1896. Andra Kammaren. N:o 37

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 37.

Onsdagen den 29 april.

Kl. 11 f. m.

§ l.

.is:, V.*-

Justerades de i kammarens sammanträden den 21 och 22 dennes
förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: -

Att riksdagsmannen Pehr Andreasson till följd af sjukdom
(influenza) under några dagar är förhindrad att deltaga i Riksdagens
arbeten intygas på heder och samvete.

Stockholm den 28 april 1896.

Harald Sundberg,

Leg. Läkare.

§ 3.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden:
n:o 45, i anledning af Kong! Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till kolonien Hall, och

n:o 46, i anledning af väckt motion angående inrättande af
allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga brottslingar.

§ 4.

Vid föredragning dernäst af statsutskottets utlåtande n:o 47, i
anledning af väckt motion angående ändring i reglementet för sjömanshusen
och ökadt anslag till handelsflottans pensionsanstalt, deri
utskottet hemstält, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren af
herrar Johansson i Bastholmen och Lasse Jönsson afgifna motion,
Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 37. 1

N:o 37. 2 Onsdagen den 29 April.

n:o 176, ej för närvarande måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd,
begärdes ordet af

Herr Johansson i Bastholmen, som yttrade: Utskottet anför,
att de af motionärerna omförmälda missförhållandena i afseende å
sjömanshusens organisation och pensioneringen från handelsflottans
pensionsanstalt enligt utskottets med motionärernas mening öfverensstämmande
åsigt snarligen böra afhjelpas. Men utskottet tillägger,
att med anledning af 1884 års arbetareförsäkringskomités utlåtande
fragan är föremål för Kongl. Maj:ts utredning och pröfning, men
att ännu icke alla myndigheter i saken sig yttrat. Det är nu ej
mindre än 8 år sedan denna arbetareförsäkringskomité afgaf sitt
utlåtande, men ännu har detta ej föranledt någon framställning frän
Kongl. Maj:t till Riksdagen. Det torde då, som herrarne finna,
mycket väl vara befogadt att gifva vederbörande en »påkörare» för
att åter väcka frågan till lif. Det är detta jag endels med min
motion afsett.

Emellertid skall jag till följd af utskottets uttalande, »att Kongl.
Maj:t ej lärer underlåta att bringa ärendet till snart afgörande», och
då jag sjelf erfarit, att Kongl. Maj:t nu verkligen ämnar på allvar
taga frågan om hand, för närvarande, herr talman, ej tillåta mig
att göra något yrkande.

Härefter anförde:

Herr Lasse Jönsson: Såsom redan den föregående talaren
framhållit, har utskottet yttrat sig mycket välvilligt om denna
motion och sagt, att det erkänner, att motionärernas framställning
af missförhållandena i afseende å sjömanshusens organisation och
pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt är fullkomligt
rigtig, och att dessa missförhållanden snarligen böra afhjelpas. .Taoansåg
för min del, att man kunde låta vid detta uttalande bero^
och bär derför ej reserverat mig mot utskottets beslut.

Det är dock i ett afseende, som det skulle hafva varit till nytta,
om en skrifvelse kommit till stånd. Den utredning, som åtföljde
motionen, hade nemligen då lättare och säkrare blifvit uppmärksammad
af Kongl. Maj:t, som en gång skall framlägga frågan för
Riksdagen. Denna utredning är nemligen så vidtomfattande och
sakrik, att det tvifvelsutan varit gagneligt, om hänsyn blifvit tagen
dertill vid frågans afgörande.

Jag*skall dock icke nu, herr talman, göra något yrkande, utan
nöja mig med det uttalande, som utskottet gjort.

Herr Hedin: Jag kan för min del icke underlåta att uttala
mitt beklagande, att statsutskottet stannat vid det slut, som här
nyss upplästes. Genom den första arbetareförsäkringskomiténs utlåtande
påpekades så grotva, rent af skamliga missbruk vid sjömans -

3 Nso 37.

Onsdagen den 29 April.

husen och deras förvaltning, att det hade varit synes det mig
regeringens pligt att ögonblickligen skrida till afhjelpande af dem.
Och det är ganska visst, att de värsta af dessa missbruk äro af beskaffenhet
att kunna afhjelpas, utan att derigenom på något sätt
föregripes afgörandet af den vidare gående frågan om nytt ordnande
af sjömännens pensionering.

Vidare ber jag att, då man här talar om att fragan nu skall
vara föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, få påpeka, att i det
material, som Kongl. Maj:t skaffat från kommerskollegium, han^i
sjelfva verket icke bar någon duglig grund att vidare arbeta pa,
hvaremot i den nu föreliggande motionen, som sannerligen icke har
många motstycken inom vårt svenska riksdagstryck, Kongl. Maj:t,
om han vill begagna sig deraf, har ett uppslag, som kan leda till
önskvärdt resultat.

Då motionärerna icke gjort något yrkande gent emot utskottets
förslag, är det naturligtvis icke lönt, att jag gör det.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5-

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna memorial
n:o 48, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontor.

§ 6.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande
n:o 49, i anledning af väckta förslag dels om ändring i gällande bestämmelser
rörande de vissa enskilda jernvägsaktiebolag beviljade
statslån, dels om anvisande af medel för understödjande medelst lan
af enskilda jernvägsanläggningar.

Punkten I.

Bifölls.

Punkten II.

Mom. a).

I mom. b) hemstälde utskottet:

att åtskilliga af herrar G. Björlin, E. Poignant m. fl. och
J. Johnsson m. fl. väckta motioner om understöd åt vissa sär -

N:o 37. 4 Oasdagen den 29 April.

skilda jern vägsanläggningar icke måtte till någon vidare Riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning häraf anförde

Herr Poignant: Den af mig jemte mina länskamrater väckta
motionen om låneunderstöd för jernvägsanläggningar på Gotland har
visserligen blifvit af utskottet så till vida afstyrka att utskottet
hemstält, det motionen icke måtte till någon vidare Riksdagens
åtgärd föranleda. Men saväl i detta ordet »vidare» som i sakens
egen natur ligger ju, att denna motion, hvari begäres att till Kongl.
Maj:ts° förfogande skulle ställas ett belopp af 2,000,000 kronor såsom
lån för jernvägsanläggningar på Gotland, i alla fall i sin mån
bidragit till, att kammaren nu har höjt anslaget till den fond, som
vanligen för en femårsperiod ställes till Kongl. Maj:ts disposition,
ifrån 5,000,000 till 7,500,000 kronor. Vid sådant förhållande är
det allt skäl att hoppas, det Gotland skall få sitt lånebehof tillfredsstäldt,
och jag har således ingenting att erinra mot utskottets ifrågavarande
hemställan.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 7.

Ang. delning Till kammarens afgörande förelåg vidare sammansatta statsaf
Hernösands och lagutskottets utlåtande n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
Stift m. m. j statsverkspropositionen gjorda framställningar med afseende å delning
af Hernösands sift, dels en i detta ämne väckt motion, dels
ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 40, med förslag till ändrad lydelse
af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den
16 november 1863.

I den till innevarande års Riksdag aflåtna statsverkspropositionen
hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att

dels medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län från den
1 januari 1897 frånskildes Hernösands stift för att bilda ett särskildt
stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet af biskopslöneregleringsfonden
användes högst 13,500 kronor årligen;

och dels anvisa åtskilliga för genomförande af den sålunda
föreslagna stiftsdelningen erforderliga anslag.

I anledning af denna Kongl. Maj:ts framställning hade herr
C. F. Petersson i Dänningelanda uti en inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 166) föreslagit, att Riksdagen, med afslag å Kongl.
Maj:ts hemställan i l:a punkten under åttonde kufvudtitein i statsverkspropositionen,
ville medgifva, att, under vilkor att Kalmar och
Visby stift sammanslas till ett stift, så snart en sådan sammanslagning
genom de nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång
eller eljest möjliggöres, Vesterbottens och Norrbottens län må
frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt stift.

Onsdagen den 29 April.

5 Nso 37.

I punkten 1 af föreliggande utlåtande hemställer utskottet: Ang. delning

»att Riksdagen, i anledning af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit, må, med afslag å herr Peterssons ifrågavarande ^ortg)
motion,

a) medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län må fråu
den 1 januari 1897 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett
särskild! stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet må
af biskopslöneregleringsfonden användas högst 13,500 kronor årligen;

i) för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja
ett ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor,
till amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

c) för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt belopp
af 1,500 kronor;

d) såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
stiftsdelniugen skulle drabba notarien vid Hernösands domkapitel till
följd af förlusten af sportelinkomsterna från Yesterbottens och Norrbottens
län, bevilja ett ordinarie anslag af 1,500 kronor;

e) på extra stat för år 1897 anvisa ett belopp af 600 kronor
såsom ersättning till nuvarande amanuensen vid Hernösands domkapitel
för den minskning i hans inkomst, som i anledning af stiftsdelningen
skulle uppstå genom upphörande af det från lappmarks
ecklesiastik ver k till honom nu utgående anslag å enahanda belopp;

f) för anskaffande af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen
vid det nya domkapitlet, som vid delning af Hernösands
stift skulle upprättas i Luleå, på extra stat för år 1897 anvisa
3,500 kronor.»

Häremot hade reservation anmälts af herrar O. Jonsson i Hof,

S. G. von Irlösen och A. Göransson, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till den af herr C. F. Petersson i ämnet väckta
motion.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Petersson i Dänningelanda: Sammansatta stats- och
lagutskottet har afstyrkt min motion, ehuru efter min uppfattning
goda skäl förefinnas för bifall till densamma, synnerligast som Andra
Kammaren förut har fattat beslut i liknande syfte, och så sakkunniga
auktoriteter på detta område som domkapitlen i Linköping
och Kalmar tillstyrkt en sådan sammanslagning.

Man bör icke gerna inrätta sådana dyra tjenster som denna
annat än i yttersta nödfall, och då sådant kan förefinnas, hvad
Hernösands stift beträffar, så bör man i allt fall tillse, om man
icke på något annat område kan göra motsvarande inskränkningar.

Jag tror icke, att meningarne kunna vara delade derom, att biskoparne
skulle kunna medhinna att med de krafter, som stå dem till buds,
sköta de expeditionsgöromål, som åligga dem. Det är väl sant
att, med den utveckling som Norrland har tagit, det kan behöfvas

N:o 87. 6

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning flere krafter der, äfven på det kyrkliga området, men det är väl
°J''stift ™mmd* hufvudsakligast skollärarecorpserna och presterskapet inom församlin(Forts)
'' §arne) som få me<i sina krafter bidraga till upprätthållandet af folkupplysningen
och arbeta för dess spridning. Jag tror derför, att
biskopens göromål väl hufvudsakligast kommer att inskränkas till
expeditiousgöromål, och det kan väl ej vara svårare nu än förr att
medhinna dessa, då de kommunikationsmedel, som nu stå till buds,
äro vida bättre än de som förut funnits.

Jag skall på dessa skäl be att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Herr Poignant: Då jag nu går att yrka bifall till utskottets
förslag i den föredragna punkten, så gör jag det så mycket hellre,
som jag redan vid 1893 års kyrkomöte väckt en motion i enahanda
syfte, en motion, som gick ut på att utverka en skrifvelse af kyrkomötet
med begäran om delning af Hernösands stift utan något vilkor
om sammanslagning af vare sig Gotlands och Kalmar eller
några andra stift. I denna motion hade båda de presterliga ledamöterna
för stiftet instämt, och den blef nära nog enhälligt bifallen
af kyrkomötet. Denna motion väcktes i anledning af en annan motion,
som just då hade blifvit afgifven vid kyrkomötet af biskopen
i Hernösands stift och landshöfdingen i Norrbottens län samt biträdd
af andra lekmanna- och presterliga ombud för Norrland. Uti deras
motion hemstäldes det också om en delning af Hernösands stift, men
tillika att kyrkomötet måtte medgifva, om det fordrades för att erhålla
denna delning, att tvenne andra stift skulle få sammanslås.
Antingen Visby och Kalmar, eller Kalmar och Yexiö eller hvilka
andra stift som helst skulle, enligt denna motion, gerna få sammanslås,
blott Hernösands stift blefve deladt. Detta, mine herrar, syntes
mig vara att gå väl långt i lokalpatriotism, vida längre åtminstone,
än jag för min del kan och vill göra, då jag söker att försvara
Gotlands stift. Jag anser för min del, att förmånen af eu
särskild stiftsstyrelse icke bör kunna mot vederbörandes bestridande
frånhändas en landsdel, med mindre att det nya, som sättes i stället,
är bättre eller åtminstone lika godt som det gamla, som går förloradt.
Att deremot i stället för det bättre sätta något, som för
den ändring underkastade landsdelen är sämre, anser jag vara orätt,
och säkert är, att det inom samma landsdel icke kan betraktas annat
än som ett godtycke, låt vara ett välmenande godtycke.

Mot ett sådant godtycke har Gotlands presterskap afgifvit eu
protest, som redan förut vid denna riksdag blifvit utdelad till Riksdagens
alla medlemmar, och af hvilken åtskilliga exemplar äfven i
dag äro utdelade. Jag ber att få åberopa innehållet af denna protest
och skall nu endast be att ur den få till protokollet uppläsa
några rader:

»Huru det skulle komma att gå med åtskilliga ärenden rörande
Gotlands andliga vård, hvilka äfven under vintern, då ingen förbin -

7 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

delse med fastlandet understundom på flera veckor är möjlig, måste Ang. delning
till stiftsstyrelsen i Kalmar hänskjutas och af henne afgöras, är ej
svårt att räkna ut. Åtskilligt skulle komma att ligga nere. Vid ,-FortB) ’
inträffande sjukdoms- eller dödsfall bland presterskapet skulle betänkliga
kollisioner komma att uppstå genom otillbörlig förlängning af
tillfälliga bestämmelser, intill dess stiftsstyrelsens förordnande hunne
anlända, då, såsom icke sällan kan inträffa t ex. vid ihållande snöstormar,
både ångbåts- och telegrafförbindelse samtidigt äro länge
nog afbrutna. Att insända ansökningshandlingar, att i embetsaugelägenheter
förfråga sig hos domkapitlet eller ännu mer biskopen
personligen, att aflägga prof och mera sådant skulle jemväl under
dessa förhållanden blifva omöjligt.»

»Man beskyller gotländingen för den otillbörliga böjelsen att
vilja hafva Gotland till ett afskildt, sjelfständigt land för sig», säger
vidare presterskapet. »Om denna böjelse vore verklig, hvilket torde
kräfva sin bevisning, så vore det knappt att undra öfver, enär man
mot gotländingens egen önskan ofta nog försatt honom i en betänklig
undantagsställning. Och vore det val tänkbart, att en sådan
förment böjelse för isolering skulle qväfvas genom att beröfva Gotland
en förmån, som det sedan arhundraden tillbaka åtnjutit? Skulle
beskylluingen betyda, att Gotland vore stäugdt för starkare fast1
andsinflytande eller för talrikare inflyttning från fastlandet, så torde
det ej vara ur vägen att påpeka, att på Gotland bo och verka manga
icke infödda gotländingar. Exempelvis må nämnas, att på gotlandspresteruas
eget val biskopen i Visby stift, allt sedan det fick biskop,
har med ett enda undantag varit eu fastländing, och detta icke i
följd af brist på infödda kandidater, att alla domkapitlets ledamöter
för närvarande äro fastländingar, att af de vid högre allmänna läroverket
för närvarande anstälda 21 ordinarie och extra ordinarie lärarne
16 icke äro födda på Gotland, att det med officerscorpsen förhåller
sig på samma sätt, att jemväl vid folkskolan är austäld en
skara lärare, som äro födda utom ön, att presterskapet inom sin
krets haft och har många, som här sökt infödingsrätt, att Visby
invånare till en mycket betydande del utgöras af fastländingar, och
så i alla förhållanden.»

Detta var nu ur det gotländska presterskapets protest.

Det är nog så, att i fall Gotland skulle lyda under biskopen i
Kalmar, så komme det måhända att blifva en sanning, hvad som
gotlandslagen under medeltiden stadgade, nemligen att biskopen
skulle besöka öu hvart tredje år. Det är väl gifvet, att lian icke
gerna skulle komma ofta och särskilt icke just då när han behöfdes,
för så vidt det infaller under vintertiden, då vägen icke kan tagas
direkt från Kalmar till Visby eller från Visby .till Kalmar, utan
antingen öfver Stockholm och genom Södermanland, Östergötland
och Småland ned till Kalmar eller också öfver Vestervik, der man,
då Vesterviks stad lider brist på isbrytare, ofta nog får färdas sista
delen af vägen på hafsisen i släde, antingen, om isen är mycket

Jf:o 37. 8

Onsdagen den 29 April.

tfllemösands dJagen at'' hästar eller, när isen icke är nog stark att bära

stift m. m. a„S ar.’ ra§® n af menniska- en eller annan fjerdingsväg. Och denna
(Forts.) svårighet att komina öfver hafvet gäller icke blott för biskopen,
utan äfven för alla dem, som behöfva träffa honom. Den drabbar
således icke blott presterna, utan äfven en ganska stor del af lekmännen.
Om t. ex. en folkskolelärare eller annan lärare på Gotland
skulle vilja träffa sin stiftsstyrelse i Kalmar, så skulle han få resa
torin stiftsstyrelserna både i Linköping och Vexiö för att komma
till sin stiftsstyrelse i Kalmar.

Det ar också icke ensamt presterskapet, som protesterat, utan
äfven lekmännen hafva gjort det, om också icke i samma direkta
torm som presterskapet. En sådan protest af lekmän vill jag här
omnämna, fastän den gjordes på mera indirekt sätt. Det iTar år
1893 vid valet till lekmannaombud för Visby stift vid det stundande
kyrkomötet. Lekmannaelektorerna sammanträdde i Visby, och bland
dem funnos många skollärare. Då man hade hört, att dervid kyrkomötet
kunde komma i fråga att taga upp det förslag, som väckts
red8|U ar 1888, men då blef af kyrkomötet förkastadt, nemligen att
Gotland skulle sammanslås med Kalmar stift, gjorde man sig före
valet förvissad derom att den, som man tänkte utse, och hvilken
vant ombud vid 1888 års kyrkomöte, fortfarande stode qvar på den
ståndpunkt han då intagit, d. v. s. att han ville motarbeta denna
sammanslagning. Jag vet detta så mycket säkrare, som det var
jag, sotn var detta lekmannaombud, och jag fick alla de afrifna rösterna
efter min förklaring, att min ståndpunkt till denna fråga fortfarande
vore oförändrad; eljest hade jag nog fått ingen röst.

Men, säger man, man kommer ju att göra en besparing genom
att afskaffa stiftsstyrelsen i Visby; man vinner pengar. Jag ber då
att få fästa uppmärksamheten på, att i Visby finnes det icke nåo-on
domprost eller någon särskild kyrkoherde för staden, utan biskopen
är också stadens kyrkoherde. Han har icke någon särskild biskopsgård,
utan han bor i stadens kyrkoherdeboställe, som också underhålles

iaaaa 6,n; han har ingen utomordentlig lön, den går till ungefär
10,000 kronor, hvilka till större delen utbetalas från staden såsom
dess kyrkoherdelön, så att det sannerligen icke finnes så mycket att
*agu o r -No^hottens räkning. Icke en gång kräklan kan man taga
derifrån, ty den har Visby stad för några år sedan köpt in för sina
egna penningar.

Detta förslag om sammanslagning af Visby och Kalmar stift,
i förening med förslaget om Hernösands stifts delning, väcktes först
af en numera afliden representant inom denna kammare herr Wikstén,
då han år 1888 var ledamot i kyrkomötet. Men innan förslaget
der kom till afgörande, afstod han från vilkoret om sammanslagningen
och yrkade endast bifall till förslaget om Hernösands
stuts delning, i olikhet med hvad de norrländske representanterna
sedermera gjorde år 1893 i den motion jag nyss omnämnde. I denna
senare motion var herr Wikstén så långt ifrån att instämma, att

Onsdagen den 29 April.

9 Nso 37.

han tvärtom yrkade bifall till den kongl. proposition, som i kyrko- delning
mötet då, liksom nu här, gick ut på Hernösands stifts delning utan a\fi^n^sa^
något vilkor om sammanslagning af några andra stift till ett. (Forts)

Man har sagt — det var den förste talaren — att vid 1893
års riksdag beslöt denna kammare sammanslagning af Visby och
Kalmar stift, fastän frågan då fick förfalla derigenom att Första
Kammaren icke gick in på sammanslagningen. Jag skall då be att
få citera ur Andra Kammarens protokoll hvad den bäste auktoriteten
häri har sagt om det verkliga, bestämda innehållet utaf detta kammarens
beslut* denna auktoritet är min granne här närmast till höger,
jag menar herr von Friesen. Han yttrade då om det beslut,
som sattes i fråga, att detta icke vore af så genomgripande betydelse,
ty genom detsamma fastsloges icke någon sammanslagning af
Kalmar och Visby stift. Det innebure endast, att, såsom orden lödo,

»vi icke nu för tillfället vilja vara med om en delning af Hernösands
stift, så framt vi icke samtidigt få en sammanslagning af de
två andra stiften».

Man hade också vid denna riksdag antagit, att en högst väsentlig
besparing i kostnader skulle uppstå, derest sammanslagningen
egde rum; detta var dock icke alls utredt, och herr von Friesen synes
sjelf icke heller hafva trott derpå rigtigt, då han vidare säger:

»om motionärernas förslag» — nemligen rörande sammanslagningen
— »skulle medföra en väsentlig minskning i denna kostnad, så är
det tydligt, att detsamma är nära förbundet med frågan om Hernösands
stifts delning och icke är helt och hållet skridt från densamma.»

»Det är ingenting» — säger herr von Friesen vidare — »som hindrar
Kongl. Maj:t att, med kännedom om så väl Första som Andra
Kammarens åsigt i denna fråga, framlägga förslag i ämnet till innevarande
års kyrkomöte.» Ett sådant förslag medhans emellertid
icke, men utredningen har sedermera blifvit fullständig både deruti
att den visar, att det skulle blifva jemförelsevis obetydliga kostnader
för delningen af Hernösands stift, och att det är ännu mindre —
i alla hänseenden helt obetydligt — som skulle kunna vinnas genom
att afskaffa stiftsstyrelsen i Visby för att derigenom få ett bidrag
till kostnaderna för Hernösands stifts delning.

Jag måste ännu vidröra ett annat Riksdagens beslut, som jag i
min ordning vill åberopa såsom ett prejudikat i denna fråga och
som, fastän det icke afser samma sak, dock har ett sammanhang
dermed både i princip och i beslut, d. v. s. i sjelfva »klämmen». ''

Jag menar Riksdagens beslut vid 1895 års riksdag i en jurisdiktionsfråga,
frågan huruvida Gotland jemte Vermlaud skulle förläggas under
Göta hofrätt i stället för att lyda under Svea hofrätt, dit det
förut alltid har hört. Då denna fråga förekom, bifölls i denna kammare
efter en långvarig diskussion och med 128 röster mot 58 lagutskottets
utlåtande, hvarigenom regeringens proposition om förflyttningen
afslogs. Lagutskottet afstyrkte denna proposition af hänsyn
till de betänkligheter och det allmänna motstånd, som yppat sig

Nso 37. 10

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning inom de landskap, hvilka skulle komma att beröras af förändringen,
%r“nemli«en Vermland och Gotland, och utskottet ansåg det vara bättre
(Forts.) att flytta en division a* Göta hofrätt till Stockholm, oaktadt att
dermed sades vara förenade ansenliga kostnader.

Detta lagutskottets, af denna kammare bifallna utlåtande var
— det kan jag gerna säga — dikteradt af lagutskottets då varande
ordförande, vår nuvarande justitieminister.

Jag åberopar både denna motivering, att man bör taga hänsyn
till det allmänna motståndet inom en provins, och det slut, hvartill
utskottet kom, att Göta hofrätt icke skall vara öfverdomstol öfver
Gotland. Skulle det nu blifva en sammanslagning af Visby och
Kalmar stift, så skulle domkapitlet naturligtvis komma att sitta i
Kalmar och lyda under Göta hofrätt, men presterskapet lyda under
Svea hofrätt, för så vidt det icke har mål i domkapitlet, i hvilket
fall det skulle lyda under Göta hofrätt.

