1896. Andra Kammaren. N:o 35 (Riksdagens protokoll 1896:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 35.

Lördagen den 25 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 37, till Konungen, angående
åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare
samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn;
och dels till delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen,
n:o 2, slutmeningen,

n:o 3, ang. val af justitieombudsman och suppleant för honom,
n:o 4, ang. nedsättning af stämpel af gift en. för spelkort,
n:o 5, ang. ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret,
n:o 6, ang. ansvarsfrihet beträffande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret lemnadt uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus,

n:o 7, ang. beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende.

n:o 8, ang. ändring af gällande bestämmelser rörande förräntandet
af Hjelmare kanal- och slussverks reparationsfond,

n:o 9, ang. ändring i kongl. förordningen ang. stämpelafgiften
den 9 augusti 1894, samt

n:o 10, ang. ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid
tulltaxans tillämpning iakttagas bör.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets Om ändrade
utlåtande n:o 59, i anledning af väckta motioner om ändrade be- betämma™
stämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende. amedborgerligt

I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner hade före- f6rtromde,
slagits:

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 35.

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

- . , Af herr Åkerblom, motion n:o 84, »en underdånig skrifvelse

KonS1- Maj: t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte låta utmtdborgeriigt
arbeta och förelägga Riksdagen förslag till sådan ändring i straffförtroende.
lagens bestämmelser om förlust af medborgerligt förtroende, att
(Forts.) genom nämnda bestämmelser må lemnas åt domstolen att afgöra,
huruvida dylikt strafftillägg vid förbrytelser af vissa slag och
särskildt då någon för första gången ådömes straff, hvarmed nu
sådant tillägg är förbundet, må ådömas förbrytaren eller icke,» och

af herr Bergström, motion 128, »att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att regeringen ville taga i öfvervägande, dels i hvad
mån de af lagen stadgade fall, i hvilka förlust af medborgerligt
förtroende skall eller kan ådömas, kunna inskränkas, dels i hvad
mån hithörande stadganden böra ersättas genom stadganden, att
den, som gjort sig skyldig till visst brott, icke må vidare eller
under viss tid nyttjas i allmänna värf eller godkännas såsom
vittne, samt derefter till Riksdagen göra den framställning, hvartill
utredningen gifver anledning.»

Utskottet hemstälde:

l:o) att herr Åkerbloms motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

2:o) att herr Bergströms föreliggande motion icke heller måtte
vinna Riksdagens bifall.

Häremot hade reservation anmälts af herrar von Krusenstjerna
och Budebeck, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga i
öfvervägande, i hvad mån, särskildt hvad angår tjufnadsbrotten,
användandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
må kunna ytterligare begränsas, samt derefter till Riksdagen göra
den framställning, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von Krusenstjerna: Såsom kammaren behagade finna,
hafva jag och en annan ledamot af lagutskottet reserverat ossemot
utskottets åtgärd att afstyrka båda motionerna, och vi hafva
tillstyrkt en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.

Enligt min uppfattning är det statens pligt och statens intresse
att icke pa något sätt vara släpphändt i sin strid mot
brottet, och jag är derför icke med om det slags filantropi, som
sträfvar efter att göra strafflagen så mild som möjligt, men å
andra sidan är det också statens pligt och statens intresse, att
den brottslige, när han väl genom straffets undergående har försonat
sig med samhället, må så snart som möjligt återgå till en
bättre vandel. Derför bör efter min uppfattning straffet, hvars
hufvudändamål ju är den brottsliges förbättring, icke vara så beskaffadt,
att det gör en återgång till en bättre vandel svår eller
omöjlig. Men detta synes mig i de flesta fall vara händelsen med

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

detta straff, förlust af medborgerligt förtroende. Jag säger straff, Om ändrade
ehuru det kallas straffpåföljd, ty i många fall är denna straffpåföljd
ett strängare straff än det kortare frihetsstraff som den Medborgerligt
dömde får undergå fc 1 ‘‘ 1 ''£'' J a min åsigt följer, förtroende.

lent förfäktades inom 0 dess ledamot, när

förslaget till 1890 års strafflagsändringar der behandlades. Jag
skulle, med anslutning till hans åsigt, helst hafva sett, att hela
denna förlust af medborgerligt förtroende försvunne ur vår strafflag
och ersattes för vissa gröfre brott af neslig beskaffenhet med
ett stadgande, att den, som funnits skyldig till dylikt brott, skulle
beröfvas rättigheten att vinna anställning i statens tjenst och
möjligheten att erhålla politiska och kommunala förtroendeuppdrag,
äfvensom i vissa fall att vara vittnesbar.

hen utgång, som detta, enligt hvad mig synes, ytterst önskvärda
förslag fick, när frågan förra gången var före vid 1890.års
riksdag, visar emellertid, att tiden för en sådan reform ännu icke
torde vara mogen. Detta hafva äfven motionärerna insett, och derför,
anslutande mig till dem, har jag trott, att man nu bör stanna
vid att göra en begränsning af denna straffpåföljd, vare sig på
det sätt, att man, fortgående på den väg, som beträddes 1890,
minskar de fall, i Indika förlust af medborgerligt förtroende ådömes,
eller också på det sätt, som ju tillämpas inom den tyska
strafflagstiftningen och som här förordats af den ena motionären,
herr Åkerblom, att domstolen tillerkännes rätt att i dét konkreta
fallet bestämma, om förlust af medborgerligt förtroende bör ådömas
eller icke.

Att vi i vår reservation särskildt framhållit tjufnadsbrotten,
har sin grund deri, att, såsom kammaren behagade erinra sig,
1890 års lagutskott föreslog eu lydelse af 20 kap. 14 § strafflagen,
enligt hvilken förlust af medborgerligt förtroende icke skulle
ådömas annat än vid de gröfre tjufnadsbrotten och iteration äfvensom
vid första resan stöld, då straffarbete i mer än sex månader
var ådömdt. Detta lagutskottets förslag bifölls af Första Kammaren
och afslogs visserligen af denna kammare, men, såvidt af diskussionen
kan dömas, var det hufvudsakligen på den grund, att kammaren
förut hade bifallit den af Kongl. Maj: t och lagutskottet
föreslagna lydelsen af 2 kap. 19 § strafflagen, som innehåller det
generella lagbudet om förlust af medborgerligt förtroende. Då ansågs
den ifrågasatta förändringen i 20 kap. 14 § icke stå i öfverensstämmelse
med det förut fattade beslutet, och derför föranledde
detta ändringsförslag icke till någon påföljd.

Då, efter hvad jag erfarit af fångvårdsstyrelsens chef, han
under den tid, som derefter förflutit, haft tillfälle att samla ännu
rikligare exempel på de verkligt olyckliga följderna i många fall
af denna straffpåföljds tillämpning, synes det mig, att vi gå i rätt
rigtning, om vi söka taga bort denna black kring foten på den
brottslige, som han skall släpa med sig, sedan han en gång utstått
sitt straff.

att jag helst skulle

ansluta mig till flen åsigt,

L „

som med stor ta- (Forts.)

Nso So.

Lördagen den 25 April, c. m.

Om ändrade Derför tillåter jag mig hemställa, att kammaren måtte, med
aZtaförlust å utskottets hemställan i första och andra punkterna, i

medborgerligt stället antaga den af mig och herr Rudebeck framlagda reservaförtroende,
tionen, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:t
(Forts.) ville taga i öfvervägande i hvad mån, särskildt hvad angår tjufnadsbrott,
användandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende må kunna ytterligare begränsas, samt derefter till Riksdagen
göra den framställning, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Jag ber att slutligen få meddela, att, enligt hvad jag erfarit,
denna reservation i dag sent på middagen antagits af medkammaren.

Häruti instämde herrar Hammarskjöld, Larsson i Berga, Höjer,
Hedin, Hammarlund, Wavrinsky, Gustaf Ericsson från Stockholm’
Aiilin, Falk, Grundell, Odqvist, Carlsson, Anderson i Hasselbol’
Göthberg, Broström, Svensson från Karlskrona och Persson i Tallberg.

Herr Åkerblom yttrade: Herr talman! Det har alltid legat
denna kammare, hvars förhandlingar Ni leder, varmt om hjertat
att medverka till lagstiftningsåtgärder för humanitära ändamål.
Vi hade ett eklatant bevis derpå i förliden vecka. Det gälde då
att skydda mot frestelse och förledelse vår ungdom eller kanske
egentligen vär hufvudstads ungdom. Den motion, som jag har
här framlagt, afser också på sätt och vis ett skydd, men den afser
hufvudsakligen att upprätta förbrytare, som kunna upprättas.
Lagstiftningen skall åtminstone icke, såvidt jag kan förstå, hindra
en sådan upprättelse.

Jag har sökt sätta mig in i de skal, som lagutskottet åberopat
mot hvarje äfven den minsta ändring i fråga om straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende, men jag måste bekänna,
att jag icke kan uppskatta dessa skäl såsom afgörande. Jag kan
icke finna, att utskottet åberopat någon giltig grund, hvarför domstolen
icke skulle, med undantag för vissa brott och återfall i
brott, kunna få undgå att pålägga denna straffpåföljd. Lagutskottet
aberopar väl ett uttalande af 1887 ars nya lagberedning,
att syftet med denna påföljd icke skulle vara att tillfoga brottslingen
något nvtt lidande. Men det är ju här alls icke fråga om
syftet; den faktiska påföljden blir dock, att han tillfogas nytt
lidande. Denna påföljd blir ungefär densamma som — jag bär
hört det yttrandet, i dag också i Första Kammaren — man i forna
tider betecknade såsom ärans förlust, vanära, brännmärkning.

Vidare anmärker utskottet, att »svårligen kan lagstiftaren
helt och hållet uppgifva grundsatsen att utesluta vissa gröfre
brottslingar från viss offentlig verksamhet». Något sådant har
emellertid hvarken jag eller min medmotionär begärt i våra motioner,
och reservanterna hafva icke heller framstält någon sådan
fordran.

5 Nso 85*

Lördagen den 25 April, e. m.

Lagutskottet säger vidare, att de fall, då ett brott skall be- Om ändrad»
läggas med straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende, ™
endast förekomma vid synnerligen grofva brott. Ja, men savidt me(jborgeriigt
jag vet, inträder denna påföljd alltid vid inbrottsstöld, när värdet förtroende.
af det stulna går öfver 15 kronor; och huruvida inbrott med stöld (Forte.)

af gods öfver 15 kronors värde alltid kan betecknas såsom ett
synnerligen groft brott, derom har generaldirektören för fångvården
vid riksdagen 1890 lemnat värdefulla upplysningar, och i
dag i Första Kammaren hafva ytterligare sådana upplysningar
blifvit lemnade. Jag skulle vilja meddela en del sadana äfven i
denna kammare, men då jag är rädd, att diskussionen derigenom
skulle dragas ut långt på tiden, sa vill jag underlåta det.

Det är emellertid af dessa enkla påminnelser, som förekommo
vid 1890 års riksdag och i dag i Första Kammaren, tydligt nog,
att denna straffpåföljd måste ådömas under i hög grad upprörande
omständigheter, fastän, om det stulnas värde händelsevis understiger
15 kronor, numera kan följa endast fängelsestraff. Och de
senaste lagförändringarna hafva, efter allt att döma, endast varit
en alltför svag förbättring. .

Då jag derför vädjar till kammaren i den mening, att har
måste följa ytterligare förändring i dessa straffbestämmelser och
bestämmelser om påföljd af straff, så är det ju visserligen icke
i fråga om någon sådan reform, för hvilken våra valmän i eget
intresse sedan kunna gifva oss sitt erkännande. Det är ju icke
heller fråga om något medgifvande åt någon viss meningsgrupp
eller någon viss klass. Hej, det är blott i rent humanitetsintresse,
jag talar, och ett sådant, som hvarje parti kan lifligt omfatta,
för såvidt detsamma har några ideella sträfvanden. Det är ju
fråga om olyckliga brottslingar, som redan straffats och som möjligen
kunna återvinnas åt samhället, ehuru de begått brott, som
enligt ännu gällande lag åtföljes af förlust af medborgerligt förtroende,
hvarigenom de ju kastats ut från samhället, brännmärkta
och stämplade såsom rent af ovärdiga att få arbeta för sin egen
upprättelse. För en sådan vädjan har denna kammare lika Öppet
öra, lika klar uppfattning, lika varm känsla som för andra vigtiga
och betydelsefulla kulturfrågor. .

Då jag icke vill vidhålla yrkandet om bifall till mm motion,
men anser, att reservanternas förslag innebär en början, en inledning
till en här behöflig, tidsenlig förbättring, så yrkar jag
bifall till reservanternas förslag.

Herr Högstedt från Helsingborg: Jag kan icke, herr talman,
underlåta att uttala min stora förvåning öfver att ifrågavarande
punkt i vår strafflag icke undergått någon väsentlig förändring,
oaktadt frågan derom så länge stått på dagordningen. Detta är
en fråga, som man tycker, att vår tid skulle beakta och vara angelägen
om att föra fram i den riktning, motionärerna angifvit,
Denna fråga är ju en humanitetsfråga mer än många andra, och
vår tid är ju humanitetsfrågornas tid. Det säges visserligen i

Jf:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

ang..
medborgerligt
förtroende
(Forts.)

Om ändrade utskottets utlåtande, att »dess syfte är ej att tillfoga brottslingen
förlust lidande genom att utsätta honom för andra menniskors

dborgerligt ^förakt, utan endast att förebygga, att den, som blifvit
dömd. för nesligt brott, må framdeles eller, der påföljden ådömes
lör viss tid, förr, än någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten,
inträda i sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende
åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort sig
förtjent af allmän tillit. Men denna bestämmelse om förlust af
medborgerligt förtroende utgör verkligen ett straff för dem, som
billvut ådömda detsamma, och kännes också af dem såsom ett
sadant.

, har snart i tjugu år tjenstgjort på en plats, der jag

.11 den sorgliga pligten att utfärda betyg för många personer,
i hvilka betyg jag måst anteckna förlust af medborgerligt förtroende.
Och hvarje gång, jag det gjort, har jag gjort det med
stor smärta.

Det är verkligen så, att denna straffbestämmelse utsätter
dem för menniskors afsky och förakt. Det är verkligen så, att
denna straffbestämmelse drifver många ut ur landet dels derför,

de skämmas att förete ett bevis, deri en sådan anmärkning
förefinnes, och dels derför, att det många gånger är för dem rent
af omöjligt att erhålla arbete just för denna orsaks skull. När
denna straffbestämmelse, förlust af medborgerligt förtroende, verkligen
är för dem ett straff, så få ju dessa menniskor två gånger
lida straff för den förbrytelse, hvartill de gjort sig skyldiga.

Då nu i Första Kammaren reservanternas yrkande antagits,
sa ber jag, herr talman, att få påyrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Bruzelius: Herr talman! Mine herrar! Då Första

Kammaren antagit reservanternas förslag och efter de varma anföranden,
som redan nu förekommit, torde saken vara temligen
afgjord. Jag antager nemligen, att reservanternas förslag blir
bifallet. Men det oaktadt tager jag mig friheten att anföra
några ord.

Denna lagbestämmelse om påföljden af förlust af medborgerligt
förtroende är icke menad, såsom utskottet — tycker jag —
rigtigt säger, »att tillfoga brottslingen något lidande genom att
utsätta honom för andra menniskors afsky och förakt, utan endast
att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott, må
framdeles eller, der påföljden ådömes för viss tid, förr, än någon
tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten, inträda i sådan
verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts
böra förutsätta, att denne gjort sig förtjent af allmän tillit.» —
Man kan väl således omöjligen från lagstiftningen helt och hållet
utesluta den förutsättningen, att personer, som hafva begått gröfre
brott under en viss tid utöfver frihetsstraffets, afhållas från viss
offentlig verksamhet. Man kan väl icke föreställa sig, att en person,
som begått ett groft brott, skulle, för att icke beröfvas sin ut -

Lördagen den 25 April,

N:o 35.

(Forts)

komst, få behålla sin tjenst eller embete eller annan befattning,
som ban kan innehafva. Sådant kan väl icke sättas i fråga. ang. förlusta/
Om man granskar de bestämmelser i nu gällande stråt!lag, medborgerligt
enligt hvilka ett brott skall beläggas med förlust af medborgerligt förtroende
förtroende, så gifver en sådan granskning vid handen, att denna
straffpåföljd förekommer endast vid synnerligen grafva brott.. Som
man vet, skall förlust af medborgerligt förtroende endast adomas
i de fall, då brottet är belagdt med straffarbete. Men nar latituden
är sådan, att den tillåter ådömandet af jemväl fängelsestraff:,
så ligger det ju i domstolens skön redan nu att tillämpa det mildare
straffet, nemligen fängelsestraff, och att således icke ådöma
förlust af medborgerligt förtroende. Men att helt och hållet giiva
pröfningsrätten åt domaren fri att, om straffarbete adömes, äfven
afgöra, om den brottslige skall förlora medborgerligt förtroende pa
viss tid eller ej, det tror jag icke öfverensstämmer med de grundsatser,
på hvilka lagstiftningen hvilar. Hvad särskildt tjulnadsbrotten
beträffar, eger domstolen redan nu, i händelse tjulnadsbrott
första gången är begånget på grund af nöd under vissa
mycket förmildrande omständigheter, rätt att döma till fängelse
och således ej stämpla den brottslige med märket »förlust åt medborgerligt
förtroende». Men i allmänhet äro tjuf nadsbrotten, enligt
min tanke, af den beskaffenhet, att det är mycket daliga motiv,
som drifva dertill. Hen är i regeln en dålig karakter, som stia!
från sin medmenniska. Men om känslorna skola tala äfven i detta

fall, gälla ju icke några skäl. _

Jag har velat som min mening framhålla och yrka, att utskottets
förslag bör antagas.

Herr RedeHus: Äfven jag ansluter mig till utskottets för slag

och hemställer om bifall till detsamma pa af utskottet och
den siste talaren anförda skäl. Jag vill blott för mm personliga
del säga, att jag ej har något förtroende till tjufvar, och jag förmodar,
att ej heller Andra Kammaren har det. Jag skall, som
sagdt, inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergström: Herr talman! 1890 ars Riksdag skref till
Kongl. Maj:t i detta ämne och tillkännagaf, att Riksdagen hyste
den åsigten, att det vore angeläget, att de hinder, som den ifrågavarande
straffpåföljden medförde för den, som drabbades af densamma,
att försörja sig, i möjligaste mån skulle undanrödja!!, och
Riksdagen tilläde för sin del, att god fräjd såsom vilkor för utöfning
af näring eller yrke borde kunna borttagas, om icke öfverallt
så åtminstone ur den allmänna näringslagstiftningen. 1
enlighet dermed gjorde Riksdagen framställning till regeringen
om företagande af en undersökning i ämnet, hvilken skulle ga ut
på att taga i öfvervägande, dels huruvida icke stadgandet i kong!,
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
om god fräjd såsom vilkor för idkande af handel, handtverk eller
annat yrke, må kunna upphäfvas, dels ock om och i hvad man

X*) 4tö.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ändrade enahanda vilkor, der det förekommer i andra författningar rörande
4“ näWllfvet’ må .kunna borttagas- Jag har vid min motion fogat
medborgerligt ei} bilaga, som fullständigt redogör för gången af denna utredförtroende.
ning och dess resultat. Åf denna bilaga hafva kammarens leda(Forts.
) möter funnit, att flertalet af de myndigheter och korporationer,
till hvilka Kongl. Maj:t vändt sig i detta ämne, afstyrkt den af
Riksdagen förordade utvägen; och i enlighet dermed har ock regercngen
ansett, att ^ Riksdagens framställning icke skulle föranleda
till någon vidare åtgärd från regeringens sida.

Anser -nu Riksdagen fortfarande, att det är en vigtig samhällsangelägenhet,
att man för dessa straffade brottslingar undanrödjer
hindren att försörja sig och återgå till samhället, då synes
nug ock vara skäl, att Riksdagen upptager till behandling sjelfva
hufvudfrågan och. ser till, i hvad mån en inskränkning må kunna
ske af de fall, i hvilka straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende skall ådömas. Anledningarna härtill hafva sannerligen
icke minskats på senare åren. Om man ser på fångvårdsstyrelsens
senaste berättelse^ finner man, att antalet af brottslingar, som
dömts att .undergå straffarbete och förut undergått sådant, är i
ständigt stigande. Siffran har år 1894 hunnit till 34,2 % af hela
antalet nytillkomna straffarbetsfångar. Och ser man på procenten
af återfall för dem, som gjort sig skyldiga till tjufnadsbrott, så
visar sig ock ett oerhördt stigande. För 1894 är siffran på återfall
37,3 % för män, och för kvinnor — märk väl — är denna siffra
rent af fasaväckande, ty den har hunnit upp till 46,8 %. Det
synes mig. som om dessa siffror borde gifva kammarens ledamöter
åtskilligt att tänka på. Man kan fråga: Finnes då icke skäl att
a nyo . upptaga denna Augtiga samhällsfråga till pröfning? Eller
böra vi i likhet med lagutskottet förklara, att allting är väl bestäldt? Jag

skulle för min del ansett lämpligast, att man utredt
denna fråga i dess helhet; men då Första Kammaren fattat beslut
i enlighet med reservanternas förslag, skall jag för min del också
nöja mig med detsamma.

Jag skall slutligen tillåta mig att gent emot en af lagut.
aamöter, /som yttrade, att meningen med denna straffpåföljd
ej vore att tillfoga den straffade brottslingen något lidande,
Iraanhalla, att det ofta för denne är ett vida större lidande, som
paföres honom genom denna straffpåföljd, än någonsin det lidande,
som han får utstå genom sjelfva fängelsestraffet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Wester: Då nu motionärerna yrkat bifall till reservationen,
synes det mig för närvarande endast föreligga fråga,
om det är skäl att begära en skrifvelse hos Kong!. Makt, sådan
som reservanterna begärt, eller ej.

Jag har 40 år tjenstgjort som domare och kan väl derför
möjligen anses ega någon erfarenhet i förevarande sak. Då vill

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 3o.

(Forte.)

jag säga, att efter min uppfattning många tjufnadsbrott första <*£££
gången begåtts utan att den skyldige käft sa särdeles ond vilja. ^ /<;Was( o/
J)et »bar mångfaldiga gånger visat sig vara sant, hvad ordspråket medborgerligt
säger: »Tillfället gör tjufven». Under sådana förhållanden synes ej förtroende.
på tjufnadsbrotten kunna tillämpas den regeln, som är ujypstäld
med afseende på ådömandet af förlust af medborgerligt förtroende,
eller att denna straffpåföljd skall adömas i sådana fall, der
den brottslige har visat en särdeles dålig vilja eller dålig moral
i allmänhet.

Jag vill nu öfvergå till en granskning af lagutskottets^ motivering.
Lagutskottet har afstyrkt motionerna egentligen på två
skäl; dock anföres äfven ett tredje skäl, om hvilket jag längre
fram skall yttra några ord.

Utskottet säger, att påföljden förlust af medborgerligt förtroende
ingalunda är ett straff, utan stadgats, för att den brottslige
skulle under någon tid, innan han åter inträder i det allmänt
medborgerliga lifvet, få tillfälle att egna någon eftertanke åt
sig sjelf och såmedelst förbättra sig. Ja, det der låter ju mycket
bra, och det kunde väl hafva sitt berättigande, om teorien sloge
fullkomligt in med praktiken. Men nu är det så, att. i allmänhet
— jag kan nästan försäkra, att det är regel — vid tjufnadsbrott,
åtminstone då de begås första gången, förlust af medborgerligt
förtroende ej ådömes för längre tid än 1 ar, såvida ej särdeles
försvårande omständigheter vid brottets begående förefinnas. Sålunda,
den besinningstid den brottslige får, och den tid, samhället
får att pröfva, huruvida han gjort sig förtjent att komma in i
det medborgerliga lifvet igen, är ett år. Jag hemställer till
herrarne, om härigenom vinnes så synnerligen mycket. Men deremot
är det till ganska stor skada för den brottslige, Han är
genom förlusten af medborgerligt, förtroende under 1 år nära nog
urståndsatt att skaffa sig ett ärligt arbete.. Har han ett handtverk
eller en näring, får han under 1 års tid ej utöfva detta näringsfång.
Hå han kommer ut efter kanske 2 manaders straffarbete,
är han urståndsatt att sköta sig, som en .vanlig menniska
kan; —- det är nästan ett grymmare straff än sj elfva det straffarbete,
han ådömts.

Vidare säger lagutskottet, att den ifrågavarande förändringen
ej behöfves, derför att åt domaren i lag medgifvits så vid latitud,
att den brottslige för ett mindre tjufnadsbrott eller första
gången stöld kan dömas till fängelse, på hvilket straff ej följer
förlust af medborgerligt förtroende. Domaren kan sålunda, enligt
utskottets förmenande, genom att döma till fängelse förekomma,
att den brottslige dömes till förlust af medborgerligt förtroende.

Men denna utskottets åsigt är ej fullt rigtig, dä man ju niaste
följa lagen. Strafflagens 20 kap. 1 § medgifver visserligen, att
för första resan stöld kan dömas till fängelse. Men endast i de
fall, att synnerligen mildrande omständigheter förefinnas. Sålunda
kan domaren med lagen i hand ej döma till fängelse för
tjufnadsbrott, utan att synnerligen mildrande omständigheter

Nso 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ändrade finnas. I annat

bestämmelser -----7.7'' A — fail. maste dömas till straffarbete, ehuru sådana

ÄI/”1?41indigheter föreligga, att domaren ej skulle vilja ådöma förmedborgeriigt
lust a± medborgerligt förtroende.

'' ’ Jag hade i fjor sjelf ett exempel derpå. Det var en karl,

an9 .
medborgerligt
förtroende
(Forts)

som tjenade. Han fick af sin husbonde tillsägelse att fara in till
staden och hemta penningar, omkring 7 å 800 kronor. Det var
en annars oförvitlig man. Han hade tjenat på flera ställen, och
man hade der ej märkt oärlighet hos honom. Han for in till
staden, gick upp på kontoret, der penningarne skulle hemtas, och
fick dem, inlagda i ett försegladt bref. Hemkommen, gick han först
upp på sm drängkammare, för att derefter lemna brefvet, till
husbonden. Men i stället för att göra detta, tog han på sig''sina
helgdagskläder och begaf sig af. Då han kommit ett stycke bort,
bröt han brefvet och tog ut penningarne. Och sedan gick han
till samma stad, der han hemtat penningarne, och köpte sig för
^ & JO kronor kläder, omedelbart hvarefter han blef häktad.
— Hå, då, han så kom för råtta, erkände han, och på fråga, hvad
hans mening varit, hade han ej annat att svara, än: »Ja, det kom
sa pa mig; iag kan ej förklara, hvad det var, men det kom en
sådan tanke för mig». Tillspord, hvad han tänkt göra, förklarade
han, att han ämnat lemna landet och begifva sig till Köpenhamn
lör att derifrån öfverresa till Amerika. — Det är min fulla öfvertygelse
att det ej var egentligen ond vilja hos honom, utan att
han tolf lör en ögonblicklig frestelse, innan han hann besinna sig
Och den karlen skulle jag ej hafva velat döma till förlust af
medborgerligt förtroende, men jag var tvungen dertill, då det icke
lät sig gorå att här tillämpa fängelsestraff.

Sålunda kan man se, att det finnes omständigheter, under
^alar för, att man icke bör tillämpa ifrågavarande
straffpåföljd. Ehuru herrarne tyckas anse. att tjufnadsbrotten
aro af den beskaffenhet, att derpå bör följa infami, djerfves jag
motsäga detta och uttala, att många af dem icke äro på långt
när så svåra som en mängd numera så moderna bedrägerier. Och
saTjJ?; jaS förstår, kan staten icke taga den ringaste skada, om
påföljden förlust af medborgerligt förtroende ej ådömes vid de
mindre tjufnadsbrotten, äfven då det dömes till straffarbete.

Jag skulle i detta fäll vilja hafva icke en ändring i reservanternas
förslag, men ett påpekande, ett uttalande, att den
ifrågasätta reformen synes kunna blifva särdeles gagnelig, om
det, såsom fallet är, då någon dömes till straffarbete för brott,
som han begått, innan han fylt 18 år, lägges i domarens hand
att afgöra, om förlust af medborgerligt förtroende skall ådömas
eller icke. Jag vill, som jag nyss nämnde, bemöta ett skäl, som
lagutskottet just i detta hänseende anfört. Lagutskottet, som
upptagit det, emedan en af motionärerna föreslagit, att i domstolens
hand skulle läggas en sådan befogenhet, säger, att en
dylik bestämmelse skulle hafva mycken våda med sig, emedan
en mängd^ unga personer förordnas till domare, och de icke skulle
ega förmåga att rätt bedöma, när förlust af medborgerligt för -

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

troende borde ådbmas eller icke, men lag bemstsller till herreme: £££.
då dessa unga personer anses ega förmåga att åtgöra, om ett jörlwitaf
straff skall bestämmas till, som på sina ställen kan ifrågakomma, ^borgerligt
5 kronors böter eller 2 års straffarbete, när dem anförtros att förtroende.

utmäta straff inom en sådan latitud, kunna_ de då icke också an- (Forts.)

ses ega förmåga att afgöra, om en viss tids förlust af medborgerligt
förtroende bör följa eller icke? Jag tror, att en sådan
rätt för domaren skulle hafva till följd, att vid fråga om adömande
af förlust af medborgerligt förtroende skulle förfaras, sa
mildt som möjligt. Tendensen bland vara .domare är, savidt jag
känner förhållandena, nu den, att man icke bör tillämpa en
sådan straffpåföljd vid andra brott än sådana, der det visat sig,
att den brottslige bar en genomdålig vilja och är af den beskatfenbet,
att man icke gerna kan tänka på någon förbättring,
eller att han skall blifva en laglydig samhällsmedlem. Skulle
det bestämmas i lagen rättighet för domstolarne att i fråga om tjuinadsbrott
fritt bedöma, om förlust af medborgerligt förtroende
i särskild! fall skall följa eller ej, tror jag, att dermed
också ett steg skulle vara taget i den rigtning, kammaren nu
synes vilja gå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Med herr Wester förenade sig herrar Näslund, Eriksson
i Elgered och Alsterlund.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll den vid utlåtandet
fogade reservationen.

§ 3.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 60, i anled- Ang. ändring
ning af väckt motion angående ändring i förordningen om för-«/^»^»

lagsinteckning den 13 april 1883. _ , . inteckning.

I berörda, inom Andra Kammaren af herrar M. Dahn .och
Ivar Månsson afgifna motion, n:o 175, hade föreslagits, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Makt anhålla, det täcktes
Kong! Makt framlägga till nästa Riksdag förslag till sådan
ändring i lagen om förlagsinteckning och rätt till underpant i
lösegendom, att äfven jordbruket derunder måtte inbegripas men
hemstälde utskottet: att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herrar Folke Andersson, Bruzelius, Nilsson i Skärhus och
Bedelius:

Ordet begärdes af

N:o 25.

Lördagen den 25 April, e. m.

om för lagsinteckning.

(Forts.)

Af!rordSL , „ HT Daih?’ ''SOm ^ttra1de:1 De° rätt> som tillkommer fabriksid-
''J kåre och en hel mangd andra här i utlåtandet och i vår motion omnämnda
näringsidkare, hafva vi motionärer ansett äfven böra tillkomma
landtbruket. Den tid, då man ansåg nödigt, att en sådan institution
skapades till förmån för andra näringsidkare, för grufve- och
fabriksindustrien, befann sig vårt jordbruk i ett helt annat skede
an nu. Da fordrades det till jordbrukarens yttre lösörebo endast
primitiva och billiga redskap, såsom ärgkrokar och finnbär tvär
deremot bestar det yttre lösöreboet för landtbruket, hvad maskiner
beträffar af en hel massa dyrbara artiklar, saker, som kosta
sa mycket, att de merendels medtaga en arrendators alla tillgångar
Inom parentes vill jag säga, att vi hafva i detta land af arrendatorer
bortåt 47,000. Och dessa äro helt visst af vårt lands allra
basta jordbrukare. De ha i allmänhet icke större förlagskapital,
an att de kunna sätta upp sitt dyrbara lösörebo. Sedan återstår
för dem intet förlagskapital att använda såsom till inköp af gödningsämnen
m. m. Detta förlagskapital måste anskaffas med tillhjelp
af borgen. Nå, hvem är det då, som skall bestrida denna
borgen, Jo det är naturligtvis deras närmaste slägtingar eller
frander. Och de^ att, när till följd af dåliga konjunkturer
en stupar i slägten, de andra följa efter. Hade jordbrukarne deremot
samma rätt, som andra näringsidkare hafva, att få förlagsinteckning
beviljad i sina inventarier, skulle dels dessa deras
naturliga borgesman, nemligen deras skyldeman, kunna få ett
slags säkerhet i händelse af konkurs, dels jordbrukare, som sköta
Sig val och bo i närheten af en bankinrättning, der de äro kända,
också kunna der få mot förlagsinteckning de medel, som de behöfva,
i o r;.u säger utskottet, att arrendatorers personliga förtroende i
lanehänseende skulle minskas, i fall de hade en sådan säkerhet att
erbjuda som förlagsinteckning. Ja, det är just meningen med
denna motion, att man skulle kunna, så att säga, besvärja detta
borgensväsen som hållit på att rent af qväfva ej blott dessa, som
jag nämnde, kanske Sveriges bästa jordbrukare, utan äfven många
andra landtman, och om hvilket det motionerats mera än en gång 1

d®n'',a , Ty. det är. Ju klart, att, om en arrendator får

ratt till dylik förlagsinteckning, hvarken hans närmaste skyldeman
eller andra hans borgesman skola behöfva sitta emellan.
IVled afseende a de jordbrukare, som innehafva egen fastighet påpekar
utskottet, att det synes, som om för dem, när de kommit
sa långt, att fastigheten är intecknad till sitt värde, låneaffiärerna
skulle vara slutade. Men i samma andetag påpekar utskottet
alven, att deras personliga kredit skulle kunna minskas, om en
sådan förlagsinteckning i lösöreboet stode till buds. Detta kan
jag verkligen icke fatta. Ty det ser högst egendomligt ut att
först saga att det bör vara slut med låneaffärerna, då fastigheten
birfvit mtecknad till det yttersta, och sedan åberopa, att fastighetsegarnes
personliga kredit skulle minskas eller försvinna, om
e finge förlagsinteckning för lösören. Det synes, som om man
skulle önska att fortfarande få hafva i blomstrande skick detta

N:« 86.

