1896. Andra Kammaren. N:o 31 (Riksdagens protokoll 1896:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 31.

Lördagen den 18 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande april.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten i Riksdagens Andra Kammare, majoren Gust.
Nyström i följd af akut gastrit för närvarande är hindrad att infinna
sig vid Riksdagens förhandlingar, intygas.

Stockholm den 18 april 1896.

C. Th. Scholander,
legitim, läkare.

§ 3.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse tillkäunnagaf herr talmannen, att gemensamma
omröstningar öfver de voteringspropositioner, som redan blifvit
eller derförinnan kunna varda af båda kamrarne godkända, komme
att anställas nästa onsdag den 22 dennes.

§ 4.

Herr statsrådet m. m. C. R. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående vissa ändringar i gällande förordning
angående stämpelafgiften.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 5.

Härefter lemnades ordet till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som yttrade:
Med anledning af den interpellation, som med kammarens tillstånd
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 31. 1

Besvarande
af interpellation.

N:o 31.

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

2 Lördagen den 18 April.

framstälts till mig utaf herr Kardell, ber jag att för en stund få taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Denna interpellation angår eu författning utaf den 19 augusti
1889 rörande inmutning ä kronojord. Såsom för berrarne är väl
bekant, har jordegaren, i händelse inmutning sker å enskild person
tillhörig jord, rättighet att till hälften med inmutaren deltaga uti
grufarbetet och den deråt härflytande vinsten. Men om deremot inmutningen
sker ä viss kronojord, så tillfaller hela jordegareandelen
inmutaren, d. v. s. kronan såsom jordegare har i sådant fall ingen
fördel af inmutningen. Detta missförhållande har utaf Riksdagen vid
två särskilda tillfällen beaktats, dels 1889 och dels 1890, dä Riksdagen
beslutade skrivelser till Kongl. Maj:t i syfte att Kong! Maj:t
skulle efter verkstälda utredningar taga i öfvervägande, huru kronan
skulle kunna få någon fördel af sin jordegarerätt vid inmutningar å
kronojord. 1 anledning af dessa bada skrivelser gick Kongl. Maj:t
i författning om vidlyftiga utredningar i ämnet, och i sammanhang
med den första skrivelsen af år 1889 utfärdade Kongl. Maj:t på föredragning
af min företrädare i embetet den ifrågavarande kungörelsen,
hvars syfte var, att icke eu blifvande lagstiftning i ämnet skulle
hafva förlorat all eller åtminstone en stor del af sin betydelse, derigenom
att inmutningar under tiden blifvit i stor skala gjorda.

Denna kungörelse stadgade, att i hvarje mutsedel, som efter den
19 augusti 1889 söktes å fyndighet, belägen å sådan kronojord, som
var i fråga, skulle intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren att
vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för kronan
att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, som genom
ny lagstiftning kuude blifva gällande. Derjemte föreskrefs, att för
fyndighet, derå inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål tills
vidare icke finge anvisas.

Interpellationen utmynnar i tre särskilda frågor. Den första
lyder så: »Då någon ändring af bestämmelserna i den af Kongl. Maj:t
o*ch Riksdagen gemensamt antagna grufvestadgan af den 16 maj
1884 icke i grundlagsenlig ordning beslutats, huru hafva då vissa
bestämmelser i samma stadga kunnat alltifrån den 19 augusti 1889
af Kongl. Maj:t suspenderas genom Kongl. Maj:ts sistnämnda dag
utfärdade kungörelse?» Interpellanten synes således i denna fråga
vilja antyda, att 1889 års kungörelse icke skulle vara i konstitutionel!
rigtig ordning tillkommen. Detta är emellertid ett spörsmål, som
jag anser icke tillkomma mig att i vidsträcktare män besvara än
genom att fästa uppmärksamheten på att kungörelsen är försedd med
Konungens underskrift, att den är af vederbörande föredragande
kontrasignerad, och att åtgärden icke blifvit föremål för någon anmärkning
från det konstitutionsutskott, som haft att granska statsrådets
protokoll öfver denna regeringsakt. Detta beträffar första
frågan, så vidt den från min sida kan och bör besvaras.

Den andra frågan lyder så: »Hvarför har icke, efter det Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen åt den 9 mars 1894 med förslag
till ändringar i grufvestadgan af Riksdagen alslagits, Kongl. Maj:t
uppbåd nyss nämnda kungörelse?» För att kunna gifva ett för kammaren
något så när tydligt svar på denna fråga, måste jag något

3 N:o 81.

Lördagen den 18 April.

redogöra för hvad som förekom vid 1894 års riksdag. De undersökningar,
om hvilka jag förut nämnt och om hvilka Kongl. Magt
gått i författning på grund af Riksdagens skrivelser 1889 och 1890,
föranledde slutligen till den kongl. proposition, som framlades för
1894 års Riksdag. Vid denna proposition var fogadt ett förslag till
ändringar uti åtskilliga paragrafer utaf grufvestadgan, och propositionen
åsyftade hufvudsakligen att få genomförda sådana stadganden,
hvarigenom kronan kunde sättas i tillfälle att såsom jordegare draga
nytta af sin jordegarerätt vid inmutningar på kronojord, utan att
dock derigenom några hämmande band lades på den enskilda företagsamheten
och på den enskilda inmutareverksamheten och grufhandteringen.
Vid försöken att lösa denna fråga hade gjort sig
sig gällande mycket olika åsigter, hvilka emellertid skulle kunna
hänföras till två särskilda hufvudgrupper, den ena åsyftande att basera
lagstiftningen på ett afgäldssystem, antingen in natura eller i penningar,
och den andra åsyftande att gruuda den på något slags koncessionssystem
eller arrendesystem. Den kongl. propositionen välgrundad,
åtminstone hufvudsakligen, på arrendesystemet, och när
frågan kom till Riksdagen och der behandlades af lagutskottet, så
ansåg sig detta utskott kunna i hufvudsak biträda förslagets innehåll
i denna del; Riksdagens Första Kammare biföll också lagutskottets
hemställan hvad beträffar § 17, som afsäg sjelfva hufvudpunkten i
hela frågan, efter votering med 57 ja mot 17 nej, och således var
det i Första Kammaren en betydlig öfvervigt för Kongl. Maj:ts förslag.
1 Andra Kammaren fick frågan deremot eu annan utgång.
Der uppträdde den nuvarande iuterpellanteu och yrkade utslag å
§ 17 och fick i detta yrkande understöd af några andra talare,
hvilka liksom han ansågo, att afgäldssystemet hade företräde framför
arrendesystemet. Vid voteringen i denna kammare segrade yrkandet
på afslag med 104 röster mot 69, hvilka 69 röster voro för bifall till
hvad utskottet föreslagit, d. v. s. för Kongl. Maj:ts proposition. Således
var det en betydande öfvervigt i denna kammare för afgäldssystemet
och i Första Kammaren en betydande öfvervigt för arrendesystemet.

Med 17 paragrafens fall var frågan på hvad sätt kronan skulle
tillgodogöra sig jordegareandelen för den Riksdagen undanskjuten.
Men det torde väl bemärkas, att diskussionen i Andra Kammaren
icke gaf vid handen, att Riksdagen frånträdt sin vid tvenne föregående
riksmöten uttalade åsigt, att kronan borde komma i besittning
af sin jordegareandel. För min del är jag också fortfarande öfvertygad
om, att denna sak lämpligast bör ordnas i öfverensstämmelse
med den proposition, som framlades för 1894 års Riksdag. Men med
afseende på den, att döma efter röstsiffrorna, slöra skiljaktighet i
uppfattningen, som förekommit mellan Första och Andra Kammaren,
liar jag för min del ansett frågan böra hvila, till dess efter nya val
till Riksdagens Andra Kammare frågan åter kan för Riksdagen med
någon möjlig utsigt till framgång framläggas.

livad jag nu talat om, var 17 §. .Sedan den blifvit undanröjd,
behandlades i denna kammare de öfriga paragraferna af förslaget, af
hvilka alla, som stodo i omedelbart samband med 17 §, afslogos,

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

No 31. 4

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 18 April.

men deremot alla de öfriga eller åtminstone de flesta antogos. Sedan
man sålunda behandlat de särskilda paragraferna i förslaget, öfvergick
man till ingressen. Denna var i Kong!. Maj:ts förslag ifrågasatt
att lyda på följande sätt: »Härigenom förordnas, med upphäfvande
af nådiga kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti
1889, att nedannämnda paragrafer i grufvestadgan skola erhålla följande
lydelse:».

Deri föreslog således, eller ifrågasatte, Kongl. Maj:t, att just
den nu ifrågavarande kungörelsen skulle upphäfvas. Lagutskottet
tillstyrkte ingressens lydelse och Första Kammaren antog den; men
i Andra Kammaren blef det ett annat beslut. Der inträffade det
ganska egendomliga förhållandet, att samma person, som nu framställer
yrkande om upphäfvande af kungörelsen — eller åtminstone
uttalar sin förvåning öfver att densamma icke blifvit upphäfd — han
yrkade, när ingressen föredrogs, att den passus deri, som gick ut på
att upphäfva författningen, skulle ur ingressen uteslutas. Hade hans
mening varit, att författningen skulle undanrödjas, så var det högst
eget, att han yrkade, det punkten om densammas upphäfvande skulle
uteslutas ur ingressen. Den hade mycket väl kunnat stå qvar; och
i så fall hade, då förslaget, sedan kamrarne fattat olika beslut, blef
föremål för sammaujemkning af lagutskottet, någon sammanjemkning,
enär begge kamrarne beslutat samma ingress, i den delen icke
erfordrats.

Åtminstone, när interpellanten framstälde sitt yrkande om dessa
ords uteslutande ur ingressen, hade det varit hans skyldighet att,
om han icke menade, det författningen skulle fortfarande bibehållas,
derom göra någon antydan. Säkert är, att när frågan kom tillbaka
till lagutskottet, så skedde der sammanjemkningen af besluten
kamrarna emellan sålunda, att lagutskottet föreslog, att ingressen
skulle förändras på sätt Andra Kammaren yrka!, och detta blef också
sedermera Riksdagens beslut. Men naturligtvis kunde Första Kammaren
icke biträda detta sammanjemkningsförslag under annan förutsättning,
än att donna kungörelse af år 1889 icke skulle bli upphäfd,
tv Första Kammaren, som förut fattat beslut, åsyftande att
kronan "skulle komma i besittning af jordegareandelen, men nu genom
Andra Kammarens beslut betagits möjligheten att för tillfället få bestämmelserna
härom genomförda, måste naturligtvis anse frågan fortfarande
vara in suspenso, och Första Kammaren måste således vara
benägen för och hoppas på att denna kungörelse icke skulle bli
upphäfd.

Efter den utredning, som jag nu lemnat för behandlingen af
ärendet vid 1894 års riksdag, tror jag, att det för hvar och en skall
klarligen framgå, att, om jag derefter föreslagit Kongl. Maj:t att
upphäfva 1889 års kungörelse, det skulle med allt fog kunnat tillvitas
mig, att jag betagit kronan möjlighet att till fullo tillgodogöra
sig de fördelar, som en blifvande lagstiftning skulle åsyfta, och jag
vet icke, huru jag skulle kunnat försvara en dylik åtgärd. Med detta
anser jag mig hafva besvarat den andra frågan.

Den tredje frågan, som lyder så: »huru länge anser herr statsrådet,
att denna kungörelse bör gälla''?», torde vara genom hvad jag

5 N:o 31.

Lördagen den 18 April.

redan yttrat till fullo besvarad. Men jag anser mig dock böra tilllägga,
att om Riksdagen gifver till känna, att enligt dess åsigt kungörelsen
bör helt och hållet eller delvis upphäfvas, och jag således
finner, att Riksdagen har en annan åsigt nu, än den förut byst, jag
naturligtvis skall vara beredd att ofördröjligen och efter vederbörlig
utredning fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på detta förhållande,
till den åtgärd, som han må finna det föranleda.

Vidare anförde:

Herr von Krusenstjerna: Herr statsrådet och chefen för

kongl. civildepartementet förklarade angående den första punkten i
interpellationen, att han ansåg den innefatta ett spörsmål, som det
icke tillhörde honom att besvara, och detta af det naturliga skäl, att
ifrågavarande kungörelse tillkommit, innan han öfvertog chefskapet
för civildepartementet. När kungörelsen af den 13 augusti 1889 utfärdades,
hade jag äran att förestå samma departement; kungörelsen
är af mig kontrasignerad, och jag bär således det konstitutionella
ansvaret derför. Detta är anledningen, hvarför jag ber att få säga
några ord.

Interpellanteu har sagt, att då 1889 års kungörelse innefattar en
suspension i vissa delar af 1885 års grufvestadga, och denna grufvestadga
enligt interpellantens uppfattning skulle hafva tillkommit
genom samverkan af Konung och Riksdag, då den sålunda skulle
vara eu civillag, en suspension deraf också borde hafva beslutats
först efter infordrande af högsta domstolens yttrande och med Riksdagen;
och då nu ostridigt är, att så icke skett med denna 1889
års kungörelse, så förelåge här en öfverträdelse af grundlagen. Frågan
är nu icke här, huru vida en grufvestadga borde vara en civillag,
utan för att bedöma frågan, om en grundlagsöfverträdelse förelåg vid
tillstyrkandet åt 1889 års suspensionsbeslut, så är det ju att afgöra,
huru vida den författning, som då suspenderades, tillkommit såsom
civillag eller icke.

1884 års grufvestadga trädde, såsom herrarne veta, i stället för
1855 års grufvestadga. Öfver denna grufvestadga hade högsta domstolen
hörts och äfven Riksdagen. Men Kongl. Magt hade då endast
begärt Riksdagens yttrande öfver den, och Kongl. Maj:t utfärdade
den såsom ekonomisk lag, och det torde icke vara föremål för olika
uppfattningar, att denna stadga alltid ansetts såsom ekonomisk lag.
Det förekom också 1872 ett likartadt fall som sedermera 1889, eller
att, vid den inmutningssvindel,hvilken då yppade sig i fråga om stenkolsfyndigheter,
Kongl. Maj:t beslöt suspension af grufvestadgans bestämmelser
om inmutning ä dylika fyndigheter utan Riksdagens
hörande.

När så fråga blef om uppgörande af en ny grufvestadga, infordrades
högsta domstolens yttrande öfver det uppgjorda förslaget,
men remissen hade icke den form, som i civillagsfrågor användes,
eller »för det ändamål, som i 87 § regeringsformen sägs». Derefter
framlade Kongl. Magt förslaget lör Riksdagen, men enligt den kongl.
propositionen förklarade Kongl. Maj:t, att Han deröfver äskade Riks -

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

N:o 31.

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 18 April.

dagens yttrande, viljande Kongl. Maj:t, sedan detta yttrande afgifvits,
fatta beslut om författningens utfärdande. Riksdagen hade då den
uppfattningen, att Riksdagen borde deltaga i beslutet af denna stadga,
och Riksdagen antog för sin del förslaget med vissa af Riksdagen
vidtagna ändringar. Men, mine herrar, denna Riksdagens uppfattning
accepterades icke åt Kongl. Maj:t Detta framgår med tydlighet dels
af ingressen till grufvestadgan, hvilken, såsom kammaren vet, icke
är: att Kongl. Maj:t har med Riksdagen funnit godt förordna, utan
har samma form som i en del ekonomiska författningar. Och det
framgår ännu tydligare deraf, att Kongl. Maj:t icke med anledning
åt de af Riksdagen beslutade ändringar i den kongl propositionen
infordrade högsta domstolens yttrande, innan stadgan utfärdades,
något som ju skulle hafva skett, om den varit civillag.

Kom sä år 1889. Då var, såsom herr statsrådet erinrade, fråga
väckt om inskränkning i eller närmare bestämmelser om inmutningsrätten
å kronojord, och 1889 års Riksdag aflat till Kongl. Maj:t eu
skrifvelse i ämnet, deri Riksdagen anhöll, »att Kongl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida det kunde lända till fördel för
kronan att å kronojord etc. kronan tillerkändes rätt att till hälften
med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.b
Men dermed slutade Riksdagen då. Det var alltså, såsom kammaren
finner, endast en begäran, att Kongl. Maj:t »täcktes taga i öfvervägande»,
och i skrifvelsen finnes icke införd den meningen, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande »och derefter framlägga
för Riksdagen det förslag, hvartill utredningen gaf anledning».
Således hade icke heller 1889 års Riksdag förklarat, att grufvestadgan
var civillag. När denna skrifvelse anmäldes hos Kongl.
Maj:t, förordnades eu utredning, men för att motverka en öfverdrifven
inmutning å kronojord under den tid undersökningen pågick, så utfärdade
Kongl. Magt denna kungörelse af den 13 augusti 1889 om
suspension af grufvestadgans bestämmelser i dessa delar.

Sådan var då uppfattningen. Men sedermera efter år 1889
synes Riksdagen hafva ändrat uppfattning i den vägen. Ty i den
senaste skrifvelsen, hvarom herr statsrådet och chefen för kongl.
civildepartementet erinrade, en skrifvelse afår 1890, tror jag, heter det:
»derefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
eller undersökningen gifvit anledning». Men, som sagd!, detta finnes
icke i 1889 års skrifvelse.

Med hvad jag nu yttrat, tror jag mig hafva visat, att år 1889
man icke ansåg sig kunna säga, att grufvestadgan tillkommit såsom
civillag; och att det icke ens fans något uttalande af Riksdagen i
det fallet. Sålunda vågar jag för min del bestämdt bestrida, att här
någon grundlagsöfverträdelse förelåg. Och det är ju här icke fråga
om att yttra sig öfver lämpligheten af åtgärden, utan endast grundlagsenligheten.

Vidare kan jag ju åberopa, att 1885 års konstitutionsutskott i
fråga om sättet för utfärdande af 1884 års grufvestadga, lika litet som
1890 års konstitutionsutskott i fråga om utfärdandet af kungörelsen,
haft något att erinra, ehuru der ingalunda saknades män, som varit
mana om att bevara Riksdagens rättigheter och att på det nog -

7 N:0 81.

Lördagen den 18 April.

grannaste vaka öfver hvarje försök att på grund af kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsrätt göra inskränkningar i Riksdagens rättigheter;
ingen anmärkning har framstälts af eller inom dessa konstitutionsutskott.
_

Det kan ju möjligen synas kammaren onödigt, att i den ställning,
som jag nu bar, jag inlåter mig på att försvara en regeringsåtgärd,
vidtagen under en departementschefstid, som nu ligger långt tillbaka
i tiden. Men då jag under den tid, jag både äran att förestå civildepartementet,
alltid hade mig angeläget att i man åt mina krafter
och iusigter tillse, att vid fattandet åt beslut Kongl. Maj:t utan afstående
af sina prerogativ icke skulle inkräkta pa den andra statsmagtens
magtsfer, så är det naturligt, att da här anmärkning framstälts,
jag vill freda mig för en så pass grav beskyllning, som att
jag skulle tillstyrkt Konungen en grundlagsöfverträdelse.

Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Till att börja med

her jag att få frambära uttrycken af min tacksamhet såväl till herr
statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet som till den siste
ärade talaren för de svar, som desse herrar lemnat på den af mig
framstälda interpellationen.

Hvad föreliggande frågas grundlags- eller konstitutionella sida
beträffar, så är det icke min afsigt att här uppehålla mig länge vid
den. Emellertid, då det med afseende derpå framstälts anmärkning
mot hvad jag sagt i första delen af min interpellation, så vill jag
säga några ord för att freda mig i det hänseendet. Det är bekant,
att 1884 års grufvestadga var produkten af ett samarbete mellan regering
och Riksdag, äfvensom att Riksdagen anhöll, att denna stadga
mätte förklaras som civillag. Emellertid, då den sedermera promulgerades
af regeringen, befans det, såsom den siste talaren nämnde,
att regeringen icke delade den uppfattning, som Riksdagen uttalat,
utan för sin del ansåg, att grufvestadgan uteslutande tillhörde Konungens
administrativa lagstiftningsområde. Härvid vill jag anmärka,
att i grufvestadgan dock finnas åtskilliga paragrafer, som utan all fråga
borde tillhöra civillagens område, nemligen de som röra eganderättsförhallanden.
Dessa äro så vigtiga, och de kunna så djupt ingripa
icke endast i enskildes, utan i kommuners, ja till och med hela landsändars
ekonomi, så att Riksdagen borde dervidlag hafva ett ord med
i laget.

Det dröjde också icke länge, förrän en annan uppfattning rörande
grufvestadgans rätta karakter började äfven på högre ort gorå sig
gällande. 1886 utkom nemligen eu ny författning, som angick steukolsgrufvorna,
och den författningen var af civillags natur. Detta
visade sig icke blott genom sättet, hvarpå den tillkom, utan äfven
åt sjelfva ingressen, i hvilken det angifves, att, den är civillag.

Vi komma så till 18*9 och till den här omtalade kungörelsen af
den 19 augusti samma år. Det är en författning, som utan all fråga
djupt ingriper i eganderättsförhållandena. Den medgifver visserligen
personer att inmuta fyndigheter på s. k. odisponerad kronojord, men
i strid med gällande grufvestadgas bestämmelser förbjuder den dem att
erhålla utmål, hvilket de enligt grufvestadgan skola erhålla senast 3 år

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

N:o 31.

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

Lördagen den 18 April.

efter inmutningen — och utmål skall följa på inmutning lika visst
soin b på a, ty i annat fall tjenar inmutningen ingenting till.

