1896. Andra Kammaren. N:o 36

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 36.

Måndagen den 27 april.

Kl. 7 e. m.

Herr vice talmannen ledde under detta sammantäde kammarens
förhandlingar.

§ 1.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 45, 46, 47, 48
och 49;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 5 och 6;
lagutskottets utlåtanden n:is 63, 64, 65 och 66; samt
Första Kammarens protokollsutdrag n:o 191.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutions- Om ändring af
utskottets utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring §§ 72 och 7S
af §§ 72 och 73 riksdagsordningen. nksdagsord Med

anledning af berörda, inom Andra Kammaren af herr S. ntn3enNordström
afgifna motion, n:o 228, hemstälde utskottet, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 72 och
73 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 72.

A hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett antal af
aderton för hvart år, hvilka till halfva antalet af hvardera kammaren
utses, att enligt regeringsformen och särskild instruktion
granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning. Hvarje revision skall omfatta ett års afslutade
räkenskaper. Revisionsförrättningen tager sin början å dag,
som i instruktionen bestämmes, och skall inom två månaders tid
vara fullbordad.

Andra Kammarens Prot. 1896. No 36.

1

N:o 86. 2

Måndagen den 27 April.

Om ändring af Revisorerna välja sjelfve inom sig ordförande. I afseende på
riksdagsort omröstnin9 och rätt för revisor att till berättelsen föga sin skiljningen.
aktl9a mening lände till efterrättelse hvad uti 48 § stadgas för
(Forts) Riksdagens utskott.

De anmärkningar, som revisorerna finna sig befogade att i sin
berättelse till Riksdagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver
inkommit, af näst följande lagtima Riksdag öfverlemnas till
vederbörande utskotts granskning och vidare behandling.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter att,
vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen för
fullmägtige i riksbanken tre, för fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes
tre och för hvarje års revisorer åtta.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Nordström: Herr vice talman! Det nu föreliggande
ärendet är, som lierrarne nogsamt veta, icke något nytt. Det har
varit föremål för Riksdagens behandling vid flera föregående tillfällen
och äfven inom denna kammare på de senare åren rönt ett
välvilligt mottagande, men strandat på grund af Första Kammarens
motstånd.

Hvad som föranledt mig att nu åter upptaga detsamma är närmast
ett par beslut, som i år blifvit fattade och som väckt temligen
allmän uppmärksamhet samt röra riksbankens förvaltning.

Utaf tidningarna finner jag, att min motion föranledt en temligen
vidlyftig debatt inom Första Kammaren, och att en skarp kritik
der har blifvit uttalad gent emot min motivering. Då jag emellertid
icke af tidningsreferaten har kunnat få ett fullt bestämdt och
säkert begrepp om hvad som der egentligen tillvitats mig, kan jag
icke ingå i något bestämdt svaromål. Så mycket vill jag likväl
hafva sagdt, att det ej är af lösa hugskott, jag kommit fram med
min motion. Jag har talat med flere f. d. statsrevisorer, och de ha
alla enstämmigt uttalat, att till följd af ärendenas mångfald och
vidtomfattande beskaffenhet det varit dem alldeles omöjligt att kunna
fullgöra revisionen på sådant sätt, som de eljest skulle hafva önskat.
Följaktligen kan det heller icke här vara fråga om något som helst
klander mot f. d. statsrevisorer.

Detta års konstitutionsutskott har lika så väl som förlidet års
frångått beslutet af 1892 och 1893. För min del kan jag icke se
någon förbättring i den ändrade bestämmelse, som nu af konstitutionsutskottet
blifvit framlagd, men jag föreställer mig, att den tillkommit
för att om möjligt göra saken mera behaglig för Första
Kammaren. Då jag emellertid för min del är tveksam, huruvida

Måndagen den 27 April.

3 N:o 36.

det målet skall vinnas, tror jag, att det skulle vara klokt att vid- Om ändring af
blifva det förslag, som af konstitutionsutskottet framlades och af ^och 73
denna kammare beslutades såsom bvilande till grundlagsenlig be- " ningeri.
handling vid 1893 års riksdag. (Forte.)

Det har sagts, att valet af revisorer mera betraktats såsom en
partibelöning, än man dervid sökt att få lämpliga personer att fullgöra
denna revision. Det tillkommer icke mig att i det fallet vare
sig förneka detta påstående eller göra motsatsen. Men huru det än
komme att gå, föreställer jag mig, att, om revisionen blefve delad
så, att det blefve särskilda revisorer för granskningen af riksbankens
hufvudkontor och riksgäldskontor, vid valet väl något afseende
borde fästas vid qvalifikationerna.

Derjemte är det ju klart, såsom ock af utskottets utlåtande
framgår, att om särskilda revisorer utses för att granska riksbankens
och riksgäldskontorets räkenskaper och förvaltning, så komma
dessa revisorer att uteslutande sysselsätta sig med den frågan, hvilken
ju är så ytterst vigtig, då deremot, om — såsom innevarande
års förslag innehåller — det skall vara gemensam revision för såväl
statsverket i sin helhet som riksbanken och riksgäldskontoret,
följden naturligtvis blir den, att den afdelning, som får på sin lott
att granska riksbankens räkenskaper, icke kan helt och uteslutande
egna sig deråt, utan äfven måste sätta sig in i de öfriga frågor,
som utgöra föremål för revisorernas åtgöranden och följaktligen upptaga
en del af deras tid.

Jag tror derför, som jag sagt, att det skulle vara en fördel
att återgå till 1893 års förslag. Då emellertid frågan redan fallit
i Första Kammaren, så tjenar det icke mycket till att för denna
gång vidlyftigt orda i saken. Jag tror emellertid, att det är en
fråga, som icke kan falla och som kommer igen, till dess den slutligen
vinner gehör.

Emellertid skall jag icke för närvarande tillåta mig att göra
något yrkande.

Herr Eken man: Den ärade motionären, som nu yttrade sig,
nämnde, det han ansåg, att det förslag, som här från honom förelåg,
var af beskaffenhet att icke kunna falla. Jag vill i viss mån
gifva honom rätt deri.

Som kammaren behagade finna, innefattar förslaget i sig tre
olika moment: först frågan om att öka revisorernas antal från 12
till 18, vidare frågan att borttaga ordförandens i revisionen afgörande
votum, och slutligen frågan att närmare bestämma reservationsrätten.

Hvad då först angår detta förslag att öka revisorernas antal,
ber jag för min del att få säga, att med den erfarenhet, jag har
från den tid, då jag hade äran att vara statsrevisor, jag ingalunda
tror, att man kan vinna det mål, som den ärade motionären åsyftar,
genom att öka revisorernas antal. År detta mål, såsom jag har

N:o 36. 4

Måndagen den 27 April.

Om ändring af anledning att antaga, att man skulle ingå mera i detaljer och deroch
ls_ igenom vinna större resultat, så vinnes det ingalunda med att öka
n ningen. antalet revisorer från 12 till 18. Vill man ha en sådan genom (Forts.

) gripande granskning, som går in i alla detaljer, då fordras, skulle

jag nästan tro, ett helt embetsverk, som året om sysslade med dessa
saker. Men det är ingalunda grundlagens mening, utan grundlagens
mening är, efter hvad jag kan förstå, att man skall få en realrevision,
och det är då förvaltningen i stort, som statsrevisionen skall
med sin granskning omfatta. Detaljgranskningen är öfverlemnad åt
andra; för embetsverken ha vi ju kammarrätten, och rörande banken
ha vi — utom den granskning, som i sjelfva bankverket eger rum
— bankofullmägtige och bankoutskottet; så att granskning eger
visserligen rum. Men vill man ha en sådan förändring, att, i stället
för den granskning, som nu eger rum, man skall hafva en detaljgransknitig,
då får man gå till väga på ett helt annat sätt, och
det målet vinnes visst icke genom att öka antalet revisorer.

Hvad angår det andra momentet, nemligen borttagandet af ordförandens
afgörande röst, så vill jag säga, att det förslaget i alla
hänseenden vinner mitt gillande. För min ringa del tror jag, att
det rent af är otjenligt att vidare bibehålla bestämmelsen derom.
Det kan ej vara nyttigt och lämpligt, att ordföranden i statsrevisionen
skall hafva en sådan afgörande röst, då man borttagit denna
i Riksdagens öfriga delegationer, nemligen utskotten. Tvärtom är
det skadligt. Det är icke så, som eu af utskottsreservanterna säger,
att det, efter hvad han kan finna, icke skulle blifva någon förbättring.
Jo, visst blefve det en förbättring, ty såsom förhållandena
nu äro, kan man lätt tänka sig, att, då såsom ofta kan inträffa
saken sättes på ordförandens afgörande röst, anmärkningar, som omfattats
af sex ledamöter, bli undertryckta och derigenom ej upptagna
till bemötande af vederbörande myndighet, hvarigenom de skulle fått
en sådan allsidig granskning, som de behöft. Jag för min del kan
ej finna det ringaste skäl, hvarför vi vidare skulle motsätta oss denna
befogade och väl motiverade reform.

Likaså kan jag ej finna annat, än att det skulle vara en stor
fördel, att man finge reservationsrätten preciserad i grundlagen. Det
finnes visserligen redan nu, praktiskt taget, eu sådan reservationsrätt,
men uppfattningen kan ibland vara olika, huru långt denna
får sträcka sig. Derför torde det, åtminstone efter mitt förmenande,
vara en ren fördel att få den saken klart och tydligt bestämd.

Då jag nu befinner mig i det egendomliga läget, att jag anser,
att de två senare momenten af det föreliggande förslaget förtjena
allt möjligt afseende, men deremot icke kan finna — såsom
jag här haft äran uttala — att det första momentet bör af kammaren
bifallas, har jag ej annat att göra än att, då det ena momentet,
såsom saken nu ligger, ej kan tagas utan det andra, yrka
afslag på det föreliggande betänkandet.

Måndagen den 27 April.

5 N:o 36.

Herr Ljungman: Hvad som anmärkts beträffande det före liggande

förslaget är egentligen sådant, som icke träffar detsamma
i så afgörande grad, att det bör föranleda vare sig afslag eller antagande
af motionen. Förhållandet är, att vill man vinna något
fullkomligt med hänsyn till Riksdagens granskningsrätt, finge man
gå till väga så, att man omarbetade det hela och särskildt de paragrafer,
som bestämma, hvilka utskott skola behandla revisionsberättelsen,
eller i öfrigt röra granskningen. Då det emellertid icke
för närvarande är möjligt att åstadkomma något dylikt, har utskottet
inskränkt sig till det förslag, som med anledning af motionen
bär föreligger. Nu erbjuder sig genom detta tillfälle att uppnå en
synnerligen stor fördel, nemligen att få revisorernas antal ökadt.
Enda utvägen för de flesta af kammarens ledamöter att få en smula
kännedom om statsförvaltningen är ju att bli valda till statsrevisorer,
och då spelar det en ganska stor rol, att det antal revisorer, som
hvardera kammaren utser, ökas från 6 till 9. Derigenom skulle ju
äfven möjliggöras, att några af revisorerna kunde i denna befattning
bibehållas en längre tid, hvarigenom man skulle få mera kontinuitet
och sakkunskap inom revisionen. Denna ökning af revisorernas antal
spelar sålunda en ganska stor rol, äfven om man derigenom ej
uppnår något fullkomligt ordnadt revisionsväsen.

Jag skall derför hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Holmgren: Då nu Första Kammaren redan har afslagit
utskottets förslag, har ju frågan för denna riksdag förfallit. Det
kunde således på sätt och vis vara likgiltigt, hvilket beslut Andra
Kammaren nu kommer att fatta i frågan. Men då vid en följande
riksdag motionärer eller ock konstitutionsutskottet kunna komma
att taga någon hänsyn till det beslut, som kammaren vid ett föregående
tillfälle fattat, så skall jag be att få yttra några ord rörande
de förslag, som nu föreligga.

Jag anser icke det af konstitutionsutskottet nu framlagda förslaget
vara ett tillfyllestgörande förslag. Jag tror nemligen icke,
att man genom detsamma skulle i någon större mån vinna det mål,
man vill komma till, nemligen en mer omfattande kontroll öfver
och granskning af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse, förvaltning och räkenskaper, utan detta mål vinner man
nog bra mycket bättre genom att biträda det förslag, som motionären
framlast, d. v. s. genom att inrätta en särskild revision för
statsverkets och en särskild för riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning. Redan 1886 års statsrevisorer framköllo behofvet af en
förändring i detta syfte. De framhöllo bland annat, hurusom mängden
af räkenskaper och nya institutioner, som på senare tider tillkommit,
försvårade granskningsarbetet, så att det vore alldeles omöjligt
att medhinna särskildt den omfattande revisionen af den under
de senare tiotalen år allt mer tillväxande jernvägsförvaltningen,
som derför under flera år ansetts kräfva en särskild förberedande

Om ändring af
§§ 72 och 7S
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. 6

Måndagen den 27 April.

Om ändring af granskning. Ock herrarne veta, hurusom jernvägsförvaltningen sedan
^riksdasord-3 ^ess Affarande vunnit allt större omfattning. Detta talar mycket
ningen. för bekofvet af att man tillför revisionen större arbetskraft, än hvad
(Forts.) för närvarande är fallet.

Då jag således icke kali biträda utskottets förslag i dess helhet,
skulle jag vilja föreslå en förändring. Jag ber dock att få betona,
att jag med afseende å andra stycket af § 72 biträder hvad utskottet
föreslagit, ty detta innehåller ju en väsentlig förbättring, som äfven
vid flera föregående tillfällen varit föreslagen. Det ändringsförslag,
som jag vill framställa, gäller deremot första stycket i § 72, i fråga
om hvilket jag hemställer, att kammaren måtte med afslag å utskottets
förslag i den delen biträda hvad motionären föreslagit i
första stycket af samma paragraf, och som återfinnes på första sidan
i utskottets betänkande. Det lyder på följande sätt:

»A hvarje lagtima riksdag forordnas revisorer till ett antal af
tolf för att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska
statsverkets och till ett antal af sex för att, likaledes enligt regeringsformen
och särskild instruktion, granska riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Dessa revisorer
utses till halfva antalet af hvardera kammaren. Hvarje revisionsförrättning
skall omfatta ett års afslutade räkenskaper. Förrättningarna
taga sin början å dag, som i instruktionerna bestämmes,
och skola inom två månaders tid vara fullbordade.»

Detta stycke skulle ersätta första stycket i 72 §, men andra
och tredje momenten i nämnda paragraf enligt utskottets förslag
skulle blifva oförändrade. Såsom en följd deraf yrkar jag naturligtvis
äfven afslag på utskottets och bifall till motionärens förslag
beträffande § 73.

Herr Ljungman: Beträffande det nu af herr Holmgren väckta
förslaget, ber jag få påpeka för kammaren, att om man vill vinna
något resultat, får man ej vackla från den ena åsigten till den
andra och oupphörligt ändra mening. Då vinner man med all säkerhet
ingenting.

Det förslag, som utskottet nu här framlagt, har dock vunnit
större bifall i Första Kammaren än något föregående förslag. Den
första kammare-minoritet, som vill biträda Andra Kammarens önskningar,
har år efter år ökats och är nu så stor, att det i år endast
fattades 11 röster för att den skulle blifvit majoritet. Hvarför skall
då Andra Kammaren nu visa sig vacklande och sjelf förkasta ett
förslag, som den antog i fjol? Huru skall det vara möjligt att få
sina önskningar uppfylda, om kammaren vacklar och icke kan bibehålla
samma mening två år i rad?

Hvad slutligen sakens detaljer beträffar, kunna meningarna vara
mycket delade om, hvilket förslag som är det bästa; det beror på,
huruvida man tänker sig revisionsväsendet vidare utveckladt. År
det så t. ex., att man vill få ett särskildt revisionsutskott, hvilket

Måndagen den 27 April.

7 N:o 36.

vore mest att föredraga, då vore det bäst, att man hade en revision Om ändring af
af stats- och riksgäldsverken tillsammans och en annan revision af M.J* och l3
bankoverket. Emellertid anser jag, att, då saken ej kommit fram i ” ^iv^eZ.
ett mera utvecklad t skick, än hvad nu är förhållandet, det är klo- (povts)
kast att vidhålla det förslag, som har de största utsigterna och
hvilket i alla händelser medför en ganska afsevärd fördel, utom det,
att det, som sagdt, är nödvändigt att ej vackla fram och tillbaka
mellan olika meningar, om man någonsin skall vinna framgång.

Herr vice talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr Holmgren: Hvad beträffar herr Ljungmans beklagande

öfver att kammaren vacklar mellan olika åsigter, ber jag att fa
fästa uppmärksamheten på, att kammaren vid två föregående tillfällen
fattat enahanda beslut, som jag i enlighet med motionen nu
tagit mig friheten framställa förslag om. Det var endast vid sistlidne
riksdag, som Andra Kammaren fattade beslut i ungefär samma
rigtning, som utskottet nu föreslagit, hvilket naturligtvis skedde af
hänsyn till medkammaren, i hopp om att man åtminstone skulle
vinna något. Men då Första Kammaren redan förkastat utskottets
förslag, anser jag, att Andra Kammaren bör vidhålla sitt ursprungliga
beslut, och ber jag derför, herr vice talman, att fortfarande få
yrka bifall till hvad jag framstälde, då jag förra gången hade ordet.

Herr Hed gr en: Då, såsom förut har påpekats, Första Kammaren
redan fattat sitt beslut och afslagit utskottets hemställan, kan ju
icke nu någon förändring åstadkommas i den af motionären åsyftade
rigtningen, men jag tror dock, att kammaren gör klokast i att nu
biträda utskottets förslag, till hvilket jag således skall be att få
yrka bifall.

Det är dock, herr vice talman, icke endast för att göra detta,
som jag begärt ordet, utan, då frågan nu å nyo blifvit undanskjuten
för en lång tid, vill jag påpeka, att enligt min åsigt torde man
äfven med de nu bestående förhållandena kunna af statsrevisionen
ernå en både fullständigare och allsidigare granskning, om man
nemligen i någon mån vill afvika från den praxis, som nu följes vid
val af statsrevisorer. Enligt stadgandet angående dessa val, försiggå
de för hvarje år, och enligt praxis i denna kammare, omväljas dessa
revisorer en gång, så att de i allmänhet komma att tjenstgöra
tvenne år. Jag har visserligen antecknat mig till minnes ett par
undantag från denna regel, i det att exempelvis en revisor fungerat
i 3 år och en annan, om jag ej misstager mig, i 4 år; men i allmänhet
har tjenstgöringstiden varit tvenne år.

Litet hvar af oss, som vare sig såsom revisorer eller ledamöter
i en styrelse deltagit i någon förvaltning af något större omfång,
känner mycket väl till, huru svårt det är att till en början taga sig
fram, och hvilken tid det tager, innan man hinner sätta sig in uti

N:o 36. 8

Måndagen den 27 April.

JStJw?6? Sådan förva,tnings.grenar- Galler detta om de enskilda affärerna,
riksdagsort sa gäller det naturligtvis i ännu. högre grad, när frågan är om
ningen. statens vidlyftiga förvaltningsgrenar. Jag tror derför, att man

(Forts.) skulle handla klokast, om man icke, såsom nu är praxis, läte revi sorerna

afgå efter tvenne år, ty det är ju sjelfklart, att för dessa
revisorer får det första året betraktas som ett fullständigt läroår,
och af samtal med dem, som varit statsrevisorer, har jag fått ytterligare
^ bekräftelse pa, att det förhaller sig så. Ja, jag går till och
med så långt, att jag ^antager, att de, som blifvit valde till revisorer
och tjenstgjort som sådana, icke äro fullt inne i förvaltningen förr
än vid det °andra årets slut. Huru går det då? Jo, då resonnerar
man som så, att nu hafva dessa fungerat i två år och nu skall det
väljas nya. Nya väljas och med den påföljd, att det för dem blir
samma lärotid, samma ansträngning att söka sätta sig in i förvaltningen
och samma resultat.

kör min del skulle jag anse, att en minimitid af 3 år icke alls
vore för hög; ja, jag vill på samma gång säga, att jag ej ens skulle
anse det som en olycka, om revisorerna finge fullgöra sitt uppdrag
ett eller annat ar derutöfver. Jag ogillar högeligen den praxis, som
pa ett eller annat hall inom de enskilda affärsföretagen gör sig
gällande, att dessa revisionsuppdrag betraktas såsom rena lifstidsengagement
för en del personer. Men lika lifligt, som jag beklagar
något sådant — ty derigenom alstras nästan alltid en liknöjdhet,
som ingalunda är att rekommendera — lika litet kan jag gilla, att
man allt för ofra byter om revisorer; och det anser jag verkligen att
man gör, när det är fråga om Riksdagens revisorer.

Jag skall, herr vice talman, be att med detta uttalande få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan
propositioner af herr vice talmannen gifvits å de olika yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Härefter företogs till behandling

statsutskottets utlåtande n:o 41, i anledning af Riksdagens år
1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1894.

§ 1-

Lades till handlingar^.

§

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Måndagen den 27 April.

9 N:o 86.

§§ 3 och 4.

Lades till handlingar^.

§ 5.

Revisorerna hade under särskilda paragrafer i berättelsen angå- -ing. sättet för
ende granskningen af arméförvaltningens räkenskaper afgifvit yttran- .aJr ™

den dels i afseende å remonteringskommissionens upphandling afm™/j
remonter för arméns behof samt dels angående utfodringen af de samt anordvid
Ottenby reraontdepot uppstälda remonter och öfverinseendet öfver ningama vid

denna depot. °montde oT

Utskottet, som ansett sig böra i ett sammanhang behandla mo^ °
revisorernas berörda framställningar, hade derjemte till handläggning
förehaft en af herr C. Rydberg inom Andra Kammaren väckt, till
utskottet remitterad motion (n:o 45), deri, med anledning af revisorernas
undersökning rörande förhållandena vid Ottenby remontdepot
och under hänvisande till revisorernas berättelse i denna del, föreslagits,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida nuvarande system för anskaffande
af remonter för värfvade kavalleriet vore förenligt med statens sanna
intressen och, om så icke vore förhållandet, Kongl. Maj:t måtte till
Riksdagen inkomma med förslag till sådan anordning af ifrågavarande
angelägenhet, att nuvarande missförhållanden kunde blifva
undanröjda.

Utskottet hemstälde:

satt, med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning
och herr Rydbergs ofvan omförmälda motion, Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
betraktande, huruvida icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet
må vidtagas, att detsammas ombesörjande öfverlemnas åt
en af tre personer sammansatt kommission, samt dels förändring
må åvägabringas såväl i afseende å anordningarna och förvaltningen
vid Ottenby remontdepot som beträffande inseendet öfver densamma,
dervid Kongl. Maj:t tillika täcktes taga i öfvervägande, huruvida
antalet vid Ottenby uppstälda remonter inå inskränkas».

I afgifven reservation hemstälde deremot herrar Danielson, Lasse
Jönsson, Kihlberg, Petersson i Runtorp och Ollas E. Ericsson:

»att, med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning
och herr Rydbergs ofvan omförmälda motion, Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
betraktande, huruvida icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet
må vidtagas, att hästinköpen öfverlemnas åt en remoteringsnämnd,
bestående af en millitär, såsom ordförande, en veterinär och
en af landsting eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott vald
ledamot, och dels att remontdepoten å Ottenby indrages».

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

N;o Sfi. 10

Måndagen den 27 April.

Ang. sattet för Herr Danielson: I det utlåtande angående fjerde hufvudtiteln,
lanter för Z''- som utskottet förut afgifvit, antydde utskottet, att i afseende på nu
méns behof föreliggande fråga utskottet skulle framdeles afgifva särskildt utlåsamt
anord- tande. Så har nu skett, och i detta utskottets utlåtande förekommer,
mngarna vid såsom herrarne torde finna, förslag om ändring i tillvägagångssättet

Ottenby re- yid inkö af remonter. ° ° ° ° °

montdepot c i i

m. m. bom livar och en åt oss känner, hafva de nuvarande förhållan (Forts.

) dena v‘d inköp af dessa remonter gifvit berättigad anledning till
klander.

Genom allmänheten i de olika orterna känna vi litet
hvar, hvad som också af revisorernas berättelse framgår, att det är
önskvärdt, att någon förändring här vid lag erhålles. Utskottet har
nu tillstyrkt en sådan förändring; men vi, som hafva reserverat oss
emot denna utskottets hemställan, hafva ansett, att man bör vidtaga
sadana åtgärder, som verkligen kunna bereda trygghet för eller
åtminstone förhoppning om, att det afsedda ändamålet skall kunna
vinnas.

Det har ju allmänt klagats öfver, att militärerna i detta fall
förfarit ^ litet godtyckligt, och att denna upphandling af remonter
skett på ett besynnerligt sätt. Det är också bekant, att orternas
befolkning, som fatt kännedom om dessa uppköp, måste göra långa
resor och uppoffra tid och besvär för att komma till upphandlingsställena;
men när folket ändtligen kommit dit, så finna de, att inga
af deras salubjudna remonter kunnat användas, hvarför de i allmänhet
fatt vända om utan att hafva fått sälja några kreatur. Detta har
väckt stor uppmärksamhet pa skilda orter inom landet för att icke
säga ännu litet mera. .

\ ill man nu afhjelpa detta missförhållande, så tror jag, vet
herrarne, icke att det är stor utsigt att få en rättelse, derest icke en
civil person kan fa vara med vid dessa upphandlingar af remonter. Vi
reservanter hafva derför skilt oss ifrån utskottet i sådant syfte. Vi
hafva nemligen trott, att det är alldeles nödvändigt, att en person,
utsedd inom orten, får vara närvarande, då uppköp af remonter inom
orten kan förekomma. Denna person skulle då kunna vara vägledare,
så väl om hvar hästuppfödning egde rum, som angående de hästar,
hvilka lämpligast skulle kunna inköpas, dels skulle han äfven tillse,
att ej upphandlingskommissionen betalade mera än hvad som verkligen
vore ortens pris, samt dessutom bereda allmänheten trygghet
för, att icke mannamån skulle förekomma vid uppköpen.

Dessa skäl hafva tyckts oss vara så vigtiga och magtpåliggande,
att vi derför ansett oss böra framhålla en särskild, afvikande mening
i afseende på denna kommissions sammansättning. Jag tror, som jag
nyss nämnde, att någon egentlig rättelse icke kan vinnas, med mindre
än att denna förändring kommer att ske. Ty om nu utskottets
förslag skulle blifva antaget, och Kongl. Maj:t på det sätt, som
utskottet antydt, skulle utse tre personer att verkställa dessa uppköp,
skulle det säkerligen icke dröja länge, förr än samma klagomål, som

11 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

nu höras, komme fram igen. Deremot är det, som jag nämnde, Ang. sättet för
vår uppfattning, att, finge orterna bevaka sina intressen genom en £

person, som tillika kunde se till, att staten icke, så att säga, blir m-ns behoy
uppskörtad, utan att allt går rätt och redligt till, detta också kunde samt anordbereda
större trygghet för bästuppfödarne, att de skulle vinna afse- ningarna vid
ende vid erbjudande af sina djur till inköp. mZtdepot

Jag vill nu hoppas, att denna kammare skall befinnas vara m m.
villig att gå med åt detta båll. Visserligen kan det sägas, att, om (Forts.)

denna kammare beslutar någonting annat än Första Kammaren redan
beslutat, frågan skall förfalla. Det är emellertid min tanke, att så
ej kommer att ske, ty med god vilja kan detta godt sammanjemkas,
och jag har grundad anledning antaga, att så äfven kommer att
inträffa, om kamrarne stanna i olika beslut. Vill deremot ej Första
Kammaren gå med på en sådan uppfattning, så återstår ingenting
annat att göra än att dröja ett år till; anslaget får gå ut såsom
hittills, och de oegentligbeter, som förekommit, få fortgå ytterligare
ett år. Men då antager jag, att nästa Riksdag vid beviljande af
detta anslag på 170,000 kronor till remonteringskommissionen dervid
fäster sådana vilkor, att de kunna försäkra oss om, att rättelse
kommer till stånd. Stanna kamrarne då i olika beslut, få vi votera
gemensamt om denna sak och pa sa sätt göra Riksdagens vilja
känd.