Lördagen den 25 April, e. m.

borgensväsen, som vi nu hafva och genom hvilket såsom vi veta,

när konkurs inträffar, det för de oprioriterade fordnngsegarne >™^en

sällan blir någonting qvar. „ inteckning.

Förutom de skål af mera allmän natur, som utskottet antort, (Forts.)
har också påpekats ett sätt att gå till våga, att skapa ett system,
sådant som det finnes på flera andra ställen i Europa, t. ex. i
Frankrike och i Danmark. Utskottet säger: _

»Deremot torde lagstiftningen genom en anordning, som tillika
blefve iordegaren till gagn, med bättre utsigt till framgång kunna
komma en arrendator eller brukare till hjelp vid tillfällen, da
han saknar medel att sjelf anskaffa all den lösa egendom, gårdsbruket
kräfVer, nemligen genom att än ytterligare främja och
trygga sådana i andra länder, der åkerbruksnäringen hunnit en
högre grad af utveckling, ganska vanliga aftal, hvarigenom jordegaren
till brukaren upplåter, på samma gång som sjelfva jorden,
för dess häfdande nödiga kreatur, redskap och andra inventarier».

Ja huru skulle det gå till? År det tänkbart, hvad lagutskottet
här föreslår, är det tänkbart, att i vårt land, der de flesta arrendehemman,
de flesta hemman, som utarrenderas, äro statens egna
domäner, Riksdagen skulle vilja vara med om, att vid dessa hemmans
utarrendering staten äfven skulle uppköpa kreatur och redskap
och utarrendera äfven dessa först på 20 är och sedermera ined
optionsrätt i oändlighet? Jag tror icke, att Riksdagen skulle vilja
vara med derom, och detta förslag, hvilket lagutskottet här påpekar,
anser jag vara alldeles orealiserbart. _

Att, såsom man har åberopat, man i vissa europeiska länder
icke har denna inrättning, är ju af skäl, som jag nyss berört,
alldeles naturligt. När, såsom förhållandet är i Frankrike, Belgien
och Danmark, hela detta lösörebo med kreatursstock, gödsel,
foder, redskap, maskiner — kort sagdt allting — hör till fastigheten,
så kan det ju såsom eu del af fastigheten intecknas, och
då blir naturligtvis fastighetsvärdet sa mycket högre, och någon
förlagsinteckning i lösöreboet kan da der icke ifrågakomma eller

bell°För fabriker finnes rätt att taga förlagsinteckning, och det
är ej ens föreskrifvet, hurudana de skola vara, för att sådan skall
kunna erhållas. Såsom en gång grefve Eric Josias Sparre yttrade,
fins det ingenting, som hindrar, att en karamellgumma kan få förlagsinteckning,
fastän hennes enda inventarium utgöres af en karamellgryta,
ty hon är i alla fall fabrikant i sitt fack, men en jordbrukare
med ett lösörebo på många tusen kronor kan icke få

sådan inteckning.

Då det är tal om den politiska rösträtten, sa säger man, att
det är alldeles nödvändigt att bevara inom Andra Kammaren
dessa landtman, dessa jordbrukare, vare sig arrendatorer eller
sjelfegare, derför att det är ett så konservativt och redbart folk,
att det i politiskt hänseende är nödvändigt, att just denna kammare
blir upptagen af denna sorts folk. Men å andra sidan säger
man, att dessa karamellgummor, bierbryggare, bränvinsbrännare

N:o 85. 14

Lördagen den 25 April, e. m.

(Forts.)

förordningen ändra f abrikantei gerna må få förlagsinteckning å sina maom
förlags- sinner, kastar och redskap, men våra jordbrukare, som äro så bra
,merling, tolk i politiskt hänseende, — när det är fråga om att utsträcka
forlagsinteckningsrätten äfven till dem, då säger man: nej, det
våga vi icke; dem kunna vi icke lita på. De skulle således vara
moraliskt sämre än andra näringsidkare? Ett dylikt resonnement
torefaller mig verkligen underligt, men det vittnar naturligtvis
endast om, att man icke har fattat, att jordbrukarne hafva vuxit
llran det primitiva odlingssätt med pinnharfven och andra dylika
redskap Jordbruket är nu eu industri, så god som någon
annan och de maskiner och redskap, som det använder, ei blott
de döda maskinerna, som gå till tusentals kronor, utan äfven de
lefvande maskinerna i form af djur, som underhållas för att iordbruket
skall kunna bedrifvas, äro af helt annan beskaffenhet nu
an för 50 eller t. o. m. 30 år sedan; det är detta, som gör, att
man icke kan fatta och förstå, att denna vår arrendatorsklass
kan hafva pretentioner _ på att komma med bland dem, som för
närvarande hafva rätt till förlagsinteckning.

Jag skall emellertid, herr talman, då motionen har hugnats
med en reservation af fyra af utskottets ledamöter — be att få
yrka bifall till var motion.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Brystorp: Motionären har till stöd för
sm motion aberopat gamla riksdagsskrifvelser och äldre lagberedningens
förslag, hvilket förslag af Riksdagen afslogs så nyligen
som 1894. Icke annat jag kan finna, skulle dessa förlagsinteckmngar
icke gorå den ringaste tjenst, utan tvärtom efter mitt förmenande
åstadkomma både trakasserier och bedrägerier.

Det blef inom utskottet upplyst, att sådana förlagsinteckningar
icke emottagas annat än då säkerheten är ytterligare stärkt
genom underborgen. Men då så är, skulle ju ej det förhatliga
borgen ssystemet genom motionärernas förslag kunna borttagas
utan maste fortfarande bibehållas. Komme man nu så långt, att
lörlagsmtecknmgens användning i detta fall blefve lagstadgad,
sa antager lag, att det för en redbar jordbrukare skulle blifva
förenadt med större svårigheter att sköta sin affär, än nu är fallet.
Jag antager, att, om en jordbrukare då komme in till staden för
att köpa gödningsämnen eller utsäde, det strax skulle blifva fråga
om- huru han hade det stäldt med sin lösegendom. Han skulle
da möjligtvis kunna säga, att han icke har den intecknad, men
derpå litar nog icke köpmannen, utan fordrar gravationsbevis,
öp. har han då intet sådant, så får han ingenting, utan måste
ställa borgen, och då äro vi ju åter inne på borgenssystemet.
Har han möjligtvis ett gravationsbevis att förete, kan det måhända
åt vederbörande anses för gammalt, så att landtbrukaren måste
anskaffa nytt gravationsbevis. Hvad blir det annat än trakasserier?

/“a0r har motionärerna högligen klandrat de lösöreköp, som
nu tillatas ske. Deri instämmer äfven jag. Men dessa vidtagas

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

icke förrän gäldenären kommit i så stor skuld, att lian icke Ang. ändring
kan ’betala sina kreditorer; då tillgriper han sättet med lösöreköp,1
för att gynna en på de andres bekostnad. Men det ar nu uen intec^ning,
lyckan med lösöreköp, att de skola kungöras från predikstolen och (ports.)
meddelande om dem lemnas kronofogden och häradsrätten. De
komma sålunda till allmänhetens kunskap, och de öfriga fordrmgsegarne
kunna då begära konkurs. Framställes sådan begäran inom
30 dagar efter kungörelsens meddelande, så omintetgöres hela

l0S°Men)ehuru skulle det ur denna synpunkt ställa sig med förlagsinteckning?
Jo, sedan en jordbrukare lånt så mycket, att han
ei längre har kredit, så far han in till närmaste residensstad
tager en förlagsinteckning, vänder sig till en skyldeman, helst
en, som har litet att fordra af honom förut, och säger: gif mig ett
litet lån till, så får du förlagsinteckningen! Detta sker nu alldeles
enskild^ och ingen menniska har reda derpå. Mar sedan
förlagsinteckningen egt bestånd i 30 dagar, så begäres konkurs,
och då tager förlagsinteckningens egare alltsammans, och de omgå
fordringsegarne få icke ett öre. Jag hemställer, om det kan vara
klokt att ordna saken på det sättet.

Herr Dahn nämnde om att en karamellgumma kan.taga torlagsinteckning
på sin karamellgryta. Jag anser för mm del, att
förlagsinteckningen der är på sm rätta plats och aldrig borde
komma längre.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson: Det är ganska egendomligt att höra så dana

uttalanden om denna sak som de, hvilka nu sist framkommit
Det är ju icke obekant, hurusom denna kammare manga
gånger under tidernas lopp uttalat sig i den retning, som motionärernas
förslag angifver. Det är väl icke heller obekant, huru
för icke länge sedan — det var 1886 — då denna fråga behandlades
af en komité, dess utlåtande gick i den rigtningen, som motionäTerna
bär föreslagit. Utskottet har för sitt afstyrkande citerat
ett komitéutlåtande, men det har varit ett sådant, som varit passande
för utskottets åsigter. Utskottet talar deremot icke alls
om hvad den senare komitén har sagt. Det synes mig dock,
som om det varit rigtigt, då utskottet citerat den ena kommen,
att utskottet äfven redogjort för hvad som passerat i frågan litet
senare, nemligen 1886. Och om man ser efter, hvad 1886 ars
komité har sagt, så är det ett så ampelt loford för denna åtgärd
att jag tror, afl, om nämnda komités utlåtande vant refereradt
i betänkandet, kammarens ledamöter möjligen skulle hafva fatt eu
annan uppfattning af frågan, än de nu kanhända hafva. Jag
skall icke trötta kammaren med att uppläsa, hvad denna komité
har sagt, men det synes mig vara så kraftiga och bevisande
argument, att det är förvånansvärdt, att lagutskottet icke behagat
åtminstone taga in något af hvad denna komité yttrat i
frågan.

N:o 85.

Lördagen den 25 April, e. in.

iAag,ber äJjven att få åberopa, hvad Riksdagen - och i synom
förlaga- ?erbe* denna kammare — gång efter annan gjort i denna sak,
inteckning. manga sknfvelser som aflåtits till Kongl. Majt just för att

(Forts.) åstadkomma en sällan lagstiftning, som vi tagit oss friheten föreslå.
lJet har gatt så långt, att det, efter hvad jag tror, aflåtits två eller
tre sknfvelser till Kong! Maj:t, och hvarje gång har detta förslag
strandat allenast pa högsta domstolens invändningar mot saken.

Jag ber nu att som min åsigt få säga. att den föreslagna
reformen är af långt större vigt nu än förr. De skäl, som den
siste talaren aberopade, kunna anföras mot all förlagsinteckninooch
naturligtvis i än högre grad, då det gäller förlagsinteckning,
som tages åt yrkesidkare och handtverkare, som dock redan hafva
denna rätt. Reformen är, säger jag, långt vigtigare nu än förr,
™ta, huru ofantligt dyrbart det är att sätta upp ett lösörebo
till ett jordbruk, så vidt det nemligen skall skötas rationelt
och sä att det bär sig. Det är icke för herrarne obekant, huru
dyrbar en ladugårdsbesättning är. En kobesättning går på en
egendom till ofantligt mycket högre värde nu än förr. Herrarne
veta äfven huru mycket jordbruksmaskinerna kosta, om man nemligen
skall följa med sm tid. Jag tror icke, att någon kan förneJka,
att det är en väsentlig skilnad mellan en uppsättning förr
och nu, och just derför borde man bifalla en sådan åtgärd, som
när är i fråga.

Derjemte ber jag fa säga, att det efter min mening ligger
en annan betydelse i förslagetdet afser nemligen, såsom den
förste talaren antydt, att komma ifrån borgenssystemet, i den mån
det är möjligt. Det är en mängd egendomar, som måste utarrenderas,
först och främst de stora fideikommissegendomarna
och vidare de störa kronodomänerna. Vi veta, huru ofantligt dyrka™
det är för en arrendator att sätta upp lösöreboet på ett
sådant ställe. När då en ung arrendator skall böria sin verksamhet
huru ofantligt bra vore det icke, om han kunde få en
dylik föriagsmtecknmg i stället för att behöfva anlita andra
med begäran om borgensförbindelser? De personer, som sålunda
gatt i borgen, skall han sedan sjelf i sin ordning hjelpa. Det är
nära nog- en skyldighet för honom att sedan i sin ordning skrifva
pa åt dem; han kan knappast säga nej, när de begära hans namn
pa ett papper. Vore det icke då bättre för denne unge man att
kunna bjuda en inteckning och på det sättet ordna det för sig.

Här har en talare kommit och talat om auktionister Öoch
den risk, dessa skulle få af den föreslagna förändringen, men
hvad det han hafva för betydelse för denna vigtiga sak, kan
Jag. lcke förstå. Samme talare nämnde äfven något om trakasseriei,
men här är just en utväg öppnad att undkomma sådana.
Arrendatorn ställer en förlagsinteckning för sig, och så tager man
den och ingenting vidare. Då har man en sund och reel affärsrigtning
och undviker det skadliga borgenssystemet. Detta är
för mig hufvudsaken, och den synes mig så vigtig, att ensamt
den borde föranleda kammaren att bifalla motionen. Och då kam -

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

maren förut flera gånger bifallit förslag i denna rigtning, synes Ang. ändring
mig detta vara ett ytterligare skäl att nu godkänna motionärernas *
yrkande. Då det derjemte är allmänt kändt, att det icke är någon “åteckning.
jemförelse mellan att ställa upp ett lösörebo nu ocli förr, om (Forts.)
jordbruket skall skötas praktiskt, sä anhåller jag, herr talman,
om bifall till motionen och afslag å utskottets betänkande.

Herr Petersson i Brystorp: Den siste talaren klagade pa
utskottet, derför att det icke i betänkandet intagit 1886 års
komitéförslag, men jag tror icke, att detta varit erforderligt, då
Kongl. Maj:t ej velat vara med om förlagsinteckningar ännu så
sent som år 1894.

Den siste talaren nämnde äfven några ord om, hvilken kostnad
det är att sätta upp inventarierna på en jordbruksegendom,
och i hans mening derutinnan kan jag instämma, men han har
icke kunnat framvisa, hvad kraft en förlagsinteckning eger. Han
har heller icke kunnat påstå, att en sådan kan få någon betydelse,
i annat fall än då den är försedd med underborgen. Alla
mina invändningar i detta afseende har han icke kunnat besvara,
och att trakasserier komma att vållas genom en sådan anordning,
kan jag icke frångå, ty det skulle komma att tillgå på det sättet,
som jag skildrade. När sålunda borgen icke genom förlagsinteckning
kan undvikas, så tycker jag, att det kan vara detsamma,
om man går i borgen direkt eller om borgensförbindelsen tages
som säkerhet för eu inteckning, som den ena dagen kan vara värd
10,000 kronor och den andra kanske mycket mindre. Jag kan icke
föreställa mig, att en bankinrättning skulle som säkerhet taga
endast en förlagsinteckning, och då hafva vi ju borgenssystemet
qvar.

Under sådana förhållanden kan jag icke förstå, hvartill förlagsinteckning
skall tjena, och vidhåller derför mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahn: Jag skall be att få läsa upp något af den skrifvelse,
som Riksdagen aflat 1879.

»Rättigheten att lemna underpant i lös egendom bör vara en
rättighet för alla näringsidkare eller för ingen, och medgifvande
af sådan rätt utgör endast den enklaste gärd af rättvisa åt de
näringsidkande samhällsmedlemmar, som dermed ej nu äro hugnade.
Man har mot dess medgifvande åberopat det osäkra värde,
dylik underpant för långifvaren innebär, då de pantförskrifna
föremålens egare och innehafvare kan när som helst afyttra dem
delvis eller helt och hållet till tredje person med gällande verkan,
enär underpantsrätten icke innebär sakrätt i panten. De rörelser
eller yrken, vid hvilka sådan panträtt skulle komma att användas,
torde dock i allmänhet vara af den beskaffenhet, att de för sitt
utöfvande fordra innehafvande af åtminstone större delen af de
pantförskrifna föremålen eller de ursprungligen pantförskrifna

Andra Kammarens Prat, 1896. N:o 35. %

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Ang. ändring motsvarande, och det torde icke vara lagstiftarens uppgift att
förordningen tillse, det den enskilde icke i särskilda händelser skulle kunna i
"''inteckning, oförstånd handla mot sin egen fördel. Deremot synes det vara
(Forts) lagstiftarens pligt att för det fall, att på det fria aftalets väg
den n örings i d kåre, som det behöfver — han må för öfrigt vara
bruksegare, bergverksegare, fabrikant eller jordbrukare eller hvad
annat som helst — kan mot underpant i lös egendom erhålla den
försträckning, han för sin ekonomiska verksamhet behöfver, bereda
en laglig form för pantaftalet och derigenom, bland annat, skydda
lagen för den vanhelgd, som för densamma följer af de under
lagens skydd, men mot dess mening, härtill missbrukade lösöreköpen.
»

Vidare säger Riksdagen:

»I en tid med mångsidig och liflig affärsverksamhet kan personalkrediten,
såsom grundad på den numera en omöjlighet vordna
personliga kännedomen af dem, med hvilka man kommer i aftarsberöring,
ej vidare räcka till, och realkrediten måste derför anlitas
i en allt större och större utsträckning, beträffande de föremål,
som kunna dertill användas.»

Ja, det är mycket sant, som den siste talaren yttrade, att
dylika kreditaftal i allmänhet icke stödjas uteslutande på realsäkerhet,
utan äfven på personlig borgen, men i allmänhet komma
de till stånd på det sättet, att det är skyldeman, närmare slägting^
till den kreditbehöfvande, som skrifva på borgen, och de
skulle då få en viss säkerhet genom förlagsinteckning. Dessutom
finnes det nog äfven banker, som, när en arrendator bor i närheten
af bankinrättningen och sköter sig väl, också skulle lemna
lån mot dylik inteckning. Men i hvilket fall som helst: genom
att dessa närmaste vänner och skyldeman hafva en säkerhet för
hvad de gå i borgen för, utsträckes i allmänhet icke denna personliga
borgen utöfver dessa personers omkrets, och det anser jag
vara en mycket stor fördel med afseende på begränsningen af borgenssystemet.

Ingen i denna kammare torde heller kunna förneka, att, om
näringsidkare och fabrikanter hafva denna rätt, jordbrukare och
särskildt arrendator1 — ty det är egentligen dessa sistnämnde,
som behöfva den — väl icke borde förmenas en sådan rätt, ty
icke äro väl de moraliskt sämre än de förstnämnde. Och om förlagsinteckningen
är onödig eller skadlig, hvarför upphäfver icke
Riksdagen dä densamma för andra näringsidkare, som nu hafva
denna rättighet. Anses den vara till gagn för dem, hvarför skulle
den icke då vara till gagn äfven för en arrendator, hvars lösörebo
kanske uppgår till ett värde af 100,000 kronor, men som icke har
något annat att borga med än sitt dyrbara lösörebo? Jag anser
det vara högst orättvist att icke bifalla hvad motionärerna här
föreslagit, helst som denna kammare förut uttalat sig för saken
och Riksdagen äfven skrifvit till Kongl. Maj:t i samma ärende.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall till motionen.

Måndagen den 25 April, e. in.

N:o 35.

Herr Eriksson i Bäck: Motionärernas mening tyckes vara,
att man genom att medgifva jordbrukarne rätt till förlagsinteckning
skulle kunna i väsentlig mån inskränka borgenssystemet,
men att så skulle blifva fallet, betviflar jag på det högsta. J"ag
bar eu gång haft i uppdrag att ombesörja, att en förening skulle
få en sådan förlagsinteckning. Jag hade då att göra mig underrättad
om de vilkor, som dervid uppstäldes. Min efterforskning
gaf vid handen, att det icke är sa alldeles lätt att erhålla förlagsinteckning.
Det meddelades, att statskontoret icke ville lemna
lån mot förlagsinteckning,'' så framt icke denna vore förstärkt med
borgen. Liknande underrättelser fick jag äfven från flere banker
och enskilda personer. Det måtte väl då icke vara så stort värde
med förlagsinteckning, om, snart sagdt, ingen vill låna penningar
mot sådan säkerhet.

Dessutom är det nog, som herr Petersson i Brystorp också
framhöll, ganska riskabelt för långifvaren, ty värdet af en lösegendom
kan ju ganska hastigt undergå förändringar. Och å
andra sidan, om jordegarne genom en förlagsinteckning skulle hindras
att efter godtfinnande förfara med sin egendom — jag menar
icke genom att sälja i afsigt att förminska säkerheten, utan genom
att göra de ombyten, som för dem kunde vara fördelaktiga
— så torde äfven de betacka sig för en sådan bestämmelse.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Folke Andersson i Helgesta: Som herrarne behagade
finna af betänkandet, har jag antecknat mig som reservant, och
jag skall nu be att få gifva några skäl derför.

Jag vill icke söka utreda, hvad nytta, förlagsinteckningen kan
hafva för den ene eller den andre, men är den till nytta för en
näringsidkare, så tror jag, att den kan vara fördelaktig äfven fölen
landtbrukare eller en arrendator. Jag tycker icke om undantagslagstiftning,
och jag kan icke fatta, hvarför jordbrukarne skola
stå i en annan ställning än andra näringsidkare eller fabrikanter.
Detta har varit skälen för mig att biträda motionärernas förslag,
och på dessa skäl skall jag äfven nu yrka bifall till motionen
samt afslag å utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad, Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till den i
ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Herr Dahn begärde
emellertid votering, hvilken ock företogs enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 60, röstar

Ja;

Nej.

Ang. ändring
i förordningen
om förlagsinteckning.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

N:o 35.

Måndagen den 25 April, e. in.

Ang. ändring
i förordningen
om förlagsinteckning.

Om bestämmelser
angående
vården af bysamhällens
gemensamma
angelägenheter.

(Forts.)

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 134 ja mot 36 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 4.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 61, i
anledning af väckt motion om bestämmelser angående vården af
bysamhällens gemensamma angelägenheter.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 198, hemstälde herr A. Olsson i
Mårdäng,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till Riksdagens pröfning
inkomma med förslag till stadga angående vårdandet af bysamhällens
gemensamma angelägenheter. Utskottet hemstälde emellertid,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman! Mine herrar! Såsom
herrarne behagade finna, har jag tagit mig friheten att föreslå en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utfärdande af lämpligare
och tidsenligare föreskrifter angående vården af bysamhällens
gemensamma angelägenheter och hvad dermed står i sammanhang.

Förutom de i motionen återgifna skälen har jag för min del
ett annat skäl, som talar för att just nu göra framställning i frågan.
Såsom bekant, har Riksdagen begärt att få utarbetad en lag
angående byggande och underhåll af by- och utfartsvägar, och,
enligt min tanke, måste i sammanhang med utfärdandet af denna
lag meddelas föreskrift angående någon eller några, hvilka skola
handlägga de äi’enden, som angå dessa vägar. Då har det synts
mig icke olämpligt, att fråga om äfven andra gemensamma angelägenheter
komme på tal och att för deras förvaltning tidsenligare
och lämpligare föreskrifter utfärdades. Men, som kammaren behagar
finna, har lagutskottet efter en motivering, bestående af
hela fyra rader, hemstält om afslag å min motion. Då likväl
lagutskottet hänvisat till hvad 1886 års Riksdags lagutskott yttrade
och de skäl, hvarpå Riksdagen då afslog en dylik motion,
tillåter jag mig att citera några ord ur 1886 års lagutskotts betänkande.

Efter att hafva lemnat en redogörelse för en process, uppkommen
inom ett stort bysamhälle, säger utskottet: »Domstolarno
hafva således samstämmigt förklarat den åberopade byordningen>
— det finnes verkligen en sådan, hvilken antogs år 1857 — »gällande,
och finner utskottet deri ett synnerligt kraftigt stöd för

Lördngen den 25 April, e. in.

N:o 3«.

sin åsigt att samtliga byordningar, som blifvit i behörig ordning Om bestämmelantagna,
fortfarande kunna och höra tillämpas, såvida de ej sta iv&rden^aTblstrid
med gällande lag eller författning.» Deraf följer således, samhåue„s ?e.
att, då det finnes eu byordning, den bör gälla, och detta har jag mensamma anför
min del icke bestridt. men om dessa byordningar läka i strid gelägenheter.
med gällande lag eller författning, då böra de icke längre gälla. (Forts.)

Lagutskottet, det vill säga 1886 års lagutskott, tillägger vidare:
»Men äfven på sådana orter, der byordningar icke finnas
antagna, torde det icke vara omöjligt att med stöd af gällande
lagbestämmelser finna en form för handkafvandet åt sådana angelägenheter.
som äro för by eller dylik mindre samfällighet gemensamma.
» Utskottet anser således, att 60:e § uti förordningen om
kommunalstyrelse på landet erbjuder en synnerligen lämplig utgångspunkt
i det hänseendet.

Jag skall nu be att få citera några rader ur denna 60:e §:

»Der i lag eller allmän författning stadgadt är, att kommunalutskyld
endast från vissa af de i § 57 omförmälda beskattningsförem
ål skall utgå, eller att för deltagande i sådan utskyld andra
grunder skola följas, eller att vissa från skattskyldighet till kommunen
eljest befriade medlemmar skola till fyllande af särskilda
behof bidraga, gäller till efterrättelse hvad sålunda förordnadt är.»

Men der måste likväl utskottet göra ett medgifvande, som enligt
mitt förmenande alldeles förringar värdet af denna citerade paragrafs
betydelse. »Detta är visserligen» — säger utskottet — »närmast
tillämpligt å de ärenden, som omedelbart föranleda utgifter,
men med något tillmötesgående från vederbörande kommunalordförandes
sida torde det icke möta hinder att få äfven andra ärenden
handlagda å särskild stämma, i hvilken endast de personer,
som tillhöra det mindre samhälle, för hvilket ärendet har betydelse,
deltaga och dervid utöfva rösträtt efter de för rösträtt a
kommunalstämma stadgade grunder.»

Det är således två skäl, som föranledde 1886 års lagutskott
att afstyrka en liknande motion, det ena, att det kan finnas byordningar,
som äro lagligen faststälda, och det andra, att det finnes
andra lagbestämmelser, som erbjuda en synnerligen lämpligutgångspunkt
för att fä föreskrifter rörande detta ärende, och
åberopas dervid särskildt 60:e § i kommunalförordningen.

Jag tager mig dock friheten att påpeka hvad jag i min motion
föreslagit, hvilket återfinnes uti tredje stycket på andra
sidan af utskottsbetänkandet angående de angelägenheter, för Indika
jag önskar fa föreskrifter meddelade, nemligen om bystämma och
laga kallelse dertill och sa vidare. Om grunderna för beslutanderätt
och uppbörd samt om tillsättande af förtroendemän etc.
kunde nog denna kommunalförordning gälla, men rörande en del
af de gemensamma ärendena finnes uti 60:e § icke någon tillstymmelse
till föreskrift.

Lagutskottet har vidare tagit fasta på ett medgifvande, som
jag gjort i min motion, men det var ju naturligt, att jag måste
''medgifva, att man på senare åren sökt göra sig af med dessa

>:o 36.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om bettämmel- gemensamma angelägenheter. Jag vidhåller likväl hvad som finvZdenafby-
,nes * motionen uppgifvet, nemligen att det finnes en hel mängd
samhällem ge- °yar> der man icke kan göra sig af med gemensamma angelägen mens

amma an- heter.

gelagenheter. Jag skall äfven tillåta mig att erinra derom, att 1886 års
(Forts.) lagutskott icke endast godkände den dåvarande motionärens motivering
med afseende på de ärenden, som finnas, utan samma
lagutskott säde, att äfven andra ärenden kunde läggas dertill.
Om nu 1896 års lagutskott vill åberopa det ena, det förut nämnda
skälet, så hoppas jag, att det åberopar äfven det andra, och i så
fall är hvad lagutskottet stödt på mitt medgifvande icke af synnerligen
stor betydelse.

Emellertid ber jag att fa tillägga, att jag under flera år
tänkt framlägga ett. förslag i denna rigtning och äfven derom
samtalat med åtskilliga ledamöter af denna kammare från skilda
delar af landet, hvaraf jag funnit, att det är icke endast i den
ort, jag tillhör, som olägenheter af detta missförhållande uppstått,
utan att det finnes äfven andra orter, der man för derstädes
rådande gemensamheter saknar den nödiga ledningen för
deras vård och handhafvande.

Jag skall icke vidare inlåta mig på hvilka dessa gemensamheter
kunna vara, då ju icke lagutskottet yttrat något emot hvad
jag i motionen anfört.

Ehuru det numera naturligen är af alldeles ingen betydelse att
framställa något yrkande, tror jag dock, att det icke heller kan
skada, och jag hoppas för öfrigt, att det skall höjas flera röster
för eller emot mitt förslag.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve och talman! Onekligen
har motionären rätt i mycket, ty, enligt hvad jag liar mig
bekant, förekommer det i vissa byar, att angelägenheter äro så
sammankopplade, att tvistigheter deraf uppstå. Men då så olika
förhållanden äro rådande på olika orter inom landet, tror jag,
att det skall blifva ganska svårt att få till stånd en gemensam
lagstiftning, som lämpar sig för alla delar af landet.

Jag håller före, att det lämpligaste sättet är, att bysamhällena
sjelfva söka åstadkomma några föreningar och hänskjuta
stadgar för desamma till Kongl. Maj:ts befallningshafvande för
erhållande af fastställelse. å dessa. Jag tror mig veta, att sä
tillgår vid häradsallmänningarna, och jag har icke hört annat,
än att ett sådant tillvägagående varit till full belåtenhet.

På grund häraf yrkar jag, herr talman, bifall till lagutskottets
förslag.

Hem- Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag får säga, att lagutskottet har tillstyrkt så många
skrifvelser till Kongl. Maj:t, som icke varit vigtigare än denna,

Lördagen den 2f) April, e. m.

Jf:o 85.

att iag, i likhet med motionären, vill yrka bifall till motionen Ombe.tåmvieb

och afslag å lagutskottets förslag. , vTrd^åfby Det

förhåller sig verkligen som motionären sager, att aetramÄ(iWens ffe_
linnes stora byalag, der i många särskilda fall det både vant mensamma anlira
att hafva några regler; ty det går icke så lätt att komma gelägenheter.
öfverens med grannarne, som man föreställer sig. Jag tror, att (torts.)
en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att få en stomme till en sådan
lag, som bär är i fråga, skulle vara nyttig och förträfflig på
många ställen i riket, och jag skall derför, i likhet, med motionären,
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Ollas A. Ericsson: 1 motsats till den siste , ärade
talaren vill jag för min del yrka bifall till lagutskottets ifrågavarande
förslag. Jag erkänner likvisst i likhet med honom, att
det tinnes bysamhällen, som hafva mycket gemensamt, så att ett
lagstadgande för dessa samhällen är af behofvet påkalladt. Men
redan med nu gällande och åt utskottet omnämnda kongl. resolution
af den 1 september 1741 torde man kunna åstadkomma sådana föreningar,
som herr Petersson i Brystorp omnämnde, och få stadgar,
som passa för hvar och en af de olika orterna. Så är förhållandet
i Dalarne och särskildt i den ort, jag tillhör. Vi bilda inom bvalagen
föreningar och komma öfverens om en s. k. byordning, hvilket
förslag föredrages på en kommunalstämma och sedermera inlemnas
till häradsrätten med anhållan om att erhålla stadfästelse derå,
hvilket också beviljas. Och vi hafva prejudikat uppå, att dessa
föreningar och de stadgar, de antagit, äro laggilda. Jag tron
således" att det förfaringssättet är det allra bästa. Ty man ma
lagstifta huru som helst, så är det alldeles gifvet, att vi icke
kunna åstadkomma en lag, som passar , för alla orter inom. vart
vidsträckta land. Alltså får jag för min del yrka afslag å motionen
och bifall till utskottets förslag och tror, som sagdt, att
vi med den lagstiftning, vi redan hafva, kunna åstadkomma fullt
tillräckliga byordningar.