Nu heter det i förordningen om straff för embetsbrott af prest
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 § 13 mom.
1: »Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 sägs, skall domkapitlet
döma. Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör
adömas af verldslig domstol och som kan åtalas af annan än målseganden,
då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskildt
om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande
utslag slutligen dömdt.» Häraf finner man, att det således rent utaf
i samma mål kan blifva fråga om att presterskapet skall kunna lyda
under olika hofrätter, derigenom att ett mål, för så vidt det bör
ådömas af verldslig domstol, hör till Svea hofrätt, men i den del,
som är af kyrklig art, hör under domkapitlet i Kalmar och derför
går till hofrätten i Jönköping.

Det synes mig verkligen kunna utan öfverdrift sägas, att är
detta eu reform, så är det en reform baklänges, om icke en alldeles
bakvänd reform.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Odhner: Herr vice talman! Äfven jag finner, i likhet
med den siste talaren, det vara ett mindre lyckadt förslag från
motionärens och reservanternas sida att vilja sammanslå de båda
stiften Visby och Kalmar, och det har förvånat mig, att reservanterna
hafva med sitt val fallit just på dessa båda stift, då de haft
s. andra att välja på.

Det är visserligen sant, att det i rent qvantitativ bemärkelse,
med afseende å storlek och folkmängd, icke möter någon svårighet
att förena dessa båda stift, men deremot finnas åtskilliga betänkligheter
af andra slag. Det är icke nog med att Gotland är skildt
från fastlandet genom halfva Östersjön, att det så godt som under
halfva året endast med svårighet och sparsamt kan kommunicera
med fastlandet, och att det under svåra vintrar kan blifva fullkomligt
afspärradt. Dertill kommer äfven den olikhet, som är rådande

11 N:« 37.

Onsdagen den 29 April.

mellan Gotland och det midt emot liggande fastlandet, Kalmar län Ang. delning
eller Småland, i afseende å folklynne och dialekt., seder, bruk °cho/ ^
åtskilliga andra förhållanden, hvilka skulle göra det svårt att sam- (forts.)
manföra dessa båda landsdelar under samma stiftsstyrelse, att flytta
prester och lärare från den ena stiftsdelen till den andra, o. s. v.

Nu säger visserligen motionären, att detta skulle tvärtom vara
en fördel, så till vida att man, genom att flytta stiftsstyrelsen för
Gotland till fastlandet, skulle närmare kunna förbindaön med det
öfriga Sverige. Men om en närmare förbindelse skall astadkommas
och° upprätthållas genom ett slags tvång eller i allt fall genom
medel, som väcka ovilja på ön, fruktar jag, att resultatet lätt kan
blifva motsatsen till hvad man åsyftar, att resultatet kan blifva ett
allvarligt missnöje, ett åtskiljande icke endast till rummet utan äfven
till hjer tel aget, och detta vore värre.

Jag tror, att man måste billigtvis fästa allt möjligt afseende
på gotländingarnas egen mening och önskan, och jag vill i afseende
härpå erinra om den diskussion, som förekom hår i denna kammare
under föregående riksdag, då det var fråga om förflyttning af Gotland
och Vermland från Svea till Göta hofrätt. Det yttrades da,
att man borde så mycket som möjligt rätta sig efter och respektera
befolkningens egna meningar och önskningar i ty fall, och man
erinrade äfven derom, att embetsmännen vore till för folkets skull
och icke tvärtom.

Ja, mine herrar, låtom oss tillämpa dessa grundsatser äfven uti
förevarande fall; de gälla sannerligen icke mindre med afseende pa
kyrkliga än judiciella förhållanden.

Gotländingarna hafva verkligen på ett otvetydigt sätt gifvit
till känna sina önskningar i föreliggande fall, och man kan icke förtycka
dem, att de ifrigt önska att få behålla den egna stiftsstyrelse,
som de egt öfver 800 år, alltifrån den tid, då Gotland formligen
afträddes till Danmark. Det skulle taga^ sig ganska illa ut, om man
på ön skulle med något skäl kunna säga, att Gotland under föreningen
med Sverige gått miste om väsentliga förmåner, som det
erhållit och åtnjutit obestridt under den för öfrigt visst icke saknade
danska perioden.

Jag skulle lättare kunna förstå reservanternas förslag i detta
fall, om det vore någon större ekonomisk vinst att derigenom erna,
men nu veta herrarne mycket väl, att det icke gäller mer än ett
årligt anslag af 8,700 kronor och ett anslag för en gång af 3,500
kronor af egentliga statsmedel, hvartill vidare kommer ett anslag
från biskopslöneregleringsfonden.

Jag vill till kammaren hemställa, om icke det kan löna mödan
att göra denna jemförelsevis ringa uppoffring, om man derigenom
kan tillfredsställa och lugna befolkningen pa denna för oss sa vigtiga
och från moderlandet afskrida ö. Jag vill äfven hemställa, om
man icke derigenom bättre och säkrare förbinder ön närmare med
moderlandet, äu om man förlägger dess stiftsstyrelse till fastlandet

N:o 87. 12

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning och derigenom beröfvar öu en fördel, på hvilken den tydligen sätter
af Hernösands eit stort vär(]e_
stift m. m. ri j •

(Forts.) Mva0d nu yttrat rör nästan uteslutande, såsom herrarne torde

finna, frågan om Visby och Kalmar stifts förening såsom vilkor för
den föreslagna delningen af Hernösands stift.

Hvad °nu särskildt beträffar hufvudfrågan eller Hernösands stifts
delning, så har detta ärende blifvit så grundligt utredt, så väl och
fullständigt motiveradt, att jag föreställer mig, att icke mycket kan
vara att lägga dertill, och jag antager, att meningarna icke skola
vara synnerligen delade angående behofvet, för att icke säga nödvändigheten
af att en sådan delning af Hernösands stift kommer
till stånd.

Jag kan visserligen första, att de ledamöter af kammaren, som
hysa antiklerikala tänkesätt, icke gerna se upprättandet af ett nvtt,
trettonde stift. De skulle tvifvelsutan helst vilja reducera biskopsstiftens
antal så mycket som möjligt, ja, kanske helt och hållet afskaffa
dessa embeten och öfverflytta deras funktioner på andra myndigheter,
t. ex. läroverks- och folkskolestyrelser m. fl. Jag vet nog,
att eu del af kammarens ledamöter intaga denna ståndpunkt; men,
mine herrar, äfven den ifrigaste framstegsman måste ju inse och
erkänna, att dylika förändringar, som jag nyss nämnde, skola i
hvarje fall länge låta vänta på sig i vårt land, kanske med undantag
af läroverksstyrelsernas omdaning, hvarom ju redan varit fråga.
Så länge kan emellertid öfra Norrland icke vänta på en bättre ordning
och vård af sina kyrkliga och andliga förhållanden. Öfra
Norrland kan egentligen icke alls vänta; ingen tid är att förlora,
om den svenska nationaliteten deruppe skall kunna upprätthållas och
icke ötverflyglas af den framträngande finska nationaliteten.

Kammaren har för icke länge sedan, då det var fråga om jernvägens
framdragande till Torneådalen, haft tillfälle att höra en utförlig
och intressant redogörelse af en talare på stockholmsbänken,
huru det för närvarande står till med vår språkfråga och nationalitetsfråga
deruppe, och hvilken agitation, som utvecklas från fennornansk
sida för att från oss vända våra finnars lijertan och intressen.
Nu tror jag för min del, och härutinnan torde de flesta instämma
med mig, att ett af de kraftigaste medel för att hämma denna agitation
vore upprättande af en särskild stiftsstyrelse för öfra Norrland,
upprättande af ett nytt andligt centrum, från hvilket en kraftig
statschef skulle kunna på nära håll egna sin vård och sin tillsyn åt
de finska socknarna i afseende a kyrka och folkskola in. m. Men
det är icke endast de finska socknarna, som behöfva bättre andlig
vård, detsamma gäller i väsentlig mån äfven de svenska. Det ligger
ock i sakens natur. Socknarna äro så vidsträckta och glest
höbyggda och mestadels så vanlottade på kommunikationer, att det
icke gerna kan vara annorlunda. Det behöfves sålunda äfven för
deras räkning närmare tillsyn och vård. Jag tror icke någon kan
hysa olika mening om den saken. Skall Norrland verkligen blifva

Onsdagen den 29 April.

13 N:o 37.

Sveriges framtidsland, såsom det blifvit kalladt, så beliöfver det icke Ang. delning

endast jernvägar samt lefvande och fast försvar, utan också det för svar,

som ligger i en högre kultur och en enig nationalitetskänsla. '' ''

Jag är på grund af hvad jag nu anfört öfvertygad, att den
fråga, som nu föreligger, är eu af de vigtigaste, som vi haft att
behandla under denna riksdag. Den är på samma gång en kulturfråga,
en vigtig kulturfråga, och eu nationalitetsfråga; och då jag
väl känner, med hvilket intresse denna kammare omfattar alla hithörande
frågor, så är jag öfvertygad om, att kammaren skall gifva
denna fråga en tillfredsställande lösning, en sådan lösning, som önskas
af befolkningen både i Norrland och på Gotland, eu sådan lösning,
som äfven blifvit af utskottets flertal föreslagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Odhner förenade sig herrar Dieden, Ahrenberg,

Grundell, Petersson i Boestad, Fredholm i Saleby, Jansson i Taberg,
Andersson i Backgården, Arhusiander, Lindh, von Krusenstjerna,
Wikström, Wellander, SJcytte, liasén, Nilsson i Grofva och
Eklund från Norrköping.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Herr talman, mine herrrar! Om
jag skulle ställa den frågan till mig sjelf: Hvad har inträffat, sedan
Andra Kammaren 1893 med en öfverväldigande majoritet häfdade
den meningen, att icke stiftens antal skulle ökas, utan att de skulle
omregleras, så kan jag knappt finna annat svar än det, att eftersom
kyrkomötet redan har fattat beslut om denna sak, så fordras endast
Riksdagens godkännande af samma beslut, och derför måste frågan
nu föreläggas för Riksdagen, och Riksdagen äfven fatta beslut i densamma.
Det är, så vidt jag kan finna, det enda svar, jag skulle
kunna gifva mig sjelf på den frågan. Ty i sak, från alla möjliga
synpunkter sedt, har icke en enda förändring inträffat sedan 1893.

1 sjelfva verket är således hufvudskälet, så vidt jag kan finna, att
man här skall kasta om ordningen med afseende på företrädesrätt
mellan Riksdagen och kyrkomötet. Man har hittills velat anse, att
det egentligen är Riksdagen, som skall fatta beslut, och att kyrkomötet
sedan, om det behagar, må samtycka till det beslutet, för att
t. ex. en ändring i kyrkolagen skall komma till stånd. Men här
vill man beträda motsatt väg. Här säger man, att kyrkomötet
har beslutat och att nu endast fordras Riksdagens godkännande af
samma beslut. Och detta tror jag är hufvudskälet i denna fråga
för tillfället.

Det är väl ingen, som helt och hållet vill bestrida, att det under
vissa förutsättningar skulle kunna finnas åtskilliga skäl för att
Hernösands stift bör delas. Men jag tror också man kan pasta, att
det ligger mycket starkare och bättre skäl till grund för den meningen,
som, på samma gång den medgifver, att stora stift böra delas,
vill tillse, att små stift skola sammanslås. Ty om det skälet

N:o 37. 14

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning galler, att det finnes stift, som äro för stora och tunga att sköta,
af Hernösands måtte val samma skal tala för, att, om man erkänner, att det finsHftm.
m. neg gom aro £gr man bör sammanslå sådana. Ty det kan

(. or so vai jgjjg vara rjm och reson i att gå till väga så ensidigt, att man,
då på vissa platser en utveckling af en institution fordras, icke på
samma gång ser till, huruvida icke indragning på andra platser eller
områden med lika goda skäl kan göras. Vill man icke vara med
om den principen, så kommer man till eu sådan ensidig utveckling,
som ökar administrationskostnaderna till höger och venster utan
möjlighet att minska samma omkostnader, der sådant låter sig göra.

Nu har man återigen i dag sökt göra gällande svårigheten att
sammanslå Visby stift med ett stift på fastlandet till följd af Gotlands
aflägsna läge, och man har åberopat i synnerhet de svårigheter,
som skulle uppstå vintertiden, när kommunikationerna vore afbrutna
mellan fastlandet och ön. Om då t. ex. en presterlig plats blefve ledig,
skulle det blifva svårt att kunna besätta den. Man går till och med
så långt, att man säger, att domkapitel och biskop äfven skulle
hafva sin betydelse i afseende på skollärarnes tillsättande. Jag vet
icke, hvad dessa frågor hafva att göra med domkapitlet. Nog tror
jag, att det i vanliga fall är skolrådet, som sköter den saken. Men
med afseende på frågan om presferskapet på Gotland, så vill jag fråga
herrarne, om det är troligt och möjligt, att i ett stift och på en ö,
der man har eu prest för ungefär hvar tusende person, det skall
kunna blifva vanskligt att få tillräckligt med prester för att uppehålla
de presterliga befattningarne, äfven om en dör under den tid,
då kommunikationerna äro afbrutna. Jag förstår icke, huru långt
man vill gå i att tillägga ett stort antal presterliga befattningar en
så stor vigt och betydelse, när man till och med på en ö, som har så
ofantligt många prester i jemförelse med andra landskap, icke skall
kuuua finna sig i, att biskopen på platsen flyttas öfver till ett annat
ställe. Derför om jag från samma ö i stället finge höra den meningen
göras gällande, att man ville anropa Riksdagens hjelp för
att, så vidt det läte sig göra, slå i hop presterliga befattningar och
minska antalet prester och derigenom reducera de oerhörda utgifter,
som dessa onödigtvis ålägga ön, då skulle jag kunna förstå den uppfattningen
och att det vore en praktisk och sund uppfattning. Men
att hålla på detta, att man ständigt skall hafva qvar hvad man har
i afseende på både det ena och det andra, det går öfver min horisont,
och jag kan icke fatta den sakliga och reala innebörden i en
sådan åskådning.

Jag har redan sagt, att det ju finnes åtskilliga skäl, som tala
för en delning af Hernösands stift, och motionären, äfvensom vi reservanter,
medgifva ju äfven, att en sådan delning bör försiggå, så
fort man samtidigt är i tillfälle att sammanslå andra stift. Men
när jag erkänner, att det finnes åtskilliga skäl som tala för en delning
af Hernösands stift, så vill jag på samma gång säga, att jag
icke tror, det Norrlands utveckling, Norrlands kultur och särskilt

Onsdagen den 29 April.

15 - N:o 37.

Norrlands forhållanden i afseenden på skolan, finska språket m. m. an- Ang. delning
nät, hufvudsakligen bero på, om man får en biskop der uppe eller af HemStandt

icke. Enligt min mening är det andra åtgärder, som i det fallet
kunna med mycket större verkan åstadkomma hvad man söker. Ibland
dessa åtgärder räknar jag för min del åtgärden, att en gång jernvägen
blir utdragen från Boden till Haparanda för att förbinda befolkningen
deruppe med den svensktalande befolkningen, såsom en ofantligt
mycket vigtigare åtgärd, än att man tillsätter en biskop der
uppe. Likaså lärer det väl vara mycket vigtigare att i alla de trakter,
der finska språket är ensamt rådande, anlägga skolor, der svenska
språket ingår i undervisningen, då sådana skolor saknas. Det tror
jag är vigtigare åtgärder för att förbinda denna landsdel fastare till
det öfriga Sverige och framför allt för att fä svenska språket utveckladt
der uppe på det sätt, hvarpå det behöfver utvecklas.

Under de senare åren hafva vi ofta på den afdelning, jag tillhör
inom statsutskottet, haft att behandla åtskilliga frågor rörande kyrkliga
förhållanden äfvensom skolor och sådant der uppe, och vid skilda
tillfällen hafva vi kommit underfund dermed, att det vanligen är ytterst
dåliga utredningar öfver de saker, som föreläggas Riksdagen från dessa
trakter. Man beräknar att för en viss angifven summa kunna bygga
så och så många skolhus. Riksdagen anslår medel. När företaget
sedan skall realiseras, visar det sig, att man icke ens kan bygga
hälften af det antal skolhus man afsett. Likaså har man funnit
oegentligheter så långt gående, att kostnadsförslag, uppgjorda för
restaurering af kapell och dylikt, innehållit uppenbara felräkningar,
utan att någon af de myndigheter, genom hvilka förslagen passerat,
fäst sin uppmärksamhet vid saken.

Detta är brister der uppe, som jag tror det är önskvärdt att
så snart som möjligt få afhjelpta, så att det må finnas personer tillgängliga,
som besitta duglighet och sakkunskap för att på ett tillfredsställande
sätt göra utredningar, som kunna läggas till grund
för framställningar till Riksdagen. Men ingalunda tror jag, att man
skall kunna tänka sig, att en biskop, som t. ex. skulle placeras uppe
i Luleå, skulle kunna besitta fackinsigter i byggnadsfrågor o. d., utan
de missförhållanden, hvarom jag talade, böra afhjelpas på annat sätt.

Huru jag än ser denna sak, och om jag än skulle vilja erkänna,
att det kunde vara önskligt, att denna delning af Hernösands stift så
snart som möjligt kunde genomföras, så kan jag ändock på inga vilkor
erkänna, att Riksdagen bör gå in på, att denna delning får ega rum
under annan förutsättning, än att två andra stift samtidigt sammanslås.
Ty håller icke kammaren och Riksdagen på det vilkoret, så
hemställer jag till herrarne, om någon här kan tro, att vi någonsin
under tidernas lopp skola kunna motse en sammanslagning af två
stift, derest detta trettonde stift nu beslutas. Detta är en vigtig
princip att häfda, att Riksdagen må hafva öppet öga för att afhjelpa
brister, men icke ensidigt, utan så, att man jemväl vidtager
förnuftiga och hushållsaktiga indragningar på de ställen, der sådant

stift m. m.
(Forts.)

N:o 37.

Aiig. delning
af HernÖ8ands
stift m. m.
(Forts.)

16 Onsdagen den 29 April.

later sig göra. Jag anser denna princip och denna uppfattning vara
vigtigare än den olägenhet, som ligger deri, att Hernösands stift
några år får vänta på den önskade delningen.

Det är på dessa grunder, som äfven jag instämmer i det yrkande,
som redan blifvit af motionären framstäldt.

Häruti instämde Herrar Nilsson i Skärhus, Olsson i Ornakärr,
Lindgren, Eriksson i Qväcklingen, Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra,
Eriksson i Elgered, Walter, Hansson i Solberga, Norman, Jansson
i Saxhyttan, Hammarström, Svensson från Karlskrona, Henricson
i Carlslund och Petersson i Brystorp.

Herr Hammarskjöld anförde: Herr talman, mule herrar! Den
senaste talaren började sitt anförande med att fråga, hvad som har inträffat
sedan 1893 års riksdag, då Andra Kammaren med stor majoritet
afslog Kougl. Maj:ts proposition, och han sökte svaret, om jag förstod
honom rätt, deruti, att en sträfvan gjort sig gällande att sätta
kyrkomötet öfver Riksdagen, så att, då kyrkomötet hade uttalat sin
vilja, Riksdagen endast skulle hafva att böja sig för densamma. Om
det nu kan vara en i strategiskt hänseende skicklig fint af honom
att på detta sätt vädja till en af meuniskonaturens mindre ädla
egenskaper, nemligen magtlystnadeu, för att derigenom uppegga kammaren
mot kyrkomötet och försöka att på den vägen förmå kammaren
att stå fast vid den mening, som kammaren uttalade år 1893
— jag säger, om detta kan vara strategiskt skickligt, så vet jag
dock icke, om man kan säga, att det är rigtigt vackert.

Den nämnde talaren nekade icke till, att Hernösands stift behöfde
delas, men han ansåg, att man i sammanhang dermed måste
slå tillsammans ett par andra stift. Det vore, enligt hans förmenande,
så godt som sjelfkärt, att utvecklingen borde gå derhän, att
man sloge tillsammans två mindre stift. Alltså: medan allting i vår
tid är stadt i ganska stark utveckling och under det att alla embetsverk
få mer och mer att göra, anser han dock, att utvecklingen
ginge derhän, att man skulle sia i hop tva stift och således förena
hos ett konsistorium hvad som nu är fördeladt på tvenne. Om
detta är eu utveckling, så är jag rädd för att det är eu utveckling
baklänges.

Jag har sökt utfundera hvad som kan vara orsaken till att
motionären och reservanterna och de med dem liktänkande hålla på,
att Gotland skall sammanslås med Kalmar stift. Icke kan det väl
vara den ekonomiska besparing, som skall göras, ty den är verkligen
ganska obetydlig. Om man tänker på huru det förhåller sig
med biskopslönen i Visby, hvilken till ungefär två tredjedelar utgår
från Visby stad, på den grund att biskopen tillika är kyrkoherde i
Visby, och endast med 4,000 kronor ur biskopslöneregleringsfonden,
sa kan man förstå, att icke skulle den fonden härigenom komma att
vinna någon särdeles stor besparing. Hvad som skulle utgå direkt

Onsdagen den 29 April.

17 N:o 87.

af statsmedel, utgjorde endast 8,700 kronor, förutom ett anslag en
gång för alla å 8,500 kronor. Icke kan detta utgöra något skäl.

Denna kammare brukar alltid utmärka sig för att hafva öppen
hand, då det gäller kulturfrågor, och ingen lär väl kunna neka till,
att religionsvården och vården om kyrkor och skolor dock är en
kulturfråga.

Nej, det egentliga skälet lärer allt vara ett annat, fastän man
icke så gerna vill tala om det. Det skälet lyder så: vi vilja icke
ha en biskop till, det är för inånga biskopar redan nu. Hvad är
detta egentligen för ett skäl? Nu är det löjligt nog, att man talar
endast om biskopen, som om det i ett stift vore biskopen ensam,
som styrde allting. Man glömmer, att det finnes något, som heter
konsistorium, hvari biskopen är ordförande.

Nu vet jag väl, att det finnes många, som vilja afskaffa hela
biskopsvärdigheten och ombilda konsistorierna. Hvad det senare beträffar,
så gerna för mig. Jag skall icke sätta mig emot den saken.
Men tager man bort biskopsvärdigheten, så lärer man allt få sätta
dit någon annan i stället för biskopen att vara ordförande i stiftsstyrelsen,
vare sig man kallar den konsistorium eller något annat.
Här föreligger för öfrigt icke någon fråga om att afskaffa vare sig
konsistorierna eller biskopsembetena eller om att ombilda konsistorierna,
utan här föreligger en fråga om att, då nu dessa institutioner
finnas, göra dem så effektiva som möjligt. Och särskildt är det
af så godt som ingen bestridt, att med den stora utveckling, som
Norrland har tagit, och med de oerhörda afstånd, som der förekomma,
det är absolut nödvändigt, att Hernösands stift blir deladt.
Om nu herrarne en gång i verlden vilja afskaffa biskopsdömena, som
ju mycket väl kan hända, tro herrarne verkligen, att det är svårare
att indraga 13 biskopsembeten än att indraga 12? Jag tänker, att
om de 12 biskoparne få gå, så går nog den trettonde också.

Men hvad är det man förlorar, om man strängt håller på detta
vilkor att icke medgifva Hernösands stifts delning, med mindre än
Visby stift lägges till Kalmar stift? Jo, man förlorar hvad som till
sist kan blifva oersättligt i fråga om Norrland. För hvarje dag,
som går, ökas svårigheterna att gifva Hernösands stift den vård,
som det behöfver.

Den senaste talaren anförde för bifall till reservationen några
skäl, som föreföllo mig rätt rätt märkvärdiga, ty de synas tala precis
emot, hans uppfattning af denna fråga. Han yttrade, att vi
skola anlägga skolor deruppe, men det är just det vi hålla på med.
Det har också anförts, hurusom man för dessa i finsktalande församlingar
uppe vid riksgränsen belägna statsskolor — jag tror, att
de äro 18 till antalet — icke kunnat åstadkomma något skolråd,
utan derför måste konsistoriet i Heruösand, hvarifrån afståndet till
skolorna torde uppgå till 70 å 80 mil, utgöra skolråd för dessa
svenska skolor. Nog är detta en skäligen tungrodd apparat, och

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 37. 2

Ang. delning
af Hernösands
stift m. rrv.

(Forts.)

