1896. Andra Kammaren. N:o 32 (Riksdagens protokoll 1896:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 32.

Lördagen den 18 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Anmäldes

och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 24, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående portoförböjning för skrymmande småpaket och
tilläggsporto för ofrankerade dylika paket.

§ 2. .,

Härefter fortsattes öfverläggningen angående bevillningsutskottets
betänkande n:o 20, i anledning af förslag om ändrad lydelse af § 25
i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895; och
lemnades, enligt förut gjord anteckning, dervid ordet först till

Herr Me lin, som yttrade: Herr talman! Mina herrar! Min
ståndpunkt i föreliggande fråga är den, att jag fullkomligt väl inser
nödvändigheten, att stränga åtgärder vidtagas för att stäfja varietéofoget,
men detta oaktadt är jag mycket tvifvelsam, huruvida det af
Kongl. Maj:t föreslagna sättet är det lämpligaste och om det verkligen
blir tillfyllestgörande. I valet mellan utskottets och Kongl. Maj:ts
förslag, vågar jag dock icke biträda utskottets hemställan, utan anhåller
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Jag har emellertid icke begärt ordet för att säga detta, då så
många talare yttrat sig i hufvudfrågan, utan jag begärde ordet på
förmiddagen, med anledning deraf att min ärade vän, herr Svanberg,
uti sitt anförande gjorde ett ofrivilligt misstag, då han yttrade, att
Göteborgs utskänkningsbolag hade lemnat utskänkningsrättighet åt en
varietéegare. Detta är ett misstag. Det skedde för många år sedan,
icke af utskänkningsbolaget, utan af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

Andra Kammarens Prof. 1806. N:o 32 . 1

Angående
ändrad lydelse
af § 25
i bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.) ''

N o 82.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående mot utskänkningsbolagets protest. Denna af honom asyftade rättighet
ändrad ly- _ qYarstod någon tid, men borttogs af en anledning, som jag nu icke
delse af § 2o minneS) hvarefter denne varietéegare för andra gången hos utskänkförsäljnings-
ningsbolaget framstälde begäran om erhållande af en dylik rättighet,
förordningm. med samma resultat, nemligen afslag.

(Forts.) Såsom mångårig ledamot af Göteborgs utskänkningsbolags^ styrelse

har jag icke kunnat underlåta att framhålla det rätta förhållandet,
då jag vågar försäkra, att bolagets styrelse under dess 30-åriga verksamhet
städse och vid alla tillfällen satt sedlighetens syfte i främsta
rummet, och således icke endast på senare tiden, sedan en ny författning
kommit till stånd, utan under bolagets hela tillvaro.

Jag vill icke uppehålla kammaren med något vidare yttrande
i frågan.

Vidare anförde:

Herr Larsson i Mörtlösa: Jag tror, att det är en temligen

allmän mening, att varietéerna utöfva ett skadligt inflytande pa den
allmänna moralen, och jag tror också, att de blifva mera talrikt
besökta derigenom, att man der får sitt supbegär tillfredsstäldt. Då
nu här föreligger ett förslag att inskränka såväl dryckenskapslasten
som osedligheten, tager jag mig friheten att yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition. \

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Mina herrar! Det har

i dag yttrats, att, om denna lag autoges, ingenting skulle vinnas, uti
nykterhetens intresse. Jag tror dock icke, att detta påstående håller
streck. Det kan väl vara sant, att, såsom det sades, många, som nu
besöka varietéer, skulle, om spriten borttoges från dessa, komma att
i stället besöka kaféer, men jag tror, att det finnes ganska många,
som icke skulle komma att gå på kaféer, ty hvad är det, som utgör
den egentliga dragningskraften till varietéerna? År det spritdryckerna
eller varietéprestationerna? Det torde nog i de flesta fall vara litet
af hvarje, men jag tror dock, att det är de s. k. varietéprestationerna,
som mest locka dit de besökande. Om man nu borttager spriten, tror
jag, att det blir ganska många af dem, som nu besöka varietéerna,
som sedan komma att uteblifva.

Emellertid, huru berättigad denna lag än må vara för nykterhetens
befrämjande, så är det ju icke detta, som utgör det förnämsta
syftemålet med densamma, utan afsigten är ju att verka i sedlighetens
intresse och att framför allt kunna skydda vår ungdom mot uselheten.

Man må nu tänka om varietéerna hvad man vill, men jag har
icke hört någon, som kunnat påstå, att de uträtta något godt. Bevis
på det onda, de uträttat, anser jag deremot att vi hafva litet emellanåt,
men att de hafva uträttat något godt, derom har jag icke hört talas.
Att de hafva kraftigt bidragit till att försämra smaken, derom tror
jag att vi kunna vara ense, och de talare hafva nog icke orätt, hvilka
i dag hafva påpekat, hurusom teatrarne i viss mån nödgats att sänka

lf:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

sig ned till samma låga nivå som varietéerna, för att derigenom Angående
kunna draga folk och tillfredsställa allmänhetens förskämda smak. andrad ly Att

en läkare, som gjort till sin uppgift att på en gång studeradels? aJ I 25
varietéer och teatrar, funnit de osedligaste prestationerna på en teater, förseningskan
väl icke utgöra något bevis för att man icke bör gorå något förordningen.
mot varietéerna, utan snarare tvärtom. Låtom oss först göra hvad (Forts.)
v\ ^un^a för få b°rt eländet på varietéerna, så kunna vi sedan
göra något för att förbättra teatrarna.

Det har af flera talare och af åtskilliga myndigheter anförts, att
ordningsstadgan för rikets städer skulle vara tillräcklig att åstadkomma
det, som vi nu åsyfta, och särskilt har öfverståthållareembetet
gjort sig mycken möda att visa, hvilken magt, som ligger i dess och
polisens hand. Jag tror, att jag icke är den ende, som vid läsning
af öfverstathallareembetets utlåtande gjort den frågan: om polisen
har denna magt, hvarför har den icke användt den?

Det framhölls under diskussionen uti medkammaren om denna
fråga, att öfverståthållareembetet knappast kunde klandras för att det
icke gjort bruk af sin magt, emedan embetet icke haft allmänna
opinionen för sig. Det är ju möjligt, och jag skall gerna erkänna,
att det skulle vara ganska svårt att tillämpa ordningsstadgan för
rikets städer, utan att utsätta sig för kanske berättigad^ men också
ofta oberättigadt klander, men nog synes det mig, att något mera
kunde hafva gjorts; och om förut den allmänna opinionen icke varit
för något särdeles kraftigt ingripande, så tror jag, att man nu icke
behöfver tvifla på hurudan den allmänna opinionen är, ty den fordrar
med bestämdhet, att något göres för att stäfja ofoget.

Det kan ju hända, att lagen kommer att visa sig otillräcklig;
det anser jag möjligt, kanske troligt, men derigenom äro väl icke
alla magtmedel uttömda, utan statsmagterna kunna väl anlita andra
medel, som verka kraftigare. Ilufvudsaken är att verkligen något göres.

Jag behöfver nu icke tala om hvad ett afslag å den kongl. propositionen
skulle betyda. I afseende å varietéerna skulle det i första
hand betyda, att, medan de nu sägas vara relativt späka och sedesamma,
de sedan skulle blifva mångdubbelt mera rafflande, och ett
sådant afslag skulle för öfrigt utgöra ett sorgeämne öfver hela landet.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herrar Peterson i Hasselstad, Magnusson och Johansson i Berga
instämde häruti.

Herr Truedsson: Herr talman! En utskottsledamot yttrade,

då han i denna fråga hade ordet, att den förnämsta uppfostran till
nykterhet och sedlighet borde ske i hemmet, och derutinnan instämmer
jag fullkomligt med samme talare. Men skall en uppfostran i hemmet
ske i nämnda syfte, så måste man väl äfven der försöka, såvidt möjligt
är, undanrödja alla frestelser, som kunna locka till dessa ifråga -

S:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående varande laster. År det eu en sanning, att man bör göra detta, då
ändrad ly- __ man arbeta för nykterhet och sedlighet i hemmen, så måste det
^''bränvin!- blifva en oafvislig pligt för samhället att gå tillväga på samma sätt,
försäljnings- så framt det vill verka för ifrågavarande syfte. Och då nu ifrågaförordningen.
varande kongl. proposition enligt mitt förmenande just pekar åt det
(Forts.) hållet att försöka i någon ringa mån undanrödja de hinder, som ligga
i vägen för att befrämja nykterhetens och sedlighetens intressen, och
om det än är ett mycket litet steg, dock är ett steg i den rätta rigtningen,
så ber jag, herr talman, att få yrka afslag på utskottets
betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Vi stå

nu inför det något egendomliga förhållandet, att Kongl. Maj:t framlagt
ett förslag till ändring i bränvinsförsäljningsförordningen utan att
ändringen egentligen eller direkt är påkallad, vare sig af nykterhetseller
rusdrycksintresse, utan af ett förhållande, som ligger något på
sidan om den saken, nemligen det s. k. varietéofoget. Jag vill visserligen
icke förneka, utan erkänner villigt, att ett visst sammanhang
råder och eu viss likhet gör sig gällande mellan en del varietéprestationer
och dryckenskapen. Likheten ligger deri, att båda dessa
saker afse hufvudsakligen att tillfredsställa de sinliga böjelserna. Lagstiftaren
har ock på båda dessa områden såväl rättighet som skyldighet
att ingripa. Men det hade enligt mitt förmenande varit bättre och
för mig angenämare att rösta för Kongl. Maj:ts förslag, om det gått
direkt på saken, och om man gått rakt mot det mål, som man
åsyftat, så att man t. ex. icke lagstiftade mot rusdryckerna, då man
afsåge att få bort varietéerna, för att sedan kanske lagstifta mot
varietéerna, då man åsyftar att få bort rusdryckerna. Det ligger
enligt mitt förmenande i detta afseende en viss svaghet i Kongl. Maj:ts
förslag. Ty man skulle kunna göra den invändningen, att det ser ut,
som om man icke ansett båda dessa saker hvar för sig vara af så
dålig beskaffenhet, att man vågat sig på att gå direkt på dem och
angripa dem.

Men det ligger äfven en annan svaghet i Kongl. Maj:ts förslag i
detta afseende, som gör, att förslaget icke i någon nämnvärd grad
kan betraktas såsom verkande i nykterhetsvänlig rigtning, såsom det
annars skulle kunna göra, och icke heller i sedlig rigtning. Jag skall
söka att bevisa detta mitt påstående, som kanske förefaller en och
annan något egendomligt. Kongl. Maj:t har nemligen icke aktat nödigt
att i detta fall medtaga Öl och vin. Jag tror derför, att samma
berusning kommer att ske, eller att varietébesökande komma att
hädanefter nästan lika mycket som hittills berusa sig på dessa varietéer,
oaktadt de sedan kanske få inmundiga något mera af dessa rusdrycker,
än förut varit fallet.

Detta om förslagets nykterhetsvänlighet. Beträffande åter dess
sedliga förtjenster, skulle jag gerna hafva önskat, att Kongl. Maj:t
äfven i det afseendet gått något längre. Jag åsyftar närmast de så

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 88.

kallade maskeraderna, der ansigtet omsorgsfullt döljes för att, jag
skulle nästan vilja säga, så mycket mera blottställa andra kroppsdelar.
Jag bar naturligtvis härmed icke i något afseende velat försvara
varietéerna, utan tvärtom. Jag har icke så ofta besökt dessa
varietéer, men vid de tillfällen jag gjort det, har jag blifvit smärtsamt
berörd af att se unga pojkar, jag skulle nästan vilja kalla dem
slynglar, med händer och fötter applådera halfnakna kostymsubretter
och tvetydiga chansonnetter, hvilkas artistiska egenskaper äro af noll
och intet värde och hvilkas skönhet mången gång suppleras med smink
och krita.

Efter hvad jag nu yttrat, skulle någon kanske tro, att jag icke
kan vara med om Kongl. Maj:ts förslag. Jo, mina herrar, jag anser,
att jag kan vara med om detta förslag, ty knappast lär någon af oss
kunna bestrida sanningen och rigtigheten af hvad föredragande
departementschefen yttrat till statsrådsprotokollet i det anförande, som
angifves i utskottets betänkande, der det på sid. 3 heter: »Då det
ej kan bestridas, att detta missbruk i hög grad befordras genom
utskänkningens förbindande med så kallade varietéföreställningar, synes
mig lagstiftningens inskridande mot denna förbindelse vara ej mindre
af behofvet påkalladt än äfven med grunderna för och syftemålet med
bränvinslagstiftningen fullt öfverensstämmande».

Då jag erkänner rigtigheten af detta påstående, och då jag tillika
vågar uttala min innerliga önskan, att Kongl. Maj:t så fort som
möjligt äfven tager med i beräkningen Öl och vin, och i detta afseende
likställer dem med spritdrycker, så skall jag lofva att skänka
min röst till Kongl. Maj:ts förslag, till hvilket jag härmed yrkar
bifall.

Herr Vahlin: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag har
under de vårar, jag tillbragt i Stockholm, några gånger besökt ett par
varietélokaler. Varietésällskap gästa äfven någon gång Falun, och
jag har äfven der flere gånger åsett dylika prestationer. Jag anser
mig skyldig att göra äfven dessa illa beryktade varietéartister rättvisa,
och jag måste ärligt bekänna, att jag icke vid dessa föreställningar,
så vidt jag kan erinra mig, sett något, som kan rubriceras såsom
mera förledande till osedlighet än den exposition med mera, som
förekommer vid våra teatrar och på societetens baler. Det är nog
troligt, att det finnes många sämre varietéer än dem jag sett; men
jag erinrar, att myndigheterna ingalunda sakna magt att inskrida
mot dylika varietéer. Huru allvarlig och behjertansvärd jag än anser
den fråga, som nu föreligger, kan jag icke med min röst bidraga till
framgången af Kongl. Maj:ts förslag. Jag anser, att det för strängt
och plötsligt bryter med de nuvarande förhållandena, och jag befarar,
att följden af Riksdagens sedlighetsnit äfven i detta fall såsom i åtminstone
ett annat fall kan blifva sådan, att ett ondt kommer att
utbytas mot ett annat, som är ännu värre. Jag tillåter mig att påminna
om en lag, som, utan att låta sig påverkas af våra beslut,

Angående
ändrad lydelse
af § 25
i bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

N:o 82.

Lördagen den 18 April, e. m.

„ herskar orubbligt i lifvet. Den lagen dekreterar, att öfverdrift skall
ändrad ly- följas förr eller senare af reaktion.

delse af § 25 Jag skall tillåta mig att göra en liten invändning mot ett ut?''
bränvin.^ talande, som jag hörde af en talare från kalmarbänken. Han sade,
förordninaen om variet®erna nu önge blifva qvar, de skulle blifva ännu värre,

'''' ,, . , än de förut varit, eller något sådant. Ja, men den, som varit så
nära döden, den tror jag bättrar sig litet, åtminstone för någon tid.

Jag vet, att det är farligt att i dag tala för utskottets hemställan,
och jag vet, att det är mycket farligt för mig. Men det är
just derför jag tagit till ordet. Jag tror, att den seger, 6om nykterhetsvännerna
vinna i dag, blir en Pyrrhusseger; och då jag anser, att
nykterhetsverksamheten uträttat mycket godt och äfven skall för
framtiden (komma att uträtta ännu mera godt, mera i den mån denna
verksamhet håller sig fri från öfverdrifter och åtgärder, för hvilka
ännu tiden icke är mogen — då jag tror detta, så vill jag icke med
min röst bidraga till en åtgärd, som jag anser skulle i betänklig grad
komma att förminska kraften hos nykterhetsverksamheten för framtiden.

Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Erickson i Bjersby: Den näst föregående talaren nämnde,

att han ansåg det farligt att tala till förmån för utskottets förslag.
Jag för min del anser, att det icke är farligt att tala hvarken för
utskottets eller Kongl. Maj:ts eller herr Waldenströms förslag, enär
jag tager för gifvet, att det rättaste, man kan göra, är att tala efter
sin öfvertygelse. Jag är ock förvissad derom, att den talaren talade
efter sin öfvertygelse, ty det brukar han, såvidt jag känner honom
rätt, alltid göra.

Nämnde talare förklarade sig anse, att det föreliggande förslaget
vore för strängt. I motsats härtill ber jag få säga, att om öfver
hufvud taget något skall göras i denna sak, hvarom för öfrigt olika
meningar ju kunna råda, så är det nu föreliggande förslaget så hofsamt
som möjligt. Jag känner väl icke så mycket till de tillställningar,
hvarom fråga är, hvilka också jag någon gång åsett, dock utan att,
såsom någon förut här sagt sig hafva gjort, dervid anställa några
grundliga undersökningar, och jag hyser väl icke alltför stora förhoppningar
derom, att det föreliggande förslaget skall verka synnerligen
mycket i sedlighetens och nykterhetens tjenst; men, å andra
sidan, kan icke förnekas, att förslagets syfte är godt samt grundadt
på en i vidsträckta kretsar rådande önskan, att något skall åtgöras i
saken. Frågan synes nu endast vara den, huruvida kammaren skall
godkänna Kongl. Maj:ts förslag eller det af herr Waldenström frarnstälda.
Man kunde ju möjligen vara med om herr Waldenströms
förslag, och ett yrkande om bifall dertill har redan gjorts, men jag
hemställer till kammaren, om det ändå icke är mera skäl att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag, då detta redan blifvit af Första Kammaren
antaget, och således skulle fattas sammanstämmande beslut mellan
kamrarne. En sammanjemkning mellan herr Waldenströms förslag,

N:o 32

Lördagen den 18 April, e. m.

i fall detta antages af denna kammare, och Kongl. Maj:ts af Första Angående
Kammaren bifallna förslag vore måhända ej heller så lätt att åstad komma.

* bränvins Med

dessa ord har jag blott velat gifva min mening i frågan försäljningstill
känna. förordningen.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. (Forts.)

Herr Åkerblom: Då det förefaller mig, som om diskussionen

fått karakteren af en öppen votering, ber också jag att få göra ett
par bekännelser. Jag bar för min del icke funnit något förledande
bos dessa fröknar, mamseller eller kanske pigor, som bruka uppträda
på våra varietéer. Jag har funnit deras sång i allmänhet mera liknande
kråkors kraxande än verklig musik, jag bar funnit deras åthäfvor
och gester disgraciösa, osmakliga, för att icke tala om att de
äro evigt återkommande och enformiga. Detta var den ena bekännelsen.

Den andra är, att jag af varietélifvet aldrig låtit mig förledas
att dricka mera, än om jag varit på ett annat ställe. Hvarken jag
eller mitt umgänge, som bevistat dylika förströelser, ba, så vidt jag
hört, haft de sorgliga erfarenheter af varietélifvet, som bär i dag så
drastiskt framdragits både på för- och eftermiddagen.

Detta säger jag icke med fariseiskt skrymteri, utan med ödmjuk
upprigtighet. Jag böjer mig dock för den högre auktoriteten och den
större erfarenheten, jag böjer mig för Kongl. Maj:t, för Första Kammaren
och för majoriteten i Andra Kammaren och deras rikare lifserfarenhet,
och jag skulle vara benägen att göra allt, som verkligen
kunde förhindra varietéernas sorgliga inflytande. Då jag emellertid
anser, att Kong]. Maj:ts proposition är i hög grad opraktisk, och att
den sköna synderskan här vid Mälarens stränder, hvilken herrarne
väl ändå egentligen åberopat sig på, godt kan värja sig med gällande
lag och öfverståtbållareembetets förordningar, eller hvad de nu kallas,
utan att andra mera lugna och okonstlade småsamhällen behöfva lida
inskränkning i sin frihet, ber jag att få inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Dahn: Jag tror icke, att det vinnes mycket med ett bifall

till Kongl. Maj:ts proposition, ty nog finnes det i vår fin de siécle-tid
möjlighet att kringgå denna lag lika väl som den om cigarrbutikerna.

Men då Kongl. Maj:t tagit initiativ i en fråga sådan som denna,
anser jag, att Riksdagen bör gå Kongl. Maj:t till mötes, ty det vore
kanske en uppmuntran för Kongl. Maj:t att taga initiativ jemväl i
andra vigtiga samhällsfrågor, så att Riksdagen sluppe att skrifva så
ofta till Kongl. Maj:t, som nu är förhållandet, om hvad den vill och
önskar.

På dessa grunder anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde med herr Dahn.

N o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående. Herr Redelius: Då jag vid diskussionens början instämde med

ddse^af tf*25 ^err Odhner, hvilken yrkade bifall till Kongl. Maj:ts proposition, ämi
bränvim- nac*e jag icke vidare yttra mig i denna fråga, ty aldrig något ögonförsäljnings-
blick skulle jag trött, att någon skulle misstänka mig för att vilja
förordningen, försvara varietéerna, men herr Vahlins yttrande uppkallade mig. Det
(Forts.) tycktes mig verkligen vara både oväntadt och för min del obehagligt,
att en man, som fått till uppdrag att fostra våra ynglingar, vill öppet
försvara varietéerna.

Nu ligger frågan så, att vi måste ge vårt votum för eller emot,
det hjelper icke. Den kongl. propositionen må hafva hvilka brister
som helst, den må ha kunnat vara bättre i ett eller annat afseende,
utredningen så och så, möjligheterna de och de, derom vill jag icke
yttra mig,

Men då frågan ligger på det sättet, att vi måste ge vårt votum
antingen till förmån för varietéväsendet eller mot detsamma, så vågar
jag säga, hvad jag privatim yttrade före behandlingen, innan diskussionen
begynte, att Riksdagens Andra Kammare icke lärer vilja afgifva
ett votum, som kan tolkas till förmån för varietéerna, utan tvärtom
mot desamma.

Detta är åtminstone min uppfattning, och jag har velat uttala
densamma.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag och till herr
Waldenströms motion.

Häruti instämde herr Lundell.

Herr Petersson i Boestad: Äfven jag skall be att få yrka

bifall till Kongl. Maj:ts proposition i föreliggande fråga.

Herr Sjö: När jag först hade ordet, yrkade jag bifall, icke

allenast till Kongl. Maj:ts proposition, utan äfven till herr Waldenströms
motion.

Som jag tror det vara klokast, att man håller sig till det förslag,
Kongl. Maj:ts framlagt och som af Första Kammaren bifallits, skall
jag be att få återtaga yrkandet om bifall till herr Waldenströms
motion.

Herr Sjöberg: Då jag anser, att varietéföreställningar är en

skada för samhället och än mer, om spritförsäljning får ega rum i
samband med dem, skall jag taga mig friheten att yrka bifall till
Kongl. Majrts förslag.

Herr Elowson: Herr talman! Under formiddagens debatt ut talade

herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att den lagstiftning,
som nu är föreslagen, skulle vara en konseqvens utaf den
redan gällande lagstiftningen i ämnet. Han omnämnde nemligen den
18 § uti kongl. förordningen angående försäljning af bränvin med mera

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

af den 24 maj 1895. Der framhålles, att bränvinsförsäljningsbolagen Angående
skola hafva till ändamål att i sedlighetens intresse ordna och öfvervaka
handeln med spritdrycker. Utan tvifvel är detta fullt rigtigt, ehuru det { bränvin -måhända är något ologiskt att tala ombränvinsförsäljningsbolagens ända- försäljningsmål
i sammanhang med anordningen af varietéer och dylikt. Ty ^förordningen.
föreställer mig, att intet dylikt bolag såsom sådant bär skulden för (Forts.)
varietéernas extravaganser. Emellertid erkänner jag rigtigheten af
det slut, hvartill herr statsrådet kom, nemligen att det kan vara för
nykterhetens intresse af ganska stor betydelse att skilja försäljningen
af spritdrycker från varietéföreställningarna. Detta är utan tvifvel
två olika saker, och hvar och en för sig innebär något, som icke är
för samhällslifvet synnerligen tilltalande. Kan man minska försäljningen
af spritdrycker, så är detta i och för sig ett mål, som är
godt. Kan man motverka den nedsättning uti den estetiska smaken,
som varietétillställningarne onekligen föra med sig, så är detta också
ett mål, som är godt i och för sig. Jag är således ense med herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet i det afseendet, att det
kan vara ändamålsenligt att söka minska frestelsen för många, som
kunna ha lust och benägenhet att besöka ställen, som de eljest kanhända
skulle undvika, om varietéer der icke funnes. Jag gifver således
helt och hållet mitt bifall åt den tendens, som herr statsrådet velat
slå in på, då han velat skilja förtäringen af spritdrycker från åskådandet
af varietéföreställningar, och jag kan icke finna annat, än att
detta skulle verka i nykterhetens intresse.