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman! Gent emot den siste
ärade talaren skall jag taga mig friheten, att påpeka, hvad jag i
min motion egentligen begärt; det återfinnes på andra sidan i
slutet af tredje stycket. Och jag hemställer till honom pcb öfriga
herrar, om icke detta är något, som kan tillämpas både i non
och i söder inom landet. Jag bär icke liemstält om en lag, huru de
olika gemensamheterna skola förvaltas, utan endast om.grunderna
för det hela. Sedan förmodar jag, att det skulle gå i samma
rigtning som nu och att det blir att bygga på denna stomme,
såsom en ärad talare nämnde, för att fä något bättre, än hvad
nu är förhållandet. Och att använda så olika former med afseende
å lagstiftningen för smärre gent emot större samhällen, att
man skall bilda föreningar och anlita Konungens befallningshafvande
och häradsrätten, det är något, som jag för min del icke
anser lämpligt i vår tid.

N:o 35.

Lördagen den 25 April, c. in.

Om bestämmei- Jag vidhåller mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan

ser angående 0(.}j bifall till motionen.
varaen af bysamhällens
ge rnensamma

an- Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Jag skall endast be
gelågenheter. att få yrka bifall till utskottets uttalande. Det fans visserligen
(Forts.) sympatier för motionen inom lagutskottet, men icke så mycket,
att det kunde föranleda ett tillstyrkande. Det är ju alldeles
uppenbart, att det finnes så många olika förhållanden på olika
orter, att det är rent omöjligt att framtvinga en lag, som skulle
kunna vara till fyllest och tillfredsställa hvar och eu.

Med afseende pa de ordningsregler, som kunna uppställas i
bysamhällen, så finnas de redan å många orter; och det kan vara
ganska enkelt, att vederbörande få fastställelse på dessa regler
af Konungens befallningshafvande, och sedan äro de lag dem
emellan. Med afseende på att gå till häradsrätt undrar jag, om
det kan vara af någon varaktig nytta. I så fall vill jag hellre
gifva motionären det rådet att vånda sig till Konungens befallningshafvande;.
och jag tror, att bysamhällena då kunna få en
lag, som kan tillämpas och lända dem till efterrättelse.

Med anledning af hvad jag nu yttrat skall jag tillåta mig
att yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Rör.ändringar ° Föredrogs vidare Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
omföriälTuinq Petande n:o 18, i anledning af motioner rörande vissa ändringar
a/ vin och i kongl. förordningen om försäljning af vin och maltdrycker den
maltdrycker. 24 oktober 1885.

Till utskottets behandling hade blifvit hänvisad en motion,
n:o 134, af herr O. Gr. Eriksou i Öfra Odensvi, hvaruti motionären
föreslagit:

yatt .Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag om sådan ändring af § 1, § 7, § 9 och § 22 i
åberopade Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 24 oktober 1885
angående .försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra
tillagade, icke spirituösa drycker samt af § 8 och § 28 i åberopade
Kongl. Maj:ts nådiga stadga den 31 maj 1878 angående skjutsväsendet,
så att det i hvarje fall må vara beroende på vederbörande
kommunala myndigheters medgifvande, om och i hvilken
utsträckning ölkrogar få inrättas eller fortgå inom kommunen.»

Härjemte hade i den jemväl till utskottet öfverlemnade motionen
n:o 213 af herr Al. Alsterlund m. fl., utom andra framställningar,
hvilka af utskottet blifvit behandlade i dess afgifna

Lördagen den 25 April, e. m.

25 N:o 35.

utlåtande n:o 13, äfven yrkats, dock utan särskild motivering i
denna del,

»att ingen ölhandel å landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall».

Rör. ändringar
i förordningen
om försäljning
af vin och
maltdrycker.

(Forts.)

Utskottet hemstälde emellertid:

»att såväl herr O. G. Eriksons motion som den del af motionen
n:o 213, hvilken afser, att ingen ölhandel å landet må kunna
tillåtas utan vederbörande kommuns hörande och bifall, icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Erikson i Odensvi: Som man finner af det föreliggande
betänkandet, har utskottet af såväl formella som praktiska skäl
afstyrkt bifall till min motion; och då jag icke kan annat än
gifva utskottet rätt i hvad beträffar dess formella skäl, skall jag
icke tillåta mig att framställa något yrkande. Men jag skall
ändå be att få till någon del föredraga de skäl, som föranledt
mig att väcka ifrågavarande motion.

Om man betraktar den kongl. förordningen af den 30 december
1891 angående försäljning af bränvin, så skall man finna, att det
är medgifvet de kommunala myndigheterna full vetorätt mot utminutering
och utskänkning af bränvin. Denna lagbestämmelse
tror jag har varit mycket välbetänkt. Den har nemligen, åtminstone
på landsbygden, föranledt, att nästan hvarenda utskänkningsrättighet
har blifvit indragen. Det finnes visserligen i närvarande
stund 158 bränvinskrogar på landsbygden. Men deraf
äro icke mindre än 101 priviligierade gästgifverier, sådana gästgifverier,
som hafva bränvinsförsäljningsrättighet. Vi se deraf,
huru en undantagslag kan verka. Vi veta allesammans, att då
den i vissa delar ännu gällande förordningen angående försäljning
af bränvin tillkom 1855, fingo alla gästgifvare rätt att fortsätta
att sälja bränvin, medan rätten dertill togs ifrån andra. Denna
rätt bär fortfarit ända till våra dagar, det vill säga i en 40
års tid.

Hvad specielt beträffar ett gästgifveri, som är beläget inom
min valkrets, har jag mig bekant, att just i dessa (lagar några
nykterhetsföreningar slagit sig tillsammans för att inlösa bränvinsutskänkningsrättigheten
och dervid öfverenskommit om ett
pris af, som jag hört uppgifvas, 10,000 kr. Den bär ifrågavarande
rättigheten liar varit en priviligerad sådan, hvilken fortfarit i
öfver 40 års tid.

Nu synes det, som om kongl. förordningen den 24 oktober 1885
skulle grunda sig på den principen, att de kommunala myndigheterna
skola ega att inlägga sitt veto mot inrättandet af ölutskänkning
såväl i stad som på landsbygden, och jag tror, att,
om dess bestämmelser finge gälla öfverallt i såväl det ena som

Nso 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Rör.ändringar andra fallet, det icke skulle vara så stora skäl till klagomål

Ö^ver ölhandeln på landet, som nu är förhållandet.
af vin och Detta är dock långt ifrån regeln. Snarare vill det synas,
maltdrycker, som om det vore undantag, att förordningens grundbestämmelser
(Forts.) i detta afseende finge reglera dessa förhållanden. Ty den vetorätt,
som i allmänhet skulle vara medgifven åt de kommunala
myndigheterna, gäller icke, der det finnes järnvägsstation er. Der
är jernvägsstyrelsen den lagstiftande magten och eger följaktligen
att meddela sådana bestämmelser, som jernvägsstyrelsen anser
vara lämpliga. Detta förhållande kan jag icke finna vara fullkomligt
rigtigt. Mången gång ha ock, efter livad jag har mig
bekant, förekommit oordningar, som föranledts af dessa otillfredsställande
bestämmelser.

Likadant är förhållandet med gästgifverierna. Der skall den
nu åberopade författningen ej heller tillämpas, utan eu särskild
rättighet att utskänka öl är medgifven gästgifverierna och sådana,
som åtaga sig skjutsningen.

Denna rättighet begagnar man sig ock af; ja, det finnes
exempel på att den ansetts så värdefull, att personer befunnits
villiga åtaga sig skjutsningsskyldigheten utan någon särskild ersättning
derför, bara för att komma i åtnjutande af ölutskänkningsrättigheten.
Det var t. ex. händelsen i Vingåker för några
är sedan. Der åtog sig sålunda en entreprenör att skjutsa utan
ringaste betalning bara för rättigheten att få försälja öl.

Min motion afser just att få bort undantagsbestämmelserna
ur kongl. förordningen den 24 oktober 1885, och att äfven för
sådana fall, som med dem afses, de kommunala myndigheterna
skola få sig medgifven vetorätt.

Men, som sagdt, då jag icke kan annat än ge utskottet fullkomligt
rätt beträffande de formella skäl, som utskottet anfört
för afstyrkandet af min motion, skall jag icke göra något yrkande.

Herr Getlie: Då motionären icke framstäf något yrkande,

skall jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag
på de grunder, som af utskottet blifvit anförda.

Herr Johansson från Stockholm: Herr talman, mine herrar!
Det är ganska naturligt, att icke jag heller skall göra något
yrkande om bifall till motionen, då motionären sjelf icke gjort
det. Jag bär en gång förut under innevarande riksdag varit i
tillfälle att försvara en motion, som af utskottet enhälligt afstyrkts,
den nemligen, som afsåg brödet. Nu gäller det vinet
och ölet, och det blir nog samma otur dermed.

Men jag anser, att motionären icke bör lenmas alldeles ensam,
utan åtminstone erhålla hjelp från något håll. Då jag för en
par tre månader sen genomläste herr Eriksons i Odensvi motion,
ränn jag den lika beaktansvärd som många andra nykterhetsmotioner,
hvilka blifvit under innevarande riksdag väckta. Detta
derför, att den berör de undantagsförhållanden, som i många fall

Lördagen den 25 April, e. in.

N:o 85.

icke borde finnas, undantagsförhållanden, som totalt paralysera ®>r. ändring ar
lagens föreskrifter, undantagsförhållanden, som exempelvis herr ''0„,
Waldenström, utskottets ärade ordförande, när det gäller nykter- af vjn och
hetsfrågor, icke brukar vara vän af. Jag får ap pligtig''! säga, maltdrycker.
att om utskottet icke anser sig ha rättighet att ingripa, om det (Forts.)
till äfventyra gäller oegentligheter vid eu jernvägskrog i Stockholm,
ja clå iakttager utskottet mera moderation, än när det
gäller andra inom hufvudstaden varande utskänkningslokaler.

Jag tror emellertid, att om utskottet haft reda på huru det
tillgår, skulle utskottet icke sagt absolut nej till herr Eriksons
framställning. Utskottet säger: »Då det icke blifvit påvisadt

eller ens anfördt, att sådana för sedligheten menliga »ölkrogar»,
som motionären synes afse, till följd af de anförda undantagsbestämmelserna
verkligen kommit till stånd, lär väl icke den
omständigheten, att sådana hinna uppstå, utgöra tillräcklig grund
för ändring i nu gällande bestämmelser rörande sättet för vinnande
af utskänkningsrätt i föreliggande fall. Hvad åter beträffar
motionärens förstnämnda motiv, vinnes påtagligen icke det åsyftade
ändamålet, att fä lagen lika gällande för alla, genom den
ifrågasatta lagförändringen derhän, »att det i hvarje fall må vara
beroende af vederbörande kommunala myndigheters medgifvande,
om och i hvilken utsträckning ölkrogar få inrättas eller fortgå
inom kommunen ». Utom det att uttrycket »ölkrogar» icke. inbegriper
försäljning af vin, hvilket antagligen dock varit meningen,
innebär förslaget ju endast en öfverflyttning till de särskilda
kommunala myndigheterna af den Konungens befallningshafvande
eller kongl. jernvägsstyrelsen nu tillkommande afgörande pröfningsrätten
i hvarje särskild! fall; och att derigenom någon större
likformighet vid lagens tillämpning vinnes, anser utskottet sä
mycket mindre antagligt, som de olika platsernas kommunala
myndigheter med all säkerhet vid de ifrågavarande undantagsfallen
icke blott kunna, utan äfven med all säkerhet komma att
hafva ganska olika uppfattning; hvadan, enligt; utskottets förmenande,
hithörande bestämmelser i nu gällande författning lemna
betydligt större säkerhet för en bättre öfverensstämmelse emellan
de särskilda besluten vid lemnande af tillstånd för sådan undantagsförsäljning
af ifrågavarande drycker.» Och vidare: »Sådana
ordningsregler äro numera i juli månad år 1894 utfärdade åt
kongl. jernvägsstyrelsen och åtfölja detta utlåtande såsom bilaga;
deraf torde framgå, att numera öl- och vinutskänkningen är
ordnad på ett sätt, som, så vidt utskottet har sig bekant, icke
vållat några klagomål.»

Ja, i fråga om dessa klagomål får jag nämna, att jag nyligen
läste uti en tidning ifrån trakten af Katrineholm, att der en
formlig jernvägsölkrog finnes, men ingen bryr sig om att göra
någon sak af det. I O nästa är det på samma sätt, men dock
kanske något bättre.

Utskottet har emellertid fast sä pass mycken vigt vid
motionen, att det låtit sitt betänkande åtföljas af en bilaga,

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Rör.ändringar nemligen ordningsregler för utöfvande af restaurafionsrörelse vid
* statens jern vägar».

om försäljning t '' l ° i , .

af vin och o 1 andra punkten åt dessa ordningsregler stadgas det, att
maltdrycker, sådana restaurationslokaler få hållas öppna en half timme före
(Forts.) och en half timme efter personförande tågs ankomst och afgång.

Alldeles rigtigt, på. hvarje hvardag öppnas dessa lokaler vid
centralen klockan precis 1 2 7, och det passar mycket bra in, ty
klockan 7,05 kommer Malmö-snä Iltåget på morgonen till Stockholm,
och klockan 7,30 afgär det så kallade dagsnälltåget. Men
dessa tåg afgå och komma på samma minut lika väl å sön- och
helgdagar som hvardagar. Men på sön- och helgdagsmorgnarne
öppnas restaurationslokalerna mycket tidigare; för några år sen
klockan 5, nu kanske icke fullt så tidigt. Hvarför? Jo, derför
att en del nattrucklare bär i Stockholm, som tillbringat natten
i sns och dus på andra ställen, då skola kunna komma in der.
emedan inge.n annan restaurationslokal här i staden vid den tiden
är öppen. A jern vägsrestaurationen, I & II klass, serveras då åt
kommande och gående splendida frukostar med öl och porter och
annat mera, och mången sådan frukostgäst torde nog sedan använda
söndagsförmiddagen för att bortsofva ruset.

Jag vill icke göra några refiektioner öfver, huruvida en dylik
restaurationsrörelse å en statens järnvägsstation är tillbörlig eller
icke, det må kammaren sjelf gorå.

Vidare föreskrifva dessa ordningsregler, att vid andra tider
skall lokalen vara stängd för allmänheten, men öppen för jernvagens
tjensteman; ordningsreglerna angifva ock Indika dessa
tjensteman äro. Men detta iakttages icke. Hela dagen äro dessa
lokaler vid centralen öppna för hvem som helst, som vill gå dit
in och intaga sina måltider jemte öl, porter och vin.

Vidare föreskrifva ordningsreglerna, att om sön- och helgdagar
få Öl och vin endast serveras vid måltider åt spisande gäster.
Hvarför skall uttrycket »måltider» behöfvas, då det serveras hela
(lagen; kort sagdt dörrarne stå öppna för alla.

Vidare föreskrifves det. att uti tredje klassens restaurationslokal,
der mat serveras, skall det ske portionsvis. Jag har tusentals
gånger varit inne i tredje klassens restaurationslokal här,
men jag har aldrig sett någon portion inåt serveras, ehuru jag
icke precis kan försäkra, att så aldrig skett.

Men i detta lilla paket har jag en portion inåt, högst sa
stor som ett par fem-öres-slantar. Denna portion ensam har
gält för tio personer och till tio halfbuteljer bayerskt Öl. Jag
bär ofta vistats i tredje klassens restaurationslokal och funnit
mig i den odör, i den kvafva och rökiga luft, som der finnes, för
att göra studier. Jag var ensam först, men för att jag lättare
skulle bli frödd, tog jag en bekant med mig — en byggmästare
ifrån Södertelje _— och han grufvade sig svårligen öfver det
oefterrättlighetstillstånd, som der rådde. Dä vi rep vi ra de öl,
framsattes på samma gång den här smörgåsen för oss båda. Vi
förtärde den icke, drueko ur våra två halfvor öl och säffe oss

Lördagen den 25 April, e. in.

N:o 53.

sedan på en bänk i närheten. Strax derefter komrno fyra andra Kör. ändringar

personer och intogo de platser, vi lenmat vid bordet. Smörgåsen

stod fortfarande qvar, nickan tog bort de tombuteljer, vi lemnat, ay vin och

och serverade fyra halfva öl åt de ifrågavarande personerna. De maltdryckor.

drueko ur sitt Öl och gingo, men smörgåsen stod fortfarande qvar. (Forts.)

Omedelbart efter dessa kommo fyra andra — ja, jag har bevis pa

saken, byggmästaren från Södertelje, Johan August Olsson heter

han för resten, var med och såg det, så att herrarne kunna vara

säkra på att jag icke talar osanning — och dessa fyra reqvirerade

och förtärde hvar sin halfva öl, men lemnade, också de, smörgåsen

orörd. Då ansåg jag min rättighet vara att behålla den som eu

trofé eller som ett bevis på restaurationens matportioner.

Vidare och med allt skål föreskrifves i dessa ordningsregler, att
under gudstjenst all servering af vin och maltdrycker skall vara
förbjuden. Men huru förhåller det sig härmed? Jag bor snedt emot
centralstationen och har der haft tillfälle att göra iakttagelser.

Hvarje söndag, snart sagdt innan det sista ljudet af sammanringningen
har förklingat i Klara kyrka, komma arm i arm gardister
af alla vapenslag och andra personer, och dessa strömma då in i
denna tredjeklassens restaurationslokal. Der uppehålla sig stadsbud,
åkardrängar, folk i någorlunda passabla kostymer och folk i
trasor. Alla ha der tillfälle att under de två timmar, som gudstjensten
varar, dricka så mycket öl de önska. — Jag öfverlemna!’
åt kammaren att bedöma lämpligheten af de här ifrågavarande
undantagsbestämmelserna. — När de besökande ha druckit upp
den sista slant, de måhända ha, lägger sig den ene på en bänk,
den andre på en annan. Den ene sätter sig och sofver vid ett
bord, den andre vid ett annat. En och annan lemrar ifrån sig
hvad han druckit, innan lian lemnar öllokalen.

Detta är ju ett olidligt förhållande och så mycket mera olidligt,
som statens största järnvägsstation icke har någon tredje
klass väntsal att bjuda på åt dem, som icke tala vid något så
vidunderligt, som detta är, utan resande på denna klass måste
ovilkorligen under loppet af de 15 ä 80 minuter, som de. få vänta
på ett afgående tåg, dväljas ibland allt detta byke, om jag så må
säga. Detta kan ju icke vara riktigt.

Jag anser derför, att herr Erikson så till vida har haft rätt,
med afseende å sin motion, att han haft anledning att väcka
densamma.

Emellertid förstår jag, att herrarne häremot skola invända:
men detta är ju en affär, som rör polisen. Ja väl, det må så vara.

Jag har också anfört klagomål. Jag har klagat hos mera underordnade
tjensteman inom jernvägsstyrelsen, och de ha, sagt: det
är polisens sak. Jag tiar klagat hos polisen, nemligen hos konstaplar
och öfverkonstaplar, och de ha svarat: det är jern vägsstyrelsens
sak. Och om tredjeklasspassagerare för (ifrigt klaga,
huru långt nå i allmänhet deras klagomål?

Frågan är nu att fä det oefterrättliga afhjelpt. Jag ber härvid
fä nämna, att jag varit i tillfälle att besöka jernvägsstatio -

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Bör. ändringar nerna uti nästan alla hufvudstäder inom Europa, men jag har
''om _försäljning se^t något sådant som hvad här förekommer. Det vore dock

af vin och mycket lätt sak att uti restaurations- eller väntsalarne icke

maltdrycker, släppa in någon, som icke är försedd med biljett. Så går det till
(Forts.) öfverallt utomlands, sa går det till i Upsala och äfven å flere
stationer i landet. I Stockholm deremot få alla rusa in i väntsalarne,
alla ut på perrongen. Herrarne veta mycket väl, att af
de personer, som infinna sig vid jern vägsstationen, då stora tåg
afgå, icke en tiondedel medföljer tåget. De öfriga äro der af nyfikenhet.
Kan man icke lika gerna taga afsked af hvarandra ute
i vestibulen eller på planen framför stationshuset? Om blott de
resande erhölle tillträde till väntsalarne, vore dermed det af
mig påpekade missförhållandet i det väsentliga förebygdt.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre. Jag vill blott
framhålla, att jag för min del icke anklagar öfverstyrelsen vid
statens jernvägar, icke påbörda!- den skulden till hvad som förekommer.
Jag är nemligen öfvertygad om att någon medlem af
styrelsen aldrig under en söndags- eller helgdagsförmiddag, då allmän
gudstjenst hållits, varit inne uti tredje klassens restaurationslokal.
Jag brukar sjelf vara så pass kyrksam, att jag bevistar
gudst j ensten vid stora högtider, men i år afvek jag för sakens
skull från den seden och tillbragte hela långfredags förmiddag i
den nämnda lokalen. Det var under gudstjensten, och då förekommo
nästan mera förargelseväckande uppträden, än dem jag
förut bevittnat. Jag har visserligen icke hört högljudt gräl och
stimm förekomma, ty vanligtvis bruka de, som der uppehålla
sig, sitta eller lägga sig och sofva, då de druckit tillräckligt, d. ä,
för mycket. Jag har således i detta afseende i allmänhet icke
haft anledning till något klagomål.

Jag vill nu hos. utskottets ledamöter anhålla, att de icke må
blifva gramse på mig för min framställning. Det är ju möjligt,
att det hela rätt och slätt är en polisfråga. Det må emellertid
vara huru det vill med den saken. Om också icke någon åtgärd
i år kan vidtagas, torde det dock vara till nytta, att min uppgift,
för hvilken jag står och för hvars rigtighet jag kan anföra hundratals
bevis, återfinnes i kammarens protokoll, då nykterhetsmotioner
säkerligen skola framkomma äfven under de följande riksdagarne.

Herr Oetlie: Herr talman!. Jag begärde ordet med anledning
af den siste talarens framställning af utskottets motivering, hvilken
hemställning väl icke var så alldeles juste. Han tog upp
endast^ det motiv, som utskottet anfört i förbigående, men fäste
icke något afseende vid utskottets hufvudmotiv, som utgöras deraf,
att, då enligt motionärens mening man genom ett bifall till hans
motion skulle få eu lag, gällande lika för alla, det likväl uti
två särskilda fall, efter hvad utskottet alldeles tydligt påvisat,
skulle inträffa, att lagen icke blefve gällande lika för alla, utan
att tvärtom i dessa fall ännu större olikheter skulle uppstå genom
ett bifall till motionen än de, som för närvarande äro för handen.

Lördagen den 25 April. e. m.

N:r 36.

Så som hvar och en, som genomläser utskottets betänkande, skall Rör- ändringar

Unna, är detta det hnfvndskäl, som utskottet haft för sin hem

ställan om afslag. . af vin och

Hvad angår det öfriga, som af den föregående talaren anförts, maltdrycker.
är det alldeles klart, att någon särskild framställning i detta (Forts.'')
hänseende icke förelåg i motionen. Der jmkades, att alla undantagsfall,
af hvad namn och beskaffenhet de än vore, som i författningen
uppräknades, skulle upphäfvas, och det var detta, som utskottet
hade att yttra sig öfver och icke öfver någon speciel
olägenhet i det ena eller andra hänseendet.

Herr Eriksson i Bäck: Herr talman! Med anledning af den
skildring af förhållandena vid Stockholms centralstation, som herr
Johansson nyss lemnat, skall jag tillåta mig att omnämna äfven
några förhållanden uti landsbygden, h vilka torde i någon mån
tala för önskvärdheten af ett bifall till motionen.

Jag skall då t. ex taga förhållandena inom Fellingsbro kommun.
Der finnes helt nära jernvägsstationen en gästgifvaregård,
hvarest ölutskänkning i stor skala florerar, och inom mindre än 2
kilometers afstånd derifrån finnes en ölförsäljning, som har lika
stor, om icke större, omsättning och på grund deraf medför större
skada, än hvad fallet är med utskänkningen vid gästgifvaregården.

Då nu kommunalnämnden och äfven kommunalstämman — på ett
af både stora och små fyrktalsegare talrikt besökt sammanträde —
beslöto att borttaga ölförsäljningen vid det i närheten af gästgifvaregården
belägna stället, kunde församlingen dock icke drifva
sin vilja igenom. Konungens befallningshafvande resolverade, att
innehafvaren af den ifrågavarande egendomen fortfarande skulle
bibehållas vid rättigheten att utskänka maltdrycker. Af detta
utslag — för så vidt det blot'' mig rätt meddeladt — syntes framgå,
att utskänkningen blef ett personligt privilegium för innehafvaren
af egendomen. Jag känner icke till, huruvida detta kunde vara
fullt förenligt med gällande författningar — derom vill jag icke
orda — men det synes mig angeläget, att det må stå en kommun
fritt att befria sig från eu förderfbringande ölutskänkning, hvaraf
kommunen under inga förhållanden är i behof, då det ändock
finnes ett gästgifveri med laglig utskänkning på så nära håll.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Erikssons motion.

Herr John Olsson: De upplysningar, som lemnats af eu
talare på denna bänk, äro af så märklig beskaffenhet, att de
väl borde föranleda kammaren att fatta ett beslut, som bättre
än ett rent afslag uttryckte kammarens mening i frågan. Jag
tror emellertid icke, att det är möjligt att utan vidare bifalla
motionen, men anser, att kammaren skulle kunna, såsom eu
opinionsyttring och för att få frågan åt utskottet ytterligare
utredd, återremittera betänkandet till utskottet. För att lemna
utskottet tillfälle att prestera en dylik utredning, och för att
kammaren tillika må kunna afgifva en opinionsyttring i frågan,

N:r 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Rör. ändring ar tagel'' jag mig således friheten yrka, att kammaren måtte åter.
forordntngen remittera betänkandet till utskottet.

om försäljning
af vin och

maltdrycker. * _ Hem Ohlsson från Vexiö: Då utskottets ärade ordförande
(Ports.) latit permittera sig och således icke är här närvarande för att
försvara utskottets afstyrkande utlåtande i en ölfråga, skall äfven
jag, såsom ledamot af utskottet, tillåta mig yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag har icke af hvad här blifvit anfördt
funnit något vara af beskaffenhet att vederlägga de skäl för afslag,
som af utskottet blifvit åberopade. Det är ju visserligen
beklagligt, att missbruk — sådana som de nyss omförmälda — af
beviljade försäljningsrättigheter förekomma, men dylika missbruk
kunna . gifvetvis likaväl förekomma, om rättigheter beviljas af eu
offentlig myndighet, so.m om den beviljas af en kommunal.

Jag skall för öfrigt tillåta mig att anföra ytterligare ett
skal, som i och för sig torde vara af den afgörande betydelse, att
motionerna icke kunna bifallas. I motionerna ifrågasättes, att
inga of-krogar må få inrättas och ingen öl-handel å landet idkas
utan vederbörande kommunala myndigheters tillstånd. Motionärerna
förutsätta således, att i lagen redan linnes en bestämd skilnad
fastslagen mellan öl och öfriga maltdrycker. Då så icke är
förhållandet, och då en dylik skilnad i försäljningshänseende svårligen
låter sig genomföra, hemställer jag, att kammaren ville för
närvarande, med afseende å motionerna, bifalla utskottets hemställan.

Härmed var öfver läggningen i detta ämne slutad. Efter det
herr talmannen till proposition upptagit hvart och ett af de olika
yrkanden, som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 62, i anledning
af väckta motioner angående ändringar i förordningen om
iordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 7.

Ang. införande Föredrogs vidare Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
af helmoårds- utlåtande n:o 19, i anledning af tvenne motioner med begäran
läroåmné om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande af helso vårdsvid
folkskola- lära m. m. såsom läroämne vid folkskolelärareseminarierna i riket.
lurarescminn- Utskottet hade från Andra Kammaren fått mottaga tvenne

nerna i riket, motioner, soin gälde helsovårdslärans ställning vid folkskolelärareseminarierna,
nemligen:

Lördagen den 25 April, c. m.

N:o 85.

l:o) lierr J. Anderssons i Lysvik motion, n:o 28, i hvilken Ang. införande
hemstälts, »att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes l{r*el™v*rd,så''_
Kongl. Maj:t låta vidtaga åtgärder för införande af helsovårdslära “™ 7är™ämL
och s. k. samaritkurser såsom läroämnen vid rikets folkskole- vid folkskoteseminarier»
* läv arescmina 2:o)

herr C. Wallis’ motion, n:o 221, i hvilken föreslagits, r''erna > riket.
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att (torts.)
allmän helsovårdslära med särskild hänsyn till skolhygien måtte
som läroämne blifva införd vid folkskolelärare- och lärarinneseminarierna
i riket».

Under punkten 1 hemstälde utskottet:

att med anledning af de föreliggande motionerna Andra Kammaren
för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhåller om vidtagande af sådana åtgärder, att
undervisningen i helsovårdslära vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
i riket utsträckes, och dervid hänsyn särskild!
tages till skolhygienen.

I fråga härom anförde:

Herr Danielson: Jag kan icke underlåta att yttra några ord
i denna fråga. Mig förefaller, att om kammaren besluter affärdandet
af den ifrågasatta skrifvelsen med den motivering, utskottet
föreslagit, en stor del af landsbygdens befolkning skulle
sättas i svårt trångmål och kanske snart nog blifva beroende af
skollärarne med afseende å frågan, huru folkskolebyggnaderna
skulle anordnas i hygieniskt afseende. Man synes nemligen här
åsyfta att göra skollärarne äfven till ett slags inspektörer i detta
fall, och jag för min del åtminstone tviflan mycket på huruvida
det kan vara lämpligt, att folkskoll ärarne skola härutinnan utöfva
någon inspektion öfver församlingarne. Jag tillhör en ort,
der man gjort allt hvad man kunnat för folkskolan genom byggande
af nya skolhus, men vi få icke glömma, att sådant ålägger i synnerhet
små kommuner, der skatteförmågan är ringa, ytterst tunga
bördor, och jag är mycket tveksam, huruvida icke den undervisning
för folkskolelärarne, som här ifrågasatts, skulle genom sina
följder komma att återverka på kommunernas skatteförhållanden,
och det är icke småsaker, det här är fråga om. Skulle sådana
lärokurser inrättas, skulle naturligtvis skollärarne, som genomgått
desamma, då de kommo ut i bygderna, börja tillämpa de kunskaper,
som de fått, och detta tror jag skulle tömma att tryckande
inverka på kommunernas skatteförhållanden nästan öfver allt i
vårt land. Jag tycker, att när man redan nu måste vid uppförandet
af nya skolhus bygga efter normalplanen och vi dessutom
ha folkskoleinspektörerna, som öfvervaka hithörande förhållanden,
man icke borde grundlägga ytterligare svårigheter för kommunerna.

De måste redan nu upptaga lån för folkskolans behof, och öfver
allt gör man nog allt hvad man kan för skolväsendet. När så

Andra Kammarens Prof. 1S9G. N:o 35. 3

JiSO 35. 34 Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. införande är, tycker jag att det ej kan vara skäl att äfven söka göra skola/åra
mVm ad- ^raren ''till ett slags inspektör, och i det fallet anser jag det vara
som läroämne ganska betecknande hvad utskottet yttrat derom, att lärarne
vid folkskola- skulle få till uppgift att se till, huru skolan i anseende till
lärareseminn- ventilation, belysning, cippvärmning, renhållning o. s. v. bör vara
T>ernn i nket. inrättad samt huru undervisningen beträffande undervisnings(lorte.
) materiel, undervisningsmetoder o. s. v. bör vara ordnad för att
allt skall vara lämpligt i hygieniskt afseende. Jag tror nog, att
allt detta kan vara nyttigt, men jag är dock tveksam, huruvida
man derför bör lägga allt för stora skattebördor på kommunerna.

Det är dessa betänkligheter jag här velat framhålla, och jag
lår saga, att jag skulle anse mig svika min pligt mot den ort
jag tillhör, om jag icke gjorde mitt bästa för att förhindra genomdrifvandet
af detta förslag. Men det är icke endast min hemort
det här gäller, utan dessa svårigheter skulle nog komma att
visa sig på många andra håll hela landet omkring. Derför är
jag af den mening, att Riksdagen icke bör följa utskottet i detta
fall, utan låta saken utveckla sig som den hittills gjort.

Gälde deremot frågan de uti herr Anderssons i Lysvik motion
föreslagna samaritkurserna, skulle jag kunna vara med om saken,
ty sådana skulle utan tvifvel vara mycket välgörande. Då emellertid
utskottet afstyrkt denna fråga och i stället upptagit frågan
om införande af lärokurser i skolhygien vid seminarierna, kan
jag icke gå med på förslaget, och jag ber derför att få yrka afslag
å utskottets hemställan i första punkten.

