1896. Andra Kammaren. N:o 29

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 29.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 7 e. m.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
dervid i ordningen först förekom

Punkten 18. Ang. höjdt

anslag till

Kongl. Maj:t hade i punkten 14 under åttonde hufvudtiteln Ch)^eJslä^k''
föreslagit Riksdagen att dels till upprättande af en lektorsbefatt- anstalt.
ning i elektroteknik vid Chalmers tekniska läroanstalt anvisa ett
årligt belopp af 3,500 kronor, och dels till förhöjning af det till
läroanstaltens bibliotek, samlingar och laboratorium utgående årliga
anslag af 3,400 kronor bevilja ett årligt anslagsbelopp af 1,500
kronor samt medgifva, att af detta sistnämnda belopp 500 kronor
finge användas till aflönande af ett arbetsbiträde vid den elektrotekniska
undervisningen.

Utskottet bemstälde:

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts framställning, måtte

a) till uppehållande af undervisning i elektroteknik vid Chalmers
tekniska läroanstalt anvisa ett årligt anslag af 2,000 kronor; samt

b) till förhöjning af det till läroanstaltens bibliotek, samlingar
och laboratorium utgående årliga anslaget af 3,400 kronor bevilja
ett årligt anslagsbelopp af 1,200 kronor äfvensom medgifva, att af
sistnämnda belopp 500 kronor må användas till aflönande af ett
arbetsbiträde vid den elektrotekniska undervisningen.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Wijkander: Herr grefve och talman! Uti den nu föredragna
punkten har statsutskottet föreslagit en ganska betydlig af Andra

Kammarens Prot. 1896. N:o 29. 1

Nso 29. 2

Ang. höfdt
anslag till
Chalmers tekniska
läroanstalt.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

prutning, och det är naturligt, att med en dylik afprutning också,
följer en icke obetydlig förminskning i den utvidgning af undervisningen
i elektroteknik, som af Ckalmerska institutets styrelse och
Kongl. Maj:t förutsatts.

Jag föreställer mig likvisst, att statsutskottet haft detta fullt,
klart för sig. Hufvudskälet, hvarför utskottet här gjort eu sådan
afprutning, är antagligen de stora anspråk, som ställas på statskassan,
och jag skall derför icke tillåta mig rigta någon egentlig
anmärkning mot utskottet, utan, äfven om jag önskat, att det större
anslaget beviljats, gifva mitt erkännande åt det välvilliga och tillmötesgående
sätt, hvarpå utskottet motiverat det anslag, som tillstyrkts.

Emellertid förekommer eu sak i motiveringen, som jag anser
särskildt förtjena belysning. Utskottet säger nemligen i motiveringen,
att det föreslagit anslaget till en lärare i elektroteknik till belopp
motsvarande det anslag, som till enahanda ändamål anvisats för
tekniska högskolan eller 2,000 kronor.

Ja, hade det varit ett, såsom utskottet uttrycker sig, enahanda
ändamål, så hade det af Chalmerska institutets styrelse begärda anslaget
naturligen varit för högt, och det är temligen säkert, att det
då icke heller accepterats af regeringen. Men hvar och en, som
satt sig in i hvad tekniska högskolan påfordrat och hvad styrelsen
för Chalmerska institutet begärt, skall finna, att det är en ganska
väsentlig skilnad mellan dessa anslag.

Det, som nu begäres för Chalmerska institutet, afser en definitiv
anordning, under det att det anslag, som af tekniska högskolan begärdes,
afsåg endast en öfvergång till något definitivt.

Då vid 1892 års riksdag en framställning från tekniska högskolan
gjordes om anslag för utvidgning af undervisningen i elektroteknik,
föreslog styrelsen att, jemte den förutvarande professorn i
allmän och tillämpad fysik, en professur i tillämpad fysik skulle
anordnas och dessutom en extra lärare i elektroteknik anställas,
hvilken skulle meddela den praktiska handledningen i laborationer
och aflönas med 2,000 kronor. Då detta förslag blef föremål för
statsutskottets behandling, uttalade utskottet såsom sin åsigt, att
den professor, som redan fans, kunde biträdas af en lärare med
lägre aflöning, och då vid följande riksdag tekniska högskolans styrelse
å nyo uttalade sig i frågan, accepterade densamma denna af
utskottet gjorda nedprutning och föreslog, att i allmän fysik skulle
tillsättas en särskild lärare, en lektor, och att i tillämpad fysik och
elektroteknik en professor skulle bibehållas, under det att dessutom
skulle tillkomma en extra lärare för laborationer. Yi se således,
att äfven i detta nedprutade stadium det skulle finnas en professor,
en lektor och en extra lärare i allmän och tillämpad fysik, äfven
om man bortser från att det dessutom skulle finnas tre assistenter
i hithörande ämnen med en aflöning från 1,200 till 500 kronor.

Mot alla dessa lärareplatser skulle vid Chalmerska institutet

Onsdagen den 15 April, e. m.

3 i\:o 29.

enligt regeringens förslag svara två lektorer, en i allmän och en i
tillämpad fysik. Det är således en mycket stor skilnad, hvilken
blir ännu större, då man betänker, att det vid Chalmerska institutet
finnes en lägre afdelning, inom hvilken äfven en del af undervisningen
i elektroteknik skulle komma att falla.

Jag har velat framhålla detta för att visa, att det icke kan
anses vara för mycket begärdt vare sig af Chalmerska institutets
styrelse eller af regeringen, då de ifrågasatt en ny lektor; och då
den minskning i undervisningens utvidgning, som skulle uppkomma
genom ett bifall till statsutskottets förslag, är så betydlig, hoppas
jag, att längre fram skall uppstå tillfälle till ytterligare förhöjning
af detta anslag.

Herr grefve och talman! Jag skall emellertid icke göra något
yrkande, utan har endast velat framhålla dessa synpunkter.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkt 19.

Bifölls.

Punkten 20.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att den med lektorsbefattningen
i byggnadskonst, beskrifvande och praktisk geometri
jemte linear- och croquisritning vid tekniska elementarskolan i
Borås förenade lönen måtte böjas från 2,500 kronor till 3,000 kronor,
och för detta ändamål det ordinarie anslaget till de tekniska
läroverken ökas med 500 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar Billing
och Kerfstedt tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Uti utskottets motivering
till denna punkt förekommer ett misstag, som jag härmed skall
anhålla att få rätta. Der står nemligen med afseende å lärjungeantalet
vid tekniska elementarskolan i Borås, att detta under 1894
års vårtermin utgjorde 31 och under höstterminen samma år endast
26. Dessa siffror äro hemtade ur statsrevisorernas senaste berättelse,
men de äro icke desto mindre felaktiga, ty under nämnda års vårtermin
var antalet icke 31, utan 62, och under höstterminen icke
26, utan 73. Jag beklagar, att statsutskottet på detta sätt blifvit
vilseledt, i synnerhet som deraf blifvit en följd, att utskottet icke
ansett sig behöfva andraga de ytterligare skäl, som kunna förefinnas
för att icke bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Ang. höjdt
anslag till
Chalmers tekniska
läroanstalt.

(Forts.)

Ang. anslag
till tekniska
elementarskolan
i Bords.

N:o 29. 4

Onsdagen deu 15 April, e. m.

Ang. anslag
till tekniska
elementarskolan
i Borås.

(Ports.)

Ett annat skäl finnes dock i betänkandet angifvet, nemligen
att denna ort på senare tiden fått lättare kommunikationer, så att
de, som önska erhålla undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst,
lätt kunna förskaffa sig den på annat håll. Ett annat skäl är, att
denna undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst icke ovilkorligen
ingår i de tekniska elementarskolornas uudervisningsplan.

Det finnes nu, såsom kammaren har sig bekant, fyra tekniska
elementarskolor, nemligen uti Malmö, Norrköping, Örebro och Borås.
Endast i Malmö och Norrköping har hittills undervisning i vägoch
vattenbyggnadskonst meddelats, men icke i Borås och Örebro.
Nu föreslår styrelsen för tekniska elementarskolan i Borås och sedermera
Kong). Maj:t, att uti Borås skulle hädanefter undervisningen
tillökas med detta nya läroämne, väg- och vattenbyggnadskonst.

Vi ansågo på afdelningen icke, att detta var nödvändigt, äfven
om skolan hade större betydenhet än som vi trodde att den hade.
Vi ansågo nemligen icke, att det var nödvändigt, att alla dessa
tekniska elementarskolor skulle vara alldeles lika till sin undervisningsplan,
utan att efter ortförhållandena den ena skolan kunde
vara utvidgad i en rigtning och den andra i en annan.

Nu är förhållandet, att Borås’ tekniska elementarskola har en
utvidgning, hvilken de öfriga tekniska elementarskolorna icke hafva,
nemligen på det sättet, att med densamma är förenad en väfskola.
Vi ansågo, såsom sagdt, icke nödvändigt, att den nu skulle utvidgas
äfven så, att der skulle meddelas undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst.

Det af styrelsen anförda skälet, att, om lektorn i allmän byggnadslära
vid Borås’ skola har 500 kronors lägre aflöning än lärarne
i samma ämne uti Norrköping och Malmö — han har samma aflöning
för närvarande som läraren i Örebro — skolan icke länge
skulle få behålla honom, utan att han, om det var eu duglig man,
snart skulle få anställning vid någondera skolan i Malmö eller
Norrköping, det skälet hafva vi icke kunnat godkänna. Ty för det
första är det endast två platser, till hvilka han sålunda kan söka
befordran, och dessutom, om det är så, att han icke stannar länge
vid tekniska elementarskolan i Borås, så blir det ju der en omsättning
af lärarekrafter, hvilket kan vara för skolan ganska helsosamt.
Det är icke alltid nyttigt, att lärarne blifva gamla vid skolan.

Såsom sagdt, det af utskottet anförda hufvudskälet håller icke
streck; jag öfverlemnar nu till kammaren att afgöra, om den det
oaktadt vill antaga utskottets hemställan.

Herr Wijkander: Det har redan länge bland lärarne vid de
tekniska elementarskolorna betraktats såsom en anomali, att vid
Borås’ och Örebro skolor funnits ett par lektorer, som haft lägre aflöning
än lektorerna vid de två andra tekniska elementarskolorna, i
Malmö och Norrköping, och detta oaktadt dessa fyra skolor hafva
fullkomligt samma uppgift och, såsom naturligt är, undervisningen

Onsdagen den 15 April, e. m.

5 N:o 29.

är i hufvudsak på samma sätt ordnad. Nu har Kong], Maj:t före- Ang. anslag
slagit, att denua anomali skulle undanröjas hvad beträffar skolan i tiU teknlska
Borås, i det att lektorn i byggnadskonst derstädes skulle få sammasfoej“.^orjSi
lön som lektorn i Malmö och Norrköping, d. v. s. 3,000 kronor i (Forts)
stället för 2,500 kronor; och det är denna tillökning, som utskottet
uttalat sig mot.

De skäl, som utskottet härför anfört, hafva redan af den föregående
talaren visats vara så ofullkomliga, att han fick lof att försöka
hjelpa upp dem med nya skäl. Det första skäl, som anförts af
statsutskottet, är det jemförelsevis ringa antalet lärjungar, som enligt
utskottets förmenande skulle förefinnas i tekniska skolan i Borås.

Jag förstår mycket väl, att ett sådant misstag kan göras som det af
den siste ärade talaren redan berigtigade, då i Riksdagens revisorers
berättelse origtiga uppgifter förekommit för Borås. Men det synes
mig ändock, som om, när skilnaden är så stor, att det i Borås endast
skulle vara tjugu och trettio lärjungar, under det att de andra
skolorna hafva sextio, sjuttio och åttio lärjungar, utskottet borde
kommit att tänka på, att det kunde vara ett fel och sökt att på
andra håll skaffa sig upplysning i det hänseendet. Nu är förhållandet,
såsom upplystes af den föregående talaren, att det var sextio till
sjuttio och öfver sjuttio lärjungar vid Borås’ läroverk. Och hvar och
en, som har reda på undervisningen icke blott vid de tekniska elementarskolorna,
utan vid de allmänna läroverken, vet, att, när det är
fråga om antalet lärjungar, som samtidigt kan undervisas med fördel
i samma klass, man ej gerna vill, att detta skall öfverstiga ett
trettiotal. Då, som bekant, Borås’ tekniska skola är treklassig, visar
det sig således, att ett antal af ungefär sjuttiotre är det allra fördelaktigaste,
som kan förekomma. Hvarje elev, som finnes öfver
sjuttiotre, vore till tyngd för undervisningen, och det är icke ömkligt,
att antalet är större, om man vill att undervisningen skall vara
god, särskildt då det gäller så unga elever som de vid de tekniska
elementarskolorna. Derför är det första skäl, som här anförts, sådant,
att, om rigtiga siffror varit uppgiga, statsutskottet skulle kunna
hafva stödt sig på dessa för att förklara, att det var nätt upp det
största antal, som det var önskvärdt att skolan hade. Och dessa
siffror blifva af så mycket större betydelse som vi veta, att t. ex.
vid Örebro tekniska skola antalet inträdessökande är så stort, att
åtskilliga måste visas bort från läroverket och då ofta, såsom jag
tror mig veta, sökt inträde i skolan i Borås. Tilloppet till de tekniska
skolorna är så stort, att, långt ifrån att man bör beklaga, att
det icke är större, det tvärtom är dessa skolors största bekymmer,
huru de skola kunna mottaga dessa ständigt sig ökande skaror.

Det andra skälet, som utskottet anfört, är, att numera kommunikationerna
till vissa orter blifvit lättare och fullkomligare, så
att eleverna kunna söka sig till andra läroverk i närheten. Jag föreställer
mig, att utskottet bär tänkt på Chalmerska institutet i Göteborg,
som på sätt och vis kommit Borås närmare genom den ny -

N:o 29. 6

Onsdagen den 15 April, e. ro.

Ang. anslag
till tekniska
elementarskolani
Borås.
(Forts.)

anlagda jernvägen Borås—Göteborg. Men jag tror, att detta skäl icke
är bättre än det förra. Ty såsom bekant, är undervisningen vid de
tekniska elementarskolorna så väsentligt olika mot vid Chalmerska
institutet, att det svårligen kan betraktas såsom eu lättnad, att det
ena läroverket på sätt och vis kommit närmare till det andra. Det
är så stor skilnad i inträdesfordringar, att de elever, som af ekonomiska
eller andra skäl söka inträde vid eu teknisk elementarskola,
svårligen äro betjenta med att vänta ett par år och öka sina kunskaper
för att sedan komma in i Chalmerska institutet i stället.

Men i utskottets framställning af detta sista skal finnes ett ord,
som för den, som flygtigt läser utlåtandet, kan få sken af att hafva
mera grund för sig, än det i verkligheten har. Det står nemligen,
att denna utvidgning af undervisningen vid skolan i Borås är onödig,
då man i närheten har ett läroverk — det Chalmerska — med
fullständigare undervisning i hithörande ämnen. Ja, mine herrar,
om genom den utvidgning, som här är föreslagen, det vore meningen
att ändra den nivå, på hvilken Borås1 skola står, om det vore
frågan om att öka iuträdesfordringarna, då skulle det ligga någon
sanning i detta. Men hvar och en, som vet, hvari denna utvidgning
består, vet också, att det blott är fråga om ett par timmars
undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst, hvilket icke på något
sätt berör skolans organisation eller de inträdesfordringar, som uppstälts
för denna skola. Som bekant, äro alla tekniska elementarskolor
ordnade på tre fackafdelningar, eu mekanisk, en kemisk och
en byggnadsafdelning. De timmars undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst,
som här är föreslagen, är icke meningen att utgöra
ett särskildt fack i skolan. Det är icke någon väsentlig utvidgning
i det hänseendet, som man vill åstadkomma här, utan det är endast
meningen, att, då man vid alla öfriga tekniska skolor, såväl tekniska
elementarskolor som Chalmerska institutet, hvilket senare icke heller
har någon väg- och vattenbyggnadsafdelning, ansett, att eleverna i
byggnadsfacket böra hafva reda på de enklaste grunderna i väg- och
vatten byggnadskonsten, så att de kunna anlägga en liten bro eller
en liten väg, utan att göra anspråk på att vara väg- och vattenbyggare,
så är det meningen, säger jag, att låta äfven eleverna vid
tekniska skolan i Borås få denna lilla tillökning i undervisning. Och
det kan icke blifva tal om att derigenom på något sätt förrycka
skolan; utan .anser man, att de andra skolornas elever böra hafva
reda på dessa element, så måtte väl eleverna vid Borås1 tekniska
skola äfven böra hafva reda på dessa element, och det blir väl icke
mera ansträngande för de ena än för de andra.

Af dessa skäl synes det mig mycket ledsamt, om kammaren
skulle skänka sitt bifall åt utskottets motivering, hvilken ju för öfrigt,
såsom upplysts, i hufvudsak är rent af felaktig.

Men ett par andra skäl komma till. Det inträffar nemligen
det egendomliga, att just det skäl, som den siste talaren framhöll
såsom ett ytterligare tillkommande skäl för statsutskottets afstyr -

Onsdagen den 15 April, e. m.

7 N:o 29.

kände af den begärda förhöjningen, just detta skäl anser jag för min Anj. anslag
del vara det vigtigaste skälet för att bevilja detta anslag. Det är
ytterst ofördelaktigt för ett läroverk, det må vara hvilket som helst, koloni Borå».
att hafva lärare, som hafva samma funktioner som lärarne vid lik- (Forts.)
stälda skolor på andra håll, men lägre lön än dessa. Ty följden blir
naturligtvis den, att, om detta läroverk varit nog lyckligt att få en
duglig lärare, han snart söker sig bort från läroverket, såsom det
händt i dessa dagar, då lektorn i byggnadskonst vid tekniska skolan
i Borås sökt sig till Norrköping, der han har 500 kronor mera.

Och om åter läroverket får en mindre duglig lärare — jag säger
icke eu dålig, utan en mindre duglig — så kommer det att få behålla
honom. Läroverket kommer alltså i den ledsamma ställningen,
att om det får en duglig lärare, så mister det honom, men om det
får en dålig, så får det behålla honom. Och långt ifrån att vara
till fördel för läroverket, så är detta enligt mitt förmenande just det
starkaste skälet för att här höja lönen till 3,000 kronor från 2,500,
som den förut varit.

Det nämndes af den siste ärade talaren, att skolan hade en väfskola
och att det derför icke vore önskligt, att den får en utvidgning
till. Detta skäl förlorar väl sin betydelse, då det icke är fråga
om att vid Borås’ skola inrätta ett väg- och vattenbyggnadsfack, då
det icke är fråga om ett sådant tillskott, utan endast om att fullkomna
undervisningen inom ett redan förut befintligt fack i skolan,
och detta således icke alls har något att göra med, om det fins en
väfslcola eller icke.

Jag skall derför, herr grefve och talman, tillåta mig att på det
varmaste förorda, att reservanternas framställning här följes, och jag
gör det så mycket mera, som denna tekniska skola ligger uti en
stad, som under de senaste årtiondena utvecklat sig på ett sådant
sätt, att jag tror, att hvar och en, som bar reda på landets industriella
förhållanden, måste medgifva, att den är ett af de lifaktigaste
industricentra i vårt land. Det vore då bra ledsamt, om just nu,
då staden nått en så kraftig utveckling och visat sig genom de stora
anslag, som den beviljat till nybyggnad och inredning för den tekniska
skolan, icke sky några uppoffringar för detta ändamål, kammaren
skulle besvara regeringens framställning på sådant sätt, att
kammaren afsloge den ifrågasatta likställigheten mellan denna skola
och dylika skolor på annat håll.

Herr grefve och talman, jag ber för min del att fa yrka bifall
till reservanternas framställning.

Herr Lilliehööh instämde häruti.

Herr Nyländer: Det har icke kunnat undgå att väcka en

viss uppmärksamhet, att statsutskottet ansett sig ej böra tillstyrka
Kongl. Maj:ts framställning i denna punkt, trots det att Borås’ tekniska
skola, såsom förut blifvit nämndt, intager eu sämre ställning

Nto 29. 8

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag beträffande aflöningsförhållandena till sin lektor i byggnadskonst
till tekniska sanlt praktisk och beskrifvande geometri än de med densamma jemshAaniBorås
örliga tekniska skolorna i Malmö och Norrköping, och något gil—
(Forts) tigt skal, hvarför den tekniska elementarskolan i Borås skall i detta
hänseende stå efter skolorna i Malmö och Norrköping, synes mig
icke ha blifvit förebragt och icke heller kunna andragas. Borås’ tekniska
skola har redan fått erfara obehag derutaf, att den har en
sådan underordnad ställning. Den har, som nämndt, redan förlorat
en mycket dugande man, som var lärare uti detta ämne. Som
herrarne nogsamt veta, är det af särdeles stor betydelse för vårt
land och dess industriella utveckling, att undervisningen vid våra
tekniska skolor handhafves af fullt kompetenta lärare, icke allenast
sådana, som äro teoretiskt bildade, utan sådana, som ega praktisk
erfarenhet. Löneförhållandena böra derför, enligt min uppfattning,
vid dessa skolor så ordnas, att platserna blifva eftersökta, så att
praktiska män verkligen vilja egna sig åt detta undervisningsarbete.
För närvarande finnes icke någon särdeles stor tillgång på fullt lämpliga
och dugliga lärarekandidater för våra tekniska skolor.

De skäl, som utskottet anfört för sitt afstyrkande, ha redan
blifvit vederlagda. Jag kan dock icke underlåta att särskildt fästa
mig vid det sista, beträffande de lätta kommunikationer, som Borås
åtnjuter. Om detta vore en anledning att afslå Kong]. Maj:ts framställning,
så skulle man, om man droge ut konseqvenserna, lika gerna
kunna säga, att eftersom Norrköping har lätta kommunikationer
med Stockholm, så bör lönen till lektorn i byggnadskonst vid tekniska
elementarskolan i Norrköping minskas med 500 kronor, och
detta vore ju eu orimlighet.

Intresset för denna tekniska skola i Borås är synnerligen stort
i den ort, der den är belägen. Borås’ stadsfullmägtige ha, såsom af
detta betänkande framgår, nyligen åtagit sig stora och dryga kostnader
för att omändra och utvidga skolans lokaler i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med förslag, som blifvit af vederbörande fackman
utarbetadt — detta derför, att tillflödet af inträdessökande till skolan
är synnerligen stort. Det vore derför synnerligen önskvärdt,
om äfven kammaren ville behjerta denna sak och genom detta lilla
bidrag söka medverka till att undervisningen der blefve verkligt god.

Jag anhåller vördsamt, herr talman, om bifall till Kongl Maj:ts
förslag.

Herr Restadius: På de af de båda näst föregående talarne

anförda skäl ber jag att få instämma i det slut, hvartill de kommit.

Den ärade ledamot af statsutskottet, som förut hade ordet, medgaf,
att af förbiseende antalet elever vid elementarskolan i fråga
blifvit för lågt uppgifvet och att deras antal i sjelfva verket vore
mer än dubbelt så stort. Men då han medgifvit detta, har han ock
alldeles borttagit den grund, hvarpå utskottet i förevarande hänsende
byggt det slut, hvartill utskottet har kommit. Det är nemligen

Onsdagen den 15 April, e. m.

9 N:o 29.

hufvudsakligen — jag vill säga uteslutande — på det ringa antalet Ang. anslag
elever, som utskottet grundat sin hemställan. Men om också det tM tekniska
har blifvit visadt, att elevernas antal är så stort, som det verkligen skoltMii Borås
är, kan man invända, att det dock icke är ådagalagdt, att antalet (port8 )
elever vid skolan i Borås är så stort som vid de båda andra tekniska
elementarläroverk, som ha fullständig undervisning uti förevarande
hänseende. Härpå vill jag lemna det svar, att Borås’ läroverk
under vårterminen år 1894 hade 62 lärjungar, men Norrköping
allenast 60. På höstterminen samma år hade Borås 73, Norrköping
59; vårterminen år 1895 hade Borås 75 och Norrköping allenast
54 lärjungar. Jag är icke försedd med vidare underrättelser angående
elevantalet, men det sagda torde kunna vara nog. Det synes
mig alltså, att man af den omständigheten, att Norrköpings läroverk
har ett mindre antal lärjungar än läroverket i Borås, måste
vara berättigad att draga den slutsatsen, att Borås’ anspråk på att
få sitt läroverk utveckladt i samma mån som det i Norrköping är
på grund af elevernas antal berättigadt.