Faller frågan nu, blir följden deraf, som sagdt, icke värre, än
att det får fortgå ännu ett år på samma sätt som hittills; olägenheterna
kunna ej blifva större än hvad de redan äro. Af dessa skäl
tror jag ej det är så farligt, om frågan nu skulle falla. Men jag
tror ej,"att vi behöfva befara det, ty jag är nästan öfvertygad om,
att Första Kammaren i sista band skall finnas villig att gå in på
en sådan förändring i remonteringskommissionens sammansättning,
som vi tagit oss friheten antyda.

Hvad sedan beträffar den andra delen af skrifvelseförslaget i
fråga, nemligen att man skulle, så vidt möjligt är, köpa fyraåriga
remonter och undvika depotsystemet eller åtminstone inskränka
hästantalet vid Ottenby, så hafva vi reservanter äfven der vid lag haft
ganska allvarliga betänkligheter.

Det är väl knappast någon sak, som under det senaste året
väckt så mycket och obehagligt uppseende, som just förhållandena
vid Ottenby, och jag tror, att hela den stora allmänheten
verkligen står mycket, mycket beklagande öfver hvad som der har
tilldragit sig. Det har förundrat oss litet hvar, att icke vederbörande
här tagit sig före en allvarsam undersökning om, hvar felet egentligen
ligger. Den ene skyller nu på den andre, som herrarne sett:
depotchefen skyller på arrendatorn, arrendator!! skyller på depotchefen,
och de båda på arméförvaltningen, arméförvaltningen skyller
på kavalleriinspektören, och kavalleriinspektören skyller pa arméförvaltningen
och depotchefen, och sa kommer man tillbaka till arrendatorn
igen.

N:o 36. 12

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för
uppköp af remonter
för arméns
behof
samt anordningarna
vid
Ottenby remontdepot

m. m.

(Forts.)

Det är rakt omöjligt att få reda på hvems felet egentligen är.
Men hvarför hafva vederbörande varit så undseende i detta fåll och
icke hållit en noggrann undersökning om saken? Om det skett en
aldrig sa liten oegentlighet i något annat afseende, kommer genast
en polisundersökning och andra utredningar till stånd. Men i detta
fall har allt gått i tysthet, och detta har väckt förundran icke blott
hos oss der i orten, utan rundt omkring i landet. Jag är glad öfver
att herr statsrådet^ och chefen för landtförsvarsdepartementet nu är
på sin° plats,° ty då kunna vi nu kanske få höra af honom, hvarför
icke någon sådan undersökning kommit till stånd, som allmänheten
önskar och länge väntat på, så att vi nu ändtligen kunna vinna
klarhet i denna sak. Jag tror, att det finnes anledning antaga, att
dessa missförhållanden bero på mer än en person. Förhållandena i
detta afseende äro nemligen mycket märkvärdiga, och detta kan
ingen beklaga i högre grad än jag. Att dessa arma djur under lång
tid, ja, nästan hela tiden varit utsatta för vanvård, såsom dålig
skötsel, svält och törst, det är väl det grymmaste som en menniska
kan göia sig skyldig till mot lefvande varelser, som man väl egentligen
bör vårda och söka värna mot allt sådant. Hade man handlat
på detta sätt emot menniskor, hade de ju kunnat klaga, men dessa
djur kunna icke göra det. utan måste svälta och törsta, till dess att det
är bara skinn och ben qvar af dem. Det är beklagansvärd!, att man
skall behöfva se detta, och jag förstår icke, hvarför icke vederbörande
i rätt tid tagit denna sak om hand. Jag hoppas, såsom sagdt, att
chefen för landtförsvarsdepartementet kommer att klargöra denna
sak. Ty så vidt jag lärt känna den mannen, är hans sinnelag allvarligt
och sadant, att han icke vill plåga vare sig menniskor eller
djur. Men hvarför sa skett i detta fall med dessa arma djur, det
är åtminstone för mig obegripligt.

Det bär varit en bedröflig syn att se dessa djur; kanske ha
herran^ litet hvar sett nagra af dem, då de sedan utplanterats på
olika håll. När man sett, huru dessa hästar hafva kommit raglande,
sa att de nätt och jemt förmått släpa sig fram steg för steg,
har man icke kunnat annat än förvåna sig öfver, att dylikt kunnat
fortgå under kongl. arméförvaltningens skydd. Arméförvaltningen
synes för öfrigt, att döma af kontraktet om remontdepoten på
Ottenby, icke vara den myndighet, som borde handhafva dessa saker,
ty detta kontrakt vittnar icke om den ringaste insigt i att vårda
hvad som här är fråga om att vårda. Kontraktet innehåller nemligen
en del sådana bestämmelser, att jag icke förstår, huru ett dylikt
kontrakt kunnat underskrifvas från statens sida.

Nu vill man skylla pa, att arrendatorn undandragit sig att fullgöra
hvad han genom kontraktet åtagit sig, och detta kan°nog vara
rimligt. Men hvarför har dock icke den person, som skulle ansvara
för att detta dyrbara materiel, dessa remonter, väl vårdades och fingo
hvad som kontraktet angifver, icke med mera allvar tillgripit den
utväg, han bort anlita; och hvarför har icke arméförvaltningen,

13 Nxo 36.

Måndagen den 27 April.

som fått kännedom om förhållandena, inlagt mera allvar i saken Ang. tättetför
för att få den utredd? Ja, jag förstår det icke. Man har gissat ^

hit och dit, och sjelf har jag af de handlingar, som varit för stats- behof

utskottet tillgängliga, sett mycket besynnerliga saker, hvaraf några samt anordfinnas
omnämnda i vår reservation. Det har sagts, att det skulle ningarna vid
finnas ett konsortium, som legat bakom, som åtagit sig att arren- Ottenby redera
Ottenby kungsgård för att derstädes ordna en remontdepot, och mo^
att på grund deraf denna anstalt kom till stånd; men då veder- (F0rtg.)
börande sedermera skulle göra upp med detta konsortium, var det
försvunnet, såsom vi i reservationen upplyst. Det är ju möjligt, att
der bakom ligga några starka krafter, ty annars skulle säkerligen
icke arrendatorn af kungsgården der nere kunnat våga fälla sådana
uttryck, som han enligt revisionsberättelsen haft, t. ex.: »Ni får säga
hvad ni vill, men jag gör i alla fall som jag tycker.»

Detta är ett missförhållande, som nu bör ryckas bort med rötterna;
det kunna vi väl alla vara ense om. I detta fall hjelper det
icke att komma fram med blott svaga afsigter, som utskottet här
ådagalagt, utan man måste vinna rättelse från grunden, och huru
skall denna kunna fås på annat sätt än genom att helt och hållet
indraga depoten!

Nu säger man, att det ingångna kontraktet möjligen kan lägga
hinder i vägen för en sådan indragning. Så är dock icke förhållandet,
om jag läst kontraktet rätt, ty deri står endast, att staten bar
betingat sig rättighet att ditsätta så och så många remonter. Men
det säges icke, att staten har skyldighet att göra detta, och derför
tycka vi, att då arrendatorn i visst afseende förverkat kontraktet,
så är kontraktet icke längre bindande för kronan, utan man kan
helt enkelt göra slut på detta elände. Detta kan icke ske, säger
man, ty då komme arrendatorn att föra talan mot kronan med
yrkande om skadestånd. Ja, äfven om så skulle vara och arrendatorn
genom en rättegång skulle få någon ersättning, skulle jag
hellre vara med om att gifva honom denna för en gång, än att
allt framgent behöfva plåga dessa djur, såsom nu skett. Ty det
vore en uppoffring värd att göra och som skulle visa, att vi hafva
menskliga känslor och icke vilja låta detta elände fortfara. Jag har
på enskild väg under vintern bort, att der nere skall vara samma
elände i år som i fjol, och hvad skall man tänka om saken, om ingen
rättelse häri vinnes, ehuru saken väckt så stor uppmärksamhet.

Det är på dessa grunder vi ansett oss böra framhålla saken och
göra ett försök att vinna rättelse. Nu vet jag mycket väl, att man
kommer att invända, att det icke är möjligt att inköpa erforderligt
antal remonter af den ålder, att de genast kunna skickas till regementena
för dressyr. Detta är dock icke min åsigt, ty kästuppfödningeu
har på senare tider i vårt land vunnit eu sådan utveckling,
att det nog icke skall mota den ringaste svårighet att inköpa erforderligt
antal remonter om 4 års ålder. Ty finge hästuppfödarne
veta att de, i stället för att få 500 ä 000 kr., i lyckligaste fall

N:o 36. 14 Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för— då ingen hästhandlare är med, ty då få de mycket mindre —
''monter för av- kunde ^ vånda sig direkt till den remonteringsnämnd, som vi tänkt
méns behof 0SS) och _ för sina hästar få 900 å 1,000 kr. stycket, så skulle de
samt anord- med glädje behålla djuren ännu ett år. Derigenom skulle icke den
ningarna vid ringaste brist på remonter uppstå, och dessa vore då väl födda och
montdepot värdade’ och ingen hästuppfödare skulle då underlåta att göra sitt
m. m. basta i detta hänseende. Hvad skall man göra med en sådan plågo(Forts.
) anstalt som Ottenby remontdepot, stående under statens skydd och
hvars resultat endast är beklagligt? Jag hemställer till hvar och
en, som sett denna sak såsom den bör ses, om man verkligen bör
fortgå pa denna väg, eller om icke detta är ett vidunderligt förhållande,
som så snart som möjligt kräfver en rättelse.

Nu hafva Första Kammarens ledamöter i statsutskottet endast
ansett, att antalet vid Ottenby uppstälda remonter borde inskränkas,
sa vidt möjligt är, medan reservanterna deremot anse, att denna
remontdepot borde indragas. Det kan ju synas, som om det i denna
punkt kan blifva svårt att få en sammanjemkning till stånd, men
jag tror, att detta dock är möjligt, så att, om Andra Kammaren
antager reservanternas förslag, vi redan vid denna riksdag kunna få
frågan löst. Kan ingen sammanjemkning emellertid åstadkommas,
sa är det icke värre med det, än att detta elände finge pågå ännu
ett ar, och da antager jag, att kommande Riksdag nog kommer att
rätta saken på det sätt, som jag antydt.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, då jag är öfverom,
att det är obehöfligt att vidare yttra sig om denna sak,
ty hvar och en känner väl detta beklagliga missförhållande. Jag
inskränker mig sålunda till att yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af mig och 4 andra af denna kammares statsutskottsledamöter
afgifna reservation, deri vi, såsom på sid. 80 af
betänkandet synes, hemställa: Datt, med anledning af revisorernas
ifrågavarande framställning och herr Rydbergs ofvan omförmälda
motion, Riksdagen må i skrifvelse till ''Kongl Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande, huruvida icke dels en sådan
förändring i remonteringsväsendet må vidtagas, att hästinköpen öfverlemnas
åt en remonteringsnämnd, bestående af en militär, såsom
ordförande, en veterinär och en af landsting eller hushållningssällskaps
förvaltningsutskott vald ledamot, och dels att remontdepoten
vid Ottenby indrages».

Nu vet jag mycket väl, att den invändningen kommer att
göras: hvarför skall man behöfva utse en ledamot af remonteringsnämnden
äfven i de län, som icke äro hästuppfödande eller der
inga hästar finnas att köpa för armén? Men detta besvär, att utse
en dylik ledamot, är väl ingenting att tala om, och om ingen hästupphandling
inom det ifrågavarande området kommer att ega rum,
så har ju denna ledamot icke heller något att göra, hvadan det
besväret snart är undangjordt. År det deremot så, att hästar anses
böra uppköpas inom de olika länen, landstingens eller hushållnings -

15 Nso 36.

Måndagen den 27 April.

sällskapens områden, så är det ju mycket enkelt att för ifråga- Ang. sättet för
varande ändamål välja en person att dervid närvara. Monter för ar Jag

hoppas sålunda, att, om denna kammare bifaller reservan- méns behof
tern as förslag, vederbörande skola göra allt hvad möjligt är för att samt anordhjelpa
oss ifrån det nuvarande eländet, och jag vill i sådant syfte ningama vid
framställa en varm bön till chefen för landtförsvarsdepartementet:
hjelp oss, så att landet snart slipper vidare se detta elände! m

Jag yrkar bifall till reservationen. (Forts.)

Häruti instämde herrar Rydberg, Aulin, Ericsson i Väsby,

Åkerlund, Pehrsson i Norrsund, Holmgren, Eliasson, Carlsson och
Nordin i Hammerdal.

Vidare yttrade:

Herr Gethe: Herr vice talman! Då jag af representanterna
i denna kammare torde vara den, som bor närmast den plats, der
dessa med rätta öfverklagade missförhållanden ega rum, har jag ansett
mig äfven böra säga några ord i denna fråga.

Bland sakkunnige lärer depotsystemet anses såsom det i längden
billigaste för uppfödande af remonter för militärt bruk. Detta
system användes sålunda i Preussen och Österrike och har der lemnat
de bästa resultat. Man köper der treåriga hästar och ställer
dem på depoterna, till dess de uppnått 4*/3 år, då man lemnar ut
dem till truppförbanden. Detta har praktiserats under en lång följd
af år och har visat det resultatet, att man kunnat uppbringa tjenstedugligheten
hos hästarne till 14 år och nedbringa omsättningen af
hästar till 4,6 procent. Hvad detta har för en betydelse, kunna
herrarne förstå, då jag nämner, att, efter de upplysningar jag fått,
i Sverige medeltalet för hästarnes duglighet är 8 år och, efter
samma upplysningar, omsättningsprocenten för hästarne är 9 procent
för hvarje år. Kunde man komma derhän, att man finge omsättningsprocenten
hälften så stor som nu, så skulle detta innebära, att
man blott behöfde köpa hälften så stort antal hästar som nu och
ändå kunde hålla arméns hästar fullt tjenstedugliga. Detta vore ju
mycket fördelaktigt.

Men för att uppnå denna fördel fordras, att depotväsendet ordnas
på ett fullt tillfredsställande sätt, och att depoterna icke allenast
ordnas, utan äfven skötas så, att hästuppfödarne och folk som förstå
sig på saken icke få anledning till befogade anmärkningar deremot.
Nu veta herrarne och hela landet, att detta icke alls varit
förhållandet vid Ottenbydepoten. Visserligen säger utskottet, att
det sent omsider lärer vara ifrågasatt en undersökning af dessa förhållanden
och att en sådan möjligen kommer till stånd, men utskottet
kan icke redogöra hvarken för huru långt frågan om denna
undersökning avancerat, eller om handlingarnas öfverlemnande till
justitiekansleren kommer att hafva några praktiska följder. Emeller -

Nso 36. 16

Måndagen den 27 April.

Ang. »atlet för tid synes det mig, som om det borde föranstaltas en grundlig unmonter
för ar- däckning af alla dessa förhållanden och en undersökning, som vore
rnéns behof opartisk, officiel och verkstäld på platsen.

samt anord- När man träffar personer från södra delarne åt Öland, det må
ningarna vid vara hvilka som helst — landtbrukare, hästuppfödare eller andra

montdevot s°m Vlstats der Pa orten — så kan jag försäkra herrarne, att deras
m. m. Ofördelaktiga omdömen om det sätt, hvarpå depoten skötes, äro full(Forts.
) komligt samstämmande: alla förklara de, att depoten skötes på ett
högst miserabelt, ja kanske på det mest olämpliga sätt, som är möjligt.
Det är en mängd anmärkningar, som framställas; hvart man
vill vända sig, så får man höra sådana. Många hafva framstälts i
tidningspressen och äro sålunda af allmänheten kända; men af dem,
som personligen framstälts till mig, vill jag här göra ett litet
florilegiurm Det säges sålunda bland annat, att remonterna på
Ottenby vid inställningen delas i fyra lika stora afdelningar, som,
utan ringaste hänsyn till olika lynnen, styrka, helsotillstånd och
dylikt, hof om drof föras till boxar, en för hvar afdelning. Det
kunna herrarne väl första, att ett sadant handlingssätt skall verka
högst menligt vid uppfödandet af unghästar. Och man skall icke
tro, att detta förhållande skulle vara beroende på att det icke finnes
tillräckligt antal boxar. Nej bevars, det finnes 6 stycken, men
2 begagnas icke för sitt ändamål; den ena lär användas till vedoch
fotogenkällare för depotchefen, och den andra till jag vet icke
hvad för ändamål, och jag har ej hittills fått någon reda derpå.

förliden vinter tillgick det sa med utfodringen, att hästarne
icke fingo något foder från kl. 4 e. m. till den timme på morgonen,
da morgonfodret bestods; de fingo således icke något nattfoder. Foderutdelningen
tillgick sa, att det lades ut hö i strängar efter väggarna
och en sträng midt i boxen. På det sättet trampades det till största
delen ned, och hästarne fingo icke mycket deraf. I vinter lärer
detta egendomlign utfodringssätt vara så ordnadt, att man murat
upp pallar utefter väggarna, på hvilka fodret lägges, men midt öfver
boxen är höet i en sträng utlagdt på ströbädden. Detta är väl
något bättre,^ men att det dock icke är fullt lämpligt, kan ju hvar
och en första. Det värsta är dock, att boxarne äro öfverfylda, så
att, såsom förhållandena varit ännu i denna vinter, det varit alldeles
omöjligt för alla hästarne att samtidigt kunna få ligga om natten,
utan några hafva alltid måst blifva stående, och detta säkerligen
alltid de svagaste hästarne.

Så göres det en mängd detaljerade anmärkningar mot det sätt,
hvarpå stallbetjeningen sköter sin tjenst, och särskilt mot disciplinen.
Det uppgifves t. ex., att när det är fråga om någon litet
besvärligare tjenstgöring, så skickas en minderårig pojke, en yngling
eller en orkeslös gubbe att uträtta hvad som skall göras. I somras,
då den omtalade vattningen skulle ega rum, skickades, säges det,
en gammal gubbe att uppfordra vatten ur en brunn i eu hage, der
alla dessa hästar skulle vattnas. Hvad vattentillgång det då skulle

Måndagen den 27 April.

17 N:o 36.

bli, är tydligt. Och nu i år midt på vintern, när hästarne skola Ang. sättet för
vattnas, har jag hört det anmärkas, att det plägar ske under till- uPPk°P °f resäll
åt nagra pojkar, som slappa ut hastarne och losa in dem utan méns behoj
att se efter, om hästarne få tillräcklig tid eller nog vatten; när samt anordpojkarne
tycka, att djuren varit tillräckligt ute, så köra de in dem ningarna vid
utan att se efter ens, om hvarje häst fått dricka. Ottenby re Ofantligt

manga sadana anmarkningar hafva, som sagdt, iram- m ^
stälts. Jag vill naturligtvis icke garantera, att alla dessa äro full- (ports.)
komligt sanningsenliga, och icke heller, att allt, hvad som i tidningspressen
förekommit om denna sak, är fullt exakt, men hvad som
dock alldeles tydligt framgår af allt detta är, att en undersökning
måste verkställas, och verkställas på ort och ställe samt af opartiska
myndigheter, och icke såsom hittills genom skriftvexling mellan
myndigheter, som äro mer eller mindre intresserade i saken. En
sådan undersökning borde t. ex. kunna företagas af Konungens befallningshafvande
genom ordentliga förhör på ort och ställe öfver
de påstådda missförhållandenas utsträckning och orsaken till dem. Ty
endast så skall någon verklig rättelse deruti kunna vinnas. Att
skötseln är under all kritik, derom synas alla på orten vara
öfverens.

Visste jag nu, att en sådan undersökning skulle komma till
stånd, och hade jag någon säkerhet derför, så skulle jag vara mest
benägen att rösta för utskottets förslag, emedan jag tror, att depotsystemet
har framtiden för sig. Men jag har tyvärr ingen anledning
att under nuvarande förhållanden tro på en omgestaltning af
förhållandena vid Ottenby depot; och vid sådant förhållande förenar
jag mig med föregående talare uti, att det icke finnes någon annan
utväg än att indraga denna depot, i hvars skötsel det icke tyckes
vara möjligt att få någon rättelse.

Men det finnes också en annan omständighet, som talar för
reservanternas förslag och som också framhölls af den föregående
talaren, nemligen sammansättningen af remouteringskommissionen.

Ty det är eu åtgärd, som jag i likhet med honom finner vara alldeles
nödvändig, för så vidt allmänheten och särskilt hästuppfödarne
skola få det förtroende, som de böra hafva för denna institution.

Men den föregående talaren utvecklade denna sak så vidlyftigt, att
jag icke behöfver spilla många ord ytterligare på densamma. Då
emellertid det hufvudsakliga ändamålet med förändringen af vårt
remonteringsväsende är, att sammansättningen af kommissionerna blir
sådan, att den kan ingifva allmänheten fullt förtroende vid köpens
afsilande såväl som trygghet mot missbruk, och då, äfven om
Ottenby depot behöfver indragas för att få rättelse i anmärkta afseende!],
det är min öfvertygelse, att Riksdagen skall finna med statens
fördel öfverensstämmande att grunda remonteringen på depotsystem,
men på ett helt annat och bättre sätt ordnadt än nu, så
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag
och afslag å utskottets hemställan.

Andra Kammarens Vrot. 1896. N:o 36. 2

N;o 36. 18

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall i olikhet med de två

upprop af re- föregående talarne taga mig friheten att yrka bifall till utskottets
m°méns bebo/'' förslag. Jag gör det af precis samma skal, som föranledde herr
samt anord- Danielson att yrka bifall till reservationen: jag gör det för att få
ningama vid slut på det elände, som existerat såväl vid Ottenby som vid det
Ottenby re- nuvarande remonteringssystemet.
m Jag skall törst behandla tragan om remonteringsinkopen sa som

(Ports) de dittills skett. Jag är öfvertygad om, att befogade anmärkningar
kunna göras mot det sätt, hvarpå remontköpen hittills skett, men
utskottet har också föreslagit en förändring i det fallet, och jag är
säker om, att, om denna förändring kommer till stånd, de öfverklagade
oegentligheterna skola uteblifva. Reservanterna hafva föreslagit,
att i den uppköpsnämnd, de önska få till stånd, skulle ingå en militär,
en veterinär och en civil person. Utskottet har deremot blott
talat om en kommission af tre ledamöter och af dem en veterinär,
men utskottet säger i sin motivering, att »den person, som jemte
ordföranden och veterinären skulle komma att utses till ledamot i
kommissionen, synes utskottet böra tillsättas såväl med hänsyn till
bevakande af kronans bästa vid remonteriugen som äfven på det att
inom kommissionen särskild uppmärksamhet må vid hästinköpen fästas
derå, att de enskilda hästuppfödarne må varda, så vidt med statens
intresse förenligt är, tillgodosedda». Vi hafva uttryckligen sagt, att
det skall vara en person, som är alldeles opartisk, som står utom
alla militära intressen, och derför tror jag, att det är alldeles tillräckligt.

Den förste talaren antydde, hvilka oegentligheter fortfarande
skulle komma att begås, om det icke blefve bestämdt, att den tredje
ledamoten skulle vara en civil person. Det skulle, sade han, blifva
långa resor till mötesplatserna, och man skulle dock icke få sälja
sina hästar. Men jag har här en annons om remontuppköp, och i
denna annons uppräknas icke mindre än 16 ställen, der de skola
köpa hästar, och det nästan uteslutande i Malmöhus län; blott ett
par ställen i Kristianstads. Med den utsträckning, som Malmöhus
län har, kunna herrarne förstå, att resorna icke blifva synnerligen
långa.

Vidare hafva reservanterna föreslagit, att den civile ledamoten
skall vara vald af antingen landstinget eller hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Jag tror icke, att det är lämpligt, utan om det
skall vara en civil ledamot med, så bör han vara ständig medlem
af nämnden. Att landstingen eller förvaltningsutskotten skulle utse
dylika ledamöter af nämnden i de län, der aldrig ett enda hästköp
sker, anser jag alldeles orimligt; det förefaller mig åtminstone vara
olämpligt.

Hvad nu Ottenby beträffar, så vill jag visst icke på något sätt
taga Ottenby i försvar, sådana som förhållandena varit. Jag tror
tvärtom, att den historien kräfver så mycket klander, som möjligen
kan uttalas. Det är fullt konstateradt, att der tillgått på ett sådant

Måndagen den 27 April.

19 N:o 3C.

sätt, att om en enskild person behandlat sina djur på ett sådant Ang. sättet för
sätt, så hade allmänna åklagaren nödgats ingripa, vare sig han hade uPPköP “/ re~
velat det eller icke. Hästarne hafva blifvit behandlade på ett sådant al''

sätt, att det är icke mer än en mening derom, att en förändring samt anordmåste
försiggå. Men i fråga om sättet för åstadkommande af denna ningama vid
förändring har äfven utskottet föreslagit, att arméförvaltningen, som 0ltent>y rejag
för min del anser vara alldeles olämplig att hafva remonterings- m°^td^°t
väsendet om hand, alldeles bör lemnas å sido. Ty den har i denna (Forts)
sak skött sig så, att den aldrig kan försvara sig. Depotehefen har,
enligt hvad handlingarna utvisa, uti skrivelser anmält förhållandena
hos arméförvaltningen och kavalleriinspektören, men ingenting har
blifvit gjordt, utan det har fått gå på samma sätt som förut: hästarne
hafva fått lida brist på både foder och vatten. Nu hafva vi
i stället föreslagit, att denna remontdepot, om den fortfarande skall
finnas, skall ställas under inseende af remonteringskommissionen, som
jag antager komma att bestå af personer, som hafva kännedom om
hästar och huru de skola skötas och vårdas, och icke såsom hittills
lyda under arméförvaltningen, hvilken efter hvad inträffat icke
synes hafva någon kännedom om detta. Jag vill äfven påpeka, med
afseende på sättet, hvarpå denna depot tillkommit, hurusom arméförvaltningen
gjort upp ett kontrakt med herr von Miihlenfels, som
är sådant, att hade en enskild person gjort upp ett sådant kontrakt,
så skulle han anses när som helst färdig att ställas under förmyndare.

Nu säger utskottet: »Hvad Ottenby beträffar, synes kunna ifrågasättas,
huruvida denna plats må vara fullt lämplig till remontdepot.»

Utskottet har således äfven ansett lämpligt att så fort som möjligt
indraga denna depot, och jag för min enskilda del anser Ottenby,
med det läge, som denna plats har, alldeles olämpligt till remontdepot.
Dit komma hästar från alla delar af landet, och dessa hästar
hafva förut blifvit väl utfodrade och väl vårdade i stallar och
under den kallare årstiden åtminstone intagna om nätterna eller ock
hafva de fått gå i skogarne. Vid Ottenby, der det icke fins något
skydd för dem, släppas hästarne ute hela hösten, och det är klart,
att djuren deraf skola lida ganska svårt men. Dertill kommer, att,
på grund af Ottenbys läge, hästarne måste forslas öfver sjön dit och
tillbaka igen. Sådana hästar t. ex., som uppköpas i sydvestra Skåne
för kronprinsens husarer, de skola transporteras först till Kalmar,
så öfver sundet och sex mil till Ottenby och sedan efter någon tid hela
denna långa väg tillbaka igen. På samma sätt är det med hästar från
Yestergötland eller andra delar af mellersta Sverige, hvilka först måste
transporteras till Ottenby och sedan kanske skola upp till Norrlands
dragoner. Allt detta gör, att Ottenby synes mig alldeles olämpligt,
men jag kan icke se någon möjlighet för att nu genast i ett enda
tag låta Ottenby upphöra såsom remontdepot. Vi hafva hemstält,
att, så vidt möjligen ske kan, fyraåriga hästar skola inköpas för att
genast öfverlemnas till truppförbanden, och det är ju blott så vidt

N:o 36. 20 Måndagen den 27 April.

