvång man lyckats med säkerhet konstatera, att tuberkulos kan genom
m. ro. mjölk öfverföras till friska menniskor. Det är dock ingen af

(Forts.) herrarne, som är okunnig om, huruledes alla läkare och alla hy gienici

antaga, att det för dem, som derför äro disponerade, nemligen
späda barn samt personer i ungdomsåren, är i hög grad
betänkligt att såsom näringsmedel använda mjölk, i hvilken tuberkelbaciller
finnas. Dör att vara säker för den möjliga faran
är det man gör sig så mycket ansträngningar dels för att kontrollera
mjölken, så att man icke får den från tuberkulösa djur,
dels ock sterilisera densamma.

Det har vidare anmärkts, att icke heller s. k. köttförgiftning,
d. v. s. förgiftning med skämdt kött, vore konstaterad med någon
jemförelsevis hög grad af säkerhet; men jag vill gent emot detta
påstående påpeka, att från utlandet föreligga stora serier af bestämda
bevis på, att hundratals menniskor insjuknat och icke få
af dem dött af förgiftning medelst skämdt kött. Deraf, att antalet
dylika fall icke är så stort i Sverige, följer icke, att sådana fall
här ej förekomma, ty dels är vår statistik om vår mortalitet och
ännu mer om vår morbiditet ytterst ofullständig, och dels har
uppmärksamheten först på senare åren blifvit fäst på hithörande
förhållanden. Men alltsedan man börjat egna uppmärksamhet åt
dessa hygieniska förhållanden i de stora städerna, t. ex. Stockholm,
har man i flera fäll kunnat konstatera, att anledningen till
häftiga sjukdomar i tarmkanalen måste sökas i förgiftningar medelst
skämdt kött.

Jag skall ej trötta kammaren med att anföra flera dylika invändningar,
som jag anser vederlagda. Men jag vill dock påpeka,
att det är karakteristiskt för utskottet, att det ej har nämnt ett
ord om den hygieniska invändning, som är den vigtigaste af alla
och specielt är den vigtigaste af dem generaldirektör Almén framstält.
Det är en mycket vigtig hygienisk invändning, och om den
vore berättigad, skulle den göra mer än en hygieniker tveksam
om nyttan af införandet af köttbesigtning. Det är nemligen den
invändningen, att genom denna kontroll fördyras vårt vigtigaste
animaliska födoämne, och en följd deraf har äfven generaldirektör
Alméns allmänt bekanta bevingade ord varit, »att det dör flera
personer af för litet köttföda än af icke kontrollerad köttföda».
Ja, mine herrar, det är verkligen en mycket vigtig synpunkt.
Men då vi hafva den erfarenheten från utlandet och äfven från
vårt grannland Norge —såsom nyligen från statsrådsbänken framhållits
— att någon fördyring af födan icke inträder genom införandet
af köttkontroll, och detta förhållande är väl konstateradt,
så har enligt min åsigt äfven denna sista invändning mot frågans
hygieniska betydelse fallit.

Nu säger emellertid utskottet, att, om det är så, att köttkontrollen
icke medför någon stegring af priset, detta beror på

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

att producenterna i stället få lof att taga så mycket mindre be- Om förslag till
taldt och sålunda ensamma få bära all kostnad för köttkontrollen. °m

Detta antagande har utskottet gjort utan att gå in i något som Zing^ch
helst resonnement eller göra någon som helst undersökning om, slaggång
hvilka de verkliga skälen äro till att köttfödan icke fördyras. »»■ m.

Mina herrar, det verkliga skälet är mycket enkelt och fullkomligt (Forts.)

tydligt för hvar och en, som vill tänka sig in i saken. Skälet
är nemligen det, att behandlingen af köttet ingenstädes kan företagas
så rationelt och så till förmån för producenten — så att
han kan få mer betaldt — som just vid dessa offentliga slagthus.

Och vidare är orsaken till att det kan blifva så billigt framför
allt den omständigheten, att dessa offentliga slagthus drifvas fabriksmessigt
och i så stor skala, att anläggningskostnader och
driftkostnader blifva mycket mindre än i små enskilda slagthus,
hvaraf följden på senare tider också blifvit den, att slagtarne sökt
förena sig till större slagteriinrättningar för att få rörelsen sä
billig som möjligt.

Jag har nu talat om de hygieniska skäl, som blifvit anförda
för den kongl. propositionen, och jag vill nu i korthet sammanfatta
dem på det sättet, att hvad Kongl. Maj:t anfört i detta afseende
är fullkomligt rigtigt, ja så rigtigt, att det till och med
kan skärpas. Kongl. Maj:t säger, att alla auktoriteter, som yttrat
sig i frågan, äro så godt som eniga, och jag vill tillägga, att
de äro så godt som fullständigt eniga i detta afseende. Det är
alldeles afgjordt, att hvad utskottet yttrat beträffande de hygieniska
skälen endast är en fapon de parler d. v. s. en fras. Utskottet
menar dermed ingenting annat, än att utskottet icke bryr
sig ett spår om de hygieniska motiven, utan anser, att de ekonomiska,
äro de ensamt afgörande. Detta kan hvar och en läsa i
utskottets betänkande, som vill göra sig möda att läsa mellan
raderna. Ty ifall meningen varit en annan, är det otänkbart, att
icke utskottet skulle kommit till ett resultat motsatt det, till
hvilket utskottet nu kommit.

Jag skall nu be att äfven fä yttra mig något om den ekonomiska
sidan af saken. Om det är en stor och vigtig hygienisk
fråga för konsumenterna att få köttets näringsvärde så väl tillgodogjordt
som möjligt, så är det i och med detsamma också en
sak åt" den allra största ekonomiska betydelse för hela befolkningen
af det skälet —- och jag för min del hör obetingadt till dem, som
hafva den åsigten —, att den allmänna hygienens betydelse framför
allt är ekonomisk. Jag har icke —■ såsom en ärad talare på
skånebänken för någon tid sedan visat sig hafva — den åsigten
om den allmänna hygienen, att vi fått nog af »hygieniska konster»,
som jag tror han uttryckte sig, utan jag är öfvertygad om att,
så länge menniskoslägtet kommer att existera, vi icke kunna få
nog af dem. Ty det är just genom dessa hygieniska konster, mina
herrar, som i hela Europa och äfven i vårt land lifslängden ökats
i alla stora städer och mortalitcten sjunkit, ja, sjunkit i så hög
grad, att man för 50 år sedan icke kunde hafva den minsta förandra
Kammarens Prof. 1896. N:o 14. 2

Nso 44.

Om förslag tu
förordning or
köttbesigtnings-
och
slagttv äng
in. m.

(Forts.)

18 Lördagen den 9 Maj.

hoppning derom. De stora städerna hafva nu i afseende på mortaliteten
kommit nästan i jemnbredd med landsbygden; ett mål.
som man — till följd af de ogynsamma förhållandena i städerna,
med deras sammangyttring af befolkningen, brist på frisk luft,
svåra förhållanden för tillfredsställande renhållningsväsen in. m.

— på den tiden icke kunde hoppas att nå. Men vi hafva nu, som
sågat, närmat oss målet, och i nästa århundrade kan det hända,
att städerna i detta afseende komma att gå förbi landsbygden, ja,
man kan säga, att det med säkerhet kommer att ske, om landtbefolkningen
fortfarande kommer att anse, att dessa »hygieniska
konster» icke äro något att taga vara på. Ty, mina herrar, en
dylik förlängning af lefnadsåren och en dylik minskad dödlighet
har ett stort ekonomiskt värde. Den saken har mångfaldiga
gånger blifvit utredd och bevisad. Man har visat, att detta har
ett ekonomiskt värde för befolkningen derigenom, att sjukafgifterna
blifvit så ofantligt minskade. Det har vidare ett stort ekonomiskt
värde derför, att befolkningens arbetsförmåga derigenom
förökas; och att öka den är detsamma som skapa penningar.

Från min synpunkt är jag således öfvertygad om, att den
hygieniska sidan af denna fråga har för hela befolkningen eu
mycket stor betydelse äfven för dess ekonomi. Men jag erkänner,
att hygienici kanske icke skulle hafva fått de utländska landtmännen
på sin sida — såsom nu faktiskt är förhållandet —, om
de endast kommit med dessa hygieniska skäl. Ty äfven i utlandet
linnés tvifvelsutan landtmän, som hafva samma uppfattning
som våra om de »hygieniska konsterna». Men hygienici hafva
fått dem på sin sida af andra skäl, skäl som för öfrigt synas mig

— fastän jag icke är mycket stark i den ekonomiska vetenskapen

— mycket påtagliga. Först vill jag emellertid konstatera det faktum,
att i utlandet för närvarande bland landtmännen råder en fullkomlig
belåtenhet med det system, som blifvit infördt i afseende på
köttbehandlingen, och jag skall härvid särskildt fästa mig vid de
tyska landtmännen. I kunnen väl icke neka till, mina herrar, att
de tyska landtmännen, de s. k. agrarerna, äro individer, som i
det hänseendet likna de svenska landtmännen, att de veta att väl
taga vara på sina ekonomiska intressen, och I måsten väl äfven
vara ense derom, att de äfven i ett annat hänseende likna dem,
nemligen deri, att de icke sätta sitt ljus under en skäppa, utan
komma fram med sina önskningar och äfven förmå att drifva dem
igenom. Dessa agrarer hafva varit edert föredöme, de hafva 10
år före eder lyckats genomdrifva en skyddslagstiftning i afseende
på spanmål, och I veten, huru de nyligen lyckats genomdrifva eu
börslag, som förbjuder terminshandel med spanmål. I kännen,
hvilka storartade planer och projekt de hafva för det tyska landtbruket,
och huru regeringen får gå dem till mötes. Det är ett
ytterst mägtigt parti, mina herrar, men det linnes på deras önskelista
— som för öfrigt är ganska lång — icke ett ord taladt
om upphäfvandet af olfentliga slagthus och obligatorisk köttbesigtning.
Detta är ett faktum, som I, mina herrar, borden taga i

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

öfvervägande, och betänka, hvilken orsaken dertill är. Det måtte Om förslag till
väl finnas några skäl, som tala för offentliga slagthus och obligatorisk
köttbesigtning äfven ur landtmannaekonomisk synpunkt, n°ins^s''90ck
ty dessa agrarer skulle säkerligen icke tiga, om de på något vis slaggång
kände sig ekonomiskt klämda af den nu rådande lagstiftningen. m. m.

Dessa skäl hafva till en del redan blifvit framstälda. För (Forts.)
min del är jag så litet bevandrad i dessa förhållanden, att jag
icke kan afgöra, hvilka af dem äro de mest vigtiga och mest afgörande,
och jag skall derför be att blott få räkna upp dem. För
det första visar det sig, att afgifterna för dessa offentliga slagthus
äro ytterst obetydliga just derför, att de drifvas i så stor skala,
och derför, att dessa anstalter äro anlagda med penningar, på
hvilka betalas den minsta möjliga ränta, emedan det är stora och
rika kommuner, som hafva dem. Det är naturligt, att utgifterna
härigenom proportionsvis blifva mycket mindre än vid enskilda
slagterier. Vidare har det af erfarenheten från utlandet visat sig,
att en ytterst ringa procent af de till slagthusen torgförda djuren
behöfva" kasseras af det skälet, att vid de flesta sjukdomar hos
djufieu det blott är små partier af dem, som behöfva kasseras.