Herr Wallis: Jag tror, att den siste ärade talaren har helt
och hållet missuppfattat syftet med min motion. Såsom vi veta,
finnes redan för närvarande en hygienisk inspektion öfver folkskolorna,
nemligen den som folkskoleinspektörerna äro ålagda att utöfva,
och det är alldeles icke meningen, att lärarne skulle i detta
afseende sättas i folkskoleinspektörernas ställe, utan meningen med
min motion är den — såsom också utskottet rigtigt uppfattat och
återgifvit densamma — att folkskolelärare skulle sättas i tillfälle
att i hygieniskt afseende på ett tillfredsställande sätt sköta
de^ skolor, som blifvit dem anförtrodda. Detta är ett önskningsmål,
som upprepade gånger blifvit uttaladt på läkare- och läraremöten
och det är ett önskningsmål, som synes i och för sig vara
alldeles sielfklart, ty uppenbart är, att de, som fått sig anförtrodd
den omedelbara uppsigten öfver lärjungarne jemväl i hygieniskt
afseende, böra ega åtminstone någon insigt i hithörande ämnen
för att kunna fullgöra detta sitt uppdrag. Detta ha de hittills
icke haft, ty de ha icke vid folkskolelärareseminarierna åtnjutit
någon undervisning i skolhygien. Meningen med min motion är
således endast den, att lärarne skulle sättas i tillfälle att på
bästa möjliga sätt begagna redan existerande hygieniska anordningar
inom skolorna, och det har alldeles icke varit meningen,
att lärarne i nu ifrågavarande afseende skulle träda i folkskoleinspektörernas
ställe. Den uppgift lärarne nu hafva i hygieniskt

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

afseende äro de icke vuxna och kunna icke vara det i följd af Ang införande
bristande sakkunskap. utr^mTm^å Det

har derföre varit meningen, att de nu skulle erhålla en fröämne
dylik kunskap, och detta anser jag vara både rigtigt och logiskt, vid foikskoieJag
tror, att denna för lärare och läkare gemensamma önskan lärareseminaockså
bör af Andra Kammaren och Riksdagen behjertas. nena i nket.

Jag torde för tillfället icke behöfva säga något vidare, utan (Forts.)
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Den förste talaren förklarade, att det
icke kunde vara lämpligt, att man genom bifall till utskottets
förslag skulle grundlägga ytterligare svårigheter för kommunerna.
Nej, det förhåller sig så, att utskottet icke alls har velat grundlägga
några ytterligare svårigheter för kommunerna, utan meningen
har tvärt om varit att på allt sätt söka underlätta
kommunernas bördor. Jag ber att i detta afseende få hänvisa till
hvad utskottet anför på sid. 7, hvarest det heter — utskottet
citerar här sitt utlåtande i fjol —:

»Klart är, att om skolråden märkte, att de i läraren hade en
förståndig och intresserad rådgifvare, hvilken kunde hjelpa dem
att med samma eller mindre kostnader — obs. mindre kostnader —
åstadkomma något väsentligen bättre än eljest blefve fallet, så
skulle de nog äfven i allmänhet begagna sig häraf, och man
skulle ej så ofta som hittills varit händelsen nödgas bevittna,
hurusom stora skolhusbyggnader och andra anordningar komma
till stånd, hvilka trots all sin dyrhet visa sig för sitt ändamål
synnerligen olämpliga, och detta ej sällan blott af den orsak,
att ingen sakkunnig blifvit rådfrågad».

Vid denna frågas behandling inom utskottet i fjol lemnades
exempel derpå, att man uppfört nytt skolhus med stora kostnader,
men att detta sedan visat sig alldeles oändamålsenligt, derför
att icke någon sakkunnig person blifvit rådfrågad. Om nu lärarne
hade några insigter i dessa förhållanden, skulle äfven församlingarne
i dylika fäll få nytta häraf.

Nu är förhållandet sådant, att folkskolelärarne i fråga om
helsovårdslära icke få någon annan utbildning än den lilla kurs,
som meddelas i första klassen af seminarierna, och som omfattar
»menniskokroppens byggnad, lifsförrättningar och vård». Men om
något, som är för läraren så högst vigtigt och nödvändigt att
veta, som de saker, hvilka meddelas i den af med. dokt. Göransson
författade bilagan till herr Anderssons i Lysvik motion,
derom erhåller han ingen kunskap. Han erhåUer icke någon
kännedom om de för helsan skadliga inflytelser, som kunna stå
i sammanhang med de nödvändiga lifsvilkoren (luft, ljus, vatten,
föda, dryck, värme, kläder, sömn och hvila) samt huru dessa skadliga
inflytelser må, såvidt möjligt är, undanrödjas, icke om de
välgörande inflytanden, som kroppsrörelse, renlighet, ett ordnadt
lefnadssätt och lämpliga förströelser hafva på helsan; icke
heller om de inflytanden, som markens kring våra bostäder be -

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang,. infBrand6 skaffenhet och vård, klimat och meteorologiska förhållanden hafva
lära l''a ^ie^sai1'' lika litet som om skadligheten för helsan af bruk, och

som läroämne framför allt af missbruk, af njutningsmedel (sprit, tobak, kaffe etc.),
vid folkskole- eller om medel och åtgöranden mot smittosjukdomars spridning.
läraresemin a-, Jag hemställer, huruvida det icke såväl för lärarne sj elfva
r,erna , riket. som för barnen och församlingarne vore nyttigt, om lärarne hade
(löns.) någon kunskap om allt detta.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Wavrinslcy instämde häruti.

Herr Sjö: För inig skulle det synas besynnerligt, om denna
kammare i år skulle bifalla föreliggande framställning, då kammaren
förliden riksdag afslog ett alldeles likartad! förslag. Sedan
dess hafva enligt mitt förmenande inga nya skäl för förslaget
tillkommit, annat än det att motionären säger, att han föredragit
förslaget på ett läkaremöte i Lysekil och att läkarne der tillstyrkt
detsamma. Jag hemställer dock, huruvida detta just kan anses
såsom något synnerligen talande skäl för motionen, ty gifvet är,
att _ om denna skrifvelse föranleder derhän, att man skall vid
seminarierna inrätta lärokurser i hygieniska ämnen för eleverna,
skola vid seminarierna anställas läkare, hvilka skulle komma att
förtjena penningar på saken, och under sådana omständigheter
synes mig ett uttalande från läkarne icke vara af afgörande
betydelse.

För staten deremot kan det blifva dyrt nog att anställa dessa
läkare vid seminarierna, och äfven för eleverna blefve kursen
längre och dyrare, så att också för dem blefve det en ekonomisk
uppoffring.

Hvad nu denna kunskap, som skolläraren på detta sätt skulle
erhålla, skulle blifva till för gagn, den saken vill jag lemna derhän.
Någon nytta skulle den val alltid föra med sig, men jag
tror dock icke, att det är så säkert, att man på landsbygden i
allmänhet kan uträtta just mycket mera för skolornas förbättrande
i hygieniskt afseende än hvad man redan gjort. Förhållandet
är nu helt annat än under den tid, då vi växte upp
och gingo i skola. Då fick man sitta i små, trånga rum utan
luftvexling, nu deremot har man höga skolsalar med god luftvexling,
och barnen få komma ut i friska luften, såsom jag tror
hvarje halftimme, medan vi deremot fingo sitta inne fyra timmar
i sträck. På den tiden var det således helt annat. Jag tror,
att det är bra bestäldt med de hygieniska anordningar, som vi
redan hafva, och att församlingarne icke böra för detta ändamål
betungas mera än hvad som redan skett.

Vidare kan jag icke inse skälet, hvarför man skulle behöfva
undervisa folkskolelärareeleverna i hygieniskt afseende vid seminarierna,
då elementarlärarne icke få någon sådan undervisning.
" a& tycker, att man borde börja uppifrån med denna sak och
först i sista rummet komma ned till folkskolelärarne.

Lördagen den 25 April, e. in.

N:o 35.

På grund af hvad jag nu
utskottets hemställan.

yttrat anhåller jag om af slag & Ang. införande

J af helsovårds liira

m. m. så -

. som läroämne

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning åt herr vid folkskoleHammarlunds
anförande. Han erkände, att man genom den före- lärareseminaslagna
undervisningen skulle komma till det resultat, att man i riern,‘ 1 "iefskolläraren
finge en sakkunnig man med afseende å hithörande för- (Forts.)
hållanden. Men det är just denna sakkunskap, som jag är rädd
för, ty få kommunerna i skolläraren en man, som anses sakkunnig,
så måste man också böja sig för hans sakkunskap. Herr Hammarlund
är ju, såsom lärare, af denna kammare ansedd såsom sakkunnig
i folkskolefrågor, och vi lyssna derför till hans anföranden
i sådana frågor. Kommer nu en sådan sakkunnig man ut till en
kommun på landsbygden, der man ju icke alltid har så lätt. att
bedöma frågorna och att vidhålla sina egna åsigter, som vi ha
här i kammaren, så är det ju klart, att denne sakkunnige man
kanske skulle många gånger genomdrifva sin uppfattning mot
kommunens mening, och det är just detta jag betarar. Han kunde
göra hvad som helst både nödigt och onödigt i fråga om skolhygienen.
Han kunde t. ex. finna, att ett af skolrummen behöfde
större utrymme, flera fönster än som funnes, att på ett annat ställe
taket beböfde höjas för att bättre luftvexling skulle kunna beredas,
m. fl. sådana anordningar, som för en kommun kunde blifva ganska
dyra. Jag tror derför, att det är bäst, att folkskolläraren icke
erhåller den sakkunskap, som herr Wallis föreslagit att bereda
honom.

Om utskottet i fjol fick reda på att ett enda skolhus var
mindre lämpligt bygdt, så anser jag den saken ej motivera ett
sådant förslag som det förevarande. Det blefve för öfrigt icke
småsaker att bekosta de förändringar i skolhusen, som denne sakkunnige
man kunde finna nödvändiga. Jag ber att ännu en gång
få fästa uppmärksamheten på att man icke eger rätt .att bygga
skolhusen huru man vill, utan att de skola byggas, i ölverensstämmelse
med normalplanen samt att man till hvarje obetydlig
förändring måste inhemta folkskoleinspektörens medgifvande. År
icke detta kontroll nog? Jag tror, att vi, som äro från landet,
böra besinna oss mer än en gång, innan vi gifva vårt samtycke
till ett sådant förslag som det förevarande; och då jag för min
del ej kan se någonting, som betingar ett bifall, vidhåller jag
mitt yrkande om afslag.

Herr Göransson: Beträffande den nu förevarande motionen
anförde utskottet i fjol rörande densamma bland annat: Klart är,
att om skolråden märkte, att de i läraren hade en förståndig och
intresserad rådgifvare, hvilken kunde hjelpa dem att med samma
eller mindre kostnad åstadkomma något väsentligen bättre än eljest
blefve fallet, så skulle de nog äfven i allmänhet begagna sig häraf,
och man skulle ej så ofta, som hittills varit händelsen, nödgas bevittna,
hurusom stora skolhusbyggnader och andra anordningar

N:o 85.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. införande komma till stånd, hvilka trots all sin dyrhet visa sig för sitt
tära “VJ- änd»måi synnerligen olämpliga, och detta ej sällan blott af den
som läroämne Orsak, att ingen sakkunnig blifvid rådfrågad''», och dessa uttalade
vid folkskole- åsigter säger sig utskottet vidhålla äfven i år. Jag tror likväl
läraresemina- att det. kan vara något betänkligt att behöfva rådfråga skol!ärarne
rörande skolhusbyggnaderna, och jag befarar, att skolläraren,
äfven om han finge den hygieniska utbildning, som här
är föreslagen, ändå icke skulle blifva kompetent att dervidlag
gifva efterföljansvärda råd. För öfrigt hafva vi ju i gällande
folkskolestadga bestämmelser om att skolhusen skola ligga friskt
ocly sundt, att innan skolhus uppföres, folkskoleinspektören skall
afgifva yttrande öfver lokalernas lämplighet för deras ändamål,
att skolrådet ^ bör draga försorg om att skolrummen underhållas,
uppvärmas, hållas rena och äro försedda med anordningar för
beredande af erforderlig luftvexling, och åligger det folkskoleinspektören
att i sin berättelse yttra sig häröfver. Och beträffande
öfrig» hygieniska förhållanden i skolorna, så hafva vi provinsialläkaren,
som gör sina inspektionsresor. Dessa personer se nog till,
att fel i dessa hänseenden icke få fortvara, och jag vet också,
att, då olägenheter i helsovårdsafseenden ansetts existera vid folkskolorna,
ha provinsialläkarne derom gjort anmärkning. Jag tror
derför, att vi icke behöfva ytterligare påstötningar i den vägen.
Det vore nog bra, om man i skolorna i hygieniskt afseende kunde
åstadkomma någonting så fullkomligt, att alla blefve nöjda
men jag tror icke detta låter sig göra. Och för jemförelses skull
bör man härvid äfven tänka på huru det är bestäldt i hemmen,
hvarifrån barnen komma, huru der står till i afseende på bostadsoch
hygieniska förhållanden. Det kan ej vara konseqvent, att
barnen i förevarande afseenden uti skolorna, der de vistas blott
några timmar om dagen, skola ha allting så fullständigt, men
deremot i hemmen, der de vistas större delen af sin tid, ha det
ganska dåligt. Vi.ha hört exempel på under denna vinter, huru
dåliga bostadsförhållandena i många fall äro här i Stockholm,
hvilka små kyffen här finnas, och huru i dessa en hel mängd
personer äro inlogerade. Det finnes för öfrigt flere större städer,
der bostadsförhållandena kanske icke äro bättre än här 5 och jag
vill icke neka till att äfven pa landsbygden finnas bostäder, som
i afseende på sundhetsförhållanden äro betydligt sämre än skollokalerna.

2™ utskottets förslag nu skulle bifallas och detta skulle ha
till följd ytterligare skärpta bestämmelser angående skolhygienen,
så kan vara möjligt, att nästa steg skulle bli dylika bestämmelser
äfven för hemmen. Då skulle man kanske föreskrifva, huru högt
der skulle vara i taket och huru stor golfyta, huru många personer
der finge vistas i hvarje rum o. s. v. Men detta är jag rädd för
komme att gå något för långt.

Jag tror derför, att i fråga om förevarande förhållanden det
nUm^a icke är så dåligt ordnadt i skolorna; och jag kan fullständigt
instämma i hvad en föregående talare yttrade, då han

e. m.

39 N:o 85.

Lördagen den 25 April,

säde, att, om man jemförde de skolhygieniska förhållandena nn Ang. införande
och förr, man skulle finna, att stora förbättringar deri vidtagits
Och jemför jag skollokalerna med hemmen, så stå de förra i som låroämne
hygieniskt afseende långt framför de senare. Jag anser derför vid folkskoiedenna
sak icke vara af behofvet påkallad; och jag befarar, att den lärareseminakan
komma att leda derhän, att, om vi nu, såsom föreslaget är,r!e™a 1 riketskola
ställa ökade fordringar på folkskolelärare, desse, under '' or 8■>
åberopande att fordringarne för deras utbildning ökats, komma att
begära löneförhöjning. Yi böra derför, då bördorna för skolväsendet
redan nu äro ganska dryga, tänka på om vi kunna ha råd att
ytterligare öka dem.

Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Wallis: Jag skall be att få säga några ord hufvudsakligen
för att bemöta hvad herr Sjö anförde.

Han ansåg, att, då denna motion förra året afslogs, konsekvensen
fordrade, att den äfven i år afsloges. Han glömde då att
nämna, att det var ett rent formelt skäl, som gjorde, att motionen
förra året afslogs. Förhållandet var nemligen, såsom herrarne
torde minnas, att utskottet för motionen då hade samma gynsamma
motivering som i år, men hemstälde om afslag å densamma på
grund af det formella skälet, att en lika lydande motion redan
blifvit afslagen af Första Kammaren. Under sådana förhållanden
hade Andra Kammaren ingenting annat att göra än att godkänna
utskottets förslag. Kammaren uttalade sålunda genom att godkänna
motiveringen åtminstone sina sympatier för motionen.

Jag vill vidare ånyo betona, att det i motionen icke är fråga
om några skolhygieniska inspektioner, utan mitt förslag afser
endast att göra folkskollärarne dugliga till att på bästa möjliga
sätt använda de helsovårdsanordningar, som redan finnas. Det är
klart, att, när församlingarne nedlagt ganska mycket penningar
på helsovårdsanordningar, det är ett onyttigt slöseri att ej låta
dem komma till sin rätt; och det göra de icke, så länge skolläraren
icke har insigt i skolhygien. Det gjordes här i Stockholm
i början af 1880-talet af helsovårdsnäjnnden eu grundlig
undersökning angående det hygieniska tillståndet i folkskolorna,
och det visade sig då, att de anmärkningar, som i detta afseende
kunde göras, icke hade sin grund ensamt i skollokalernas beskaffenhet,
utan fastmer deri, att lärarne icke förstodo att använda de
hygieniska anordningar, som i skolorna redan funnos. Det är
uppenbart, att det i hela landet i afseende på förevarande förhållanden
är stäldt på samma sätt som här, och detta af tvenne
skäl. Det ena skälet är, att, då läraren icke fatt någon undervisning
i helsovårdslära, han icke kan hafva det intresse för skolhygienen,
som han i motsatt fall skulle hafva. Det andra skälet
är, att lärarne till följd af denna bristande undervisning icke
förstå att använda de redan befintliga hygieniska anordningarne.

Det är detta senare, som jag genom min motion vill råda bot för;
och jag har deri icke uttalat ett enda ord om att det i hygieniskt

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Ang. införande afseende skulle förekomma några ytterligare skolinspektioner än
lära m°m!så- som„r®dan finnas. Jag anser, att den, som vi hafva och som utsom
läroämne ölvas ad folkskoleinspektörerna, en gång skall komma att utvid
folkskola- veckla sig så, att den blifver lämpligare än den för närvarande
lärare,emina- är. Men den finnes redan. Det är sålunda här icke fråga om
"Trio ?åg^ ytterliSare inspektioner, utan om att göra folkskolelärarne
° S dugliga till en uppgift, som de redan ha, men som de icke kunna
sköta, emedan staten icke lemnar dem någon undervisning deri.

En talare har sagt, att det vore orättvist att pålägga folkskollärarne
detta ämne, då det icke är föreskrifvet för lärarne vid
våra allmänna läroverk. Jag ber att för denne talare få påpeka,
att det i min motion finnes angifvet, hvarför behofvet i detta
hänseende är mindre för lärarne vid de allmänna läroverken än
för folkskollärarne. Det skälet är mycket enkelt, och är att vid
de allmänna läroverken finnas skollökare anstälda. Det finnes
således der dugliga personer, som se till, att de helsovårdsanordmngar,
som redan finnas och kostat ganska mycket penningar,
användas på rätt sätt. Vid folkskolan finnas inga sådana läkare
anstälda, men den bristen skulle man kunna afhjelpa genom den
enkla anordningen att lemna lärarne tillbörlig undervisning i
skolhygien. ö

. Man har äfven framhållit, att den föreslagna undervisningen
1 hygien skulle blifva en dyrbar affär och komma att taga bort
mycken tid. Jag påstår, att de, som så säga, icke ha reda på
den saken. Det är endast korta kurser det här är fråga om,
och framför allt är det icke någon dyrbar undervisning.

Jag ber derför att fortfarande få vidhålla mitt yrkande.

Herr Erilcsson i Elgered förklarade sig instämma med herr
W allis.

Herr Ericson i Hansta: Då jag tillhör det utskott, som behandlat
denna motion och då jag varit med om det resultat,
hvartill utskottet kommit med afseende på densamma, skall jag
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Så vidt jag kunnat finna, ha de talare, som här uppträdt mot
utskottets förslag och motionen, missuppfattat hvad utskottet
tänkt sig, att detta förslag skulle åstadkomma. De ha talat om
inspektion och ansett, att folkskoHärarne genom dessa anordningar
skuHe göras till ett slags skolinspektörer i sundhetsförhållandem
Sa är icke meningen. Detta framgar för {ifrigt hvarken af motionen
eller af utskottets betänkande. Det är ju tvärt om meningen att
gifva _ lärarne en sådan utbildning, att de kunna utöfva den
skyldighet,, som bör åligga hvarje lärare, eller att se till, att de
skolhvgieniska förhållandena äro goda.

Hvad skolhusen beträffar, ha vi redan en författning, som bestämmer
huru de skola byggas, och der föreskrifves äfven, att
folkskoleinspektörerna derom skola höras. Här är det icke fråga
om något sådant, utan endast att folkskollärarne, innan de till -

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

träda sina befattning^ skola vid seminariet kafva inhemtat sådana -ing. införande
kunskaper i skolhygienen, att de kunna tillse, att sundhetsför- “/
kållandena i skolorna äro sådana, att lärjungarnes kelsa icke lider som läroämne
deraf. Jag tror, att lika vigtigt som det är, att lärjungarne i vid foikskoleskolan
bibringas kunskaper, lika vigtigt, om icke ännu vigtigare lärareteminaär
det, att läraren kan tillse att deras helsa icke genom under- r,e™n ‘ r‘ketvisningen
blifver på något sätt försämrad eller skadad. (lorts.)

Hvad beträffar den anmärkningen, att folkskollärarnes kurser
genom den föreslagna anordningen skulle blifva dyrare^ än nu,
så vill jag deremot erinra, att (let ej är meningen att på något
sätt, genom lielsovårdslärans upptagande såsom läroämne vid
seminarierna, utsträcka tiden för elevernas vistelse vid seminarierna.
Kursen i detta ämne skulle, såsom framgår af utskottets
betänkande ock af hvad sakkunniga personer yttrat, icke behöfva
taga lång tid för seminarieeleven. Meningen är endast, att ämnet,
som redan nu till någon liten del förekommer i första klassen,
skulle utsträckas till fjerde klassen.

Jag tror, att den föreslagna anordningen, långt ifrån att på
något sätt skada eller fördyra församlingarnes skolväsen, tvärtom
skall komma att gagna detsamma ock i många fall komma att
göra det billigare. Ty en massa misslyckade anordningar, som
nu rätt ofta förekomma vid skolorna, skulle, om folkskolläraren
erkölle den undervisning, som nu är fråga om att bereda honom,
då kunna undvikas. Då jag dessutom tror, att det är af ofantligt
stor vigt, att läraren eger kännedom om sådana förhållanden,
som inverka på lärjungarnes helsa, anser jag det vara oklokt att
afslå denna ganska billiga framställning. Vi ha en annan motion,
som föreslår, att provinsialläkarne skola erhålla rättighet och
äfven vara skyldiga att verkställa inspektion rörande de skolhygieniska
förhållandena. Utskottet har afstyrkt denna motion
på åtskilliga skäl, som nog komma att visa sig, då betänkandet
kommer in i kammaren.

Det är således från utskottets sida icke alls någon tanke på
att försvåra eller fördyra skolväsendet eller att åstadkomma någon
ny inspektion, utan tvärtom blott att gifva lärarne sådana utvidgade
kunskaper i helsovårdslära och i synnerhet i skolhygien,
att de blifva i tillfälle att mera tillfredsställande fullgöra sina
pligter och skyldigheter och kunna vara till hjelp och ledning
för skolrådet vid dylika anordningar.

På den grund skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till utskottets förslag i punkten 1.

Häruti instämde herrar Högstedt från Helsingborg och Boethius.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Inom den kommun, jag tillhör, hafva vi byggt nya skolhus
både för småskola och folkskola, och jag tror, att vi hafva
bortåt ett tjog sådana och lika många lärare. Jag tror, att, när
man talar om, att skollärarne icke förstå detta ämne, helsovård

Jf:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang införande och hygien, man gör dem en orätt, ty alla dessa lärare inom den
aiåra m°Z st k°mmuib jag tillhör, äro så angelägna, att renlighet och snygghet
som läroämne iakttages jemte frisk och god luft. i skolorna, och att barnen
vid folkskole- skola skota sig, som de höra sköta sig i hygieniskt afseende, att
läraresemina- det icke är något, som felar dervidlag, och att de således icke
nerna i nket. behöfva genomgå någon kurs i hygien.

(Ports.) Man säger, att det ej skulle kosta församlingar ne någonting,

om man antoge detta förslag. Jo, det är just det, som det gör
indirekt, ty om läraren skall erhålla undervisning i hygien, så
förlänges undervisningstiden för de elever, som skola genomgå en
dylik kurs. Det är vanligen fattiga ynglingar och flickor, som
gifva sig in vid dessa läroverk, och då kostnaderna ökas för dem,
måste de sedermera ha sina löner förhöjda — det yrkas ju allt
jemt på, att få dessa folkskolelärarelöner höjda, Om de skola
genomgå en sådan kurs som denna, anser jag det gifvet, att det
blir kostbarare att utbilda sig till lärare och lärarinnor, och det
inverkar på församlingarne.

Hvad som här blifvit nämndt om att skolhus bygts så, att
de i hygieniskt afseende vore alldeles misslyckade, förvånar mig
verkligen. Vid alla skolhusbyggnader inom den kommun, jag
tillhör, hafva ritningarne blifvit understälda skolinspektören, och
de ha ej bygts på annat sätt, än han föreskrifvit. Det har ej
misslyckats med något af dem.

Ått några skolhus kunna vara sådana, som här anmärkts, är
ju emellertid möjligt, men då hafva de bygts före den tid, då det
föreskrefs, att ritningarne skola underställas sakkunnig person
för afgifvande af yttrande deröfver.

Jag tror ej, att det är nödvändigt, att detta förslag blir
antaget; och derför yrkar jag afslag både på motionen och utskottets
hemställan.

Herr Månsson: Herr talman mine herrar! Det är som en
verklig vän till folkskolan, som jag måste yrka afslag å detta
betänkande. Jag är och tror mig vara en sann vän till folkskolan;
jag vill gorå det goda jag kan för den; och jag tror. att många
häri tänka lika med mig. Jag tror ock, att vi hafva de allra
säkraste_bevis för att så är förhållandet, ty jag tror ej, det gifves
någon tid, som uppoffrat så mycket för folkskolan, som den senaste
tiden gjort.

Om vi emellertid skola vidtaga sådana åtgärder, som här äro
i fråga, fruktar jag, att det kan leda derhän, att man åstadkommer
raka motsatsen till hvad man åsyftar. Man går alldeles
för långt i sådana här saker och drifver på för mycket.

Det säges här, att detta förslag icke skulle medföra kostnader,
utan endast nytta. Ja, men, mine herrar, om en lärare lär
sig dessa saker på seminariet, vore det bra besynnerligt, om han
ej skulle sätta dem i någon sorts verkställighet och öfva denna
konst hemma; och då kommer han med nya förslag och nya idéer;
och detta kostar penningar, det är ju solklart.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ji:o 35.

Jag tror att, när vi nu bygga skolhus, de ordnas på bästa Ang, införande
sätt, och hänsyn tages till hvad man lärt sig, Den erfarenhet, al{r^ov" sl
som den nuvarande sakkännedomen vunnit, gör man sig till godo ’ som läroämne
både när man bygger husen, och när man sedan ordnar och vid folkskole sköt/GI*

dem. läravesemina Här

har i kammaren utdelats en broschyr, utgifven, såsom * rikeL
jag tror, af professor Wallis, och der uppdukas sådana saker, (Forta'')
att jag för min del åtminstone aldrig känt till sådant det ringaste.

Jag begriper icke, hvarifrån lian fatt dessa uppgifter — åtminstone
icke från Skåne, ty för mig är allt sådant totalt främmande.
Yi egna der den allra största omsorg, man kan tänka
sig, åt våra folkskolor, och jag skulle vilja vädja till hvar och
en, som har reda på förhållandena der, åtminstone å de större
orterna i Skåne, om ej dessa skildringar äro rent afvita. Emellertid
tror jag, att på sista tiden hela vårt folk velat gorå sitt
bästa för sina skolor, men att nu här komma och slå in på denna
metod med hygieniska konstgrepp, om jag så får säga, och vilja
fresta på att vidare anstränga Krafterna, tror jag vara oklokt.

Jag tror det är bättre att låta bli det, och det just i folkskolans
eget intresse.

Herr talman! I folkskolans intresse anhåller jag om afslag
å utskottets betänkande.

Herr Hammarlund: Den talare, som nyss stod framför mig,
herr Peterson i Hasselstad, fruktade, att genom bifall till detta
förslag kursen för lärarne vid seminariet skulle blifva förlängd.

Jag ber att få hänvisa till hvad utskottet härom alldeles ivttryckligt
sagt i sitt betänkande. Utskottet motsätter sig bestämdt
hvarje förlängning af seminariets genomgående, enär sådant ur
flere synpunkter funnits ganska olämpligt. Men en sådan förlängning
behöfver på intet sätt ifrågasättas, derför att man skulle
egna en eller ett par timmar i veckan åt undervisning i skolhygien
på de högre stadierna. Nu är det ju så, att under hela seminariekursen
ingen undervisning i helsovård förekommer annat ä.n
i lägsta klassen, der man genomgår ungefär detsamma som i hvarje
folkskola. Men jag hemställer, om det ej är lämpligt, att läraren
kan något mer än barnen, att han t. ex. eger någon kunskap om huru
skolorna böra vara inrättade, och huru undervisningen bör ordnas
för att icke skada lärjungarnes fysiska utveckling utan i stället
främja densamma. Det meddelas nu ej ett ord om allt detta under
seminariekursen.

Herr Peterson i Hasselstad nämnde vidare, att å hans ort lärarne
voro mycket villiga, intresserade och sakkunniga samt kunde
lemna råd och upplysningar. Ja, det är ju mycket glädjande, men
det visar blott, att de på egen hand skaffat sig dessa kunskaper,
som seminariet ej lemnat dem. Men så är kanske ej fallet
med alla, och om en grundläggande bildning i ämnet meddelades
vid seminarierna, skulle det ytterligare egga till sjelfstudier.

N:0 35. 44 Lördagen den 25 April, e. m. «

Ang. införande _ Jag ber till sist att få erinra om hvad statsutskottet anförde
af hehovårdt- i ett betänkande, som vi behandlade i förra veckan, nemligen då
IZZ™ om flickskolorna. Statsutskottet yttrade der följande,
vid folkskola mot oviiket i denna kammare icke förekom den allra minsta genläraresemina-
Sägelse I

riema i riket. . Med afseende å den stora betydelsen af de hygieniska anord(Forts.
) nmgarna vid ifrågavarande skolor, har utskottet slutligen ansett

nödigt, att såsom vilkor för delaktighet i statsanslaget stadgas,
att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, dels
att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt hänseende tillfredsställande
och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af
lärjungarne derigenom icke föranledes, dels ock att legitimerad
läkare är vid skolan anstäld.»

Detta resonnement gillades här i denna kammare, och som
vilkor för erhållande af statsanslag uppstäldes äfven i punkten d)

att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt,
ej mindre att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt hänseened
tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning
af lärjungarne derigenom icke föranledes, än äfven att legitimerad
läkare är vid skolan anstäld.

Jag frågar: är det mindre vigtigt, att de hygieniska förhållandena
äro väl ordnade vid våra folkskolor, än att de äro det
vid våra flickskolor?

Nu kan det naturligtvis ej ifrågakomma att vid hvarje folkskola
anställa en legitimerad läkare, som här uppstälts såsom
vilkor vid flickskolorna, men hvad denne läkare skall göra vid flickskolan,
det kan läraren göra för folkskolan, om han vid seminariet
fått någon kunskap i ämnet. Han kan öfva denna vård och tillsyn
öfver lärjungarne, så att deras helsa ej förstöres under skolarbetet,
om han sjelf deri fått någon undervisning.

Jag slutar, som den förre talaren, med att i folkskolans intresse
och _ ännu mer i barnens intresse göra ett yrkande — men
om bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall börja, der den siste
talaren slutade, och i folkskolans intresse be att få yrka afslag å
utskottets betänkande.

En ledamot af utskottet bär velat inbilla oss, att det i allmänhet
skulle blifva billigare för folket och för skolan, om man
finge lärare, som voro undervisade i detta ämne; och han talade om,
att lärarne då skulle veta, huru de skulle ställa med skolan och
få allting väl gjordt. Men ha herrarne någonsin sett, att en lärare
tagit sig iöre att göra något i denna rigtning för skolan?
Nej, de springa till skolrådet och säga: nu behöfs det och nu behöfs
det. Tro icke herrarne, att det kostar penningar? Jo, det
kan man vara öfvertygad om.

Jag får verkligen säga, att, så vidt jag känner till skolorna,
både skollärarna och skolinspektörerna och presterna såsom ordförande
i skolrådet ha allting så i ordning, så rent och snyggt i

Lördagen den 25 April, e. m.

45 N:o 85.

skolorna och skolhygienen så väl ordnad, att det ej är skäl att vi- Ang. införande
dåre skrika om den saken. “/ heUovards Deremot

får jag i likhet med min granne säga, att om. det7.."
är fråga om, att skollärarne skola aläggas något mera — nvuket vid f0iksk<dejag
betvillar vara möjligt, ty de ha så mycket att göra, att man larareseminaKnappast
kan våga ålägga dem något mera — så skulle en samarit- riema i niet.
kurs vara mera lämplig och nyttig för dem än undervisning i (Forts.)
att ställa om huru manga fönster det skall vara på skolhuset, och
huru högt det skall vara till taket, tv i det afseende! har man ändå
gått ganska mycket framåt. Våra skolhus byggas nu så präktigt, att
hvar och en, som har något begrepp om huru en skola såg ut för
20 år sedan, ej skall kunna annat än säga,. att vi i detta fall
gått framåt så mycket, som det gerna är möjligt; och jag är öfvertygad
om att så fortfarande skall ske, utan att man behöfver
särskilda professorer i byggnadskonst för att lära skollärarne, huru
man skall bygga.

Jag yrkar, som sagd!, afslag å utskottets hemställan i folkskolans
intresse.