Nu kan man möjligen säga, att bär föreligger ett intresse, som
afser att gagna allenast Borås’ stad och dess omnejd. Till bemötande
häraf ber jag att få åberopa, hvad som ock framgår af Kongl. Maj:ts
proposition, nemligen att under de tio senaste åren de inträdessökandes
antal vid läroverket i Borås uppgått till 234, hvaraf allenast
93 varit från Elfsborgs län, under det att de öfriga 141 kommit
från andra orter. Detta synes mig innebära ett fullgiltigt intyg
derom, att det icke är ett ortsintresse, utan ett allmänt intresse,
man här vill befrämja.

Det har af en annan talare redan blifvit framhållet, att Borås
kostat på sig en summa af 56,500 kronor för att sätta läroverket
i godt stånd, så att det kan mottaga detta stora lärjungeantal och
bereda det den undervisning, som tillgängliga medel och lärarekrafter
medgifva. Då den summa, som nu begäres, icke ens är så stor, att
den motsvarar räntan på de uppoffringar, som staden gjort, söker
jag jemväl i denna omständighet ett stöd för rättmätigheten af den
nu gjorda framställningen.

Jag skulle ock kunna hänföra mig till ett annat exempel, som
af styrelsen för det ifrågavarande läroverket framdraga, nemligen
att i 1877 års stadga rörande undervisningen vid de tekniska läroverken
bland annat finnes uppgifvet, att tills vidare fullständig undervisning
i dessa ämnen blott skulle meddelas i Norrköping och Malmö.

Deri kan jag söka ett stöd för det antagandet, att när tidpunkten
var inne för att utveckla dessa tekniska läroverk, kunde Borås och
Örebro göra rättvisa anspråk på att komma i betraktaude.

Det har af den förste ärade talaren bland mycket annat, som
blifvit bemött, uppgifvits, att det icke finnes någon anledning, eller
är nödvändigt af någon orsak, att de fyra tekniska läroverken äro
med hvarandra likstälda. Men derför lemnades icke något skäl.

Hvarför kan man icke lika väl påstå, att de tekniska läroverken

N:o 29. 10

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag skola i fråga om organisationen vara likartade såväl som de alltili
tekniska manna läroverken i allmänhet.
skolanTsorä• De skal, som den ärade talaren vidare har anfört, synas mig
vara utaf de båda föregående talarne redan bemötta, och jag skall
derför sluta med hvad jag började, nemligen att yrka bifall till den
reservation, som uti förevarande hänseende blifvit afgifven.

(Forts.)

Herr N. Petersson i Runtorp: Herr talman! Oaktadt det har
upplysts, att felaktiga uppgifter insmugit sig angående lärjungarnes
antal vid tekniska skolan i Borås, ber jag dock, på grund af hvad
utskottet i öfrigt yttrat, jemte hvad rektor von Friesen framhöll,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Den förste talaren, som öppnade

debatten i denna fråga, beklagade, att i statsutskottets utlåtande
origtiga siffror insmugit sig beträffande elevantalet vid tekniska skolan
i Borås.

Den närmast derefter- kommande talaren, nemligen representanten
på göteborgsbänken, yttrade, att då utskottet fann skilnaden
så stor mellan elevantalet vid Borås’ och vid de öfriga tekniska läroverken,
hade utskottet bort från andra håll förskaffa sig upplysningar
om, huruvida de af utskottet använda sifferuppgifterna voro rigtiga
eller icke. Jag vill då fråga den ärade talaren, huruvida utskottet
kunde behöfva förskaffa sig andra siffror än dem, som innehöllos i
statsrevisorernas berättelse, hvilken är underskrifven af icke mindre
än 12 statsrevisorer och sekreteraren. I allmänhet får man väl antaga,
att sådana siffror äro rätta, men då nu så icke var förhållandet,
hvilket den förste talaren beklagade, torde den ursäkten vara nog.

Hela frågan rör sig om, huruvida den i Borås varande lektorn
i byggnadskonst skall tillerkännas 500 kronor högre lön, än han
nu har.

Om så icke sker, om kammaren eller Riksdagen icke tillerkänner
honom dessa 500 kronor, så att han blir likstäld med öfriga lektorer
vid de tekniska läroverken, skulle, säger man, skolan och undervisningen
lida en stor förlust. Jag tror i alla fall, att detta skäl icke
håller streck i afseende å undervisningen. Ty en lärare, som har
500 kronor lägre lön än lärarne vid de öfriga läroverken, kan ju
få befordran till en plats i samma ämne vid ett annat läroverk och
derigenom få högre lön, hvilket ju utgör bevis på, att denne lärare
är en ofantligt duglig karl, ty i annat fall kunde han icke få denna
förmånligare plats.

Då nu den lägre aflönade platsen å nyo blir besatt, är det klart,
att på densamma mycket väl kan komma en lika dugande kraft som
den förre. Jag tror således icke, att skolan eller undervisningen skall
komma att lida synnerligen af det här förhållandet.

Om så vore, att samtliga lärjungar stannade så länge vid läroverket,
som en viss lärare funnes der, vore icke så mycket att säga,

Onsdagen den 15 April, e. m.

11 N:o 29.

men nu är det ju en 3-årig kurs, ocli efter 3 år finnas inga qvar Ang. anslag
af de lärjungar, som läraren i fråga börjat undervisa, så icke är det
så farligt, om läroverket ombyter undervisare litet oftare, än hvad Borås.

fallet skulle bli, om lönen något förhöjdes. (Forts.)

Vidare ber jag att få åberopa ett annat förhållande, som existerar
vid detta läroverk, men som icke här talats om. Rektorn
vid ifrågavarande läroverk, som för öfrigt har stor undervisningsskyldighet,
har haft tjenstledighet icke mindre än 16 å 17 år. Under
denna tid har hans undervisniugsskyldighet öfverflyttats än på en
och än på eu annan lärare, men ändock har icke försports någon
klagan öfver att undervisningen lidit men. Jag tror för öfrigt, att
rektorn i fråga under sin långa tjenstgöringstid icke tjenstgjort mer
än en enda termin, utan har hans undervisningsskyldighet uppehållits
af extra lärare.

Jag anser således, att det icke alls är så farligt, om en lektor
vid ifrågavarande läroverk har några hundra kronor lägre lön än
öfriga läroverkslektorer. Skulle det vara så här i vårt land, att alla
tjensteman skulle ha lika löner, huru skulle då förhållandena gestalta
sig t. ex. med vårt presterskap, då det knappast finnes en
enda församling, der lönen lör presterna är densamma som i en
annan. Kyrkoherdeombyten ske också rätt ofta, och många gånger
klagar en församling öfver att mista sin nitiske och duglige herde,
men när den nye kommer, visar det sig många gånger, att han är
bättre än den, som flyttade, och derför blir mycket mera omtyckt
än denne.

Här torde således icke föreligga några skäl att höja lönen, utan
den kan utan fara bibehållas vid sitt nuvarande belopp, då läroverket
deraf icke lider något men.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:

Efter de långa och sakrika anföranden, som förekommit i denna
fråga, har jag ingenting i sak att tillägga.

För min del fäster jag alls intet afseende vid, att det i statsutskottets
utlåtande förekommit en origtig uppgift om lärjungarnes
antal, ty sådant kan hända, och till och med ursäktar jag mycket
lätt misstaget i revisorernas berättelse, ty siffrorna äro rätta, fast
de tagits från en annan skola i Borås, nemligen väfskolan i stället
för tekniska skolan. För mig betyder detta allt mycket litet, men
när förhållandet upplysts, och detta är, det vågar jag påstå, det
enda hållbara skäl, utskottet anfört för afslag å Kongl. Maj:ts proposition,
så synes det mig, att herrarne bort lyssna mera till den
förste talarens yttrande, att man nu borde öfverlemna ärendet åt
kammarens afgörande; och det rätta sättet, hvarpå denna fråga bör
afgöras, är att bifalla Kongl. Maj:ts proposition, såsom Första Kammaren
redan beslutat.

Det är här icke endast fråga om eu högre lön åt lektorn i

N:o 29. 12

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag byggnadskonst vid tekniska skolan i Borås, utan fråga är om en
ull tekniska utvidgad och förbättrad undervisning i detta ämne och på grand
skolaniBorås deraf och såsom en följd deraf en högre aflöning åt ifrågavarande
lektor.

Jag ber för min del att få förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: Jag blef litet orolig, när jag hörde

talaren på stockholmsbänken och ledamoten af statsutskottet yttra,
att han öfverlemnade åt kammaren att bedöma frågan. Det var
detsamma, som om han velat hänskjuta alltsammans till vår dom
och sagt: »statsutskottet har icke kunnat tillstyrka Kongl. Maj:ts
proposition, kanhända kammaren, till följd af det misstag, som begåtts,
vill göra annorlunda». Men sedan nu ett par talare försvarat
statsutskottet, hoppas jag kammaren icke fäster sig vid detta omtalade
skriffel, utan bifaller utskottets afstyrkande hemställan. Första
Kammaren har visserligen, som upplysts, bifallit Kongl. Maj:ts förslag
med 59 röster mot 41, men jag hoppas, att denna hjelp för den
kongl. propositionen skall visa sig vara allt för liten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen fann den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som
votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som med afslag å hvad statsutskottet hemstält i 20:de
punkten af förevarande utlåtande n:o 9 bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning,, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 96 ja, men 99 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

''Punkten 21.

Bifölls.

Onsdagen den 15 April, e. m.

13 X:o 29.

Punkten 22.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att det för naturhistoriska riksmuseets
entomologiska afdelning bestämda anslag till materiel, till
inköp af sällsynta föremål och till vetenskapligt biträde vid samlingarnas
ordnande måtte från sitt nuvarande belopp, 1,400 kronor,
höjas med 800 kronor till 2,200 kronor, men hemstälde utskottet:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen
på det sätt bifallas, att det för naturhistoriska riksmuseets entomologiska
afdelning bestämda anslag till materiel, till inköp af sällsynta
föremål och till vetenskapligt biträde vid samlingarnas ordnande
höjdes från sitt nuvarande belopp, 1,400 kronor, med 600
kronor till 2,000 kronor.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Chr. Lundeberg,
II. P. P. Tamm, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, N. Fosser, friherre
F. W. von Otter, G. D. B. Tornerhjelm, E. Fränekel, F. E.
Pettersson, friherre C. Klingspor, H. R. Törnebladh och E. Grundberg,
hvilka ansett, att Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
bort af utskottet tillstyrkas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Icke är det något

så riksvigtigt ärende, som gömmer sig i denna punkt af utskottets
betänkande, men det har ändå väckt min förundran, att Andra
Kammarens statsutskottsledamöter, som ju äro modiga män, icke vågat
tillstyrka kammaren att antaga Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om anvisande af ytterligare 800 kronor till föreliggande ändamål,
utan nedsatt summan till 600 kronor, då jag för min del icke kan
tro, att skilnaden mellan.800 och 600 kronor, d. v. s. 200 kronor,
på något särdeles nämnvärdt sätt kan rubba jemvigten i statsbudgeten
för år 1897. Vederbörande, det vill för mig i främsta
rummet säga intendenten för riksmuseets entomologiska afdelning,
har, såsom det synes mig, till full evidens visat behofvet af de två
anslag, som han här ifrågasatt: 600 kronor för preparering och
ordnande af de rika entomologiska samlingar, som under årens lopp
af enskilda personer blifvit skänkta till museet, och hvilka samlingar
tills vidare äro magasinerade samt sålunda för naturforskningen
otillgängliga; 200 kronor till insamling och vidmagthållande af en
samling svenska insekters utvecklingsformer, hvilken samling intendenten
för entomologiska afdeluingen förklarat — och jag tror hans
ord — vara alldeles nödvändig för att kunna gifva svar på åtskilliga
vetenskapliga spörsmål, som ställas till honom från t. ex. statens
geologer eller från praktiska entomologer. Det har blifvit mig försäkradt
från fullt sakkunnigt håll, att den entomologiska försöksstation,
till hvilken vi nyligen på sjette hufvudtiteln anslagit medel,

Ang. anslag
till naturhistoriska
riksmuseets
entomologiska

afdelning.

N:o 29. 14

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag
till naturhistoriska
riksmuseets
entomologiska

afdelning.
(Forts.)

icke kan tillfredsställande fungera, utan att en sådan samling svenska
insekters utvecklingsformer, som ifrågasattes att anskaffa, verkligen
kommer till stånd.

Nu medgifver jag, att statsutskottets ärade ledamöter från denna
kammare principielt erkänt bekofvet af anslag till båda ändamålen,
men de anföra såsom skäl för anslagets sänkning till 600 kronor,
att detta belopp enligt dess majoritets åsigt bör kunna räcka till
fyllandet af båda uppgifterna. Jag tillåter mig dock att för kammaren
påpeka, att bemälde intendent förklarat, att den summa af
600 kronor, som han begärt för preparerandet och ordnandet af de
entomologiska samlingarne, i alla händelser vore så knappt tilltagen,
att de under årens lopp hopade samlingarne endast så småningom
kunde prepareras. Skulle dessutom intendenten af dessa fattiga 600
kronor taga en större eller mindre summa för att fylla den andra
uppgiften, synes det mig solklart, att den tid, då våra entomologiska
samlingar hunne ordnas, till vetenskapens skada skulle komma att
undanskjutas till en ännu längre bort liggande framtid. Jag tror
derför, att det skulle vara ganska obetänkt af kammaren att slå in
på en sådan väg af ytterlig sparsamhet, och hemställer, om det icke
vore lämpligt att afslå statsutskottets hemställan och i stället bifalla
Kongl. Maj:ts nådiga proposition, till hvilken jag anhåller att
få yrka bifall.

Med herr Höjer instämde herr Fälle.

Herr Petersson i Runtorp yttrade: Jag är visserligen icke

rigtigt hemma i sådana frågor som denna; men om jag hört rätt
och läst rätt, är det ju nu fråga om många år gamla insekter, som
skola prepareras och ordnas och ställas upp i museum. Jag har
emellertid den föreställningen om sådana samlade insekter, att, när
de blifva gamla, de äro mest lämpliga att föras ut på sophögen.
I fall Riksdagen velat kosta på några kronor för att föra ut dem
till Riddersvik, der jag anser, att det är rätta platsen att lägga
dem, så kunde jag möjligen varit med derom. Man har nog så
många insekter i museet förut, att jag icke kan finna det vara skäl
i att skicka ut personer för att samla sådana och sedan gifva ut
penningar för att ordna dem hemma. Det är orsaken till att utskottet
ansett, att 600 kronor vore tillräckligt för det ifrågavarande
ändamålet. För min del tror jag icke, att vi behöfva samla i hop
en stor del af sådant skräp.

Herr Henricson i Karlslund: Dessa 200 kronor, som stats utskottet

nedprutat på hvad Kongl. Maj:t under denna punkt äskat,
äro afsedda att användas till grundläggandet och vidmagthållandet
af en samling af våra svenska insekters utvecklingsformer. Härom
säges i utskottsbetänkandet: »Saknaden af en samling af våra svenska
insekters utvecklingsformer vore således eu mycket stor brist,
som med det första borde afhjelpas.»

Onsdagen den 15 April, e. m.

15 N:o 29.

Då, enligt hvad utskottet vidare säger, »den jemförelsevis obetydligt
ökade utgift för staten, hvarom här vore fråga, helt visst
skulle i rikt mått återgäldas det allmänna, som komme att vinna
gagnet af entomologiens särskild! för jordbruket, trädgårdsskötseln
och skogshushållningen så vigtiga utveckling», synes det mig, som
om kammaren borde bevilja hvad Kongl. Maj:t i detta fall begärt,
helst Första Kammaren redan beviljat det.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr von Friesen: Ja, stort är icke beloppet, som skiljer, men
just derför vet jag icke, hvarför man skall vara så angelägen att
nu söka genomdrifva detsamma.

Det har för statsutskottets ledamöter från denna kammare varit
rätt motbjudande att gå med ens på det belopp, som nu är af utskottet
föreslaget. Förhållandet är, att, när denna fråga var före
vid 1895 års riksdag, Kongl. Maj:ts proposition, som då var lika
lydande med den nu förevarande, blef af Riksdagen afslagen, i det
Riksdagen hänvisade vetenskapsakademien till att sjelf ordna saken
med de medel, som den utan tvifvel sjelf eger disponera öfver. Det
är hufvudsakligen af resande skänkta samlingar, som här äro afsedda
att ordnas. Nu finnes ju ingen gräns för storleken af de
samlingar, som af resande skänkas till akademien, och sålunda fordrar
man väl, att Riksdagen skall ställa sig på den ståndpunkten,
att Riksdagen ständigt skall vara till hands att lemna ökadt bidrag
allt efter som skänkerna ökas. Såsom sagdt, förra året hänvisade
Riksdagen i denna fråga till vetenskapsakademiens egna medel. Nu
har emellertid akademien erinrat om, att den härför icke har några
tillgångar. Att vetenskapsakademien har egna tillgångar, det bär
den icke bestridt, men den bestrider, att den har sådana för förevarande
ändamål. Jag vet icke, hvad akademien dermed menar,
men förmodligen menar den, att samlingarne äro statens, och att
den icke derpå får nedlägga några sådana medel, som den kallar
för sina egna. Men om dermed ett vetenskapligt intresse är förenadt,
så kan jag icke se annat, än att, vare sig det gäller att
ordna eu dess enskilda eller en statens samling, akademien bör ega
rätt att af sina egna medel använda åtminstone ett så ringa belopp
som det, hvarom här är fråga, om icke för annat, så för att
bereda personer tillfälle till forskning. Den åtskilnad af medel,
som finnes icke endast hos vetenskapsakademien, utan äfven hos
flertalet af våra andra akademier, i det att de kalla en del medel
för sina egna och en del för statens, har aldrig kunnat blifva klar
för statsutskottet, och akademierna sjelfva äro icke heller måna om
att göra den klar. Jag tror derför, att man, i stället för att klandra
statsutskottets ledamöter från denna kammare för att de icke helt
kunnat gå med på Kongl. Maj:ts proposition, måste betrakta det

Ang. anslag
till naturhistoriska
riksmuseets
entomologiska

delning.
(Forts.)

N:o 29. 16

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag
till naturhistoriska
riksmuseets
entomologis
ka
delning.
(Forts.)

såsom synnerligen tillmötegående, att de velat gå med så långt, som
de gjort.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Det belopp, som är under debatt, är ju ovanligt litet, men jag anser
för min del icke desto mindre, att en afsaknad för naturhistoriska
riksmuseet af dessa 200 kronor är mycket stor.

Jag ber att mot den siste ärade talaren få säga, att, om det
icke finnes någon gräns för mängden af samlingar, som skänkas till
vetenskapsakademien, det dock finnes en gräns för de penningbelopp,
som stå till buds för att preparera dessa samlingar.

Nu har emellertid statsutskottet — och jag hembär det derför
min tacksamhet — hemstält, att för preparation af samlingarna
anvisas ytterligare 600 kronor, och det blifver enligt min mening
väl använda penningar. Men såsom den förste ärade talaren anmärkte,
är det fara värdt, att dessa 600 kronor nätt och jemt
räcka till för att preparera hvad som förvärfvas för ett år, så att
det kommer att draga eu mycket lång tid, innan man kan hoppas
att få de samlingar, som icke blifvit preparerade, satta i ett för
vetenskapen användbart skick. För den utveeklingshistoriska samlingen
af svenska insekter kan jag derför icke finna att entomologiska
afdelningen kan få några medel till sitt förfogande, och
detta gör mig ondt, då det är fråga om ett så litet belopp. Jag
vill erinra om att, såsom också redan påpekats, Riksdagen under
sjette hufvudtiteln redan beviljat 6,500 kronor till en praktisk
entomologisk anstalt, nemligen 4,000 kronor till en föreståndare för
densamma, 1,500 kronor till ett biträde och 1,000 kronor till årsanslag.
Men, mine herrar, den källa, hvarifrån de praktiska entomologerna
skola hemta sin vetenskapliga grundläggning och sina
vetenskapliga utgångspunkter, den är just den omnämnda utvecklingshistoriska
samlingen af svenska insekter. Yi skola hoppas, att
den praktisk-entomologiska anstalten skall genom sitt arbete kunna
åstadkomma upptäckter och lemna råd och upplysningar, som kunna
uppskattas, om icke i millioner, så åtminstone i hundratusentals
kronor. Är det då skäl att täppa till denna källa, ur hvilken de
praktiska entomologerna kunna hemta så värdefulla lärdomar?

Jag ber, så obetydligt beloppet än är, att herrarne utan något
slags motsträfvighet — och jag ställer denna uppmaning äfven till
statsutskottets ledamöter — måtte, såsom Första Kammaren redan
gjort, medgifva en liten jemkning i detta fall.

Herr von Friesen: Jag tror likväl, att det är nödvändigt,

att vi något så när hålla fast vid hvad vi kommit öfverens om i
statsutskottet; och jag för min del skall fortfarande be att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Det är visserligen sant, att en
praktisk entomologisk anstalt nu blifvit inrättad på civildepartemen -

Onsdagen den 15 April e. m.

17 N:o 29.

tets stat, men jag tror, att man tänkt sig, att den skulle sjelf göra
sådana samlingar af svenska insekters utvecklingsformer, som här är
fråga om, och jag är äfven öfvertygad, att så kommer att ske. Nu
skulle ju detta arbete möjligen kunna ske på två håll, och de båda
institutionerna skulle kunna komplettera hvarandra; men jag tror,
att, huru praktisk än denna ofvannämnda anstalten skall vara, den
måste dock ledas af framstående vetenskapsmän på detta område,
och då är det ju också klart, att man med fullt förtroende kan åt
dem öfverlemna åstadkommandet af dylika samlingar.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 23—25.

Biföllos.

Punkten 26.

Lades till handlingarne.

Punkten 27.

I denna punkt hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr J. E. Schödén väckt motion, n:o 68, om beviljande
af ett årligt anslag af 5,000 kronor till understöd i och för tillverkning
inom riket af s. k. difteriserum, icke måtte af Riksdagen
bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Schödén: Då utskottets ledamöter så enhälligt afstyrkt

min motion, så förstår jag nog, att det icke mycket lönar sig att
tala derom, men jag kan dock icke underlåta att beklaga den ringa
välvilja, som förslaget synes mig hafva rönt från utskottets sida.
Ändamålet med min motion kan jag i alla fall icke anse betydelselöst.
Difterisjukdomen kräfver årligen ett ganska stort antal offer
bland den uppväxande ungdomen, och det har åtminstone på landsbygden
visat sig vara med ganska stora svårigheter förenadt att
bekämpa densamma. Om man nu med ett jemförelsevis ringa
anslag skulle kunna göra något för att underlätta de bemödanden,
som från läkarnes och myndigheternas sida göras i detta afseende,
så tror jag, att det skulle vara till afsevärdt gagn och nytta. Naturligtvis
är icke jag kompetent att bedöma verkningarna af det
läkemedel, på hvilket jag tillåtit mig fästa uppmärksamhet, men jag
har blifvit föranledd till min framställning på grund af uttalanden

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 29. 2

Ang. anslag
till naturhistoriska
riksmuseets
entomologiska

afdelning.

Ang. anslag
för tillverkning
af s. k.
difteriserum.

N:o 29. 18 Onsdagen den 15 April e. m.