Allt det andra kan använclas, och ingenstädes blir så mycket af
djuren tillvarataget och kommer derigenom producenten till godo
som vid dessa offentliga slagthus. Vidare är det en annan sak,
som gör, att de tyska landtmännen äro så böjda för dessa offentliga
slagthus, nemligen att der lätt kunna användas alla de moderna
rationella konserveringsmetoderna, hvarigenom man på ett billigt
sätt kan få användning för allt köttet och undvika den risk —
hvilken, som vi veta, är den största vid all kötthandel —, som
ligger i köttets hastiga förskämning och i följd deraf minskade
värde. Men äfven mot den ringa risken, att få djuren kasserade,
kunna landtmännen skydda sig — och skydda sig äfven — genom
s. k. slagtdjurs-assuransbolag, som försäkra mot alla förluster i
detta hänseende. Till följd af att risken är så ringa, blifva premierna
ytterst obetydliga, och i handeln med kött införes härigenom
en säkerhet, som landtmännen sätta mycket värde på.

Dessutom bereda dessa slagthus ett af de bästa sätten att få reda
på smittohärdarne för en del djursjukdomar, så att smittans spridning
i tid kan förebyggas. Man har i afseende på flere af dessa
sjukdomar bragt det derhän, att de blifvit så godt som utrotade
till följd af de ordentliga vetenskapliga undersökningar, som i
detta hänseende kunnat anordnas vid de offentliga slagthusen.

Jag vill nu icke ingå i några detaljer i afseende på denna
fråga; men jag skall be att få säga, att det intryck, dessa stora
offentliga slagthus i utlandet gjort på mig, är det, att de äro
stora offentliga undervisningsanstalter för hela befolkningen i
konsten att få det största möjliga näringsvärde och följaktligen
också det största möjliga penningvärde utur köttet. Men om det
således är sant, att den nytta, de medföra, kommer hela befolkningen
till godo, så skulle det i allra högsta grad förvåna mig,
om den nyttan icke i första rummet skulle komma producenterna

N:o 44.

Om förslag tu
förordning oi
kött besigtning
s- och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

20 Lördagen den 9 Maj.

till godo, som just producera detta penningevärde egande material.
Skälen må vara hvilka som helst, så är det dock konstateradt,
att för närvarande icke någon afvighet mot dessa inrättningar
från landtmännens sida i Tyskland förefinnes, och detta borde väl
för deras bröder här i landet vara en ganska stark anmaning att
icke utan vidare på grund af förut fattade meningar afvisa en så
ytterst allvarlig helsovårdsangelägenhet som denna. Jag hyser
visserligen icke någon förhoppning, att den kongl. propositionen
vid denna riksdag skall antagas, men jag hoppas ändå, att frågan
kommit ett stycke framåt och att den kommit framåt specielt
derigenom, att landtmännen under den blifvande ledigheten skola
komma att litet mera än hittills sätta sig in i densamma och beakta
dess stora innebörd. Det böra de kunna göra; och specielt
vill jag hemställa till ledarne af detta stora parti, att de försöka
göra det. Ty, mina herrar, ett stort och mägtigt parti har dock
ett icke ringa ansvar för de åtgärder, som i ett land vidtagas,
och dess ledare hafva en bestämd skyldighet att se saker något
mer i stort än blott från sitt partis små, ekonomiskt-egoistiska,
inbillade intressens synpunkt.

Det kunde nu visserligen vara nog taladt af mig om denna
sak, men jag får väl ändå tillägga något om det hedervärda utskottet.
Denna fråga om offentliga slagthus är ju likväl, såsom
herrarne veta, en sak, som — vi må vilja eller icke vilja det —
ganska snart kan komma öfver oss. Som vi veta, kan när som
helst vår export af kött på Tyskland stängas; och det har varit
mycket tal om att denna stora ekonomiska olycka för landtmänren
skulle kunna förebyggas och borde förebyggas genom upprättande
af offentliga slagthus. Ty det är icke så mycket att
undra på, om tyskärne, som ju sjelfva underkasta sig en sådan
köttkontroll, och isynnerhet de tyska landtmännen, som äro edra
konkurrenter, i hög grad äro intresserade af att äfven det svenska
köttet, som exporteras till dem och som konkurrerar med deras,
också får underkasta sig liknande kontroll. Detta är alls icke
iinderligt; voren I tyske landtmän, skullen I helt visst vilja det.

Det kan då tvingas på oss dylika slagthus ganska snart, och
jag skall med glädje helsa dem — icke med något slags skadeglädje,
utan derför, att jag är fullt förvissad om, att dessa exportslagthus
äro det första steget till det i alla händelser mycket nära
förestående genomförandet af hela denna reform. Jag är nemligen
öfvertygad om, att få vi blott offentliga exportslagthus, så
komma våra landtmän mycket snart under fund med den stora
betydelse, dessa hafva för deras handtering, och de komma att försona
sig dermed, då de inse den stora ekonomiska betydelsen af
dem för landtbruksnäringen. Jag tänker nog alldeles som utskottet,
att det i början blott blir på exportplatserna, som dylika
slagthus komma att upprättas, och att de öfriga stora kommunerna
i vårt land blifva förmenade att få sådana, men jag kan också
tänka mig — och är öfvertygad om —, att det ej dröjer så särdeles
länge, förrän det kommer att tillåtas äfven oss öfriga stads -

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

bor att få inrätta stora offentliga slagthus. Då komma vi natur- Om förslag till
ligtvis också att hafva ett utskott, som skall behandla den frågan; förordning om
och då är jag öfvertvgad om, att det skulle finnas en enkel och
pa samma gäng icke alls dyrbar metod, för att ett dylikt utskott siagttvång
skulle kunna få till stånd ett betänkande, som hade en helt annan m. ?«.
karakter än det här föreliggande. Jag behöfver nemligen bara (Forts.)
tänka mig, att man bekostade det utskottets ledamöter samt och
synnerligen — gerna för mig af offentliga medel — en liten utländsk
tripp på tur och returbiljett icke längre än till Köpenhamn
eller Berlin. De fingo då, hvad de nuvarande tydligen
icke hafva, en personlig bekantskap med dessa förhållanden och anordningar,
och det skulle verka eu ansenlig modifiering af deras
åskådning. Det skulle — om också ej omvända dem —- dock
komma dem att medge, att detta är en stor fråga, som man är
skyldig behandla på allvarligt sätt och ej på ett så lättvindigt
för att ej säga lättsinnigt som i föreliggande fall. Men jag är för
öfrigt alldeles öfvertygad om, att om jag blott af egna medel bekostade
dem en liten resa icke längre än utanför Skanstull för att
bese de hemslagterier, som finnas i hundratal utanför, denna stad
och förse oss med sina ytterst helsovådliga varor, de skulle komma
tillbaka med ett sådant intryck, att sedermera den tanken
skulle få rotfäste hos dem, att detta är en fråga, som icke får
fälla utan måste komma tillbaka.

Jag har under frågans nuvarande läge icke stora förhoppningar
om att den kongl. propositionen skall vinna kammarens
bifall, men jag anser mig likväl likasom den förste talaren skyldig
att begära bifall till propositionen och afslag å utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Höjer, Gustaf Ericsson från Stockholm,
Bergström, Eklund och Fredholm från Stockholm, Fjällbäck,
Zetterstrand, Bruzelius, Eklundh från Lund, Thestrup, Högstedt
från Helsingborg, Waldenström, Schönbeck, Nyström och Alsterlund.

Herr Skyttel Herr talman! Ehuru jag mycket väl förstår,
att ringa förhoppning finnes om att man här i kammaren skulle nu
kunna komma till något annat slut i sak än det, hvarom utskottet
gör hemställan, och fastän jag således befarar, att hvarje uttalande
i frågan skall visa sig gagnlöst, vill jag dock ej underlåta
att göra ett sådant uttalande, på det att, likasom förut af representanter
för Stockholm och Göteborg uttalats protester mot det
sätt, på hvilket utskottet har behandlat detta ärende, en dylik
protest äfven måtte föreligga från Malmö. På samma sätt som i
de båda nämnda städerna har man äfven i Malmö sedan länge
känt det trängande behofvet af en förbättrad och mera tillfyllestgörande
kontroll af saluförda köttvaror, än som under nuvarande
förhållanden kan vinnas. Medelst en tillsatt komité har man
egnat frågan der på platsen eu noggrann utredning, och dervid
har man Kommit till tydlig insigt derom, att en lagstiftning i

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till det kongl. förslagets syfte är oafvisligen nödvändig, derest en
^"köttbesi t™kontroll skall uti ifrågavarande hänseende kunna uppnås.
nings-^och Man trodde sig också kunna hoppas, att, då regeringen, såsom var
slagttvång att vänta, skulle framlägga förslag till lagstiftning i ämnet,
m. m. detta förslag skulle inom Riksdagen mottagas med välvilja, fin(Forts.
) ner man nu sin förhoppning i detta afseende gäckad, så är det
nog säkert, att sådant skall väcka icke ringa missnöje, och detta
så mycket mera, som man måste hysa berättigade tvifvel om giltigheten
af de skäl, som utskottet anfört för sin hemställan om
afslag å den kongl. propositionen. Dessa skäl äro underhaltiga;
det torde redan af de föregående talarne vara visadt.

Som jag redan sagt, hyser jag, liksom de båda öfriga talarne,
ringa förhoppning om antagande af den kongl. propositionen, men
jag vill dock icke underlåta att instämma i det af dem framstälda
yrkandet och hemställer alltså, att, med afslag å utskottets framställning,
Kongl. Maj:ts proposition måtte af kammaren godkännas.

Herr Andersson från Malmö förklarade sig instämma med
herr Skytte.