Herr Wallis: Jag skall endast bedja att, då i kammaren på
många håll sagts, att skollärarne redan nu skulle vara fullt kunniga
i de hygieniska åligganden, som de ha, och sköta om skolhygienen
så väl som möjligt, dervid få göra den anmärkningen, att
i sådant fall dessa folkskollärare ej vunnit samma förtroende af
folkskoleinspektörerna, Indika tvärtom i sina berättelser mångfaldiga
gånger påpekat, att ej sällan mycket ringa intresse visas för
skolans vård och barnens helsa af folkskolelärarneoch är detta
just beroende på bristande intresse, emedan de aldrig genom någon
undervisning fatt klart för sig, huru vigtig denna hygieniska vård
om barnen i sjelfva verket är. Det har i dessa berättelser mångfaldiga
gånger påpekats, huru de befintliga ventilationsanordningarna
icke användas, och det är klart, hurusom vården om barnen,
utan att församlingarne behöfde göra den ringaste ytterligare
uppoffring derför, tack vare eu förbättrad undervisning för lärarne
skulle kunna väsentligt förbättras.

Här är alldeles icke tal om något annat än att med redan
nu befintliga medel kunna åstadkomma något ofantligt mycket
bättre, än nu är fallet.

Under sådana förhållanden yrkar jag fortfarande bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Ja, det är egendomligt att oupphörligt
höra talas om att sådana här inrättningar icke alls kosta någonting.
Att börja med skulle det åtminstone kosta något för seminarierna,
ty det skulle väl fordras att anställa en medicinare som
extralärare för att lära eleverna dessa hygieniska konster.

Så har den förste talaren på stockholmsbänken sagt, att det
fins skolhus, som äro mycket dyrbart uppförda, men ändå alldeles
ändamålslösa; och han sade då, att, om skolläraren hade under -

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. införande visats om huru man borde ställa sig, hade han kunnat rätta det, .
af hehovurds- så att skolhuset blifvit rigtigt bygdt. Men det förutsätter ju,
!om ”läroämneatt ^an u!om den hygieniska undervisningen äfven skulle gå igenom
vid folkskola- ®n kurs i byggnadslära; och icke kan väl en medicine professor
läraresemina- lära honom, huru man skall bygga hus, utan det skulle väl
riema i riket, vara en hyggn adslärare.

(Forts.) Jag kan således ej inse annat än att det skall bli kostnader,

först vid seminarierna och sedan för församlingarne, om läraren
vill ha något ändradt i öfverensstämmelse med hvad han inhemta!
i lärda tidskrifter, t. ex. att fönsterna skola vara så och så
höga och så och så många och ljuset fallande in från visst håll

o. s. v.; och så blir det tvister och stridigheter med församlingen
med anledning af kostnaderna.

Jag kan derför ej vara med om detta förslag, utan yrkar
afslag.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Enligt de
gjorda yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan och dels på afslag såväl å
nämnda hemställan som de i ämnet väckta motionerna i nu ifrågavarande
del; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering
och anslag af en omröstningsproposition af följande innehåll: Den,

som beträffande första punkten i Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts förevarande utlåtande n:o 19 afslår såväl utskottets
hemställan, som de i ämnet väckta motionerna i nu ifrågavarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda
punkt hemstält.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 102 ja
mot 77 nej; hvadan kammaren beslutat enligt ja-propositionens
innehåll.

Punkten 2.
Bifölls.

Lördagen den 25 April, e. m.

47 N:o 35.

§ 8.

Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets ut- Ang. ändring
låtande n:o 9, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med för- » gällande
slag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsfor- ^ra^Te rikeman
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i ban].ens sty_
anledning af väckt motion om ändringar i samma grundlagspara- ,-eise och fargrafer
med undantag af § 111 regeringsformen. vältning.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarne
hänvisat Kong! Maj:ts till .Riksdagen aflåtna proposition V.o 22,
deruti Kong! Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning
framlagt förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98,109 och 111
§§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Under punkten 1 hemstälde emellertid utskottet, att Kongl.

Maj:ts förevarande proposition icke måtte af Riksdagen bifallas.

I afgifna reservationer hade deremot hemstälts:

af herr Ljungman, att Riksdagen, med förklarande att Kongl.

Maj:ts proposition icke kunnat oförändrad bifallas, till. hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga ett i reservationen
framstäldt förslag till ändrad lydelse af 50, 66, 70, 72, 98,

109 och 111 §§ regeringsformen samt 6, 32, 65, 68, 71 och 73 §§
riksdagsordningen;

af herr Bestadius, att såsom hvilande i grundlagsenlig ordning
måtte antagas Kongl. Maj:ts förslag med den ändring deri,
att den af Kongl. Maj:t utsedde ledamoten icke skulle få vara
direktör eller vice direktör i banken, och suppleanten för bemälde
ledamot icke heller vice ordförande, samt att nämnde fullmägtig
och hans suppleant skulle, der ansvarsfrihet af Riksdagen dem
förvägrades, vara pligtiga att afgå från berörda befattningar; samt

af herrar friherre Barnekow, Bengtsson i Grullåkra, Boström,

Bolin, Gyllensvärd och Johnsson i Bollnäs: »att Riksdagen, under
förklarande det Kongl. Maj:ts proposition icke kunnat i oförändradt
skick bifallas, ville för hvilande till grundlagsenlig behandling
antaga nedanstående förslag till förändrad lydelse af följande
§§ regeringsformen och riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 50.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag).

§ 70.

(Kongl. Maj:ts förslag:) (Reservanternas förslag:)

När i fråga om reglemente för När, i fråga om riksbankens
riksbanken, dess inkomster och styrelse och förvaltning, dess reg -

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Any. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

(Kong! Maj:ts förslag:) (Reservanternas förslag:)

utgifter, kamrarne stanna i sri- lemente samt inkomster och uttaga
beslut, skola kamrarne der- gifter, kamrarne stanna i striom
hvar för sig rösta, såsom i liga beslut, skola kamrarne dernästföregående
§ sägs. om hvar för sig rösta, såsom i

nästföregående § sägs.

l:o. Riksbanken förblifver under
Riksdagens garanti samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad
i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

2:o.. Riksbankens styrelse utgöres
af sju fullmägtige,af kvilka
en, som skall vara ordförande
bland fullmägtige, förordnas af
Konungen och sex väljas af Riksdagen
på sätt i 71 ''§ riksdagsordningen
säges. Konungen förordnar
jemväl en suppleant att
vid förfall för ordföranden träda
i hans ställe. De af Konungen
för ordföranden och hans suppleant
meddelade förordnanden må
återkallas, när Konungen så pröfvar
skäligt. För de af Riksdagen
utsedde fullmägtige skola
finnas tre suppleanter, valde såsom
i 73 § riksdagsordningen
föreskrifves.

3:o. Riksbanken eger rätt utgifva
banksedlar. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, inlösas af
banken med guld efter deras lydelse
och må, så länge de sålunda
inlösas, för mynt i riket
erkännas.

Riksbanken förblifver under
Riksdagens garanti, så att clen
ostörd må förvaltas af dertill förordnade
fullmägtige, efter af Körningen
och Riksdagen gemensamt
stiftad lag samt de stadgar och
reglementen, hvilka redan gjorda
äro eller vidare af Riksdagen
göras kunna.

Fullmägtige för riksbanken skola
vara sju, af hvilka Konungen för
tre år i sänder förordnar eu jemte
en suppleant, och de öfrige sex
jemte tre suppleanter väljas af
Riksdagen för tid och och på sätt
i riksdagsordningen sägs. Den
af Konungen förordnade ordinarie
ledamoten vare fullmägtiges
ordförande, men kan ej utses till
direktör eller vice direktör för riksbanken;
och må de af Konungen
för fullmägtig och suppleant meddelade
förordnanden återkallas,
när Konungen så pröfvar skäligt.
Fullmägtig, som af Riksdagen vägrats
ansvarsfrihet, skall afgå från
sin befattning och må ej återväljas.

Riksbanken allena eger rätt att
utgifva sedlar, som för mynt i riket
må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, inlösas af
banken med guld efter deras lydelse.

§ 98.

(Lika med Kong!. Maj:ts förslag.X

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

§ 109.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

§ in.

(Lika med Kongl. Majts förslag.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

Riksdagsordningen.

§ 32.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

(Kongl. Maj:ts förslag:)

När i fråga om statsutgifter
eller bevillning, eller angående
reglemente för riksbanken, dess
inkomster och utgifter, eller angående
riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda
sammanjemkade, skola begge
kamrarne hvar för sig rösta om
de olika beslut, hvari hvardera
förut stannat; kommande den mening,
som dervid erhåller de flesta
ledamöters af båda kamrarne
sammanräknade röster, att gälla
såsom Riksdagens beslut. För
att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i
Andra Kammaren afläggas och
förseglas en sedel, hvilken, i
händelse de sammanräknade rösterna
utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. År pluralitet redan
vunnen, bör den aflagda seouppbruten
genast förstöras.

Andra Kammarens Prof. 1896. 1

(Reservanternas förslag:

När, i fråga om statsutgifter
eller bevillning eller angående
riksbankens eller riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, reglementen,
inkomster och utgifter,
kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda sammanjemkade,
skola begge kamrarne hvar för
sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som dervid
erhåller de flesta ledamöters
af båda kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut. För att vid sådan
omröstning förekomma lika
antal röster skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en
sedel, hvilken, i händelse deöfriga
sammanräknade rösterna utfalla
lika, öppnas och afgör frågan.
År pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

:o 35.

N:o 35. 50	Lördagen den 25 April, e. m.
Ang. ändring	§ «8.
i gällande
bestämmelser rörande riks-	(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)
bankens sty-relse och för-
valtning. (Forts.)	§ 71.

(Kongl. Maj:ts förslag:) (Reservanternas förslag:)

1. De sex fullmägtige i riks- 1. De sex fullmägtige i riks banken,

hvilka enligt 72 § rege- banken, hvilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses af Riks- ringsformen skola utses af Riksdagen,
väljas å lagtima riksdag dagen, välj as å lagtima riksdag
för tiden från valet, till dess så- för tiden från valet, till dess sådant
val under tredje året der- dant val under tredje året derefter
försiggått. Tva af de utaf efter försiggått. Tva af de utaf
Riksdagen utsedde fullmägtige Riksdagen utsedde fullmägtige
skola årligen afgå. Har af Riks- skola årligen afgå. Har af Riksdagen
utsedd fullmägtig före ut- dagen utsedd fullmägtig före utgången
af den bestämda tjenst- gången af den bestämda tjenstgöringstiden
afgått, eller har an- göringstiden afgått, eller bar ansvarsfrihet
honom vägrats, an- svarsfrihet honom vägrats, anställes
val för den tid, som för ställes val för den tid, som för
honom återstått. honom återstått.

2. Riksdagen skall jemväl 2. Riksdagen skall jemväl
välja fullmägtige att, jemlikt välja fullmägtige att, jern likt
särskildt reglemente, förvalta särskildt reglemente, förvalta
riksgäldskontorets medel och till- riksgäldskontorets medel och tillhörigheter.
Desse fullmägtige hörigheter. Desse fullmägtige
skola vara sju och väljas å lag- skola vara sju och väljas å lagtima
riksdag för tiden från va- tima riksdag för tiden från valet,
let, till dess sådant val under till dess sådant val under tredje
tredje året derefter försiggått, året derefter försiggått. OrdOrdförande
bland fullmäktige förande bland fullmägtige väljes
väljes särskildt. Af de öfrige särskildt. Af de öfriga sex skola
sex skola två årligen afgå. Har två årligen afgå. Har fullmägfullmägtig
före utgången af den tig före utgången af den bebestämda
tjenstgöringstiden. af- stämda tjenstgörinstiden afgått,
gått, eller har ansvarsfrihet eller har ansvarsfrihet honom
honom vägrats, anstäHes val för vägrats, anställes val för den tid,
den tid, som för honom återstått, som för honom återstått. Då val
Då val af ordförande eger rum, af ordförande eger rum, utses
utses denne före öfrige fullmäg- denne före öfrige fullmägtige.
tige.

3. Val af fullmägtige i riks- 3. Val af fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret banken och i riksgäldskontoret
verkställas genom fyrtioåtta val- verkställas genom fyrtioåtta valmän,
af hvilka hvardera kam- män, af hvilka hvardera kammaren
inom sig utser tjugofyra, maren inom sig utser tjugofyra.

Lördagen den 25 April, e. m.

Öl

\:o 35.

(Kong]. Maj:ts förslag:)

Valen ske med slutna sedlar.
Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för kortare.
Afgående fullmägtig kan återväljas.

4. Fullmägtige i riksgäldskontoret
välja sjelfve bland sig
vice ordförande, att vid förfall
för ordföranden träda i hans ställe,
men om vid sammanträde af fullmägtige
i riksbanken hvarken ordföranden
eller hans suppleant är
tillstädes, föres ordet af den bland
de närvarande, som under den
längsta tiden innehaft uppdraget
såsom fullmägtig och, der två eller
flere under lika lång tid varit fullmägtige,
den af desse, som är till
lefnadsåren äldst; egande den,
som bland fullmägtige i hvardera
verket förer ordet, afgörande
röst, derest i frågor, som hos fullmägtige
komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga
meningar utfalla lika.

(Reservanternas förslag:)

Valen ske med slutna sedlar.
Val för längre tjenstgöringstid
verkställes före val för kortare.
Afgående fullmägtig kan återväljas.

4. Fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontor et välj e sj elfve
bland sig vice ordförande; egande
den, som bland fullmägtige i
h vartdera verket för er ordet, afgörande
röst, derest i frågor, som
hos fullmägtige komma under
omröstning, rösterna för två
skiljaktiga meningar utfalla lika.

§ 73.

(Lika med Kongl. Maj:ts förslag.)

Efter föredragning af punkten lemnades ordet till chefen för
finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som yttrade: Herr
grefve och talman, mine herrar! Den föreliggande kongl. propositionen
är närmast föranledd af 1894 års riksdagsskrifvelse
till Kongl. Maj:t, deruti Riksdagen anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes för Riksdagen framlägga förslag till omorganisation af vårt
bankväsen rörande såväl riksbanken som våra enskilda sedelutgifvande
banker.

Den ifrågavarande banklagstiftningsreformen afser. nu såväl
grundlag som allmän lag, och den kongl. propositionen innehåller
sålunda såväl definitivt förslag till grundlagsförändringar som utkast
till förslag till en banklag; och är det Kongl. Maj:ts mening
att till nästa Riksdag framkomma med ett förslag till en sådan
ny banklag, under förutsättning naturligtvis, att de nu förliggande
ändringsförslagen, hvad grundlagen angår, vinna Riksdagens godkännande
att livila till nästa riksdag.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
Och förvältning.

(Forts.)

tf:o 85.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

Deri grundlagsförändring, det nu är fråga om, innehåller
hufvudsakligen dels, att den lag, som skulle normera riksbankens
förvaltning, skall blifva af civillags natur, och dels att åt Kong],
Maj:t inrymmes någon rätt att deltaga i tillsättandet af styrelsen
för riksbanken. Med denna sista rättighet för Konungen är det
alldeles icke meningen att gifva honom någon sorts magt och
myndighet öfver riksbanken och dess förvaltning, utan man har
endast velat erhålla garantier, som vår affärsverk har rätt att
fordra, för att riksbanken under alla möjliga förhållanden — således
äfven under politiskt upprörda tider — skall finnas representera
sådana åsigter, som kunna vara öfverensstämmande med
de grunder, efter hvilka en centralbank med ensam sedelutgifningsrätt
bör handhafvas. Det är således endast en garanti i detta
afseende, som det är fråga om. Kongl. Maj:t har ansett sig kunna
gå så långt i modifikation af 1890 års förslag, som Kongl. Maj:t
gjort, då det i den kongl. propositionen icke alls är fråga om
någon magtställning, utan endast om en garanti, som affärsverlden
har rätt att fordra.

För min del anser jag nu, att jag bör nämna för kammaren
min ståndpunkt i denna fråga. Jag anser mig icke någonsin böra
eller kunna tillstyrka Konungen att medverka till, att riksbanken
får blifva ensam sedelutgifvande bank, således en centralbank med
en ofantlig stor magt öfver hela vårt ekonomiska lif, utan att
samtidigt åt Kongl. Maj:t inrymmes någon sådan rätt, som här
ifrågasatts. Utskottet säger visserligen nu, att, om Riksdagen
skulle afhända sig den dyrbara rättigheten att ensam besluta i
afseende på riksbankens förvaltning, »hvilken rätt onekligen torde
utgöra eu af grundpelarne uti det ypperligt afvägda statsskick,
som 1809 års lagstiftare förstått att skapa åt vårt land», skulle
detta statsskick derigenom kunna rubbas. Men jag för min del
förmenar — och jag vill hoppas, att de talrika reservanterna
inom utskottet skola styrka mig i denna sak — att en åt Konungen
inrymd rätt att tillsätta en af de sju styrelsemedlemmarne i riksbanken
icke kan innebära något hot emot Riksdagens beslutanderätt
öfver riksbanken, efter som det ej ifrågasättes någon sorts
magtställning inom riksbanken för Kongl. Maj:t, och stadganden,
som trygga mot detta, finnas upptagna såväl i förslaget till
ändringar i regeringsformen som i sjelfva banklagen.

Jag ber för öfngt att få tillägga, att det ju är nästan exempellöst
inom hela det civiliserade Europa, att man har en centralbank,
der regeringen är alldeles utesluten ifrån allt deltagande i
valet af styrelse, d. v. s. om jag undantager Englands bank, der
hvarken representation eller regering, utan bankens aktionärer
tillsätta styrelsen. I franska banken, som är ett aktiebolag, tillsätter
regeringen både direktör och vice direktör. I den danska
nationalbanken äro styrelseledamöterna fem, af hvilka konungen
tillsätter en, hvarförutom han utnämner en inspektör, eller kunglig
kommissarie, som han kallas, hvilken har inspektionsrätt öfver
banken. Och huru är det i Norge? Jo, der utsåg Stortinget hela

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

bankens styrelse ända intill 1892, men enligt den nya banklagen Mg. ändring
är det föreskrifvet, att konungen skall tillsätta ordföranden. Ett b‘J*“2utr
sådant medgifvande åt konungamagten bär skett i detta demokra- rörande rikstiska
land, och deraf torde väl i Norge ej hafva förmärkts rubb- tanken* ärjning
af någon pelare, som uppehåller det norska samhällsskicket, reUtjehjöråtminstone
ej i den rigtning, som man här fruktat. iVTt

Utskottet förmenar vidare, att de fördelar, som man med för- l*ortM
slaget skulle vinna, ingalunda »kunna anses utgöra ett vederlag,
som i någon nämnvärd mån skulle motsvara arten af den föreslagna
eftergiften frän Riksdagens sida». Ja, om man då ser på
förslaget i dess helhet och icke blott de delar, som här föreligga till
beslut, tror jag, att man skall finna, att utskottet alldeles underskattat
förslagets betydelse. Tyngdpunkten af förslaget ligger
nemligen väl icke uti det förhållandet, att Kongl. Maj:t skall utse
en af de sju styrelseledamöterna — det är ju endast en garanti,
som Kongl. Maj:t anser sig böra fordra — utan hufvudsaken i förslaget
är väl sjelfva omorganisationen af vårt bankväsen. Och
ingen kan väl förneka, att, om riksbanken öfvertager hela vår
sedelutgifning, och detta sker på fasta grunder, som icke kunna
rubbas af blott den ena statsmagten, utan både Konung och Riksdag
gemensamt besluta om detta, och dessutom riksbankens rörelse begränsas
till en sådan verksamhet, som en riksbank uteslutande
bör hålla sig till, deri en trygghet ligger för att riksbanken
skall kunna upprätthålla vårt penningevärde, hvilket ju är centralbankens
hnfvuduppgift. Detta skall otvifvelaktigt blifva af stor
betydelse, ty riksbanken skall på detta sätt mycket bättre upprätthålla
penningevärdet, än hvad nu kan ske.

Vi hafva nu 27 enskilda banker i landets alla delar, banker,
som täfla med riksbanken i att utgifva sedlar, hvilka äro grundade
på guldmyntfot, oaktadt icke någon lagstadgad skyldighet finnes
för dessa ''banker att hålla guldkassa, och å andra sidan hafva vi
en riksbank, hvilken sysslar bland annat med affärer, som uteslutande
borde vara öfverlemnade åt de enskilda bankerna.

Emot utskottets yttrande, att frågan bör hvila, till dess riksbanken
hunnit den utveckling, att den är i stånd att fylla uppgiften
af att vara en verklig centralbank, skulle jag vilja genmäla,
att riksbanken både hvad beträffar storleken af sina fonder''
och i öfrigt verkligen nått en sådan utveckling. Hvad som fattas
är en ändamålsenlig organisation, och det är just förslaget till
en sådan organisation, som Kongl. Maj:t nu har framlagt, bilagdt
förslaget till banklag. Eörslaget är ungefär detsamma, som Riksdagen
förut, nemligen år 1894. förklarat sig vara nöjd med r
hufvudsak, och hvilket Kongl. Maj:t nu på Riksdagens uttryckliga
begäran har bearbetat.

Det är ju alldeles gifvet, att någonting, som kommer fram r
första hand, kan vidlådas af brister, och jag betviflar ej, att anmärkningar
skola kunna komma att göras emot denna banklag.

Jag är öfvertygad om, att de, som ej vilja vara med om denna
förändring — och de kunna tilläfventyrs vara många — mycket

N:o *5.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring skärpt skola angripa denna banklag. Detta förslag föreligger ju
blJammeulr ej nu till afgörande, utan det bör hvila liksom grundlags rärlwU

riks- förslagen, om de blifva antagna, till nästa riksdag för att då bebrmken*
*ty- handlas och afgöras. För öfrigt vill jag beträffande denna förereUe
och för- slagna banklag tillägga, att öfvergångsstadgandena äro förändrade.
vältning. Angående dessa har jag talat med många framstående bankmän,
(Förtal och de hafva sagt. att de äro nöjda med dem, tv de komma att
göra öfvergången mjuk och lätt.

Hvad som, enligt hvad jag hört, från ett håll anmärkts, och
hvad som jag ej vill bestrida, är, att under öfver gångsåren, då
riksbanken skall tillhandahålla de enskilda bankerna kreditiv,
d. v. s. under åren 1899—1903 rätten till sedelutgifning blifvit
något för snäft tilltagen. Detta kan dock hjelpas derigenom,
att de hypotek, som enskilda banker lägga in i riksbanken
för sina kreditiv, äfven få användas såsom säkerhet för utgifning
af sedlar i enlighet med 8 § af reglementet. Intet hinder
finnes för att låta en bestämmelse härom inflyta i öfvergångsstadgandet.

För öfrigt ber jag endast att få erinra derom, att här ej är
fråga om att slå fäst denna banklag, utan frågan gäller nu endast
att antaga den föreslagna grundlagsförändringen eller möjligen
något annat förslag, som kan finnas mera acceptabelt för att
banklagen möjligen må antagas vid nästa riksdag.

Jag tror för min del, att det vore mycket illa, om Riksdagen
nu sade nej till hela saken och kastade bankreformen öfver bord,
tv följden deraf skulle antagligen blifva den, att frågan undanskötes
för en ofantligt lång tid. Något sådant hoppas jag emellertid
Riksdagen ej skall vara med om, då det ju i långliga tider
varit Riksdagens önskan att få frågan om upprättandet af eu
centralbank för riket på ett lyckligt sätt löst.

Herr Ljungman anförde: Beträffande föreliggande kongl.

proposition kände jag mig i förstone inom konstitutionsutskottet
icke vidare gynsamt stämd mot densamma, enär det förslag till
lag för riksbanken, hvilket såsom bilaga vidfogats denna proposition,
i vissa delar icke syntes mig utvisa något förmånligt resultat
för riksbanken, och dessutom sjelfva grundlagsförslaget innehöll
ett och annat, som jag för min del icke kunde gilla. Då emellertid
flere af kamraterna inom både kammaren och utskottet uttalade
den önskan, att man borde göra hvad man kunde och söka
omarbeta förslaget, så att det kunde antagas och derigenom den
länge hysta önskan om en riksbanksreform icke längre uppskjutas,
har jag, såsom kammaren torde finna af reservationen, sökt verkställa
en sådan omarbetning.

Hvad nu först beträffar det kongl. förslaget, sa faller det
genast i ögonen såsom den vigtigaste förändringen, att monopolet
att utgifva sedlar med tvångskurs, för Indika riket står i ansvarighet
och hvilka riket alltså är förbundet att inlösa, är borttaget.
Detta monopol kom till på den grund, att under Gustaf

Lördagen den 25 April, e. tn.

N:o 85.

IY Adolfs olyckliga krig utgåfvos statssedlar af riksgäldskontor, ändring
hvilka riksbanken sedan fick inlösa, med det resultat att riks- b''esf^nJ"er
banken måste upphöra att fullständigt liqvidera sina fordrings- r~landTriklegare.
Att taga bort detta monopol det, synes mig vara ganska bankens stybetänkligt,
ty hur det än är, sä innebär det likväl en icke obo- relse och förty
d\ig garanti mot just sådana förhållanden, som egde rum under »ältning.
Gustaf IV Adolfs regering. (Ports.)

Vidare synes det mig gifvet att, då man ändrar lagen, man
bör se till, att den nya lagen kan i allo tillämpas. Så t. ex.
anser jag nödigt, att man får votera gemensamt om décharge åt
bankofullmägtige och om ändringar i de instruktioner för bankoförvaltningen,
som redan finnas och som åberopas i 111 § regeringsformen.
Och vidare anser jag, att, om Konungen skall förordna
en ledamot och en suppleant i bankstyrelsen, suppleanten i alla
händelser icke skall kunna vara bankofullmägtiges vice ordförande,
samt att de af Konungen förordnade böra vara skyldiga att afgå,
i händelse att dem vägras ansvarsfrihet. Vidare anser jag, att
den af Konungen förordnade fullmägtige icke bör kunna väljas
till bankens direktör eller vice direktör. Det torde också vara
nödigt, att bestämmelser finnas, gående ut derpå, att ingen af de
fullmägtige, som utses af Riksdagen, är förtroendeembetsman eller
hofembetsman, ty derigenom skulle ju Konungen i sjelfva verket
få flera fullmägtige i riksbanken än som i 72 § regeringsformen
bestämmes.

Hvad nu beträffar den andra reservationen, som afgifvits af
friherre Barnekow med flere, skall jag fästa uppmärksamheten
derpå, att det syftemål, som man afser med tillägget, att fullmägtig,
som af Riksdagen vägrats décharge, skall afgå från sin
befattning utan att åter kunna insättas i denna, icke vinnes genom
den formulering, som 72 § fått i denna reservation. I författningen
skiljes tydligt mellan orden »förordna» och »välja» och det
är icke brukligt att om tjenst, som af Konungen nämnes. använda
ordet »välja», utan då användas orden »utnämna» eller »förordna».

Det synes mig derför som om den lydelse, som i denna reservation
gifvits åt detta mom. i 72 §, skulle endast syfta på de af Riksdagen
valda» fullmägtige, bvilket ju icke är tillräckligt. .Tåg
har velat fästa uppmärksamheten härpå, så att denna sak icke
måtte blifva förbisedd, om kammaren nu skulle vara benägen för
att ingå på en sådan ändring, som här ifrågasättes, för att riksbanken
aflena skall fä utgifva banksedlar, nemligen att Konungen
skall få utse en ledamot bland bankofullmägtige. Går man emellertid
in på den ändring, som jag föreslagit, skulle det möta mindre
betänklighet att åt Konungen öfverlemna en andel i riksbankens
styrelse.

Tåg skall på grund häraf hemställa om bifall till min reservation.

Herr Vall lin: Om jag delade den tro, som hystes af 1889
års bankkomité, att det vore en synnerligt stor våda, att riks -

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring banken vore uteslutande beroende af en politisk riksförsamling,
bestämmelser skulle jaS åtminstone känna mig mycket frestad, icke att biträda
rörande riks- utskottets föreliggande förslag, utan jag skulle då måhända anbankens
stij- slutit mig till det förslag, som framstälts af sex reservanter från
rehe och för- Första Kammaren. Jag tror emellertid, att erfarenheten under
vältning. senare tider — gångna tiders erfarenhet tror jag icke är så all(Forts.
1 deles tillämplig i bankfrågor — alls icke gifvit anledning befara
någon synnerligt stor våda af att riksbanken fortfarande kommer
att förblifva uteslutande under Riksdagens styrelse, och än värre,
jag anser, att denna erfarenhet icke gifvit fullgiltigt stöd för den
vackra tron, att regeringen alltid under upprörda tider skulle
komma att stå öfver partierna, utan jag befarar, att äfven den
möjligen någon gång skulle kunna göra sig till tjenare för de
mägtigaste intressena. Derigenom skulle förhållandena ju blifva
ännu sämre än bankkomitén befarade att de skulle kunna blifva,
då Riksdagen ensam är riksbankens principal. Jag är icke heller
alldeles säker på, att, någon gång åtminstone, andra egenskaper
än framstående duglighet och erfarenhet i bankmannavärf skulle
vinna afseende vid tillsättande af bankofullmägtiges ordförande.
Jag har sålunda icke den rätta tron hvarken i ena eller andra
fallet. Jag tror icke rigtigt på Riksdagens inkompetens att fortfarande
ensam vara riksbankens principal och jag tror icke heller
på regeringens omutliga opartiskhet under en möjligen uppkommande
häftig kamp mellan partierna. Då jag hyser denna tro,
så har jag icke haft svårt att motstå frestelsen att bifalla regeringens
förslag af år 1890, hvilket äfven varit upptaget till behandling
i konstitutionsutskottet. Ännu mindre har jag kunnat
frestas att biträda samma förslag i den låt vara mera blygsamma
och förkrympta form, hvarunder det nu söker inträde i vårt statsskick,
för att, sedan det väl en gång fått fast fot der, kanske
snabbt utvidga sig till sina förra dimensioner och möjligen icke
så litet derutöfver. Jag bekänner upprigtigt, att jag har svårt
att finna, hvilken garanti det skulle ligga i det nuvarande förslaget
om en representant för Konungen bland bankofullmägtige,
derest icke meningen vore. att denne snart skulle åtföljas af
flere.

Om Riksdagen nu bifaller regeringens förslag, har Riksdagen
dermed tagit ett steg på en ny väg, den att afstå sina konstitutionella
rättigheter. Det är just detta första steg, som är det
svåraste; har blott detta första steget tagits, torde de följande
icke bli så svåra att taga. Jag tänker, att de nu utestängda
kungliga ledamöterna snart nog skola infinna sig hos sin ordförande
i riksbanken, och sedan torde nog turen komma till riksgäldskontoret,

För att nu komma till sjelfva sakens innebörd, det motiv, som
skulle förmå Riksdagens ledamöter att sluta ögonen eller åtminstone
se åt annat håll, då den tager detta ödesdigra steg; detta
motiv är endast att öfverflytta en, låt vara icke obetydlig, vinst
från de enskilda bankerna till riksbanken. Innan detta köp mellan

Lördagen deu 25 April, e. no.

N:o 35.

statsmagterna afslutas, synes det mig, att det bort föreligga en -4*?- ändring
fullständig tablå öfver denna vinst. Jag anser, att så nu icke är b''J““™%er
förbållandet. Ingen torde våga säga, att de enskilda bankerna varit rörande riks.
till skada för vårt affärslif, eller att de vållat osäkerhet i våra bankens stypenningetransaktioner
eller skapat misstro till våra finanser. Nej, relse och faringenting
af allt detta. Det förefaller mig, som om de finansiella ”““"IT
förhållandena här i landet vore bättre än i, snart sagdt, hvilket (rörts.)
annat land som helst, trots det att Hans Maj:t Konungen icke är
representerad i riksbanksstyrelsen. De enskilda bankerna hafva
således ej varit till skada.

Skälet för bifall till den föreslagna förändringen torde således
endast vara de enskilda bankernas vinst. Från denna vinst torde
man dock till en början böra afdraga några poster. Först och
främst skulle de enskilda bankernas beskattning för vinsten pa
utelöpande sedlar försvinna. Vidare skulle de åtnjuta icke så
obetydliga fördelar hos riksbanken, åtminstone till eu tid. Sä
kunde vi vänta, att check-systemet skulle komma till en vidsträcktare
utveckling och derigenom sedelstocken minskas, sedan
en del enskilda banker upphört eller fått mindre antal kontor.

Vidare skulle riksbanken för framtiden afstå från all depositionsrörelse.
Men äfven om efter alla dessa afdrag vinsten skulle
visa sig afsevärd, sa kan jag icke hjelpa, att Riksdagens åtgärd
att till staten öfverflytta denna vinst tyckes mig kunna
rubriceras såsom någonting, som har en obehaglig likhet med
statssocialism.

Jag tror. att våra nuvarande bankförhällanden äro bra, och
vet att, då någonting är bra, så skall man vara mycket försigtig
med att experimentera för att få det bättre. Det är
nemligen lättare att komma frän bra till sämre än till bättre. Det
är utförsbacke åt det förra hållet, men uppförsbacke åt det senare.