N:o 87. 18

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning nog är det skal att så snart som möjligt bringa en förbättring i
af Hemösands detta hänseende till stånd.

H(Förtal Vidare nämnde den senaste talaren, att då till statsutskottet
^ 1 några handlingar inkomma rörande Norrbotten — t. ex. i fråga om
byggande af kapell och skolor — ärendena i allmänhet äro illa utredda,
beräkningarna felaktiga o. s. v., och han frågade, om detta
blefve hjelpt med att vi finge ännu en biskop deruppe i Luleå. Jag
frågar: huru menar han, att detta skall hjelpas? Skall det hjelpas
med att vi draga dit jernvägen? Jag tror icke, att det bjelper,
eller att skolfrågorna blifva bättre utredda för det. Deremot tror
jag, att om man får en kyrklig myndighet deruppe — icke blott
en biskop, jag vill nemligen påminna om att det här äfven är fråga
om ett konsistorium — det skall vara större utsigt för att man skall
få frågor rörande skolan och kyrkan bättre utredda än som nu sker.
Icke måtte det väl i all rimlighets namn behöfva blifva sämre derigenom
att man får en kyrklig myndighet förlagd i Luleå.

Vi hafva emellanåt tillfälle att läsa om de fennomanska sträfvanden,
som förekomma deruppe längs gränsen. Jag tror, att det
senast var i går, som jag i en stockholmstidning läste en artikel,
innehållande citat från finska tidningar, hvari talades om finnarnes
förtryckta bröder på den svenska sidan, hurusom man ville lära dem
svenska och huru orimligt och förtryckande detta vore. Det synes
mig, att vi uti denna omständighet hafva ett ofta påpekadt, men
ännu icke nog uppmärksammadt skäl att göra allt för att snarast
möjligt förhindra dylika sträfvanden.

Vidare ville jag fråga: hvad ondt ha egentligen gotländingarne
gjort? På hvilket sätt hafva de förbrutit sig, så att de nu skola
beröfvas förmånen af att hafva egen stiftsstyrelse, som de ha haft
ända sedan år 1570 eller i 326 år? Mot en hel provins’ bestämdt
uttalade önskan sätter man i fråga att afskaffa dess nuvarande stiftsstyrelse.
Jag tycker verkligen, att detta är något, som nära nog
gränsar till en rättskränkning, om det icke rent af är en sådan.

Jag vet visserligen, att inom och utom kammaren personer finnas,
som mena, att det är dumt af gotländingarne att hålla på, att de
skola ha qvar sin biskop och sitt konsistorium, och som anse, att
allt hvad biskopar och prester heter är bara skräp, som man bör
söka att blifva af med. Men så tycka icke gotländingarne, och derför
kunna de väl få behålla sin stiftsstyrelse.

Oafsedt det lilla försök, som för en stund sedan gjordes, att
elda upp en viss animositet mot kyrkomötet, tror jag, att jag har
fullt skäl att säga, att kyrkomötet skulle bra illa tillgodose de intressen,
som det är satt att bevaka, om kyrkomötet, för att rätta
ett missförhållande i Norrland, skapade ett missförhållande på Gotland.
Det är icke värdt att komma och säga — hvad som emellanåt
blifvit sagdt och ofta tillbakavisadt — att kyrkomötet endast
är en presterlig institution. Nej, mine herrar, kyrkomötet är lika
mycket lekmännens som presternas. Det är svenska folkets kyrk -

19 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

liga representation på liknande sätt som Riksdagen är svenska fol- Ang. delning

kets politiska representation, och jag tror icke, att den dag kom mer,

då kyrkomötet sviker hvad jag anser vara dess pligt att värnaj -Fortg. ''

de kyrkliga intressena icke endast i Norrland, utan äfven pa

Gotland.

Motionären har i sin bevisföring särskildt stödt sig på, att
Kalmar och Visby stiftsstyrelser skulle ha tillstyrkt, att Visby stift
förenades med Kalmar. Jag ber om ursäkt, men detta är icke sant.

Det står icke så, utan det står, att dessa båda stiftsstyrelser förklarat
sig, under förutsättning af att Hernösands stift icke på annat
sätt kan delas än genom en sammanslagning, anse en sådan
sammanslagning vara möjlig. Det är ett mycket stort steg mellan
ett dylikt utlåtande, grundadt på förutsättningen af något, som
stiftsstyrelserna icke kunna gilla, och en direkt tillstyrkan utan alla
vilkor. Detta påstående håller således icke streck.

Då nödvändigheten af Hernösands stifts delning knappast af någon
bestrjfles, och då den är rent af trängande nödvändig, så hemställer
jag, mine herrar, om det kan vara skäl att såsom vilkor
härför beröfva gotländingarne något, som de sjelfva hålla så starkt
på och som icke blott jag, utan, efter hvad jag tror, en stor del af
denna kammare anser vara för dem nyttigt och behöfligt. Jag hemställer,
säger jag, om det finnes något rimligt skäl för att afslå utskottets
hemställan och derigenom för åtskilliga år uppskjuta en
fråga, som redan borde vara löst och hvars lösning åtminstone icke
bör längre fördröjas.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan. I

I detta yttrande instämde herrar Lundström, WiJclund, Thestrup,

Bruselius, Peterson i Hasselstad och Norrby.

Vidare anförde:

Herr Palme: Herr talman! Här har under ganska lång tid
enskildt och offentligt i tidningspressen framdragits den fennomanska
agitationen vid vår finska gräns såsom en anledning hvarför vi skulle
gå in på denna delning af Hernösands stift. Eu ärad talare pa
stockholmsbänken har nyss liäntydt på den blygsamma utredning
jag i början af denna riksdag tog mig friheten att göra rörande
dessa agitationer, på hvilka jag sedermera fått ytterligare bekräftelser.

Denne ärade talare säger sig icke kunna förstå, huru någon
menniska kan påstå, att icke stiftsdelningen skulle bidraga att minska
farorna af detta förhållande. Men jag vill deremot tillåta mig
att framställa den frågan, huru någon i all rimlighets namn kan
säga, att en biskop deruppe i Norrland skulle kunna göra någonting
för att hindra den fennomanska agitationen. Dertill fordras helt
andra medel, enligt min öfvertygelse; dertill fordras främst, att man
binder tillsammans denna aflägsna landsända med det öfriga Sverige

Nso 37. 20

Onsdagen den 29 April,

Ang. delning \ ekonomiskt hänseende, dertill fordras skolor och svenskspråkiga
^rnosan^s folkskrifters spridande deruppe.

stift m. m. tvt i j i i i i i /»o-.,

(Forts) -Nu liar man sagt — det yttrades nyss från kalmarlänsbänken

— att det egentliga skälet till motståndet vore, att man icke ville
ha en biskop till; han menade ock, att det finnes inom kammaren
de, som uppställa som ett framtidsmål biskopsembetenas afskaffande.
Ja, jag får förklara mig vara anhängare, och en varm anhängare,
till dessa åsigter, hvilka dessutom funnit ett uttryck i sammansatta
stats- och allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande vid
1840 års riksdag. Detta utskott säger: »att det funnit de af åtskilliga
motionärer på ofvanberörda sätt framstälda förslag om indragning
af biskopsembetena vara grundade på så giltiga skäl, att
utskottet med afseende derå samt den betydliga inkomst, som genom
en sådan indragning för staten skulle uppkomma, ansett sig böra
tillstyrka: att biskopsembetena må indragas i den mån de, efter nuvarande
innehafvarnes afgång, varda lediga.»

I afvaktan, att detta utskottets med stor majoritet afattade utlåtande
en gång måtte varda eu sanning, vill jag icke vara med om
att bilda ett ytterligare, ett trettonde biskopsdöme.

I fall Hernösands-biskopen under de gångna tiderna har kunnat
sköta sitt embete, bör han kunna det på ett långt bättre och mera
effektivt sätt, då nu kommunikationerna i öfra Norrland blifvit synnerligen
goda och för hvarje år bli allt bättre och bättre i och med
den norra stambanans fortsättande till riksgränsen, som endast kan
vara en tidsfråga. Hvad den invändningen beträffar, som den senaste
ärade talaren framhöll, att man icke skulle kunna få begå den
orättvisan mot Gotland, att mot denna provins’ uttalade mening
sammanslå Gotlands stift med ett annat, så är det ju så, att en del
måste få vika för det hela, och när det nu en gång är Riksdagens
eller åtminstone denna kammares flera gånger uttalade mening, att
icke vilja inrätta ett nytt biskopsdöme, så framt icke ett par af de
hittillsvarande mindre biskopsdömena sammanslås, är detta den enda
praktiska lösningen af frågan.

Med anledning af hvad jag nu uttalat ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Redelius: Herr talman, mine herrar! Jag begärde or det

i anledning af ett yttrande af herr Olof Jonsson, som v,.r af
synnerlig betydelse efter min uppfattning, och ber jag att i viss mån
få uttala mina sympatier för tankegången i hans yttrande, utan att
derför komma till samma slut som han. Jag tror mig nemligen
godt kunna förstå den tankegången, att man sammanslår mindre
presterliga lägenheter, pastorat eller stift, på samma gång man anser
skäl förefinnas för att dela en större.

Men sekt jag gifvit honom det erkännandet, ber jag att få fästa
uppmärksamheten på, att tanken på sammanslagning af två mindre
stift i södra Sverige för att derigenom kunna vinna Riksdagens bi -

Onsdagen den 29 April.

21 N:o 37.

fall för delningen af det nordligaste stiftet, nog uppkommit ifrån
Norrland, det är sant, men den bär uppkommit så, att tanken på
delning har föregått. Det var ju, som vi alla känna, eu af alla
aktad och värderad ledamot af Andra Kammaren, som först kom fram
med den tanken. Men detta skälet tolkar jag såsom ett skäl för
delningen och icke som ett skäl emot densamma, derför att det kommit
fram der uppifrån.

Hvad beträffar sammanslagningen af två mindre stift, hvilken
fråga man sammanbundit med denna, vill jag fästa uppmärksamheten
på att dessa två frågor icke hänga tillsamman, ingenting ha med
hvarandra att göra, icke mer än spiken i väggen och den rock, som
man vill hänga upp derpå — först då kan man säga, att dessa
hänga i hop, när man hängt upp rocken.

Men jag ber att få tillägga ännu något för att förebygga en
missuppfattning, och kanhända jag dervid går herr Olof Jonsson än
mer till mötes.

Han sökte belysa lämpligheten af att slå i hop två mindre stift
genom att framhålla lämpligheten af att sammanslå mindre socknar,
mindre pastorat till ett. Något sådant har också jag tänkt på mer
än en gång. För att belysa denna sida af saken ber jag få nämna
ett exempel, fast jag erkänner att det ligger på sidan af hufvudfrågan
lika mycket som frågan om tvenne stifts sammanslagning ligger
på sidan om frågan angående Heruösands stifts delning.

Det hände eu gång i det stift jag tillhör, att två små socknar
voro i behof att nybygga kyrka samtidigt. Då uppstod hos en, som
jag tyckte, mycket förståndig man den tanken: »om vi nu skulle
förena oss till eu socken, då i alla fall hela området är så litet, att
ingen får mer än en qvarts mil till kyrkan; hvardera socknen har
nu sin prest, och hvardera sin kyrkobetjening, vi kunna tillsammans
reda oss med en af hvardera slaget och på det viset blifver allt dithörande
mycket billigare.

Många delade denna uppfattning och deribland äfven jag.

Men hvad bände? Jo, den ena socknen sade till den andra:
»vi skola sammanbygga med eder, om ni vilja bygga hos oss», och
precis på samma sätt sade den andra socknen tillbaka. Ingen ville
mista kyrkan på dess gamla plats, hvar och eu ville behålla den hos
sig. Och denna önskan, jag skulle vilja kalla det kärlek till kyrkan,
var så- stark, att de belhe underkastade sig de större kostnaderna
för att få behålla hvar sin kyrka, och de byggde också mycket rigtigt
hvar sin kyrka och beslöto aflöna hvar sin kyrkobetjening.

Jag förmår icke att klandra denna deras önskan — deras kyrkokärl
•— äfven om jag delar den uppfattningen, att det just icke för
kyrkan i det stora hela har något synnerligt stort värde, att det
finnes så många presterliga lägenheter, som på Gotland, enligt hvad
herr Olof Jonsson nämnde.

Jag är öfvertygad om, att derest Gotlands befolkning, prestcr
och lekmän, varit med om eu sammanslagning t. ex. med Kalmar

Ang. delning
af Hernösands
stiftarn, m.
(Forts.)

N:o 37. 22

Onsdagen 29 April.

Ang. delning stift, som satts i fråga, så hade denna redan egt rum. Jag föreaf
Hernösands nemligen, att ej ifrån denna kammares sida och ej heller

stift m. m. jfr°u medkammarens något motstånd skulle visat sig mot en samc
0,ts,) matlagning, om Gotlands och Kalmar stift sjelfva varit med derom.

Men nu ha tvärtom protester afgifvis deremot, och derför skulle
man nu tvinga dem till det.

Naturligtvis kunna Riksdagen och statsmagterna göra det, och vederbörande
måste finna sig deri, såsom den siste talaren sade, det
är obestridligt. Men det finnes ett annat skäl, som jag ber att få
hänvisa till och som ofta förekommit, nemligen humanitetsskälet.
Jag hemställer till kammaren om det kan anses vara humant att
mot tvenne stifts vilja helt enkelt dekretera: »ni få inte vara sjelfständiga,
ni måste förenas.» Efter min uppfattning vore det icke
humant, och derför vill jag för min del låta vilkoret falla, och jag
undrar storligen, om icke herr Olof Jonsson kan låta det falla med.

Så vidrörde herr Olof Jonsson en annan sida af saken.

Han frågade nemligen: »hvad har inträffat sedan 1893 års Riksdags
beslut?» och han trodde sig finna, att ingenting inträffat, som
kunde vara egnadt att förändra meningen från 1893 och nu i stället
fatta ett annat beslut. Jag ber att få svara herr Olof Jonsson, att
enligt min uppfattning har det inträffat någonting af betydenhet.
Man visste ju icke 1893, huruvida Gotland hade så mycket emot
en sammanslagning. Man begärde eu utredning, och genom Kong],
Maj:ts försorg infordrades ifrån vederbörande domkapitel och befolkning
yttrande i ämnet, och resultatet häraf föreligger nu.

Detta har inträffat.

Hade icke detta inträffat, utan resultatet blifvit ett annat, då
hade det enda vilkor, som man velat uppställa för delningen af stiftet
deruppe, varit pa sin plats och man hade då kunnat sammanslå
Gotlands och Kalmar stift, saken hade varit klar. ''

Resultatet har emellertid, som sagdt, blifvit ett annat, hvilket
bör ha till följd att beslutet från 1893 frångås.

Herr Olof Jonsson vidrörde ock den frågan, hvilken som beslutat
först i ärendet, kyrkomötet eller Riksdagen. Den frågan vill jag
lemna med erinran om, att det betyder rakt ingenting, hvem som
uttalade sig först, kyrkomötet eller Riksdagen.

Om kyrkomötet skulle förbise sin skyldighet att vaka öfver kristlig
kultur i vårt land, och icke våga komma fram med ett uttalande
om hvad det anser vara nödvändigt för den kristliga kulturen, då
förtjenade kyrkomötet klander, och jag skulle då sjelf såsom prestman
vara med om att klandra det för en dylik försummelse. Om
det nu iakttagit sin pligt och gjort hvad det trott och förstått afse
svenska kyrkans och rikets välfärd samt framhålit detta genom att
uttala sin mening om hvad som bör göras, kan naturligtvis, åtminstone
enligt min mening, kyrkan derför icke klandras. Riksdagen har
i alla fall sin beslutanderätt oförkränkt, derom kan icke någon tve -

23 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

kan råda. Om kyrkomötet i frågan får uttala sig före eller efter jty. delning
Riksdagen, det är ett skäl, som jag anser ej hafva någon betydelse. a^sUJt m m
Vidare klagade herr Olof Jonsson öfver dålig utredning och fel- (Forts)
aktiga beräkningar i de förslag, som till Riksdagen inkomma rörande
åtskilliga ärenden i Norrbotten. Jag ber, ehuru min granne redan
berört dessa saker, få återkommma dertill, emedan jag anser dem
vara af betydelse, ty de röra verkligen Hernösands stift och förhållandena
i Norrbotten. Det är ledsamt att sa skett. Men hvarpa
beror det? Beror det månne icke på, att man ej sa noga har reda
på förhållandena i de norra landsdelarna? Och hvarför har icke
statsutskottet kunnat afhjelpa den dåliga utredningen och korrigerat
de felaktiga beräkningarna? Jag tror, att det kommer sig
af det enkla och naturliga skälet, att statsutskottet icke känner
till förhållandena deruppe. Man maste vara pa ort och ställe och
känna förhållandena för att kunna värdera rätt. Det är naturligt,
att, om man sitter i Stockholm och uppgör beräkningar och
kostnadsförslag för uppbyggandet af skolhus eller för andra saker,
som röra de norra länen, man på förhand kan anse det antagligt,
för att icke säga sannolikt, att de icke komma att stämma med
förhållandena i verkligheten. Detta beror, såsom sagdt, på, att förhållandena
gestalta sig olika i olika landsdelar och pa att^ de, som
uppgöra beräkningarna, icke äro fullt förtrogna med förhallandena
på hvarje särskild ort. Det är i detta afseende icke så stor skilnad
mellan ett domkapitel i Hernösand och statsutskottet i Stockholm.

Det torde icke vara lätt för någondera att sitta och bedöma förslag,
som göras upp 100 mil längre bort. Man far icke glömma, hvilket
ofantligt område det norra stiftet omfattar det innesluter
socknar, som hvardera har en areal motsvarande ett helt stift och
deröfver i södra delen af landet — och hvilka svårigheter, som måste
vara förbundna med att taga reda pa alla dithörande förhallanden.

Huru kan man begära, att domkapitlet i Hernösand skall kunna med
full sakkännedom bedöma huru en skola i Karesuando, Qvickjock
eller något annat ställe deruppe skall lämpligast anordnas, om det
icke varit på platsen. Och att resa dit tager lång tid, enär dessa
orter äro belägna en 50 å 75 mil från Hernösand. Det är klart, att
bristfälligheterna i utredningarna och beräkningarna berott på domkapitlets
oförmåga att fullständigt taga reda pa alla förhallanden inom
hvarje särskild ort i stiftet. Men detta talar för nödvändigheten af
att hafva eu myndighet, som på nära hall kan taga reda pa förhallandena
på hvarje särskild plats deruppe, sa att den för sadaut ändamål
icke behöfver fara så långt, att det nästan ligger utom gränserna
för mensklig magt att komma dit. Dessa ord vill jag särskild!
rigta till den siste ärade talaren pa stockholmsbänken, som
sade, att olägenheterna i fråga om sprakförhallandena borde afhjelpas
genom förbättrade kommunikationer och genom ^inrättandet af skolor.

Dervidlag instämmer jag fullständigt i livad såväl den talaren som
äfven herr Olof Jonsson derom yttrat. Ty det är just de svåra

N:o 37. 24

Onsdagen den 29 April.

AV*- delnin''i kommunikationerna, som göra behofvet af stiftets delning ännu mera
a\uf™m .trä,1«.ande- Men i det afseendet vore man icke bjelpt dermed, att
(Forts) jern vägen utsträcktes från Boden till Haparanda. De stora obyg derna,

hvarå inga vägar finnas, återstå likväl. De utgöras af sträckor,
som taga längre tid att fara öfver än en resa tager t. ex.
mellan Malmö och Stockholm och Luleå. Hvad särskildt beträffar
skolorna, är det nödvändigt, att en styrelse finnes deruppe. Det
måste öfvervakas icke endast att skolor komma till stånd, utan äfven
att de fungera på önskvärdt sätt.

Herr Palme sade, att det vore mera skäl att afskaffa samtliga
biskopsembetena än att inrätta ett nytt. Ja, nog kan jag förstå,
att när man har den uppfattningen, man icke vill vara med om att
inrätta något nytt sådant embete. Men nu finnas biskopsembetena
i alla fall, och man får icke bort dem genom att neka att tillsätta
ett nytt. Da man fördragit de tolf biskoparne, som finnas, så pass
val som man hittills gjort, så tror jag att man nog skall kunna
fördraga äfven den trettonde. Om man anser att biskoparne i de
södra delarne af landet på det hela vaka öfver kulturen, tror jag
att den, som kommer till det nya stiftet, om ett sådant kommer
till stånd, i ännu högre grad och med ännu större energi skall vaka
deröfver. Hade man såsom skäl mot en delning af stiftet i fråga
sagt, att det kunde blifva svårt att få en lämplig person till det
nya embetet, så skulle jag sentera det skälet. Man kan icke neka
till, att icke uppgifterna för en biskop deruppe skola blifva både
inånga och svåra, och att det kommer att blifva svårt att fa reda
pa en person, som kan fylla dem, och fylla dem fullständigt tror
jag ingen kan; men något är dock bättre än intet, och derför hemställer
jag om bifall till utskottets förslag, hvars resultat jag såsom
ledamot af utskottet varit med om.

Herr Göransson: Då jag reserverat mig mot utkottets hemställan,
skall jag tillåta mig att yttra några ord.

Da denna fråga förekom vid 1893 års riksdag, biträdde jag den
åsigt, som då blef Andra Kammarens beslut, och jag har icke kunnat
finna, att sedan dess någonting inträffat, som kan gifva mig anledning
att ändra mening. Det anfördes visserligen af den siste talaren,
att sedan den tiden en vigtig sak skulle hafva inträffat, nemligen
att man nu skulle fatt veta, att gotländingarne vore emot en
sammanslagning. Men det visste jag redan då, och jag är öfvertygad
om, att den siste talaren också visste det. Om nu till följd
af en orts stora utveckling det blifvit nödvändigt att der tillsätta
flere kyrkliga myndigheter, så bör det enligt mitt förmenande icke
utgöra något hinder för att göra en indragning på eu annan ort,
der föihallandena sadant medgifva; och det anser jag för min del
att de göra i det förslag, som af motionären här framlagts om
sammanslagning af Kalmar och Visby stift. Jag är icke ensam om
denna min åsigt, utan jag kan för densamma åberopa sådana auk -

25 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

toriter som domkapitlen i Kalmar ocli Linköping, hvilket synes af Ang. delning
följande passus i utskottets uilåtaude der det heter: »Förslaget be-afs
träffande Visby stifts förening med Kalmar stift hade deremot — * /Forta T
under förutsättning att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra
utan rubbning af stiftsindeluingen i södra delarna af riket —
tillstyrkts af domkapitlen i Kalmar och Linköping, hvaremot domkapitlet
i Visby på det bestämdaste uttalat sig emot samma förslag.»

Ja, det yttrades af en föregående talare, att förslaget icke skulle
vara tillstyrkt, men af utskottets utlåtande synes ju här, att det är
tillstyrkt af domkapitlen både i Kalmar och Linköping. Det är
utskottets egna ord. Vidare har det enligt utskottsbetänkaudet af
domkapitlet i Kalmar framhållits: »att då ett stift, bestående af nuvarande
Kalmar och Visby stift, komme att utgöras af omkring
200,000 personer, fördelade på 89 pastorat med 162 församlingar
och 129 presterliga lägenheter, detsamma skulle blifva ett bland de
minsta i riket. Samma domkapitel har vidare anfört, att, ehuru
understundom iuträffade, att personalförbindelsen mellan fastlandet
och Gotland vore synnerligen försvårad och någon gång upphäfd,
domkapitlet dock egde eu lång erfarenhet i dessa förhållanden med
afseende å Öland samt ansåge svårigheterna i denna del med det
mera aflägsna Gotland icke vara oöfvervinneliga.» Domkapitlet i
Linköping åter säger: »att det stift, som komme att bildas genom
sammanslagning af Visby och Kalmar stift, skulle till areal och
folkmängd ej blifva större än ungefär halfva nuvarande Linköpings
stift, under det att antalet pastorat i ett stift, bestående af nuvarande
Kalmar och Visby stift, skulle blifva tva tredjedelar af
motsvarande antal i Linköpings stift och dess allmänna läroverk
icke hälften så många, äfvensom att genom Visby stifts förening
med Kalmar stift förstnämnda stift komme att utgöra en mera sjelfständig
och betydande del af det hela än genom en förening med
Linköpings stift.» Att deremot domkapitlet i Visby yttrat sig emot
förslaget är helt naturligt; och att gotländingarne yttra sig emot
sammanslagning och hålla på det nuvarande anser jag också vara
helt naturligt, och något som man icke kan förundra sig öfver.

