1896. Andra Kammaren. N:o 39 (Riksdagens protokoll 1896:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 39.

Lördagen den 2 maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående punkten 1 mom. a af Andra Angående
Kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22. ändringar i

det offentliga

Enligt förut gjord anteckning lemnades dervid ordet först till visnings väsendet.

Herr Eklund från Norrköping, som yttrade: Herr grefve och (Forts.)
talman! Det var med glädje, som jag för min del hörde dessa motioner
om läroverksfrågan väckas, ity att jag är en mycket varm vän af
en läroverksreform. Den osäkra ställning, i hvilken skolan under de
förflutna åren allt jemt befunnit sig, har icke kunnat annat än framkalla-
förstämning i skolans verld. Genom de anmärkningar, hvilka
under denna tid mot skolan framstälts, har densamma kommit i ett
slags motsatsförhållande till det lif, som omger henne. Detta har
naturligtvis ej kunnat vara för skolan och dess lärare behagligt. Jag
vill nu särskildt erinra om stadgan om ferieläsningen, hvilken, såsom
vi helt nyligen sett, framkallat många yttringar af missnöje och
ogillande och hvilken jag visserligen för min del icke vill ha helt
och hållet borttagen, men åt hvilken jag önskat ett helt aunat innehåll
än det nuvarande.

Om jag till dessa anledningar till obelåtenhet lägger det, att
lärarnes löueregleringsfråga allt jemt är olöst, så är det ju ett ytterligare
förhållande, som kan förklara, hvarför man ej känner och
tänker med så stor tillfredsställelse inom denna krets, som ömkligt
vore.

Derför är det också länge, man motsett en läroverksreform med
längtan, och jag föreställer mig, att äfven allmänheten härutinnan
tänker alldeles lika med herrar lärare och dem, som stå dem
närmast.

När jag nu vänder mig till det digra, förtjenstfull och omsorgsfullt
utarbetade betänkande, som föreligger, och i hvilket en för ett
tillfälligt utskott helt visst särdeles ovanlig flit blifvit utvecklad, är
det likväl med en viss känsla af vemod, jag tagit detta betänkande
i skärskådande, i främsta rummet derför, att de gamla motsatserna,

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 39. 1

N:o 3f>. 2

Lördagen den 2 Maj, e. in.

Angående som allt jemt tumlat sig på skolfrågans fält och verkat hindrande
andnngori ^ hennes lösning, nästan alla återfinnas inom detta betänkande.
f under- R®dan (let giir ju, att utsigterna till att få frågan löst på ett tillfredsvisnings-
ställande''sätt i betydlig män förringas. Dertill kommer ju, att detta
väsendet, betänkande framlägges under riksdagens senare stadium, då kam(Forts.
) mareus bord så att säga dignar under mängden af betänkande!) af
den allra största vigt, och det derför är att befara, att herrar ledamöter
icke kunna med den sorgfällighet, som vederbör, taga del af
detta betänkande på 122 sidor, åtskilliga af dera ganska fint
tryckta. Det är derför jag befarar, att frågan ej vinner det afseende,
den borde ega.

Går jag nu att efter dessa ord i all korthet närmare skrida in på
betänkandets olika delar, kan det naturligtvis icke ske med den fullhet
i material och — jag vågar tillägga — i uttrycksmedel, som
föregående talare disponerat öfver, allra helst som" de varit medlemmar
i utskottet och satt sig särdeles väl in i betänkandet. Jag
skall för min ringa del till och med endast fästa mig vid en enda
punkt i den föreliggande afdelningen af utskottets kläm.

Apropos klämmen vill jag tillägga en sak, som jag ej nämnde
nyss, men som också bidragit att nedstämma mina förhoppningar om
verkningarne af utskottets betänkande. Jag finner nemligen klämmen
vara affattad så detaljeradt och så genomarbetadt, att det är fara
värd t, att man icke kan bringa frågan till ett lyckligt slut, tv vi
skola besinna, att frågans framkomst till regeringen beror icke endast
på Andra Kammaren utan äfven på den Första, och det kan vara
tvifvel underkastadt, om Första Kammaren vill ingå på sådana detaljbestämmelser,
som bär blifvit framstälda.

Går jag nu emellertid till klämmen närmare, så är kärnpunkten
i densamma, att den medborgerliga bildningen kommit till heders,
samt att den medborgerliga bildningen genom utskottets åsyftande!!
skall få en större utveckling, och i synnerhet att den medborgerliga
bildningen skall afslutas med en examen, hvilken berättigar till åtskilliga
saker, till inträde i åtskilliga skolor, som förut varit förbehållna
ensamt dem, Indika aflagt studentexamen. Härutinnan är
jag alldeles ense med utskottet, och om jag nyss uttryckte min
glädje öfver att motionerna kommit fram, får jag äfven uttrycka min
glädje öfver att de ledt till det resultatet.

Deremot får jag säga, att, när jag tänker på den utveckling,
den lärda bildningen fått genom klämmen, och besinnar, att utskottet
har liksom i ett enda bugg stympat minst 15 af våra högre allmänna
läroverk, skurit af dem gymnasialafdelningarne och reducerat
dessa fullständiga läroverk till ett antal af högst 20, så måste jag
erkänna, att jag finner mig mindre tilltalad. Jag tror, att de stadskommuuer,
som, om utskottets förslag skulle gå igenom och vinna
afseende hos Kongl. Maj:t, skulle blifva beröfvade dessa gymnasialafdelningar,
dessa fullständiga högre allmänna läroverk, skola bli
ganska illa till mods. Ty hur det än är, ha dessa högre allmänna
läroverk växt in i det sociala lifvet i dessa kommuner och blifvit af
dem allt jemt mera värderade och högt skattade; och många af
ifrågavarande kommuner ha för att särskildt nå den fördelen att få ett

N:o 8».

Lördagen den 2 Maj, e. m.

fullständigt högre allmänt läroverk inom sitt område gjort betydande Angående
uppoffringar för läroverksbyggnader, som de aldrig annars skulle''
hafva gjort, för den händelse de icke trott, att de skulle ta behålla underdela
läroverk. visnings

Nu har utskottet, som sagdt är, föreslagit högst 20 fullständiga väsendet
läroverk. Om den pedagogiska synpunkten hade varit ledande för (Forts.)
utskottets åtgörande hår vid lag, och det hade åsyftats att tå den
lärda bildningen rigtigt systematiskt genomförd trän början till slut
— således börjande i första klassen och slutande i den högsta —
så skulle man hafva tyckt, att det vore reson i ett sådant förslag
som det här föreliggande, ehuru man i ett fall torde ha dragit sig
för detsamma. Men nu har utskottet gjort en kombination af medborgerliga
skolor och lärda skolor i högst 20 läroverk; och under
sådana förhållanden kan jag icke inse, hvarför icke denna kombination
äfven skulle kuuna utsträckas till de öfriga 15. För min
del tror jag. att medborgerligheten och lärdomen mycket väl kunna
trifvas bredvid hvarandra. Utskottet har uttalat farhågor för att,
om en sådan förening komme till stånd, raedborgerligheten skulle
derpå varda lidande, ity att den skulle blifva eu tjenarinna åt den
lärda skolan. Jag tror icke, att man behöfver frukta detta, då nemligen
en examen, en särskild afgångsexamen är stadfästad för de
medborgerliga skolorna. Det är detta, som hittilldags fattats i den
afslutning, som förefunnits inom skolans lägre klasser; det är den,
som skall ge höjning och fullkomning åt den medborgerliga afdelningen.
Jag är fullt öfvertygad om att, för den händelse äfven de
lärokurserna komma under kontroll af censorer, läroverken skola
gorå allt hvad på dem ankommer för att kunna fylla det värf, som
iir dem anförtrodt, såsom den medborgerliga bildningens målsmän.

På dessa grunder, som jag nu utvecklat och som skulle kunna
göras mycket vidlyftigare men af mig blott antydts — och hvilka det
skulle glädja mig att se gillade af öfriga stadsrepresentanter, hvilkas
kommuner löpa fara att varda beröfvade gymnasialafdeluingarne vid
deras högre allmänna läroverk — på dessa grunder, säger jag,
skall jag tillåta mig att, på samma gång jag anhåller om bifall till
utskottets kläm i afdelningen A för öfrigt, be att tå föreslå och påyrka
en ändring i densamma.

“ Jag skall be att fa yrka, att i punkten c) på afdelningen A)
mellan orden »de» och »kunna» inskjutes ordet »äfven», så att punkten
får följande lvdelse: »att de allmänna läroverken så ombildas, att de
äfven kunna förbereda till afläggande af denna examen», samt vidare,
att punkterna e) och fj utgå. Då har det lemnats åt regeringen att
ombilda dessa läroverk på bästa sätt, utan att vi uttalat oss för det
ena eller andra läroverkets indragning. Jag skall tillägga, att jag
vill vet och besinnar, att bland dessa många läroverk, nemligen de
15 som nu äro ifrågasatta att indragas, det kan finnas åtskilliga,
som på grund af ringa frcqvens eller svag utveckling kunna motivera
sin indragning — detta vill jag ej bestrida — men å andra sidan
tycker jag det vara allt annat än lämpligt att så att säga i ett hugg
bestämma, att antalet blott skall vara 20. Med anledning deraf vill
jag göra det yrkande, som jag nyss gjorde. Jag vill dock tillägga,

N:o 39. i

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående att för den händelse, att under debattens gång ett mera generellt
det offentliga ylande skulle bli framstäldt, till hvilket jag skulle kunna ansluta
under-y ™ig> ett yrkande, som omfattade det hufvudsakligaste i hela denna
visnings- långa kläm, skall jag med nöje låta mitt nu gjorda yrkande falla
väsendet, och förena mig i det andra.

(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Darin: Herr talman, mine herrar! Det skarpa och välrigtade
ljus, som talaren på upsalabänken i förmiddags rigtade mot de meningar
och framställningar, som framkommit så väl från utskottets som från
reservanternas sida, gör mitt värf såsom utskottsledamot lätt och snart
uträttadt. Emellertid kan jag ej underlåta att inlägga den allra bestämdaste
gensaga mot förslaget att uppsätta 1893 års samskoleprogram
såsom standard för den medborgerliga bildningskurs, som
nu är ifrågasatt. 1893 års samskoleprogram framgick såsom en
reduktion af 1887 års praktiska liuies program i syfte att, med
hänsyn till flickorna, möjliggöra deu samskola, som man år 1893
ville upprätta i en del mindre städer, hvilkas allmänna läroverk
ifrågasattes till indragning. Dessa skolors mål sattes också icke
högre, än att kunskapsmåttet skulle motsvara deras bildningsbehof,
som på dessa små orter sysslade med hvarjehanda praktiska
värf. Om man deremot med blicken fästad på det mål, som utskottet
satt för den medborgerliga bildningskurs, som nu är ifrågasatt, tager
i betraktande programmet för 1887 års praktiska linie, torde man
enligt mitt förmenande nödgas medgifva, att icke någon afprutning
på detta program kan ega rum. Det finnes tillfälle på sid. 106 i
utskottets betänkande att anställa en jemförelse mellan 1887 års
oförändrade program för den praktiska linien och det reducerade
programmet för 1893 års samskola. Den, som anställer en jemförelse
mellan dessa, måste finna, att det ej gerna är tänkbart, att
en person, som är ämnad att intaga en mera framskjuten ställning
på ett eller annat yrkes- eller affärsområde, eller en person, åt
hvilken man afser att bereda behörighet för inträde i åtskilliga statstjenster,
skulle kunna åtnöja sig med mindre kunskapsmått än det,
som är beräknadt i 1887 års program.

Jag skall särskildt uppehålla mig vid frågan om språkens antal,
en fråga, som af lätt insedda skäl intresserar mig mest. Jag vill då
fråga, om det finnes någon i denna kammare, som tror, att eu person,
som kostar på sig en så pass hög utbildning som den, som skulle
komma honom till del i de praktiska läroanstalter, som nu äro ifrågasatta
att upprättas, skulle kunna åtnöjas med ett enda af kulturspråken,
eller att en person, som ville söka inträde i statens tjenst,
såsom det ifrågasatts, vid tullverket, jernvägarne, telegrafverket
m. m., skulle der mottagas, om han vore absolut okunnig i två af
de tre stora kulturspråken. Jag tror icke, att någon på allvar kan
påstå något sådant; för mig åtminstone synes detta vara alldeles
otänkbart. Jag måste således alldeles bestämdt hålla på den fordran,
att två språk skola vara obligatoriska i den medborgerliga bildningskurs,
som här är föreslagen. Dermed vill jag ej ha sagdt, att dessa

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

två språk skulle till hvarandra komma i samma ställning, som de {

lefvande språken för närvarande intaga i våra läroverk, under ständigt^ „ff-Infoga
kif sins emellan och derigenom verkande bada till ständigt förfång töi underhvarandra
och till men och hinder för undervisningens bedrifvande i visningsallmänhet.
Äfven om hvarje lärjunge ålägges att inhemta kunskap i väsendet.
två språk, bör saken kunna ordnas så, att man i det ena språket ( or s.)
nöjer sig med eu mera begränsad kunskap. Man bör vidare kunna
ställa så till, beträffande det andra språket, att valet mellan de två
öfriga kulturspråken står lärjungen fritt, så att blott ett är gemensamt
för alla lärjungarne, men valfrihet med afseende på det andra kan
förekomma mellan de två öfriga språken

Då jag således anser det vara alldeles oundvikligt, att en medborgerlig
kurs af ifrågavarande slag måste upptaga två af de störa
kulturspråken, så kan jag ej tänka mig, att detta kan låta sig gorå,
utan att ett betänkligt förfång uppstår å ena sidan för språkundervisningen,
å andra sidan för undervisningen i öfriga ämnen, derigenom
att man vill begränsa lärokurserna till ett mindre antal årsklasser än
sex. Emellertid har jag ej ansett mig böra bestämdt uttala mig i
denna del, utan har jag inom utskottet yrkat, att en utredning i
detta hänseende måtte af regeringen begäras.

Och härmed, herr talman, skall jag tillåta mig att yrka bifall
till hvad utskottet föreslagit i punkten l:o) A) momenten a)—f), dock
med undantag af hvad utskottet yrkat i momenten b), d) och e), i
hvilka moments ställe jag anhåller att få insätta motsvarande moment
i de reservationer, som framstälts af mig och medreservanter, och
som återfinnas på sid. 120 och 121 i utskottets betänkande.

Herr vice talmannen Östberg: Herr talman, ntine herrar! Man
kan naturligtvis icke lindra på, att utskottets medlemmar i sak kommit
till skiljaktig uppfattning. Men deremot är det förvånande, att utskottet
icke bär kunnat ena sig om uppställningen af detta betänkande,
hvilket jag tycker, att det borde kunnat göra. För min del anser
jag icke, att det skulle ligga så mycken vigt på uppställningen, att
man icke kunde ha börjat antingen med den ena eller andra punkten.

Följden af utskottets tillvägagående bar emellertid blifvit den, att
det måste möta svårigheter att nu komma till ett resultat, tör min
del får jag säga, att jag kan vara med om vissa delar af utskottets
betänkande, men icke om andra, och likaså med leservationeina.

Det är mycket i dessa, som tilltalar mig, annat deremot icke. Och
jag föreställer mig, att det är ganska få af kammarens ledamöter,
som kunna ansluta sig vare sig till utskottets hemställan eller reservationerna
i deras helhet. .

Jag skall nu be att med Hägra ord få uttala mm uppfattning
om den enligt min tanke vigtigaste delen af den nu föi dignande
frågan, fanken på att ombilda de allmänna läroverken så, att med dem
den allmänna medborgerliga bildningen kormne att tillgodoses, är nu
rätt gammal. Så länge jag haft anledning att närmare tänka pa
läroverksfrågan, har jag ansett, att detta är en sak al den allra
största viist, som törst åt'' allt borde komina i befuktande, dä det äi
fråga om förändring af dessa läroverk.

N:o S9.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående
ändringar i

visnings väsendet.

(Forts.)

ändrinnnr i V''.?,,1887 riksdaS framlades af regeringen - statsrådet Hamdet
offentliga inarskJÖld var da chef för ecklesiastikdepartementet — det förslaget,
under- a^ man skulle anordna eu praktisk linie vid några läroverk. Det
visning, val'' då ej fråga om eu allmän ombildning af läroverken i detta syfte,
ufan, eadast ,0U1 införande af eu praktisk linie vid vissa läroverk’
förnämligast i de större städerna, der den ansågs vara mest af behofvet
påkallad.

Jag beklagar, att detta förslag ej ledde till något resultat. Hade
det gjort det, skulle vi i närvarande stund egt långt rikare material
vid bedömande af den nu föreliggande frågan, emedan vi då haft
tillfälle att samla en hel del erfarenhet, huru en sådan praktisk linie
borde inrättas och huru den verkade.

1 det förslag, som 1890 framkom till Riksdagen, både regeringen
frångått den uppfattning, som den hyste 1887, och i stället framhölls
nu önskvärdheten åt att anordna en afslutningskurs i tredje och
femte klasserna. Den saken hade varit försökt förut, ehuru den då ej
ledt till något resultat. Jag tror ej heller, att det skulle varit möjligt
att vinna något afsevärdt på den vägen.

1 det förslag, som nu föreligger till behandling, har man gått
vida längre. Man har föreslagit, att alla de allmänna läroverken i
ett slag skulle ombildas till att blifva läroverk, afsedda för att meddela
eu allmänt medborgerlig bildning. Det synes mig vara ett bra djerft
steg att i ett enda slag vilja gå så långt, ja, jag tror icke ens, att
det skulle vara möjligt att göra det. Jag tror ej, att det är möjligt,
derför att man saknar tillräcklig erfarenhet om huru en sådan undervisning
skulle kunna ordnas; och jag betviflar också, att på alla håll
lärarekrafter finnas, som äro lämpliga att gripa sig au med en
sådan sak.

Jag tror derför, att det vore långt mera välbetänkt, om man nu
sökte inskränka sig till att taga ett mindre steg, till att göra, hvad
som nu kan vara möjligt, nemligen att upptaga den tanke, som år 1887
tramstäldes, och göra början med ett mindre antal läroverk. Man
skulle derigenom vinna erfarenhet, huruvida förhållandena gestaltade
sig sålunda, att det kunde vara skäl att fortsätta på den eu gång
inslagna vägen.

Jag skall emellertid för min del kunna gå så långt, att jag är
med om en hemställan i den rigtning, som utskottet gjort i afseende
på de femklassiga läroverken. Om de femklassiga läroverken ombildades
på det sätt, som nu föreslagits, och de fullständiga läroverken
tills vidare tiuge fortsätta på samma sätt som nu, tror jag
att man toge ett steg, der man kunde se hvart det bär, och dolman
ej behöfde befara förändringar och rubbningar, hvilkas resultat
man icke är i tillfälle att på förhand öfverskåda.

Jag har derför tänkt mig, att man bör godkänna momenten a)
och b) i den nu föredragna punkten, men att moment c) skulle erhålla
följande förändrade lydelse: »att de femklassiga allmänna läroverken
så ombildas, att de kunna förbereda till afläggande af denna examen.»
För (ifrigt vill jag yrka, att momenten d), e) och f) måtte uteslutas.

Emot mitt yrkande om bifall till momentet b) kan det anmärkas,
att det icke är välbetänkt, emedan i detta moment bestämmes, att

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o SO.

endast ett af de främmande språken skall värn oWigatoriskt Jag\ .

har visserligen den uppfattningen, att ett spiåk ar foi litet, oc det offentliga
man ganska val behöfver hafva kännedom om åtminstone tva språk, Underför
att man skall kunna anses hafva eu medborgerlig bildning. Men vimmasjag
fruktar dock icke sä mycket för en sådan bestämmelse derför, väsendet.
att jag är fullkomligt öfvertygad om, att alla eller nästan alla elever, (Forts.)
oaktadt skyldighet ej finnas att läsa mera an ett språk, likväl skola

komma att läsa två. , ,, . .....

I afseende på mitt förslag, att en önskan skulle framställa^ om
eu ombildning af de femklassiga läroverken, har jag ingalunda tankt
mig att det vore klokt att på en gång ombilda dem allesammans i
den’ antydda rigtningen. Det, som ligger närmast till bands, ar att
förändra de femklassiga läroverken i Stockholm och Goteborg, der
det äfven finnes fullständiga läroverk Dessa anser jag, att man
genast och utan betänkande kan ombilda, ty det är alldeles klait, att
i så stora städer som Stockholm och Göteborg mer än pa andra
ställen behof skall finnas af sådana bildningsanstalter, som de nu
ifrågasatta, och här skulle den minsta rubbningen inträffa emedan
de af de nuvarande eleverna, som ville öfvergå till ett lullstandigt
läroverk, lätt kunde placeras i ett af de redan befintliga. Men äfven
på åtskilliga andra platser torde en sådan förändring åt de femklassiga
läroverken vara mycket lämplig och lätt gå tor sig. Jag
tror emellertid, att, om man skulle slå in pa den vägen, det vore
klokast att ej gå för brådstörtadt till väga, utan successivt gripa
sig an med några läroverk i sänder. Derigenom vinner man ra
mycket i afseende på förvärfvande af erfarenhet om huru saken till

sist skall ordnas. . , •

1 afseende på de öfriga punkterna i utskottets förslag ansei jag

att de böra bifallas. , „ . ,

Mitt yrkande blir således, herr talman, att utskottets hemställan

på det sätt bifalles, att mom. a) och b) uti den föredragna punkten
godkännas, att mom. c) erhåller följande lydelse: »att de femklassiga
allmänna läroverken så ombildas, att de kunna förbereda till afläggande
af denna examen», samt slutligen att mom. d), e) och t)
afslås.