Emellertid vill jag icke vidare uppehålla mig dervid. De omständigheter,
som 1889 förelågo, voro nog sådana, att de på sätt och
vis kunde berättiga till utfärdandet af denna författning.

Nu nämnde den siste talaren, att, då Riksdagen 1889 fattade sitt
beslut i saken, Riksdagen icke alls begärt, att saken skulle återkomma
till Riksdagen i form af ett lagförslag, men att detta deremot
var förhållandet 1890. Jag vill här erinra, att 1889 års riksdagsbeslut
tillkom i riksdagens sista stund och, såsom vi minnas i en mycket
hastig vändning, utan att man tänkte sig så mycket för.

Denna författning gäller emellertid ännu i dag, den har således
icke numera provisorisk karakter, och ända hittills har den utgjort
ett hämmande band på utvecklingen i det nordligaste Sverige. Det
är bedröfligt, att norra Sveriges utveckling på detta sätt skall hämmas
och hindras, derför att statsmagterna icke kunna komma öfverens
om, på hvad sätt staten skall tillgodogöra sig sin jordegareandel.
Den senare omständigheten, nemligen frågan om statens jordegareandel,
är dock af försvinnande betydelse i jemförelse med den förra,
nemligen norra Sveriges utveckling. Det norra Sveriges utveckling
och höjande till välstånd, dess kolonisation med svenskar äro helt
visst saker icke blott af allra största vigt för den landsdel, hvarom
här är fråga, utan för hela vårt land. Jukka.sjärvi socken, som är
till areal lika stor som hela konungariket Wiirtemberg och som innehåller
utomordentliga mineraliska rikedomar, har en, ehuru visserligen
gles, finsk befolkning. Denna befolkning är, efter hvad jag hört
uppgifvas, icke främmande för fennomaniska inflytelser. Om den sålunda
icke är oberörd af den fennomaniska rörelsen, sä hafva dock
några starkare sådana utbrott icke ännu förekommit bland densamma.
Om nu svenska bergverkskolonier derstädes skulle komma till stånd,
så komme de säkerligen att bilda lika många centralpunkter, hvarifrån
svenskt språk och svensk kultur skulle utbreda sig der i orten.
Nu lägger emellertid 1889 års författning hinder i vägen för uppkomsten
af sådana kolonier, och ju längre det drager ut på tiden,
desto mera kommer spridningen af svensk kultur der uppe att försvåras,
och då kan det lätt hända, att den dag kan komma, då vi
på vår bekostnad få lära oss inse sanningen af det gamla ordspråket,
som säger, att »snål spar och hin tar».

Äfven en annan fara, som ock är ganska stor, kan uppkomma,
om författningen får fortfara att gälla, den nemligen att de inmutade
fyndigheterna kunna öfvergå i händerna på främmande spekulanter.
Åtskilligt har nemligen der uppe redan inmutats. År 1891 inmutade
sålunda ett svenskt bolag 51 olika fyndigheter i Qvickjocks församling,
och 1893 inmutades af en svensk man ett stort antal fyndigheter
i Jukkasjärvi socken. Dessa inmutningar hafva emellertid hittills
medfört idel utgifter och kostnader för inmutarne. Den, som inmutat
en fyndighet, har, innan han fått utmål, ännu ingen tryggad besittningsrätt
till densamma. lian får icke på det inmutade området utföra
något annat arbete än försöksarbete, och han får icke uppföra
andra byggnader än sådana, som äro absolut nödvändiga i och för

9 N:0 31.

Lördagen den 18 April.

dessa försöksarbeten, och kan slutligen, då han icke har någon be- Besvarande
tryggad besittningsrätt till jorden, icke få någon kredit på grund af
sin besittningsrätt. Derjemte är han nödsakad att år efter är utföra (ports)
de nämnda försöksarbetena, för såvidt han vill behålla inmutningsrätten,
och dessa försöksarbeten kosta ofantligt mycket i så aflägsna
trakter som Qvickjock och Jukkasjärvi. Jag bar hört uppgifvas, att
det bolag, som inmutat fyndigheter i Qvickjocks församling, för uppehållandet
af inmutningsrätten fått gifva ut 200 kronor årligen för
hvarje inmutning, d. v. s. detta bolag har eu under fem års tid betalt
10,000 kronor om året utan att erhålla den minsta vinst, under
det att, om grufvestadgan varit gällande, det skulle hafva kunnat
erhålla utmålsläggning sist efter tre år, och med utmålsläggning följer
en tryggad besittningsrätt till jorden och, såsom en följd deraf, kredit, så
att man kau erhålla medel till affärens bedrifvande. Dermed följa
äfven andra rättigheter; man får nemligen bedrifva bergsbruket intensivt
och kan således på detsamma skörda vinst; man får derjemte
uppföra alla i och för sådant intensivt bergsbruk nödiga byggnader.

Först sedan man erhållit utmålsläggning, kan det således blifva tal
om någon vinst.

Nu bar jag hört uppgifvas, att de svenska personer, som inmutat
ifrågavarande fyndigheter, icke äro synnerligen kapitalstarka, och
att det således skall bli mycket svårt för dem att i längden uppehålla
inmutningsrättigheten. Det är då gifvet, att de till följd deraf
skola söka på bästa sätt realisera de mutsedlar, de innehafva; det
ligger sålunda nära till hands, att de skola söka att afyttra dem till
andra, som hafva rygg att bära de med inmutningsrättens bibehållande
förenade kostnader, i förhoppning att skörda riklig vinst i framtiden.

Den faran är då icke fjerran, att mutsedlarne kunna komma i händerna
på främlingar, och få dessa en gång klart för sig, att det är
grufvestadgan som i främsta rummet skall följas, och komma de på
den idén, att de äro berättigade att erhålla utmålsläggning sist inom
tre år, så skola de nog icke försumma att i diplomatisk väg genomdrifva
sin åsigt i detta afseende, förutsatt att de tillhöra någon stormagt.
Fn bedröflig erfarenhet har ju visat oss, hvad det vill säga
att hafva dylika ekonomiska mellanhafvanden med medborgare af
stormagter.

Hvad nu beträffar 1889 års stadga, så var den på sin tid på sätt
och vis berättigad derigenom, att den endast skulle vara provisorisk.
Och att den blott så skulle vara, det framgick deraf, att den
medgaf inmutningsrättighet, ty deraf måste med nödvändighet följa,
att utmålsläggning snart skulle komma att medgifvas. Men huru
länge skulle detta vara? Jo, till dess den sväfvande frågan angående
statens jordegareandel blifvit afgjord.

Sedan den komité, hvarom herr statsrådet nyss talade, hade afslutat
sitt arbete, framlade regeringen för 1894 års Riksdag sitt på
denna komité.? utlåtande grundade förslag, enligt hvilket staten skulle
tillgodogöra sig sin jordegareandel på det sätt, att den skulle bortarrendera
sin rätt till den mestbjudande Detta förslag förkastades
emellertid af Riksdagen, och detta, såsom mig synes, på goda
grunder.

N.o 81.

Lördagen den 18 April.

, . , Jag vill naturligtvis icke nu upprepa alla dessa grunder, jag vill

pellation. en(*ast erinra om en enda sak, nemligen det sätt, på hvilket bort(Forts)
arrenderingen skulle ske. Då man vill bortarrendera en sak, bör
man väl uppgifva, huru mycket den sak åtminstone något så när är
värd, som man vill arrendera bort. Men detta skulle staten icke
göra, och jag undrar icke derpå, ty det skulle naturligtvis medföra
ofantligt stora kostnader att taga reda på det ungefärliga värdet af
hvarje inmutad fyndighet. Med denna svårighet borde ock hela
arrendesystemet hafva fallit, men så blef icke förhållandet, utan i
stället tänkte man sig, att de hugade spekulanter, som det ville, sjelfva
skulle få taga reda på arreudevärdet. Om då någon hade funnits,
som genom dyrbara borrningar förskaffat sig visshet om att en inmutad
fyndighet vore värd att arrendera, skulle det lätt kunnat inträffa,
att andra gjort sig till godo dessa rön och bjudit öfver honom
vid arrendetillfället eller också skulle han blifvit tvungen att bjuda
alltför mycket i arrende. Denna eventualitet skulle naturligtvis ledt
derhän, att ingen skulle brytt sig om att anställa dylika borrningar,
förmodligen skulle något stort bolag bildats, hvilket på vinst och
förlust slagit under sig jordegareandelen öfverallt på odisponerad
kronojord, till ringa vinst för staten, men till mycket obehag för inmutarne,
som i detta bolag skulle fått en obehaglig kompanjon. Mig
synes nu, att då detta förslag förkastades, upphörde frågan om statens
jordegareaudel att vara sväfvande, hvarför 1889 års författning dä
borde hafva upphäfts.

Nu har herr statsrådet anklagat mig för att jag skulle hafva
önskat författningens bibehållande. Jag skulle nemligen hafva yrkat,
att ur ingressen till 1894 års förslag orden med »upphäfvande af
stadgan utaf är 1889» skulle uteslutas. Ja, det är nog sant, att jag
framstälde ett sådant yrkande, men detta gjorde jag icke derför, att
jag ville att denna bestämmelse skulle stå qvar, utan derför att denna
författning af år 1889 icke hade det minsta att göra med det fåtal
paragrafer i regeringsförslaget, som antogos af Andra Kammaren år
1894. Dessa afsågo nemligen något helt annat än .statens jordegareaudel,
och det var uteslutande med hänsyn till denna, som nämnda
bestämmelse i ingressen tillkommit.

Mig förefaller det, som om det skulle varit rent af en galenskap
att uti ingressen bibehålla en mellansats, som icke både det allra
ringaste att skaffa med hvad kammaren beslutit.

Jag ber att tå erinra, att uti den ofvan omnämnda femmannakomité,
som af regeringen tillsatts med uppdrag att utarbeta ett förslag,
enligt hvilket statens jordegareandel skulle tillgodogöras, meningarna
voro delade. Det var endast tre åt inedlemmarne, som förenade sig
om det förslag, hvilket regeringen sedan accepterade och framlade
för Riksdagen. En af ledamöterna i denna komité, och detta antagligen
den mest sakkunnige, nemligen kommerserådet Nordström, som
är föredragande för grufveärenden uti kommerskollegium, var af en
annan mening. Han ville icke veta af något arrendesystem, utan
han föreslog i stället, att staten skulle tillgodogöra sig sin jordegareandel
genom att fastställa en viss afgift för hvarje ton malm, som
exporterades, hvilken afgift naturligen skulle hafva bestämts helt

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

måttlig, om den skulle kunnat utgå. Detta hans förslag var otvifvel- B™a™”de
aktigt mycket mera tilltalande än det förra, ty det skulle icke vasen - ^nation.
ligen hafva tryckt industrien der uppe i norr, och staten dock tor- ^Forts)
skaffat sig en bestämd, om också icke mycket stor vinst. Det
skulle hafva varit rättvist mot alla innehafvare af inmutade fyndigheter
och troligen icke, såsom förhållandet skulle varit med anendesystemet,
hafva minskat inmutarenitet eller lagt hämsko på uppblomstringen
i lappmarkerna.

Jag anhåller att få uttala den förhoppning, att, derest regel ingen
finner för godt att afgifva ett nytt förslag angående statens jordegareandel,
hvilket val bör ske med det törsta, på det att denna sväfvande
fråga’ måtte en gång erhålla sin lösning, regeringen då måtte taga
kommerserådet Nordströms förslag i förnyadt öfvervägande. Detta
förslag är nog det hyggligaste af dem, som tramstälts; det är ett sätt
för staten att tillgodogöra sig sin jordegareandel, ehuru visserligen
icke ända till sista öret af denna andel uttages.

Jag vill ock nämna, att, då det är fråga om odisponerad kronojord,
staterna i allmänhet icke pläga tillgodogöra sig sina jordägareandelar.
Så är nemligen förhållandet i Tyskland, i Österrike, i
Ryssland, i Finland, i Norge — icke i något af dessa länder är,
säger jag, förhållandet, att staten gör sig jordegareandelen till godo
på den odisponerade kronojorden, och detta helt naturligt derför, att
sådan jord vanligen är belägen i aflägsna, öde trakter, hvarest det
är en fördel för staten redan att någon industri öfver hufvud taget
uppkommer. Åstadkommande af industri i sådana nejder äri allmänhet
högst vanskligt och förenadt med stora kostnader, och således
är uppkomsten af sådan industri derstädes i och för sig något, som
bör af staten på allt sätt underlättas. Staten står dervidlag icke
i samma förhållande till inmutarne som den enskilde jordegaren, ty
då man inmutar fyndigheter på jord, som tillhör enskilde, sä är
denna jord belägen framme i bygden, der grufdrift är mindre vansklig,
hvarförutan eu enskild jordegare icke kan af en inmutare upphala
skatt eller har någon fördel deraf, att hans affär uppblomstrar. Men
bär är fråga om odisponerad kronojord i obygderna, der grufföretag
äro mycket riskabla, och har icke staten fördel åt sadana företag i
alla fall, äfven om den icke uttager sin jordegareandel. Den uppbär
af dem skatt; grufdriftens uppblomstring är äfven dess vinst. Lätom
oss erinra oss förhållandena vid Malmberget i Gellivara socken. Det
var iumutadt före år 1889 och har således fatt utmalsläggning sig
tillerkänd. Det har onekligen redan medfört stora fördelar för staten.

Det har sålunda redan börjat fylla eu mycket stor kulturhistorisk
mission, men icke nog dermed; staten har derpå sköidat cn icke
obetydlig skatteinkomst. Jag har hört uppgifvas, att samtliga skatter
af Malmberget uppgingo till 221,(XX) kronor förlidet år, och äfven om
staten icke fått allt detta, sa är det dock alltid en ganska beaktansvärd.
inkomst för staten.

Äfven kommerserådet Nordström var lör sin del egentligen åt
den tanke, att staten icke hos oss bör tillgodogöra sig sin jordegareandel,
lika litet som man gör det på andra håll. — .lag ber att fa
citera ett yttrande af honom i det af honom år 1894 atgitna betäu -

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

^ofinter** angående denna sak. Han säger: »innan jag vidare ingår

pension nu. föreliggande fråga» — d. v. s. frågan om sättet för tillgodo (Forts.

) F?!'',ande.t af.‘staten.s jordegareandel — »kan jag ej underlåta att framkalla,
det jag för egen del omfattar den åsigt, som här i landet
sedan lång tid tillbaka vunnit tillämpning, nemligen att bergsbruket
och derigenom det allmännas och kronans intressen bäst befrämjas
genom att åt den enskilda företagsamheten fullständigt öfverlåta tillgodogörandet
af mineralfyndigheter. Likaledes anser jag, att ett
kronans deltagande i grufarbete, under hvilken form detta deltagande
än må ega rum, skall komma att för kronan medföra risker, kostnader
anspråk och svårigheter åt flera slag, hvilka icke skola motväga^
af de fördelar, kronan möjligen må kunna i enskilda fall af
gi ufariften påräkna, samt att kronans ingripande i fråga om sättet
för utöfvandet af industriel verksamhet hör inskränkas till att öfvervaka,
att ej derigenom skada för det allmänna eller fara för annans
lif, helsa och egendom uppstår » Således skulle kronan utan tvifvel
hafva stora fördelar, äfven om icke hon tillgodogjorde sig jordegarcandelen.

Jag hoppas emellertid, att den här frågan måtte återkomma till
Riksdagen, på det att Riksdagen måtte få tillfälle att uttala: för det
forsta, huruvida den vill tillgodogöra sig jordegareaudelen, och för
det andra på hvad sätt man bör gorå det, om man beslutar sig för
saken. Men nu är det närmast icke fråga härom, utan om författningen
af den 19 augusti 1889.

De svenska inmutarne der uppe hafva hos vederbörande myndigheter
anhållit om utmålsläggning i öfverensstämmelse med grufvestadgans
föreskrifter, men detta bär förvägrats dem under hänvisning
till 1889 års förordning. De hafva sedan i underdånighet hos regeringen
gjort ansökning att i alla fall få utmålsläggning sig medgifven.
Regeringen har öfver dessa ansökningar hört dels bergmästareembetet
i norra distriktet, dels kommerskollegium, och båda dessa
myndigheter hafva öfverensstämmande tillstyrkt, att regeringen måtte
medgifva utmålsläggning åt dessa sökande, dock med det uttryckliga
vilkor, att de skulle förbinda sig att ställa sig till efterrättelse, hvad
som framdeles kunde blifva bestämdt i fråga om statens jordegareandel.
Mig förefaller det, som om den lösningen vore att rekommendera,
och jag vill derjemte framhålla, att staten förlorar alls ingenting
derpå, att ett sådant arrangement vidtages, ty mineraltillgångarne
der uppe i Jukkasjärvi t. ex. äro praktiskt taget så outtömliga, att,
äfven om en eller annan million ton horttoges, innan frågan om
statens jordegareandel blefve afgjord, staten icke ändå skulle lida
den minsta förlust derpå, då staten ju i intet fall har någon förtjenst
på denna sin andel, innan frågan derom blir afgjord, medan hon
indirekt alltid skördar vinst deraf, att så snart som möjligt lif och
rörelse i industriel! afseende uppstår i dessa aflägsna bygder. Jag
vill här påminna, att i äldre tider många dylika företag börjats
der uppe i Norrbotten, men de hafva alltid misslyckats och participanterna
hafva ruinerats, såväl der som äfven i Jemtland — der Huså
kopparverk aldrig kunnat rätt bära sig — på grund af'' bristfälliga
kommunikationer och de stora svårigheter för öfrigt, som alltid varit

13 N:o 81.

Lördagen den 18 April.

förenade med dessa företag. Nu äro vanskligheterua mindre, men
alltid kostar det ofantliga summor att bringa sådana företag till
stånd. Att märka är t. ex., att Malmberget trots den enorma brytningen
ännu icke lemnat ett öres utdelning åt aktieegarne, och det
kommer att gestalta sig ännu värre för bolagen der uppe i Jukkasjärvi,
hvilka skola tvingas att anlägga särskilda jernvägar. Man
kan slutligen fråga: åt hvilken skola vi spara de mineraliska rikedomarna,
då vi sålunda hindra deras tillgodogörande? Det har uträknats,
att blott de redan kända fyndigheterna i Jukkasjärvi skola
räcka flera tusen år äfven med intensiv grufdrift. Men hvem vet,
hvilken som kan besitta detta land t. ex. 3,000 år härefter? Äfven
ett annat skäl talar för att man med det allra första söker tillgodogöra
sig dessa mineraliska rikedomar.

Det är bekant, att alldeles enorma fyndigheter jernmalm upptäckts
i Kina på sista tiden, belägna omedelbart invid hafvet. I
detta land, der arbetskostnaderna äro så obetydliga, bör, om en gång
detta folk vaknar upp ur sin dåsighet, en stor industri på detta
område kunna uppstå, hvilken torde bli kinkig nog för oss att
konkurrera med.

Det är bäst att passa på, medan tid är, så framt vi icke kunna
föreställa oss, att Kinas mandariner, då de få höra talas om detta
här krånglet, genom att förvägra utmålsläggning eller något dylikt
ställa så till, att vi slippa en obehaglig konkurrens ännu för någon
längre tid.

Jag ber till sist att vördsamt få hemställa till herr statsrådet,
att herr statsrådet måtte taga den här frågan under benäget förnyadt
öfvervägande och se till, huruvida icke författningen af den 19
augusti 1889 måtte uppbäfvas, men med det vilkor, som föreslagits
af kommerskollegium och bergmästareembetet i norra distriktet,
nemligen att de, som sålunda erhålla utmål, skola förpligta sig att
ställa sig till efterrättelse, hvad som framdeles kan blifva stadgadt
angående statens jordegareandel.

På samma gång ber jag få anhålla om att nytt förslag angående
tillgodogörandet af statens jordegareandel med allra första måtte varda
framlagdt.

Herr Hedin: Om det med någon grad af rimlighet kunde sägas,
såsom chefen för civildepartementet sade, att en regeringsåtgärd —
ett kungligt påbud, lag eller något annat — vore konstitutionelt
oantastlig derför, att påbudet fått Kong!. Maj:ts underskrift och en
föredragandes kontrasignation, då vore det i sjelfva verket synnerligen
illa bestäldt med skyddet för svenska medborgares oen svenska
Riksdagens rättigheter, ty då skulle Kongl. Magt kunna, såvidt lian
finge en kontrasignant, afskaffa i dag en balk i allmänna lagen, i
morgon någon af grundlagarne o. s. v., göra sig af med både Riksdag
och konstitutionsutskott. Det är sant, chefen för civildepartementet
tilläde också, såsom bevis på den ifrågavarande kungörelsens
oantastlighet från konstitutionel synpunkt, att den icke blifvit föremål
för anmärkning från konstitutionsutskottet. Dervid ber jag att få
erinra, att jag för min del icke kan tänka ut någon åtgärd från

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

Nro 81.

Lördagen den 18 April.

Besvarande Kongl. Maj:ts sida, som icke skulle hafva de bästa utsigter att slippa
dilation. anmärkninS från nämnda utskott; vidare att, äfven om en anmärkning
(Forts.) komme, den icke bevisar någonting, icke bär mer värde, än man vill
tillerkänna opinionen hos konstitutionsutskottets ledamöter angående
åtgärdens laglighet eller icke; samt att det behöfves, för att anmärkningen
skall betyda något mera, helt andra sanktioner än konstitutionsutskottets
ordförandes underskrift på, att utskottet har beslutat
en anmärkning. 1 de tider, då vi upplefva! kolera-ukasen och Kongl.
Maj:ts påbud angående Gillingeleden, ser jag icke, hvad det skulle
vara, som icke Kongl. Maj:t mycket tryggt kunde lagstifta bort af
svenska mäns fri- och rättigheter och af svenska statens intressen,
i fall icke annat hinder funnes än behofvet att få en kontrasignation.