Herr friherre Lagerbring: Herr talman! Mina herrar! Vårt
ärade lagutskott är ju i vida kretsar kändt för sin stora benägenhet
och sin ovanliga förmåga att, som det heter, »slagta» motioner, och
en stor del af dess verksamhet består ju uti dylikt slagtande. Man
skulle under sådana förhållanden kunnat föreställa sig, att, när nu
ändtligen föreligger ett förslag om slagttvång, detsamma skulle kommit
att i detta utskott tillvinna sig en viss popularitet; men så har
ej varit förhållandet — vare sig nu detta berott derpå, att utskottet
i de nya slagthusen vädrat en konkurrent, eller på något
annat. Men det säkra är, att icke en enda reservation — i sak
åtminstone — förekommer vid detta betänkande; betänkandet är
alldeles rent, och det verkar i sanning imponerande i all sin storslagna
enkelhet. På två små sidor har utskottet lyckats sammantränga
all den visdom, som stått till utskottets förfogande i denna
fråga; och ett lagförslag, till hvilket förarbetena varit af ovanligt
stort omfång och för hvilket de större städerna förklarat sig beredda
att offra millioner — endast Stockholms nya slagthus med
tillhörande anordningar beräknas kosta inemot fyra å fem millioner
—, ett sådant lagförslag affärdar utskottet med den upplysning,
att chefen för medicinalstyrelsen lär ha förklarat, att man

fiå det hela taget ej mår så illa af att äta litet skämdt kött emelanåt;
och det förefaller nästan, som om han enligt lagutskottets
förmenande skulle anse, att det borde bli en rigtigt läcker föda.
bara det kokas mycket bra och — det borde väl ha tillagts — bara
man sväljer det mycket hastigt. Men för min del tror jag, att,
om lagutskottets ärade ledamöter vid sin nästa gemensamma middag
skulle underkasta sig den föreskriften, att inga andra anrättningar
der finge serveras än sådana, som voro hemtade från korf -

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

fabriker och hemslagterier i Stockholms utkanter, så skulle stäm- Om fardag till
ningen vid middagen säkerligen ej bli vidare animerad; och jagJ"™^”‘"^_om
fruktar nästan, att kamrarnes förhandlingar dagen derpå — eller ningt-^och
rättare den dertill anslagna tiden — skulle till stor del komma slägting
att upptagas med uppläsning af sjukbetyg. »«■ ''«•

Nu kunde man möjligen ha tänkt sig, att om också icke med- (Forts.)
ömkan med menniskor är så stor hos utskottet, så borde dock den
•djurvänlighet, som ligger i införandet af förbättrade och tidsenliga
siagtmetoder, ha funnit uttryck i utskottets betänkande. Nej, icke
en rad derom! På slutet får utskottet, det erkänner jag visserligen,
ett anfall af välvilja, men den är endast rigtad mot utländingarne
1 afseende å exportkött. I fråga derom torde det nemligen,
säger utskottet, böra införas tvångsbesigtning och slagttvång.
Det goda, felfria köttet skulle således gå till utlandet,
medan vi här hemma skulle få nöja oss med hvad som hädanefter
i ordets dubbla bemärkelse torde göra skäl för namnet »utskottskött».

Jag skulle ju kunna säga mycket mera om detta betänkande,
men då frågan nyss blifvit behandlad från så sakkunnigt håll,
vill jag ej yttra något vidare derom. Betänkandet öfvergår nu till
efterverlden i all sin enkelhet såsom ett bevis på den höga stånd Sunkt

i motiveringskonst, hvarpå lagutskottet stod år 1896, och
en svenska Riksdagen åtskiljes om några dagar i det lugna medvetandet
att hafva afböjt kontroll å födoämnen, men deremot infört
kontroll på gödningsämnen. Ja, hvar och en har sin smak i
afseende på hvad som är vigtmått, och i smakfrågor skall man ju
icke tvista.

Man har frågat sig, hvad anledningen är till det starka motståndet
mot detta lagförslag. Och svaret blifver i allmänhet, att
det strider mot landtmännens intressen. Jag hoppas dock, mina
herrar, att landtmännen, när de mera satt sig in i frågan, skola
finna, att förslaget ej strider mot deras intressen; och jag tänker
för öfrigt för högt om våra landtmän i Sveriges Riksdag för att
icke föreställa mig, att de, när de träda in här i kammaren, göra
fiet, icke såsom jordbrukare, vitan såsom lagstiftare, med öppen
blick för alla berättigade såmhällsintressen och icke endast för
•de intressen, som beröra dem sjelfva och den näring, de idka.

I frågans nuvarande läge kunde jag visserligen låta bli att
göra något yrkande, men när ett sådant redan blifvit gjordt, vill
jag gerna förena mig med dem, som yrkat bifall till den kongl.
propositionen.

Herr Redelius: Herr talman! Mina herrar! Såsom leda mot

af lagutskottet ber jag att få säga några ord till försvar för
det nu föreliggande betänkandet oaktadt de många angrepp, hvarför
utskottet varit utsatt under den föregående debatten. Jag
hade visserligen — jag ber att få förutskicka denna erinran —
kunnat undandraga mig denna skyldighet genom att låta anteckna
under betänkandet, att jag icke deltagit i ärendets slutliga be -

X:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag ti■
förordning oi
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

i handling, men jag har ej gjort det och vill ej göra det. Jag vill
‘icke på grund af en sådan anledning undandraga mig ansvaret
för detta betänkande, ehuruväl jag, såsom många af mina kamrater
åtminstone veta, såsom ledamot af sammansatta stats- och
lagutskottet af andra ärenden var förhindrad att deltaga i dettas
slutbehandling och har ej låtit sätta mitt namn under betänkandet
med sådant tillkännagifvande, emedan jag, innan jag aflägsnade
mig från lagutskottet, höll ett anförande, som gick ut på
afstyrkande af.Kongl. Mai:ts proposition i fråga om införande af
allmänt slagtkustvång och besigtningstvång i öfrigt, och hvari
blott hemstäldes om tillstyrkande af införande af ko tf besigtning
vid export. Jag har således verkligen delat utskottets uppfattning
i det stora hela.

Nu ber jag att få upptaga till besvarande något af hvad
som här blifvit yttradt emot utskottets betänkande. Så vidt jag
kunnat finna, ha alla yttranden, som jag hört, gått i en och samma
tonart och hållit sig på en och samma sida af saken. Denna har
enligt min uppfattning icke behandlats allsidigt af de föregående
talarne utan endast ensidigt, det vill säga blott från stadssynpiinkt.
Visserligen ha några små försök gjorts att framhålla och
erinra om, att det lins äfven en annan sida, så att säga, från
landtmännens ståndpunkt, men dessa erinringar ha varit synnerligen
svaga, som kammaren behagade erinra sig. Det är nu visserligen
så, att — som utskottet också sagt i sin motivering —
det finnes skål för införande af en besigtning sådan som den ifrågasatta
uti hygieniskt hänseende. Det har ju utskottet icke bestrida
Men detta är icke allt; och icke heller är detta behof, säger
utskottet — och jag delar dess uppfattning — så stort, som
man velat låta påskina. Det är icke jemförlig! med utlandet,
vårt land, i detta nu ifrågavarande hänseende. Jag bär den uppfattningen,
att det står mycket bättre till här hemma, än man
tror, och jag har också fått stöd för denna min uppfattning deri,
att talaren på stockholmsbänken behöfde gå utom riket för att
finna förhållanden, som kunde stödja hans uppfattning. Hade det
varit så dåligt stäldt här, som en och annan talare tyckts tro,
så hade han ej behöft gå öfver ån efter vatten och ej behöft rekommendera
resor i utlandet åt lagutskottets ledamöter, för att
de skulle få bättre upplysningar i saken. I stället ber jag att
få erbjuda de ärade talarne att göra en liten resa på landet i
Sverige och ta reda på, huru det verkligen står till der. Så vidt
jag _ har reda på förhållandena, står det bra mycket bättre till
än i Stockholms utkanter, ty de saker, han vidrörde på tal derom,
vill jag icke räkna till landet, utan de höra till Stockholm. På
landet står det mycket bättre till.

Vi komma nu till en annan sida af saken, den ekonomiska.
Det har erkänts af mera än en talare förut, att den har betydelse
för frågan, och jag menar, att den har ganska stor betydelse och
särskild!; större, än hem Wallis velat tillmäta den. Jag menar,
att det har ganska stor betydelse för landtmännen, huruvida det

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

skall blifva tillåtet att hemma slagta felfria djur och torgföra Om förslag till
deras kött i närmaste stad, eller om sådant skall förbjudas, så förordning om
att man blir nödsakad att föra diuren lefvande till slagthuset
och der låta nedslagta dem. _ slaggång

Jag vill ej bestrida, att det kan komma att inträffa omstän- m. m.
digheter, som kunna tala för, att äfven en sådan affär skulle (Forts.)

kunna bli fördelaktig. Jag tror icke, att detta kan förnekas, men
en annan sak är det att göra besigtningen obligatorisk för alla.

Jag tror fullt och fast, att detta blefve till tunga för landtmännen
och till fördel blott för städerna. Jag medgifver mycket
gerna, att det för städerna skulle vara en förmån, ty der linnés
det mycket folk, som kanske ej ha sett ett sådant djur lefvande
och sålunda ej kan bedöma, om det är friskt eller icke, eller om
det — då djuret är slagtadt — är i det skick, som det bör vara
för att utgöra en sund och närande spis. För sådana menniskor
måste det naturligtvis vara mycket betryggande, att en dylik
besigtning finnes, så att de kunna lita på att varan undergått
sådan kontroll, att de med visshet kunna säga sig sjelfva: det
här köttet är bra, det kunna vi töras köpa. Det är naturligt, att
det så skall vara, och derför vill jag ej med ett ord klandra de
stadsrepresentanter, som ifrigt tala för och önska denna åtgärd,
de äro dervid i sin fulla rätt. Ja, jag skall gå ännu ett steg
längre och medgifva, att saken kan tänkas ordnad på ett sådant
sätt, att den blefve till fördel å ömse sidor, men då anser jag, att
kostnaden för en sådan besigtning, som här är ifrågasatt, ej bör
läggas uteslutande på den ena parten. Jag menar nemligen, att
saken bör ordnas så, att kostnaderna ej läggas ensamt på producenten,
så att han allena får bära tungan, och fördelen ensam
stannar på konsumenternas sida. Skulle detta besigtningsväsende
kunna regleras på ett sådant sätt, att det skulle medföra allmän
ekonomisk fördel — hvilket en talare på stockholmsbänken tycktes
åsyfta och hvari äfven jag för min del instämmer —, borde
det ske på så vis, att vid det framtida realiserandet af förslaget
hänsyn tages till alla parterna och afseende fästes vid allas rätt,
allas fördel, icke blott konsumenternas, utan äfven producenternas.
Att så måtte ske, anser jag vara af mycken vigt.

Under för handen varande förhållanden och enligt det förslag,
som nu föreligger, kan enligt min uppfattning ingen påstå annat
än att kostnaderna skulle komma på producenternas sida. För
denna min uppfattning har jag fått stöd af hvad som yttrades af
de föregående talarne, hvilka gingo som katten kring het gröt
och ej tordes röra vid denna fråga om kostnaderna. Ty om man
uppför så dyrbara hus, som den siste talaren ifrågasatte beträffande
Stockholm och hvilka hus skulle sluka så enorma summor,
måste kostnaderna på något sätt betalas och förräntas. Skall då
köttpriset icke fördyras för konsumenterna, är det sjelfkärt, att
det är producenterna, som få betala på ett eller annat sätt.

Dessutom tror jag ej, att faran af det nuvarande tillvägagångssättet
är så stor, som några talare låtit påskina. Ty vi ha

N:o 44.

Om förslag til
förordning oi
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.)