Herr Zotterman: Att börja med skall jag be att till alla delar

få instämma i den motivering för utskottets förslag, som utaf professor
ltoethius här på förmiddagen förebragts, ehuru jag sedermera
skilier mig från honom i afseende på hans yrkande

Hvad jag nu först och främst vill fasta mig vid, är reservanteinas
förslag uti moment a). Reservanterna hemställa bär, »att samtliga
nu befintliga treklassiga allmänna läroverk och pedagogicr indragas».
Herrarne torde ursäkta mig, som bär representerar flera
små städer, att jag icke obetingadt kan gå in på ett sadant förslag.

När det bär om dagen var tal om, att tva åt de mindre stiften
skulle sammanslås till ett, hänvisade man till de olika orternas önskningar
och förhoppningar att få behålla sina stittstyrelser. Det synes
mig nu, som om också härvidlag förhoppningarna och önskningarna inom
de mindre städerna att få behålla sina läroverk borde beaktas och

N:o 39. 8

Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändringar i y^^ess-i^isJ?™ l sn)hstäderna hafva den förmånen, att lärarne
“ dessa 1 *11 overk aro af staten aflönade, så förefaller det mig, som
under- att d_en toimanen icke bör dem fråntagas. 6

visnings väsendet.

(Forts.)

----- dem fråntagas.

den nVtninf " Mga ^ bI\r'' åt} deras läroverk skola reformeras i
ngt tung, som utskottet här föreslagit. Det förefaller mig äfven

som om denna reform skulle gå rätt bra för sig, om det b lofve Tåla
om, att sam un der visning skulle införas i dessa skolor. g

det ''såle(]les nu. från “in synpunkt sedt icke kan gå in på

oet toislag, som ligger i reservanternas framställning under momen “"S

°SM deraf mt’ ““ J*-" icke k»n instämma
i Mv5 \Un er moment b). Redan utaf hvad jag förut sagt,
av det tydligt, hvarför jag ej kan gorå det.

™ J mena'' att alla de treklassiga läroverken och peda fkolor

rk°f-a f=''satt.as, af jreklassiga mellanskolor eller högre folkdetta
försyn''; t0[S ar ej’ hvarför detta förslag har framkommit, ty med
undervis • g nia? med konseqvensen i hela anordningen af

Srrf . PCt S^nCS miB framgk ab d«n grafiskaframDlatserSderPen
sa? ll4> att reservanterna förutsätta, att på sådana
S&lleMtor de v- P'','' “förbyggnad pa folkskolan skall anordnas i
folkskola,,a ö gl'',e. allmunna läroverken, skola barnen först genomgå
fan kf''ln4id!t k f88’ "''T d? kuDDa intaSas 1 den högre folkskoskulIe
ro ed! oL k" , pa ,de , P,Iat?er’ der de femklassiga läroverken
andra nuiedbor?erl,g bildning, intagning ske från folkskolans

andra klass. Der ha vi en inkonseqvens.

slån- vnL ofnSt förefaUer det mig, som om detta reservanternas för
™ rigrUIldad iJll8t,pa erfarenhet af folkskoleförhållandena i de
ölonhlieia/t?a °-h .enkaunerliSen i Stockholm. Det skulle ej ett
kfnS ! Ua “,Ig 111 ,att motsälta mig deras förslag, derest jag
kunde tänka mig, att förhållandena inom folkskolan i de öfnga
delarne^ åt landet vore desamma som i Stockholm, eller om E
|£''e_ raf* om att lnratta mellanskolor endast i Stockholm och möjhgen
i några andra af de större städerna. Tv jag tviflar icke nå
Tnm b}ockboJru,?. fojkskolors fjerde klass kan prestera de kunskaper’
S°“ I0ldraKv Tf ] den b,Ögre f°lksk°lan eller mellanskoL,’
taJnries?vbI J''ande ku*''sen l*11 tredJe klassen i elementarskolan, undan om

dett/ äl T i^eD .Jag V01’ att det är högst fä städer,

K fstta.-I kuuna bl.,fva jemförliga med Stockholm, att det är
blifva ?a d ’ derT''''esahatet af undervisningen i folkskolan kan
! kt,,Lm i ff landsbygden synes det mig alldeles omöjligt
Så tt én l1 r sa(1ant resultat, ty der har man det ju oftast stäldt
åldraF c far undervisa barn på olika ståndpunkt och af olika

aldra • Urania lärare undervisar då hela skolans samtliga klasser

sina tZrZ dr ^ att d?nne eude larare ska11 kuilIia fora

sina elev ei sa långt att de kunna blitva berättigade att vinna inträde

e rtil?frrbyggD1d PU ,folkskolan- Antingen har läraren alla klasseina
tillsammans hvar dag eller också delar han på klasserna och

lemnar undervisning åt olika klasser på olika dagar, och i hvilketdcra
fallet som helst blir resultatet af undervisningen sämre än i
motsvarande skolor i de större städerna, der hvarje klass har sin

Lördagen den 2 Maj, e. m. 9 N:o 93.

lärare, och der barnen dagligen besöka skolan samt äro jemförelse- Angående
vi»m till »talet. . "

hu kanske det invändes emot nng, att det icke ar meningen att, underslå
församlingar skola hafva rättighet att fä sina barn införda i dessa visningsöfverbyggnader.
Då frågar jag: hvarför icke? Skall det vara förme- väsendet.
nadt en del församlingar att få del af en sådan der öfverbyggd folk- (Forts.)
skola eller att få tillfälle att skicka sina barn till en sådan fortsättningsskola
utan någon särskild kostnad eller annan undervisning än
den, som lemnas i folkskolan? Här är den andra inkonseqvensen!

Icke kan man val säga, att eu hel del af landsortsförsamlingarne
skall stå utanför denna förmån, och icke kan man väl visa, att det
är möjligt för största delen af landsortskommunerna att få folskolebarnen
fram till ett sådant kunskapsmått?! Reservanterna hafva i
betänkandet klandrat det förhållande, som hittills existerat inom elementarläroverket,
att studentexamen varit målet för läroverkets verksamhet,
och att detta har förryckt hela arbetet derinom. Då man
nu uttalat sitt ogillande af detta förhållande beträffande dessa läroverk,
som äro till antalet jemförelsevis få, huru skulle det då vara
möjligt att införa samma olämpliga arrangement i folkskolorna, som
finnas i tusental? Det som man nu klandrar hos fä skolor, det
skulle man ju då gilla hos tusentals skolor. Här finner man den
tredje inkonseqvensen!

Det lärer väl icke kunna förnekas att, om man sätter fordringarne
på folkskolan till det, som angifves i reservanternas förslag,
följden blir den, att hvarje skola såsom sitt sigte måste hafva just
denna kurs. Jag tror nog, att man verkligen skall hinna att gå
igenom denna kurs, men huru man kommer att gå igenom den, det
blir en annan fråga. Med genomgående af en kurs menas vanligen,
att den skall blifva barnets verkliga egendom, men här befarar jag
verkligen, att detta syfte finge stå tillbaka beträffande de flesta af
barnen. Man komme^att gå igenom kursen så fort som möjligt för
att rycka med sig några fä på alla de öfrigas bekostnad; och ju
längre framåt man komme med dessa få, desto omöjligare blefve det
för de öfriga att följa med. På detta sätt gör man snarare otjenst
än gagn.

Jag kan sålunda icke i denna punkt biträda reservanterues förslag,
utan jag anser, att utskottets förslag i dess helhet bör vinna
kammarens bifall.

Beträffande nu frågan, huru det skall arrangeras med de lägre
läroverken, så synes det mig, att utskottets förslag äfven i punkten 2
är det mest praktiska, ty deri hänskjutes till Kongl. Makt att taga i
öfvervägande, huru i detta afseende lämpligast borde ordnas.

Man har om dessa läroverk sagt, att de ega för få elever. Jag
skall då taga ett exempel från eu af de städer, som jag här representerar.
Söderköpings treklassiga allmänna läroverk har 4 lärare
och 42 lärjungar. Man står der i begrepp att med kommunens hjelp
ombilda denna skola till eu Barnskola med fem klasser. Det synes
mig icke omöjligt att ställa åtminstone denna skola på den ståndpunkt,
som bär är föreslagen för den medborgerliga bildningens afsilande.
Huru det i sådant fall skulle med afseende på det hela

N:o 39. 10 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående förfaras, det framgår hvarken af utskottets betänkande eller reservadet
offentliga^011 enj 0C1‘ <let synes mig derför alldeles nödvändigt, att frågan,
under- huruvida pedagogierna och en del ofullständiga allmänna läroverk
visnings- höra indragas och ersättas med öfverbyggnaderna på folkskolan eller
väsendet, om de kunna omorganiseras till skola för dels medborgerlig dels
(Forts.) vetenskaplig bildning varder utredd af Kong!. Maj:t, som har medel
att åstadkomma deuna utredning.

Hvad för öfrigt utskottets förslag i dess helhet vidkommer, så
synes mig första punkten af detta förslag i hufvudsakliga delar öfverensstämma
med reservanternas förslag under mom. c till och med l.
Sedan halva reservanterna i mom. m, gjort ett tillägg om grekiska
språkets och filosofiska propedevtikens öfverflyttning till universitetet,
om hvilket jag icke kan vara med.

Det skulle sålunda för mig vara nära nog enahanda, om reservanternas
eller utskottets förslag i angifua mom. bifalles. Men då
det nu icke finnes någon utsigt för att kammaren beträffande den
ena punkten skall bifalla utskottets förslag och i en annan punkt
reservanternas, vill jag för min del sluta mig till utskottets förslag
i dess helhet. För min del tror jag icke, att man behöfver hysa de
betänkligheter, som ett par talare här framhållit beträffande mom. e
och /> ty utskottets hemställan innefattar icke från riksdagens sida
eu bestämd begäran, att det skall organiseras så eller så, utan deri
uttalas endast »önskligheten af eu läroverksreform i följande syfte».
Skulle alltså den utredning, som blefve eu följd af denna riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t komma att visa, att det icke är möjligt
att i alla detaljer följa utskottets förslag, lärer Kongl. Maj:t nog i
dessa delar afgifva förslag till ändrade bestämmelser.

Herr Bäckgren: Då jag tagit mig friheten att framlägga ett
enkelt förslag till reformering af undervisuiugeu vid våra allmänna
läroverk, stannar jag nu naturligtvis i tacksamhet hos utskottet för
dess tillmötesgående i vissa fåll och i synnerhet för dess tillstyrkan
åt sjelfva kärnpunkten af min motion, nemligen eu examen för inträde
på åtskilliga lefnadsbanor, att afläggas af den studerande ungdomen
vid 15—16 års ålder. Hade utskottet varit så reformvänligt,
att det velat följa mig ännu litet längre, så hade jag naturligtvis
blitvit ännu mera tacksam. Genom antagandet af mitt förslag hade
man enligt mitt förmenande bättre och lättare kommittill samma mål,
som utskottet här kommit till, ehuru på eu mera invecklad och kostsammare
väg. Men om sä skett, både icke den svenska svagheten,
som har svårt att nöja sig med det som är enkelt och billigt, fått
gifva sig tillkänna! Vill nu kammaren för sin del offra åt samma
svaghet, så kan jag naturligtvis icke hindra det.

Hvad nu angår mom. / af utskottets förslag så anser utskottet,
att för den fjerdedel af skolungdomen, som ämnar fortsätta vid högskolorna,
bör finnas en gymnasialafdelning, der den mognare delen
af ungdomen skulle erhålla undervisning. För min del har jag dock
trott, att de ynglingar, som haft förmånen att under skickliga lärares
ledning åtnjuta undervisning vid elementarläroverk under 6 år, såsom
jag föreslagit, sedan skulle kunna på egen hand under ledning

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. in.

af lärarne vid universiteten fortsätta sina studier. Jag ansåg nem- Angående
ligen, att det icke borde vara svårare eller mera ansträngande attj^” offentliga
vid högskolan sitta och läsa i en bok och åhöra goda föreläsningar, under-W

än det kunde vara att i det dagliga lifvet försörja sig, t. ex. genom visningsatt
vid jernvägarne med minutiös noggranhet taga befattning med väsendet.
kommande och och gående tåg, så att resandes Jif och egendom icke (Forts.)
sväfvar i fara; eller att på apotek med noggrannhet expediera receptet,
så att läkarens rigtiga ordinationer, hvarpå den sjukes återställlande
kan vara beroende, blifva samvetsgrant följda; eller att vid
posten dagligen, för att icke säga äfven om nätterna, med skyndsamhet
och reda ordna de tusentals tidningar, bref och värdeförsäudelser,
som skickas inom och utom landet, så att hvarje försändelse
kommer till den plats och till den person, som skall hafva den. Jag
hade trott, att dessa in. fl. arbeten skulle ställa lika stora fordringar
på sjelfverksamhet och vara lika ansträngande som att vistas vid
universitetet och läsa några böcker, åhöra föreläsningar eller taga
några lektioner. Men då nu såväl utskottet som reservanterna äro
eniga i den åsigten, att en gymnasialafdelning bör finnas, och då
klokheten bjuder att under nuvarande förhållanden nöja sig med
hvad som här föreslås, skall jag nu icke göra något yrkande.

När man talar vid personer om önskligheten af en reform af
våra elementarläroverk i praktisk rigtning, far man sorgligt nog höra,
att de hafva den uppfattningen, att under dessa ferieläsniugsförordningens
tider det icke vore mycket att hoppas i den vägen. Så
tröstlös är jag för min del likväl icke, ty jag bar svårt att komma
från den uppfattningen, att svenska folket icke är till för skolan,
utan att tvärtom skolan med allt hvad dertill hörer är till för svenska
folket. Och då bjuder väl klokheten att skolan böjer sig för folkets
behof och önskningar.

Jag har, såsom sagdt, icke något yrkande att framställa.

Herr Johansson i Bastholmen: Då herr Hammarlund på för middagen

hade ordet, yttrade han, icke utan eu ironisk anstrykning,
att det varit jag, som utgjort jemnvigten inom utskottet, i det afseende
att utskottets beslut fattats med hänsyn till den ställning, som
jag i frågan intagit. Jag kan emellertid icke taga åt mig denna ära,
ty det har varit flera, som jemte mig bidragit till det beslut, som
utskottet här framlagt, ehuru vid den slutliga justeringen af betänkandet
den ene reserverade sig åt ett håll och den andre åt ett annat.

Att jag bär haft mod att stå för utskottets förslag utan att afgifva
någon reservation, torde icke kunna gifva herr Hammarlund rättighet
att, såsom han nu gjort, för kammaren utpeka mig. Jag bar icke
sett den skolreform, hvarom nu är fråga, vare sig från folkskolelärarnes
eller från elementarläroverkens synpunkt, och jag har icke haft något
sådant specielt intresse att härvid bevaka, utan jag har endast haft cn
önskan, och den har varit att åstadkomma en lämplig läroverksreform.

Nu hafva vi bär hört, att nästan hvar enda talare, som uppträdt
i denna fråga, haft sitt speciella förslag att framställa. Jag hemställer
dä till kammaren, om det, när man vill åstadkomma eu opinionsyttring,
icke vore skäl i att sluta sig till utskottets förslag. Mot

N.o 89. 12 Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändrinaar i d?.tta llar af nagra talare an,i>ärkts att deri förelås, att endast ett
det offentliga?1 sP''’åk skulle vara obligatoriskt. Men detta utesluter ju

under- icke möjligheten åt att de, som hafva begåfning, kunna få läsa ännu
visnings- ett språk vid sidan af det andra. Skulle man emellertid, såsom herr
väsendet Härin nyss anförde, införa tvenne främmande språk såsom obligatoriska,
( orts.) nied rätt att lusa ett tredje språk derjemte, så befarar jag, att det
icke är möjligt att begränsa den medborgerliga kursen till 5 år, utan
då kommer man nära nog upp i samma nivå som nu. Men jag hemställer,
om vi verkligen hafva råd att så länge hålla vår ungdom i skolan.

En annan punkt, som tydligen stöter mången, är den om indragningen
af allmänna läroverkets första klass. Ja, detta är nu den
åsigt, som Andra Kammaren vid flera tiilfällen har uttalat sig för, och
inför en sådan stark opinionsyttring måste man väl ändå böja sig.
Andra Kammaren har nog också haft skäl för denna sin åsigt, ty
kammaren har lärt att uppskatta folkskolan och tänka högt om den,
och då har kammaren också ansett, att det vore skal i att begagna
sig af den undervisning, man får i folkskolan såsom bottenskola, så
länge som möjligt, innan man derifrån öfvergår till elementarläroverket.

Jag ber dessutom att få uttala min tacksamhet till herr professor
Boethius för det tillmötesgående han visat mot utskottet och särskild!
i sitt föredrag i dag, der han gjorde flere medgifvanden. Jag är förvissad
derom, att om herrar Berg och Hammarlund å sin sida gjorde
sådana medgifvanden, så skulle denna fråga komma i ett vida bättre
läge än den nu har.

Till följd deraf att reservanterna i punkten f) beträffande gymnasierna
hafva intagit en annan ståndpunkt än de hade i utskottet,
ber jag att i stället för nuvarande lydelse »högst 20» få ersätta detta
med orden Bett färre antals.

i öfrigt, herr talman, anhåller jag på det lifligaste att på de skäl
jag anfört få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Odhner: Jag hade tänkt att yttra mig utförligt i den fråga,
som nu föreligger; men sedan jag hört de anföranden, som redan
förekommit, och dä jag vet, att flere återstå, så har jag kommit på
andra tankar, och detta så mycket hellre som det mesta jag ville
anföra i detaljerna redan har sagts af andra, särskild! af herr Boethius,
med hvilken jag således kan i många punkter instämma.

Såväl utskottets och reservanternas betänkande och förslag som
den diskussion, som nu här blifvit förd, hafva på mig gjort det intryck,
att det näppeligen kan vara lämpligt, att kammaren inlåter sig på
att uppställa en så detaljerad plan för skolornas organisation som den
nu föreliggande. Jag erkänner villigt, att det är ett förtjenstfullt arbete,
som blifvit nedlagdt på detta betänkande både åt utskottet och af
reservanterna; och jag är förvissad derom, att detta arbete icke skall
vara förgäfves, utan att det skall komma till nytta i framtiden. Men
tiden har onekligen varit för kort för ett så vidlyftigt arbete, svårigheterna
hafva varit för stora och åsigterna inom utskottet för mycket
divergerande från hvarandra, för att man skulle kunna begära ett
väl sammanhängande och enhetligt utskottsarbete. Detsamma är ju
ock förhållandet här i kammaren, der vi nu hafva att afgöra saken.

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Det har varit en alldeles för kort tid kammaren förunnad, för att Angående
man äfven med den bästa vilja skulle kunna tillräckligt sätta sig ''n offentlig
i den svåra fråga, som bär föreligger och som blifvit på mycket olika undersätt
besvarad. Antaget nu, att kammaren godkänner det ena eller visningsandra
af de framstälda förslagen, så blifva svårigheterna icke mindre, väsendet.
då det gäller att sammanjemka kammarens förslag med det, som (Forts.)
antagligen kommer att utarbetas och antagas af Första Kammaren
med anledning af herr Wieselgrens motion. Utan en sådan samman jemkning

mellan kamrarnes olika förslag blir det ju icke någon

Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t, och utan en sådan leder

saken icke till något synnerligt resultat. Vill man nu försäkra sig

om ett positivt resultat af det arbete, som blifvit utfördt, så tror jag
för min del, att man gör klokast i att inskränka sig till några få
hufvudpunkter, om hvilka meningarna varit temligen eniga i utskottet,
om hvilka meningarna äfven varit eniga i kammaren och om hvilka
hela Riksdagen efter all sannolikhet skulle kunna förena sig. En
sådan hufvudpunkt är ju hvad som föreslås i mom a) rörande
inrättandet af en för den medborgerliga bildningen särskildt afsedd
linie inom läroverken och en afslutningsexamen, som skulle leda dess
lärjungar ut i lifvets olika värf, yrken, fackskolor och sä vidare.