Detta skäl skulle för mig vara tillräckligt för att afstå det
föreliggande förslaget, om jag icke hade ett mycket bättre och
större, som jag redan antydt. Jag vill nemligen icke till något
pris sälja Riksdagens rättigheter. Jag har icke lärt mig och
kommer icke att lära mig att reducera konstitutionella rättigheter
i penningvalutor, det må nu vara i riksbanks- eller privatbankssedlar.
Jag ville icke. när jag lemnar denna stridsplats, hafva
med mig minnet af att hafva varit med om att schackra bort någon
af Riksdagens rättigheter, rättigheter, som vi ärft och som jag
anser det vara särskildt, denna kammares förnämsta pligt att
värna om.

Detta har varit det skäl, hvarför jag inom utskottet yrkat
afslag å den kongl. propositionen, och af detta skäl yrkar jag
äfven än bifall till utskottets hemställan.

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mine herrar! 1 förmiddags
behandlade vi en kongl. proposition, i hvilken framstälts
förslag att till Kongl. Maj:ts godtycke utleverera åtminstone eu
del af det svenska folkets grundrättigheter. Denna kongl. pro -

N:6 35. 58

lördagen den 25 April e. in.

(Forts.)

A?oWair fi?sition var sa Pass stark till sitt innehåll, att icke ens .Första
bestämmelser Kammaren kunde smälta den i alldeles oförändradt skick. I afton
rörande riks- h&iva vi att behandla en annan kongl. proposition, i hvilken det
bankens sty- föreslås, att Riksdagen skall, genom eftergift af Riksdagens grund.
/''ättigheter,. bereda konungamagten ett i vårt stats3~
skick hittills okandt inflytande på riksbanken och dess förvaltmng
Egendomligt är det, att det i bada fallen är fråga om en
utvidgning af konungamagten och eu begränsning af svenska
folkets eller svenska Riksdagens rättigheter.

Mot Kongl. Maj:ts i detta ämne föreliggande proposition
hafva emellertid reservationer blifvit afgifva, dels af några Första
Kammarens ledamöter, som äro mera rojalistiska än Konungen
iöcn °°k som ans?tt lämpligt att i Riksdagens minne återkalla
1889 års bankkomités betänkande och Kongl. Maj:ts proposition
^1890 års riksdag, dels af några Andra Kammarens konstitutionsutskottsledamöter,
hvilka hafva gått in pa grundtanken
i Kongl. Maj:ts proposition, lifligt — i mina ögon allt för lifligt
längtande efter detta sedelutgifningsmonopol för riksbanken,
^ hvilket, för sä vidt jag kan begripa, förr eller senare
faller riksbanken till, utan att svenska Riksdagen behöfver afstå
någon enda af sina rättigheter. Slutligen har rent afslag blifvit
yrkadt af en tillfällig majoritet i konstitutionsutskottet, en majoritet,
hvars sammansättning jag har sökt utforska utan att lyckas.

Hvad nu för det första beträffa!* den ifrågasätta s. k. reformen
att låta Kongl. Maj:t taga del uti tillsättandet af riksbankens
styrelse, så har jag för min del icke kunnat finna något
giltigt skäl anfördt för en dylik utvidgning af det kongl. prerogativ^.
I den kongl. propositionen ser jag visserligen försäkradt,
att den kungavalde bankofullmägtigen skulle komma att
väljas med hänsyn endast till de egenskaper, som platsen kräfver.
Men jag får upprigtigt bekänna, att jag icke kunnat finna någon
som helst garanti derför, att denna kungavalde fullmägtige skall
blifva bättre qvalificerad än de fullmägtige, som af Riksdagen
utses. Jag föreställer mig, att det kommer att blifva fortfarande
såsom hittills, att i de flesta fall Riksdagen utser till fullmägtige
1 riksbanken personer, som äro i mer eller mindre mån, eller alltid
i någon mån, dugliga för sin plats. Jag föreställer mig också
att om Konungen får rätt att taga del i tillsättandet af riksbankens
styrelse, skulle måhända i de flesta fall denne kungavalde
fullmägtige blifva en sin uppgift någorlunda vuxen person.
Men, mule herrar, lika lätt som det later tänka sig, att under
upprörda tider en eller flere af Riksdagens fullmägtige i riksbanken
skulle komma att väljas af partihänsyn, lika lätt, ja,
ännu lättare låter det tänka sig, att den kungavalde fullmägtigen
kunde komma att utses af gunst eller personlig hänsyn, ja Idifva,
såsom det sades vid 1890 års riksdag, en hofman mera än eu
bänkman.

Hvad vidare angår ett uttryck, som återfinnes i den kongl.
propositionen, att den af Konungen utsedde fullmägtigen skulle

Lördagen den 25 April e. m.

N:o 35.

blifva »vårdaren af riksbankens göda traditioner» — antagligen Ang. ändring
i motsats till Riksdagens fullmäktige, såsom vårdare af de dåliga
— så undrar jag om vi icke billigt vis kunde erkänna möjligheten röran^ riks_
åtminstone deraf, att Riksdagens fullmägtige skulle finna sig bankens stybefogade
att vårda riksbankens goda traditioner lika troget som relse och fornågonsin
Konungens förtroendeman. vältning.

Ett skäl, som af 1889 års bankkomité anfördes derför att (forts.)
Konungen skulle taga del i tillsättandet af riksbankens fullmägtige,
var äfven det, att genom § 2 i 1830 års banklag var stadgadt,
att, »om riksbanken blefve oförmögen att uppfylla sina förbindelser,
det vore Konungen, som både att vidtaga åtgärder för
att upprätthålla det allmänna förtroendet» och att »det vore en
alldeles nödvändig konseqvens deraf, att Konungen skulle hafva
inflytande på tillsättandet af riksbankens styrelse». Det bindande
i det argumentet har jag för min del mycket svårt att fatta.

Blir det så någon gång, det Guld afvände, att riksbanken skulle
blifva oförmögen att uppfylla sina förbindelser, kan jag för min
del icke finna annat än att. dä mig veterligen Konungen icke har
några större eller mindre fonder till sitt förfogande, hvarmed han
kan komma riksbanken till hjelp, han icke har annat att göra
än att sammankalla Riksdagen, hvilken har att taga under öfvervägande
och sjelf pröfva det sätt och de medel, som vore att
använda för att råda hot på det onda, hvilket möjligen Riksdagens
fullmägtige hade stält till.

Ett ytterligare skäl att åt Konungen gifva den ifrågasatta
magten har 1889 års bankkomité och efter den Kongl. Magt funnit
i den omständigheten, att regeringen i vårt land eljest har på
det ekonomiska området en så stor befogenhet och så vidsträckt
ansvar, hvarför det icke vore rigtigt, att den helt och hållet utestängdes
från bankens styrelse. Ja, med den logiken kan Kong!.

Maj:t komma mycket långt, så långt till och med, att han kan

fora anspråk pa att få tillsätta icke en, utan tre bankofullmägtige.

varibland sjelfve direktören. Och hvarför stanna dervid? Samma
skäl kan en annan gång anföras för det krafvet att åt Kong!.

Maj:t utlemna ledningen af riksgäldskontoret!

Hvad nu det andra förslaget angår, eller att Kong!. Maj:t
skulle tillsammans med Riksdagen stifta lag för riksbanken i vida
högre grad än förut, sä bär en dylik utvidgning af Kong]. Maj:ts
magt flera gånger varit pa tal i konstitutionsutskottet men alltid
bl Hvit stöld i sammanhang med ett nytt egoskifte med hänsyn
till den lagstiftande magt, som tillkommer Konungen på grund
af 89 § regeringsformen. Vid flera riksdagar under det nya statsskicket
hafva motioner bl Hvit väckta, särskild^ i denna kammare,
i syfte att åvägabringa en delning mellan Konungen och Riksdagen
med afseende på den ekonomiska och administrativa lagstiftningen.
Motioner derom hafva väckts vid riksdagarna 1867,

1869, 1884, 1885, 1886 och 1889. Två gånger bär konstitutionsutskottet
uttryckligen förklarat, att »giltig grund icke saknas för
antagandet, att representationen bör tillerkännas del i Konungens

N:o 35.

Lördagen den 25 April e. in.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

ekonomiska lagstiftningsrätt», och åtminstone tre gånger har det
såsom hufvudskål för sitt afstyrkande af motionerna anfört, att
ett egoskifte mellan Konung och Riksdag äfven borde företagas
inom en annan del af lagstiftningen. Konstitutionsutskottet vid
-1869 års riksdag fann i det faktum, att »den nuvarande representationen
fortfarande är i besittning af den forna ståndsriksdagens
rätt att ensam råda öfver väsentliga delar af rikets bankväsende
och finansförvaltning», en grund derför, att »någon inskränkning^
Konungens ekonomiska lagstiftningsmyndighet icke
nu måtte ifrågasättas»; och vid 1884 års riksdag framhjul samma
konstitutionsutskott lämpligheten deraf att »sätta denna reform»
— en minskning af Konungens ekonomiska och administrativa
lagstiftningsrätt — »i samband med den sedan länge på dagordningen
stående frågan om någon modifikation i Riksdagens uteslutande
magt öfver en visserligen speciel, men ytterst vigtig och
i hela vårt näringslif djupt ingripande del af denna lagstiftning,
nemligen _ i fråga om riksbankens styrelse». Slutligen förklarade
konstitutionsutskottet vid 1889 års riksdag, att en inskränkning
af Konungens administrativa och ekonomiska lagstiftningsmagt
icke borde ske utan sammanhang med ändringar i andra af regeringsformens
stadgande)]. »Dä nemligen grundlagstiftarne vid
afvägande af magtfördelningen mellan Konung och Riksdag bestämde
denna fördelning på sådant sätt, att Konungen erhöll sin
ekonomiska och administrativa lagstiftningsmagt mot att Riksdagen
erhöll sin utsträckta finansmagt, anser utskottet ändring
af stadgandena i det ena hänseendet böra betinga ändring äfven
i det andra».

Hvad jag med dessa mina citat velat betona är, att svenska
Riksdagens konstitutionsutskott ända från 1869 och till nu icke
en men flera gånger uttryckligen förklarat, att eu eftergift från
Riksdagens sida i fråga om riksbankens styrelse och förvaltning
bör sättas i närmare sammanhang med en eventuel inskränkning
och begränsning af Konungens ekonomiska lagstiftningsmagt. Den
konklusion jag vill komma till från dessa premisser är, att det
efter mitt förmenande skulle vara mycket oklokt af den svenska
Riksdagen att släppa ifrån sig denna" eqvivalent vid en blifvande
uppgörelse med Kongl. Haj:t. med afseende på den magt lian eger
enligt 89 § regeringsformen. Detta är för mig icke det enda,
men det hufvudsakliga skälet hvarför jag. herr grefve och talman,
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herrar Fredholm från Stockholm och Eriksson i Elgered instämde
med herr Höjer.

Herr Nordströ m. Savidt kunnat satta mi y in i denna
fråga, tror jag, att Kongl. M:ts förslag är sådant, att det bör
kunna antagas af Riksdagen. Jag tror, att man bör söka få de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphäfd, och om man verkligen
vill genomföra denna reform, så bör Riksdagen också under -

Lördagen den 25 April, e. in.

Nso 35.

kasta sig någon motsvarande uppoffring. För min del kan jag icke Ang. ändring
inse faran af att låta Konungen få tillsätta ordförande i bankens
styrelse. Deremot anser jag den fördelning, som i det kong! rörande riks_
förslaget göres emellan riksbanken och de enskilda bankerna i fråga bankens styom
lånerörelsen, vara en väl stor förmån för de enskilda bankerna, rehe och förmen
då man känner det sega motstånd, som bankintresset i med- vältning.
kammaren så många år utvecklat, så tror jag, att det skulle vara (Forts.)
klokt att nu göra denna eftergift.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med den modifikation.
som angifves i herr Restadius’ reservation.

Herr Dalin: Herr talman! Jag tror icke att det vore så farligt,
som man försöker göra det, om kammaren skulle antaga reservanterna
friherre Barnekows m. fl. förslag. Jag är den siste,
som vill vara med om att beröfva Riksdagen den magt, som den
härvidlag har, men vi skola komma i håg, mine herrar, att, om det
någonstädes måste råda en enväldsmagt, så är det i fråga om en
stor centralbank. Yi veta ju, att i den svenska riksbanken, sådan
den nu är, det alls icke är eller någonsin varit ordföranden hos bankofullmägtige,
som har beslutanderätt öfver banken, utan det är
den deputerade för utrikes vexelrörelsen. Den, som innehar denna
befattning och som gör upp så att säga vårt debet och kredit med
utlandet, han är riksbankens egentlige direktör och den som har
magten inom banken. Det kan icke hjelpas att, om det blir 7, 10
eller 20 fullmägtige, så blifva de nämndemän allesammans, ordföranden
inbegripen, ty den, som har magten, är faktiskt direktören.
och hvad vi reservanter tänkt oss kunna förebygga är, att
Kongl. Maj:t skulle få ett sådant inflytande öfver banken, som
man här fruktar, och detta sker just derigenom att den af Kongl.

Maj:t utsedde ordföranden icke får blifva direktör eller vice direktör.
Detta anser jag vara ett palladium för att icke Riksdagen
skall beröfvas den magt och det inflytande, som den hittills haft
öfver banken, men vi hafva dessutom föreslagit, att alla frågor om
bankens förvaltning, reglementen och dylikt skola vara underkastade
kamrarnes gemensamma votering precis såsom det nu är.

Den nuvarande lagen om riksens ständers bank kommer naturligtvis
att utvecklas, ty deri kommer att upptagas, hvad jag förut
som motionär har föreslagit, nemligen i första rummet bestämmelser
om bankens sedelutgifning och guldkassa och möjligen ännu något
mera, men hvad déchargen åt fullmägtige beträffar för deras sätt
att handhafva förvaltningen, så blir enligt reservanternas mening
denna décharge fortfarande såsom hittills underkastad gemensam
votering, och den omständigheten, att några af reglementets nuvarande
paragrafer komma att inrymmas i lagen om rikets ständers
bank, hindrar icke att Riksdagen får samma inflytande på bankens
styrelse och förvaltning som hittills.

Jag är alldeles icke med om allt, som står i det kongl. förslaget
med afseende å den blifvande banklagen och först och främst
hvad som intagits i 72 § om att den af Konungen utsedde ord -

S:o 35.

<52

Lördagen den 25 April, c. m.

Ang. ändring föranden icke skulle få blifva direktör eller vice direktör. Huru
bestämmelser den nJa banklagen skulle komma att verka vet naturligtvis ingen
rörande*riks- menniska, men hvar och en, som vill att banken skall utveckla
bankens sty- sig till en verksam penninginstitution, kan naturligtvis ej vara
relse och för- med om att riksbanken icke får emottaga medel på upp- och afvaitmng.
skrifning. Jag förstår mycket väl, att riksbanken såsom ensam
(Forte.i sedelutgifvande bank icke behöfver inlåna penningar och betala ränta
på dem, och derför skulle jag icke vilja, att riksbanken mottoge
penningar på deposition, men hvad upp- och afskrifningsräkningen
beträffar, så är aet alldeles klart, att banken skulle gå miste om
sina vexelkunder, i fall de icke finge hafva alla sina affärer der
och således äfven insätta penningar på upp- och afskrifningsräkning.
Jag har velat påpeka denna sak, men det är äfven åtskilligt
annat med afseende å förslaget till ny banklag för riksbanken,
som jag icke kan vara med om, men det föreligger ju icke till
afgörande nu. Vill man hafva ett slut på det oefterrättlighetstillstånd,
hvarom det skrifvits och talats så mycket i Riksdagen
och särskild! i denna kammare, då tror jag, att man bör visa något
tillmötesgående, när man har garanti för att detta tillmötesgående
icke blir till skada. Detta har gjort, att jag har kunnat vara med
om detta förslag, ty eljest har jag ju yttrat mig någon gång förut
om denna sak, och den åsigt jag då uttalat går jag icke ifrån, men
då frågan nu kan lösas och jag anser denna lösning värd den uppoffring,
som reservanterna föreslagit, så anser jag mig kunna vara
med om den. Om frågan nu löses, och riksbanken kommer att fungera
såsom en verklig, allmänheten gagnande bank med ensam sedelutgifningsrätt
och icke blott såsom förläggare för privata bankinstitut,
så skulle den vinst, som riksbanken nu har, helt visst mer
än fördubblas. Betydelsen häraf inses lätt. Om man till exempel
tänker på ålderdomsförsäkringen för arbetare, till hvilken man
icke vet, hvarifrån man skall taga penningar, så fins här ett alldeles
neutralt område. Vare sig tullvinden eller frihan delsvinden
blåser, så är riksbankens vinst snart sagdt densamma. Den är en
mätare af nationens verksamhet och den stiger i jembredd med
utvecklingen af denna verksamhet och med befolkningens numerär,
och den är under normala förhållanden nästan konstant. Denna
vinst är icke i någon form en skatt, utan en inkomst, tillkommen
genom hela nationens verksamhet, och derför synnerligen lämplig
att använda till gagn för hela nationen eller för den del deraf,
som behöfver komma i åtnjutande af denna ålderdomsförsäkring.
Om vinsten användes för detta ändamål, skulle, då denna vinst
genom landets utveckling erhåller en betydlig tillväxt, detta i sin
ordning medföra, att den stora fond, som man tänkt sig erforderlig
för ålderdomsförsäkringen, kunde minskas rätt mycket, ty fonden
är här nationens verksamhet och resultatet af verksamheten,
d. v. s. räntan af bankens vinst. Jag tror, att det skulle
blifva till välsignelse för vårt folk, om frågan kunde lösas på
detta sätt.

Lördagen den 25 April, e. in.

Nt# 3*.

Jag kan icke underlåta att, medan jag har ordet, omtala — Ang. ändring
och liera personer voro närvarande vittnen på sanningen af hvad '' Jälland*
jag säger — ett yttrande af en gammal, mycket ansedd och högt r&rand^nksbetrodd
man i denna kammare, som under det sista året han lefde banken* styi
fråga om riksbankens omorganisation och med anledning af en relse och formation
i Första Kammaren om användning af åtskilliga millioner ‘''ältning.
af bankens medel, yttrade, att det kunde kanske icke skada, att (*’°rts.)
Kongl. Maj:t iinge något inflytande i riksbanken, och den mannen
var dock lika litet som jag vän af att Kongl. Maj:t skulle få styra
banken. Den, som yttrade detta, var Karl Ifvarson.

Om kammaren ordnar dessa förhållanden, såsom reservanterna
friherre Barnekow m. fl. föreslagit, så äro bankofullmägtige fortfarande
underkastade samma censur och ansvar som hittills, och
denna kammare har icke afhändt sig något af sin magt, åtminstone
icke något afsevärdt i förhållande till de förmåner, som genom
frågans lösning skulle vinnas. Då jag nu varit med om detta
förslag, så kan jag försäkra, att jag förut tänkt på saken mer än
en gång och kommit till det resultat, att jag med lugnt samvete
kunnat gå med derpå, och att jag icke förändrat den åsigt, som
jag uttalade 1890 i denna kammare.

Jag yrkar bifall till friherre Barnekows reservation.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag begärde ordet, dä en ärad
kamrat från utskottet sökte försvara utskottets betänkande. Han
sade, att han ej ville sluta sin riksdagsmannabana med att bidraga
till ett beslut, som skulle beröfva Riksdagen någon dess rättighet,
och att, om han vore af den öfvertygelse, att riksbanken skulle
blifva bättre skött om Kongl. Maj:t hade en ledamot der, han
hellre skulle vilja vara med om det förslag och den reservation,
som framlagts af utskottsledamöter från Första Kammaren, än den
af friherre Barnekow m. fl. afgifna reservation. Detta är ett
ganska egendomligt resonnement, och jag ber att få återkalla i
herrarnes minne, huru utskottet resonerar i sin motivering. Utskottet
uttalar sig nemligen på ett ställe för 1890 års förslag,
enligt hvilket Kongl. Maj:t skulle ega rätt att utse tre fullmägtige
i riksbankens styrelse, men å andra sidan uttalar det eu sådan åsigt
som att, oaktadt ett sådant mål som borttagande af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt vore väl värdt att eftersträfva, det dock
vore för detta måls vinnande för stor eftergift från Riksdagens
sida, att Kongl. Maj:t skulle få utse en fullmägtig i riksbankens
.styrelse. Sannerligen jag för min del kan förstå detta resonnement
af utskottet. Och icke heller kan jag föreställa mig, att det skulle
kunna vara något skäl för afslag å den kongl. propositionen.
Nej, jag ber att fä säga de ärade talare, som här försvarat utskottets
utlåtande, att jag tror det är helt andra motiv, som ligga
till grund för utskottets förslag härvidlag.

Om herrarne med uppmärksamhet följde med min vän herr
Vahlins yttrande, då han hade ordet, så framgick häraf ganska

N:o

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Fort 8.)

tydligt de motiv bär förelåge. Jag tror, att det är af särskilt
undseende för de enskilda bankerna och en gammal kärlek till dem,
som medverkat till och ligger till grund för det afslagsyrkande,
som nu framstälts af utskottet. Det har enligt mitt förmenande
både i utskottet och här ganska tydligt undfallit de personer, som
yttrat sig i sistnämnda rigtning, att det är en särskild omtanke
om de enskilda bankerna, som gör, att dessa personer ej kunna
vara med om det framlagda kongl. förslaget. Det kan, enligt
min tanke, icke det ringaste inverka störande på bankens rörelse
eller beröfva Riksdagen någon rätt, att Kongl. Maj:t får tillsätta
en person, som sitter endast såsom ordförande. I den reservation,
jag. m- fl- framstält och som är nära öfverensstämmande med Kongl.
Maj:ts förslag, hafva vi gjort den ändring, att den person, som
utses af Kongl. Maj :t, ej skulle få vara direktör eller vice direktör
i banken. Derigenom tror jag att man förekommit all olägenhet
på detta håll. Och då jag är af den öfvertygelse, att med en lagstiftning
i det syfte, som Kongl. Maj:t föreslagit, och med de ändringar,
som vi reservanter gjort, man skulle komma till ett godt
resultat för riksbankens framtida verksamhet, skall jag, herr talman,
tillåta mig att yrka bifall till herr friherre Barnekows
m. fl. reservation.

Häri instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Andersson i Löfhult
och Wallm ark.

Herr Restadius: Herr talman! Under de senare åren har
såsom en trosartikel utbildat sig den föreställningen, att riksbanken
bör blifva allena sedelutgifvande. Jag är icke så hemmastadd
i banksaker, att jag vågar derom afgifva något omdöme. Men jag
skall gerna antaga, att så bör vara förhållandet. Antager jag
emellertid detta, synes mig dock som nödvändigt korollarium deraf
böra följa, att, när Riksdagen får ett sådant öfverväldigande inflytande
på det ekonomiska lifvet, Kongl. Maj:t också må inrymmas
någon rätt att deltaga i tillsättandet af den styrelse, som har att
regera riksbanken. En sådan rätt synes mig vara desto mera
oeftergiflig, om den dag någonsin instundar, hvilket jag hoppas
snart må ske, att genom en civillag varder bestämdt så mycket
vigtigt på banklagstiftningens område, som ännu står olöst, såsom
t. ex. bestämmandet af den metalliska valutan, bestämmandet af
sedelutgifningsrättens storlek och de valutor, som böra betäcka densamma.
Varder en sådan lag, på sätt om civillag säges, stiftad,
synes mig vara oeftergifligt, att Kongl. Maj:t på något sätt
tillåtes öfvervaka och tillse, att den lag, han med Riksdagen stiftat,
varder efterlefd. Det är för närvarande omöjligt för Kongl. Maj:t
att om riksbankens skötsel erhålla full kännedom, om man tager
hänsyn till den i tryckfrihetsförordningen förekommande föreskrift,
att bankofullmägtiges protokoll ej få uppenbaras förr, än 50 år
förflutit. Efter så lång tids förlopp tror jag, att det är för Kongl.

Lördagen den 25 April, e. m.

65 N:o 35.

Maj:t temligen likgiltigt, om lian vet, hvad som en gång, 50 år
förut, tilldragit sig i riksbanken.

Man har, synes mig, mycket öfverdrifvit det inflytande, som
till följd af en persons insättande af Kong! Maj:t i riksbanken
Kongl. Maj:t der skulle erhålla. Det är gifvet, att den af Kongl.
Maj:t insatte personen hufvudsakligen komme att vara en förmedlande
länk mellan Kongl. Maj:t och riksbanken. Han är ju blott
en. De öfrige äro sex. Det är v7äl då temligen gifvet, att de sex
skola rå på en. Skulle så icke inträffa, kan detta icke bero på
annat, än att den af Kongl. Maj:t förordnade har sådana insigter
och sådan öfverväldigande kraft, att han kan inverka på de öfriga
sex. Och jag skulle till dem, som vilja motsätta sig, att Kongl.
Maj:t får någon rätt att deltaga i bankstyrelsen, önska framställa
en fråga: hvarför är ett sådant förfaringssätt iakttaget i banklagstiftningen
i andra främmande länder? Derpå skulle jag vilja
gifva det svar. att naturligen anledningen är den, att behofvet
visat, att sådant är nödigt och nyttigt. Men om sådant kan ske
i andra främmande länder, hvarför kan det icke ega rum jemväl
i Sverige? Hvarför skulle det svenska folkets dyrbara rättigheter,
såsom man velat hålla före, derigenom äfventyras? Jag utgår
icke som en värderad talare derifrån, att Kongl. Maj:t skulle visa
våld vid tillsättande af den person han finge utse. Jag antager,
att han skulle förordna en person med sakkunskap, som väl kunde
fylla sitt värf. Och lian kan väl dä icke omstörta riksbankens
styrelse eller på något sätt inskrida på någon rätt af afsevärd
beskaffenhet, som nu tillkommer Riksdagen.

Af sådana skäl, herr talman, skulle jag hafva velat inom
konstitutionsutskottet tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Men i min reservation har jag deri gjort några ändringar, hufvudsakligen
i syfte, att derigenom förslaget möjligen skulle kunna
lättare genomgå skärselden i Andra Kammaren. Jag har icke
gifvit bestämd lagform åt mitt förslag, derför att jag ej visste,
om det skulle af någon annan omfattas. Men då så skett, tillåter
jag mig att yrka återremiss, för att formligt lagförslag i den af
mig angifna rigtning må kunna utarbetas. Det kan måhända
synas, att jag kunnat instämma med andra reservanter från denna
kammare. Men jag hade ej tid eller förmåga att bedöma, om den
lagform de uppstält för sin reservation var af den beskaffenhet,
att den kunde läggas till grund för ett grundlagsbud. Derför
bär jag sä kort, som jag gjort, affattat min reservation.

Herr Hedin: Herr talman! En af mina ärade grannar har

för en stund sedan erinrat om vid huru många tillfällen konstitutionsutskottet
satt med hvarandra i förbindelse Kongl. Maj:ts
administrativa lagstiftningsenvälde och Riksdagens magt öfver
riksbanken och, som det brukar heta, stora delar af finansförvaltningen.
Konstitutionsutskottet har år 1807 första gången yttrat
sig i denna rigtning, mera utförligt 1809, vidhållit mera eller
mindre uttryckligt samma mening 1884, 1885, 188(> och 188b, att

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 3». 5

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

N:o 35.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

66 Lördagen den 25 April, e. in.

nemligen det ekonomiska enväldet i Kongl. Maj:ts hand å ena sidan
och Riksdagens magt öfver riksbanken å den andra utgjorde liksom
hvarandras förutsättningar och rättfärdigade hvarandra. Då detta
uttalande dikterats från högerhåll af synnerligen konservativt
folk, har det varit mig förunderligt att nu finna så många ledamöter
af denna kammare i konstitutionsutskottet öfvergifva till
och med den ståndpunkten och visa sig benägna att utan vederlag
gå in på Kongl. Maj:ts proposition.

Banko- och lagutskottet vid 1894 års riksdag yttrade, att
upphörandet af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt hade
blifvit ett »allmänt erkändt önskningsmål». Så långt skulle man
således hafva kommit, att detta, från att hafva varit till en början
blott ett yrkande från Andra Kammarens sida, nu blifvit ett erkändt
önskningsmål i landets intresse från Första Kammarens sida
och från regeringens. Men när det det har blifvit, hvad inträifar
då? Då inträifar, att man säger: för att denna reform, som från
alla sidor anses vara mycket vigtig, som åtskilliga anse i så hög
grad vigtig, att de tacka Guds försyn derför, att, trots det att
den så länge har uppskjutits, icke någon katastrof ramlat ned
öfver landet, — man säger: för att denna reform till landets nytta
skall i nåder tillåtas att blifva genomförd, fordra vi en utvidgning
af konungamagten! Det är mig förunderligt, att den lindrigast
sagdt mycket litet tilltalande karakteren af detta köpslagande
helt och hållet undgått de personer, som derom gjort proposition.
Jag skulle kunna föreställa mig, att en sådan framställning snarare
komme från konungamagtens fiender, ty det vill jag betona, att,
när eu i hög grad samhälls vigtig reform skall stranda derpå, att
Kongl. Makt icke i betalning derför får eu utvidgning af sin magt,
ingenting han från konungamagtens sida ifrågasättas, som i högre
grad skadar denna magts prestige. Men det är nu deras sak
att bedöma, som kommit med en sådan proposition.

Jag vet väl, att man nu inkläder denna pretention på utvidgning
af konungamagten i sådana talesätt, som att denna skulle
vara nödvändig för att garantera en god skötsel af riksbanken.
Men tillåt mig göra den anmärkningen, herr talman, att det synes
mig vara ett alltför dumdristigt tal för att på allvar föras i
marken såsom trupper uti den bataljen. Jag frågar: fins det någon,
som vedervågar det påståendet, att Riksdagens verk, riksbanken
och riksgäldskontoret, hafva blifvit förvaltade på ett sätt, som
icke kan uthärda jemförelse med den kungliga arméförvaltningen
eller den med Kongl. Maj:ts begifvande rent af öfver kungligt höga
jernvägsadministrationen? Jag vågar tro, att ingen här skall vilja
mot Riksdagens delegerade i de två nämnda verken rigta den
förolämpningen att ens behöfva jemföras med dessa turkisk-anarkiska
institutioner.

När man nu säger oss, att det är nödvändigt för samhällets
välfärd, att Kongl. Maj:t i riksbankens styrelse åtminstone får
insätta en ordförande, sa tillåter jag mig att göra en hemställan:
har det visat sig, att den af Kongl. Maj:t tillsatte ordföranden

Lördagen den 25 April, e. in.

N:o 35.

uti styrelsen för Nya Trollhättekanalbolag har utöfvat sin magt Ang. ändring
och sina skyldigheter på ett sådant sätt, att det skulle utgöra
ett motiv för upprättande af det nu ifrågasatta regala hank- rörande riks.
pastoratet? Den ordförande, jag nyss talade om, skall enligt bankens styprivilegierna
af den 2 februari 1838 vara »Kong! Maj:t ansvarig relse och /arföl''
uppfyllandet af bolagets till Kongl. Maj:t och kronan in- Ritning.
gångna förbindelser i afseende å kanalens och öfriga arbetens (Forts.)
utförande samt deras framgena underhåll, äfvensom för noggrann
efterlefnad af de faststälda bolagsreglorna och fullgörandet af de
om medel till kanalbyggnaden uppgjorda afhandlingar. Han har

öfverinseende! å alla arheten och hela förvaltningen»--, »bör

taga och undfå kännedom af alla bolagets förhållanden». »Han
eger vaka öfver verkställigheten af fattade beslut» o. s. v. Han
har en ganska stor magt. Är nu historien om det der bolaget
sådan, att från den kan hemtas, eller kan från andra likartade fall
hemtas något stöd för det antagandet, att riksbankens väl och ve
och samhällets, såvida det af riksbanken beror, skulle bero derpå,
att Kongl. Maj:t förordnar en kammarherre till ordförande i
riksbankens styrelse?

Jag skall härmed motivera den mening, jag redan hade tillfälle
att uttala år 1890 vid remissen af en likartad proposition.

Men när jag anhåller om bifall till hemställan om anslag å den
kongl. propositionen, så reserverar jag mig uttryckligen mot de
eftertänkliga satser, som innehållas i utskottets hemställan, när
det nemligen talas om den väl afvägda magtfördelningen uti våra
gällande grundlagar. I dessa tider, herr talman, hafva vi anledningar,
väl kända till en del af de flesta och till en del kända
af andra, att besinna, huru det i detta afseende förhåller sig med
Kongl. Maj:ts magt uti kommandomål och ministeriella mål. Der
är magtfördelningen så illa afvägd, att den dag kanske icke är
aflägsen, då vi fa anledning att beklaga de paragraferna i vår
grundlag såsom anledning till vår olycka.

Med herr Hedin förenade sig herr Eriksson i Bäck.