26 Lördagen den 9 Maj.

ju dock en besigtning allaredan, och jag tror, att den är på många
orter ganska effektiv. Erfarenheten från denna sjelfgjorda besigtning
och detta sjelftagna tvång till besigtning af landtmannaprodukter,
som föras in till städerna, har hos landtmännen framkallat
obenägenhet för införandet af obligatorisk köttbesigtning.
Om städerna, som ha mycket att säga i denna del — och detta
med all rätt —, ville modifiera sina fordringar och se till, att allas
rätt komme att iakttagas, så att ej besigtningstvånget blefve ett
nytt onus för landtmännen och en ny form af beskattning eller
tull för varor, som i städerna infördes, tror jag verkligen, att förslaget
skulle från landtmännens sida mottagas på ett annat sätt än nu.

Jag tycker för öfrigt, att det är märkvärdigt att höra, huru
en talare på stockholmsbänken drog in i diskussionen frågan om
skydd för de olika näringarna, särskildt landtmannanäringen. Jag
ber att i det hänseendet och med tanke på det föreliggande förslaget
få svara honom, att jag för min del har funnit stadsborna
vara lika goda skyddsvänner som landtborna i det hela taget,
i all synnerhet när det galt deras egna intressen. Och om landtmännen
söka skydda sina intressen, ha de, tror jag, rätt dertill,
lika väl som stadsborna hafva det, då de vilja värna sina.
Jag tror icke, att det är bra och lämpligt att af denna anledning
söka kasta skugga på hvarandra genom att ironisera och förlöjliga
hvarandra. Mot sådant tal ber jag att få protestera, ty den
enes rätt bör respekteras lika väl som den andres. Jag menar då,
att städerna ha rätt att protestera mot en dålig vara, mot utbjudande
af förgiftade och helsovidriga födoämnen. Deremot ha de
rätt att reagera och söka skydda sig, Men jag anser ock, att
landtmännen ha rätt att reagera och söka skydda sig mot obehörigt
prejeri under namn af hygieniska åtgärder. Ty jag kan ej
finna, att, om en landtman har ett fullt friskt djur af prima qvalitet,
slagtar det hemma och sedan utbjuder det i närmaste stad,
han der skall behöfva erlägga en särskild afgift för besigtning,
utan jag anser, att, om en konsument vill försäkra sig om, att det
är prima vara och derför vill låta besigtiga den, samt om den då
befinnes vara af utmärkt beskaffenhet, bör besigtningskostnaden
erläggas af konsumenten och ej af producenten. Annorlunda ställer
sig naturligtvis saken, då varan vid besigtningen visar sig
vara af undermålig och dålig beskaffenhet.

Jag tror verkligen, att lagutskottet har skäl för sin hemställan
i frågans nuvarande skick, med allt erkännande för öfrigt af
det berättigade i de hygieniska fordringarna. Ordnas saken
på ett rättvist och förnuftigt sätt, och tages dervid hänsyn till
alla parterna, tror jag, att frågan kommer att få en lycklig lösning.
Och att det fins skäl för vidtagande af sådana åtgärder
som de föreslagna, få vi icke förneka, och jag för min del har
icke förnekat det, men jag anser, att dessa åtgärder ej få vidtagas
på det sätt, som här är föreslaget.

Jag ber alltså att för närvarande få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

Med herr Redelius förenade sig herrar Petersson i Boestad, Om förslag till
Olsson i Kyrkebol, Nilsson i Käggla och Peterson i Hasselstad. ^j^ubesigt-™

Herr Petersson i Bry storp: Herr talman! Mina herrar!

Något behof af slagthustvång och köttbesigtning har ej i vårt
land förekommit. Att förhållandet är rakt motsatt, synes framgå
af hvad ordföranden i medicinalstyrelsen härom anfört. Han förklarar
nemligen bland annat, »att erfarenheten i vårt land icke
visat, att något egentligt behof af köttbesigtningstvång förefunnes».
Detta måtte väl vara en auktoritet, som lagutskottet
kan stöda sig på.

Herr Curt Wallis kom mig genom sitt anförande att förvånas
öfver, att han var så hemmastadd i landtmannens alla ekonomiska
förhållanden; hvad de hygieniska beträffar, betvifiar jag icke, att
han är oss landtman öfverlägsen. Men jag får säga, att vi landtman
få ofta från herrar vetenskapsmän broschyrer med praktiska
råd och upplysningar, som en vanlig menniska knappast kan förstå
sig på.

Jag skall be att något närmare få granska några uppgifter,
som finnas i en broschyr af stadsveterinären Kjerrulf, hvilken broschyr
vi fått oss tilldelad. Der säges t. ex. på sidan 36, att åt
1878 inträffade i Kloten 657 sjukdoms- och 6 dödsfall och att
köttet efter en 7 dagar gammal kalf var orsaken. Det står ju
ej angifvet, att kalfven var sjuk, men ändå påstås det, att den
var orsak till så och så många sjukdoms- och dödsfall. Detta
visar ju, att man ej kan i alla afseenden taga de uppgifter för
goda, som komma från vetenskapsmännen. Men häri finnas flere
fall — jag skulle nästan kunna säga hundratals — uppräknade
i broschyren, och i ett af dem heter det, »att fyra personer dogo
efter förtärande af ko- och kalfkött, att femton personer insjuknade,
men att denna förgiftning ej är närmare studerach. Men
ändå påstås det, att det var köttet, som var orsaken. Detta är
förhållanden, som äro egnade att göra oss betänksamma.

Här har framhållits, att detta förslags antagande ej skulle
bli till skada för landtmännen utan tvärtom till fördel. Jag betvifiar,
att ett godkännande af den kongl. propositionen skulle
medföra gagn för landtmännen. Och om detta förslag blott skulle
komma att gälla köttbesigtning för att hindra landtmännen att
komma in till städerna med skämda varor, så är det öfverflödigt,
ty deremot finnes redan ett korrektiv i städernas helsovårdsstadga
och 22 kap. strafflagen. Jag tror, att om dessa bestämmelser
verkligen användas, så äro de tillräckliga för att skydda städerna
för skämdt kött, och då behöfves ej någon besigtning.

Att städerna vilja få förslaget antaget, förvånar mig icke,
ty jag föreställer mig, att det skulle komma att gå till på det
sättet, att städerna skulle uppföra dyrbara slagthus, och dit
skulle landtmännen införa sina djur lefvande. Och det har då
påståtts, att de skulle der fä så bra betaldt för sitt kött. Ja,
det är ju möjligt, men det kan också hända, att det bildas bolag,

nings- och
slagttvång
in. m.
(Forts.)

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till som förena sig om uppköpen och bjuda landtmännen, hvad de
köttbeZt-"1 yilja" Vllia dessa då eJ taga, hvad som bjudes, få de resa hem
nings- och igen med sin vara. Nu åter få de, när de komma till Stockholm
siagttvång eller någon annan stad, sälja fritt till hvem de vilja, derför att
m- m. det lins flera spekulanter, på samma sätt som det förhåller sig
(Forts.) vid våra hemmarknader. Det är något, som ligger inunder detta

myckna tal om fördelarne för landtmännen, hvilket synes deraf,
att det icke är några andra än stadsrepresentanter, som klandra
utskottets hemställan och framhålla dessa fördelar.

Här har talats om, att lagutskottet har varit så liberalt mot
utländingarne, att det velat införa besigtningstvång i fråga om
det för export afsedda köttet. Ja, detta finnes uttaladt i betänkandet
åt det skälet, att vi sett, att, då kreaturspest utbrutit i
Sverige, har importen af svenskt kött i främmande länder af
dessa förbjudits. Komme ej besigtning att i detta fall finnas,
skulle det ju vara möjligt att slagta sjuka djur i Sverige, exportera
dem och så sälja dem i utlandet. Det är för att förekomma
sådant, som utskottet gjort detta uttalande.

I § 2 förekommer en bestämmelse, som synes mig besynnerlig.
Det heter nemligen der:

vändiggöres af hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse;
skolande dock i sådant fall köttet, om det är afsedt att begagnas
till menniskoföda, genast efter djurets nedslagning ostyckadt
jemte alla dertill hörande inelfvor utom tarmar föras till det
offentliga slagthuset för att besigtigas».

Här är det ju ej bestämdt uttaladt, att djuret skall vara
till salu utan blott att det skall vara afsedt att användas till
menniskoföda. Jag tänker mig t. ex., att jag har en oxe, som
bryter af sig benet, till följd hvaraf jag måste nedslagta djuret.
Köttet har jag användning för i mitt eget hushåll. Men nu skulle
detta kunna vändas derhän, att jag först vore skyldig att låta
besigtning ske. Det kan möjligen häremot invändas, att ingen
åklagare finnes. Ja, men jag kan hafva en kitslig dräng eller
en kitslig piga, som går till åklagaren och ställer så till, att jag
blir åtalad.

Herr talman! Då jag icke kan finna, att man här anfört
några egentliga skäl emot lagutskottets afstyrkande utlåtande,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Jönsson i Mårarp, Andersson
i Löfhult, Andersson i Hasselbol och Larsson i Berga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Gfilljam:
Jag skall icke blifva mångordig och vill icke blanda mig i denna
diskussion mera än hvad nödvändigt är. Men då de båda sista
talarne, som här uppträde såvidt jag kan finna, yttrat sig så, att
kammaren icke rätt kan förstå hvad som står i Kongl. Maj:ts
proposition, måste jag här ytterligare säga några ord.

»Sådant förbud utgör dock ej hinder för att dylikt djur nedslägtas
utom det offentliga slagthuset. der nedslaefiandet nöd -

lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

Fattade jag herr Redelii yttrande rätt, så förmenade lian, Om förslag till
att efter den nu föreslagna förordningen det icke skulle varafOordning om
tillåtet för en landtman att slagta ett sitt kreatur hemma och åtag*- o6h
föra köttet till staden. Finnes något dylikt förbud i den af slägting
Kongl. Maj:t framlagda propositionen? Den, som det påstår, har m. m.
ej läst igenom 1 § ordentligt; ty der står alls icke något förbud (Forts.)

för att införa köttet till staden, utan der står, att, om köttet införes
till staden, det skall besigtigas och förses med stämpel eller
annat bevis om undergången besigtning.

Samme talare använde äfven ungefär följande uttryck: »ett
för alla gällande obligatoriskt tvång». Jag började mitt första
anförande här i kammaren med att förklara, att det här ej är
fråga om att införa något allmänt obligatoriskt köttbesigtningstvång
eller slagttvång. Det är endast meningen att bereda
rättighet åt de kommuner, som deraf vilja begagna sig, att få
införa ett dylikt köttbesigtnings- och slagttvång.

Herr Redelius förklarade också, såsom han uttryckte sig, att
de föregående talarne gått kring den ekonomiska sidan af saken
såsom katten kring het gröt. Detta behöfver jag icke taga åt
mig, ty jag hänvisade uti mitt förra anförande till ett yttrande i
Kongl. Maj:ts proposition, hvaraf framgår, att enligt den erfarenhet,
som vunnits — särskildt från Danmark, sade jag, men jag
borde snarare hafva sagt från Tyskland —-, uppgå slagt- och besigtningsafgifter
med ungefär ett öre per kilogram, och jag tilläde,
att detta är en så minimal kostnad, att den i förhållande till de
prisskilnader, som kunna uppstå genom konjunkturförhållandena,
icke har någon betydelse; ty ett öre per kilogram spelar platt
ingen roll.