Det är en punkt, hvarom alla synas vara ense; och detsamma gäller
äfven om mom. c), »att de allmänna läroverken så ombildas, att de
kunna förbereda till afläggande af denna examen». Det är just
detta behof, mine herrar, som har föranledt hela det arbete, hvars
resultat här föreligger; och skulle man lyckas afhjelpa detta vigtiga
behof, då tror jag, att man verkligen vunnit en ganska stor sak och
gjort tillräckligt för denna riksdag. Vore det då icke bättre — vill
jag hemställa — om Riksdagen för denna gäng koncentrerade sig
på dessa hufvudpunkter och rörande denna fråga förenade sig om eu
gemensam skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken i sådant fall utan
tvifvel skulle tillvinna sig Kongl. Maj:ts synnerliga uppmärksamhet
och leda till ett resultat — vore icke detta nyttigare och mera
praktiskt, än om nu båda kamrarna, hvar på sitt håll, utarbeta utförliga
förslag till organisationsplan, hvilka sedan med all sannolikhet icke
skola kunna sammanjemkas och följaktligen icke leda till någon
frukt för denna riksdag? Man vill måhända invända mot mitt förslag,
att i fall kammaren och Riksdagen inskränka sig till några få sådana
hufvudpunkter, som nyss nämndes, så är kammaren icke säker derom,
att icke, när förslaget återkommer utarbetadt från Kongl. Maj:t, det
tager sig annorlunda ut än hvad kammaren hade tänkt sig och velat.

Ja, det kan ju vara möjligt; men den risken har ju kammaren i
hvarje fall. Ty det är ju naturligt, att om också kammaren här
kommer att antaga ett huru detaljerad! förslag som helst, så kan ju
icke Kongl. Maj:t bygga sin plan uteslutande härpå, utan måste låta
utreda det hela genom sakkunnige män; och på grund af denna nya
utredning kommer han att framlägga sitt förslag för Riksdagen, som
då har att uttala sitt gillande eller ogillande af detsamma. Jag tror
således icke, att man har något att förlora derpå, att man inskränker
sitt yrkande till några fä hufvudpunkter, men tvärtom har man
mycket att vinna derpå. Man kan vara temligen förvissad om, att i

N:o 39. U

Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändrinaar i ,a''* K°nek kominer att fasta stort afseende vid hvad

detoj™^aR,ksf a8''en, ö,lskar under-

Jag ber således att tå göra ett yrkande, som öfverensstämmer

vimings- med det, som gjordes af herr Eklund från Norrköping, eller att kamvasendet.
maren ville inskränka sig till att bifalla mom. a) och mom. c) uti
(torts.) punkt 1 A, med det lida tillägg till detsamma, som af honom föreslogs
Hvad beträffar punkt 2, så ber jag att i korthet få Yrka bifall tili
hvad utskottet i denna del föreslagit.

Herr Thestrup: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
kan icke underlåta att uttrycka min ledsnad deröfver, att detta
betänkande inkommit så sent från utskottet, att foga eller ringa
utsigt lärer vara för handen, att detsamma skall kunna efter remiss
till medkammaren, undergången utskottsbehandling derstädes och
afgörande inom Första Kammaren föranleda en skrifvelse i ämnet.

Sedan under så många årtionden försök gjorts att få genomförd
en läroverksreform i det syfte, att en högre medborgerlig bildning,
än som kan meddelas i våra nuvarande folkskolor, derigenom kunde
einås, så synes det mig, som om den föreliggande frågan genom de
vid riksdagen framkomna olikartade motioner äfvensom den sakrika
och allsidiga utredning, det tillfälliga utskottet egnat dessa reformförslag
och skolfrågan i sin helhet, tagit ett icke obetydligt steg på
vägen till sin slutliga och lyckliga lösning.

I likhet med utskottet finner jag, att det skulle vara eu mycket
stor vinst, om man, såsom utskottet i första punkten föreslår, kunde
få en medborgerlig examen, afsedd att afläggas vid åldern 15-16
år och med fordringar i bufvudsakliga delar öfverensstämmande med
dem, som föreslagits i Kong!. Maj:ts till 1887 års första Riksdag
anåtna proposition, och att denna examen då skulle medföra den
kompetens, som motionärerna i sina motioner föreslagit, äfvensom
att de allmänna läroverken ombildades i öfverensstämmelse härmed.
Äfvenså skulle jag för min del kunna vara med om, att första
klassen indroges och att de ifrågasatta nya medborgerliga skolorna
bestämdes till femåriga i stället för sexåriga, i synnerhet om det
genom verkstälda utredningar visar sig, att tillräcklig språklig
bildning kunde vid läroverken ernås äfven utan denna klass. Det
bill ^äl emellertid icke härpå, som frågans lösning i denna kammare
kommer att hänga. Ty jag tror, att i denna punkt såväl utskottets
ledamöter som reservanterna böra kunna ena sig. Nej, det blir på
frågan om organisationen af den särskilda medborgerliga skolan,
om hvilken utskottet säger, att det vill göra denna högre medborgerliga
skola till en sjelfständig och oberoende organisation inom de
allmänna läroverken, hvaremot reservanterna vilja göra den till en
öfverbyggnad på folkskolan. De hålla i sin reservation ganska bestämdt
på upprättandet af treåriga s. k. mellanskolor i stället för
pedagogierna och de lägre treklassiga läroverken, och dessa mellanskolor
skulle då utgöra öfverbyggnad till en fullständigt genomgången
folkskolekurs.

Beträffande lämpligheten af detta förslag och de svårigheter
som i pedagogiskt hänseende tvifvelsutan skulle komma att resa sig

t5 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

emot detsamma, bär utskottet på sidan 25 i betänkandet och äfven Angående
flere talare under den debatt, som i dag egt rum, framstält så väl- det offentliga
grundade anmärkningar, att jag fruktar, att genom ett fasthållande underst
förslaget i denna del, hela reformens öde kunde äfventyras. Men visninqsdessutom
möta praktiska binder, som särskildt för denna kammare väsendet.
torde vara af afgörande betydelse. Enligt det af motionärerna och (Forts.)
reservanterna afgifna förslag var det endast särskilda folkskolor,
ordnade, på sätt betänkandet innehåller, enligt normalplanen A, som
skulle kunna tjena såsom fullständiga bottenskolor för förstnämnda
kurs, d. v. s. de skulle vara fasta folkskolor med fyra årsklasser
och fyra lärare eller lärarinnor. Men nu inhemtas åt utskottets
betänkande, mot hvars rigtighet äfven i det hänseendet icke föreligger
någon anledning till anmärkning, att åt rikets 4,670 egentliga
folkskolor år 1894 eller den tidpunkt, för hvilken statistik i det
afseendet föreligger, endast 116 voro af denna beskaffenhet och åt
dessa endast 19 liggande på landsbygden. Med den organisation,
som reservanterna föreslagit, skulle då ett af de två inträffa
antingen att föräldrarna skulle nödgas att redan i folkskoleåldern
till folkskolorna i städerna skicka dem af sina barn, som skulle
genomgå den fullständiga medborgerliga skolan eller också att man
skulle nödgas att på de ställen, der icke redan finnes fullständiga
folkskolor, sådana som normalplanen föreskrifver, upprätta dylika.

Jag undrar om en sådan anordning i landet skulle helsas med bifall
och tillfredsställelse. Jag vågar tvifla derpå.

Slutligen vill jag med några ord beröra ett yttrande, som jag
funnit på ett ställe i reservanternas förslag, och hvilket äfven framhölls
af utskottets ordförande under debatten på förmiddagen. Det
var frågan om grekiskans och filosofiens borttagande från gymnasialafdelningen.
Hvad grekiskan beträffar, så går den saken åt sig sjelf
utan några särskilda ansträngningar. Hvad filosofien angår, så
liknade emellertid utskottets ordförande den med hebreiskan. Jag
tror dock icke, att den liknelsen är fullt rigtig, ty att det icke går
an att jemföra ett läroämne, som, då det lästes förr i verlden, blott
behöfdes för prester, med filosofien, det kunna vi väl alla vara eniga
om. I fråga om filosofien kan jag icke underlåta att vid detta tillfälle
såsom min bestämda åsigt uttala, att af alla de läroämnen,
som på gymnasialafdelningen stå upptagna på undervisningsplanen,
intet är så vigtigt, som just detta ämne.

Herr grefve och talman, så många yrkanden äro redan framstälda,
att jag icke skall fika deras antal.

Herr Kardell: Jag har till eu början varit mycket tveksam i
valet emellan utskottets hemställan och reservanternas, d. v. s. herr
Hammarlunds och hans medreservanters förslag. Dessa båda förslag
hafva nemligen ett starkt slägttycke med hvarandra. I båda två
föreslås de lägre klassernas ombildning till ett slags medborgerlig skola.

I båda två föreslås att på denna medborgerliga skola må uppföras eu
vetenskaplig öfverbyggnad eller gymnasialafdelning, och i båda två
föreslås latinets framflyttande till nuvarande nedre sjette klassen.

Detta är allt reformer, på livilka Andra Kammaren af gammalt har

N:o 89.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

visnings väsendet.

(Forts.)

ändrinaar i hvilka. <len flei''a gänger liar uttalat sig. Jag har

det offentliga ®™ellei t,d beslutat mig för att ansluta mig till herr Hammarlunds
under- förslag, emedan detta i ett par andra punkter mera öfverensstämmer
med de åsigter, som jag hyser.

Hvad till exempel törst beträffar de treklassiga lägre läroverken
och pedagogierna, så påyrkar han deras indragning. Andra Kammaren
har redan förut uttalat sig för denna sak, och jag tror äfven,
att dessa lägre läroverk skulle kunna indragas. Men huruvida eu
sådan indragning i verkligheten kommer till stånd, kan man icke
veta, äfven om man beslutar en skrifvelse till Kong! Maj:t, ty saken
beror ytterst på utredning af honom, och då kan det ju visa sig
att en dylik indragning icke — åtminstone icke öfverallt — låter
sig verkställa. Jag delar emellertid i denna punkt herr Hammarlunds
åsigt och ansluter mig till honom.

Hvad angår punkten b) »att såsom ersättning för dessa läroverk
statsunderstöd lemnas åt af kommunerna upprättade treklassiga
skoloi (högre folkskolor), anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med här ofvan angifna och af Andra Kammaren år 1893 godkända
grunder», så kali jag för min del icke alls vara med om att dessa
läroverk skulle inrättas af kommunerna och blott få bidrag af staten,
ty hvart skulle detta leda? Jo, antagligen derhän, att höga terminsafgifter
för lärjungarne i dessa anstalter skulle fastställas, men detta
skulle strida mot gammal god häfd i vårt land, der undervisningen
af ålder vant kostnadsfri i de allmänna läroverken. Den är det
fortfarande i tolkskolorna och de högre läroverken äfvensom vid
universiteten, och den skulle således endast vid dessa mellanskolor
komma att medföra dryga kostnader för lärjungarna eller rättare,
deras föräldrar. Ltt sadant förhållande skulle äfven vara mera menligt
ur en annan synpunkt. Det torde nemligen icke sällan inträffa,
att vid sådana läroverk, der höga afgifter betalas af flertalet lärjungar,
medan det fins friplatser för ett fåtal mindre bemedlade, gör sig
ofta en viss partiskhet gällande mot de mindre bemedlades barn,
och sådant verkar icke godt hvarken för de bättre lottade eller för
de fattiga barnen, ty det framkallar lätt öfvermod och inbilskhet å
den ena sidan, samt misströstan och nedslagenhet å den andra. Likaledes
är det ur en annan synpunkt orätt att lägga eu sådan afgift
pa de kommuner, om hvilka här är (råga. De äro i regeln redan
betungade med skatter och skulder nog. Dessutom skulle dessa
skolor naturligtvis blifva icke endast kommunala skolor, utan äfven
tillgängliga för hela den kringliggande bygdens barn. Min åsigt är
sålunda den, att dessa skolor likasom andra högre offentliga skolor
borde vara statsskolor. Jag skall derför be att här vid punkten b)
ta framställa det lilla ändringsförslag, att denna punkt må erhålla
följande lydelse: »att som ersättning för dessa läroverk upprättas
tieklassiga »mellanskolor» (högre folkskolor) anordnade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med här ofvan angifna och af Andra Kammaren
är 1893 godkända grunder.»

Hvad nästa punkt c) beträffar, så erkänner jag, att jag icke är
förvissad om fördelarne åt törsta klassens indragning vid de allmänna
läroverken. Hvad som först och främst är alldeles klart är, att de

17 N:o 89.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

allmänna läroverken blifva försvagade genom en sådan indragning. ingående
Nu börjar tyska språkets införande redan i första klassen, men blir det offentliga
denna klass indragen, så skulle studiet åt tyska språket framflyttas undertill
det år, da lärjungen fyller tio år. Det heter visserligen, att visnivgslärjungarna
skola genom foreeradt arbete taga igen hvad som för- väsendet
loras på detta sätt, men det blir nog kinkigt, ty redan nu aro så (Forts.)
många undervisningstimmar anslagna åt det tyska språket i de lägre
klasserna, att jag ej kan förstå, huru flera sadana skulle kunna anslås.
Icke lärer man heller kunna påstå, att lärjungarna under nuvarande
förhållanden, då de hunnit upp till sjette klassen, förvärfvat
så pass stora insigter i detta språk, att man kunde vara med om eu
inskränkning i nämnda språks studium.

Jag är icke heller rätt säker på att denna indragning skulle
vara gagnelig i socialt hänseende, ty på de allmänna läroverkens
bänkar sitta dagakarlens son och millionärens son bredvid hvarandra,
och de behandlas lika. Den bäste anses der icke den rike mannens
son vara; den flitigaste och sedligaste gossen är den, på hvilken man
der sätter största värdet. Dessa olika kategorier åt barn träffas deremot
icke ofta i folkskolorna, enär de mera förmögna i regeln sätta
sina barn i privata förberedande skolor, medan de mindre bemedlade
hafva sina barn i folkskolan. Skulle nu första klassen borttagas tian
de allmänna läroverken, så skulle naturligtvis den tid, då dessa barn
skulle sammanföras med hvarandra, framflyttas ytterligare ett år, och
det tror jag icke vore till fördel i socialt afseende. Min ställning är
sålunda icke fullt klar i denna fråga, och jag är derför mest böjd
att ansluta mig till och förorda herr Boethius reservation i denna
punkt med de förändringar, som sedan i de följande momenten skulle
blifva en följd deraf.

Herr Hammarlunds förslag i punkten g) »att i dessa läroverk
beredes tillfälle till undervisning i två främmande lefvande språk,
hvaraf dock blott ett blir obligatoriskt för lärjungen» anser jag deremot
vara rätt godt. Det är nog klart, att, såsom herr Ostberg
förut framhållit, de flesta lärjungarna skulle komma att läsa båda
språken, men jag tycker, att det ä andra sidan icke skadar, om eu
viss valfrihet i afseende å ämnen kunde fä gorå sig gällande i läroverken.
En sådan valfrihet kan naturligtvis icke utsträckas synnerligen
långt, men så långt bör den dock kunna sträcka sig, att ett åt
ifrågavarande språk finge blifva valfritt; det anser jag åtminstone

icke farligt. „ . ,

Hvad beträffar punkten k), der det heter: »att pa ett mindre
antal orter upprättas såsom öfverbyggnad på läroverkets fjerde klass
fyrklassiga gymnasier (motsvarande klasserna VI: i VII:. 2), hvilka
hafva till uppgift att på grundvalen åt den kurs, som blifvit inhemtad
i läroverkets fvra nedre klasser, förbereda till universitetet och högre
fackskolor», så'' förefaller mig, som om uttrycket »på ett mindre antal
orter» icke vore så synnerligen lyckligt valdt. Man kunde tolka
detta såsom några få orter, till och med endast 4 eller 5. Det hade vant
bättre att, såsom herr Hammarlund sjelf uttryckte i förmiddags, då
han hade ordet, använda uttrycket »ett mindre antal orter, än nu är
fallet». Jag kan icke heller tro, att det skulle blifva lämpligt att
Andra Kammarens Prot. 1S96. N:o 39. 2

N:o 39. 18

LördageD den 2 Maj, e. m.

Angående företaga en så grundlig reduktion, som föreslagits af utskottet, nemdetoffentliga^61''
att anta*et a^ högre läroverk reduceras till 20. Nu fins det
under- 3 visserligen ett och annat högre läroverk, hvars högsta klasser skulle
visnings- kunna indragas, derför att freqvensen af lärjungar der är mycket
väsendet, ringa, men synnerligen många läroverk är det dock icke, der sådana
(Forts), förhållanden råda.

Hvad slutligen sista punkten om grekiska och filosofisk propedevtik
angår, sä anser jag i likhet med herrThestrup.att denna punkt är
öfverflödig. Framflyttas latinet till sjette klassen, så är det solklar^
att grekiskan går sin väg, och detta vore icke heller så farligt, ty
det är icke heller så många lärjungar, som läsa grekiska, och för
öfrigt vore bibehållandet åt'' detta ämne en mycket dyrbar sak för
statsverket. Hvad åter den filosofiska propedevtiken beträffar, så är
det fråga om, huruvida man bör utesluta denna. Logiken är visserligen
särdeles tråkig, såsom man allmänt tycker, och gör kanske
icke mycken nytta, men antropologien är ett intressant och gagneligt
ämne, och det vore säkert skadligt, om denna skulle uteslutas från
undervisningsämnenas antal.

Med den ändring, som jag haft äran att yrka i fråga om punkten
b) äfvensom med hemställan att punkten c) ersättes med punkten d)
i herr Boethius’ reservation, ber jag att få yrka bifall till herr
Hammarlunds förslag.

Herr Wallis: Jag skall icke trötta herrarne med någon längre
redogörelse för mina åsigter angående hvarje särskild detalj i denna
storslagna fråga, utan jag skall endast angifva de hufvudsakliga skälen,
hvarför jag hyser starka sympatier för reservanternas förslag.

Vi se allesammans af utskottets betänkande och af jemförelse!!
mellan det resultat, till hvilket utskottet kommit, och det, hvartill
reservanterna kommit, att de äro fullt eniga i afseende på en mycket
stor och vigtig reformfråga; och det synes, som om hela kammaren
vore ense om denna; ty så vidt jag vet, har ingen talare uppträdt
emot den. Det gäller, som vi se, ombildningen af de allmänna läroverken,
så att de skulle sönderdela sitt hittillsvarande arbete i två
slag: ett som ginge ut på att lemna dem, som skulle gå ut i det
praktiska lifvet vid tidigare år, en för sådant ändamål afpassad bildning,
och ett annat, som meddelade en för de öfriga lämpad bildning
— alltså för dem, som vilja idka universitetsstudier. Jag behöfver ej
tala vidare om denna sak, ty, som sagdt, vi synas vara ense derom.

Men motionerna i frågan och utskottsbetänkandet beröra ock eu
annan i min tanke ännu vigtigare principfråga, nemligen: hvilken
kommer folkskolans ställning att blifva till denna nya organisation
af våra allmänna läroverk? Mitt personliga intresse för denna principfråga
har jag egentligen fått genom en vistelse i Nordamerika för
9 år sedan. Jag var der för att taga reda på en speciel fråga,
nemligen samskolans inverkan på flickornas helsotillstånd. Naturligtvis
hade jag då skyldighet att dag för dag under en längre tid
följa undervisningen i dessa s. k. public schools, der hufvudsakligen
denna Barnundervisning försiggår och i mycket stor utsträckning;
och jag hade då tillfälle att sätta mig in i denna de Förenade stater -

19 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

nas storartade skolorganisation. Herrarne veta, att sedan första bör- Angående
jau af de amerikanska fristaternas skolhistoria har lösningen af de ändringar i
föreliggande stora skolfrågor, som vållat och ännu komma att vålla “e
så mycket besvär, der gått af sig sjelf. Amerikanarne ha funnit, visningsatt
det finnes blott eu enda skola, hvilken stat och kornmun gemen- väsendet.
samt skola underhålla — det är dessa public schools. För dessa (Forts.)
offras ofantligt mycket penningar^ och amerikanarne äro mycket stolta
-öfver dem och öfver sina uppoffringar för dem. Tager man nu reda
på, hvad dessa public schools äro för något, så finner man, att det
är skolor för allmänt medborgerlig bildning, hvilka just hafva till
ändamål att låta sina alumner gå ut i det praktiska lifvet senast vid
en ålder af 15 ä 16 år. De, som hafva de flesta klasserna, äro högst
organiserade; de skulle således motsvara våra folkskolor plus de
högre klasserna af dessa ombildade allmänna läroverk, som vi nu skola
få. De mindre utvecklade public schools motsvara antingen endast
folkskolorna eller dessa jemte åtskilliga af de närmast öfver de högsta
folkskoleklasserna befintliga klasserna af våra blifvande allmänna
läroverk, sådana de komma att vara efter omorganisationen. Det
egendomliga för hela denna organisation är, att derstädes icke någon
skilnad erkänues eller ens någonsin är tänkt mellan folkskolor och
skolor för allmän medborgerlig bildning; de äro i sjelfva verket ett
och detsamma. Och så vidt jag kan förstå, är denna åskådning fullt
rigtig och man kommer aldrig att kunna angifva verkliga principiella
skiluader mellan undervisningen i folkskolorna och i dessa — som
jag hoppas — blifvande läroverk för allmänt medborgerlig bildning.