Jag vill i sammanhang med detta rigta en vördsam anhållan till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet. Är det godt och
lofligt att verka derhän att icke inleda de svaga uti frestelse — och
jag tror, att man i detta afseende har ett bud af högre ursprung att
fästa sig vid — så synes det mig också vara godt, om herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, som synes hafva en tendens att
söka minska superiet i landet och arbeta för nykterheten, vill taga i
öfvervägande, huruvida icke öfver allt i landsorten och särskildt i de
små städerna det skulle vara ändamålsenligt, att de personer, som
äro utsatta för frestelsen att köpa och supa bränvin eller andra spirituösa
drycker, finge något inflytande i fråga om att söka aflägsna
denna frestelse från sig. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
inser mycket väl, att jag med detta mitt yttrande afser att
fästa herr statsrådets uppmärksamhet på det synnerliga intresse, som
ligger uti betydelsen af införandet af ett lokalt veto. Uti vårt grannland
Norge har denna sträfvan gjort stora framsteg, och jag hoppas,
att denna form för nykterhetssträfvandena skall hafva en framtid äfven
i vårt land. Kunde ett initiativ i den frågan komma från regeringen,
vore dermed mycket vunnet.

Under debatten angående denna fråga förekom tal derom, att
man uti ordningsstadgan för rikets städer skulle söka ett korrektiv
mot det onda, som ligger uti varietéväsendet. För min del är jag
utaf en annan åsigt. En talare på kalmarlänsbänken uttalade här

N:o 32.

Lördagen den 18 April e. m.

Angående i kammaren för icke länge sedan om ett annat ämne, att det föreföll
delsTaf krångligt och inkonstitutionel. Denna ordningsstadga för

i bränvms- rikets städer är kanske till en del af sitt innehåll något inkonstiförsäljnings-
tutionel. I denna stadga ha inkommit åtskilliga bestämmelser,
förordningen, som icke bort vara föremål för endast och allenast Konungens admi(Forts.
) nistrativa lagstiftning, och jag kan icke annat än hålla regeringen
räkning för, att den i denna fråga velat stifta en lag gemensamt med
Riksdagen. Det är i detta afseende af synnerligen stor betydelse, att
Riksdagen får fatta ett beslut. I Andra Kammaren framkomma tyvärr
rätt ofta förslag om hemställanden till Kongl. Maj:t angående utvidgandet
af den administrativa befogenheten på än det ena, än det
andra området. Man skrifver t. ex. till Kongl. Maj:t derom, att Kongl.
Maj:t skall öfvervaka tillverkningen och försäljningen af margarin.
Man vill, efter ett förslag, som snart kommer före, att Kongl. Maj:t
skall taga hand om boktryckeriers anläggning på landsbygden o. d.
Jag kan icke vara med om denna utvidgning af Kongl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt. Jag tror, att den sedan år 1809 har svält
ut öfver tillbörliga gränser. Jag anser mig derför böra upprepa hvad
jag nyss sade, att regeringen har gjort väl uti att göra det förslag,
som nu är å hane, till föremål för en lagstiftning genom Kongl. Maj:ts
och Riksdagens gemensamma beslut.

På grund af hvad jag nu velat säga, finner herr talmannen, att
jag ämnar rösta för Kongl. Maj:ts proposition.

Innan jag slutar, vill jag dock rigta några ord till en talare,
som före mig hade ordet, nemligen herr Redelius. Jag kan icke
sympatisera med honom i det uttalande, som han gjort mot en sin
kamrat i kammaren. Han ville uti dennes yrkesverksamhet se ett
motiv för en viss åsigt och visserligen alldeles motsatt den, som uttalades.
Jag högaktar den åsigt, som är grundad på öfvertygelse,
och jag tror, att herr Redelius hade gjort klokt, om han icke inlåtit
sig på talet härom.

Herr grefve och talman! På grund af hvad jag anfört anhåller
jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Häruti instämde herrar Eklund från Stockholm, Norman och
Ollas A. Ericsson.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Jag tror

verkligen, att man gifvit denna fråga större dimensioner, än den i
sjelfva verket har. Jag vill påpeka för dem af herrarne, som älska
att bevista sådana tillställningar som varietéer, att här icke är fråga
om att borttaga varietéerna. Herrarne ha fullkomlig rätt att bevista
varietéerna lika mycket hädanefter som hittills. Jag vill påpeka för
dem af herrarne, som älska starka drycker, att icke heller dessa
komma att tagas bort. Här är endast fråga om, att det skall förbjudas
att i den lokal, der varietéföreställningar gifvas, förtära spirituösa

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 32.

drycker. Och hvad är det man menar med spirituösa drycker? Det Angående
är sådana, som innehålla mer än 25 % alkohol, det vill säga bränvin,
punsch, konjak, whisky och annat otyg. Dessa varor få icke förtäras, i^ränvmsMen
man får förtära Öl, té, kaffe, vin, sodavatten, lemonad och en fårsäljningsherrlig
dryck, som utgöres af saft och vatten. Allt detta får man förordningen.
förtära, och jag hemställer då, om det icke vore en välgerning att (Forts.)
söka minska förtärandet af det första otyget, det, som jag talade om.

Och då detta möjligen kan befrämjas genom att antaga den kongl.
propositionen, så får jag yrka bifall till densamma.

Herr Petersson i Boestad: Jag ber att få säga, att då jag

yrkade bifall till Kongl. Maj:ts proposition, var det med renaste
allvar, och jag anser det vara under kammarens värdighet att skämta
dermed.

Herr Redelius: Jag slutade mitt förra anförande med att yrka

bifall äfven till herr Waldenströms motion. Man har nu fäst min
uppmärksamhet uppå, att ett bifall till detta yrkande skulle medföra,
att kamrarne stannade i olika beslut, och jag ber med anledning deraf
att få återtaga mitt yrkande om bifall till herr Waldenströms motion
och i korthet instämma uti Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lundell instämde häruti.

Herr vice talmannen Östberg: Jag skall endast anhålla att få

till kammarens protokoll antecknadt, att jag kommer att rösta för
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

I detta yttrande instämde herr Andersson i Skeenda.

Herr Olsson i Sörnäs: I enlighet med den af mig med flera

vid utskottets betänkande fogade reservationen, kommer jag att rösta
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Larsson i Berga: Äfven jag har att för min del få till kännagifva,

att jag kommer att rösta för den kongl. propositionen.

Herr Anderson i Tenhult: Då diskussionen synes hafva öfvergått
till en öppen votering, ber äfven jag att få tillkännagifva, att jag
kommer att rösta för Kongl. Maj:ts proposition.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Votering blef likväl begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

X:0 82.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående Den, som med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält i före(idse^af
$^25 varan(^e utlåtande n:o 20 bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda frami
bränvtm- ställning, röstar
försäljnings för

ordningen. Ja.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 169 ja mot 46 nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, godkänt Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning oförändrad.

§ 3.

Angående Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande

om^ätt till n:0 34, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
fiske m. m. lag om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 §
strafflagen och lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30
december 1880, dels ock en i sammanhang dermed väckt motion.

Genom en den 14 sistlidne februari aflåten proposition, n:o 24,
hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga propositionen bilagda förslag till

l:o) lag om rätt till fiske;

2:o) lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen; samt

8:o) lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Denna proposition har af båda kamrarne blifvit till lagutskottet
hänvisad.

I sammanhang med propositionen hade utskottet till behandling
förehaft en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 222, af herr A. V. Ljungman, som deri hemställer, dels
att Riksdagen ville för sin del antaga Kongl. Maj:ts förslag till lag
om rätt till fiske med de ändringar, som funnes i motionen angifna;

dels ock att Riksdagen ville för sin del antaga Kongl. Maj:ts
förslag till lag angående ändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen
med följande ändring:

Den, som olofligen fiskar i fiskevatten, der han ej eger rätt till
det idkade fisket, eller sätter ut fast fiskeredskap — — — — högst
ett hundra riksdaler.

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 32.

Under mom. a) hemstälde utskottet: Angående

förslag till log

att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts föreliggande
proposition icke kunnat i oförändradt skick bifallas, ville för sin del 7 ™ t’g
antaga af utskottet uppgjorda förslag till lagar uti ifrågavarande '' ''

ämnen.

För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
ifrågavarande utlåtande hade ordet begärts af

Herr von Krusenstjerna, som nu i sådant afseende anförde:

Jag tillåter mig, herr talman, hemställa, att föredragningen afmom. a)
måtte tillgå på så sätt, att först föredrages det i punkten l:o) i
betänkandet upptagna lagförslagets särskilda paragrafer hvar för sig
i ordning efter hvarandra, derefter dess ingress och sedan dess rubrik;
vidare lagförslaget under punkten 2:o) ingressen och rubriken; dernäst
det under punkten 3:o) upptagna lagförslagets särskilda paragrafer
hvar för sig i ordning efter hvarandra, derefter förslagets
ingress och sedan dess rubrik samt sist utskottets hemställan.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

I följd häraf föredrogs nu först utskottets förslag till lag om rått
till fiske.

§§ 1 och 2.

Godkändes.

För § 3 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

§ 3.

I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Gefleborgs län
må å ställen, der sådant af ålder varit vanligt, strömmingsfiske med
rörlig redskap idkas af hvarje svensk undersåte äfven vid annans
strand, så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker
eller äng; dock vare vid notfiske strandegaren, der han i fisket deltager,
berättigad till första notdrägten hvarje måndag och onsdag.

Vid de delar af rikets vestra kust, der för fångande af hafsfisk,
som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt
följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall sådan
rättighet fortfarande dem tillkomma: dock må vid notfiske strandegaren,
der han i fisket deltager, bestämma den ordning, hvari hans
not skall dragas.

Der vid öppna hafsstranden och utom skären, samt i Göteborgs
och Bohus samt Hallands län jemväl inomskärs, de fiskande af ålder

N:o 32:

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående oklandraclt med rörlig redskap utöfvat fiske eller agntägt vid annans
förslag till lag Sfranci annorledes än i denna laq är medqifvet, vare de vid sådan
fiske m. m. ratt btbehallne.

(Forts) Der efter ty i denna § sägs, idkas vid annans strand, ege

de fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning
af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden j
svare dock för skada och intrång.

Har strandegare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp
inom det till hans strand hörande område i vattnet, vare han vid
fiske, som i denna § afses, berättigad att uppbära trettiondedelen af
den fisk, som af andra i varpet fångas, så länge han det underhåller.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Ljung man: Vid den nu föredragna paragrafen skall jag

be att en stund få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk, enär
den är af en viss vigt icke allenast för hela riket, utan särskildt för
den ort, jag har äran representera.

Såsom kammaren torde hafva funnit vid genomläsningen utaf
såväl det af särskilda komiterade utarbetade förslag, som ligger till
grund för lagförslaget i fråga, som äfven af högsta domstolens yttrande
öfver samma förslag, har det rådt ganska stridiga meningar om det
sätt, hvarpå vår fiskerilagstiftning skulle genom antagande af den nu
föreliggande omarbetningen af fiskerätten komma att gestalta sig.
Komiténs flertal stod på en ståndpunkt, alldeles skiljaktig från den,
som gör sig gällande i vår nationella rätt, och som är erkänd såsom
nödvändig för en god fiskevård, och jag stod gent emot denna majoritet
ensam. Den uppfattningen, jag hade, nemligen att en sådan lags som
denna förträfflighet skulle ligga deri, att den blefve möjligast fullständig
och tydlig, kunde icke komma fram, enär pluraliteten i stället
ville afhjelpa svårigheterna genom att hänvisa till så kallad sedvanerätt.
Såsom bekant, har, allt sedan vi fått kultur här i norden, samma
kultur varit baserad på enskild eganderätt. Ingen odlar jorden, om
han icke vet, att han får behålla skörden, och ingen drifver näring,
om icke hans eganderätt till produktionsmedlen är betryggad. Det är
derför, som i vår skrifna rätt finnes och, så länge vi haft skrifven rätt,
funnits bestämmelser om eganderätten icke allenast till jorden, utan äfven
till jagten och fisket, ehuru kanske mer eller mindre fullständiga i
olika lagar.

Vår grundlag föreskrifver, att allmän civillag skall stiftas af
Konung och Riksdag gemensamt och att alla domstolar skola döma
efter lag och laga stadgar. Den ståndpunkt, man nu stält sig på, att,
i strid med föreskrifterna i 1 kap. 11 § rättegångsbalken, låta sedvanerätten
gälla framför den af Konung och Riksdag stiftade allmänna
lagen, den ändrar dessa förhållanden. Den står, såvidt jag kan förstå,
i strid mot den princip, som uttalas i 47 § regeringsformen, och,
hvad mera är, den förflyttar en lagstiftningsrätt, som grundlagen i

Lördagen den 18 April, e. m.

ILO 32.

87 § regeringsformen befaller skola utöfvas af Konung och Riksdag Angå&ide
gemensamt, från dessa lagliga utöfvare af den lagstiftande magten till, förslag till lag
såsom det var i forna tider, domstolar^, underrätterna i landsorten. 1

Jag tror, att man bor betänka sig tva gånger, innan man siar in pa (Forts)

den vägen, och jag tror, man får betänka sig noga, innan man slår 7

in på en sådan stråt som den nu med hänsyn till fisket föreslagna,
att upplösa vår bestående rätt. Ty vi ha nu, hvad man icke förut
hade, en socialistisk agitation, som mer och mer griper omkring sig.

Det är derför betänkligt att frångå de rättsprinciper, på hvilka vårt
samhälle i så väsentlig mån hvilar.

Hvad nu saken i fråga beträffar, vill jag påpeka, att det i paragrafen
med kursiv stil tryckta stycket framkallats genom en önskan
från Skåne rörande fisket vid öppna hafsstranden. Efter som denna
önskan af ett skånskt landsting uttalats, har jag i min motion föreslagit
ett nytt stycke, hvilket jag affattade så nära som möjligt i
öfverensstämmelse med samma landstings uttalade önskan. Detta stycke
har också fått inflyta i utskottets förslag, ehuru, såsom jag tycker,
mindre väl affattadt, än det ursprungligen var. Derjemte har utskottet,
utan tillräcklig grund derför, i stycket äfven inbegripit inomskärs finhet
uti Göteborgs och Bohus’ samt Hallands län. Resultatet deraf skulle
blifva, att för dessa två län icke skulle ens för fisket inomskärs finnas
någon rätt alls. Det är gifvet, att under sådana förhållanden en ny
rättsbildning måste ega rum; men ingen rättsbildning sker utan strid,

Då man nu har lugn och fred och icke har några fiskerättsprocesser,
skall man, om utskottets förslag blefve lag, utan tvifvel få sådana.

Då man icke har skrifven lag, blifver naturligtvis följden, att den
ekonomiskt starkaste blifver den, som i allmänhet vinner. Den, som har
råd att göra stora kostnader för sin rättegång och hålla sig med den
skickligaste advokaten, han har bästa utsigten att vinna. Om herrarne
läsa högsta domstolens yttrande öfver lagförslaget, så skola herrarne
finna, att detta antydes utaf ett af justitieråden. Till och med
utskottet erkänner, att, genom den så kallade sedvanerättens häfdande,
på sätt skett, så att denna sättes före den skrifna lagen, detta kan
komma att medföra rättskränkningar, och jag hoppas kunna bevisa,
att dessa skola blifva större i Göteborgs och Bohus län än kanske i
någon annan trakt af riket.

Förhållandet blifver, om föreliggande förslag antages, att nämndemän
och andra personer, som äro intresserade af saken, få sammanträda
och komma öfverens om, hvad som skall blifva gällande rätt.

Men är det lämpligt att lagstifta på ett sådant sätt? År det rigtigt
att förflytta den rätt, grundlagen anbefaller att Konung och Riksdag
gemensamt skola utöfva, till domstolarne eller personer i orten? Hvad
garanti har man dessutom för att en sådan rätt blifver fortfarande
vidhållen och följd?

Här har i kammaren talats om, att der stora bolag i skogstrakterna
vinna inträde, följer ett mindre lyckligt förhållande. Äfven
jag iir derom öfvertygad, och det var derför mod gliidje, jag hclsade

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående herr Yalilins motion om åtgärders vidtagande för att söka inskränka
förslag till lag bolagsväldet. De bolag, han åsyftade, och hvilka slå under sig mark
Wem *m och sko8> <:le dock köpa denna egendom, men i förevarande lag^Forts
årslag vill man genom rättsupplösning låta bolagen taga egendomen
°r3''; utan att betala något till de nuvarande verklige egarne. Hurudan än
den rätten, som nu gäller, må vara, så är den dock byggd påskrifven
lag, ehuru den i kanske de flesta fallen torde vara mycket invecklad
och te sig mycket olika för olika betraktare. Men så mycket är dock
säkert, att genom denna rätt icke i afseende på fisket förekomma
några rättstvister mellan strandegare och fiskare. Strandegarne i
Bohuslän äro ett välvilligt och godsinnadt folk, och man har inga skäl
att befara något från deras sida, så länge den nu gällande rätten får
stå qvar eller man ersätter den med en bättre rätt. I sistnämnda
syfte företedde jag redan i min motion till Andra Kammaren år 1894,
n:o 6, förslag härom, men man har icke velat lyssna dertill. Ett
annat förslag förefinnes i min i år afgifna motion, n:o 222. Hvilket
af dessa mina förslag man än valde och i afseende å formen nödigt
förbättrade, skulle man temligen tydligt kunna fastställa den rätt,
fiskare och strandegare hvar för sig ha, utan att, såvidt jag kan se,
någons rätt skulle kränkas.

Nu är denna fråga för närvarande föremal för Göteborgs och
Bohus läns landstings behandling, på grund af remiss dit af hafsfiskekomiténs
betänkande, i hvilket finnes förslag äfven rörande ändring
i den föreliggande paragrafen. Det är således icke någon som helst
brådska att nu lagstifta något särskildt för Göteborgs och Bohus län
i detta afseende. Hvad sedan Halland beträffar, kunde ju regeringen,
i fall den anser det nödigt, höra dess landsting innan nästa riksdag;
och skulle det då visa sig, att man i Halland anser sig behöfva, eu
sådan lagstiftning, kan man ju då besluta derom. Men när nu icke
någon önskan afhörts från dessa läns representanter, hvarför skall
man då tvinga på dessa län en lagstiftning, som de icke begärt. De
hafva varit hörda med anledning af 1881 års komites förslag, men
icke då yrkat något i denna riktning, och ingen motion derom har af
dessa läns representanter blifvit väckt. Hvarför — säger jag ännu
en gång — skall man då utan skäl tvinga på dem en sådan lagstiftning?
Jag tror således, att ingen skada sker, om man ur den
föreliggande paragrafen utesluter orden: »samt i Göteborgs och Bohus
samt Hallands län jemväl inomskärs».

Vidare skall jag be att få fästa uppmärksamheten derpå, att det
är en ofantlig skilnad emellan att fisket är samfäldt, d. v. s. sedan
gammalt får bedrifvas af invånarne i orten, och att göra det
såsom här är föreslaget — till herrelöst fiske. — Vår gamla lag af
1734 vet icke af något fiske af det senare slaget, den känner endast
till kronans, kommunens och enskildes fiske. Och se vi efter i 18
kap. 2 § byggningabalken, finna vi, att fiske vid konungens allmänna
fiskelägen och grund i skären upplåtes till bruk åt alla dem, som
inom häradet eller socknen bygga och bo. Men det är icke något

Lördagen den 18 April. e. in.

X:o 32.

herrelöst fiske; det är icke ett fiske, som står öppet för hvem som helst. Det Angående
är gifvet, att, om man gör fisket inomskärs herrelöst, det skall löna sig förslag till lag
att bilda ångbåtsbolag, som fiska med ångkraft och under en helt °''n ratt tM
kort tid taga upp lika mycket fisk, som annars under hela året skulle ''ts
räcka till för ortens alla egna fiskare tillsammans. Det är derför, ^ or s''-som det nu framlagda förslaget innebär eu verklig fara, särskildt för
de fattigare fiskarena, som af den nuvarande lagstiftningen i väsentlig
mån skyddas.

Hvad slutligen beträffar den svagares och mindre förmögnes
skyddande, så kan det, enligt min tanke, icke ske genom den så kallade
sedvanerätten. Jag tror, att alla, som sysselsatt sig med modern
skyddslagstiftning, såsom t. ex. arbetarelagstiftning, skola vara ense
med mig derom, att det behöfves klara stadganden och bestämmelser
och icke hänvisningar till en rätt, som är så sväfvande som den så
kallade sedvanerätten, hvilken i sjelfva verket lemnar största fördelen
åt den, som har råd att skaffa skickligaste advokaten. Det är derför
jag icke kan vara med om det förslag, som här föreligger. Skall
paragrafen ändras med hänsyn till Göteborgs och Bohus’ län, då måste
vi också hafva ett fullständigt förslag, som i klara och tydliga ord bestämmer
hvad den enes och andres rätt är, och som klart och tydligt
skiljer mellan strandegares och fiskarenas i orten rätt. Men ännu
ligger frågan under vederbörande landstings behandling, och jag hemställer
derför, att ur den kursiverade delen af 3:dje paragrafen orden
»samt i Göteborgs och Bohus’ samt Hallands län jemväl inomskärs*
måtte uteslutas, men paragrafen i öfrigt antagas.

Häruti instämde herr Olsson i Ornakärr.

Herr Svanberg yttrade: För att bemöta den siste ärade talaren,

måste jag besvära kammaren med en liten historik, men jag skall
försöka att göra den så kort som möjligt, och om herrarne vilja höra
på mig, kanske någon inblick kan vinnas i denna rätt svårlösta och
för Göteborgs och Bohus län särdeles vigtiga fråga.

T Norge, dit Bohuslän hörde intill medlet af 1600-talet har alltid
hafsfisket äfven vid stränderna enligt rättskunnige personers utsago —
jag vill särskildt härför åberopa professorerna Aubert och Broek —
ansetts som fritt och tillgängligt för hvarje norsk man. Jag medgifver
visserligen, att i norska lagarne talas om en strandeganderätt,
men denna strandeganderätt var icke likartad med och af samma
beskaffenhet som den svenska, i ty att enligt den norska strandeganderätten
strandegaren icke uteslutande dominerade och herskade på det
till hans område hörande sjöterritoriet, utan blott hade rätt att der
ensam utsätta fasta redskap på landgrundet äfvensom upptaga sådant,
som der blef fastsittande, såsom ostron och musslor. Detta hafsfiskets
frihet fortfor i Bohuslän, äfven sedan det blifvit införlifvadt med Sverige,
hvilket utvisas af åtskilliga förordningar, som utkommo under Carl XI:s
och Carl Xll:s tid. Först genom 1766 års allmänna fiskeristadga kan
Andra Kammarens Prat. 1800. N:<> 02. 2

JLo 32.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående
förslag till lag
om rätt till
fiske in. in.
(Forts.}

man säga, att det äfven för Bohuslän infördes en strandeganderätt;
men denna rätt var likväl i vissa fall inskränkt. I denna stadgas §
7 säges: »utln the skjärgårdar som fiskare, oklandrat och efter
gammal vana, ömsom fiskat vid hvarandras land och fölgt Salt-SjöFisken
efter thess dref och stånd, förblifver det efter förra vanligheten.
» Jag ber herrarne lägga märke till att der står »saltsjöfisken»,
således ej endast stimfisk. I 1852 års fiskeristadga ändrades denna
bestämmelse i 17G6 års stadga på det viset, att § 3 mom. 2 erhöll
följande lydelse: »I de rikets skärgårdar, der, för fångande af sådan
hafsfisk, som går till stränderna i stora stimmar, de fiskande af ålder
oklandradt fått följa fisken efter dess dref och fiske vid annan strand,
bör ock dervid förblifva.» Genom intagandet af orden »i stora stimmar»
kom stadgandet att tolkas så, att det endast skulle afse fisk, som
gick i stora stimmar till stränderna, således blott tillämpas på sill,
möjligen äfven skarpsill och makrill. Sedermera tillsattes på Riksdagens
begäran år 1881 eu komité, som fick i uppdrag att revidera 1852 års
fiskeristadga. Denna komité återinförde det stadgande, som förekom
i 7 § af 1766 års fiskeristadga, och motsvarande § i denna komités
förslag, som aldrig kom under Riksdagens behandling, lydde: »I de

delar af riket, der de fiskande af ålder oklandradt följt hafsfisken
efter dess dref och fiskat vid annans strand, bör ock dervid förblifva.»
Det tillädes dock härvid, att »hvad här är sagdt om hafsfisk gälle
äfven om hummer.»