Det talades äfven om sjelftagen rätt att kassera, och detta
är ju nu ett ömtåligt område. Men Kongl. Maj:t har dock försökt
att så vidt möjligt skydda säljarne emot missbruk vid besigtningen,
och, som jag nämnde i mitt förra anförande, om en
säljare kan visa, att han blifvit obehörigen trakasserad och lidit
skada och förorsakats kostnader, skall han derför erhålla ersättning
af den kommun, der ett dylikt fel blifvit begånget. För öfrigt
sade jag i detta sammanhang: kritisera gerna paragraferna i
förslaget, och säg, att så och så skola de lyda, för att säljaren
icke skall blifva onödigt trakasserad eller vållas obehöfliga förluster.

Samme talare sade också: »modifiera edra fordringar, så att
jemvigt kan uppstå emellan fördelarne för köpare och säljare».

Ja, ett försök i denna rigtning har just blifvit gjordt i den kongl.
propositionen.

Det talades ock om, huru oerhördt dyra anläggningar dessa
slagthus äro. Ja, de medföra verkligen störa kostnader för vederbörande,
men den, som genomläser Kongl. Maj:ts proposition
ordentligt, skall deraf finna, att afgifterna för deras begagnande
skola bestämmas af Kongl. Maj:t, ej af staden sjelf. Der står
vidare alldeles ingenting om, att dessa afgifter skola räcka till
för amortering å kostnaderna för slagthusets anläggning, utan der

Nso 44. 30

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till talas endast om ersättning för driftkostnaderna och ränta å anföi-ordning
om läggningskapitalet. Amorteringen kan således ej komma att drabba
nings-''och ^äljarne. Den får staden, som vill hafva fördelarne af ett offentsiagttvång
ligt slagthus bekosta sjelf, och det gör, att den ej kan utöfva
m. m. någon inverkan på varupris.

(Forts.) Derefter måste jag med ett par ord vända mig emot den siste

ärade talaren. Han gaf sig in på eu kritik af § 2 och påstod,
att det skulle kunna hända, att, om en af hans oxar bryter benet
af sig, han enligt denna paragraf ej skulle hafva rätt att slagta
denna oxe och använda köttet för sitt eget behof ens. »Ty man
kan ju riskera att blifva angifven af en kitslig dräng eller piga
och råka illa ut», sade talaren. Hvar står något dylikt? Man må
hafva huru kitsliga pigor och drängar som helst, det kan i förevarande
fall icke vålla en den minsta olägenhet. Egaren kan
utan anmärkning använda köttet för sitt eget hushåll, men han
kan äfven föra in det till staden och sälja det. Derför finnes
intet hinder i Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Henricson i Karlslund: I olikhet mot de tvenne ledamöter
af lagutskottet, som nyss haft ordet, hyser jag den uppfattning,
att landtmannens intresse i vissa fall också kan tala
till förmån för en slagthuslag. Utskottet säger här i sitt utlåtande,
att kassering af kött kommer att ske i högre mån å
ställen, der köttbesigtning är obligatorisk än annorstädes, och
att detta kan innebära fara för säljarens intressen. Nu förhåller
det sig emellertid så, att, om man säljer ett djur, afsedt till slagt,
och djuret vid nedslagtandet befinnes vara behäftadt med tuberkulos,
det är vanligt, att säljaren får återbära hela köpeskillingen.
Men om detta djur blifvit nedslagtadt i ett slagthus, skulle de
delar af djuret, som kunde vara användbara, tillvaratagas, och
man finge åtminstone något betaldt för djuret. Och det, som är
otjenligt till menniskoföda, föreställer jag mig, att ingen landtman
begär att få någon ersättning för.

Herr Itedelius har här yttrat åtskilligt, som skulle kunna
vara att bemöta, men detta har redan upptagits till bemötande
af statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, hvarför
jag icke skall inlåta mig derpå.

Enligt min uppfattning skulle en dylik lag få en ganska stor
betydelse för lanatmännen i det fallet, att komme en sådan till
stånd, kunde vi äfven företaga oss att exportera kött. Vi kunna
hvilken stund som helst vänta, att i det enda land, dit vi nu kunna
sända vårt öfverskott af lefvande djur, nemligen Tyskland, föreskrifter
meddelas, som innebära så godt som importförbud för våra
djur. Då stå vi der vackert, och då skola herrarne få se, att priset
på kött kommer att falla så, att vi nog då skulle vara angelägna
om att hafva denna lag.

Ty blir icke slagthuslagen antagen, må herrarne ej föreställa
sig, att — såsom utskottet förmodar — vi i alla fall skola få
slagthus. Jag är för min del förvissad om, att några slagthus

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

komma ej till stånd, om vi ej få en slagthuslag, åtminstone icke Omförslag till
i det ögonblick som exporten till Tyskland stänges. Då kanske/0™™*”1"^ om
man kommer att tänka på att anordna slagthus, men detta är
vidt omfattande företag, som skulle komma att kräfva ganska slaggång
lång tid. I likhet med en föregående talare tror äfven jag, att m. m.

denna lag kunde blifva till förmån både för säljare och köpare, (Forts.)

både för städernas invånare och för landtbefolkningen. Det skulle
varit önskligt, om utskottet sökt att något närmare utreda denna
fråga, då utsigt kanske förefunnits att nu få lagen antagen. Någon
sådan utsigt förefinnes emellertid icke nu, men jag har i alla
fall velat uttala hvad jag nu sagt.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Herr Melin: Dlera talare, hvilka stå på samma ståndpunkt

som jag i denna fråga, hafva redan förut så grundligt granskat
utskottets betänkande, hvilket jag i likhet med dem anser vara
af högst märkvärdig beskaffenhet; och då jag ingalunda tilltror
mig att kunna lägga fram mina skäl lika bra, som dessa talare
hafva gjort, kan jag uttala mig i frågan ganska kort. Jag anser
nemligen, att samtlige desse talare hafva på det allra bestämdaste
bevisat, att, om beslut i denna fråga fattas i öfverensstämmelse
med den kongl. propositionen, detta ingalunda, såsom ledamoten
af lagutskottet herr Redelius ansett, endast sker till förmån för
stadsbefolkningen, utan att det äfven blir fördelaktigt för landtmännen,
och att således såväl producenter som konsumenter få
fördel af den ifrågasatta lagstiftningen. Flertalet af dessa talare
hafva framhållit, att prisen tydligen ställa sig efter varans beskaffenhet
och att således den vara, som blir besigtigad och kontrollerad,
betingar ett högre pris än den okontrollerade. Jag kan
sålunda icke förstå, att en skicklig eller duglig landtbrukare, som
på samma gång är samvetsgrann, icke på allt sätt med intresse
bör omfatta denna köttbesigtningsfråga. Ty det lärer väl icke
vara så beskaffade landtmäns mening, att man bör lägga hinder i
vägen härför, på det att åtskilliga oredbara landtmän skola kunna
på torget i städerna afyttra dåliga varor. Jag tror dem verkligen
om bättre afsigter.

Hvad beträffar den uppmaning, som herr Redelius stälde till
oss litet hvar i städerna, att vi skulle komma ut på landet och
se, huru det är stäldt med ladugårdar etc., så får jag säga, att
det är eu sak, jag ej förstår bedöma. Jag hemställer dock till
herrar landtmän, om de icke här och hvar i sin bygd sett många
beklagliga exempel på dåligt skötta egendomar och dåligt skötta
ladugårdar. Jemväl för att afhjelpa detta tror jag, det skulle
vara nyttigt att få en sådan kontroll, som här är ifrågasatt.

Det har talats om, att då dessa stora slagthus kosta så betydliga
summor och städerna likväl äro villiga till att underkasta
sig så stora utgifter, detta skulle visa, att slagthusen egentligen
endast äro till fördel för stadsbefolkningen, och att de
skulle komma till stånd utan en sådan förordning, som den här

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag til
förordning oi
köttbesigtnings-
och
slagttvång
m. m.

(Forts.

föreslagna. Nej — vi hafva ännu ej sett, hvad kommunal styrelserna
besluta i de städer, i hvilka byggandet af slagthus ifrågasattes.
De stora kostnaderna kunna afskräcka dem. Och ingalunda
är det sagdt, att hvar och en, som yttrat sig till förmån
för en förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång, dermed
förbundit sig, att, när byggnadsfrågan uti hans egen kommun
kan förekomma, han då skall vara med om hvilka uppoffringar
som . helst för ändamålet. Den frågan är ännu ej utredd. Men
tydligt är, att skola slagthus med åtföljande köttbesigtning anordnas
i vissa kommuner, måste man först hafva den derför nödvändiga
lagstiftningen, på det klara. Och detta kräfver, som vi
veta, en ganska lång tid.

Det kan för öfrigt, såsom af föregående talare, särskild! herr
Wallis, framhållits, mycket väl hända, att Tyskland, förr än man
tror, stänger sina gränser för import af lefvande djur. Huru
skola, då herrar landtmän bära sig åt för att vinna afsättning
för sin köttproduktion? Den vackra framgång, som boskapsskötseln
i vårt land vunnit under de senare åren, kan verkligen blifva
hämmad, om ingenting i tid göres för att betrygga afsättningen.
Hvar och en, som följt med dessa förhållanden, minnes mycket
väl, hvilken storartad skeppning af lefvande djur, som för några
år sedan förekom från södra och vestra Sverige till England.
Ett, tu, tre blef den marknaden stängd. Herrarne veta också,
att flera rederier i södra och vestra Sverige lidit stora förluster,
till följd deraf att de icke vidare, såsom de beräknat, fått frakta
kreatur med sina, särskild! för detta ändamål inrättade fartyg.
Nu framställes till rederierna den frågan: Yiljen I nu göra tidsenliga
anordningar på edra ångare, ifall en köttexport skulle
ifrågakomma? Rederierna kunna ej begära, att staten skall utrusta
deras fartyg med de anordningar, som behöfvas för exporten
af kreatur och kött, utan måste sjelfva ombesörja detta.

För skeppning af kött fordras särskilda inrättningar på fartygen,
så kallade kvlrum, hvarigenom köttet kan komma i friskt
skick till bestämmelseorten. Det går naturligtvis icke an att under
en varm sommar skicka köttet i vanliga lastrum, ty då är
varan vid framkomsten skämd; utan den ångbåt, som skall transportera
denna vara, måste vara inrättad på ett speciel! sätt.
Dessa kylmaskiner taga i och för sig upp ett högst betydligt utrymme.
Oafsedt att båten på grund af den plats kylmaskinen
tar, förlorar i lastutrymme, medför anskaifandet af dessa apparater
högst betydliga utgifter. Jag torde icke säga för mycket,
om jag uppgifver dessa kostnader till omkring 30,000 kronor för
en enda ångbåt. Då alltså både kommuner och enskilde antagligen
komma att göra stora utgifter för att främja den export af
kött, som kan väntas, är det då skäl i att just de, som hafva
nytta af att det erbjudes dem ökade exporttillfällen, sätta sig på
tvären och säga: »vi hafva icke någon fördel af denna lag»? Jag
tror att man gör sig skyldig till en missuppfattning, när man
hyser en sådan åsigt. De! bär under riksdagens lopp många

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

gånger förvånat mig, att just herrar landtman, som skulle hafva Om förslag till

andra ändamål, ofta-^rfj""^.

nytta af vissa utgifter för vetenskapliga och
sätta sig; deremot, det må ibland gälla ej me

mer än ett par hundra
kronor. Det synes mig vara att ställa sig i skarp motsats mot
hvad som gäller inom alla andra verkningskretsar, eller att man
måste följa med sin tid. Man måste draga nytta af de vetenskapliga
undersökningarne och upptäckterna på alla områden,
annars går man tillhaka. Det är nu visserligen mycket beqvämt
att genom tullar och på annat sätt skydda sig mot stillaståendet,
men icke tyder det på någon framtidsblick.