Nej, skall 1889 års kungörelses behörighet från konstitutionel
synpunkt försvaras, då skall saken debatteras på det sätt, som vi
nyss hörde från dåvarande chefen för civildepartementet. Han har
tråu sin synpunkt alldeles korrekt redogjort för sakens skick. Dervid
vill jag emellertid erinra om, att, när Riksdagen ändtligen 1884 hade
bestämdt uttalat sin mening, att grufvestadgan hörde till det lagstiftningsområde,
som enligt grundlagen är underkastadt Riksdagens
och Kongl. Maj:ts samfälda beslutanderätt, och då väl icke någon
skulle våga bestrida, att grufvestadgan åtminstone innehåller vissa
delar, som äro af den oomtvisteligaste civilrättsliga natur, Kongl.
Maj:t borde hafva fogat sig efter detta Riksdagens uttalande och
icke vidare gjort anspråk på att få behandla grufvestadgan som en
ekonomisk lag. Det oaktadt gaf Kongl. Maj:t genom sjelfva formen
för utfärdandet af den nya grufvestadgan till känna, att lian icke ville
böja sig för Riksdagens åsigt, och Kongl. Maj:t kom igen på samma
sätt 1894, då han också blott begärde Riksdagens »yttrande.»

Men hvart nu sådant kan leda, huru orimlig denna pretention
är, som sannerligen för öfrigt icke i någon mån hjelper till att
upprätthålla konungamagten och dess prestige, kan man bäst finna
deråt, att Kongl. Maj:t 1894, då Kongl. Maja endast ifrågasatte ett
Riksdagens yttrande öfver förslag till ändring i grufvestadgan, föreslog,
att Riksdagen skulle medgifva Kongl. Maj:t att, på sätt Kongl.
Maj:t funne för godt, arrangera om utarrenderande af statens jordegareandel
och, der så ej kunde ske, vare sig besluta om åtgärder
för bevarande af jordegareandelen eller ock låta den förfalla. Denna
befogenhet skulle, enligt Kongl. Maj:ts önskan, Riksdagen meddela
åt Kongl. Maj:t under förutsättning, att vissa af Kongl. Maj:t föreslagna
ändringar i grufvestadgan blefve af Riksdagen gillade, men
dessa samma af Riksdagen gillade ändringar af vissa paragrafer i
grufvestadgan, dem skulle dock Kongl. Maj:t framgent ega rätt att
på egen hand förändra; och de skulle dock, sådana de af Riksdagen
godkänts, utgöra förutsättningen för det nyss omtalade bemyndigande,
som Kongl. Maj:t begärde! Det är väl rent af höjden af orimlighet
att säga till Riksdagen: under förutsättning, att Riksdagen gillar de
och de paragraferna, som jag emellertid förbehåller mig att, när jag
vill, sedermera ändra, begär jag, att I skolen gifva mig det och det
bemyndigandet.

Nu är det emellertid alldeles i sin ordning att erinra derom,

N:o 81.

Lördagen den 18 April. 15

att Riksdagen sannerligen icke är utan skuld i dessa frågor. Min
ärade kamrat på stockholmsbänken har erinrat om lydelsen af Riksdagens
skrifvelse år 1889. I olikhet med hvad Riksdagen brukar
göra, som är, att, när den hos Kong!. Maj:t anhåller om ändring utaf
en lag, hvars ekonomiska natur den utan tvekan erkänner, den
begär, att Kongl. Maj:t måtte utfärda ny förordning i det och det
syftet, eller när den önskar en ändring på den allmänna lagens
område, på den lags område, som — hvad den än må kallas — faller
under Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslutanderätt,
Riksdagen brukar begära utredning och förslags framläggande för
Riksdagen — med afvikelse från detta bruk begärde Riksdagen 1889
blott, att Kongl. Maj:t skulle taga en fråga under öfvervägande —
punkt och slut; hvarutaf ju kunde — jag vill icke bestrida det —
hemtas någon anledning att antaga, att Riksdagen i sjelfva verket
menade, att om Kongl. Maj:t, efter sitt öfvervägande af frågan, funne,
att Riksdagen hade rätt uti den mening, som den antydt, det borde
tillkomma Kongl. Maj:t att utan Riksdagens vidare hörande utfärda
författning i ämnet. Riksdagen är således icke utan skuld. Ja,
det inträffade 1890, att långt efter motionstidens slut uti båda kamrarne
förslag väcktes dels om sådan ändring i grufvestadgan, att
mineralfyndigheter, upptäckta å kronojord, som icke till ständig
besittningsrätt upplåtits, måtte på för staten gagneligaste sätt disponeras,
hvarom Kongl. Maj:t skulle anmodas att framlägga förslag till
Riksdagen, dels om anhållan, att Kongl. Maj:t ville förbjuda all inmutning
af malmfyndigheter å nyssnämnda kronojord, intill dess förändringarna
i förut uämndt syfte blifvit i grufvestadgan vidtagna.
Här väcktes sålunda motioner långt efter motionstidens utgång, hvilket
tydligtvis innebar, att de skulle undandragas lagutskottets behandling,
dit de ju icke kunde vid den tidpunkten remitteras, och få
behandlas af tillfälligt utskott. Formelt blef detta tillvägagående
icke mycket rimligare derför, att man beträffande den ena åt dessa
framställningar på samma gång ifrågasatte, att Kong). Maj:t skulle
gorå hemställan till Riksdagen, innan beslut fattades i ämnet. Och
beträffande den andra ville man rent af uppmana Kongl. Maj:t att
använda en rättighet, som man vid andra tillfällen påstår, att Kongl.
Maj:t icke egen I följd af orsaker, som jag här skall förbigå och
• som icke synas i Andra Kammarens protokoll, blef motionen i denna
kammare återtagen i det ögonblick, då remiss skolat ega rum. Men
i Första Kammaren blef den ena delen utaf den der väckta motionen
af ett tillfälligt utskott tillstyrkt och utaf Första Kammaren voterad,
hvarefter äfven Andra Kammaren godkände den delen, sedan Första
Kammaren atslagit den del af motionen, som var mest betänklig,
nemligen anhållan till Kongl. Maj:t, att lian skulle taga sig rätt
att på egen hand suspendera inmutningar.

Således, Riksdagen dr icke utan skuld. Oeh det är, då jag så
ofta påtalar Kongl. Maj:ts ingrepp på den allmänna lagstiftningens
område, min skyldighet att erkänna detta. Riksdagen bör hafva
sitt också. _

Nu skadar det icke att lägga särskildt märke till de olyckliga
ordalag, som Riksdagen använde år 1889, då den, utan att uttala

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

N:o 81.

Lördagen den 18 April.

B(ifVinterd6 f*Uj^nsKau ^ £.tt l»g^örslag åt Kong!. Maj:t för Riksdagen frampellation.
,bl°tt bacl kong!. Maj:t att taga en sak under öfvervägande.

(Forts.) Riksdagen har gjort likaledes en annan gång; det var 1890.

Dä hade jag den äran att vara ledamot af kammaren, och jag fäste
kammarens uppmärksamhet på det betänkliga i att göra något sådant
som att gå till Kongl. Maj:t och bedja honom taga i öfvervägande
behofvet af en viss ändring i en lag, som faller under Kongl Maj:ts
och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt, nemligen förordningen
om fängelsestraffs verkställande. Det var nemligen då fråga om en
motion, väckt åt eu mot pressen och pressens män mycket fiendtlig
och genom denna sin fiendtlighet äfven något litet berömd senatori
stället för att begära af Kong]. Maj:t ett förslag till ändring uti
lagen angående fängelsestraffs verkställighet, skref då Riksdagen —
och deruti deltog Andra Kammaren, ehuru jag fäste uppmärksamheten
på det inkorrekta och farliga i denna form, och begärde, att Kongl.
Maj:t ville »taga i öfvervägande» frågan om ändring i nämnda
förordning.

Nu är det — om Andra Kammaren, i likhet med interpellanten
är missnöjd med kungörelsen af 1889 — verkligen lagom åt kammaren
att få ligga, som den sjelf har bäddat.

Hvad nu sjelfva frågan om kungörelsens upphäfvande eller icke
upphäfvande angår, tillåter jag mig uttala den meningen, att det väl
näppeligen kan vara 1896 års Andra Kammares önskan att bringa
frågan tillbaka helt enkelt till det tillstånd, hvaruti den befann sig
före utfärdandet af 1889 års kungörelse. Jag förmodar, att den
rätta lösningen är den, att Kongl. Maj:t kommer med ett nytt förslag
afseende att gå till mötes den önskan, som af 1889 och 1890 års
Riksdag uttalades. Och om så sker, vill jag tillägga uttalandet af
den önskan, att, då chefen för civildepartementet i motiveringen till
1894 års proposition yttrat, att det tillhörde bolagslagstiftningen att
undanrödja den faran, att svenska grufbolag kunde blifva en formalitet,
under hvilken blott utländingar och utländska kapital dolde sig’
han, då bolagslagen, så vida jag förstår, hittills icke afhjelpt den
faran, äfven måtte taga den sidan af saken i betraktande.

Herr Jansson i Taberg: Herr talman, mine herrar! Då jag
under en tidrymd af rätt många år arbetat i grufhandteringens tjenst, •
ber jag att med några ord få belysa förevarande fråga ur rent praktisk
synpunkt.

Man torde nemligen med allt skäl kunna antaga, att Riksdagen
fortfarande hyser den bestämda meningen, att jordegarerätten till
mineralfyndigheter på odisponerad kronojord bör åt staten bevaras.
Om nu denna kong], förordning af den 19 augusti 1889 skulle upphäfvas,
kommer följden deraf alldeles tydligt blifva den, att i samma
ögonblick inträder grufvestadgans föreskrift, i 17 §, att jordegareandelen
till inmutningar på odisponerad kronojord tillfaller inmutaren, i
gällande kraft.

Följden deraf blefve naturligen den, att innehafvare af inmutningar
till fyndigheter på odisponerad kronojord, exempelvis dessa

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

kolossala tillgångar, hvarom interpellanten talade, så skyndsamt som
möjligt inkomma till vederbörande och begära utmålsläggning.

Detta skulle då icke heller kunna förvägras dem, och vid dessa
utmåls läggande komme grufvestadgans föreskrift i § 17 att tillämpas,
och således staten beröfvas jordegarerätten till samtliga dessa fyndigheter.

Då jag för min del icke kan förmoda, att detta skulle i någon
mån vara Riksdagens önskan, ber jag att få uttala den förhoppning,
att, i fall denna kongl. kungörelse af den 19 augusti 1889 skulle
upphäfvas, sådant icke måtte ske, utan att samtidigt dermed en fullt
effektiv lagstiftning införes, som åt staten bevarar denna rätt.

Jag har önskat att till protokollet få uttrycka denna min mening.

Herr Kardell: Blott ett par ord med anledning åt de båda
sista ärade talarnes anföranden. Herr Hedin föreslog, att man borde
inskränka sig till att begära, att med det första ett nytt förslag angående
jordegareandelen skulle framläggas för Riksdagen. Men
häremot vill jag anmärka, att, äfven om ett nytt förslag framlägges,
det icke är gifvet, att det blir antaget. På det sättet kan det således
dröja år ifrån år, och under tiden kommer det nuvarande olidliga
tillståndet i lappmarkerna att fortfara. Således kunde det hända, att
ingen industri komme till stånd der uppe ännu på mycket länge.

Herr Jansson i Taberg förklarade, att, i fall författningen af år
1889 komme att upphäfvas och utmålsläggning sålunda komme att
beviljas vederbörande inmutare, jordegareandelen skulle tillfalla dem,
men kronan förlora sin jordegareandel. Det är icke så, det skulle
icke blifva så enligt det förslag, jag nyss hade äran framställa i öfverensstämmelse
med hvad kommerskollegium och bergmästareembetet i
Norra distriktet tillstyrkt. De hafva nemligen uttalat som sin åsigt,
att, om 1889 års författning skulle upphäfvas, de, som erhölle utmål,
skulle, som nämndt, uttryckligen förpligta sig att ställa sig till efterrättelse,
hvad som framdeles kunde blifva bestämdt i afseende å sättet
för uttagandet af statens jordegareandel. På detta sätt komme staten
icke att förlora någonting. Ty på samma gång en lag autoges, som
reglerade detta förhållande, skulle staten inträda i sin fulla rätt.

Omvändt har staten endast idel fördel af att författningen af 1889
med det första upphäfves mot nämnda vilkor.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne afslutad.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren ytterligare inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman A. W. Styrlandcr på grund af sjukdom är
förhindrad att under de närmaste dagarne deltaga i Riksdagens förhandlingar,
intygar

Stockholm den 17 april 189G.

Frithiof Odenius,
legitim, läkare.

Besvarande
af interpellation.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 31.

Lördagen den 18 April.

§ 7-

Angående
tullen å gödningsämnen.

Herr statsrådet m. m. V. L. Groll afleranade härefter Kong!.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående beviljande af statsbidrag för nyreglering af viss del af
Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna brand; och

angående anslag till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och Enontekis
socknar af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 8.

Efter föredragning af herr E. Svenssons från Karlskrona motion,
n:o 241, hänvisades densamma till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 9.

Jemlikt derom förut fattadt beslut företogs nu först till behandling
bevillningsutskottets betänkande n:o 21, angående vissa ännu oafgjorda
delar af tullbevillningen.

Punkten 1.

I motion n:o 28 inom Första Kammaren både herr G. O. Bergman
föreslagit: »att superfosfat, som icke äro att hänföra till råmaterialier,
måtte beläggas med en tullafgift af 50 öre per 100 kilogram, eller,
om denna norm icke kunde anses lämplig, af vissa procent i förhållande
till varans värde».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

1 afgifven reservation hemstälde deremot herrar Almström, af
Burén och Swartling, att superfosfat måtte åsättas en tull af 25 öre
per kilogram.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Swartling: Jag skall endast be att, på de i motionen
och i den vid betänkandet fogade reservationen anförda skäl, få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till den afgifna reservationen.

Herr Collander: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Jag undrar, om icke reservanterna i sitt förslag hafva gjort sig
skyldiga till någon misskrifning. Det står nemligen 25 öre per kilogram,
och det skulle bli en mycket hög tull. Det är således förmodligen
någon annan siffra, som åsyftas.

Lördagen den 18 April.

Det förefaller mig dock i alla fall otroligt, att Andra Kammaren
skulle vilja vara med om att belägga en nödvändighetsvara för jordbruket
med tull. Det vore ju, när man förut åstadkommit en förhöjning
af tullen å jordbruksprodukter, liktydigt med att taga med
ena handen, och gifva med den andra. Jag föreställer mig att ett
sådant förfaringssätt icke bör hafva någon anklang.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Swartling: Det har blifvit förbisedt, att ett tryckfel insmugit
sig i reservationen, då det står, att å superfosfat skulle åsättas
en tull af 25 öre per kilogram; det skall naturligtvis vara 25 öre
per 100 kilogram.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2.

Angående
tullen å läder

m. m.

I denna punkt hemstälde utskottet, att Riksdagen, med bifall
till en af herr P. M. Söderberg inom Första Kammaren vackt motion,
n:o 40, i hvad densamma afsåge nedannämnda varuslag, måtte besluta:

a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder skall höjas till 40
öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för Hudar och Skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, skall höjas till 65 öre per kilogram.

Häremot hade reservation anmälts af herrar friherre v. Schwerin,
Collander, Fredholm från Stockholm, Jansson i Krakerud, Olsson i
Sörnäs, Lundström och Bruhn, hvilka hemstält:

att Riksdagen, med afslag å herr Söderbergs motion i hvad densamma
afsåge nu ifrågavarande varuslag, måtte besluta:

a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder måtte bibehållas
vid 24 öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för Hudar och Skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag jemväl måtte bibehållas vid nu gällande belopp
eller 47 öre per kilogram.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Collander: Jag får här, i olikhet med hvad som skedde
vid föregående punkt, anhålla, att utskottets förslag förkastas, och
i stället den reservation, som å sid. 33 finnes afgifven af åtskilliga
utskottsledamöter från denna kammare, måtte antagas, eller att
kammaren beslutar, att den tullsats, som nu är gällande å dessa
artiklar, äfven fortfarande må bli gällande.

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

Angående Det har, i anledning af den under de senaste åren återkommande
tullen a läder fr£gan om höjd tull å läder, ofta blifvit framhållet, att detta är en
m. m. betydande nödvändighetsvara för den mindre bemedlade allmän ^

01 s''-> heten, att det för densamma skulle bli en alltför stor tyngd, om
tullen derå ökades.

Reservanterna ha beräknat, att de af utskottet förordade högre
tullsatserna å läder och å skodon komme att för den konsumerande
allmänheten sammanlagdt medföra en tillökning i den årliga kostnaden
för dessa nödvändighetsvaror af bortåt en million kronor.
Det blefve i synnerhet den jordbrukande befolkningen, som skulle
få vidkännas denna kostnad. Ty lädret användes af denna befolkning
icke endast såsom af hvar och en annan till fotbeklädnad,
utan det användes äfven till en del andra vigtiga artiklar, såsom
seldon in. m. Då man iakttager lädernoteringarne — under gårdagen
noterades t. ex. på Göteborgs börs för finare prima amerikanskt
sulläder ett pris af kronor 2: 15 ä 2: 30 — finner man, att,
när man drager tullen, 24 öre per kilogram, från detta pris, densamma
utgör mer än 10 procent af varans värde. Detta är enligt
min tanke ett fullt tillräckligt skydd.

Utskottet talar om, att vi här i landet vid läderberedningen icke
tillgodogjort oss de billigare och snabbare garfverimetoderna, utan
hålla på med äldre metoder för läderberedning, hvilka utskottet anser
hafva stora företräden. Ja, i det hänseendet torde dock allmänheten
vara bäst i tillfälle att bedöma, hvilken lädersort, som är den
förmånligaste att begagna; och under de senaste åren har också
verkligen hos oss på detta område den åsigten börjat göra sig
gällande, att man borde införa de nyare och bättre metoderna, och
jag tror, att den tiden kanske icke är så långt aflägsen, då vi komma
att taga detta nya steg i denna näring.

Jag anhåller derför, herr talman, om afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservanternas förslag.

Herr Lundström instämde häruti.

Herr Dieden: Då jag icke antecknat mig såsom reservant vid
någon punkt i föreliggande utskottsbetänkande, anhåller jag att härmed
få tillkännagifva, att jag inom utskottet röstat mot de föreslagna
tullförhöjningarne och att jag kommer att göra detsamma bär i
kammaren.

Jag yrkar alltså, herr talman, afslag å utskottets hemställan i
denna punkt.

Herr Swartling: Herr talman, mine herrar! Jag ber att få
göra ett motsatt yrkande mot det, som nyss framstäldes, och ber
således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Det är enligt min tanke fullständigt konstateradt såväl af
utskottet som af 1888 års tullkomité, att läderindustrien är i
behof af ökadt tullskydd. Det framgår af det nu föreliggande betänkandet,
att, under det öfriga fabriksgrenar i vårt land utvecklat
sig till den grad, att deras tillverkningsvärden för närvarande uppgå

N:0 81.

Lördagen den 18 April.

till nära tre gånger så mycket, som de voro år 1871, läderfabrika- finiiwtnde
tionen dock ännu står på samma ståndpunkt, som den då intog.'' m m
Det är en gammal sats som säger: att det, som icke går framåt, går ,Forts)
tillbaka, och den är fullständigt tillämplig beträffande läderindustrien,
icke endast med hänsyn till tillverkningsvärdet, utan äfven
med hänsyn till de qvantiteter, som blifva afverkade. Såsom af de
vid betänkandet fogade tabellerna synes, utgjorde tillverkningen af
sulläder år 1871 i rundt tal 948,000 kilogram och 12,400 stycken,
under det att den år 1893 utgjorde endast 439,000 kilogram och 9,900
stycken. Den är sålunda ungefär hälften nu mot hvad den var 1871.

Under tiden har deremot importen vuxit alldeles orimligt, så att den
under samma tid nära nog elfvadubblats. Utförseln af oberedda
hudar och skinn, d. v. s. af den vara, som särskildt utgör materiel
för läderfabrikationen, men icke kan af denna fabrikation konsumeras,
utan måste till stor del skickas ut, denna utförsel har, säger jag,
vuxit från i rundt tal 438,000 kilogram år 1871 till 2,646,000 kilogram
år 1895, sålunda mer än sexdubblats. Allt detta synes mig visa,
att läderindustrien arbetar under särdeles tryckta förhållanden, och
detta i följd af konkurrensen med utlandet.

Nu säger man, att dessa tryckta förhållanden härleda sig af de
i utlandet rådande bättre arbetsmetoderna, i synnerhet af den s. k.
snällgarfningeu. Ja, det är väl sant, att sådana metoder användas
på en del ställen, men de äro dock icke allmänt inlörda, utan till
största delen användas samma arbetssätt som hos oss. Men utlandet
kan afsätta sin öfverproduktion hos oss och gör det till lägre pris,
än vi kunna sälja vår egen vara till, och detta tack vare den omständigheten,
att tullen är för låg. Också var jag redan i fjol i tillfälle
att erinra derom, att det knappast tinnes något land i Europa,
utom frihandelslandet England, som har en så låg tullsats å hudar
och skinn som den, hvilken vi hafva. Det tinnes icke något af de
länder, som hafva tullskydd, som har under 32 öres tull på denna
vara, men väl de, som hafva betydligt högre, såsom t. ex. Ryssland,
der den utgör kronor 1: 04. Då dessa länder finna bebo! åt
så högt skydd åt ifrågavarande industri, så synes det mig också,
som om behofvet hos oss vore oafvisligt att vidtaga åtgärder i den
rigtning, som utskottet föreslagit.