Öfver detta förslag hördes samtliga Konungens befallningshafvande
i riket äfvensom landstingen. Hallands landsting och länsstyrelse
hade ingenting att anmärka mot det föreslagna stadgandet. Göteborgs
och Bohus läns landsting tillsatte först en komité, som yttrade
sig i frågan — jag vill i parentes omtala, att i den komitén satt
äfven en af de nuvarande kammarledamöterna från Bohuslän, nemligen
herr Collander - och den komitén yttrade:

»Hvad först beträffar strandegares rätt, hafva i förslagets första
kapitel nu gällande stadganden intagits, men då i flera länder, såsom
t. ex. Frankrike, England och Danmark, strandfisket vid kusterna i
allmänhet är fritt för alla deras undersåtar, torde det äfven vara
lämpligt att i Sverige återinföra enahanda frihet, hvilken var författningsenligt
medgifven, innan genom 1766 års fiskeristadga saltsjöfisket
inomskärs blef enskilda förbehållet.

Detta strandegarens nu gällande privilegium har icke någon så
stor praktisk betydelse, att bibehållandet deraf kan på sådan grund
vara önskligt, och då deruti alltid ligger ett hinder för fiskerinäringens
vidare utveckling, bör ett enskildt intresse af så underordnad vigt icke
hafva företräde framför det allmänna, synnerligast som icke påstås
kan, att jordegaren, endast på grund af köp eller annat dermed jemförligt
laga fång, blifver egare också af den fisk, som fritt går utanför
hans strand.

Alldenstund 1878 års Riksdag bland andra skäl för eu ändring
af nu gällande fiskerilagstiftning anfört, att densamma är af alltför

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 3*2

prohibitiv natur, och detta omdöme i främsta rummet är tillämpligt Angående
på de lagrum, som angå strandegares rätt, så skulle bibehållandet af on^rm till
densamma oförändrad utgöra eu motsägelse mot de grundsatser, ps/ce m m
hvilka enligt Riksdagens önskan böra i en ny fiskeristadga tillämpas.» (Forts.)

Detta anfördes af komitén, som var tillsatt inom landstinget.
Landstinget afgaf ett särskildt, mera vidlyftigt yttrande, men af detta
yttrande framgick dock, att landstinget icke hade någonting emot den
af mig nu åberopade och af 1881 års komité föreslagna lagbestämmelse,
utom i hvad beträffade hummerfisket, som landstinget ansåg
icke böra vara fritt för alla.

Jag torde nu få orda något om de undersökningar, som 1833 på
officiel! uppdrag dåvarande presidenten i kommerskollegium, sedermera
statsrådet Poppius för förslag till åtgärder till sillfiskets upphjelpande
i Bohuslän der anstälde. Då sammankallades fiskare och
för fiskeribedriften intresserade personer på åtskilliga ställen i Bohuslän;
så i Strömstad, Fjällbacka, Lysekil, Grebbestad, Gullholmen,
Klädesholmen och Kalfsund — således på ungefär samma ställen, der,
som herrarne finna, den sist tillsatta hafsfiskekomitén, om hvilken vi
för några dagar sedan talade, hade sina sammanträden. Af dessa
undersökningar framgick, enligt hvad i komiténs förslag säges, att
äfven då, år 1833, således en lång tid efter år 1766, ansågs i allmänhet
i Bohuslän, att fisket vore fritt. Jag skall be att få uppläsa
eu del af redogörelsen för mötena. Det sades vid mötet i Grebbestad:

»att i allmänhet icke några särskilda rättigheter af strandegare yrkades
i afseende å frihet;» vid mötet i Fjällbacka: »atträttigheten att
fånga strykande fisk vore medgifven hvar och en, men att liummeroch
ostronfiskena ansågs tillhöra strandegaren;» vid mötet i Lysekil:

»att hvar och en ansågs vara berättigad att på hvad ställe som helst
idka fiske med undantag endast af ostronfisket, hvilket betraktades
såsom tillhörande jordegaren, och att således äfven hummerfisket vore
fritt för alla;» vid mötet å Gullholmen: »att hvar och en ansågs vara
berättigad att på hvad ställe som helst fånga alla slag af fisk, men
icke ostron;» vid mötet å Klädesholmen: »att det icke förmenades
någon att på hvad ställe som helst idka fiske af alla slag, och att
äfven ostronfisket drefves på »grundar» vid Klädesholmen af fiskare
från andra orter;» och på mötet i Kalfsund: »att fiskerättigheten
ansåges fri för alla på hvad ställe som helst, och att äfven vid stränderna
ingen förmenades idka något slags fiske eller der upptaga skal.»

Detta förekom vid undersökningarne i Bohuslän år 1833. Den
nu tillsatta komitén, i hvilken äfven jag hade den äran att deltaga,
gjorde visserligen icke så omfattande undersökningar, som Poppius
gjort, men eu del af ledamöterna gjorde dock resor till enstaka trakter
af kusten, och der inhemtades ungefär liknande resultat, som framgingo
af undersökningen år 1833. Det säges i komiténs betänkande
pag. 46: »På de flesta ställen, der man tillsport fiskare eller strand egare

om rådande uppfattning angående strandegarerätten, har till
svar erhållits, att allenast det fiske, som bedrefves med fast redskap,

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående jemte hummer- och ostronfiske, ansåges förbehållet strandegaren,
(Uintill hvaremot annat strandtiske vore fritt för hvarje svensk man.» Jag
fiske m. m. skall äfven be att få omnämna ett annat rön från 1894 års komités
(Forts.) arbete; vi togo oss före att granska skifteshandlingar från olika landsdelar
och orter; och då funno vi, att i skifteshandlingarne från öfriga
delar af riket — utom Bohuslän —, der fisket icke delats mellan
delegarne i skifteslaget eller byaskiftet, förekom ofta det uttrycket,
att »fisket ej ingick i skiftet, utan förbehölls som eu samfällighet åt
skiftesdelegarne.» Deremot kunde vi i de skifteshandlingar, som funnos
på landtmäterikontoret i Göteborg rörande Bohuslän, och som angingo
hemman eller mark, som låg vid kusten, icke, så vidt jag minnes,
upptäcka, att det fans ett ord taladt om fisket, hvaraf vi drogo den
slutsatsen, att man der ej behöfde tala om fisket, emedan det var eu
alldeles klar sak, att det var fritt för alla Sveriges invånare.

Då nu komitén af år 1894 gjorde ofvannämnda rön, och då dessutom
från flera andra delar af riket erhölls besked derom, att fiskerättsförhållandena
på många ställen, t. ex. i Vermlands län, voro
grundade på sedvana och häfd och ej på laglig uppgörelse, var det
väl ej så underligt, att komitén dristade sig att i 12 § 2 mom. af
sitt förslag intaga ett stadgande af den lydelse, som der står, nemligen:
»Der å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske
eller agntägt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet,
vare de vid sådan rätt bibehållna.»

Derigenom inskränktes sedvanerätten ej ensamt till Göteborgs
och Bohus län samt Hallands län och Skåne, utan stadgandet formuleras
mera generelt för att — i fall det kunde visas, att sådan sedvanerätt,
som i långliga tider galt i Göteborgs och Bohus län, äfven
gälde på andra orter i riket — den fortfarande skulle äfven der få
ega bestånd och blifva gällande. Lagutskottet har emellertid ej accepterat
denna vår uppfattning, utan ur lagförslaget helt och hållet
strukit detta 12 § 2 mom. samt borttagit sedvanerätten i afseende å
sötvattensfisket och hafsfiske vid östra kusten af riket. Men det gläder
mig dock, att beträffande hafsfisket vid vestra kusten utskottet i stället
i 3 § inflickat just det moment, hvarom jag senast talat, och hvaremot
herr Ljungman nu i vissa delar opponerat sig.

Komitén, likasom sedan Kongl. Maj:t, har varit mån om att i sitt
lagförslag icke upphäfva eller inskränka strandegarerätten, men har
lika litet velat upphäfva eller inskränka sedvanerätten. Den ena
rätten är lika välförvärfvad som den andra, den ena lika god
som den andra.

.Tåg är också öfvertygad, att, om nu, sedan komitén och Kongl.
Maj:t föreslagit sedvanerättens bibehållande särskilt i Göteborgs och
Bohus län, Riksdagen sedermera skulle, i enlighet med hvad herr Ljungman
yrkat, borttaga densamma, detta skulle komma att i Bohuslän
väcka mycken oro och mycket missnöje och kanske äfven föranleda
till många stridigheter emellan de strandegande och fiskarena, mellan
hvilka, som herr Ljungman ock sagt, hittills rådt mycket goda och

Lördagen den 18 April. e. m.

N’:o 82

fredliga fönhållanden. Ty det är ju klart, att efter detta strandegarne Angående

skulle anse sig verkligen ha bättre rätt, än komitén ansett, att de för fy1

närvarande ega. De skulle kanske komma att af de fiskande fordra fisl;.e m m

eu afgift för att dessa skulle få fiska inomskärs, eller åtminstone (Forts.)

skulle de fordra, att de fiskande skulle möjligen för hvarje särskilt

fall begära särskilt tillstånd till fiskets utöfvande. Och det, mine

herrar, vore icke så lätt att utverka sig, ty det är i Bohuslän ganska

svårt att få reda på, hvem som är rätter strandegare, eller hvar han

bor. Stranden hörer ofta till allmänningar eller samfälligheter, i

hvilka många strandegare finnas. Skulle man kunna tänka sig, att

de fiskande skulle utverka sig tillstånd af dem alla? Det kan väl ej

vara herr Ljungmans mening, att man, för att vara rigtigt säker,

skulle på köpet skaffa sig skriftligt tillstånd, eller att, om man nu

vill fästa sig vid badorter, sådana som t. ex. Lysekil och Marstrand,

och en badgäst vill fara ut t. ex. på Marstrandsfjärden, som somliga

ansett ligga inomskärs, för att dörj a en hvitling eller skädda, han

för säkerhets skull borde förse sig med skriftligt tillståndsbevis från

strandegarne för att ej möjligen blifva stämplad såsom lagbrytare.

Mine herrar! Jag vågar, på grund af hvad jag yttrat, göra mig
till tolk för den del af den idoga och sträfsamma fiskarebefolkningen
i Bohuslän, som hittills i hundratals år haft som sin hufvudsakliga
inkomst att lefva på just det fiske, hvarom jag uu talat, och som, om
den nu beröfvas denna rättighet, säkerligen skulle falla fattigvården
till last.

Det skulle fägna mig, om de ärade ledamöterna af kammaren
från Göteborgs och Bohus län skulle vilja i denna punkt yttra sig;
och än mera skulle det glädja mig, om de, genom att instämma i
hvad jag sagt, ville gifva en viss sanktion åt rigtigheten af hvadjag
haft äran yttra.

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag
i denna paragraf oförändradt.

Chefen för justitiedepartementet, Herr statsrådet Annerstedt:

Herr grefve och talman! Mina herrar! Då den förste talaren angrep
det kong], förslagets bestämmelser i § 12 andra stycket och den förändrade
lydelse af detta stycke, som lagutskottet intagit i § 3 af sitt
förslag, så synes lian, åtminstone enligt min uppfattning, grunda detta
sitt angrepp på en väsentlig missuppfattning af hvad det kongl. förslaget
innehåller och åsyftar.

Han började med att uttala, att i fråga om denna lag ganska
stridiga meningar under ärendets föregående behandling yppat sig.

Jag tror, att han korrektare skulle hafva angifvit sakförhållandet, om
han sagt, att han haft mycket stridiga meningar mot alla andra vid
detta ärendes behandling, samt att han i högsta domstolen lyckades
erhålla understöd af cn af de sju medlemmar, som granskade lagförslaget.

N:o 82.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående Den förste talaren har förnekat sedvanerätten i Bohuslän. Den

^omrätt^Utt namnc*a ledamoten af högsta domstolen betonade hufvudsakligen, att
fiske in. m. upptagandet af sedvanerätten i den nya lagen skulle vara förenadt
(Forts.) me^ vissa svårigheter och olägenheter.

Den talare, som närmast före mig hade ordet, har redan framhållit
de lnifvudsakligaste af de moment, som efter Kongl. Maj:ts
uppfattning ådagalägga, att i Bohuslän en sedvanerätt i afseende på
fisket egt rum från urminnes tid och fortfarande eger rum, och den
förste talaren, som här hade ordet, synes mig i en del af sina
yttranden hafva anfört ganska beaktansvärda bevis just för att så
verkligen är förhållandet. Han sade, att för närvarande i Bohuslän
råda frid och endrägt mellan strandegarne och de fiskande. Hvarpå
beror då denna frid och endrägt i Bohuslän? På intet annat, än att
denna sedvanerätt erkännes af den jordegande och fastighetsbesittande
befolkningen i denna provins, på samma sätt som den erkännes af
fiskeribefolkningen sins emellan. Det är allenast detta, som gör, att
frid och ro för närvarande kunna råda i Bohuslän. Skulle nu sedvanerätten
upphäfvas, och man ville bestrida de icke jordegande
rätten till fisket, är det uppenbart, att, långt ifrån att frid skall fortfara
i Bohuslän, den omedelbara och direkta följden af den nya lagstiftningen,
som undanrödjer sedvanerätten, skall blifva den, att tvister
och stridigheter mellan de fiskande och jordegande skola i rikt mått
uppstå.

Till de bevis, som den näst föregående talaren anförde i fråga
om sedvanerättens bestånd i Bohuslän, skall jag blott anhålla att få
åberopa en ytterligare omständighet. Om herrarne kasta en blick på
ett sjökort och se efter, huru t. ex. fiskelägena Fjällbacka och Grebbestad,
hvilka, såsom kändt är, utgöra hemvist för en ganska betydande
fiskeribefolkning, äro beliigna, och om man tillika tager i betraktande,
att dessa fiskelägens befolkning icke har eganderätt till den jord, på
hvilken dess byggnader äro belägna, så skola herrarne lätteligen finna,
att, derest icke fiskeribefolkningen i Bohuslän kunde för utöfvande af
sin näring trygga sig vid sedvanerätten, den för utöfvande af äfven
det obetydligaste fiske — för så vida nemligen jordegarens samtycke
ej kunde erhållas — kan bli tvungen att tillryggalägga en lång vägsträcka
genom den vidsträckta inre skärgården, för att först utanför
vid kronoskären, der fisket ar fritt foi alla, fa utöfva sm näring.
Det torde vara uppenbart, att en ny lagstiftning, som sanktionerade
något sådant, skulle i Bohuslän mötas af ett berättigadt missnöje.

Det var äfven ett annat skäl, åtminstone efter mitt förmenande,
som den förste talaren anförde till förmån för Kongl. Maj:ts förslag.
Han sade, att i det förslag, han hade upprättat, hade han med anledning
af ett uttalande från Malmöhus läns landsting infört ett stadgande
af den lydelse, »att, der vid öppna hafsstranden och utom skären, de
fiskande hittills fått oklandradt idka fiske eller agntägt med rörlig
redskap vid annans strand såsom en från äldre tider af dem nyttjad
rättighet, vare de vid sådan rätt hibehållne». Här erkänner han för

No 32.

Lördagen den 18 April, e. m,

Skåne och sydliga delen af Halland en sedvanerätt. Hvad kan då Angående

finnas för rimlig anledning att utesluta denna rätt för Bohuslän? Skall

icke en sedvanerätt, som redan existerar, och hvars tillvaro är vida m m

bättre och kraftigare bevisad i hvad som rör Bohuslän än i hvad (Forts.)

som rör rikets sydligare delar, skall icke, säger jag, sedvanerätten i

förra fallet åtnjuta samma skydd af den blifvande lagstiftningen som

i det senare? Jag tror, att icke någon af herrarne skall tveka att

svara, att det ej fins något skäl, hvarför icke sedvanerätten på det

ena och andra stället skall behandlas lika.

Slutligen anförde talaren, att det icke skulle vara förenadt med
någon olägenhet att förkasta ifrågavarande stycke i § 3. Ett dylikt
förkastande från Andra Kammarens sida skulle dock omedelbart ha
till följd, att ifrågavarande lagförslag för denna riksdag vore förfallet.

Ty jag tror mig icke säga för mycket, då jag såsom min åsigt vågar
uttala, att hvarken Första Kammaren eller Kongl. Maj:t skola befinnas
villiga att kodifiera lagstiftningen angående rätt till fiske på sådant
sätt, att genom den nya lagen en talrik befolkning i Bohuslän skulle
beröfvas eu rätt, som den lång tid oklandradt och utan invändning
utöfvat. Tydligt är derför, att vid sådant förhållande den omedelbara
påföljden deraf, att Andra Kammaren förenade sig med den förste
talaren och uteslöte det nu omhandlade stycket i § 3, skulle bli den,
att denna lagstiftning för närvarande skulle förfalla. Nu sade visserligen
den förste talaren, att dermed ingen skada skulle ske. Men jag
vädjar till herrarne: då vi nu hållit på med frågan om en förbättrad
fiskerilagstiftning i åtminstone 15 år eller mer, och nu kommit så
långt, att man lyckats åstadkomma ett lagförslag, hvars antagande
skulle utgöra det första steget till denna förbättrade lagstiftning; då
vi kommit så långt, att vi från den nu gällande fiskeristadgan fått
utbrutna de lagbestämmelser, som afse rätten till fiske; då vi kommit
så långt, att detta förslag med ytterst obetydliga anmärkningar genomgått
granskning i högsta domstolen, sedermera jemkats med hänsyn
till dessa anmärkningar, derpå tillstyrkts i allt väsentligt af lagutskottet,
allenast med en sådan ändring, hvaremot från statsrådsbiinken
ingen invändning gjorts, samt slutligen bifallits af medkammaren,
så frågar jag: skola vi efter allt detta återkasta lagarbetet till dess
allra första början, derför att man icke vill erkänna tillämpningen af
eu rigtig och god grundsats i Bohuslän? Jag tror icke, att Andra
Kammaren skall vara villig att lemna sitt biträde till en sådan åtgärd,
hvadan jag hoppas, att Andra Kammaren äfven skall godkänna § 3
i den lydelse, som af lagutskottet blifvit föreslagen.

Herr Brulin: Det iir mot det 3:dje momentet i denna föredragna

§ 3, som jag i likhet med representanten för Bohuslän vill rigta
några anmärkningar.

Utskottet har, såsom talaren från Göteborg anförde, öfverflyttat
bestämmelserna i mom. 2 af § 12 i det kongl. förslaget till mom. 3

N:o 32. 24 Lördagen den 18 April. e. m.

Angående § 3 i sitt förslag; men icke nog med denna öfverflyttning, utan utskottet
omsatt till ^ar derjemte deri gjort en ändring, som berör Halland.
fiske m. m, Det förslag, som Kongl. Maj:t bär framlagt, siirskildt bestämmelsen
(Forts.) '' 2 mom. § 12, är det förslag, hvaröfver Hallands läns och öfriga
läns landsting — i enlighet med hvad den ärade representanten för
Göteborgs stad omtalade, ha haft att yttra sig. Jag för min del
skulle icke haft mycket att anmärka mot detta kongl. förslag, men
mot den ändring, som utskottet gjort, finner jag mig såsom representant
för den ort, som af ändringen kommer att beröras, höra inlägga min
gensaga.

Bestämmelsen i 2 mom. § 12 är en generel bestämmelse, gående
ut derpå, att, der sedvanerätt till fiske fins, der skall den bibehållas.
Detta bestämmes generel för hela riket. Derom kan ju icke mycket
vara att säga, ty jag erkänner sedvanerätten. Men då utskottet ansett,
att genom denna sedvanerätt betydande rättskränkningar — jag tror,
att detta är ordet — kunna uppstå i öfriga delar af riket, förefaller
det mig besynnerligt, att det ansetts behöflig! att göra lindring för
öfriga delar af riket, men att i Göteborgs- och Bohus- samt Hallands
län rättskränkningar fortfarande skola, på grund af dessa bestämmelser,
kunna få ega rum.

Jag vet nu ej, hvarifrån utskottet hemtat stöd för sin bestämmelse,
hvad beträffar fisket inom skärgården i Halland.

Utskottet anför först, att i de så kallade danska provinserna,
Skåne, Halland och Blekinge, fisket under den danska tiden var
gemensamt och upplåtet för hvem som helst. Denna sedvanerätt
ändrades genom 1766 års liskeriförordning; men skulle nu utskottet,
oaktadt denna 1766 års förordning, velat bygga lagförslaget på
sedvanerätt för de danska provinserna, hvarför har då utskottet gjort
detta blott för Halland, och hvarför ha Skåne och Blekinge uteslutits
från denna sedvanerätt?

Vidare grundar utskottet sin sedvanerätt, hvad Bohuslän beträffar,
bland annat, på en utredning af presidenten Poppius, rörande fiskets
upphjelpande i Bohuslän. Detta utlåtande rör, efter hvad jag kan
finna, blott Bohuslän Således kan icke utskottet från nämnda berättelse
hemta något stöd för sedvanerätten inom Hallands län. Nu är, såsom
jag nyss nämnde, skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag i 2 mom.
§ 12 och utskottets förslag i 3 mom. § 3 den, att då Kongl. Maj:t
anser, att sedvanerätt skall vara gällande i hela riket, så vill utskottet
förneka denna sedvanerätt inom öfriga delar af riket, men gifver häfd
åt den i Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Utskottet uttrycker
detta dermed, att det i momentet inskjuter orden: »samt i Göteborgs
och Bohus samt Hallands län jemväl inomskärs». Det är dessa ord
»jemväl inomskärs». som göra skilnaden mellan bestämmelserna för
öfriga delar af riket och för Göteborgs och Bohuslän samt Hallands län.

Hvad först beträffar skärgården och fisket inom densamma, så
vill jag fästa uppmärksamheten uppå, att inom Hallands län icke hus
någon skärgård mer än ungefär 11/i mil söderut, från Göteborgs

H:o 82.

Lördagen den 18 April, o. in. 25

och Bohuslän räknadt. Skärgården på denna sträcka är, såsom Angående
herrarne veta, betydligt mindre och glesare än skärgården i allmänhet''"''* ^
vid Bohuslän. Nu förmenar utskottet, att sedvanerätt till fiske inom- ptske m m
skärs i denna lilla skärgård i Hallands län skulle förefinnas. ^ .lag (port8.)
tillåter mig att på det bestämdaste bestrida detta. Jag vill såsom
bevis derför anföra, att de kommuner, utanför hvilkas stränder denna
skärgård ligger, hafva utsett särskilda tillsyningsman, som hafva att
tillse, att icke orättmätigt fiske bedrifves inomskärs i denna skärgård.

Och jag tror, ehuru jag ej vågar säga det säkert, att instruktionen
för deras utsedde fiskeritillsyningsmän blifvit stadfäst af Konungens
befallningshafvande i Hallands län. Med stadfästelsen må emellertid
vara huru som helst, beslutet att utse fiskeritillsyningsmän, som hafva
sig ålagdt att öfvervaka, det olagligt fiske inomskärs i denna skärgård
ej bedrifves, måste dock tillräckligt och till fyllest visa, att någon
sedvanerätt ej här existerar eller är erkänd. Det må dock tilläggas,
för att herrarne ej skola tro, att jordegarne i denna skärgård hafva
utsett dessa tillsyningsmän för att utestänga de icke jordegande fiskarena
från möjligheten att få idka fiske inom deras egen kommun, att det
är tvärtom i alldeles motsatt rigtning, detta beslut blifvit fattadt af
kommunernas hemmansegare, nemligen för att utestänga de utom
kommunen boende fiskarena från att idka fiske inomskärs och dermed
förstöra fisket derstädes för de med redskap mindre väl utrustade
fiskarena, som äro bosatta i kommunen.