Ang. anslag och uppgifter, som jag erhållit af sakkunniga personer, på hvilka
för tillverk- jag angett mig kunna lita. Jag har fått åtskilliga sådana uppgifter,
ning af s. k. men - jc|ce trötta herrarne med att nu uppläsa dem. Ur en

'' af dessa uppgifter vill jag dock anföra något. Den förskrifver sig

'' '' från öfverläkaren öfver Stockholms epidemisjukhus och omfattar en

tid af mer än ett år, nemligen från den 1 februari 1895 till
närvarande stund, under hvilken tid difteriserum ständigt användts
vid detta sjukhus. Nämnde öfverläkare anför åtskilliga statistiska
siffror, som det kanske klafve för vidlyftigt att meddela, men hans
totalomdöme skall jag be att få referera. Han säger nemligen, att,
jemfördt med förhållandet under de senaste 30 å 40 åren, resultatet
i afseende på mortalitetens nedgående under den tid, man användt
difteriserum, är alldeles enastående och att pa intet ställe i verlden,
derifrån underrättelser finnas, detta resultat öfvertråffats. Han anser
således resultatet i högsta grad mana till fortsatt serum-behandling
och påpekar, att denna behandling kan lika bra försiggå i hemmen
som på sjukhusen, ehuru för smittans skull de senare äro att
föredraga. Han medgifver visserligen, att de lyckliga resultat, som
visat sig, möjligen till någon del kunna bero på andra gynsamma
omständigheter under detta år, men hans totalomdöme är i alla fall
så som jag nyss har nämnt. Under sådana förhållanden och då nu
staten, iandstingen och kommunerna offra millioner på dyrbara sjukvårdsanstalter,
aflöning åt läkare och sjukvårdsbetjening m. m., så
tycker jag, att man äfven skulle kunna anförtro åt Kongl. Maj:t
det ringa belopp, som jag föreslagit att ställa till Kongl Maj:ts
förfogande för ifrågavarande ändamål. Såsom frågan nu synes mig
stå, vågar jag emellertid icke göra något yrkande, då jag icke vet,
huruvida mitt förslag kan hafva några vidare sympatier i kammaren.
Men jag vill i alla fall uttala den förhoppningen, att de »vederbörande»,
som utskottet i sin motivering omnämnt — hvilka denu
än må vara, som utskottet asyftat — matte egna fragan den
uppmärksamhet, som jag anser att den förtjenar.

Herr Wallis: Ehuru jag gör det ogerna, tvingas jag dock

att något taga lrerrarnes uppmärksamhet i anspråk, emedan jag för
min del anser, att här föreligger en för såväl läkarne som allmänheten
ytterst vigtig fråga, som eu gång bör hafva en lösning äfven
i Sverige. Det är nemligen frågan om det s. k. difteriserum, ett
läkemedel, med hvilket man under den senaste tiden börjat med
framgång behandla den fruktansvärda sjukdom, som kallas difteri.
Utskottet har stält sig ganska tveksamt gent emot det nya läkemedlets
värde, hvilket visar sig af ordalagen, då utskottet säger,,
»att, derest ifrågavarande botemedel, sedan det blifvit tillräckligt
pröfvadt, visar sig medföra de gynsamma verkningar, som man nu
velat tillskrifva detsamma, vederbörande» o. s. v. Det kan ju också
tyckas, som om utskottet skulle hafva fått vatten på sin qvarn af
Jet — som jag antager för de flesta bekanta — i Berlin nyligen

19 N:o 29.

Onsdagen den 15 April e. m.

timade dödsfallet efter en insprutning af difteriserum på ett barn. Ang. anslag
Det är för närvarande absolut omöjligt att kunna med säkerhet för tillverksäga,
hvilken orsaken varit till detta dödsfall, emedan det ännu icke
är afgjordt, om ett operationsfel blifvit begånget eller måhända efter * (FortsT”1
operationen inträffat hjertförlamning i följd af s. k. nervchoc. Så r 8 ''
mycket torde man dock med säkerhet kunna påstå, att det icke
varit sjelfva difteriserum, som orsakat detta dödsfall, emedan, om så
skulle varit händelsen, detta serum skulle vara ett ytterst häftigt
gift, hvilket likväl ännu icke någon vågat påstå. Dessutom är det
ett faktum, att ifrågavarande dödsfall är fullkomligt enastående. Ty
difteriserum-insprutningar hafva redan skett i så många fall, att jag
nog icke tager fel, om jag säger, att de utgöra mer än en half

million; men hittills har icke någon sådan händelse som denna in träffat.

Det enda, man kunnat säga mot detta serum, är, att det
framkallat lindrigare former af utslag och någon liten temperaturförhöjning.
Men ett så häftigt dödsfall som det ofvannämnda har
aldrig förr inträffat.

För öfrigt torde väl läkarne vara de bästa domarne i dylika
saker, och derför ber jag — äfven med fara att trötta herrarne —
att af de nyaste rapporterna från våra epidemisjukhusläkare få belysa
difteriserums värde. Den ena af dessa rapporter, som gälla hela
sista året 1895, är redan publicerad i tryck, och den andra håller

på att tryckas, men jag har ett utdrag äfven af denna här. Jag

vill nu först endast anföra några få fakta rörande Stockholms epidemisjukhus,
som är det största. Der har under förlidet år mortaliteten
varit förvånande liten, icke mer än omkring 2 procent af de
insjuknade. Öfverläkaren d:r Hellström säger: »Den difteristatistik,
som här ofvan framlagts och som omfattar tiden 1 februari—31
december, är utan gensägelse en bland de vackraste, som någonstädes
kunnat framläggas, i synnerhet om hänsyn tages till den långa tid
och det stora antal patienter, den omfattar. Många skäl tala för, att
i den nya behandlingsmetoden med blodserum, särskildt prepareradt
för behandling af difteri och innehållande s. k. difteriautitoxian, är
att söka orsaken till det utomordentligt vackra resultatet.

»Bland de med serum behandlade finnas naturligt nog både lättare
och svårare fall; medgifvas måste dock, att bland de behandlade,
der förloppet blef lyckligt, många fall funnos, som kunde räknas till
de svåraste och der afgjordt en dödlig utgång synts för handen, men
der vi nu med glädje och öfverraskning fått bevittna helsans återvinnande.

Det synnerligen vackra resultatet af croupbehandligen — strypsjuka,
som förekommer vid difteri — är, jag vågar knappast säga,
enastående, men i difteriens historia åtminstone utomordentligt sällsynt.
Jag har ej haft tillfälle att från något annat ställe se så
vackra resultat offentliggjorda.

Fortsatta pröfningar af den nya behandlingsmetoden hoppas jag
skola sprida klarhet öfver frågan: om vi, såsom det för närvarande

N:o 29. 20

Onsdagen den 15 April e. m.

Ang. anslag
för tillverkning
af s. k.
difteriserum.

(Forts.)

synes vara fallet, i detta nya serum fått ett specifikt säkert verkande
medel mot difteri; så må vi med allt fog nämna dess upptäckare
och första framställare, Behring och Roux, bland mensklighetens
ypperste män och förnämste välgörare.

Under det gångna året hafva vi oupphörligen, ofta mot allas
vår förväntan, på epidemisjukhuset haft den outsägliga fröjden att
till föräldrar och anhöriga såsom friska och krya få återlemna deras
af difteri angripna barn, vid hvilkas ankomst till sjukhuset hoppet
om en lycklig utgång af sjukdomen syntes vara ute.»

Doktor Backlund, som är läkare vid Göteborgs epidemisjukhus,
som är det näst största i riket, yttrar, att under år 1894 var dödsprocenten
13.14 procent, men att den under år 1895 sjunkit till hälften
eller till 7.3 procent. Han säger härom: »Att epidemien under år 1895
skulle ha varit af mildare natur och detta spelat någon rol i det
gynsamma resultatet med afseende på mortaliteten, är ju omöjligt
att med bestämdhet förneka; men af flera skäl är jag mer benägen
att tillägga orsaken till det goda resultatet den vidsträckta användningen
af difteriantitoxinet vid behaudlingen.» Vidare yttrar han,
»att en jemförelse af utgången i de difterifall, som under året vårdats
uti hemmen, och livilka väl i allmänhet ej blifvit behandlade
med serum, med resultatet å sjukhuset talar också, synes det mig,
för antitoxinets verksamhet.» Der har nemligen mortaliteten icke
sjunkit till halfva procentsiffran mot förut, utan fortfarande bibehållit
sig lika hög. Så säger han: »Äfven särskildt beträffande den
eljest prognostiskt så svårartade, åt luftvägarne progredierande formen
af difteri har antitoxinet visat, sig fylla de förväntningar, man haft
rätt att ställa på detsamma.» Äfven här har mortaliteten i betydande
grad nedgått eller från 42 procent till 26 procent.

Från Malmö difteriepidemisjukhus föreligger äfven en berättelse,
från dess läkare doktor Fornmark, hvari han yttrar: »att statistiken
från epidemisjukhuset visar för år 1894, då serum endast användes
1 å 2 gånger, en dödsprocent af 46 procent, under det att vi i år, då
serum användts i alla fall (== omkr. 60) endast ha en dödlighet af
16 procent; alla fall äro bakteriologiskt diagnosticerade. Af 12 fall, som
behandlats utom sjukhuset med serum, har endast en aflidit.» Han
slutar sina reflexioner med att säga: »Summan af det hela är, att
läkaren numera griper sig an med behandlingen af en difteripatient
med en helt annan känsla än förr; man eger nu det glada medvetandet,
att man verkligen kan göra någonting, och jag skulle för
min del anse mig begå ett verkligt fel, om jag ej använde serum i
hvarje difterifall.»

Jag var med och åhörde diskussionen i fjol vid läkaremötet i
Lysekil, och der voro meningarna icke delade om serumbehandlingens
stora företräden. Angående den utländska statistiken vill jag
ej plåga kammaren med att anföra några siffror, utan blott nämna,
att difteriepidemierna förlöpa olika, i det att mortalitetsprocenten
ibland är hög och ibland låg, men att det generella resultatet är,

Onsdagen den 15 April, e. in.

21 N:o 29.

att dödsfallen i epedimierna genom serumbehandling minskas med
ungefär 50 procent, så att dödligheten sjunkit till ungefär hälften
mot hvad den annars var.

Men det allra säkraste beviset för det stora anseende, som denna
serumterapi redan tillkämpat sig bland läkarne utomlands, består
deri, att många stater redan underkastat sig stora uppoffringar för
att kunna tillhandahålla läkarne och allmänheten fullgodt serum till
drägligt pris; och det är just detta mål, som motionären afsett att
vinna äfven i Sverige.

Jag ber att i det hänseendet få lemna några upplysningar, som
kunna vara af intresse för kammaren. I Frankrike, der serumbehandling
först praktiskt utöfvades i större skala, insamlades på
enskild väg en summa af ungefär 650,000 francs, som stäldes till
Pasteur-institutets förfogande i och för anskaffande af difteriserum.
Men äfven staten ingrep och lemnar årligen 80,000 francs till
institutet, för att detta skall kunna tillgodose läkarnes och allmänhetens
fordringar på serum, men med det vilkor, att allt det behof,
som hären och flottan har af serum, skall gratis tillgodoses af
institutet, samt att sådant likaledes gratis skall tillhandahållas de
stora, af staten subventionerade sjukhusen,

I Tyskland — sjelfva hemorten för difteriserums upptäckt — har
beredning deraf skötts af enskilda personer, i det att den verkstälts
af stora enskilda bakteriologiska anstalter, men äfven der har staten
blandat sig i saken på det sätt, att icke något serum derstädes får
försäljas, utan att det först varit kontrolleradt af den anstalt för
infektionssjukdomar, som blifvit af tyska riket upprättad och som
förestås af den berömde professor Koch, om hvilken vi alla hört talas.

I Ryssland är saken ordnad så, att den stora bakteriologiska
anstalten, som förestås af professor Nencld, en af vår tids mest framstående
bakteriologer, tillverkar allt serum, som derigenom är underkastadt
kontroll. Något annat serum får der ej försäljas, med
undantag af serum från Pasteur-institutet.

I vårt grannland Danmark har man gått till väga så, att staten
öfverlemnat åt föreståndaren för bakteriologiska anstalten, professor
Salomonsen, ett årligt anslag af 13,000 kr. på det vilkor, att han
gratis utlemnar det serum, som vid behandling af difterifall är beliöfligt.

Ser man sedan på förhållandena i Sverige, kan man säga, att
i denna sak intet, eller så godt som intet, åtgjorts från statens sida.
Att vi det oaktadt icke lidit brist på serum, utan genom dess användning
kunnat vid våra epidemisjukhus vinna så utmärkta resultat,
beror hufvudsakligen på en lycklig tillfällighet, nemligen den, att
laboratorn vid Karolinska institutet i Stockholm egnat sig åt framställande
af serum. Man kan verkligen säga, att detta är en lycklig
tillfällighet, ty det är ej alls säkert, att någon annan skulle
egnat sig åt denna särskilda del af bakteriologien. Ingen skulle
kunna egt rättighet att klandra honom, om han icke sysselsatt sig

Ang. anslag
för tillverkning
af 8. k.
difteriseruin%
(Forts.)

N:o 29. 22

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag
för tillverkning
af s. k.
difteriserum.
(Forts)

med denna del af den bakteriologiska vetenskapen, lika litet som vi
kunna klandra bakteriologerna i Upsala, Lund, Helsingfors och
Kristiania. derför att de icke egnat sig åt arbete på detta område
af den bakteriologiska forskningen, som erbjuder så många olika
grenar, bland hvilka vetenskapsmännen kunna välja den, som de
anse för sig mest passande. Det är således en lycklig tillfällighet,
som gör, att vi i Sverige ega tillgång till godt inhemskt serum,
men detta gynsamma förhållande kan ty värr ej, såsom lätteligen
af det nu anförda inses, kallas stabilt.

Yi hafva det således i nu ifrågavarande afseende icke lika bra stäldt
som de stater, jag ofvan omtalat. Det är denna olägenhet, som
motionären tyckes vilja afhjelpa, och det är deri, som jag ser det
stora värdet af hans motion. Jag anser nemligen, att äfven Sverige
bör, i likhet med dessa stater, försöka emancipera sig från utlandet
och ordna saken så, att vi med säkerhet alltid ha tillgång till fullgod!
serum till moderat pris.

Man ser af dessa årsrapporter från de stora epidemisjukhusen,
att i början af behandlingen resultaten varit sämre. Och hvarför?
Jo, derför att man då blott hade utländskt serum, och detta ofta
stälde sig så ofantligt dyrt, att man ej ansåg sig kunna — eller
ega rättighet att — använda det i den utsträckning, som man sedan
kunde, då man fick god tillgång på svenskt serum. Till följd deraf
blefvo resultaten till en början ej så goda, som de sedermera blefvo.

Mig synes, att här föreligger ett verkligt stort behof, i synnerhet
för ett land, som ligger så aflägset som vårt och är så vidsträckt;
och för min del tror jag, att det icke skulle vara särskild!

svårt att afhjelpa detta behof.

Jag vill härmed ej säga, att deu af herr Schödén föreslagna
vägen eller det af honom föreslagna beloppet, 5,000 kronor om året,
skulle vara det rätta, utan jag hoppas, att Kongl. Maj:t vill taga
denna både för läkarne och för allmänheten så vigtiga fråga om
hand och utreda densamma samt sedan vända sig till Riksdagen.
Och jag vill hoppas, att i sådant fall Riksdagens båda kamrar och

framför allt statsutskottet komma att visa sig vänligt stämda mot

densamma.

Men om — emot all förhoppning — så ej skulle ske, skulle
jag för min del ej blifva öfverraskad eller förvånad, om vid nästa
riksdag genom enskilda motioner denna för läkarecorpsen och äfven
för allmänheten så ytterst vigtiga fråga väcktes till lif igen, och
om man då efter fullgod utredning begärde frågans lösning. Jag
hoppas, att äfven i sådant fall kammaren ej skall visa sig obenägen
att vidtaga effektiva mått och steg.

Under frågans nuvarande läge, då den ej kan anses utredd, har
jag naturligtvis ej något yrkande att göra, utan jag ber blott att
få till motionären frambära min och säkerligen många läkares erkänsla
för det intresse, han egnat denna erkändt vigtiga fråga.

23 N:o 29,

Onsdagen den 15 April, e. m.

Herr von Friesen: Herr talman! Utskottet har ingalunda

förbisett det behjertansvärda ändamål, som motionären bär velat
främja, men utskottet bar i allt fall ej kunnat tillstyrka bifall till
motionen, emedan utskottet ansett fragan i flera afseenden^ej vara
utredd, och detta i första rummet med afseende a ändamålsenligheten
af behandlingen med detta difteriserupi.

Nu bar den föregående ärade talaren sökt bäfva denna betänklighet;
men i den skrift, som af doktor Hellström härom är
utgifven och som varit afdelningen tillhandahållen, yttrar han sig
■dock med en viss försigtighet i det hänseendet; och hans slutomdöme
blir det, att han ännu icke är fullt på det klara med, om difteri—
serum har den stora betydelse för difteris behandling, som han
visserligen kunde vara böjd för att tro pa, utan han öfverlemnar
den frågan åt framtiden. Han anför visserligen siffror, som här
blifvit nämnda; men han anställer jemförelse mellan åren 1894 och
1895. Under de nio första månaderna af år 1894 hade dödligheten
i difteri på epidemisjukhuset i Stockholm varit mycket stor; den
hade företett en mycket hög procentsiffra. Under den sista fjerdedelen
af år 1894 sjönk denna siffra högst betydligt, utan att difteri—
serum då användes; och anledningen härtill anser han vara, att
difteriu då blef af en mildare beskaffenhet i jemförelse med under
de tre första fjerdedelarne af året. Under år 1895, då difteriserum
börjat användas, sjönk procentsiffran ytterligare, ehuru ej sa mycket,
som den sjönk från de första tre fjerdedelarne af ar 1894 till den
sista fjerdedelen. Men han säger, att han ännu ej kan säga, om
detta beror på behandlingen med difteriserum eller derpå, att sjukdomen
blifvit ytterligare förmildrad.

Detta var en betänklighet, som utskottet både. Men med afseende
å de praktiska anordningarna lör att åstadkomma detta difteriserum
var utskottet ännu betänksammare, ty det föreföll såsom
ock den siste ärade talaren erkänt — ej vara fullt utred t, huru man
i vårt land lämpligast borde anordna anskaffandet, af difteriserum,
för den händelse det skulle befinnas så nyttigt, som man gerna vill
tro, att det är.

Jag har sagt detta för att framhålla, att utskottet ingalunda
har underlåtit att behjerta den synnerligen stora vinst, som skulle
göras, om man dels hade tillräckligt med difteriserum, och dels det
visade sig, att detta difteriserum vore så nyttigt, som på många håll
blifvit p åstad t, att det är. Det vore ju en oerhördt god sak, om
man med ett så ringa anslag som detta kunde minska dödlighetssiffran
för barnen i Sverige med kanske ett tusental om aret.

Jag vill ännu eu gång framhålla, att utskottet ingalunda har
frånsett det högst behjertansvärda i det ändamål, som motionären
afser att vinna.

Herr Wallis: Herr talman! Jag ber blott att med några ord
få replikera den sisto talaren i afseende a doktor Hellströms ställ—

Ang. anslag
för tillverk
ning af s. k.
difteriserum.

(Forte.)

»so 29. 24

Ontdagen den 15 April, e. m.

Ang- anslag
för tillverkning
af s. k.
difteriserum.
(Forts.)

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.

ning till denna fråga. Det är fullt rigtigt, att han just till följd
af det af mig redan påpekade faktum, att difteriepidemier så ofta
variera i sin intensitet och ibland kunna vara mera, ibland mindre
dödande, icke att börja med ansåg sig ha rättighet att draga alldeles
bestämda resultat af de gynsamma siffror, som man fick vid
behandlingen å sjukhusen. Men småningom har han nödgats frångå
sin förra ställning, och i sin sista rapport, som ännu ej är publicerad,
men som jag nu haft tillfälle meddela och som snart blir tillgänglig
i helsovårdsnämndens i Stockholm berättelse för år 1895,
har han, som de af mig upplästa citaten visat, fullständigt öfvergått
till den ståndpunkten, att han måste erkänna detta medels stora värde.

Derom vill jag nu ej vidare yttra mig, utan jag vill blott be
att få taga fasta på hvad den ärade statsutskottsledamoten yttrade
om, att äfven han behjertar det ytterst vigtiga statsändamål, som
med en sådan anordning skulle kunna vinnas. Och jag vill hoppas,
att äfven regeringen och Riksdagen vilja lyssna till hans röst.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 28—55.

Bi föll os.

Punkten 56.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att dels medgifva, att
för tillbyggnad af nya elementarskolans hus finge upplåtas den statsverket
tillhöriga, förut af hofstallet disponerade delen af qvarteret
Beridarebanan;

dels på extra1 stat för år 1897 bevilja ett anslag af 55,000
kronor att utbetalas till stadsfullmägtige i Stockholm, då dessa visat,
att de till nämnda skolas direktion för om- och tillbyggnad af
skolans hus öfverlemnat ett räntefritt lån af 220,000 kronor, att af
direktionen återbetalas under loppet af de närmast följande fyratio
åren med 5,500 kronor årligen;

dels slutligen för sin del godkänna de vilkor, stadsfullmägtige
för utgifvande af berörda lån uppstält.

Utskottet hemställer emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
C hr. Lundeberg, O. Jonsson i Hof, I. Kerfstedt, H. P. P. Tamm,
A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, N. Fosser, grefve F. Wachtmeister
och S. G. von Friesen, att Riksdagen måtte:

»dels medgifva, att för tillbyggnad af nya elementarskolans hus
må upplåtas den statsverket tillhöriga, förut af hofstallet disponerade
delen af qvarteret Beridarebanan;

Onsdagen den 15 April, e. va.

25 N:o 29.

dels på extra stat för år 1897 bevilja ett anslag af 55,000 Ang. tillbyggkronor,
att) utbetalas till stadsfullmägtige i Stockholm, då dessa n^r^fn^a
visat, att de till nämnda skolas direktion för om- och tillbyggnad skolans hus^
af skolans bus öfverlemnat ett räntefritt lån af 220,000 kronor, att (Forts.)
af direktionen återbetalas under loppet af de närmast följande fyratio
åren med 5,500 kronor årligen;

dels slutligen för sin del godkänna de vilkor, stadsfullmägtige,
enligt hvad i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13
januari 1896 meddelas, för utgifvande af berörda lån uppställa

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Den fråga, som bär föreligger
till Riksdagens afgörande, är ganska gammal och har visat
sig vara ganska svår att lösa. Nu erbjuder det sig ett tillfälle att
få den på ett ändamålsenligt och billigt sätt löst, och det har då
synts mig ej vara skäl, att Riksdagen läte detta tillfälle gå sig ur
händerna.

Det är så långt tillbaka som år 1872, som framställning först
gjordes med afseende å de dåliga lokalerna vid nya elementarskolan
i Stockholm. Denna skola är upprättad af staten, och det har alltid
varit statens åliggande att bekosta lokaler för densamma, så vidt
detta ej kunnat ske genom lärjungarnes afgifter. Dess lokaler äro
emellertid nu alldeles otidsenliga; och de måste af hvem som helst,
som besökt dem, förklaras vara omöjliga att längre använda. Det
starka behofvet behjertades af Kongl. Maj:t redan år 1887, då för
att håfva detsamma eu framställning gjordes till Riksdagen om bebyggande
af en tomt här i staden vid strandvägen i qvarteret Edelman
mindre med ett njrtt läroverkshus. Det anslag, som då af Kongl.

Maj:t begärdes, var 449,000 kronor, och den tomt, som för ändamålet
skulle tagas i anspråk, utgjorde 55,319 qvadratfot. Priset på tomter
i denna trakt och med det läge, som ifrågasattes, tror jag icke kan
beräknas lägre än 10 kronor per qvadratfot, och denna tomt skulle
sålunda kosta 553,190 kronor. Då skulle visserligen staten i stället
fått fritt disponera öfver den tomt, på hvilken nya elementarskolan
nu är belägen; men denna tomt är icke på långt när så stor som
den förstnämnda. Jag^tror, att den innehåller ungefär 30,000 qvadratfot,
och den är af sakkunnig person, nemligen stadsingeniören i
Stockholm, värderad till 432,000 kronor. Om vi sålunda jemföra
det förslag, som år 1887 förelåg, med det, som nu föreligger,
finna vi, att 1887 års förslag var beträffande sjelfva tomtpriset så
mycket dyrare än det nuvarande som skilnaden mellan 553,190
kronor och 432,000 kronor, d. v. s. ett belopp af 121,000 kronor i
rundt tal. Beträffande kostnaden för sjelfva byggnaden var den år
1887 satt till 449,000 kronor. Nu gäller det 55,000 kronor. Det förslag,
som nu föreligger, är sålunda i sin helhet ojemförligt mycket
billigare än det, som förr förelåg. Skilnadsbeloppet uppgår till icke

N:o 29.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

26 Onsdagen den 15 April, e. m.

mindre än öfver eu half million kronor. Man kan ju deraf finna,
att vederbörande på allt sätt bemödat sig att få denna fråga löst
på ett billigt sätt. Det förefaller mig som det då skulle vara hardt
af Andra Kammaren att nu afvisa dessa bemödanden.