Det vill ock synas mig, som det skulle vara af särskildt intresse
för landtmännen att se till, att garfveriindustrien komme i ett lyckligare
läge, enär den ju är konsument af en del produkter, som
landtmännen frambringa. Det framgår också af tabellerna, att priset
på utförda oberedda hudar och skinn har gått ned från kronor 1: 70
per kilogram, som det var 1871, till 40 öre, som det var 1893. Nu
kan man möjligen såga, att det är ett prisfall, som i allmänhet egt
ruin men så är icke förhållandet. Ty priset på införda oberedda
hudar och skinn har i medeltal stillt sig sä, att det år 1871 uppgick
till kronor 1: 60 och 185)4 till 75 öre. Priset på den senare varan
har sålunda nedgått till icke fullt hälften af det pris, som var
gällande år 1871, under det att priset på den förra varan sjunkit
ned till under en fjerdedel. Det bör, synes det mig, icke vara
likgiltigt för landtmännen, b vilket pris som betalas för hudar och

N:o 31. 22 Lördagen den 18 April.

J"AdLsU™ af här 1 ,an(let slagtare kreatur, och man borde derför kunna
m. m. Påräkna deras understöd till garfveriindustriens upphjelpande.

(Forts.) ber, herr talman, att på grund af hvad jag nu yttrat och

med stöd af de skäl, som finnas anförda i utskottets betänkande, få
yrka bifall till utskottets förslag i den föredragna punkten.

Med herr Swartling förenade sig herrar Petersson i Boestad,
Petri och Larsson från Upsala.

Herr friherre von Schwerin: Den närmast föregående talaren
hänvisade beträffande denna närings tillbakagång till tabellerna på
sid. 4 och 5 i bevillningsutskottets förevarande betänkande. Men
såsom herrarne lätt kunna öfvertyga sig, gå dessa tabeller icke
längre än till och med år 1893. Jag skall derför be att få göra ett
litet tillägg för år 1894. Jag har erhållit mina siffror af en kamrat
bär i kammaren, och de grunda sig på utdrag ur till kommerskollegium
insända uppgifter. De äro sålunda lika officiella som
siffrorna i tabellerna.

Talaren på norrköpingsbänken sade, att denna näring gått tillbaka;
men de siffror, jag nu tänker anföra, visa, att, om man i detta
hänseende ser på uppgifterna derom för de sista åren, förhållandet
icke varit så. Enligt de siffror, som finnas intagna i tabellerna, utgjorde
1893 arbetarnes antal inom denna näringsgren 1,764 stycken
och tillverkningsvärdet af sulläder, smorläder och skinn 5,409,668
kronor. Enligt de officiella siffror, som jag fått, hade redan 1894
arbetarnes antal ökats till 1,859 stycken och tillverkningsvärdet af
sulläder, smorläder och skinn till 6,030,460 kronor eller med icke
mindre än 10 procent. För 1895 finnas ännu inga uppgifter, men
det är antagligt, att en stegring äfven för det året kommer att visa
sig på samma sätt. Man säger visserligen, att den utländska importen
tilltagit. Ja, det är sant, men då den inhemska konsumtionen
stigit i ytterligt stor grad, är det alldeles klart, att garfveriindustrien
inom landet också tilltagit ganska afsevärdt.

Man har äfven stundom talat om, att det norska lädret är en
svår konkurrent till det svenska. Detta förefaller märkvärdigt, då
man vet, att norrmännen för sina råa hudar och skinn betala detsamma
som vi och de dessutom härifrån, enligt hvad jag hört uppgifvas,
importera en för läderberedningen så vigtig artikel som ekbark.
Om de de de det oaktadt kunna sända sina garfveriprodukter
öfver till oss och konkurrera med oss, så vittnar det åtminstone icke
till fördel för våra svenska garfverier.

Herr Swartling vädjade till kammarens landtman och bad dem
betänka, att de genom ökad tull skulle få bättre betaldt för sin produktion
af hudar och skinn. Men jag ber att få fråga, huru detta
skall gå till. Tro herrarne, att våra garfveriidkare skola betala mera
för inhemska hudar och skinn, än hvad de nödgas betala för dylika,
som importeras från utlandet, t. ex. Argentina? För mig åtminstone
förefaller det otroligt. Priset kommer naturligtvis fortfarande, äfven
om tullen höjes, att rätta sig efter priset på den råvara, som importeras
utifrån, böljden skulle endast blifva, att landtmännen fiDge

Lördagen den 18 April.

N:o 31.

betala mera för hvad de behöfva af läder. Jag hemställer, om icke Angående
detta är en utgiftspost, som redan nu är temligen dryg för oss,tuU™ n^(ler
och om icke konsumtionen af läder tilltagit ofantligt under senare __
tider.

Förr var det åtminstone i min trakt sällsynt att pa landet tå se
läderselar på dragarne, utan seldonen voro sammansatta af jernlinor,
rep, bast och dylikt. Nu deremot har nästan hvarenda en landtman
läderseldon. Ungefär enahanda är förhållandet, om man tänker på
folkskolebarnens fotbeklädnad förr och nu. Förr såg man barnen
nästan endast med öppna trätofflor, äfven i köld och väta; men numera
gå de nästan alltid i läderskodon. När man betänker detta,
undrar jag, om det kan vara skäl att ytterligare stegra priset på en
sådan nödvändighetsartikel. Jag tror det icke.

Det är vidare en sak, som man måste komma i håg, när det är
fråga om att lägga en så hög tull som den föreslagna på läder, och
det är, att lädret fick sin tullförhöjning redan innan andra varor
fingo någon tull; ty lädertullen var egentligen den första tull, som
det nu rådande systemet lyckades eröfra. Det skedde år 1885, då
tullen höjdes från 14 till 24 öre; en förhöjning, som trädde i kraft
1886 och väl icke kan kallas obetydlig. Sedan dess bär visserligen
icke någon förhöjning skett, och detta anför man också såsom skäl
att nu åsätta högre tull; men man måste dervid komma i håg, att, såsom
ofvan nämnts, den ifrågavarande artikeln hade den stora förmånen
att kapa åt sig den första tullförhöjuiugen; och jag tycker då, att det
icke kan vara anledning att nu besluta ytterligare förhöjning.

Vidare skall jag be att få påpeka, att, om Riksdagen nu skulle
åsätta den föreslagna tullsatsen, följden torde blifva den, att de små
garfverierna komme att lida deraf i stället för att hafva någon fördel.
Ty min privata öfvertygelse är, att i sådant tall garfveriindustrien
skulle komma att koncentreras till några få störa garfverier,
som komme att slå i hjel de små. Hel- eller halfmillionbolag skulle
bildas, der rörelsen komme att bedrifvas fabriksmessigt med material,
som i hela skeppslaster importerats utifrån och vid sidan åt hvilka
de små garfverierna ej skulle kunna hålla sig uppe. Det skulle
komma att gå i denna industri som i qvarnindustrien, der de
mindre qvarnarna blifvit undanträngda af de stora bolagen; ty det är
väl ingen, som icke numera erkänner, att det äfven för temligen
medelstora qvaruar är omöjligt att taga sig fram. De äro nästan
värdelösa; och på samma sätt skall det komma att gå i ladermdustrien.
Allt detta tal om ömhet för de små garfverierna skulle blott

bereda ris för deras rygg. . ..

Till sist skall jag be att få framställa det spörsmålet till kammaren,
om kammaren verkligen anser det vara skäl att pålägga en
sådan tullskatt som denna, då statsinkomsterna redan visa ett sa
stort öfverskott, och då man redan nu kan se och beräkna det
kan jag säga, som sitter i bevillningsutskottet — att inkomsterna
för 1897 ställa sig så, att, äfven om hvart enda öre, som kongl. Magt
begärt för 1897, skulle beviljas — hvilket icke kommer att ske —
men, säger jag, älven om det skulle ske, och älven om hela tilhiggs -

bevillniugeu toges bort

budgeten ändå skulle komma att gå i hop.

N.o 31.

Lördagen den 18 April.

m. m.
(Forts.)

tutlenåå^L?etU vore m>''cket Iätt att ådagalägga. Jag vill dock icke nu plåga
kammaren med att anföra några siffror, ehuru det kanske kan komma
att ske längre fram. Men jag vill dock nämna, att i statsbudgeten
vissa poster äro så lågt beräknade, att de — jag vill icke säga, att
det är afsigtlig! — dock låta skymta fram, att man tänkt sig möjligheten
af, att Riksdagen icke skulle gå in på tilläggsbevillningen. En
sådan post är hvitbetssockeraccisen. I Kongl. Maj:ts proposition är
den beräknad till 7 millioner kronor, hvilken summa genom den
ytterligare förhöjningen skulle stiga med 800,000 kronor. Men jag
tror mig alldeles bestämdt kunna påstå, att, med den betproduktion,
som redan nu är gifven på kontraherade arealer, denna accis skall’
komma att uppgå till 9 J/2 millioner kronor; och jag är så säker
derpå, att jag skulle kunna åtaga mig att garantera, att den icke
kommer att understiga 9 millioner kronor. Det blir således blott på
denna post eu ökning af inkomsterna af minst 1,200,000 kronor, och
dessutom har ju Riksdagen nu äfven åsatt en förhöjd fläsktull, som
ock kommer att stiga till ett betydligt belopp. Jag kan derför icke
inse, hvarför Riksdagen till detta stora öfverflöd nu skulle lägga
ytterligare eu half eller hel million, tillkommen genom en finanstull
på en sådan nödvändighetsvara som läder, och jag skall derför yrka
bifall till reservationen i denna punkt.

Häruti instämde herr SchönbecJc.

Herr Waldenström: Då jag tager mig friheten att yttra mig
i denna fråga, gör jag det för att påpeka några uppgifter i en artikel
rörande lädertullen, som förekom i Stockholms Dagblad för i går
afton. Dessa uppgifter äro lemnade af en läderfabrikör, en af vårt
lands större gartveriegare, som jag personligen känner, och som
skickat mig uppsatsen i ämnet för att få den införd i Stockholms
Dagblad, dit jag äfven lemnat densamma. Jag sätter så mycket
större förtroende till hans uppgifter, som han är en i yrket sedan
gammalt erfaren man, och derjemte är — hvilket kan hafva sin betydelse
för hvad han i denna sak säger — en mycket allvarlig och
sträng protektionist, så att ingen bör kunna misstänka, att det är
»frihandelsgalenskap», som drifvit honom att skrifva hvad han skrifvit.
Han säger: »Vi äro sullädersgarfvare och hafva varit med under 4
perioder, 59, 24, 14 och 24 öre tull å sulläder, utan att ha erfarit
hvarken nackdelar eller fördelar, beroende derpå, att vi ha beredt en
vala, afsedd för finare skodon, som står utanför det importerade
hemlocklädret, som uteslutande passar för grofskor.»

Och vidare säger han: »Sullädersfäbrikerna kunna ej upptaga
konkurrensen med amerikanarne, som hafva förutsättningar genom
hudar och garfämnen, som intet annat land i Europa. Tullförhöjningen
till 24 öre gjorde ingen verkan, importen af läder ökades för hvarje
åi, undei det importen af rahudar minskades. Hullädersberedningen
är ej vidare någon hufvudsak och torde ej heller kunna blifva det,
ty den är ej naturlig för vårt land. Hudarna och ej så liten del af
garfämnet måste tagas utifrån. Arbetet spelar heller ingen roll, ty
en halfva sulläder och ett välberedt kalfskinn draga lika stor arbets -

N:o 81.

Lördagen den 18 April.

kostnad. Tullens höjning till nu föreslaget belopp kan ej hindra iru- gående
porten; det blifver endast en ren beskattning på en åt våra största m m
förnöden hetsartiklar, och skulle drabba dem, som slita grofskor.» (Forts)

Jag vill hemställa till kammaren, om det kan vara rimligt att i
sulläderfabrikationens intresse försöka genom förhöjd tull upprätthålla
en industri, som för vårt land icke är och icke kan vara naturlig,
en tullförhöjning som endast kan hafva den följden att blifva en beskattning
på dem, som slita grofskor. Men hvilka de äro, som slita
grofskor, och det med besked, det veta herrarne nog sjelfva.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Det var med anledning
af talarens från norrköpingsbänken yttrande, som jag begärde ordet.

Nu har emellertid denne talare redan blifvit bemött af friherre von
Schwerin; och likaledes har herr Waldenström i liera afseenden förekommit
mig.

I bevillningsutskottets utlåtande n:o 19 rörande den progressiva
beskattningen uttalades farhågor för att densamma skulle motverka
sparsamheten. En sådan indirekt beskattning som den föreslagna
tullförhöjningen på läder skulle icke allenast hindra sparsamheten
utan rent af omöjliggöra all sparsamhet särskildt för den mindre bemedlade.
Om talaren på norrköpingsbänken vädjade till landtmännen
för ett intresse, som icke finnes, så ber jag att få vädja till landtmännen
för andra intressen, som verkligen förefinnas. Det är ju bär
fråga om en beskattning, som gäller den åldrige och barnet lika väl
som den arbetsföre mannen och hans hustru. Jag känner mycket
väl till från min ungdom både på landet och äfven här i Stockholm,
huru ofta skolläraren så väl från skolbarnen sjelfva som från deras
föräldrar på sin fråga, hvarför barnen icke kommit till skolan, fick
höra det svaret, att brist på skodon varit orsaken. Nu har väl detta
förhållande något förbättrats; men att då vilja taga ut — såsom
reservanterna uträknat — bortåt eu million kronor i indirekt skatt
på en sådan nödvändighetsartikel, förefaller mig verkligen mycket
hård t handladt mot de mindre bemedlade. På samma gång jag derför
ställer en vädjan till kammarens representanter att något behjerta
detta, ber jag att få anföra ett yttrande afen talare i denna kammare,
som forlidet år vid en tullmotions behandling här yttrade, att han
ville vara mera menniska än tullvän, och som i år förklarade i samma
fråga, att lian ville vara mera rättvis än tullvän; och jag hoppas,
att jag icke förgäfves skall vädja till kammarens ledamöter — äfven
dem, som äro tullvänner — när jag ber dem behjerta detta hans
tänkvärda yttrande.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr grefve och talman,
att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Lindgren: Herr talman, mine herrar! Då jag älven i år

finner mig föranlåten att för nagla minuter taga kammarens tid i
anspråk, ber jag att få förutskicka den anmärkningen, att hvad jagbar
att säga icke är dikteradt af otacksamhet mot motionären eller
det ärade bevillningsutskottets ledamöter för deras visade vänlighet och
omtanke för läderindustrien, utan af känslan deraf, att jag icke i

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

tuUenVlädernäf °n frä£a Annor mig berättigad att främja enskild intressepolitik
m. m. oc 1 a^ra minst i mitt eget på någon egennytta baserade intresse.

(Forts.) Af Aen statistik, som bevillningsutskottet vidfbgat betänkandet,

skall jag be att få anföra det för mig glädjande faktum, att garfveriiudustrien
är en stabil industri med ett årligt tillverkningsvärde af
fem och eu half millioner kronor, i trots af den ärade talaren på
norrköpingsbänken, som ville bevisa, att den var i nedgående jemfördt
med år 1871. Att all industri hade ett visst uppsving under
åren 1872—1880 är kändt och erkändt; och orsaken dertill var, som
vi väl veta, att under dessa år skulle 2 af Europas största nationer
ersätta hvad deras krig 1870—1871 hade dels konsumerat och förstört,
dels hindrat och hämmat de båda ländernas industri att tillverka.
Men sedan dessa behof blifvit fylda, och de båda ländernas fabrikation
kommit i normalt läge igen, gick den svenska industrien åter ned
till sitt normala skick. Det är således icke garfverifabrikationen
ensam, som rönt detta öde, utan det har delats af de flesta industrier.
Bevillningsutskottet anför, att antalet garfverier i landet under de
senare åren minskats. Ja, det är en obestridlig sanning. Men en
stoj orsak dertill — om icke den största -- är, att på senare tider
i åtskilliga städer bildats garfveribolag, som inköpt flere enskilda
garfverier, Indika nu drifvas under en gemensam firma.

Motionären hänvisar till motiveringen i sin vid föregående riksdag
afgifna motion i samma syfte; jag skall derför äfven inskränka mig
till att åberopa, hvad jag då tog inig friheten att yttra deremot.
Men jag kan icke underlåta att dervid fästa kammarens uppmärksamhet
på den omständigheten, att om till exempel läderindustrien
förlidet år behöft någon som helst hjelp eller stöd eller skydd, som
det heter, och detta behof varit afhjelpt med den då föreslagna tullförhöjningen
med 16 öre, sa böra såväl motionären som bevillningsutskottets
ärade ledamöter nu känna sig mer än tillfredstälda, när
sedan dess den föreslagna tullförhöjningen mer än 3 gånger kommit
denna industrigren till del.

Alltså, när Riksdagen då afslog motionen i fråga, så anser jag
enligt mitt förmenande, det Riksdagen nu har fyrdubbla skäl att afslå
motionen.

Jag har förmodat — och i denna förmodan har jag blifvit styrkt
af den ärade talaren på norrköpingsbänken — att motionären afsåg
med denna motion ej blott ett industriintresse utan äfven ett jordbruksintresse,
nemligen att vinna eu förhöjning i priset på slagthudar och
i sammanhang dermed på slagtkreatur. Men äfven i det hänseendet
borde motionären nu, under nuvarande förhållanden, finna sig fullt
tillfredstäld, enär svenska slagthudar för närvarande betinga 15 å 20
öre högre pris per kilogram än för ett år sedan.

Slutligen skall jag be att få säga ett par ord om den af utskottet
åberopade skrifvelsen af garfveriidkare till representationen, och jag
vill helt kort säga, att min uppfattning är den, att när en skrifvelse
till den svenska representationen börjar med en omedveten osanning
och slutar med en utsliten, intetsägande fras angående »fosterlandet»
etc., så vittnar den endast om, att författaren i fråga anser, att representationen
skall vara bra okunnig om förhållandet i fråga.

N:o 81.

■Lördagen den 18 April.

Jag anser, att motionären har med sin motion i år till full evidens ,
bevisat antingen, att han icke alls tagit notis om konjunkturerna m m
inom lädervarubranschen, eller och, hvad troligare är, att han anser ^ports.)
konjunkturerna för en bisak och skatteobjektet för en hufvudsak; och
ditåt synes majoriteten inom bevillningsutskottet äfven luta. Och jag
är verkligen af samma åsigt som dessa, att sullädret i synnerhet är
ett varaktigt skatteobjckt; det garanteras till och med af Sveriges
geografiska läge, enär Sveriges jordbrukare ej kunna producera för
sulläderberedningen dugliga hudar, utan dessa, såsom en föregående
talare påvisade, måste importeras från Buenos Ayres, Rio Grande,
Pernambuceo med flera ställen, och ej blott de utan äfven en del
garfämnen. Det kommer att dröja länge, innan Sveriges läderindustri
kan förse nationen med dess behof af sulläder.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Ja, jag vill bara säga ett par ord,
och det är detta, att, ehuru jag hvarken för närvarande är fabrikant
af läder eller förr varit det och således rakt ej har något intresse af
saken, det ändå synes mig, att, så länge vi ha ett skyddssystem, är
det rätt och billigt att skydda såväl läderfabrikationen, som utgör en
ganska stor och vigtig industrigren inom landet, som den dermed
sammanhängande skoiäbrikationen eller skomakerirörelsen. Ty man
kan ej gerna begära, att det skall blifva skydd på det ena, om det
ej blir det äfven på det andra och således också på det, som här
bar föreslagits. Derför anser jag, att detta är en vigtig fråga, som
berör landets ekonomi i dess helhet, ty, så länge vi ha ett skyddssystem,
bör det komma äfven denna industri till godo.

Jag vill ej hålla någon lång diskussion, som sagd!, ty vi få vara
här tillräckligt länge om qvällarne ändå. Jag vill blott be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Erickson i Bjersby.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd, i följd
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält i
andra punkten af förevarande utlåtande n:o 21 bifaller den af friherre
von Schwerin in. fl. vid denna punkt afgifna, utskottets betänkande
vidfogade reservation, löstalja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

N:o 81.

Lördagen den 18 April.

Omröstningen utföll med 139 ja mot 75 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkten 3

Bifölls.

Angående Punkten 4.
tullen å jäst.

I motion n:o 104 inom Andra Kammaren hade herr friherre von
Schwerin föreslagit »att tullsatsen för jäst, alla slag, åter sänkes till
sitt förra belopp af 20 öre^ per kilo; samt att Riksdagen måtte medgifva,
att denna tullsats måtte tillämpas från och med den dag under
innevarande år, som af Kongl. Maj:t bestämmes.»

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte åt Riksdagen bifallas,
hvaremot, i afgifven reservation, herr friherre von Schwerin och hans
ofvannämnde medreservanter hemstält, att Riksdagen ville besluta att
sänka tullsatsen å jäst, alla slag, till 20 öre per kilogram.