Det är, ledsamt nog att behöfva säga, emot fiskarena från det
närgränsande Göteborgs och Bohus län, med i alla afseenden bättre
fiskredskap, som åtgärden med tillsyningsmän blifvit vidtagen. Blir
nu detta lagförslag antaget, skall följden blifva den, att fisket i denna
del af Halland blir prisgifvet åt fiskarena från det närgränsande länet,
hvilka då komma att göra intrång på fisket inom den halländska
skärgården till förfång för våra mindre väl utrustade fiskare. Det
är gifvet, att vi jordegare i norra Halland då ej längre skola kunna
bereda våra egna små fiskare något skydd emot de öfvermägtiga
fiskarena från det nordligare länet.

Jag vågar ej yttra mig om förhållandena i Bohuslän, men i
Halland känner jag dem mycket väl, ty det är just det pastorat, jag
sjelf tillhör, som'' har landet innanför skärgården, och det är de båda
kommuner, af hvilka pastoratet består, som utse dessa fiskeritillsyningsmän.
Hade jag haft någon aning om utskottets tilltänkta välvilja
emot strandegarne i Halland, skulle jag här kunnat med handlingar
styrka, hvad jag nu haft ifrån anföra. Men tiden har naturligen varit
för kort ifrån det utskottets betänkande blef tillgängligt till dess
föredragning bär i kammaren.

Beträffande förhållandena i Bohuslän vågar jag, som sagdt, ej
här yttra mig, men i Halland känner jag fullkomligt förhållandena i
detta afseende, och jag upprepar derför ännu en gång, att jag är
fullkomligt öfvertyg ad, att det skulle lända våra mindre fiskare till
förfång, om denna förändring komma till stånd, tv vi jordegare skulle

N O 82. 26 Lördagen den 18 April, e. in.

^gående då ej längre vara i tillfälle att lemna dem det skydd för deras mindre
fZ rätt Sfiske inomskärs, som vi skulle önska.

fske ni. m. Det är på dessa skäl, herr talman, som jag anhåller, att orden
(Forts.) *samt Hallands» måtte få utgå ur 3 mom. i den nu här föredragna § 3.

Med herr Bruhn förenade sig herrar Olsson i Tyllered och
Gyllensvärd.

Herr Redelius: Då jag deltagit i lagutskottets arbeten och

vant med om att gilla detta nu för kammaren framlagda lagförslag,
skall jag be att få yttra några ord till försvar af utskottets hemställan.
Jag kan dock nu fatta mig mycket kort, då jag i fråga om den äldre
lagstiftningen i detta fall kan ansluta mig till hvad herr Svanberg
från Göteborg yttrat, och hvad beträffar sedvanerätten på vestkusten,
hvarom nu senast talats, kan jag åberopa mig på, hvad vi nyss hörde
från statsrådsbänken, hvarifrån yttrades bättre och mera motiverade
ord, än jag förmår framställa.

Hvad nu särskildt beträffar den siste ärade talarens anmärkningar,
ber jag att, jemte det jag på samma gång besvarar herr Ljungmans
anmärkningar, få erinra om de grunder, som varit för utskottet bestämmande
vid behandlingen af denna kongl. proposition.

Hufvudprincipen har för utskottet varit att icke göra någon rubbning
i bestående rätt, att icke beröfva någon strandegare hans verkliga
fiskerättighet och att icke heller beröfva någon annan, äfven om han
icke är strandegare, den rätt, som han af ålder oklandradt fått åtnjuta.
Att vi med en sådan uppfattning icke låtit det bero vid Kongl. Maj:ts
förslag i oförändradt skick, särskildt i § 12, det har sina särskilda
orsaker. Herr Bruhn har frågat hvarför, och jag skall be att få
säga hvarför utskottet har strukit andra momentet i § 12 och inflyttat
i § 3 de ord, som nu särskildt diskuteras. Utskottet har gjort detta
derför, att sedvanerätten är något annat beträffande sötvatten och
östersjökusten än beträffande vestkusten. Fiskeriförhållandena äro
högst olika i dessa tre grupper af fiskevatten.

För att förebygga missuppfattningar, skall jag be att här få inflicka
en parentes. Det är här nu fråga endast om rätten till och
icke om vården eller hushållningen med fiskevattnet, ty derom hafva
vi ju att förvänta en annan författning, hvilken talar om tid och sätt
och om hurudana redskap man får fiska med. Jag vill nämna detta,
särskildt med anledning af herr Ljungmans farhågor, att någon skulle
kunna komma med förödande fiskredskap och förstöra fisket för ortens
fiskarebefolkning på helt kort tid. Jag tror ej, att denna farhåga är
berättigad, ty jag föreställer mig, att ingen sådan fiskeristadga kan
komma att se dagen, hvilken kan berättiga några främmande, vare
sig bolags eller enskilde, att komma med förödande fiskredskap och
förstöra fisket för vare sig den strandegande eller icke strandegande
fiskarebefolkningen.

■27

X:o 82.

Lördagen den 18 April, e. in.

Utskottet har ej velat godkänna sedvanerätten beträffande söt- Angående
vattensfisket, utan ansett, att fisket dervidlag skulle tillhöra den,
eger stranden. Liknande har förhållandet varit angående fisket i
Östersjöns skärgård. Utskottet har på den grund hemstält, att detta (Ports.'')
andra moment måtte utgå.

Men då af skäl, som vi hört från statsrådsbänken och äfven från
göteborgsbänken, det faktiskt finnes och af ålder har funnits en
sedvanerätt på vestkusten, har utskottet ej ansett sig böra ur sitt
förslag utesluta ifrågavarande rätt. Mig synes nu, att herrar Ljungman
och Bruhn icke böra, åtminstone ej den förstnämnde, taga så
illa vid sig häröfver, ty enligt mitt förmenande har just herr Ljungman
gifvit anledning till detta moments inflickande i § 3. Yi hafva
ju haft derå andra anledningar dertill, ty vi hafva haft komiténs
förslag, Kongl. Maj:ts förslag och yttranden från högsta domstolen
samt åtskilligt mera att stödja oss på, men i alla fall har herr Ljungmans
motion äfven utgjort en af anledningarna. För att visa detta,
skall jag be att få läsa upp ett par paragrafer ur herr Ljungmans
motion. § 4 i hans motion lyder: »I de delar af skärgårdarne vid

rikets vestra kust, der för ymnig fångst af hafsfisk, som går till
stränderna i stora stimmar, de fiskande af ålder oklandradt fått följa
fisken efter dess dref och fiska å djup äfven vid annans strand, skall
sådan rättighet fortfarande dem tillkomma». Och i § 5 heter det:

»Der vid öppna hafsstranden och utom skären de fiskande hittills fått
oklandradt idka fiske eller agntägt med rörlig redskap äfven i annans
fiskevatten såsom en från äldre tider af dem nyttjad rättighet, vare
de vid sådan rätt bibehållne, så vida det utan hinder för utöfvande
af enskild fiskerätt vid stranden ske kan».

Ja, naturligtvis har den enskilde strandegaren fortfarande rätt
att fiska, icke vill man beröfva honom den rätten. Det synes mig
omöjligt att tolka bestämmelsen så, att alla andra skulle hafva rätt
att fiska, men ej strandegaren sjelf. Tvärtom innehålla ju de öfriga
momenten i ifrågavarande paragraf uttryck, som visa, att strandegaren
har denna rätt, utan att derför intrång behöfver ske i fiskarenas
uråldriga sedvanerätt.

Jag kan icke finna annat, än att förslaget är acceptabelt, hvarför
jag, herr talman, anhåller om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Ljungman: Hvad boträffar den siste talarens citat från

min motion, tror jag, att han helt och hållet missuppfattat dess § 4,
sotn han läste upp den. Den är i verkligheten lika bestämd och tydlig
som hvilken lagparagraf som helst, och der är endast skenbart fråga
om någon sedvanerätt, då meningen ju är att bestämma, att man »för
ymnig fångst af hafsfisk, som går till stränderna i stora stimmar», får
idka fiske, allestädes inomskärs »å djup* vid vestkusten, så att orden
»uf ålder oklandradt» blott syfta på lagbudets ursprung. Den är sålunda
alldeles icke numera grundad på någon sedvanerätt, utan på ett
skriftligen aflättadt lagbud, som länge funnits till. Hvad återigen § 5

X:o 32.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående i mitt förslag angår, hvilken lästs upp både af statsrådet och chefen
''om*1 rät t til? justitiedepartementet och af herr Redelius, så afser den förhållandena

fiske m. m. utomskärs och vid öppna hafsstranden. De äro helt olika emot för(Forts.
) hållanden inomskärs, ty i öppna hafvet har man ej i samma omfattning
någon vare sig hushållning eller utbildad eganderätt i fråga om fisket.
Derför är denna paragraf så affattad, att den afser allt fiske med rörlig
redskap utomskärs, der icke strandegarne sjelfva ockuperat fisket, ty
då måste de andra vika för dem.

För min del har jag alldeles ingenting emot en särskild lagstiftning
för Bohus län. Som det framgår af min motion, har jag sjelf gjort
mig besvär med att formulera flera förslag, men dem har man ej velat
lyssna till. Och hvarför? Jo, derför att de äro mer klara och tydliga
samt söka att skilja mellan de olika anspråken. Det vill man ej veta
af, utan man vill hellre hafva en rätt, som icke är någon rätt alls,
man vill hafva fisket herrelöst.

Nu vill jag återgå till herr Svanberg, och nu skola herrarne få
höra, huru han gått till väga. Hvad då först den norska fiskerätten
beträffar, så vill jag anföra bestämmelserna härom i Magnus Lagabotarens
lag, hvilken är den äldste i detta ämne, som vi hafva qvar af de
norska civillagar, som galt för Bohuslän. Denna lag kom till omkring år
1275, således för mycket länge sedan. Här finner man nu landgrundsrätten
mycket tydligt uttalad, och alldeles icke så begränsad, som herr Svanberg
sökte göra troligt. Denna rätt är så allmän i alla norska provinser,
att den äfven i forna norska biländer, som skilts ifrån moderlandet
och kommit under främmande välde, såsom t. ex. på Shetlandsöarna,
hvilka först kommo under Skotland och sedermera under det
gemensamma Storbritannien, har blifvit bibehållen och der väckt de
utländske juristernas förvåning.

Ser man närmare efter i Magnus Lagabotarens lag, skall man
finna, att der fans bestämdt äfven om eganderätt till sjelfva vattnet i
saltsjön. Der står nemligen uttryckligen taladt om egare till »väg», det
vill säga en mindre fjord eller vik — med »väg» menas ungefär hvad
vi kalla för fiskevatten; »sildevåg» är alltså det vatten, der man fiskar
sill — och det fans sålunda redan tidigt en ganska utvecklad eganderätt
till fisket, hvarpå man dessutom finner talrika bevis vid studiet af
norskt diplomatarium och de norska rigs-registranterna.

Går man sedan vidare fram till den tid, då Bohus län kommit
under Sverige, och Norge blifvit frånskildt, skall man finna ett plötsligt
omslag i denna rätt. Först får Norge af sin envåldskonung en ny
allmän lag, som alldeles afviker från den gamla nationella rätt, som
det förut haft, och angående denna nya rätt vill jag citera professor
Aubert, som yttrat om den, att den var *ej nationell) utan ^allmäneuropeisk».
I följd deraf gör sig äfven en ny, från den gamla afvikande
rättsuppfattning allt mer gällande, i synnerhet som de norska
domarena fingo sin utbildning i Köpenhamn, och den danska rätten är
himmelsvidt olika den gamla norska, hvad fiskerätten i saltsjön beträffar.

N:o 32,

Lördagen den 18 April, e. in.

Emellertid hade, som bekant, i forna tider alldeles som nu, konungarne
önskan om allt större krigsmagt, till hvilkens underhåll de''
liade svårt att skaffa penningar. Så hände det, att man behöfde öka
krigsmagten i Danmark-Norgc, och då hittade man på, att det ej vore
olämpligt, om den personal, som utgjordo reservmanskap, kunde försörjas
genom fiske, äfven i de norska fjordarne, och då de norska domarena,
som dömde efter den i afseende på fiskerätten ännu gällande nationella
rätten, bötfälde desse frifiskare, befalde envåldskonungen, i ett reskript
år 1728, att de ej vidare finge döma på det viset, och slutligen gick
det så långt, att den 3 juni 1803 en författning utkom, hvari bestämdes,
att det så kallade enrolleringsmanskapet ensamt skulle hafva rätt att
bedrifva »större» hafsfiske i Xorge. Denna senare författning blef
ganska snart upphäfd, och den kom väl i följd af sin orimlighet aldrig
rigtigt i tillämpning, trots det att den var lagligen utfärdad; men den
visar hvart man 1728 syftade. Reskriptet af den 23 april 1728 har
emellertid medfört den enskilda fiskerättens upphäfvande i största delen
af Xorge.

Hvad den nuvarande rätten i Xorge beträffar, så är den mycket
olika den gamla norska rätten, om hvilken jag nyss talade. Men af
de undersökningar, som år 1852 utfördes rörande saltsjöfisket i sydöstra
Xorge af Rasch och Bergig hvilka undersökningar äro mycket
tillförlitliga och värdefulla, framgår, att i Kristianiafjorden och hela
trakten deromkring enskild eganderätt till fisket på grund af den gamla
lagstiftningens bud då gjorde sig gällande i en ganska stor omfattning,
ja, till och med i en så stor omfattning, att jag icke vill vara med om
ens hälften deraf för Bohus län. Herr Svanberg talade vidare om stadganden
från Karl X:s och Karl XI:s tid. Men dessa stadgar innehålla
icke något sådant, som han påstod. Yi fingo visserligen 1666 en sillfiskestadga,
men det stora sillfisket har alltid statt i en undantagsställning
gent emot det öfriga fisket.

Hvad 1766 års fiskeristadga beträffar, så har den aldrig haft den
betydelse, som herr Svanberg ville tillägga den. Inom både hafsfiskekomitén
och den så kallade fiskelagskomitén har jag, likasom vid många
andra tillfällen, framstält det yrkande, att vi skulle få tillbaka den
bestämmelse i föreliggande fall, som fans i 1766 ars fiskeristadga,
ty den är vida bättre än bestämmelsen i 1852 ars fiskeristadga, och
för min del skulle jag sålunda icke hafva det ringaste emot, att man
nu återginge till den äldre stadgans bestämmelser. Hvad 1881 års
komités åberopade förslag beträffar, så innefattar det i saken alldeles
detsamma som den nu gällande stadgan, och de ord, som komiterade
uteslutit, betyda ej mycket, ty hvad som lemnats qvar innebär precis
detsamma, som står i 1852 års stadga.

Herr Svanberg hänvisade till 1881 års landsting,skomités förslag
till yttrande. Ja, hvad han deraf läste upp var alldeles tillräckligt för
att visa, att i denna komité fans eu majoritet, som var obekant med
sakförhållandena. Komiténs ende ledamot från skärgården var deremot
reservant. Don nämnda pluralitoton citerade Riksdagens skrifvelse 1878

Angående
förslag till lag
om rätt till
fiske in. in.

(Forts.)

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. in.

förslagTifuagK ämnot> llvilben var formulerad af statsutskottet och alls icke afsåg
om rätt till fiskerätt eu. Den »prokibitiva» lagstiftning, som deri omtalas, den hade
fiske m. m. utfärdats af landshöfdingeerubetena, och i den hade förbjudits fiske
(Forts.) under viss tid och med vissa redskap, (.iöfeborgs och Bohus läns landsting
har deremot sjelf! förklarat sig belåtet med den nu gällande lagstiftningen
i ämnet och ville icke då gå in på någon ändring deri.
Komitoförslaget, som herr Svanberg uppläste en del af, förlcastades
deremot med öfverväldigande majoritet.

Hvad vidare beträffar den så kallade undersökning, som herr
Svanberg talade om, så besökte icke komitöns samtliga ledamöter och
särskild! icke herr Svanberg fiskelägena, hvarförutom sammanträdena
höl los allt för mycket blott pa badorterna Hade man kommit t. ex.
till Gullholmen, Klädesholmen och dylika ställen, hade man kanske fått
större kännedom om saken, än nu skett.

Nu kommer jag till det der citatet. Herr Svanberg började med
att uppläsa hvad som står om Strömstad, men han läste endast upp
början. I slutet deremot står det, att »det vore af vigt för fiskerierna
i allmänhet, att närmare bestämmelser i dessa delar gåfves än de, som
då förmentes förefinnas, och att, i fall någon uteslutande rätt till fiske
ansåges förenad med egendomsrätt till landet eller klippan, hvilket af
somliga yrkades, af andra bestriddes, det i sådant fall borde genom något
allmänt stadgande bestämmas, huru långt från landet eller klippan en
sådan uteslutande rätt kunde rättvisligen utsträckas.» Såsom herrarne
finna, talas det ju här om saken blott såsom både påyrkad och bestridd,
och att den verkligen kunde bestridas, det berodde" derpå, att herrar
jurister ej sällan misstydde en för nordsjöfisket gällande författning af
är 1774, hvilken var af rent administrativ natur och hvilken sålunda
icke kunde upphäfva äldre lagar, stiftade af konung och riksdag gemensamt.
Denna stadga af den 21 juni 1774 innehåller i början en bestämmelse,
soin syftar på näringsfriheten, men icke på rätten till fiske.
Detta har också framhållits af den komité, som formulerat förslaget till
lag om rätt till fiske. Komitén säger nemligen, att denna bestämmelse
stundom blifvit missförstådd. Detta missförstånd har också vållat åtskilligt
trassel, ty det var naturligt, att de, som ville hafva bort rätten
till fiske, åberopade sig på denna bestämmelse. Den bok, ur hvilken
herr Svanberg citerade, angifver dessutom icke fullständigt de erhållna
upplysningarne, utan förbigår åtskilligt af vigt.

Jag vill nu för öfrigt såga, att när man i Bohuslän tillfrågar personer,
hurudan fiskerätten är i deras hemort, kan man icke af deras
svar draga den slutsats, som man i förstone kanske är benägen att
göra, ty man kommer, om man rigligt sätter sig in i saken, snart till
ungefär samma slut som professor C. J. Sundevall, hvilken icke grundade
sin utsago pa några fransyska visiter vid vestkusten, utan på
under långvariga besök inhemtad kännedom. — Den tiden var det
nemligen brukligt, att vetenskapsakademiens zoologer vistades på vestkusten
längre tider och derunder satte sig in i förhållandena der nere.

Han var on framstående ichtyolog, som äfven studerade fiskerätten,

Lördagen den 18 April, e. in.

N:o 82.

och lian säde, att denna fiskerätt ter sig för den, som tagit reda derpå, ^
såsom om saltsjötisket vore kommunal egendom. Det förhåller sig t"((

också verkligen så, att man der drifver samfäldt fiske i stor omfatt- ^s/.g m
ning, och jag tror, att, om man undersöker förhållandet, man skall (Forts.)
finna, att denna samfälda fiskerätt icke är grundad på någon så kallad
sedvanerätt, utan på verklig gällande lag. Man kommer äfven till helt
andra åsigter i detta fall, än herr Svanberg gjort, om man sätter sig
närmare in i förhållandena och hör begge parterna, men icke blott den
ena. Man skall då finna, att hvar och en vill gerna fritt och obehindradt
tiska i sin trakt och att man icke gerna ser fiskande främlingar
komma dit, utom naturligtvis beträffande det g mniga sillfisket, hvilket
hvar och en enligt lag eger bedrifva hvar. som helst. Eljest vill en
hvar hafva sitt orubbadt. Det är just der, skon klämmer. Fiskarena,
i synnerhet de fattigare, vilja icke, att det skall finnas en kringstrykande
befolkning, som far omkring och ödelägger fisket än här, än der.

Det är också derför, som jag i mitt förslag upptagit från 1734 årslag
den bestämmelsen, att mau skulle få fiska inom häradet, hvilket är
något helt annat, ty det komme att innebära ett verkligt skydd särskildt
för de fattigare fiskarena, så att de icke kunde helt och hållet tillintetgöras
af de rikare.

Herr Svanberg sade vidare, att i skifteshandlingarne fans icke
fisket upptaget såsom föremål för enskild eganderätt, och detta nämnde
han till och med 3 gånger. Jag vill då omtala, huru det tillgick, när
komiterade besökte landtmäteriarkivet i Göteborg. Man tog först fram
åtskilliga kartor för att se efter, huru det såg ut i yttersta skärgården.

Beträffande sålunda Hemansö, som ligger långt ifrån fastlandet, stod
angifvet, att fisket vore samfäldt för skiftesdelegarne, och det skulle
icke varit någon svårighet att leta fram ganska många dylika handlingar
i arkivet, ty somliga landtmätare hafva i regeln upptagit fiskerätten, men
andra icke, derför att det är sjelfkärt, att fisket är samfäldt, då det
icke skiftas, och då enligt min uppfattning 1776 års tiskeristadga till
och med förbjuder skifte af fiske i saltsjön, är det klart, att sådant
skifte ej ens före denna stadgas upphäfvande kunnat ega rum. Det
skulle också blifva ofantligt kostsamt att verkställa skifte af sådant fiske,
och vinsten deraf skulle i alla fall blifva så ringa, att något skifte af
rent praktiska skäl icke skulle komma i fråga.

Herr Svanberg påstod, att borttagandet af det af utskottet föreslagna
mom. 3 af § 3 skulle väcka oro och bekymmer i Bohuslän. Jag
tror icke, att någon menniska der nere ens vet, att lagutskottet kommit
med detta förslag, och jag tror snarare, att det skulle väcka förvåning
och oro der nere, om man finge en ny lagstifning i stället för den
gamla. Hvad skall väl befolkningen tro, när den får höra, att den
offentligen kungjorda lagen icke varit verklig lag, utan endast värdelösa
ord? För min del låter jag icke heller skrämma mig af det hotet, som
vi nyss fingo höra från statsrådsbänken, att, om vi besluta något annat,
än utskottet här föreslagit, detta icke skulle stadfästas af Kongl. Maj:t.

Man vill hellre hafva qvar den gamla stadgan, som man är belåten med,

N:o 32, H2 Lördagen den IS April. <\ in.

Angående än en sämre. Kan man icke vinna något bättre, bör man behålla hvad
om rätt till man har. ''lag tror alls icke, att herr »Svanberg gör sig till tolk för
fiske m. m. den der »idoga och sträfsamma befolkningen, som eljest skulle falla
(Forts.) fattigvården till last», utan han torde tvärtom hafva gjort sig till tolk
för den sortens fiskare, som stå i tjenst hos de stora kapitalisterna
och hvilka förstöra fisket genom sina lika kostsamma som förödande
redskap.

Hvad beträffar herr Svanbergs fruktan, att badgästerna i Marstrand
icke skulle kunna få fiska i Marstrandsfjorden, som ligger inomskärs,
vill jag blott be att få läsa upp § 4, som lyder så: »Fiske med krok
eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet ege hvarje svensk
undersåte rätt att idka». Marstrandsfjorden måtte väl höra till yttre
skärgården eller hafsbandet, ty den ligger så öppen mot hafvet, som en
fjord kan göra för att räknas till fjord. I detta hänseende finnes således
ingen anledning till fruktan. Denna 4 § skyddar för öfrigt ganska
mycket och är alls icke betydelselös. Ty om Bohusläns storsjöfiskare
finge fara in i de inre fjordarne med sina kraftigt verkande krokredskap
och fiska der, skulle de i det närmaste fiska läns der på några dagar.
Har man försökt det experimentet i Bohuslän, har åtal blifvit följden.
Eljest åtala strandegare i regeln aldrig. Man må icke föreställa sig,
att tillgången på fisk är så stor, att den är outtömlig, ty äfven i öppna
hafvet har man till och med genom blott krokfiske kunnat minska
tillgången på fisk till den grad, att man nödgats för längre tid öfvergifva
fiskebankar och flytta fisket till nya sådana. Jag kan styrka detta
äfven genom offentliga engelska och skotska handlingar.

Om nu emellertid utskottets förslag i onödan blir lag, ehuru Göteborgs
och Bohus läns landsting nästa höst ämnar till Kongl. Maj:t inkomma
med ett särskildt förslag i ämnet, skall man säkerligen komma
derhän, att ostronodlingen och agnskalsodlingeu, som är nödvändig, om det
skall blifva något utaf ostron- och agnskalfångsten, kommer att helt
och hållet upphöra, då ingen kan vara säker på sin eganderätt. Hvarför
skall man nu gå längre, än som behöfves? Hvarför skall man icke
nöja sig med en lagstiftning, som skipar rättvisa emellan de olika, intressena,
hellre än att skaffa sig en lagstiftning, som i sjelfva verket
ingenting innehåller annat än en hänvisning till en rätt, som icke
finnes, och om hvars innehall mgen vet något?