De förra komma att vara ett lägre förstadium för de efterföljande;
deras mål kommer alltid att vara detsamma. De komma endast att
vara qvantitativt skilda åt, icke qvalitativt. Man kan således icke,
så vidt jag förstår, emot det förslaget att göra folkskolan till bottenskola
för dessa läroverk för allmänt medborgerlig bildning med fog
rigta den invändning, som utskottet framstält, nemligen att det skulle
vara att förrycka folkskolan från dess verkliga uppgift. När man
nu talade vid amerikanarne om deras så mycket älskade public schools,
voro de förtjusta i allt naturligtvis, äfven sådant, som icke alltid välförtjent
deraf, särskild! ställningen i hygieniskt afseende, som stod ofta
långt efter ställningen vid stockholmsskolorna, sådana de voro redan
på den tiden. Hvad alla gemensamt voro förtjusta öfver, och detta
sannerligen med rätta, det var, att dessa public schools äro de enda af
stat och kommun underhållna läroverk, der undervisningen är kostnadsfri
och der således par la force des choses hela den amerikanska ungdomen
samlas och olika samhällsklassers barn tvingas att lefva tillsammans,
hvilket i hög grad är ett medel till att afvärja de för dem
så ytterst hotande sociala faror, som ligga deri, att icke ungdomen från
skilda samhällsklasser uppfostras tillsammans. Vi veta, hurusom denna
sociala fråga i Amerika spelar eu mycket stor roll för närvarande,
just derför att förmögenhetsvilkoren äro så ytterst olika.

Nu är det sant — och det kan anmärkas mot mig — att i
praktiken denna sammanblandning af de olika samhällsklassernas
uppväxande ungdom ändock icke visar sig kunna genomföras. Det
är sant, att i de största städerna, i synnerhet dem, till hvilka en

N:o 39. 20

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Anqående liflig immigration försiggår, ha de rika klasserna icke på långt när
det offentliga ^^ändigt användt dessa public schools, utan upprättat särskilda
3 under- privatläroverk, som de sjelfva genom årsafgifter bekosta och der de
visnings- låta barnen undervisas. Jag talade vid dem och frågade, huru det
väsendet, kom sig; ty detta är endast undantagsfall, nemligen i de största
(Forts.) städerna. Jag tick till svar: »Det beror på den europeiska emigra tionens

underhaltiga karakter». De barn, som kommo i synnerhet
trån irländska familjer, ansågos vara ett mindre godt sällskap för
de uppväxande amerikanska barnen. Så var det i New-York. Men
jag var ock i Brooklyn och studerade skolförhållandena derstädes.
Der var regel, att såväl millionärens som dagsarbetarens barn uppfostrades
i dessa public schools, för Indika så ofantliga uppoffringar
gjordes. Jag tilltalades på det högsta häraf. Jag vill nu icke neka,
att jag anser det vara för amerikanarne af större praktisk betydelse
än för oss att se denna principfråga från social synpunkt. Men jag
vill betona för herrarne, att äfven i vårt land det förefinnes talande
sociala skäl att försöka, om det är oss möjligt att anordna så, att folkskolan
på det fullt naturliga sättet blir första stadiet till högre läroverk
för allmänt medborgerlig bildning.

Jag har nu angitvit skälen, hvarför jag anser detta vara fullt
naturligt. Nu är det klart, att emot herrar Bergs och Hammarlunds
reservation detaljanmärkningar kunna göras. Särskilt från utskottets
sida hafva sådana gjorts i afseende å svårigheten att få en
duglig språkundervisning till stånd i de af dem föreslagna s. k.
mellanskolorna, dessa öfverbyggnader på den fullständiga folkskolan,
hvilka skulle bliiva jemnstälda med de till »medborgerliga» ombildade
allmänna läroverken. Jag vill, såsom jag lofvat, ej gifva
mig in i någon detaljkritik, men jag kan ej neka, att jag verkligen
tror, att det är sant, som reservanterna säga, att ett mera intensivt
studium under 3 år bör kunna lemna tillräcklig kunskap i ett som
obligatoriskt studium föreskrifvet lefvande språk. Jag har nemligen
sjelf under en längre följd åt år sett, huru i en flickskola man
under 4 år lyckas bibringa eleverna för studentexamen fullt tillräckliga
kunskaper i latin, då deremot detta latinstudium i gossskolorna
är fördeladt på eu mycket längre —- jag tror dubbelt så
lång tid. Det förklaras helt enkelt deraf, att eleverna vunnit så
mycket större mognad vid denna mera framskridna ålder, att det
går så mycket hastigare för dem att inhemta dessa kunskaper. Jag
anser mig emellertid icke kompetent att yttra mig bestämdt i detta
hänseende. Men jag vill såsom resultat åt mitt anförande lägga herrarne
på hjertat, att då I, som det tyckes, hafven utsigt att lösa den ena
störa principfrågan, I ock måsten göra edert bästa att lösa den andra,
nemligen att skaffa folkskolan dess tillbörliga plats. Det synes mig
vara framför allt detta stora sociala skäl, som talar härför. Men
äfven ett annat vigtig! skäl förefinnes, det ekonomiska. Tv, mine
herrar, det kan icke vara ekonomiskt att på det sätt, som nu är
. meningen, låta parallelt bredvid hvarandra löpa af staten, af det
allmänna bekostade läroverk, hvilka hafva till en del precis samma
uppgift. Detta kommer att vara fallet med de 3 nedersta klasserna
af dessa blifvande skolor för allmänt medborgerlig bildning: de

21 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

komma att lemna alldeles samma undervisning som de högre klas serna

i folkskolan. Detta är ej sund ekonomi af ett folk, som inga- ^ offentliga

lunda ha för mvcket penningar. under Från

dessa två synpunkter vill jag derför principielt rekom- visningsmendera
herrar Bergs och Hammarlunds reservation. Jag tror mig väsendet.
kunna göra detta också i verkligheten; tv så vidt jag kan se, är (Forts.)
hvad de önska icke annat, än hvad Andra Kammaren flerfaldig^
gånger förut uttalat som önskemål. Jag kan ej se någon fara uti,
att man nu är konseqvent och fortfarande yrkar detsamma, som man
förut yrkat.

Jag kan ej nu göra något detaljeradt bestämdt yrkande, dä jag
ej vet, huru herr talmannen en gång kommer att framställa proposition.
Jag har blott velat framhålla dessa allmänna principiella
synpunkter, hvilka göra, att jag obetingadt ställer mig på reservanterna
herrar Bergs, Hammarlunds och Perssons sida i afseende
å folkskolans blifvande ställning till dessa läroverk för allmänt medborgerlig
bildning.

Herr Månsson: Herr talman! Mine herrar! Till den utmärkta
utredning, som utskottet lika väl som reservanterna lemnat i den
här frågan, har enligt min mening den siste talaren också gifv it ett
utmärkt godt bidrag. Jag tror, att kammaren bör vara tacksam mot
denne talare för hans redogörelse för sin vistelse utomlands och de
erfarenheter, han der gjort. Jag ber åtminstone för min del att få
säga honom ett varmt tack för det meddelande, han gjort oss.

Sedan jag sagt detta, ber jag att få säga också, att det enligt
min uppfattning vore i högsta grad önskligt, om denna kammaie,
om jag så får säga, ville mera ena sig i sitt slutliga afgörande åt
denna fråga, än utskottet har gjort. Om man ser på utskottets
arbete och de förslag, som här föreligga från såväl utskottet i dess
utlåtande som reservanterna, finner man emellertid, att skiljaktigheterna
i alla fall icke äro så stora. Det är så mycket gemensamt
der, att jag verkligen beklagar, högt beklagar, att de icke kunnat
komma till ett resultat äfven i de delar, i hvilka utskottets medlemmar
nu skilt sig åt och som för mig icke synas innefatta så
synnerligen mycket. Det, med afseende hvarå de egentligen skilja
sig åt, är frågan om de 3-klassiga läroverkens bibehållande eller
icke, liksom ock frågan, om det skall blifva s. k. mellanskolor i
dessa 3-klassiga läroverks ställe eller icke. För min del tår jag
säga, att det synes mig, som om det skulle vara praktiskt, om man
gjorde ett försök på det vis, som reservanterna här föreslagit, och
läte först folkskolan göra hvad den kunde och sedan dessa mellanskolor
fullfölja arbetet med kunskapers bibringande, så att man linge
se, hvad man kunde vinna genom sådana på de platser, der man
först upprättade dem. Jag tror, mine herrar, att konkurrensen i
många fall är bra, och den kan icke skada heller i detta. (Nämnda
anordning vore ett sätt att åstadkomma fri och öppen konkurrens
på detta område, och jag tror, att den skulle verka godt och gagnande.

Derför tror jag äfven, att man mycket väl och med stor fördel skulle
kunna gå in på det förslag, reservanterna gjort.

N:o 89.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående
ändringar ■
det offentlig
undervisningsväsendet.

(Forts.)

i Pnljgt /nin mening är det skada, att vi icke bättre taga vara

a i, . krafter, som lärarne i folkskolorna erbjuda. I allmänhet är

barn icke få fortsätta i folkskolan, derför att deras
föräldrar äro fattiga och behöfva få sina barn ut i lifvet. Dessa få
icke stol valuta af sin skolgång emot hvad läraren verkligen kan
lemna. Men sedan finnes det en massa barn af förmögna föräldrar,
som ej få vara der för sina föräldrars ekonomiska välstånd, utan
skola in i andra skolor. Sålunda gör sig en uppfattning gällande,
som jag för min del tycker, att man borde försöka att komma ifrån.
Au har utskottet nöjt sig med att göra ett uttalande om, att man
skulle taga bort första klassen, hvilket ju vore ett steg i den antydda
rigta in gen. Men jag kan ej neka, att det vore skäl i att äfven gå
in på hvad reservanterna föreslagit, att låta folkskolorna få verka
så långt de kunna på de håll, der det finnes lämpliga folkskolor
inrättade. Mine herrar! Det är skilnad på kostnader. Om man ser
på de uppgifter derom, som lemnats af reservanterna, finner man,
att medelkostnaden per lärjunge år 1893 belöpt sig vid åtskilliga
a Inmana läroverk till ..253 kronor och vid folkskolorna på samma
platser till 28 kronor. År det icke alldeles förfärligt att se sådant —
om jag så får kalla det — slöseri? Enligt min mening vore det
sålunda ofantligt mycket vunnet, om man ville slå in på den vägen
att låta folkskolan arbeta så länge den kunde och just på det sätt,
som, etter hvad den siste talaren utvecklat för oss, tillämpas i
Amerika. Jag ber att få säga också, att det icke heller ligger liten
vigt på, att den sociala sidan af saken vinner afseende. Det är min
öfvertygelse, att det icke är någonting, som verkar bättre derutinnan,
än att man låter barnen vara skolkamrater så länge som möjligt.
Samhörigheten sitter sedan i dem och hänger fast i dem hela lifvet
igenom. Äfven med hänsyn härtill tror jag derför, att nämnda
anordning skulle hafva stor betydelse. Att genomföra den skulle då
vara icke blott ekonomiskt fördelaktigt, utan äfven socialt klokt.

På anförda skäl, och då — det ber jag att få tillägga — Andra
lyam??aieri ^era gånger uttalat sig i den rigtning, som reservanterna
här föreslagit, samt då dessutom i hufvudsak ej mera skiljer utskottets
flertal och leservanterna åt än denna mellanskola eller dessa o-klassiga
läroverk, då synes det mig, som om man bör enas och göra ett
försök. Det är ju alldeles gifvet, att det kommer att filas mycket
på denna sak, innan den blir färdig, så att, hvad som nu föranleder
speciella invändningar från ena eller andra sidan nog kommer att
innan det hela blir tärdigt. Vi hafva Första Kammaren
och den utredning, regeringen kommer att lemna frågan. Och efter
min tro kommer projektet nog att blifva så bearbetadt och filadt, att
hvad som möjligen är föremål för väsentligt olika meningar skall
kunna utjemnas. Det är derför jag tror, att sådana mindre detaljanmärkningar,
som här äro gjorda, borde kunna få lemnas å sido,
och vi höra kunna sluta oss fast och någorlunda enigt tillsammans,
låta särskilda småfunderingar fara och uttala oss i den rigtning,
reservanterna anvisat. Jag säger ännu en gång, att, om utskottet
på något sätt kunnat ena sig om dessa mellanskolor och 3-klassiga
läroverk, enligt min tro icke mycket återstått, för att vi skulle hafva

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 39.

mötts på samma väg. Men när så icke kunnat blifva förhållandet, gående{
anser jag, att ingenting annat är att gorå, än att kammaren ställd det örliga
sig dömande emellan. Och då jag så lifligt önskar, att dessa mellan- under skolor

skola få försöka sig och vi nu skola få se den nytta de med- visningsföra,
ställer jag mig på reservanternas, herr Hammarlunds m. fl., väsendet.
sida och yrkar bifall till det förslag, som de gjort i hutvudsaken. (Forts.)

Herr Svensson från Karlskrona instämde häruti.

Herr Ericson i Ransta: Då detta utskottsbetänkande framlades
bär i kammaren, är jag förvissad om, att litet hvar faun det temligen
vidlyftigt och kanske svårfattligt. Jag vill heller icke förneka, att
så är fallet. Ehuru jag tillhör utskottet, hade jag dock, då jag fick
betänkandet med vidfogade reservationerna, temligen ..svårt att lätt
sätta mig in i det resultat, till livilket reservanterna kommit, bä vidt
iae emellertid funnit af jemförelse mellan utskottets förslag och den
reservation, i hvilken herr Berg m. fl. framlagt sina åsigter, hafva i
vissa hufvudfrågor temligen lika åsigter gjort, sig gällande, ehuiu
reservanterna uppstält sina uttalanden i en sådan form, att de synas
skilja sig mera från utskottet, än hvad de i verkligheten gorå.

Hvad särskilt då beträffar under punkten l:o, afdelningen a),
så hafva ju utskottet och reservanterna der i hufvudsak samma åsigt.

Så är ock förhållandet beträffande afdelningen b) under samma
punkt. Der hafva två andra ledamöter af utskottet uttalat afvikande
mening, nemligen professor Boethius jemte lektor Darin, såtillvida,
att då utskottet uttalat sig för, att det skulle förekomma blott ett
främmande språk såsom obligatoriskt, de önska två obligatoriska.

Men hvad hufvudreservanterna, herrar Hammarlund och Berg, toieslagit,
synes i denna punkt i det närmaste, kunna öfverensstämma
med det resultat, till hvilket utskottet kommit.

I förbigående vill jag säga, att jag tror, att det vant^onskligt,
att hufvudreservanterna mera följt den ordning i klämmen, som
utskottet iakttagit, för att man derigenom skulle få det hela överskådligare
och eu jemförelse lättare. Jag tror, att detta skulle
hafva varit till nytta för saken. Och medan herr Hammarlund, försvarande
hufvudreservationens uppställning, på förmiddagen framhållit
här, att den väg, utskottet tagit, eller den början, utskottet
jrjort då det utgått från att i punkten l:o, afdelningen a) förorda
en genomgripande förändring af elementarskolorna och uttala önskan
om °en medborgerlig examen vid 15—16 år, vore ett sätt att börja i
luften, får jag säga, att, så vidt jag fattar, förhållandet ar alldeles

motsatt. t ,■ i • , u..

Fäster jag mig först vid motionerna, som framkommit i toie varande

fråga, hafva vi främst I herr Bäckgrens motion,Isom'' gifvit
anledning till de öfriga motionerna i kammaren. Herr Backgrens
motion utgår just från den punkten, att elementarläroverken skulle
förändras till sådana läroverk, som utskottet föreslagit, då det förordat
dels läroverk för beredande till medborgerlig examen och dels en
öfverbyggnad på några af dem af eu 4-årig gymnasia afdelning
Deremot hafva herrar Berg och Hammarlund börjat nediiiån, i det

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

det offentliga
undervisningsväsendet.

(Forts.)

öfverbyggnad er på folkskolan. Om jag nu skulle med några
ord bemöta detta förslag, tår jag medgifva, att det visserligen synes
HU skulle vara godt och val, om det vore möjligt att komma
till e t sådant resultat, men å andra sidan framhålla som min tro och
öfvertygelse, att hvar och eu, åtminstone från landsbygden, som
känner, huru förhållandena der äro med våra folkskolor och till
hvilket lesultat våra folkskolor der kunna komma, och säkerligen
alla, som med något allvar velat följa folkskolans utveckling^
landsbygden och se, hvart folkskolan kan komma, fått klart för sig,
att folkskolan, sådan den nu förefinnes inom de allra flesta trakter
aL r,årt ,Iand ~ säs°m utskottet också påvisat — icke står på den
ståndpunkt, att man derpå kan bygga vare sig den medborgerliga
examen, som har ar ifrågasatt, eller eljest högre undervisning. Det
har jU redan framhållits, att det är ett så ringa antal folkskolor,
som kunnat komma derhän, att de kunnat följa normalplanen litt. A.
och sådana folkskolor är det, som herrar Berg och Hammarlund 1
framtiden vilja bygga hela vår undervisning på.

o et?el jertid slutit mig till majoriteten inom utskottet

®Vaj. beträffande de nu nämnda afdelningarna a) och b) som äfven
beträffande afdelmngen c) under punkten l:o. Deremot har lag icke
odelad kunnat biträda utskottets förslag under d) dersammastädes,
hval est utskottet framställer en önskan om indragning af första
klassen i elementarläroverken. Jag har icke bestämdt velat uttala
mig derom, men jag bär, i likhet med några andra reservanter,
uttalat mig för att denna fråga må bero på vidare utredning af
lv'',Df- W- Dct är visserligen sant - jag tror det alltför väl, -att folkskolan kan bibringa de kunskaper, som nu meddelas i första
klassen af våra elementarläroverk, med undantag af det främmande
språk, som der påbörjas. Men om än folkskolor finnas, som kunna
meddela sådan undervisning, äro dock folkskolorna på landet icke
sådana. Jag undrar, om en folkskola på landet, der 50 ä 60 barn
undervisas åt en lärare dagligen i flere årsklasser eller fördelade på
två afdelningar med hvarannandagsläsning, kan bibringa de kunskaper
på ett år, som nu kunna bibringas i första klassen af elementarläroverken.
Jag tror, att en sådan ändring icke kan gagna folkskolan
men mycket skulle skada elementarskolan eller den medborgerliga
skola, som här är ifrågasatt. Jag är så mycket mera
ofvertygad derom, som, derest detta förslag nu skulle vinna Riksdagens
bifall och varda genomfördt, såsom här är ifrågasatt, det
SsUoe- ^nf*a enr kurs Pä 5 ä 6 år, under det att det förut varit en
på J a 10 är. Ju mera vi således afknappa elementarskolorna eller
de medborgerliga skolorna, ju värre. Det skulle kunna komma
dm han, att undervisningstiden finge utsträckas. Jag är heller icke
ofvertygad om, att man kunde undgå ökad öfveransträngning. Och
(let ar ju dit vi vilja komma, att öfveransträngning undvikes. Det
klagas ju nu i elementarläroverken öfver öfveransträngning. Och
jag tror, att den skulle ökas i följd af nu ifrågavarande anordning.
Jag föreställer mig äfven, att språkundervisningen skulle i icke
unga glad lida derå!. Då sålunda de fördela!*, som skulle vinnas

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

af forsta klassens indragning, icke till fullo kunna uppväga de obehag ingående
och skadliga följder, som deraf skulle härflyta, har jag icke velat dd 0^tliga
vara med om att odeladt, tillstyrka första klassens indragning, utan underhellre
velat hafva en förberedande undersökning. Visar sig dervid, visningsatt
i den blifvande medborgerliga skolan ämnena kunna så fördelas, väsendet.
att språkundervisningen i tyska kan framflyttas ytterligare en klass, (Forts.)
utan att man behöfver öka på undervisningstiden, och utan att man
behöfver befara, att en ökad öfveransträngning uppkommer, som
kan gifva anledning till, att ännu flere komma att blifva kuggade
och qvarsittare i klasserna, — ja, visar undersökningen detta, då
skall jag icke vara emot indragning af första klassen; men till dess
kan jag icke vara med derom. Jag är också med som reservant i
följande punkt, men detta är naturligtvis endast en konseqvens åt
förslaget i punkt d). Denna medborgerliga kurs måste, om första
klassen bibehålies, blifva ett år längre, än om den indrages. Denna
reservation är således endast eu följd af reservationen mot punkt d).

Hvad återigen beträffar punkt f), så hafva ju äfven angående
den åtskilliga förslag förevarit inom utskottet. Om vi se på professor
Boetkii motion, så finna vi, att han yrkat, att en gymnasialafdelning
skulle bibehållas vid minst 12 läroverk, och inom utskottet har
dess ordförande framkommit med yrkande, att. det skulle ske vid
»högst 20». Det har derför väckt min förvåning, att han i reservationen
framstält ett annat yrkande än det, om hvars rigtighet han
öfvertygade utskottet. Jag har emellertid icke funnit skäl frångå
den uppfattning, som jag förut haft angående den i punkt f) behandlade
frågan.

Då nu denna fråga bär varit så grundligt behandlad, så skall
jag icke upptaga kammarens tid med att vidare utveckla de åsigter,
som i utskottet varit bestämmande för min ställning till frågan.