I fråga härom anförde:

Herr Swartling: Jag ber endast att få säga, att redan den
omständigheten, att den i fjor beslutade förhöjningen varit gällande
endast sedan den 1 januari i år, bör vara skäl nog att icke deri nu
göra någon ändring. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson fråu Stockholm: Jag trodde, att motionären
sjelf här skulle hafva begärt ordet, men då han icke synes vara närvarande,
tår jag nämna, att jag för min del kommer att yrka bifall
till motionen och det på ganska goda skäl. Jag skickade för någon
tid sedan fram en liten så att säga »blänkare», sora jag hoppas må
hafva gjort åtminstone någon verkan. Det Jir, mine herrar, ingen
liten fråga vi nu hafva att behandla. Det jästbehof, som behöfves
för all den brödbakning, som i vårt land eger rum, är, om det förvandlas
i pressjästform, 12,000,000 kilogram, och 12,000,000 kilogram
efter 60 öre pr kilogram gör 7,200,000 kronor. Den tull, som för
detta belopp skulle utgå, gör 3,000,000 kronor. Den förhöjning,
som förra året åsattes, nemligen 5 öre utgör för 12 millioner kilogram
600,000 kronor — allt törutsatt, att man allmänt begagnade
pressjäst. Nu är det ju naturligt, att när pressjästens pris höjdes
med 5 öre, biet priset på bryggerijästen, hvaraf nog användes en
större mängd än af pressjäst, också deraf förhöjdt; och dumma
skulle bryggarne ha vant, om de ej begagnat sig af detta förhållande.

Utskottets kläm är afstyrkande, men dess motivering talar mera
för motionärens kläm än för utskottets egen. Utskottet säger på —
jag tror — sid. 13 i betänkandet:

»Den allt mer ökade införseln af jäst synes utskottet ådagalägga,
att jästiåbrikationen inom vårt land har att uthärda en konkurrens
från utlandet, särskild! från Danmark och Norge, hvilken,

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

om än den införda qvantiteten icke är särdeles betydande i för - Angående
hållande till den, som i landet tillverkas, dock utöfvar ett starkt f
tryck på varans pris.» '' or

Utskottet borde icke ha försämrat sin ställning med att åberopa
importen från Norge, ty ju mera vi höja pressjästtullen, dess större
fördel bereda vi norrmännen, så länge desse få införa pressjäst tullfritt
i landet.

Vi ha således för vår del, vi, som äro motståndare till utskottets
förslag, endast att hålla oss till, hvad utskottet säger rörande importen
från Danmark, och derom använder utskottet uttrycken: »den
allt mer ökade» eller »den icke obetydliga» importen från Danmark.

Enligt utskottets egna tabeller förhåller det sig med den importen
så, att, när från Danmark till Sverige år 1890 importerades 15 procent
af vår egen tillverkning, importerades det år 1891 10a/3 procent, 1892
33/4 procent, 1893 37, procent och 1894 2J/, procent. Kan det då
vara tal om någon större konkurrens, och kan detta kallas eu ökad
import?

Utskottet säger vidare, att, sedan en tillräckligt hög tull blifvit
åsatt denna vara, har produktionen af densamma utvecklat sig till en
betydande näringsgren i vårt land. Ja, det må utskottet väl säga,
ty nog är den åsätta tullen tillräckligt hög; och jag tror, att det för
utskottet skulle vara svårt att uppgifva någon annan näring, som på
så kort tid utvecklat sig i så oerhörd grad som pressjästberedningeu
i värt land. 1890 och 1891 var nemligen tillverkningen inom landet
894,000 kilogram per år, 1892, 1893 och 1894 var den 2,289,000
kilogram om året.

Förra årets motionär och förra årets reservanter i denna fråga
använde hvar och en på sitt håll tusentals siffror för att bevisa, att
hvar och eu hade riitt i sitt påstående. Jag skall anhålla att blott
få anföra några få siffror, en frän hvardera parten. Motionären påstod,
att till beredande af 75 kilogram ren jäst åtgick 487 kilogram spanmål.
Reservanterna deremot ansågo, att det ej åtgick mer än 195 kilogram.

Det är underligt, att man, då det gäller i och för sig så små summor,
kan komma till så stor differens, att antingen motionären har uppgifvit
två gånger för mycket eller reservanterna två gånger för litet.

1 förra årets betänkande stå dessa siffror emellertid för deras räkning,
för motionärens räkning, för kammarens och för framtidens räkning.

Men ingen bar, så vidt jag vet, kunnat förneka rigtigheten af reservanternas
siffror. Och ingen lär väl heller kuuna bestrida herr
Fredholms, friherre Schwerins samt herrar Bokströms, Collanders
m. fl. räknekunnighet, och ingen har heller bestridt den. Man har
helt enkelt i år liksom förra året cj brytt sig om att kontrollera
siffrorna, vare sig motionärens eller reservanternas, utan rätt och
slätt, på grund af att denna tull föreslagits, tagit den blott derför,
att den blef föreslagen.

Utskottet säger slutligen, att, då tullen har blifvit så nyligen
åsatt, att man ej ännu kan inse, huru den kommer att verka, det ej
kan vara lämpligt att nu sänka densamma. Ja, jag skulle vilja
fråga utskottets ledamöter, om de kunna uppgifva, på hvad sätt de
skulle kunna få reda på verkningarne deraf, men det kan jag säga

N:o 31. 30

Lördagen den 18 April.

Angående utskottets iienar ledamöter, att, om de lia tid och tålamod att vänta
” (K* ^ ^ ^ ar ^rani * tiden, sä skola de finna, att verkningarna komma

or ■> att bli de, att pressjästfabrikationen i förening med bränvinsbränningen
här i riket kommer att förse oss med pressjäst, så mycket
vi behöfva. Vi skola då slippa att använda den mer obeqväma
bryggerijästen och behöfva ej såsom förr i verlden lägga surdeg.
Denna fabrikation skall, som sagdt, förse oss med hela vårt jästbehof
samt dessutom med allt det bränvin vi behöfva, och då kunna vi
säga adjö åt potatesbränvinet här i Sverige.

Jag ber alltså att få yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till reservationen.

Herr friherre von Schwerin: Efter det utmärkta och sakrika
anförande, som nyss hållits, skulle jag helt enkelt kunnat afstå från
att yttra mig, i synnerhet som min åsigt i frågan torde vara temligen
väl känd. Men efter som jag nu i alla fall har ordet, skall jag be
att få taga vid, der den siste talaren slutade, samt ytterligare påpeka
några omständigheter.

Det är ju allmänt kändt, att till förmån för potatesbränvinsnäringen,
som bedrifves i vissa trakter af vårt land, hvilka af sin
natur äro hänvisade till att nästan uteslutande odla potates, vid
många tillfällen i Riksdagen framkommit förslag till förbättrande af
dess ställning. Denna potatesodling och den med densamma förenade
bränvinsbränningen måste erkännas vara en naturlig och, hvad värre
är, alldeles nödvändig näring för vissa trakter af vårt fädernesland,
ty om denna potatesodling ej kunde ske i så omfattande skala, som
nu är möjligt, skulle jordbruket i dessa trakter ej kunna existera.
Gång efter annan ha, som sagdt, förslag till denna närings upphjelpande
framkommit, och man har dervid föreslagit att med skatt
belägga tillverkning af bränvin af andra ämnen än potates, t. ex.
spanmål, majs m. in. För min ringa del kan jag ej vara med om
en dylik extra premiering af en tillverkning på en annans bekostnad.
Men då jag icke vill vara med om något sådant, vill jag ännu
mindre vara med om att försvåra existensen för dessa potatesodlande
trakter genom att premiera deras konkurrenter. Herrarne torde
observera, att detta är två skilda saker. En sak är att ej vilja
vara med om att gifva potatesodlingen någon särskild fördel, och
en annan är att lagstifta till dess nackdel. Nu har Riksdagen
emellertid ständigt afslagit alla de framställningar, som gjorts i fråga
om ökadt skydd för potatesbränningen. Sist skedde detta vid förra
årets riksdag, och det var då märkvärdigt, att Riksdagen, kort efter
det den afslagit det begärda skyddet för denna näring, höjde tullen
på jäst till 25 öre, låt vara, att detta skedde med en majoritet af
blott två röster och såsom jag tror af misstag. På detta sätt premierade
riksdagen potatesbränvinsindustriens värsta fiender och
konkurrenter. Jag kan aldrig tro, att det kan vara lämpligt och
välbetänkt att på detta sätt höja tullen med ytterligare 25 procent,
i synnerhet om man besinnar, att dessa pressjästfabriker fingo sitt
tullskydd af 20 öre så sent som år 1889, efter att förut denna vara
varit tullfri.

31 N:o 31.

Lördagen den 18 April.

Jag är icke afundsjuk på några näringar, som gå bra, tvärt om.
Men jag vill fråga herrarne, om herrarne vilja taga reda på, till
hvilket pris delegarne i pressjästfabriker, synnerligast bär uppåt
landet, vilja afstå sina lotter och andelar. Jag är viss om, att
herrarne då skola finna, att dessa lotter och andelar äro nästan
omöjliga att komma åt. Jag unnar dem gerna deras vinst, men jag
vill ej här vara med om att ytterligare premiera några få pressjästfabriker
på flera stora landsändars bekostnad.

När för någon tid sedan bevillningsutskottets betänkande n:o 12
var före till behandling, talades det om, att bränvin af melass icke
var det, som nu täflade med potatesbränvinet. Jag tror ej heller,
att det framdeles kommer att gorå det, då melass väl hädanefter
kommer att egentligen användas till kreatursfoder. I detta betänkande
stodo några siffror, som jag vill be att få anföra nu. Der meddelades
nemligen, att åren 1887 och 1888 tillverkades vid pressjästfabrikerna
4 millioner liter bränvin och åren 1894 och 1895 tillverkades vid
samma fabriker 6V2 millioner liter bränvin. Detta visar ju, att
pressjästfabrikerna åren 1894 och 1895 tillverkade nära 1/,-del af
allt bränvin i Sverige, och det blir nog så, som herr Johansson irån
Stockholm nämnde, att, om vi ytterligare premiera dessa fabriker,
som hafva ett sådant skydd för sin hufvudprodukt, de skola kunna
sälja sin biprodukt, som de kunna tillverka hela året om, billigare
än potatesbränvinsbrännarne, hvilka äro tvungna att lägra sitt bränvin
och hafva större kostnader. Kommer detta bränvin att uttränga
potatesbränvinet på ett naturligt sätt, kan jag naturligtvis ej hafva
något att säga derom. Men jag vill icke premiera fabrikerna på de
landsdelarnes bekostnad, hvilka odla potates.

Jag har derför nu tillåtit mig det djerfva försöket att i vår tid
söka få nedsättning af en tullsats, och jag har gjort det i den förhoppning,
att man redan nu skall inse, att man möjligen i fjol
begick ett misstag. Denna min förhoppning torde väl vara ganska
berättigad, då tullförhöjningen gick igenom endast med 2 rösters
majoritet. Jag har derför framstält det förslaget, att tullen skulle
återgå till det belopp, som var rådande ända till den 1 januari i år,
nemligen 20 öre per kilogram, hvilken tullsats visat sig mer än
kraftig nog att framalstra en blomstrande jästindistri i vårt land.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Angående
tullen å jäst.
(Forts.)

Vidare anfördes icke. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 5 och G.

Biföllos.

Punkten 7.

Herr E. A. Wijkander hade i motion n:o 1G4 inom Andra
Kammaren, hemstält/att tullsatserna å de varor, som upptagas under
tulltaxerubrikerna n:o 402, gjutna balkar m. m., n:o 403, spisar,

Angående
tullen å
gjutgods.

N:o 81.

Angående
tullm ä
gjutgods.
(Forts.)

Lördagen den 18 April.

ugnar m. m., n:o 404, bord, soffor m. m. och n:o 405, kopiepressar
m. m., måtte sättas till de belopp, hvartill de uppgingo före 1892
års höjning.

Utskottet hemstälde emellertid:

a) att tullsatsen för gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod och
vigter måtte bibehållas oförändrad;

b) att tullsatsen för spisar, ugnar, kaminer, kolonner, lyktstolpar,
staket, grafvårdar samt gjutna, icke med emalj eller annan ytbetäcknlng
försedda grytor, pannor, mortlar, krubbor och afloppstrattar
måtte bibehållas oförändrad;

c) att tullsatsen för bord, soffor, stolar, fotskrapor, spottlådor,
port- och dörrfyllningar, lyktarmar, press- och strykjern samt gjutna,
med emalj eller annan ytbetäckning försedda grytor, pannor, mortlar,
krubbor och afloppstrattar måtte bibehållas oförändrad; samt

d) att tullsatsen för kopiepressar, eldredskaps- och paraplyställ,
blomsterställningar, trädgårdsurnor, kaffe- och köttqvarnar, fruktskalnings-
och andra dylika för hushållsbehof afsedda maskiner äfven
måtte bibehållas oförändrad.

Häremot hade reservation anmälts af herrar friherre von Schwerin,
Collander, Fredholm från Stockholm, Jansson i Krakerud, Olsson i
Sörnäs, Lundström och Bruhn hvilka hemstält:

att Riksdagen ville, med afslag å hvad utskottet i punkten 7:o)
af betänkandet föreslagit och med bibehållande af den vid 1892 års
riksdag stadgade fördelning af hithörande artiklar, besluta nedsättning
i tullsatserna å nedan nämnda varuslag till samma belopp, som
för dem äro stadgade i tulltaxan af den 16 oktober 1891, eller

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

C) Jern och Stål:

gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod

och vigter ................................................ 1

spisar, ugnar, kaminer, kolonner, lyktstolpar,
staket, grafvårdar samt gjutna, icke med
emalj eller annan ytbetäckning försedda
grytor, pannor, mortlar, krubbor och

afloppstrattar............................................. 1

bord, soffor, stolar, fotskrapor, spottlådor,
port- och dörrfyllningar, lyktarmar, pressoch
strykjern samt gjutna, med emalj
eller annan ytbetäckning försedda grytor,
pannor, mortlar, krubbor och afloppstrattar
...................................................... 1

kopiepressar, eldredskaps- och paraplyställ,
blomsterställningar, trädgårdsurnor, kaffe -

kilogram — 0,oi

kilogram — 0,0 2

kilogram — 0,os

N:o 81.

Lördagen den 18 April.

och köttqvarnar, fruktskalnings- och
andra dylika för hushållsbehof afsedda
maskiner....................i............................... 1 kilogram — 0,15.

Angående
tullen å
gjutgods.
(Forts.)

Efter föredragning till en början af mom. a) i utskottets hemställan
anförde:

Herr Collander: Då nu gällande tullsats på ifrågavarande
artiklar åsattes i samband med att tullen å tackjern och skrodera
beslutades af Kiksdagen, hafva vi reservanter ansett, att då utskottet
föreslagit borttagande af tullen på tack- och barlast) ern samt skrot,
borde det äfven hemstält om en återgång till de tidigare gällande
tullsatserna å gjutgods. Denna vår mening vann emellertid icke
bifall af utskottets majoritet, och utskottet har sålunda hemstält att,
oaktadt tullen å tackjern och skrot borttages, såsom Andra Kammaren
nu också för sin del har beslutat, man skulle bibehålla nu
gällande tullsatser å gjutgods. Häremot hafva vi, såsom sagdt,
afgifvit en reservation, hvilken återfinnes på sidorna 37 och 38 af
utskottets betänkande. Jag ber derför att på de skäl, som finnas
anförda i denna reservation, få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till reservanternes förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gaf propositioner först på
bifall till utskottets hemställan och derefter på bifall till reservationen
i förevarande del; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den förra propositionen.
Som votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i mom. a)
af 7:de punkten i förevarande utlåtande n:o 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den vid denna punkt, beträffande ifrågavarande tullsats, af
triherre von Schwerin m. fl. afgifna, utskottets betänkande vidtogade
reservation.

Omröstningen visade 88 ja, men 123 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af mom. b) anförde:

Herr Collander: I anledning af kammarens nyss fattade beslut
beträffande mom. a af denna punkt ber jag få anhålla, att kammaren
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 31. 3

N:o 81.

Angående
tullen å
gjutgods.
(Forts.)

34 Lördagen den 18 April.

jemväl måtte bifalla reservanternes hemställan i öfriga mom. af
denna punkt.

Herr Swartling: Fastän jag har varit med om att besluta
borttagandet af tullen å tackjern, barlastjern och skrot m. in., och
äfvenså nedsättningen af den i moment a) af punkt 7 omhandlade
tullsatsen, kan jag dock ej vara med om reservanternas förslag om
nedsättning af de under de följande momenten b), c), d) omnämnda
tullsatserna.

Det kan ju anses vara inkonseqvent att icke, då man varit med
om borttagande af tullen å råmaterialet, vilja vara med om eu nedsättning
af tullen å den färdiga varan. Men om jag också vill
erkänna, att konseqvensen fordrar en sådan nedsättning, finner jag
dock inte reservanterna hafva följdrigtigt tillämpat denna grundsats.
Ty då skulle de hafva förordat t. ex. angående de under moment d)
omhandlade föremål en nedsättning af tullen med endast omkring 1
öre eller närmast motsvarande den borttagna tullen å råmaterialet,
under det att de i sjelfva verket föreslagit en nedsättning af ända
till 5 öre, eller från 20 till 15 öre, och i det nu föredragna momentet
föreslå de en nedsättning från 4 öre till 2 öre.

Det förhåller sig icke så, som reservanterna säga, att det hufvudsakligen
var på grund af den år 1892 stadgade tullsatsen å tackoch
barlastjern, som tullen å dessa artiklar bestämdes till nu gällande
belopp, utan den har föreslagits och bestämts till detta belopp hufvudsakligen
derför, att det visat sig vara en alltjemt växande införsel
af dessa slags föremål. Att denna ännu alltjemt fortfar, bestyrkes
äfven af den ärade motionären, som i sin motion omnämner, att
importen varit i stigande äfven efter tullförhöjningen 1892.

Detta synes mig visa nödvändigheten af att icke göra någon
sänkning i tullsatsen för de ifrågavarande artiklarne, och jag ber
derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i det
nu föredragna momentet, liksom jag vördsamt anhåller att på förhand
få yrka bifall till utskottets hemställan i de följande momenten

c) och d).

Häruti instämde herr vice talmannen Östberg.

Herr Fredholm från Stockholm: Då kammaren, efter fattandet
af beslutet om borttagande af tullen på tackjern, i konseqvens dermed
också beslutat nedsättning af tullen på gjutgods, men beslutet i det
senare afseende! icke omfattat flera än de under mom. a af 7 punkten
upptagna gjutgodsartiklar, vill det synas mig som om det borde
vara för kammaren angeläget att bifalla det förslag, som reservanterna
framstält äfven i mom. b, c, och d af förevarande punkt, och
Indika äfven afse tullen å gjutgods. Det förhåller sig nemligen så,
att den relation, som reservanterna här upptagit beträffande de olika
gjutgodsartiklarne, är densamma, som förefinnes i tulltaxan af den 16
oktober 1891, och ändring i denna relation mellan de olika tullsatserna
har icke utgjort föremål för någon särskild pröfning vare sig
inom utskottet eller eljest

N:o-8l.

Lördagen den 18 April.

Den senaste talaren var missbelåten med den proportion, som
existerar. Ja, det må han kanske hafva skäl till; men jag kan dock
icke föreställa mig, att kammaren endast på den grund, att han uttalat
såsom sin personliga mening, att denna proportion icke vore
rigtig, nu vill, utan att denna sak gjorts till föremål för något slags
utredning, frångå den uppfattning om proportionens läglighet, hvilken
gjorde sig gällande vid 1891 års riksdag, då beslutet derom fattades.

Jag anser, att det för kammaren är alldeles nödvändigt att, då icke
den ringaste utredning i detta fall förefinnes, icke kasta sig in på
några äfventyrligheter, utan hålla sig till det resultat, hvartill 1891
års Riksdag kom. Skulle man verkligen anse, att den då pröfvade
och antagna proportionen mellan dessa olika tullsatser icke är rigtig,
nåväl, då kan man ju nästa riksdag väcka motion om att få till
stånd en ändring deri, ty då blir kammaren satt i tillfälle att egna
frågan den pröfning, som densamma tillkommer.

På grund af hvad jag nu tagit mig friheten yttra, anhåller jag,
att kammaren ville i detta och de följande mom. af denna punkt 7
fatta samma beslut, som den nyss gjort beträffande mom. a., nemligen
afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
reservationen i förevarande del.

I fråga om mom. c) anförde:

Herr Collander: Jag ber att få yrka afslag på utskottets hem ställan

och bifall till reservanternas förslag.

Vidare yttrades ej. Reservationen bifölls jemväl i denna del.

Beträffande slutligen mom d) yttrade:

Herr Collander: Äfven vid denna punkt skall jag anhålla att
få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Vidare anfördes icke. Reservanternas yrkande bifölls.

Punkten 8. Angående

tullen å

Herr Söderberg hade i sin här ofvan omförmäla motion jemväl före- skodon m. m.
slagit, att Riksdagen måtte besluta en tullsats af 2 kronor per kilogram
för den i tulltaxan under rubriken skodon, ej specificerade, andra
slag, omtalade artikel, hvilken för närvarande drager en tullsats af 1
krona per kilogram;

och hemställer utskottet:

att Riksdagen måtte, med bifall till herr Söderbergs motion, 1
hvad densamma afsåge tullsatseu för skodon ej specificerade, andra
slag, höja samma tullsats till 2 kronor per kilogram.