Jag anser det också vara en missuppfattning, när man anser
att endast konsumenterna hafva fördel af en obligatorisk köttbesiktning.
Nej, producenterne hafva nog också fördel deraf. Det
är alldeles gifvet, att frågan om inrättande af offentliga slagthus,
som så länge varit föremål för behandling af myndigheterna på
åtskilliga hamnplatser, snart måste afgöras. Men för att detta
skulle kunna ske, måste det finnas en lag rörande köttbesigtning
och slagttvång, och det förslag dertill, som Kongl. Maj:t här framlagt,
synes mig vara i alla hänseenden antagligt. Jag hoppas
derför, att kammaren nu icke skall säga nej till detsamma. I
Första Kammaren pågår ännu debatten, och man vet sålunda icke,
huru beslutet der kan komma att utfalla. Jag föreställer mig
dock, att det vore önskligt, att de af herrar landtman, hvilka i
frågan hysa samma åsigt som den landtman, hvilken sist yttrat
sig, vore så goda och antingen uttalade sig eller instämde med
andra talare, ty derigenom skulle man möjligen kunna bidraga
till att Första Kammaren bifölle Kongl. Maj:ts förslag. Den som
vill sjelfva saken bör icke nu nöja sig med utskottets förslag
i afbidan, att frågan kommer igen en annan gång, utan det
är bäst att nu genast taga det steg, som af Kongl. Maj:t föreslagits.

Jag ber, herr talman, sålunda att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

köttbesigtning
s- och
slagttvång
in. in.
(Forts.)

Herr friherre Barnekow: För min del tror jag, att det

endast är en tidsfråga, när denna lag kommer att antagas. Ja,
det skulle icke förundra mig, om landtmännen sjelfva i en framtid
göra anhållan om en sådan lag, ty den är utan tvifvel just i
deras intresse, såsom man nog skall finna, om man icke ser saken
i smått utan i stort.

Jag vill till en början tala om denna sak ur exportens synpunkt.
Det är ur exportens synpunkt af mycket stor vigt att få
till stånd en sådan lag som denna. Om t. ex. ett sjukdomsfall
skulle inträffa bland nötboskapen i Upland, så kan i följd deraf
hela Sverige förbjudas att skicka lefvande kreatur till Tyskland,
vår enda exportort för lefvande nötboskap. Huru skulle man då
bära sig åt? Då finnes ju ingen annan möjlighet än att slagta
ner djuren här hemma och skicka köttet ditöfver. Men om då
icke köttbesigtning är införd hos oss, kan det dröja länge, innan
Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 44. 3

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag talman får det ordnadt så, att tyskarne äro villiga att taga
S''”''köubéaqt°mem°t kött> som dem införes. Detta beträffande vår

nings- och ®xp0^t.

siagttmng Jag vill nu anföra ett exempel på, huru det ställer sig för

m. m. oss sjelfva. Yi landtman veta mycket väl, huru det går till, när
(Korts.) ett kreatur blir något svårare sjukt. Jag vill taga samma exempel,
som en föregående talare omnämnde, nemligen att ett kreatur
bryter benet af sig. Ja, då skickar man efter slagtaren, och han
missbjuder för kreaturet, så att man får mycket litet betaldt för
detsamma. Men sedan säljer slagtaren köttet efter djuret på
torget för^ ganska högt pris. Skulle jag åter sjelf falla på den
idén att låta slagta djuret och vilja sälja köttet på torget i staden,
skulle alla slagtarne slå emot och säga, att djuret är sjelfdöd!.
Hade man då slagthus i staden, kunde man ju skicka köttet
dit och få det besigtiga^ samt intyg på att det vore friskt, och
då finge man sedan sin fulla betalning derför. På samma sätt
blefve det, om djuret lidit af någon annan sjukdom; slagtaren
köper det för underpris och säljer det sedan på torget kanske för
ett ganska högt pris.

Jag tror sålunda, att denna sak icke bör anses såsom en
stridsfråga mellan stad och land. Det skulle också högeligen förvåna
mig, om jag till den grad missuppfattat saken, att jag i eu
strid mellan stad och land stält mig på städernas sida; detta har
jag aldrig förut gjort i dylika fall. Jag anser verkligen, att
denna fråga är af allmänt intresse; ty det är af stort allmänt
intresse för oss landtman att kunna afsätta våra varor, då de
äro göda, och det är likaså af stort allmänt intresse för städernas
invånare att få goda varor. Jag har ofta proklamerat den
satsen, att det finnes mycket hederligt folk på landet, ja, att der
i allmänhet fins hederligt folk, men der finnas också personer, som
icke äro fullt hederliga och dessa kunna begagna sig af den omständigheten,
att det icke finnes något hinder för att skicka dåliga
varor till städerna.

Från alla sidor sedt, ligger det sålunda enligt mitt förmenande
i allas intresse, att något göres för att få eu lagstiftning i
detta ämne till stånd. Det förvånar mig emellertid, att lagutskottet
behandlat denna fråga så knapphändigt, som det nu
gjort. Men då så är förhållandet och det nu är så sent på riksdagen,
vill jag i närvarande stund icke göra något yrkande. Jag
är i alla fall, som sagdt, förvissad om, att vi snart nog här i
landet blifva tvungna att skaffa oss en sådan lag som den nu
ifrågavarande.

Herr W allis: Jag vill endast med några ord besvara talaren
på kalmar-läns-bänken, hvilken säde, att jag behöft gå till
utlandet för att finna auktoriteter för min åsigt, att det vore i
hygieniskt afseende ett önskningsmål för oss svenskar att fä eu lagstiftning
i förevarande ämne. Af detta hans yttrande framgår
tydligen, att den ärade talaren icke läst Kongl. Maj:ts föreliggande

Lördagen den 9 Maj.

ff:o 44.

proposition, ty af den får man upplysning om, att både medicinal- Omförslag till
styrelsen, med undantag af generaldirektören, det sjette allmänna
svenska läkaremötet och svenska läkaresällskapet uttalat sig i nin,js-''oCh
detta syfte. Jag var med, när svenska läkaresällskapet diskuterade slaggång
denna fråga, och der fans endast en enda person, som uppträdde »»• ''«•
emot offentliga slagthus’ inrättande och obligatorisk köttkontroll. (Korts.)
För öfrigt uppträdde alla debattörerna och talade för läkaresällskapets
resolution, som också enhälligt antogs. Den lyder
så här:

»Svenska läkaresällskapet, som med tillfredsställelse inhemtat,
att flera af landets större stadssamhällen äro beredda att uppföra
offentliga slagthus och för att göra dessa ekonomiskt möjliga hos
Kongl. Maj:t begärt lagstiftning angående slagthus- och köttbesigtningstvång,
uttalar härigenom såsom sin mening:

att ett tidsenligt ordnande af köttkontrollen inom våra större
samhällen är en angelägenhet af så stor hygienisk betydelse, att
den icke utan skada kan skjutas åt sidan, samt att inrättandet
af offentliga slagthus och obligatorisk köttbesigtning bäst leder
till det åsyftade målet.»

Af allt hvad vi för närvarande veta beträffande våra husdjurs
sjukdomar framgår också uppenbarligen, att hos oss finnas
alla de nötboskapssjukdomar, som finnas i utlandet, och det har
visat sig, att särskiidt den vigtigaste af dem eller tuberkulos dess
värre förekommer i hög grad bland våra boskapshjordar.

Det af herr Redelius fäkta yttrandet synes mig sålunda vara
fullkomligt omotiveradt.

Herr Dieden: Jag begärde ordet med anledning af herr
Redelius’ yttrande, att det för honom vore oklart, Indika som
hade fördel eller nackdel af en sådan lagstiftning som den nu
ifrågavarande. Jag vill då säga, att för min del är jag af den
åsigt, att det just är kreatursuppfödarne, de som idka boskapsskötsel
— herr Redelius kallar dem för landtmännen —, som skulle
förnämligast hafva fördel häraf. Han sade, att städernas befolkning
skulle ensamt hafva all fördel af denna lagstiftning. Ja,
det är ju möjligt; men säkert är, att det kött, som vid. besigtning
får attest på, att det är prima vara, kommer att i marknaden
betinga ett högre pris än det obesigtigade köttet.. Jag vill
i detta sammanhang säga, att utskottet synes särskiidt hafva
fästat sig vid det af Norska Departement for det Indre gjorda
uttalandet, att köttkontrollen icke medfört någon stegring af
köttprisen. Men detta förhållande beror på helt andra orsaker.

När ett djur slägtas hemma, huru mycket får man då för affallet?

Jo, nästan ingenting. Men om djuret föres till ett slagthus i en
stad, får man mycket mer betaldt; man får betaldt för klöfvar,
horn och allt affall, intet blir spildt, alltsammans kan användas.

Ty i samband med slagtlmsen uppstå fabriker, som använda allt
detta, och derigenom kan man fa mera betaldt för ett djur, som
slagtats i ett stort slagthusetablissement i stad, än om det slag -

N:o 44.

Lördagen den 9 Mnj.

Om förslag till tats på landsbygden. Men derför behöfver icke köttpriset stiga
"m på något sätt för producenten, ehuru djurets värde stiger, h vilket
nings-Zch uteslutande blir till förmån för säljaren.

siagttvång Sedan jag begärde ordet, hafva herr Melin och friherre Barnem.
m. kow yttrat sig och i hufvudsak framhållit hvad jag ytterligare
(Korts.) kunde. hafva haft att anföra, och jag vill derför nu icke vidare
ingå i denna sak. Jag vill endast påpeka, att Malmö stad står
färdig att bygga ett större slagthus, men detta kan naturligtvis
icke komma att ske, om vi icke få en lag om köttbesigtnings- och
siagttvång. Man kan då icke våga sig på dessa stora utgifter,
som äro förenade med uppförande af ett offentligt slagthus. Såsom
herrarne alla veta, kan hvilken dag som helst vår export af
lefvande kreatur blifva afbruten. Hur skall det då gå, om icke
offentliga slagthus finnas på exportorten, Indika kunna slagta ned
djuren och exportera köttet. Då skulle det nog blifva värre
klagolåt än hvad vi hörde här om dagen om svårigheten att sälja
450 hästar om året till armén, då vi dock exportera hästar bara
öfver Malmö till 3 gånger så stort antal, som armén tager, och
vidare hafva våra spårvägar, hyrkuskar och dylikt, som behöfva
ett mångdubbelt antal hästar. Men hvad skulle det blifva af, om
det blefve ett tvärt afbrott i vår stora export af nötboskap? Det
kött, som landet sjelft konsumerar, motsvarar ej produktionen,
export är nödvändig, ty boskapsskötseln intager numera hos oss
ett betydande rum.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den kongl. propositionen.