Men hvad som anförts här, att det skulle vara så svårt med förbindelserna
mellan Gotland och fastlandet, att biskopen icke skulle
kunna komma dit under halfva tiden af året, tror jag dock vara
något öfverdrifvet. Ty det är väl sällsynt, att förbindelsen är
stängd under halfva tiden af aret, om den också är det under
vintermånadernaderna, d. v. s. högst fyra månader. Med den saken
tror jag således, att det icke är så farligt. Enligt min erfarenhet
är det nemligen icke så ofta man får besök af biskopen äfven på
fastlandet, der inga naturförhållanden lägga hinder i vägen. Jag
vet oss aldrig hafva haft besök af biskopen under vintermånaderna,
utan då sådant förekommit, har det endast skett under sommarmånaderna
äfven på fastlandet; men den tiden tror jag det är lika
lätt att komma till Visby och kanske lättare ärf att komma till

N:o 37. 26

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning aflägsna socknar och församlingar på fastlandet. Dessutom tror jag,
att <*.et är n%ot för mycket sagdt, att det skulle vara absolut nöd(Forts
T 7ändiSt* att eu biskop ständigt vore närvarande i Visby. Vi hafva
ju exempel på, att det är flere biskopar, som varit och som äro
riksdagsmän och kunnat vara borta från sina stift fyra månader på
året, och jag antager, att, om biskopen i Visby skulle blifva riksdagsman,
gotlänningarue äfven då skulle få vara utan biskop i Visby
under vintermånaderna. Jag kan derför icke finna, att det skall
vara absolut nödvändigt, att biskopen skall hela året vara närvarande
på platsen.

Då jag för min del anser, att denna fråga om Hernösands stifts
delning kan lösas pa det sättet, att en sammanslagning i stället
sker af två andra stift, och då jag derjemte tror, att den allmänna
meningen i landet är emot inrättandet af flera biskopsembeten, skall
jag med anledning häraf, herr talman, be att få yrka afslag å utskottets
utlåtande och bifall till herr Peterssons motion.

Herr Als t er lund: Till följd af Hernösands stifts storlek och
de säregna förhållanden, som äro rådande i de två nordligaste länen
af detta stift, kan stiftstyrelsen i Hernösand icke egna all den omsorg
och omvårdnad åt religionsvården och skolväsendet, som behöfligt
är, utan åtskilligt i afseende på denna vård måste eftersättas.
Domkapitlet i Hernösand framhåller detta mycket bestämdt i det
utlåtande, som det afgifvit i detta ämne den 7 november 1894 och
der det bland annat enligt utskottets referat heter: »Hufvudsaken
vore att församlingarna och undervisninganstalterna, så länge stiftet
vore odeladt, icke kunde få vederbörlig tillsyn och vård. Stiftet
hade i detta afseende alltför länge varit vanlottadt i jemförelse med
rikets öfriga delar; och att låta detta missförhållande, hvilket vore
stadt i ständig och snabb tillväxt, fortfara vore icke blott hvarken
rättvist eller billigt utan tillika farligt.»

Med hänsyn till de betingelser, som finnas i Norrland för den
materiella utvecklingen, föreligger alltså inom denna landsdel ett
odlingsarbete så i materielt som andligt afseende af eu sådan omfattning,
att motstycke dertill icke tinnes inom någon annan del af
riket. Hvad den materiella utvecklingen vidkommer, verka många
krafter för densammas främjande och förande framåt, såsom hushållningssällskap,
landsting, förvaltningsutskott och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande. Särskilt torde Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de fyra nordligaste länen, af hvilka Hernösands stift består, kunna
anses som denna utvecklings vårdare och ledare. Hvad den andliga
utvecklingen deremot vidkommer, är stiftstyrelsen i Hernösand ensam
den ordnande och ledande kraften. Men erfarenheten har —
säsong jag nyss framhållit — visat att stiftstyrelsen icke kan fullgöra
sina åligganden i berörda hänseende, derför att stiftet är för stort och
göromålen för många; och häraf torde framgå den trängande nödvändigheten
att dela detta stora stift.

27 N:o 87.

Onsdagen den 29 April.

Men utom dessa skäl skall jag be att få anföra ett annat. När Ang. delning
för någon tid sedan fråga förevar bär i Andra Kammaren om norra
stambanans framdragande till riksgränsen. framhöllo de, som då ta- (Forts)
lade för denna fråga, vigten och betydelsen i politiskt hänseende af
att jernvägen framdroges till riksgränsen; ty derigenom skulle införandet
af svensk kultur och svenskt språk bland landets finsktalande
befolkning mägtigt främjas. För min del instämde jag i
dessa åsigter, men framhöll — såsom kammaren torde erinra sig —
desslikes, att fennomauerna söka verka äfven inom vårt land; jag är
nu i tillfälle anföra ett af de flera exempel, som finnas, för sanningen
af detta mitt påstående och dessa mina farhagor.

° Förra sommaren reste en korrespondent för den fiusk-fennomanska
tidningen »Päiväletbi» uppefter den svensk-finska gränsen på
svenska sidan, således bland vår finsktalande befolkning, uppenbarligen
i afsigt att taga reda på tänkesätten bland denna befolkning
i ”afseende på fennomanernas sträfvanden. I sina skildringar om
resan yttrade han beträffande svenska statens anslag för att tillmötesgå
den finsktalande befolkningens önskan och behof af svensk
kultur och svenskt språk följande: »Säkert är att Kuopio stifts högvördige
biskop lika litet som ortens presterskap kan godkänna svenskarnes
försök att utrota vår nationalitet, men några kraftigare
åtgärder hafva dessa lika litet som vi sjelfva vidtagit.» Och litet
längre ned tillägger han: »Det är hvarje bildningssträfvande persons
pligt att utsträcka handen till dessa förtryckta bröders hjelp.» Vidare
yrkar han, att kraftiga åtgärder matte vidtagas för nationalkänslans
väckande och höjande, och bland dessa åtgärder förordar
han särskildt upprättandet af en finsk-fennomansk tidning för Torneadalen,
och inrättandet af ett tillräckligt antal folkskolor samt en
folkhögskola. Dessa skolor skulle förses med nitiska och energiska
lärare, som vore väl aflönade. Vidare talar han om att befolkningen
på ömse sidor om gränsen äro förenade genom slägtskap med hvarandra,
och framhåller derefter, att naturen, sederna, lefnadssättet,
folkfesterna äro på ömse sidor om gränsen desamma. Häraf följer,
säger han sedermera, »att den rigtning, i hvilken folkets utbildning
går på den ena sidan om gränsen, också skall sträcka sina veikningar
till den på andra sidan om gränsen boende befolkningen.

Om vi alltså lyckades få till stånd en tillräckligt kraftig väckelse af
nationalkänslan på denna sidan om gränsen», d. v. s. den finska
sidan, »så kunde man också vara säker pa att den skulle bära välsignade
frukter äfven på den andra sidan», d. v. s. pa den svenska
sidan om gränsen.

Utan tvifvel äro denne korrespondents uttalanden ett uttryck
af den allmänna meningen hos fennomanerna, och derför gäller det
för oss att vara på vår vakt emot de fennonranska sträfvandena,
när de sträcka sig in på våra landamäre!!. Det är en vigtigare sak
än måhända någon föreställer sig. Den finsktalande befolkningen
i vårt land är med kärlekens band fästad vid fäderneslandet och

»so 37. 28

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning önskar att komma i åtnjutande af den svenska odlingens välsignelser
afstif7Zaam Det är .de1för af viSt att vi kraftigt understödja dessa önskningar,
(Forts.) rnedan tid är. En annan tid kan komma, då måhända dessa önsk ningar

icke mera finnas hos befolkningen. Svenska staten har också,
såsom vi veta och som här i dag blifvit vidrördt, inrättat svenska
skolor deruppe. Men, mine herrar, det är icke nog med att inrätta
skolor. Pa det att dessa statsskolor, för hvilka stiftstyrelsen i Hernösand
fungerar som skolråd, skola lemna bästa möjliga resultat, fordras
för dem den sammanhållande och oaflåtligt verkande kraften, som
en särskild stiftstyrelse för de två nordligaste länen skulle ega. Ensamt.
af detta skäl, som jag vill kalla det politiska, anser jag, att
det är en tvingande nödvändighet att dela Hernösands stift, och att
en stor fara kan ligga uti att längre uppskjuta denna delning.

Herr Palme frågade, då han hade ordet — i fall jag förstod
honom rätt — om någon menniska kunde tro, att en biskop skulle
kunna bidraga till att hindra den fenuomanska rörelsen deruppe.
Jag skall be att få svara honom med ett yttrande af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län rörande denna fråga. I utskottets
referat af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande säges
bland annat: »För Kongl. Maj:ts befallningshafvande erbjöde sig alltjemt
tillfällen till den iakttagelsen, att mycket, som inom länet
borde göras till befrämjande af religionsvård och undervisningsväsende,
blefve och måste blifva ogjordt; och många af de ändamål
beträffande kyrka och skolor derstädes, dem staten genom anvisade
anslag eller eljest önskat tillgodose, kunde icke annat än ofullständigt
ernås i saknad af den sammanhållande och oaflåtligen ingripande
kraft, som en särskild stiftstyrelse skulle ega.» Jag föreställer
mig, att detta yttrande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län, som säkerligen bättre än någon annan känner till alla
förhållandena deruppe, bör för kammaren ega mera värde och betydelse
vid bedömandet af den föreliggande frågan än herr Palmes
påståenden och uttalanden.

Herr Palme sade vidare, att det är genom jernvägar och lättare
kommunikationer, som vi skola främja den svenska kulturen deruppe.
Jag ber att deremot få erinra, att det här är fråga om ett arbete på
den andliga odlingens område, hvilket arbete visserligen kan främjas och
underlättas af vidgade kommunikationer, men ingalunda af dem ersättas.

Konungen och Riksdagen hafva med kraftig hand biträdt Norrland
i dess materiella utveckling genom att anslå rikliga summor
för detta ändamål. I dag gäller det Norrlands andliga utveckling.
De summor, som derför fordras, äro visserligen icke stora, men
ändamålet^ är dock stort. Jag vagar derför, i betraktande af detta
vigtiga mai, till kammaren framställa den vördsamma anhållan, att
den ville bifalla utskottets förslag, till hvilket jag, herr grefve och
talman, ber att få yrka bifall.

Herrar Öberg och Mustaparta instämde häruti.

29 N:o 87.

Onsdagen den 29 April.

Herr Lundell: Ja, så vidt jag kunnat finna, ha både folket Ang. delning
och presterna på Gotland önskat att få behålla sin biskop. Presterna
ha tydligt ådagalagt detta i on broschyr, som utdelats till oss i (ports)
kammaren; och jag skulle från folkets synpunkt vilja framhålla,
hvilka fördelar det kan vara att hafva en biskop på icke allt för
långt afstånd. Jag tror visserligen att, om kommunikationerna icke
vore så dåliga mellan Kalmar och Visby, det skulle vara alldeles
tillräckligt att hafva eu biskop för Kalmar och Visby nuvarande
stift, men, som vi veta, är det mycket svårt att komma der emellan
vissa tider på året, i synnerhet för folket; och då tror jag, att det
mycket väl skulle kunna inträffa, att presterna blefve alltför sjelfsvåldiga,
om icke folket någon gång kunde vända sig till en chef
för dem. Presterna ha ju likasom alla andra menniskor sina fel
och svagheter, meu det kau ofta nog ställas till rätta ganska enkelt,
om man kan vända sig till deras chef och framhålla missförhållandet.
Han kallar då in presten och talar vid honom om hvad man
kan ha att klaga på; och är det en hygglig biskop, så ställer han
nog allt till rätta utan både åtal och andra svåra tillställningar.

Och jag får säga, att jag icke lärt känna annat än hyggliga biskopar,
och jag tror, att de äro så i allmänhet.

Jag är nu icke alls hågad för, att man skall öka administrationskostnaderna
hvarken i ett eller annat afseende, jag tror tvärtom,
att man kan göra indragningar på många håll, och att man särskildt
skulle kunna göra indragningar, som motsvara det här nödiga
beloppet. Ty annat än en penningefråga tror jag icke detta vara
för de allra fleste, som sätta Härnösands stifts delning i sammanhang
med en sammanslagning af Visby och Kalmar stift. Att någon
afvoghet mot biskopar och prester skulle göra sig gällande i
fråga om det här förslaget att sammanslå stiften, tror jag icke så
mycket på, utan det är nog en penningefråga.

Jag skall nu be att få framhålla en indragning, som kan göras
utan olägenheter, nemligen att draga in eu kronofogde och eu häradsskrifvare
på Öland. Jag har sett, att tre fjerdeddar i antalet
af våra fögderier äro större och folkrikare, än hvad Öland som ett
fögderi skulle bli, äfven om man drog in dessa båda platser. Denne
kronofogde och denne häradsskrifvare kosta ungefär 8.000 kronor,
men dem har man icke mera nytta af, än om man placerade och
aflönade femton eller tjugu man att gä fram och åter ined vattenspannar
och taga vatten i Östersjön på östra s>dan Öland för att
sedan bära det tvärs öfver landet och slå det i sjön pa vestra sidan af
Öland. Och jag anser, att mera nytta måtte man väl ha af en biskop
på Gotland, der både folket och presterna i högsta grad önska
få behålla sin stiftsstyrelse.

Det finnes vidare här en olägenhet att förebygga. »Fåfäng gå
lärer mycket midt», heter det; och då kronofogdar, häradsskrifvare
och länsmän finnas anstälda å Öland till ett större antal ån som
erfordras för deras egentliga göromål, så för att få någon syssel -

N:o 87. 80

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning sättning företaga de sig, enligt hvad man berättat för mig, att i
^stift * a^de^es oträngda fall trakassera folket med åtal i våghål]ningsfrågor
(Forts) ock dylikt- daf? dror derför, att folket icke skulle vara emot en
indragning i detta hänseende, och det vore ej till skada på något
sätt, utan man på samma gång sparade pengar och gjorde det bättre.

Den der kronofogden och bäradsskrifvaren på Öland kosta, som
jag sade, ungefär 8,000 kronor, och mera lär man icke kunna spara
genom att indraga egen stiftsstyrelse för Gotland. Man kunde nog
draga in ett par länsmän också på Öland; det skulle göra ändå
mera besparing, utan att jag tror, att det skulle väcka något befogadt
missnöje. Men deremot väcker man ju med det här förslaget
missnöje på hela Gotland, både bland folket och presterna. Deremot
finnas för många prester på Gotland; det tror jag alla erkänna, och
vid samtal med riksdagsmän har jag hört sägas, att, om man kunde
draga in eu tjugu prester, vore de gerna med om det, men en biskop
behöfva de för att hålla styr på alla presterna, som de hafva,
och det äfven om man minskade nuvarande antalet något.

I fråga om delningen af Hernösands stift tror jag, att alla skäl
tala för, att detta måste ske. När folket har ökat sig så pass, måste
det vara för besvärligt att sköta det stora området i ett stift. Jag
tror delningen vara nödig, oafsedt om man kan göra en sammanslagning
af stift på annat håll eller icke. Derför skall jag yrka
bifall till utskottets förslag; och för att få medel att betäcka utgifterna
rekommenderar jag, att man i stället gör någon indragning
på annat håll, som utan att medföra olägenheter kan vara lika effektiv
och lika renderande för statsverket som att draga in biskopen
på Gotland.

Herr Larsson i Fole: Herr grefve och talman, mine herrar!
Här hafva skäl framhållits af mera framstående talare emot det förslag,
som framkommit om sammanslagning af Visby stift med Kalmar,
så derom kan icke vara mycket att säga. Att gotländingarne
icke eftertrå en sådan sammanslagning, det framgår ju tydligt och
klart deraf, att der varit biskopsstift och stiftsstyrelse på Gotland
i öfver tre hundra år; och vi ha icke haft någon olägenhet derutaf.
Men man kan inse, att många besvär och många olägenheter skulle
inträffa, i fall en sådan sammanslagning skulle ske, som nu har föreslagits.
Jag håller derför före, att det är fullt skäl för att, så länge
någon statskyrka finnes, ett särskild! Visby stift ock bör vara beståndande.

Herr Olof Jonsson i Hof sade i sitt anförande, att det förundrade
honom, att det icke kom något förslag från Gotland angående
sammanslagning af de små pastoraten och minskning af presternas
antal. Ja, en sådan tanke har nog gjort sig gällande äfven bland
gotländingarne, men det är lättare sagdt än gjordt att genomföra
ett sådant förslag. Gotland har nemligen under eu förutvarande —
jag kan gerna säga — stormagtstid byggt så ofantligt många kyr -

SI Nso 87.

Onsdagen den 29 April.

kor och bildat små socknar, till följd hvaraf kyrkorna också blifvit Ang. delning
byggda små. De äro utmärkta byggnader och ha väckt stor uppmärk- aft^Tn^a^‘
samhet bland många från fastlandet och äfven utom riket. Ehuru /portg\

vi ha många prester, har nu i allmänhet hvarje prest två socknar
att predika i, och somliga tre. Skall nu en ytterligare sammanslagning
ske, så kunna presterna naturligtvis icke predika i ändå
flera kyrkor. Då skall en del af kyrkorna förstöras och en del vara
qvar, men de, som äro qvar, blifva då för små; de kunna icke
rymma den folkmängd, som då skall hållas der. På det sättet skulle
hvarenda kyrka raseras, och i stället byggas andra och större. Men
det är som sagdt icke så lätt att göra en sådan sammanslagning;
det inser den, som känner förhållandena på Gotland.

En talare framhöll ett exempel på, att en biskop kan vara riksdagsman
och hållas här vid Riksdagen fyra månader om året utan
afsaknad för stiftet, och sade, att han på den grund tyckte, att det
ej heller borde vara någon afsaknad på Gotland, om de ej hade någon
biskop alls. Ja, men det är icke allenast biskopen, vi vilja behålla.
Är biskopen vid Riksdagen, fins det dock en stiftsstyrelse i
stiftet ändå. Men i Visby skulle vi nu förlora både biskop och
stiftsstyrelse; och det är ett helt annat förhållande.

Jag har ingenting vidare att tillägga, än att jag vill uttala
den tanke, som vi på Gotland hysa om saken, genom att yrka bifall
till utskottets förslag. Ty att en delning bör ske uppe i Norrland
anser jag vara något, som alla skäl tala för. Jag yrkar alltså
bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:

Mine herrar! Jag anser mig icke kunna underlåta att yttra några
ord i denna fråga, innan diskussionen afslutas, ehuru a andra sidan
jag måste medge, att alla de skäl, som kunna anföras till stöd för
Kongl. Maj:ts proposition, på det både fullständigaste och skickligaste
sätt redan blifvit framförda. Men jag anser det vara en embetspligt
att påminna om hvad jag sade vid 1893 års riksdag, och
som äfven af en och annan talare här blifvit upprepadt: Sällan har
Kongl. Maj:t förelagt Riksdagen en vigtigare fråga än den nu föreliggande.
Det gäller här intressen af den största betydelse, hvillca
kammaren genom sitt beslut antingen skall främja eller skada.

Den efterskörd, jag med afseende å argument har att göra, är
mycket obetydlig, men det är dock några saker äfven i det afseendet,
som jag anser mig böra upptaga.

Det har framhållits här, att konsistorierna i Linköping och
Kalmar ha tillstyrkt eu förening af Visby och Kalmar nuvarande
stift. Ja, det står så i utskottets utlåtande och det står så i Kongl.

Maj:ts proposition, från hvilken utskottets ord äro hemtade. Men,
mine herrar, der står äfven det ytterst vigtiga tillägget: »under
förutsättning, att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra
utan rubbning af stiftsindelniugen i södra delarne af riket». Lägger

Nso 87. 82

*•

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning man tillräckligt märke till denna inskränkning, så betyder domka0/.
?r“pitlens tillstTrkan icke synnerligen mycket. Ärendet var, såsom
(Forts) herrarne torde erinra sig, och såsom äfven finnes omförmäldt i utskottets
utlåtande, remitteradt både till Linköpings, Visby, Kalmar
och Vexiö domkapitel, emedan det var flera olika alternativ, som
man ansåg böra komma under utredning. Att Linköpings och Kalmar
konsistorier skulle vara mest villiga att bland dessa alternativ
tillstyrka en sammanslagning af Visby och Kalmar stift, är lätt begripligt.
Linköpings domkapitel hänvisar till det stiftets storlek redan
nu och på grund deraf säger det, såsom äfven i utlåtandet står
omnämndt, att Visby stifts förening med Kalmar stift vore vida
lämpligare än dess förening med Linköpings stift. Ty äfven efter
eu sammanslagning af Kalmar och Visby stift blefve det nya stiftet
ett litet stift. Kalmar domkapitel säger ungefär detsamma, att båda
stiften efter sammanslagningen skulle bilda ett litet stift, och detta
är ju obestridligen sant. Men nog har Kalmar domkapitel dervid
haft den tanken: »det är vi, som komma att utgöra hufvuddelen,
och det är Gotland, som kommer att bli bihanget.» Men ställer
man den frågan till Kalmar stifts konsistorium, om icke, när det i
Visby finnes biskopsgård, men i Kalmar blott domprostgård, vi då
skola låta biskopen öfver det sammanslagna stiftet bo qvar i Visby
och taga Kalmar nuvarande stift till bihang, så är jag säker på,
att utlåtandet skulle få en mycket förändrad lydelse.

I fråga om denna sammanslagning af Kalmar och Visby stift
kan ju ingen förneka, att, kunde man utplåna historiska och geografiska
förhållanden, kunde man särskilt flytta Gotland lika nära
intill Kalmar som Öland ligger, så skulle en sådan sammanslagning
vara åtminstone ojemförligt lättare än under nuvarande förhållanden.
Men både på grund af historiska och geografiska förhållanden och
folkets på Gotland och presternas på Gotland enstämmigt uttalade
åsigt anser jag nu, att det skulle vara en allt för hårdhäudt åtgärd
åt Riksdagen att fortfarande yrka på eu dylik sammanslagning. Ty
hvad står på den motsatta sidan, mine herrar? Jo, der stå några
utgiftposter, som — om man tager till dem rigtigt fullständigt°—
lyda ungefär så här: till en biskop aflöning och bostad 13,500 kr.,
som kunna tagas ur biskopslöneregleringsfonden och derför icke direkt
behöfva trycka på budgeten; vidare ett belopp af 8,100 kr. årligen
och för eu gång 3,500 kr., jemte ett amanuensarfvode å 600
kr. tills v dåre.

Det har talats om. att principen att slå i hop små stift vore
vigtigare och mera beaktansvärd än den här föreliggande frågan att
dela Hernösands stora stift. Jag har i det fallet en motsatt uppfattning.
Ty jag anser, att Hernösands stifts delning är så trängande
nödvändig — något, som har ådagalagts mångfaldiga gånger
— att principen att slå i hop små stift är al ojemförligt mindre betydelse,
enkannerligen som det för närvarande blott gäller, att icke

Onsdagen den 29 April.

33 Nso 37.

låta tillämpningen af denna princip hindra genomförandet af en förändring,
som allmänt erkännes såsom nödvändig.