Angående
tullen å
gjutgods.
(Forts.)

N:o SI. 36

Lördagen den 18 April.

Angående
tullm å
skodon m. m.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herr friherre
von Schwerin och hans förenämnda medreservanter:

att Riksdagen, med afslag å herr Söderbergs motion måtte besluta,
att tullsatsen å skodon, ej specificerade, andra slag, mätte bibehållas
vid nu gällande belopp, en krona per kilogram.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Collander: Då kammaren ju nyss har beslutat att beträffande
artikeln läder afslå utskottets hemställan i punkt 2 af detta
betänkande och bibehålla de nuvarande tullsatserna, synes det mig
vara i öfverensstämmelse dermed rigtigast att äfven afslå utskottets
förslag om förhöjning af tullen på skodon. Jag tillåter mig derför
också hemställa om afslag på utskottets hemställan och bifall till reservanternas
förslag, som återfinnes på sidan 38 af betänkandet.

Herr Swartling: Under antagande och förhoppning att Riksdagen
slutligen skall komma att bifalla en förhöjd tull å läder skall
jag be att att få yrka bifall till utskottets hemställan i nu förevarande
punkt.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr Lindgren: Ehuru jag i vanliga fall icke är vän af höga
tullar å förnöden hetsartiklar, anser jag att skodon böra göra ett
undantag. Jag har under min verksamhet förvärfvat en dyr erfarenhet
om det lindrigast sagdt fuskarbete, som importeras i form af skodon
från Tyskland, och som kanske rättast borde betecknas med
ordet affärssvek. Sulorna göras i stället för af läder af papp med
pålagda tunna läderskollor af narfspån; men ej nog dermed, ty hvad
som löregifves att vara sufflett-, chagrin- och lackerskinn är ofta eu
välgjord imitation af vaxduk, hvilken icke gerna kan upptäckas förr
än skon blifvit begagnad en eller par dagar. Derjemte importeras
från Tyskland en mängd skodon som, äfven om de äro gjorda af
enbart läder, dock äro mycket ovaraktigt hopsatta, och då till på
köpet våra nuvarande skofäbriker under de sista åren haft ett stort
uppsving och våra egna verkstäder fullkomligt hinna tillgodose nationen
med godt arbete, medan de konkurrera med hvarandra och
derigenom reglera prisen, så att man icke behöfver motse att prisen
skola höjas, om man icke får materialierna fördyrade, så skall jag
af dessa skäl yrka bifall till utskottets förslag, helst som jag anser
den föreslagna tullen vara så hög, att den kommer att verka såsom
ett importförbud.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet för att fästa uppmärksamheten på cn tidningsuppsats. Den
stod i Nya Lagligt Allehanda härom dagen. Den är skrifven af en
garfverifabrikör och läderhandlare, hvilken jag personligen känner såsom
en ytterst redbar och erfaren man. Att författaren är protektio -

N:o 31.

Lördagen den 18 April.

nist vet jag. Det torde ock framgå deraf, att han lemnade sin uppsats
just till denna tidning.

Han säger om tullen på skodon: »Det torde näppeligen finnas

någon industri i vårt land, som genom tullskydd så fullständigt skyddats
för utländsk konkurrens, som skofabrikationen beträffande finare skodon;
tullen höjdes från 1 kr. 40 öre till 6 kr. pr kg., motsvarande
100 proc. af varans värde, och skodon andra slag från 94 öre till 1
kr., motsvarande en tull af 18 å 20 proc. af varans värde. Att nu,
då skofabrikationen fått ett sådant skydd genom tullar, under det att
läderfabrikationen lemnades qvar i gamla tullsatsen, ännu en gång
kombinera dessa begge industrigrenar, då förhöjd lädertull står under
ompröfning, kan jag ej förstå. Skofabrikationen har fått ett uppsving
i vårt land på 5 är, som för allmänheten kan låta otroligt. 7
å, 8 stora fabriker hafva uppkommit, hvaraf eu del tillverka ända till

Angående
tullen å
skodon m. m.
(Forts.)

1,500 par pr dag. .

Att en så stor fabrikation, som på denna korta tid tagit sa kolossal
utsträckning, skulle verka störande på andra handtverk, är naturligt.
Skomakeriidkaren drabbades först, och sedan kornrno garlvarne
i tur, som haft skomakaren till kund». Så säger han vidare: »Vi

väga påstå, att det är ej från de utländska skodonen, som skomakarne
och sedan läderfabrikanterna känt så svårt tryck; det har utgått
de senaste åren från våra inhemska skofabriker. Denna massa
maskinskor, som genom vår mer än nödigt stora handelscorps tillhandahålles
allmänheten i de mest aflägsna vrår af landet, är det, som
tillintetgjort skomakaren och landsgarfvaren. Vi säga ej detta för
att klandra en god industri, men då det är ett faktum, kunna vi ej
gå förbi utan att vidröra detsamma. Om tullen å ofvanläder höjts
med samma belopp som å skodonen, torde denna kris ej så märkbart
känts*. Sedermera tillägger han: »Skulle nu, enligt föreliggande
tullmotion, tullen å läder, andra slag, bestämmas till 65 öre och skotullen,
andra slag, 2 kr., blifver det åter en disharmoni, som kommer
att fullständigt gå samma väg, som förut är nämndt. En tull på 12
—15 proc. å dessa lätta skinnvaror ökar omkring 10 öre å 1 par
skor; tull 2 kr. å skodon gör i genomsnitt 1 kr. 80 öre å 2 kr. pr
par — damskor. Om skofabrikerna, genom att ställas fullständigt
utanför den utländska konkurrensen å finare skodon, så i hast utvidgats
och stält till revolution bland skomakare och garfvare, skulle
de fullständigt tillintetgöra dessa handtverk, om skolabrikerna äfven
finge fullständigt tullskydd å gröfre skodon — skodon, andra slag.
Låt oss hellre stå qvar i den gamla tullsatsen ännu ett är, tills förslag
å 1 krona kan framkomma, än vi skola få en förhöjd tull, som
gifver den ena industrigrenen fullständig magt att krossa den andra,
utan att man derigenom kan såga, att allmänheten betjenas». Jag
vill påpeka detta uttalande af en fackman och derjemte protektionist
samt hoppas, att herrarna icke skola vara med om den föreslagna
tullförhöjningen.

Herr Fredholm från Stockholm: Med anledning af den siste

talarens yttrande om den utländska konkurrensen skall jag be att få
lemna ett bidrag till den uppfattning af densamma, som här i landet

N.o 31.

Lördagen den 18 April.

Angående stundom gör sig gällande. 1 det hänseende skall jag anföra något,
»le rf m ° soni. ei) förutvarande medlem af kammaren, som äfven var ledamot i
™ bevillningsutskottet, nemligen herr Bokström, meddelade mig. Skoor
s-) makarne i Visby hade nemligen för honom uttalat sin klagan öfver
den störa utländska konkurrens, för hvilken de voro utsatta, och han
lät sig då angeläget vara att undersöka dessa förhållanden, hvarvid
det befans att det öfverklagade öfverflödet af utländska skodon härstammade
från — Rumla socken i Nerike, hvilken socken, såsom
herrarna veta, drifver stor skodonstillverkning.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets
hemställan, biföll kammaren reservationen.

Punkten 9.

Bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarne.

§ 10.

Om ändrad I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande
lydelse af n:o 20, i anledning af förslag om ändrad lydelse af § 25 i förordninbränvins-
&en ail&aen(le vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
försäljnings- e0er destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895.
förordningen.
^ I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 25, hade
Kongl. Maj-.t föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
ändrad lydelse af berörda § att lända till efterrättelse från och med
den 1 oktober 1896.

»1. Å landet----hålles.

2. Vid annan — —--föreskrift.

3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning,
konstriduing, förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller,
med undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst,
hvilken genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller
hvartill inträdeskort försäljas, diet afgift på ett eller annat sätt från
allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till hvilken allmänheten
eljest har tillträde, må iskänkning af bränvin icke ega rum i
lokal eller å plats, derifrån är utsigt till skådebanan eller annan plats,
der föreställningen gifves; dock att Kongl. Majrts befallningshafvande
för särskildt tillfälle eget- medgifva undantag från det sålunda meddelade
förbud.»

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n.o 229, hade vidare
herr P. Waldenström föreslagit, »att Riksdagen må bifalla Kongl.
Maj:ts bär omförmälda proposition med uteslutande af de orden:
»dock att — — — — meddelade förbud».

N:o 26.

Lördagen den 18 April.

Utskottet hemstälde:

l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas;

samt såsom följd häraf

2;o) att herr Waldenströms ofvanberörda motion icke heller matte
af Riksdagen bifallas.

Om ändrad
lydelse af
''§ 25 i
bränvinsforsäljningsförordningen.

(Forts).

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar Cavalli, friherre 41 strömer, grefve Klingspor, Weinberg,
Hallgren S. M. Olsson i Sornäs och Lundström, nvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition;
samt

af herr Jclyissoyi i Krakerud, som ansett, att utskottet boit tillstyrka
bifall till såväl den kongl. propositionen som herr Waldenströms
motion.

Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet W ersäl 1, hvilken
yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Utskottet har hem stält

om utslag å den kongl. propositionen, som afser att skilja de
s. k. variétéerna från det omedelbara sambandet med utskänkningslökalerna.
Innan jag går att yttra mig om utskottets motivering,
anhåller jag vördsammast att få erinra derom, att 1894 års Riksdag
till Kongl. Maj:t inkom med en skrifvelse med underdånig anhållan
att Kongl Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru bränvinsförsäljningsförordningen
måtte lämpligen kunna ändras så, att af densamma tydligare
än förut framginge, att den skulle verka i sedlighetens intresse.

I denna skrifvelse läses bland annat:

»I främsta rummet synes det Riksdagen nödigt, att af bränvinsförsäljningsförordningen
med erforderlig tydlighet framgår, att dessa
bolags — d. v. s. bränvinsbolagens — ändamål icke är att skada
delegarne vinst eller att städerna skola derigenom tillskyndas förökade
inkomster, utan endast att sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens
intresse ordna bränvinsförsäljniugen» etc. _ o

Denna skrifvelse föranledde dertill, att Kongl. Maj:t till 1895 ars
Riksdag inlemnade ett förslag i ämnet, hvilket i hufvudsak vann Riksdagens
godkännande. § 18 af den nya bränvinsförordningen anhåller
jag att få uppläsa. Den lyder sålunda: »Bolag, som i 9 § 2 mom.

omförmäles, skall hafva till ändamål endast att i sedlighetens intresse
ordna och öfvervaka minuthandeln med och utskänkningen åt bränvin
inom staden och må icke afse att bereda vare sig delegarne vinning
utöfver årlig ränta med högst fem procent å de af delegarne
tillskjutna kontanta medel eller staden någon ekonomisk fördel utöfver
den vinst» etc. Detta är nu gällande lag, och det förefaller
mig, som om den lagen vore mycket tydlig. 1 tall det nu skulle vara
förhållandet, att några af de utskänkningsrättigheter, som af bolag

N:o 81.

Om ändrad
lydelse af
§ 2 5 i
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Lördagen den 18 April.

aro upplåtna, skulle så handhafvas, att det gåfve anledning till lättfärdighet
och en förökad dryckenskap, skulle ju detta tydligen strida
emot denna förordnings andemening. Nu har det uppgifvits att rätt
många utskänkningsbolag eller rättare sagdt många utskänkningslokaler
hafva med sig intimt iörenade s. k. varietéer. Om dessa varietécr
har det uppgifvits, att de skulle verka i lättfärdighetens och
äfven i dryckenskapens intresse. Det har till och med angående
denna sak inom Riksdagen framstälts en interpellation. Dessa upprepade
klagomål och denna interpellation hafva gifvit Kon"! Mal t
anledning att undersöka, huru förhållandena verkligen äro b Denna
undersökning har gifvit vid handen, att klagomålen varit berättigade
Särskilt har i detta fall öfverståthållareembetets rapport varit upplysande.
Detta förhållande har gifvit Kong). Maj t anledning och
Kongl. Magt har till och med ansett det vara sin pligt att till Riksdagen
inlemna förslag till sådana bestämmelser, att det omedelbara
sambandet mellan dessa utskänkningslokaler och varietéerna skulle
upphöra.

Utskottet har motiverat sin hemställan om afslag dermed att
i fall Kongl. Maj:ts förslag blefve lag, skulle denna lag lätt kunna
kiinggås pa så sätt att varietélokalen skulle förläggas nära invid utskänkningslokalen.
Detta vore ju icke att kringgå författningen ty
sa är utskänkmngeu anordnad vid teatrar och cirkusetablissementer
och deremot kan ju icke någon berättigad anmärkning göras; men
det är mycket troligt att, om varietéerna så anordnades, skulle de
icke bära sig utan upptagande af särskild inträdesafgift för dem och
de blefve då föremål för särskild beskattning såsom en särskild rörelse
för sig och underkastade särskild kontroll af vederbörande myndigheter.

Utskottet säger ridare:

»Hvad derefter angår farhågan för varietéföreställningarnes skadliga
inverkan i sedligt afseende, så, om än mot desamma i den form
hvari de för närvarande ega rum, befogade anmärkningar kunna framställas,
hafva de prestationer, som vid dylika föreställningar gifvas
dock icke i allmänhet utvecklat sig till något sämre än hvad som
tillförene varit fallet.»

Jag öfverlemnar till kammarens eget bedömande, huruvida det
verkligen kan vara något skäl för afstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition,
att dessa tillställningar icke i allmänhet utvecklat sig till
något sämre än hvad de förut varit.

Jag är emellertid utskottet tacksam, derför att utskottet erkänner
att varietéerna verka skadligt i sedligt afseende, men jag hade vant
ännu tacksammare, om utskottet, när det märkte detta, tagit fram
bränvinsförordningen och läst dess § 18 samt jemfört det förhållandet
att varietéerna, snart sagdt, verka i osedlig rigtning, med denna § 18.
Detta har utskottet icke gjort: åtminstone antyder ingenting i betänkandet
derom. Det har i stället gått vidare i sitt resonnement
och säger, att om utskänkningen skulle komma att skiljas från
varietéerna, skulle dessa »blifva sämre, helst som, i stället för spritdryckerna
såsom lockelsemedel, läge nära till hands att, för erhålande
af talrikare besök, tillgripa det medlet att i högre grad, än
hvad hittills skett, söka inverka på menniskans lägre sinliga känslor.»

N:0 81.

Lördagen den 18 April.

Utskottet vet ju icke, om det skall hafva den effekten på varietéerna, °,m,äJldraf
att om man skiljer utskänkningcn frän dem, de skola blifva sämre, a5 ,■
men utskottet antager detta. Jag är öfvertygad, att i denna kammare ^änvinsfinnas
många, som antaga motsatsen. Jag skall icke försöka bedöma, förtäljnmgshvem
som har rätt. Jag anser, att den saken icke hör till ämnet, förordTy
frågan gäller helt enkelt, huruvida varietéerna, hvilka officiel! «*«?«”■
äro uppgifva såsom varande befrämjare af osedligheten och drycken- (fors.)
skapen och som af utskottet erkännas verka skadligt i sedligt afseende,
det oaktadt böra vara intimt förbundna med de offentliga
utskänkningslokalcrna, då författningen tydligen angifver, att utskänkningsbolagen
hafva till uteslutande uppgift att verka i sedlighetens
intresse.

Utskottet anser, att ordningsstadgan för rikets städer gör de
föreslagna stadgandena obehöfliga. Jag hemställer till herrarne, om
icke erfarenheten tillräckligt gifvit vid handen, att så icke är förhållandet,
och jag hemställer dessutom, huruvida det verkligen är
lämpligt, att med utskänkningsställena förena sådana tillställningar,
som tydligen visat sig behöfva den allra misstänksammasteocbsträngaste
polisuppsigt för att icke öfverskrida sedlighetens och anständighetens
gränser. Jag tror att detta strider mot författningens anda.

Då utskottet har hänvisat till öfverståthållareembetets yttrande
och ansett sig i detta hafva ett stöd, så anser jag mig böra återgifva
något af detta yttrande. Öfverståthållareembetet har icke afstyra
Kongl. Maj:ts proposition. Öfverståthållareembetet har endast
ansett sig böra framhålla vissa synpunkter, som öfverståthållareembetet
ansett förtjena vägas mot de, såsom öfverståthållareembetet säger,
»obestridligen starka skäl», som tala till förmån för förslaget. Dessa
öfverståthållareembetets synpunkter utmynna och koncentreras deri, att
öfverståthållareembetet säger, att det kan vara behöflig! att i ett
hufvudstadssamhälle, dit många resande från in- och utlandet komme,
hafva nöjen, lämpade efter hvars och ens olika smak. Jag vill icke
bestrida, att hit komma mänga in- och äfven utländingar, som halva
smak för osedlighet, sammanparad med offentlig utskänkning. Men
detta förhållande kan väl icke utgöra tillräckligt skäl för att icke
tillämpa författningen, hvilken tydligen föreskrifver, att bolagens ändamål
är uteslutande att verka i sedlighetens intresse.

Jag ber vidare att få läsa upp hvad öfverståthållareembetet säger
sig veta om dessa varietéer. Det föregående har endast varit antaganden,
men hvad öfverståthållareembetet vet torde vara vigtigare
och af mera betydelse för frågans bedömande. Öfverståthållareembetet
säger, att det, »att utskänkning af starka drycker utgjorde varietéeruas
lifselement, vore ytterst beklagligt». Vidare säger öfverståthållareembetet,
att hvad som hufvudsakligast anmärktes mot dessa
förlustelser vore, skridt öfverståthållareembetet förnummit,

»att varietélilvet Irämjade lättfärdigheten;

att spirituosaserveringen vid varietéföreställningarne lättare gåfve
upphof till omåttlig förtäring än den utskänkning, som bedrefves på
vanliga serveringsställen;

att, emedan varieténöjena hvarje afton hela året om stode allmänheten
till buds, de mera jemut och regelmessigt än andra med

N:o 31.

Om ändrad
lydelse af
''§ 25 i
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

42 Lördagen den 18 April.

dem jemförlig^ förlustelser, såsom publika baler och maskerader, frestade
till utgifter, de der ofta icke motsvarade hvad de betalande
hade råd att offra för slika ändamål;

att varietéprestationerna alstrade och underhölle en osund smakrigtning,
betänklig särskild! derutinnan, att genom henne allmänhetens
håg droges från ädlare nöjen och förströelser;

samt att föredragen ofta innehölle otillständiga hänsyftningar på
myndigheter och enskilda personers handlingar».

Häri läge, säger öfverståthållareembetet, »utan tvifvel sanning
och således äfven för lagstiftaren en stark bevekelsegrund att förvisa
varietéerna från de offentliga nöjenas lofgifna gebiet». Detta har nu
icke varit Kong! Maj:ts afsigt med denna proposition, att »förvisa
varietéerna från de offentliga nöjenas lofgifna gebiet», utan endast
att skilja dem från de offentliga utskäukningsställena, ty att detta,
säger öfverståthållareembetet »i det närmaste blefve följden af det
ifrågastälda försäljniugsförbudet, i fåll det komme till stånd, syntes
vara obestridligt, då det för vissa varietéer uteslutande, för andra
förnämligast vore inkomsten af spirituosautskänkningen, som satte
rättighetsinnehafvarne i stånd att drifva sin verksamhet i den storslagna
skala, hvari den nu uppträdde och öfvade sitt välde».

Jag anser, att med detta utlåtande har öfverståthållareembetet,
som väl torde vara en auktoritet, till fullo konstaterat, att klagomålen
vant fullt berättigade, och då man har i sin hand den af förra
årets Riksdag och Kongl. Maj:t antagna lagen, som säger, att utskänkningsbolagen
skulle verka uteslutande i sedlighetens intresse,
så har det varit Kongl. Maj:ts pligt att försöka styra så till, att detta
tillstånd, som nu existerar, kommer att upphöra. Skulle emellertid
kammaren motsätta sig Kongl. Maj:ts proposition, då har man en
lag, som man börjat med att icke tillämpa efter den anda, som lagen
sjelf tydligen angifver. Jag tror, att det vore beklagligt.

Herr Odhner anförde: Herr talman, mine herrar! Den fråga,

som nu föreligger, har blifvit så utförligt och i så starka och saftiga
färger behandlad i medkammaren, för att icke tala om tidningsartiklar
och broschyrer, att jag tror, att vi i Andra Kammaren både
kunna och böra inskränka oss till kortare och lugnare anföranden
Så tänker åtminstone jag för min del göra.

Jag vill då till en början säga, att jag icke kan instämma i
utskottets förslag och att jag finner dess motivering skäligen svag.
Denna motivering kan sammanfattas i följande resonnement: då vi
icke kunna hindra utskänkning af vin och maltdrycker å varietéerna,
så böra vi icke heller lägga hinder i vägen för utskänkning af spirituösa,
och då vi icke kunna hindra varietéerna att fortlefva i andra,
kanske ännu osedligare former, så böra vi icke göra något alls mot
den form, som nu närmast är i fråga. Ja, mina herrar, svagheten i
detta resonnement ligger så i öppen dag, att man endast behöfver
fästa uppmärksamheten derpå. Eu utförligare granskning kan jag
så mycket mera bespara mig, som den redan blifvit gjord af herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet.

N:0 81.

Lördagen den 18 April.