Herr friherre Bonde: Det nu föreliggande utskottsbetän kandet

har här blifvit underkastadt mycken kritik, både från vetenskaplig
synpunkt af herr Wallis och från eu mera skämtsam
sida af friherre Lagerbring. Jag kan icke heller neka till, att
utskottets utlåtande är af den beskaffenhet, att det verkligen till
en god del varit förtjent af dylik behandling; ty det föreliggande
ämnet är allt för vigtigt för att så knapphändigt affärdas, som
utskottet här gjort, dä det i betänkandet icke har gått in på någon
detaljerad granskning af denna vigtiga fråga. Jag tror
emellertid, att anledningen till att utskottet icke kunnat komma
till något bättre resultat än det nu gjort, till en stor del beror
derpå, att det kongl. förslaget, sådan det nu föreligger, lider af
ganska betänkliga brister.

Visserligen har chefen för åkerbruks — jag ber om ursäkt —
för ecklesiastikdepartementet här försökt att för oss tydliggöra
innebörden af detta förslag, men jag tror, att det ännu finnes åtskilliga
ledamöter af kammaren, som icke rätt fattat andemeningen
deraf, och som i likhet med herr Redelius tro, att det skulle kunna
medföra stora olägenheter, då de uppfattat lagförslaget så, att,
om det blefve offentliga slagthus, det skulle vara förbjudet att i
städerna försälja kött, som icke är slagtadt i dessa hus. Detta
står visserligen, såsom chefen för ecklesiastikdepartementet visade,

Lördageu den 9 Mnj.

Jf:o U.

i strid med § 1; men om man icke mycket noga läser igenom för- Om förslag till
slaget i dess helhet, så kan man verkligen komma till samma/''™*"? om
slutsats, som herr Redolins gjorde; och jag undrar, om det icke nfwjs-"och
vid tillämpningen komme att blifva förvecklingar af synnerligen dagttvång
obehaglig art. «»• »»•

Jag tror icke, att denna fråga bör betraktas såsom en fråga (Forts.)
af särskildt intresse för städerna. Jag tror, att denna fråga om
offentliga slagthus är af lika stort intresse för landtmännen, och
jag kan försäkra, att första tanken på inrättandet af slagthus,
åtminstone i Stockholm, har kommit ifrån landtmännens sida.

Denna fråga är nemligen alls icke ny utan har varit uppe ganska
länge. Jag satt sjelf i en komité för 15 eller 16 år sedan. Det
var anbud från åtskilliga lmshållssällskap i Stockholmstrakten,
som skulle inleda underhandlingar med ombud från Stockholms
stad om anordnandet af kreatursmarknad i Stockholm i förening
med slagthus. Denna fråga har icke kommit längre sedan dess,
hvilket dock icke, tror jag, berott på saknaden af en särskild
lag.

Det är visserligen sant, att man i vår tid försöker göra så
många lagparagrafer och lagstadganden som möjligt, så att man
snart icke Rån våga taga ett steg utan att först titta efter i en
lagbok, om det är tillåtet eller icke. Jag tror icke, att detta
alltid är så precist nödvändigt, och särskildt i detta fall vill jag
påpeka, att enligt min uppfattning skulle saken kunna ordnas
med nu gällande författningar. Jag är öfvertygad, att det skulle
vara förenligt med städernas synnerliga fördel och äfven ligga i
landtmännens intresse, att slagthus inrättades i de större städerna,
och att det mycket väl skulle kunna ske utan en sådan
här lag. Ty enligt gällande ordningsstadga för rikets städer,
helsovårdsstadga och dylikt kan säkerligen slagt såsom helsovådlig
förbjudas inom stadens område utom på en bestämd plats.

Jag tror, att sådana bestämmelser om inrättande af slagthus och
förbud för anställande af slagt annorstädes än i slagthusen kunde
införas i hvilka städer som helst på samma sätt som redan nu i
de flesta städer obligatorisk köttbesigtning eger rum och de köttstycken,
som säljas på torget, måste underkastas besigtning af
helsovårdspolis. kanhända denna besigtning icke är så grundlig
och noggrann, som den borde vara, men detta kan nog afhjelpas
utan en särskild lag, då städerna väl sj elfva kunna bestämma, att
denna besigtning skall noggrannare utföras. Men kan man få en
klar och fyllig lag, som icke gifver anledning till missförstånd,
sä låt oss tå en sådan! Men det föreliggande lagförslaget lemna!-mycket öfrigt att önska, och detta torde varit den egentliga anledningen,
hvarför inom utskottet flere, som varit mycket intresserade
för saken, icke kunnat ingå på förslaget, sådant som det
föreligger.

Det har uppväckt förvåning hos åtskilliga talare, att utskottet
framhållit, att det vore önskvärdt, om slagthus inrättades i exportstäderna
förödet kött, som skulle exporteras, och det har fram -

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till hållits såsom komiskt, att utskottet sålunda visat sig så välvilligt
em°t utländingarne, att det velat draga särskild försorg
nhujs^nch om &tt de finge godt kött. De, som hafva uttalat sig så, hafva
siagttvåvg nog icke gjort det på fullt allvar. Hvar och en bör hafva kunnat
>«. m. inse meningen med detta, som naturligtvis är, att man genom be (Korts.

) sigtning _ af köttet skulle förebygga att från utlandets sida lades

några hinder för exporten, hvithet bäst skedde derigenom, att
köttet vore kontrolleradt, innan det fick skickas ut. Således tror
jag, att inrättandet af dylika slagthus i exporthamnarne är synnerligen
önskvärd!.

Jag vill endast tillägga, att när hushållningssällskapens ombud
voro samlade sistlidne höst, så beslöts att tillsätta en komité
för att utreda frågan om inrättande af ett slagthus i Göteborg
och för att underhandla med Göteborgs stad och hushållningssällskap
om det sätt, hvarpå ett sådant exportslagthus skulle inrättas.
Jag vet icke, om det ännu blifvit något resultat af dessa
underhandlingar, men jag hoppas såväl för landtmännens som
för Göteborgs stads skull, att frågan måtte finna en lycklig
lösning.

Huru gerna jag skulle önska, att hela denna fråga blefve
lyckligt löst, så kan iag dock i det skede, hvari frågan nu ligger,
omöjligen yrka bifall till Kong! Maj:ts förslag utan beklagar,
att jag nödgas yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Jag ber, att kammaren måtte betrakta
denna fråga icke blott såsom innebärande en fördel för städerna
utan såsom en försäkringsätgärd för exporten nästan för hela
landet. Vi hafva ett exempel från år 1892, då England utfärdade
förbud för export från såväl oss som Danmark. Vi voro då
nog lyckliga att hafva öppen export till Tyskland och äfven till
Danmark. Men år 1893 förekom mulsjuka i Danmark, och då
stängde Tyskland sin export för danskarne. Då skulle Danmark
hafva varit utestängd t, från alla håll, men det hade sina ordnade
slagthus, der djuren slagtades; och så sände de personer till England
för att taga reda på hur djuren skulle slägtas och styckas.
Ty engelsmännen äro, som vi veta, ett mycket konservativt och
fördomsfullt folk, som alltid vill hafva det på samma sätt. Inom
några månader hade Danmark en utmärkt köttexport på England.
Förut hade de blott haft slagthus i städerna, men nu under tiden
byggde de ett nytt slagthus på Esbjerg och fingo det förträffligt,
så att det danska köttet betalades lika högt som det engelska.

Om vi nu blifva utestängda från Tyskland med kreatursexport
och Danmark stänger på samma gång och England fortfarande,
som allt sedan 1892 håller oss ute, då äro vi alldeles utestängda
och komma icke någon hvart. Hafva vi deremot det så
ordnadt, att de tre kuststäderna Göteborg, Malmö och Helsingborg,
som sjelfva anmält, att de vilja bygga dyrbara slagthus,
inrätta sådana, då hafva vi, såsom en talare på göteborgshänken
betonade, fått breda kanaler och skulle naturligtvis under förut -

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

sättning att vi hade passande båtar, kunna begagna dessa kanaler Om förslag till
som afledning för vår köttexport. Jag finner denna synpunkt/"''''0’''''*""^ om
så vigtig och stor, att inför densamma jemförelsen mellan in- "u e''''u,t~
tressena för stad och för land bör helt och hållet försvinna. Jag
yrkar derför bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Johansson i Strömsberg instämde häruti.

Herr Palme: Såväl af anföranden bär i kammaren af åtskilliga
talare, som opponerat sig mot förevarande lagförslag, som
af utskottets betänkande synes det framgå, att man betraktat
denna lag såsom ett försök att till städernas förmån vilja trakassera
landsbygden. Detta kan naturligtvis icke vara förhållandet,
såsom här i dag blifvit till fullo bevisadt. Men hvem man

— om jag så får säga — »vill åt» med denna lag, det skall jag
klargöra med ett exempel. Jag reste för några år sedan i mellersta
Sverige och under ett uppehåll vid en jernvägsstation — jag satt och
läste min tidning — fick jag böra ett samtal mellan en husbonde
och hans dräng. Husbonden gaf drängen åtskilliga order för en.
stadsresa, och bland andra uppdrag, hvartill jag blef ett ofrivilligt
öronvittne, var äfven det att söka blifva af med kadavret efter
en sjelfdöd ko. Det är sådana producenter, som man med föreliggande
lagförslag vill komma åt; det är dem och sådana korffabrikanter,
som operera i de störa städernas omgifningar.

Såsom det förnämsta sakskälet mot det föreliggande förslaget
framhåller utskottet — ty jag kan icke anse såsom ett sakskäl,
då utskottet citerar en auktoritet, hvilken allmänt af svenska
läkare och svenska fackmän icke erkännes vara någon auktoritet

— det förnämsta sakskälet, säger jag, är, att det skulle göra producenternas
täflan svår och att de skulle få mindre betaldt för
sina varor. Bland de alla skäl, som kunna framläggas mot detta
påstående, finnes ett, som man synes hafva glömt men som jag
anser synnerligen vigtigt, nemligen det, att den föreslagna lagen
skulle bär, likasom öfver allt, der den tillämpas, åstadkomma en
klassificering af köttet, en skärpt sortering i flera olika klasser.

Den förnämsta klassen skulle komma att betalas högre än motsvarande
kött under nuvarande förhållanden. Men deremot skulle
de konsumenter, som nöja sig med de sämre klasserna af det kontrollerade
och sålunda fullt ätbara köttet, få det billigare. Sådan
är erfarenheten utomlands ifrån. På detta sätt får fattigman
sitt kött billigare och producenten likväl i medeltal lika mycket
för sitt kött som förut.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Petersson i Brystorp: Med anledning deraf att en
talare på skänebänken var mycxet intresserad för inrättande af
slagthus af hänsyn till exporten, ber jag att få säga, att jag har
ingenting emot den synpunkten. Ty ur denna synpunkt komma
de enskilda bolagen att vidtaga åtgärder; och dä tycker jag det

nings- och
slagttvång
in. in.