Hvad beträffar den invändningen, att inom högsta domstolen endast
ett justitieråd varit af samma mening som jag, så vill jag säga. att det
väl ändå är innehållet af de anförda skälen, som skall vara bestämmande,
och icke numerären af dem, som yttrat sig.

Hvad angår det inkastet, att, om mitt förslag bifölles, den så kallade
sedvanerätten skulle upphäfvas, kan jag icke förstå, att någonting annat
upphäfves än ett förhastadt förslag af lagutskottet, om ifrågavarande del
åt moment 3 strykes bort. För min del tror jag, att man tryggt kan
göra detta, ty visar det sig någon olägenhet deraf, så hafva vi-ju årliga
riksdagar, och från landstinget der nere hafva vi, såsom sagdt. att emotse
ett förslag i ämnet, så att ingen anledning finnes till att nu förhasta

Lördagen den 18 April e. ra.

N:o 32.

sig. Hvarför skulle man icke låta länets representation få yttra sig i Angående
frågan ännu en gång? Het synes mig så mycket lämpligare att uppskjuta
frågan, som en lagstifning rörande sillfisket är ämnad att komma w. In.
till stånd, och då blir det i alla händelser nödvändigt att med hänsyn ^Forts)
till densamma ändra förevarande § 3.

Man må vidare icke förbise, vare sig att sedvanorna i bohuslänska
skärgården med hänsyn till fisket äro periodiska och stadda i ständig
vexling, i följd deraf att alla samma skärgårds större fisken äro liksom
dess berömda sillfiske semisekulärt periodiska, eller att den blifvande
sedvanerättens herravälde skall faktiskt omöjliggöra tillämpningen af
förslagets § 10 för sådant fiske, som nu enligt lag är enskild egendom,
och att frälsejordens företräden framför skattejorden på grund af privilegier
återväckas till lif. Är det vidare väl rätt att en bohusläning,
som fiskar vid annans läns kust, skall straffas derför såsom brottsling,
men Bohusläns egna hafsfisken lernnas fria från plundring af hvem
som vill sköfla dem? Bör icke vederbörande länsrepresentation först
höras, innan man styr till med slik orättvisa?

Hvarför kan man icke gifva oss detta af mig begärda uppskof, och
dessutom hvarför skall man, då man icke behöfver det, skapa ett nytt
slags rätt, som man gifver företräde framför den af Riksdag och Konung
stiftade? Hvarför icke ställa sig 87 §:s i regeringsformen bud till
efterrättelse, när man kan göra det. Hvarför styra till med sådana
förhållanden, att domstolarne skola döma icke, såsom 47 § regeringsformen
bjuder, efter lag och laga stadgar, utan i stället efter en rätt,
som de få stifta sjelfva, och eu rätt af den beskaffenhet, att den gifver
åt den, som har råd att hålla sig en skicklig advokat, företräde framför
den fattige. Skall man hafva en lagstiftning, som skyddar den fattige,
bör den vara klar och tydlig, ty hänvisning till sedvanerätt skyddar
ingen. Sedvanerätten är icke fattigmans rätt, utan den rikes rätt, och
på den tiden, då vi icke hade skrifven rätt utan blott sedvanerätt, då
hade vi också slafveriet. Jag skall derför hemställa, att orden i fråga
måtte utgå.

Herr von Krusenstj erna: Den siste talaren anmärkte mot hela

sedvanerättens erkännande, att den stode i strid mot vår nationella
rätt, som erkänner strandegarerätten inomskärs likasom i insjöarna.

Med afseende derå var det också som utskottet borttagit 2 mom. af
12 § och derigenom upphäft tillämpningen af den utaf komitén föreslagna
sedvanerätten i hvad angick insjöarna äfvensom inomskärsfisket
i de delar af Sverige, der svensk lag af ålder gält. Hvad återöfriga
delar af Sverige, såsom Skåne, Halland och Bohuslän angår, så vågar
jag naturligtvis icke för herr Ljungman — jag vet vill att det icke
är värdt att försöka öfvertyga honom eller att mot honom åberopa
någon auktoritet, ty det är väl kändt, att, på grund af den framstående
befattning han tagit med vår fiskerinäring, han i fiskerilagfrågor
och fiskeriadministrationsfrågor anser sig icke böra erkänna
någon annan auktoritet än sig sjelf — men för kammarens öfriga

Andra Kammarens Prat. 1SOO. N:o .‘12. 3

N o 32

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående ledamöter åberopa den framställning af rätten i dessa delar af Sverige,
som lemnades af talaren å göteborgsbänken likasom de af honom i
fiske m. m. det afseendet åberopade källor. Huru vi än må tolka de äldre norska
(Forts.) lagstadgandena, så måste man väl, och det kanske äfven herr Ljungman
vill medgifva, erkänna, att i de gamla danska och norska delarne af
nuvarande Sverige strandegarerätten icke är gällande i samma
omfattning som i gamla Sverige. Derför skulle utskottet icke hafva
hyst någon betänklighet mot att låta 12 § 2 mom. i Kong]. Maj:ts
förslag gälla för Skåne, Halland och Bohuslän, men då det i Skåne
hvarken i Kristianstads eller Malmöhus län finnes någon skärgård, så
kom det icke i fråga att till dem utsträcka dessa stadganden om sedvanerättens
tillämpning inomskärs. Hvad nu Halland angår, så finnes ju,
såsom den ärade talaren på hallandsbänken sjelf medgaf, en skärgård
inom den nordligaste delen af Halland, en skärgård, som står i
omedelbart samband med Bohusläns skärgård. Att draga upp en
gränsskilnad dem emellan ansåg utskottet icke lämpligt, knappt görligt,
och skulle så vara, att något sådant fiske, som i det förevarande
momentet afses, icke af ålder egt rum inom den halländska skärgården,
så sker ju icke någon skada genom denna bestämmelse, ty då kommer
den der icke till tillämpning.

Herr Ljungman anmärkte äfven mot den föreslagna bestämmelsen
i mom. 3, att derigenom skulle lagstiftningsrätten förflyttas till
underdomare eller nämndemän, och att nämndemännen skulle få
sammanträda för att bestämma hvad som vore lag. Det af honom
klandrade uttrycket är detta att, der de fiskande af ålder oklandradt
utöfvat fiske etc., der skola de få bibehålla denna rätt. Detta skulle
vara att förflytta lagstiftningsrätten och innebära, tror jag han sade,
ett brott mot regeringsformen. Det är egendomligt, att herr Ljungman
icke tvekat att sjelf föreslå alldeles samma uttryck i 3 §, 2 mom.,
då han der bestämmer en annan sedvanerätt med följande ord: »der
— — — de fiskande af ålder oklandradt följt fisken». Således alldeles
samma uttryck der som här.

Jag vill nu icke vidare söka följa herr Ljungman i hans sista
anförande. Der förekommo en del angrepp, som icke träffa mig. Jag
skall blott för kammaren framhålla, att här är ju icke fråga om att
beröfva strandegarne någon rättighet, som de utöfva, utan frågan gäller
blott att i lagstiftningen intaga ett erkännande af en af ålder utöfvad
fiskerätt i de orter, der fisket är den vigtigaste hufvudnäringen.
Det är icke heller en småsak, som det här är fråga om, ty det gäller,
såsom jag hört sägas, tusentals strandsittare vid de stora fiskelägena,
der kanske icke en enda, åtminstone i hvarje fall högst ett fåtal, har
strandegarerätt, och dessa skulle, om denna bestämmelse borttoges,
enligt min uppfattning beröfvas åtminstone ett ganska väsentligt vilkor
för sin existens. Det synes mig derför vara kammarens skyldighet
att, när herr Ljungman talat om att man bör tänka på de små, göra
detta just genom att åt dem bevara denna rättighet och icke genom
att borttaga den, ty deraf blefve följden tvister och anspråk från

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 32.

strandegarnes sida. Förslaget är nu bifallet af Första Kammaren, och Angående

iag hemställer, att det måtte bifallas äfven i denna kammare. förslag till lag

J ö ’ om ratt till

fiske m. m.

Herr Holmlin: Såsom strandegare och såsom representant för (Forts.)

norra Bohuslän, der det finnes åtskilliga stora fiskelägen, skall jaghe
att få yttra några ord. Såsom strandegare har jag en liten rätt till
fiske i Sannäsfjorden, hvarifrån såsom bekant den bästa bohuslänstorsken
kommer. Det har nu aldrig fallit mig eller någon af mina
grannar in att bestrida fiskarena rätt att fiska i Sannäsfjorden, och
det af det enkla skälet att så långt saga och historia gå tillbaka har
det aldrig varit sed att förbjuda fiskarena att fiska, hvar de velat.

Herr statsrådet talade för en stund sedan om förhållandena vid
Hamburgssund, Fjellbacka och Grebbestad, och det är just dessa trakter,
som jag representerar. Om det skulle förbjudas fiskarena att fiska
inomskärs, då skulle det blifva en nöd så stor, att man med skäl
kunde säga, att man tagit icke blott fisken utan äfven brödet ur fiskarenas
mun, ty från Qville och Tanum till Vätte är det skärgård hela vägen,
och blott utanför de yttersta öarne skulle fiskarena få fiska, derest
ordet inomskärs toges bort.

Min granne till höger har påpekat, att han icke förstår, hvar
denna oro i landet kommit ifrån. Ja, jag trodde icke heller att det
fäns någon sådan oro, men jag har verkligen blifvit öfvertygad derom.

Jag har nemligen från skärgården fått fem eller sex bref, deri brefskrifvarne
fråga: År det möjligt att vi icke skola få fiska inomskärs?
och så säga de: Ja, då kunna vi så gerna genast gå till fattigvården
eller resa till Amerika.

Det är denna oro, som jag tror att Riksdagen har rent af skyldighet
att söka döfva, och jag tror, att den skulle döfvas mycket väl genom
bibehållande åt'' ordet inomskärs, således alldeles i motsatsen mot hvad
min granne till höger yttrat. Jag har velat nämna detta, eftersom
saken kommit på tal.

Bäst hade kanske varit, om denna fråga icke kommit på tal.

Jag har aldrig hört några strandegare klaga öfver att det fiskats på
deras vatten, och fiskarena klaga icke heller. Hvarför kan det då icke
få vara såsom det är. Hvad som är den yttersta orsaken till detta
komitébetänkande, vet jag icke. Jag hade nog förestält mig, att herr
Ljungman var den, som först kommit upp med det, men jag vågar
dock icke säga något bestämdt härom.

Herr Ljungman säger, att han vill vara med om en skiljegräns
för häradena. Nej, mine herrar, det skola vi akta oss för och åtminstone
vill jag icke tillråda det. Då skulle ju till exempel fiskarena från Tanum,

Qville eller Vätte hafva kartor med sig och försöka se efter de särskilda
gränserna, men det är ju praktiskt omöjligt att på sjön draga upp
några linicr och säga, der är Tanums, der Qvilles och der Vättes
gräns.

Jag för min del beklagar, att frågan kommit upp, men som den
nu ligger, tror jag, att vi lugna våra fiskare mest genom att bifalla

Jf:o 32. 36 Lördagen den 18 April, e. m.

Angående Kongl. Maj:ts eller lagutskottets förslag och framför allt genom bibehållande
^om°rdittill or(^ inomskärs, ty, om icke det får stå qvar, skola fiskarena säga:
fiske m. m. huru är det nu, få vi icke lof att fiska inomskärs?

(Forts.) Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Herr Redelius: Jag skall be att få tillägga några ord, men

skall blifva kort.

Jag begärde ordet med anledning af herr Ljungmans yttrande, att
det vore ingen skada skedd, om detta lagförslag afslås. Ja, det må så
vara, ty det innehåller väsentligen ingenting nytt utöfver nu bestående
lag. Hvar och en af kammarens ledamöter kan öfvertyga sig af bifogade
handlingar, att det egentligen blott är en utsöndring ur gällande fiskeri -stadga af sådana stycken, som böra hafva civillags natur, hvilket ju
måste vara första steget på vägen till en förnuftig hushållning med våra
fisken, och eftersom herr Ljungman sade, att en fiskeristadga var under
utarbetande der nere, så skall jag omtala, att vi också hafva samma
arbete för oss på min ort. Sedan några år har jag varit medlem af
ett sällskap för fiskets befrämjande i Yestervikstrakten, och länets landsting
har utsett mig till ledamot i en komité för att utarbeta förslag
till en fiskeristadga för länet eller åtminstone för norra landstingsområdet
och vi hafva haft sammanträden med ortens befolkning, både med
dem, som hafva fiske i sötvatten, och med dem, som fiska i saltsjön. Yi
hafva slutligen kommit öfverens om ett förslag, som vi hafva insändt
till Konungens befallningshafvande för pröfning, och der hvilar det nu
i afvaktan på en sådan lag, som vi nu hafva att behandla här. Det
är ju gifvet, att det skall möta vissa svårigheter att få en fiskeristadga
för ett visst län godkänd, då man icke har en allmän lag för hela riket
om sjelfva fiskerätten och icke heller sådana allmänna stadganden, som
innehålla de punkter, som kunna och böra vara lika för hela riket.
Först derefter komma efter mitt förmenande i tredje rummet stadganden
för vissa orter.

Yi veta alla, att på grund af de olika klimatiska förhållandena i
vårt land fiskens lek sker vid olika tider; och derför kunna i det
hänseendet lika bestämmelser öfver hela landet icke vara lämpliga.
Likaså måste med afseende å våra många olika fisksorter — sötvattens- och
saltvattens — redskapens beskaffenhet vara olika med afseende å afståndet
mellan knutarna på näten, mjärdar och ryssjor o. s. v. För olika fiskevatten
blir det också nödvändigt att hafva olika bestämmelser för att
skydda leken och ynglet för erhållande af ett rikt fiske med tiden.
Då nu dessa åtgärder för fiskets förbättrande och nödiga ordnande
skulle i väsentlig mån hämmas, om man icke först hade en allmän lag,
så anser jag för min ringa del, att det skulle vålla stor skada, om
detta lagförslag folie, och jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Beträffande herr Holmlins anmärkning mot mig
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på, att han icke genomläst
mitt förslag. Det heter der om gränsen för fisket inom häradet följande :

Lördagen den 18 April e. m.

>:o 32.

»och anses i fråga om dylikt fiske fjord, rik eller sund, som ligger mellan
två eller flera härad eller tingslag, såsom för dessa gemensamt fiskevatten».
Det kan således dervidlag aldrig blifva någon tvekan, och
dessa fiskare fiska i regeln icke utom sin hemtrakt. Men deremot, om
utskottets förslag går igenom, då komma nog vissa att göra det.

Hvad beträffar herr Holmlins klander emot mig, för att jag skulle
hafva varit orsaken till att den så kallade hafsfiskekomitén kom till
stånd, så är det alldeles rigtigt. Men det var på yrkande af hans egna
valmän; det var de som skreko och hojtade värst för att få den till
stånd, och skälet var afundsjuka och missnöje öfver att främmande
fiskare söder ifrån kommo och fiskade sill i hans valkrets. Det kan
jag styrka med otaliga bevis, äfven offentliga; ty tidningarna tego
minsann icke. Jag vill icke bestrida, att de icke i vissa fall hade
skäl för sin önskan att få en lagstiftning, då de ansågo sig lida inskränkning
i sin rätt. Den komité åter, som utarbetat det nu föreliggande
förslaget, hade deremot Riksdagens skrifvelse af år 1878 att
tacka för sin tillkomst.

I allmänhet gäller om fisket i bohuslänska skärgården, såsom
professor C. J. Sunde vall framhållit, att det betraktas såsom en slags
kommunal egendom; det är nemligen en samfällighet, men på grund
af bestående lag och alldeles icke på grund af någon sedvanerätt. De
fiskandes rätt kan styrkas med lag, som finnes och länge funnits till.

Jag tror alldeles icke, att det blir någon oro, om ifrågavarande del af
detta förslag förkastas, men möjligen blir det oro, om det antages. Ty
naturligtvis om lagstiftningen gör fisket herrelust, så inträda svåra förhållanden.
Det är en himmelsvid skilnad mellan samfäldt fiske och
herrelöst fiske, emellan fiske för hvarje härad och fiske för hela
verlden, snart sagdt. Man önskar alldeles icke, att fisket skall blifva
herrelöst. Skulle fiskarena få yttra sig sjelfva, så skulle vi snart blifva
på det klara med den saken. Finge fiskarena erfara följderna af att
fisket gjordes herrelöst; finge de se främmande fiskare komma till sig
med ångbåtar och med af ångmaskin drifven redskap ödelägga deras
fiske, eller om storsjöfiskarena från södra Bohuslän före upp till herr
Holmlins trakt och använde sina stora redskap der och hastigt toge
bort fisktillgången, då skulle det helt säkert blifva mycket missnöje.
Hvarför skall man hasta så mycket, när landstinget har frågan under
behandling — alldeles icke för att åstadkomma en sådan lagstiftning,
som herr Redelius talade om, utan en som skall föreläggas Konung och
Riksdag och förutsätta ändring af gällande lag. Denna paragraf måste
således komma före i Riksdagen en gång till; och om icke högsta
domstolen afstyrker det förslaget, så kommer det före till nästa riksdag.
Hvarför då brådska?

Hvad beträffar herr von Krusenstjernas anmärkning om rättsförhållandena
i Skåne, Halland och Blekinge, så har jag icke yttrat mig
om dem. Jag har yttrat, att den danska rätten varit olika den norska,
och känner väl att i de danska provinserna både landgrundet och
fisket derå voro kronans, der det icke genom särskilda privilegier eller

Angående
förslag till lag
om rätt till
fiske in. m.
(Forts.)

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående kungabref blifvit bortförlänt; särskild! skedde detta genom adliga
fÖlmrdttlm P.rivilegier- Det är alldeles olika förhållanden mot i Bohuslän. Hvad
fiske m. m. särskild! landgrundrätten beträffar, så visar den mycket sakrika utred(Forts)
ning, som verkstäldes af 1765 års lagutskott, att det fans alldeles
samma landgrundrätt som i Bohuslän äfven i gamla Sverige. Det
förslag, som uppgjordes 1762 och skickades ned till landshöfdingeembetet
i Göteborg, upplästes i länets alla kyrkor; allmogen hördes,
kronofogdar och domare yttrade sig deröfver, men ingen protest afhördes
mot denna landgrundsrätt, icke den allra minsta. Det framhölls särskild!,
att denna landgrundsrätt var alldeles nödvändig. Hen med
afseende å sillfisket och det samfälda fisket var det helt annorlunda,
och på den tiden var det alls icke meningen att upphäfva 18 kap. 2 §
byggningabalken. Detta kapitel gäller ännu, såsom herrarne kunna se
af hvilken lagedition som helst. Hellre än jag tager detta förslag, låter
jag stå qvar den bestämmelse, som finnes der. Ty det är ett godt
stadgande, att i Konungens allmänna fisken må de deltaga, som i
häradet och socknen bo.

Jag skall ännu en gång be kammaren att, när det blott gäller ett
uppskof, bevilja detsamma och låta länets representation yttra sig först.

Herr Johansson i Bastholmen: Herr talman, mine herrar! Jag
vill endast erinra derom, att fisket i yttre skären i Bohuslän är, såsom
herrarne veta, fritt äfvensom i yttre delen af de fjordar som äro öppna
åt hafvet. I inre delen af fjordarne göra deremot en del strandegare
anspråk på fiskerätten, andra göra det icke. Förhållandena dernere
äro således mycket olikartade. Vill man derför skrifva en lagparagraf,
som skall vara tillämplig på alla dessa olika förhållanden, så finnes
det knappt någon möjlighet att stilisera den annorlunda än lagutskottet
gjort och hänvisa till sedvanan, sådan som den af ålder varit.

Jag kan derför inskränka mig till att instämma med herr Holmlin
i hans yrkande om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Holmlin: Herr Ljungman talade om, att han för att tillmötesgå
valmännen från den valkrets, som jag nu har den äran att
representera, väckt denna fråga till lif. Jag sade nyss, att jag icke
visste säkert, om det var han, men nu veta vi, att det var han.

Jag medgifver, att det varit klagomål i norra Bohuslän, men jag
tror att herr Ljungman kände lika väl som jag, att det gälde sillfisket,
hvilket är fritt öfver allt, så att det kan det icke vara frågan om här.
Om hösten går stundom sillen tidigare till i norra Bohuslän än i södra,
och då har det händt, att sedan stäng gjorts i norra delen af länet,
komma »Sörborna» och fiska inom de gjorda stängen, och så klagas det
i detta fall.

Emellertid har det — jag vill icke bestämdt yttra mig om anledningen
— verkligen blifvit oro i lägret. När jag var hemma i påskas, fick
jag besök af en hel mängd fiskare, som frågade, om det var sant att
de icke skulle få lof att fiska som förr. »Jo, gå ni hem och fiska bäst

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 32.

ni vilja», blef mitt svar. »Nej», genmälde de, »det säges, att Riksdagen Angående
vill förbjuda oss att fiska utom 300 famDar utanför de yttersta skären».

Jag svarade: »Nej, jag tror, att det är ett misstag, att Konung och flske m m
Riksdag skulle vilja stifta en lag, hvarigenom I blefven utfattiga». (Forts.)

Eftersom jag talat om detta, kan jag ju icke neka till att det råder
oro i lägret; men jag vill tillägga att jag sedermera träffat dem, som,
efter att hafva läst detta förslag i handelstidningen, förklarade, att det
vore de fullkomligt nöjda med.

Herr Collander: Då förra året Kong! Maj:ts remiss af komité förslaget

till landstinget föredrogs der, så påyrkade jag, att förslaget
måtte blifva behandladt af årets landsting, enär vi eljest kunde med
all sannolikhet riskera, att länet blefve ohördt i denna fråga, och Kong!.

Haj:t, om icke landstinget svarade, komme att icke för den skull uppskjuta
frågans afgörande, utan framlägga frågan för Riksdagen, utan att
Göteborgs och Bohuslän blefve hördt. Ja, det gick också på det sättet.

Jag höll mycket på detta förslag, men flere af de talare från länet, som
här yttrat sig, yrkade på, att tinget skuUe uppskjuta frågan till följande,
det vill säga detta år. Jag beklagar mycket, att så skedde, ty nu har
tinget icke blifvit hördt.

Hvad sjelfva saken beträffar, så är det min fulla öfvertygelse, att
man å båda sidor betydligt öfverdrifvit betydelsen af detta stadgande.

Man kan nog uppkonstruera en oro i sinnena både före och efter, men
den kommer nog att lägga sig mycket snart, antingen man antager det
af lagutskottet gjorda tillägget, eller förslaget utan detta skulle blifva
lag. Jag tror, att det i sjelfva verket icke har mycken betydelse. Tv
man kommer säkerligen i allmänhet att följa den gamla sedvanan inom
landet.

Hvad som är beklagligt är, att i detta tillägg icke har lemnats
närmare bestämmelser om hummer och ostron. Ty öfver allt är man
säkerligen af den åsigt, att de äro någonting, som tillhör strandegaren.

De flytta sig icke såsom andra Åskslag. Men man kunde af lagens
lydelse komma till det resultat, att äfven detta fiske vore fritt. Hvad
särskildt ostronfisket beträffar, så är inom Bohuslän den åsigt rådande,
som har mycket skäl för sig, att detta fiske liksom sillfisket är periodiskt,
så att detta Åskslag uppträder ymnigare under någon tid för
att sedan blifva ganska obetydligt. Då nu under en följd afår ostronfisket
varit mycket litet gifvande, så hafva strandegarne kanske icke
hållit mycket på sin rätt. Men då det kommer en period, då det åter
blir gifvande, så taga naturligtvis strandegarne sin rätt i anspråk. Jag
tror, att sedvanerätten i alla fall skall göra sig gällande.