Denna fråga förelåg senast vid 1894 års riksdag. Det var då,
som detta billigare förslag, om hvilket jag nyss talat, första gången
understäldes Riksdagens pröfning. Den uppoffring från statens sida,
som då ifrågasattes, motsvarade ett belopp af cirka 103,000 kronor,
och förslaget afsåg likasom nu bibehållandet af den nuvarande tomten.
Jag säger, att den ifrågasatta uppoffringen motsvarade 103,000
kronor. Meningen var nemligen den, att staten skulle gifva skolan
ett räntefritt lån på 220,000 kronor att återbetalas af skolan med
5,500 kronor om året under 40 års tid. Den ränteförlust, staten
på detta sätt skulle göra, motsvarar, om jag till grund för beräkningen
lägger eu räntefot af 3V2 procent, en summa af 102,550
kronor eller i rundt tal 103,000 kronor, såsom statskontoret också
enligt den kougl. propositionen har upplyst. Detta belopp var ju
redan det mycket mindre än det, som förut blifvit ifrågasatt. Jag
för min del tog mig också redan då friheten att yrka på bifall till
Kongl. Maj:ts proposition. Emellertid mötte frågan den gången
principiella betänkligheter. Dels var man emot den form för statsunderstöd,
som då ifrågasattes, och dels ansåg man, att Stockholms
kommun borde bidraga till läroverksbyggnadeu, eftersom det vore
barn af föräldrar, boende inom Stockholms kommun, hvilka företrädesvis
hade nytta af nya elementarskolan. Hvad då först beträffar
formen för statens bidrag, är den nu helt och hållet förändrad mot
år 1894. Nu gäller det endast och uteslutande ett rent anslag af
55,000 kronor från staten. Någon vidare befattning har statsverket
icke att taga med uppförandet af den nya byggnaden och tillbyggandet
af den gamla. Och hvad den andra principiella invändningen
beträffar, så har äfven den blifvit häfd, i ty att Stockholms kommun
låtit beqväma sig till att bidraga till kostnaderna med ungefär
hälften. Stockholms kommun har nemligen åtagit sig att lemna
det nyssnämnda räntefria lånet på 220,000 kronor, mot det att
Stockholms kommun får det nu ifrågavarande anslaget af staten
på 55,000 kronor. Det beror ju på hvilken räntefot man lägger
till grund för beräkningen, men det belopp, som Stockholms kommun
skulle tillskjuta, blir i hvarje fall ungefär lika stort som statens
bidrag. Vid 1894 års riksdag föreslog statsutskottet ett annat sätt
att lösa denna fråga, nemligen att Stockholms kommun skulle få
öfvertaga tomten mot det att kommunen åtog sig anskaffandet af
ny lokal för skolan, d. v. s. statsutskottet ifrågasatte då, att, för att
ny lokal för skolan derigenom skulle vinnas, eganderätten till denna
tomt på 432,000 kronor skulle öfverflyttas på Stockholms kommun,
under det att nu statens uppoffring för vinnande af samma mål endast
är 55,000 kronor. Dat är ju klart, att under vanliga förhållanden
det förra alternativet skulle varit för Stockholms kommun

Onsdagen deti 15 April, e. m.

27 »so 29.

mycket, mycket bättre, ty det är väl bättre att förvärfva eganderätten
till en tomt på 432,000 kronor mot att tillskjuta 55,000
kronor än att icke tillsläppa dessa 55,000 kronor, men också vara
af med den värdefulla tomten. Det kan emellertid starkt ifrågasättas,
huruvida, om frågan i sådan form återkommit till Riksdagen,
statsutskottet och Riksdagen verkligen skulle varit benägna för en
så jemförelsevis stor uppoffring för detta ändamål; nu är det möjligt
för Riksdagen att vinna samma mål med en mycket mindre uppoffring,
än då ifrågasattes. Det skulle också kunna hända, att det
äfven för Stockholms kommun blefve dyrare att ordna saken enligt
alternativet af år 1894; ty om detta genomfördes, komme helt visst
skolan att flyttas till en ny tomt, men då blefve anspråken på tomt
och byggnad naturligtvis, betydligt större, än om skolan är qvar på
den gamla tomten. Ur båda parternas synpunkt vore det sålunda
utan allt tvifvel bäst, om frågan kunde lösas på det sätt, som här
föreslagits.

Jag vill nämna, att Stockholms kommun också framstält ett
annat alternativ till frågans lösning, nemligen att för sin del lemna
dessa 55,000 kronor mot det att staten för öfrigt ombesörjde uppbyggandet
af läroverkshuset. Emellertid har statskontoret, till hvilket
denna fråga varit hänskjuteu, ansett, att det alternativ, som
här föreligger i Kongl. Majrts proposition, är för staten lämpligast,
emedan staten då blir utan all risk och helt enkelt har att lemna
detta anslag för en gång på 55.000 kronor.

Nu kan man fråga, hvarför det öfver hufvud taget skall vara
nödigt att anlita låneformen. Hvarför icke genast lemna ett direkt
anslag? Jo, det beror helt enkelt derpå, att meningen är, att skolan
sjelf skall genom de terminsafgifter, som inflyta, kunna bidraga
i väsentlig mån till denna om- och tillbyggnad. Denna skulle kosta
220,000 kronor. Statens bidrag skulle blifva 55,000 kronor, och
kommunens bidrag kan uppskattas till ungefär 48,000 kronor, tillhopa
103,000 kronor. Det bidrag, som skolan sjelf genom lärjungarnes
afgifter anser sig kunna lemna, uppgår sålunda till 117,000
kronor. Men dessa penningar har skolan icke ännu; den får dem
så småningom under årens lopp, och för att skolan skall kunna
lemna det bidrag, som den är villig att lemna, är det nödvändigt
att ställa saken på det sätt, att skolan får successivt göra afbetalningar
på sin andel i kostnaderna för byggnadsföretaget. Jag tror
icke, att man kan finna något origtigt deri, att dessa olika parter
bidraga till skolhusbyggnaden. Att staten bidrager dertill, finner
jag för min del högst naturligt, eftersom staten alltid har haft byggnadsskyldighet
vid denna skola. Att kommunen bidrager, anser jag
äfven kunna försvaras; och jag har på ett annat ställe starkt försvarat
detta, på den grund att det till stor del är kommunens barn,
som hafva olägenhet af de nuvarande dåliga lokalerna. Och att
skolan sjelf bidrager genom lärjungeafgifterna, det är något, som

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
huskorts.
)

N:o 29. 28

Onsdagen den 15 April, e, m.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Ports.)

icke är främmande för våra läroverk, ty i alla allmänna läroverk
förekomma afgifter till byggnadsfonden.

Det sätt, hvarpå saken nu ordnats, synes mig sålunda vara så
rättvist och billigt ur alla synpunkter, att jag tycker man icke
borde tveka att ingå på detta förslag. Jag kan också nämna, att
då tekniska skolans bus uppfördes, skedde det med bidrag från flera
håll. Staten bidrog med fri tomt och 300,000 kronor, Stockholms
kommun bidrog med 160,000 kronor, och skolan sjelf, genom donationer,
som den egde, med 45,000 kronor. Att fördela utgifterna
för en skolhusbyggnad mellan flere är icke något nytt, och jag finner
det vara helt naturligt, att så sker äfven i detta fall.

Nu har man sagt, att först skall man bevisa, att det är nödvändigt,
att nya elementarskolan fortfar att ega bestånd. För min
del tror jag, att detta är fallet. Jag anser det vara af synnerligt
behof påkalladt, att det finnes en för statens räkning underhållen
profskola. Men det må dock vara härmed huru som helst; säkert
är i alla fall, att skolan kommer att fortfara ännu en lång tid, och
under denna långa tid blir denna skola, för hvilken staten dock gör
så stora uppoffringar, urståndsatt att göra den nytta, som den kunde
göra, just derför att den har så dåliga lokaler, som nu är fallet.
Och hvad som kanske är ännu värre är, att de barn, hvilka faktiskt
sitta der och suttit der under en följd af år, komma att taga skada
af dessa dåliga lokaler. Detta kan häfvas genom den ringa
uppoffring, som nu är ifrågasatt från statens sida. Mig synes, att
man vid bedömandet af denna sak icke behof ver inlåta sig på någon
pedagogisk diskussion angående behofvet eller obehöfligheten af en
profskola. Faktiskt är, att skolan nu finnes och att den kommer
att finnas i många år ännu. Och blott detta faktum synes mig böra
göra det så behjertansvärdt, att bättre lokaler för denna skola anskaffas,
att jag anser man derom icke borde hysa någon tvekan,
Jag vill nu knappast tala om lärarne i detta sammanhang; men
klart är, att äfven dessa blifva lätt och snart utslitna i sådana dåliga
lokaler som nya elementarskolans. Äfven för deras skull är
det sålunda önskvärdt, att nya lokaler anskaffas.

Då det nu från alla de håll, som äro intresserade i denna fråga,
visat sig en stor benägenhet att få den löst på det föreslagna sättet,
då denna fråga hittills visat sig mycket svår att lösa och då nu ett
ändamålsenligt och billigt sätt att lösa densamma föreligger, vågar jag,
som i likhet med en annan ledamot af statsutskottet från denna
kammare reserverat mig mot utskottets hemställan i denna punkt,
anhålla, att denna kammare måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition
i förevarande ämne.

Herr Höjer: Om jag hade suttit i Stockholms stadsfullmägtige,
när frågan om nya elementarskolan der var före till behandling,
hade jag utan allt tvifvel hört till den minoritet, som motsatte sig
hvarje Stockholms stads understöd åt nya elementarskolan, utaf det

Onsdagen den 15 April, e. m.

29 N:o 29,

skälet, att jag ej skulle ansett detta egentligen vara en affär, somAny. tillbyggrörde
Stockholms stad, emedan den ju har sina många läroverk, nad “/ "V*
hvilka logera i nyuppförda palats och i hvilka, så vidt jag kan för- slolanTTus
stå, fullt rum finnes ej endast för de lärjungar, som der redan äro, (Forta)
utan äfven för de Stockholms barn, som för närvarande åtnjuta
undervisning i nya elementarskolan.

Men sedan Stockholms stadsfullmägtige hafva gjort sitt ytterst
generösa alternativa anbud, är det för mig alldeles obegripligt, att
någon skall kunna finnas, som icke inser, att det rent utaf är en
fördelaktig affär för staten att här biträda Kongl. Maj:ts proposition
eller reservanternas hemställan. Jag antager nemligen, att tillvaron
af nya elementarskolan är ett verkligt statsintresse, att det är ett
statsbehof, att staten fortfarande liksom förut i 70 år underhåller
en profskola samt att denna profskola äfven med afseende på de
lokaler, i hvilka den är inrymd, kan verka på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Det synes mig då vara alldeles gifvet, att, när Stockholms stad
nu erbjuder de vilkor, som den gör, och när Kongl. Maj:t valt det
andra af de två framstälda alternativen eller ett af staden lemnadt
lån å 220,000 kronor, det är då alldeles solklart, säger jag, att det
egentligen blir eleverna eller rättare deras föräldrar, som efter hand
under 40 år få amortera detta räntefria lån, på hvilket Stockholms
stad betalar räntan, och att den egentliga kostnaden för staten af
detta läroverks ombyggnad endast blir 55,000 kronor. För denna
summa får staten således ett efter den nya tidens fordringar inrättadt
skolhus. Detta synes mig, som sagdt, vara en affär, som
staten visst ej bör försumma att inlåta sig på.

Det synes mig också vara alldeles gifvet, att ett af de tre bör
ske: antingen skall staten bygga ett nytt läroverkshus åt denna
skola, vare sig ensam eller nu här med hjelp af Stockholms stad,
eller också skall staten stänga skolan och sätta alla dess lärare på
indragningsstat. Ty jag för min del måste erkänna, att jag anser
det vara staten föga värdigt att så här år efter år, år efter år låta
denna skola existera med lokaler, som till eu del äro så beskaffade,
att helsovårdsnämnden i Stockholm, om den skulle förfara med rigtig
stränghet, helt enkelt skulle förbjuda lokalernas användning för det
ändamål, för hvilket de nu begagnas.

Jag skall ej uppehålla kammaren längre. Jag har endast velat
motivera skälen för det yrkande, som jag nu gör, nemligen att
kammaren måtte, med afslag på statsutskottets hemställan, bifalla
reservationen.

Herr Petersson i Runtorp: Ja, så besynnerligt det än kan
tyckas vara för vissa talare, att man kan motsätta sig ett sådant
förslag som detta, måste jag likväl erkänna, att jag anser mig böra
göra det, emedan jag ej kan begripa, att staten kan inlåta sig på
en sådan affär, som den, här är ifrågasatt.

Nso 29. 30

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Ports.)

Det är nemligen så, såsom herrarne hafva sett af Kong], Maj:ts
proposition, och hvilket äfven föreligger i afdelningens förslag, att
det begäres ett anslag af staten på 55,000 kronor till Stockholms
stad, för det att Stockholms stad skall låna 220,000 kronor till en
skoldirektion, som skall ega bestånd i 40 år. Har man väl någonsin
hört talas om, frågar jag, att det satts i fråga, att staten för
ett sådant ändamål som detta skalle binda sig på detta sätt för en
tid af 40 år? Huru veta herrarne, att denna skola skall vara i 40
år? Jag för min del tycker, att, när man har experimenterat med
en försöksskola i 60 å 70 år, man på den tiden skulle kunnat
komma under fund med, huruvida man vill hafva det arrangeradt
med undervisningen på det sätt, som blifvit försökt, eller man icke
vill hafva det så. Det må väl vara, att det kan behöfvas ett och
annat år ännu, innan man kommer på det klara dermed, men hvem
har sagt, att det ännu skall dröja i 40 år? Huru skall staten kunna
gå in på en sådan affär? Det är så orimligt och konstigt, ja, jag
skulle vilja säga inkonstitutionel^ att företaga en sådan handel, att
jag icke kan förstå, huru något sådant kan föreslås. Vill staten
hafva en skola, må den bygga skolhuset sjelf, det får blifva dess sak.

Det klagas, och det delvis med rätta, öfver, att nya elementarskolans
nuvarande lokaler äro dåliga. Jag har sjelf sett det, ty
jag har varit der för att taga reda på förhållandet. Men hvilka
lokaler är det, som äro dåliga? Jo, det är de förhyrda lokalerna,
som ligga på andra sidan af gården, det är de, som äro usla. Den
lokal, som egentligen byggdes för skolan och som var afsedd för
200 elever, är icke alls så dålig; den kan mycket väl repareras och
möjligen byggas till något. Det vore rätta sättet att föra fram
saken. Men icke behöfves det, att man lemnar hela tomten i och
för tillbyggnaden. Så godt om tomter har staten ej i Stockholm,
att den på ett sådant sätt behöfver surfva bort dem.

Det är sorgligt och tråkigt, att denna fråga skall hafva förelegat
under en så lång följd af år, utan att den kunnat blifva afgjord.
Men jag vill säga, att detta är ej Riksdagens skuld, utan
deras, som velat krångla i hop saken så, att det icke gerna varit
möjligt att afgöra den. Jag tror för min del, att frågan kan lösas
och bör lösas och det snart nog, men min öfvertygelse är, att den
ej bör lösas på det sätt, som här blifvit föreslaget. Det finnes då
intet annat att göra för närvarande än att man får se tiden an och
bereda vederbörande tillfälle att ställa till så, att det är möjligt för
staten att ingå på förslaget. Ett sådant förslag som detta, tror
jag, som sagdt, emellertid icke, att Riksdagen kan inlåta sig på.
Vill staten bygga en skola och anser den, att den behöfver en sådan
skola som denna, är det väl bäst, att staten bygger skolhus sjelf på
egen tomt.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till hvad utskottet
här föreslagit, nemligen rent afslag.

Onsdagen den 15 April, e. m. 81

Herr Åkerblom: Då jag anser mig hafva någon liten erfarenhet
inom elementarlärareyrket, och då särskildt min lilla lärareverksamhet
kommit att sammanfalla med dessa s. k. försök, hvilka
staten gifvit ett slags auktorisation, då densamma nästan i eu mansålder
haft nya elementarskolan under sina vingars skugga, vågar jag
be om ett ögonblicks, ja en minuts uppmärksamhet.

Den metod, som tillämpas i denna skola, försöktes, såsom herrarne
något hvar veta, eu tid vid flera af statens läroverk. Jag
ser här flera kamrater, hvilka varit underkastade detta experiment,
utan att det gjort dem någon skada, kanske hellre tvärtom. Omsider,
d. v. s. efter vår skoltid, stöptes vid de allmänna läroverken
allt åter i en form, och nya elementarskolan stod qvar som ett slags
oas i en — förlåt uttrycket •— öken af uniformitet, enformighet.
Jag fruktar nästan, att, äfven om vi få andra metoder och andra
slags läroverk, som nu bebådas från olika håll, följderna af reformen
endast blir den, att vi fortfarande inom statens läroverk få arbeta i
enformighet.

Att metoden vid nya elementarskolan är god, så god som någon,
denna metod med fri flyttning, denna metod med kursläsning i de
högre klasserna, det kan ingen bestrida; och allra minst kan jag
vare sig såsom lärare eller f. d. lärjunge utdöma densamma. Det
är blott en svårighet med detta lärosätt, nemligen den att det
ställer större anspråk på lärarne och anstränger deras krafter mer
än hvad som annars sker i statens vanliga läroverk. Nu qvarstår
denna elementarskola nästan ensam i Sverige och fortsätter detta
system, som på långt när icke får anses till sin grundrigtning utdömdt.
Det skulle göra många både lärare, föräldrar och lärjungar
ondt, om detsamma icke skulle kunna hållas uppe i följd deraf att
utrymme och något så när lämplig lokal saknades.

Då det nu af reservanterna upptagna förslaget ovedersägligen
är tilltalande, då kostnaderna måste anses kunna bestridas med hvad
Riksdagen sålunda lemnar i kontant bidrag, då staten — så vidt
jag kan förstå — med anslaget icke ikläder sig någon annan utgift
än den, som här uttryckligen angifves, och då man dermed bibehåller
ett utmärkt väl skött läroverk, der det är tillåtet att försöka
något annat än det, som är allmänt eller för alla andra läroverk
reglementeradt, så tror jag, att här ingen tvekan bör förekomma.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Zetterstrand: Det är till fullo ådagalagdt, att nya
elementarskolans lokaler äro i ett högst otillfredsställande skick samt
att de äro alldeles otillräckliga; icke heller kan det af någon påstås
annat än att det belopp, som af Kongl. Maj:t begäres i och för
skolans om- och tillbyggnad, är mycket billigt. Men äfven om lokalerna
äro aldrig så dåliga, och äfven om kostnadssumman är aldrig

Njo 29.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementar -skolans hus.
(Forte.)

N:o 29. 32

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang- tillbygg- så ringa, kunna dessa omständigheter i och för sig dock ej utgöra
nåd af nya fullgiltigt skal för mig att biträda Kongl. Maj:ts förslag.
skolanThus Det finnes nemligen äfven andra omständigheter, som man

(Ports) torde böra taga hänsyn till. En sådan omständighet är den, som
statsutskottet har åberopat, nemligen att fullständig utredning
saknas om behofvet för en längre framtid af en dylik institution.
En annan omständighet är den, att, om än ett sådant behof under
en lång följd af år ostridigt skulle komma att förefinnas, utredning
saknas om, huruvida icke denna institution kunde anordnas på ett
annat sätt, exempelvis genom fastighetens försäljning och uppgörelse
med ett annat läroverk.

Nu är det emellertid icke någon af dessa omständigheter, som
i nämnvärd mån inverkat på mitt omdöme i detta fall, utan det är
ett helt annat, tredje förhållande, och det är till detta, som jag
vill öfvergå.

Reservanterna grunda sin hemställan på, att ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition icke för staten lärer medföra nya eller
ökade förpligtelse!- beträffande upprätthållandet af denna skola. Jag
kan verkligen ej fatta, hvad reservanterna mena härmed. Ty i närvarande
stund har väl staten ej skyldighet att upprätthålla denna
skola, nota bene för en längre tid; utan efter en successiv afveckling
skulle väl staten kunna, om den framdeles finner skäl dertill, upphäfva
denna skolinstitution. Man kan aldrig veta, huru en kommande
tid kan se denna sak, och man bör då ej lägga hinder i vägen
för den att ordna saken efter sin önskan.

Men, mine herrar, om det nu så skulle vara, att Kongl. Maj:ts
proposition bifalles, och byggnaden således kommer till stånd med
bidrag från Stockholms Stad, huru ter sig då frågan? Jo, så vidt
jag kan finna, har i så fall denna Riksdag nu bundit kommande
riksdagar under en mycket lång följd af år, ja under snart sagdt
sekler, i detta afseende. Man kan väl nemligen ej tänka sig, att
Stockholms stadsfullmägtige skulle handlat nog lättsinnigt att ikläda
Stockholms stad detta offer, om de skulle hafva tänkt sig, att Riksdagen
om 5, 10, 20 eller 40 år skulle företaga sig att upphäfva
denna skolinstitution. Så lättsinnigt hafva icke icke heller Stockholms
stadsfullmägtige handlat. De hafva här beslutit att under
förutsättning och vilkor att nya elementarskolan fortfarande blir en
profskola, för hvilken staten bekostar lokal, deltaga i byggnadskostnaden.
Hvad menas med detta vilkor? Jag kan icke tolka det
på annat sätt än att, om vi nu acceptera Stockholms stadsfullmägtiges
vilkor, så hafva vi bundit Riksdagen under en mycket
lång följd af år att fortfarande uppehålla denna profskola; och då
jag, herr talman, icke kan vara med om ett beslut, som har så
ödesdigra verkningar under en mycket lång följd af år, som snart
sagdt under sekler öfverflyttar Riksdagens beslutanderätt till en
kommunal myndighet, som kommer att gravera en^tatens fastighet
på ett mycket betungande sätt blott för ett ringa penningebidrags

33 N:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

skull, och som åstadkommer en efter mitt förmenande alldeles Ang. tillbygg■olämplig
sammankoppling af stats- och kommunala intressen, så får nad af nVa
jag, herr talman, icke så mycket af ekonomiska skäl och än mindre f^ola^hui
åt något slags afvoghet eller likgiltighet för elementarskoleväsendet, (Ports
men deremot af nödig omtanke för framtiden, hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr Thestrup: Herr grefve och talman! Då den nu för andra
gången föreliggande frågan om tillbyggnad af ifrågavarande läroverk,
hvilket har till särskild uppgift att utgöra en s. k. försöks- eller
profskola, genom hvars anordningar åt staten kan beredas tillfälle
att fa nya lärometoder på undervisningsfältets vidsträckta område
sorgfälligt och insigtsfullt pröfvade, innan åt desamma gifves en allmännare
tillämpning vid andra läroverk, i följd af detta förhållande
-ej kan anses såsom eu vanlig, endast Stockholms stad vidkommande
kommunal skolangelägenhet, utan måste anses såsom en angelägenhet
af betydligt större räckvidd, hvilken det i främsta rummet tillkommer
staten att i den allmänna undervisningens intresse tillgodose
och befrämja, så att läroverket fortfarande må kunna ostördt fylla
sin i pedagogiskt afseende så magtpåliggande uppgift;

då Stockholms nya elementarläroverk under den långa tid af 75
år, hvarunder detsamma varit i verksamhet, enligt hvad enstämmigt
blifvit erkändt och ej heller hvarken af 1894 eller detta års statsutskott
förnekats, på ett synnerligen förtjenstfullt sätt uppfyllt denna
vigtiga uppgift; »att vara en profskola, vid hvilken förbättringar i
lär os ätt et kunde med afseende på elementarundervisningens fortgående
utveckling försökas»;

då genom den utredning, som angående den bristfälliga beskaffenheten
af ifrågavarande skolas lokaler blifvit förebragt. och föreligger
i de särskilda statsverkspropositionerna till 1894 och innevarande
ars riksdagar jemte den sakrika öfverläggning i frågan, som vid den
förra riksdagen egde rum i frågan inom båda kamrarne, det måste
anses fullständigt ådagalagdt, att ett mycket trängande och oafvisligt
behof förefinnes af den begärda om- och tillbyggnaden af denna
skola, om hvilken det redan för länge sedan påståtts, att ingen elementarskola
i vårt land kunde uppvisa mera otillfredsställande läsrum
och öfningslokaler såväl i hygieniskt som andra afseenden;

da vidare genom den af Kong!. Maj:t föreslagna lösning af frågan
ändamalet vinnes pa ett sått, som ej kan anses för statsverket
särdeles betungande;

samt då jag slutligen i motsats till statsutskottet anser vidmagthållandet
af ifrågavarande försöksskola särdeles vigtigt,

får jag, under åberopande häraf och särskilt dessutom af de
mycket vägande skäl, Indika anförts af den förste talaren i afton,
hvilken äfven varit reservant inom statsutskottet, anhålla om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, sådan densamma blifvit i reservationen
formulerad.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 29.