(Forts.)

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till är hårdt för stadssamhällena att nödgas bygga slagthus, som
förordning om endast äro afsedda för exporten, hvaraf städerna ju ej kunna
^än^och lia^va någon nytta. Det är eu ganska väsentlig skilnad emellan
siagttvång slagthus för exporten och slagthus för försäljningen inom landet.
»«. m. Här har från göteborgsbänken talats om besigtning på kött. Så(Forts.
) vidt jag vet, hafva städerna redan nu sådan besigtning, och den
hafva vi icke sökt att taga bort.

Friherre Barnekow sade, att om man säljer ett djur hemma,
sä får man dåligt betaldt för det, men att, om man skickar det
till slagthuset, så blir det bättre betaldt. Hvad är det för garanti
derför? Det är väl icke bevisligt, att de betala bättre der än på
andra håll.

Då jag hade ordet sist, glömde jag att omnämna en väsentlig
olägenhet. I den kongl. propositionen står det, att äfven kommuner
på landet skola kunna få köttbesigtning och slagthustvång.
Vi veta emellertid, att med den nuvarande kommunala röstskalan
på landet kunna två eller tre personer bestämma hvad som skall
inrättas i eu kommun. De kunna då också bestämma om införande
af köttbesigtning och anläggande af ett slagthus, och det är gifvet,
att slagthuset i så fall kommer att läggas nära dessa herrar. De
andra invånarne i socknen kunna då hafva två eller kanske tre
mil till slagthuset, och de måste då köra sina djur denna långa
väg för att få dem besigtigade och slagtade. I städerna är det
helsovårdsnämnden, som skulle föranstalta om besigtning, men jag
tänker mig, huru det skall gå till på landet. Der skall väl köttet
besigtigas af en veterinär, men när man så kommer med det in
till staden, så kommer en annan veterinär och synar köttet på
nytt, och då kanske det blir förklaradt odugligt.

Jag kan icke heller frångå min uppfattning af 2 §, ty det
står icke der, att den afser endast kött, som hålles till afsalu,
utan det står att, om jag vill använda kött, så har jag icke rätt
dertill, utan att det undergått besigtning. Jag tror derför att,
så länge som vi hafva vår nuvarande kommunala röstskala, vi på
landet böra akta oss för att ingå på ett sådant här förslag, ty
det fördyrar varan och länder icke till vår nytta.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam:
Herr grefve och talman! Blott ett par ord. Intet köttbesigtningstvång
kan införas på landet, lika litet som i stad, utan att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande prof var, huruvida det är lämpligt
eller icke. Fattar Kongl. Maj:ts befallningshafvande ett beslut,
som synes någon i kommunen origtigt, så kan denne gå till
Kongl. Maj:t och klaga, och då bör hvar och en kunna vara förvissad,
att icke några få mägtiga röstägande i eu kommun skola
lyckas pålägga kommunens öfriga invånare några otillbörliga
bördor.

Vidare vill jag säga med anledning af den siste ärade talarens
anförande, att otfentliga slagthus, enligt Kongl. Maj:ts proposition,
icke kunna förekomma på landet. Det är blott och bart i stad

Lördagen den 9 Maj.

N:o 44.

eller dermed i afseende å helsovården likstäldt samhälle, som Omförslag till
offentliga slagthus kunna finnas. ^mtbesigt-™

n nings- och

Herr Ek en ni an: Man har om föreliggande fråga sagt, att den slaggång
saknar utredning. Ja, detta är, kan man säga, en sanning, men en m. m.

sanning med modifikation. Frågan är visserligen icke utredd af lag- (Forts.)

utskottet, men den är utredd i den rätta rigtningen af det, som
åtföljt Kongl. Maj:ts proposition och sedermera genom den grundliga
debatt, som i dag här egt rum. Jag ber att i detta afseende
fä hänvisa till det yttrande, som framkommit från statsrådsbänken
och från eu talare på stockholmsbänken. Af denna utredning
framgår klart och otvetydigt, att man genom antagande af detta
förslag skulle verka alldeles oerhördt i hygieniskt afseende och
äfven för vår exportnäring. Deremot har lagutskottet icke haft
några andra skäl att anföra än sådana, af hvilka det ena skälet
tager bort hvad det andra gifver.

Om herrarne gifva akt pa det föreliggande betänkandet, så
finna herrarne, att utskottet på sidan 10 uttalar sina tvifvelsmål
om huruvida en lag i denna riktning skulle vara gagnelig i hygieniskt
afseende, men detta liar ej hindrat utskottet att å
en annan sida säga alldeles tvärtom. Vidare finner utskottet
i exporthänseende köttbesigtning hafva sin stora betydelse, men
för den inhemska förbrukningen nyttan af köttbesigtning tvifvelaktig.
De skälen taga således ut hvarandra, och det enda skäl
för afslag, som man kan med något slags rimlighet framhålla, är
kostnadsfrågan. Men om denna får jag säga, att jag för min del
icke finner den vara så klart utredd i den rigtning, som i betänkandet
är angifven, nemligen att det skulle blifva producenterna,
som få betala kostnaderna; men om ock så vore, så få vi icke
förbise, att producenterna å andra sidan få en oerhörd fördel i
exportafseende, och denna fördel är så stor, att den fullt uppväger,
hvad de möjligen kunna få betala.

Man har för att blanda bort korten, jag vågar säga det, sökt
sätta landtmannaintressena och stadsintressena mot hvarandra.

Detta är onyttigt och olämpligt, ty i denna fråga äro producenternas
och städernas intressen hopknutna, och det är i bådas intresse,
som man bör antaga lagförslaget.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Hem von Krusenstjerna: Jag har icke deltagit i äi’endets
handläggning i lagutskottet, emedan jag då var förhindrad. Jag
ber nu att få uttala såsom min uppfattning, att om ett större
samhälle af hygieniska skäl — huruvida man i vår tid drifven
dessa hygieniska skäl alltför långt eller icke, lemnar jag derhän
— anser sig förpligtadt att underkasta sig de kostnader, som införandet
af köttbesigtnings- och slagttvang medför, så anser jag,
att lagstiftningen bör vara så inrättad, att den icke förmenar
detta samhälle att så göra, och det är ju icke annat som Kongl.

Maj:t med sin proposition åsyftar, ty såsom herr statsrådet ocli

Andra Kammarens Prof. 1896. K:o 44. 4

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

Om förslag till chefen för ecklesiastikdepartementet nyss erinrade om, här är ju
förordning om jcpe fråga om införande af något obligatoriskt tvång, utan om
möjUghgt för dessa samhällen att, såsom de anse, skydda sig. Ur
Ilagttvång denna synpunkt skulle jag, om jag hade deltagit i ärendets bem.
m. handling inom utskottet, hafva önskat, att utskottet skulle hafva
(Forts.) ingått i närmare granskning af propositionen och då kanske tillstyrkt
en sådan lagstiftnings införande för de större stadssamhällena,
och jag yrkar ur denna synpunkt bifall till Kong! Maj:ts
proposition.

Häruti instämde herr Hedgren.

Herr Anderson i Tenhult: Enligt min uppfattning är denna
fråga af så genomgripande beskaffenhet, att jag anser, att, om en
lag i det syfte, som Kongl. Makt föreslagit, skall komma till
stånd, denna lag skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt.
Nu har Kongl. Maj:t endast begärt ett yttrande från Riksdagen,
och således anser han sig hafva ensam beslutanderätt. Flera
talare hafva här yrkat bifall till den kongl. propositionen och på
samma gång, som de gjort ett sådant yrkande, hafva de, enligt
min uppfattning, velat afhända Riksdagen den beslutanderätt, som
den i frågor af denna art, enligt grundlagen, bör hafva.

Jag skall derför yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Sjöberg och Bengtsson i
Häradsköp.

Herr Svanberg: Jag kan icke underlåta att med anledning
af friherre Bondes yttrande säga några ord. Han påstod med
temlig säkerhet att den kongl. propositionen skulle vara behäftad
med betänkliga brister, och att, om så icke varit förhållandet,
han skulle hafva varit böjd att i utskottet förorda densamma,
men han anförde icke minsta skymt till bevisning derom och anförde
icke heller i hvilken rigtning eller på hvilket sätt den kongl.
propositionen skulle vara bristfällig. Icke heller lagutskottet har
derom i något afseende yttrat sig, och jag bestrider derför det
uppgifna förhållandet, tills det blir bevisadt, ty jag anser icke
såsom något bevis för den kongl. propositionens bristfällighet, att
lagutskottets ledamöter eller några af dem, såsom af diskussionen
synes framgå, under en hastig genomläsning af de vidlyftiga handlingarna
icke hunnit rätt sätta sig in i saken och sålunda möjligen
kunnat missförstå ett eller annat stadgande.

Herr Hedin: Jag anhåller endast att få tillkännagifva, att,
då jag helt och hållet hyllar den mening, som uttalats af herr
Johan Anderson i Tenhult, jag under andra omständigheter, derest
det funnes någon utsigt för att kammaren skulle bifalla Kongl.
Maj:ts proposition, skulle nödgas på det högsta beklaga, att jag
vore tvungen att rösta emot den. Jag har icke samma anledning

Lördagen den 9 Haj.

Nso 44.

till det beklagandet nu, då jag vet, att Kongl. Maj:ts proposition Om förslag till
icke blir bifallen, men jag hoppas, att, Kongl. Maj:t eller t"m

som komma att vid en följande riksdag blifva hans rådgifvare i
detta ämne, måtte taga någon lärdom af det passerade. slaggång

m. m.

I detta yttrande instämde herrar Johansson i Stockholm och (Forts.)
Mankell.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
likväl begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och
anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 133 ja mot 79 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 5.

Efter föredragning vidare af Andra Kammaren första tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 23, i anledning af väckt motion
om ändring af § 8 i instruktionen Iför läkare m. m. den 31 oktober
1890 biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial

n:o 9 a, angående vissa anslag under riksstatens åttonde
hufvudtitel;

n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m.;

N:o 44.

Lördagen den 9 Maj.

n:o 77, i anledning af väckta motioner angående pension åt
enkan efter aflidne registratorn i justitieombudsmansexpeditionen
Oriel Otto Afzelius; och

n:o 78, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition om aflöning åt tjensteman vid
Vadstena hospital och asyl;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial, n:o 14, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och lagutskottets
kansli;

bevillningsutskottets betänkande, n:o 30, angående beräkning
af ''sussa bevillningar för år 1897; samt
lagutskottets memorial,

n:o 79, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
viss del af utskottets utlåtande, n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande lösen för gravationsbevis; och
n:o 80, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande
af lagutskottets hemställan i dess utlåtande, n:o 67,
i anledning af väckt motion om ändringar i förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,12 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.