Det har äfven sagts, att det är skollärarne och presterna der
uppe i .Finnmarkerna, till hvilka vi skola sätta vår lit, och ej biskopen,
ty han är blott en expeditionskarl. Jag skall begagna tillfället
att fästa mig vid dessa uttryck, derför att de äro ganska
tjenliga såsom utgångspunkt för en liten belysning af hithörande
förhållanden. Det är verkligen skollärarne och presterna, som skola
vara våra pionierer der uppe, och icke blott det, utan de skola allt
fortfarande i det dagliga lifvet, i ur och skur, i mörker och köld
bära dagens tunga. Men fråga dessa skollärare och fråga dessa prester:
»Yiljen I hafva en biskop i Luleå eller icke?» och jag är förvissad
om, att de med en mun skola svara: »Jo, för allt i verlden,
gifven oss en biskop i Luleå, som derigenom kommer att bo på
drägligt afstånd från oss, en man med auktoritet och omdöme, med
intresse och sakkunskap i våra angelägenheter, så att vi kunna vända
oss till honom för att få hjelp och stöd i vårt många gånger tunga,
för att icke säga tröstlösa arbete.» Det är så långt ifrån förhållandet,
att en biskop blott är expeditionskarl, att det väl egentligen
är sådant arbete, som minst upptager honom, åtminstone så vida
man tager ordet expedition i dess rätta bemärkelse. Hans uppgift
är att upptäcka fel, brister och svagheter, uttänka medel för dessas
afhjelpande och sedermera se till, att, när man träffat en klok åtgärd,
denna åtgärd äfven blir praktiskt och effektivt genomförd.
Man har, mine herrar, mången gång talat om, att biskoparne kunde
helt och hållet undvaras. Jag tror dock, att man kan säga, att
det talet numera har börjat höras mycket mindre än förr, och hvarför?
Jo, derför, att biskopsembetet nu för tiden sannerligen icke
är någon sinekur. I våra af kyrkliga stridigheter upprörda tider
har biskopen sannerligen både tillräckligt med bekymmer och tillräckligt
att göra. Och den, som med erfarenhet och opartiskhet
vill bedöma biskoparnes sätt att nu för tiden sköta sina åligganden,
skall erkänna, att hos dem finnes en betydande förmåga att kunna
gagna såsom enande och ledande krafter, manande, der lojhet visar
sig, och hejdande, der möjligen ett öfverdrifvet eller missledt nit
försöker göra sig gällande.

Hvad har, frågas det, inträffat, sedan detta ärende förelåg vid
1893 års riksdag? Det har först och främst tillkommit två års erfarenhet
om den ohållbara ställningen der uppe i Norrland. Hvad
jag vidare vill framhålla såsom den omedelbara och för mig kärkomna
anledningen till, att jag hos Konungen tillstyrkte förnyandet
af denna kongl. proposition, var den framställning till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, som framlemnades vid förra
årets riksdag af samtliga riksdagsmän från de fyra norrländska länen.
Deri framhölls vigten och nödvändigheten af Hernösands stifts
delning; deri talades, förståndigt nog, icke om någon sammanslagning
af andra stift, men skulle det finnas eu fullgiltig grund för fram Andra

Kammarens Prot. 1896. N:o 37. 3

Ang. delning
af Hernösandt
stift in. m.
(Forts.)

N:o 37. 34

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning
af Hernösands
stift m. to.
(Ports.)

lemnande af en sådan framställning, var det väl den, att man ansåg
denna delning vara det framför allt vigtiga och det andra af
mindre betydelse.

Likaledes ber jag att få säga herrarne: låten icke förleda eder
af något tal om, att kyrkomötet söker att obehörigt begagna sin
magt. Nog har Riksdagen tillräcklig magt gent emot kyrkomötet)
och kan Riksdagen afhålla sig från att missbruka sin magt, icke är
det någon fara för, att kyrkomötet någonsin kommer att öfverflygla
Riksdagen.

Jag skall be att få göra några tillägg beträffande de faktiska
förhållandena i Hernösands stift, sådana som de hafva tett sig för
mig under min embetsutöfning. Det är en så oerhörd skilnad, både
med hänsyn till mängden och beskaffenheten, mellan de mål, som
komma från Hernösands stift, och dem, som komma från andra stift,
att det helt enkelt icke är någon jemförelse. Detta är följden af
den stora arealen och de dåliga kommunikationerna, såsom jag fortfarande
vill framhålla, ty om man än bygger jernvägar — såsom
man redan gjort till Luleå —• och fortsätter dermed till Haparanda,
så underlättar detta visserligen i betydlig grad samfärdseln i retning
från norr till söder, men både åt öster och vester ha de norrländska
länen så svåra kommunikationer, att vi icke vidare rigtigt
känna någon motsvarighet dertill i mellersta och södra Sverige.
Och jag säger, såsom en ledamot af denna kammare från Norrland
sade vid 1893 års riksdag, att detta förhållande kommer att fortfara
i en mansålder eller mansåldrar, hvilketdera det nu var, han
sade. På de ökade kommunikationerna särskilt kunna vi således
för närvarande ej bygga mycket. Härtill kommer den alldeles ovanliga
utvecklingen, som i Norrland eger rum och hvilken bereder
både landshöfdingeembeten, biskop och konsistorium samt derefter
Kongl. Maj:t mycket stora svårigheter. Vi ha redan förut af en
talare hört beskrifvas de svårigheter, som uppstå, när det är fråga
om att slå ihop två små församlingar. Men hvad tro herrarne, att
det betyder att dela församlingar? De målen äro, när de komma
in till ecklesiastikdepartementet, sedan de förut kräft en oerhörd
möda, rigtigt digra och ofta nog både tio år gamla och äldre. I
dem behandlas frågorna om att bestämma gränserna för de nya församlingarna,
bygga nya kyrkor, inrätta nya boställen och skaffa
nya prester. Ty naturligtvis är behofvet af prester ojemförligt
mycket större, när befolkningen är spridd öfver en sådan stor yta.
än om den är mera koncentrerad. Jag har hört från det sakkunnigaste
håll, att det i Hernösands stift i närvarande stund kan
anses behöfvas ytterligare 40 å 50 nya presterliga beställningar.
Det arbete, som ligger mellan detta behofs konstaterande och detta
behofs tillfredsställande, kommer att taga upp en biskop i Hernösand
och en i Luleå, och det så fullständigt, att de sannerligen få
tillräckligt att göra och tillräckligt att tänka på.

Äfven jag vill något litet påpeka den rent ekonomiska synpunkt,

35 Nto 37.

Onsdagen den 29 April.

som sammanhänger med denna fråga. Å åttonde hufvudtiteln är Ang. delning
för närvarande till lappmarks ecklesiastikverk uppfördt ett förslagsanslag
af 55,000 kronor och till folkundervisningen bland de i rikets s * ™''

nordligare trakter bosatta finnar ett dylikt anslag på 45,000 kronor.
Det är klart och gifvet, att genom ett förståndigt användande
af dessa medel en biskop i närheten af dessa trakter skulle kunna
åstadkomma, att man med ifrågavarande summor kunde vinna vida
bättre resultat, än man under för handen varande förhållanden är i
stånd till.

När jag ställer upp å ena sidan behofvet af Hernösands stifts
delning och å andra sidan förslaget att sammanslå Visby och Kalmar
stift, tycker jag, att de båda lederna mycket litet komma att
uppväga hvarandra. Det förefaller mig verkligen underligt, att åtskilliga
af herrarne skola vara så rädda för bildandet af ett nytt
biskopsstift. Jag får säga, att, när anledningen dertill är en sådan
som den, hvilken nu föreligger, nemligen att en förr öde bygd allt
mer och mer håller på att förvandlas till ett odladt land, det verkligen
är ett ämne till glädje att behöfva vidtaga de åtgärder, som
fordras för att låta de andliga intressena vårdas jemnsides med den
ekonomiska utvecklingen, som är för våra förhållanden oerhörd.

På grund af hvad jag nu sagt, hemställer jag till kammaren
eller — rättare sagdt — är jag förvissad om, att den skall uppskatta
frågans hela betydelse och innebörd samt i öfverensstämmelse
dermed afgifva sitt votum.

Herr von Friesen: Herr talman, mine herrar! Här ha an förts

så många vackra skäl för inrättande af det nya biskopsdöme!,
skäl, som aldrig pläga tryta, i synnerhet då det gäller att få ett
nytt högre'' embete till stånd. För min del anser jag, att såväl de
närvarande svårigheterna i Hernösands stift som äfven de med sammanslagningen
af Visby och Kalmar stift förenade svårigheterna
blifvit öfverdrifna.

Hvad delningen af Hernösands stift beträffar, har jag en gång
förut sagt, att det nog kan vara skäl, som tala för saken. Men
jag vill ej gå längre; jag vill ej påstå, att en sådan delning är nödvändig.

Huru stort ett stift lämpligen bör och kan vara, är icke lätt
att säga, det beror i mycket på, huru stiftsstyrelsen är organiserad.
Det förefaller mig nu, som om det starkt skulle kunna sättas i fråga,
om icke eu stiftsstyrelse med en någorlunda efter behofvet lämpad
organisation uti Hernösand skulle kunna göra större nytta äfven
för den nordligaste delen af Sverige än en stiftsstyrelse med en förknappad
organisation i Luleå. Det är ju också, som herr statsrådet
och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet rigtigt har framhållit,
icke stiftsstyrelsens sak att lägga sig uti alla möjliga detaljer,
utan den skall uppträda ordnande och organiserande, och detta kan
den med framgång göra äfven i ett stort stift, blott den har till -

N:o 37. 36

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning räckliga organ derför. Allt beror på stiftsstyrelsens egen organisa^on''
Det bevisas också af den olika omfattning, som stiften äfven
'' i vårt land hafva. De mindre stiften kunna alldeles icke jemföras
med de större. Och om vi gå till andra länder, skola vi der finna
samma olikhet med afseende på stiftens storlek. I somliga länder
äro stiften ganska små; i andra länder åter äro de kyrkliga förvaltningar,
som motsvara stiftsstyrelserna hos oss, mycket mera omfattande
än de största stift, som finnas i Sverige, åtminstone hvad
folkmängden beträffar. Hvad arealen angår är det väl sant, att
Hernösands stift kanske är det största i verlden, om man nemligen
räknar med hela den stora areal af ödemarker, som finnes der uppe
i landet; dock finns det nog, om man räknar ödemarkerna med,
stift med ganska stor areal äfven uti andra länder.

Såsom skäl för Hernösands stifts delning har man anfört svårigheterna
med afseende på kommunikationerna. Att då Riksdagen
gjort så mycket för kommunikationerna i Norrland, och då man
hoppas, att Riksdagen skall ytterligare göra mycket för dessa kommunikationers
förbättrande, anföra detta skäl nu särskild! i våra
dagar, det förefaller mig icke vara rigtigt. Förut har man kunnat
säga, att det dåliga kommunikationsväsendet lagt oöfvervinneliga
svårigheter i vägen för de nordliga delarnes af stiftet förvaltning
från Hernösand, men dessa svårigheter äro nu i hög grad utjemnade.

Hvad beträffar förhållandena med lapparne och med den finsktalande
delen af befolkningen, så är det sant, att dessa medföra
särskilda svårigheter. Men också äro redan ifrån Riksdagens sida
utomordentliga åtgärder vidtagna för häfvande af dessa svårigheter.
Riksdagen har icke varit döf för framställningar rörande den saken,
och jag kan tillägga, att det varit en stor förtjenst hos Hernösands
domkapitel, att det så nitälskat för denna sak, att Riksdagen satts
i tillfälle att i detta hänseende vidtaga erforderliga åtgärder.

Nu frågar jag emellertid: om det gäller att se till, huru skolorna
t. ex. i de finsktalande bygderna skötas, är det icke då bästa
sättet att anställa en driftig folkskoleinspektör, som öfvervakar dessa
skolor? Skall icke en sådan person på det området kunna göra
mera än hvad stiftsstyrelsen kan göra? Och hvad lappmarkens befolkning
beträffar, antager jag, att stiftsstyrelsen, hvad detaljerna
beträffar, kommer att få mycket litet att göra med denna nomadiserande
befolkning.

Jag kan sålunda ej finna annat än att de skäl, som blifvit anförda
för nödvändigheten af Hernösands stifts delning, äro mycket
öfverdrifna, och att, om svårigheter för närvarande finnas, dessa
mycket väl kunna afhjelpas med bibehållande af den nuvarande stiftsstyrelsen,
derigenom att åt dess organisation gifves den utveckling,
som, på grund af att göromålen hafva blifvit ökade, skulle kunna
anses erforderlig.

Jag anser äfven, att de svårigheter, som blifvit resta emot ett
sammanslående af Visby och Kalmar stift, äro öfverdrifna. Det

OnsdageD den 29 April.

37 Nso 37.

förefaller mig, som om man bär icke, såsom några talare velat göra,
finge fästa alltför stor vigt vid de uttalanden, som gjorts från det''
gotländska hållet i en sådan fråga. Ty det kostar bra litet
att skrifva sitt namn på petitioner, då man egentligen ej derför
bär något ansvar. Att vid en sådan lokalfråga som denna det för
ögonblicket utan den minsta svårighet skall kunna uppröras en liten
storm, kan man lätt tänka sig; men sedan saken är afgjord, kommer
den stormen utan tvifvel snart att lägga sig.

Yigtigare skulle väl de svårigheter vara, som ligga i kommunikationerna
emellan Gotland och fastlandet. Men äfven dervidlag
förbiser man, att på senare tider — om jag jemför förhållandena
nu och år 1570, hvilket jag tror var ett årtal, som åberopades af
en talare — vi hafva gått bra mycket framåt i kommunikationsväsendet
på. dessa 326 år, som jag tror den ärade talaren räknade
dem till. Äfven detta anser jag, man bör taga i betraktande vid
den här frågans afgörande. Yi äro äfven beredda att ytterligare
förbättra kommunikationsväsendet mellan Gotland och fastlandet; ja,
jag för min del skulle redan vid denna riksdag varit beredd dertill,
om fråga derom blifvit väckt. Den ärade talaren på visbystadsbänken
nämnde, att det under snöstorm kan bända, att telegrafförbindelsen
mellan Gotland och fastlandet blir afbruten. Såväl han
som jag önskar, att vi måtte få en andra telegrafförbindelse till
Gotland utom den, som redan finnes, såväl lian som jag önskar, att
det, så fort tekniken det medgifver, måtte upprättas en telefonförbindelse
mellan fastlandet och Gotland. Kommunikationerna med
Gotland förbättras oupphörligt, och dertill bör man helt visst taga hänsyn,
då det gäller att afgöra en sådan fråga som denna.

En ärad talare på kalmarlänsbänken förebrådde motionären derför,
att denne i sin motion skulle hafva sagt, att Kalmar domkapitel
hade tillstyrkt sammanslagningen af Yisby och Kalmar stift; motionären
skulle helt och hållet hafva förbisett, att Kalmar domkapitel
gjort detta endast under förutsättning, att en sådan sammanslagning
vore nödvändig för att Hernösands stift skulle kunna blifva
deladt.

Jag har nu ej motionen till hands, men jag antager, att den
rätt citerats i sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 5,
der det på sid. 18 just står, att »numera förslaget beträffande Yisby
stifts sammanslagning med Kalmar stift — under förutsättning att
Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra utan rubbning af
stiftsindelningen i södra delarna af riket — tillstyrkts af domkapitlen
i Kalmar och Linköping». Om detta motionärens yttrande verkligen
är rigtigt återgifvet i det sammansatta utskottets utlåtande,
skulle man ju hafva kunnat önska, att den värde talaren, innan han
klandrade motionären, hade tagit reda på hvad uti motionen fans
skrifvet.

Herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
sade, att om man lade märke till och ströke under denna förut -

Ang. delning
if Hernösands
stift m. m.

(Forts.)

N:o 37. 38

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning
af Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

sättning, läge ej mycket uti Kalmar domkapitels tillstyrkande. Ja,
det ligger något uti det, nemligen att Kalmar domkapitel uttryckligen
säger, att eu sammanslagning af Kalmar och Yisby stift icke
möter oöfvervinneliga svårigheter. Detta är väl för frågans bedömande
af den allra största betydelse. Kalmar stifts domkapitel
säger tillika, att det så mycket hellre kan afgifva detta omdöme,
som det uti en del af stiftet, nemligen Öland, har exempel på, hurusom
det mycket väl går för sig att utöfva stiftsstyrelsen öfver ett
område, äfven om kommunikationerna dermed under någon tid äro
afbrutna. Derför tror jag, att man ej får underskatta betydelsen af
det tillstyrkande, som af Kalmar stifts domkapitel har blifvit afgifvet.

Herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
nämnde också, att om man hade tillfrågat Kalmar stifts domkapitel,
om det ville vara med om att biskopen flyttades från Kalmar till
Visby, skulle domkapitlet utan tvifvel hafva svarat nej. Nå, nu frågar
jag, om detta verkligen skulle varit så underligt, då man tager
i betraktande de olika stiftsdelarnes storlek. Kalmar stift har en
folkmängd af 150,000 personer och Visby stift en folkmängd af
50,000 personer. Då förefaller det mig blott med hänsyn härtill
naturligt, att, om de båda stiften sammanslås, stiftssätet skall vara
i Kalmar och ej i Visby. Jag är således alldeles ense med statsrådet
och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet deruti, att
Kalmar domkapitel icke skulle vilja, att stiftsstyrelsen flyttades till
Visby, men jag anser, att domkapitlet skulle hafva mycket objektiva
skäl för en sådan sin uppfattning, och icke allenast lokalpatriotiska
skäl.

Här har framdragits ett exempel från förra riksdagen, huru
man tog hänsyn till befolkningens åsigter, när det blef fråga om
att i judicielt hänseende flytta en del af den befolkning, som lydde
under Svea hofrätt, till Göta hofrätt. Det kan vara sant, att
man det gjorde, om jag än icke kan erinra mig, på hvilket sätt
man erhöll kännedom om »befolkningens» åsigter. Men man glömmer
härvidlag, att den saken kunde ordnas på ett annat lämpligare
sätt utan ökade kostnader, nemligen derigenom att man flyttade en
division från Göta hofrätt till Svea hofrätt. Om det vore möjligt
att flytta en del af biskopen i Visby till Luleå, skulle frågan här
ställa sig på samma sätt; men detta är ju en orimlighet. Det förefaller
mig således, som om den jemförelsen här icke borde hafva
framdragits.

Man har vidare förebrått motionären och reservanterna, att de
just hafva fäst sig vid sammanslåendet af Kalmar och Visby stift,
när man, som en ärad talare på stockholmsbänken nämnde, »har
mycket annat att välja på». Jag säger nu, som jag sade vid 1893
års riksdag: kan man göra regleringen af Hernösands stift utan att
öka biskoparnes antal, så har jag ingenting emot, att man verkställer
indragningen på annat sätt, än som i motionen är föreslaget.

Onsdagen den 29 April.

39 N:o 37.

Men det vi lägga vigt på är, att bär skall blifva en omreglering Ang. delning
och icke en tillökning af stiften. Då vi stält oss på denna ståndpunkt,
bar det emellertid äfven varit vår skyldighet att hänvisa på
möjligheten af en dylik åtgärd, och det är denna möjlighet, som vi
egentligen här hafva velat betona. Och jag tror icke, att någon
kan påstå, att den möjligheten icke förefinnes.

Man har gått så långt, att man sagt, att det vore en rättskränkning
emot gotländingarne, om man nu toge ifrån dem deras
stiftsstyrelse. Det förefaller mig dock vara bra besynnerligt, om
icke Riksdagen med afseende på statens embeten skulle få vidtaga
de omregleringar, som kunna vara lämpliga, utan att dervid rätta
sig efter de rent lokala önskningarna.

Man har också sagt, att man icke egentligen skulle göra någon
besparing, åtminstone ingen att tala om, genom sammanslående
af Visby och Kalmar stift. Det synes mig dock, som om man härvidlag
glömmer en högst väsentlig sak, som jag i likhet med en
ärad talare på kalmarlänsbänken vill framhålla, nemligen att stiftsstyrelsen
icke allenast består af biskopen, utan äfven af konsistorium.

Och huru erhållas konsistorier i dessa städer, Visby och Luleå? Jo,
i Visby utgöres konsistoriet helt och hållet och det skulle i Luleå
-till den öfvervägande delen utgöras af lektorer vid det allmänna
läroverket. Det är icke endast på ett ställe, som stiftsstyrelsen
nödvändiggör bibehållandet af det högre allmänna läroverket, oaktadt
ett högre allmänt läroverk annars icke skulle vara på platsen
behöfligt. Särskilt vill jag hemställa till herrarne, då jag här af
en uppgift i Pedagogisk tidskrift för 1895 ser, att Visby allmänna
läroverk höstterminen 1895 hade 38 lärjungar i klasserna 6: 1,6:2,

7: 1 och 7: 2 på latin- och reallinierna, huruvida det verkligen funnes
skäl att bibehålla lektorerna vid detta läroverk, om deras bibehållande
icke vore nödvändigt för stiftsstyrelsens skull.

Nu stå vi i begrepp, eller åtminstone en del af kammaren önskar
att på samma sätt fastslå bibehållandet af ett högre allmänt
läroverk i Luleå. — Ja, ett allmänt läroverk hör nog äfven i min
tanke allt framgent finnas i Luleå, men ett högre sådant är numera
i och för sig icke behöfligt derstädes, och jag skulle icke utan vidare
vilja fastslå bibehållande af lektorer der genom att nu i staden
anordna en stiftsstyrelse. I Luleå är antalet lärjungar i 6:e och 7:e
klasserna, d. v. s. i de fyra öfverstå klasserna, tillhopa 39. Det
synes mig åtminstone, som om man, när man vill slå fast lektorerna
vid Luleå läroverk, icke borde vara obenägen att möjliggöra borttagande
af lektorerna i Visby. Om jag ser på ett betänkande, som
i dag inkommit på kammarens bord, angående omorganisation af de
allmänna läroverken, finnas deri visserligen mycket stora differenser,
men derom tyckas dock alla vara eniga, att gymnasiernas antal
borde i högst betydlig mån inskränkas, och utskottet anser till och med,
att det borde finnas högst 20 gymnasier i riket. Men om det skall
vara högst 20 gymnasier i riket, så frågar jag: kan det då vara

Nso 37. 40

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning rimligt att bibehålla sådana små gymnasier som de i Visby och
^ttift^n^m^ ^uleå? Om nu också en stiftsstyrelse i Luleå gör bibehållandet af
(Forts) gymnasiet derstädes nödvändigt, så bör man åtminstone icke genom
att yrka på bibehållande af stiftsstyrelsen i Visby ovilkorligen fastslå
dervarande gymnasiets bibehållande.

Denna fråga har sålunda mycket större innebörd, än man möjligen
vid första påseende kan tycka.

En ärad talare på kalmarläusbänken förebrådde en af mina
medreservanter, att han här hade velat göra gällande en känsla, som
— jag minnes icke rätt hvilket uttryck han använde — han med
rätta klandrade, nemligen magtlystnaden. Jag undrar dock, om han
sjelf dervid var rigtigt om om tillmötesgående gent emot andras
åsigter, då han gaf den föregående talarens uttalande en sådan färg.
Det förefaller mig, att då Riksdagen bevakar sina fri- och rättigheter,
så sker detta icke af magtlystnad, utan af omtanke för landets
bästa; och en bland Riksdagens icke allenast rättigheter, utan
äfven skyldigheter är att tillse, att en klok statshushållning eger
rum. Äfven om kyrkomötet, som icke har med statshushållningen
att göra eller behöfver taga hänsyn till denna, har eu uppfattning
i denna fråga, förefaller det mig, att Riksdagen ändock bör hafva
rätt att se frågan från sin synpunkt.

Herr talman! Jag nämnde i början af mitt anförande, att
olägenheterna af att bibehålla Hernösands stift, sådant det nu är,
blifvit öfverdrifna, och jag nämnde också, att jag ansåg, att skälen
emot en sammanslagning af Visby och Kalmar stift blifvit öfverdrifna.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att det bör
möta någon afsevärd betänklighet att nu något uppskjuta frågan om
Hernösands stifts delning, ett uppskjutande, hvari kyrkomötet har
lika stor del som Riksdagen. Icke heller kan jag finna, att det är
något origtigt i att allt jemt fästa vid denna delning af Hernösands
stift vilkoret om föreningen af två andra stift, hvilka i alla fall
tillsammans skulle bilda ett af de allra minsta stiften i riket. Under
sådana förhållanden anser jag mig med skäl kunna yrka bifall
till motionärens förslag.

Herrar Eriksson i Bäck, Folke Andersson och Halm förklarade
sig instämma med herr von Friesen.

Herr N. Petersson i Runtorp: När denna fråga senast var

föremål för Riksdagens behandling, eller år 1893, hade jag den äran
att vara ledamot af det utskott, som hade att yttra sig öfver densamma,
och jag hyste då samma åsigt, som reservanterna nu göra,
emedan jag ansåg det vara möjligt att göra en sammanslagning af
Kalmar och Visby stift. Men jag vill nu öppet bekänna, att jag
fått lof att öfvergifva denna min ståndpunkt, sedan jag fått kännedom
om all den motvilja, som finnes emot denna sammanslagning,
och efter det jag läst den broschyr, som vi fått oss tillsänd från

/

41 Nso 87.

Onsdagen den 29 April.