Ang sättet för slie lian, som detta önskemål kan förverkligas. Det skall efter min
uppköp af re- ^anjie likasom efter herr Danielsons framdeles icke blifva omöjligt
méns behof uPPli0Pa tyraariga hästar, men nu ar det omöjligt, da en årgång
samt anord- hästar är borta. Skåningarne sälja ungefär 70 procent af alla reningama
vid monter, och jag tror mig derför hafva lika god reda på huru härmed
Ottenby re- förhåller sig som någon annan af kammarens ledamöter, och jag
m°m- m.° försäkrar, att det icke är möjligt att nu köpa upp så många fyra(Forts.
) åriga hästar, att vi kunna remontera för den närmaste framtiden,

men jag tror, att det framdeles icke skall blifva omöjligt. Nu få
de icke tillräckligt betaldt för fyraåringar, ty om en treåring och
eu fyraårig, dugliga hästar båda två, ställas upp bredvid hvarandra,
och man vill hafva 100 kronor mer för fyraåringen, så blir den
absolut icke såld. Det är en förlust för staten att, såsom man nu
gör, köpa treåringar och sända till depoten, ty deras underhåll der
kostar en trehundra kronor stycket, och då löper man derjemte risken,
att de der blifva förderfvade.

Jag tror, att vi i detta fall vilja komma till samma mål som
reservanterna, men vi vilja göra hvad som är möjligt och icke hvad
som är omöjligt. Jag skall derför be att, lika varmt som herr
Danielson yrkat bifall till reservanternas förslag, få yrka bifall till
utskottets förslag, ty det är hvad som nu är möjligt att göra. Såsom
herrarne veta, har Första Kammaren redan bifallit utskottets
förslag; herr Danielson tror, att en sammanjemkning i detta fall
skall blifva möjlig, men jag vågar nästan påstå, att den icke skall
lyckas. Nu säger man, att om frågan faller i år, så är ingen fara
skedd, utan den kan anstå till nästa år, då rättelse kan ske. Men,
mine herrar, jag är mycket tvifvelsam om, huruvida Första Kammaren
nästa år vill gå in på ett sådant förslag som det, den nu antagit.
Detta förslag innebär hvad som är möjligt, det omöjliga
kunna vi icke ifrågasätta, och jag skall derför på grund af de skäl,
jag nu anfört, yrka bifall till detta utskottets förslag.

Herr Bruzelius: Jag tror mig vid flera föregående tillfällen

hafva inför denna kammare tydligen ådagalagt, att jag är en mycket
varm vän af skydd för djur mot misshandel.

När jag af uppgifter i tidningar och annorledes fick anledning
misstänka, att kronans djur skulle hafva blifvit misshandlade genom
den behandling, som egnats dem vid Ottenby, så fick jag deraf ock
osökt anledning att gå in i artillerietablissementet i Kristianstad för
att sjelf taga i betraktande de hästar, som från Ottenby ankommit
till Kristianstad. Jag kan vittna, att nästan alla de remonterna,
som kommit från Ottenby till Kristianstad, voro i ett mer eller
mindre miserabelt skick. Särskild! var det ett djur, som var i sådant
tillstånd, att, om det befunnits i enskild mans hand och synts
på gatorna i Kristianstad, stadsfiskalen ovilkorligen måst ingripa, och
innehafvaren dömts för uppenbar grymhet mot djuret.

Detta djur stod i sjukstallet; på skylten framför dess box stod

Måndagen den 27 April.

21 N:o 36.

skrifvet »allmän svaghet». Då jag såg djuret, hade det redan under -ing. sättet för
några dagar varit under en utmärkt behandling, det hade vid mitt uppköp af rebesök
stro under sig och hafre framfor sig i boxen, men nar det m^ns behof
skulle resa sig för att taga en nypa hafre, så föll det omkull af samt anordmattighet.
Blodet rann ur många sår, som det tillfogat sig vid fallen, ningarna vid
Detta upprörde mitt sinne — jag kan icke tro annat, än att det Ottenby re ligger

»något under» behandlingen af dessa remonter på Ottenby — montdepot
° i -11 i- ° i "U 1 J m. m.

något som ovilkorligen maste rattas. (Forts)

Jag vill nu i likhet med herr Andersson instämma uti den
åsigten, att Oland — med all respekt för min ärade granne framför
mig, herr Danielson — icke är någon lämplig plats för en sådan
depot. Jag tror, att Skåne, som ju är en hästuppfödande provins,
ligger mera under allmänhetens ögon än Öland och att det derför
vore bättre att flytta depoten till Skåne. Jag vill icke i detalj
säga, hvad som skall göras, men något måste dock göras; det kan
ej gå an, att den enskilde straffas för djurplågeri, men att kronans
djur få uppträda i det skick, hvari jag sett dem. Det var så, då
man såg dem, att man ville gråta af medömkan.

Jag instämmer alltså i herr Hans Anderssons yrkande.

Herr Persson i Rinkaby: Det torde icke misstänkas, att jag,

då jag nu begär ordet, ämnar uppträda till försvar för förhållandena
vid Ottenby, ty allmänheten och kammaren ha fått den uppfattningen,
att det är en riksskandal, att något dylikt allt hittills fått
existera. Den grymhet, hvarmed dessa djur behandlats, är sådan,
att vi i vårt land icke sett maken dertill.

Nu har en af utskottets ledamöter försökt att försvara utskottet
och sagt, att vi böra taga utskottets förslag för att vinna någonting.
Kan då verkligen någon hysa den uppfattningen, att något dylikt
skall med vederbörandes goda vilja och samtycke fortfarande få
existera, om vi än icke skulle taga utskottets förslag? Jag tror, att
Andra Kammaren i dag bör gifva uttryck åt eu så kraftig protest
mot tillvägagåendet vid Ottenby, att det icke skall finnas ens en
half tanke på att vederbörande chefer skola fortfarande kunna låta
något sådant passera.

Då jag begärde ordet, gjorde jag det emellertid för att yrka
bifall till reservationen, men jag vill dock deri påpeka något, som
synes mig vara ett missförhållande. Reservanterna föreslå nemligen,
att remonteringskommissionerna skola bestå af en ordförande, en
veterinär och eu af landstingen eller hushållningssällskapens förvaltningsutskott
vald ledamot. Jag skulle vilja, att man uteslöte orden
»eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott», ty dessa förvaltningsutskott,
det vill jag påstå, äro icke något uttryck af den allmänna
folkviljan i länet, utan det är en hel del frivilliga, som kunna gå
in och välja ordförande i hushållningssällskapen, och deras distriktsordförande
utgöra just förvaltningsutskottet, hvilket derför rätt ofta
består af ett par grefvar och tre eller fyra militärer. Det kunde

Tf:o 36. 22 Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för derför lätt hända, att kommissionen komme att rekryteras med
mmterffrar''ytterligare en militär förutom den förutvarande, och då kanske
méns behof veterinären icke tick mycket att säga, utan remontuppköpen komme
samt anord- att bestämmas lika godtyckligt som hittills, och det är ju dock
ningama vid deremot, som vi önska ingripa så kraftigt som möjligt. Jag vill
Ottenby re- således hafva den förändring i reservanternas förslag, att den tredje
ledamoten icke skall utses antingen af landstingen eller hushållnings(Forts.
) sällskapens förvaltningsutskott, utan att han alltid skall väljas af
landstingen och vara skyldig att efter kallelse infinna sig vid remontuppköpen.
Det kunde till och med utses en landstingsman på hvarje
ort, så att han sluppe att resa så långt, ty då kunde kommissionen
vid inköp af djur inkalla den närmast boende ledamoten.

Här hafva framkommit så kraftiga tillvitelser i fråga om upprättade
kontrakt och dylikt, att jag icke har något att tillägga i
det afseendet, utan jag vill blott yrka bifall till reservationen, dock
med den förändring, att orden »hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
må utgå och att efter ordet ledamot må tilläggas följande:
som har att på kallelse infinna sig vid remontuppköpen.

Herr Danielsou: Ja, jag fruktar, att jag tröttar kammaren

för mycket, men jag kunde icke underlåta att begära ordet, då herr
Hans Andersson yttrade sig. Han trodde, att allt vore väl bestäldt
genom att i motiveringen intaga en antydan om att det skulle blifva
tre personer i kommissionen, utan att bestämma något om att eu
af dem skall vara civil. Men jag vill påpeka för den värde talaren,
att den, som skall välja dessa tre personer, det blir Kongl. Maj:t, och
då äro orterna undanträngda och då är den kontroll och trygghet,
som vi vilja hafva, borta. Vi hafva för öfrigt icke sagt, att den
tredje ledamoten skall vara eu civil person, utan blott en i orten
utsedd person, till hvilken orten har förtroende, och det kan således
vara en f. d. militär eller hvilken annan som helst, blott orten har
förtroende för honom. Således tror jag, att de farhågor, den siste
talaren uttryckte, böra vara häfda, tv jag vill erinra honom och
herrarne om, att detta är icke eu lagstiftning, utan att det kommer
att bero på Kongl. Maj:t att föreskrifva, huru det skall ske; men
om man icke tydligt i klämmen framhåller hvad man vill, så tror
jag icke, att man har någon förutsättning för att fa hvad man önskar.
Derför hafva vi ansett oss böra direkt uttala, att eu ledamot
skall utses af antingen landstinget eller hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
och hvarför vi föreslagit förvaltningsutskottet, det
är derför, afl i dessa utskott sitta personer, som äro ordförande i
underafdelningarna och känna hvarje ort inom samma hushållningssällskaps
område samt äro, så att säga, ett slags förtroendemän i
dessa utskott.

När valen förrättades af utskotten, kunde man ha större trygghet,
än om de skulle företagas af hushållningssällskapen. Då komme
hvem som helst, som är ledamot i ett hushållningssällskap, att kunna

Måndagen den 27 April.

23 N:o 36.

deltaga i dylikt val, och detta kanske blefve mera på slump. Men Ang. sättet för
skulle ett sådant utskott, sammansatt af underafdelningarnas ord- lanter för Införande
och andra mera bemärkte män i hushållningssällskapet, för- méns Jbehoy
rätta valet, då hade man tydligen mera trygghet, att valet skulle samt anordutfalla
väl. Samma vore förhållandet, om Kongl. Maj:t visade till- ningarna vid

mötesgåendet att låta landstingen välja. Då skulle nog landstingen
motsvara detta förtroende.

Nu nämnde en talare på skånebänken, att det är 70 procent
af remonterna, som köpas i Skåne, och att skåningarne derför borde
vara synnerligen sakkunnige. Ja, det vill jag icke förneka. Men
jag tror, att, om herrar skåningar låta andra orter vara med om
att försälja hästar, det icke skulle behöfva köpas 70 procent i Skåne.
Äfven vi på Öland kunde sälja icke så litet hästar, ja, åtminstone
20 procent af årliga remontbehofvet. Att fördela detta uppköp på
olika orter torde vara lämpligt, såväl till moderata pris som i öfrigt.
Men hvarför det köpes 70 procent i Skåne, är för mig obegripligt,
om icke det skulle kunna förklaras deraf, att, såsom statsrevisorerna
antydt, man köpt dem först och sålt dem sedan på ett besynnerligt
sätt. Komme vederbörande uppköpare till oss — vi ha också hästar
och rätt mycket hästar; jag tror, att jag icke misstager mig, om
jag säger, att det från vår ö säljes mellan ett och två tusental om
året — torde vi kunna lemna hästar, som räckte till, som jag
nämnt, åtskilliga procent af hela remontantalet. Men man går så
till väga under nuvarande förhållanden, att den, som är ensam bestämmande
vid inköpen, köper, der han kan göra affär, der det är
beqvämast att få hästarne. Men det är ej meningen, att staten
skall uppskörtas af honom på det sättet, Skedde uppköpen allmännare
i orterna, och vore ett civilt ombud med, som kunde öfvervaka,
att man ej ginge till väga på nämnda sätt, skulle prisen ställa
sig betydligt billigare. Jag är öfvertygad i närvarande stund, att
de bästa och vackraste hästar, vi hafva, och som äro fullt så vackra
som de, hvilka från hästhandlare uppköpas, skulle säljas hos oss för
ända ned till 500 kronor; hästuppfödarne skulle tacka, om de finge
det. Men nu betalas för dylika kanske 600 kronor och något deröfver.
Detta tycker man icke vara något att fästa sig vid.

Herr Hans Andersson talade om att han ville göra hvad som
är möjligt. Ja, det är också jag med om. Men jag anser det möjligt
att bifalla reservationen. Ty jag vill fästa herrarnes synnerliga
uppmärksamhet på, att vi ej angifvit någon tid, inom hvilken den
ifrågavarande remontdepoten skall indragas, utan att vi tillstyrkt
anhållan, »att remontdepoten å Ottenby inclragest>. Om detta bör
ske inom ett eller två år eller ej förr, än det ordnats så, att 4-åringar uppköpas och skickas till regementena genast, det hafva vi
ej yttrat oss om, utan det blir Kongl. Maj:t i sista hand, som får
bestämma det. Men hvad vi strängt hålla på, är att få rättelse, der
'' vilja hafva rättelse och nödvändigt behöfva rättelse, att få allmän

Ottenby remontdepot

m. m.
(Forts.)

VI

kontroll öfver uppköpen och så få bort detta eländiga djurplågeri.

N:o 36. 24

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för Men när Kongl. Maj:t kan finna skäligt att göra ändring, ligger ei

lanter för Ir-1 var band att bestamma- Derför tror jag, att det är en väsentlig
méns behof skilnad mellan utskottets motivering och kläm och den kläm, vi
samt anord- föreslagit. Och jag är öfvertygad, att, om vi icke kunna sammanmngama
vid jemka — om det kan ske, är ej godt för mig att säga ensam, men
niontdepot har dock0 förhoppning derom — det är bättre, att eländet får

m. m. fortfara ett ar till, än att vi taga det förslag, som nu föreligger
(Forts.) fran utskottet. Ty vi skola få samma erfarenhet, samma klagomål,
samma skäl till befogade anmärkningar mot hästuppköpen nästa år
och framgent som nu, derest vi ej få en person från orten, som
kan i detta hänseende öfvervälta, hvad som är rätt och hvad som
öfverensstämmer med ortens intressen.

Dessa skäl har jag velat tillägga till de förra.

Herr Kihlberg: Då jag deltagit i förra årets statsrevision

och äfven i den delegation af statsrevisionen, som gjorde besök på
Ottenby, och dessutom undertecknat den af herr Danielson m. fl.
afgifna reservation, ber jag att få yttra några ord i förevarande
ämne.

Under den hittills förda diskussionen har jag hört åtskilliga
anmärkningar i förevarande fall afgifvas, och med den kännedom,
jag fatt om förhållandet i Ottenby, då jag som statsrevisor der
gjorde besök, kan jag i det allra närmaste underskrifva alla de anmärkningar,
som i detta fall blifvit afgifna. Men många missförhållanden
återstå ännu, här icke berörda, som, jemte förut omnämnda,
för mig åtminstone göra det alldeles klart, att de oegentligheter,
som i detta afseende råda, icke kunna afhjelpas genom de
åtgärder, utskottet förordar, utan jag är fullt öfvertygad om, att,
för att kunna grundligt få bort dessa oegentligheter, det icke finnes
någon annan möjlighet än den, som i reservationen har blifvit
anförd.

Jag skall då först taga i betraktande sättet att uppköpa remonter.
Mot det nuvarande sättet har det gjorts ganska stora och
äfven berättigade anmärkningar. Man lägger en så vigtig sak som
inköp af detta dyrbara hästmateriel i en enda persons hand. Väl
kan det vara möjligt, att en sådan person är så qvalificerad, att
han kan pa ett tillfredsställande sätt fullgöra ett sådant uppdrag,
men man har i alla fall icke trygghet derför. Och det är dock
en allt för vigtig sak, för att man skall låta en enda person hafva

rätten att afgöra den. Men det är för öfrigt icke nog med, att

man . anser sig hafva fullt betryggat statens rätt. Är det så, att

det är en enda person, som gör dessa uppköp, är det gifvet, att

denne blir mycket förr utsatt för misstankar ifrån allmänhetens sida
för partiskhet, än om det är flere ledamöter i en nämnd, som dela
detta ansvar. Dessutom kan man vara viss om, att sakkunskapen
bör blifva mera representerad i en dylik kommission, der 3 personer
deltaga i stället för 1. Nu har endast en person afgörandet i sin

25 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

hand, och det är en militär person. Med all aktning för fack - Ang. sättet för
kunskap på detta område, tror jag dock, att denna fackkunskap
behöfver ytterligare förstärkas dels genom veterinärinsigter och dels méns behoj?
genom den kunskap, som finnes hos de civile, särskilt bland häst- samt anorduppfödarne
sjelfva. Nu har man visserligen sagt, att chefen för ningama vid
remonteringsväsendet har rätt att tillkalla veterinärbiträde, när han
så behöfver. Men han har icke skyldighet att göra det. Och det m £
blir icke samma ansvar, veterinären känner, då han sålunda gör (Forts.)
denna besigtning på uppdrag, som då han är ledamot af denna
nämnd. Men det är särskild^ i afseende å den tredje ledamoten i
denna nämnd, som jag fäster synnerligen stor vigt. Det är alldeles
visst, att, om denna person valts inom ett visst område och af ortsmyndigheterna,
allmänheten skulle få till honom större förtroende
än till den militära person, som nu ensam verkställer inköp. Man
har sagt, att man icke kan lita på, att ortsmyndigheterna skulle
kunna förrätta sina val på ett tillfredsställande sätt. Jag tror, att
det är större utsigt för att på det sättet få en lämplig kommission,
än om den skulle tillsättas på annat sätt. Kongl. Maj:t skulle utse
de två öfriga ledamöterna, och om Kongl. Maj:t skulle utse äfven
den tredje, tror jag icke, att man har samma trygghet för, att denne
blir fullt lämplig, som om han väljes af landsting eller hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott
är en myndighet, som utses af hushållningssällskapets ledamöter.
I hushållningssällskapen är en stor del af våra landtmän
medlemmar, och de välja i förvaltningsutskotten in sådana personer,
att man enligt min tanke till dem kan hysa fullt förtroende. I de
nuvarande hästpremieringsnämnderna utse ock förvaltningsutskotten
ledamöter, och jag tror, att det sättet visat sig synnerligen bra.

Nu hafva revisorerna gjort ett par anmärkningar i fråga om
de nuvarande uppköpen. De hafva anmärkt, att en veterinär, som
varit närvarande vid uppköp af hästar, äfven uppträdt som säljare.

Åtminstone vid ett tillfälle har denne veterinär varit på samma gång
besigtningsman och sålt en häst. Visserligen har det i afgifven förklaring
sagts, att, när denna person vid ett tillfälle salt 10 hästar,
han icke vid det tillfället varit tillkallad som veterinär för att besigtiga
hästarne. Men det förringar icke synnerligen mycket anmärkningen.
Ty det gifver anledning till berättigad misstro, att
denna sak icke skötes på rätt sätt, då en veterinär, som i alla fall
vid föregående tillfällen varit austäld som besigtningsman af hästarne,
vid ett annat tillfälle uppträder som säljare af 10 hästar.

Det har ock väckt revisorernas uppmärksamhet, att så stora
uppköp gjorts från hästhandlare. Af en har köpts icke mindre än
42 hästar, af en annan 22. Kan man anse detta vara rätt och
med statens intresse förenligt? Jag tror det icke. När kommissionen
har uppköpsplatser annonserade i olika delar af landet, afses ju dermed,
att köparne skola träffa tillsammans med hästuppfödarne direkt.

När nu hästhandlare köpa upp hästar på förhand och sedan sälja

Nso 36. 26

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet fördela till uppköpsnämnden, kan icke bestridas, att dessa hästar der''montir
för ’genom fördyras, ty man kan väl icke tänka sig, att hästhandlare
méns behof uppköpa hästar, föda dem en längre tid och föra dem långa vägar
samt anord- för ingenting; de skola först hafva ersättning för sina ganska dryga
ningama vid omkostnader och sedan eu handelsvinst. Hvarför anlitas nu dessa
°montde ot" meMallhänder? Jo, det kan möjligen förklaras deraf, att remonteringsm.
m.° chefen icke känner till, hvar det finnes lämpliga hästar; han be(Forts.
) höfver kanske denna mellanhand för att skaffa fram hästar, som
äro dugliga. Han behöfver kanske derför en person, som är sakkunnig.
Hade man då inom denna uppköpskommission ifrån hvarje
län en fullt sakkunnig civil person, stode denne i mera direkt beröring
med hästuppfödarne. Han kunde på förhand taga reda på,
hos hvilka hästuppfödare dugliga hästar funnes, och meddela ordföranden
i nämnden, hvar hästar vore att tillgå. Hästuppfödarne
hade lättare att träffa denna person, samtala med honom och få
höra af honom, huru beskaffade hästarne skulle vara, såväl i afseende
på deras exteriör som beträffande uppfödningssystem, försäljningspris
och i öfrigt. Derigenom skulle säkerligen denna uppköpsnämnd
vinna rätt betydligt i förtroende. Då skulle ock allmänheten
vara mera intresserad för uppfödning af ädla hästar. Men nu vet
jag, att personer, som egnat mycken uppmärksamhet och intresse
för denna sak och äfven lyckats erhålla mycket bra hästar, hafva
sådan misstro för den nuvarande uppköpsnämnden, att de börjat
draga sig tillbaka. Det är derför, tror jag, af flera skäl nödvändigt
att se till, att denna uppköpsnämnd mera vinner allmänhetens förtroende.
Och jag tror, att det skulle ske på det sätt, reservanterna
föreslagit.

Den andra delen, hvari reservanternas förslag skiljer sig från
utskottets, är, att vi anse, att detta depotsystem, särskildt detta
Ottenby, skulle helt och hållet upphöra att vidare användas för sitt
nuvarande ändamål. Jag tror icke, att man kommer till rätta med
denna sak på annat sätt. Det är en mängd förhållanden, som göra,
att jag tror det. Jag kan icke finna, att denna plats är synnerligen
lämplig för att under ett och ett hälft år utgöra uppehållsorten
för dessa hästar. Betesmarkerna vid Ottenby, har man sagt,
skulle vara så förträffliga, att det knappt i Europa skulle finnas något
motsvarande. Ja väl, i afseende på omfånget äro dessa betesmarker
stora, öfverväldigande stora. Till denna egendom höra bortåt 2,000
tunnland sådana marker. Men qvaliteten är icke i förhållande derefter.
Det korta gräs, som växer på denna kalkstenshäll med ett
jordlager af endast några tums tjocklek, är visserligen näraude, men
icke ymnigt. Hvad beträffar detta tunna jordlager på denna kalkstenshäll,
på denna öländska Alvaren, med en sådan vidsträckthet,
som här är i fråga, liggande helt och hållet öppet för östan-, vestanoch
sunnanvind, kan man lätt tänka sig, att under de torra somrar,
som äro så vanliga i vårt land, det icke behöfs mer än 8 å 14
dagars torka, förr än detta tunna jordlager blir helt och hållet

27 Njo 36.

Måndagen den 27 April.

genomtorkadt och gräsmattan brunbränd. Jag är derför viss om, Ang. sättet för
att, äfven om arrendatorn på bättre sätt, än han hittills gjort, skulle för ar

fullgöra sina skyldigheter och ställa större betesmarker till hingst- b°ejJJ

depotens förfogande, det dock kan inträffa sådana år, då det blir samt anordsvårighet
att der föda detta stora antal hästar. Särskilt kan man ningama vid
tänka sig, att på böstarne, då återväxten är knapp, och i september, 0tte^i
då hästarne skola taga sin föda uteslutande på dessa marker, deras
föda skall blifva knapp. ^ (Forts.)

Men icke nog dermed. Man säger, att det skall vara så nyttigt,
att hästarne blifva härdade på dessa marker, att de sedan blifva så
mycket dugligare till krigsbruk. Ja väl, men jag undrar, om I landtman,
som uppföden hästar, skullen finna eder tilltalade af detta
härdningssystem. Hästarne, som komma från forna hem, der de
varit väl vårdade af sina husbönder och vid oväder tagna i stall,
anlända hit i början af juni, medan det ännu är kallt och blåsigt.

De släppas ut på dessa betesmarker utan skydd för regn eller nattens
kyla, utsatta för hafsstormar på dessa vidder; denna härdning kan
blifva ödesdiger nog. Man kan härda så, att resultatet blir undergång.
Att så varit fallit här, hafva vi tillräckligt många exempel
på. Dessa förhållanden kunna, huru man än ordnar dem, vid Ottenby
icke fullkomligt rättas, så att de blifva tillfredsställande.

Nu har sagts, att i utlandet har detta system visat sig förmånligt.
Ja, det kan ju hända. Men icke är det sagdt, att detta system
passar för oss. Icke heller att det här tillämpats på rätt sätt.

Att föra hästar tillsammans i boxar, det är något, som göres äfven
i andra länder, der man har detta system. Men man kan ock göra
detta mer eller mindre beqvämt. Här är verkligen förhållandet, att
dessa 5 boxar, som dessa 200 hästar skulle hafva till sitt hem under
vintern och som sålunda inrymma 40 å 45 hästar hvar, äro till
den grad trånga, att icke alla hästar kunna hvila der på en gång,
och utfodringen sker af hafre i krubbor efter långväggarna och åt
stråfodret så, att det strös ut på golfvet. Det bar visserligen sagts,
att det är vaktare, som skola se till, att äfven de svagare och räddare
hästarne skola komma fram till krabborna och få sitt mål.

Det kan ju vara godt och väl. Men hvad den tillsynen beträffar,
tror jag icke, att man kan fullt lita på, att den blir rigtig och
effektfull. Vid mitt besök på Ottenby var jag sjelf närvarande en
söndagsmorgon för att se, huru utfodringen tillgick; och jag har
verkligen anledning att tro, att det dervid icke alltid går så rigtigt
till. De sämsta hästarne voro i midten af boxarne, under det de andra
stodo vid hafrekrubborna. Dessutom kan man tänka sig, att större
delen af stråfodret, som de väl behöfva, skall nedtrampas, när det
kastas på golfvet tillsammans med gödseln, som samlats der en
längre tid.

Det var icke godt för mig att då kontrollera det, men man
kan misstänka, att dessa stallar under vintertiden äro allt för kalla.

Det finnes icke något innertak, utan endast ett lätt yttertak på

N:o 36. 28

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för- taksparre af spån. Att detta icke utestänger kölden, veta vi
/*• ar-!.au^t„män.. myc,fet väl; då det icke är något mellantak och då det
méns behof ar sa högt i tak, är det svart att bibehålla värmen. Äfven detta
samt anord- skall kanske vara härdning, men jag tror, det är eu farlig härdning.
mngarna vtd Men icke nog dermed. Det förefaller mig också, som det vore

montdepot ett förfärligt slöseri med statens medel att på detta sätt anordna
m. m. remontdepot, som här skett. Detta kontrakt, som arméförvalt (Forts.

) ningen upprättat med arrendatorn af Ottenby, tillförsäkrar honom
endast för beten till dessa hästar — då upplåter han likväl icke åt
dem mer än 1,200 tunnland af de 2,000 — en ersättning af 12,200
kronor, under det han arrenderar denna egendom af staten för en
summa af något öfver 11,000 kronor. Sedan han sålunda fått mer
än hela arrendesumman i ersättning för dessa beten, har han till
underarrendatorer upplåtit 540 tunnland förträfflig och väl skött
åkerjord. Ytterligare har han 800 tunnland qvar af betes- och
ängsmarker att förfoga öfver. Dessutom har han af de 1,200 tunnland
betesmark, som han förra året upplåtit till hingstdepoten, slagit
de bästa delarne, nemligen 700 tunnland, Schäferiängen, som är
den bördigaste marken och har rik gräsväxt; vidare har han slagit
en del af Ottenbylund, den enda skogbevuxna mark, som finnes der,
och slutligen en del af Hingsthagen. Man kan förvåna sig öfver,
huru det är möjligt, att en sådan uppgörelse kunnat ske. Att armé- *
förvaltningen icke består af personer, som förstå att bedöma landtbruk,
kan man icke förundra sig öfver. Men då kort förut denna
egendom för statens räkning blifvit utarrenderad och vid uppskattning
af arrendevärdet, som verkstäldes af domänintendent och tvenne uppskattningsmän,
man kommit till det resultat, att denna egendom
icke kan anses betinga mer än något öfver 10,000 kronor i arrende,
är det förunderligt, att den myndighet, som bär att uppgöra kontrakt
med vederbörande arrendator om remontdepoten, kan med
kännedom om detta tillförsäkra honom i ersättning endast för eu
del af betesmarkerna 12,200 kronor.