3

N:o 29. 34

Onsdagen den 15 April, e. m

Ang. tillbygg- Herr Hedin: Herr talman! Den femte i ordningen af talarn e,
nåd af nya <|en mycket ärade representanten från Norrköping, har funnit den
skolans hus för h°nom afgörande betänkligheten mot Kongl. Maj:ts proposition
(Forts) och reservanternas förslag deruti, att genom deras antagande den nuvarande
riksdagen skulle binda kommande riksdagar, skulle binda
staten vid en förpligtelse, som kunde blifva synnerligen obeqväm och
tryckande. Lyckligtvis drog emellertid den ärade talaren försorg
om att sjelf vederlägga hvad han sade, då han icke kunde angifva
denna förpligtelses giltighet annorlunda än genom att säga, att den
skulle komma att gälla en mycket lång följd af år eller, såsom det
också hette — jag tror ett par gånger — »snart sagdt i sekler».
Herr talman! Sådana förpligtelser känner jag icke. Vore detta en
förpligtelse, som skulle binda händerna på kommande riksdagar, att
binda staten, så skulle den antingen kunna preciseras till en viss
tidsföljd, eller också såsom en förpligtelse, som gälde för alla kommande
tider. Men det trotsar jag hvem det vara må att ur hvad
som läses på sid. 104 om stadsfullmägtiges vilkor leta ut en sådan
förpligtelse för staten. Det är således lika litet möjligt, att ett beslut
i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition kan komma
att på detta sätt gravera en statens fastighet. Den svenska domstol,
som skulle döma staten skyldig att bibehålla skolan i denna
fastighet, om staten funne lämpligt att förlägga den till en annan
lokal — den svenska domstolen finnes nog icke ens i Norrköping.

Den ärade representanten från Norrköping fann också, att behofvet
af en skola sådan som denna icke vore pröfvadt och utredt,
och i det fallet sammanträffade hans argumentation med den talares,,
som tredje i ordningen här hade ordet. Jag skall komma till denna
fråga om några ögonblick.

Har månne, herr talman, svenska staten nu så förbyggt sig
på kaserner, att den icke har råd att med en jemförelsevis mycket
ringa utgift upprätthålla undervisningen vid den skola, hvilkens bestånd
just och framför allt borde ligga hela skolreformpartiet inom
Riksdagen synnerligen varmt om hjertat? Då vi bygga kaserner,
beviljas anslag utan granskning, utan prut, summor beviljas, som
tillåta, jag vore färdig att säga, rent fantastiska lyxutgifter, hvilka
också väckt besökande främlingars förvåning öfver statshushållningen
i ett fattigt land. Deremot föreställer jag mig, att de, som i en
eller annan befattning äro att anse såsom nya elementarskolans målsmän,
endast med grämelse och blygsel skulle mottaga vetgiriga främlingar
inom denna skolas lokaler. Ty tillståndet der, herr talman,
är helt enkelt en publik skandal. Utan att, såsom en ärad representant
på stockholmsbänken yttrade, vara stränga skulle helsovårdsmyndigheterna
kunna ingripa och förbjuda användandet af vissa bland
dessa lokaler. Helsovårdsmyndigheterna skulle säkerligen icke tvekat
att göra så, om det handlat om en privat skola eller om en annan
skola, som icke varit helt och hållet statens, varit till exempel förlagd
i ett af de hus, som kommunen fått bygga för statens skolor.

Onsdagen den 15 April, e. m.

35 N:o 29.

Bör staten med trotsande af hygienens första, enklaste fordringar, Ang. tillbyggsom
dess lagstiftning gör gällande mot de enskilde, gör gällande mot
kommunerna, när dessa bygga hus för statens skolor, tillerkänna sig shoians hutm
sjelf en privilegierad ställning, tillerkänna sig rätt att trotsa de lag- (Forts.)
bud, som den gör gällande mot andra?

Det har erinrats af den ärade talare, som först vid denna
punkt hade ordet, att nya elementarskolans byggnadsfråga är gammal.
Den går mer än 20 år tillbaka i tiden, och likväl, trots det
att under denna långa tid tillståndet har mer och mer förvärrats,
har statsutskottet nu åter hemstält om afslag å Kongl. Majtrs proposition.
Men i denna statsutskottets hemställan finnes någonting,
som är värre än blott en naken hemställan om afslag. Af statsutskottet
är uttalad — låt vara i något hypotetisk form — en förmodan,
att nya elementarskolan numera skulle hafva helt och hållet,
en gång för alla, fylt sin uppgift och således hädanefter vara öfverflödig.
Om Andra Kammaren genom sitt bifall till en så formulerad
hemställan ifrån statsutskottet sanktionerar den här uttalade åsigten,
då är väl skolans dödsdom fäld. Ty mycket längre — förefaller det
mig — skall det icke kunna anses lofligt att fortsätta undervisningen
i dessa lokaler, och jag förmodar, att jag icke gör direktionen för
denna skola någon orätt med det antagandet, att nu, efter ett sådant
afslag, det skall gå den — för att begagna ett uttryck, som en
gång fäldes från statsrådsbänken — så, att den förklarar sin »uppfinningsförmåga»
vara slut.

Men skall således denna skola afskaffas, då rigtar man derigenom
ett det känbaraste slag mot alla de skolreformsträfvanden, som jemsides
i samma rigtning fullföljts af Riksdagens Andra Kammare och
af — nya elementarskolan. Jag beder Andra Kammaren afvända
detta slag ifrån sin trogne bundsförvandt och ifrån kammaren sjelf.

Uti statsutskottets hemställan uttalas den mening — låt vara
icke alldeles bestämdt utan såsom en förmodan — att detta läroverk
nu skulle hafva fylt sin uppgift derhän, att det har gjort sig
sjelft öfverflödigt. Den tvekan, som fått sitt uttryck i de der orden
att »nöjaktig utredning saknas om det fortfarande behofvet af ett
försöksliiroverk och dess vidmagtbållande under så lång tid härefter,
som i den kongl. propositionen förutsättes», den skulle således innebära,
att organisationen af våra allmänna läroverk nu vore bragt
derhän, att den kunde betraktas såsom definitiv, definitiv nemligen
i en helt annan mening, än man annars använder detta ord om
några reformer, ja, jag vore färdig att säga, om några menskliga
ting, och att dei-för skolan skulle vara öfverflödig, att icke vidare
i Sverige skulle behöfvas det reformatoriska element, som staten
åstadkommit och hittills omhuldat uti den nya elementarskolan.

Kan Andra Kammaren godkänna den mening, som ligger innesluten
i ett sådant uttalande?

Om undervisningen skall återspegla hvarje tids föränderliga,
framåtsträfvande bildningsinnehåll, om undervisningen afser att för -

N:o 29.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

36 Onsdagen den 15 April, e. m.

bereda ungdomen för de med samhällsskicket, som oupphörligt förändras,
sig också förändrande verksamhetsmålen och verksamhetsformerna,
huru är det då möjligt att föreställa sig, att skolan, som
skall förbereda till detta, att skolan eu gång kau få stelna uti en
viss gifven form, sjelf blifva orörlig midt i det i alla andra rigtningar
rörliga och föränderliga lifvet omkring henne, för hvilket
hon skall utdana ungdomen? Skolan har att gifva akt på och följa,
låt vara betänksamt — och endast varsamt profvande sig fram —
följa samhällsskickets förändringar, ty skolan har ju icke att uppfostra
för en förfluten tids utan för sin tids behof. Skolan har att
från sig afsöndra eller att underordna bildningselement, bildningsmateriel,
hvilkas betydelse upphört eller minskats. Skolan har att
i stället upptaga eller gifva ökadt utrymme åt det nya. Och på
samma gång återverka vetenskapens framsteg omskapande på sjelfva
metoden för bibringande af det elementära, grundläggande skolvetandet.
Jag kan således icke tänka mig ens någon framtid, då i
följd af vunnen, definitiv skolorganisation, ett försöksläroverk, såsom
man plägar kalla nya elementarskolan, skulle vara öfverflödigt,
då ingenting nytt mera var att pröfva, innan det gjordes gällande
såsom allmän regel för alla undervisningsverk. Jag kan icke tänka
mig den framtiden, då jag icke har lust att anställa gissningar om
något, som ligger så fjerran bort, att jag icke ens kan bjuda till
att göra mig någon på realiteter grundad föreställning derom.

Om man utgår från den föreställningen, att det funnes ett
undervisningsideal, som eu gång kunde blifva fallfärdigt, förklaras
för evigt och oföränderligt eller åtminstone gällande för eu oöfverskådlig
framtid, ja, då finner jag det visserligen naturligt, om man
ock skulle hylla den absoluta uniformitetens lära för undervisningen
inom hvarje särskild grad af skolor och läroverk. Eu sådan uniformitet
har visserligen också haft sina förfäktare. Jag skall i det
hänseendet nämna eu namnkunnig man, Louis Mareellin de Fontanes,
som från 1808 till 1815, var det franska universitetets, det
vill efter franskt språkbruk säga hela det franska undervisningsverkets
stormästare (grand-maitre). Han sade en dag till kejsar
Napoleon: »Sire, i den stund som är äro samtliga elever i Eders
Majestäts alla läroverk (colleges) sysselsatta med ett latinskt tema»,
och det är icke tvifvelaktigt, att han dermed till sin höge herres
belåtenhet visade, huru fullständigt förverkligadt den kejserliga
despotismens undervisningsideal i ett hänseende var — nemligen med
hänsyn till den absoluta likformigheten —, ett ideal, passande tillsammans
med samhällets hela öfriga skick och de syften, som i
detsamma rådde, då det blott gälde att uppfostra lydiga, passiva
verktyg i en herskares hand och att förvandla hela landet till ett
stort rekryteringsområde och icke något annat.

Men detta ideal, herr talman, är icke vår tids. Det kau icke
vara det, det kan icke vara undervisningsidealet för en tid, som
icke vill dana ungdomen till eu enahanda massa af likadana

Onsdagen den 15 April, e. m.

37 N:o 29.

exemplar af en och samma typ, utan som vill öppna utrymme för de
särskilda individuella anlagen och tillfredsställa nya bildniugsbehof.
Det kan icke vara idealet för en tid, som inser, att den så mycket
omtalade »bildningsnivån» hos folket icke höjes derigenom, att alla
få lära ett och detsamma och inhemta det på ett och samma sätt,
utan som vill lemna tillträde för allt tidens vetande till val för de
olika anlagen, och som vill, att de olika metoderna och förfaringssätten
skola få täfla med hvarandra, en täflan, som är vilkoret för
deras egen förbättring och progress.

Om nu Andra Kammaren skulle godkänna hvad statsutskottet
här har skrifvit; då skulle kammaren dermed, om det också kan
sägas ske indirekt, öfvergifva åsigter, för hvilka kammaren länge
har kämpat, för hvilka den många gånger har uttalat sina varmaste
sympatier. Jag kan icke tro, att kammaren vill beträda den vägen.
I allt fall skulle jag betrakta det såsom en pligtförgätenhet att icke
varna deremot.

När latinkampen stod här 1873 i följd af det då framlagda
förslaget om förändrade anordningar i vissa delar af rikets elementarläroverk,
uti hvilket hufvudpunkten ju var framflyttning af latinet
till fjerde klassen, då yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
— hans yttrande återfinnes i Första Kammarens protokoll
för den 10 maj 1873, eftermiddagens plenum — att han ville
åberopa till stöd för sitt förslag —• hufvudpunkten i den kongl.
propositionen var ju latinets framflyttning till fjerde klassen — en
praktisk auktoritet, och hvilken var denna praktiska auktoritet?
Det var nya elementarskolan, der latinet studerades först i femte
klassen, en anordning, som i förbigående sagdt införts der redan
1851. Han anförde detta till stöd för sitt förslag, att man då åtminstone
kunde våga i de allmänna läroverken förflytta latinet till
fjerde klassen, då han nemligen kunde intyga, att de lärjungar, som
utgingo från nya elementarskolan, voro fullt jemförliga i latinkunskap
med de lärjungar, som utgingo från allmänna läroverken och
der börjat sina latinstudier redan i andra klassen. Det är föga
sannolikt, att han utan detta stödet att kunna åberopa erfarenheten
från eu svensk skola skulle någonsin hafva vågat framlägga förslaget
om latinets framflyttning till fjerde klassen, som ju var en
sådan hufvudpunkt i den då ifrågasatta reformen, att jag just icke
ser, hvad det utan denna hufvudpunkt skulle hafva blifvit af allt
det andra. Riksdagen 1873 visade, att den erkände betydelsen
af den verksamma hjelp, som skolreformsträfvandet då fick af nya
elementarskolan. Riksdagen 1873 visade också, att den räknade
med säkerhet på att nya elementarskolan äfven för framtiden skulle
göra skolreformsträfvandena liknande tjänster. Och nya elementarskolan
har icke svikit dessa af 1873 års Riksdag uttalade förhoppningar.
Jag skall taga mig friheten, herr talman, att erinra om följande.

Uti det förslag till normalstat, som åtföljde den kongl. proposionen
till 1873 års riksdag visade sig meningen vara att upp -

Ang. tillbygg*
nåd af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

N:o 29.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Ports.)

88 Onsdagen den 15 April, e. m.

hafva nya elementarskolans särställning, men om detta syfte nämndes
icke ett enda ord i propositionens motivering. Sjelfva syftet
framgick blott af den bifogade normalstaten, men var tydligt nog.
Meningen var att taga bort realgymuasieklasserna och latinisera
hela skolan. Härom yttrade särskilda utskottet: »Utskottet har ej
funnit skäl förekomma för en så väsentlig förändring af nämnda
läroverk, hvilket fy It sin uppgift såsom prof skola på ett tillfredsställande
sätt, och anser derjemte för undervisningsväsendet gagneligt,
att i landet finnes åtminstone ett högre elementarläroverk, som
ej är inrättadt på samma sätt som de öfriga och i hvilket undervisningen
kan ordnas med större frihet. Enligt utskottets mening
bör vid detta läroverk äfven meddelas undervisning å fullständig
reallinie. På grund häraf och på det nya elementarskolan ma
kunna fortfarande verka i samma syfte som hittills, hemställer
utskottet, att Riksdagen måtte för sin del besluta att nya elementarskolan
i Stockholm bibehålies med oförändrad lärarestat.» Och detta
blef äfven Riksdagens beslut.

Må vi således icke glömma, hvilka stora tjenster nya elementarskolan
gjorde reformvännerna och reformsträfvandena vid 1873 års
riksdag. Det är också billigt att komma ihåg, att den förhoppning,
som 1873 års Riksdag uttalade om fortfarande hjelp från nya elementarskolans
sida för skolreformarbetet, ingalunda har kommit
på skam.

Jag tillåter mig att erinra derom, att Andra Kammaren år
1880, år 1881 och indirekt 1882 har uttalat sig för latinets framflyttning
till läroverkens sjette klass. Vid de tvenne förstnämnda
tillfällena, nemligen 1880 och 1881 — jag undantager bär 1882 —
har Andra Kammarens reformprogram derutöfver gått ut på, att
man skulle genom koncentrering utaf de allt för mycket splittrade,
på tre moderna språk splittrade och genom sjelfva splittringen i hög
grad ofruktbara moderna språkstudierna åstadkomma ett bättre resultat
af dessa språkstudier, ity att, enligt formulering ett af kammarens
program 1881, de obligatoriska moderna språken skulle inskränkas
till två. Med uppflyttning till sjette klassen af de döda
språken skulle man, enligt kammarens mening, uti de fem klasserna
få en helt och hållet real och modern skola såsom underbyggnad
för hela den högre undervisningen och såsom på samma gång en
passande skola för dem, hvilka vilja vid tidigare ar träda ut i lifvet.
Detta är, i korthet sagdt, innehållet af Andra Kammarens skolreformprogram.
Nåväl, hvad Andra Kammaren har framstäf såsom
ett program, livad den kämpat för, det har nya elementarskolan
realiserat.

Man kan ju fråga: Kanske då Andra Kammaren har ändrat
mening sedan 1880, 1881, 1882? Jag vet icke. Men visst är, att
Andra Kammaren i hufvudpunkten, nemligen beträffande klassiska
språkens framflyttning till 6:te klassen, vidhöll sin mening 1890. Det
särskilda utskottet för läroverksfrågans behandling vid 1890 års riks -

Onsdagen den 15 April, e. m.

39 N:o 29.

-dag föreslog, att Riksdagen, d. v. s. reformvännerna — ty från den ''^d ^ ^
andra sidan betraktades äfven hvad särskilda utskottet i den delen elementarföreslog
med fasa och skräck — skulle nöja sig med att uttala dels skolans hus.
eu »viss tillförsigt», att det latinska skrifprofvet skulle komma att (Forts.)
afskaffas, dels en »önskan», att de klassiska språken — här nämndes
visst blott latinet — skulle framflyttas till sjette klassen. Redan det
var eu horrör för förstekammarledamöterna i utskottet. Men för
några ledamöter från denna kammare i särskilda utskottet föreföll
det deremot som ett mycket dåligt skämt att blott uttala en »viss
tillförsigt» och en »önskan», och i sin misstro hade de ärade ledamöterna
och kammaren, som stälde sig på deras sida, fullkomligt
rätt. Yi veta ju, att äfven det, om hvilket särskilda utskottet ville
•uttala en viss tillförsigt, nemligen afskaffandet af det latinska skrifprofvet,
icke har gått i fullbordan. Den uti latinska grundskatten
ingående räntepersedel, som kallas det latinska temat, har nemligen
icke genom stadgan af den 22 mars 1895 afskaffats, den har blott
blifvit omsatt i en annan persedel. Men operationen har icke verkstälts
på det sätt, att den medfört en skatteförenkling och lättnad
vid skattens utgörande. Och hvad beträffar den der önskan om att
få latinet uppskjutet till sjette klassen, så, om man skulle fråga herr
ecklesiastikministern hvad han tänker derom, skulle han väl, i fall
han vore eu skämtsam man, säkerligen säga: »Jo, har ni sett mig
flyga?»

Detta var nu reservanternas från denna kammare mening om
flen vissa tillförsigt och den önskan, med hvilka reformvännerna inbjödos
att nöja sig. De föreslogo således, att Andra Kammaren
följde dem på den vägen, att knyta såsom ett vilkor till kammarens
beslut latinets uppflyttning till 6:te klassen. Dermed hafva vi emellertid
icke kommit ur fläcken. Det är ännu blott en önskan, uttalad
af Andra Kammaren första gången redan år 1880, och på
den punkten stå vi ännu.

Men hafva vi då icke någon bundsförvandt? Vi hafva en bundsförvandt,
herr talman, och det den bästa vi kunna få, och denne
bundsförvandt heter nya elementarskolan, ty nya elementarskolan
har realiserat denna reform, som står på Andra Kammarens program.
Nya elementarskolan, som redan från 1851 hade vågat sig
på att flytta fram latinet till 5:te klassen, har nu flyttat fram latinet
till 6:te klassen. Nya elementarskolan har naturligtvis uteslutit
grekiskan ur de obligatoriska ämnenas antal, men bibehållit
den som valfritt ämne för dem, som så önska, nemligen blott under
de sista 3 åren; och det har visat sig, att de, som gått igenom denna
valfria grekiska kurs under de sista 3 åren, hafva redt sig utmärkt
bra i studentexamen. Nya elementarskolan har vidare verkstält den
koncentrering af de moderna språkstudierna, som var ett af hufvudyrkandena
i Andra Kammarens program från 1880 och 1881. Och
härmed har nya elementarskolan också danat framför våra ögon denna
femklassiga skola, denna underskola, helt och hållet real, helt och

N:o 29. 40

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

hållet pa modern grund, hvilken sålunda skall visa sin duglighet att
uppbära hela den högre undervisningen och på samma gång tjena
till ett lämpligt afpassadt läroverk för dem, som vid tidigare år
vilja träda ut i det praktiska lifvet. Hvad vi satt på vårt programT
det har nya elementarskolan realiserat.

Då frågar jag, herr talman, skola vi nu säga åt denne trofaste
bundsförvandt, skola vi säga åt denne bundsförvandt i det ögonblick,
da den genom dessa reformer står färdig att göra oss nya, stora
tjänster — ty den dagen skall väl en gång gry, då en ecklesiastikminister
vagar, såsom herr Wennerberg 1874 åberopade nya elementarskolans
exempel, åberopa dessa vidare gående exempel, nemligen latinets
uppflyttande till 6:te klassen och grekiskans valfrihet under
en blott kort treårig kurs — nu när denna skola således står bär
med nya reformer till föredöme för vidare fortgång på reformerna»
bana, skola vi då säga till denne trofaste bundsförvandt, skola vi
säga: »Nu är mitt sinnelag förändradt. Jag har kastat bort mina
reformtankar. Efter 1890 finnes ingenting utaf dem qvar. Nu
bygger jag kaserner, jag upprättar nya biskopsdömen, jag läser i
fältandaktsboken, som väl en gång skall blifva öfversatt på latin,
och jag börjar tro, att den der latinska grundskatten, som redan
ifrån de yngsta åren grundläde och skyddade en klasskilnad här i
landet, jag börjar pa att tro ändock, att den kanske var en synnerligt
nyttig kyrkotukt mot hvad man kallar ''tidens oro och tidens kraf’.
Således, nu beböfver jag dig icke längre. Jag tackar dig icke ens;
ty jag misstänker, att vi tillsammans begått idel dumheter; gå hem
och lägg dig att do i dina usla hyblen borta vid Hötorget.» Skola
vi gifva det svaret?

Mot dem, som så tänka, vädjar jag till dem, som 1873 afvärjde
attentatet mot denna skola, jag vädjar till dem, i hvilkas led jag
bär haft en anspråkslös del uti opinionssegrarne, Andra Kammarens
opinionssegrar till förmån för den skolreform, som nya elementarskolan
har realiserat; jag vädjar till dem att skydda reformsträfvandet
mot det slag, som skulle ligga i godkännandet af denna hemställan
från statsutskottet. Huru mycket än tiderna må hafva förändrats,
kan jag dock icke tänka mig att uti denna sak, som jag
alltid trott skulle sta utanför inflytelsen af de förändrade partiförhållandena
pa senare aren — att i denna sak kammaren någonsin
skulle komma att öfvergifva sig sjelf eller svika den fana, under
hvilken vi så länge hafva kämpat. I känslan utaf det beklagliga
misstag, kammaren skulle begå, skulle jag vara frestad till den önskan,
som dock är origtig, som man aldrig bör hysa, att kunna
öfvertala, när man icke kan öfvertyga. Jag skulle kunna känna
den frestelsen, jag skulle kunna önska, att jag hade de ord, som
trängde igenom ovilliga sinnen och besegrade hjertan. Men kanske
det ändock är nog, herr talman, att uttala den förhoppning, att
kammaren skall visa sig vara trogen mot en utaf sina bästa tradi -

Onsdagen den 15 April, e. m.