Gotland. Jag anser sålunda numera det vara högst olämpligt att Ang. delning
gent emot åsigterna hos alla de personer, som blifvit hörda i dettaa
ämne, gå så våldsamt till väga, så att man fortfarande skulle yrka (porta.)
på denna sammanslagning. Det synes mig, som om man för befolkningens
åsigter i en hel provins borde hysa den respekt, att man
icke påtvingar dem något, som de icke vilja hafva, såsom fallet är
med den ifrågasatta sammanslagningen.

När jag nu icke kan göra detta, blir den andra frågan den,
om Hernösands stifts delning är nödvändig. Jag vill då^säga, att
jag är en af dem, som tro på Norrlands framtid och på dess utveckling.
Om det, såsom kändt är, redan nu finnes behof af en
delning” af Hernösands stift, kan man väl förstå, att detta behof
framdeles skall blifva ännu starkare, och då är det väl icke skäligt
att längre uppskjuta afgörandet af denna sak. Pa detta sätt skola
vi der uppe vinna en del af vårt land, och vilja vi behålla denna del
tillsammans med landet i öfrigt, maste vi lata befolkningen der uppe
blifva delaktig i våra institutioner, så att den kommer att lefva
under samma former som det öfriga landet.

Jag tror sålunda, att alla skäl tala för att denna fråga icke
längre uppskjutes, utan nu afgöres i enlighet med utskottets förslag.

Jag har velat nämna detta, då jag förut varit med om Hernösands
stifts delning endast på det vilkor, att Kalmar och Visby stift
sammansloges till ett. Men då jag, såsom sagdt, nu vet, att en sådan
sammanslagning väckt stor motvilja, synes det mig icke rätt,
att vi längre hålla derpå. Det är för öfrigt icke blott gotländingarne,
som äro emot denna sammanslagning, utan jag har också
från åtskilliga andra håll hört, att man icke är benägen för något
sådant.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Östlerg instämde häruti.

Herr Waldenström: Såsom herrarne alla nogsamt veta, har
jag personligen icke hatt att glädja mig åt mycken vänskap från
de° svenska biskoparnes sida, så att jag ur denna synpunkt skulle
kunna känna mig frestad att gifva min röst för att öka deras antal.
På samma gång får jag tillägga, att jag tycker, att förslaget
om sammanslagning af Visby och Kalmar stift är särdeles ^tilltatalande.
De skäl, som anförts för detsamma, synas mig också vara
mycket kraftiga. Både Kalmar och Linköpings konsistorium hafva
derjemte förklarat, att hindren för en sådan sammanslagning icke
äro oofvervinneliga. Att gotländingarne allmänt uttalat sig deremot,
det förstår jag. Jag kan icke heller neka, att man bör fästa något
afseende dervid, klen icke har man skäl att, såsom en talaie nyss
gjorde, kalla det för eu rättskränkning, om Riksdagen skulle besluta
sammanslagningen.

Nso 37. 42

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning Emellertid bär frågau äfven en annan sida, hvilken för mig är
bestämman(le’ och detta ehuru jaS mycket väl inser, att om en
(Forts.) delnin§ afo Hernösands stift nu beslutas, utan att två andra stift på
samma gång sammanslås, så är med detsamma frågan om de två
andra stiftens sammanslagning för alltid fallen, då ju klart är, att
kyrkomötet aldrig kommer att gifva sitt bifall dertill. Hvad som
alltså för mig i detta fall är bestämmande, det är, att Hernösands
stifts^ delning enligt mitt förmenande är en utomordentligt stor kulturfråga,
under det att sammanslagningen af Kalmar och Visby stift
är en ofantligt liten besparingsfråga. I valet mellan det ena och
det andra, berr talman, gifver jag min röst åt det, som jag anser
vara vigtigare, och jag hemställer derför om bifall till utskottets
förslag.

Herr Redelius: Endast ett par ord till svar på hvad berr von
Friesen yttrade; jag skall icke vara mångordig.

Herr von Friesen nämnde, att de svårigheter, som i detta afseende
blifvit framhalta beträffande Hernösands stift och bvilka
enligt mångas mening skulle tala till förmån för stiftets delning,
vore öfverdrifna; och likaså sade han, att de svårigheter, som yppat
sig mot att sammanslå två mindre stift, också vore öfverdrifna; han
menade, att de icke vore oöfvervinneliga. Angående denna sista
sak vill jag nu icke yttra mig, ty det är redan tillräckligt mycket
sagdt om denna sammanslagning. Men beträffande svårigheterna
der uppe Norrbotten, bvilka berr von Friesen sökte förringa, ber
jag att få yttra ett par ord emot två eller tre af de utaf honom
anförda punkter, först beträffande stiftets utsträckning och sedan
angående kommunikationerna derstädes.

Herr von Friesen påstod, att detta stift vore så vidsträckt
egentligen derför, att det funnes så stora ödemarker der, och det
är nog sant, att i Norrland finnas stora fjellvidder och stora obebodda
skogstrakter. Men det kan ju icke för herr von Friesen lika
litet som för någon annan vara obekant, att Norrlands bebyggande
och dermed följande odling och kultur just på den allra sista tiden
tagit fart. Der finnas tillgångar, som man först på sista tiden har
upptäckt och som utan allt tvifvel skola medföra eu betydande folkökning.
Med sadana utsigter kan det i mina ögon icke betyda så
mycket, om ett läroverk i Luleå för närvarande har ett mindre antal
lärjungar, än som herr von Friesen ansåg nödvändigt, för att ett
läroverk med lehtovev der skulle fa ega bestånd. Det är ju gifvet,
att lärjungarnes antal måste stå i någon proportion till folkmängden;
med folkmängdens och kulturens tillväxt skall naturligtvis också
lärjungeantalet ökas. Det kan väl icke vara herr von Friesens mening,
likasom jag antager, att ingen anledning förefinnes att förminska
läroverken der uppe och förminska tillfällena till den undervisning,
som dessa läroverk kunna gifva. Detta vore ju alldeles

43 Nso 37.

Onsdagen den 29 April.

orimligt, men erkännes detta såsom orimligt, då förfaller det skalet,

som anförts mot delningen. , ... stift m. m Hvad

sedan beträffar frågan om kommunikationerna, som nar (ports.)
ofta berörts, så vill jag tillägga eu sak, nemligen att om jemvigt»
utdrages norr ut mot gränsen, så är det i rigtnmgen norr och söder,
men ingalunda vester ut. Jag skall be att fa antyda ett enda exempel
för att icke vara mångordig. Det har, såsom vi veta, upptäckts
på senare tider inom Jockmocks pastorat och i kapellförsamlingen
Qvickjock ett stort jernmalmslager, större och vidsträcktare, säges
det oss, än något annat. När detta i en, som jag Jill hoppas, icke
alltför aflägsen framtid kommer att tillgodogöras,^ så måste der uppstå
en befolkning, betydande till antal, som också kräfver tillgodoseende
med kulturens välsignelser, och så är det öfverallt vester ut,
och ia<>'' tror derför icke, att det skälet är så mycket att halla jia.

Jas vill alltså vända om herr von Friesens bevisning och säga
så här: de svårigheter, som herr von Friesen uppstält emot delningen,
äro öfverdrifna. .

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets ioislag.

Herr Poignant: Jag har begärt ordet med anledning deraf, att
flere talare hafva åberopat utlåtandena från Ivalmar och Linköpings
domkapitel, såsom skulle de hafva godkänt den ifrågasatta stiftssammanslagningen.
Dessa talare hafva då utan tvifvel orätt tolkat
domkapitlens utlåtanden, och till stöd för detta mitt påstående kan
iao1 åberopa den förklaring, som just af domkapitelsledamöter från
både Kalmar och Linköping vid 1893 års kyrkomöte gafs om betydelsen
af dessa uttalanden. Dessa ledamöter voro domprosteri
Kalmar och biskopen i Linköping. Domprosten i Kalmar instämde
på det lifligaste i protesten mot eu sammanslagning af Visby och
Kalmar stift och protesterade kraftigt emot att man finge åt domkapitlets
i Kalmar utlåtande gifva den tolkning, att derigenom sammanslagningen
tillstyrktes. Biskopen i Linköping yttrade sig icke
i kyrkomötets plenum, såvidt jag minnes, men stod helt och hållet
på samma sida.

En talare hade också eu uppgift, som torde behöfva i ^nagon
mån justeras och kompletteras, nemligen om folkmängden på Gotland,
hvilken han uppgaf vara 50,000 invånare. Denna uppgift har
varit rigtig, men är det icke nu, ty Gotlands befolkning, som under
senast förflutna 125 år fördubblats, uppgår för närvarande till 51,500
invånare, och, mine herrar, der finnes godt utrymme för eu ytterligare
fördubbling af antalet invånare. Gotlands jord är erkändt
förträfflig och dess klimat likaså, men många af lierrarne tro kanske,
att der all jord redan är upptagen och befolkningen för tät Dermed
förhålier sig så, att Gotland är glesare befolkad t än något af
de tre småländska länen, och det finnes således godt utrymme för
att ytterligare kolonisera denna Sveriges enda återstående ultramaiina
besittning.

-\:o 37. 44

Onsdagen den 29 April.

aTfferitands ■ , ^ R7ding: Hen’ ^of Jonsson hade ett yttrande, som jag

stift m. m. lcdie ^°_r^ naSon upptaga till bemötande, och det är derför jag berörts.
) gär* ord?t- Han närande, att det skulle betyda mindre, om Hernö sands

stift fick vänta några år. Det der kan ju låta ganska bra,
och man kan deraf taga sig anledning tänka, att det icke vore så
farligt med ett uppskof. Men huru långt skulle i sjelfva verket
detta uppskof blifva? Motionären och reservanterna hafva yrkat,
att sammanslagningen skulle komma till stånd vid de nuvarande
biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller då den på annat sätt
möjliggöres. Den nuvarande biskopen i Visby är, såsom vi veta,
jemförelsevis ganska ung, och om han än icke blefve äldre än sin
nuvarande granne i Kalmar eller sina kamrater i Karlstad och Lund,
skulle det likväl komma att dröja 19 år med denna reform. Denna
tid ar dock alltför lång, när frågan gäller att fylla ett behof, som
torde få anses vara temligen väl bevisadt.

Medan jag har ordet, skall äfven jag be att få med några ord
betona de skäl, som enligt min åsigt böra vara hufvudskäl för ett
bifall till utskottets förslag. Allmänt kändt är, att Hernösands stift
upptager en areal, som är betydligt större än alla rikets öfriga stift
tillsammans, att endast Lunds stift har att uppvisa en större folkmängdssiffra
än Hernösands stift, att folkökningen i de trakter, som
Hernösands stift omfattar, föresiggår mycket hastigare än i mellersta
och södra Sverige, och att antalet allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier
samt vid dem anstälda ordinarie lärare endast
i ett stift är större än i Hernösands stift. Allt detta är ju utan
tvifvel mycket beaktansvärda omständigheter, men om förhållandena
i stiftet vore ^homogena, vore af likartad beskaffenhet, skulle dock
måhända de nämnda omständigheterna i och för sig icke hafva uteslutit
möjligheten deraf, att vården om stiftets kyrkliga angelägenheter
kunde nödtorfteligen medhinnas af endast en biskop och ett
domkapitel, ehuru detta uppenbarligen skulle erfordra ett synnerligen
forceradt arbete och kanske medföra öfveransträngning. Nu äro
förhållandena dock icke homogena, utan man kan snarare säga,
att de äro af så olikartad beskaffenhet som möjligt. Till stiftets
begge nordligare län hafva först under de allra sista åren jernvägar
framdragits; och först härigenom hafva dessa län ryckts ur det
isoleringstillstand, hvari de förut befunnit sig. Häraf blir ock följden,
att ett oerhördt arbete måste föregå, innan de hinna att blifva delaktiga
af den kultur, som redan utvecklat sig i det nedre landet.
Och härtill kommer dessutom, att i Norrbottens län finnas icke
raindie än tre särskilda nationaliteter med olika språk och seder.
Huru skall det då vara möjligt för en biskop och ett domkapitel att
på 70 å 80 mils afstånd kunna behörigen sörja för dessas andliga vård.
att kunna fullt sätta sig in i deras åskådningssätt, att kunna förskaffa
dem de uppfostringsanstalter, som de behöfva, med ett ord
att kunna vara deras stöd och vägledning i kyrkans och skolans
mångskiftande angelägenheter. Det är just här, som skon egentligen

45 Jiso 37.

Onsdagen den 29 April.

klämmer, ock en ändring härutinnan är så mycket mer nödvändig, Anj. delning
som det, såsom ett par andra talare i dag redan erinrat, hvad särskildt
finnarne beträffar, gäller att hindra dem från att allt för s * ^ ''
mycket attraheras af det östra större grannlandet för att i stället
söka binda dem vid oss med allt starkare tillgifvenhetens och tacksamhetens
band. Men detta, mine herrar, går icke, om ej den ledande
personligheten finnes på närmare håll; derförutan kan icke
initiativet, ordnandet och öfvervakandet ega rum på ett fullt effektivt
sätt. Det är dessa våra svaga, fattiga och nedtryckta bröder,
som komma att få den allra största nyttan af ett bifall till utskottets
förslag, och jag vågar för min del hoppas, att ett sådant
bifall icke skall uteblifva från kammarens sida, åtminstone icke från
någon af de representanter från stiftets fyra län, som för icke längre
tid tillbaka än den 28 februari 1895 inför ecklesiastikministern uttalade,
att de voro varmt genomträngda af öfvertygelsen icke blott
om frågans betydelse, utan ock om vigten af densammas snara afgörande.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets bemställan.

Med herr Ryding förenade sig herrar Ström, Näslund och
Schödén.

Herr Hammarskjöld: Herr von Friesen hade några yttranden,
som jag icke kan underlåta att bemöta, men jag skall icke
blifva lång.

Han ville fästa uppmärksamheten på att kommunikationsförhållandena
mellan fastlandet och Gotland äro betydligt olika nu
mot hvad de voro 1570. Ja, jag tror nästan, att vi visste det
förut, men det hindrar icke att, huru utvecklade de äu äro, både
han och jag under de senare åren upplefva! åtskilliga tillfällen, då
Gotland varit så instängdt af is, att ingen isbrytare i verlden kunnat
komma dit. Jag mins särskild! ett år, då detta cerneringstillstånd
varade i sex veckor. Han sade äfven, att han önskade fa dit en
telegrafkabel till och, när telefontekniken hunne blifva rigtigt utvecklad,
en telefonkabel också. Nu är väl meningen att, om Visby
och Kalmar stift skola slås tillsammans, prestera a i den ena delen
af stiftet skola få rätt att söka pastorat i den andra delen. Då är
dit väl icke otänkbart, att prof för pastorats besättande kunna utsättas
under eu sådan tid, då Gotland är cerneradt af is. Nu vill
jag fråga honom, om det är hans mening att presterna skola profva
i telefon, ty annars vet jag icke, huru det skall gå till. Frågan
kan ju förefalla något absurd, men jag tycker, att det är ännu
absurdare att påstå, att det icke möter några egentliga svårigheter
att förena dessa båda stift. Jag tycker att naturen sjelf genom
våra hårda vintrar trots de utvecklade kommunikationerna lagt så
svåra hinder i vägen, att redan detta borde vara alldeles tillräckligt
för att afstyra hela denna sak.

N:o 87. 46

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning Herr von Friesen nämnde vidare, att jag kallat sammanslag«£**"*
***** en rä^skränkuing- Det är möjligt att jag sagt, att det är
* fF rt T en* rättskränkning, men jag tror mig hafva sagt, att det står nära
en rättskränkning, och det är ju en liten skilnad. Jag anser, att
det gränsar till en rättskränkning, och det håller jag fast vid.

Slutligen nämnde han såsom ett skäl för afstyrkande, att man
eljest skulle för all framtid fastslå, att det måste finnas gymnasier
och således lektorer i Visby och Luleå, och dermed ville han ställa i
utsigt, tyckes det — jag kunde åtminstone icke fatta hans ord annorlunda
— att det högre läroverket i Visby, som är jemförelsevis fåtaligt
besökt, borde på denna grund indragas och förmodligen ersättas
med ett lägre läroverk, ty åtminstone skulle der icke finnas några
lektorer, och då förmodar jag, att gymnasiet skulle indragas.

Jag tänker, att gotländingarnes känslor för sitt moderland skola
allt blifva af temligen blandad beskaffenhet, om man först tager
från dem deras stiftstyrelse och sedan deras gymnasium och så tvingar
deras söner att för att erhålla högre elementarbildning fara öfver
till fastlandet. Vill man aflägsna gotländingarnes hjertan från moderlandet,
vill man ställa så till, att, om en gång en öfvermägtig
fiende kommer och lägger beslag på ön, gotländingarnes sinnelag
redan på grund af moderlandets styfmoderliga behandling af dem är
vändt från moderlandet, då tror jag verkligen, att man här funnit
ett medel.

Hvad slutligen beträffar hans yttrande emot mitt bemötande af
herr Olof Jonssons anförande, att jag dervidlag icke handlat rigtigt
vackert, så är det ju mycket vackert af honom att försvara sin m edreservant,
men icke tror jag, att det finnes många i kammaren,
som togo miste på hvad herr Olof Jonsson menade med de ord han
yttrade.

Jag har intet vidare att tillägga.

Herr Boethius: Herr talman! Blott ett par ord med anled ning

deraf att herr von Friesen citerade ett utskottsbetänkande
angående undervisningsfrågan såsom ett skäl för afslag. Han sade,
att det var enighet inom utskottet derom, att gymnasierna eller
läroverk med lektorer skulle minskas i antal. Ja, det är sant; det.
var fullständig enighet derom; men det var också fullständig enighet
om, att detta antal dock skulle bli större än antalet stift, och enighet
också derom, att det Överskjutande antalet gymnasier skulle
komma på de större städerna, de folkrikare trakterna och på trakter
med svårare kommunikationer samt de aflägsnare bygderna. Så vidt
jag rätt fattat meningen hos mina kamrater i utskottet, så fans det
icke någon tvekan om, att icke Hernösands stift skulle vara bland
dem, som skulle få mer än ett gymnasium. För min del, var jag
ock alldeles öfvertygad om att Gotland, äfven om det skulle upphöra
att vara ett stift, skulle hafva ett sådant gymnasium, och jag
tror derför icke, att det förefinnes något organiskt samband mellan

47 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

den nu föreliggande frågan om stiften och eu möjligen blifvande Ang. delning
. 00 ° af Hembsands laroverksretorm.

.... stift m. m.

Det var endast detta jag ville säga. (Forts.)

Herr Sjö: Herr talman! Jag begärde ordet, då en stats utskottsledamot

här yttrade, att han varit emot detta förslag, då det
var före för tre år sedan, men att nu vore han med om att bifalla
detsamma. Ja, det är ju så, att man mången gång kan ändra åsigt,
när man ser, att man icke haft rätt, men hvad denna sak beträffar,
så får jag för min del säga, att den står för mig likadan som för
tre år sedan, och att jag således icke ändrat åsigt, utan kommer att
förena mig med reservanterna. Kongl. Maj:t synes tänka, såsom
ordspråket säger: »trägen vinner», och har troligen tänkt så nu,
när han återigen framlagt detta förslag. Skälen för förslaget äro
nu desamma som då, eller att inspektioner och visitationer skulle
vara ganska vidtomfattande för biskopen, sa att han icke skulle
kunna hinna med dem. Ja, det är ju ett ganska stort stift, Hernösands
stift, men man får väl också medgifva, att biskopen har rättighet
i vissa fall, att, der han kan få ställföreträdare, skicka sådana.
Alltså synes det mig, som om denna svårighet, i synnerhet
med de lättare kommunikationer, som nu finnas, borde kunna anses
afhjelpt.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nämnde,
att kostnaden, som skulle utgå till detta biskopssätes besättande,
skulle icke blifva mer än tjugo- å trettiotusen kronor. Ja, låt vara
att det blir icke mer än denna summa, så är det dock ett ganska
vackert belopp, i synnerhet då man ser saken från den sidan, att
man vill hafva indragning af eu biskop i stället för den nye, som
man här skulle tillskapa. Denna indragning skulle dock nog kunna
ske, om man blott ville saken. Nog skulle man kunna sammanslå
Kalmar och Vexiö stift eller också göra den sammanslagning, som
motionären föreslagit. Vidare sades från statsradsbänken, att man
skulle taga dessa lönebelopp från biskopslöneregleringsfonden. Ja, det
är ju ett, sätt; men vi veta ju litet hvar, att denna biskopslöneregleringsfond
tillhör staten; och om man tager från denna fond eller
direkt ur statskassan, så kan det komma pa ett ut.

Af det anförda är tydligt, att jag kommer att yrka bifall till
reservationen, och då jag det gör, vill jag göra det tillägget, att
man icke vinner folkets hjertan och kärlek bättre för statskyrkan
genom att man beviljar lön m. m. till en ny biskop, än hvad som
nu är förhållandet. Det kan jag försäkra herrarne.

Herr Dalilstedt: Herr talman, mine herrar! Då tiden är långt
framskriden och diskussionen i denna fråga blifvit rätt lång, sa skall
jag icke länge upptaga herrarnes tid. Dock vill jag, med anledning
af hvad herr von Friesen yttrade, be få säga några ord:

Det förefaller mig verkligen mycket egendomligt, att den ärade

Nso 37. 48

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning talaren sökte göra arealen af Hernösands stift betydelselös. Stock^Srrrh0lmarne
llafva saunerl;gen bra litet reda på, hvad arealen spelar
(Forte.) fÖr ro11 deruPPe i vara nordliga bygder. Det är verkligen så, mine
herrar, att med de oerhörda afstånden i Norrland äro förenade de
största olägenheter för alla samhällsklasser, för prester, för skollärare,
för kronolänsmän och alla tjensteman, ja, för alla invånare
inom de norrländska bygderna. Jag tror, att om vår ärade vän herr
von Friesen vore biskop i Hernösand, så skulle han komma till helt
andra åsigter än dem han nu har beträffande särskilt de svårigheter,
som ligga i stiftets stora ytinnehåll. Jag vill taga ett enda
exempel från min egen lilla erfarenhet i fjellbygderna. Tro herrarne
verkligen, att det är lika lätt att handhafva pastoralvården i Vilhelmina
församling med 6,000 menniskor på ett område af 80 qvadratmil
som i en församling med samma folkmängd i Skåne med
ett ytinnehåll af — ja, hvad skall jag säga, då jag ju icke känner
skånska förhållanden — 1, 2, 3 eller 4 qvadratmil? Det måste
blifva en väsentlig skilnad. I Skåne bo menniskorna alldeles inpå
hvarandra och det är lätt att komma ut till de olika byarna, men från
min bostad i Wilhelmina församling har jag från 1 till 14 och 15
mil till byarne inom pastoratet, Tro herrarne att det är lätt att
under sådana förhållanden fullgöra de uppgifter, hvilka åligga mig
såsom pastor och ordförande i skolrådet?

Men på enahanda sätt ställer det sig också för domkapitlet i
Hernösand. Stora svårigheter möta just för arealens skull. Till
Luleå är afståndet från Hernösand 50 mil och från Luleå till längst
bort belägna kyrkoby i fjellen återigen 52 mil. Denna oerhörda
areal gör, att befolkningen i dessa trakter är i större behof af gudstjenstlokaler
och skolor, än fallet är i trakter med tätare befolkning,
och just derför att arealen inom församlingarne i Hernösands stift
är så stor, befinner sig också skolväsendet och bildningen på en
ytterst otillfredsställande ståndpunkt. Inom lappmarken finnas t. ex.
församlingar, der icke ens hälften af i skolåldern varande barn hafva
erhållit undervisning i skola. Jag vet en församling, i hvars fjälltrakt
33 af 160 i skolåldern varande barn icke kunnat erhålla undervisning.
Hurudant måste icke tillståndet bland befolkningen blifva
under sådana förhållanden!