Denna affär har för staten så många skuggsidor, att sannerligen
det är skål att söka afhjelpa olägenheterna på något annat
sätt än genom att göra inskränkningar eller förbättringar på stället.
Allt sådant blir, efter min uppfattning, blott palliativ. Skall man
få rättelse i detta, är det bäst att, så snart sådant ske kan, få slut
på hela denna tillställning.

Här har man nu sökt försvara detta system äfven dermed, att
det skulle vara nödvändigt att köpa upp treåriga hästar, ty annars
skulle icke staten fä sitt behof af kavallerihästar tillgodosedt. De
skulle säljas under detta år, tredje till fjerde året, då de pläga tagas
i dressyr. De skulle gå till andra länder, de skulle exporteras till
Tyskland, till Danmark. Också har det sagts, att eu del skulle
blifva förstörda, derför att de icke skulle blifva rätt skötta under
det sista aret, utan de skulle blifva för strängt körda och förderfvade.
Hvad nu beträffar detta sista skäl, förefaller det mycket underligt,

29 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

ty personer, som egnat uppmärksamhet och omkostnad åt denna sak, ^»<7- sattet för
att föda upp ädla hästar, hafva väl så mycket förstånd i detta afse-^■^7’
ende, att de veta, att de icke kunna starkt köra en sådan häst, som m''ns behoj
är tre år gammal. Och egaren af en sådan häst är allt för rädd samt anordom
honom, så att han icke sätter honom för tyngre körslor och ningarna vid
derigenom förderfvar honom. Men om han använder den till lättare

körslor, för lättare åkdon eller till ridning, så är det ju icke annat m™ £

än en motion, som behöfs; sådan lär ock vara behöflig i depoten. (Forts.)

Och de sätta ju mycket värde derpå, att hästar få nödig rörelse.

Dessutom har väl en stor del af uppfödarne betesmarker, sa att
äfven de under sommartiden kunna låta sina hästar fa samma förmån
af bete, som de skulle fått vid Ottenby. Fins det betesmarker,
blir det nog billigare för hästuppfödaren att använda dessa för
hästarne under sommartiden än att hafva dem i stall med dyrare
foder. Derför kan man vara viss om, att han söker åstadkomma
ett sådant bete åt sina unghästar, så vida det är för honom möjligt.

Och har han icke sådana betesmarker, kan man vara säker om, att
han i allt fall drager försorg om att hästarne få på lämpligt sätt

motion. Om nu staten köpte dessa hästar vid fyra års ålder i stället

för vid tre, är jag öfvertygad om, att dessa hästuppfödare skulle
med tacksamhet taga ett eller annat hundra kronor mera, än de nu
få för hästarne; derigenom skulle dessa hästar icke så synnerligen
mycket fördyras. Men hvad kosta nu hästarne vid Ottenby? Jo,
hvarje häst — alla de usla krakarne inberäknade, som derifrån
utgått — kostar i medeltal 1,023 kronor. Ville man gifva dessa
hästuppfödare 800 eller 900 kronor för hästar i fjerde aret,
är jag säker på, att de skulle lemna dem i betydligt bättre skick,
än Ottenby-depoten lemnar sina hästar.

Hvad nu det beträffar, att hästarne skulle uppköpas af hästhandlarne
och föras till Danmark eller Tyskland., vill jag såga, att
det för mig icke synes vara någon fara derför. Äfven om en sådan
export skulle förekomma, tror jag ändock, att tillräckligt antal
hästar skulle finnas för statens behof, ty nu är ju förhållandet det,
att de flesta uppköpen göras i de södra provinserna. En föregående
talare sade, att ända till 70 procent uppköpas i Skåne. Om nu
sålunda ifrån Skåne en del hästar skulle gå öfver till Tyskland och
Danmark, skulle derigenom äfven mellersta Sverige, som sysselsätter
sig med denna hästuppfödniug och gerna ville göra det i större
utsträckning, om utsigt funnes att få sälja hästarne, komma i det
förmånliga läget att få sälja dylika. Laudtbrukarens ställning är
icke så synnerligen gynsam nu för tiden. Det skulle vara en god
hjelp, om på detta område han kunde få några inkomster. Jag vet
inom min ort en person, som mycket intresserar sig för denna afvel
och drifver sådan i rätt stor skala. Och det anmäldes af denna
person, som hade icke mindre än 12 sådana att sälja, till uppköpskommissionen,
att han hade så stort antal, och att han visste, att
inom orten det dessutom fans ett betydligt större antal hästar till

N:o 36. 30

Ang. sättet för
uppköp af remonter
för arméns
behof
samt anordningarna
vid
Ottenby remontdepot

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 27 Apri.

salu, och han anhöll, att kommissionen ville göra en resa dit. Men
han fick till svar: »Nej, vi skola först till södra Sverige; få vi vårt
behof fyldt der, resa vi icke till eder ort.» Sedan kom underrättelse
om att de fått tillräckligt pa annat håll. Denna person, som
lågt ned mycken kostnad pa sin hästafvel och har erkändt goda
hästar samt sålt sådana till denna kommission förut och äfven till
indelta kavalleriet, stod der rådlös, huru han skulle använda dessa
hästar. Och lian och andra — jag hörde ock till dem — som ville
sälja, måste då söka marknad på annat håll.

„ Om derför en del af dylika hästar skulle utföras till annat land,
sa vore detta icke någon olycka, utan det skulle endast hafva den
fördelen till följd, att äfven mellersta Sverige skulle kunna försälja
sådana hästar; ty jag tror, att äfven denna landsdel kan vara
i stånd att uppföda passande sadana. Finge nu det mellersta Sverige
tillfälle till dylik försäljning, så tror jag, att många hästuppfödare
skulle intressera sig för denna sak, och det skulle då icke dröja länge,
förrän vi finge en fullt god tillgång derstädes på goda och härliga
fyraåriga hästar, som der skulle kunna köpas till betydligt billigare
pris.

Det är af dessa skål, som jag icke kan nöja mig med det slut,
hval till utskottet kommit i förevarande fråga, utan hvarför jag
instämt med herr Danielsons m. fl. reservation, till hvilken ia» skall
be att få yrka bifall. °

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det var ledsamt att höra,
det den siste talaren icke kunde vara med om statsutskottets förslag!
Så vidt jag kunnat rätt läsa statsutskottets utlåtande, hafva statsrevisorerna
icke hemstält om någon förändring i remonteringsväsendet,
hvilket deremot utskottet har gjort, och då förefaller det mig
märkvärdigt, att herr Kiblberg icke kunnat vara med om utskottets
förslag, som ju åsyftar en förändring till det bättre.

Det har nämnts af en talare på ölandsbänken, att reservanternas
förslag skulle vara bättre, derigenom att enligt detta en civil person
skulle bli invald i en s. k. remonteringsnämnd, hvilken bestämmelse
icke förekommer i utskottets förslag, der det endast föreslås, att
remonteringsväsendets ombesörjande skall öfverlemnas åt en af tre
personer sammansatt kommission. Jag betviflar dock detta; jag tror
tvärtom, att det skulle bli en mycket större kontinuitet inom
remonteringskommissionen, om densamma bestode af tre personer,
som allesammans skulle för landet i sin helhet ombesörja hästuppköpen,
än om denna kommission sammansattes på sådant sätt, att
eu särskild person för hvarje län skulle inträda i densamma, således
en person för det ena länet, en annan för det andra, och så vidare
hela landet igenom. Hvad skulle för det första en sådan anordning
tjena till beträffande hela Norrland, der inga inköp af remonter
ega rum? Och vidare, då det antydes, att genom reservanternas förslag
om denne civile ledamot de öfverklagade missförhållandena i

31 Nso 36.

Måndagen den 27 April.

afseende å platsen för hästarnes inköp skulle förekommas mera, än Ang. sättet för
som blefve fallet, derest kommissionen skulle utgöras af tre personer Zn^ftarsåsom
ständiga medlemmar, får jag säga, att jag icke kan förstå, méns behojhuru
den af landstinget eller hushållningssällskapets förvaltnings- samt anordutskott
utsedda personen skulle kunna verka derhän, att det inom ningarna vid
hans län inköptes flera hästar än nu. Det blir väl under alla för- nontdepot
hållanden ordföranden, som kommer att bestämma om orten för m m
uppköpen och säga: nu resa vi dit och köpa hästar, nu dit och dit. (Forts.)

Så har jag tänkt mig, att förhållandena härutinnan fortfarande skulle
gestalta s?g, och jag kan derför icke tro, att den här af reservanterna
föreslagna civila personen skulle kunna i det fallet verka det
ringaste. Till och med om, såsom uppgafs, 20 procent af de erforderliga
kavallerihästarne skulle kunna säljas ifrån Oland — hvilket
jag betviflar, så vida nemligen dessa hästar skola vara af beskaffenhet
att kunna användas för krigsbruk — tror jag icke, att sa stort antal
skulle genom den af reservanterna föreslagna anordningen blifva från
denna ort inköpt. ^

Jag far äfven upprigtigt säga, att jag mycket tviflar pa, huruvida
reservanterna skola kunna hos talmannen få proposition framstam
på sitt yrkande. Ty så vidt jag kunnat låsa både i revisorernas
berättelse och i motionen, så är der icke någon hemställan
gjord till Riksdagen om att Ottenby depot skall indragas. Åtminstone
ha vi, som suttit i den utskottets afdelning, som behandlat
detta ärende, måst taga hänsyn dertill, att, då ingen framställning
i det syftet gjorts, det var omöjligt att föreslå denna indragning,
då, såsom ju herrarne veta, statsutskottet icke har någon motionsrätt.
Jag har således, när jag icke kunnat någonstädes finna, det
hemställan om Ottenby remontdepots indragning blifvit gjord, icke
kunnat tillstyrka en sådan åtgärd, och jag vill icke heller nu vara
med om, att kammaren skall göra sig skyldig till eu dylik faute,
hvadan jag fortfarande ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nyländer: Här har nu mycket talats om missförhållandena
vid Ottenby remontdepot, och att sådana verkligen der förekommit,
kan ej heller af någon bestridas. Staten har fatt göra
stora förluster såväl på grund af de olämpliga kontraktsuppgörelser,
som arméförvaltningen upprättat, som också till följd af de många
svältfödda remonter, som regementena fatt emottaga från Ottenby.

Huru skall rättelse härutinnan vinnas, det är nu frågan. Enligt
min åsigt och på grund af den uppfattning, som jag fick under
statsrevisionen i höstas, då detta ärende förehades, torde det enda
verkligt kraftiga medlet vara att helt och hållet indraga ifrågavarande
remontdepot. Vill man spörja efter grunden eller orsaken
till missförhållandena der nere vid Ottenby, så torde man, enligt
min tanke, böra till hufvudsaklig del söka den hos kronoarrendatorn
på platsen och den — jag vill säga rent ut snikenhet,
som af honom blifvit ådagalagd. Icke åtnöjande sig med de stora

Tf:o 36. 32 Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för fördelar, li vilka, såsom lierr Kihlberg framhållit, honom blifvit till''monter
för Z''.erkanda genom det med honom upprättade arrendekontraktet, har
mena behof ^an fjerta nog att fråndraga djuren deras behöfliga foderranson,
samt anord- i det han frantagit dem den ena betesmarken efter den andra, för
ningama vid att arrendera bort dessa till andra personer och således derigenom
°montdepot ska^a s*o ännu större inkomster. Genomläser man närmare de hitm.
m. hörande handlingarna, kan man icke undgå att finna, huru ofantligt
(Forts.) litet vederbörande kunat uträtta gent emot sin motsträfvige arrendator.
Att staten ej bör begagna sig af det med honom upprättade
arrendekontraktet, utan så mycket som möjligt undvika att ha något
vidare med honom att göra, det synes mig vara uppenbart. Revisorerna
hafva ock varit eniga om att det är olämpligt att för remonters
uppfödande och vård hafva en anordning, som ställer staten i
beroende af en enskild persons villighet att uppfylla sina åtagna
förbindelser och hvilken anordning visat så beklagliga resultat. Det
synes, framhålla revisorerna vidare, kunna med skäl ifrågasättas,
huruvida statens dyrbara hästmateriel bör på sådant sätt äfventyras.
Enklast vore enligt deras mening, att staten icke vidare skickade
remonter till Ottenby. Då reservanternas förslag går i den rigtningen,
skall jag helst sluta mig till deras reservation.

Herr Månsson: Jag tror, att den här saken tillvunnit sig

en sa allmän uppmärksamhet i vårt land och ett så allmänt klander,
att det icke är besynnerligt, att sådana uttalanden blifvit gjorda,
som här fälts, och jag tror också för min enskilda del, att den
här ifrågavarande saken tål allt det klander, den får, ty den är
verkligen, så vidt man kunnat se af tillgängliga handlingar, skött
på ett sadant sätt, att man måste i högsta grad beklaga, det något
sådant kunnat ske i vårt land. Frågan är nu emellertid den, hvad
som. här bör göras åt saken, och då är det, så vidt jag kunnat se,
egentligen i två hufvudsakliga delar, som utskottets och reservanternas
förslag skilja sig åt. Det ena är, att reservanterna vilja bestämdt
säga ifrån, att den tredje person, som skulle komma in i
den nya uppköpskomitén, skulle vara en af landstingen eller hushållningssällskapen
utsedd ledamot. Hvad nu denna sak beträffar,
så talades det ganska mycket derom inom utskottet, och man höll
ganska allvarligt på den saken, och då gjorde första kammarledamöterna
i utskottet det medgifvande — ty de voro icke obenägna
för att verkligen gå ganska långt, de ville, i den mån det kunde ske,
göra ett allvarligt uttalande i saken — det medgifvande, att det
skulle skrifvas så, som det nu står i motiveringen, eller att »den
person, som jemte ordföranden och veterinären skulle komma att
utses till ledamot i kommissionen, synes utskottet böra tillsättas
saväl med hänsyn till bevakande af kronans bästa vid remonteringen
som äfven på det att inom kommissionen särskild uppmärksamhet
ma vid hästinköpen fästas derå, att de enskilda hästuppfödarne
må varda, så vidt med statens intresse förenligt är, tillgodo -

Måndagen den 27 April.

33 N:o 36.

sedda.» Detta blef då den samtnanjemkning, som skedde. Första Amen sättet för
Kammaren gaf, som sagdt, med sig, att detta skulle få skrifvas in uPPkoP rf re~
i motiveringen, och da, rnine herrar, tror jag icke det vara möjligt m''ns
att i detta fall komma längre med Första Kammaren. samt anord Vidare

är det i ett annat afseende, som reservanternas och ut- ningarna vid
skottets förslag skilja sig åt, och det är, att reservanterna bestämdt °tunby ”-påyrka, att Ottenby remontdepot skall indragas. Nu är det dock så, m°^t
att jag icke tror det är möjligt att vinna Första Kammaren för (Forts)
en sådan mening. Om vi nu emellertid besluta i enlighet med reservationen,
och Första Kammaren tager det andra, eller utskottets
förslag, då är ju frågan, så vidt jag kan se, förfallen, hela skrifvelseförslaget
förfaller då. Det kan ju icke vara meningen, att vi vilja
styra så till, utan vi vilja ju ha ett resultat i frågan. Det vore väl
i högsta grad egendomligt, om icke ett sådant skulle ernås genom
den skrifvelse, utskottet föreslagit skola aflåtas till Kong]. Maj:t,
och genom den motivering, som härför åberopas — ty det är dock
sällan man får se sådana uttalanden, som skulle förekomma i den
skrifvelse, hvarom begge kamrarne skulle ena sig, derest vi bifölle
utskottets förslag. Äfven Första Kammaren skulle ju då hafva godkänt
dessa uttalanden, och lägger man härtill dem, som i öfrigt
inom denna kammare blifvit gjorda i denna sak, så kan man icke
tvifla på, att ju icke Kongl. Maj:ts regering skall vidtaga alla åtgärder,
som äro erforderliga för att ernå rättelse. Det kan åtminstone
vara skäl att försöka sig på detta sätt, och det är derför samt
för att komma till ett resultat, som jag ber att få hemställa, huruvida
det icke vore klokast att antaga utskottets förslag, sådant som
det här föreligger. Af dessa skäl ber jag, herr vice talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Folke Andersson: Herr talman, mine herrar! Man

kan icke nog beklaga, att förhållandena äro som de äro der ute
vid Ottenby. Ryktet om dessa förhållanden har spridt sig öfver
hela landet och väckt eu, jag kan säga, berättigad harm hos alla,
som hafva läst och sett, huru förhållandena varit. Jag tror, att det
icke är först nu, som förhållandena vid Ottenby ha varit mindre
goda, utan det har nog redan förut varit så, att det icke varit så
särdeles bra stäldt med liästarnes uppfödning derstädes. År 1880,
då jag var statsrevisor, gjorde äfven de då församlade statsrevisorerna
ett besök vid Ottenby. Om det är någon af herrarne här, som då
var med, så minnes han nog, att de ungston och föl, som uppföddes
der, sköttes mindre väl och sågo mycket dåliga ut, och att de föddes
just på det sätt, som blifvit sagdt här i afton; de ntfodrades nemligen
på sådant sätt, att fodret lades på golfvet, och då kreaturen
skulle äta deraf, så trampade de ner mera, än de åto upp, och det
kan ju icke vara bra. Och uti denna 1886 års statsrevision reserverade
jag mig derför, tillika med en annan af statsrevisorerna, i
den rigtning, att Ottenby remontdepot skulle indragas då, men detta

Andra Kammarens Vrot. 1896, N:o 36. 3

N:o 36. 34

[Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för bär ju ännu icke blifvit verkstäldt, ehuru det väl aldrig varit så
“monter för ar- dåligt stäldt med densamma, som det nu lär vara. Att så är, kan
méns behof jaS väJ icke sjelf intyga, då jag icke nu varit der, men man måste
samt anord- väl tro hvad tidningarna ha berättat och statsrevisorerna sjelfva
ningarna vid härom upplyst. Men det har nu blifvit upplyst här, att missför°montde
oT hållandena ännu fortfara, trots alla anmärkningar, som under en
m°m. m.° sa ianS Hd blifvit gjorda. Det låter otroligt, att något sådant kan
(Forts.) eSa rum Hvar

och en kan väl ej annat än önska, att det snart måtte
blifva eu ändring i detta förfärliga djurplågeri. Hvad beträffar remonteringar,
så anser jag, att reservanternas förslag innehåller något,
som tilltalar mig, nemligen att reinonteringskommissionen skall bestå
af en militär, en veterinär och en civil person. Då värnpligtslagen
antogs, vilie vi ju, att vid mönstringen af våra beväringar en civil
person skulle vara närvarande jemte de militära för att kunna i
någon mån tillgodose de civiles rätt. Vid uppköpen af remonter
tycker jag, att samma förhållande bör ega rum, att en civil person
bör finnas med i nämnden. Detta tror jag skulle innebära en trygghet
åtminstone för hästuppfödarne, och klagomålen skulle säkerligen
blifva betydligt mindre.

Yi veta, att i och för utarrenderingen af våra kronodomäner
väljer hvarje landsting en person, som skall deltaga vid utarrenderingen
för att se till, att det blir ordentligt. Jag tycker, att man kunde
gå till väga på samma sätt äfven i detta fäll och låta hvarje landsting
utse en person, som deltoge i hästuppköpen, då remonteringskommissionen
komme till länet. Då jag har en sådan åsigt, kan
jag ej annat äu biträda reservanternas förslag. Emellertid skulle
jag helst hafva velat, att ordet hushållningssällskapen i reservanternas
förslag hade strukits; men det torde kanske gå an att, i fall kammaren
antager reservanternas förslag och om en sammanjemkning
kommer till stånd, då utesluta hushållningssällskapen och i stället
endast föreslå, att landstinget får utse en person, som skall deltaga
i hästuppköpen inom länet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
. förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Jag har ej sett vare sig Ottenby
eller remonterna, men efter hvad jag läst i revisorernas berättelse,
måtte det vara en ynkelig tillställning med allt detta. Jag tror
för min del, att de anmärkningar, som framkommit, äro väl grundade,
och att det onda måste ryckas upp fullständigt med rötterna.

I afseende på utskottets förslag anser jag, att försvaret för
detsamma ligger just deri, att Första Kammaren aldrig skall vara
med om något annat eller gå ifrån sitt en gång fattade beslut.
Men om frågan till följd deraf skulle falla — derest vi nu antaga
reservanternas förslag —, så faller hon framåt, ty säkert är, att

Måndagen den 27 April.

35 Nso 36.

dessa missförhållanden icke länge kunna få fortfara, utan på ett Ang. sättet för
eller annat sätt måste en förändring ske. uppköp af re t,

, i „ ■ -i n r i- monter för ar neservanternas

förslag, att eu civil medlem åt remonterings- m-nH iehoj
nämnden skall tillsättas åt länets landsting eller hushållningssällskap, samt anordanser
jag vara synnerligen fördelaktigt. Det finnes, mine herrar, ningama vid
personer, som hafva eu medfödd blick och fallenhet för hästväsendet 0ttenby reoch
som i detta hänseende äro så framstående, att de öfverträffa ™°!f
djurläkarne. Ty dessa hafva endast, om de icke ega denna med- (Forts)
födda fallenhet, sina två ögon att rätta sig efter. Jag har sjelf
varit åsyna vittne till, att en djurläkare förklarat en häst vara fri
från alla fel; men då var det eu person med dylik medfödd blick,
som sade till djurläkaren: »jag skall visa herrn två__fel på hästen.»

Och det befans äfven, att hästen hade dessa fel. Äfven ett annat
exempel kan jag anföra. En hästhandlare, som visserligen sjelf var
särdeles kunnig i hästväsendet, anlitade en gång en djurläkares biträde
vid inköp af en häst. Sedan kom djurläkaren och ville sjelf
köpa samma häst för ett pris, som med 100 kronor öfversteg hvad
som förut betalats för hästen, men då svarade den der hästhandlaren:

»Ni är ej värd att hafva hästen, ty ni begriper ej hvad den är
värd.»

Finge vi nu i hvarje län en sådan der person, som hade förstånd
om och kunde bedöma hästar, är jag säker på, att många
missförhållanden derigenom skulle undvikas. Denna af landstinget
valda person skulle då vara i tillfälle att underrätta folket i orterna
om, hvad sorts hästar man skulle lägga på och huru hästarne skulle
uppfödas, för att man skulle vara viss om att få sälja dem såsom
remonter.

Komme något sådant till stånd och hästuppfödarne visste, att
de hade utsigt att få sälja sina hästar, är jag säker om, att remonter
icke skulle komma att saknas. Hästuppfödarne skulle gerna hafva
hästarne qvar längre, om de visste, att de skulle få sälja dem och
få ordentligt betaldt för dem. Såsom förhållandena nu äro, anse
hästuppfödarne, att det är så godt att släppa hästarne, så fort de
kunna få 500 å 600 kronor för dem; de taga hvad de kunna få
för hästarne och anse detta för en behållen summa.

Den uppfattning jag har är, som sagdt, för öfrigt den, att
skulle frågan falla, fäller den framåt. Jag vill förorda reservanternas
förslag, till hvilket jag, herr vice talman, ber att få yrka bifall.

Herr Lasse Jönsson: Efter de långa tal och utredningar, som
hållits här, skall jag ej ingå på frågan i dess helhet. Det är
endast en sak, som ingen förut här påpekat, jag vill fästa uppmärksamheten
på, och hvilken det äfven inom utskottet var tal om,
nemligen att det är märkvärdigt, att depotchefen, som enligt
mångas mening och äfven enligt min har den största skulden i de
missförhållanden, som här egt rum, fortfarande sitter qvar på sin
post. Han innehar dock platsen endast på förordnande, så att man

N:o 36. 36

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för kunde val åtminstone sett sig om efter en annan person till depotuppkop
af re- chef, Som bättre kunde sköta dessa förhållanden. I synnerhet nu,
m°méns behof'' sedan yi sett, att eländet fortfar, borde han afskedas och icke tillgång
anord- låtas att sitta qvar på sin plats och åtnjuta aflöning och öfriga
ningarna vid förmåner.

Ottenby re- För öfrigt galler striden nu, om reservanternas förslag eller

m°l 6f° utskottets skall vara det bästa. De, som försvara utskottets förslag,

(Forts.) hafva till och med sagt, att reservanternas förslag vore af den

beskaffenhet, att icke ens proposition derpå skulle kunna grundlagsenlig!
framställas. Jag för min del tror, att detta påstående är alldeles
förhastadt. Det är ju klart, att det är fråga om ett skrifvelseförslag
i det ena fallet lika väl som i det andra. Revisorerna hafva
nu ej väckt förslag om någon skrifvelse, och följaktligen skulle, om
vårt förslag på grund deraf ej vore grundlagsenlig^ samma anmärkning
kunna rigtas emot utskottets förslag, ty utskottet har med
anledning af revisorernas anmärkningar föreslagit eu skrifvelse, och
det är alldeles detsamma, som reservanterna gjort. För öfrigt har ju
ärendet redan passerat Första Kammaren, utan att talmannen deremot
gjort någon anmärkning, och jag hoppas derför, att vårt
förslag lika väl som utskottets skall kunna komma under omröstning
äfven i Andra Kammaren.

Vidare har den anmärkningen blifvit gjord, att det är olämpligt,
att landstingen i hela landet skola välja eu civil ledamot i remonteringskommissionen,
då det finnes län, i hvilka icke några uppköp
ske. Kostnaden och besväret blifva dock så ringa, och skulle äfven
i de län, der inga uppköp ske, landstinget antingen uraktlåta att
välja en sådan person, eller valde det en, som ingenting hade
att göra, så vore dermed ingen skada skedd. Faktiskt är, att, när
dessa uppköp måste ske på olika platser inom landet, man får göra
hvad göras kan för att åter väcka förtroende till denna remonteringskommission
eller remonteringsnämnd, eller hvad man vill kalla den,
hvilken nu totalt förlorat allmänhetens förtroende. Säkert är —
jag känner mycket väl till den saken — att hästuppfödare, som
förut med den största omsorg uppfödde remonter, förklarat, att de
aldrig vidare lägga sig på den industrien, utan de inköpa så kallade
kallblodiga hingstar, de bilda kallblodiga hingst- och stoföreningar och
lägga sig på den sortens hästafvel i stället för remontuppfödning,
derför att de blifva så illa behandlade af dessa remonteringsnämnder.
År det nu så, att man med allvar vill åstadkomma eu förändring
härutinnan, måste man taga in i remonteringsnämnden en person,
som allmänheten har förtroende för, och derigenom väcka till lif
det förtroende emellan köpare och säljare, som nödvändigt måste
finnas vid dessa tillfällen, och som skall hafva stora fördelar med
sig både för staten och för den enskilde.

Detta är hufvudmotivet för reservanternas förslag. Är det nu
så, att man vill hafva bort den klausul, som handlar om hushållningssällskapen,
så har jag ingenting deremot; men den civile

Måndagen den 27 April.

37 .Nso 36.

ledamoten i kommissionen håller jag på det allvarligaste på, och jag Ang. sattet för
tror, att i bestämmelsen derom ligger en trygghet för allmänheten /ör ar och

en trygghet för det allmänna, som skall väcka förtroende och m^ns behof
medföra nyttiga och stora fördelar. samt anord Jag

tror också, att en sammanjemkning möjligen skall kunna ningama vid
komma till stånd, om reservanternas förslag antages; men om så ej
sker, hafva ändock dessa uttalanden nu blifvit gjorda i Andra Kam- m m m
maren, och de skola komma till vederbörandes kännedom, hvarför (ports.)
de i alla händelser skola hafva sitt goda med sig.

Det ligger mera allvar och kraft i reservanternas förslag än i
utskottets, hvilket i det hela taget är nästan intetsägande i jemförelse
med hvad vi hafva sagt, och jag skall derför, herr vice talman,
be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wavrinshj instämde häruti.

Herr Ollas A. Ericsson yttrade: Ja, här ha nu missförhållandena
vid Ottenby en så lång stund debatterats, så att man torde
knappast hafva något mera att andraga om denna bedröfliga sak.

Men då jag hade den äran att vara en af statsrevisorernas delegerade,
som besökte Ottenby i höstas, vill jag också säga några ord i frågan.