Herr Elowson: Man kan icke undgå att finna, att den

fråga, som nu föreligger till behandling, egentligen rör sig på
kompromisspolitikens område. Den kongl. propositionen bygger
på den grund, som i allmänhet utgör grundvalen för vanlig kompromisspolitik,
nemligen den välbekanta satsen: do ut des. Må
vi se till, hvilka de bada föremål äro, som man sätter i fråga att
byta mot hvarandra. A ena sidan är det de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt, å andra sidan är det en förändring i grundlagen,
afseende att skaffa Kongl. Maj:t rätt att utse en eller
flere ledamöter uti riksbankens styrelse. Låt mig ylå undersöka
denna i penningar beräkneliga rätt, som de enskilda bankerna
hafva att utgifva sedlar. För regeringens uppfattning måste den
af de enskilda bankerna bedrifna sedelutgifnmgen ställa sig antingen
så, att den är för landet en gagnelig verksamhet, eller så,

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Ang. ändring att den är en skadlig verksamhet. Är den för landet en gagnelig
bestämmelser vaksamhet, då synes det mig betänkligt, att regeringen vill
rörande riks- sätta i fråga att uppoffra denna verksamhet, för hvad? Jo, för
bankens sty- att Kongl. Maj:t skall få vinna en magt, som han nu icke har.
pelseochför- Är åter de enskilda bankernas sedelutgifning till skada för landet,
vältning. anser jag det ännu mera besynnerligt, att icke regeringen så
(Forts.) skyndsamt som möjligt går i författning om att upphäfva denna
sedelutgifning.

Låt mig nu betrakta å andra sidan den ifrågasatta grundlagsförändringen.
Är det rätt och tillbörligt, att Konungen egen
att utse en ledamot i bankstyrelsen, då må han erhålla denna
rätt utan något slags köpenskap. Är det konstitutionel rigtigt,
att Konungen icke eger denna rätt, utan att Riksdagen såsom
hittills behåller sin allena styrande magt öfver riksbanken, dä
är det icke skäl att medgifva den föreslagna grundlagsförändringen.

Här föreligga tvenne hufvudfrågor: en fråga angående ändring
i grundlagen, en fråga angående omorganisation af bankväsendet.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet betecknade
den senare, omorganisationen af bankväsendet, såsom
det egentliga hjertat i det föreliggande förslaget. Är det nu så,
då kan man taga i betraktande, huruvida icke denna omorganisation
af bankväsendet kan försiggå utan någon som helst förändring
af grundlagen. Beträffande åter grundlagsförändringen är det
onekligt, att man måste erkänna, att det i 1809 års regeringsform
är en bland hörnstenarne, att Riksdagen har uteslutande rätt
öfver riksbanken. 1809 års män hade af historien hemtat lärdomar
derom, att det kunde vara med våda förenadt, om icke
Riksdagen hade en sådan rätt. Nu anföras i betänkandet åtskilliga
saker, som. skulle tala för en grundlagsförändring. En af
dessa är, att Riksdagen såsom en politisk församling icke skulle
vara rätt skickad att välja riksbankens styrelse. För min del
anser jag,. att det icke är alls vådligt att låta Riksdagen fortfarande
bibehålla utöfvandet af denna funktion. Men då man
bringar på tal, att Riksdagen är en politisk församling, gör jag
mig den frågan: Är då icke regeringen ett kollegium af politiska
personligheter? Kan ingen politisk hänsyn vid val af fullmägtige
göra sig gällande hos regeringen?

En fråga, . som föreligger till behandling, är den, att riksbanken
skulle i sammanhang med grundlagsförändringen undergå
en omorganisation. I detta afsende nämner bankkomitén af år
1890 en synnerligt vigtig omständighet, nemligen att ifrån riksbankens
verksamhet skulle blifva uteslutet bland annat det att
lemna kredit i löpande räkning. Må vi göra oss reda för hvad
som är riksbankens hufvudändamål. Jo, det är att upprätthålla
myntväsendet, att se till, att de sedlar, som cirkulera i landet,
kunna med verkligt mynt infrias när så erfordras. Riksbankens
styrelse har, för att kunna uppehålla och föröka den metalliska
kassan, föreslagit en förändring, som kamrarne funnit vara syn -

Lördagen den 25 April, e. m.

X:o 35.

nemligen nyttig och välbetänkt. Den förekommer här i 25 § af Ang. ändring
reglementet för riksbanken, der det heter, att riksbankens hufvud- ^stämZuer
kontor meddelar större affärsfirmor kredit i löpande räkning. röran<ie riksHvad
vill nu detta säga? Jo, det betyder, att dessa större firmor bankens stykunna
af riksbanken få försträckning i'' penningar mot låg ränta och velse och förnaturligtvis
mot sådan säkerhet, som riksbankens styrelse finner v““n''n9''
fullgiltig och god. Då nu dessa firmor skola betala uttaget af (Forts’)
penningar, huru sker det? Jo, det sker genom öfverlemnande till
riksbanken af goda affärsvexlar på utlandet. De få ut penningar i
riksbanken på löpande räkning, och de få göra insättningar endast
och allenast med affärsvexlar på utlandet; det är således en direkt
förstärkning af den metalliska kassan. Enligt komitéens
af år 1890 förslag skulle den löpande räkningen vara utesluten
från bankens verksamhet; men om någon verksamhet för riksbanken
är naturlig, är det just en sådan verksamhet att lemna
ut pengar och få såsom liqvid affärsvexlar på utlandet.

Uti det betänkande, som utgafs af komitén 1890, omnämnes
ock en annan egendomlig omständighet, som blifvit något berörd
förut, nemligen att då Konungen redan förut har stor magt på
det ekonomiska området, bör han ock hafva en magt öfver riksbanken.

Huru skulle man då tänka sig det framtidsprogram, som
skulle uppstå genom bifall till Kongl. Maj:ts proposition? Antingen
man nu går ut derifrån att riksbankens styrelse kommer att utgöras
af 9 fullmägtige, hvaraf Kongl. Maj:t tillsätter 3, eller att
riksbankens styrelse kommer att utgöras af 7 fullmägtige, hvaraf
Kongl. Maj:t tillsätter 1 och riksbanken 6; så kommer framtidsprogrammet
vid val af fullmägtige i riksbanken tvifvelsutan att
gå ut derpå, att Första Kammaren fordrar att få in i riksbankens
styrelse minst 3 män, som dela de åskådningar och önskningar,
som företrädesvis omfattas af Första Kammaren, öfverlemnande
åt Andra Kammaren att få in i riksbankens styrelse högst 3 män,
som dela föreställningssätten inom Andra Kammaren. Den af
konungen tillsatte ordföranden, om blott en ledamot af konungen
insättes, kommer då att ställa sig på ena eller andra sidan, och
sannolikheten är nog temligen stor för, att han ställer sig på den
sida, som företrädes af målsmännen för önskningarna från Första
Kammaren; det skulle således i allmänhet blifva under den gjorda
förutsättningen 4 på ena, 3 på andra sidan. För Andra Kammaren
blefve nog ställningen ännu sämre, om 3 ledamöter skulle
af konungen insättas i riksbankens styrelse. Vill man således
inrymma konungen magt i bankens styrelse, blir följdem den, att
riksdagens, specielt Andra Kammarens, inflytande på riksbankens
styrelse blir mindre. ....

Beträffande sedelutgifningsrätten vill jag säga, att allt ifrån
den tid, då jag började förstå hvad sedelutgifning är, har jag hyst
den åsigten'', att sedelutgifningsrätt icke borde tillerkännas de
enskilda bankerna, och jag stöder och har stödt denna åsigt på
principiella grunder, hvilka jag ännu fasthåller. De enskilda

N:o 35.

Lördagen den 25 April.

e. m.

Ang. ändring bankernas sedelutgifningsrätt var nog förr förenad med större
bestämmelser vac^a an nu år fallet. Denna rätt grundade sig fordom hufvudrörandTriks-
sakligen på hypotek af jordbruksfastighet. Om det således hade
bankens sty- blifvit en kris, hade de enskilda bankerna för att invexla sina
rehe och för- sedlar icke haft något annat än värdepapper, intecknade i fastigvaitnmg.
bet, som under normala förhållanden anses goda, men under en
( orts.) bris icke äro synnerligen eftersökta. Förhållandena i detta af seende

äro nu något förbättrade, då de enskilda bankerna äro
pligtiga att inlösa sina sedlar med guld. Men såsom herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet anmärkte, ligger det en
brist derutinnan, att det icke finnes någon lagstadgad skyldighet
för de enskilda bankerna att hålla guldkassa. Nåväl, mina herrar,
den förbättringen af bankorganisationen kunna vi ju åstadkomma
utan att ändra grundlagen. Såvidt jag vet, har icke något förslag
om dylik förpligtelse för de enskilda bankerna blifvit framlagdt.
Genom en lagstiftning i sådan rigtning skulle den af herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet påpekade bristen
hafva blifvit afhjelpa

Man talar också om sedelutgifningsrättens fördelar. Ja, det
ligger fördelar i denna rätt, men enligt mitt förmenande äro de
icke så stora, som en del föreställer sig. Jag har hört uppgifter
i detta afseende, som strida mot hvarandra. Somliga säga, att
fördelen är mycket stor, andra förmena, att vinsten på sedelutgifningen
är ringa eller ingen. Jag tror att sanningen ligger

banker, som drifva Färscentra, t. ex.

Stockholm, är det icke någon väsentlig fördel att utgifva sedlar.
Deremot finnes en sådan fördel för bankerna i aflägsnare landsorter.
Emellertid äro ju de sedelutgifvande bankerna skyldiga
att infria sina cirkulerande sedlar enligt deras lydelse med guldmynt.
Och detta är en förpligtelse, som i hög grad motväger
fördelarne.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har angifvit
ett sätt att få bort de enskilda bankernas sedelutgifning,
och detta, som är anfördt på sid. 21 och följande i utskottsbetänkandet,
synes mig vara ett synnerligen rationel! förslag. Följer
man den anvisning, som der lemnas, så vinner man den stora fördelen,
att man aflöser den enskilda sedelutgifningsrätten icke med
en ändring i grundlagen, hvilket vore något irrationel!, utan
genom att bevilja de enskilda bankerna den förmån, som regeringen
nu föreslagit att de skulle få. Det är nemligen fråga om två
anordningar, hvilka i princip äro fullt rigtiga från bankmessig
synpunkt. Den ena är den, att de enskilda bankerna skulle i
riksbanken få kassakreditiv mot högst 2 procent. Herr finansministern
har beräknat, att kostnaden för de enskilda bankernas
sedelutgifning belöper sig till omkring den ränta af 2 procent,
som är föreslagen för uttagen å kreditiven, och att det således
icke skulle vara någon vinst för de enskilda bankerna att hålla
på sedelutgifningsrätten. utan de skulle med nöje omfatta detta

midt emellan dessa

Daaa unniattninsrai

sedelutgifvande

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

herr finansministerns förslag. Den andra anordningen vore den, Ang. ändring
att de enskilda bankerna skulle få rätt att ^diskontera sina b''J~mmne!ser
vexlar hos riksbanken till ett belopp af högst två tredjedelar åt rgran^e riksdet
lägsta i riksbanken eljest gällande diskonto. Man skulle så- bankens således
genom att stifta en lag om den enskilda sedelutgifnings- rehe och förrättens
försvinnande komma till det mål, som af en del af her- ^

rarne här eftersträfvats. Man vill ha bort . den enskilda sedel- u ■’
utgifningen, och så vill också jag, men jag vill icke, att man för
detta ändamål skall nödgas tillgripa en förändring af grundlagen.

Jag nämnde nyss, att riksbankens hufvuduppgift är att upprätthålla
myntvärdet. Hvad inträffar nu, om riksbanken utger
en stor mängd sedlar? Jo, detta motverkar upprätthållandet af
myntvärdet. Ju större massa utsläppes af riksbankens sedlar,
desto mera trvck utöfvas på riksbankens metalliska valuta; dessa
sedlar komma i sinom tid till bankluckan, der man vill vexla
dem mot guldvaluta, hvilket ju, om en stark tillströmning inträffar,
kan medföra rubbningar.

Den fördel man har af rättigheten att få utgifva sedlar består
deruti, att man får upptaga räntefria lån af allmänheten.

Men hvad äro dessa utelöpande sedlar? De äro icke annat än
skuldsedlar, äfven om desamma äro räntefria. . .

Jag tror, att man icke får så uteslutande fästa sig vid att
riksbanken skall bereda statsverket vinst, utan det hufvudsakligaste
är, att riksbanken kan öka sin metalliska kassa, hvarigenom
myntvärdet upprätthålles. Uti rikets ständers beslut och
förordning af den 22 september 1668 nämnes upprätthållandet af
myntvärdet såsom riksbankens främsta uppgift, och beredandet
åt vinst kommer först i fjerde rummet. Nu synes det, som skulle
man vilja drifva alltför'' mycket i höjden den vinst, man skulle
kunna få af riksbankens sedelutgifningssrätt. _

För min del kan jag icke anse det vara lämpligt, att Riksdagen
ändrar någonting af grundlagen för att vinna det eftersträfvade
önskemålet, nemligen att riksbanken skall blifva hvad man
kallar centralbank och ensam berättigad att utgifva sedlar. År
nu detta ett önskemål, så kan det vinnas utan någon grundlagsändring,
då man kan företaga sig att stifta en lag angående upphäfvande
af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Ett försök
att få en dylik lag till stånd borde på vanlig väg företagas.

Det har uttalats förut i samband med önskade förändringar
inom riksbanken, att man velat hafva kontinuitet inom dess. styrelse.
Eu sådan har man redan fått genom den förändring i 71 §
riksdagsordningen, som Riksdagen nyligen vidtagit, och hvarigenom
fullmägtige väljas på tre år i sänder.

Sammanställer jag således alla dessa skäl, herr talman., så
finner jag, att för det önskemål vi hysa, nemligen att de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt skall försvinna, behöfves icke någon
förändring i grundlagen. Jag anhåller derför, herr talman, om
bifall till konstitutionsutskottets utlåtande.

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och för
vältning.
(Forts.)

Herr Nordström: Jag skall be att få återtaga mitt föregående
yrkande och att i stället få instämma med herr Restadii
yrkande om äterremiss i det af honom anförda syfte.

Herr J. Johnsson i Bollnäs: Jag skall icke ingå i någon
granskning, huruvida det förslag, som af Kongl. Maj:t blifvit framlagdt,
genomfördt i den hufvudsakliga rigtning att riksbanken
öfvertager hela sedelutgifningsrätten, skulle komma att medföra
någon fördel för riksbanken eller landet. Jag har nemligen trott,
att den fragan var oomtvistlig och således en afgjord sak, och
jag har styrkts i denna uppfattning genom Riksdagens skrifvelse
den 9 maj 1894, deri Riksdagen mycket varmt uttalar sin önskan,
att riksbanken skulle ordnas i syfte att den kunde ensam öfvertaga
hela sedelutgifningsrätten. Jag kan icke heller föreställa
mig\ ätt Riksdagen efter år 1894 skulle i detta afseende ändrat
mening. Om jag då, som nämndt är, anser det som en gifven sak,
att det är ett önskemål af Riksdagen, det riksbanken ordnas på
sådant sätt, att den kan ensam öfvertaga hela sedelutgifningsrätten,
då blir andra frågan den: är det förslag, som här föreligger,
af beskaffenhet att höra vinna Riksdagens bifall? Jag ber
då att först och främst få erinra derom, att jag icke kan gilla
de uttalanden, som gjorts af flere talare, nemligen att man skall
se saken såsom en köpslagan med Kong! Makt, för att Kongl.
Maj.t må få rätt att förordna en ledamot i styrelsen; utan man bör
val, synes mig, se saken från den synpunkt och tänka sig, att
Kongl. Maj:t och Riksdagen ha ett gemensamt intresse, dä det
gäller förvaltningen af rikets bank.

En annan fråga är den, huruvida med den förändring Kongl
Maj:t föreslagit, nämligen att Kongl. Majt skulle få rätt att förordna
en af fullmägtige i riksbanken och som på samma gång
skulle vara bankens ordförande, skulle kunna menligt inverka på
bankens förvaltning, äfven härom kunna ju meningarna vara (lelade.
Jag är emellertid af den uppfattning, att om Kongl. Maj:t
här gör ett lyckligt val, om en person med fackinsigter i detta
afseende blir af Kongl. Maj:t förordnad, denne person då skall
komma att verka godt och vara till gagn i många rigtningar för
riksbankens verksamhet. Skulle återigen Kongl. Maj:t, såsom
manga befarat, komma att utse personer, som icke vore vuxna en
så vigtig uppgift, hvarom bär är fråga, så tror jag dock, att
risken är ganska ringa, för så vidt de af Riksdagen utsedde fullmäghge
besitta erforderlig kompetens. Jag tror således, att den
farhåga, som blifvit uttalad mot förslaget i detta fall, är väsentligt
öfverdrifven. Och då vi nu jemväl hört ifrån statsrådsbänken,
. att Kongl. Maj:ts syfte icke är något annat än hvad som
för öfrigt ses af förslaget, nemligen att Riksdagen fortfarande
såsom hittills skall ha hand om banken och kontrollera dess förvaltning,
så föreställer jag mig, att förslaget borde kunna antagas
af denna kammare.

Lördagen den 25 April, e. m.

Nso 35.

Det är emellertid åtskilliga bestämmelser i Kong!. Maj:ts Ang. ändring
förslag, som jag icke kunnat vara med om, och derför bär jag
förenat mig i den reservation, som friherre Barnekow med flere rörande riks.
ha fogat vid utskottsbetänkande^ och med de ändringar, som äro tankens styi
denna reservation föreslagna, tror jag att kammaren skulle kunna rehe och forantaga
förslaget. _ . vältning

Den ändring, som jag ansett vigtigast, har varit den, att den u''or *•)
person, som Kong]. Maj:t skulle få förordna till ledamot af bankens
styrelse, icke skulle få bli utsedd på längre tid än tre år.

Det är nemligen uppenbart, att om, såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
personen skulle förordnas på obegränsad tid, det skulle möta svårighet
att få ett personombyte, då sådant af bankens intresse kunde
påkallas.

Vidare ha reservanterna ansett, att den person, som skulle
inträda som suppleant för den af Kongl. Maj:t nämnde fullmägt.
igen, icke skulle vara sjelfskrifven ordförande, vid förfall för
ordinarie ordföranden, utan att styrelsen skulle sjelf få utse vice

ordförande. . .

Slutligen ha reservanterna föreslagit åtskilliga förändringar
i sättet för granskningen af förvaltningen, och att denna skulle
uteslutande läggas i Riksdagens hand.

Med dessa ändringar synes mig förslaget vara acceptabelt, och
jag hemställer derföre till eder, mine herrar, huruvida icke öfvervägande
skal tala för att reservanternas förslag godkännes.

En talare på stockholmsbänken har såsom ett skäl för sin
motvilja mot att taga Kongl. Maj:ts förslag om rätt för Kongl.
Maj:t att utnämna en fullmägtig, som skulle vara ordförande i
bankens styrelse, anfört förhållandet med Trollhätte kanalbolag,
der Kongl. Maj:t utsett ordförande i styrelsen. .Tåg ber då få
erinra den ärade talaren derom, att den person, han åsyftat och
som lång tid varit ordförande i styrelsen för Trollhätte kanalbolag,
har haft Riksdagens förtroende att under en lång följd
af år vara ordförande i riksbankens styrelse; således har här
Riksdagens och Kongl. Maj:ts förtroende fallit på samma person.
Jag vill nu icke yttra mig om huruvida det är någon anledning
att tro, det den person, som varit ordförande i styrelsen för
Trollhätte kanalbolag, icke skulle hafva handlat fullt korrekt och
rigtigt; men om man icke har andra skäl för ett afslag å nu föreliggande
fråga än just det nyss anförda, så synes det mig, som
detta skäl icke kan motivera ett afstyrkande af Kongl. Maj-.ts

förslag. .

Åtskilliga talare hafva inlåtit sig på en granskning åt det lagförslag,
som fogats vid Kongl. Maj:ts proposition, och jag ber med
anledning deraf få erinra derom, att utskottet icke ingått i någon
granskning af detta förslag. Utskottet har nemligen ansett, att
det borde bli först nästa Riksdag, som far ingå i pröfning af den
frågan och se till, huruvida Kongl. Maj:ts förslag i det af seendet
bör af Riksdagen antagas eller icke och hvad som kan böra få
egenskap af lag eller de stadganden, som böra införas i reglementet

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring för riksbanken. Reservanterna hafva för sin del ansett, att man
bestämmelser n" e''*jlast borde taga det steg, som möjliggör för nästa Riksdag
rörande riks- ^osa denna fråga, och de hafva af detta skäl fäst sig utebankens
sty- slutande vid de föreslagna bestämmelserna om ändringar i regereise
och för- ringsformen och i riksdagsordningen.

nfTT ao ber. herr talman, att på de af mig anförda skälen få

or s.) yrka bifall till. den af friherre Barnekow vid utskottets utlåtande
fogade reservation.

Herr von Friesen: Jag kan förstå, att sä sent som nu på

natten Kammaren icke är benägen att höra långa anföranden; men
det är icke mitt fel, att jag är tvungen att vid denna sena timme
något taga Kammarens tid i anspråk, och jag ber kammaren på
förhand om ursäkt för att jag måste så gorå.

Det förslag, som här föreligger ifrån Kongl. Maj:t, åsyftar,
att vi skola, få en centralbank, som skall vara ensam sedelutgifvande
bank i Sverige. Detta är, såsom jag tror, ett synnerligen
godt syftemål, och jag skulle för min del icke hysa någon tvekan
om att genast vara med om dess ernående, derest man icke hade
ansett nödigt att med förslaget härom sammanbinda krafvet på
vissa garantier, som man anser erforderliga, om man skall öfvergå
till detta förbättrade tillstånd uti vårt bankväsen. De garantier,
som man fordrat, äro utaf två slag. Dels önskar man, att vissa
bestämmelser, som hittills upptagits i reglementet för riksbanken,
hädanefter skulle få civillags natur, d. v. s. icke kunna stiftas
eller ändras utan af Konungen och Riksdagen gemensamt. Och
vidare, att Konungen skulle få inflytande på sammansättningen
af riksbankens styrelse. Mig synes då, att man måste först göra
sig den frågan, huruvida dessa garantier bli mer nödvändiga än
förut, derest riksbanken blir en centralbank med uteslutande besittning
af sedelutgifningsrätten. Det har här af herr statsrådet
och chefen för kongl. finansdepartementet satts ett bestämdt samband
mellan å ena sidan riksbankens öfvertagande af sedelutgifningsrätten
och dess förvandling till en verklig centralbank, och
å andra sidan förslaget att Kongl. Maj:t skulle få rätt att tillsätta
ordförande i bankens styrelse. Han lade långt större vigt
på detta senare vilkor än på den andra garantien, nemligen den
att vissa vigtiga bestämmelser, som nu stå i bankoreglementet,
hädanefter skuHe få civillags natur. Mig förefaller detta vara
mycket underligt. Jag skulle vilja anse, att en alldeles motsatt
uppfattning vore den Tätta.

Jag frågar,^ finnes det, om riksbanken blir en centralbank,
större eller andra skäl att fordra garantier, än om vår bankorganisation
förblir oförändrad såsom den för närvarande är?
Jag tror, att man skall få mycket svårt att motivera ett jakande
svar å den frågan. Blir det svårare att sköta riksbanken, om
den blir en centralbank och får ensam sedelutgifningsrätten? Min
bestämda tro är, att riksbanken då mycket, mycket lättare skall
kunna fullgöra de funktioner, som tillkomma en riksbank, än den

Nso 85.

Lördagen den 25 April, e. m.

kan det under de nuvarande, för riksbanken synnerligen kinkiga Ang. ändring
förhållandena. Blir det ansvar, som riksbanken får, om den blir
ensam sedelutgifvande, större än det för närvarande är? Jag tror rörande riksdetta
icke vara förhållandet. I kritiska tider kommer äfven nu bankens styansvaret
att i sista hand ovilkorligen hvila på riksbanken, och reise och förenda
skilnaden är den, att nu är det mycket svårare för riks- va‘tn’n9''
banken att fylla sin uppgift, än förhållandet skulle bli, om ingen
annan bank än den finge utgifva sedlar här i landet. Slutligen
en annan fråga. Blir riksbanken mägtigare, om den ensam får
sedelntgifningsrätten? Derom tror jag att man kan ha mycket •
olika meningar. Så kringskuren i sm verksamhet som enligt det
nu föreliggande banklagsförslaget riksbanken skulle bli, sedan den
fått ensam öfvertaga sedelutgifningsrätten, så tviflar jag emellertid
på att dess magt skulle bli i någon nämnvärd grad förökad.
Riksbanken är redan nu en mägtig institution i vårt samhälle.

Jag vill emellertid icke förneka, att möjligen dess magt skulle
blifva något större, om den ensam finge sedelutgifningsrätten, men
jag vill icke heller bestämdt påstå, att så skulle blifva förhållandet.

Jag tror således, att den omständigheten, att frågan om garantier
blifvit satt i samband med frågan om riksbankens öfvertagande
af all sedelutgifningsrätt, bär på ett synnerligen ofördelaktigt
sätt inverkat på hela bankfrågans utveckling. . Enligt mitt
förmenande är frågan om garantier af yttersta vigt, vare sig
riksbanken ensam har sedelutgifningsrätten eller icke. Då frågar
jag: hvaruti böra dessa garantier lämpligast bestå? Man har sagt,
att det icke vore nyttigt, att det funnes envåldsmagt öfver riksbanken.
Riksdagen har för närvarande en sådan envåldsmagt;
denna bör begränsas. Ja, detta kan jag också godkänna, och jag
vill till och med på det lifligaste förorda, att en sådan begränsning
måtte inträtia. Men hur skall då denna envåldsmagt begränsas?
Ja, hur begränsar man i allmänhet envåldsmagt? Jo,
genom lagar, och äfven i detta, fall bör begränsningen så ske:
genom lagar, som reglera de vigtigaste af riksbankens funktioner,
genom lagar, som skydda de enskilde mot riksbankens Övergrepp,
genom lagar, som föreskrifva ansvarighet för riksbankens styrelse.

Det är genom sådana lagar, som Riksdagens envåldsmagt bör begränsas.
Men blir denna magt verkligen begränsad genom den
anordningen, att Kongl. Maj:t får tillsätta ordföranden i riksbankens
styrelse? På den frågan vågar jag svara ett bestämdt nej.

Det har deremot här redan anförts kraftiga motskäl mot de
skäl, som blifvit anförda för att Kongl. Maj:t skulle få eu sådan
tillsättningsrätt. och jag vill icke trötta kammaren med att nu
upprepa dessa motskäl. Det kunde ju visserligen vara frestande
att uppehålla sig något vid hvad som säges i statsrådsprotokollet
öfver detta ärende och som finnes återgifvet på sid. 17 i konstitutionsutskottets
utlåtande. Der heter det om den nye ordföranden:
»Vald med uteslutande hänsyn till de egenskaper, platsen
krafvel-, skulle han, såsom en vårdare af de goda traditionerna

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

A*9''ätande9 ilKim riksbanken- tillse, att riksbankens främsta uppgift, myntbestämmeiser
värdets uppehållande, icke finge undanskymmas af omsorgen för
rörande riks- bankovmsten.» Då fragar jag: har det hittills visat sig, att denna
bankens sty- riksbankens förnämsta uppgift har undanskymts af omsorgen om
relse och för- banko vinsten, har bankovinsten varit för stor? Jag tror icke, att
"iFortsT I,nan kan sa&a utan att bankofullmägtige i alla tider haft
denna bankens hufvudsakligaste uppgift alldeles bestämdt i ögonen
och icke låtit förleda sig till hvad som möjligen för .Riksdagen
och kanske särskildt denna kammare skulle varit tacknämligt,
neni ligen att se skarpt på bankovinstens ökande. Man behöfver
således icke Kongl. Maj:ts deltagande i bankstyrelsens tillsättning
för att dermed förhindra fullmägtige från att alltför mycket taga
hänsyn till uppgiften att bereda statsverket inkomster, såsom
skulle den vara den för riksbanken vigtigaste. — Det heter vidare
i statsrådsprotokollet om den föreslagne ordföranden, att han
»der så erfordrades, skulle stå medlande mellan de olikartade element,
som kunna tillföras riksbanksstyrelsen, der han vid lika
röstetal för skiljaktiga meningar skulle fulla utslaget». Jag sätter
icke stort värde på ett sådant medlarekall med utslagsrösten i
bakgrunden, och för öfrigt, om jag ser tillbaka på den tid, då jag
käft. äran vara bankofullmägtig, har det, såvidt jag kan minnas,
aldrig inträffat, att ordföranden behöft anlita sin utslagsröst. Jag
anser således, att den uppgiften för den af Kongl. Maj:t tillsatte
ordföranden är mvcket, mycket litet att fästa sig vid.

Men om skälen, hvarför Kongl. Maj:t skulle tillsätta ordförande
i bankstyrelsen, icke kunna betraktas vara af någon
nämnvärd betydelse, så finnes det deremot enligt mitt förmenande
verkliga skäl mot_ en sådan anordning. Jag vill nu icke hålla
mig vid de konstitutionella betänkligheterna i fråga om magtfördelningen
mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen, den frågan har
blifvit af andra tillräckligt berörd, utan jag vill se saken ur rent
praktisk synpunkt. Då kan jag icke underlåta att något vidröra
det af kammaren väl kända förhållandet, att i vår tid storkapitalet
är en oerhörd magt, en magt, som kan göra mycken nytta, men
tillika också mycken skada, I allt, der det gör nytta, bör det
understödjas, och tvärtom, i allt, der det gör skada, bör det motarbetas.
Detta storkapital söker att med sin magt intränga i
alla samhällslifvets förhållanden, göra der sin magt gällande i
sitt intresse och bringa alla krafter i samhället i sin tjenst. Nu
skulle det . kunna hända, att, om Kongl. Maj :t finge utse ordförande
i riksbankens styrelse, detta storkapital skulle kunna utöfva
sådant inflytande på regeringen, att det skulle kunna fa ett
finger, ett par ögon, ett par öron med i riksbankens styrelse,
Man fragar Kanske: kan icke detta också ske gent emot Riksdagen,
kan icke storkapitalet skaffa sig inflytande äfven öfver denna och
så äfven nu få riksbanken att gå storkapitalets ärenden till men
för det allmänna bästa? Jag vill icke förneka detta, ty storkapitalets
magt är oerhörd; men, för att citera ett yttrande, som
jag läste i går, det är svårare att förgifta hafvet än källan.

Lördageu den 25 April, e. m.

N:o 35.

Och jag tror, att det hittills åtminstone visat sig, att när det Ang. ändring
varit ansatser från det hållet, har Riksdagen haft kraft att tillbakavisa
dem. Ur denna synpunkt anser jag för min del, att det “ZeriUskulle
vara betänkligt, om Kongl. Maj:t finge tillsätta en medlem bankens styaf
riksbankens styrelse. Då sålunda skälen för detta förslag, rehe och förenligt
min tanke, äro mycket litet betydande, men det af mig ränning.
anförda skälet emot åtminstone för mig är synnerligen kraftigt, (Fort8-)
kan jag för min del icke vara med om förslaget.

Har det nu visat sig, att riksbanken hittills, då dess styrelse
utsetts af Riksdagen allena, blifvit illa skött, så att dess uppgift
att vara en centralbank icke blifvit rätt tillgodosedd? För min
del tror jag tvärtom, att riksbanken för närvarande har en synnerligen
stark ställning, och vill som bevis härför meddela följande.

Uti s. k. bankmessiga sedeltäckningstillgångar hade riksbanken
den 31 mars i år en metallisk kassa af 27 mill. kronor, på löpande
räkning och separaträkning i utlandet samt i utländska sedlar 24,4
mill. kr., i utländska obligationer 11,i mill. kr., i svenska obligationer,
som noteras i utlandet, 97a mill. kr., i utländska vexlar
2,i mill. kr., i inländska vexlar 30,i mill. kr., i vexlar således
tillsammans 32,s mill. kr., eller in alles 104,2 mill. kr. i tillgångar,
som anses utgöra bankmessig sedeltäckning, mot följande skulder:

50,3 null. kr. i riksbankens utelöpande sedlar, 17a mill. kr. i postremissvexlar,
30,8 mill. kr. å folioräkning, 3,7 mill. kr. å upp- och
afskrifningsräkning, och depositioner till belopp af 4,.''s mill. kr.,
eller in alles skulder till belopp af 90,e mill. kr. Mot dessa skulder
af 90,6 millioner stå de af mig nyss nämnda tillgångarne af
104,2 mill. kr., hvilka kunna anses såsom bankmessig sedeltäckning.
Af sådana tillgångar har riksbanken således 14 mill. kr. i
öfverskott. Den kan alltså inlösa alla sina sedlar och betala alla
sina skulder och skulle likväl hafva en behållning af 14 mill. kr. i
bankmessiga sedeltäckningstillgångar, och detta utan att banken
behöfde draga in ett enda lån, vare sig afbetalningslån eller
hypotekslån eller kassakreditiv. Det är häraf klart, att riksbankens
ställning är så stark, att den när som helst kan öfvertaga
hela sedelutgifningsrätten i landet. Denna ställning har
riksbanken nu uppnått under förhållanden, som för banken varit
vida svårare, än de som skulle inträda, om riksbanken ensam
öfvertoge sedelutgifningen. Behöfvas då särskilda garantier, när
dessa förhållanden skulle inträda? Jag tvifiar på den saken.

Här har sagts, att det icke skulle vara lämpligt att tala om
det banklagsförslag, som är vidfogadt den kongl. propositionen,
men jag har tänkt mig, att då detta banklagsförslag har bifogats
den kongl. propositionen, så har detta icke skett endast för att
Riksdagen skulle kasta detsamma i papperskorgen, utan meningen
har väl varit, att Riksdagen skulle se på detsamma och icke
allenast detta, utan, om anmärkningar kunna göras mot förslaget,
äfven framställa dessa, ty hvarför skulle förslaget eljest hafva
behöft nu komma till Riksdagens kännedom? Om dessutom dessa
anmärkningar äro af så graverande art, att en hufvudsaklig del

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. in.