Herr von Friesen talade om, att i denna stora areal ingå väldiga
ödemarker, och han ville icke tillmäta dem någon betydelse för
frågan om Hernösands stifts storlek. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att i dessa ödemarker, ända upp till norska gränsen,
under snöfjellarne hafva menniskor bosatt sig, och det är dessa menniskor,
som det här gäller att taga vara på. Vi läsa emellanåt i
tidningarna om s. k. »hedningar», som konfirmerats i lappmarken.
Ja, det är verkligen så beklagligt, att vi inom våra landamären, i
lappmarkens obygder, hafva menniskor, som icke blott sakna kristendomskunskap
utan rent af äro alldeles utan kunskap i innanläsning.
Dessa personer lefva ett bedröfligt lif i s. k. vilda äktenskap och de

49 Jf:o 37.

Onsdagen den 29 April.

barn, som födas i sådana äktenskap, blifva i hög grad vanvårdade. Ang. delning
I en församling finnas 74, i en annan 47 sådana hedningar. I lapp- °/ Remötand*
marken finnes dock mycken läslust; menniskorua vilja gerna läsa sti^ m'' m''
böcker och tidningar, men okunnigheten är stor, skolor fattas och (Fort8-)
folkmängden tillväxer. Domkapitlet kan icke ingripa organiserande
och ordnande, om icke ett konsistorium blir förlagdt till Luleå.

Detta är enligt min tanke af så stor vigt, att frågan icke tål något
uppskof.

i b Herrar reservanter vilja såsom vilkor för stiftets delning hafva
sammanslagning af två stift söderut. Tro herrarne verkligen, att
en sådan sammanslagning går med en sådan opinion, som nu bildat
sig emot den? Tro herrarne, att vi kunna få ett riksdagsbeslut derpå
och att Riksdagens båda kamrar skola gå in på en sådan våldsåtgärd
gent emot en opinion, som bildat sig inom hela provinsen?

Och tro herrarne slutligen, att regeringen kan komma fram med ett
förslag om sammanslagning gent emot afstyrkanden från vederbörande
myndigheter? Då således hela denna sammanslagningsfråga
synes mig behöfva årtionden för sin lösning, frågar jag: är det rättvist
och billigt att under tiden slå döförat till för de oafvisliga behof,
som göra sig gällande der uppe i de norrländska bygderna?

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, utan ber att få
ställa en ödmjuk och vördsam bön till eder samtliga, mine herrar,
att I behagen hvar för sig bidraga till att frågan får den lösning,
som det sammansatta utskottets förslag innebär, och i förhoppning
derom vågar jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är ju oförnekligt, att här

föreligger ett ärende, der det behöfs rättelse. Det är alldeles klart,
att Hernösands stift har den storlek, att en delning är oundviklig;
och det är uppenbart, att en sådan måste ske en gång; derom är
icke något tvifvel. Men ingen inom Riksdagen har motsatt sig, att
en sådan delning skall ske. Deremot har Andra Kammaren föreskrifvit
vilkor för delningen, nemligen att tvenne af de öfriga stiften
sammanslås till ett, och jag anser, att Andra Kammaren har full
rättighet att vidhålla sina vilkor, som den i det fallet uppstält.

Här hafva framstälts varma böner till kammaren att biträda
utskottets förslag i detta fall. Ja, de bönerna borde hafva stälts
till kyrkomötet, att kyrkomötet, då Riksdagen uttalat, huru den ville
ordna förhållandet, borde rätta sig efter hvad Riksdagen hade föreskrifvit.
Detta hade varit det rättaste i detta fall.

Det har framhållits så starkt, att det vore en våldsåtgärd mot
Gotland, om eu sammanslagning komrne till stånd. Men eu sådan
»våldsåtgärd», som en reglering skulle förorsaka, får icke endast Gotland
underkasta sig, utan det förekommer ofta, att någon får underkasta
sig en sådan åtgärd, då det är fråga om eu reglering. Jag
anser derför icke »våldsåtgärden» vara så stor.

En talare på kalmarlänsbänken framstälde ett spörsmål, som

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 37. 4

Wto 37. 50

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning han visserligen sjelf ansåg vara en alldeles absurd fråga — och jag
far saga’ att iag 1 det fallet ger honom rätt. Han frågade nemli*
(FortsT goD’ °m Presterua sko,a profva i telefon? På hvad sätt profva de
på andra ställen, då de icke kunna komma? Sjukdom kan ju inträffa,
så att de icke kunna komma att profva. Naturen kan ju äfven på
andra ställen understundom hindra kommunikationerna, exempelvis
mellan Öland och fastlandet; huru går man till väga dervidlag?
Icke har man ifrågasatt, att presterna då skulle profva i telefon.
Att komma med sådana skäl passar icke rigtigt väl i stycket.

Vid detta förhållande, herr talman, kan jag knappast se, att vi
hafva ens rättighet att frångå det beslut, vi en gång fattat. Riksdagen
har ock pligt att vidhålla sina rättigheter gent emot kyrkomötet.
Det är eu sak, som jag håller för att vara så vigtig, att
just på det skälet — derför att vi en gång sagt vår mening och
kyrkomötet icke vill rätta sig derefter — jag anser det vara en oafvislig
skyldighet för Riksdagen att vidhålla sina rättigheter mot
kyrkomötet. Jag yrkar derför, herr talman, bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar John Olsson, Aulin och Olsson i Kvrkebol.

Herr Hedin: För en kort stund sedan uttalade en ledamot af
kammaren den förmodan — och i denna förmodan ett hot — att,
om statsmagterna på det sätt, som af reservanterna ifrågasatts, utöfvade
sin rätt att vidtaga en ändring i den kyrkligt-administrativa
indelningen, gotländingarne till äfventyrs skulle komma att i farans
stund svika eller svigta i sin trohetskänsla mot det gemensamma
fäderneslandet. Jag tillåter mig uttala den förmodan, att han icke
hade någon den ringaste rätt att i det afseendet tala i Gotlands
befolknings namn, och att hans förmodan snarare skall utaf gotländska
befolkningen tillbakavisas som en förolämpning.

Herr Hammarskjöld: Mot den siste talaren vill jag endast
erinra, att jag icke uttalat något hot och icke sagt, att gotläudiugarne
i farans stund skulle komma att svika. Men jag har sagt,
att, då moderlandet behandlar dem på ett styfmoderligt sätt, det
kan vara möjligt, att deras sinnelag icke blir det, som det borde
vara gent emot moderlandet.

Herr von Friesen: Blott några få ord, på det att min mening
i eu här berörd fråga må blifva fullt klar. Jag anser, att, om en
väsentlig inskränkning i gymnasiernas antal skall göras, Luleå är
ett bland de främsta, som böra komma i fråga att indragas. Likaså
anser jag Visby gymnasium vara ett bland de första, som borde indragas,
ty om, såsom herr Boethius sagt, antalet gymnasier skall
vara högst 20 och så små gymnasier som dessa skola bibehållas,
blir deraf eu nödvändig följd, att mycket stora och betydelsefulla

51 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

gymnasier måste indragas. Det kan jag icke anse vara öfverensstämmande
med rättvisan. Jag tror icke, att gotländingarne skulle
lägga så tungt på hjertat, att deras gymnasium indroges, om det
visade sig, att det icke vore tillräckligt besökt, utan förde ett tynande
lif. Under sådana förhållanden kan jag icke förstå, att det
skulle vara någon glädje för gotländingarne att hafva detta qvar.

Herr Hedin: Den näst siste talaren har icke berigtigat, utan
har bekräftat rigtigheteu af det sätt, hvarpå jag citerade hans anförande.

Öfveldäggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå samt bifall till den
af herr C. F. Petersson i ämnet väckta motionen. Herr talmannen
gaf propositioner å hvartdera af dessa bada yrkanden och fann den
förra propositionen besvarad med öfvervägande ja. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet
hemstält i första punkten af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr C. F Petersson i ämnet väckta motionen.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 107 Ja
och 107 Nej. I följd häraf öppnades den förseglade sedeln, och då
denna innehöll ett Nej, hade kammaren alltså afslagit utskottets
hemställan och bifallit den i ämnet väckta motionen.

Under punkten 2 hemstälde utskottet vidare:

att, under förutsättning att Riksdagen medgåfve, att Vesterbottens
och Norrbottens län frånskildes Hernösands stift för att
bilda ett särskildt stift, ett af Kougl. Maj:t framlagdt förslag till
lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863 matte af Riksdagen antagas.

Jemväl vid denna punkt hade reservation afgifvits af herrar
0. Jonsson i Hof, S. G. von Friesen och A. Göransson, som ansett,
att Kongl. Maj:ts förslag om ändring i förordningen angående
allmänt kyrkomöte bort af utskottet afstyrkas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Ang. delning
af Hernösands
stift m. m.
(Forts.)

N:o 37. 52

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning Herr von Friesen: Herr talman! Efter den utgång, som den
af Hemosands föregående frågan fått, hemställer jag till kammaren, att den måtte
(FmtH )*'' Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Herr Hedin: Jag har naturligtvis ingenting att invända mot
den hemställan, som gjorts af herr von Friesen. Men deremot ber
jag att få beklaga, att utskottet icke haft någonting att säga om
det origtiga sätt, på hvilket i denna fråga förut förfarits, i det
kyrkomötet har för sin del antagit ett förslag, som kyrkomötet icke
har att besluta någonting om. Jag beklagar, att utskottet icke yttrat
sig i detta ämne på annat sätt, än att det blott refererat denna
olaglighet.

Herr Redelius: Mot den föregående ärade talaren ber jag att
få erinra om, att lagen i fråga är af kyrkolagsnatur, och att kyrkomötet
således hade rätt att yttra sig derom.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
De uttalanden, som redan vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition
angående förändrad lydelse af kyrkomötesförordningen afgåfvos af
två ledamöter af denna kammare, att nemligen ifrågavarande förslag
icke skulle vara af kyrkolags natur, ha gifvit mig anledning att anhålla
att få yttra några ord i denna formella fråga.

De talare, som då uppträdde, började sina anföranden med det
påstående, att kyrkomötesförordningen är antagen såsom civillag
och icke såsom kyrkolag. Jag vill i herrarnes minne återkalla, att
år 1862, då kyrkomötesförordningen antogs, var det icke någon
skilnad i formelt afseende på det sätt, på hvilket Riksdagen antog
civillag och kyrkolag, eller på det sätt, på hvilket Kongl. Maj:t
lemnade sitt godkännande af förslaget och derpå utfärdade lagen.

Lagstiftningsformen för dessa båda olika arter af lagar var precis
densamma.

Mot yttrandet af nämnde talare, att kyrkomötesförordningen
antogs såsom civillag, synes man kunna åstadkomma en fullt bindande
bevisning derom, att Riksens Ständer, då de antogo kyrkomötesförordningen,
gjorde detta med full vetskap om att det var
en kyrkolag, de då antogo.

Till bevis för detta vill jag be att få i främsta rummet erinra,
att i det förslag till ny kyrkolag, som på 1840-talet uppgjordes af
särskilde komiterade, ingingo stadganden angående kyrkomöte i ett
af detta förslags kapitel. Och ibland komiterade, som upprättade
detta förslag till kyrkolag, fans dåvarande professorn Bergfalk, hvilkens
liberala tänkesätt torde kunna vitsordas af en hvar af herrarne,
som sysselsatt sig med undersökningar i den tidens politiska lif och
de förhandlingar angående lagstiftningsfrågor, som då egde rum.

Vidare väcktes vid 1862 års riksdag, då Kongl. Maj:t framlade
det förslag till kyrkomötesförfattning, som sedan blef lag, af en leda -

Onsdagen den 29 April.

53 Nio 37.

mot af presteståndet förslag — det var prosten Sondén, som väckte Ang. delning
motionen — att i kyrkomötesförordningen skulle intagas en särskild
bestämmelse, att kyrkomötesförordningen var kyrkolag. Detta af- '' '' ’

styrktes af lagutskottet. Men på livilka skäl? Jo, utskottet säger: 0 *''

»Dervid anser sig utskottet böra till en början erinra, att det af
motionären äskade förklai-ande, det lägen om kyrkomöte vore af
kyrkolags natur, synes alldeles öfverflödigt, enär något tvifvel derom
icke skäligen bör kunna uppstå.» Och lagutskottet vid 1862 års
riksdag hade till ledamöter och suppleanter från borgareståndet alldeles
icke några reaktionärer eller några personer, som eljest voro
hågade att sätta kyrkomötet eller den kyrkliga lagstiftningen utöfver
civillag. Jag behöfver endast erinra, att ibland detta års lagutskotts
suppleanter fans häradshöfdingen Richard Carléu, åt hvilken
ingen, som känt honom, kan gifva annat vitsord, än att han var
fullt lika liberalt anlagd och lika mån om Riksdagens fri- och rättigheter
som någon som helst af de personer, livilka nu äro ledamöter
af denna kammare. Mot detta lagutskottsuttalande höjdes
icke någon röst inom något åt de fyra riksstånden, hvadan man
måste vara berättigad antaga, att 1862 års Riksdag erkände, att den
lag, som vi nu tala om här, är af kyrkolags natur.

Till yttermera bevis om att denna uppfattning är den rätta,
skall jag endast tillägga, att i det förslag till kyrkolag, som senast
af särskilde komiterade upprättats, lcomiterade ville ytterligare bekräfta
den säkerhet, som grundlagen för närvarande gifver, att kyrkolag
icke kan ändras utan kyrkomötets samtycke, på det sätt, att
desse komiterade eller åtminstone desse komiterades pluralitet i förslagets
kapitel om kyrkomöte intogo ett stadgande, att kyrkolag
icke finge ändras utan kyrkomötets samtycke. Då sedermera detta
förslag till ny kyrkolag granskades i högsta domstolen, gjordes genast
anmärkning derom, att i kyrkolag var intaget ett stadgande,
som tillhörde grundlagen, stadgandet nemligen, att kyrkomötets samtycke
skulle fordras för stiftande och ändring af kyrkolag. Men
af de ledamöter, som inom högsta domstolen granskade detta förslag,
höjdes icke en enda röst deremot, att kyrkolagen upptog kapitel
om kyrkomöte; och detta, oaktadt bland de granskande ledamöterna
i högsta domstolen funnos, bland andra, tre personer, som
hvar och eu från sin synpunkt voro ytterligt angelägna att noga
uppdraga gränserna och de rätta gränserna mellan kyrkolag och
allmän lag. I granskningen deltogo nemligen justitieråden (Jarlesou,

Naumann och Lindhagen. Om alla tre desse måste hvar och en,
som genomläser deras yttranden i denna fråga och alla andra lagstiftningsfrågor,
i hvilkas granskning i högsta domstolen de deltagit,
erkänna, att just de i domstolen i alla tider särskildt bemödat sig
om att noga afskilja från de särskilda lagarne af kyrkolags natur
allt hvad som tillhör civillag. Under sådana förhållanden och då
det väl för hvar och en, som icke från partisynpunkt, utan opartiskt
vill pröfva frågan, skall ligga i öppen dag, att frågan om kyr -

X:o 87. 54

Onsdagen den 29 April.

Ang. delning komötets sammansättning är en fråga, som så nära berör svenska
a/^r“kyrkans or&anisation> att det skulle vara förvånande, om en sådan
(Forte T lag icke VOre en del af kyrkolagen< synes man kunna till de före''
gående skälen lägga det, att sakens egen natur kräfver, att kyrkomötesförordningen
är kyrkolag.

Mot den bevisning, som sålunda kan från denna synpunkt åberopas,
bär, så vidt jag kan döma, från motsidan icke anförts något
annat än de nämnde talarnes påståenden, att ifrågavarande förordning
är civillag.

Jag vill sluta med, att man kan slå upp hvilken handbok i
kyrkorätt som helst, från hvilket land man behagar — kyrkorättshandböcker,
utgifna af personer, som allra ifrigast på den liberala
sidan deltagit i den s. k. kulturkampen i andra länder; öfverallt
skall man finna, att ett kapitel i kyrkorätten utgöres af bestämmelser
angående synoden. Och då är väl också ganska naturligt,
att ett kapitel i den svenska kyrkolagen utgöres af kyrkomötesförordningen.

Herr Hedin: Herr talman! Jag har redan förut haft någon

anledning att förvåna mig öfver de små anspråk, som herr chefen
för justitiedepartementet ställer på sin egen logik och på hvad han
kallar eu bindande bevisning. Här har han nu tillgripit sådana
argument som följande, att det vore förvånande, om kyrkomötesförordningen
icke skulle vara kyrkolag. Ja, herr talman, det finnes
ofantligt många saker här i verlden, om hvilka jag och kanske
många med mig säga, att de äro förvånande, men iivilkas faktiska
natur icke rubbas derigenom, om vi också uttrycka vår förvåning i
aldrig så vidlyftiga ordalag.

Han har sagt, att det skulle ligga i sakens natur, att kyrkomötesförordniugen
är kyrkolag. Det är någonting mycket farligt
att komma med detta tal om »sakens natur», ty »om sakens natur»
har herr chefen för justiitedepartementet en mening, jag eu annan
och eu tredje person kanske en tredje. Det der talet om sakens
natur ersätter naturligtvis aldrig någonsin en lagbestämmelse, som
uttrycker, hvad saken är.

Chefen för justitiedepartementet har sagt, att mot hans s. k.
bindande bevisning, som icke ens innehöll ett enda bevisningselement,
icke står annat än anmärkarens påståenden. Jo bevars, om herr
justitieministern hade gjort sig mödan att läsa igenom, hvad jag
sade, skulle han finna, att der finnes annat än påståenden. Jag har
visat, hurudan opinionen i denna fråga har varit från den tid, då
kyrkomötesförordningen utkom, och jag skulle dertill kunna lägga
och skall äfven dertill lägga, att just emedan man från klerikal
sida vetat, att kyrkomötesförordningen icke är kyrkolag, har man
varit ytterst angelägen om att dels öppet och ärligt, dels på smuggelväg
få in den i kyrkolagen, när man hållit på att skrifva om denna.

Hvad har vidare frågan om andra länders kyrkorätt att göra

55 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

med den frågan, huruvida en lag i Sverige har den eller den konsti- Ang. delning

tutionella naturen? sli,t m m

Att herr Richard Carlén enligt chefens för <justitiedepartemen- (Forta)

tet mening var en mycket liberal man, det skall nu afgöra, att, da
han icke har protesterat mot ett dumt yttrande af lagutskottet, detta
yttrande i ett lagutskottsutlåtande skall upphöjas i samma heder
och värdighet, som om det vore en lagbestämmelse. Att lagutskottet
uti en motivering sagt, att det är öfverflödigt att bifalla herr Sondéns
motion — jag känner det mycket väl — konstituerar icke
det samma som en svensk grundlagsparagraf. Skulle allt det, — i
ett utskottsutlåtande — mot hvilket ingen protesterat, i och. med
detsamma upphöjes till kraften af bindande lag, hvar stode vi da?

Jag erkänner inga utskotts motiveringar för liktydiga med Vare sig
grundlagens eller den allmänna lagens bestämmelser.

Härmed har jag gått igenom herr chefens för justitiedepartementet
s. k. bindande bevis. Det var bra, att vi fingo veta, att
han står på samma ståndpunkt som sin företrädare, vi skola rätta
oss derefter.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, afslog kammaren
utskottets hemställan.

§ 8.

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående anskaffande af tomt till nytt
posthus i Stockholm m. m.

§ 9-

Föredrogs vidare sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 6 i anledning af Kongl Maj:ts dels i propositionen n:o 5 framlagda
förslag till förordning angående blindundervisningen, dels ock
i statsverkspropositionen gjorda framställningar beträffande undervisningsanstalter
för blinda.

Uti särskild proposition (n:o 5) af den 13 januari 1896 hade
Kongl, Maj:t, med åberopande af propositionen bilagdt protokoll
öfver ecklesiastikärenden för samma dag, till Riksdagens antagande
öfverlemnat ett propositionen bilagdt förslag till förordning angående
blindundervisningen.

Vidare hade Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen, under
förutsättning att blindundervisningen blefve ordnad i enlighet med af
Kongl. Maj:t och Riksdagen godkända grunder, gjort åtskilliga framställningar
i ämnet.

Under punkten 1 hemstälde utskottet, med hufvudsaklig); tillstyrkande
af Kongl. Maj:ts förslag, att Riksdagen matte för sin del
antaga lag angående blindundervisningen.

No 37. 56

Onsdagen den 29 April.

Efter föredragning af punkten anförde:

... Her*" Larsso* i Fola: I § 7 i sitt förslag kar utskottet hemstalt
att de närmare föreskrifter, som för tillämpningen af denna
lag kunna erfordras, må utfärdas af Kongl. Maj:t, ock jag kar för
min kel intet emot detta stadgande. Men i det förslag till stadga
för. läroanstalter för blinda, som åtföljer den kongl. propositionen,
heter det i § 2, att »läroanstalterna för blinda äro, för meddelande
af förberedande undervisning, två förskolor för blinda en
a Tomteboda, afsedd företrädesvis för Svealand och Norrland ’och
eu i Vexiö, beräknad företrädesvis för Götaland». Som vi veta,'' räknas
Gotland till Götaland; derför kafva också vi gotländingar fäst
oss särskildt vid ordet »företrädesvis», som står i stadgeförslaget.
V i tycka att på grund deraf det icke skulle vara omöjligt, att de
af vara barn, som äro i behof af en sådan undervisning°som den
hvarom här är fråga, skulle kunna få erhålla denna vid Tomteboda
skola Det vore för Gotland en stor fördel, om så kunde blifva förhållandet,
ty vår hufvudsakliga kommunikation är med Stockholm.
Om vintern besökes Gotland hvarje vecka af två ångbåtar, som förmedla
trafiken med Stockholm, och under instundande sommar komma
Gotlandsbåtarne att gå 7 gånger i veckan mellan Stockholm och
Visby; det blir således kommunikation hvar enda dag. Under sådana
förhållanden skulle det blifva till stor fördel för “föräldrar och
malsmän från Gotland, kvilka hafva blinda barn, om barnen kunde
få, undervisas vid Tomteboda. I hvad angår döfstummeundervisningen,
har Gotland .blifvit indelt på Manilla distrikt, och dermed
hafva vi varit mycket belatna, da, som sagdt, våra hufvudsakliga
kommunikationer med fastlandet äro med Stockholm.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten vid, att det icke är blott
en enda gång, som de blinda barnens föräldrar eller målsmän skola
fora barnen till skolan, utan dessa barn hafva äfven ferier omkring 3
manader hvarje ar, och det är att märka, att dessa fördela sig på
två särskilda afdelningar, sommarferierna och julferierna. Föräldrarne
eller målsmännen för dessa barn skola då resa till skolan för att
hemta dem, tv de kunna icke reda sig sjelfva på resan, och likaså
maste de transportera dem till skolan. När nu dessa barns undervisning
i skolan räcker ungefär 10 år, så blir det eu ofantlig mängd
resor, som de få göra med sina barn, och det är då tydligt att
beqvämligheteu skulle blifva större och kostnaderna mindre, om’barnen
erhölle sin undervisning vid Tomteboda, än om de skulle undervisas
i Vexiö.

Jag skulle derför till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vilja framföra den önskan, att, när det definitiva fastställandet
sker af stadgandena för dessa läroanstalter, på det förut
omnämnda stället efter orden »Svealand och Norrland» tillägges
»och Gotland», sa att stället komme att lyda: »Läroanstalterna för
blinda äro, för meddelande af förberedande undervisning, två för -

57 Nso 57.

Onsdagen den 29 April.

skolor för blinda, eu å Tomteboda, afsedd företrädesvis för Svealand,
Norrland och Gotland, och en i Vexiö, beräknad företrädesvis för
Götaland.»

Jag skulle önska, att stadgandena blefve ändrade i nu antydda
rigtning. Det skulle icke förorsaka några ökade kostnader vare sig
för staten eller för enskilda personer, utan blefve tvärtom till stor fördel
för de föräldrar och målsmän å Gotland, som drabbats af den
olyckan att få något barn blindt.

Jag har intet vidare att anföra. .

Herr Persson i Ställhult: Genom den s. k. döfstumme lagen

blef undervisningen af döfstumma barn obligatorisk, och genom
den lag, som nu är föredragen, blir undervisningen af blinda barn
likaledes obligatorisk.

Det finnes likväl en skilnad i sättet för undervisningens anordnande
i dessa begge fall, nemligen den att döfstummeundervisningen
är ett kommunens, d. v. s. döfstumdistriktens åliggande, och
distrikten ha att hemta upp afgifterna från staten, 250 kronor för
hvarje barn, medan deremot förhållandet med blindundervisningen
blir ett motsatt. Den blir ett statens åliggande, och staten har att
från landstingen upphemta deras bidrag 300 kronor för hvarje barn
från området, som vistas vid skolan.