Jag hade då för min del ej kunnat ana, att någon menniska
kunde hafva samvete till att misshushålla med djuren så, som man
gjort vid remontdepoten vid Ottenby. Här har det talats om åtskilliga
af dessa kreatur, som man sett här och hvar vid olika regementen;
men tillståpdet var ännu värre nere i Ottenby bland de
hästar, som funnos qvar på stället. Dessa voro af en yngre årsklass,
som kommit dit ned på våren, och följaktligen voro dessa hästar
mera beroende af klimatet, hvarför de också lidit större skada. Men
missförhållandena syntes icke allenast på de arma djuren, utan man
såg dem äfven, när man kom ut på betesmarkerna. Dessa voro i
allmänhet icke skogbeväxta. På ett ställe fans dock en liten björkdunge,
och när man kom fram till den, så fann man till sin fasa,
att de stackars djuren hade angripit björkdungen, och att de arma
kräken hade gnagt på dessa björkar, som funnos i en liten flock,
så att de rent af hade ätit omkull en af dem, och det oaktadt träden
voro så grafva, att de höllo minst 4 å 5 decimaltum i diameter.

Här har talats om, att man skulle vidtaga en undersökning.

Ja, jag skulle vilja förorda, att denna undersökning sträckes så långt,
att äfven vederbörande kronobetjening på platsen toges under förhör.

Om dylika förhållanden existerade på hvilken annan plats som helst,
så är jag öfvertygad om, att icke allenast kronobetjeningen, utan
rent af ortens befolkning skulle betrakta det som sin skyldighet att
inskrida.

Jag begärde ändock icke ordet med anledning af detta, utan
på grund af herr Hans Anderssons i Nöbbelöf yttrande, då han drog

X:o 86. 38

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för { tvifvelsmål, huruvida reservanternas förslag grundlagsenligt skulle
“monter för Z~-kunna komma under omröstning här i kammaren.
mens behof Jag kan ju icke göra anspråk på eller gifva mig ut för att vara
samt anord- grundlagstolkare, men nog förefaller det mig, som om reservanterna
mngarna vid käft lika störa skal för sin framställning som utskottet för sin.
ntontdepot e.. . Statsrevisorerna hafva ju sagt på 127:e sidan af sin berättelse
m. m. • döljande: »Måhända borde staten ej vidare begagna sig af det med
(Forts.) arrendatorn af Ottenby afslutade kontraktet om uppställande af remonter
derstädes, utan antingen uppköpa äldre hästar, hvilka redan
nått den utveckling, att deras dressyr omedelbart kan börjas, eller
ock, i händelse det anses fördelaktigare att fortfarande uppköpa kastanie
vid omkring tre års ålder, låta dem försändas direkt till vederbörande
truppförband.» Således hafva revisorerna uttryckligen
ifragasatt, om det icke vore skäl att indraga denna remontdepot,
och da tror jag, att Riksdagen med anledning af detta revisorernas
uttalande har grundlagsenlig rätt att bifalla reservationen, till hvilken
jag yrkar bifall.

För öfrigt instämmer jag uti herr Kihlbergs yttrande.

Herr Petersson i Runtorp: Herr vice talman! Då jag antecknat
mig såsom deltagande i den vid föreliggande utskottsbetänkande
fogade reservation, skall jag anhålla att få yttra några ord,
men det blir icke något yttrande om huru det förhåller sig med dessa
Ottenbyremonter, ty ehuru jag bor icke så långtifrån Ottenby, har jag
icke varit i tillfälle att besöka Ottenby, sedan der blef remontdepot.

Men deremot kan jag bestämdt konstatera hvad min granne till
höger i detta hänseende nyss yttrade, och ryktet om remonternas
dåliga behandling är ju så allmänt gängse, att jag är fullkomligt
öfvertygad om att derstädes råder ett beklagligt förhållande, och att
rättelse i detta afseende är af behofvet påkallad. Hufvudsakligaste
skälet, hvarför jag biträdt reservationen, är, att man så klandrat
uppköpandet af hästar, och för att vinna rättelse i detta hänseende
har jag icke kunnat vara med om utskottets förslag, utan anslutit
mig till reservanternas förslag.

Herr Hans Andersson yttrade, att han vore af den åsigten, att,
om man skulle ga till väga på det sätt, som föreslås i reservationen,
förhållandet icke skulle blifva bättre än nu. Det kan han nog säga,
som är representant från en provins, hvilken får sälja ungefär 70
procent af alla hästar. Han har nog skäl att säga så, men det bör
väl icke vara något skäl för andra att säga detsamma.

Jag^tror, i likhet med hvad min granne nämnde, att om det
blefve nagra personer, som hade litet mera intresse för orten, så
skulle de framhålla hvad som är nyttigt, hvilket skulle gagna icke
endast statsverket, utan° äfven hästuppfödarne. Det är derför jag
ansett, att man borde gå något längre, än utskottet gjort, och derför
biträdde jag reservationen, till hvilken jag, utan att vidare upptaga
kammareus tid, yrkar bifall.

39 N:o 36.

Måndagen don 27 April.

Herr Eriksson i Bäck: Herr vice talman, raine herrar! Alla Ang. sättet för~
skäl synas tala för att remontdepoten vid Ottenby helt och hållet jiir or.

bör indragas, ty remonterna blifva ju sa dyra, till dess de skola rnéns behof
utlemnas till regementena; de kosta då öfver 1,000 kronor stycket, samt anordOm
de i dess ställe uppköptes vid 4 å 47, års ålder, då de genast ningarna vid
voro färdiga att börja användas till dressyr, tror jag helt säkert, m™Jepot
att de icke skulle betinga högre pris än 700 kronor stycket, hvar- m m
igenom statsverket skulle göra en besparing pa 300 kronor pa hvarje (Forts.)
remont, och då vore de ända icke utsvultna, såsom nu är förhållandet.
0 .

Det har framhållits såsom skäl för det sätt, hvarpå remontermgen
för närvarande sker, att den måste verkställas så, då en kommission
uppköper hästar, att denna kommission uteslutande vänder
sig till hästhandlare för att fylla behofvet af hästar. Man skulle
icke kunna få köpa fyraåriga hästar, påstås det, och erhålla dem i
tillräckligt antal af landtbrukarne. Detta är dock något, som jag
icke kan förstå. Jag kan icke inse, att hästarne blifva äldre af det
sätt, hvarpå de upphandlas. De blifva väl icke äldre annat än i
den man de tillväxa i ålder, och detta göra de väl, om de befinna
sig vare sig hos landtbrukarne eller vid Ottenby.

° Att förhållandet vid Ottenby har kunnat blifva sådant som det
varit, synes mig * obestridligen vara depotchefens uteslutande fel.

Enligt min tanke är denne, enligt den för honom utfärdade instruktion0
och jemlikt kontraktet med arrendatorn vid Ottenby, utrustad
med nästan fullkomligt envälde öfver depoten, och vid sådant förhållande
synes det mig vara uteslutande hans fel, att det blifvit såsom
det nu varit.

Vi hafva förut hört talas om huru det tillgår vid utfodring och
vattning af dessa remonter, och då förhållandena äro sådana, är det
icke alls förvånande, att resultatet blifvit sadant det är. Men det
är äfven eu annan sak, som jag anser mig höra beröra.

Da denna remonteringskommission uppköper hästar, är det ett
bestämdt och oeftergifligt vilkor, att hästarne skola vara försedda
med långa oklippta svansar, men då de konnnit till Ottenby, lära
svansarne hafva afklippts. Anledningen dertill känner jag icke. Vi
landtbrukare pläga deremot låta hästarnes svansar vara qval och
växa så långa som de kunna, på det att hästarne, när de komma
ut på bete, °skola hafva dem att vifta bort insekter med, men vid
Ottenby synes deremot vara meningen, att de icke skola vara i tillfälle
att hålla insekter ifrån sig, hvilket i sin man kan bidraga till
att göra dem ännu mera utmagrade.

Mot en depotchef, som, enligt hvad handlingarna i frågan utvisa,
sökt vänja hästarne att dricka saltvatten och äta det foder,
som’ de på grund af utfodringssätt och trångt utrymme sjelfva nedtrampat
och orenat, förmodar jag, att det finnes något sätt att fa
honom från den plats, han bekläder. Jag hemställer till herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet, om han icke kan

N:o 30. 40

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för
uppköp af remonter
för arméns
behof
samt anordningarna
vid
Ottenby remontdepot

m. m.
(Forts.)

utfinna något sätt att föreslå Kongl. Maj:t att förflytta chefen för
Ottenby remontdepot till någon annan plats.

Herr Persson i Stallerhult: Herr vice talman! Den afdelnino åt

utskottet, som först hade att behandla denna fråga, har e<mat
densamma en ganska långvarig och grundlig behandling,’ innan°den
atiemnade sitt förslag till utskottet. Inom afdelningen blefvo alla
ense om det förslag, som blef utskottets, och vi hade äfven hoppats,
att alla utskottets ledamöter skulle vara tillfredsstälda dermed men
detta lyckades icke, utan reservanter hafva anmält sig mot utskottets
hemställan, och så har nu den ene efter den andre uppträdt till
försvar för reservationen.

Jag för min del anser likväl, att kammaren borde bifalla utskottets
förslag, ty om detta förslag antages, har allt hvad som
möjligen kan göras från Riksdagens sida blifvit gjordt till frågans
lösning. Skilnaden är visserligen icke så stor mellan utskottets^och
reservanternas förslag, men i alla fall så stor, att den kan föranleda
till att fragan faller, hvilket äfven reservanterna troligen skulle beklaga,
om så skedde.

I afseende å den kommission, som är föreslagen att verkställa
uppköp af hästar, är skilnaden endast den, att enligt utskottets förslag
Kongl. Maj:t skulle välja två personer, hvaremot reservanterna
föreslagit, att landsting eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott
skulle va ja eu ledamot. Men jag hemställer till herran^, huruvida
man skall fa större förtroende till kommissionen, derest landsting
väljer, än om Kongl. Maj:t väljer. Jag tror knappast det. — Enligt
i ii ,la,t.skottet gjorda uttalandet angående den civila personen, som
skall väljas, tror jag, att Kongl. Maj:t kommer att tillse, att såväl
statens som hästhandlarnes intressen blifva, så vidt möjligt är tillgodosedda.
Jag tror, att, om utskottets förslag i denna del vinner
kammarens bifall, det blir ett jemnare pris vid inköpet af remonter
ty det ar val icke fördelaktigt, om ordföranden och veterinären vid
uppköpen få en obekant person på ett ställe och så äfven på ett
andra ställe och, då de komma på ett tredje ställe, en annan person
maste biträda. Dessutom äro väl de kostnader, som uppstå, för att
alla dessa tre personer skola resa långa vägar, icke så stora, att
man derför bör antaga reservationen.

„ ^om1n!e1''. ™an se(^aQ HA frågan, huruvida remontdepoten vid

Ottenby bor indragas eller remonternas antal der successivt minskas
sa ar icke skilnaden i detta afseende mellan de båda förslagen så
stor, att man derför bör äfventyra, att förslaget faller.

Hvad som tyckes förmå kammaren att vilja gå med på reservanternas
förslag, är val denna känslofråga, som söker göra si<r
gällande. Men kunna herrarne verkligen garantera för att, om depoten
vore uppsatt i en annan del af landet, icke der skulle existera
Sam"la,förhållanden, kanske icke så svåra, men dock ett eller annat
missförhållande, och skulle man då med ens helt och hållet fördöma

41 Nso 36.

Måndagen den 27 April.

platsen såsom varande olämplig? Jag tror, att man bör betänka Ang. sättet för
sig noga, innan man dömer ut platsen såsom icke lämplig. Om Monter för ar
remonternas antal i enlighet med utskottets åsigt skulle komma att méns behojminskas
och de påpekade missförhållandena rättas, så är väl att samt anordantaga,
att hästarne komma att vårdas lika bra der som på andra ningarna md
ställen, och att i en handvändning köpa fyraåringar och på samma
gång skicka dem till regementena, det lärer väl icke låta sig göra, m m
men det är möjligt, att Kongl. Maj:t tvingas dertill, så vida reser- (Forts.)
vanternas förslag antages.

Utom den nu omnämnda remontdepoten hafva vi en depot vid
Gustafslund, der det finnes ett ganska stort antal hästar, och skulle
nu hela Gustafslund slopas, om en eller annan häst der vanvårdades?

Jag tror icke, att det går an.

Man bör väl icke heller hålla på att platsen är olämplig, då
det finnes ett uttalande i motsatt rigtning af 1886 års statsrevisorer,
i det de förklarade, då de hade denna fråga om hand och det gälde
indragning af ett stuteri, att platsen Ottenby var den yppersta, som
kunde finnas. Kan det vara möjligt, att platsen nu så försämrats?

Det kan jag icke tro.

Jag hoppas, att kammaren gör klart för sig hvad frågan egentligen
gäller, och att man icke fattar beslut efter de upprörande historierna
om hästarnes underhåll, utan tänker på att, för den händelse
Kongl. Maj:t finner platsen icke lämplig, Kongl. Maj:t kommer
att indraga depoten derstädes. För min del anser jag icke tillräckliga
skäl föreligga för antagande af reservanternas förslag i denna
del, utan att kammaren bör bifalla utskottets hemställan.

Här har af många med ofantlig styrka framhållits, att en rättslig
undersökning borde verkställas i anledning deraf, att dessa djur
misshandlats.

Men om herrarne erinra sig hvad utskottet intagit i sitt betänkande,
så finna herrarne ju der ordagrant, att arméförvaltningen
hemstälde »hos Kongl. Maj:t, huruvida icke Kongl. Maj:t skulle pröfva
skäligt förordna, att genom undersökning vid laga domstol måste
utrönas, hvilka anledningarna varit till det mindre tillfresställande
tillståndet hos de remonter, som under nästlidet års höst utlemnats
från Ottenby, samt hvilken eller hvilka personer, som genom sina
åtgöranden kunde hafva gifvit anledning dertill». Och Kongl. Maj:t
har nu förordnat en sådan undersökning. Resultatet af denna undersökning
är väl icke kändt, men frågan får nog icke förfalla. Jag
kan icke se annat, än att det är gjordt, som göras kan, och med den
skyndsamhet, som man möjligen väntat.

Jag vill icke förneka, att der funnits sådana missförhållanden,
som påpekats. Men jag hoppas, att kammaren skall vara belåten
med ett så skarpt uttalande, som utskottet gjort, och bifalla hvad
utskottet föreslagit, på det rättelse må så snart som möjligt ske.

Jag vill med detta hafva sagt, att jag icke finner klokt att afslå

N:o 38. 42 Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för utskottets hemställan, utan anser, att kammaren må bifalla utskotuppkop
af re- förslag, hvartill jag yrkar bifall.

monter for ar- J J

mens behof

samt anord- Herr Danielson: Det var med anledning åt herr Perssons i

ningama vid Ställhult yttrande, som jag begärde ordet. Han framhöll, att man
Ottenby re- jc]-e sla,He antaga reservanternas förslag för att icke äfventyra, att
m°m. m.° frågan skulle falla. Jag vill fråga den ärade talaren, om det är
(Forts.) något äfventyr med detta. Om Andra Kammaren besluter i enlighet
med hvad vi föreslagit, så är dess ställning till frågan klar.
Vidhåller Första Kammaren sin uppfattning, så är dess ställning
också klar. Och vill icke Kongl. Maj:t taga hänsyn till båda kamrarnes
beslut, så hjelper det icke, om vi göra kompromisser, ty då
bryr Kongl. Maj:t sig icke heller om det. Derför, mine herrar,
hållen fast vid en sak, som är något, och kommen icke med något,
som icke är något!

Jag tillbakavisar herr Perssons i Stallerhult uppfattning, att
från deras sida, hvilka försvara reservationen, framhållits, hurusom
vi borde »kasta oss öfver reservanternas förslag». Det gäller icke
att endast kasta oss öfver reservanternas förslag, utan det gäller
att kasta oss öfver hvad som är rätt i denna sak och hvad som kan
hjelpa saken. Ty om Kongl. Maj:t icke vill taga hänsyn till hvad
vi besluta, så hjelper det icke, om vi kompromissa och komma med
en skrifvelse. Jag hoppas, att denna kammare hjelper detta ärende
från roten.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr vice talman, mine herrar! Då såväl statsutskottets
som reservanternas förslag går ut på en skrifvelse till Kong], Maj:t,
anser jag icke lämpligt att nu gå in i en sak, som ju längre fram
blir föremål för Kongl. Maj:ts pröfning. Jag vill endast med afseende
på förslaget att ersätta chefen för remonteringsväsendet med
en remonteringskommission, bestående af flere ledamöter, i likhet
med hvad förr egt rum, anmärka, att anledningen, hvarför man
öfvergaf denna remonteringskommission, var uteslutande ekonomiska
hänsyn. Förhållandena ställa sig nemligen på det sätt, att, såsom
en officiel handling här ådagalägger, remonteringspersonalens resekostnader
för hvarje häst uppgingo år 1891 till 40 kronor, men ha
för 1895 gått ned till 11 kronor 36 öre. Och då de hästar, som
anskaffas på nu brukligt sätt genom chefen för remonteringsväsendet,
äro goda och billiga, och man icke tänkt sig, att det skulle behöfvas,
att remonteringspersonalen skulle verka såsom premieringsnämnd, så
är detta anledningen, hvarför man funnit de på senaste åren tillämpade
anordningarna på remonterna ändamålsenliga. Men å andra
sidan måste jag fullkomligt instämma i hvad som yttrats om de
olägenheter, som äro förenade med detta system hufvudsakligen i
moraliskt hänseende. Men jag vill, som sagdt, nu icke närmare ingå
på den frågan.

Måndagen den 27 April.

48 N:o 86.

Deremot anser jag mig pligtig att för kammaren göra reda för Ang. sättet för
de skäl, som förmådde mig att tillstyrka Kongl. Maj:t att antaga ^

förslaget att utse Ottenby till remontdepot, eller kanske jag skall m°^ns behof

säga de förhoppningar, jag hyste, då jag tillstyrkte Kongl. Maj:t samt anordna
välja Ottenby till remontdepot. ningama vid

Det torde vara alla bekant, mine herrar, att det finnes tre olika
sätt, hvarpå staten kan anskaffa remonter för armén. Ett sätt är m™ ^ °
att inköpa 41/,- å 5-åriga hästar till omedelbar dressyr och skicka (ports.)
dem till regementena. Ett annat sätt är att inköpa 3- och 31/2—
åriga hästar, som likaledes skickas till regementena och der få stå
1 och l1/, år för att, när de få den rätta åldern, vederbörligen
dresseras. Och slutligen finnes det ett tredje sätt, nemligen att inköpa
3- till 37,-åriga hästar, som ställas i depot och der få stå

den tid, som erfordras, tills de kunna dresseras, och sedan skickas

till regementena, då dressyren tager vid. Alla dessa tillvägagångssätt
äro försökta såväl i vårt land som i utlandet, men allestädes
har man stannat vid det tredje tillvägagångssättet såsom det, hvarigenom
man får både de billigaste och de bästa hästarne. Äfven i
sådana länder, der hästafvel nått sin högsta fulländning, såsom i
Tyskland och Österrike-Ungarn, har man funnit, att detta tredje
sätt med depot är det allra bästa. Det först omförmälda tillvägagåendet
kan, efter hvad en dyrköpt erfarenhet utvisat i utlandet,
endast användas i mindre omfattning och inom synnerligen hästrika
trakter. Ske inköpen i större skala, blifva de oerhördt dyra och
kräfva dessutom nödvändigtvis import af hästar. Det är nemligen
så, att hästuppfödare, till hvilkas flertal måste räknas de mindre
jordbrukarne, så snart som möjligt vilja få ersättning för hvad de
lagt ned på hästarne, och sälja derför i allmänhet sina unghästar
vid 3 till 3V2 års ålder. De komma då i förbrukarnes eller hästhandlarnes
händer, hvilka sistnämnde i sin ordning sälja ett betydligt
antal hästar till utlandet. I vårt land gå årligen hästar ut till
främmande länder till ett värde af mellan 800,000 och 1,000,000
kr. Deremot är det antal personer, nemligen de större egendomsegarne,
som uppföda hästar till 472 å 5 år, endast ett fåtal i vårt
land. Skulle nu staten köpa uteslutande 47,- och 5-åriga hästar,
så måste den följaktligen vända sig till hästhandlarne och då betala
först och främst det pris, för hvithet dessa inköpt sina hästar, vidare
kostnaderna för hästarne under den tid, som de haft dem, och slutligen
den vinst, som hästhandlarne betinga sig. Som ändock ej hela
antalet lämpliga hästar af den åldern skulle kunna uppbringas inom
landet, så tillkomma för en del hästar tull och frakt från utlandet.

Äfven om det af erfarenheten förnekade förhållandet kunde antagas,
att inom landet ett tillräckligt antal 47,—5-års hästar stode staten
till buds, så bör här vid lag dock beaktas, att unghästarne under den
betydelsefulla utvecklingsperioden från 3 till 4 år endast undantagsvis
erhålla den rationella och härdande uppfödning med väl afpassad
rörelse i det fria och lämplig utfodring, hvilken gör dem fullt an -

N:o 36. 44

montdepot
m. m.
(Ports.)

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för vändbara för arméns behof. Numera torde det endast vara Italien

uppköp af re- och Spanien som använda detta sätt.
monter for ar- rf j j .

méns behof Hvad deremot det andra tulvagagangssättet vidkommer, sa lig samt

anord- ger det visserligen nära till hands, att man köper hästarne och omeningama
vid delbart för dem till regementena. Men först och främst måste finOttenby
re- nas tillräckligt utrymme i etablissementen; vidare en större personal,
än annars vore af nöden. Och så är alldeles oundgängligt, att ungliästarne
under gräsbetestiden komma ut och få röra sig i det
fria. De hästar blifva icke goda krigshästar, som stå på stall under
sin utvecklingstid, utan ju mera man kan hafva dem ute, desto mera
härdade blifva de sedermera. Men skall man gå till väga på detta
sätt, sa maste man utackordera hästarne till enskilda personer. Och
da är det tydligt, att öfvervakandet af huru hästarne skötas och
motioneras ställer sig svårare, än om man har dem i en större depot,
och i alla händelser varder detta system förenadt med stora
kostnader.

För flera regementen gemensam depot, hvarest de vid 3—37,
års ålder uppköpta remonterna under l1/, — 1 år uppställas, är derför
det tillvägagångssätt, som numera nästan öfver hela Europa
tillämpas. I Frankrike sökte man i det längsta att experimentera,
men äfven der har man tvungits att så småningom gå öfver till
detta sätt.

Genom den nya härordningen ökades behofvet af hästar högst
ansenligt. Antalet remonter, som efter dess genomförande årligen
behöfves för arméns värfvade beridna truppförband, är omkring 450
(för närvarande har behofvet nått siffran 3G0), och för så många
hästar fans icke plats hvarken å Gustafslund i Skåne eller å Strömsholm
i Yestmanland. Då blef problemet: Skulle man skaffa sig en
tredje depot eller skulle man upprätta en enda, der arméns alla hästar
kunde ställas upp? Det är gifvet, att denna fråga måste betraktas
äfven ur ekonomisk synpunkt, och det torde vara klart, att
förvaltningskostnaderna måste ställa sig mindre, om man har en enda
depot, än om man har flere. Då trodde mau sig hafva funnit en
lämplig plats i Ottenby. Ottenby har eller uppgafs hafva de bästa
förutsättningar för att kunna mottaga det nödvändiga hästantalet,
borst och främst har det ett mycket godt och jemnt klimat, som
medgifver, att hästarne kunna vara ute flera månader om året, och
som jag nämnde, är detta eu stor fördel för hästar, som skola blifva
militärhästar. Har jag hästar, som uppfödts uteslutande på stall och
sedan skola vara med om att gorå ett fälttåg, går det icke väl. Om
de deremot under sin uppväxttid fått gå ute, blifva de mycket mera
härdade. Det skall visa sig, att de hafva god anda, goda matsmältningsorgan
och starka ben, egenskaper nödvändiga för nutidens fälthäst.
Det uppgafs, att man undantagsvis på Oland, der Ottenby är
beläget, kunde hafva hästarne ute hela sex månader om året.

Vidare hade Ottenby eu annan fördel. Det uppgafs nemligen,
att betet skulle vara särdeles förträffligt. Man talade om den kalk -

Måndagen den 27 April.

45 N:o 86.

grund, som der förefinnes, och som gör, att betet blir ytterst nä- Ang. Mtet för
rande. Och man fick intyg om att der skulle kunna födas ända
till 600 hästar. Bland tillgängliga handlingar kan jag rörande detta mfns behof
förhållande hänvisa till en bilaga i Riksdagens revisorers berättelse, samt anorden
skrifvelse, undertecknad af herrar Nilsson, Forsberg, Falk och ningama vid

„ ,

Magnusson, så lydande:

»Att de till kongl. remontdepoten å Ottenby öfverlåtna beteshagarne,
som hafva sin utsträckning längs utmed Kalmar sund,
äfvensom södra Schäferiängen och södra delen af Ottenbylund, upptagande
en areal af öfver 1,200 tunnland, med undantag af den sistnämnda,
alla äro af den utmärktaste beskaffenhet, å hvilka under
gynsamma väderleksförhållanden 600 hästar godt kunna sommarfordras.
»

Kavalleriinspektören var också af denna mening. Chefen för
remonteringsväsendet uttalade visserligen sina tvifvelsmål om möjligheten
att uppföda ett så stort antal hästar på Ottenby, men nog
trodde man, att det skulle kunna födas åtminstone 450 hästar der.
Men det är sant, att om på Öland inträffar missväxt eller regn icke
faller, hvilket icke är så ovanligt, så kunna svårigheter uppstå. Och
den torka, som inträffade i fjol, var ovanligt svår, ja, förfärlig —
på 10 års tid hade sådan torka ej inträffat — och den gjorde, att
betena icke räckte till. Men man hade för dylikt fall bestämmelsen
om en tilläggsration att taga till, hvarigenom man hoppades kunna
förekomma hvarje fara. Som herrarne känna, har det sedermera
rådt ett missförstånd, huruvida man egde att använda denna eller
icke, och häri låg en af hufvudorsakerna, hvarför hästarne kommo
att fara illa.

Det var slutligen en tredje omständighet, som bidrog till att
man valde Ottenby, nemligen att de byggnader, som der förefunnos
— äfven efter eldsvådan — voro af den beskaffenhet, att man utan
nå"ra större kostnader kunde bereda plats för alla dessa hästar.
Hade man valt en annan plats till depot, så hade man måst nedlägga
stora kostnader på att anordna byggnader för inrymmandet af
hästarne.

Jag kommer nu tillbaka till den ekonomiska sidan af saken.
Staten ''skulle ju göra eu ekonomisk vinst genom att samla hästarne
på ett ställe. Om man inköper remonter från eu hästhandlare,
måste naturligtvis priset blifva högre, ty denne kan i allmänhet icke
uppföda mer än 10 å 12 hästar pa eu gång, och det är klart, att
det skall ställa sig vida billigare, då det gäller hundratals hästar, än
om man har endast ett mindre antal.

Jemföres vidare kostnaden för staten af remonternas underhåll
vid Ottenby med motsvarande kostnad vid de förra remontdepoterna,
Gustafslund och Strömsliolm, finner man, såsom också omförmäldes
i statsutskottets utlåtande, att underhållet för hvarje häst vid Ottenby
i medeltal betingat en kostnad åt 256 kronor per ar, deri iuberäknadt
utfodring, löner, hyror och diverse, men vid Gustafslund kostat

Ottenby remontdepot

in. m.
(Forts.)

N:o SO. 46 Måndagen den 27 April.