Ang. ändring af denna banklag måste anses förfelad, så är det så mycket nödCJSZZT
vändj-are »t* derpå fästa uppmärksamheten.

rörande riks- ag. vill da till en början endast i förbigående vidröra den

bankens sty- omständigheten, att den bestämmelsen skulle i banklagen intagas,
Teist och för- att den af Kongl. Maj:t tillsatte ordföranden skulle hafva 50 %
n9'' högre aflöning än de öfrige fullmägtige. Detta är ju i det hela
(i orts.) gn sm4sap5 men motiveringen förefaller mig betänklig. Det heter
i motiveringen, att det med fog kunde begäras, att »en hufvudsaklig
del af denne ordförandes verksamhet skulle egnas åt bankens
administrerande». Det skulle således vara han, som hufvudsakligen
skulle hafva bankens administration i sin hand. Detta
motsäges dock på det bestämdaste af en annan punkt i motiveringen,
der det heter, att det är nödvändigt, att det finnes en
direktör, som ensam har förvaltningstrådarne i sin hand. På det
sättet kommer det nog också att bli, och jag tager för gifvet, att
hvad här anförts endast är en fras för att motivera denna högre
aflöning åt ordföranden, men jag har ansett mig redan nu böra
fästa uppmärksamheten på ohållbarheten af detta skäl för den
föreslagna högre aflöningen.

Då jag talar om denna sak, vill jag emellertid något fästa
mig vid hvad en talare på elfsborgsbänken yttrade, nemligen att
han ansåg, att genom denne ordförande skulle Kongl. Maj:t få ett
medel att tillse, att de för banken meddelade föreskrifterna efterlefdes.
År det således meningen, att denna ordförande skulle af
Kongl. Maj:t få särskild instruktion att till Kongl. Maj:t inrapportera
hvad som i riksbankens styrelse tilldroge sig? Talaren
nämnde vidare, att denne ordförande skulle blifva en förmedlande
länk emellan Kongl. Maj:t och riksbanken. År det således meningen,
att riksbanken skulle undandragas Riksdagens styrelse
och öfverlemnas att styras af Kongl. Maj:t? Det förefaller mig
betänkligt, om detta skulle vara meningen. Det är just detta jag
förut opponerat mig emot. Utan att det står i någon instruktion,
kan det komma att ändock så ske, men det är just detta, som
jag anser skulle vara en olycka.

Härefter kommer jag till den vigtigaste punkten i mina anmärkningar
mot banklagsförslaget, och den gäller en del af detsamma,
. som, ehuru den kallas öfvergångsstadgande, likväl är af
synnerligt stor betydelse för hela denna fråga. I sjelfva verket
kan man såga,, att det vigtigaste af hvad soin nu föreligger finnes
koncentreradt i detta öfvergångsstadgande. Åt detta öfvergångsstadgande
egnas en stor del af motiveringen i statsrådsprotokollet,
och klart är, att just vid detta öfvergångsstadgande måste
fästas synnerligt stor betydelse. Herr finansministern antydde, att
det hade kommit in ett fel i detta öfvergångsstadgande. Ja, enligt
min mening är det ett så grundväsende fel, att det är förvånande,
att ett dylikt öfvergångsstadgande kunnat komma från
Kongl. Maj:t. Det heter, att de banker, som afstå från sedelutgifningsrätten,
från och med år 1899 till och med år 1903 skulle
få ovilkorlig rätt till kassakreditiv i riksbanken mot högst 2 %

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

ränta. För att ett ögonblick hålla mig vid denna bestämmelse Ang. ändring
om räntefoten, så förefaller det mig ytterst vanskligt att på för- blJ~““ne%er
band för fem års tid stipulera en högsta räntefot att vara gäl- råran(je julande,
huru än de ekonomiska förhållandena komma att ställa sig bankens styunder
den tiden, huru än räntefoten kan komma att stiga. Äfven relse och forom
riksbanken sjelf komme att behöfva låna upp penningar till »“""“i?
hög räntefot, skulle den dock lemna dessa banker kreditiv till (*orts°
högst 2 % ränta, och detta icke till obetydliga belopp, utan ända
till 60 mill. kronor. Men vidare, hvarifrån skulle då riksbanken
få dessa 60 mill. kr.? Jo, genom sin sedelutgifningsrätt. Om jag
ser till, huru förhållandena voro den 31 december 1895, hvilket
datum Kongl. Maj:t lägger till grund för sina beräkningar, så befinnes
det, att riksbanken då hade utelöpande sedlar till belopp
af 56,7 mill. kr. Om nu dessa 60 mill. kr. skulle tillkomma,
skulle riksbanken behöfva gifva ut sedlar till ett belopp af 116,7
mill. kr. Hvarifrån skulle då banken få bankmessig sedelbetäckning
för dessa 116,7 mill. kr.? Enligt Kongl. Maj:ts förslag till
banklag skulle riksbanken vid ifrågavarande tidpunkt hafva egt
rätt att utgifva sedlar till ett belopp af 101,b null. kr. Återstå
således omkring 15 mill. kr., för hvilka ingen täckning finnes.

Sedlar till detta belopp måste således banken indraga genom att
indrifva af sina öfriga fordringar, d. v. s. säga upp lån och kreditiv.
Samtliga dylika tillgångar, som riksbanken egde vid 1895
års slut, uppgingo till ett belopp af 37,9 mill. kr. Härutaf måste
riksbanken således realisera 15 mill. kr., d. v. s. säga upp och draga
in lån till nämnda belopp. Dä skulle således af dessa fordringar
återstå omkring 22 mill. kr. Men det är nu vidare att märka, att
å folioräkning, upp- och afskrifningsräkning och i postremissvexlar
hade riksbanken vid nämnda tid skulder till belopp af 26 mill. kr.

Dessa penningar bör banken också vara beredd att när som helst
utbetala. Men om riksbanken också indroge alla sina lån, så att
den icke vidare hade ett enda öre utlånadt, skulle det ändock
icke räcka till för att betäcka dessa ä vista-förbindelser, som riksbanken
då hade. Nu säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att detta är mycket lätt ändradt, ty man behöfver
blott göra den förändringen — jag antager, att herr statsrådet
anser det vara en mycket obetydlig förändring — i lagen, att
man låter riksbanken få utgifva sedlar på grundvalen af de hypotek,
som de enskilda bankerna lemna för sina kreditiv. Ja,
men detta är dock en underlig täckning af sedlar. Jag behöfver
icke erinra, hvilken täckning af sedlar som anses vara bankmessig.

Detta finnes angifvet i första rummet i 7 § af banklagen, nemligen
metallisk kassa, på utrikes ort nedsatt eller under transport
derifrån varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt
guld, och hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i
löpande räkning innestående medel — allt således sådant, som är
guld eller när som helst kan förvandlas till guld — samt vidare
i andra rummet, enligt 8 §, lätt säljbara utländska statspapper,
statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obliga -

N:o 35. 80 Lördagen den 25 April, e. ni.

Ang. ändring tioner, som å utländsk börs noteras — allt detta jemväl tillgångar
beståmZher f.om när som helst kunna förvandlas till guld val lita — samt slutrörande
riks- 1''S011 vexlar, betalbara inom eller utom riket. Yexlar, betalbara
bankens sty- utom riket, kunna också i allmänhet när som helst förvandlas till
relse och för- guld, och vexlar, betalbara inom riket, hafva jemväl ansetts för
raitnmg bankmessig sedeltäckning af det skäl, att dessa vexlar äro korta
(rorts.) och löpa på högst sex månader, i följd hvaraf de således inom
nämnda tid komma att inflyta, hvarvid till banken återgår ett
lika stort belopp i sedlar, som motsvarar dessa vexlars värde. Men
på hvilken grund skulle de för bankernas kreditiv hypotiserade
papper kunna få betraktas såsom sedeltäckning? Helt visst är
det icke i öfverensstämmelse med de tydligt och med eftertryck
uppgifna grunderna för banklagstiftningen i denna del. De kunna
ioke realiseras. De kunna icke på något sätt föranleda en minskning
af de utelöpande sedlarna. Är det då rimligt att betrakta
dessa hypotek såsom bankmessig grundval för sedelutarifningsrätten?
Jag tviflar derpå.

Sedermera under de nästföljande fem åren 1904—1908 skulle
bankerna erhålla ovilkorlig rätt att ^diskontera vexlar till belopp
af 36 millioner kronor. Ja, då tycker man, att dessa vexlar
åtminstone borde kunna betraktas såsom bankmessig sedeltäckning.
För min del tror jag dock, att man bör vara försigtig vid
denna fragas bedömande. Ty dessa vexlar hafva icke samma
natur som vexlar i allmänhet, nemligen att banken vid förfallotiden
kan draga in dem, eftersom, då de enskilda bankerna skulle
få ovilkorlig rätt att rediskontera, de alltid kunna hålla ute detta
belopp af 36 millioner. Dessa vexlar kunna således icke betraktas
som bankmessig sedeltäckning.

Enligt mitt förmenande skulle således riksbanken under dessa
tio öfvergångsår komma i en högst betänklig ställning. Komme
under dessa tio öfvergångsår kritiska tider, så skulle riksbanken vara
bunden till händer och fötter och hafva mycket svårare att operera
än under nuvarande för riksbanken dock icke så särdeles fördelaktiga
förhållanden. Det förefaller mig som om, när ett sådant
öfvergångsstadgande anses vara en hufvudsaklig grundval för antagandet
af det eventuelt hyflande grundlagsförslaget, det icke kan
vara klokt att ens antaga detta grundlagsförslag till hyflande,
utan det förefaller mig klokare att nu afflå det, så att frågan
må återkomma i förnyad och bättre gestalt än den, i hvilken den
i sin helhet för närvarande föreligger för Eiksdagen.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att något tala
om en fördel, som man har räknat på att få deraf, att riksbanken
skulle öfvertaga all sedelutgifningsrätt. Man har räknat på att
derigenom riksbankens vinst skulle blifva mycket större än nu.
Det är en sak, hvarpå jag vågar tvifla. Åtminstone under öfvergångsåren
tror jag icke, att man har att vänta någon ökad vinst.
Så som riksbanken skulle blifva begränsad till sin verksamhet
genom den föreslagna banklagen och med tanke på de 700,000
kronor, som nu utgå i skatt af de sedelutgifvande enskilda ban -

Lördagen den 25 April, e m.

Jf:o 35.

kerna för deras sedelutgifningsrätt, tviflar jag också på att ens Ang. ändring
efter öfvergångsåren behållningen för statsverket på ifrågavarande blJ^^fseer
poster i dess helhet åtminstone till en början skulle blifva större, rörande riks.
än den för närvarande är. Det skulle kunna bända, att man bankens styblefve
öfverraskad af att finna, att riksbankens vinst blefve för- relse och förminskad
efter reformens genomförande. _ vältning.

Af hvad jag sagt, herr talman, är det klart, att jag för min (Forta--del anser, att bankfrågan vid denna riksdag bör falla.

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Då nu klockan
är nära 1 på helgdagsmorgonen, så är det klart, att vi alla önska,
att detta plenum så snart som möjligt måtte få ett slut, och jag
lofvar att icke yttra många ord.

Jag vill börja med att hembära till den siste talaren mitt
varma tack för hans sakrika utredning af denna fråga. Derigenom
hafva vi fått en inblick i huru det kommer att ställa sig,
så tydlig, att derom ingen mera kan vara tveksam.

Jag har nog mycket här antecknadt; men jag skall icke begagna
tiden länge. Dock kan jag icke underlåta att säga dels
på grund af hvad som här nämnts och dels i enlighet med den
tro, hvartill jag sjelf kommit, att det just är storkapitalet, som
framdrifvit denna Kong! Maj:ts proposition. Ty det ligger nog
bakom detta förslag, att det är på detta sätt, som storkapitalet
skulle kunna få magt med riksbanken, alldeles såsom fallet är
med hypoteksbanken. Håder icke der det olyckliga förhållandet,
att Konungen har rätt att tillsätta ordförande, och finnes någon
bankinrättning i hela vårt land, som är så eländigt skött som
denna? Vi hafva icke något så varnande exempel som detta. Jag
vill för undvikande af missförstånd nämna, att jag eger icke
någon skuld till hypoteksbanken, men jag ser hos en stor del af
jordbrukarne i hela landet, hvilket elände är rådande, och är det
icke varnande exempel nog? Skall nu riksbanken skötas på samma
sätt? Skola vi ordna det så, att ingen enda menniska får veta,
huru det är stäldt der, utan så att det blir Kongl. Maj:t och
storkapitalet, som göra hvad de vilja. Man har försökt att reformera
hypoteksbanken, men alla förslag hafva varit omöjliga;
ingenting kan ske, utan våra bästa jordbrukspapper få draga 6
procents ränta, då räntan i öfrigt är 3 å 4 procent. Derför få
vi vara mycket varsamma, ytterst varsamma för att gå denna
väg. Jag tror, att det är så farligt, att jag kan på intet sätt
vara med derom. Och jag begärde ordet för att på det allvarligaste
protestera mot stadganden i den rigtningen. En afsägelse
af Riksdagens rättighet att utöfva den magt, ilen har öfver riksbanken,
skulle blifva så ödesdiger, att vi aldrig någonsin skulle
kunna repa oss derefter. Jag har den tanken och den förhoppningen,
att denna kammare icke skall bifalla förslaget, utan afböja
det, så att icke våra efterkommande skola klandra oss för att vi
vårdslöst skänkt bort Riksdagens rättigheter i detta fall.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 35. 6

N:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

Herr Jonsson i Hof: Jag skall till en början be att få tillkännagifva,
att jag instämmer i det väsentliga af hvad min granne
här pa sidan i saken yttrat. Jag delar fullkomligt hans uppfattning
om bristerna i öfvergångsstadgandet i det förslag till
banklag, som bifogats den kongl. propositionen, och nödvändigheten
af åtskilliga ändringar äfven i lagen för öfrigt. Och jag
delar äfven hans uppfattning derutinnan, att jag icke i Kongl.
Maj:ts tillsättande af en ordförande i styrelsen ser någon garanti
för en bättre skötsel af riksbanken, någon garanti som väger
något, utan denna garanti är och blir och måste komma att blifva
de bestämmelser, hvarefter banken administreras, sedlar utgifvas
o. s. v. Dessa bestämmelser måste göras till en civillag, som
icke kan förändras genom gemensamma omröstningar efter som
vindkasten vexla.

Men när jag sedan kommer till slutet af hans yttrande, att
det kong], förslag till banklag, som är bifogadt propositionen, är
bristfälligt och att, när så är, deri läge ett väsentligt skäl att
icke för i år antaga ett något så när drägligt förslag till ändring
i grundlagen, då skiljer jag mig från honom. Och jag skall be
att få angifva några skäl, hvarför det enligt mitt förmenande
vore godt, att ett förslag kunde antagas som hvilande i fråga om
denna grundlagsändring.

Jag skall då vända mig mot den förste talaren, herr Yahlin,
som yttrade sig för utskottets betänkande och i den rigtningen,
att här skulle vara en affär och ett köp mellan Riksdagen och
Kongl. Maj:t. Man skulle köpa sig till fördelarne af en större
bankovinst genom den enskilda sedelutgifningsrättens indragning,
och som bytesmedel skulle man låta Kongl. Maj:t tillsätta en
ordförande i riksbankens styrelse. Nej, mine herrar, räckvidden
af en bankreform är väl allt vigtigare än de synpunkter, hvarur
denne talare såg alltsammans.

Han nämnde, att det icke visats exempel på att genom våra
nuvarande penninginrättningar någon fara yppat sig, utan privatbankerna
skötte sig lika bra som riksbanken, och således vore icke
ur den synpunkten här något att befara. Men jag vill påminna
den talaren och åtskilliga andra om att det icke var så länge
sedan, som det just stod hardt åt med vårt bankväsen, och att
det kanske skulle gått illa, om icke Riksdagen trädt emellan.
Det är icke längre sedan än 1879. Och ingen kan veta, om vi
när som helst hafva i vår hand att kunna genomföra denna reform
af vårt bankväsen lika bra som vi hafva det nu, att nemligen
kunna verkställa den under lugna, gynsamma penningetider
och goda konjunkturer. Den synpunkten är ytterst vigtig, och
jag håHer på att man om möjligt skall få ett grundlagsförslag
hvilande för denna gång.

Jag vet mer än väl, att mången tänker och en och annan,
tror jag, har sagt, att vi kunna reformera vårt bankväsen utan
detta sätt att gå till väga, utan att gifva Kongl. Maj it något
finger med i styrelsen af riksbanken. Man kan nemligen höja

Lördagen den 25 April, e. ra.

N:o 35.

bevillningen för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, så att Ang. ändring
de tröttna på saken. Det är sant, att detta också är en väg, b‘J^"{seer
som kanske kan begagnas. Men innan man gör det, tror jag rörande riks.
dock herrarne böra erkänna, att det kan vara godt för Andra bankens styKammaren
sjelf att veta, att man derförinnan bjudit till att påreise och förän
lojalt sätt, icke med sådana medel, komma till''ordentlig stadga
i penningeväsendet; och att om det icke lyckas, om icke Första (Forts.)
Kammaren och Kongl. Maj:t vilja vara moderata i sina fordringar
i afseende på Kongl. Maj:ts rätt att hafva sin hand med i styrelsen
o. s. v., då en kommande Riksdag må med större lugn och
större trygghet kunna beträda den andra mindre tilltalande vägen,
än om man icke först velat göra något för att på annat sätt
komma till samma mål.

Det är dessa synpunkter, som jag tror böra vara bestämmande
här, ehuru jag må bekänna, att jag icke tror pa att, om Andra
Kammaren nu antager reservanternas förslag, man har någon
utsigt att få det antaget af Första Kammaren med de små andringar,
som kunna behöfva göras. Jag tror, att det är nyttigt,
att kammaren visar sig tillmötesgående genom sitt beslut i dag.

Då står den mera fri från ansvar i kommande dagar, då måhända
skarpare medel skola begagnas. Detta är för mig skälet till att
för tillfället instämma i herr Dahns m. fl. reservation och på
den yrka bifall.

Herrar Månsson och Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Themptander: Det kan icke vara min mening att vid

denna sena timme hålla något ingående anförande i denna fråga.

Men jag har begärt ordet för att för min del uttala ett beklagande,
om kammaren icke vid detta tillfälle skulle komma till
ett slut, som innebure en inledning till en slutlig lösning af frågan
om den stora bankreformen.

För min del får jag säga, att jag alldeles saknar förmåga att
fatta betydelsen af de tal, som vi bär hört om kompromisspolitik,
och att det här skulle vara fråga om något köp.

För min del ser jag nemligen betydelsen utaf bankreformen
i främsta rummet ligga alldeles icke uti sedelutgifningsrättens
koncentrering i riksbanken, utan deri, att de hufvudsakliga bestämmelserna
för riksbankens verksamhet blifva förflyttade från
det lagstiftningsområde, som de nu tillhöra, och der sakerna äro
ordnade på så löslig fot, att jag vågar påstå, att det icke finnes
någon nationalbank i verlden, för hvilken de normerande bestämmelserna
rörande sedelutgifning och dylikt äro fotade på så lösliga
grunder, som med afseende å Sveriges riksbank.

Det förhållandet, att de allra vigtigaste föreskrifterna rörande
riksbankens sedelutgifningsrätt, metalliska kassan och föremålen
för riksbankens verksamhet äro intagna i ett reglemente, hvars
bestämmelser kunna tillkomma genom en gemensam votering mellan
kamrarne, och på det sättet kunna ifrån det ena året till det

X:o 35. 84 Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring andra alldeles förändras, innebär efter min tanke så stora
bestämmelser betänkligheter, att jag för min del beklagar, om icke Riksdagen
rörande riks- °cb denna kammare skulle klarligen inse, att det tarfvas en snar
bankens sty- ändring i denna sakernas ordning.

reise och för- Det är derför jag för min del alltid bär hyst intresse för
vältning denna reform, och det är derför som jag anser, att det ligger så
orts.) mycken magt uppå, att de bestämmelser, som äro normerande för

riksbankens vigtigaste uppgifter och vigtigaste funktioner, få
karakteren af en civillag, såsom de fått uti det här föreliggande
förslaget. Sedermera blir det ju en sak, hvarom tankarne med
skäl kunna vara delade, huruvida den ena eller andra bestämmelsen
uti banklagsförslaget kan vara lämplig eller icke, men det
är ju en fråga, som egentligen icke bör diskuteras vid denna
riksdag, eftersom något banklagsförslag icke nu föreligger, och
allra minst kan jag följa den ärade talaren på samma bänk som
jag, då. han förklarade,. att, eftersom öfvergångsstadgandet i förslaget
innebure åtskilligt, som för honom icke vore acceptabelt,
ville han icke vara med om hela denna reform. Detta öfvergångsstadgande
kan ju i sig innefatta åtskilligt, som med skäl kan
påkalla ändring, men det är någonting, som är af jemförelsevis
underordnad betydelse.

Hvad vidare angår talet om att storkapitalet skulle i denna
fråga ha så mycket att säga, får jag verkligen bekänna, att jag
har en. alldeles motsatt uppfattning. Jag tror, att det är ifrån
storkapitalets sida, som motståndet hittills egentligen har utgått
mot bankreformen, och att det intresse, som har varit förbundet
med den fortfarande privata sedelutgifningsrätten, kan mycket
snarare anses. representera storkapitalet, om vi nu skola tala derom,
än det intresse, som har sträfvat för sedelutgifningsrättens
koncentrering hos riksbanken.

Jag nämnde nyss, att efter min tanke det vigtigaste var, att
man gåfve större stabilitet åt de normerande bestämmelserna för
riksbankens verksamhet, och att jag ansåg det vara hufvudsaken,
men jag kan icke heller dölja mitt intresse för en annan vigtig
sak, nemligen just den omtalade koncentreringen af sedelutgifningsrätten
hos riksbanken. Jag vet, att intresset för denna sak
hos denna kammare varit mycket lifligt i alla tider, men det kan
icke gerna komma i fråga, att man skulle ställa så, att riksbanken
blefve den allena sedelutgifvande och komme att intaga den mera
betydande, ställning i det ekonomiska lifvet, som deraf vore en
gifven följd, utan att man förut ser till, att man ock har större
garantier än för närvarande i den lag, som skall vara bestämmande
för riksbankens verksamhet. Då säger man: ja, den der
lagen kan visserligen ha ett visst värde i sådant fall, men att
Konungen får någon andel, i förvaltningen af riksbanken, det behöfver
dock icke blifva följden deraf.

Den ärade talaren på stockholmsbänken kritiserade mycket
strängt, att man kunde na den uppfattningen, att denna af Konungen
uti styrelsen insatte ledamot skulle ha någon sorts uppgift

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o So.

att kontrollera styrelsens förvaltning. Ja, jag får finna mig uti Ang. ändring
att lian så strängt bedömer den åsigten, men jag vågar för min ^mZher
del säga, att just det skulle efter min mening vara Hans uppgift. rörande rika Det

är ju nemligen så, att, när man vill att riksbankens bankens styverksamhet
skall normeras af en af Konung ock Riksdag stiftad rtls>- och förlag,
det väl icke är obilligt, att af den ena statsmagten tillsättes
uti denna styrelse eu representant, hvilken ser till, att den utaf i or s,)
Konung och Riksdag stiftade lagen verkligen kommer till tilllämpning.
Ty, mine herrar, att bedöma, huruvida en riksbanksstyrelse
funlitionerar lagenligt eller icke, det är icke detsamma
som att bedöma, huruvida ett embetsverk funktionerar enligt gifna
reglementen och instruktioner, utan det är en sak, som är mycket
svårare att bedöma.

Det är väl sant, att statsrevisorerna och bankoutskottet en
gång komma att blicka in uti bankstyrelsens förhållanden, men
denna inblick erhålla de först vid en senare tidpunkt, och för
öfrigt äro både bankoutskottet och statsrevisorerna uteslutande
Riksdagens funktionärer.

Den andra statsmagten har således icke något tillfälle att
bilda sig en föreställning om huruvida denna banklag efterlefves,
ty riksbankens åtgärder äro icke öppna för det offentlighetens
ljus, som kastas öfver andra institutioner, emedan alla vigtiga
beslut och åtgärder utaf bankstyrelsen, särskildt allt sådant, som
afser sj elfva de principala funktionerna inom banken, nemligen
den metalliska valutans upprätthållande och sedelutgifningens
begränsning inom vederbörliga proportioner, äro hemliga. Framför
allt gäller det här den metalliska valutans upprätthållande
och sedelfonderingen. Dessa åtgärder falla inom ett hemlighetsområde,
som härvidlag existerar, kringgärdadt af grundlagen.

Det är i fullmägtiges hemliga protokoll, som man har att söka
alla dylika åtgärder, och då kan jag för min del icke finna, att
det ligger någon oegentlighet deruti, att bland fullmägtige finnes
en representant för regeringsmagten, icke alls för att utvidga
regeringens magtområde — ty det kan hvarje menniska förstå,
att icke kan denne ende ledamot, gent emot de sex af Riksdagen
utsedde, drifva sin vilja igenom i strid med deras — utan för att
från allmän synpunkt, i allmänhetens intresse en ytterligare, garanti
må finnas för att den för riksbanken gifna lagen verkligen
blir efterlefd. Det är ur denna synpunkt, som hela denna fråga
om en ledamots tillsättande af Konungen måste uppfattas.

Jag kan således för min del icke dela den farhåga, som uttalats,
att någon oegentlighet skulle ligga i ett så beskaffädt
förhållande, och jag vill för min del, såsom ett uttryck för min
opinion i saken, gifva till känna, att jag kommer att rösta för reservanternas
förslag. Jag vill dermed icke hafva sagdt, att icke
jag anser, att en och annan formel brist vidlåder förslaget; men
då det nu i alla fall icke lärer vara någon utsigt, att förslaget
i den form, hvari det möjligen kan komma att antagas af denna
kammare, skall blifva hvilande, utan då det lärer blifva föremål

K:o 35.

Lördagen den 25 April, e. m.

Ang. ändring för eu vidare sammanjemkning och bearbetning inom konstitubestäZTer
tionsutskottet, bär jag för min del ingen betänklighet att vid
rörande riks- tilltälle rösta iör reservanternas förslag.

bankens sty reise

och för- I detta yttrande instämde herrar Falk. Swartling, vice talvaitmng
mannen Ostberg, Byting, Svanberg och Höglund.

orts. j

Herr Elowson: Herr talman! Den senaste talaren framhöll,
hurusom normerande bestämmelser för riksbanken vore behöfliga
hufvudsakligen för att gifva riksbanken stabilitet. Jag har i
motsats mot honom den goda tillförsigten till Kong! Maj:t, att
jag tror, det Kong! Maj:t skall, om dessa normerande lagar äro
behöfliga, föreslå dem för Riksdagen utan att, såsom förutsättning
för ett förslag i denna rigtning, uppställa det vilkoret, att Kongl.
Maj:t skall få tillsätta en af fullmägtige i riksbankens styrelse.
Håller man åter fast vid den synpunkten, att ingen förändring
beträffande de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt af regeringen
företages, med mindre än att Riksdagen medgifver den af
Kongl. Maj:t föreslagna grundlagsändringen, så kan man icke
komma ifrån att det här är fråga om en kompromiss. Jag vidhåller,
herr grefve och talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
hemstäUan.

Herr von Friesen: Herr talman! En ärad talare på stockholmsbänken
nämnde, att här visserligen funnes några, som ansåge,
att förvandlingen af vissa bestämmelser angående riksbanken
till civillag skulle, som han uttryckte sig, »ega ett visst värde».
Detta, yttrande, för så vidt dess mening var att gifva kammaren
en mindre fördelaktig uppfattning om allvaret i någons öfvertygelse,
kan icke träffa mig, tv jag anser, att denna förvandling
skulle ha ett mycket stort värde och vara ett synnerligen vigtigt
vilkor för bankens säkerhet. Jag har uttryckligen förklarat, att
jag anser en sådan lagstiftning vara af stor och särskild betydelse
för riksbanken, och det vidhåller jag fortfarande. Men jag kan
icke förstå, att man icke skulle kunna genomföra denna lagstiftning
. utan att antaga det förslag till grundlagsändring, som här
föreligger.

Det vore just storkapitalet, yttrade samme talare, som hade
satt sig till motvärn mot denna bankreform. Ja, det var förr,
men som landet nu ligger, förstår man mycket väl, att denna
reform kommer af sig sjelf, och då anser man det vara bäst att,
medan tiden är, passa på att skaffa sig så stort inflytande som
möjligt. Det är äfven på grund af den omständigheten, som jag
tror, att Första Kammaren, om nu Andra Kammaren antager reservanternas
förslag, också skall gå med på detsamma, möjligtvis
med en eller annan mindre förändring. Ty man inser mer än väl,
att detta är det mesta, som kan vinnas. Reformen af sedelutgifningen
kommer af sig sjelf, det inser man nog. Hvad som är
rigtigt, det behöfver man ej tvinga fram genom våld på ifråga -

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 35.

varande område, ty liär verka lagar med samma kraft som naturlagar.

Då jag vände mig mot en talare på elfsborgslänsbänken,
åsyftade jag det yttrandet af honom, att Kong! Maj:t skulle
genom den af honom tillsatte ordföranden tillse, att föreskrifterna
för banken efterlefdes. Jag vände mig icke deremot, att denne
ordförande sjelf skulle tillse, att föreskrifterna efterlefdes, tv det
tillkommer väl hvarje medlem af riksbankens styrelse, således
äfven denne. Men att han skulle vara bättre i stånd att utöfva
denna tillsyn derför, att han är tillsatt af Kong! Maj:t, kan jag
icke förstå.

Slutligen ville samme ärade talare på stockholmsbänken bagatellisera
mina invändningar mot öfvergångsstadgandena. Men
då hela denna lag, hela denna frågas lösning är satt i ett bestämdt
beroende af dessa öfvergångsstadganden, och då kammaren kan
vara öfvertygad om att det icke blir nä o-o t af med alltsammans,
om icke de i öfvergångsstadgandena föreslagna förmånerna lemnas
de enskilda bankerna, så kan kammaren förstå, hvilken betydelse
öfvergångsstadgandena hafva, och att det alls icke är utan skäl,
som jag nu upptagit dessa öfvergångsstadganden till debatt. De
skäl, som jag mot desamma anfört, har jag icke hört vederläggas,
och under sådana förhållanden skulle det förefalla mig underligt,
om kammaren nu antoge ett förslag, som, enligt herr finansministerns
yttrande i stadsrådsprotokollet, till sin uttryckliga förutsättning
har just dessa öfvergångsstadganden.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall till herr
friherre Barnekows m. fl. reservation; 3:o) bifall till herr Ljungmans
reservation; och 4:o) ärendets återförvisande till utskottet
för förnyad behandling. Herr talmannen upptog hvart och ett
af dessa jrkanden till proposition i nu nämna ordning, och förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till utskottets hemställan. Votering blef emellertid begärd,
i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits bifall till
herr friherre Barnekows m. fl. reservation, nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 9. röstar

Ja;

den, det ej vill, röstar

Nej;

vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af friherre Barnekow m. fl. afgifna, utskottets betänkande
vidfogade reservation.

Ang. ändring
i gällande
bestämmelser
rörande riksbankens
styrelse
och förvaltning.

(Forts.)

N:o 85.

Lördagen den 25 April, e. m.

Omröstningen visade 75 ja, men 84 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Pnnkten 2.

Bifölls.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Back Per
Ersson under 4 dagar från och med den 26 dennes.

§ 10-

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 45, i anledning af Kong! Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till kolonien Hall;

n:o 46, i anledning af väckt motion angående inrättande af
allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga brottslingar;

n:o 47, i anledning af väckt motion angående ändring i reglementet
för sjömanshusen och ökadt anslag till handelsflottans
pensionsanstalt;

n:o 48, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och

n:o 49, i anledning af väckta förslag dels om ändring i gällande
bestämmelser rörande de vissa enskilda jernvägsaktiebolag
beviljade statslån, dels om anvisande af medel för understödjande
medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands
stift, dels en i detta ämne väckt motion, dels ock Kongl.
Maj:ts proposition n:o 40 med förslag till ändrad lydelse af §§ 2
och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863; och

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i propositionen n:o
5 framlagda förslag till förordning angående blindundervisningen,
dels ock i statsverksproposition gjorda framställningar beträffande
undervisningsanstalter för blinda;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 63, i anledning af väckt motion angående tilläg till 5 §
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

N:o 36.

Lördagen den 25 April, e. m.

n:o 64, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Kongl. Makt med begäran om framläggande af förslag till ändring
i visst syfte af förordningen angående inteckning af fast egendom

den 16 juni 1875; .

n:o 65, i anledning af väckt motion angående andrake bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet m. m.; och

n:o 66, i anledning af väckt motion om förslag till ny legostadga;
samt

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 191, innefattande
delgifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 9 i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående obligatorisk kontroll af till salu hallna
konstgjorda gödningsämnen och beredda foderämnen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,34 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o .95.