Det är gifvet att olika åsigter der gjort sig gällande och olika
förslag i följd deraf framkommit. Att så skett, bör icke heller förvåna
någon, ty under diskussionen i kammaren har det visat sig,
att det finnes ännu flere meningar och kan framställas ännu flere
förslag. Emellertid vore det ensidigt, om kammaren ville sluta sig
till utskottets förslag. Jag tror, att detta förslag är det lyckligaste,
då utskottet i vissa punkter uttalat bestämda åsigter, men i andra
frågor, som äro mera sväfvande, hufvudsakligen begärt en utredning.

Det har sagts, att Andra Kammaren förut uttalat sig i viss
rigtniug beträffande somliga delar af den föreliggande frågan, och
att kammaren icke borde frångå dessa uttalanden. Jag skulle nog
kunna ansluta mig till denna uppfattning, men vi få komma ihåg,
att frågan nu föreligger i en helt och hållet ny form, och detta kan ju
gifva anledning till att andra synpunkter och andra åsigter inom
kammaren göra sig gällande. Jag tror också, att man vid denna
frågas behandling icke får hålla allt för mycket på sin mening i alla
detaljer, om man vill komma till något resultat. Det är enligt min
åsigt bättre att vinna något än att vinna ingenting, och jag tänker
mig, att om utskottets förslag kunde genomföras i begge kamrarne,
så vore dermed rätt mycket vunnet.

Jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets

N:o 39. 26

Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändringar i ^01,s af’ det ^ar föreligger, med undantag af punkterna d)

det offentliga00\ e\ ^.^vilka jag ber att få yrka bifall till den reservation jag
under-'' underskritvit, emedan jag anser, att frågan om indragning af första
visnings- klasseD vid de allmänna läroverken bör vidare utredas, innan kamvasendet.
maren uttalar sig för ett bestämdt förslag i den rigtningen

Herr Åkerblom: Jag beklagar lifligt, att jag icke varit i tillj.
"e lullt sätta mig in i den föreliggande frågan, sådan den är
framstäld i utskottets betänkande och de reservationer, som till detta
betänkande äro fogade. Men detta olyckliga öde delar jag efter all
sannolikhet med eu stor del af kammarens ledamöter. Det bar
herr talman, varit för kort tid, som vi haft på oss för att sätta oss’
in i ett så stort arbete som detta utskottsbetänkande. Det är verkligen
en rätt betydande bok, ensamt herr Hammarlunds reservation
är lika diger som trots något lektorsprof. Låtom oss komma ihåg
att det är ett vigtigt ämne, och att man derför måste taga det noggrant.
Detta är sä mycket vigtigare, som landets framtid, åtminstone
tfll stor del, är beroende på huru denna fråga skötes, ty det är ju
här fråga om vår ungdoms uppfostran.

Det i denna bok framlagda uppslaget till en läroverksreform är
emellertid i hög grad kombineradt, och för att fullt förstå den här
kombinationen skulle fordias icke blott den logik, som herr Hammarlund
icke vill, att man skall få lära sig i våra skolor, utan en
hel del mera. Herr Hammarlund var nog vänlig att på förmiddagen
upplysa om dessa saker, som vi sjelfva kanske icke hafva så väl
förstått, och sedan har herr Boethius gått våra önskningar ännu mera
till mötes, i det han gifvit oss ett erkännande, att det kanske icke
vore så lätt att förstå det här.

Genom förslaget skulle hela vårt skolväsen röras ihop till ett
slags bänkvälling, litet af allt möjligt. Planerna för tre olika slags
läroverk skulle flätas in i hvarandra; folkskolan skulle blifva bottenskola
för en mellanskof och eu borgerlig skola, och den borgerliga
skolan skulle blifva bottenskola för ett nytt gymnasium. Utskottet
har visserligen sökt rädda hvar och eu skolas sjelfständighet genom
att låta hvarje skola behålla sin spets. Dessa spetsar skulle då på
det sista stadiet förverkliga skolans specifika uppgifter. Men, mine
herrar, denna spetsfundighet gör saken visst icke bättre, snarare
något sämre. Skolan får eu dubbel uppgift för sina arbeten, l:o)
för den s. k. spetsen, som utgör den lägre skolans högsta klass,
2:o) för den högre skola, för hvilken den lägre skolans lägre klasser
skola vara grundläggande. Skulle nu ingendera af dessa uppgifter blifva
lidande genom denna sammankoppling? Jo, visserligen. Det är mycket
att frukta, att den ena uppgiften måste uppoffras för den andra; och
innan man tår något slags säkerhet deremot, tror jag icke att kammaren
så der i hastigheten — ja, jag säger »i hastigheten», vi hafva visserligen
hållit på med frågan några timmar, men hastverk blir det i alla fall —
bör uttala sig för utskottets och än mindre för herrar Hammarlunds,
Fridtjuv Bergs och Perssons i Tällberg förslag, hvilka delvis hopplockade
ur eu del Riksdagens äldre, kanske icke alltid så lätt förenliga
beslut, skulle innebära en revolution, en fullständig revolution,

27 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

alltför betänklig, för att kammaren nu må äfventyra en sådan om- ingående

hvälfning följder. . , .... . , det affånga

Jag behöfver icke påminna om, hvad redan fleie ioregaende undertalare
erinrat om, nemligen att folkskolan omöjligen med sin nu- vhningsvarande
organisation kan räcka till att blifva bottenskola för det nya väsendet.
läroverk, som skulle komma till stånd. De af berrarne, som äro (Forts.)
vänner af sparsamhet — och det äro vi ju allesammans böra
också komma ihåg, att det blir större utgifter, ju flere nya uppgifter
man gifver folkskolan.

En föregående talare, min ärade vän herr Ivar Månsson, har
talat om, att man icke bör misshushålla med folkskolelärarne, utan
använda dem äfven utom folkskolan. Jag tror för min del, att misshushållning
skulle uppstå just genom att folkskolelärarne användes
utom sitt yrke.

Det är också redan förut upplyst, att det är ett högst ringa
antal af folkskolorna på landet, som utbilda sina lärjungar efter den
normalplan, hvilken de måste följa, om folkskolan skall blifva bottenskola
till de här afsedda borgerliga skolorna och mellanskolorna.

Jag tror också — för att använda ett uttryck af min ärade vän
herr Ivar Månsson — att när de der ekonomiska följderna en gång
komma att visa sig, det icke skulle blifva så lätt att då värja sig
för vissa småfunderingar, som han nu tyckte, att det skulle vara för
oss att lemna våra »småfunderingar» i fråga om olika uppfattningar
af den läroplan, man skall uppställa för framtiden.

Jag ber att få yrka bifall till det förslag, som blifvit framstäldt
af herr L. A. Eklund.

Herr Dahn: Jag tror, att denna fråga bör både betraktas och
behandlas allvarligare, än hvad den föregående talaren gjort.

Anledningen till vår motion om första klassens indragning har
varit den, att vi med hänsyn till vår folkskolas nuvarande höga
ståndpunkt och alltjemt fortgående utveckling , ansett, att de treklassiga
läroverken utan skada skulle kunna indragas, då de icke
bibringa större kunskaper äu hvad folkskolorna i allmänhet göra,
och det så mycket mer som dessa läroverk för åldern mellan 9 och
12 å 13 år mer och mer blifvit s. k. rikemansskolor. Kan det då
vara skäl att göra sådana uppoffringar för dessa små skolor, kan
det vara skäl för dessa städer, som hvar och eu på sin ort äro
centralpunkter för den kringliggande bygden, att hålla på sådana
skolor för åldern mellan 9 och 12 till 13 år? Det är mycket tioligt,
att hvar enda en af dessa städer komme att tå en s k. mellanskola.
Äfven den skulle vara treklassig, men den skulle vara afsedd
för åldern 12 å 13 till 15 å 16 år, och en sådan skola skulle dessa
städer såväl som kringliggande landsbygd få gagn.

Jag tycker icke, att man bör göra sig lustig öfver den nu
föreslagna nya inrättningen. Hela denna af reservanterna föreslagna
organisation med allmänna läroverk, på Indika gymnasierna skulle
uppbyggas och en mellanskola som fortsättning på folkskolan anser
jag var mycket lyckligt funnen. Å ena sidan gå elementarläroverken
och mellanskolorna sä högt upp, att det är eu möjlighet för deras

N:o 39. 28

Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändråfari att defifrål\ Så V1 1 de praktiska yrkena och till vissa fack det

offentligasKoAor> .men a andra sidan har man gjort den förändringen, att
under- gymnasierna blifva fyraåriga, hvilket jag anser vara en stor förtjenst.

visnings- Den omständigheten, att det blir en komplett kurs för så val'' läro vcisen

e. verken som mellanskolorna är enligt min uppfattning eu stor fördel
(forts.) i forslaget.

0 da£ ..ar .^or min del öfvertygad om, att om man skall komma
någon väg i detta afseende, man bör acceptera det förslag, som af
herr Hammarlund ro. fl. bl it vit framstäldt, ty det är väl icke meningen,
att man skall hafva dylika borgarskolor eller mellanskolor endast i

staderna, utan det bör väl finnas möjlighet att få dem äfven på andra

stallen. \i hafva t. ex. köpingar såsom Eslöf, som äro mycket större
an många af de städer, som nu hafva läroverk. Skulle det icke då
vala både lämpligt och möjligt, att en sådan ort kunde få en dylik
mellanskola, som bibringade sådant, som kan anses tillhöra allmänbildningen?^
Jag kan icke finna, att det blir någon slags samrörighet,
om man far detta läroverk, som är en öfverbyggnad på folkskolan,
medan deremot gymnasierna utgöra ett slags öfverbyggnad på de fyraklassiga
elementarskolorna. Mellan dessa sistnämnda och mellanskoloina
blir det en konkurrens, som icke kan annat än vara till
gagn, för bada. Och säkert är att på de centralpunkter, som större
jernvägsstationer bilda på vår landsbygd, det skulle vara till stort
gagn, om man kunde tå dylika mellanskolor, liksom det å andra
sidan ej skulle skada att få bort dessa treklassiga allmänna läroverk,
som icke äro annat än rikemans skolor för parflar mellan 9 och
1J ar.

, .. \ öenna sena timme skall jag icke vidare fortsätta, utan inskränker
mig till att yrka bifall till herrar Hammarlunds m. fl
reservation.

Herr Berg: Jag skall, i olikhet mot ett par utskottsledamöter,
s.?m förut bär yttrat sig, icke uppehålla kammaren med att redogöra
för vara inre, husliga tvister inom utskottet, ty dessa kunde gerna
hafva stannat oss emellan, tyckes det mig.

Deremot skall jag genast från början be att få göra eu anmärkning,
framkallad af den förebråelse herr Odhner rigtade mot
såväl den ledamot af utskottet, som har att stå för dess fattade beslut,
som mot reservanterna af både första och andra trätfen, den
nemligen, att vi skulle varit onödigt detaljerande, d. v. s. att vi alltför
tydligt redogjort för den plan, vi vilja hafva antagen för läroverken
i vårt land. Jag är rädd för, att man i motsatt fall skulle
beskyllt oss för att hafva kommit med ett förslag uppe i det blå,
och att, derest Riksdagen afläte till Kong]. Maj:t eu skrifvelse med
ett så obestämdt innehåll som det af herr Odhner föreslagna, Kongl.
Maj:t icke skulle begripa hvad Riksdagen vill och icke vill. För
ruin del vill jag bestämdt bestrida, att denna plan skulle vara allt
för detaljerad. Den upptager visserligen, så att säga, ett helt alfabet,
eller så der omkring, men ser man närmare efter, punkt för punkt,
sa finner man, att vi icke kommit med andra saker än sådana, som
förekommit här i kammaren upprepade gånger, år efter år sedan eu

29 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

mansålder tillbaka, och hvilka kammaren vid dessa tillfällen icke Angående
funnit vara för detaljerade. Nu äro visserligen alla dessa saker här
sammanfattade och stälda i rad, med bokstäfver framför, och det ar under- *
väl derför, som våra förslag kunnat förefalla herr Odhner något visningsdetaljerade.
Sä förhåller det sig dock icke, och så har icke heller väsendet.
kammaren förut tyckt. (Forts.)

Såsom af den förste talaren blifvit anmärkt, är det en ganska
väsentlig öfverensstämmelse mellan utskottets förslag och reservationerna.
Det finnes dem emellan en öfverensstämmelse sa val i
klämmarna som i motiveringarna. Jag beklagar endast, att i fråga
om utskottets hemställan klämmarna och motiveringarna kommit litet
i oordning. Till utskottets klämmar hade snarare passat åtskilliga
motiveringar ur vår reservation, och till utskottets motiveringar borde
hafva fogats åtskilliga klämmar ur våra motreservanters förslag; då
hade det hela passat ganska bra ihop.

Den väsentligaste skilnaden mellan oss och utskottet är den,
att då vi föreslå kammaren att nu liksom förut uttala en bestämd
åsigt, då den vänder sig till Kongl. Maj:t, så föreslå deremot utskottet
och våra motreservanter, att kammaren skall lemna ifrån sig hela
saken till en allmän utredning. Särskild! visar sig denna olikhet i
frågan om småläroverken, hvilken fråga vi anse vara den, som är
mest mogen för sin lösning. Jag skall härvid be att få påpeka, att
utskottet i denna fråga har, om jag så tår uttrycka mig, åkt tram
och tillbaka. Å sid. 27 uttalar sig utskottet emot »att läroanstalterna
för meddelande af eu högre medborgerlig bildning i allmänhet anordnas
såsom öfverbyggnader på folkskolan». A samma sida förklarar
utskottet, att dessa öfverbyggnader på folkskolan torde blifva
olämpliga att utföra sin mission, tillgodoseendet af en praktiskt medborgerlig
bildning, om de hufvudsakligen förläggas till småläroverksstäderna.
Men i omedelbart samband härmed säger samma utskott
att »billigheten synes verkligen fordra, att dessa orter i främsta
rummet hugnas med de nya anstalterna». I samma andedrag förutsätter
utskottet såsom möjligt, att de i sådan riktning ombildade småläroverken
skulle just på dessa ställen »visa sig så litskrattiga, att
äfven de större samhällena tillegnade sig dem». A nästföljande sida
synes utskottet icke hafva något emot, att sådana öfverbyggnader
upprättas »der, hvarest särskilda förhållanden kunna göra sådant behöflig!».
Sedan heter det om samma sak sid 32, att om ifrågavarande
öfverbyggnader på folkskolan »inskränkas till ett mindre
antal platser», så skulle några vådor häraf ej behöfva uppstå för
folkskolan i allmänhet. Dessa anstalter skulle ock möjligen, säger
utskottet, »kunna vara på sin plats i storstäder, som hafva ett högt utveckladt
folkskoleväsen och hvilkas bildningsbehof äro så mångfaldiga».

Vidare medgifves, att de »möjligen vid sidan af de ombildade all
männa läroverken skulle kunna blifva till gagn såsom ersättning för
de smärre städernas treklassiga allmänna läroverk och pedagogier».

Och så fogas, till yttermera visso, härtill ännu en fördel med dessa
öfverbyggnader på folkskolan, nemligen att »derigenom tillfälle bereddes
att i vårt land praktiskt pröfva samskoleidén». — Allt detta
utgör en sannskyldig profkarta på diametralt motsatta uppfattningar

N:o 39. 30

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående rörande de af’ oss föreslagna läroverkens nytta eller skada. Ibland
fat offentliga Påstår utskottet, att de skulle vara skadliga, ja rent af vådliga; å
under- andra ställen medgifver det, att de skulle vara till mycken nytta
visnings- både i småstäder och i stora städer. De enda orter, der "de rakt icke
väsendet, skulle passa, vore alltså de mellanstora städerna.

(Forts.) Det synes mig alldeles i sin ordning, att utskottets i denna sak

gjorda framställning utmynnar i en begäran om utredning; men hvad
som beböft utredas, det är nog i främsta rummet hvad utskottet i
fråga om dessa läroverk tänkt eller icke tänkt.

Det har förefallit oss reservanter, som om det icke vore någon
mening i att skrifva och be Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida en
gosse, som först ordentligt genomgått en sådan folkskola, som enligt
den af oss å sid. 55 meddelade tabellen finues i småläroverksstäderna,
och derefter, sedan han vid inträdespröfningen till »mellanskolau»
visat sig hafva val inhemtat folkskolans lärokurser, blifvit under tre
år undervisad i sådana kunskaper och färdigheter, som kunnat göra
honom duglig för det praktiska lifvet — att man, säger jag, skulle
bedja Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida en sådan gosse skulle kunna
sägas hafva i den treåriga mellanskolan erhållit ett utöfver omfånget
af folkskolans verksamhet utsträckt mått af allmänt medborgerlig
bildning. Ty att så är förhållandet, synes oss vara så sjelfkärt,
att en hemställan om utredning häraf förefaller oss rent af orimlig.

Likaledes har det förefallit oss orimligt att be Kongl. Maj:t låta
utreda, huruvida en sådan öfver omfånget af folkskolans verksamhet
utsträckt allmänt medborgerlig bildning borde få meddelas icke blott
vid en sorts läroverk utan äfven vid andra. Det förefaller mig i
sanning, som om ingen utredning skulle kunna behöfvas derom, att
man borde få tillfälle till erhållande af sådan undervisning äfven vid
andra anstalter än de allmänna läroverken.

Likaså hafva vi icke funnit det rimligt att, såsom herr Boethius
velat, bedja Kongl. Maj:t utreda, huruvida latinstudiet skall begynna i
sjette klassen eller i den femte, eller i den fjerde, eller i den tredje,
eller möjligen i den andra, eller kanske till och med i den första.
Alla dessa möjligheter hafva ju under senaste mansåldern varit debatterade,
och i sin reservation uttalar sig herr Boethius icke för
någon viss klass, utan vill endast, att det i allmänhet skall undersökas,
huru många årsklasser gymnasiet bör omfatta nedåt, och således
dermed äfven i hvilken klass under den sjette som latinstudiet
bör begynna.

Flere föregående talare hafva mycket talat om den af oss föreslagna
allmänt medborgerliga examen och hvad densamma bör omfatta,
hvarvid man särskild! uppehållit sig vid de främmande språken.
Utskottet ordar i detta sammanhang om det förhållandet, att vi
svenskar tillhöra ett kulturområde, der vårt språk icke är det förherskande,
och om nödvändigheten för oss att vara hemmastadda i
flera främmande språk, på det att vi måtte kunna hälla oss i nivå
med »hela den bildade verlden». Detta tal skulle jag kunnat fatta,
om här vore fråga»om universitetsmän, eller till och med endast om
studenter. Men vi skola komma ihåg, att här är fråga endast om

31 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

15 års gossar, hvilka vid den åldern skola gå ut i det praktiska e

lilVet. Frågan blir då denna: är det verkligen nödvändigt att gossar, ^ offentliga
som sluta skolan vid denna ålder för att gå ut i det praktiska lilvet, under-''
skola hafva läst två främmande språk? Vi för vår del In icke trott sådana visningsanspråk
vara nödvändiga eller ens lämpliga. Professor Boethius yttrade, väsendet.
att Dom man vill vara uppriktig», måste man erkänna, att en sådan gosse (Forts.)
måste hafva läst två främmande språk, och lektor Dariu använde
ett något liknande uttryck, då han sade, att om man vill taga saken
»på allvar», så måste man medgifva, att eu gosse i denna ställning
måste kunna två främmande språk. Nu skall jag i denna punkt,
der man kan bestrida min behörighet att uttala ett eget omdöme,
skjuta framför mig en auktoritet, som möjligen kan gorå något intryck
på mina båda ärade motståndare, nemligen eu universitetsman.

Såsom eu och annan här i kammaren möjligen torde erinra sig,
förekom vid det senaste stora nordiska skolmötet här i Stockholm
en diskussion om folkskolan som bottenskola. Jag hade derunder
den äran att få bryta en lans med en af våra mest framstående och
förtjente spiåkmän, professor J. A. Luudell i Upsala. Striden fördes
principielt, kanske alltför rnymket principielt till och med. 1 sitt inledningsanförande,
hvari lian på det bestämdaste uttalade sig mot
en allmän tillämpning af principen om folkskolan såsom bottenskola,
framkom han emellertid med ett förslag, som alldeles öfverensstämde
med det herr Hammarlund och jag framlagt angående småläroverken.

Ja han gick till och med vida derutöfver, i det han ville på samma
sätt ombilda de femklassiga allmänna läroverken till öfverbyggnader
på folkskolan. Han yttrade sig dervid äfven angående den allmänt
medborgerliga examen, hvaruti undervisningen vid dessa ombildade
småläroverk skulle utmynna. Han vide, likasom vi, hafva denna allmänt
medborgerliga examen adagd vid 15 ä 16 års ålder; han ville
göra den till kompetensvilkor för inträde i vissa verk, och för att
ställa den rigtigt högt i rang ville han gifva dem namnet »lilla
studentexamen», lör att sålunda luta den fa något med åt den ligtiga
studentexamens lockande glans. Hans förslag val, att man skulle
indraga småläroverken och de femklassiga läroverken samt i stället
lemna statsbidrag (jemte bidrag från kommunen) för utvidgning af
folkskolan i de städer, som nu hafva dessa läroverk. »Af respekt för det
bestående», sade han, »kunde man i de städer, som nu hafva 5-klassigt
läroverk, gifva folkskolan en öfverbyggnad af 3 klasser utom de 4,
som den etter normalplanen har. Med tillägg af två småskoleklasser
finge vi alltså en bildningsgång på 9 år. Dessa utvidgade folkskolor
borde få öfvertaga de nuvarande läroverkens hus och undervisningsmateriel
samt af statsmedel få lön till tre lärare. Statsverket skulle
således gorå en årlig besparing af bortåt 300,000 kronor.» Bland de
ämnen som i dessa praktiska läroverk skulle förekomma utöfver
folkskolekursen, nämner denne framstående språkman främst »ett
främmande språk» — märk väl: ett främmande språk.