Ang sättet för 320 kronor och vid Strömsholm 315 kronor. Detta gör iu en skil''rrnnter
för ar- n„a<* Om^r*no 60 kronor per häst om året, hvilken dock är ett
méns behof sa betydande belopp, att man dervid ovilkorligen måste fästa afsamt
anord- Seende.

ningarna vid Jag nämnde, att det var fråga om 450 hästar. Af dessa skulle
montdepot sälldas till den första och andra arméfördelningen, det vill säga

m. m. tlU de arméfördelningar, som äro förlagda i Skåne, Småland och
(Forte.) Östergötland, under det att 165 hästar skulle sändas till öfriga delar
af landet. Redan deruti finna herrarne eu antydan om hvar denna
depot lämpligen bör vara belägen. Om man vidare tager hänsyn
till hvad under diskussionen omnämnts, eller att omkring 70 procent
af hästarne köpas i Skane, sa är det klart, att lämpligaste platsen
för denna depot, pa det att transportkostnaderna skulle blifva så
små som möjligt, vore i Östergötland, Yestergötland, Småland eller
möjligtvis i Skane. Att förlägga depoten i det sistnämnda landskapet
vore dock att ga något för långt åt söder i förhållande till
de platser, dit hästarne sedan skola sändas. Emellertid hade icke
domäustyrelsen i någon af dessa provinser en så stor domän, att
nian dei kunde ställa upp alla hästarne, hvilket deremot var förhållandet
med Ottenby. Det är visserligen sant, att Ottenby ligger
något ur vägen, men icke sa mycket, att man icke, med hänsyn
till de ställen, dit hästarne skola skickas och hvarifrån de skola
tagas, kan säga, att denna plats är temligen centralt belägen.

Man har sagt, att transporten från ön är förenad med svårigheter,
och sa är också fallet, da det fryser om vintern, ty att föra
hästarne öfver isen är ju omöjligt. Men denna olägenhet torde visa
sig i ganska hög grad förminskad, om man erinrar sig, att hästar
endast tvenne gånger under året skola föras dit eller derifrån, nemligen
på våren och hösten. Om vid ett regemente någon häst
skulle behöfva under tiden ersättas, sändes den nya hästen aldrig
direkt från remontdepoten. Den ingår genast i numret, men står
fortfarande qvar vid remontdepoten.

Detta är i korthet de skäl, som förmått mig att tillstyrka
Kongl. Maj:t att välja Ottenby till remontdepot.

Sedan dess ha, som bekant, mycket sorgliga förhållanden förekommit,
och vi ha i den vägen hört skildringar, den ena mera hårresande
än den andra, förutom hvad tidningarna haft att meddela.
Nu bär den frågan framkastats, hvarför man icke hastigare ordnat
dessa förhallanden, utan dragit ut dermed, så att man ännu icke kan
se till hvilket slut man en gång skall komma. Jag får lika lifligt
som någon här i kammaren beklaga, att man ännu icke hunnit
komma till slutet i denna fråga; och jag försäkrar herrarne, att om
detta kännes obehagligt för eu representant, så kännes det sannerligen
icke mindre obehagligt för den, som står på min plats. Men
de, som hafva att yttra sig, innan eu undersökning kan blifva afslutad,
ha verkligen eu talang att vara långsamma, som kan göra
eu alldeles förtviflad. Detta är också ett af de skål, som göra det

47 Nso 36.

Måndagen den 27 April.

nödvändigt att omorganisera arméförvaltningen. Ärendena måste Ang. sättet f°r
blifva snabbare behandlade, än hvad nu är förhållandet. Monter för ar Att

nu uttala sig om hvems skulden är, om den ligger hos mens behof
den ene eller den andre — så t. ex. har man begärt, att depot- samt anordchefen
genast skulle skickas af —, låter sig väl knappast gorå, då ningarna vid
ärendet är öfverlemnadt till justitiekansler^ för att en ordentlig
undersökning må komma till stånd. Det går då icke an för de ad- m m
ministrativa myndigheterna att under tiden gripa in. Jag beklagar, (Forts.)
som sagdt, att man ännu icke kommit till ett fullständigt slut, men
att man skall komma derhän, torde jag icke behöfva utlofva för
herrarne.

Emellertid har det talats om, att hästarne alltjemt skulle fara
illa, och att Ottenby som remontdepot vore alldeles förfeladt och
borde öfvergifvas. Jag tror dock, i likhet med herr Carl Persson,
att detta är en för hastig slutsats. I det hänseendet skall jag tilllåta
mig att läsa upp några officiella uppgifter om hästarnes nuvarande
beskafienhet. Det kanske blir något långtrådigt, men som
det här gäller en mycket vigtig sak, torde det vara nödvändigt
lemna en fullständig redogörelse, huru det nu i april 1896 förhåller
sig med de hästar, om hvilka man uttalat sig så skarpt, som skedde
i höstas.

Från Lifgardet till häst meddelar regementets sekundchef, prins
Carl: »Med anledning af departementets skrifvelse — — — får jag
härmed vördsamt meddela, att då de remonter, hvilka sistlidne höst
öfverlemnades till regementet från remontdepoten vid Ottenby, under
vintern varit friskare, än hvad unga hästar i allmänhet bruka vara,
hafva sagda remonter kunnat så utveckla sig, att ingen anmärkning
mot deras nuvarande tillstånd och beskaffenhet bör kunna göras.

Om dem torde man i jemförelse med föregående års remonter, som
uppnått samma ålder och varit under lika lång tid till regementet
öfverlemnade, kunna säga: att de visserligen ännu fortfarande ej äro
fullt så fylliga och breda, men i stället torrare och^ fastare, hvarför
de knappast kunna anses mindre utvecklade; att, då under vinterns
lopp ingå hals- eller bröstsjukdomar förekommit bland dem (men
deremot bland de andra under 1895 bekomna remontera), de visat
sig vara mera härdade och i besittning af större motståndskraft mot
sjukdomar; samt att de nått samma grad af dressyr, tack vare den omständigheten,
att deras inridning, till följd af det goda helsotillståndet
kunnat oafbrutet fortgå och på grund deraf att de hafva torra ben,
goda rörelser och god anda samt i öfrigt äro till ridhästar synnerligen
lämpliga. Stockholm den 16 april 1896. Carl, sekundchef.»

Från Kronprinsens husarer meddelas, »att nämnda remonter
med få undantag nu äro i godt hull och god kraft, hafva rena och
torra ben och i intet afseende synas vara mindre utvecklade än
händelsen är med remonter, som uppnått samma ålder och varit till
regementets skötsel och vård öfverlemnade under lika läng tid.
Helsingborg den 14 april 1896. G. von Plåten, regementschef.»

J?:o 36. 48

Måndagen den 27 April.

Ång. sattetför R idare beter det i utlåtande från Norrlands dragonregemente,
monter för or- mot h.vars remonter, som bekant, mycket skarpa anmärkningar framme»*
behof kommit: »Remonterna hafva nemligen betydligt repat sig sedan sist
samt anord- aflemnade rapport angående desamma, dock bära dels bårremmen, dels
nmgarna md den jemförelsevis mindre utvecklingsgraden ännu vittne om det tillmontdepot
s^nd’ hvari desamma i höstas befunno sig, hvilket dåliga skick i ej
m. m. ringa man härrörde af att dessa djur fingo uthärda 14 dagar längre

(Forts.) än de öfrige af remonterna på betet. — Trots detta skick ha hä starne

ej antydt några sjukdomsanlag, utan under hela vintern varit
friska och visat en jemnt fortgående kroppsutveckling, som dock
ännu ej — ehuru dressyren med dessa remonter ej är efter de öfriges
kan anses jembördig med vare sig öfrige för närvarande vid
remontskolau kommenderade 5- eller 4-åringarnes. — Såsom ett totalintryck
kan sägas, att de för närvarande äro i ganska god kraft
och att större delen troligen efter fylda 6 år i utveckling ej stå
nämnvärdt efter sina jemnårige, men för närvarande anser jag dock
sagda Ottenbyremonter mindre utvecklade, än händelsen vanligen är
med remonter, som uppnått samma ålder och varit till regementets
skötsel och vård lika lång tid öfverlemnade. Stockholm den 21 april
1896. Gust. Löwenhjelm, regementschef.» — Detta utlåtande var
således icke så fördelaktigt.

Från Första Svea artilleriregemente föreligger ett yttrande af
stallmästaren, kapten J. Rezelius, som i ärendet anför: »Anmodad
att afgifva mitt yttrande om det skick, i hvilket de den 1 oktober
1895 till regementet från Ottenby remontdepot anlända remonterna
för närvarande befinna sig, får jag härmed vördsamt anmäla: Af
8 stycken regementet tillkomna Ottenbyremonter befinna sig nu i
medio af april 1896, således efter öfver 6 månaders vistelse härstädes,
hvarunder egnats dem god omvårdnad och hvarunder deras arbete
varit noga afpassadt, alla vid godt hull. — Hvad kondition och
kraft beträffar, äro 2 stycken, de till typen ädlaste, i god, 3
stycken i ganska god och 3 stycken i mindre god kraft. — Inga
vidare sjukdomar ha förekommit. — Af de tre hästar, som ännu icke
kommit i kraft, blir en 6 år denna vår, och intet i denna hästs
byggnad antyder någon svaghet, De två öfriga, som nu fylla 5 år,
äro deremot icke sa väl utvecklade. Den ene är tunn och hoptryckt
i bakdelen, den andra saknar djup i bål och bröst. Om denna bristande
förmåga att komma i kraft och denna brist i utvecklingen
af deras kroppar kan vara förorsakad af vanvård under någon period
af uppväxttiden, eller om den är medfödd, är svårt att med säkerhet
afgöra; men nog ligger det nära till hands att söka orsaken i
vanvård och svält under perioden 3‘/2 år—4 7, år, hvilken period
just omfattar vistelsen vid Ottenby. Genom den tid, som att börja
med åtgick att så småningom bringa hästarne i ett för dressyr lämpligt
skick, och genom det fortfarande mindre tillfredsställande tillstånd,
hvari några ännu befinna sig, har dressyren måst gå långsamt
och är densamma derför ej så genomförd, som den vid denna

Måndagen den 27 April.

49 Ifjo 36.

tid borde vara. Samtidigt med de 8 Ottenbyremonterna anlände till Ang. sättet för
regementet 4 nyköpta remonter, deraf en 4-åring och tre 3-åringar. uPPk°P af reDen
förstnämnda, som vid ankomsten syntes klen och litet utvecklad,m°méns behof''
men väl skött och i godt hull, har under vintern och våren utveck- samt anordlat
sig högst betydligt och är för närvarande den starkaste af re- ningama vid
monterna. Två af 3-åringarne kunna fullt jemföras med åtskilliga Ottenby reaf
de ett år äldre Ottenbyremonterna; den tredje har varit flere mo^t
gånger sjuk och härigenom blifvit tillbakasatt. Stockholm den 15 (Forts)
april 1896. Johan Rezelius, kapten.» — Icke heller detta utlåtande
var således fördelaktigt.

Det från Första Göta artilleriregemente afgifna utlåtandet

lyder; »Med anledning af intendentdepartementets skrifvelse---

angående det närvarande tillståndet och beskaffenheten af de remonter,
som under nästlidne höst till regementet från remontdepoten vid
Ottenby öfverlemnades, får jag härmed vördsamt meddela, att ofvannämnda
regementet tillhöriga 30 stycken remonter för närvarande
på blott ett ringa fåtal när äro i godt krafttillstånd och lofva att
blifva goda hästar. Angående frågan, huruvida dessa remonter i allmänhet
kunna anses vara i något afseende mindre utvecklade, än
händelsen är med remonter, som uppuått samma ålder och varit till
regementets skötsel och vård lika lång tid öfverlemnade, får jag som
min åsigt vördsamt nämna, att jag i hvad hästarnes närvarande
krafttillstånd och utvecklingsgrad beträffar icke anser dessa remonter
mindre långt komna, än hvad fallet vanligen är vid denna tid af
året, men att de med afseende på dressyrgrad och utbildning för
närvarande, på grund af dressyrarbetets försenade början, äro i någon
mån tillbakasätta. Helsotillståndet under de gångna vintermånaderna
bland de från Ottenby komna remonterna har varit särdeles godt,
hvilket åter icke kau sägas är fallet med de remonter, som vid
samma tid till regementet från annat håll öfverlemnades. Göteborg
den 16 april 1896. J. R. Hamilton, regementschef.»

Vi komma så till Wendes artilleriregemente. Det var der,
som dessa dåliga hästar funnos, som framkallade en sådan uppmärksamhet,
att de till och med fotograferades, då frågan om Ottenbyremonterna
först kom på tal. Derifrån meddelas: »Med anledning deraf,
att departementet — — — infordrat uppgift angående det närvarande
tillståndet och beskaffenheten af de remonter, som under nästlidet
års höst öfverlemnades till regementet från remondepoteu vid
Ottenby, får jag äran anföra, att af de 23 remonter, som tilldelats
regementet från Ottenby, 18 numera tagit sig så, att de kunna
anses jemnstälda med vanliga remonter, men att 4, åt hvilka en
ännu ej alls kunnat ridas, fortfarande måste anses vara mindre utvecklade,
än händelsen vanligen är med remonter, som uppnått
samma ålder och varit till regementets skötsel och vård lika lång
tid öfverlemnade; den 23:e af ifrågavarande remonter iir, såsom förut
anmälts, död. Kristianstad den 15 april 1896. Fr. Leth, regementschef.
»

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 36.

4

N:o 36. 50

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för Från Norrlands artilleriregemente är följande utlåtande afgif ^nonterffrarYe^:

anledning af departementets---— gjorda infordrande

m°méns behof upplysning angående beskaffenheten af de till regementet under församt
anord- liden höst från remontdepoten vid Ottenby öfverlemnade remonter får
ningarna vid jag härmed vördsamt meddela, att fyra af ifrågavarande hästar befinna
°montde *01, SI” ’ £>oc* kondition och på samma utvecklingsgrad, som remonter i
m°m. m.° allmänhet af samma ålder, och hvilka varit till regementets skötsel
(Forts.) ock vård lika lång tid öfverlemnade. Den femte af dessa remonter
lider deremot, ehuru kraftigt utvecklad, för närvarande, sedan ett
par månader, af mag- och tarmkatarr, hvilket gjort, att den kommit
så efter i dressyr, att den ej i år kan approberas, och för hvilken
sjukdoms fullständiga häfvande fordras genomgående af gräsbeteskur.
Angående orsaken till nämnda sjukdom är det ej, i betraktande af
det långa tidsförloppet, sedan djuret lemnade Ottenby och tills sjukdomen
yppade sig, sannolikt, att den står i samband med utfodringen
under vistelsen vid Ottenby. Östersund den 15 april 1896. R. von
Essen, regementsbefälhafvare.»

I utlåtande från Andra Svea artilleriregemente yttras: »Med
anledning af departementets skrifvelse — — — får jag härmed
vördsamt meddela, att de remonter, hvilka nästlidna års höst till
regementet öfverlemnades från remontdepoten vid Ottenby, numera
samtliga befinna sig i ett synnerligen tillfredsställande skick och i
intet afseende kunna anses mindre utvecklade, än remonter vid samma
ålder och med samma tjenstetid vanligen äro. Stockholm den 16
april 1896. John Bratt, regementschef.»

Uti det från Andra Göta artilleriregemente inkomna utlåtandet
heter det: — — — »Med anledning häraf får jag vördsamt meddela,
att genom omsorgsfull skötsel och noggrant aktgifvande på
hvarje hästs särskilda förmåga att tillgodogöra sig foder och tåla
dressyr lyckades det temligen snart, efter hästarnes Utkomst, att
uppbringa deras hull och krafter, så att redan vid jultiden de flesta
af dem hade så hemtat sig, att spåren af deras mager- och slapphetstillstånd
voro utplånade. För att vinna detta infördes en särskild
foderordning, och i allmänhet ökades rationen rätt betydligt,
hvilket skedde med tillhjelp af det foder, som utan skada kunde
undandragas de äldre hästarne. Tidtals hafva dock några af dessa
remonter måst vårdas uti sjukstallet, der ytterligare omsorg kunde
egnas dem, men äfven dessa hafva fullständigt hemtat sig. Om
dessa remonters närvarande tillstånd och beskaffenhet torde derför ej
mer än en mening kunna göra sig gällande, nemligen att de för
närvarande befinna sig i mycket god kondition. Ett undantag gifves
visserligen härifrån, men den ifrågavarande remonten är att döma
af typen af kallblodig härkomst och eger af naturen en slapp och
för här afsedt arbete olämplig kroppsbyggnad. Beträffande frågan,
huruvida dessa hästar i allmänhet kunna anses vara i något afseende
mindre utvecklade, än händelsen vanligen är med remonter, som
uppnått samma ålder och varit till regementets skötsel och vård lika

Måndagen den 27 April. 51 N.O 86.

lånt* tid öfverlemnade, så torde det vara skäl framhålla, att deras Ang. sättet för
medelvigt utgör 468 kg., hvilket ej kan anses annat än tillfreds- f6r ar_

ställande, då man tager i betraktande, att de först i år fylla5 ar, mens behof
att de äro temligen jemnstora samt att de nästan samtliga äro af samt anordädel
härkomst och typ. I detta hänseende synes sålunda ej finnas ningarna vid
någonting att anmärka, och da remonterna i fråga om kraft och montJep0t
uthållighet ej lemna något öfrigt att önska, anser jag, att denna m m
fråga utan tvekan kan besvaras nekande. Göteborg den 18 april (Forts.)
1896. Albert Jacobsson, regementsbefälhafvare.»

Vidare föreligga utlåtanden från ingeniör- och trängbataljonerna,
men som det här är fråga om endast nagra fa hästar, torde det icke
vara skäl att trötta kammaren med att uppläsa desamma.

Af de utlåtanden, jag här uppläst, framgår emellertid, att hästarne,
om de också förut farit illa, dock för närvarande äro i sådant
skick, att man kan vara tillfreds dermed.

Jag är förvissad om att denna sak skall komma att i framtiden
allvarligt behjertas, och jag hoppas, att denna beklagliga tilldragelse
icke skall föra med sig allt för smärtsamma följder.

Herr Sjö: Man har sagt, att det skulle vara klokt att antaga

utskottets förslag, ty då kunde det bli åtminstone någonting af,
nemligen ett enigt beslut de båda kamrarne emellan, sedan nu Första
Kammaren redan fattat ett beslut i den rigtningen.

För min del får jag säga, att antagandet af reservanternas förslag
utgör ett mera kraftigt uttalande, och med nog kraft kan man sannerligen
icke uttala sig i föreliggande fråga.

Här ha förekommit missförhållanden af den art, att en rättelse
måste ske. Och huru än denna kammare beslutar, vare sig i öfverenstämmelse
med utskottets förslag eller reservanternas, så vågar jag
hoppas och tro, att regeringen ändock skall göra sin pligt liksom
ock arméförvaltningen för att fa en rättelse till stånd i förevarande
fall.

Här har af arméförvaltningen uppgjorts ett kontrakt med
Ottenbyarrendatorn, hvilket i utskottets betänkande till någon del
finnes antydt, och af detta kontrakt kan åtminstone jag icke finna
annat, än att arrendatorn varit skyldig att tillsläppa alla betena åt
de 400 hästar, som arméförvaltningen eger rätt att ställa dit. ° Så
har dock icke arrendatorn gjort, och under sådana förhållanden måste
gifvetvis arrendatorn anses ha förverkat sitt kontrakt eller åtminstone
efter verkstäld rättegång blifva alagd betala den skada^, som
uppstått genom svältbetning af kronans hästar. Kontraktet må vara
skrifvet huru som helst, så bör det i alla händelser fullgöras, och
fullgöres det icke, kan jag icke tro, att det är skrifvet annorlunda,
än att det då blir förverkadt derigenom.

Det heter här:

»att, enligt det mellan arméförvaltningens intendentsdepartement
och arrendatorn af Otteuby kungsladugård upprättade kontraktet,

Nso 36. 52

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för arrendator!! vore skyldig att å bete sommarföda remonter intill ett
lanter ffr ar antal af ^00, samt att depotchefen egde bestämma, när remonterna
m<méns behof'' Pa grund af knapp betestillgång borde från en till annan betesmark
samt anord- förflyttas; varande af de till egendomen hörande betesmarker ingen
ningama vid i kontraktet undantagen från användning för remontdepotens behof,
Ottenby re- <}er så skulle påfordras.»

m°mdm!>t Nu ar bevisadt, att aldrig så stor del af dessa betesmarker

(Forts.) varit upplåten åt hästarne; alltså bör enligt min uppfattning arméförvaltningen
ega rätt att, när så behöfves, annullera kontraktet
med en arrendator, som icke uppfylt detsamma. Illa skulle det emellertid
vara, om ej kontraktet vore så affattadt, att det upphör att
gälla, derest ej arrendatorn fullgör sin skyldighet.

Den förste talaren nämnde, att han, för att få ifrågavarande
kontrakt häfdt eller annulleradt, ville vara med om att betala en
större penningsumma till arrendatorn. Jag för min del är af en
alldeles motsatt åsigt. Denne borde tvärtom betala staten en penningsumma
i ersättning för att han hushållat så illa med statens
hästar.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Andersson i Löfhult, Jönsson i Mårarp
och Petersson i Dänningelanda.

Herr Hedin: Herr talman! Med anledning af herr statsrådet

och chefens för landtförsvarsdepartementet långa uppläsning af åtskilliga
certifikat angående hästarnes nuvarande tillstånd, skall jag
endast göra den anmärkningen, att detta hör oändligt litet till den
sak, som här i afton berörts, ty äfven om man förutsätter, att de
äro mycket väl grundade, dessa certifikat, kunna de icke på något
sätt undanrödja eller minska Ottenbyskandalen, denna exceptionella
skamfläck på den svenska militäradministrationen.

När frågan om anslagen på fjerde hufvudtiteln var före, tillät
jag mig att uttala den mening, att det var illa nog, att statsutskottet
hade skilt anslagsfrågan ifrån frågan om rättelser uti det nuvarande
remonteringsväsendet och derigenom afhändt sig ett medel,
som kunde befinnas högst nödigt och nyttigt att hafva mot oginheten,
ett medel att genomdrifva kammarens eller Riksdagens vilja.

Jag tror, att det väl kommer att visa sig, att mitt beklagande
icke saknade all grund.

En talare, som i början af debatten hade ordet, yttrade, att
han icke ville garantera hvarje uppgift, som förekommit angående
tillståndet på Ottenby. Nej, det kan väl så vara, det, men jag vill
i förbigående anmärka, att jag icke tror, att en sådan garanti skulle
hafva vant mycket vågad att lemna. När man har sett ett dokument,
sådant som detta, instruktionen för tjenstgöringen vid Ottenby,
försedt med kommentarier af sakkunnig hand, så är det mig icke
möjligt att tro, att någon af de uppgifter, som om tillståndet vid

Måndagen den 27 April.

53 N:o 86.

Ottenby kommit fram i offentligheten, gerna skulle kunna vara ofAng. sättet för
verdrifven. Ty inför detta dokument gör man sig den frågan: uppköp af re detta

författadt af en person, som haft någorlunda herravälde öfver
sitt sunda förnuft? Huru är det möjligt att anordna en hästskötsel samt anordsådan
som vid Ottenby? Jag vet det icke, men jag skall nämna, ningarna vid
att jag ifrån en med förhållandena förtrogen man, för mig namn- 0uenbV re''
gifven, har fått en förklaring, som är af den förfärande beskaffen- ^ot
het, att jag icke kan till kammarens protokoll ens antyda någon- (Forte)

ting om dess innehåll, och att jag skulle till och med anse mig förhindrad
att enskildt meddela någonting om densamma. Men derutaf
drager jag den slutsatsen, att det äfven för deras skull, som i en
eller annan ställning, i större eller mindre grad bära något ansvar,
är af största vigt, att en rättslig undersökning kommer till stånd,
så att icke misstankar af denna, såsom jag nyss sade, förfärande beskaffenhet
må hvila på någon, som kan vara vare sig oskyldig eller
skyldig i mindre grad.

Jag beklagar, att den der talangen, som vi nyss hörde talas
om, talangen att söla, fått utveckla sig, som den gjort i den här
saken, men jag tager icke den förklaringen för god, ty det finnes
medel, det är ganska visst, uti Kongl. Maj:ts hand att skynda på
dem, som äro sölaktiga, och icke tillåta dem att undanskjuta en
rättslig undersökning, som kunde hafva börjat för mycket länge sedan,
undanskjuta den för att slutligen låta den helt förrinna i sanden af
ett onyttigt administrativt skrifveri.

Här har diskuterats fram och tillbaka om företrädet mellan utskottets
hemställan och reservationen.

För min del får jag härmed förklara, att jag alldeles obetingadt
och utan ringaste tvekan ställer mig på reservanternas sida. Den
anmärkning, som någon lärer hafva gjort, att reservationen icke
skulle ega tillräcklig formel grund, den är fullständigt undanröjd af
en talare, som för en stund sedan hade ordet. Jag röstar för reservationen,
derför att den har gifvit en i min tanke mycket välbehöflig
skärpning och precisering utaf hvad utskottet i sitt utlåtande
sagt.

När jag vid ett föregående tillfälle under denna riksdag påpekade
de riksbekanta missbruken inom remonteringsväsendet, svarade
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet med ett
loftal. Han afvisade icke i formliga ord, icke alldeles direkt, men
dock alldeles tillräckligt tydligt, hvarje tanke på att några sådana
missbruk eller öfver hufvud några missbruk alls förekommo inom vårt
remonteringsväsende, afvisade hvarje tanke på att några rättelser
vore af bebofvet påkallade. Sedan dess har denna fråga blifvit belyst
genom ett så stort antal bidrag till närmare kännedom om ämnet,
hvilka dels framkommit i den periodiska pressen, dels stälts till
mitt förfogande, så att jag vågar påstå, att utanför deras krets,
hvilka af en eller annan anledning icke vilja kännas vid det verkliga
förhållandet — det vill säga de, som antingen ha något enskildt

N:o 36. 54

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för intresse i att försvara de rådande förhållandena, eller också hafva
uppköp af re- <jet obehöriga intresset att skydda sina egna ofelbarhetspretentioner,

monter tor arm i t ^ t ^ n i j

méns behof ae> som lc''ie v^Ja kännas vid att de tagit miste, vare sig beträffande

samt anord- anordningarna eller deras öfvervakande — att utanför deras krets
ningarna vid knappast finnes någon med saken förtrogen person, som nu skulle
Ottenby re- våga påstå, att icke missbruk förekomma inom remonteringsväsendet,
m°m. ?T grofva, svåra, ja, skamliga missbruk och att rättelse är i högsta grad
(Ports) kehofvet påkallad.

Sedan nu statsutskottet lyckligtvis något allvarligare, än hvad
ty värr ofta plägar vara fallet, tagit denna framställning från statsrevisionen
i öfvervägande, och sedan i synnerhet 5 reservanter från
denna kammare gifvit statsutskottets utlåtande eu högst välbehöflig
skärpning och precisering, skall jag afstå från att fullfölja min förut
hysta afsigt att meddela kammaren den af mig förberedda utförliga
sammanställningen, icke utaf alla de meddelanden, jag fått om dessa
frågor, men af ett rikhaltigt urval utur dem.

Ty huru än voteringen må utfalla i afton, har dock frågan blifva
bragt fram på ett sådant sätt, att det torde vara öfverflödigt,
att jag nu upptager kammarens tid med att anföra alla de för öfrigt
mycket upplysande och bedröfliga detaljer, jag skulle kunna meddela,
hvilka kommit mig till hända från namngifne män, bland dem sådana,
att det väl skulle blifva omöjligt för någon att blott i kraft af sin
höga rang underkänna deras vitsord. Några antydningar om innehållet
af dessa meddelanden torde det emellertid tillåtas mig att göra.