Då jag är angelägen om att förslaget till denna lag icke skall falla,
så är jag, oaktadt de betänkligheter jag uttalat, beredd att rösta för
utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt: Med
anledning af de betänkligheter, som af den siste talaren uttalades, huruvida

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående
förslag till lag
om rätt till
fiske m. m.
(Forts.)

det stadgande, som här föreligger, skalle hafva afseende på hummer
och ostron, så ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att om
man jemför detta förslag med 1883 års förslag till ny fiskestadga,
så skall af denna jemförelse framgå, att ifrågavarande stadgande icke
afser hummer och ostron. Förhållandet är nemligen det, att i 1883
års förslag, som innehåller bestämmelser, analoga med dessa, förekommer
slutligen en punkt: »Lag samma vare i fråga om hummer».
Detta var den enda punkt, mot hvilken Göteborgs och Bohus läns
landsting i motsvarande paragraf gjorde anmärkning. Med anledning
af den anmärkningen, har sedermera i nu framlagda förslag denna
punkt utelemnats. Efter vanliga lagtolkningsregler måste man kunna
påstå, att denna lag icke bör tillämpas på annat sätt, än att de här gifna
bestämmelserna ej kunna anses gälla hummer, ej heller ostron.

Herr Ljungman: Gent emot hvad herr statsrådet och chefen

för justitiedepartementet anförde, kan jag ej finna annat, än att lagutskottets
förslag är så allmänt hållet, att det afser allt möjligt fiske
utan undantag, allt som kan rubriceras under: fiske inomskärs. Så
kommer det ock med all säkerhet att tolkas.

Det var egendomligt att höra herr Johansson i Bastholmen opponera
sig mot uppskofvet, då han var en af dem, som i länets landsting
påyrkade uppskof att afgifva betänkande, trots han varit med om att
underskrifva ett blifvande utlåtande från landstinget, som låg färdigt
såsom utskottsförslag, men som icke afgafs, då man ansåg sig böra
uppskjuta frågan. Hade det kommit in, hade saken varit klar och
afgjord. Men jag kan ej finna, hvarför man har så förfärligt brådtom.
När landstinget i alla händelser måste komma in i höst med yttrande,
hvarför då denna brådska?

Herr Collander menade, att det kanske ej vore så farligt. Ja,
vore det ej den omständigheten, att man läge nära en stor stad, och
att man hade rikare fiskande, som vore i stånd att med alltför kraftigt
verkande fiskeredskap kasta sig in i de inre fjordarne, innebure saken
kanske ingen större fara. Ty i regeln, då det gäller sedvanerätt, är
det strandegaren som vinner. Jag skall anföra ett exempel. Jag
skref till en erfaren man i Norrland, med förfrågan om de olika
förslagen till bestämmelsen i § 3 angående strömmingsfisket i Norrland.
Hans svar innebar, att alla förslagen voro lika värdelösa, ty
finge man ej en lag, som tydligt och klart angåfve de fiskandes rätt,
betydde lagen ingenting, och att den bestämmelse, vi redan hafva,
vore utan verkan. Så kommer det dock knappast att blifva i Bohuslän,
ty der är det möjligt för personer i städerna att bilda bolag och
skaffa sig ångbåtar, hvarmed de kunna fara från fjord till fjord och
fiska i de yttre skärgårdarne, och de kunna äfven kasta sig in och
ödelägga fisket i de inre fjordarne. Sådant är alldeles stridande mot
önskningarne hos småfiskarena, det kan jag försäkra kammaren. Jag
tror för min del, att de skulle vara ganska glada, om man finge en
sådan lösning af frågan, att det blefve en klar och tydlig lag, sota

N:o B2.

Lördagen den 18 April, e. m.

angåfve hvars och ens rätt. Jag anser, att det är alldeles icke omöjligt Angående

att lösa det problemet. Lagstiftningen har löst vida värre problem

än detta. _ ^ fiske in. m.

Jag vill be herrarne än en gång: styren icke till värre saker på (Forts.)
detta område än de, som redan finnas.

Ett är, att ett fiske skall vara samfäldt, ett annat, att det är
ingens. Hvad som ingen eger, vårdar sig ingen om. Herr »Ingen»
respekterar ingens rätt. »Ingen» har hvarken moralisk eller juridisk
ansvarsskyldighet. Det är således ej en person, i hvilkens händer bör
lemnas en dyrbar egendom. Må hafsfiske! då hellre blifva kronofiske,
såsom förhållandet är i de flesta utländska stater, eller kommunalfiske,
såsom fisket i de större sötvattnen i Baden, eller huru som helst —
blott och bart det icke blir ingens fiske. I en tid af socialistiska
sträfvanden skall man ej komma med lagbestämmelser, som innebära
en rättsupplösning. Slår man in på den vägen, är det lätt att förutse,
hvart det bär hän.

Jag tror fortfarande, att det vore klokt af kammaren att bevilja
det ifrågasatta uppskofvet och för närvarande afslå lagutskottets
förslag i den del, der jag tillåtit mig yrka afslag.

Herr Johansson i Bastholmen: Herr Collanders uppgift, att

i Göteborgs och Bohus läns landsting hvilar frågan om afgifvande af
utlåtande öfver det komitébetänkande, som ligger till grund för den
ifrågavarande kongl. propositionen, måste bero på ett misstag. Nämnda
komitébetänkande har alldeles icke blifvit remitteradt till Göteborgs
och Bohus läns landsting, utan det är ett annat komitébetänkande,
angående ordningsstadga för hafsfiske! i Bohuslän. Visserligen har
herr Ljungman under föregående landsting väckt motion och begärt
landstingets yttrande öfver en paragraf, som han har i sin motion,
om fiske å djup vid annans strand. Och den frågan har blifvit hänvisad
till en komité, som skall yttra sig öfver den saken till nästa år.

Men det är icke föreliggande förslag i dess helhet, som landstinget
har att utlåta sig om.

Herr Svanberg: Herr Ljungman rigtade, när han för en stund

sedan hade ordet, åtskilliga anmärkningar mot mig. Och det hade
jag ju också kunnat vänta. Jag tror dock, att jag gör kammaren
en tjenst, om jag ej nu besvarar dem. Det tjenar till mycket litet,
ty det skulle blott uppfordra herr Ljungman att än ytterligare begära
ordet och förlänga diskussionen.

Men på en sak kan jag icke annat än fästa kammarens uppmärksamhet,
såsom i denna fråga särdeles betecknande. Det är, att
herr Ljungman flere gånger upprepat: Hvarför skall man brådska så
mycket med denna sak? Låt oss för all del få uppskof, så att landstinget
får yttra sig i frågan! Men jag tror, som förre talaren, att
landstinget icke kommer att sysselsätta sig med denna fråga. Saken
hänger nemligen så i hop, att först tillsattes hafsfiskekomitén, och sedan

N:o 32. 42 Lördagen den 18 April, e. m.

Angående den komité, som skulle utarbeta förslag till lag om rätt till fiske. Vi
°om>rått till ^nkte verkligen först i hafsfiskekomitén, der jag och herr Ljungman
fiske m. m. voro ledamöter liksom i den andra komitén, att upptaga till behandling
(Forts.) några af de frågor af civilrättslig natur, som ingå i nu föreliggande
lagförslag. Men sedan kom fiskerättskomitén emellan, och den tog
hand om de frågorna och har framstält bland annat det förslag till lag
om sedvanerätt vid fiske, som vi nu hafva att behandla. Det gjorde,
att hafsfiskekomitén, när den afslutade sitt arbete, ansåg sig icke
kunna behandla frågor, som redan utgjort föremål för en annan
komités handläggning, utan inskränkte sig till att föreslå följande tre
lagar: lag om rätt att hålla sill innestängd med vad inom Göteborgs
och Bohus län, lag om upphäfvande af den strandegare, enligt 3 §
fiskeristadgan den 29 juni 1852, tillkommande företrädesrätt till notdrägt
vid sillfiske inom Göteborgs och Bohus län samt ordningsstadga
för hafsfisket vid kusten af samma län. Det är endast dessa lagförslag
och inga andra, hvaröfver Göteborgs och Bohus läns landstings yttrande
infordrats. Visserligen ansåg herr Ljungman lämpligt att passa på
och till hafsfiskekomiténs betänkande afgifva en reservation af ungefär
samma innehåll, som han afgaf i den förra komitén. Men det skulle
val vara bra oegentligt, om samma fråga skulle på detta sätt kunna
blifva behandlad i olika komitéer. Derför anser jag, att, om Göteborgs
och Bohus läns landsting handlar formelt och rigtigt, det aldrig någonsin
till behandling upptager herr Ljungmans reservation i nyss nämnda
hänseende.

Herr Ljungman: Då hafsfiskekomiténs förslag, såsom herrarne

hörde, förutsätter ändring af 3 §, och det både i sjelfva förslaget finnes
reservation om ändring i 3 och 4 §§, och då landstingsmotion finnes med
samma innehåll, är det ju alldeles klart, att både landstingets komiterade
och landstinget skola yttra sig öfver hvad som föreligger. Och det är
ju för resten ingenting som hindrar, att de göra det. Finna dessa
komiterade, att de bestämmelser, som inrymmas i 3 §, äro ofullständiga,
må herrarne vara öfvertygade, att de komma att söka bevaka länsbefolkningens
rätt, och herrarne kunna äfven vara öfvertygade om
att, derest befolkningen finner, att det är något fel i den författning,
som varder utfärdad, den nog kommer att söka få det uppmärksammadt
så godt den kan. Men det är den skilnaden, att, om man för in
något dylikt i lagen nu, det är svårare att få ändring, än om frågan
står öppen, och vi låta paragrafen behålla den gamla ordalydelsen,
tills man kan få en ny, som är lämpligare. När man ändå måste
ändra den, om den föreslagna lydelsen nu godkännes, hvarför ej då
uppskjuta med hvarje ändring till dess vederbörande länsrepresentation
fått yttra sig?

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på godkännande af den ifrågavarande paragrafen, sådan den

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

lydde enligt utskottets förslag, dels på hvardera af de utaf herrar
Ljungman och Bruhn framstälda ändringsförslag. Herr talmannen
fann den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad;
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet om bifall till det af herr Ljungman framstälda förslag, nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner den af lagutskottet föreslagna lydelsen af 3 §
uti förevarande förslag till lag om rätt till fiske, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren godkänt den af herr Ljungman föreslagna
lydelsen af sagda paragraf.

Omröstningen utföll med 136 ja mot 52 nej; hvadan paragrafen
af kammaren godkänts med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

§§ 4-21.

Godkändes; likasom äfven det af utskottet föreslagna öfver gångsstadgandet
samt ingressen och rubriken till lagförslaget.

Öfriga af utskottet i detta moment framstälda lagförslag godkändes
jemväl, hvarjemte utskottets hemställan bifölls.

Utskottets i mom. b) gjorda hemställan förklarades vara besvarad
genom kammarens redan fattade, härofvan antecknade beslut beträffande
moment a).

§ 4.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 55, i anledning af
väckt motion angående ändrade bestämmelser rörande landstingsskattens
utgörande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 170, hade herrar P. Andreasson, Hans Holmlin,
J. A. Johansson i Bastholmen, A. Emil Baaz och Carl G. Grundell
hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar i gällande lagstiftning, att jordbruksfastighet, för hvilken
bevillning ej erlägges, skall påföras landstingsskatt efter det belopp,
som, derest bevillning för fastigheten skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar, hvaremot inkomst af arrende för

Angående
ändrade bestämmelser

rörande
landstingsskattens
utgörande.

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående
ändrade bestämmelser

rörande
landstingsslcattens
utgörande.

(Forts.)

sådan fastighet ej skall vid åsättande af landstingsskatt tagas i
beräkning.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar lolke Andersson, Anderson i Tenhult, Petersson i Brystorp
och Nilsson i Skärhus.

I fråga härom anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Då jag icke kunnat se något giltigt

skäl, hvarför kronans domäner skulle vara fria från landstingsskatt,
så har jag, såsom synes, mot utskottets beslut i denna fråga anmält
min reservation. Statens jordbruksdomäner äro till antalet många,
likasom ock deras värde icke är obetydligt. Ser man på den kongl.
proposition rörande statsverkets tillstånd och behof, hvilken afgifvits
till innevarande Riksdag, så finner man, att Kongl. Maj:t beräknat
arrendet af kronans domäner till 2,300,000 kronor. Om man kapitaliserar
detta belopp, så blir det en mycket stor summa, som i icke
obetydlig mån inverkar på landstingsskatten för de öfrige skattskyldige.
Om man på vanligt sätt multiplicerar denna arrendesumma med talet
20, kommer man till ett värde, uppgående till 46,000,000 kronor. Det
är således icke några småsmulor, hvarom här är fråga.

Af tillgängliga statistiska uppgifter finner man, att en del af
statens jordbruksdomäner uppgå, hvar för sig, till ganska höga värden,
och man ser äfven, hvilka arrendebelopp, som ifrån dessa större
domäner utgå. Vi hafva inom Kristianstads län en kronodomän med
namnet Tomarp, som ger ett årligt arrende af 12,850 kronor. I
Östergötlands län ha vi Starby, som förut har gifvit 14,800 kronor,
men har sista arrendet nedgått till 12,650 kronor. I Göteborgs och
Bohus län finnas kronodomäner, som äro utarrenderade för öfver 11,500
kronor, och så vidare. Jag har här en förteckning, som visar hvilka
arrenden som erläggas; och om arrendebeloppen äro så höga, som
de statistiska uppgifterna visa, så är också domänernas värde ganska
stort, och som följd deraf, skulle den landstingsskatt, som bort från
dem utgå, icke blifva så obetydlig.

Jag har mig bekant, att i åtskilliga delar af landet det ingalunda
är ovanligt, att de personer, som arrendera statens egendomar,
ofta väljas till landstingsmän. Jag har särskild! sett, att inom Skaraborgs
län hafva flere gånger sådane arrendatorer blifvit valda till
landstingsmän. De hafva följaktligen haft att bestämma öfver de
utgifter, som de andra såsom skattskyldige skolat erlägga, men äro
sjelfve derifrån frie. Jag tror att herr Carl Persson i Ställhult skall
kunna vitsorda denna min uppgift. Huru jag emellertid än ser saken,
så kan jag icke finna det rättvist, att dessa arrendatorer skulle vara
fria från landstingsskatt, då sådan skatt användes för länets gemensamma
angelägenheter. Jag skall derför, herr talman, be att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till föreliggande motion.

X:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Herr Andreasson: Då lagutskottet i sitt föreliggande betän kande

har afslagit den af mig med flere afgifna motionen i fråga, så
är det kanhända icke mycken utsigt att få den bifallen i kammaren,
men jag skall ändock anhålla att om densamma få yttra några ord.

Frågan är icke ny; den har flere gånger förut varit föremål för
Riksdagens behandling, senast åren 1888, 1889 och 1892; år 1888
tror jag det var på förslag af riksdagsmannen J. Rundbäck. Lagutskottet
har vid trenne särskilda tillfällen tillstyrkt denna fråga, och
Andra Kammaren har äfven godkänt densamma. År 1889 beslöt Riksdagen
ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i frågan, men häraf har
ännu icke föranledts något resultat.

För min del anser jag det vara högst orättvist, att landstingsskatt
icke betalas för dessa kronodomäner, hvilka äro både stora och många.
Hvad Bohuslän beträffar, utgöra de der ungefär en tiondedel af länets
jordbruksfastigheter, och jag antager att förhållandet kan vara proportionelt
inom andra län i riket. Kär nu landstingsskatten är ganska
hög på vissa håll — så t. ex. utgår den i Bohus län med 50 öre per
bevillningskrona — så är denna kronodomänernas frihet från landstingsskatt
af icke ringa betydelse, synnerligast då landstingets anslag
utgå till allmännyttiga ändamål inom länet, såsom sjukvården, döfstuminrättningarna,
samfärdselns förbättring, undervisningsväsendet m. m.,
hvaraf allt dessa kronoarrendatorer ha samma förmån som öfriga invånare
i länet, utan att deltaga i kostnaden derför. Det finnes väl

Angående
ändrade bestämmelser

rörande
landstingsskattens
utgörande.

(Forts.)

några få af dem möjligtvis, som äro upptaxerade för inkomst af sitt
arrende, men det blir ju ändock en ringa del af landstingsskatten de
betala, och denna taxering är ju i alla fall godtycklig. Landstingsskatten
är ju egentligen en kommunalskatt, fastän den utgår af hela
landstingsområdet, och jag kau icke annat finna, än att dessa skatter
hafva ungefär samma natur. Under den tid dessa boställen, som
kronodomänerna förr utgjorde, innehades af statens tjenstemän, såsom
ingående i deras löneförmåner, erlades både bevillning och landstingsskatt
för dem, men sedan de indragits, har bevillningen upphört och
således på samma gång landstingsskatten. Och återigen, när nu en
del af dem, nemligen sådana egendomar, som icke gifva tillräckligt
minimiarrende, försälies till enskild person, bli de påförda såväl bevillning
som landstingsskatt. Jag kan icke förstå, att dessa egendomar
skola ändra natur, derför att staten är innehafvare af dem.

Utskottet har i sin motivering för afslag sagt: »Utskottet vidhåller
allt fortfarande den uppfattning af föreliggande fråga, som detsamma
flera gånger tillförene varit i tillfälle att uttala. Då utskottet,
det oaktadt, icke anser sig kunna tillstyrka bifall till förevarande motion,
är orsaken härtill att söka dels derutinnan, att Kongl. Maj:t så nyligen
som år 1890 förehaft frågan till ompröfning och dervid funnit sig icke
kunna antaga det af Riksdagen till frågans lösning framstälda förslag,
dels ock i det förhållande, att frågan om revision af förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst jemte dermed
sammanhängande bestämmelser i kommunalförfattningarna för närvarande

N:o 32. 46 Lördagen den 18 April, e. m.

Angående i hela dess omfattning — sedan särskilde komiterade den 2 november
''Ttämmehcr 1894 betänkande i ämnet — är beroende på Kongl. Maj:ts

rörande pröfning.» Jag anser det då vara så mycket större skäl att Riksdagen
landstings- vidhåller den ståndpunkt, som den förut haft i frågan, och beslutar afskattens
ut- låtandet af en skrifvelse, hvarigenom man möjligen säkrare skulle kunna
görande. n| målet, hvadan jag, herr talman, yrkar afslag på utskottets hemställan
(Forts.) ocjj bifall till motionen.

Herr von Krusenstjerna: I sak rådde icke inom utskottet

någon meningsskiljaktighet; utskottet var enhälligt i sin uppfattning att
för en jordbruksfastighet, för hvilken bevillning icke erlägges, borde
landstingsskatt utgöras. Meningsskiljaktigheten mellan utskottets majoritet
och reservanterna rörde sig endast derom, huruvida det vore skäl
i att nu gå in till Kongl. Maj:t med någon skrifvelse. När, såsom utskottet
framhåller, frågan om revision af hela bevillningsförordningen
jemte dermed sammanhängande bestämmelser i kommunallagarne för
närvarande är föremål för omarbetning hos Kongl. Maj:t, och man således
har all möjlig säkerhet för att äfven nu förevarande fråga då skall bli
föremål för utredning, såsom stående i ett alldeles bestämdt sammanhang
dermed, så syntes det utskottets flertal, att det icke vore behöfligt
att besvära Kongl. Maj:t med en särskild skrifvelse i ämnet. Ehuru
jag för min del visserligen icke tror, att det skulle ske någon skada,
om en skrifvelse beslötes, så anser jag mig dock böra yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Då jag för min del lifligt instämmer

i det syfte, som motionären afser, skall jag gerna yrka bifall till motionen.
Det skulle vara märkvärdigt, om Andra Kammaren skulle afvika
från sin hittills intagna ståndpunkt i denna fråga. Det är visserligen
sant, att frågan på grund af skrifvelse från Riksdagen varit under
Kongl. Maj:ts pröfning, och att sålunda ett bifall till motionen icke
skulle förändra Kongl. Maj:ts ställning till frågan. För min del anser
jag i alla fall dock, att det skulle innebära en påtryckning för Kong].
Maj:t, om Riksdagens Andra Kammare nu bifölle hvad motionären
hemstält, och säkerligen skulle ett sådant beslut leda till ett snabbare
uppnående af det mål, hvartill denna kammare så ofta syftat i afseende
på bevillningsförhållanden.

På grund häraf skall jag för min del be att få yrka bifall till
motionen.

Herr Redelius: Som kammaren behagade finna, hafva utskottets

samtliga medlemmar, så vidt jag kunnat uppfatta det, varit af en och
samma mening, i det de samtliga ansett det önskvärdt, att en sådan
ändring i bestämmelserna om landstingsskatten, som den motionären
begärt, måtte komma till stånd. Såsom af betänkandet synes, har lagutskottet
vid upprepade tillfällen uttalat en sådan mening, och Riksdagens
båda kamrar hafva, åtminstone en gång, enat sig om ett lik -

K:o 33

Lördagen den 18 April, e. m.

ilande beslut. Utskottet angifver emellertid orsakerna, hvarför det
detta oaktadt och fastän det fortfarande vidhåller den uppfattning af
denna fråga, som det flere gånger tillförene uttalat, icke kan tillstyrka
motionen. Det beror på de två omständigheter, som redan äro nämnda,
nemligen att frågan nyligen varit under Kongl. Maj:ts ompröfning, och
Kong!. Maj:t förklarat sig icke kunna antaga det af Riksdagen till
frågans lösning framstälda förslaget, och för det andra att frågan ovilkorligen
måste komma under ompröfning i sammanhang med bestämmelserna
i bevillningsförordningen, som nu är under omarbetande, och i
sammanhang med bestämmelserna i kommunalförfattningarne i hela
deras omfång, hvilka också bero på Kongl. Maj:ts pröfning. Detta är
skälet, hvarför utskottet afstyrkt motionen, i hvars syfte det för öfrigt
instämt, och det är äfven orsaken, hvarför jag delat plurali tetens inom
lagutskottet mening och kunnat vara med om att afstyrka motionen,
oaktadt jag som sagdt fullkomligt delar reservanternas mening i sak.
Mitt afstyrkande är således föranledt endast af formella skäl.

Jag ber att få tillägga, att det för min personliga del synes mig
likgiltigt, hvad kammaren fattar för beslut, men jag ber dock att för
min ringa del få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Jag skall till det första instämma

med herr Johan Andersons i Tenhult yttrande i saken. Men jag får
dessutom tillägga, att, då kronan blir fri från landstingsskatt för de
stora domäner, som den tid efter annan inköper, jag ej kan anse detta
vara rätt, och att det för öfrigt icke är så precis säkert, att denna fråga
blir, såsom de föregående talarne förmenade, pröfvad af Kong]. Maj:t,
hvarför jag anser det nödigt att bifalla motionärernas förslag, som i
hvilka fall som helst kan vara eftersträfvansvärdt.

Herr Holm lin: Jag skall endast be att få säga några få ord.

Jag är af alldeles samma åsigt som lagutskottet, men skulle hafva
önskat, att lagutskottet på grund af den motivering det anfört kommit
till ett annat resultat, ty det vill ju alldeles detsamma som motionärerna.
Men då hade det väl varit mera naturligt och mera logiskt att
yrka på en skrifvelse till Kongl. Maj:t, då det ju annars rent af skulle
kunna sägas, att frågan i Andra Kammaren fallit, af den nemligen, som
icke har närmare reda på förhållandena. Ett bifall till motionen skulle
dessutom vara en kraftig uppmaning till dem, som arbeta med bevillningsförordningen,
att behjerta detta önskemål.

På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag att få hemställa om
bifall till motionen.

Herr D a h n: Då det, efter hvad jag erfarit, är säkert, att komitcn

i sitt betänkande icke har berört den fråga, som i den föreliggande
motionen behandlas, och saken sålunda möjligen icke blir dragen under
Kongl. Maj:ts pröfning, så anser jag detta vara ett särskildt skäl att bifalla
reservationen. Det heter visserligen, att Riksdagen 1892 skrifvit till

Angående
ändrade bestämmelser

rörande
landstingsskattens
utgörande.

(F orts.)

X:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående Kongl. Maj:t i detta ämne, och att frågan nu ligger före hos Kongl.
‘stämmelser men ^å saken i komitébetänkandet icke är vidrörd, så är det ju

rörande troligt, att icke heller Kongl. Maj:t kommer att tänka på den, och detta

landstings- synes mig som sagdt vara ett särskildt skäl för att Andra Kammaren

shattens ut- beslutar i motionens syfte, och ber jag derför få yrka bifall till resergörande.
Tationen.