41 N:o 29.

tioner, och om kammaren det är, då lemnar kammaren sitt bifall
till Kongl. Majrts proposition.

Med herr Hedin förenade sig herrar Eklund, Johansson och
Fredholm från Stockholm, Palme, John Olsson, Manlcell, Wavrinsky,
Wallis, Elis Nilsson, Hammarström, Norman, Halm, Bromée och
Walter,

Herr Boethius: Då jag på grund af officielt uppdrag haft

tillfälle att lära känna nya elementarskolan, anser jag mig böra i
min mån vitsorda både behofvet af förbättrade lokaler och den verkligt
utmärkta undervisning, som der meddelas. Huru förträfflig
denna undervisning är, det vitsordas också af den offervillighet, som
Stockholms stad visat skolan. En ärad talare här midtemot mig
har emellertid just i denna offervillighet sökt ett skäl mot anslaget,
fruktande att derigenom Riksdagen skulle blifva bunden för framtiden.
Jag förmodar emellertid, ätt om Riksdagen icke skulle vilja
hafva en sådan försöksskola, så lär Riksdagen kunna, om det är
någon förbindelse, lösa ut Stockholms stad.

Men för min del är jag alldeles öfvertygad om, att vi alltid
komma att behöfva eu försöksskola. Sanningen härutaf torde i
sjelfva verket nu framträda för litet hvar klarare än vanligt. Allt
mer har yrkandet på en reform i undervisningen gjort sig gällande.
Åsigterna hafva börjat samlas; man har begynt enas om en medborgerlig
kurs, som skulle tidigare än studentexamen leda ut i det
praktiska lifvet. Då må väl en skola såsom denna framför allt vara
af behofvet påkallad. Och jag har mig också bekant, att nya elementarskolan
är villig att just göra sig till experimentalfält för
detta reformsträfvande. Skall en förändrad lagstiftning i den vägen
komma till stånd, erfordras naturligtvis någon tid för att utarbeta
densamma. Hvilken oerhörd fördel måste det icke då vara för dem,
som skulle utarbeta de nya stadgandena, att kunna se, huru de taga
sig ut i verkligheten i denna anstalt! Jag tror derför, att man
icke behöfver befara, att under den närmaste framtiden en sådan
experimentalskola skall blifva öfverflödig.

Men jag tror ock, att man icke behöfver befara det för framtiden.
Ty om det ock skulle lyckas nu att få en skolorganisation
till stånd, som under eu ganska lång tid tillfredsställer behofvet,
så må man dock icke tro, att man med någon skolreform bygger
hus för evigheten, ty med förändrade tider göra sig gällande nya
behof. Och äfven om icke sjelfva organisationen behöfver ändras,
så förändras metoderna, och dessa nya metoder behöfva pröfvas.
Svenska staten kan sålunda icke undvara eu experimentalskola, och
då vi hafva en sådan, hvarför skola vi då icke begagna oss af den?
Svenska staten är egentligen skyldig att sjelf helt och hållet underhålla
denna skola, ty den är icke, såsom andra skolor, en kommunalskola.
Men då nu Stockholms stad, derför att den har nytta af

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus
(Forts.)

No 29. 42

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

denna skola, gjort ett verkligen vackert anbud, skola vi då af detta,
sora lättar statens börda, känna oss föranlåtna att uppskjuta hela
frågan? Det tror jag icke vore klokt gjordt. På grund af hvad
jag nu haft äran anföra, ber jag att för min del att få yrka bifall
till deu vid betänkandet fogade reservationen.

Flerr Daniel son: Herr talman, mine herrar! Då utskottet
vågat anföra, att det icke föreligger någon fullständig utredning,
om skolan är behöflig, så, om det kan hjelpa skolan nu att framhålla
alla dess förtjenster, har det väl skett genom hvad här är sagdt
från stockholmsbänken. Ty mera kan väl ej sägas till skolans
beröm i sådant afseende. Men derom gäller ju icke saken. Skolan
må vara huru bra som helst, herr Hedin må berömma den, huru
han tycker; men derom är tydligen icke fråga. Här är fråga om
pengar blott, och huru man skall ordna skolan i det afseendet. Och
det vågar jag säga, om herrarne än äro mycket läi''de och kunnige
män och äfven professorer somlige, så kan det hända, att I icke
alle ären fiuansierer.

Jag förundrade mig en lång stund öfver herr Hedins anförande
i denna fråga. Han sade bland annat, att vi här icke binda händerna
i något fall, och ville visa, att det är rent af orimligt att
påstå något sådant. Men det är det vi göra, min gode herr Hedin.
Vi binda händerna för 40 år. Och jag skulle vilja hemställa till
herr Hedin: om det vore fråga om att stifta en lag, som ej finge
ändras på 40 år, hvad skulle herr Hedin säga om det? Jag tror
bestämdt, att han skulle vara missnöjd med det och ej gå in derpå. —
Han säger vidare: om vi besluta annorlunda, skulle han utropa: nu
är sinnelaget förändradt; kasta bort alla reformtankar! Ja, vill
herr Hedin göra det, är ett sätt att bifalla Kongl. Maj:ts proposition;
ty på de 40 åren kan ej Riksdagen inverka något på denna
skola. Är det skäligt, att Riksdagen beslutar eu sådan åtgärd, som
kommande riksdagar icke på 40 år kunna göra ändring i? Ty om
direktionen upptagit dessa lån och utfärdat förbindelse till Stockholms
stad att återbetala medlen på 40 år, kan en kommande riksdag
då ändra den vidtagna åtgärden? Det är omöjligt. Direktionen
pekar på Riksdagens beslut och säger; vi hafva genom det beslutet
blifvit berättigade att upptaga lånet; nu måste det fortgå i 40 år.
I lcunnen ej rubba hvad eu gång är beslutet och som gäller tredje
mans rätt. Man vill här förleda till eu orimlig ekonomisk åtgärd,
och det är ingenting annat vi vända oss emot. Vi vilja ej bestrida
skolans nytta och behöflighet. Men man har föreslagit ett sätt och
eu form att anskaffa medel, som är det vådligaste jag känner. Kunna
herrarne uppgifva något exempel på, att Riksdagen beslutit en dylik
åtgärd och på det sättet så att säga skapat eu magt i staten? Jag
tror, att det icke är möjligt att göra på detta sätt, om vi vilja bevara
våra efterkommandes rätt att något reformera. I detta fall
binda vi händerna på kommande riksdagar. Så blefve det för de

Onsdagen den 15 April, e. m.

43 No 29.

40 åren. Och hvad hände sedan? Jo, sedan kan det hända mycket
mera öfverraskande. Det står ej ett ord om, hvem som eger skolan
sedan. Jag vet, att herrarne svara: naturligtvis staten. Men är
det så naturligt? Då direktionen har betalat lånet, hemställer jag,
om ej direktionen kan åberopa det och säga med skäl: nu ha vi
betalat lånet, vi ha lika rätt till skolan som någon annan och
kanske mera än staten. Skall man gå till väga på ett sätt, som
leder dit?

Herr Hedin nämnde, att vi byggt kaserner och kastat bort
mycket penningar derpå. Ja, det är nog rätt. Men äro vi öfverens,
att denna skola skall finnas, kan jag ej se. att staten är så
fattig, att den behöfver låna af Stockholms stad 220,000 kronor och
anslå ytterligare allenast 55,000 kronor. Hafva vi byggt på andra håll,
kunna vi väl bygga också här, men ej på detta besynnerliga sätt.
Jag tror ej, att vi skola förvärfva mycket erkännande af våra efterkommande,
om vi på det föreslagna sättet binda deras handlingsfrihet.
Det är just från den ekonomiska sidan, vi å vår sida sett
saken, och från den synpunkten anser jag, att denna kammare skulle
fatta ett ytterst principvådligt beslut, om den beslutar att förfara
på berörda sätt.

Jag kan icke heller förstå, att kammaren fattar något för skolan
farligt beslut, om den afböjer det förslag, som nu föreligger.
Kommer en utredning, och erkäuuer Riksdagen, att skolan är behöflig,
är det alldeles klart, att Riksdagen bör anvisa medel utan att
dervid tillvägagå på detta besynnerliga sätt. Jag är öfvertygad, att
Riksdagen då icke skall vägra ett sådant anslag, om framställning
derom göres i den form, den bör göras.

Men eu sak till, om man skall tala om skolan! Ingen säger:
vi behöfva den. Det har talats om barnen, som måste vara der,
2 å 300 elever, men ingen har sagt, att skolan behöfves. Stockholms
stad säger: vi ha byggt så många elementar- och folkskolehus,
att vi ha öfver 1,000 platser i skolorna, som stå tomma. Då
kan ej denna skola behöfvas i det hänseendet. Kan man da säga,
att Riksdagen har större behof deraf, böra vi få särskildt betänka
den saken. Men, mine herrar, vi få också tänka pa den omständigheten,
att denna skola tillkommit på en tid, då elementarbildningen
ej stod så högt. Då var det gifvet, att Rikets Ständer ville
försöka på detta sätt. Men nu har detta pågått i öfver 70 år, och
kan man ej säga, att reformsträfvandena te sig annorlunda nu än
då? Nu finnas elementarläroverk öfverallt i landet. Nu ha vi en
tidningspress, som ej fans då, och årligen återkommande riksdagar,
der det ju flödar strömmar af motioner i detta ämne. Det kan då
ej vara brist på tankar om reformer i skolväsendet. År det då
rimligt att i eu sådan, rörlig, af reformsträfvanden uppfyld tid
binda ett läroverk för 40 år, under hvilken tid Riksdagen ej skall
hafva rättighet att göra något åt detsamma. Jag förstår mig ej
på reformer, om det skall vara reform. Nej, jag tror, att vi ej böra

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.

(Forts.)

N:o 29. 44

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

binda oss, utan att kommande Riksdagar och den uppfattning, som
då kan gälla, få hafva sitt ord med i denna fråga. Faran för, att
ett motsatt förhållande skall komma till stånd, är det vådligaste i
hela saken. Derför bör man väl ock se den från denna synpunkt.

Om det än vore sant, som här säges, att denna skola ådagalagt
så stor duglighet och bidragit så ofantligt mycket till reformer,
hvad är i vår tid i allmänhet ett antal af 2-, 300 elever mot den
stora mängd, som studerar öfverallt i landet? Det är ju ett fåtal.
Och är det så, att det i Stockholm finnes några familjefäder eller
målsmän för gossar, som anse denna skola hafva så orimliga företräden,
får man taga saken i betraktande, då fullständig utredning
kommer från Kongl. Maj:t.

Nu har man, som jag tycker, icke beaktat eu annan omständighet.
Man har framhållit som alldeles gifvet, att, om skolan får
fortgå och får de elevafgifter, som här äro afsedda, skolan skall
kunna betala dessa 5,500 kronor årligen. Men här ha herrarne
kanske icke hört, att den förmånliga staten för skolan beror just
på, att Stockholms stad för närvarande bidrager med 9,000 kronor,
frivilligt, till skolan. Dessa 9,000 kan Stockholms stad när som
helst draga in från skolan. Om den gör det, hemställer jag, om
skolan har den ekonomiska tillgång, att den kan betala de 5,500
kronorna. Det beror således på Stockholms stad, om skolan skall
förmå det. Eller har Stockholms stad för framtiden garanterat
skolan erforderlig inkomst? Nej, det har den visst icke. Jag har
i min hand en handling, som vissar detta. Jag vet, att det kommer
en invändning, att det gäller hyresbidrag till lärarne. Men
hvad jag sagt är icke mindre giltigt derför. Ty det är klart, att,
om en lärare skall bo i Stockholm, han vill ha samma hyresafgift
i denna som i statens öfriga skolor. Derför tror jag, att äfven på
detta område förhållandena synas sådana, att man icke kan säga,
att frågan är utredd.

Och finnes här den ringaste utredning om skolans behöflighet?
Det kan icke alls visas här i den kongl. propositionen. Den
saken är alldeles förbigången. Den ekonomiska frågan är ej heller
fullt utredd i syfte jag antydde. Och det farligaste är, att man
binder kommande Riksdagar och gifver denna skola eu sådan magt,
att våra efterkommande ej kunna rubba den.

Herrarne säga, att det vore förfärligt, om Riksdagen afsloge det
föreliggande förslaget. Hvad läge det för förfärligt deri? Kan ej
en kommande Riksdag upptaga frågan igen och lösa den? Icke har
man derigenom omintetgjort alla de granna sakerna, herr Hedin
talade om i fråga om denna skola. Den får fortgå, lefva och hafva
sin varelse, som man säger. Men det gäller nu här att ordna det
ekonomiska. Det är ej annat, som är i fråga. Vi hafva ej att
yttra oss om läroplan och skolans undervisningsförmåga, utan blott
i fråga om byggande af lokal. Och i fråga derom vill jag ytterligare
hemställa, om det ej är väl dyrt att behålla en sådan tomt

Onsdagen den 15 April, e. m.

45 N:o 29.

midt inne i staden. Den är dessutom, efter hvad jag hört många
personer uttala, ej rigtigt lämplig för en skollokal. Ty den ligger ju
uppe vid det mycket besökta affärstorget Hötorget, och der äro rådande
vissa förhållanden, som icke anses vara så synnerligen lämpliga
i sanitärt hänseende. Skulle man ej kunna få lämpligare lokal,
som ej vore så dyr som denna? Det är ej småsummor det är fråga
om, då tomten kostar 428,000 kronor. Skulle man så anse, att
något värde ligger i byggnaderna, blir det ju ganska betydande
belopp.

Men detta må nu lemnas å sido; här gäller, att huru vi än
ordna frågan, vi må göra det så, som med alla andra frågor, att
Riksdagen kan bibehålla sitt inflytande och få bestämma, om den
vill behålla skolan, som den är, eller förändra den eller låta den
upphöra, och Riksdagen ej blir bunden för så lång framtid, som här
är i fråga! På nu anförda grunder har jag hyst betänkligheter att
bifalla Kongl. Majfls proposition. Dessa betänkligheter kan jag ej
håfva. Och låtom oss ej fatta ett sådant beslut, att våra efterkommande
skola deröfver uttala klander och derom mena, att vi
handlat oförsigtigt och på ett sätt, som ej varit välbetänkt!

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr Themptander yttrade: Efter de många och värderika
anföranden, som här blifvit hållna till förmån för Kongl. Maj:ts
proposition, kan för mig icke vara mycket öfrigt att nu vid detta
tillfälle tillägga. Jag kan emellertid icke underlåta att bemöta
några egendomliga skäl, som anförts af några talare. Jag vill dervid
först erinra om den besynnerliga kretsgång i bevisföringen,
som gjort sig gällande från Riksdagens — specielt statsutskottets
— sida, när det gält att bjuda skäl för afslag å de många olika
försöken till lösning af denna fråga, som under tidernas lopp framstälts.
Man har från de mest skilda synpunkter hemtat sina skäl,
och man har icke ons funnit sig hindrad att understundom binda
ihop tvenne bevisföringar, som utgått från hvarandra alldeles motsatta
synpunkter, i tanke att man derigenom skulle få en så mycket
starkare ställning.

Så är nu verkligen förhållandet med statsutskottets här föreliggande
utlåtande. Ty der hänvisas till hvad Riksdagen och statsutskottet
år 1894 anförde i denna fråga. Men då intog Riksdagens
statsutskott alldeles icke samma ställning till frågan som nu, ty då
förklarade statsutskottet, att det ingalunda förbisåg betydelsen af en
profskola på elementarundervisningens område, men ansåg, att från
kommunens sida borde för denna profskola lemnas samma prestation
som i afseende på andra allmänna läroverk, nemligen att kommunen
skulle bygga skolhusen. Nu återigen, när man vunnit medverkan
från kommunen för detta ändamål, säger utskottet: »nu skola vi

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

Nso 29. 46

Ousdagen den 15 April, e. m.

Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

först undersöka, om kär behöfs någon profskott». Detta är något,
som 1894 års statsutskott icke satte i fråga, under det att nu återigen
samma statsutskott två år efteråt anser, att den frågan skall
först göras till föremål för undersökning. Med .afseende å denna
undersökning ber jag då få hemställa till kammaren, huruvida det
är någon, som tror, att resultatet af en sådan undersökning skulle
bli en förklaring, att någon profskola icke är behöflig. Jagegerju
icke de pedagogiska insigter, att jag i den saken kan afgifva ett
omdöme, som är förtjent af något värde, men då jag hört skolmän
af eljest mycket skiljaktiga uppfattningar enas om den mening, att
en profskola är behöflig, så, och då den utredning, man åsyftar att
vinna, väl skulle utföras genom sakkunnige män — ty på några
andras omdöme i frågan lär föga vara skäl att bygga — hemställer
jag till herrarne, huruvida en sådan utredning, verkstäld af sakkunnige,
kan vara behöflig, då den rimligtvis icke kan leda till annat
än ett förnyadt uttalande af samma mening, hvartill våra skolmän
städse anslutit sig, nemligen att en profskola är af behofvet påkallad.
Jag kan icke finna annat än att hela detta tal om utredning
endast är ett förnyadt försök att ytterligare undanskjuta denna
frågas lösning. Det är redan så tydligt ådagalagdt af eu ärad talare
på denna bänk, att en profskola på undervisningens område
måste vara någonting, som hvar och en person med någon insigt i
dessa förhållanden icke kan undgå att klarligen finna vara i högsta
grad påkallad. Det är ju ock alldeles gifvet, att på undervisningens
område, derför att dithörande frågor ligga oss alla om hjertat —
kärleken till våra barn, kärleken till bildning och kunskaper göra
nemligen att man i vida kretsar egnar sitt varmaste intresse åt
frågor, som falla inom undervisningens område — det är derför,
säger jag, helt naturligt, att på detta område uppstå så många skiljaktiga
meningar; man talar ju om »så många hufvuden, så många
meningar», och detta gör sig naturligtvis i hög grad gällande på
ett sådant område som undervisningens. Nåväl, dessa många skiftande
meningar lära väl behöfva sofras; det kan väl icke vara meningen
att i allmänna skolstadgan, som skall vinna tillämpning för
alla läroverken, inskrifva hvarje hugskott, som väekes, hvarje nytt
förslag, som för ögonblicket kan vinna anslutning af dem, som i
dessa frågor hafva att säga sitt ord. Är det icke då alldeles tydligt,
att man före det definitiva antagandet af dessa olika förslag, som
kunna framställas, bör ba ett läroverk, der man just anställer försök
och der man experimenterar med de nya förslagen? Följden af
försöksverksamheten vid denna skola har ock varit den, att en mängd
reformer, hvilka sedermera blifvit antagna vid allmänna läroverken,
der undergått ett förberedande stadium; följden har också i vissa
fall kunnat blifva den, att vid pröfning af andra nya förslag man
funnit, att på den vägen ingen förbättring kunnat åstadkommas, och
derför öfvergifvit försöken. Det tillhör nemligen en försöksskolas
natur, att man i vissa fall måste komma till erfarenhet om otill -

47 N:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

lämpligheten af väckta förslag. Nu säger man också, att det dock Ang. tillbygga
eu gång bör vara slut med detta experimenterande. Nej, mine nad nya
herrar! Det hoppas jag, i likhet med hvad här förut yttrats, att gl^UnTkus.
den tid af likgiltighet aldrig måtte inträda, då svenska folket och (Forts.)
Riksdagen icke vilja utveckla undervisningsväsendet så, att det ständigt
följer med sin tid. Allt detta gör, att för mig såsom lekman
det synes sjelfkärt, att en profskola alltid blir behöflig, och denna
min uppfattning har för öfrigt, som jag sagt, sitt förnämsta stöd i
de åsigter rörande saken, som uttalats af de verkligen sakkunnige.

Här har utaf en ärad talare på norrköpingsbänken uttalats den
betänkligheten, att man genom antagande af förslaget skulle binda
sig. Jag känner igen i detta hans uttalande något, som vidlåder
oss jurister, nemligen att vi stundom ställa oss på så utpregladt
formalistisk ståndpunkt, att vi derigenom, om icke omöjliggöra, så
åtminstone försvåra åtskilliga praktiska och goda sakers framgång.

Jag kan icke förstå den farhåga, han i detta fall uttalade, om att
man skulle binda sig gent emot Stockholms kommun på ett sätt,
som skulle kunna innebära några betänkligheter. Jag vädjar då till
den ärade talaren, huruvida han med sin uppfattning någonsin skulle
kunna vara med om att tillstyrka en stadskommun att bygga ett
läroverkshus, såsom vi veta att den är skyldig göra, derest den vill
ha ett läroverk. Ty det är ju ingenting, som formelt hindrar Riksdagen
att, dagen efter det läroverkshuset står färdigt, helt enkelt
draga in det läroverket, och huset får då stå der obegagnadt. Att
något sådant verkligen skulle vara att befara, tror dock ingen. Nej,
det finnes skäl, som väga tyngre än dylika formella skäl, det finnes
en tidsförhållandenas magt, som gör sig gällande i sådana fall,
och hvilken verkar vida kraftigare än formella rättigheters begagnande
till det yttersta. Hos Stockholms stad finnes säkerligen
icke någon den ringaste tanke på att staden skulle äfventyra något
i den rigtning, den ärade talaren antydde.

Att man för öfrigt skulle, såsom en ärad talare på kalmarbänken
yttrade, binda sig så, att man omöjliggjorde alla reformer,
såsom han sade, det kan jag ännu mindre förstå. Ty det är ju just
meningen att i denna skola göra försök med reformer på undervisningens
område, så att i det afseende! lär väl ingen hafva för
afsigt att binda sig.

Samme ärade talare på kalmarbänken sade, att det skulle vara
så onaturligt, att man toge kommunen till hjelp; behöfdes denna
skola, sade han, så må vi bygga den sjelfva. Samme talare var
med om frågan äfven år 1894 och förklarade då, att han insåg betydelsen
af en profskola, men att han ansåg, det Stockholms kommun
skulle bygga skolhuset. Nu säger denne talare sig vara tveksam,
huruvida någon skola behöfs, men skulle så befinnas, så anser
han det vara staten, som skall bjgga skolhuset. För min del har
jag verkligen litet svårt att finna sammanhanget mellan de der båda
resonnementen.

N:o 29. 48

■Ang. tillbyggnad
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April*, e. m.

Det har vidare af en annan talare på kalmarbänken sagts, att
det här förslaget vore så krångligt, att han hoppades, det staten
af den orsaken icke ville vara med om saken. Jag kan icke finna
något det allra minsta krångel i detta; kommunen har lemnat sin
medverkan i form af ett lån under vilkor att den af skolans direktion
årligen erhåller ett visst belopp, som direktionen kan af skolans
medel prestera, såsom återbetalning, och staten lemnar ett direkt
anslag af 55,000 kronor, hvarmed staten är hela saken qvitt. Det
kan då icke anses synnerligen inveckladt: ha vi icke varit med om
krångligare arrangement än det, så vore vi verkligen att lyckönska.

Vidare har uttalats en betänklighet med afseende på att man
icke gjort klart för sig, hvem som skulle bli egare till skolan. Äfven
den saken anser jag dock vara så klar, att jag icke kan förstå ovissheten
derutinnan. Staten eger tomten, staten eger det nuvarande
huset, till detta gör man en tillbyggnad, och för detta ändamål ger
Stockholms stad ett lån. Men jag har ännu aldrig hört omtalas,
att man genom att ge ett lån för byggande af ett hus blir egare
till fastigheten. Den ärade talare, som framstälde dessa dubier, har
så riklig erfarenhet om och så mycken insigt i dylika förhållanden,
att det för honom bör vara alldeles uppenbart, att icke kan eganderätten
till det tillbyggda huset öfvergå till Stockholms stad, derför
att den eger ett lån dertill.