Ungefär i samma ristning går den kritik, som Kong]. Maj:ts
proposition har varit underkastad dels ifrån åtskilliga myndigheters, ^ 35 i
dels ifrån utskottets sida. Om man nu bortser ifrån en del mindre, bränvinsdelvis
formella anmärkningar, torde den förnämsta anmärkningspunkten försäljningsvara
den, som jag redan antydt, nemligen att Kong! Maj:ts förslag torord icke

träffar åtskilligt annat ondt af samma slag, som nu linnés eller » ■
kan komma att finnas Ja, låt så vara! Men Kongl Majrts proposition t
träffar dock det onda, som närmast åsyftas, som är det för tillfället
aktuella, det onda, som har mest upprört det sedliga medvetandet
hos den större eller i hvarje fall den bättre delen åt nationen, ^su
får man visserligen höra det resonnementet, att man har gjort för
stor affär af varietéfrågan, och att den i grund och botten ej är annat
än en bagatellfråga. Ja, mine herrar, men är det en bagatell, så är
det en sådan, som man kan förlikna vid dessa bagtellsår, hvilka, om de
summas och vanvårdas, lätt nog kunna öfvergå i blodförgiftning och
medföra hela organismens förderf. För min del har jag visserligen
ej någon egen erfarenhet att åberopa i afseende på varietéerna, men
här föreligga ju intyg af de tillförlitligaste och kompetentaste personer
i olika samhällsställningar, icke allenast moralister och menniskovänner,
utan af läkare och prester, hospitalsföreståndare och fängelsedirektörer
m. fl. Och dessa intyg gå ju temligen enstämmigt ut
derpå, att den spritserverande varietén är en källa till depravation
och förderf för vår ungdom både i kroppsligt och i andligt hänseende.

Och då sä är, mine herrar, hvarför skulle man icke då, när tillfälle
gifves, tilltäppa den källan? Men, säger man, det onda kan icke
dermed tillintetgöras; det onda är ihärdigt och uppfinningsrikt, det
söker sig nog andra former och utvägar, ännu sämre än den nu
ifrågavarande och som äro svårare för lagen att åtkomma. — Ja,
mine herrar, nog är det så. Men jag vill då fråga: kan icke äfyen
lagstiftaren vara ihärdig och uppfinningsrik? Kan då icke äfven
han finna nya former och nya utvägar för att nå^ och åtkomma det
onda i hvilken gestalt som helst? Lagstiftaren tar i tall som detta
icke förtröttas och slappas i sin vaksamhet. Han “åste förfölja det
onda i alla de skrymslen, dit det tagel- sin tillflykt, förfölja det från
den ena positionen till den andra och aldrig lemna det i ro. Pa det
sättet, mine herrar, tror jag, att man skall kunna visserligen icke
utrota, men åtminstone försvaga ett sambällsondt, hvilket, om det
får fortgå ohejdadt, skall efter hand tillföra både sjukhus, hospital
och fängelser nya invånare. I sådana fall som detta måste derför
lagstiftaren träda emellan såsom de ungas förmyndare och, som vi
skola hoppas, räddare.

Det är på grund af dessa skäl, herr talman, som jag har helsat
Kongl. Maj:ts förslag med tillfredsställelse och som jag tillönskar detsamma
all framgång.

Med herr Odhner förenade sig herrar Hazén, Hammarström,
Ahrenberg, Redelius, Wikström, Bruzelius, Folke Andersson, Alsterlund,
Lilliehöök, Anderson i Hasselbol, Jansson i Djursätra, Nyländer,
Andersson i Upsala, Ekman, Jakob Erikson, von Krusenstjerna
och Eriksson i Elgered.

N:o 81. 44

Lördagen den 18 April.

in i) elite nf ^erT F r e d k o 1 m från Stockholm yttrade: I likhet med den sista

§ 25 i t^aren fr°i'' äfven jag, att det är nödvändigt, att man vid diskusbränvins-
sionen i denna fråga håller sig strängt till den sak, som närmast
försäljnings- föreligger. I annat fall kan man lätt löpa fara att tappa hort sig
förord- på sedlighetens störa område. Närmast med afseende på det nu
nmgen. öfverklagade varietéofoget hafva i den kongl. propositionen fraruor
s'' hållits tva synpunkter, från hvilka detta ofog beklagligt nog framstått
''..en sa<^an dager, att Kongl. Magt ansett det vara angeläget att
söka råda bot för detsamma. Den ena synpunkten är sedlighetens,
och den andra är nykterhetens.

Med afseende på sedlighetens synpunkt skall jag be att få återgifva
hvad törre justitieministern Östergren yttrade, då han derom
förra året interpellerades i Första Kammaren. Han säger: »Mine
herrar, om vid varietéföreställningar förekomma uppvisningar, tal,
sång eller annat, som sårar tukt och sedlighet, så att deraf kommer
allmän förargelse eller tara för andras förförelse, då är brott begånget
F3 § i 18 kap. strafflagen; och äro prestationerna vid dessa
föreställningar af den beskaffenhet, att de kunna anses innefatta
hädelse eller smädelse, har vederbörande brutit mot strafflagen, som
i 7:e, 9:e, 10:e och 16:e kap. stadgar strängt ansvar för dessa brott.

Åtalandet och bestraffandet af nu nämnda brott skola otvifvelaktigt
bidraga till förekommande eller stäfjande af de i spörsmålet
omförmälda varietéofogen; men antagligen åsyftas i spörsmålet hufvudsakligen
det fall, då, ehuru brott icke kan anses vara begånget,
emedan den eller de uppträdande vetat ställa så till, att prestationen
ej faller under något i strafflagen beskrifvet brott, den dock strider
mot anständighet, skick och göda seder, d v. s. niet sedligheten,
och derför är klandervärd och förkastlig. För detta nu sist omnämnda
fall är korrektivet att söka i ordningsstadgan för rikets städer af den
24 mars 1868. 1 13 § af denna stadga är nemligen föreskrifvet, att

en hvar, som vill gifva offentlig föreställning af ifrågavarande slag,
skall före dess början derom göra anmälan hos polismyndigheten och
i visst fall afvakta tillstånd, samt att polismyndigheten, der sig visar,
att föreställningen åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet
eller allmän lag, eger upplösa föreställningen och förbjuda dess
förnyande.» — Justitieministern säger derefter: »Genom hvad jag nu
anfört, tror jag mig hafva visat, att gällande lag och författningar
innehålla bestämmelser, genom hvilkas tillämpning det s. k. varietéofoget
kan förekommas eller stäfjas.»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet tyckes vara
at^ samma mening. Ty i den kongl. propositionen säges: »Gälde
frågan meddelande åt skärpta bestämmelser till förekommande af
oordningar och anstötliga prestationer å varietéerna, skulle dessa
bestämmelser utan tvifvel hafva sin rätta plats i nämnda stadga, men
behof åt eu dylik skärpning åt ordningsstadgans bestämmelser föreligger
icke, dä dessa redan nu lemna myndigheterna tillräckliga
medel i händerna för upprätthållande af ordning och skick vid föreställuingarne.
»

Då utskottet till stöd för sin uppfattning, att några nya stadgunaen
med utseende å förekommande åt osedlighet vid varietéerna

N:0 81.

Lördagen den 18 April.

icke vore behöfva, kan åberopa flen mening som förre justitie- O^rad
ministern, efter hvad jag nyss anfört, visat sig hysa, synes utskottets *»««**
motivering i det afseendet icke böra kunna utan vidare underkännas, hyanvinsHerr
statsrådet och chefen för finansdepartementet framhåller likväl försäljningsnu,
att erfarenheten gifvit vid handen, att § 13 ej hjelpt, eftersom {jordmån
medelst tillämpande af den paragrafen ej kunnat förebygga
ofoget. Ja, det händer nog stundom, att man stiftar lagar, som satta ''rorts-''
myndigheterna i tillfälle att kunna förebygga oskick, och att erfarenheten
ändå gifver vid handen, att det åsyftade ändamålet på den
vägen icke kan vinnas. Det kan ju hända, att sadant berm derpå,
att lagbestämmelserna äro åt den beskaffenhet, att deras tillämpning
i vissa fall ej uppbäras af den allmänna opinionen. I sådana fall
synes det mig, att det är bättre att stadga för litet än för mycket.

Det är klokt att icke göra sig så stora förhoppningar om att med
polisens tillhjelp kunna förbättra sedligheten. Förhoppningarna kunna
så lätt blifva besvikna.

I det hänseendet kunna vi ju erinra oss herr statsrådets och
chefens för finansdepartementet uttalande här i kammaren den 20
april 1895, dä lian med afseende på »osedlighetsmålnmgarna» i
operakällaren uttalade »den förhoppning, att ändring i det påpekade
förhållandet snarast möjligt skall komma att vidtagas.» När vi nu
emellertid veta, att dessa målningar sitta der fortfarande, och sannolikt
komma att sitta der ännu mycket länge, kunna vi deraf finna
huru svårt det ibland är att realisera förhoppningar om ett förbättrande
af den allmänna sedligheten.

Hvad nu beträffar den återstående delen af frågan, det är frågan
ur nykterhetens synpunkt betraktad, torde det väl kunna tillåtas att
ifrågasätta, om man i nykterhetens intresse skall kunna vinna något
väsentligt, för den händelse man skiljer utskänkningen åt spirituösa
från varietéerna. Med afseende å den publik, som besöker varietéerna
hufvudsakligast för att der tillfredsställa sitt spritbegär, är väl
uppenbart, att, om den blir afstängd från dessa lokaler, den uog
söker upp andra. Den publiken lär man da icke genom lagstadgandet
kunna drifva till större nykterhet, än som skulle kunna åstadkommas på
annat sätt. För den, som är närmare bekant med stockholmsförhållar.
deua, är det väl kändt, att för tio å femton är sedan Stockholms
kaféer voro mycket talrikt besökta under ettermiddagarna.

Nu är förhållandet ett annat; om man nu går in på dem mellan
klockan 5 och klockan 10 på eftermiddagarne, träffar man icke
annat än undantagsvis på mera än en eller annan, som sitter der.

Den publik, som förr besökte dessa ställen, går nu pa varietéerna.

Blir spritförsäljningen derifrån borttagen, torde man åt nämnda förhållande
kunna draga den slutsats, att den publik, som utestänges
från varietéerna, skall återgå till kaféerna. Och eftersom befolkningen
under mellantiden tillväxt, är mycket antagligt, att antalet åt katéer
skall komma att (»kas. För min del kan jag icke finna, att detta
skulle på något sätt befrämja nykterheten.

Med afseende på varietéernas beskaffenhet ur sedlighetssynpunkt
sedan spritförsäljningen blifvit derifrån borttagen, bar utskottet också
uttalat den farhåga, att prestationerna der måhända komma att blifva

N:o 81. 46

Lördagen den 18 April.

Om ändrad sämre, än hvad de nu äro. Utskottet har kuunat grunda sin upplys25
i fattnillS derom på den erfarenhet, som förvärfvats af en hufvudstadens
bränvins-'' läka.''''e> hvilken gjort dessa varietéer till föremål för sitt särskilda
försäljnings- studium Han säger derom, att han, efter att hafva besökt alla dessa
förord- varietéer, kommit till den slutsats, att »rekordet i afseende på lätt
ntw£e>r sinne dock slogs af Folkteatern vid Östermalms torg», och han underst*
orts.) later icke att 8edan lemna beskrifning på hvad som gifvit stöd åt
denna hans uppfattning. Nu är likväl att märka, att nämnda teater
väl torde vara det enda af de ställen han besökt, der, på sätt Kong!.
Maj:t föreslagit, spritförsäljning icke förekommer.

Utskottet har naturligtvis icke kunnat undgå att erkänna, att
det med afseende å varietéprestationerna förelegat åtskilliga missförhållanden,
och att de^ yttringar af en mindre god sedlig anda, som
på dessa varietéer i många hänseenden förekommit, äro förtjenta af
allmänhetens uppmärksamhet. Men utskottet har icke trott, att man
skulle kunna skapa eu bättre sedlig anda hos den befolkning, som
uppbär varietéerna genom att der förbjuda utskänkning af spirituösa.
Och då det för utskottet varit angeläget, att ändamålet skulle vinnas,
och utskottet icke trott, att det kunde vinnas på det sätt, som Kongl.
Maj:t föreslagit, och då utskottet för öfrigt såg sig urståndsatt
att föreslå något annat och bättre än det, att polismyndigheterna
skulle göra hvad de kunde, stannade utskottet vid det slut att afstyrka
Kongl. Maj:ts proposition. Skulle nu kammaren för sin del
finna, att utskottets uppfattning i nämnda hänseende icke är befogad
eller berättigad, står det naturligtvis kammaren fullt fritt att antaga
Kongl. Maj:ts proposition. För utskottet skall en sådan utgång icke
kännas i någon mån generande. Ty är det så, att utskottet misstagit
sig med afseende å de förväntade resultaten af ett beslut i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition och om det skulle
visa sig, att man kan vinna ändamålet på det sättet, skall helt visst
ingen känna sig mera tillfredsstäld med en sådan utgång än utskottet.

Emellertid skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Swartling.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wärsell: Jag
vill nu icke ingå i närmare kritik af den siste ärade talarens
anförande. Men det förefaller mig, som om han blandat ihop
tillämpningen af lagen och lagens lämplighet. Här är ju ej fråga
om annat än lagens tillämpning. Om lämpligheten af § 18 i
bränvinsförsäljningsförordningen tror jag icke, att man bör resonnera.

Beträffande sedan hvad den ärade talaren nämnde om målningarne
i operakällaren torde det tillåtas mig, efter som frågan vidrörts,
att nämna, att det icke inkommit någon officiel upplysning
om, att målningarna skulle vara osedliga, och att Kongl. Maj:t
således icke haft någon anledning att röra vid saken. Och äfven
af det skäl har Kongl. Maj:t icke haft anledning att göra undersökning
om detta, att byggnaden ännu icke aflemnats till staten.

Lördagen den 18 April.

Herr Höjer: Jag bär begärt ordet endast för att i största
korthet få till protokollet uttala min åsigt i nu föreliggande fråga.

Jag hör till de många i denna kammare, som länge byst och
ännu hysa en alldeles bestämd afvoghet mot allt hvad varietéer
beter; och jag har fått denna afvoghet i mitt sinne — det vill jag
uttryckligen förklara — icke genom några i förbifarten uppsnappade
hörsagor af andra, utan genom ganska grundliga undersökningar på
ort och ställe, företagna visserligen icke i år—jag har aldrig vant
någon synnerligen trägen varietébesökare — men dock så pass ofta
tillförene, att jag genom ett noggrant aktgifvande kunnat få en
temligen säker uppfattning af förhållandena. För så vidt jag har
haft förmåga att sätta mig in i dessa varietéers karakter, synes det
mig vara alldeles tydligt, att dessa förströelser på längden måste
verka och verkligen hafva verkat förstörande på den estetiska
smaken, icke blott hos den publik, som åser och åhör dessa föreställningar,
utan äfven hos de institutioner, som egentligen borde
hafva till uppgift att höja nivån af de estetiska prestationerna i
allmänhet i vår hufvudstad. Det låter sig knappast förneka, att ju
mer den estetiska smaken hos allmänheten sjunker eller förvildas
just i följd af varietéprestationerna, dess mer inträder nödvändigheten
för teatrarne — och min granne till venster anförde ett exempel —
att sänka den estetiska nivån af sina föreställningar för att kunna
följa med allmänhetens smak och uthärda konkurrensen med varietö prestationerna.

Men varietéernas skadliga inflytande inskränker sig icke endast
dertill. Den estetiska sidan af saken är för mig i sjelfva verket
jemförelsevis underordnad. Jag tänker på det alldeles direkt skadliga
inflytande, för mig bevisligt i en mängd fall, som dessa varietéer
utöfvat och utöfva på ungdomen i allmänhet. Vi gamla äro väl i
det hela sådana som vi äro — möjligen kunna vi blifva något bättre,
möjligen också sämre; men jag tänker ej på oss. Jag tänker på
den ungdom, som växer upp. Det har förefallit mig ruskigt att se,
huru tanklösa —jag ville nästan säga: samvetslösa föriildiai taga
med sig icke blott sina unga söner och döttrar på 16 å 20 år, utan
äfven sina små barn ända ned till 5- ä 6-åringarna för att placera
dem på stolarne och sofforna i varietélokalerna och låta dem der få
en uppfostran åt helt annan art än de borde erhålla. Då böra
herrarne icke förundra sig öfver, att jag hörde till dem, som helsade
med glädje blotta ryktet derom, att Kongl. Maj:t skulle på något
sätt gripa in i dessa förhållanden. Jag får dock erkänna, att när
jag tänkte derpå, huru detta ingripande skulle ske, jag trodde, att
det skulle ske genom en förändring af bestämmelserna i ordningsstadgan
för rikets städer. Jag trodde, att der vore rätta platsen för
den reform, som i många hänseenden vore önskvärd. Nu har den
reformen placerats på annat ställe. Jag kan äfven efter herr statsrådets
och chefens för finansdepartementet anförande gå in på, att
det kan hafva skäl för sig att företaga den nu ifrågasatta förändringen
eller skärpningen af bränvinsförsäljningsforordningcn, då
det torde vara klart i allt fall, att nuvarande förhållanden stå i

N:o 81.

Om ändrad
lydelse af
§''25 i
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Jff:o 81. 48

Lördagen den 18 April.

Om andrad bestämd strid mot denna författnings anda, hvars ändamål ju ändock
g§e35 i s^u^e ,vara a*f verka i sedlighetens intresse.

bränning- Uti ett afseende vill jag gifva min granne till venster, herr
försäljnings- Fredbolm, rätt och fullkomligt rätt. Jag tror, som han, att herrarne
förord- misstaga sig storligen, om herrarne mena, att denna varietéfråga i
ningen, något hänseende kan vara eller blifva eu direkt nykterhetsfråga.
<• or so Jag hör till dem, som tro, att de förändrade bestämmelser, som här
äro i fråga, icke eller åtminstone högst obetydligt skola komma att
medföra någon minskning i spritkonsumtionen. Jag tror, i likhet
med hvad herr Fredholm antydde, att de många af de äldre, som
vid varietéföreställningarna icke kunna undvara punschglaset eller
toddyn, upphöra att gå på varietéerna och i stället besöka dessa
mindre lokaler, som i alltför stor mängd finnas i vår goda hufvudstad,
för att der kanske intaga till och med något större qvantiteter
spirituösa än de vanligen göra på de mera kontrollerade varietéerna.
Och jag tror, att om det hädanefter på varietéerna arrangeras så,
som det utan tvifvel kommer att ske, att det beredes tillfälle till
spritförtäring i en närliggande lokal, följden dock blir den, att
mellanakterna göras längre och under dem proportionsvis lika stora
qvantiteter sprit inmundigas, som förut under sjelfva varietéprestationerna.
Således om jag förordar bifall till Kongl. Maj.-ts proposition,
är det ej från nykterhetens synpunkt, utan i den fästa tro —
hvari framtiden får visa om jag har rätt — att de nya bestämmelserna
skola komma att efter hand underminera sjelfva varietéerna
och derigenom småningom undanrycka vår ungdom, som behöfver
skyddas, från alla de stora frestelser, som i varietélokalerna möta
den. Det är således uteslutande af detta skäl jag ber att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Persson från Arboga förklarade sig instämma med
herr Höjer.

Herr Svanberg: Ehuru jag ogerna yttrar mig i nykterhets- och
sedlighetsfrågor af lätt förklarlig anledning, enär ens yttranden i
sådana frågor från visst håll ofta missförstås, vill jag dock ej undandraga
mig att för denna gång säga några ord i debatten och lemna
några upplysningar.

I Göteborg, der befolkningen, som herrarne veta, uppgår till
öfver 110,000 invånare, hafva vi blott en varieté. Vi äro icke i det
hänseendet så lyckligt begåfvade som Stockholm. Den varietén
finnes på utvärdshuset Lorentsberg, som har en priviligierad utskänkuingsrättighet.
Icke annat än jag känner, har der vid föreställningarne
gått hyggligt till och oordningar ej förekommit, tack vare,
som jag tror till stor del, polismyndighetens öfvervakande. Vi hade
en tid äfven en annan varieté, belägen i förstaden Haga. Den besöktes
mera af det lägre och borgerliga folket. Jag hörde icke
annat, än att också der gick bra och hyggligt till. Den hade först
en rättighet sig meddelad från utskänkningsbolaget i Göteborg.
Sedermera blef denna rättighet indragen, och der serverades blott

49 N:o 31.

Lördagen den 18 April.

maltdrycker och vin. Det gick fortfarande ordentligt till. Slutligen Om ändrad
blef huset såldt till frälsningsarmen. Då upphörde den varietén. ?''

Såsom herrarne inhemta! af Kongl. Maj:ts proposition, har äfven bränvinsKongl.
Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohuslän åt s t}'' rk t för säljning sbifall
till ifrågavarande förslag. Jag vet ej, om dertill hemtats förordnågon
anledning från det utlåtande, som infordrats från magistraten ™ngen''
i Göteborg. Jag anser mig dock som ledamot i denna magistrat—
ehuru jag i anseende till härvaro vid riksdagen ej deltagit beslutet
— böra anföra de hufvudsakligaste skäl, hvarpå magistraten stödde
sitt afstyrkande. Magistraten hade nemligen, så vidt den kände, ej
erfarit, att vid de varietéföreställningar, som gifvits i Göteborg, några
osedliga prestationer förekommit ej heller några oordningar, hvadan
magistraten ansåg, att, åtminstone hvad Göteborgs stad beträffade,
icke något behof förefunnes för ett lagförslag sådant som detta.