Ja»- skall nöja mig med att anföra detta för att visa våra lärda
motståndare, att andra lärda män kunna upprigtigt och på allvar
dela vår mening i detta fall, nemligen att eu sådan allmänt med -

N:o 89. 32

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående ^ borgerlig examen, som enligt vår gemensamma mening borde afläggas
det offentliga v!^ ^ ftl’s ålder ocl> som skulle gifva kompetens till inträde

under- y v>d vissa fackskolor och anställning i vissa statens verk, icke nödvisnings-
vändigt fordrar kännedom om mer än ett främmande språk.
väsendet. Herr Boetbius rigtade, för att styrka sitt påstående, att två språk

(Forts.) skulle för nu ifrågavarande ynglingar vara alldeles nödvändiga, deu
frågan till kammaren: icke vill väl kammaren, att dessa gossar icke
skola lära sig arbeta utan att de skola fä gå i skolorna och blifva
lata? Derför måste man, menade han, låta dem lära sig två främmande
språk, ty eljest vore det fara värdt, att de blefve lata.

Något derefter visade det sig emellertid att, om han lyckades
få in sina två främmande språk i den allmänt medborgerliga bildningskursen,
så kunde han icke reda sig med fem läroår, utan nödgas
sätta till ett sjette. Praktiskt måste detta betyda att, om de nuvarande
femklassiga läroverken skola blifva dugliga såsom allmänt
medborgerliga skolor, så måste samtliga dessa läroverk förses med
en sjette klass- och att, om de tre-, två- eller enklassiga småläroverken
skola göras dugliga för samma syfte, sä måste de förses med
tre, fyra eller fem nya klasser.

Nu vill jag med anledning häraf å min sida rigta den fråga till
kammaren: icke är det väl kammarens mening att någonsin gå in
på att utvidga samtliga våra femklassiga läroverk och småläroverk
till sexklassiga? Och icke tror väl heller någon, att kommunerna,
som, när de år 1885 och 188(3 fiugo yttra sig angående de då föreslagna
»kommunalskolorna», med händer och fotter visade ifrån sig
hvarje tanke på bidrag med en tredjedel af lärarnes löner, att de
nu skulle åtaga sig den nya börda, som blefve förenad med tillökningen
af deras läroverk till nämnda antal klasser?

Här har från våra motståndares sida mycket talats om att det
icke vore så noga, om kammaren frånginge hvad den förut beslutat
rörande småläroverken och första klassens indragning, ty nu, säger
man, befinner sig saken i ett helt annat läge än någonsin förut, och
det skulle derför icke vara någon inkonseqvens, om kammaren i
betraktande af dessa splitter nya förhållanden, skulle modifiera sina
föregående beslut.

Jag ber att på det bestämdaste få protestera häremot, och det
är icke utan att dessa utförliga historiska öfversigter, som förekomma
i vår reservation, hafva haft äfven det lilla bisyftet att gifva våra
ärade motståndare en väl behöflig repetitionskurs i läroverksreformens
riksdagshistoria. Om de haft tid att genomögna dessa öfversigter,
så skulle de funnit att deras försäkringar om att läroverksfrågan nu
skulle befinna sig på en helt annan ståndpunkt än förut, äro fullkomligt
grundlösa.

1 nu föreliggande motioner förekommer i sjelfva verket ingenting
nytt — åtminstone göra vi icke något anspråk derpå — utan det är
endast denna kammares gamla önskemål, som här återkommit i en
smula modifierad gestalt. Man har visserligen under senare tiden
på möten samt i broschyrer och dylikt börjat mera allmänt tala om
behofvet af eu allmänt medborgerlig bildning samt om läroverkens
omdanande till en allmänt medborgerlig skola och införande af en

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

praktisk afslutningsexamen vid 15 å 16 års ålder o. s. v. Men att Angående
tro, det Andra Kammaren icke skulle käft reda på detta eller tänkt ''

derpå förr än just nu, efter herr Boethii motion, det måste åt- under-J

minstone vara omöjligt för hvar och en, som tagit någon reda på hvad visningssom
i denna kammare uttalats åren 1868, 1870, 1880, 1881, 1892 väsendet.
och 189)5 samt vid mångfaldiga andra tillfällen. Det säges visser- (Forts.)
ligen i utskottsbetänkande!, att Andra Kammaren då skulle fäst tig
endast vid latinet, men detta påstående beror nog derpå, att utskottet
tagit illa reda på hvad kammaren vid dessa tillfällen verkligen
uttalat sig för. Det förhåller sig nemligen icke alls så, som utskottet
här säger, utan Andra Kammaren har verkligen flera gånger påyrkat,
att den nedre delen af läroverket skulle ombildas till en allmänt
medborgerlig skola. Det är visserligen sant, att detta alltid yrkats
i samband med latinfrågan. Men anledningen härtill har naturligtvis
icke varit hänsynen till latinet i och för sig, utan helt enkelt den
omständigheten, att latinet markerar gränsen mellan den nedre delen
af läroverket, som skulle meddela allmänt medborgerlig bildning,
och den öfre som skulle grundlägga »lärd» bildning. Det är detta,
som medfört, att läroverksfrågan så ofta framträdt i formen af latinfråga,
och härom har kammaren också varit fullt medveten.

Här har åtskilligt talats om folkskolans ställning till nu ifrågavarande
reform. I fråga härom skall jag till en början be få anmärka,
att om det är ganska svårt att motbevisa åtskilligt af hvad våra motståndare
i detta afseende yttrat, så beror detta derpå, att de icke
användt klara och påtagliga grunder utan fast mera sökt öfvertyga
genom ett blomstrande bildspråk. Sålunda hafva de sagt, att man
icke bör »degradera» folkskolan till ett »underlag» eller till en
»förstuga» för läroverket eller göra henne till »tjenarinna» för detta
att man måste låta henne »behålla sin sjelfständighet oförkränkt»,
icke »utsätta, henne för något tryck, som kan tynga på hennes
organisation», icke »förrycka henne från hennes egentliga bestämmelse»
o. s. v. Om alla dessa bilder vill jag anmärka, att de kunna användas
mot snart sagdt hvad som helst. Om det icke duger, att
folkskolan »degraderas» till eu »tjenarinna» åt mellanskolan, hvarför
skulle man då icke lika gerna kunna säga, att småskolan icke får
degraderas till en tjenarinna åt folkskolan, eller att gymnasiet icke
får göras till en tjenarinna åt universitetet? Och om man säger, att
folkskolan nödvändigt måste få behålla sin egen »spets», öfver hvilken
bild en föregående talare icke alldeles utan fog gjorde sig munter,
hvarför skulle icke förhållandet vara detsamma äfven med småskolan
och gymnasiet?

Med sådana bilder bevisar man enligt min tanke ingenting.

Det är för (ifrigt i fråga om läroverkets förhållande till folkskolan
synnerligen intressant att se, huru motståndarne till ett samband
dem emellan oupphörligen måst vika tillbaka från den ena
ställningen till den andra, men derunder fortfarande användt alldeles
samma vapen och stridssätt.

Jag ber att i detta afseende få erinra om huru det var ungefär
ett hälft århundrande sedan. Då var det den allmänna meningen,
att barn, som skulle förvärfva eu högre bildning, icke kunde gå i
Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 39. 3

N:o 39. 34 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående småskolan, utan måste redan från sex? års ålder sättas in i en
ändrvigar i särskild »förberedande» skola. Man ansåg nemligen då, dels att den
under*90 högre bildningen måste grundläggas redan vid aenna ålder,-dels att
visnings- det icke dugde att beröfva småskolan hennes sjelfständiga ställning och
väsendet, förrycka henne från hennes bestämmelse. För ungefär femton år
(Forts.) sedan var man allmänt ense om, att sådana barn kunde få genomgå
småskolan, men sedan, menade man, finge de icke fortsätta i folkskolan,
utan måste ingå i en förberedande klass till läroverkets
lägsta klass; annars skulle den högre bildningen icke få tillräcklig
förberedelsetid åt sig anslagen, och den egentliga folkskolan skulle
beröfvas den sjelfständighet, som henne tillkommer.

Nu äro vi, efter 1894 års riksdagsskrivelse och den förändring
af läroverksstadgan, som med anledning häraf egde rum, så långt
komna, att sådana barn kunna få genomgå småskolan och folkskolans
första års klass, men derefter måste de — säger man — gå in i
läroverkens första klass, ty i annat fall skulle deras finare bildning
icke kunna rätt grundläggas, och folkskolans andra, tredje och fjerde
års klasser skulle förlora sin sjelfständighet. Nu kommer utskottet
i år och säger: Jo, ett steg längre kunna vi gå, barnen kunna få
genomgå småskolan samt folkskolans första och andra årsklasser,
men sedan måste de ingå i motsvarande läroverksklass, den nuvarande
andra; i annat fall går det på tok med grundläggandet af
deras högre bildning, och folkskolans tredje och fjerde årsklasser
skulle förlora sin sjelfständiga ställning.

Längre än så äro vi ännu icke komna här i Sverige. Men förflytta
vi oss till vårt grannland Norge, så skola vi finna, att der är
ytterligare ett steg taget. Der finnes sedan år 1869 en s. k. middelskole,
omfattande åldern 9—15 år, alltså sexklassig. På grund af
upprepade framställningar från stortinget är nu en genomgripande
reform af denna skola i görningen, naturligtvis sedan man infordrat
»erklseringer» från alla möjliga myndigheter. Man har nu kommit
så långt, att i den kommission, som haft att behandla frågan, den
allra konservativaste af samtliga medlenunarne medgifvit, att middelskolen
mycket väl kan vara femklassig, således ungefär öfverensstämmande
med hvad vi här förordat rörande de femklassiga läroverken.
Majoriteten föreslår emellertid, att den skall blifva fyrklassig.
Barnen skulle således — för att använda våra svenska benämningar
— genomgå småskolan samt folkskolans första, andra och tredje
årsklasser, och först derefter öfvergå till middelskolen och grundlägga
sin högre bildning. Så långt har äfven Kongl. Maj:t i Norge kommit,
att detta förslag nu föreligger i form af regeringsproposition. Dessutom
bör märkas, att det inom nyss nämnda kommission finnes en
minoritet, bestående af två högt förtjente skolman, hvilka yrka, att
»middelskolen» helst bör göras treårig, d. v. s. att barnen skola
genomgå småskolan och fyra folkskoleklasser och först derefter
inträda i den treåriga »middelskolen», hvilken fullständigt motsvarar
den treåriga mellanskola, som vi i vår reservation förordat.

När man betraktar denna utvecklingshistoria och ser, huru motståndarne
till sambandet mellan folkskolan och det allmänna läroverket
tid efter annan måst flytta sig från den ena förskansningen

35 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. in.

till den andra utan att kunna finna några andra vapen än de ganda ut- Angående
slitna, så för man det intrycket, att man befinner sig inför eu armé, ändringar i
som är på reträtt och som måste låta drifva sig tillbaka just till ilen det under i9<l
punkt, som minoriteten i den norska kommissionen och som vi i vår visningsreservation
utpekat såsom den enda hällbara, d. v. s. att de slut- väsendet.
ligen måste gå in på att låta mellanskolan blifva en öfverbyggnad (Forts.)

på den fullständiga folkskolekursen. Jag tror, att i grunden ingen
kan sväfva i tvifvelsmål om, att derhän kommer det att gå.

Med anledning af det här å nyo upprepade talet, att folkskolan
genom sambandet med de allmänna läroverken skulle »förryckas från
sin egentliga bestämmelse», ber jag att få hänvisa till hvad som
händt på grund af Riksdagens skrifvelse 1894 Det har förut ständigt
sagts, att om läroverken skulle sättas i organiskt samband med folkskolan,
så måste det blifva folkskolan, som skulle nödgas rätta sig
efter läroverket. Men hvad skedde? Jo, folkskolans läroplan undergick
icke den minsta förändring; deremot var det läroverket, som
måste rätta sina fordringar efter folkskolans kurser. Detta var nu
det första att lägga märke till. För det andra har det förut alltid
sagts, att om läroverket skulle rätta sig efter folkskolans kurser, så
måste detta gå till på det sättet, att läroverkets fordringar måste
minskas för att komma ned i nivå med folkskolans kurser. Men
hvad hände? Jo inträdesfordringarna vid läroverket måste i stället
höjas för att komma upp i nivå med motsvarande folkskolekurs! Och
denna höjning var så pass stark, att den väckte temligén stort missnöje
inom vissa kretsar, der man har sina barn vid läroverket; man
tyckte nemligen, att det nu blef för stora fordringar för inträde i
detta senare. Med dessa olycksprofetior gick det således pa samma
sätt, som det vanligen plägar gå med dylika profetior, nemligen att
det som inträffar blir just raka motsatsen till hvad man spått.

Hvad utskottet menar med folkskolans »egentliga bestämmelse»
är ganska lätt att läsa i dess utlåtande. Denna bestämmelse är: att
gifva undervisning åt fattigmans barn. Nu bär utskottet visserligen
icke velat uttrycka sig pa det sättet —• ty det skulle icke låta så
vackert — utan utskottet har satt sig ned och funderat ut, huru detsamma
skulle kunna sägas på ett sätt, som läte litet trefligare. Det
har dervid tänkt på följande sätt: »Fattigmans barn» —det kan man
omskrifva sålunda: »de många, som icke på annat sätt kunna erhålla
bildning.» »Gifva undervisning åt dessa» — det kan man på ett
poetiskt sätt uttrycka här: »räcka dem bildningens bröd.» Sätter
man sedan till »den höga uppgiften» framför, så har man erhållit
denna klingande sats: »folkskolan har den höga uppgiften att särskildt
räcka bildningens bröd åt de många, som icke pa annat sätt
kunna erhålla det», och man har dermed på ett tilltalande sätt fått
sagdt, att folkskolan är eu fattigskola. Om nu någon sedan kommer
och yrkar, att folkskolan skall vara /oZ/cskola i bemärkelsen nationalskola,
d. v. s. eu skola för hela nationens barn utan social åtskilnad,
dä kan man säga, att folkskolan härigenom skulle blifva »otrogen
sin höga uppgift.» Det är nästan, som om man trodde eller ville
påstå, att de fattigas barn skulle blifva på något sätt Jörsummade,
i fall de blandades tillsammans med de mera bemedlades barn. intet

N:o 39. 36

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående kan vara så helt och hållet ogrundadt. Ja den, som är böjd att
det offentliga Päst^ något sådant, skulle jag vilja fråga, om det vore rimligt och
under- lämpligt, att man inrättade t. ex. särskilda kyrkor för fattigt folk,
visnings- samt bemantlade en sådan åtgärd genom att tilldela dessa fattigväsende.
kyrkor »den höga uppgiften att räcka religionens manna åt de många,
(Forts.) gom icke på annat sätt kunna erhålla den » Jag tror, att det icke
behölves mera än denna antydan för att visa ihåligheten af ifrågavarande
vackra talesätt.

Här har talats vidt och bredt om att småläroverkens indragning
skulle förorsaka sådana kolossalt ökade utgifter. I det fallet ber jag
endast att få hänvisa till den tabell, som vi meddelat på sid. 55.
Dep visar för hvar och en, som vill se, att småläroverksstäderna
hafva sina folkskolor i så godt skick, att det alldeles icke skulle
fordras några så ofantliga kostnader för att sätta dem fullt i stånd
att motsvara småläroverkens klasser, så vida de nemligen icke redan
nu äro i det skicket.

Man bar mycket uppehållit sig vid den skolform, som i normalplanen
betecknas med litt. A, och man har sagt, att den förekommer
på sä fä ställen. Hvar och en kan dock se, att den förekommer
på långt flera ställen, än de som här äro i fråga, nemligen
småläroverksstäderna. Dessutom är ju genom tabellen på sid. 108
tydligen visadt, att äfven flera andra andra skolformer, litt. B, C och
D., i fråga om slutmålet nästan fullständigt öfverensstämma med den
skolform, som är betecknad med litt. A., ehuru de i fråga om ordningen
mellan läroämnenas olika delar måste ba sin läroplan inrättad
på ett något olika sätt.

Man har sagt, att folkskolans lärjungar i de flesta af dessa folkskolor
måste blifva försenade i sin utveckling, derför att lärarne
måste sköta två afdelningar på eu gång. Jag ber att i fråga härom
få hänvisa dertill, att kongl. Maj:t flera gånger föreslagit, att småläroverken
måtte ombildas till skolor, der undervisningen skulle vara
så ordnad, att en lärare skulle samtidigt sköta flera klasser, och det
har till och med af Kong!. Maj:t blifvit föreslaget, att Jakobs läroverk
bär i Stockholm skulle ombildas till en profskola, och en profårskurs
der inrättas för lärare, som skulle utbildas att undervisa på detta
sätt, hvari en stor del af våra folkskolelärare äro så hemmastadda,
många rent af till mästerskap. Jag antager, att åtminstone Kongl.
Maj:t vid framläggandet af dessa förslag icke ansett, att ifrågavarande
undervisningssätt nödvändigt måste medföra ett sä synnerligen stort
försenande af undervisningen.

Man har också sagt, att folkskolans klasser hafva så stort antal
lärjungar, att på grund häraf resultaten måste blifva jemförelsevis
små. Ja, detta är rigtigt intill en viss grad. 1 fall klasserna äro
allt för stora, måste detta naturligtvis inverka ogynsamt på undervisningen
och framför allt på uppfostran. Men detta är — jagbetonar
det — sant blott till en viss grad. Det finnes t. ex små
läroverk, som hafva blott fem lärjungar i sina första eller andra
klasser. Min vän Zotterman kämpade nyss manligen för dessa små
läroverk och han tänkte väl dervid särskildt på Vadstena; der är

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

det verkligen enligt statistiken endast fem elever i första klassen. Angående
Jag är emellertid för min del icke alldeles viss på, att en sådan klass^ offentlig
erhåller bättre undervisning än en folkskoleklass på t. ex. SO lär- under jungar.

Härom är jag, som sagdt, icke fullt förvissad, och jag torde visnings i

detta stycke få medhåll af de flesta läroverkslärare. Ty om under- väsendet
visningens godhet stode i rakt förhållande till klassernas litenhet, så (Forts.)
skulle ju vid de flesta högre läroverk undervisningen vara betydligt
sämre än i småläroverkens klasser, då det ju finnes åtskilliga högre
läroverk, t. ex. i Malmö, Göteborg, Gefle o. s. v., der första och
andra klasserna hafva i medeltal 30 lärjungar eller så. Jag föreställer
mig att vår ärade motreservant från Malmö läroverk icke vill
medgifva, att de fem vadstenagossarne nödvändigt måste anses erhålla
bättre undervisning än de trettio malmögossarne.

Mycket mera kunde vara att tillägga. Jag vill emellertid nu
sluta med att påpeka hvad vi reservanter yttrat på sid. 115, der
vi sökt att sammanfatta de fördelar, hvilka skulle vinnas genom förverkligandet
af vårt förslag. Dessa fördelar skulle blifva:

besparingar för statsverket, enär de ifrågasatta nya mellauskolorna
icke skulle komma att kosta staten på långt när så mycket
som de nuvarande småläroverken, och enär indragning af första
klassen skulle ske vid de fullständiga läroverken (hvaremot de femklassiga
skulle fä behålla samma klassantal och alltså blitva hvarken
dyrare eller billigare;

besparingar för den uppväxande ungdomen och dess malsmän,
enär denna ungdom i regeln skulle tidigare än nu är fallet komma
att lemna skolbänken och få egna sig åt praktisk verksamhet;

bättre tillgodoseende af den medborgerliga bildningen, enär såväl
»mellanskolor* som »läroverk» finge till syfte att bibringa sådan
bildning samt kunde organiseras uteslutande med detta mål för ögonen;

minskande af den allt för starka tillströmningen till den lärda
banan, enär en verklig afslutningskurs vore anordnad vid den för
utträde i det praktiska lifvet mest lämpliga åldern.

Och vi anse slutligen, att den vetenskapliga bildningen på intet
sätt skulle lida af vårt förslag, enär vi tro det vara synnerligen
vigtigt, hvad äfven Andra Kammaren många gånger framhållit, att
den lärda banan icke bör definitivt väljas, förrän ynglingen sjelf och
hans målsman kunna hafva någon aning om, huruvida han verkligen
passar för denna bana eller icke.

Herr talman, jag yrkar bifall till vår reservation.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag ber om ursäkt,

att jag ännu en gång uppträder, men här hafva anmärkningar blifvit
frarastälda, som äro sä direkt rigtade mot utskottets motivering, att
jag anser mig skyldig att försvara den.