Men, sade han, det vore möjligt, att skolans direktion kunde
bli egare till huset. Detta är dock någonting, som direktionen —
det kan jag i egenskap af dess ordförande försäkra herrarne —
aldrig drömt om. Ty skolans direktion anser sig visserligen icke
vara en stat i staten, utan, liksom alla andra embetsverk och öfriga
af Kongl. Maj:t tillsatta styrelser, har den endast att enligt gifna
reglementen handhafva en viss förvaltning. Skoldirektionen eger
således ingenting af fastigheten, utan denna är för närvarande statens
och blir i sin tillbyggda form likväl statens, så det finnes icke
det ringaste fog till någon anmärkning i detta afseende.

Ja, här kunde vara mycket att säga, men det är redan så
mycket sagdt i denna fråga, att jag icke vill vara utförligare. Jag
ber dock att få vädja till kammaren och lägga kammaren på hjertat,
huruvida det kan vara skäl att vidare förlänga det verkliga oefterrättlighetstillstånd,
som nu eger rum i detta fall. Vi skola dock
komma i håg, att detta är en skola, för hvilkens lokaler staten i
närvarande stund bär ansvaret, och att det icke finnes något motstycke
af så usel beskaffenhet att söka i något annat läroverkshus.
Kan det vara staten värdigt, när man nu ansett det lämpligt att
anordna en profskola, för hvilken staten hittills ensam bekostat
lokal, kan det då vara staten värdigt, att denna dess skola skall
vara af den dåliga beskaffenhet, som här blifvit upplyst? Det är
väl icke meningen med denna profskola att profva, huru långt lärare
och lärjungar, som der arbeta, tåla vid dåliga lokaler och förskämd
luft, utan tvärtom skulle jag snarare vilja anse denna skolas upp -

49 N:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

gift vara att tjena till föredöme för andra läroverk med afseende &Ang. tuibygglokaler.
Nu liar förhållandet blifvit det motsatta, och när det nu nad af nVa
är fråga om att komma ifrån hela denna sak för ett anslag af *tementar~
55,000 kronor, så, med allt erkännande utaf rigtigheten af den * ^Foris)"*
sparsamhetsgrundsats, som i allmäuhet gör sig gällande inom denna
kammare, hemställer jag till eder, mine herrar, huruvida dessa
55,000 kronor verkligen icke måste anses vara en synnerligen billig
utgift för att vinna det mål, som här är afsedt, och för att komma
ifrån deuna fråga, som nu så länge debatterats samt hvilken statsutskottet,
att döma af dess motivering, tyckes vilja ha igen ännu
en gång. Jag frågar herrarne, om verkligen någon af eder tror
det vara den minsta utsigt för att, när herrarne få tillbaka frågan
med den här såsom önskvärd framhållna utredningen, resultatet kan
bli något annat, än att man å nyo får taga i öfvervägande eu form
för att anskaffa medel till ett nytt skolhus. Sannerligen då frågan
lär kunna lösas för billigare pris, än som nu erbjudes, och det är
derför, som jag vågar hoppas, att kammaren nu ändtligen måtte
skilja sig från den här frågan genom att anvisa det af Kongl. Maj:t
begärda beloppet, hvarom jag på det beveldigaste härmed hos kammaren
anhåller.

I detta yttrande instämde herrar Odhner, von Krusenstjerna,
Hammarlund, Gustaf Ericsson från Stockholm, friherre Lagerbring,

Bamstedt, Swartling, Eklund från Norrköping, Falk, Härin, Halm,

Persson från Arboga, Wijkander, Nyström och Alsterlund.

Vidare anförde:

Herr Danielson: Endast några få ord! Det förundrar mig
icke, att samtliga herrar skolman i kammaren instämma i sådana
yttranden som den siste talarens. Men när han ville beskylla mig
för att i år hafva uttalat en annan uppfattning än den jag hade
1894, så vill jag deremot inlägga en bestämd gensaga. Ty jag framhöll
då, att det vore billigt, att kommunen bidroge något, och hade
den kommit med ett sådant anbud, som don vill hafva från staten,
så skulle jag kunna varit med om förslaget, åtminstone är det mycket
möjligt. Om Stockholms kommun velat lemna 55,000 kronor,
så skulle jag verkligen kanske hafva varit med om att staten anvisat
återstoden, men att staten, på det sätt uu är föreslaget, lånar
af en enskild kommun, anser jag — såsom den siste talareu yttrade i
ett annat afseende — icke vara staten värdigt, ty så fattig är icke
staten, att den behöfver göra på det sättet. Jag vill derför tillbakavisa
den beskyllning, som den siste talaren rigtade mot mig.

Vidare har det talats om lokalernas dåliga beskaffenhet, och den
siste talaren sökte göra dem ännu sämre, än hvad andre talare gjort
dem, så att nu måtte det väl vara ådagalagdt, att de äro odugliga.

Men vi hafva läst i handlingarna, att om elevantalet inskränkte sig

Andra Kammarens Prof. 1806. N:o 29. 4

N:o 29. 50

OnsdageD den 15 April, e. m.

Ang. tillbygg- till 200, så skulle de icke vara otillräckliga. Kunde man då icke gifva
nåd af nya sjg till tåls ett par år, till dess man får frågan tillbaka igen och
skolans^hus llnc^er tiden hålla elevantalet nere vid 200?

(Forts) Nu sac^e den s''s^e talaren, att frågan har kommit in i en krets gång.

Ja, icke är det Riksdagen, som är skuld till denna kretsgång,
utan lika mycket de, som stå i spetsen för skolan, som kommit
med frågan outredd och utan belysning från alla synpunkter.

Det'' sades, att direktionen naturligtvis icke skulle kunna göra
anspråk på eganderätten till skolan, men det är väl icke så säkert.
Ty det är direktionen, som betalt den, och på samma gång, som
direktionen inlöser sin skuldsedel från Stockholms stad, så kan fråga
uppstå, huruvida icke skolans direktion kan göra anspråk på att återfå
hvad som insatts genom afbetalningar med terminsafgifter m. m.
Den saken är alltså icke så klar, som herr Themptander förmenade.
Och för resten veta vi, att då herrar jurister gerna vilja någonting,
så söka de, så godt de kunna, att advocera sig till det.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Jag beklagar, att den ärade ledamot af

statsutkottet ifrån denna kammare, hvilken jemte mig har reserverat
sig i denna punkt, är af sjukdom förhindrad att i afton vara kär
närvarande, och jag är säker på, att lian sjelf beklagar det ännu
mera än jag. Denna omständighet gör emellertid, att jag nu inåste
ännu en gång uppträda och taga kammarens tid i anspråk.

Jag gör det särskild! derför, att här åtskilliga betänkligheter
blifvit framhållna i det hänseende, att, om reservationen eller Kongl.
Maj:ts proposition bifalles, Riksdagen sedermera icke skulle hafva fria
händer i denna fråga. För min del tror jag icke, att det har varit
Stockholms stadsfullmägtiges mening vid formuleringen af sina vilkor
att på något sätt binda Riksdagen i detta afseende. För att emellertid
allt tvifvel af nyssnämnd art må upphöra, så skall jag, herr talman,
be att få göra följande förändring i det af mig förut gjorda
yrkandet. I reservationen — sid. 175 i betänkandet — heter det:
»att Riksdagen må dels medgifva, att för tillbyggnad af nya elementarskolans
hus må upplåtas» etc. Jag föreslår nu, att der må inflickas
följande ord, hvilka förut endast stå i motiveringen: »att
Riksdagen, under förutsättning att härigenom icke för staten medför
es ny eller ökad förpligtelse beträffande uppehållandet af ifrågavarande
skola, må dels medgifva» o. s. v. såsom här förut står.
Detta tillägg anser jag icke vara på något sätt stridande mot de vilkor,
som af Stockholms kommun äro uppstäda, och jag anser också,
att härigenom de tvifvel böra vara häfda, som i detta afseende under
diskussionen blifvit uttalade.

Slutligen ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att
detta är eu fråga, der utan tvifvel gemensam omröstning icke kan
ega rum, eftersom det i första puukteu är fråga om medgifvande af
eu tomtupplåtelse. Under sådana förhållanden torde kammaren icke

Onsdagen den 15 April, e. m.

51 N:o 29.

undra på, om jag är något enträgen, då jag nu ytterligare yrkar bifall
till reservationen med den af mig gjorda förändringen.

Herr Zetterstrand: Om Riksdagen skulle komma att biträda
det af berr von Friesen nu framstälda förslaget, så torde kammaren
finna, att de af mig förut uttalade betänkligheterna äro i allo häfda,
och jag får derför på det bestämdaste och ifrigaste yrka bifall till
det af herr von Friesen framstälda förslaget. I sammanhang dermed
tillåter jag mig hemställa, att de herrar, som i likhet med mig hyst
betänkligheter endast i det afseende, som af mig antydts, måtte förena
sig med mig i detta yrkande.

Jag får alltså yrka bifall till det af herr von Friesen framstälda
yrkandet.

Herr Lasse Jönsson: Det må vara, att förslaget något förbättrats
genom det tillägg, hvarom herr von Friesen framstälde yrkande,
men jag tvifiar ändå på, att deri ligger någon garanti för
begränsningen af de skyldigheter, som staten skulle åtaga sig. Det
må talas huru mycket som helst om att kostnadsförslag äro uppgjorda,
så har man många gånger förut sett, att det icke brukar
stanna vid den beräknade kostnaden. Och huru varmt här än talats
om betydelsen af denna skola och dess verksamhet, så kan det dock
icke förnekas, att detta är ett nytt trassel mellan Stockholms stad
och staten, ett trassel, som icke alls är af behofvet påkalladt.

Hade det varit så, som 1894 års Riksdag begärde — hvilket
äfven en af talarne på stockholmsbänken ville antyda — att Stockholms
kommun hade gjort uppoffringar, och detta varit reella uppoffringar
och icke endast skenbara, då hade förhållandet varit ett
annat. Men de medgifvanden, som Stockholms stad här satt i fråga,
det är alltför obetydligt, de kunna icke kallas uppoffringar, utan de
syfta snarare derhän att gifva Stockholms stad magt öfver denna
skola i 40 år.

Det är i synnerhet detta, vi velat betacka oss för, och yrkar
jag derför fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Themp tunder: Ehuru jag för min del anser det af herr

von Friesen gjorda tillägget icke vara behöfligt, kan jag å andra
sidan icke deremot göra någon erinran. Sjelfva tanken, som uttalas
i detta tillägg, återfinnes redan i den motivering, herrar reservanter
användt, och det är således endast ett ytterligare preciserande af
saken, om man låter inflyta i sjelfva beslutet det uttalande, som
innefattas i herr von Friesens yrkaude, hvilket äfven jag för min
del derför biträder.

Herr Petersson i ltuntorp: Det tillägg, som herr von Friesen
föreslog, finner jag icke alls hälva de betänkligheter, som uttalats i
frågan, och i alla fall står den saken qvar, att Riksdagen förbundit

Ang. tillbygg
nåd af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

N:o 29. 52

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. tillbygg- sig att till Stockholms stad upplåta ett hus, hvari utrymme finnes
nåd af nya fgr 300 elever, och att denna upplåtelse skett för 40 år, och jag
•,''kolanThus tycker, att detta är en förbindelse, som staten icke bör åtaga sig.

(Forts) Dessutom är det icke nog med de 55,000 kronorna, som Riks dagen

skulle släppa till, utan det medföljer äfven den stora tomt,
som skulle få disponeras, och hvars värde jag visserligen ej kan
precis uppgifva, men som jag tror uppgår till nära en half million
kronor. Det är således icke endast ett anslag, som Riksdagen lemnar,
utan äfven denna stora tomt. Staden behöfver icke hela tomten
till skolan, men hvad den skall göra med den återstående delen bör
först utredas. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herrarne behöfva icke vara oroliga, jag skall icke blifva mångordig.
Allt hvad som efter mitt förmenande kan sägas till förmån för
Kongl. Maj:ts proposition är sagdt. Jag vill blott och bart framhålla,
att hela den tid, som detta ärende har behandlats, har Kongl.
Maj:t allt jemt sträfvat att, när det mött så många svårigheter vid
hvarje nytt försök, så mycket som möjligt följa Riksdagens uttalade
önskningar och särskild! denna kammares, och jag är öfvertygad
om, att hvar och en, som eu gång kommer att studera denna frågas
historia, skall erkänna, att Kongl. Maj:t gjort, hvad Kongl. Maj:t
har kunnat göra för att gå Riksdagens åsigter till mötes. Det är
till evidens bevisadt, att någonting här måste göras, så vida nya
elementarskolan skall kunna fortsätta sin verksamhet. Det är också
visadt, att nya elementarskolan gjort en väsentlig och värdefull insats
uti de sträfvanden, som i vårt land göras för att främja vårt
undervisningsväsen. Jag vågar slutligen påstå, att ett billigare och
för närvarande ändamålsenligare sätt att få denna fråga ur verldeu
gifves icke än att antaga reservanternas nu gjorda, med Kongl.
Maj:ts proposition i det närmaste öfverensstämmande förslag.

Herr Danielson: Jag får lof att säga herrarne, och herrarne

finna det nog lika väl som jag, att det af herr von Friesen gjorda
tillägget är helt och hållet värdelöst i det syfte, som vi afsett, ty
frågans ekonomiska del blir ju precis densamma.

Hvad angår herr statsrådets antydan, att Kongl. Maj:t gjort,
hvad Kongl. Maj:t för sin del ansett rigtigt, så vill jag säga, att
det ju icke är någon, som klandrat det, men huru många gånger det
inträffar, att man får till behandling en fråga, som är af den beskaffenhet,
att den flere gånger vexelvis pröfvas af Kongl. Maj:t och
Riksdagen, innan man kommer till något beslut, det veta herrarne
lika väl som jag. Jag kan för öfrigt icke erkänna att detta är eu
så brådskande sak, att vi ej kunna gifva oss till tåls ett par år.

Som sagdt, jag anser herr vou Friesens yrkande värdelöst i det
afseende, jag antydde.

Onsdagen den 15 April, e. m.

53 N:o 29.

Herr von Prisen: Jag ber dock att få fästa uppmärksam heten

vid att den talare, som först framstälde anmärkningen mot
reservationen, nemligen en representant från Norrköping, bär förklarat
— och han är jurist — att det af mig föreslagna tillägget
är fullt tillfredsställande.

Herr Danielson: Jag tror, att talaren på norrköpingsbänken

tog det af herr von Friesen föreslagna tillägget litet för lätt, och
jag är öfvertygad om att, om han granskar det närmare, han i likhet
med mig skall finna, att det icke har någon betydelse.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets bemställan, dels på afslag derå och bifall till
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning oförändrad och dels på
afslag af utskottets hemställan och bifall till det af herr von Friesen
framstälda förslag; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef likväl
begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
om bifall till utskottets hemställan, enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som, med afslag å hvad statsutskottet hemstält i 56:te
punkten af förevarande utlåtande n:o 9, bifaller det af herr von
Friesen under ofverläggningen framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 124 ja mot 91 nej; hvadan kammarens
beslut utfallit i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkterna 57—90.

Biföllos.

Punkten 91.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till understöd, på de
i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 13 januari
1896 angifna vilkor, åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna
för eläsninq skur ser för arbetsklassen, bevilja ett extra anslag
af 30,000 kronor.

Ang. tillbyggnad,
af nya
elementarskolans
hus.
(Forts.)

Ang. anslag
till föreläsningskurser

för arbetsklassen.

N:o 29. 54

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag
till föreläsningskurser

för■'' arbetsklassen.

(Forts.)

I anledning af denna Kongl. Maj:ts framställning hade af herr
A. Aulin m. fl. uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 91)
föreslagits, att Riksdagen måtte för år 1897 till anordnande af
föreläsningskurser för arbetsklassen höja det af Kongl. Maj:t äskade
anslaget från 30,000 till 50,000 kronor.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med afslag å den af herr Aulin m. fl. i ämnet
väckta motionen, måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Aulin: Herr talman! I den motion, som nu till afgörande
föreligger, hafva jemte mig fem af kammarens ledamöter bemstält,
att det af Kongl. Maj:t begärda anslaget till föreläsningskurser för
arbetsklassen måtte höjas från 30,000 till 50,000 kronor. Utskottet
har vid sitt afstyrkande endast med hänvisning till motionen anfört,
»att motionärerna icke förebragt giltiga skäl för att för närvarande
bifalla den af dem ifrågasatta ytterligare ökningen i anslaget». I
motsats till utskottets påstående vågar jag deremot säga, att motionärerna
hafva med temligen stor klarhet bevisat, att det nuvarande
anslaget under en längre följd af år varit för ändamålet alldeles
otillräckligt.

I motionen finnes intagen en resumé öfver huru detta af Riksdagen
beviljade anslag under åren 1895 och 1896 blifvit fördeladt.
Af denna resumé framgår, att under 1895 hafva tjugusju arbetareinstitut
och dermed jemförliga inrättningar erhållit del af anslaget.
Under 1896 har antalet växt med 8, således tillsammans 34 stycken.
Om man ser efter, huru det blef möjligt, att dessa 8 föreningar
under 1896 kunde erhålla något anslag, så finner man, att det tillgått
på så sätt, att alla de större arbetareinstituten och dermed jemförliga
anstalter ha fått sina anslag i större eller mindre grad förminskade
och afknappade. Jag vill i det hänseendet blott fästa uppmärksamheten
på arbetareinstituten i Stockholm och Norrköping,
Malmö föreläsningsförening samt Göteborgs och Gefle arbetareinstitut,
hvilka alla under 1896 fått sina anslag nedsatta. Bland de olika
föreläsningsföreningar, hvilka erhållit del af anslaget, vill jag som
exempel särskild! nämna en, som för 1896 fått 450 kronor; denna
är kristliga föreningen af unge män här i Stockholm.

Betänker man vidare, hvilken stor anslutning, denna kraftiga
förening med all rätt fått öfver hela Sveriges rike, är det tydligt,
att dessa föreningar i rikets olika delar tid efter annan skola komma
med berättigade anspråk på bidrag, just på grund af att föreningen
i Stockholm redan fått anslag. Vidare är under bildning eu stor
del nya arbetareinstitut, som säkerligen också komma att göra sina
anspråk gällande.

55 Ji:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

I den oftanämnda resumén finnas dessutom två saker att taga
vara på, nemligen att det är en förening i Kils församling, som
fått ett anslag af 100 kronor, och en i Ingelstorps församling, som
fått ett anslag af 25 kronor.

Om anslagen fördelas i så knappa poster, som i dessa fall egt
rum, tror jag med säkerhet, att de icke kunna lända till den allra
ringaste nytta. Ty hvad skall man kunna få för ordnad verksamhet
vid föreläsningarna med anslag af 25 kronor, eller lat oss ga ända
till 100 kronor. Det är just icke mer än hvad som behöfves för
att betala ett eller annat tillfälligt föredrag i något ämne.

När regering och Riksdag bestämt, att här i fråga varande föreläsningar
för arbetarne skola anordnas »regelbundet, i väl afpassade
kurser och med lämpliga lärarekrafter samt tillräckligt och passande
undervisningsmaterial», tyckes det, att man ställer ganska stora fordringar
på dessa kurser. Vi veta också, som redan är nämndt, att
åtskilliga af dessa arbetareinstitut varit till ofantligt stort gagn.
Dessa arbetareinstitut ha förr i verlden ock haft ganska betydande
anslag. Om jag icke misstar mig, har Stockholms arbetareinstitut
åtnjutit ett anslag af 5,000 kronor, detta anslag har nu gått ned
så långt som till 2,250 kronor, och så är också, som nyss nämndes,
förhållandet med åtskilliga andra större arbetareinstitut.

Då man betänker, att dessa arbetareinstitut och andra med dem
jemförliga anstalter måste anskaffa skickliga lärare och för att få
behålla dem uppgöra kontrakt med dem, med ett ord reglera ekonomien
med ordnad inkomst- och utgiftsstat, så måste det bereda dem
stora svårigheter, när de tid efter annan se sina inkomster afkuappade
och förminskade pa detta sätt.

Utaf hvad jag nu anfört anser jag mig ha bevisat, att det af
Kongl. Maj:t begärda anslaget alldeles omöjligt kan räcka till. och
då under nuvarande förhållanden det icke vore mer än rättvist och
billigt mot den kunskapssökande svenska arbetareklassen, att den
af oss framstälda motionen vunne bifall, vågar jag, ehuru kanske
utan resultat, men jag anser mig berättigad dertill, yrka bifall till
den af mig och mina kamrater framstälda motionen.

Häruti instämde herrar Wijkander, Alsterlund, Jalcob Erikson
från Stockholm, Hedin, Gustaf Ericsson från Stockholm, Mehn,
Ahrenberg, Falk, Swartling, Zetterstrand, Lilliehöök, Svensson från
Karlskrona, Zotterman, Svensson från Stockholm, Liljeholm, Thor,
Wallis, Nordin i Hammerdal, Broström, Högstedt från Helsingborg
och Norman.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, miue herrar!
Huru kärt det än vore äfven för mig att få instämma med den föregående
talarens yrkande, tror jag det icke lönar mödan, ty jag föreställer
mig, att såväl Första Kammaren som äfven majoriteten
inom denna kammare komma att antaga statsutskottets förslag, och

Ang. anslag
till folkläsning
skur ser
för arbetsklassen.

(Forts.)

N:o 29. 56

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang anslag mitt yrkande kommer äfven att gå i den rigtningen. Jag bar dock

ningskurser *cke endast be§ärt ordet för att gorå ett sådant yrkande, utan äfven
för arbets- ™r att gorå eu liten erinran angående fördelningen utaf detta
klassen. anslag.

(Forts.) _ Som vi se af förteckningen öfver nu ifrågavarande föreningar
här° i landet, bar Stockholm icke mindre än fyra stycken, som
erhållit del åt detta anslag, nemligen arbetareinstitutet, arbetareföreningen,
Stockholms borgarskola samt kristliga föreningen af
unge män. Det är icke så, att jag på något sätt missunnar dessa föreningar
eller andra, som arbeta i ett liknande syfte, det anslag de

. meu Jao auser> att den sak, som man från början afsåg att
främja med detta anslags beviljande, på detta sätt icke kommer att
främjas så som man tänkt sig.

Den person inom denna kammare, som första gången 1883
\ äckte motion att ställa ett anslag till Kongl. Maj:ts disposition
för att understödja föreläsningsföreningar inom landet, han hade,
tror jag, ett helt annat syftemål med sin framställning, och så äfven
Riksdagen i dess helhet, da den beviljade detta anslag. Åtminstone
hai min och mangas tanke varit den, att med dessa föreläsningskuiseis,
dessa instituts inrättande afsags att draga de stora massorna
tillsammans för att de pa lediga stunder skulle få åhöra populära
föreläsningar. Deremot hade man icke — jag säger man, ty jag
tror, att många med mig resonnera på det viset — med detta anslag
afsett att bevilja sunuuor åt alla möjliga föreningar, som ha
något helt annat hufvudsyftemål, men vid sidan deraf äfven tänka
på att söka höja arbetarne i intellektuelt hänseende. Skulle man gå
till väga på det viset, skulle hvarken det af statsutskottet föreslagna
beloppet eller detta belopp många gånger om förslå.

Enligt min tanke är det klokare, att man håller sig till färre
föreningar inom landet, till sådana föreningar, som i hvarje särskild
stad, ort eller socken inrättats med det speciella syftemålet att hålla
dylika föreläsningar för arbetare.

I det samhälle, jag har äran tillhöra, finnas många föreningar,
som vid sidan af sin egentliga verksamhet äfven anordna föreläsningar
för sina medlemmar, såsom Malmö arbetareförening, med ett
medlemsantal pa eu 6- å 700 personer, Malmö industriförening, kristliga
föreningen af unge män, en handtverksförening, en förening för
språk och handelsvetenskap m. fl. Men menar någon, att det för’alla
dessa satts i fråga att göra framställning hos Kong], Maj:t om att
erhålla bidrag af detta anslag? Nej, Visst icke, det har man aldrig
tänkt sig.

Inom Malmö arbetareförening går man till väga på det viset,
att man anslår en viss summa årligen till föreläsningsföreningen,
hvilken erhaller anslag af staten, och så får arbetareföreningen ett
visst antal kort att utdelas bland sina medlemmar, för att sätta
dem i tillfälle att bevista föreläsningarne i föreläsningsföreningen
under veckans lopp.