(Forts.)

Herr Folke Andersson: Jag tycker i liket med en föregående

talare, att efter den motivering, utskottet lemnat, det borde hafva kommit
till annat slut. Herrarne veta, att frågan icke är ny, utan flere gånger
varit föremål för Riksdagens pröfning; och 1889 beslöt Riksdagen ingå
till Kongl. Maj:t med skrifvelse derom, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande
lagstiftning, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
skall påföras landstingsskatt efter det belopp, som derest beviEning för
fastigheten skulle utgå etc., men Kongl. Maj:t fann icke skäl att bifalla
denna Riksdagens skrifvelse. Jag deremot anser, att motionärernas förslag
är grundadt på rättvisa och billighet samt att äfven dessa kronoarrendatorer
skola betala landstingsskatt, och en dylik fordran är väl
så mycket mera billig, som det finnes sådana arrendatorer, hvilka sitta
som landstingsmän i landstinget och besluta om landstingsskatter och
njuta de förmåner som deraf beredas, såsom sjukvård m. m. Då kan
det väl icke anses mer än rätt, att de också deltaga i skatten.

Utskottet har anfört såsom skäl för att man icke skulle bifalla
motionen, att saken för närvarande ligger under ompröfning och att
det är fråga om införande af ny bevillningsstadga. Ja, när man icke
vill en sak, så kan man nog anföra skäl deremot. När det var fråga
om att vidtaga skärpta bestämmelser för folkbankerna, så ansåg man
det icke för tidigt att ändra det, ehuru Kongl. Maj:t icke längre sedan
än 1882 framlade en banklag, som af Riksdagen antogs. Men i detta
fall tyckes man antaga det vara för tidigt för att göra en ändring.
Jag tror, att motionären har fullkomfigt rätt, och derför ber jag att få
yrka bifaU till motionen. Jag anser, att det är mycket lämpligt, att
denna fråga kommer åter till Kongl. Haj:t, när fråga är om utarbetande
af ny beviEningsförordning, för att den må blifva tagen under noggrann
ompröfning, och af detta skäl yrkar jag som sagdt bifall till motionärens
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
tiE proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren utskottets
hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen.

Om afskaffande
af g 5.

den person V?ill

prester- Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande, n:o 56, i anledning af
skåpets af- vackt motion om afskaffande af den personliga afgiften till presterlöning.
skåpets aflöning.

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 32.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 78, hade herr J. Mankell föreslagit:

»att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den
personliga afgiften till presterskapets aflöning, på sätt kan finnas
lämpligt efter föregående utredning af »dess förhållande till öfriga
personliga skatter».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Ordet begärdes af:

Herr Mankell, som yttrade: De skäl, på hvilka det ärade lag utskottet

afstyrkt min motion om afskaffande af de personliga
afgifterna till presterskapets aflöning, synas mig temligen knapphändiga.
I hufvudsak återfinnas de i ett litet stycke, som förekommer nederst
å 8 sid. i utskottets utlåtande, der utkottet säger: »Under den

tid, för hvilken dessa lönekonventioner faststälts, kunna de naturligen
icke rubbas och den genom dem beslutade personliga afgiften till
presterskapet naturligen icke heller afskaffas.»

Jag kan just undra om denna utskottets åsigt kan vara rigtig?
Om så vore fallet, skulle regeringen och Riksdagen, om de än aldrig
så gerna ville, icke kunna börja att ändra denna punkt utaf den
kyrkliga beskattningen förr än år 1912, då den förstalönekonventionen
tilländalöper, och ej afsluta reformen förr än efter ytterligare 20 eller
30 år, emedan först efter denna tid samtliga konventioner tilländagått.
Riksdagen och regeringen skulle således för denna långa framtid,
inemot ett hälft århundrade, hafva afsagt sig möjligheten att förändra
ett beskattningssätt, som de möjligtvis kunna finna vara orättvist
och origtigt, eller utbyta detsamma mot ett bättre. Kan detta
vara utskottets mening? Enligt mitt förmenande böra statsmagterna,
närhelst det faller dem in, kunna ändra en orättvis beskattning och
särskildt i detta hänseende, blott icke tredje mans rätt kränkes. Tredje
man är härstädes presterskapet. Om nu presterskapet får genom en
förändrad beskattningsform alla de aflönings- eller andra förmåner,
som detsamma genom konventionerna är tillförsäkradt, kan jag omöjligt
finna, att någondera parten derpå kan blifva lidande. Och jag vågar
förespå, att den tid skall komma, måhända förr än någon tror, då
en sådan ändring vidtages, och att åtminstone de yngre af eder skola
få upplefva densammas genomförande.

I öfrigt jäfvar utskottet sin egen uppfattning litet längre ned, då
det säger: »Det torde dessutom stå en församling fritt att, derest
den finner för godt, befria vissa af sina medlemmar från utgörande
af denna afgift, under förutsättning att afgiften i sin helhet derigenom
icke blir minskad».

Om afskaffande
af
dm personliga
afgiften
till presterskapets
aflöning.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 32.

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Om af- Här erkännes således, att församlingen kan hafva rättighet att,

S<len''a''erson^ om ^en behagar, befria en del medlemmar, kanhända alla de fattigaste,
liga ^afgiften som träffas mest af de personliga afgifterna, från desamma och ersätta
till prester- bristen genom någon annan skatteform, måhända efter fyrk, under
skåpets af- förutsättning att afgiften i sin helhet derigenom icke blir minskad.
Isning. Med andra ord vill detta säga, att hvarje församling för sig skulle

(Forts.) mag tu uträtta, hvad icke regering och Riksdag förmå att göra. Jag

hemställer till kammaren, om det kan ligga något sammanhang och
någon logik i ett dylikt resonnement? Hvilka förhoppningar man i
öfrigt än kan hafva, att församlingarna skola åstadkomma en sådan
förmildring i afseende på de fattigas beskattning, under nuvarande
fyrktalsvälde, då en tiondedel af de rikaste kunna öfverrösta de öfriga
nio tiondedelarne, lemnar jag visserligen derhän. Icke torde de vara
särdeles stora.

Enligt hvad jag trott mig finna, är bland de personliga afgifterna
den till presterskapet utgående för närvarande den största. Redan
1878 års skatteregleringskomité anslog den till 870,000 kronor. Sedermera
har den sannolikt betydligt ökats. Enligt de uppgifter, som
lemnades i herr Ströms vid föregående riksdag väckta motion, skulle
den i många församlingar uppgå till icke mindre än 2 kronor för
man och qvinna, ja till och med för somliga fattiga torpare till 6
kronor, då de öfriga personliga afgifterna blott uppgingo till 60
eller 75 öre för man och qvinna, det vill säga 60 öre för mantalspenningarne
och 75 öre för de båda öfriga qvarstående personliga
afgifterna. Häraf hör man åtminstone kunna draga den slutsatsen, att
denna personliga afgift verkar ytterst ojemt i olika delar af landet.

Mine herrar, hvad jag ifrågasatt är ju ganska blygsamt. Jag har
blott begärt en skrifvelse om utredning af frågan och det förslags framläggande
för Riksdagen, som Kongl. Maj:t kan finna lämpligt. En
utredning torde vara så mycket behöfligare, som ännu ovisshet råder
i afseende på sättet för denna skatts uppkomst och i afseende på dess
berättigande samt likaså i afseende på dess totala belopp, som tyckes
vara mycket större än man i allmänhet förestält sig, och i synnerhet
i afseende på dess olika fördelning i olika delar af landet. Det är
på dessa grunder, som jag tror mig vara fullt berättigad att, herr
talman, yrka bifall till min motion.

Herr Bruzelius anförde: Herr talman! Den personliga afgiften

till presterskapets aflöning har, som motionären sjelf erinrat, faststälts
på grund af i de särskilda orterna efter en viss fördelningsgrund
beslutade lönekonventioner, gällande för en tid af 50 år. Under den
tiden kunna de naturligtvis icke rubbas. De äro kontrakt, som afslutats,
och de måste hållas å båda sidor. Således är för närvarande detta
förslag utan all praktisk innebörd.

Det står församlingen fritt att, om den finner för godt, befria
vissa medlemmar från denna afgift under förutsättning, att afgiften i
dess helhet icke minskas.

Lördagen den 18 April, e. m.

X:o 32.

Detta torde för närvarande vara tillräckliga skäl för att kammaren
icke kan bifalla motionen, hvarför jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 6.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande, n:o 57, i anledning
af väckt motion angående upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften.

I en inom Andra Kammaren väckt motion. n:o 79, som hänvisats
till lagutskottets behandling, hade herr J. Mankell föreslagit, »att
Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den personliga
folkskoleafgiften, på sätt kan finnas lämpligt efter föregående utredning
af dess förhållande till öfriga personliga skatter», men hemstälde utskottet,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Angående
upphäfvande
af den personliga
folkskoleafgiften.

Herr Mankell begärde ordet och yttrade: Herr talman, mine

herrar! De skäl, på hvilka det ärade lagutskottet afstyrkt denna min
motion, äro om möjligt ännu knapphändigare, än i afseende på den
föregående. Utskottet har icke ansett nödigt att göra något annat
än åberopa de betänkligheter, som det haft i afseende på förut väckta
motioner i samma rigtning åren 1888 och 1895, men noga aktat sig
att erinra om de grundliga vederläggningar, som förut skett af dessa
betänkligheter, både i motionerna och i synnerhet under diskussionen
i denna kammare vid 1895 års riksdag. Ej heller har utskottet behagat
påminna sig, att 1879—1882 årens skatteregleringskomité på goda
skäl tillstyrkte afgiftens upphörande, utan utskottet har i stället
krampaktigt vid detta, liksom vid föregående tillfällen, hakat sig fast
vid 1883 års ecklesiastikministers uttalande, hvilken af vissa skäl ville
bibehålla folkskoleafgiften, men deremot tillstyrkte afskaffandet af den
personliga sjukvårdsafgiften, som dock ej heller blef af.

Jag har i min motion sökt att karakterisera beskaffenheten af de
så kallade betänkligheter, som ecklesiastikministern af 1883 hyste. De
kunna i korthet reduceras till det besynnerliga påståendet, att en så
orättvis skatt, som den personliga folkskoleafgiften, skulle verka mindre
tyngande i fattiga församlingar än i rika församlingar. På annat sätt
kan jag åtminstone icke tyda hans af utskottet på sid. 4 upprepade
uttalande i det hänseendet. Orimligheten af detta skäl torde falla i
ögonen på alla, som tänkt närmare på saken. Men det egendomliga
är i vissa fall, att ju orimligare en åsigt förefaller, desto rigtigare
tror man den vara, och desto lättare får man den föreställningen, att
det dock måtte ligga något under den, som man icke begriper. Det

N:o 32.

Angående
upphäfvande
af den personliga
folkskola■
afgiften.
(Forts.)

52 Lördagen den 18 April, e. m.

går ju an att läsa igenom nämnda temligen långa uttalande, som jag
nu icke vill upprepa. Men jag tror icke, att någon derur skall kunna
taga annat, än det jag nyss nämnde.

Vidare har utskottet mot afgiftens borttagande anfört, att dess
gagnande ändamål skulle vara af den beskaffenhet att icke väcka
något missnöje emot densamma. Ja, det samma kan man ju säga
om alla skatter. De äro väl alla mer eller mindre tillkomna för
gagnande ändamål, och det finnes således icke något skäl att särskildt
resonnera sålunda med afseende på den personliga folkskoleafgiften.

Slutligen har utskottet framhållit, att afgiften ingalunda är påbjuden,
utan blott medgifven, äfvensom velat göra troligt, att församlingarna
skulle vara så välvilliga mot de fattiga, att de i stor skala
afskrifva de personliga afgifterna. Men om så är, hvarför håller man
så mycket på dem? Emellertid har jag starka skäl att misstänka,
att dessa afskrifhingar under nuvarande fyrktalsvälde icke måtte vara
särdeles talrika; och redan ur den synpunkten tror jag en utredning
vara nyttig och gagnelig. Det är derför jag tager mig friheten att
äfven i afseende på denna motion vidhålla mitt, som jag tycker, ganska
moderata yrkande om en skrifvelse angående utredning och framläggande
af det förslag, som Kongl. Maj:t kan finna lämpligt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till min motion.

Häruti instämde herrar John Olsson, Gustaf Ericsson från Stockholm
och Alsterlund.

Herr Petersson i Runtorp yttrade: Herr talman! Jag begärde

ordet hufvudsakligen med anledning deraf att motionären, som före
mig yttrade sig, påstod, att församlingarne icke skulle vara så goda,
som utskottet framhållit i sin motivering för afslag, men såvidt jag
känner till förhållandena, äro församlingarna så goda. Hvarför motionären
är så farligt envis att vilja borttaga de personliga afgifterna,
förstår jag icke, ty dessa afgifter kunna gerna betalas af många lika
väl som många andra större utskylder. Församlingarna böra gå så
till väga, att de vid genomgående af debiteringslängderna afskrifva
dessa afgifter för dem, som äro fattiga och hafva flera barn. Detta
anser jag vara mycket mera rättvist än att afskaffa alla personliga
afgifter, ty det finnes många personer, som hafva mycket lättare att
betala dessa afgifter än andra vidlyftigare utskylder.

Det är på dessa af mig nu åberopade skäl som jag, herr talman,
yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Natt och Dag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

N:« 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

§ 7.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 58, i anledning af
väckt motion angående uppbörd och redovisning af lön till klockare.

I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 69, hade
herr A. Olsson i Ornakärr föreslagit: »att Riksdagen måtte besluta,
att till klockare i penningar utgående lön skall af kommunalnämnden
upptagas och redovisas i sammanhang med de öfriga kommunalutskylderna.
»

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Olsson i Ornakärr erhöll ordet och yttrade: Herr talman!
Då lagutskottet i utlåtandet meddelat en utredning rörande lagens mening
i den fråga, hvarom jag väckt motion, och då jag antager, att vederbörande,
som hafva att uppbära och redovisa aflöning till klockare,
komma att taga hänsyn till denna utredning, och det dessutom inom
utskottet icke varit någon meningsskiljaktighet i frågan — eljest hade
utan tvifvel någon reservation mot utskottets hemställan förekommit —,
skall jag, herr talman, icke göra något yrkande om bifall till min
motion.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Efter föredragning dernäst af Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 164, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 7, i anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tiden för regementsmötena, begärdes
ordet af

Herr Zetterstrand, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Med anledning af den synnerligen välvilliga behandling, Första
Kammaren egnat detta ärende, och då Första Kammaren beslutat i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Andra Kammaren, får jag hemställa,
att Andra Kammaren måtte biträda Första Kammarens beslut.

Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa och Dahn.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition beslöt kammaren att biträda Första Kammarens i
ämnet lättade beslut.

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

§ 9.

Ångande Slutligen föredrogs konstitutionsutskottets memorial, n:o 6, angående
granskning ayfullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.
de i statsrådet
förda I detta memorial tillkännagaf utskottet, att vid den sålunda full protokoll.

gjorda granskningen af dessa protokoll utskottet hvarken funnit skäl
att emot någon statsrådets ledamot tillämpa § 106 regeringsformen
eller ansett anledning förekomma att framställa någon anmärkning på
grund af § 107 af samma grundlag.

Vid memorialet var, förutom andra, fogad en reservation af herrar
Eloicson, Bengtson i Gullåkra, Boström, halm, Gyllensvärd, Johnsson
i Bollnäs och Vahlin, hvilka ansett, att konstitutionsutskottet bort jemlikt
107 § regeringsformen för Riksdagen tillkännagifva hvad som förekommit
i fråga om det ärende som funnes omförmäldt i protokollen öfver sjöförs
varsärenden den 15 november 1895 punkten 4 och finansärenden
s. d. punkten 31.

Efter föredragning af det af utskottet gjorda tillkännagifvande
anförde:

Herr Elowson: Herr talman! Jemte några af mina kamrater

uti konstitutionsutskottet har jag ansett mig böra framställa en reservation
mot utskottets beslut beträffande ett ärende, som förekom i konseljen
den 15 november 1895, och ehuru det icke är synnerligen angenämt
att på denna tid af dygnet utveckla mina reflexioner och omdömen om
detta ärende, anhåller jag likväl, att inför kammaren få redogöra för
min uppfattning af detsamma.

Reservationen innehåller en fullständig och objektiv framställning
af allt, som i detta regeringsärende förekommit. Man skulle kunnat
vänta, att handlingarna i målet skulle hafva erhållit sin afslutning dermed,
att tillstyrkandet i konseljen gått hufvudsakligen i rigtningen af
de sakskäl, som under ärendets beshandling förebragts. Så har likväl
icke enligt mitt förmenande skett. Åtskilliga egendomligheter synas
mig hafva förekommit, vid hvilka jag anhåller att få fästa mig något
litet.

Uppslaget till hela detta ärende är en skrifvelse från Finska Ångfartygsaktiebolaget,
hvilken skrifvelse är dagtecknad den 2 september
1895, och inlemnad till lotsstyrelsen den 12 i samma månad.

Hvad som i denna skrifvelse är egnadt att väcka uppmärksamhet,
är först och främst uppgiften, att bolaget säger sig på grund af undersökningar
af utsigterna att norr om Hufvudskär vinna en lämpligare
och säkrare infart vintertiden i Stockholms skärgård o. s. v. Det
synes mig deraf framgå, att detta främmande bolag skulle hafva gjort
undersökningar i svenska skärgården angående en lämpligare infartsväg
till Stockholm under vintertiden, än den som nu finnes. Sjelfva

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. in.

ansökningen af nämnda ångfartygsbolag går derpå ut, att en farled i Angående
Stockholms skärgård skulle under då instundande vinterseglation varda Jemkning af
upplyst och utprickad med lämpliga sjömärken. Nu är det något 9de i Sf(lf/ra_
egendomligt, att detta ångfartygsbolag, som borde antagas icke vara det torda
okunnigt om såväl reglementet för lotsverket som äfven tullstadgan, protokoll.
icke både kännedom derom att denna farled, som bolaget önskade upp- (Forts.)
lyst och utprickad, var en otillåten farled, som icke fick befaras.

Om således enligt ordalydelsen nämnda farled blifvit enligt bolagets
begäran upplyst och utprickad, så står det likväl qvar, att denna farled
var förbjuden att befara. Under sådana förhållanden svnes det mig
egendomligt, att skrifvelsen inlemnades till lotsstyrelsen, hvilken ju
uppenbarligen icke kunde ega befogenhet att lemna någon dispens frän
förordningar, utfärdade af Kong! Maj:t.

Då, såsom jag förut nämnt, den fullständiga och objektiva utredningen
af detta ärende icke låter de sakliga skälen återspegla sig i
den tillstyrkan, som föredragande statsrådet gjorde i konseljen, har det
legat nära till hands, att man skulle söka att i handlingarna få reda på
den egentligt verkande kraften till den gjorda tillstyrkan. I detta afseende
förefaller den ovanliga skyndsamhet, hvarmed ärendet förberedts
till sin behandling, innan det inkom till Kongl. Maj:t, något egendomlig.

Sedermera anbefalde Kongl. Maj:t en skyndsam behandling, men en
ovanlig skyndsam behandling egde rum, såsom sagdt, redan innan
ärendet inkom till Kongl. Maj:t.

Denna skrifvelse från Finska ångfartygsaktiebolaget, hvilken finnes
återgifven uti reservationen, innehåller icke något annat än som der
förekommer. Den inkom till lotsstyrelsen den 12 september 1895, och
samma dag remitterades den till lotskaptenen för yttrandes afgifvande,
och detta förhållande att den remitterades samma dag synes mig vara
fullkomligt i sin ordning. Hvarken bolagets skrifvelse eller lotsstyrelsens
remiss innehåller något om att skrifvelsen var åtföljd af några bilagor.

Emellertid är lotskaptenen färdig att samma dag afgifva sitt utlåtande,
hvilket afgifves icke endast öfver skrifvelsen, utan äfven öfver
ett karte-urklipp rörande en föreslagen farled från sjön, norr om Hufvudskär,
söder om Gillinge, öfver Jungfrufjärden och till Ingaröfjärdens farled.
Ur handlingarne framgår icke, hvarifrån detta karte-urklipp kommit.

Omöjligen kan man antaga, att det var bilagdt den remitterade skrifvelsen,
ehuru det brukar på något sätt angifvas, om dylika bilagor åtfölja en
skrifvelse. Nedan samma dag är lotskaptenen, såsom jag nyss nämnde,
färdig att afgifva sitt yttrande, hvilket, om kammarens ledamöter behaga
se på sidan 7 i utskottsbetänkandet, är ganska fullständigt och utvecklar
det belysningssystem, hvarom här är fråga. Beträffande den slutsats,
till hvilken lotskaptenen genom sina undersökningar kommit, vill jag
påpeka, att han fäst sig dervid att, sedan denna farled en gång blifvit
öppnad, den icke gerna skulle kunna läggas igen under den delen af
året, då den stora trafiken pågår. Han framhåller såsom sin åsigt, att
nattlig vägledning i Hufvudskärsleden skulle vara af ett trängande behof
påkallad och att han för sin del skulle varit sinnad att under år 1890

N:o 32

Lördagen den 18 April, e. m.

fidWordad itömma mec^ förslag om afhjelpande af den brist, som i detta hänseende
granskning derest ^ke den framställning inkommit från Finska ång de

i statsrå- fnrtvgsaktiebolaget, öfver hvilken hån hade att afgifva yttrande.
det förda Sedan ärendet återkommit från lotskaptenen till lotsstyrelsen,

protokoll, remitterades detsamma i skrifvelse den 13 september till chefen för
(Forts.) flottans stab, hvilken remissa var specielt föranledd af ett kongl. bref
af den 15 mars 1895, enligt hvilket, så snart fråga uppstode om
öppnande af en farled, som kunde stå i någon förbindelse med de militära
farlederna, eller som eljest kunde vara af vigt för militära operationer,
lotsstyrelsen skulle inhemta yttrande från chefen för flottans stab. Likmätigt
detta kongl. bref inhemtades ett sådant yttrande, hvilket afgafs
den 18 september. Jag finner deri till min öfverraskning, att chefen
för flottans stab, som enligt brefvet den 15 mars 1895 skulle yttra sig
om farledens betydelse för militära manövrer i skärgården, efter att
hafva framhållit, hurusom den föreslagna nya farleden till en del sammanfolie
med en af flottans militärleder, som vore en af de vigtigare förbindelselederna
emellan den södra och den norra delen af Stockholms
skärgård, och sålunda af synnerligen stor vigt för försvaret af sagda
skärgård sedan öfvergår till att tala om de störa merkantila fördelar,
som genom denna farleds öppnande stå att vinna för seglationen på
Finland vintertiden. Med anledning af dessa stora merkantila fördelar,
ansåg sig chefen för flottans stab icke böra afstyrka den gjorda framställningen.

Utaf hans utlåtande framgår emellertid, att han anser, att sedan
leden en gång blifvit öppnad, den skulle för beständigt komma till
användning för att vinna de stora merkantila fördelar, hvarom han talar.
Han afgaf nemligen sitt yttrande »under förutsättning af att vid ett
fredsbrott ej blott denna nya farleds fasta och flytande sjömärken, utan
jemväl äfven alla för dess belysande uppförda fyrar genast borttoges».
Han kunde nemligen icke rimligtvis befara, att ett fredsbrott skulle ega
rum under månaderna januari—mars 1896, utan hans mening måste
hafva varit, att farleden skulle för framtiden uppehållas för den allmänna
trafiken.

Sedan dessa utlåtanden från lotskaptenen och från chefen för flottans
stab inkommit till lotsstyrelsen, uppdrog lotsstyrelsen åt öfverfyringeniören
och lotskaptenen i Stockholm att afgifva förslag angående
ordnandet af den ifrågasatta farleden. Dessa inkommo då med alternativa
förslag. Det ena afsåg en provisorisk anordning af fyrbelysningen och
slutade på en kostnad af 13,350 kronor. Lotskaptenen fäste härvid
hufvudsaklig vigt på att en sådan anordning kunde vara tillrådlig endast
med afseende derpå, att befälhafvaren å ett visst nämndt finskt ångfartyg
hade omdöme och vana att vintertiden navigera i farvattnen. Det
andra alternativet innehöll förslag till en stadigvarande fyrbelvsning,
som skulle kräfva en kostnad af 54,500 kronor jemte en årlig afgift för
aflöning uppgående till omkring 2,800 kronor.