Vidare trodde magistraten, att lagförslaget lätt skulle — såsom ock
flere Kongl. Maj:ts befallninghafvande framhållit — komma att
kringgås, och slutligen, att, hvad Göteborg anginge, det skulle drabba
flere föreställningar af mera oskyldig, ja konstnärlig natur, särskilt
de vokala samt delvis vokala och instrumentala prestationer, som
förekomma i vår trädgårdsförening och äro mycket besökta både af
hög och låg. Är nu meningen med det ifrågasatta lagstadgandet
att gifva ett, om jag så får säga, dödshugg åt dessa varietéföreställningar,
hvaremot jag för min del ingenting har att invända, så tror
jag dock, att detta bättre och effektivare skulle kunna ske på annat
''sätt än det föreslagna, dels genom strängare tillämpning af ordningsstadgan,
som i 13 § verkligen lemnar myndigheterna — såsom herr
Fredholm anmärkt — tillräcklig magt att stätja allt varietéofog, dels
äfven genom en vidsträcktare, i lagstiftningsväg åstadkommen
tillämpning af stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen — hvilket jag
vill minnas att Riksdagen äfven för några år sedan hos Kongl.

Maj:t begärde — hvilken § ju stadgar böter eller till och med
fängelse för dem, som genom osedliga föreställningar såra tukt och
sedlighet. Men är nu propositionen, såsom herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet strax i början åt debatten antydde, hufvudsakligast
framlagd i nykterhetens intresse samt för att hämma och
inskränka superiet, så har jag ingenting emot densamma och vill på
den grund gerna acceptera Kongl. Maj:ts förslag, om det samma kan
medföra någon nytta.

Herr Högstedt från Helsingborg: Det af Kongl. Magt nu framlagda
förslaget synes mig vara ett ord i sinom tid. I både tal och
skrift hafva vi på senaste tid hört varietéväsendets utsträckning och
utvecklingsförmåga skildras i de mest hjerta och afskräckande färger.

Och de blifva för oss ännu mera afskräckande, då de visa, att
varietéföreställningarna äro förbundna med de starkaste frestelser till
dryckenskap och osedlighet särskilt för vår ungdom. Märken det
väl, mine herrar! Det gäller nu att skydda vår ungdom för något,
som kan blifva dess fullständiga ruin. Här i hufvudstaden har nog
varietéväsendet utöfvat ett särdeles dåligt inflytande, eftersom en så
stark opinion som den, hvilken för närvarande förefinnes emot detAndra
Kammarens Prat. 189t>. N:o 31.

N:o 31. 50

Lördagen den 18 April.

Om ändrad samma, har kunnat framkomma. Och Andra Kammaren kan val
t *25 § vara likgiltig för denna opinion. Men det är icke blott i hufvud bränvins-

staden varietéerna hålla till. De hafva äfven i landsorten slagit ned
försäljnings-sina bopålar och skola helt visst äfven der allt mer utöfva sitt
förord- dåliga inflytande, om det icke nu stäfjas.

mngen. Det är beklagligt, att öfverståthållareembetet tyckes vilja ockra

or s-> på dessa varietéföreställningar. Det ser åtminstone så ut af dess i
utlåtandet å sid. 12 citerade yttrande, der det talas om de invändningar,
som synts embetet sålunda kunna ur praktisk synpunkt
framställas mot den föreslagna åtgärden, invändningar, hvilka —
särskildt då fråga vore om ett hufvudstadssamhälle, derinom tusendetals
personer från andra in- och utländska orter vistades för att söka
nöjen och förlustelser, lämpade efter en hvars olika smak — öfverståthållareembetet
ansåge så pass beaktansvärda, att de syntes förtjena
vägas mot de obestridligen starka skäl, som förefunnes för reformen»,
o. s. v.

Man har i denna kammare några gånger erkänt det behjertansvärda
i den inom vårt land pågående nykterhetsrörelsen samt vid
flere tillfällen gått denna rörelse till mötes genom att undanrödja
åtskilligt, som ansetts stå hindrande i vägen för denna rörelses
befordran. När nu, mine herrar, dessa varietétillställningar bevisligen
anordnas för att åstadkomma en så stor spritkonsumtion som möjligt,
så tror jag, i motsats till talarne på stockholmsbänken, att man skulle
räcka denna rörelse en hjelpsam hand, om man bifölle Kongl. Maj:ts
föreliggande förslag, hvarför jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till densamma.

Herr Svensson från Karlskrona instämde häruti.

Herr Petri: Sedan jag begärt ordet, har redan det hufvudsak1
igaste af hvad jag velat anföra blifvit sagdt, och jag vill derför icke
trötta kammaren med att upprepa detsamma, utan inskränker mig
till att på de skäl, som åt herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet
blifvit till statsrådsprotokollet anförda och hvilka jag
finner för mig fullt tilltalande och i allt giltiga samt tillika på
grund åt de anföranden, som i samma rigtning förut blifvit hållna
i denna kammare, be att få anhålla om bifall till till Kongl. Maj:ts
proposition och afslag på utskottets hemställan, och jag gör detta,
derför att jag tror, att Riksdagen genom bifall till den kongl. propositionen
skulle göra vår ungdom en ovärderlig tjenst.

Herr Collander: Då Första Kammaren redan bifallit Kongl.

Maj:ts förslag och dermed afslagit utskottets hemställan, så antager
jag, det äfven Andra Kammaren kommer att göra detsamma.
Ty för det första finnes ju här en mycket stor grupp af nykterhetsvänner,
hvilka under alla förhållanden önska bifalla, så snart ett
förslag om inskränkning i spritutskänkningsrätten kommer fram, och
för det andra vill ju hvar och en gerna uttala sig i, såsom det heter,
sedlig rigtning, och opinera, äfven då det är fråga endast om godt -

51 N:o 31.

Lördagen den 18 April.

köpsopinion. Då jag emellertid tillhört utskottets flertal, så ber jag Om ändrad
att få nämna några ord till försvar för utskottet. y^ 25 t

Den här åsigten om varieténs särdeles ogynsamma inflytande på öränvinssedligheten
tror jag hafva sitt berättigande endast i afseende på för- försäljningshållandena
i Stockholm, ty i landsorten, med undantag möjligen för förordGöteborg,
vet man sannerligen icke af några olägenheter i den vägen.

Det är gifvet, att i en storstad skall varietéväsendet utveckla sig i 1 or
alla möjliga rigtningar och på helt annat vis. Det är nu icke tvifvel
underkastadt, att det ju icke kan ske mycken förförelse och mycken
skada genom en varietéföreställning; men utskottet har dock ansett att,
liksom äfven tidigare framhållits, ordningsstadgan för rikets städer
är den, som bör tillgripas i sådant fall, och det har också af flere
erkänts, att den är tillräckligt kraftig härför. Hvad som hos utskottet
åstadkom mycken betänksamhet mot förslaget, var det, att Konungens
befallningshafvande i de län, der inga större städer funnos, öfverallt
tillstvrkt förslaget; men desse såge väl saken mera från den allmänna
synpunkten, att något skulle göras för sedligheten. Beträffande
deremot de större städerna, der dessa föreställningar ega rum, stälde sig
länsmyndigheterna derstädes mycket betänksamt motförslaget. Detta
är något att lägga märke till, äfven om dessa myndigheter icke direkt
afstyrkt förslaget, så hafva de dock deremot uttalat sa många betänkligheter,
att man kan börja sjelf bli betänksam. År då detta
förslag ett steg i rätta rigtningenV Jag tror det icke, ehuru jag på
samma gång tror, att jag skulle kunna instämma med den föregående
talare, som sade att han icke skulle taga sig illa vid, om kammaren
beslöte i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag i stället för utskottets.

Men då man talar om att befrämja sedligheten, så kan jag icke
underlåta att fästa uppmärksamheten på en sak. Man säger, att här
äro fäder och mödrar, som äro angelägna om att man skall skydda
deras barn mot frestelser. Ja, det är ju rigtigt. Men detta skydd
skall icke åstadkommas genom att hänga ett täckelse för, utan det
skyddet skall ske genom att man gifver dem ett vapen i händerna
för att med detta kunna öfvervinna frestelserna. Det är naturligt,
att detta måste först och främst ligga i en sedlig uppfostran i hemmet.

Så finnes det ett annat medel, som icke nog kan beaktas, och det är
det stora skyddsmedel mot frestelser, som ligger i strängt arbete.

Men man beaktar i allmänhet icke tillräckligt den saken. Den burgna
befolkningen uppfostrar i vanliga fall icke sina barn till arbete, utan
det heter blott, att man skall gifva dem »en god uppfostran». Men
detta att säga till dem, att första pligten i lifvet är att förtjena sitt
eget bröd, det få de icke höra. Inskärp detta, och man har skaffat
dem ett bättre värn mot varietén än genom att hänga ett täckelse
för densamma.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Dieden: Då detta synes bli en celeber fråga, skall jag

anhålla att få tillkännagifva orsakerna, hvarför jag delat utskottets
åsigt och icke kunnat skänka min röst åt Kongl. Maj:ts förslag. Orsaken
dertill är ingalunda den, att jag skulle anse varietén såsom
ett godt, som bör bevaras åt samhället, nej tvärtom. Men skälet är

N;o 81. 52

Lördagen den 18 April.

hjdels^af ja£ tror, att detta förslag icke skulle komma att visa sig

§ 25 i anaa‘ än som en halfmesyr. 1 utlandet florerar varietén, oaktadt
bränvins- publiken der i allmänhet icke förtär spritdrycker, och så kunde väl
försäljnings- bil fallet i Sverige också. Om det gälde den frågan att helt och
nTnom ,et■förbjuda varietéerna, skulle jag gerna vara med derom, dock
(Forts i !!'', det abso,uta tillägget, att en sträng censur skulle finnas öfver
de teaterpjeser, som i landet uppföras. Den som går på en varieté
vet pa förhand hvad slags prestationer han der får se, men begifver
man sig till en teater, i tanke att der bereda sig ett förädlande nöje,
kan man sannerligen bli illa lurad. Jag skall aldrig glömma en
scen, som jag för några år sedan såg på nya teatern i Stockholm.
Jag minnes nu icke, hvad pjeseu hette; men när emellertid ridån
gick upp för sista akten, så förestälde scenen det inre af en kyrka.
och presten låg derinnauför altarskranket, berusad af nattvardsvinet!
Någonting så vämjelig! har bestämdt ingen af herrarne någonsin
sett på en varieté. Jag undrar också rätt mycket på, huruvida man
pa varietén ofta får se en situation af så betänklig art, som sista
scenen i första akten åt operan »Hexfällan», som nu uppföres på
kongl. teatern inför Stockholms finaste publik.

Herr talman! Då jag nu yrkar bifall till utskottets förslag, sker
det i förhoppning att dermed framkalla ett nytt förslag med totalt
förbud mot varietén och med sträng censur öfver teaterpjeser som i
landet få uppföras.

Häruti instämde herr Falk.

Ilerr Sjö: I olikhet med de näst föregående talarne kommer
jag att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, och jag gör detta i den
öfvei tygelsen, att det helt säkert är ett steg i den rätta rigtningen.
Helst hade jag önskat att regeringen framkommit med ett sådant
förslag, att det innefattat förbud icke allenast mot spritdryckers förtäring
å varieté, utan äfven mot förtäring af vin och maltdrycker
dersammastädes. Så har nu icke skett, men då jag hoppas, att saken
skall kunna ordnas på tillfredsställande sätt, så är jag för tillfället
nu nöjd med hvad som här bjudes, och jag vill derför vara med om
det nu framlagda förslaget, oaktadt jag, liksom herr Dieden, gerna
skulle sett, att regeringen tagit steget fullt ut och framlagt förslag
om bortskaffande åt alla varietétillställningar. Den emellertid, som
varit på en varietéföreställning, vare sig lian gått dit för nöjes skull
eller åt nyfikenheten att se uselheten för en gång, skall ovilkorligen
gifva mig rätt deri, att den är icke allenast demoraliserande, utan
äfven i högsta grad skadlig, åtminstone för det uppväxande slägtet.
Herr Dieden omnämnde, att dessa varietéer syntes honom vara bättre
än en teaterföreställning, som han för några är sedan sett. Jag må
erkänna, att när teatrarne slå in på den retning, han nu här omnämnt,
sa är det icke mycket lockande att besöka dem; jag får också
för min del säga, att jag besöker hvarken det ena eller det andra
af dessa slags föreställningar, åtminstone mycket sällan. Herr Dieden
säde, att om man skulle antaga detta förslag, så skulle det endast
bli i va, eu hall inesyr. Ja, det blir ju icke allt vunuet, som han och

63 N:o 81»

Lördagen den 18 April.

jag önskade, det veta vi allt för väl, men det vore ändå någonting

gjordt. § 25 i

Man kar i tidningarne för icke länge sedan läst om en till- bränvin»-dragelse af den beskaffenhet, att man icke annat än med djupaste försäljningsledsnad
kan tala derom, och det framgick af tidningarnes berättelser, förordna
denna tilldragelse böljats just på ep varieté. Det var eu ung
man, som afton efter afton besökte varietéerna. Han lyckades pa
mångfaldiga sätt få penningar, så att han kunde fortsätta med dessa
nöjen, men till slut, när det blef allt svårare för honom att erhålla
penningar, så rann det i hans inre upp eu plan, som han sedermera
omsatte i handling. Han gick eu afton hem till en äldre bror, som
var arbetsam, duglig, nykter och ordentlig, sköt honom i hans sång,
stal hans penningar och begå!’ sig ut igen för att fullborda hvad han
fått för sig på varietén.

Anse icke herrarne, att man bör vidtaga någonting för att stäfja
ett ondt, som mången ung man förstör sig på? Jag tror, att om vi,
på sätt utskottet föreslagit, afsloge den kongl. propositionen, så
skulle verkningarne deraf vara mycket beklagliga. Det är med anledning
deraf, som jag med glädje vill vara med om att bifalla^ den
kongl. propositionen under förhoppning, att vi ep annan gång få ett
förslag, som går i den retning, som herr Dieden och jag vilja
hafva det.

Jag yrkar som sagdt bifall till Kongl. Maj:ts proposition äfvensom
till herr Waldenströms motion.

Herr Jönsson i Mårarp instämde med herr Sjö.

Herr Hammarlund: Efter de många anföranden, som bär

blifva hållna till förmån för Kongl. Maj:ts proposition, så kan jag
fatta mig mycket kort.

Jag är i allmänhet icke böjd för undantagslagstiftning, men
då det gäller att bekämpa ett verkligt ondt — och som ett sådant
måste man beteckna dessa varietéer — så finner jag ingen annan
råd än att tillgripa en dylik undantagslagstiftning.

Huru mången ung man har icke fått hela sin framtid förstörd
genom dessa varietéer! Hvilka är det, som mest befolka varietéerna?

Jo, förutom resande är det mest unge män uti statens, kommunens
eller enskildes tjenst, hvilka sitta der afton efter afton. Men ett sådant
lif kostar penningar, mycket penningar, och då den lilla lönen icke
räcker till, så anlitar man andra utvägar, t. ex. principalens kassa. Så
går det utför på det sluttande planet. En dag sker upptäckten. Den
unge hamnar stundom i fängelset och får der under långa år dyrt umgälla,
att han under några korta månader loft herre på varietéerna.

Ibland — och det är kanske det vanligaste — tystas skandalen ned:
den unge skiljes från sin plats och skickas till Amerika för att bryta
sig en ny bana. Men efter honom komma nya offer, som rusa in på
samma väg.

Är det icke samhällets pligt att här göra något för att skydda
ungdomen! Jag tror det åtminstone. Man bär sagt, att denna åtgärd
blott är eu halfmesyr. Ja, bäst vore naturligtvis, om man kunde

N:o 31. 54

Lördagen den 18 April.

°lvdeh^af ?lldele.s bort dessa varietéer. Men den allmänna meningen torde
§ 25*i ^nnu icke b ärtor vara mogen. När det ännu icke anses som skam

bränvins- besöka varietéer — när det förhåller sig så, att en ung mau kan
försäljnings- den ena aftonen supera tillsammans med varietédivor, och den fölförotd-
jande dagen inbjudes till en hederlig familj och der presenteras för
mngen. husets döttrar måhända i afsigt att få honom till måg i huset —

ons.) när det förhåller sig så, då är det ännu för tidigt att söka alldeles

få bort varietéerna.

Jag tror emellertid, att Kongl. Maj:ts proposition är ett steg i
den rätta rigtningen, och att den åtminstone skall kunna göra något till
stäfjande åt detta ofog. Ty det är icke genom inträdesafgifterna,
som det är möjligt för varietéegarne att så högt aflöna sina s. k.
artister, utan det är väsentligen genom fortjensten utaf spritserveringen,
som dessa aflöningar utgå. dOm det nu icke får ega rum
någon spritservering, så borttages ju enna förtjenst, och detta skall
helt visst bidraga ganska mycket att minska varietéernas antal.

Om Riksdagen skulle säga nej till detta förslag, så skulle allmänheten
få den uppfattningen, att Riksdagen velat skänka ett slags
sanktion åt varietéofoget. Om det hittills varit svårt för myndigheterna
att ingripa, så skulle det helt visst derefter blifva ännu
svårare

Jag tror icke, att det vore rätt af Riksdagen att bortvisa den
räddande hand, som regeringen här velat räcka åt landets ungdom,
och det är särskildt med tanke på denna ungdom som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till Kong], Maj:ts proposition.

I detta yttrande instämde herrar Grundell, Andersson i Backgården,
lierg, Olsson i Kyrkebol, Rydberg, Olsson i Ornakärr, Norberg,
Kihlberg, Holmgren, Eliasson, Mallmin, Jansson i Krakerud, Ericson
i Ransta, Andersson i Lysvik, Hansson i Solberga och Nordin i
Hammerdal.

Herr Thestrup: Den i sedlighetens och nykterhetens intresse
tillkomna kongl. propositionen angående förändrade bestämmelser i
§ 25 af nu gällande bränvinsförsäljningsförordning innehåller emellertid
tvenne bestämmelser, genom indika den afsedda verkan af ifrågavarande
lagförändring neutraliseras eller till ganska väsentlig del
upphäfves. Jag afser dermed först och främst det undantag, som
är gjordt för konserter, vid hvilka uteslutande utföres instrumentalmusik.
Jag ber att i detta afseende hufvudsakligen få åberopa,
hvad motionären i föreliggande fråga i sin motion yttrat särskildt
med afseende på hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
anfört till statsrådsprotokollet om tillstånd till utskänkning
af spritdrycker vid uppträdande af aktningsvärda sångkörer. Jag
anser, att med dem bör^i fullständigt likställas sådana tillställningar,
vid hvilka uteslutande uppföres instrumentalmusik. Om nemligen
dessa musikaliska prestationer ega konstnärligt värde, böra de
vara möjliga äfven utan utskänkning af spritdrycker. Hafva de
deremot icke något sådant värde, böra de icke genom sådan utskänk -

65 N:o 81.

Lördagen den 18 April.

ning i en eller annan form göras möjliga. Jag finner sålunda detta Om ändrad
uudantagsstadgande icke vara af bebofvet påkalladt. ^&eg5 %

Så är också, enligt min uppfattning, fallet med den undantags- bränvinsbestämmelse,
som finnes angifven på de två sista raderna af Kongl. försäljningsMaj:ts
proposition: »att-Kongl. Maj:ts befallningshafvande för särskilt förordtillfälle
eger medgifva undantag från det sålunda meddelade förbud.» ningen.
Härigenom torde otvifvelaktigt inträffa, att vid författningens tillämp- (Forts.)
ning inom de olika länen de största inkonseqvenser skulle kunna
uppstå, beroende på de särskilda länsstyrelsernas mer eller mindre
liberala uppfattning af denna fråga och tolkning af författningens
bestämmelser. Att så skulle komma att ske, framgår ätven vid
granskningen af de väsentligt olika uttalanden, som öfverståthållareembetet
och rikets länsstyrelser, hvilkas utlåtanden blifvit infordrade,
hafva i denna fråga afgifvit. Att detta uppdrag skulle blifva för
vederbörande länsstyrelser i hög grad oangenämt, torde icke vara i
ringaste mån tvifvelaktigt. Det torde äfven, om man skall lemna
detta uppdrag åt länsstyrelserna, blifva i praktiskt afseende förenadt
med särdeles stora svårigheter, såsom motionären redan antydt. I
de städer, der länsstyrelserna äro förlagda, kunna dylika ärenden
pröfvas redan samma dag ansökan derom göres, men beträffande de
städer, som ligga på längre afstånd från residenset, skulle denna
pröfning blifva ganska vansklig och besvärlig. Om ett sådant undantag
skall göras, så synes det mig, som om det hade bort vara vederbörande
magistrat eller lokala myndigheter, som skulle medgifva
undantaget.

Af hvad jag sålunda anfört framgår, att jag för min del helst
skulle hafva yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition med den
ändring, att de två af mig omnämnda undantagen skulle från förslaget
uteslutas, men då ett sådant yrkande icke skulle hafva någon
utsigt till framgång, och Första Kammaren dessutom redan antagit
Kongl. Maj:ts proposition oförändrad, skall jag för närvarande icke
tillåta mig att framställa något yrkande.

Som ännu åtskillige talare anmält sig för afgifvande af yttrande
i föreliggande ämne, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts
den vidare öfverläggningen till i afton kl. 7, då detta sammanträde,
enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,2 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.