Onsdagen den 15 April, e. m.

57 N:o 29.

Jag tror, att det är eu ren misshushållning att gå till väga i
större utsträckning på sätt som hittills skett här i Stockholm. En
person föreläser t. ex. här i Stockholm i kulturhistoria på arbetareinstitutet,
en annan i samma ämne och på samma tid på arbetareföreningen
o. s. v. I regel äro icke dessa föreläsningar mer besökta,
än att de, som komma på ena stället, äfven mycket väl kunna
rymmas i den andra lokalen. Det blir således eu misshushållning
både med lärarekrafter och med pengar. Jag har vid flera tillfällen
öfvervarit dessa föreläsningar — men i de flesta fall skulle mycket
väl dubbla antalet åhörare kunnat rymmas i föreläsningslokalerna,
Det är icke större kostnad, som behöfver utges för en föreläsare,
vare sig han så föreläser för 100 eller 200 personer.

Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra, men då jag
anser det vara opraktiskt att längre fortgå på denna väg, har jag
velat göra en eriran deremot. Det har icke alls varit min tanke
att på något sätt klandra i-egeringen eller herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, men då det är min personliga uppfattning,
att icke den ursprungliga meningen med detta anslags beviljande
varit att understödja alla sådana föreningar inom landet,
som vid sidan af sin egentliga verksamhet eu eller annan gång anoi‘dna
föreläsningar för sina medlemmar, så har jag velat påpeka
missförhållandet. Det går icke att fortsätta på den vägen, ty inom
hvart stadssamhälle finnas många olika föreningar, som anse sig lika
berättigade till statsbidrag som dessa föreningar här i Stockholm,
hvilka redan kommit i åtnjutande deraf.

Herr Hammarlund: Enligt mitt förmenande ha såväl i

Kong]. Majrts proposition som i motionen anförts fullgiltiga skäl
för höjning af anslaget. Men då en sådan höjning nu ifrågasättes,
synes det mig lämpligast, att man höjer anslaget till ett belopp,
som icke redan första året skall komma att visa sig otillräckligt.

Här föreligger efter mitt fömenande ett gifvet behof att fylla.
Genom den ändring uti vilkoren, som skedde för ett par år sedan,
blef det möjligt äfven för föreningar på landsbygden att blifva delaktiga
af detta anslag. Af de 9 nya anstalter, som för i år erhållit
anslag, äro icke mindre än 5 ifrån landsbygden.

För i år hade begärts 28,875 kronor, således nära på det belopp,
som nu begärts af Kongl. Maj:t för nästa år. För att alla
dessa föreningar skulle kunna få del af anslaget, har Kongl. Maj:t
måst nedsätta beloppen för en del äldre föreningar. Detta vore,
efter hvad Kongl. Maj:t sjelf förklarar, »så mycket mer att beklaga,
som de af denna nedsättning drabbade anstalter och föreningar varit
väl förtjenta af dem förut lemuade bidi-ag, och den nödtvungna inskränkningen
i de påräknade och sedan eu följd af år utgående statsunderstöden
utan tvifvel verkat störande för deras arbete».

Det är nu bekant, att dylika föreläsningsföreningar äro under
bildning på liera ställen i landet, såväl i städerna som icke minst

Ang. anslag
till föreläsning
skur ser
för arbetsklassen.

(Forts.)

N:o 29. 58

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag
till föreläsningskurser

för arbetsklassen.

(Forts.)

på landsbygden. Det skall då ganska säkert visa sig, att redan för
år 1897 det nu af Kongl. Maj:t begärda beloppet, 30,000 kronor,
skall blifva otillräckligt. En ökning synes mig således både behöflig
och önskvärd. Men att på en gång böja anslaget, på sätt motionären
bär ifrågasatt, till 50,000 kronor torde dock vara att gå väl
långt. Jag tror, att 40,000 kronor skulle vara ett väl afvägdt jemkningsbelopp,
som under de närmast kommande åren skall visa sig
fullt tillräckligt.

Mine herrar! Här föreligger en sak, om hvars främjande alla
såväl stads- som laudsrepresentanter borde kunna ena sig. Allt,
som beviljas för att främja arbetareklassens upplysning, är väl använda
penningar. Genom föreläsningar, sådana som de här i frågavarande,
dragés allmänheten från varietéerna och andra mindre goda
nöjen, och detta synes mig vara i högsta måtto behjertansvärdt.

Jag ber att i korthet få föreslå, att beslutet så formuleras,
att Riksdagen, till understöd på de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 13 januari 1896 angifna vilkor, åt sådana
anstalter eller föreningar, som anordna föreläsning skur ser för arbetsklassen,
beviljar ett extra anslag af 40,000 kronor.

I detta yrkande instämde herrar Göransson, Petri, Högstedt
från Helsingborg, Eriksson i Elgered, Odhner och Hammarström.

Herr Petersson i Runtorp yttrade: Herr talman! Jag har

begärt ordet för att yrka bifall till utskottets förslag af det skäl,
att man må kunna åtminstone för närvarande och möjligtvis någon
tid framåt hålla detta anslag inom behöriga gränser. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Ur statsutskottets synpunkt
har det varit något svårt att nu föreslå ett högre belopp än det
Kongl. Maj:t begärt, ty statsutskottet plägar i allmänhet icke föreslå
högre belopp än sådana, som ha visat sig vara af behofvet påkallade.
Det högsta, som hittills blifvit af de olika anstalterna
begärdt, är 28,875 kronor, och Kongl. Maj:t föreslår nu 30,000
kronor, således en summa, väl täckande det behof, som hittills
gjort sig gällande. Härmed vill jag icke säga, att icke behofvet i
framtiden kan blifva större, och jag har icke heller något emot,
om kammaren ser denna fråga ur en annan synpunkt än den, som
statsutskottet, sina traditioner troget, måst välja.

Det är att märka, att detta är ett extra anslag, som beviljas
år från år. Att gå så långt, som motionären har föreslagit, tror
jag således icke vara fullt lämpligt. Motionären tror väl icke ens
sjelf, att under år 1897 ett så stort belopp som 50,000 kronor
skall komma att behöfvas. Men då hade man vid bifall till hans
motion ett extra anslag, större än hvad som deraf komme att utgå,
och hvad som blefve öfver af detta extra anslag ginge då helt en -

Onsdagen den 15 April, e. m.

59 N:o 29.

kelt till statsverkets besparinger; att med full afsigt så reglera
saken vore ju icke praktiskt eller klokt. Det kan äfven ifrågasättas,
huruvida behofvet kommer att visa sig så stort, som herr
Hammarlunds förslag angifver, men det är ju ändock rimligare.
Jag vill för min del i detta fall icke göra något särslcildt yrkande.

Hvad jag särskildt vill framhålla är, att, efter hvad jag tror,
man med det år efter år i förehållande till behofvet, sådant det
redan visat sig, beviljade anslaget mycket lätt skulle kunna följa
dessa anstalters utveckling i spåren och undvika befogade klagomål,
om man ginge till väga på annat sätt, än Kongl. Maj:t hittills gjort.
Mig förefaller det, att, då ansökningarne afse ett högre belopp än
det beviljade anslaget, man i främsta rummet borde låta de gamla
institutionerna erhålla till oförändrade belopp hvad de förut uppburit,
och detta derför, att dessa institutioner ha inrättat sig på
sådant sätt, att de ha svårt att sköta sig, om de icke få sina anslag
oförändrade. Iakttages ett sådant förfaringssätt, tror jag, att
det icke skulle vara svårt, eftersom det här är fråga om ett extra
anslag, som år från år återkommer, att följa utvecklingen temligen
noga i spåren, utan att något missnöje behöfde uppstå.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet GilljamMed
afseende å den seuaste talarens yttrande vill jag icke förneka’
att det kunde ha goda skäl för sig att låta dem, som en gång
blifvit delaktiga af ett anslagsbelopp, sitta i orubbadt åtnjutande af
detsamma, så länge med afseende å fullgörandet af de uppstälda
vilkoren allt är oförändradt. Men å andra sidan har man ock ansett
sig hafva skäl att, så godt man kunnat, söka fördela det belopp,
som stod till buds, mellan de olika föreningar, som anmält
sig. Jag vill emellertid säga, att jag pricipielt icke har något emot
det af den föregående talaren förordade tillvägagåendet, fastän man
icke på förhand kan beräkna, i hvad mån en dylik grundsats kan
tillämpas utan obillighet i särskilda fall.

Med anledning af hvad som yttrades af eu ärad talare på
malmöbänken vill jag svara, att det icke förefaller mig vara så
alldeles orimligt, att i Stockholm fyra olika föreningar få del af anslaget.
Jag tror dock, att det vore bättre, om de något mera arbetade
tillsammans, ty derigenom blefve de i tillfälle att ordna föreläsningarne
på mycket bättre sätt och kunde då få ett större anslag,
som säkerligen skulle lända till mera nytta än flera mindre
anslag, utdelade på olika händer. Men i detta fall har Kong!.
Maj:t icke någon bestämmanderätt, utan man får taga ansökningarne
sådana de komma in.

Herr Svensson från Stockholm: Herr talman, mine herrar!

Då jag dels har undertecknat den af herr Aulin med flere väckta
motionen, dels ock genom instämmande i hans yttrande uttalat mig
för ett anslag å 50,000 kronor för nu ifrågavarande ändamål, är

Ang. anslag
till färelösningskurser

för arbetsklassen.

(Forts.)

N:o 29.

60

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. anslag
till föreläsningskurser

för arbetsklassen.

(Forts.)

Herr Andersson från Malmö: Då jag nyss både ordet, yr kade

jag bifall till statsutskottets hemställan. Jag ber nu endast
att få tillkännagifva, att, i händelse votering begäres om herr Hammarlunds
yrkande, jag kommer att rösta för detta.

Herr Göthberg: Då jag bar mig bekant, att man på lands bygden

allt mer börjar intressera sig för dessa föreläsningskurser,
skall jag för min del, då det nu gäller endast att bevilja anslag
för ett år i sänder, be att få yrka bifall till herr Hammarlunds
förslag.

Herr John Olsson: Herr talman! Då jag icke varit i till fälle

att underteckna den af herr Aulin med flere väckta motionen,
ber jag att nu få tillkännagifva, att jag förenar mig med dem,
som begära ett högre anslag, och för närvarande af praktiska skäl
instämmer i herr Hammarlunds yrkande.

Geut emot de farhågor, som af talaren på skånebänken i hans
första anförande uttalades, nemligen att, då Första Kammaren redan
bifallit Kongl. Maj:ts proposition, det icke skulle löna sig, att denna
kammare beviljade ett högre anslag, ber jag att få påpeka, att, om
kammaren, såsom jag hoppas, beslutar sig för det högre anslaget,
det mycket väl kan hända, att äfven Första Kammaren går med
derom. Jag förutsätter nemligen, att Första Kammarens beslut har
skett i en hastig vändning, emedan utskottet tillstyrkt Kong],
Maj:ts proposition, och icke något annat yrkande blifvit framstäldt.
Då nu emellertid ett yrkande om anslagets förhöjning framkommit,
är det mycket möjligt, att Första Kammaren vid eu gemensam
votering biträder detsamma.

På dessa skäi ber jag, som sagdt, att få hemställa om bifall
till herr Hammarlunds yrkande.

Herr Persson i Tallberg: Då jag är lifligt intresserad för

denna sak och, i likhet med hvad flere andra talare yttrat, bär mig
bekant, att man på flere orter liksom på den ort jag tillhör är betänkt
på att anordna sådana föreläsningskurser för arbetsklassen,
och då herr von Friesen gjort det uttalandet, att anslagen till de

det ju gifvet, att jag också skulle önska, att detta belopp beviljades.
Emellertid har nu ett medelvägsyrkande, om jag så får säga, framkommit,
ett yrkande, som kan så till vida tillfredsställa äfven mig,
att det synes kunna afhjelpa åtminstone den närmaste framtidens
brist. Ty jag vill nästan kalla det för en brist att behöfva draga
in på redan beviljade summor, såsom nu har skett. Då jag således
tror, att 40,000 kronor kunna räcka till såväl för berättigade nya
anspråk som äfven för att återställa de belopp, som under fjolåret
utgingo, skall jag förena mig med herr Hammarlund i det af honom
framstälda yrkandet.

Onsdagen den 15 April, e. m.

61 N:o 29.

gamla institutionerna borde först och främst bibehållas vid de belopp,
som förut beviljats, samt derigenom för oss stält i utsigt
omöjligheten af att under det närmaste året få något bidrag för
detta ändamål, utgör detta för mig en så mycket större anledning
att hemställa om bifall till det af herr Hammarlund gjorda
yrkandet om anslagets förhöjning till 40,000 kronor.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf heiT talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner: l:o) på bifall
till utskottets hemställan; 2:o) på afslag derå och bifall till den i
ämnet väckta motionen; och 3:o) på bifall till det af herr Hammarlund
under öfverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen förklarade
sig anse den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad; men som votering begärdes, blef, sedan till
kontraproposition antagits bifall till utskottets hemställan, nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition;

Den, som beträffande 91:a punkten af statsutskottets förevarande
utlåtande n:o 9 bifaller det af herr Hammarlund under öfverläggningen
framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i
denna punkt.

Voteringen utföll med 75 ja och 87 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkterna 92—94.

Biföllos.

Vid föredragning dernäst af punkten 95, angående understöd
åt räddningshemmet för drinkare vid Saus-Souci invid Upsala, begärdes
ordet af

Herr Persson i Stallerhult, som yttrade: Herr talman! Denna
summa af 2,000 kronor har beviljats till det ifrågavarande nykterhetssällskapet
allt sedan år 1893 på vilkor, som Kongl. Maj:t egt att
bestämma. Dessa vilkor återfinnas i fjolårets statsverksproposition
och till dem hänvisas i årets statsverksproposition; de lyda på följande
sätt:

Ang. anslag
till föreläsningskurser

för arbetsklassenk.

(Forts.)

Ang. understöd
åt
räddningshemmet
för
drinkare vid
Sans-Souci
invid Upsala.

N:o 29. 62

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. understöd
åt
räddningshemmet
för
drinkare vid
Sans-Souci
invid Upsala
(Forts.)

satt räddningshemmets förvaltning handhafves af en utaf Upsala
läns allmänna nykterhetsförbund utsedd styrelse, som antager föreståndare
för anstalten;

att anstalten står under tillsyn och kontroll af landshöfdingen
i länet eller, om han anser sig dertill förhindrad, af en utaf eders
•Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad inspektor;

att de i anstalten intagna sjukas vård öfvervakas af legitimerad
läkare; samt

att till medicinalstyrelsen stäld berättelse med redogörelse för
anstaltens verksamhet under året före utgången af mars månad nästpåföljande
år aflemnas till förste provinsialläkaren i länet.»

Då anslaget första gången beviljades, skedde detta på grund af
enskild motionärs framställning, och i motionen härom åberopades
såsom skäl för beviljandet af ett sådant anslag, att Upsala läns
nykterhetsförbund genom detsamma skulle komma i tillfälle att utöfva
en välsignelsebringande verksamhet för att till helsan återställa
drinkare, som förlorat densamma genom omättligt förtärande
af rusdrycker, och att sällskapet icke kunde i någon större omfattning
verka för detta mål utan att staten trädde emellan och lemnade
understöd. Den allra mest välsignelsebringande formen för
sällskapets verksamhet skulle vidare blifva, att man skulle kunna
bereda friplatser för en och annan patient. Såsom man finner af
de utaf mig upplästa vilkoren, så återfinnes icke i dessa något derom
att friplatser skulle finnas för några patienter.

Af denna anledning är det alldeles naturligt, att icke någon
mindre bemedlad, om behof deraf skulle uppstå, kan komma i åtnjutande
af den vård och den förbättring, som anstalten kan bereda.
Af den berättelse, som aflemnats till förste provinsialläkaren i Upsala
län, framgår, att patientafgiften är bestämd till 1 krona 50
öre per dag, men att den verjcliga kostnaden för hvarje patient uppgår
till 1 krona 80 öre för dag; alltså uppstår för hvar och en
patient en lindring af 30 öre per dag. I samma berättelse står ock,
att man endast har plats för G patienter. Multiplicerar man
lindringen i afgifter per dag för samtliga sex patienterna med antalet
dagar under hela året, får man en produkt af 657 kronor.
Alltså uppstår af det statsanslag, som nu utgår till belopp af 2,000
kr., en behållning af 1,343 kronor, som icke kommer de sjuke
till del.

Jag tror, att om anstalten skall på ett rätt välsignelsebringande
sätt kunna utöfva sin verksamhet, vore det skäl att inrätta eu eller
annan friplats, så att äfven mindre bemedlade kunde komma i åtnjutande
af eu väl behöflig vård, ty såsom det nu är stäldt, är det
endast de mera förmögna, som kunna erhålla dylik vård. Jag ser
till och med af den allra sista berättelsen, som har lemnats angående
anstalten, att afgiften för patienterna höjts till 2 kronor per
dag, och man har således icke ens stannat vid 1 krona 40 öre.

Skall Riksdagen fortsätta med att bevilja detta anslag — hvilket

Onsdagen den 15 April, e. m.

63 N:o 29.

jag för min del icke kar något emot — så är det klart, att man
gerna skulle se, att det stäldes så, att äfven en och annan fattig
eller mindre bemedlad kunde komma i åtnjutande af den vård, som
å anstalten kan gifvas.

Vidare anförde:

Herr Kihlberg: Herr talman, mine herrar! Det är visser ligen

sant, såsom den föregående talaren nämnde, att å anstalten
ännu icke kunnat inrättas några friplatser för patienter, men sådant
får man väl icke heller ännu begära. Denna anstalt har för några
få år sedan blifvit aniagd på enskild persons bekostnad, och den var
ganska dyrbar till sin anläggning. Derjemte måste man anlägga eu
liten trädgård o. s. v. När nu afgiften för patienterna likväl är 30
öre mindre per dag än omkostnaden för deras vårdande vid anstalten,
och anstalten dessutom fortfarande har skulder, som måste afbetalas,
så kan man väl icke begära, att under denna första tid några fripatientplatser
skola kunna inrättas vid densamma. Jag vet väl, att
anstalten är i händerna på personer, som sköta om den på allra
bästa sätt, och det lider icke det allra minsta tvifvel, att de skola
söka inrätta allt så, att anstalten må kunna fylla sitt vackra- och
välsignelserika ändamål, att rädda dessa stackars drinkare.

När nu staten icke lemnar i bidrag mer än 2,000 kronor, så
tycker jag, att detta är så litet, att man icke bör söka att pressa
denna lilla välgörenhetsanstalt till att, oaktadt den saknar tillgångar,
ändock lemna friplatser åt patienter. Om den vare sig genom ökadt
anslag från staten eller genom enskildes bidrag kommer i en god
ekonomisk ställning, är jag viss om att den skall söka att nedsätta
afgifterna för de mindre bemedlade; men jag är säker på att det
för närvarande icke låter sig göra utan olägenhet. Under sådana
förhållanden ber jag att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag är mycket glad öfver de upplysningar, som meddelades af den
siste talaren, hvilken är från den trakt, der hemmet är förlagdt,
ehuru jag visserligen sjelf icke är alldeles obekant med förhållandena.

Den förste ärade talaren gjorde icke någon annan anmärkning,
än att han uttalade sin förhoppning om att hemmet skulle anordna
några friplatser för obemedlade patienter. Jag tror mig kunna säga,
att detta är styrelsens innerliga önskan, men att denna önskan tills
dato icke har kunnat förverkligas, emedan anstalten dertill har eu
allt för svag ekonomisk ställning. Den har sin egendom intecknad
för 10,000 kronor, och dessutom står dess styrelse i personligt ansvar
för en ytterligare skuld på 3,000 kronor. Anstalten började
förhoppningsfullt med en dagafgift utaf 75 öre för hvarje patient,
men denna afgift har genom omständigheternas magt drifvits upp
allt högre och högre, så att från den 1 januari i år utgår den med

Ang. understöd
åt
räddningshemmet
för
drinkare vid
Sans-Sond
invid Upsala.
(Forts.)

N:o 29. 64

Oasdagen den 15 April, e. m.

Ang. under- 2 kronor. Såsom den förste ärade talaren anmärkte, står det i den
stod åt s|sta officiella redogörelsen för hemmet, att dagafgiften utgör kronor
hemmet1 för ^'' 50 och kostnaden för hvarje patients underhåll kronor 1: 80.
drinkare vid Medicinalstyrelsen säger sig hafva vid granskningen af redogörelsen
Sans-Souci funnit, att anstalten förvaltats på ett omsorgsfullt och sparsamt sätt.
invid XJpsala. j\fen tillgångarne äro små, och debet och kredit vilja derför icke gå
(Forts.) bra | hop.

Jag tror icke, att det varit några förmögna personer, som intagits
å hemmet. Väl finnas der personer, som kanske varit förmögna,
men dylika patienter hafva vanligen stökat af med hvad de
egt, innan de kommit in på en sådan anstalt som denna. Såvidt
mig är bekant, har der funnits icke mer än 4 å 5 personer, som
kunna sägas hafva varit i något så när goda omständigheter. Alla
de öfriga hafva varit på bar backe eller blott lefvat på slägtingars
eller anförvandters bekostnad. Man får hoppas, att det för hemmet
i ekonomiskt hänseende skall blifva allt bättre och bättre. Anstalten
är liten, förhållandena der äi-o mycket enkla, och den är ännu
att betrakta hufvudsakligen ur synpunkten af försöksanstalt. Men
så mycket tror jag mig i likhet med den siste ärade talaren kunna
säga kammaren, att vi kunna vara fullt lugna för att allting der
skötes på det mest oegennyttiga och uppoffrande sätt. Sjelfva läkaren,
som jag antager hafva ganska mycket att der göra, arbetar fullkomligt
gratis, och öfver hufvud taget är anstalten stäld under vård
af personer, till hvilka, det vågar jag påstå, kammaren kan hysa
fullt förtroende.

Herr Holmgren:, Såsom medlen af styrelsen för XJpsala läns
nykterhetsförbund blef jag för omkring ett år sedan kallad till styrelsen
för räddningshemmet vid Sans-Souci för att rådgöra om huru
man skulle gå till väga för att få debet och kredit att gå i hop.
Man hade vaiut nödsakad att vidtaga åtskilliga reparationer och förbättringar
på egendomen, hvilka omkostnader haft till följd, att nödigt
förlagskapital för anstaltens driftkostnader saknades. Men genom
enskilda personers bidrag blef denna brist då afhjelpt, så att man
kunde reda sig utan att behöfva vidtaga några extra åtgärder. Deraf
torde kammaren finna, att hemmet för närvarande icke är i den
ställning, att det kan mottaga några fripatienter. Men herrarne
kunna vara förvissade om, att så snart det låter sig göra, så kommer
det att ske.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Hvad
utskottet hemstält bifölls.

Återstående punlderna 96— 98.

Biföllos.

Onsdagen den 15 April, e.- ni.

65 NtaZfl#

§

Herr O. Odqvist aflemnade en motion, n:o 240, med förelag
till ändrad lydelse af §§ 13, 16, 20, 22 riksdagsordningen.

Denna motion bordlädes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 6, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll;

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen äfvensom
väckt motion om ändring af 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen;

n:o 8, anledning af väckt motion om ändring af §§ 1 och 5
i t ryckfri hetsförordningen;

statsutskottets memorial n:o 38, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens femte hufvudtitel;

bevillningsutskottets betänkande n:o 21, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen;

bankoutskottets memorial:

n:o 9, angående inköp af en byggnadstomt för riksbankens
afdelningskontor i Örebro; och

n:o 10, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 59, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende;

n:o 60, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen
om förlagsinteckning den 13 april 1883.

n:o 61, i anledning af väckt motion om bestämmelser angående
vården af bysamhällens gemensamma angelägenheter; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18,
i anledning af motioner rörande vissa ändringar i kongl. förordningen
om försäljning af vin och maltdrycker den 24 oktober 1885.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tva gånger bordlagda.

Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 29. 5

Nso 29. 66

Onsdagen den 15 April, e. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,28 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, TRYCKT

CENTRAL-TRYCKERIET, 1896.