Genom förfrågan hos sjökarteverket inhemtade emellertid lotsstyrelsen,
att vissa närmare undersökningar af farleden vore erforderliga,

N:o 32.

Lördagen den IS April, e. m.

och särskilt borde dylika ega rum på ett par ställen vester om lilla Angående,
Husare) och en närliggande holme. glanskning af

Lotsstyrelsen ansåg sig dock icke ega befogenhet att förklara den^e t- statsrånämnda
farleden för allmän farled, utan understälde, på grund af hvad det förda
dittills i ärendet förekommit, detsamma Kongl. Maj:ts pröfning. Be- protokoll.
träffande valet mellan de föreslagna alternativen, en provisorisk anord- (Forts.)
ning och en permanent fyrbelysning, uttalar lotsstyrelsen som sin bestämda
mening, att det icke kan »blifva tal om en tillfällig eller endast
till förmån för ett utländskt bolag anordnad farled, utan farleden måste
utan allt tvifvel blifva allmän». Lotsstyrelsen anhöll derefter, att för
den händelse Kongl. Maj:t skulle anse, att ifrågavarande farled kunde
och borde upptagas som allmän farled, lotsstyrelsen måtte dels få befallning
att gå i författning om att förklara farleden från sjön till och
öfver Xostensfjärden genom sundet vid Gillinge och fram till allmänna
farleden Stockholm—Dalarö såsom en allmän farled, dels ock till sitt
förfogande erhålla 54,500 kronor för de arbeten, som erfordrades, samt
att dessutom lotsar blefve för den ifrågavarande farleden inöfvade.

Sedan detta ärende till Kongl. Maj:t inkommit, öfverlemnade Kongl.

Maj:t detsamma till kommerskollegium med befallning, att kollegiet
måtte, så skyndsamt ske kunde, inkomma med utlåtande. Vid sitt
med anledning häraf afgifna yttrande bifogade kommerskollegium en
skrifvelse från jernvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön, hvari meddelades,
att kontrakt om samtrafik med Finska ångfartygsaktiebolaget
hade blifvit afslutadt under tvenne vilkor, dels att det understöd, som
af finska senaten blifvit beviljadt åt det ifrågavarande fartyget, icke
skulle undergå någon förändring, dels ock att den farled, hvarom fråga
vore, blefve tillfredsställande utprickad och belyst. Kommerskollegium
yttrade särskildt för sin del, att öppnandet för allmän trafik af denna
farled skulle blifva till gagn för trafiken ej blott på Finland utan äfven
på Gotland och andra orter, hvarmed vintertiden sjöfartsförbindeiser
med Stockholm kunde ega rum. Kommerskollegium ansåg således i
likhet med lotsstyrelsen, att om farleden öppnades, densamma borde
blifva en allmän farled, tillgänglig för alla fartyg.

Då den farled, hvarom fråga var, enligt tullstadgan icke fick passeras,
var det naturligt, att generaltullstyrelsen af Kongl. Maj:t erhöll
befallning att yttra sig i ärendet. Generaltullstyrelsen afgaf också ett
utlåtande och angaf deri bland annat de vilkor, som kunde erfordras,
för att kronans rätt i tullhänseende skulle blifva betryggad. I afseende
å farledens öppnande såsom allmän uttalade generaltullstyrelsen med
samma bestämdhet som lotsstyrelsen, att det icke borde »ifrågakomma
att tillfälligt och allenast till förmån för ett utländskt ångfartygsbolag
förse den så kallade Gillingeleden med fyrar och sjömärken, utan att,
för den händelse denna led pröfvades vara för sjöfarten behöflig, sådana
fullständiga anordningar borde i antydda hänseenden vidtagas, att leden
kunde för allmän trafik upplåtas». För dessa fullständiga anordningar
erfordrades anläggning af en tullstation och tillsättande af tullbevakning.
Anläggningen af denna tullstation skulle kräfva en kostnad, som general -

Jf:o 32. 58 Lördagen den 18 April, e. m.

Angående tullstyrelsen ansåg sig icke kunna ens approximativt uppgifva. Tullgranskninq
af bevakningen åter skulle medföra en årlig utgift af 4,100 kronor förutom
de i statsråd ålderstilläggen.

det förda Man finner således, att lotskaptenen, chefen för flottans stab, lots protokoll.

styrelsen, kommerskollegium och generaltullstyrelsen alla uttalat den
(Forts.) bestämda mening, att farleden, om den öppnades, borde blifva en allmän
farled.

Då ärendet förekom till föredragning i konseljen den 15 sistlidne
november, tillstyrkte föredragande statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
»med afseende å hvad i ärendet förekommit, underdånigst,
att Kong! Maj:t täcktes i nåder förordna, att lotsstyrelsen skulle ofördröjligen
gå i författning om tillfälligt anordnande för då instundande
vinter af fyrbelysning och sjömärken för ifrågavarande farled». Tvärtemot
alla myndigheterna, hvilka hade uttalat sig för att farleden borde
vara allmän, tillstyrkte således föredragande statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet, att endast tillfälliga anordningar skulle vidtagas
för månaderna januari—mars 1896, och detta till förmån för ett
ångfartyg, tillhörande ett utländskt bolag. Då nu föredragande statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet fäste sin tillstyrkan vid
det, som i ärendet förekommit, frågar man sig, hvad i detta ärende
kunde hafva förekommit af beskaffenhet att föranleda honom att tillstyrka
en afvikelse från alla de samstämmiga utlåtanden, som af embetsmyndigheterna
afgifvits. I detta afseende innehålla handlingarne ingenting,
och man får således af dem icke veta, hvad det kunde vara, som
i ärendet förekommit.

Under så egendomliga förhållanden ligger den frågan nära till
hands, när egentligen beslut om den så kallade Gillingeledens öppnande
i verkligheten fattades, om det var, såsom protokollet upplyser, den 15
november, eller om ärendet möjligen var faktiskt afgjordt redan den 12
september. Åtskilligt talar för det senare alternativet, och det vill
synas, som om de åtgärder, som derefter vidtogos, hufvudsakligen gingo
ut derpå, att frågan skulle på konstitutionelt sätt behandlas, så att en
föredragning, grundad på vederbörande embetsmyndigheters utlåtande,
skulle komma till »stånd. På innehållet i dessa embetsmyndigheternas
utlåtande grundade dock föredragande statsrådet icke sin tillstyrkan.
Denna gick i stället tvärt emot den rigtning, som angifvits af alla de
hörda myndigheterna, och detta på grund af någonting, som i ärendet
förekommit, men hvilket man icke t finner i handlingarne. Det vill
således synas, som skulle något främmande intresse hafva der spelat in,
på hvilket föredragande statsrådet fäste ett synnerligt afseende.

Jag nämnde förut, att öfverenskommelsen om samtrafik var afslutad
bland annat med det vilkoret, att ingen rubbning skulle ske uti den
subvention, som ifrån finska senaten gafs åt det ifrågavarande fartyget.
För Finlands senat tedde sig visserligen detta ärende såsom icke
varande af någon betydelse. Emellertid voro medlemmarne af senaten
icke fullt eniga, utan det fans en minoritet, som icke ville vara med
om att anslaget skulle utgå, då förbindelseleden icke blefve densamma

Lördagen den 18 April, e. m.

N o 32.

som förut. Då ärendet förekom hos generalguvernören och han skulle

afgifva underdånig tillstyrkan i den ena eller andra rigtningen,

styrkte han, att ifrågavarande statsbidrag från finland icke skulle utgå*de i statsrå för

den händelse den förut brukliga förbindelseleden icke längre nytt- det förda

jades. Det ligger kanhända för uppfattningen en väsentlig skilnad der- protokoll.

uti, om det ifrågavarande fartyget inlöper direkt till Sveriges hufvud- (Forts.)

stad eller om det inlöper till ändpunkten af ett enskildt bolags jernväg.

Den eventualiteten hade vederbörande statsråd enligt mitt förmenande
bort förvissa sig om något på förhand. Såsom nu ärendet afgjordes,
kan jag icke värja mig från den tanken, att Sverige i denna internationella
förhandling lidit en förödmjukelse.

Jag har uti det föregående visat, att tillstyrkandet i konseljen
skedde tvärt emot myndigheternas uttalanden och utan något närmare
uppgifvet motiv än hvad i ärendet förekommit. »Det synes mig, att
hvilken kraft som än uti detta ärende må hafva gjort sig gällande,
man skulle kunna uppställa den fordran på ledande statsmän, att de
skola uti sitt görande och låtande lägga i dagen manligt mod och att
de skola oaflåtligen hafva statens välfärd för ögonen. Detta synes i
förevarande fall icke hafva blifvit tillbörligen iakttaget. Den fordran,
som jag här angifvit, på manligt mod och intresse för statens angelägenheter,
har enligt mitt förmenande icke blifvit i detta fall af
statsmännen uppfyld.

På grund häraf har jag inom konstitutionsutskottet yrkat, att utskottet
skulle, jemlikt 107 § regeringsformen, anmäla det ifrågavarande
ärendet för Riksdagen. Då utskottets pluralitet icke gått in på detta
utan fattat ett helt annat beslut, anhåller jag, herr talman, att få yrka,
det kammaren ville med ogillande af utskottets åtgärd lägga memorialet
till handlingarne.

Herr Ljungman: Jag tror, att kammaren gör klokast i att lägga

utskottets memorial till handlingarne utan vidare. Jag kan icke finna
några skäl vara anförda, som verkligen äro af den beskaffenhet, att
en anmälan enligt 107 § regeringsformen borde ega rum.

Man har i hög grad blåst upp denna fråga om Gillingeleden och
gjort en stor sak af den. Men går man verkligen frågan in på lifvets
skall man finna, att Gillingeleden är den farled i den ifrågavarande
trakten, som bör blifva den allmänna, den hufvudsakligen begagnade
farleden. Den är rakare och bättre, och vida lättare att belysa med
fyrar än Hufvudskärsleden, och anser man sig icke böra hålla båda
farlederna såsom allmänna farleder, bör man slopa Hufvudskärsleden
och bibehålla Gillingeleden.

Hvad jag anser vara mest betänkligt i frågan är icke, att man
bestämt sig för att vidtaga åtgärder för Gillingeledens begagnande,
utan tvärtom, att man nyligen tagit bort de anordningar, som blifvit
verkstälda. Mig synes, att man skulle ha fortsatt och gjort Gillingeleden
till en allmän farled. Emellertid, detta är en senare åtgärd, och

^:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående kommer under behandling först nästa år af det konstitutionsutskott,

fullbordad d| finnes tmsatt

granskaing af T 0

de i statsråd m Vllj annu en gång beträffande denna fråga påpeka, att den

det förda icke är af den betydelse, man velat göra gällande. Farleden är nemligen
protokoll, alls icke någon hemlig farled. I Stockholms stadsfullmägtiges handkorts.
) lingar finnes en karta i stor skala tryckt, som i saken är mycket tydlig,
ty farleden finnes der utlagd med ett rödt streck. För öfrigt hafva
alla kartor öfver denna farled redan för längre tid sedan varit utlemnade.
Det har ock sedan ganska lång tid tillbaka här i Stockholm rådt ett
rätt lifligt intresse att få denna farled till allmän farled. Hemligheten
var således ivgen.

För öfrigt finnes det tillfälle för främmande magter att lära rätt
väl känna farlederna i våra skärgårdar på det sätt, att främmande
officerare vistas vid våra badorter, och der i lustjakter företa segelturer
öfver allt i farvattnen, och i detta speciella fall kunna främmande
officerare, som vistas vid Dalarö, på så sätt lära känna hvart enda
grund lika väl som någon lots.

Så veta vi, att sjökorten äro tillgängliga i bokhandeln, och dem
är det ingen svårighet att tyda.

Den der hemligheten, som man gör så mycket väsen af, är derför
i sjelfva verket icke så stor.

GilliD geled en sammanfaller som bekant till större delen af sin
längd med Hufvudskärsfarleden; det är nemligen endast på en mycket
kort sträcka, som den afviker derifrån. Men ur sjöfartssynpunkt är
den vida att föredraga på grund såväl af sin större korthet och rakhet,
som med hänsyn till isförhållandena under stark vinter. Jag tror
derför icke, att det är skäl att göra sådant väsen af frågan, som man
gjort, och jag skall derför hemställa, att memorialet utan vidare lägges
till handlingarna.

Herr Elowson: Frågan hade onekligen fått ett helt annat

utseende, om, såsom den siste talaren framhöll, farleden förbi Gillinge
blifvit förklarad för allmän farled, ty då hade hvad vederbörande
embetsmyndigheter föreslagit blifvit iakttaget. Nu har så icke skett,
utan man har öppnat den till förmån för ett utländskt fartyg. Om
således detta utländska fartyg hade passerat igenom leden/ och ett
svenskt kommit efter, hade närmaste kronolots varit tvungen att återföra
det svenska fartyget ut till hafs. Det ligger onekligen något
egendomligt uti detta förhållande.

Jag har uti reservationen begagnat uttrycket militär farled. Betydelsen
af denna är måhända icke så stor som åtskilliga föreställa sig,
men den är ej heller ringa. Det har ju från ministerbänken både i
Första och Andra Hammaren framhållits, att Sveriges skärgård är en
ypperlig förstärkning af vårt försvar. Detta kan man ock lätt finna.

Den siste talaren omnämnde, att farleden var på sjökort utmärkt,
så att främmande krigsfartyg skulle kunna segla in uti densamma.

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 32.

I detta afseende tror jag, att en fientlig amiral, som närmar sig Angående

våra kuster, går med lika stor försigtighet uti en öppen, allmän farled, ''uUb^^d r

som uti en alldeles obekant farled. Går han uti den öppna farleden, JJ/srdhar
han anledning misstänka, att deri ligga minor, som äro farliga för det förda
honom under hans framåtskridande; går han uti en farled, som icke protokoll.
är öppnad för allmän trafik, så seglar han, som sjömännen säga, på (Forts.)

lodet, och kommer på så sätt förr eller senare dit in, om det icke är

fråga om annat än insegling.

Nej, deruti ligger icke den militära farledens betydelse, att den är
hemlig, utan deruti, att den spelar en utomordentlig rol för den egna
flottan. Man kan utgå derifrån, att farleden är mindre väl känd, men
att fienden dock har någon kännedom om densamma. Under en attack
kan således den egna flottan gå in dit för att derifrån göra anfall.

Skulle en drabbning ega rum, och den egna flottan se sig nödsakad
att retirera, då kunde det vara fördelaktigt att ha en farled, som icke
vore bekant för fienden. Jag tror således, att det för sjöförsvaret är
af rätt mycken vigt och betydelse, att det finnes farleder, som icke
äro allmänt bekanta. Vederbörande ha också med stor hemlighetsfullhet
omgärdat de så kallade militära farlederna, och detta skulle icke ha
egt rum, om icke vederbörande hade ansett, att de voro af betydelse.

Myndigheterna hafva ock fäst afseende dervid, att sådana farleder
för sjöförsvaret äro af stor vigt, och, särskildt hvad den nu ifrågavarande
beträffar, att dess vigt i detta hänseende minskades, om den
blefve allmän.

Jag finner således, herr grefve och talman, att alla skäl tala för
att jag vidhåller mitt yrkande derom, att memorialet lägges med
ogillande till handlingarna.

Herr John Olsson: Om jag icke misstar mig, har konstitutions utskottets

vice ordförande antecknat sig såsom reservant vid detta
betänkande.

Utaf hans yttrande för ett ögonblick se’n hörde vi, att denna hans
reservation icke afser den så kallade Gillingeleden.

Jag tror emellertid, då han icke i sin reservation angifvit, hvaremot
han reserverat sig, att det skulle vara af ett visst intresse för kammaren
att veta, hvaremot han reserverat sig.

Herr Ljungman: Jag tror, att vi här i kammaren ha allvarligare
saker att göra än att tillfredsställa herr John Olssons nyfikenhet.

Uttröttad som jag är af den föregående diskussionen, och dertill hes,
kan väl ingen rimligen nu fordra af mig några långa anföranden.

Beträffande hvad herr Elowson nyss yttrade, så vill jag med
anledning deraf fråga herrarne, huruvida en farled kan vara hemlig,
öfver hvilken särskild karta finnes tryckt, blifvit utdelad bland Stockholms
stadsfullmägtige och är tillgänglig för allmänheten i bokhandeln,
om den kan vara hemlig, då på kartan farleden finnes utlagd med ett
ro dt streck, så tydligt, att den mest oerfarne kan begripa sig derpå.

N:o 32.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående Ganska länge har ock varit på tal, att den skulle öppnas för

granskning af sjöfart en. Tvifvelsutan hade den ock nu blifvit det, för så vidt icke
rfe i statsrå- vederbörande låtit skrämma sig af det förskräckliga tidningsoväsendet.
det förda Det var naturligtvis meningen, när de provisoriska anordningarna vidprotokoll.
togos, att den skulle göras till en allmän farled. Men som sagdt, det
(Forts.) var endast provisoriska åtgärder, man medhunnit, och så slog man till
reträtt. Det är visserligen en sak, som man kan klandra, men det
kan först ske nästa år af dess konstitutionsutskott, som då får ta frågan
i öfvervägande.

Hvad min egen reservation beträffar, vill jag säga det, att vi inom
konstitutionsutskottet hade så mycket att göra, att jag ansåg, att, när
i alla fall något beslut med anledning af reservationerna vid dechargebetänkandet
icke kunde fattas, ett utskrifvande af det jag haft att
anmärka, skulle vara mer till skada än gagn; efter min åsigt var det
vigtigare att egna den arbetstid vi hade åt lagstiftningsarbete, och
särskiidt åt förslaget om den politiska rösträttens utsträckning.

Herr Dahn: Det är visserligen sant, som herr Ljungman sade,

att den här farleden, så väl som alla andra farleder i Stockholms skärgård,
är på kartan upptagen. Men det är den skilnaden med denna
farled, att dess djup icke finnes utsatt på kartan, och det finnes en hel
mängd undervattensskär och klippor, som man icke får reda på med
tillhjelp af kartan, och derför måste fienden, om han vill framtränga
denna vägen, taga sig fram med lodning.

Fienden är i detta fall i ungefär samma ställning som en nordpolsfarare
eller någon annan, som gifvit sig ut på okända regioner; han
får loda sig fram, ehuru han känner till farvattnet efter den karta han
har. Nordpolsfärareti vet på grund af kartan, att det finnes vatten norr
om Asien och Europa, men längre sträcker sig icke hans kunskap.
Hvad nu beträffar dessa reservationer, så vill jag säga det, att det är
en brist i den 107 § regeringsformen, som gör, att man så sällan
kan få fram anmärkningar. Under den tid jag varit ledamot af utskottet,
ha vi aldrig lyckats få fram någon anmärkning, om än aldrig så befogad,
annat än på lotten. Det framgår häraf, att Första Kammaren i vanliga
fall anser 107 § för en för stor och väldig apparat, att den icke gerna
vill begagna den. Det skulle derför vara mycket önskvärdt, i fall det
kunde fogas ett supplement till 107 § utaf beskaffenhet, att man då
kunde enligt densamma göra anmärkningar utan att derjemte anmäla
vederbörande statsråd eller regeringen till afgång. På grund af en
dylik anmärkning kunde man få rättelse i begångna oegentligheter eller
ett tydligt tillkännagifvande om att för framtiden ett dylikt oegentligt
förfarande icke måtte ega rum. Jag tänker mig anmärkningssättet så
ordnadt ungefär som uti statsrevisionen. Då tror jag verkligen, att
anmärkningar skulle komma till stånd mycket oftare än nu sker och
leda till ett godt resultat. Som det nu är stäldt ha konstitutionsutskottets
anmärkningsåtgärder nästan ingen betydelse. Anmärkningarnas fram -

Lördagen den 18 April, e. m, 63 X:0 32.

ställande beror nästan alltid på lotten, när Andra Kammaren får sin Angående
vilja fram. fullbordad

Jag tror derför, att de så kallade reservationerna äro af synnerlig aTT "tatsråbetydelse,
derför att man derigenom verkligen kan få till stånd ett det förda
slags anmärkningar utan tillämpning af 107 §. protokoll.

Det vore väl, om en gång ett sådant tillägg, hvarom jag nu talat, (Forts.)
kunde komma till stånd, så att konstitutionsutskottet blefve i tillfälle
att framställa verkliga anmärkningar.

Jag har ingenting annat att tillägga än det att jag förenar mig
med herr Elowsson i hans yrkande att lägga memorialet med ogillande
till handlingarna.

Herr John Olsson: Jag kan försäkra herr Ljungman, att jag

icke är det ringaste nyfiken att få veta, hvad han menat med sin
reservation, men jag hade trott, att jag genom mitt anförande skulle
bereda honom ett välkommet tillfälle att reda ut det mystiska dunkel,
hvari han insvept denna reservation. För öfrigt hade jag trott, att
konstitutionsutskottets vice ordförande hade vigtigare saker att uträtta
inom utskottet än att afgifva en reservation, som saknar all mening.

Herr Hedin: Då här blifvit anfördt af en ledamot utaf
konstitutionsutskottet, att Gillingeleden före det beryktade beslut, hvarom
så mycket blifvit taladt, icke skulle hafva varit någon hemlig led, torde
det icke vara ur vägen att påpeka, att denne talares utan tvifvel mycket
stora auktoritet kommer i afgjord strid med herr sjöministerns, hvilken
för några veckor sedan inför Andra Kammaren har förklarat, att Gillingeleden,
sedan de ifrågavarande anordningarne blifvit borttagna, blifver
hemlig såsom den förut var.

Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats, dels
memorialets läggande till handlingarne, och dels att det af utskottet
gjorda tillkännagifvande måtte med ogillande läggas till handlingarne.

Herr talmannen gaf propositioner å hvartdera af dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till det förra yrkandet. Som votering emellertid begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill att det i konstitutionsutskottets förevarande utlåtande,
n:o 16, gjorda tillkännagifvande skall läggas till handlingarne, röstar

Ja ^

Den det ej vill, röstar

N:o 38.

Lördagen den 18 April, e. m.

Vinner Nej, har kammaren med ogillande lagt nämnda tillkännagifvande
till handlingarne.

Omröstningen visade 67 ja men 101 nej; hvadan Kammarens
beslut utfallit i enlighet med nejpropositionens innehåll.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

n:o 3, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande riksstatens fjerde hufvudtitel; och

n:o 40, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor,
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel;

lagutskottets utlåtande, n:o 62, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 december 1880; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 19, i
anledning af tvenne motioner med begäran om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående införande af helsovårdslära m. m. såsom läroämne vid
folkskolelärareseminariema i riket.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,17 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Måndagen den 20 April, e. m.

Nso 82.

Måndagen den 20 April.

Kl. y2 3 e. m.

§ 1.

Vid föredragning hvar för sig af Kongl. Maj:ts på kammarens bord
hvilande propositioner hänvisades till bevillningsutskottet

propositionen angående vissa ändringar i gällande förordning
angående stämpelafgiften.

Till behandling af statsutskottet öfverlemnades propositionerna:

angående beviljande af statsbidrag för ny reglering af viss del af
Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna brand; och

angående anslag till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och
Enontekis socknar af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande
ersättningsskyldighet.

§ 2.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial, n:o 9, med anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens
tjerde hufvudtitel.

Punkterna 1—3.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 4.

H?ad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—7.

De i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner godkändes.

§ 3.

Föredrogs vidare statsutskottets memorial, n:o 40, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor, rörande anslagen under
riksstatens åttonde hufvudtitel.

Punkten 1.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Andra Kammarem Prat. 18i)(>. N:n 32.

N:o 32.

Måndagen den 20 April, e. m.

Punkterna 2 och 3.

De af utskottet i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner
blefvo af kammaren godkända.

Punkten 4.

Lades till handlingarne.

Punkten 5.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 4.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:

lagutskottets utlåtande n:o 62; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

Bevillningsutskottets memorial:

n:o 22, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 21, angående
vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen; och

n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande fjerde
punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 19, angående allmänna
bevillningen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,5 5 e. m.

In fidem

P. Nathorst Böös.

Stockholm, Victor Pettersons boktr., 1896.