Ilerr Berg anmärkte mot utskottet, att det på ett ställe skulle
hafva sagt, att det vore olämpligt att hafva mellanskolor i småstäderna,
och på ett annat ställe, att det kunde vara lämpligt. Ja, men han
citerade icke rigtigt. På förra stället säger nemligen utskottet, att
om dessa mellanskolor uteslutande förläggas till småstäderna, så komma

K:o 89.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

äidrtonride icke.,att.så gagna eu allmänt medborgerlig bildning, som afsetts;
det offentliga^ förnämligast i stora industricentra, i de större samhällena,

under- som medborgerliga skolor behöfvas. På andra stället säger åter
visnings- utskottet, att om nu de allmänna läroverken äro ombildade till sådana
väsendet, medborgerliga skolor, sa att de finnas i alla större städer, ja dä kan
(forts.) man möjligen tänka sig, att i en småstad en sådan fornt kunde vara
lämplig. Men utskottet vågar icke påstå det, och derför begär det
en utredning.

Vidare sade herr Berg, att det är väl bra besynnerligt att komma
och fråga Kongl. Maj:t, huruvida en medborgerlig bildning skall få
meddelas vid dessa läroverk. Nej, det är icke det vi föreslagit, utan
vi hafva föreslagit en undersökning, huruvida dessa mellanskolor
kunna föra fram till den examen, som är ifrågasatt. Man kan nemligen
tänka sig en annan möjlighet, nemligen att en sådan skola kan
meddela medborgerlig bildning, ehuru den icke för fram till denna
examen.

Vidare med afseende på språken säger herr Berg, att två språk
kunde vara behöfliga, i fall fråga vore om universitetsmän. Mine
herrar, är det inga andra än universitetsbildade, som behöfva kunskap
i två främmande språk? Behöfva icke industriens män det?
Och skola icke just ur dessa skolor industriens män utgå? Och kan
man icke, tilldess ynglingarne uppnå eu ålder af 15 å 16 år, bibringa
dem så stor kunskap i två främmande språk, att de hafva nytta deraf
för framtiden, om skolans program icke genom andra ämnen är
öfverlastadt?

Vidare påstod herr Berg, att jag skulle hafva sagt, att två främmande
språk borde läsas, för att pojkarne icke skulle vara lata.
Nej, jag bär velat såga, att om det är nyttigt för gossarne att lära
sig två språk, man icke bör vara så rädd om deras tid, att man
hindrar dem derifrån blott för att låta dem vara lata.

Herr Berg påstod: att det af utskottets tanke, att de treklassiga
läroverken skulle kunna ombildas i samma stil som de allmänna
läroverken, skulle följa, att de treklassiga läroverken borde upphöjas
till sexklassiga. Nej, detta följer alls icke, ty man kan mycket väl
tänka sig, att de treklassiga läroverken förblifva treklassiga liksom
nu, fastän de ombildas i praktisk rigtniug. Hvad jag särskildt menar
är, att om en kommun sedermera vill åtaga sig de kostnader, som
äro förenade med att ett dylikt läroverk ombildas till fullständigt, det
då också bör finnas möjlighet dertill för den kommunen; men det
har aldrig varit min mening, och jag har aldrig sagt och aldrig kunnat
tänka mig, att staten skulle upphöja alla treklassiga läroverk till
dylika fullständiga medborgareskolor.

Herr Berg påstod vidare, att utskottet hade sagt, att Andra
Kammaren förut icke brytt sig om någon annan reform än latinets
afskaffande. Det har utskottet icke sagt, utan utskottet har sagt:
»Att inskränka latinets studium och allt mera höja reallinien ansågs
vara nästan det enda» — således icke »bara» det enda, som herr
Berg säde — »som behöfde göras». Och vidare har utskottet sagt
detta, icke om Andra Kammaren, utan såsom en allmän reflexion, och
har dervid kanske mest tänkt på 1882 års läroverkskomité. Men

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

utskottet vågar dock påstå, att man äfven i allmänhet vid den tid- {

punkten mycket skarpt fäste sig vid den synpunkten, då det var dgt off^tliga
fråga om att reformera läroverken. Det är sant, att 1880 års tillfälliga underutskott
äfven tänkte sig en inskränkning af språkstudiet i allmänhet, visningsmen
1880 års tillfälliga utskott lättade icke på matematikuudervis- väsendet.
ningen på reallinien, och 1880 års tilltålliga utskott afvisade hen or s.
Axells förslag, att man skulle bilda eu afslutningskurs af skolan i
motsats mot gymnasiet. Och derför vagar jag bestrida herr Beigs
påstående, att ingå andra förhållanden nu föreligga, än som förr vant
för handen. Det har icke förut varit föreslaget att ombilda kela det
allmänna läroverket till en praktisk skola, slutande med en medborgerlig
examen. Det har icke varit föreslaget. Men det är det, som är
föreslaget nu, och det är det som gör skilnaden i situationen.

Derefter, mine herrar, skall jag be att få yttra några ord om
den stora principfråga, som här nu på senare tider vid diskussioner
trädt i förgruuden, nemligen den frågan, huruvida folkskolan bör i
sin helhet vara bottenskola för det allmänna läroverket. Det är lätt
att förstå, att, när en så stor sak framstod för vårt folk som en allmän
folkundervisning, man vid densamma skulle fästa många förhoppningar,
som kanske icke alla sedan ha realiserats. Nu är det en
tanke, som genom sin enkelhet är mycket tilltalande, och det är den
tanken, afl man först skall draga försorg om en medborgerlig bildning
och så grunda all speciel bildning på denna. Ja det enkla
plägar vara tilltalande, men det är icke sagdt, att det enkla alltid
är det praktiska. Det vore t. ex. mycket enkelt, om man besådde
sin egendom med blott en sorts säd, men icke tror jag, att det vore
så synnerligen praktiskt, då ju egendomen har flera ändamål att tillgodose.
Och så förhåller det sig ock med uppfostran, och derför är
det icke heller praktiskt att anordna densamma efter en allt för
enkel schablon.

Under detta tal om folkskolan som bottenskola ha manga olika
åsigter framställs, och på ömse håll har man, som helt naturligt är,
icke alltid varit sä klar. För mig ställer sig saken mycket enkel
och helt praktisk. Vore det t. ex. hos oss så, som det var hos forntidens
greker, att modersmålet tillika vore det enda kulturspråket,
då kunde jag tänka mig en sådan anordning, men nu är det icke så.

Nu måste vi lära oss främmande språk för att få en högre medborgerlig
bildning, och för att den, som skall göra det, må komma

förr ut i verlden, måste han få börja dermed i god tid. Han får då,

så att säga, på köpet den allmänna språkbildning, som folkskolan

kan meddela genom sin undervisning i svenska språket. Men skall
en gosse till en början lära sig modersmålets grammatik och först
vid 12 å 13 års ålder få börja med främmande språk, så försenar
detta honom, och vi ha icke råd att försena våra ynglingars utträde
i lifvet.

I sammanhang härmed ber jag att få bemöta herr Wallis, som
åberopade sig på förhållandena i Amerika. Om amerikanarne gäller
precis detsamma som om forntidens greker. Amerikanarne, som
beherska en kontinent och tala ett vcrldsspråk, ha icke detta behof
af att lära sig främmande språk, som hos oss gör sig gällande.

N.o 39. 40 Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändrhvmr i Pch detsamma skulIe kunna i viss män säges om Schweiz, från
det offentliga “Vllket laud man afven PlaSar hemta exempel. Der har barnet
under- åtminstone ett stort kulturspråk, i vissa trakter två stora kulturspråk
visnings- — tyska och franska - så att säga till skänks, ty dessa språk
väsendet, talas af folket. Vårt språk åter är icke något stort kulturspråk, och
(Forts.) vi måste derför genom studier inhemta kännedom om alla sådana.

Af denna orsak måste den, som vill förvärfva en högre bildning,
hos oss börja tidigare med studiet af de främmande språken. Det
är en helt enkel och praktisk sak.

Men folkskolan skall ju såsom bottenskola medföra så stora
sociala fördelar! Hvad dessa sociala fördelar angår, äro de af två
olika slag. Den ena sociala fördelen skulle ligga deri, att det blefve
lättare för de fattigare ynglingarne att gå öfver till den lärda skolan.
Den fördelen skulle också verkligen vinnas, om folkskolan blefve
bottenskola. Men vi ha ju redan nu ernått denna fördel derigenom
att man direkt från folkskolan kan erhålla inträde i allmänt läroverk.
— Den andre sociala fördelen, af hvilken man väntar så mycket,
skulle ligga deri, att det blefve en sammanblandning mellan de olika
samhällsklasserna. Härvid ber jag att få anmärka, att denna sammanblandning
redan finnes vid våra allmänna läroverk, och detta visar,
att det ingalunda är några ståndsfördomar, som hindra föräldrar
inom de högre samhällsklasserna att sätta sina barn i folkskolan,
utan orsaken ligger helt enkelt deri, att folkskolans undervisning
dels måste vara långsammare, då ju antalet lärjungar här är betydligt
större än motsvarande antal vid de allmänna läroverken, dels icke
omfattar främmande språk. Gör man folkskolan till en bottenskola,
så blir följden den — derom kunna herrarne vara så förvissade som
om något, och vi ha exempel derpå just från Norge — att de rikare
hemmen sätta sina barn icke i folkskolan, utan i privata skolor, och
då först få vi en verklig klasskilnad. Men vi få också något annat.
Dessa privata skolor komma för visso att anordnas på det mest
ändamålsenliga sätt, och de lärjungar, som gå ut ur dem, komma då
att ega bättre insigt särskildt i de lefvande språken än hvad
händelsen vore med dem, som ginge ut ur statsskolorna. De förra
lärjungarna skulle således hafva ett gifvet försteg framför dem, som
genomgått statsskolorna. Således skulle på det sättet rikedomen
blifva ett medel att hjelpa ynglingar ur de burgnare klasserna fram,
före de fattigare lärjungarne, under det att i våra skolor, såsom vi
nu ka dem, der den fattige sitter bredvid den rike, det endast är
begåfningen, som gör sig gällande. Det är hvad herrarne skulle
vinna genom denna demokratiska reform, som synes vara så vacker.

Vidare skulle ju allmänheten och kommunerna göra en stor vinst!

I detta hänseende ha nu reservanterna och särskildt herr Berg något
modifierat sin uppfattning på grund af de i viss mån besvärliga
siffror, som utskottet anfört, nemligen att af skolor med fyra lärare
— litt. A-skolorna — år 1894 endast lunnos 116 bland rikets 4,670
egentliga folkskolor, och åt dessa 116 lågo endast 19 i landtkommuner.
Hela antalet kommuner i riket uppgår till 2,489. Det är ju klart,
att, om landtkommunerna skola få någon nytta af den reform, som här
satts i fråga, dessa kommuner måste anordna sådana skolor, ty eljest

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 39.

få

visnings väsendet.

(Forts.)

å familjerna på landet ändå skicka bort sina barn åt hviska de
vilja skaffa en högre bildning än folkskolans, men i detta tall icke det offentliga
till sådana skolor, som äro särskildt egnade att bibringa sina aiumner under.
eu sådan, utan till folkskolor på andra platser. I sådant fall skulle
dessa familier naturligtvis hellre sända sina barn till privata skolon

Men, sade herr Berg, det är ju icke fråga om laudtkommunerna,
utan endast om de här småstäderna, och de borde väl kunna na
sådana der litt. A.-skolor. Ja, så står det verkligen i reservationen,
på sid. 59 hö^st upp, men gå vi längre néd, finna vi, att reservanterna
ändock mena, att »mellanskolorna» skulle komma till nytta
äfven för städernas omnejd, d. v. s. för landsbygden.

Såsom det nu är stäldt — mena de — maste föräldrarne tidigt
skicka bort sina barn, men får småstaden en sådan här skola, behotver
omnejden, d. v. s. landtkommunerna, skicka barnen till smastaden
först vid deras mognare ålder. Men blifva icke da just Jandtkommuner
tvungna att skaffa sig sådana här A-skolor, och goia
de det icke, hvad ha de då för nytta af »mellanskolorna» ? Nu
säges det, att det icke blott är A-skolor, som afses utan äfven
andra med samma mål, d. v. s. som ha flere lärare. Da ber jag a
få upplysa derom, att samtliga antalet skolor, som ha flere an en
lärare äro 480. Återstår i alla fall, som herrarne finna, ett par tusental
kommuner, som skulle behöfva skaffa sig dylika skolor.

Hvilketdera tro herrarne nu blir billigast — att kommunerna pa
detta sätt drifva upp sitt folskoleväsen, eller att hålla ett mindre

antal allmänna läroverk? ,.

Hvilken skulle få nytta af att drifva upp kommunernas folkskolor
på detta sätt? Jo, de få familjer, som tänka skicka bort sina

barn för att få en högre uppfostran. År det då billigt, att de omgå

medlemmarne af kommunen, som icke ämna göra det, skola nodgas
utvidga sin skola och betala den proportionella kostnaden härtor.

Andra Kammaren var härom dagen mycket betänksam, da det
gälde frågan om att införa ämnet hygien i folkskoleiäraresemiuarierna,
ty man fruktade, att det skulle förorsaka dryga kostnader, bor
min del ansåg jag den fruktan vara öfverdrifven, men det vill

jag såga herrarne, att här är det någonting, som verkligen bolde
gifva anledning till betänksamhet. Ty får man igenom detta, sä

blir konseqvensen den, att man söker drifva upp folkskolan sa högt
som möjligt. År detta nu nödvändigt för allmänheten — den störa
allmänheten — behöfva alla barn en sådan utvecklad folkskola för
sin uppfostran, ja, dä böra vi göra denna anordning. Men är det
icke meningen, att den stora massans barn skola gå igenom eu sådan
litt. A-skola, då kan jag icke finna, att det är något skäl att inrätta

sådana till förmän för ett fåtal. ..... u

Ja det är den stora principiella skilnaden mellan utskottet och
reservanterna, och det är denna skilnad, som utskottet ansett sig vara
skyldigt att klarlägga inför kammarens medlemmar, på det de skola
veta, hvad frågan gäller, innan de gifva sig in på systemet: folkskolan
i dess helhet bottenskola, så att de icke må gå in på den
saken med förbundna ögon.

Sedan skall jag be att fä yttra något om hvad herr Berg anförde

N:o 89.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

visnings väsendet.

(Forts.)

ändringar i “ ,lcke ^ol^kolan skulle ha någon skada af att på detta sätt
det offentliga e? oottenskola. Dervid hade herr Berg en parallel, som var
under- bra olyckligt vald.

..... ^an .sa(^e»0 att om folkskolan behöfver sluta i egen spets, så behotver
ock smaskolan detta. Nej, ruine herrar, folkskolan skall föra
ut i lifvet, smaskolan skall föra in i folkskolan. .Skall då småskolan,
som för in i folkskolan, sluta med egen spets? Det flas ju ingen
rimlighet i detta. Jo

Vidare sade han, att en sådan der egen spets borde då också
finnas för gymnasierna. Men gymnasiernas mål skulle ju vara att
tom. till universitetet, då deremot folkskolan såsom medborgarskola för
ut i lifvet. Det finnes ju ingen rimlighet i det heller. Herr Berg
ansåg vidare, att vi blott hade användt fraser, när vi sade, att det
skulle förrycka tolkskolans verksamhet, om man genomförde en sådan
reform Lyckligtvis ha reservanterna försett mig med medel att visa
„ru „ \ verkligheten i detalj, skulle taga sig ut att på detta sätt
gorå folkskolan till en bottenskola.

På sid. 57 heter det: »Denna inverkan skulle ingalunda bestå
deri, att de lordringar, hvilka i qyantitativt afseende nu ställas på
den egentliga folkskolans undervisning, derigenom skulle blifva på
minsta sätt uppskrufvade utöfver det mått, som betingas af denna
skolas eget omedelbara ändamål. Tvärtom skulle genom hennes
förseende med en öfverbyggnad större möjlighet vara beredd för en
behöflig begränsning i nämnda hänseende. Hittills, då äfven för de
mera studiebegåfvade bland hennes lärjungar ingen för dem lämplig
fortsättningskurs stått öppen, har vid undervisningsplanens uppgörande
den frestelsen legat nära till hands att i sjelfva folkskolekursen inrymma
ett och annat, som man ansett önskvärd! och nyttigt, men
tor hvilket barndomsåldern egentligen saknar mottaglighet* 1 samma
män som praktiska öfverbyggnader på folkskolan komme till stånd
skulle denna frestelse emellertid vara undanröjd; den högre folkskolan
skulle da öfvertaga hvad som hörde öfvergångsäldern till, och barndomsskolan
skulle kunna begränsa sig till sådant, som enligt erfarenhetens
vittnesbörd verkligen kan på barnets ståndpunkt andligen
smaltas och tillgodogöras.

Mine herrar, hvad betyder det här i verkligheten? Jo, såsom det
nu ar, dä folkskolans egentliga uppgift är att vara bildningsanstalt
för de barn, som ej hafva någon anuan, så gifver man dessa barn
sa mycket som möjligt, meddelar saker, som kanske icke passa för
deri lågt begatvade, men som en rikt begåfvad gosse kan tillgodogöra
sig äfven på barndomsålderns utvecklingsstadium och sedan kan hafva
nytta af för hela lifvet. Men om man får den här öfverbyggnaden,
dä skall man gå till väga på annat sätt, ty de folkskolans barn, som
ha någon begåfning, kunna då, menar man, gå igenom denna öfverbyggnad^
År det då meningen, att alla sådana barn skola in i
»me lanskolan»? Tro herrarne, att de, som kommit dit, sedan vilja
bil kroppsarbetare, men kan det icke vara nyttigt, att äfven bland
kroppsarbetarnes klass finnes folk med goda hufvudeii? Hvart skall
det för öfrigt taga vägen, om man försöker att göra läskarlar af
hela var manliga ungdom? Nä, det är ju omöjligt, men derför kommer

N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

det ock att gå så, att en mängd fattiga barn då som nu få nöja sig
med folkskolans kurs Men under det att de begåfvade bland dessa ^
nu kuuna få litet mera kunskap till nytta för sin framtid, än som underpassar
för de mindre begåfvade, så skulle de då icke längre få det. visningsEller
med andra ord: Sedan folkskolan blifvit så lycklig, att sönerna väsendet
till handlanden X. och rådman Z. kommit in der, så, emedan dessa (Forts.)
ha tillfälle att gå igenom öfverbygguaden, skola de fattiga arbetarnes
söner icke mera få den högre undervisning, som förut meddelades
dem, när skolan förberedde för direkt utträde i lifvet.

Jag är ju eu förstockad aristokrat och reaktionär, som herrarne
veta, och det beror förmodligen derpå, att jag icke kan förstå det
fina i denna demokratiska kråksång För ölrigt beklagar jag, att
herr Berg kom med ett yttrande som innebar, att det skulle \aia
något slags förnedrande för folkskolan att vara en fattigskola. Jag
hade annars i mitt oförstånd ansett det vara en mycket hög uppgift
att tjena de fattiga, och jag skall ytterligare öka mitt syndaregister
att begagna blomsterspråk med att vara så djerf att rent åt citera
en skald. Jag vill nemligen på undervisningen tillämpa hvad en
sådan sagt om sången, att han skattar högst:

»den enkla form, som tuseuden förstå,

den form, som frambär kraftigt hvardagsbröd

till tjenst för hunger, ej för öfverflöd.»

Och är det så, att folkskolan bär fram bildningens bröd åt dem,
som hungra, då vet jag sannerligen ingen högre uppgift.

Jag tror icke att folkskolan blir något bättre, när den till äfventyr
fått en handlandes eller patrons son att undervisa, än när den
helt står de fattige till tjenst.

Det finnes två sorts sätt att komma sig upp här i verlden för
den enskilde: det ena är att man söker sällskap med personer, som
man tycker stå öfver sig; det andra sättet är, att man söker fylla
sitt kall, det må synas huru obetydligt som helst, så manligt och
kraftigt som möjligt, att man söker vara sig sjelf trogen.

Jag vet nog, att de herrar, som ifra för att tolkskolan skall bil
en bottenskola, göra det i bästa mening. Men mig töreialler det, som
om de med afseende på institutionen kommit in pa den förra origtiga
vägen, dä de synas tro, att folkskolan skall bli för mer. derför att
den blir ett slags bihang, sällskap till en skola med andra uppgitter.

Jag ber ännu en gång att få framhålla, att för mig synes det
vara folkskolans högsta och största uppgitt att just tjena de tattige,
tjena dem, som intet annat bildningsmedel hatva. Och hvad parallelen
med fattigkyrkorna beträffar, så är den alldeles misslyckad, ty den
skulle förutsätta, att de fattige icke hade tillfälle att gå i andra kyrkor.
I-Iade de icke tillfälle dertill, då vore den sann, ty så är vanligen
fallet med de fattiges möjlighet att förskaffa sig bildning: de ha ju
vanligen icke tillfälle att gå i någon annan skola än lolkskolan.
Och det är för att folkskolan skall kunna rätt kraftigt hjelpa och
tjena dem, som jag ber: låt henne fa stå sjelfständig, lät henne
få fylla sin egentliga uppgift 1

N:0 39. 44

Lördagen den 2 Maj, e. m.