Om jag då, herr talman, börjar med en berättelse om någonting,
som ligger något längre tillbaka i tiden, så är det derför, att
den berättelsen passar till punkt och pricka in på företeelser från i
går och från i dag. Missbruken inom remonteringsväsendet hafva
gamla anor. Eu i hufvudstaden boende affärsman, som för jag tänker
15, 16 å 17 år sedan i egenskap af disponent för några större
egendomar hade att svara för jag tror 10 rusthåll, har i detalj beskrifvit
för mig, huru tillståndet i afseende på remonteringsväsendet
på den tiden var inom hans provins och vid ett regemente, hvars
chef var en hofmilitär. Han har sagt mig, att regeln var der, att
en rusthållare aldrig fick en häst antagen, utan måste vända sig till
en hästhandlare, som alltid vid dessa tillfällen var närvarande, och
till hvilken han fick betala ett betydligt högre pris, än han ansåg
skäligt. Bland annat berättade han mig en episod från den tiden,
som gäller eu man, hvilken lefver ännu. Det var en rusthållare, som
kom och företedde en häst. Men utan att chefen eller veterinären,
hvilka voro förenade genom ett synnerligen intimt vänskapsband,
ens kastat en blick på hästen, förklarades densamma kasserad. Itusthållaren
frågade då om skälet härtill, men fick icke något svar. Han
upprepade sin fråga en eller två gånger, men fick icke heller då
något svar. Då gick han bort till den närvarande landshöfdingen i
länet — den mannen lefver också, en rask åldring, som är, tror
jag, 80 år ung — och sade: »Herr landshöfdingen får lof att hjelpa

55 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

mi<r så att jag kan få svar af de der herrarne, hvarför hästen icke Ang. sättet för
duger.» Ja, landshöfdingen gick, och lät dem med eftertryck veta,%*** tf,™
att de måste gifva svar på rusthållarens fråga. Då fick han ändtli- mens behof
gen det svaret: »Jo, hästen är för styf i nacken.» »Jaså», svarade samt anordJan
Ersson, — det är rusthållarens namn — »då har lian väl samma ningarna vid
fel som jag.» Så gick det med den saken, och slutet blef, att Jan f™tlfot
Ersson måste gå till hästhandlaren och köpa en häst. Men huru w.
detta på den tiden uttyddes i provinsen — ja, den resten kan ni (p0rts.)
gissa sjelf.

Det nu nämnda passar till punkt och pricka in pa det, som den
27 mars detta år berättades till Andra Kammarens protokoll af den
ärade ledamoten för Lindes domsaga. Hvad han da anförde och
mera dertill i samma rigtning har jag fått bekräftadt från andra
håll inom och utom denna kammare, hvilket allt tyder på, att det
går så till, att en häst för att kunna blifva antagen måste passera
en mellanhand, d. v. s. hästhandlaren. Samma uppgifter hafva kommit
från en mängd delar af riket. Man har skrifvit till mig från
Småland, att det varit alldeles onödigt, att jag blott vädjat till
Skåne i fråga om dessa missförhållanden. »Icke för att vi betvifla»,
säges det i skrifvelsen, »att man äfven i Skåne har mycken sakkännedom
i detta afseende, men vi småländingar kunna också hafva
åtskilligt i den vägen att berätta.» Och så hafva berättelserna kommit;
och det har varit berättelser för dagen. Andra berättelser
hafva kommit från andra håll, men jag vågar icke besvära kammaren
med dem. Jag skall blott hänvisa till en särdeles lojal tidning,
Helsingborgs Dagblad, och till hvad der statt att läsa om remontuppvisningen
vid Östorp. Det är berättelser in infinitum, och
om jag skulle hafva fullföljt min första plan, hade jag nödgats besvära
kammaren mycket länge. Nu skall jag i stället blifva mycket
kort.

Beträffande de skandaler i Skåne, om hvilka jag talade i början
af riksdagen, har jag fått uppgifter från namngifna personer och
genom förfrågningar hos andra gjort mig förvissad om deras trovärdighet.
Jag har bland annat en beskrifning från eu känd man om
huru remonteringen der bedrefs i fjol, och pa basis af den beskrifningen
kan jag säkerligen — liksom min ärade vän här nyss
frågade, hvarför icke depotchefen blifvit enledigad med lika
mycket skäl fråga, om icke chefen för landtförsvarsdepartementet,
som nu icke längre lian vara okunnig om förhållandena i Skåne, vill
taga i öfvervägande och till Kong!. Maj:t hemställa den fragan,
huruvida ej »rikets tjenst» — som det heter i grundlagen kräfver
en personalförändring. Från skånska dragonregementet har jag äfven
af en namngifven person fått uppgifter af den beskaffenhet, att jag
ansett mig böra sätta mig i förbindelse med nagra personer der
nere för att genom dem söka få saken iuför offentligheten genom
att den blefve dragen under domstols behandling.

Eu stor europeisk tidning, som jag läser med mycken uppmärk -

N:o 33. 56

Måndagen den 27 april.

PläSar vid sidan af politik och för öfrigt allt sådant, som i
monter för ar- "Oningar vanligen förekommer, sysselsätta sig med militära frågor.
méns behof tf® t al. fackmän, stundom namngifna personer, som behandla dessa
samt anord- frågor i denna allmänt högt ansedda tidning. Der berördes för
vid för någon tid sedan remonteringsförhållandena inom en af stormao-tsmontdepot
f.rméerna;. En sak i den artikeln kunde jag icke undgå att särsldldt
m. m. Jagga märke till, nemligen huruledes den tydligtvis mycket väl

(Forts ) initierade författaren med det största eftertryck framhöll, att remonteringskommissionerna
— om hvilka han angaf som eu rent sjelfklar
sak, hvilken icke behöfde diskuteras, att de skulle träda i
omedelbar beröring med hästuppfödarne — att remonteringskommissionerna,
säger jag, borde bättre än hittills sättas i stånd att till
hästuppfödarne betala . lönande pris. Endast i sådant fall, det vill
säga under förutsättning af dessa två vilkors uppfyllande, remonteringskommissiouernas
omedelbara beröring med hästuppfödarne och
erläggandet till dessa af hyggligare pris — endast under den förutsättningen,
säger artikelförfattaren, kunde man påräkna att vid en
mobilisering ° få eu tillräcklig effektiv af hästar inom landet; och
detta vore sa mycket vigtigare, i fall det skulle komma att inträffa
i motsats mot förhållandet ar 1870 — att Frankrike i ett blifvande
krig icke vore herre på hafvet, och således icke — såsom då
lyckligtvis var förhållandet — skulle vara i tillfälle att — låt vara
med alldeles enorma depenser — fylla behofvet af hästar från utlandet.
Det förefaller mig, herr talman, som dessa betraktelser
skulle hafva en gifven tillämpning på våra förhållanden, och att vi
af dem borde kunna draga någon lärdom. Jag har om denna sak
samtalat med en stor mängd personer, till hvilkas sakkunskap och
omdöme jag icke kan annat än hysa fullt förtroende, och jag har
från sakkunnige män erhållit så många meddelanden härom, att jag
tillåter mig att mot den åsigt, som herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet vid ett föregående tillfälle uttalat, fasthålla
mm mening, ^hvilken jag formulerat sålunda: bort med mellanhänderna!
Att så sker, synes mig vara bjudet af statens, det vill säga
föi svarets bästa och på samma gång af de hästuppfödande landtmännens
berättigade intresse — jag säger berättigade intresse, ty
jag har . icke försport, att de begära något privilegium eller något
gunstbevis. De fordra icke något annat än rättvisa, och att den
ej skall förvägras dem till förmån för innehafvare af ett faktiskt
privilegium, som de tillgodogöra sig både på hästuppfödarnes och
statens bekostnad.

Jag anhaller, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe. Blott ett ord med anledning af den föregående talarens
yttrande. Han började med att såsom ett talande skäl, hvarför
chefen för remontdepoten icke borde längre bibehållas på sin plats,
framhålla, att han latit utgifva en instruktion för Ottenby, som

57 N:o 36.

Måndagen den 27 april.

skulle vara så under all kritik, att endast detta skulle bevisa, att Ang. sättet för
han icke vore vuxen sin plats. ''Ja, jag har också sett den tidning,
i hvilken denna instruktion blifvit kritiserad, och jag tror mig känna n-m behoj
igen hvem det är, som komponerat den artikeln. Det är icke någon samt anordsynnerligen
god vän till chefen för remontdepoten. Men jag har ningarna vid
genom eu sakkunnig person låtit granska instruktionen, och det
resultat, hvartill denne kommit, är, att man icke kan anse instruk- mo™
tionen vara af den beskaffenhet, som nyss antyddes, utan kunna (Forts.)
fullt försvaras. Jag vill emellertid icke besvära kammaren med att
läsa upp hvad ifrågavarande person säger. Det kan vara tillräckligt
taladt om denna sak.

Sedan framhöll den föregående talaren, huruledes en så stor
massa fakta rörande missförhållandena vid remontuppkopen förelåge,
att de gåfve tillräcklig anledning att afskeda den nuvarande chefen
för remonteringsväsendet. Jag vill då blott upplysa om, att han
för närvarande är allvarsamt sjuk och efter uppgift ligger, så att
säga, i själatåget, hvarför han troligen icke vidare kommer att göra
hvarken tjenst eller skada. Men han har alltid varit af såväl kamrater
som alla, som känna honom, ansedd för en af de mest hederliga
och redbara personer, som finnas.

Emellertid får jag säga, att jag, så långt jag kunnat, sökt få
upplysningar och fakta angående de tillvitelser, man gjort mot dem,
som haft med remontuppkopen att skaffa. Men det har alltid gått
på det sättet, att jag funnit dessa beskyllningar likna skuggor, som
aflägsnat sig allt mer, ju längre man jagat dem; och jag har icke
kommit till något resultat. Det är mycket ledsamt för mig. Jag
afundas verkligen herr Hedin, att han är så lycklig att få veta så
mycket; och jag skulle verkligen önska, att han befunne sig på
min plats för att göra slag i saken. Men jag undrar, om han då
fortfarande skulle få reda på så mycket. Jag nästan befarar, att
det icke skulle gå honom bättre än mig.

Herr Eriksson i Bäck: Oaktadt krigsministern upplyst, att
remonterna i fråga nu äro lika så bra, som om de aldrig genomgått
någon svältkur, o :h oaktadt eu del skrivelser bekräfta detta, tviflar
jag dock på, om kammaren verkligen kan sätta tro dertill. Jag
anser, att kammaren icke bör känna sig tillfredstäld af dessa skrivelser
och förklaringar. Landtbrukaren har sig nog bekant, att
djur, som en gång blifvit utsvultna, aldrig kunna blifva, hvad de
förut varit.

Beträffande den ålder, vid hvilken det är lämpligast att inköpa
remonter och vid hvilken hästuppfödarne ovilkorligen vilja sälja
dem, vill jag upplysa om, att i Örebro län åtminstone har landtbrukaren
icke någon ovilkorlig fordran på att få sälja sina hästar
vid tre års ålder, utan han har dem gerna qvar, tills de blifvit äldre,
om han då får lika bra eller jemförelsevis bättre betaldt för dem.

N:o 36* 58

Ang. sättet foi
uppköp af remonter
för ar
mens behof
samt anordningarna
vid
Ottenby remontdepot

m. m.

(Forts.)

Måndagen den 27 April.

•Någon svårighet att erhålla hästar vid 4 ä 4 ''/, års ålder tror jag
'' derför icke förefinnes.

Herr Danielson: Jag hör nog, att kammaren vill skrida till
afgörande af frågan, men jag kan icke underlåta att uttala min
tillfredsställelse öfver, att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
både afhört öfverläggningen och uttalat sig i
saken.

Herr statsrådet nämnde, Eftt det uppstått ökadt behof af remonter,
sedan 1892 års härordning antogs. Ja, det är alldeles rigtigt.
Men han sade också, att domänstyrelsen på anmodan sett sig om
efter en lämplig domän för remontdepot, men ej funnit någon lämpligare
än Ottenby. Men förhållandet är ju, att Ottenby genom
domänstyrelsen utarrenderades först 1894 och att derigenom ifrågavarande
konstiga kontrakt tillkommit, efter det behofvet af och
tanken på Ottenby som depot framkommit. Om domänstyrelsen
således behållit domänen Ottenby, tills frågan om dess användande
till depot blifvit afgjord, hade det nog varit bättre. Såsom herr
statsrådet torde minnas, så yrkade jag i en reservation, då Riksdagen
behandlade frågan, att utarrendera kungsgården, att man
borde undantaga betesmark för en remontdepot; men mitt yrkande
vann icke afseende.

Vidare sade herr statsrådet, att det hade varit skäl att anlägga
eu remontdepot vid Ottenby, enär derför behöfliga byggnader funnes.
Ja, men med den saken förhåller det sig så, att då stallbyggnaderna
1893 ned brunno och länets brandstodsbolag dei-för i ersättning
utbetalade 35,000 kronor, så, i stället för att uppbygga det
nedbrunna, vidtogo vederbörande endast den åtgärden att pålägga
de gamla byggnaderna ett tunnt brädtak, utan något vidare, och lät
sedan hästarne stå der i detta stora tomrum i vinterkylan och frysa.
Men penningarne, som brandstodsbolaget utbetalade, de stoppade
stuteristyrelsen i sin kassa. Kan det vara rätt att handla på det viset?

Det förvånar mig, att chefen för remonteringsväsendet har sådan
fullmagt, att han icke kan afsättas. Det förefaller mig märkvärdigt,
då han väl endast är tillsatt på förordnande. Jag tycker
åtminstone, att herr statsrådet i så fall kunnat gifva honom tjenstledighet
och låtit någon annan person försöka sig på att sköta platsen.

Jag uttryckte i det anförande, hvarmed jag började debatten,
den önskan, att herr statsrådet skulle uttala sig så, att vi finge
veta, huruvida det nuvarande tillståndet vid Ottenby vore bättre.
Men det var herr statsrådet icke i tillfälle att göra. Efter hvad
jag sjelf hört, och efter hvad vi här i dag fått höra, lärer tillståndet
der vara detsamma som förut. Numera skyller man icke endast
på vanskötsel, oaktadt hästarne fortfarande förvaras i de af mig
omnämnda kalla byggnaderna, utan jemväl på andra saker, såsom
t. ex. att de fått influensa. Jag tror derför, att man icke kan afhjelpa
förevarande sak med att taga något steg, som icke leder till

59 N:o 36,

Måndagen den 27 April.

målet. Jag får säga, att skall man i förevarande afseende vinna Ang. sättet för
någon rättelse, så måste man taga ett sådant^steg. Yi reservanter’^^^
ka icke velat säga, att Ottenby är olämpligt såsom hästuppfödnings- min3 behof
ställe, utan vi ka velat uttala, att det dertill är olämpligt under samt anordnuvarande
förvaltning ock under nuvarande förhållanden. Yi kunna mngarna vid
icke godkänna ett sådant djurplågeri, som der för närvarande eger °“2tJepot
rum. Om der blefve lämpliga byggnader ock lämpliga stallar samt m m
vattentillgången tillräcklig och djuren finge en god skötsel, då är (F0ltg.)
det vår öfvertygelse, att äfven Ottenby kan blifva en lämplig remontdepot.
Men vi vilja kafva garantier för att sa kommer att
ske. Detta är anledningen, hvarför vi sagt, att Ottenby under nuvarande
förhållanden icke kör ega bestånd.

Jag blef verkligen något ledsen, då jag hörde af herr statsrådet,
att chefen för remonteringsväsendet vore oafsättlig, men kanhända,
att, då han nu, såsom herr statsrådet äfven upplyste om, är mycket
sjuk, vår Herre hjelper oss ändå.

Herr Lundell: Jag skall icke yttra mig något om^Ottenby
remontdepot, men då jag sjelf är rusthållare och såsom sådan har
erfarenhet om åtskilliga missförhållanden i fråga om remontanskaffningen,
skall jag be att derom få nämna ett par ord.

Jag köpte en gång en häst från stuteriet å Ottenby och försökte
att få in den för mitt rusthålls räkning vid Smålands husarregemente,
men det var alldeles omöjligt. Icke heller kunde jag få
veta af hvad anledning hästen kasserades. Men sedan köptes genom
regementschefens bemedling eu annan häst, och denna sattes in.

Emellertid sålde jag den förra hästen till eu hästhandlare, och denne
fick den för mig kasserade hästen insatt på ett regemente i Skåne.

Sedan hästhandlaren fått hand om den, gick det således för sig att
få in den. Rusthållarne i min trakt skaffa vanligen de bästa hästar,
som kunna fås, men de behandlas ändå mycket nonchalant vid remonteringen.
Det är nästan omöjligt att fa in nagra hästai vid
regementet, så vidt icke eu hästhandlare har hand om dem.

Samma erfarenhet, som jag gjort i denna sak, tyckes äfven eu
annan rusthållare från min trakt, en baron Rappe, en slägting till
krigsministern, ha gjort. Da denne baron Rappe en gång vid en
remontering yttrade till det civila ombudet, f. d. landshöfdingen B.:

Ni måste på något sätt försöka att hjelpa rusthallarue vid remonteringen,
ty det går icke rigtigt till, svarade denne: jag kan der
vid lag icke göra mera än en halmkärfve.

Jag har med det sagda velat bekräfta den erfarenheten, som af
andra här i kammaren anförts, att det för rusthallarne är svårt att
få in hästar för sina rusthåll vid regementena, och att sådant går
lättare, när en hästhandlare får dem i sin hand.

Herr Hedin: Jag anhåller att få berigtiga tvenne origtiga uppgifter
af chefen för landtförsvarsdepartementet.

N:o 36, 60

Måndagen den 27 April.

Ang. sättet för
uppköp af remonter
för arméns
behof
samt anordningarna
vid
Ottenby remontdepot -

Han sade, att jag uttryckt någon förundran öfver att icke depotchefen
redan blifvit bortskickad. Jag bar icke sagt eller ens antydt
något sådant, utan det var en ärad ledamot på skånebänken
som talade derom. ’

Vidare supponerade ban, att den kritik af den af mig nämnda
instruktionen, som jag ansåge förkrossande, skulle stått att läsa i

........ tidning- Nej, den bar icke stått att läsa i någon tidning, utan

(Forts.) det är en handskrifven kritik. Den finnes icke i tidningen Barometern
det må väl jag bäst veta, ty jag vet, hvarifrån den kommit,
och att den icke är publicerad af författaren. Då herr statsradet
icke nämnde hvem som granskat instruktionen, beböfver ja<r
icke heller uppgifva hvem som skrifvit den kritik, som jag syftade på.

Herr statsrådet yttrade äfven, att han hade så svårt och ja<r så
lätt att få upplysningar. Jag skall, om han tillåter det och fcke
anser det vara för öfvermodigt från min sida, be att få gifva honom
det rådet, att han till en början vänder sig till några tiotal personer
i denna kammare. Da skulle han få tillräckliga upplysningar.

Medan jag har ordet, skall jag be att få tillägga en sak, som
{a8 bo™e sagt förra gången jag yttrade mig. Man har nemligen
har anfört, att genom ett antagande af reservationen skulle, för så
vidt icke en sammanjemkning kunde komma till stånd, för denna
gång äfven ty ras, att ingen framställning i ämnet till Kongl. Makt
komme till stånd och sålunda intet resultat vinnas, utan allt förbli
i samma skick, i hvilket det befunne sig. Jag måste dervid göra
den anmärkningen, att, när man således supponerar, att Kongl. Maj:t,
efter allt hvad som i denna sak förekommit, icke skulle någonting
vidtaga, utan, derför att Riksdagens båda kamrar icke kunna förena
sig om en skrifvelse, lägga armarne i kors, detta synes mig vara
ett mycket,^ mycket strängt omdöme om Kongl. Maj:t. Vare det
emellertid långt ifrån mig att vilja antyda, att icke omdömet kan
vara fullt rättvist och fullt förtjent.

i u^eri, Näslund: Då jag pa inkomstafdelningen inom statsutskottet
deltagit i behandlingen af nu föreliggande fråga, anser ja<r
det vara min skyldighet att med några få ord yttra mi<r i saken

För min del tror jag, att utskottets förslag skall komma att
hafva samma verkan som reservanternas. Jag eger ingen annan
kännedom om de ledsamma förhållanden, som här omnämnts, än
som man genom tidningspressen erfarit. Då jag emellertid anser,
att det vore mindre välbetänkt att i denna fråga begära allt för
mycket, och då enligt min tanke utskottets förslag är fullt tillräckligt
långt gående, hemställer jag, att kammaren måtte bifalla detsamma.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden som
derunder förekommit, gaf herr vice talmannen propositioner dels

61 S:o 36.

Måndagen den 27 April.

på bifall till utskottets hemställan, dels på anslag derå och bifall An?, mtet för
till herr Danielsons m. fl i ämnet afgifna reservation, dels och uPPk°P °f re~
slutligen på bifall till det af herr Persson i Rinkaby under öfver -m°méZ behof''
läggningen framstälda förslag; och förklarade herr vice talmannen samt anordsig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den ningarna vid
förstnämnda propositionen. Votering blef emellertid begärd, i följd
hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits bifall till reserva- e%°

tionen, nu skedde uppsättning, justering och anslag af en voterings- (Forts.)
proposition af följande innehåll:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i femte paragrafen
af förevarande utlåtande n:o 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda
hemställan bifallit den af herr A. P. Danielson m. fl. vid denna §
afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen visade 62 ja, men
118 nej; och hade kammaren alltså, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet afgifna reservationen.

§§ 6 och 7.

Biföllos.

§§ 8-11.

Lades till handlingarne.

§§ 12-14.

Biföllos.

I § 15, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att, i fråga Ang förvait.
om förvaltningen af en af enkefru E. C. Nyberg till institutet för ningen af en
blinda skänkt donationsfond, Riksdagen måtte låta bero vid hvad till institutet
revisorerna omförmält och vederbörande direktion i afgifven förklaring
anfört. donationsfond.

I fråga härom anförde nu:

»so 36. 62

Måndagen den 27 april.

Ang. förvali- Herr Nyländer: Herr vice talman! Det är ett ganska
liUinstUvTt anrnärkniugsvärdt förhållande, som i denna punkt beröres. Revisoför
blinda rerna ha i sin berättelse omnämnt, att en enkefru Nyberg år 1886
skänkt till institutet för blinda donerat ett belopp af 90,000 kronor att
donationsfond, såsom en särskild fond stå under direktionens för nämnda institut
(Forts.) vård och förvaltning. Årliga räntan af denna fond skulle användas
till understöd åt utgående elever samt åt i landsorten varande blinda
för deras sjelfverksamhet, hvarjemte gifvarinnan önskade, att hennes
namn icke skulle under hennes lifstid offentliggöras. Nu har
icke blott gifvarinnans namn, utan också hela fondens tillvaro under
årens lopp hemlighållits. Enkefru Nyberg dog emellertid år 1894,
hvarefter den nuvarande direktionen för institutet i januari 1895
bestämde, att fondens från och med den dagen förda räkenskaper
skulle öfverlemnas till vederbörlig granskning. Revisorerna funno
sig emellertid föranlåtna anhålla äfven om räkenskaperna för
den föregående tiden. Dessa blefvo också revisorerna tillhandahållna.
Vid granskningen af desamma kom man till kännedom om, att af
denna fond utbetalats för elevers vid institutet utrustning åtskilliga
belopp, uppgående till, såsom herrarne af utlåtandet finna, 9,618
kronor och 10 öre. Någon redovisning för dessa medel fans
emellertid icke räkenskapen bilagd, hvarför revisorerna hemstälde
om redovisning för och verifikationer till dessa utbetalningar. Sådana
tillhandahöllos också revisorerna för år 1894, men för alla under de
föregående åren gjorda utbetalningarna för detta ändamål, uppgående
till ett sammanlagdt belopp af 7,710 kronor 77 öre, kunde icke
någon som helst redovisning lemnas. Man fick således stanna i
fullkomlig ovisshet om, huruvida dessa medel verkligen användts för
det med desamma afsedda ändamålet, och revisorerna hafva derför
i sin berättelse påpekat detta förhållande.

I den förklaring, som afgifvits rörande denna sak, säger direktionen
öfver institutet för blinda, att några räkenskaper öfver medlens
användande icke hafva kunnat anskatfas, men att direktionen tror, att
medlen blifvit använda för det dermed afsedda ändamålet. Kamreraren
vid institutet, som kanske borde hafva reda på saken, säger
helt enkelt, att det icke torde tillkomma honom att redogöra för
anledningen, hvarför någon redovisning för de medel, som under
åren före 1894 användts för elevernas utrustning, icke kan revisorerna
tillhandahållas. Men man finner icke af dessa handlingar,
huruvida föreståndaren för institutet — dess nuvarande rektor —
lemnat något meddelande, huruvida han skulle kunna upplysa, hvart
medlen tagit vägen.

Nu hemställer utskottet, att, ehuru hvarken verifikationer eller
räkenskapshandlingar blifvit i behörig ordning tillvaratagna, man
dock skulle låta vid hvad i ärendet förekommit bero. Om nu
Riksdagen fattar beslut i öfverensstämmelse med denna hemställan,
så skulle man deraf utan tvifvel kunna draga den konseqvensen, att,
om någon redovisningsskyldig person, som har om händer medel,

63 Nso 56.

MÄndagen den 27 april.

som blifvit åt hans vård anförtrodda, tager sig före att icke i Ang. förraltbehörig
ordning tillvarataga verifikationer och räkenskapshandlingar, ^TZtiLtet
utan låter dessa af en eller annan anledning förkomma, han på jSr blinda
sådant sätt skulle kunna undgå redovisningsskyldighet, då ju stats- skänkt
utskottet och Riksdagen år 1896 ha förklarat, att i ett sådant fall donationsfond.
får vid hvad i ärendet förekommit bero. Det vore, enligt min tanke, (Forts.)
ej rigtigt, om ett sådant beslut fattades, och jag vågar knappast
tro, att denna kammare, som alltid visat sig mån om att tillse, att
allmänna medel på rätt sätt handhafvas, skulle vilja vara med om
ett sådant beslut. Mig synes åtminstone rigtigare, om Riksdagen
ville vid denna paragraf, i likhet med hvad som skett vid åtskilliga
föregående, besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan.

Jag vågar derför, herr vice talman, vördsamt yrka, »att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes föranstalta derom, att fullständig redovisning för den åt
enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, enligt gåfvobref
den 28 april 1886 till direktionen öfver institutet för blinda lemnade
donatiouen måtte vederbörligen afgifvas»; och får jag hemställa om
proposition på detta mitt yrkande.

Herr Zotterman: Herr vice talman! Jag skall be att till en
början få instämma i det yrkande, till hvilket den sista talaren
kommit, såväl som i de skäl, på hvilka han grundat detta yrkande.

Här föreligga overificerade utgifter för en tid af sju ar, 1887 1893,

och till ett belopp af öfver 7,700 kronor, och jag tror icke, att
kammaren under sådana förhållanden bör godkänna det resultat, till
hvilket utskottet här kommit, eller att låta vid hvad i frågan förekommit
bero. Fonden har visserligen varit hemlig under dessa år,
men så hemlig bör den väl dock ej hafva varit, att icke den person,
som hos direktionens kamrerare för ett gifvet ändamål qvittera! ut
ett visst belopp, kan i sin ordning verificera till hvilka ändamål han
betalat ut de eller de beloppen, och det är just en sådan brist, som
här föreligger. Här har talats om, både i den nuvarande direktionens
förklaring och i utskottets utlåtande, att nagra verifikationer
finnas icke och någon redovisning kan derför icke åstadkommas.

För min del tror jag dock icke, att det är omöjligt att åstadkomma
en verificering i detta afseende. Pa den tid, da blindinstitutet var
förenadt med döfstum meinstitutet på Manilla, var det bestämdt, att
hvarje arbetslärare och lärarinna skulle föra nogranna förteckningar
öfver alla de arbeten, som af de blinda tillverkades, likasom öfver
alla saker, som försåldes, och den summa, som inflöt för hvarje sak,
äfvensom öfver huru mycket som för hvarje år efter viss procent
kom hvarje elev till godo.

Beloppet af elevernas andelar insattes för elevernas räkning af
föreståndaren på sparbanksbok jemte stipendier för de utgående
eleverna. När eleverna sedan lemnade institutet, skulle dessa dem
tillkommande medel lemnas dem från sparbanken, men för sa vidt

N:o 36. 64

Måndagen den 27 april.