Ser man vidare efter, huru det förhåller ''sig, så finner man i
döfstummelagen, att landstingen hafva rätt att bestämma den afgift,
som målsman för ett sådant barn skall till landstinget betala. Men
i sagda lag finnes noga preciseradt, att detta bidrag endast får bestämmas
utgå med belopp för en del af kosthållet — och detta
ord är till och med k ursi verad t — och målsmännen kunna således
icke åläggas att på något sätt bidraga till sjelfva undervisningen.

I den lag, som nu föreligger, är emellertid § 6 så formulerad,
att landstinget har rätt att bestämma den årliga afgift, »med hvilken
föräldrar och målsmän skola bidraga till betäckande af kostnaderna
för barnets vistelse vid skolan eller institutet.» Dä det
icke är samma ordalag i dessa båda lagar, som för resten hafva
ganska lika natur, så kan det väl hända, att landstingen, som ju
hafva mycket stora utgifter både för det ena och det andra, kunna
för målsmännen bestämma en ganska hög afgift, som rätt mycket
närmar sig 300 kronor, och hvilken mindre bemedlade föräldrar till
blinda barn nödgas betala under 10 år, för att deras barn''vistas
vid skolan. Jag vill uttala den förmodan och det hopp, att landstingen
icke begagna sig af denna möjlighet och bestämma en högre
afgift för de föräldrar, som hafva blinda barn i skolan, än dem, som
hafva döfstumma i döfstumskola, men som lagen är skrifven, tror
jag, att landstingen, åtminstone i fall de hafva sinne dertill, kunna
komma till högre bidrag för blinda barn än för döfstumma.

Jag har endast velat erinra härom, och jag skulle hafva önskat,

Nso 37. 58

Onsdagen den 29 April.

att lagen sa hade affattats, att ett sadant sätt att gå till vädra icke
ens kunnat ifrågakomma.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 10.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 63, i anledning
af väckt motion angående tillägg till 5 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

I detta utlåtande hemstälde utskottet: att med anledning af
berörda, inom Andra Kammaren af herr A. JV. Ljungnian afgifna
motion, n:o 206, Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
de tillägg till och ändringar i kommunallagarne, som kunna vara
erforderliga för att ordna de kommunala beskattuingsförhållandena
inom platser a landsbygden, för hvilka ordningsstadgan för rikets
städer och andra dylika författningar förklaras ega tillämpning.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Hedin: Om de medlemmar af denna kammare, som för
nagra dagar sedan afslogo väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t om vidtagande af åtgärder för att åt folkskolelärarne måtte
beredas tillfälle att inhemta någon insigt i helsovårdsläran — om,
säger jag, de medlemmar af kammaren, som förenat sig om det afslaget,
hade, jag vill icke säga noga studerat, men åtminstone tagit
någon kännedom om de af Kongl. Maj:t i administrativ väg utfärdade
ordningsstadgan, brandstadgan, byggnadsstadgan och helsovårdsstadgau
för rikets städer, så förefaller det mig, som om de med
mycken betänksamhet skulle hafva tagit kännedom om lagutskottets
här gjorda hemställan. Kongl. Maj:t har tillerkänt sig rätt att
skrifva ordningsstadgan för städerna, brandstadgan för städerna,
kyggnädsstadgan för städerna, helsovårdsstadgan för städerna, i hvilken
senare också fem paragrafer äro egnade åt landsbygden. Han
har i alla dessa förordningar — och med den uppfattning af Kongl.
Maj:ts magtfullkomlighet, som här råder, hindrar ju ingenting Kongl.
Maj:t från att utfärda en mängd andra påbud rörande kommunerna
och från att utfärda dem utan Riksdagens samtycke — Kongl. Maj:t
har i dessa stadgar förklarat, att de kunna tillämpas äfven å köping,
hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning.
När Kongl. Maj:t ansett sig ha denna rätt att lagstifta för
städerna, att vidare utsträcka tillämpningen af dessa lagar till vissa

59 N:o 87.

Onsdagen den 29 April.

orter på landsbygden, är det naturligen sjelfklart, att Kongl. Maj:t
anser sig lia lika oinskränkt rätt att förklara dessa eller andra dylika
bestämmelser gällande för hela landsbygden lika väl som för
några delar af densamma.

Nu äro dessa stadgar — om hvilkas lämplighet för städerna
jag icke har någon anledning att nu yttra mig — icke så oskyldiga,
som mången torde föreställa sig. Om ordningsstadgan för rikets
städer af Kongl. Maj:t förklaras tillämplig för landsbygden
eller viss del deraf, komma sammanträden för handläggande af offentliga
ärenden, och som äro medgifna i allmän lag, att på landsbygden
blifva beroende dels af anmälan, dels, under vissa förutsättningar,
äfven af tillstånd, meddeladt af den myndighet, som Kongl.
Maj:ts befallningshafvande har förordnat skola på landsbygden ega
sådan myndighet.

Om Kongl. Maj:t förordnar, att helsovårdsstadgau i hvad den
gäller stad äfven skall ega tillämplighet på större eller mindre del
af landsbygd, så komma i stället för de nuvarande åt landsbygden
sätskildt egnade paragraferna i helsovårdsstadgan af år 1874 ytterligare
26 paragrafer att bli tillämpliga för de orter på landsbygden,
för hvilka Kongl. Maj:t kungör dem till efterrättelse. Och icke nog
dermed. Om Konungens befallningshafvande finner för godt att utöfver
de till ort på landsbygden utsträckta 26 paragrafer i helsovårdsstadgan,
hvilka nu gälla för städerna, ytterligare lagstifta härutinnan,
så egen han dertill rätt enligt 24 § 2 mom. Han eger
dertill rätt äfven mot kommunens uttalade motsatta önskan. Således,
sedan Kongl. Maj:t påbjudit, att helsovårdsstadgans 26 paragrafer,
som nu gälla om städerna, också skola gälla för landsbygd eller
viss del deraf, så är det dermed icke säkert, att det blir nog med
detta tillägg till de nuvarande fem paragraferna, som gälla för landet,
utan Konungens befallningshafvande kan äfven påtvinga landsortskommunerna
ytterligare bestämmelser mot deras vilja, enligt 24
§ 2 mom.

Nå väl, det kan ju hända, att detta alltsammans blir förträffligt,
ehuru det förefaller mig egendomligt, om de, som befara ökade kostnader
för landskommunerna genom den enkla åtgärden, att folkskolelärarne
skulle vid seminarierna erhålla undervisning i hygien — det
förefaller mig då underligt, om de icke hysa några farhågor för
detta, som nu är i fråga. Det är ju möjligt, att allt detta blir
förträffligt, men det är likvisst att bemärka, att de nya formerna
för kommunal beskattning, hvilka här ifrågasatts, skola tillämpas
för att pålägga kommunerna beskattning för ändamål, statuerade
i författningar, hvilka af Kongl. Maj:t allena på administrativ väg
utfärdas. Jag hemställer, om detta kan vara tilltalande för landsbygden
— städerna få ju finna sig i det, eftersom Riksdagen tilllåtit
Kongl. Maj:t att taga sig en så vidsträckt administrativ magt
— men jag hemställer till noga öfvervägande, huru vida det perspektivet
kan vara tilltalande, att särskilda beskattningsformer för

K:o 87. 60

Onsdagen den 29 April.

de kommunala samhällena på landet skola stadgas för utöfvande af
beskattning, afsedd för ändamål, om Indika det är Kougl. Maj:t
allena, som bjuder och befaller i de nyssnämnda förordningarna, och
tyvärr i, man vet icke huru många och hvilka nya förordningar
som helst. Jag för min del finner detta ytterst betänkligt. Jag
skulle vilja anse, att rätta vägen vore den, att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t anhölle, det Kongl. Maj:t ville låta genom sakkunnige män,
hvarmed jag menar sadane, som känna till landsbygdens förhållanden,
utarbeta förslag till brandstadga, till byggnadsstadga, till helsovårdsstadga
för landsbygden eller de särskilda samhällen å landsbygden,
om hvilka här är fråga, framlägga dessa förslag för Riksdagen
och, sedan de eventuelt blifvit af Riksdagen godkända, då äfven
gå i författning om skapande af nya former för utöfvande af
beskattningen inom sadana samhällen på landsbygden, om hvilka
här är fråga.

Efter den erfarenhet, som här för några dagar sedan gjordes
om det sinnelag, hvarmed Andra Kammaren nu för tiden betraktar
Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt, så finner jag, att det
väl icke gifves någon utsigt för ett yrkande om afslag å detta betänkande,
och skall derför inskränka mig dertill att härmed hafva
anfört de inkast, jag velat göra mot detsamma.

Herr von Krusenstjerna: Med den uppfattning, den ärade
talare, som nyss hade ordet, har om Kongl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt, förstår jag honom ganska väl, om det varit emot
motionärens förslag till lagstiftning, som han vändt sig, ty om jag
lyckats rätt första detta förslag, skulle det innebära, att i koramunallagarne
bestämmelser skulle inrymmas derom, att i alla dessa
olika stadgar skulle kunna bestämmas angående den kommunala beskattningsrätten
för de här ifrågavarande samhällena. Men med utskottets
förslag är det något helt annat. För närvarande är det ju
sa, att dessa stadgar, ordnings-, brand-, byggnadsstadgarna etc., utfärdas
af Kongl. Magt i administrativ väg, och att, beträffande sättet
för utöfvandet af beskattningen inom de genom dessa stadgars
tillämpning bildade samhällena, derom för närvarande icke finnes
någon lag. Följden häraf är, att föreskrifterna om huru den kommunala
beskattningen för dylika samhällen skall tillgå bestämmas
antingen på det sättet, att Kongl. Maj:t öfverlemuat åt sin befallningshafvande
att, da han medgifver stadgarnas tillämpning för ett
samhälle, derom utfärda ordningsföreskrifter — och i sammanhang
med dessa införas da bestämmelser om, huru det särskilda samhället
skall beskattas — eller ock, i andra fall, der således sådana föreskrifter
icke lemnats, detta afgöres af Kongl. Maj:t i civildepartementet,
då ärendet besvärsvägen kommit in i det eller det konkreta
fallet. Således falla nu både stadgandenas utfärdande och sjelfva
sättet för beskattningens utöfvande helt och hållet under Kongl.
Majrts administrativa lagstiftning och lagskipning. Hvad är det då,

61 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

som utskottet nu föreslagit? Dess hemställan har naturligtvis icke
kunnat röra frågan, huruvida dessa stadgar skola utfärdas såsom
kommunal lag af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt eller af
Kongl. Maj:t allena, ty derom förelåg icke någon motion, utan utskottet
har, för att förebygga nämnda olägenheter i fråga om den
kommunala beskattningens utöfvande inom dessa samhällen, föreslagit,
att bestämmelser derom skulle intagas i kommunallagarna, och
derför hemstält om en skrifvelse från Riksdagen till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och sedan för
Riksdagen framlägga förslag till nödiga ändringar i kommunallagarna,
i rigtning, att, såsom jag sade, lgan finge in dessa bestämmelser
i kommunallagarna. Således synes det mig, att utskottets
förslag just går i en rigtning, som den ärade talaren bör finna vara
den rätta. Och då här är fråga om att afhjelpa ett bestämdt missförhållande,
att få någon lag för förhållanden, som för närvarande
alldeles sakna lag, så hemställer jag om bifall till den af lagutskottet
föreslagna skrifvelsen.

Herr Ljung man: Äfven jag hemställer om bifall till lagutskottets
förslag, som fullt motsvarar motionens syfte och alldeles
icke innebär, att de samhällen, som här äro i fråga, skola beskattas
mot sin vilja, utan endast handlar om, huru dessa samhällen må sig
sjelfva beskatta för sina egna ändamål. Och det är väl ändock
fördelaktigt, att man får detta faststäldt i lag, så att dermed förfares,
som lagen föreskrifver. Det är också så mycket nödvändigare
att få eu lag, som man då skulle kunna undvika, att alltför mycket
medel skulle behöfva tagas ut genom personlig beskattning, genom
afgifter å matlag och dylikt. Det finnes dessutom så många af
dessa samhällen, som äro i behof af att upptaga lån för sina utgifter
för gator, broar, bryggor, hamnförbättringar eller dylikt, att
det är alldeles oundgängligt, att man får någon lag för det. Och
här afses blott en lagbestämmelse, som stiftas af Konung och Riksdag
gemensamt, och alldeles icke någon administrativ lagstiftning.
Jag hemställer om bifall till lagutskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne afslutad; och
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Efter föredragning, hvart för sig, af lagutskottets utlåtanden:
n:o 64, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändring
i visst syfte af förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875, och

ffro 37. 62

Onsdagen den 29 April.

n:o 65, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

§ 12.

Omförslag till Skedde föredragning af lagutskottets utlåtanden n:o 66 i anny
Ugostadga. ledning af väckt motion om förslag till ny legostadga.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren, af herrar O. Persson i Riukaby och N. Svenssoh
i Olseröd afgifna motion, n:o 96, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Svensson i Olseröd, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu anförde: Herr grefve och talman, mine herrar!
Då utskottet hemstält om afslag å den nu föreliggande motionen,
så kan det icke löna sig att spilla många ord på densamma. Men
jag skall dock be att få framhålla ett par af de synpunkter, som
icke i motionen framhallas, för att i någon mån bevisa, att frågan
är af den vigt, att den bort af lagutskottet tillstyrkas.

I 48 § af tjenstehjonsstadgan föreskrifves, att en tjenare, som
befinner sig i tjenst hos en hemmansegare, hvilken skiljes från sin
egendom och derför ej vidare behöfver tjenstehjonet, kan blifva
tvungen att taga tjenst hos den tillträdande och tjena hos honom,
oaktadt aldrig något tjensteaftal med honom blifvit träffadt. Jag
tycker, att ett sadant förhållande skulle väga ganska tungt för den
som vill en ändring i denna tjenstehjonsstadga. Vidare hade man
förestält sig, att de nu brukliga orlofssedlarna borde kunna bortskaffas,
och att man skulle lata tjenaren begagna sig af s. k. tjensteböcker,
deri orlofssedel kunde införas. Något sådant hafva vi dock icke
vidrört i var motion, och derför har jag velat omnämna det.

Nu säger visserligen utskottet, att det tror, att det patriarkaliska
förhållandet mellan husbönder och tjenare blefve mindre, om
legostadgan skulle helt och hållet omändras, om den skulle undergå
en ny redigering. Jag kan icke förstå, att det patriarkaliska förhållandet
skulle kunna minskas derigenom, att tjenaren icke, såsom
nu är förhållandet, blefve tvungen att taga tjenst hos en, som han
aldrig träffat aftal med. Jag skall, som jag sagt, icke spilla många
ord på denna fråga, ty jag vet på förhand, huru det går. Frågan
kommer att falla denna gång. Den har fallit så många gånger
förut, så att den är van vid att göra den turen. Men det oaktadt
skall jag be att fa yrka bifall till motionen till den kraft och verkan
det kan hafva.

Onsdagen den 29 April.

63 Nto 37.

Herr Petersson i Brystorp yttrade: Herr grefve och talman, Om förslug till
mine herrar! Denna fråga är icke ny. Den har förelegat riksdagnV l*9°>tad9a''
efter riksdag, men alltid blifvit afslagen. Jag vill icke förneka, att (F°rta )
tjenstehjonsstadga!! är något föråldrad och att hon i de flesta fall
icke efterlefves. Men detta är icke egentligen tjenstehjonsstadgans
fel, utan deras fel, som öfverträda hennes föreskrifter. Jag tror
dock, att numera det icke är skäl att så mycket fästa sig vid
denna tjenstehjonsstadga. Tv om jag icke vill begagna den, så kan
jag göra skriftligt aftal med min tjenare; det tror jag blir det rätta
sättet. Och med denna stadga tror jag det kommer att gå, som
det gått med stadgan om byfogdar: den kommer att falla af sig
sjelf, och det är bäst att lemna den åt glömskan.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Rinkaby: Herr talman! Mine herrar! Jag
och min kamrat på denna bänk hafva framkommit med denna motion,
men det synes af lagutskottets utlåtande, att vi icke hafva att
vänta något intresse för densamma, ehuru allmänna uppfattningen
bland folket är, att tjenstehjonsstadga!! behöfver omarbetas.

Den ärade utskottsledamoten yttrade, att det icke var tjenstehjonsstadgans
fel, utan att man kunde göra skriftliga aftal med
tjenare, men jag ber att få erinra, att nämnda stadga föreskrifver,
att om någon städjer tjenstehjon annorlunda, än i stadgan är föreskrifvet,
så »vare städsel ogild och böte husbonde 6 Rrd. och 32
skilling och tjenstehjon, jemte städjepenning^!, 3 Rdr. 16 skilling».

Jag tror, att, om dessa böter blifvit uttagna för alla begångna förseelser,
det skulle kunna hafva derför upprättats ett helt departement
för tjensteärenden.

Nu säger visserligen lagutskottet, att det icke vill borttaga den
ännu qvarlefvande återstoden af det patriarkaliska förhållandet mellan
husbonde och tjenstehjon. Ja, mine herrar, hvad är det för patriarkaliskt
förhållande, som råder dem emellan? Enligt hvad man vet,
betalas städjan för helår såväl på landet som i städerna, med undantag
af Stockholms stad, hvarest städjan enligt medgifvande får betalas
lialfårsvis, men dessutom vet man, att detta senare stlidjesätt
praktiseras lika mycket på landet och i laudsorternas städer samt
att städjan i sistnämnda städer till och med erlägges månadsvis.

Man vet derjemte, att under skördetiden eu mängd löst arbetsfolk
strömmar ned till landet och tager städja för sommaren, men om
vintern hafva de intet att göra oeh kunna då ej taga städsel igen.

Såsom ett bevis på ett sådant patriarkaliskt förhållande, hvarom
utskottet talar, har jag här i min hand ett utklipp ur en tidning,
hvari berättas, att en dräng från Östergötland tagit tjenst för halfår
och att, när han gått ur tjensten, husbonden behagade hemta honom
tillbaka. Såväl häradsrätt som hofrätt dömde dock till förmån
för drängen, men detta är dock i alla fall ett bevis på huru patriarkerna
kunna uppfatta tjenstehjonsstadgan. Jag vill icke förneka,

N:o 37. 64

Onsdagen den 29 April.

Om för,lag tillra Riksdagens ledamöter äro patriarker i detta hänseende, men då
^ ve.*’ ^ar en<^as^ blir fråga on| att höra den ena parten, så

0 > skulle jag, såsom motionär, gerna vilja taga den andra partens parti, om

jag icke vore fullt öfvertygad om, att Andra Kammaren skall behandla
denna fråga, som om den andra parten äfven vore närvarande.

Ett annat förhållande har jag äfven varit vittne till, nemligen
att eu piga gjort sig skyldig till en förseelse under tjensten. Husbonden
förlät henne då, men när hon lemnade tjensten vid Michaeli,
behagade husbonden göra afdrag på hennes lön, hvilken hon icke
hade rätt att uppbära förr än vid tjenstårets slut.

Nu vet man, att sådana förseelser kunna verka så, att skada
derigenom uppstår, och man vet äfven, att tjenstehjonsstadgan föreskrifver,
att tjenare skall lemna ifrån sig i oskadadt skick de saker,
han haft om hand, ty eljest har husbonden rätt att göra afdrag på
lönen. Om nu en tjenare är af den fulla öfver tygelsen, att en förseelse
blifvit förläten, och husbonden är nog nedrig, då tjenstetiden
är slut, göra afdrag på tjenarens lön, så kan jag icke räkna detta
till ett patriarkaliskt förhållande mellan tjenare och husbonde.

Det finnes således många förhållanden, som tala för att en
revision af denna gamla stadga bör företagas.

Det lärer icke kunna tänkas, att det kan vara möjligt, att eu
tjenare, som blifvit antagen i tjenst den 24 oktober, verkligen skall
kunna vara utan något slags aflöning under ett helt år; han har
nemligen icke rätt att under det löpande tjensteåret uppbära ett
enda öre, och deraf följer, att tjenaren kommer på den idén att taga
kläder och allt, som han behöfver, på kredit, och det bar till och
med gatt sa långt, att man hört talas om att drängar accepterat
vexlar hos handlande för kläder, till följd af att de icke få någon
betalning af husbonden förrän vid Michaeli.

Jag tror icke, att detta uppmuntrar till att bibehålla eu lag,
som kan understödja ett sådant missförhållande, och jag är öfvertygad
0111 att det patriarkaliska förhållande mellan husbonde och
tjenare, hvarom utskottet talar, endast i enstaka fall är rådande;
der ett godt förhållande är rådande, beror det icke på tjenstehjonsstadgan.

Jag yrkar bifall till föreliggande motion.

Sedan öfverläggningeu härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Slutligen föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 191,
innefattande delgifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga

Onsdagen den 29 April.

65 Jf:o 37.

utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående obligatorisk kontroll af till salu hållna
konstgjorda gödningsämnen och beredda foderämnen.

Efter det herr talmannen låtit uppläsa jemväl Första Kammarens
tillfälliga utskotts i ämnet gjorda och af Första Kammaren
biträdda hemställan, anförde

Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mine herrar!
Då Första Kammarens beslut endast högst obetydligt skiljer sig från
det förut af Andra Kammaren fattade beslutet, och då man kan
äfventyra, att frågan faller, om Andra Kammaren envist fasthåller
vid det beslut, som den förut fattat, far jag hemställa, att kammaren
nu, utan att remittera frågan till utskottet och med frånträdande
af sitt förut fattade beslut, måtte biträda Första Kammarens
beslut.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt, att, med frånträdande
af sitt förut fattade beslut, biträda Första Kammarens i ämnet fattade
beslut.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående anslag för införande af elektrisk belysning vid
Karl Gustafs stads gevärsfaktori;

statsutskottets utlåtande n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen, angående upplåtelse till skjutfält af en
del af kronoparken Götaström i Tofteryds socken, Östbo härad och
Jönköpings län;

statsutskottets utlåtande n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition om beviljande af ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska
centralinstitutet;

statsutskottets utlåtande n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om
uppförande vid Kristinehamns hospital för Vermlands läns räkning
af en vårdanstalt för sinnessjuke;

statsutskottets utlåtande n:o 54, i anledning af väckt motion
om åtgärder för vissa förändringar inom riksdagshuset;

statsutskottets utlåtande n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beviljande af statsbidrag för ny reglering af
viss del af Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna
brand;

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 37. 5

K:o 57. 66

Onsdagen den 29 April.

sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
af väckta motioner rörande folkskolelärares aflöning;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 8, i anledning
af Kongl. Maj:t proposition angående anslag af allmänna medel
till döfstumskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt öfverlemnat
sinnesslött döfstumt barn;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående beredande
af tillfälle för fiskeribefolkningen i Göteborgs och Bohus län
att förvärfva eganderätt till de tomter, hvarå dess bostäder äro uppförda
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande n:o[25, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; bevillningsutskottets

betänkande n:o 26, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande förordning
angående stämpelafgiften;

bankoutskottets utlåtande n:o 11, med anledning af väckta
motioner om åtskiljande af kamrers- och kassörstjensterna vid riksbankens
mindre afdelningskontor;

bankoutskottets memorial n:o 12, angående fastställande af
aflöningsstat för riksbankens afdelningskontor i Umeå;

bankoutskottets memorial n:o 13, angående höjning i anslaget
till extra biträde m. m. vid afdelningskontoret i Falun;

lagutskottets utlåtande n:o 67, i anledning af väckt motion
om ändringar i förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket;

lagutskottets utlåtande n:o 68, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873;

lagutskottets åtlåtande n:o 69, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 11 i kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862;

lagutskottets utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse af § 17 mom. 1 värnpligtslagen.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om meddelande af föreskrifter dels till förhindrande af barns
och minderåriges användande vid offentliga förevisningar och dels
till inskränkande af barns och minderåriges användande vid offentliga
teaterföreställningar;

67 N:o 37.

Onsdagen den 29 April.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21,
angående herr P. Waldenströms motion i fråga om alkoholismens
betraktande såsom en sjukdom m. m.;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22,
i anledning af fyra motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ändringar i det offentliga undervisningsväsendet.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 4,2 2 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.