ändrar t hojtande11 hnei'': J*g ^ Cnda8t ^ att få g»™ ett

det offentliga oerlgt>gande.

under- r mitt anförande slutade jag med att instämma i herr Eklunds

visnings- yrkande, men jag har i någon mån missförstått det, och jag skall
-ITyT a fÖr, n,ärn,are förmulera mitt förslag. Det lyder på följande sätt:
jLiroits.) »Att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kong). Maj:t anhåller, att Kongl. Maj.t måtte lata utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändring i de allmänna läroverkens
organisation i följande syfte:

a^. en medborgerlig examen, afsedd för dem, som vid ungefär
fy å års ålder utgå i det praktiska lifvet och medförande kompetens
till vissa yrken och statsanställningar samt till inträde i vissa fackskolor
och^affärsyrken införes; och

att de allmänna läroverken så ombildas, att de äfven kunna förbeieda
till afläggande af denna examen.» Det är, som herrarne
finna, momenten a) och c) uti punkt 1, A.

Herrar Eklund från Norrköping och Åkerblom förenade sig med
herr Odhner.

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag hade
ifrån början icke tänkt att genom något yttrande förlänga en diskussion,
som jag tager för alldeles afgjordt, att ni, mine herrar, icke
finna vara så synnerligen nöjsam, men jag ber ändock, då jag af
några meningsfränder blifvit uppmanad att yttra mig, att få framställa
mina åsigter i föreliggande vigtiga fråga. 1 egenskap af skolmästare
kan jag-, i likhet med många andra här i kammaren, anses
ha en viss moralisk skyldighet att ange min ståndpunkt. Jag skall
emellertid inskränka mig till några få påminnelser.

För det första vill jag fästa herrarnes uppmärksamhet derpå att,
hvilka åsigter i skolfrågor man än må hafva, alla dock äro ense
derom att den nuvarande skolorganisationen är alldeles ohållbar, och
att den förr eller senare och mycket snart måste efterträdas af en
annan. Det är nu ett oerhördt ödslande med penningar och intelligenta
krafter att upprätthålla en skolorganisation, hvilken som vår,
uppställer för läroverken två med hvarandra alldeles oförenliga uppgifter:
den ena att meddela allmänt medborgerlig bildning, den andra
att förbereda till vetenskapliga studier vid universitetet.

För det andra vill jag påpeka, att i det förslag till reform af
vårt skolväsen, som föreligger både i utskottets förslag och i den
af herrar Berg och Hammarlund gemensamt afgifna reservationen, den
af mig antydda svårigheten i sjelfva verket är löst på det sätt, att
de båda uppgifterna, hvarom jag nyss talade, blifvit uppstälda för
skilda läroverk. Enligt deras förslag, både utskottets och reservanternas,
skulle våra läroverk omorganiseras på det sätt, att de lägre
klasserna skulle meddela en praktisk medborgerlig bildning,underdetatt
gyrnuasialstadiet med sin 4-äriga kurs, skulle förbereda för universitetet.
Den tanken, att man skulle ställa så till, att den praktiskt medborgerliga
bildningen „blefve tillgodosedd, den tanken är^alls icke ny,
ty den har framstälts i denna kammare mångfaldiga gånger.

45 N:o 39.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Det är både uti utskottets förslag och i herrar Berg och Hammar- Angående
lunds reservation uttalade ett par principer, väl bekanta Zt offentlig

kammare, dels den om lista klassens indragning, dels den om latinets under framflyttande

till 6:te klassen. Om nu kammaren skulle, såsom herr visningsOdhner
åtminstone i sitt första anförande ville, inskränka sig till väsendet.
att bifalla utskottets hemställan uti mom. a—c, skulle detta, enligt (Forts.)

min tanke, vara ganska obetänkt, emedan kammaren i så fall skulle
kunna anses hafva uppgifvit sin gamla fordran på genomförandet åt
nyss nämnda reformer.

Hvad slutligen beträffar det i mångas ögon mest revolutionära
i reservanternas förslag, nemligen de 21 småläroverkens indragning
och förvandling till mellanskolor — i ändamål att utröna, huru den
reformen i realiteten skulle ställa sig — får jag säga, att jag — trots
den näst siste talarens opposition mot tilltaget att göra folkskolan i
dess helhet till bottenskola för en vidare utbildning af vår ungdom —
vill öppet tillkännagifva min fulla anslutning till reservanternas
förslag i detta stycke. Frågan om dessa småläroverks indragning
är, såsom vi veta, en gammal historia; den har varit å bane bär i
kammaren många gånger, och delvis har äfven en sådan indragning
redan skett. Dessa småläroverks förvandling till eu 3-klassig öfverbvggnad
på folkskolan skulle visserligen vara en nyhet för vårt
land. Men en sådan sak har — såsom min kamrat här till höger
redan påvisat — blifvit utförd i landet på andra sidan Atlanten; och
hvad de norska förhållandena beträffar, om hvilka den ärade representanten
för Upsala talade, förefaller det mig egendomligt, att — i
fall dessa mellanskolor skulle i realiteten visat sig så besynnerliga,
som han antydde — norska regeringen då skulle kommit fram med
ett sådant reformförslag som det, hvilket framlades i februari månad
innevarande år och som går ut på att — under mer eller mindre
förändrad form — få en mellanskola såsom en påbyggnad på folkskolan,
såsom en mellanled mellan folkskolan och gymnasium. Jagber
derför att äfven i det stycket få ansluta mig till reservanternas
förslag. Hvad de vilja är ju endast, att ett försök anställes med
dessa -21 småläroverk; ett försök, som för öfrigt förr eller senare
måste göras — herr Boetbius må säga hvad han vill. I den rigtningen
kommer i alla fall en läroverksreform att gå äfven i vårt
land, d. v. s. man kommer att få folkskolan såsom bottenskola
och ofvanpå henne en fristående mellanskola såsom led mellan folkskolan
och gymnasium. Vi slippa icke undan att förr eller senare
anställa det försöket; och under sådana förhållanden synes det mig
vara ett lyckligt förslag, som reservanterna nu kommit med, nemligen
att indraga och försöksvis förvandla de ifrågavarande 21 små
läroverken.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, och minst åt allt
skall jag tillåta mig att ingå i några detaljer. Endast beträffande
ett par enskildheter skulle jag vilja rigta några ord till reservanterna.

Jag kan icke biträda deras förslag att från gymnasialstadiets undervisningsplan
utesluta både grekiska språket och filosofiska propedevtiken.
Jag är visserligen öfvertygad om, att grekiskans plats
i framtiden blir icke skolan utan universitetet. Men jag tror likväl,

N.o 89. 46 Lördagen den 2 Maj, e. m.

äidrtnaari^l de| skuIle va.ra obetankt att redan nu vilja förvisa detta ämne
det offentliga f1, !^ra gymnasiers undervisningsplan. Jag hemställer derför, om
under- icke herrar reservanter skulle anse det lämpligt att tills vidare låta
grekiskan få behålla sin plats som fakultativt ämne. Hvad åter den filosofiska
propedevtiken beträffar, är jag helt och hållet af deras
so>n anse det vara alldeles barockt att draga in såsom
obehöflig den lilla smula filosofiskt vetande, som våra alumner
inhemta i de högsta klasserna af våra läroverk.

Herr grefve och talman! Jag skall inskränka mig att yrka bifall
till den åt herrar Berg och Hammarlund vid betänkandet afgifna
reservationen.

visnings väsendet.

(Forts.)

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag begärde ordet
blott för att saga, att, oaktadt jag afhört hela denna långa öfverläggning,
jag dock är mycket, mycket tveksam, huru jag skall afgifva
mitt votum i denna fråga. Jag är så mycket mera tveksam
som jag hör, att skolmannen sjelfva sins emellan äro af ganska
olika meningar; och jag tycker verkligen, att det borde vara något
mera enighet från det hållet, innan man skrider till något beslut i
denna sak.

Då vi för ett par dagar sedan fingo detta digra betänkande,
hvilket en talare till och med betecknat som en bok, blef jag —

j»S tror mången i likhet med mig - något öfverraskad. Det
föreföll nng nemligen, som om man behöft något längre tid för att
sätta sig in i denna fråga, än som nu vid slutet af riksdagen varit
möjligt. Då dessa motioner väcktes i början af riksdagen, var jag
glad öfver, att de kommit tram, och jag trodde, att man skulle kunna
komma till något resultat. Men nu se herrarne, hvilket resultatet
bhfvff. Utskottet har haft mycket arbete med denna sak, men när
betänkandet ändtligen kommer fram, stå vi vid slutet af riksdagen.
Jag bär derför den uppfattningen, att, huru kammaren än kommer
att besluta, frågan för denna riksdag är fallen. Ty det är nästan
säkert, att Första Kammaren icke hinner att behandla frågan, och
dä är den ju fallen. Hade det varit en sådan fråga, som Riksdagen
måste afgöra, innan den åtskiljes, en statsregleringsfråga eller dylikt
då är det ju klart, att det varit nödvändigt att nu fatta ett beslut!
Men då så icke är förhållandet, hemställer jag, om det kan vara
skäl uti att nu göra det. Icke är det väl underligt, om vi som
representera landsbygden, då det är fråga om sådana ändringar
som de föreslagna, hvilka i väsentlig mån — ja kanske mest —
komma att beröra landsbygdens förhållanden, önska att få bättre
rådrum, så att man kunde taga hänsyn till så väl den ena som den
andra uppfattningen. Det är derför som jag tror, att det vore bäst
om kammaren för denna gång afböjde alltsammans, både utskottets
och reservanternas förslag. Det vore enligt min åsigt det klokasteden
öfverläggning, som nu förevarit, kunde då få utgöra svar på de
vackta motionerna, och frågan skulle i sådant fall ligga till sig
Detta är också anledningen till det yrkande jag kommer att framställa;
och jag tror, att vi derigenom skola komma till ett bättre
resultat en annan gång. Jag önskar visserligen, att de ifrågavarande

47 N:o 89.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

reformerna skola komma till heders; men då man är tveksam om ingående
på hvad sätt det skall ske, och då nu här föreligga, jag tror*
8 å 9 olika yrkanden, undrar jag, om vi äro mogna att nu latta eu under beslut.

Det är visserligen blott fråga om en skrifvelse till Kongl. visningsMaj:t.
Men hvad skall Kongl. Maj:t göra för att sammanjemka alla väsendet.
dessa uttalanden? Det förefaller mig vara omöjligt. Jag tycker, som (Forts.)
sagdt, att vi först borde vara mera eniga och hafva en utredning
att hänvisa på, och jag hemställer derför till de motionärer, som
väckt frågan, huruvida de icke skulle vilja låta frågan falla för
denna gång och med kännedom om, hvad nu här blifvit anfördt, vid
en annan riksdag komma i rätt tid med sina förslag, så att vi
kunna få ett beslut, af hvilket Kong], Maj:t kan vägleda sig.

På grund af hvad jag nu sagt, ber jag, herr talman, att få yrka
afslag å så väl utskottets som reservanternas förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr Hammarlund: Ingen kan lifligare än jag beklaga, att
detta vigtiga ärende inkommit till kammaren så sent som det gjort.

Jag ber emellertid att få framhålla, att jag, i hvad på mig såsom
utskottsordtorande ankommit, sökt att få fram ärendet för Riksdagen
så tidigt som möjligt. Det är derjemte att märka, att endast två af
de föreliggande motionerna blifvit väckta inom den ordinarie motionstiden.
Den tredje motionen inkom till utskottet i slutet af februari
och den tjerde icke förrän i slutet af mars, således strax före påsk.

Vi hunno derför inom utskottet icke fatta preliminära beslut förrän
omedelbart före påskferierna. Sedan har utskottets majoritet under
nämnda ferier haft att uppsätta betänkandet, och blef detta slutjusteradt
den 23 april. Derefter tingo vi — och detta kan väl icke
sägas vara för mycket — två dagars reservationstid. Det torde
äfven böra påpekas, att föreliggande betänkande dock icke inkommit
så sent. Det är dateradt samma dag som ett vid 1880 års riksdag
af tillfälligt utskott inom denna kammare afgifvet större läroverksbetänkande,
och då vid 1890 års riksdag ett särskilt utskott med
eget kansli hade att behandla läroverksfrågan, blef betänkandet icke
färdigt förrän den 22 april, således endast en dag tidigare än föreliggande
utlåtande.

Jag begärde egentligen ordet med anledning deraf, att herr
Boethius i sitt senaste anförande sökte skrämma kammaren med, att
ett godkännande af mitt och mina medreservanters förslag skulle
komma att medföra stora kostnader för folkskoleväsendet i hela
vårt land.

Mine herrar, låtom oss hålla oss till de verkligt små dimensioner,
som denna fråga har. Hvad är det då vi vilja? Jo, att nuvarande
törsta klassen vid våra allmänna läroverk indrages. Då detta är
en sak, som denna kammare efter år 1878 beslutat icke mindre än
fyra särskilda gånger, synes det mig, som om vi haft fullt fog att
härom göra förnyad hemställan. Vi ha deremot icke yrkat, hvarken
att andra eller tredje klassen, der undervisningen går parallelt med
undervisningen vid folkskolans tredje och tjerde årsklasser, skulle

N:o 39. 48

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående borttagas, utan dessa klasser skulle fortfarande få finnas. Nu säger
det offentligaherr B°ethius> att vårt förslag skulle hafva till följd, att i hela
under- laudet måste upprättas folkskolor med fyra lärare eller lärarinnor
visnings- vid hvarje skola. Han har då alldeles förbisett, att ett femtiotal
väsendet, femklassiga läroverk vid en inträdesålder af 10 år skulle enligt vårt
(Forts.) förslag vara qvar. Till dessa läroverk kunde ju de föräldrar, som
icke äro belåtna med folkskolan, skicka sina söner.

Vidare vilja vi indraga de 21 småläroverken, som finnas i en
del småstäder, och i stället i enlighet med af Andra Kammaren år
1893 godkända grunder upprätta treklassiga mellanskolor. Såsom
synes af reservationen, går undervisningen i dessa småläroverk fullständigt
parallelt med undervisningen i folkskolan. Dessa läroverk
hafva, förutom undervisningen i tyska språket, absolut ingen annan
uppgift att fylla, än hvad folkskolan har. Vi hafva trott, att det
för dessa småstäder skulle vara en stor fördel, om de i stället för
två parallela skolor, båda för åldern under 12 år, erhölle en skola
för åldern under 12 år (folkskolan) och en för åldern 12—15 år
(mellanskolan).

Utskottet har tagit reda på, att det i hela riket endast finnes
116 folkskolor, anordnade enligt normalplanen litt. A.; och utskottet
finner denna siffra häpnadsväckande. Åline herrar, denna siffra inverkar
icke alls på den förevarande organisationsfrågan. Såsom
synes af tabellerna på sid. 108, finnes det utom dessa 116 äfven en
mängd andra folkskolor, som föra till alldeles samma slutmål. Eu
stor del af herraroe äro antagligen skolrådsledamöter i sina hemorter
och känna sålunda nog till, att den kurs, som står upptagen
på sid. 108, genomgås i rikets flesta folkskolor. Talet 116 har
sålunda här ingen betydelse.

En talare sade, att, om vi reservanter gjort eftergifter, denna
fråga hade befunnit sig i ett bättre läge. Ja, vi ha verkligen gjort
eftergifter, stora eftergifter, och det är på grund af dem, som vi
kommit till ett sådant medlingsförslag sorn det, hvilket vi nu framlagt,
ett förslag om hvilket alla reformvänner borde kunna enas.
Om vi gått längre, då hade vi frånträdt de åsigter, som denna
kammare förut många gånger uttalat, och det ansågo vi oss icke
kunna göra.

Såsom jag förut påpekat, är det endast ett af våra yrkanden,
som kammaren förut icke principielt godkänt, nemligen att grekiska
språket och filosofiska propedevtiken uteslötes från undervisningspianen.
För att nu reservanternas yrkande icke må innehålla något
nytt, utan blott upptaga sådant som Andra Kammaren förut uttalat
sig för, och för att visa ytterligare tillmötesgående, ber jag att få
yrka bifall till vår reservation i punkten l:o, men med uteslutande
af mom. m).

Herr Lundell: I likhet med min läskamrat, herr Danielson,
tror äfven jag att, då tiden för Riksdagens sammanvaro snart är
slut, det icke är möjligt att nu lösa denna stora fråga, utan att det
är bäst att vänta dermed till en annan Riksdag. Då jag äfven tror,
att enda sättet att tå de olika åsigterna i frågan sammanjemkade

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 89.

(Forts.)

är, att ett särskild! utskott med ledamöter från båda kamrarne får
behandla densamma, och då detta val icke låter sig gorå i år, an- det offentliga
håller jag, herr talman, att få yrka afslag så väl ä utskottets förslag undersom
å motionerna.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som återstodo,
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande moment, dels på bifall till hvart och ett åt de
utaf herrar Boethius, Ericson i Ransta, Darin, vice talmannen,

Johansson i Bastholmen och Odhner under öfverläggningen framstälda
förslag, dels på bifall till herrar Hammarlunds och Bergs
reservation oförändrad, dels på samma reservation med den åt heir
Hammarlund i hans senare anförande föreslagna ändring, dels på
samma reservation med den åt herr Kardell deri föreslagna ändring,
dels slutligen ock på afslag å så väl utskottets hemställan som de i
ämnet väckta motionerna i denna del; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes. I anledning häraf upptog
herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo hvart
och ett af de öfriga yrkandena, af hvilka det som afsåg bifall till
herrar Hammarlunds och Bergs reservation nu förklarades hafva de
flesta rösterna för sig. Då emellertid votering äskades jemväl i
fråga om kontrapropositionen, blef, sedan till kontraproposition i
denna votering antagits yrkandet om afslag, nu törst uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som, till kontraproposition i hufvudvoteringen, angående
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts hemställan under mom a
i första punkten af förevarande utlåtande n:o 22, antager yrkandet
om bifall till den af herr Hammarlund m. fl. afgifna, utskottets
betänkande vidfogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om afslag å så väl utskottets nämnda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna i denna del.

I denna första votering afgåfvos 65 ja-röster och 126 nej-röster;
och erhöll i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens första tillfälliga
utskott hemstält under inom. a i första punkten af förevarande
utlåtande n:o 22, röstar

Ja;

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 39.

N:o 89. 60

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Angående
ändringar i
det offentliga
undervisningsväsendet.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets nämnda
hemställan, som de i ämnet väckta motionerna i denna del.

Denna senare votering visade 49 ja men 141 nej; och hade
kammaren alltså afslagit så väl utskottets hemställan som de i
ämnet väckta motionerna i förevarande del.

Efter föredragning vidare af mom. B) anförde

Herr Hammarlund: Jag ber att få yrka bifall till denna punkt.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 2.

Herr Hammarlund yttrade: Efter den utgång voteringen i fråga
om första punkten fått, ber jag, herr talman, att få yrka rent afslag
äfven å denna punkt.

Vidare anfördes icke. Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen i denna del.

Beträffande vidare utskottets i punkten 3 gjorda hemställan anförde

Herr Hamm|arlund: Äfven här ber jag att få yrka rent afslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs.

Efter föredragning dernäst af punkten 4, mom. a) yttrade

Herr Hammarlund: Här torde kanske vara nödigt att omformulera
punkten på följande sätt: »att herr Bäckgrens yrkande om
en mera praktisk undervisning i moderna språk och ett bättre tillgodoseende
af undervisningen i modersmålet och naturvetenskapen vid
de allmänna läroverken icke må föranleda till någon kammarens åtgärd.

Med bifall till det af herr Hammarlund sålunda framstälda
yrkande, förklarade kammaren herr Bäckgrens i detta moment omförmälda
yrkande icke föranleda någon åtgärd.

I fråga om utskottets hemställan i mom. b) anförde

Herr Hammarlund: Jag ber att få yrka, att punkten måtte
erhålla följande formulering: »att herr Bäckgrens yrkande om latinets
uteslutning från de allmänna läroverken ej måtte föranleda till någon
kammarens åtgärd.»

Vidare yttrades ej. Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen i nu ifrågavarande del.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Öl

Mom. c) och d).

Biföll os.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Swartling..................under 2 dagar fr. o. m. den 4 dennes,

» G. W. Skytte.......................................... under den 4 »

och » friherre W. von Schwerin........................ » » 4 »

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

Herr O. R. Themptander aflemnade en motion, n:o 242, angående
pension åt enkan efter aflidne registratorn i justitieombudsmansexpeditionen
O. O. Afzelius.

Denna motion bordlädes.

§ B.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial u:o 67, om anvisande af de i regeringsformens
63 § föreskrift^ kreditivsummor;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 10, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande dels framställningar med
afseende å delning af Hernösands stift, dels ock förslag om ändring
i förordningen angående allmänt kyrkomöte;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 73, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862;

n:o 74, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891; och

n:o 75 i anledning af Kong]. Maj:ts proposition, med förslag till
förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23, i
anledning af väckt motion om ändring af § 8 i instruktionen för
läkare m. m. den 31 oktober 1890.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,24 e. m.

Ko 39.

In fidem

E. Nathorst Böös.