Ang. förvalt• icke den vanliga utrustningen till elev vid institutet af vide och
ZuZ,hLZ anDat kunde ske '' den omfattning, eleven önskade, fick man taga
för blinda af de insätta medlen och fylla resten. Nu har emellertid här
skänkt kommit en godhjertad enkefru med en donation på 90,000 kronor,
donationsfond, hvars årliga ränta var afsedd att begagnas dels till fyllande af
(Forts.) behofven vid denna utrustning och dels till understöd åt i landsorten
varande blinda för deras sjelfverksamhet. Redovisning blef då,
synes det mig, så mycket nödvändigare, helst som klagan från
utgångna elevers sida gjorts derom, att de, efter det donationen tillkommit,
gått i mistning af arbetspengarne. Det förefaller mig,
som sagdt, som om det icke skulle vara omöjligt att åstadkomma
en utredning dels öfver huru mycket institutet till hvarje utgången
elev under de ifrågavarande åren utgifvit i arbetspenningar, dels
öfver huru mycket eleverna fått i stipendier och dels huru mycket
institutet sjelft delat ut i sådana gåfvor, som det tillförene plägat
ge, och så, genom en jemförelse härmed och med det, eleverna i det
hela fått, finna huru mycket som utgått från den nya donationen.
De blinda äro mycket minnesgoda. De minnas med säkerhet
icke blott hvad de fått, utan också hvad det erhållna kostat.
Sålunda, äfven om direktören icke har några verifikationer alls qvar,
skall han dock genom eu jemförelse af dessa tre faktorer och genom
att från de blinda i fråga, som fått understöd, infordra erkännanden
pa hvad de erhållit, kunna se, huru mycket som hvarje år utgifvits
af de donerade medlen. De afgångna eleverna äro icke flera, än att
sa kan ske utan allt för stora besvär. En sådan verificering af
dessa belopp synes mig vara med nödvändighet af behofvet påkallad.

När jag nu gifvit skäl för det yrkande, jag kommit till, vill
jag till sist göra hvad jag borde hafva gjort först, för att afvärja
alla obehöriga misstankar; jag förklarar, att jag från min synpunkt
absolut fritager den nuvarande styrelsen från allt ansvar för de
missförhållanden, som här föreligga. Jag har nemligen funnit, att,
ifrån det den direktion, som nu står i spetsen för detta institut,
kom till styret, densamma har bragt reda i detta förhållande, så att
nu från och med 1894 allt i detta fall är klart; och jag är alldeles
öfvertygad om, att i detta fall från det hållet icke skall hädanefter
vara att förvänta annat än det, som är fullt korrekt. Men, som
sagdt, ehuru den nya direktionen icke har med saken att skaffa,
ehuru icke heller den nye kamreraren har dermed att skaffa, är det
dock något, som står qvar, nemligen en redovisningsskyldighet, ty
den person, till hvilken dessa belopp utgifvits, finnes ännu qvar som
direktör vid institutet, och han bör verificera de af honom hos
kamreraren lyftade och qvitterade beloppen. Riksdagen bör åtminstone
kunna ha anspråk på, att han skaffar de möjligast flesta
verifikationerna.

I allmänhet är det ju så, att, när man vet, att man skall
ansvara för en kassa, man ej har någon undanflykt från redovisning,
utan det är: antingen — eller. Antingen skall man ha verifikationer

65 N:o 36.

Måndagen den 27 april.

för utgiftsposterna, eller också får man förete kontanta medel. Kan Ang. förvaltingen
sådan utredning, som kär är i fråga, ega rum, så föreligger ningen af en
blott det andra åt dessa tva alternativ att välja pa. . jör hUnda

Det synes mig, som om — derest kammaren kär skulle välja skänkt

hvad utskottet föreslagit ock låta saken bero —kammaren dermed donationsfond.
gifvit decharge för dessa nu klandrade missförhållanden. Tager (Forts.)

kammaren åter det yrkande, som herr Nyländer framstält, kar

kammaren visat, att den vill se tiden an. Blir det sedan ej från
Första Kammaren något tillmötesgående härutinnan, utan kamrarne
fatta olika beslut, så har Första Kammaren gett decharge, men
denna kammare velat motse fullständig redovisning. Det synes mig,
som om kammaren då från sin synpunkt icke hade något att
förebrå sig.

Jag slutar men den anhållan, att kammaren måtte bifalla den
af herr Nyländer gjorda hemställan.

Herr Waldenström: Jag tycker, att den här saken är så
bedröflig, att det förvånar mig på det allra högsta, att statsutskottet
utan vidare kunnat hemställa, att man skulle låta bero vid hvad
som är gjordt. Det vore ett mycket ledsamt förhållande, om
kammaren skulle stanna vid något sådant; och jag skall derför be
att få yrka bifall till det förslag, som herr Nyländer här framstält.

Hvart skulle det väl taga vägen, om de, som äro skyldiga att
handhafva och redovisa sådana här fonder, skulle kunna gå till
väga så som här skett, och så statsutskottet och kamrarne skulle
låta vid det skedda bero och låtsa alldeles som om det regnade.

Jag skall, som sagdt, be att få yrka bifall till herr Nyländers
skrifvelseförslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Ja, det var ett mycket märk värdigt

förhållande, det här. Inom afdelningen rådde en ganska afgjord
mening för att man skulle åvägabringa eu skrifvelse, men
Första Kammarens ledamöter ville alls icke gå med på det; de ville
ej, att något skulle göras.

Nu är det eu märkvärdig sak, att den person, som var kassaförvaltare
här, icke fins qvar som sådan, och således Riksdagen ej
kan vända sig mot honom, samt att hela den styrelse, som fans då,
ej heller längre fins qvar, och Riksdagen således ej egentligen har
att göra med direktionen heller.

Men så snart detta förhållande blef kändt, blef det en ny styrelse
och på samma gång en ny kassaförvaltare, och af de handlingar,
som varit tillgängliga så väl beträffande Nybergska fonden
som räkenskaperna i öfrigt, har framgått, att det under en lång följd
af år, innan ny styrelse tillkom, måtte hafva gått ganska märkvärdigt
till. Det är mycket rigtigt, såsom föregående talare nämnde,
att mas förut förde böcker öfver elevernas arbeten och eleverna hade
då sparbanksböcker, på hvilka deras förtjenst insattes, och livilka

Andra Kammarens Vrot. 189G. N:o 36. 5

N:o 86. 66

Måndagen den 27 April.

Ang. förvalt. sedermera ufclemnades åt eleverna. Men sedan institutet flyttades
m9institutet tm Tomtebo<ia, synes flet ej varit så noga härmed — det tillverkaför
blinda d®s de blinda under denna tid dels korgmakeriarbeten, dels bokshänkt
binderiarbeten. Emellertid hände det, att de böcker, hvaruti anteckdonationsfond.
ningar fördes angående de borstbinderiarbeten, som under en kortare
(Forts.) tidsperiod blifvit utförda, försvunno, så att eleverna icke kunde utfå
sitt arfvode. Eleverna klagade då, men fingo till svar, att det ej
komme att utdelas några arbetspenningar alls, emedan sådana gåfve
anledning till afundsjuka. Detta var 1885, men först 1892 fattade
styrelsen enligt protokollet beslut, att ingå arbetspenningar skulle få
utdelas. Först 1892 beslutades sålunda den förändring, som redan
1885 genomförts.

Det har här i så många afseenden rådt så märkvärdiga förhållanden,
att jag gerna skulle hafva sett, att rättelse kunnat
åstadkommas. Nu har emellertid Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag, hvarför något resultat icke kan genom ett beslut
i annan rigtning af denna kammare åstadkommas, men jag har i
alla fall för min del ingenting emot, att denna kammare biträder
hr Nyländers förslag.

Herr Petersson i Ruutorp: Att här ett märkvärdigt förhål lande

egt ruin, är tydligt. Jag tycker, att denna sak icke blifvit
skött, som den bort skötas. Efter min mening borde den nya direktionen
hafva stämt de personer, som förut haft saken om hand, inför
domstol för att på rättslig väg få saken ordnad. Jag anser det beklagligt,
att sa icke skett, och kan Riksdagen göra någonting i den
vägen, så har jag ingenting deremot, ty det är endast på rättegångens
väg, som man kan komma till någon reda i saken, förutsatt
att personerna ännu lefva.

Detta är nu min uppfattning åt saken. För att emellertid icke
frågan må förfalla, har jag ingenting emot, att kammaren bifaller
herr Nyländers förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: För min del anser jag det nödvän digt,

att^denna kammare uttalar sin allvarliga protest mot ett sådant
tillvägagångssätt, som det, hvarom här är fråga. Vi hafva förut
haft före ett annat sorgligt förhållande, nemligen den för hela landet
sorgligt bekanta Ottenby-skandalen, om så väl den jemmerliga behandlingen
af remonterna derstädes, som ock den dåliga beräkningen, som
gjorts vid utarrenderingen af statens egendom vid Ottenby, jemte
det provisionssystem, som i en och annan form förekommer vid remontuppköpen,
på hvilket allt revisorerna fäst uppmärksamheten. Men
då statsrevisorerna rigtat Riksdagens uppmärksamhet på missförhållanden,
sa är det äfven i detta fall, om denna anmärkning icke
leder till annan åtgärd, än att Andra Kammaren uttalar en protest
mot missförhållandet, mycket nyttigt att så sker, ty ett sådant uttalande
kan hafva god effekt för framtiden.

67 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

Det förslag, som af herr Nyländer blifvit framstäldt, vill jag Ang. jörvaltgerna
biträda och yrkar derför bifall till detsamma. TiUinsUtutet

för blinda

Herr Johnsson i Bollnäs: Eu talare yttrade, att den nu före- skänkt

liggande saken är eu bedröflig sak, och deri instämmer jag till alla donaUons/ond.

Som herrarne finna, är här fråga om användningen af medel,
skänkta af en välvillig person till ett af de mest behjertansvärda
ändamål, nemligen medel till s. k. utrustning åt elever, som skola
lemna blindinstitutet, så att de få nödiga verktyg för fortsatt bedrifvande
af de yrken, hvarmed de vid institutet hafva sysselsatt sig.

Om dessa medel hafva blifvit rätt använda eller icke, är svårt att bedöma.
Men om de blifvit enligt donationsbrefvets föreskrift använda,
hvarför icke då lemna redogörelse för deras användning ? Statsrevisorerna
hade mycket svårt att få reda på, huru det förhöll sig.

Man fick den ena gången efter den andra uppgift, att redogörelse
skulle lemnas, och så fick man till sist det beskedet, att redogörelse
icke kunde lemnas. Under sådana förhållanden synes det mig, som
borde kammaren för sin del hemställa, att fragau i detta afseende
lemnas öppen, då det kunde blifva möjligt för nästa ars revisorer
att taga något närmare reda på förhållandena.

Jag ber derför få hemställa, att kammaren matte biträda herr
Nyländers förslag.

Herrar Broström och Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Folke Andersson: Det förundrar mig, att stats utskottet

har kunnat komma till ett sådant resultat, som här skett.
Jag anser, att Riksdagen bör söka att stödja statsrevisorerna i deras
åtgöranden, då de framhålla de oegentligheter, som de vid sin granskning
af räkenskaperna påträffat. Om Riksdagen icke gör det, sa är
det fara värdt, att deras intresse förslappas, och de kunna säga: så
och så var det, då vi gjorde anmärkning deremot, men den vann
icke Riksdagens bifall. På detta sätt stödjas de icke i sitt arbete.

Jag ber derför för min del få instämma med herr Nyländer och
anser, att eu undersökning bör göras, huru det förhåller sig med
denua donation.

Herr Persson i Stallerhult: Det är val möjligt, att utskottet

äfven i denna del dömt allt för mildt, så att kammaren icke kan
finna sig belåten med hvad utskottet föreslagit. Men utskottet har
ju icke haft annat att döma efter än hvad som anförts i revisionsberättelsen
samt i de förklaringar, som afgifvits pa grund åt revisorernas
anmärkningar. Af dessa handlingar framgar, att revisorerna
fått del af, huru mycket af fondens medel, som under de gangna
åren begagnats. Emellertid är det äfven pavisadt, att redovisningen
icke är fullständig, utan verifikationer saknas. De som haft att

Jf:o 36. 68

Måndagen deu 27 April.

.ilig. förvalt- förklara sig rörande denna anmärkning hafva yttrat sig ganska kort,
uu institutet och det va1'' denna förklaring, som föranledde utskottet att icke
för blinda förestå en skrifvelse till Kongl. Maj:t om denna redovisning. Det
skänkt heter i denna förklaring (sid. 721 i revisorernas berättelse):
donationsfond. »Att den af ofvanbemälda enkefru Nyberg till institutet done(Forta.
) rade fond, jemnlikt derom af direktionen öfver institutet fattadt beslut,
innan någon af direktionens nuvarande medlemmar inträdt i
styrelsen, icke blifvit under gifvarinnans lifstid till offentlig granskning
öfverlemnad, är naturligtvis en fråga, hvarmed den nuvarande
direktionen icke har att skaffa, men direktionen har fullgoda skäl
att antaga, att den föregående direktionens beslut i ämnet varit
öfverensstämmande med gifvarinnaus önskan, ity att undertecknad,
ordförande i direktionen, vid de besök jag i likhet med min företrädare,
Friherre C. G. af Ugglas, aflade hos enkefru Nyberg för att
redogöra för fondens användning, varit i tillfälle genom enkefru
Nybergs uttryckliga förklaring erfara, att hon önskade, det icke
något som rörde fonden skulle komma till offentligheten under hennes
lifstid.»

Häraf synes framgå, att ordföranden i styrelsen gick till enkefru
Nyberg och berättade för henne, på hvad sätt dessa medel blifvit
använda, och det synes då, som om hon sjelf godkänt de utbetalningar,
som ur fonden blifvit bestridda. När en sådan förklaring
inkommit, kan det väl knappt vara lämpligt att förestå eu skrifvelse,
sa vida man icke drager i tvifvel, att dessa summor verkligen blifvit
utgifna. Men detta får man väl ej antaga, utan det är blott vederbörandes
qvitton, som icke blifvit företedda. Men då ordföranden i
styrelsen förklarat, att gifvarinnan sjelf godkänt de utgifter, som
blifvit verkstälda, sa är det väl ganska närgående att föreslå en
skrifvelse för att pressa fram dessa qvitton, om hvilka nu direktionen
alldeles bestämdt påstår, att de icke finnas till. Huruvida de
då skulle kunna frampressas genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
synes mig vara tvifvel underkastad!.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Kihlberg: Hvad gifvarinnan till denna donation begärt

var endast, att hon icke skulle blifva namngifven medan hon lefde,
och att den, som handhaft denna fond, har konsulterat med henne
om de utgifter, som han haft i och för fondens ändamål, lärer väl
ändock icke kunna tillfredsställa Riksdagens anspråk på, att. när nu
den, som donerat fonden, har dött och fonden sålunda kommit under
offentlig kontroll, den, som handhaft dessa medel, skall lemna från
sig redovisning, när nu denna fond icke längre behöfver hemlighållas.
Den person, som omhänderhaft dessa medel, kan icke urskulda sig
på det sätt den siste talaren omnämnt. Tv hvar och en, som bär
hand om en sådan fond som denna och måste hemlighålla dess
förvaltning^ under en viss tid, måste i alla fall tänka på, att han
ända ero gung nödgas lemna redovisning för denna förvaltning, och

_69 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

dylika fonder skola ovilkorligen redovisas för statsverket. Det måste Ay. förvaltderför
ligga nära till hands, att om denna redovisning skall börja ZuLm
t.'' ex. år 1894 eller 1895, kan detta icke ske med mindre än att för bHnda
man kan verificera den ingående balansen, hvilket åter ju icke kan skänkt
ske på annat sätt, än att fondens utgifter från den första dagen, då donationsfond.
fonden emottogs, och till nu kunna fullständigt verificeras. Men (Forts.)
detta har icke skett i förevarande fall. Någon svårighet för ett
sådant förfaringssätt förefinnes naturligtvis icke, ty det hade gifvetvis
icke varit svårare för den person, som förvaltade denna fond, än
för hvarje annan räkenskapsförare att föra ordentliga räkenskaper.

Enda skilnaden är, att gifvarinnans namn icke finge yppas så länge
hon lefde. Detta kan emellertlid icke utgöra någon ursäkt för redogörarens
tillvägagående att helt och hållet uraktlåta att afgifva
redovisning.

Jag kan derför icke annat än ansluta mig till det yrkande,
som framstälts af herr Nyländer.

Herr Svensson från Karlskrona förklarade sig instämma med
herr Kihlberg.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Med afslag
å utskottets hemställan, biföll kammaren det af herr Nyländer under
öfverläggningen framstälda förslag.

I § 16 yttrade slutligen utskottet:

»Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt
har utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra
tagas i öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas
framställning berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara
genom vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara åt
den vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande,
någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena pakallas, dels slutligen
icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande.»

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr Ollas A. Ericsson, hvilken vid denna § låtit anteckna
sig såsom reservant och nu anförde: Jag inser nog, att det icke
tjenar mycket till att uppträda vid denna §, då utskottet varit så
godt som enhälligt i sin hemställan. Men då kammaren nyss har
uttalat sig för önskvärdheten af mera effekt af statsrevisorernas arbeten,
skall jag i alla fall taga mig friheten att yttra några ord.

Jag tror nemligen, att man icke vinner så mycket, om den af kammaren
nyss antagna grundlagsförändringen verkligen kommer till
stånd, så vida icke Riksdagen mera understöder statsrevisorerna, än
hittills i allmänhet varit fallet. Önskvärdt vore sålunda, att Riks -

Nio 36. 70

Måudageu den 27 April.

Ang. förvalt- dagen egnade revisorernas berättelse mera uppmärksamhet än hit mngen

af en tillg skefct

till institutet tt j i «.. ,

för blinda _ Hvad den nu toredragna punkten beträffar, skulle jag nog för

skänkt min del hafva en del erinringar att framställa om åtskilligt af redonationsfond.
visorernas framställningar, som kommit i den s. k. sumpen. Jag
(Forts.) skall emellertid nu icke trötta kammaren med något vidare än att
påpeka ett förhållande, som synes mig åtminstone hafva bort föranleda
utskottet till att göra ett uttalande.

Vid granskningen af domänstyrelsens räkenskaper fästes statsrevisorernas
uppmärksamhet derpå, att kostnaderna för generaldirektörens
s. k. inspektionsresor inom riket varit ovanligt höga; men
icke blott detta, utan det föreföll revisorerna, som om dessa resor
varit mindre planmessigt anordnade. Så har denne chef t. ex. under
året företagit flera resor inom ett och samma län. Emellertid
kunde icke revisorerna bedöma befogenheten häraf och ansågo sig
derför icke heller kunna framställa några anmärkningar deremot.
Men nog föreföll det besynnerligt att, när man sökte få upplysning
om anledningen till dessa resor i domänstyrelsen, det icke fans någon
anteckning i protokollet derom. Revisorerna hafva dock i sin berättelse
påpekat eu oegentlighet, i det att domänstyrelsens chef
fungerat på samma ställe under en resa, som en i hans ställe förordnad
ledamot af domänstyrelseu.

Under hösten 1894 utlyste nemligen geneneraldirektören ett
möte mellan skogstjenstemän i Vesternorrlands län i Sollefteå och
så vid tiden för mötets hållande förordnade han en af domänstyrelsens
ledamöter att i hans ställe göra en inspektionsresa dit upp.
Men två dagar derefter reser äfven generaldirektören sjelf till Sollefteå.
Detta ansågo revisorerna böra anmärkas. Till svar på denna
anmärkning säger generaldirektören att, efter som den, hvilken han
förordnat i sitt ställe, nemligen byråchefen Kinberg, var på inspektionsresa
der uppe, ansåg han lämpligt att denne äfven vore närvarande
vid jägmästaremötet, och detta så mycket hellre, som någon
särskild resekostnad derigenom icke uppkom. Denna förklaring har
nu statsutskottet tagit för god. Jag vill dock hemställa till kammaren,
om det är lämpligt att på det sättet understödja statsrevisorerna,
att vederbörande tillåtas advocera bort eu anmärkning på
det sätt, som här skett. Byråchefen Kinberg reste ett par dagar
förut, hvilket gjorde att han före omnämnda möte kunde uppehålla
sig en dag vid ett ställe, som heter Långsele, der han hade sammanträde
med en jägmästare. Detta var hela resultatet af ifrågavarande
inspektionsresa. Resan mellan Långsele och Sollefteå kostade 75
öre, och Långsele torde således ligga i omedelbara närheten af Sollefteå.
Kan det då vara rim och reson, att man skall skicka en
särskild person att göra denna inspektionsresa, när generaldirektören
sjelf var närvarande vid jägmästaremötet i Sollefteå och då mycket
väl också kunnat göra denna lilla tripp till Långsele, — och dermed
både byråchefen Kinbergs inspektionsresa varit alldeles obehöflig. Jag

71 N:o 86.

Måndagen den 27 April.

anser, att statsutskottet bort omnämna detta förhållande och dervid Ang. förvaltuttala
sitt missnöje öfver ett dylikt förfaringssätt samt en förhopp- ^instiLut
ning, att sådant i framtiden icke måtte återupprepas. fSr blinda

Jag tror, att vår gemensamma önskan, att statsrevisorernas ar- skänkt
beten måtte blifva mera till gagn än hittills varit fallet, kan be-donationsfond.
fordras endast derigenom, att Riksdagen gör allt hvad den kan för (Forts.)
att stödja revisorernas framställningar gent emot dylika advocerande
embetsmannaskrifverier.

Då jag emellertid nu icke vunnit något understöd inom statsutskottet
för min åsigt i detta fall, vågar jag icke heller här framställa
något yrkande; men jag har för att freda mig sjelf velat omnämna
detta förhållande här i kammaren.

Herr Andersson i Nöbbelöf yttrade: Naturligtvis vill statsutskottet
understödja statsrevisorerna så mycket som möjligt är, och
der några talande skäl finnas anförda. Men med anledning af chefens
för domänstyrelsen förklaring öfver ifrågavarande anmärkning,
kan det enligt mitt förmenande icke finnas något skäl för utskottet
att gå längre än det här gjort. Det är väl ganska få af Riksdagens
ledamöter, som icke anse, att statens embets- och tjensteman böra
få tillfälle att så mycket som möjligt sätta sig in i de förvaltningsgöromål,
som de närmast hafva om hand. Men anser man detta,
så synes det mig icke ligga något orimligt deri, att, när generaldirektören
utlyste ett möte med skogstjenstemännen i Sollefteå, han
sjelf var der närvarande, och icke heller deri, att han till detta möte
tog med sig den, som föredrager de norrländska skogsärendena i domänstyrelsen.
Så väl chefen som denne byråchef borde hafva väl
reda på de saker, som utgjorde föremål för detta mötes öfverläggningar,
och derför anser jag åtminstone icke, att kostnaderna för
dessa personers resa dit upp varit bortkastade. Den omständigheten,
att man hade ett ärende till en jägmästare i trakten af Sollefteå, synes
mig icke spela någon rol eller vara något att tala om, då resan i
alla fall behöfde ske för mötet med skogstjenstemännen i Norrland.

Jag tycker sålunda, att dessa begge personer varit alldeles berättigade
att göra denna resa. Jag vet nog, att revisorerna äro
mycket ömtåliga, om icke en anmärkning, som man mycket sysselsatt
sig med, föranleder en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag håller
dock före att, när en anmärkning framställes, den bör vara ordentligt
motiverad, om den skall föranleda eu skrifvelse af Riksdagen.

Jag minnes också mycket väl, att den statsrevisor, som nyss yttrade
sig, var mycket envis att få fram eu anmärkning förra året,
och med anledning deraf anmodades han att vara närvarande vid
den förberedande behandlingen, men då utskottet icke fick den minsta
upplysning, som kunde leda till något annat resultat, kunde vi
ingenting göra åt saken. Någon reda på förhållandena bör man väl
hafva, när man kommer med dylika anmärkningar.

N:o 36. 72

Måndagen den 27 April.

Ang. förvalt- Herr Persson i Stallerhult: Jag skulle kunna inskränka mig
mngen af en till att helt och hållet instämma med den siste talaren, men jag
för blinda 1 alla fall yttra ännu ett par ord.

skänkt Herr Ollas Ericsson har icke inom utskottet framstält något

donationsfond, yrkande, utan han uttalade endast ett ogillande af ifrågavarande
(Forts.) tjensteresor och önskade, att statsutskottet äfven i sitt utlåtande
skulle uttala sitt ogillande deraf. Jag vill nu påpeka, att i den nu
föredragna 16 § uttalas verkligen ett ogillande. Der står nemligen:
•»oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande». Detta

måtte väl innebära ett ogillande och är sålunda i full harmoni med
herr Ollas Ericssons åsigt. När utskottet behandlar statsrevisorernas
berättelse, läser det noggrant igenom den, men det har icke något
annat att hålla sig till än hvad revisorerna anfört och de deröfver
erhållna förklaringarna. Att nu komma med påminnelser är väl
något sent, helst då ej något formuleradt förslag framstälts. Vill eu
revisor derför framkalla en skrifvelse till Kongl. Maj:t beträffande
någon sak, som han ansett anmärkningsvärd, så måste denna sak
vara väl utredd och ordentligt motiverad.

Ja, jag anser, att herr Hans Andersson har tillräckligt besvarat
herr Ollas Ericssons yttrande, så att jag nu icke vill vidare upptaga
kammarens tid, utan yrkar endast bifall till utskottets förslag.

Herr Ollas A. Ericsson: Jag vill endast svara herr Persson
i Stallerhult, att i den del af betänkandet, hvilken han uppläste,
förekommer icke något som angifver, att detta uttalande gäller hvarken
den anmärkning i berättelsen, soin jag nyss berörde, ej heller
någon annan angifven, hvilket i hög grad förringar värdet af detta
uttalande, så mycket mera som i denna 16 § finnas också andra
allmänna uttalanden af statsutskottet, såsom att utskottet funnit en
del af hvad revisorerna anmält »vara genom vederbörandes utlåtanden
nöjaktigt förklaradt», och domänstyrelsen kan då tycka, att den
så väl besvarat den framstälda anmärkningen, att man funnit allt
godt och val. Jag tror derför icke, att detta utskottets uttalande
kan anses såsom ett godkännande af anmärkningen i fråga, och herr
Persons påstående stämmer för resten föga öfverens med hans instämmande
med herr Hans Andersson.

Mot herr Andersson i Nöbbelöf vill jag säga det att, om vid
räkenskaperna fogats något protokoll eller uttalande, som erinrat
om önskvärdheten och behofvet af att chefen för domänstyrelsen
hade med sig en byråchef vid ifrågavarande möte, samt jemväl visade,
att denna byråchef just i denna egenskap varit der, så skulle
nog revisorerna icke haft någon anmärkning att göra i detta fall.
Men att generaldirektören först förordnar en byråchef att resa dit
upp i sitt ställe och sedan sjelf reser upp till samma plats, detta
synes mig vara ett missförhållande, som statsrevisorerna med fullt
fog kunnat fästa Riksdagens uppmärksamhet på.

Som sagdt, hade frågan framstälts på annat sätt från domän -

73 N:o 36.

Måndagen den 27 April.

styrelsen, så tror jag icke, att revisorerna skulle hafva framstält Ang. förvaltnågon
anmärkning, men dels i följd af omnämnda förfaringssätt och ni;ni)en af en
dels på grund af svaret, som afgifvits, tror jag att revisorernas fram- ^L^bUnda1
ställning icke allenast är fullt befogad, utan äfven ordentligt moti- skänkt
verad, äfvensom att revisorerna haft reda på förhållandena, men att donationsfond.
sådant icke alltid är till fyllest för herr Hans Andersson har han (Forts.)
visat i de två föregående debatterade §§.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr vice talmannen i sådant afseende gifven proposition, lades paragrafen
till handlingarne.

§ 4.

Slutligen föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
nedannämnda utlåtanden:

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fåltjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län;

n:o 4B, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af ett område från Eskilstuna kungsladugård i Södermanlands
län till plats för skolhus; och

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Underslös i Göteborgs och
Bohus län.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. J. Jakobson
under 4 dagar från och med den 29 dennes.

§ 6.

Justerades det i kammarens sammanträde den 20 innevarande
april förda protokoll.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,6 på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 36.

G

Rättelser

i Andra Kammarens Protokoll N:o 32.

råd. 12 nedifrån står: omöjligen läs: möjligen
» 6 uppifrån står: remissa läs: remiss

»19 » står: skärgård läs: skärgård,

»14 » står: Nostensfjärden läs: Norstensfjärden

Stockholm, A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.