1896. Andra Kammaren. N:o 27 (Riksdagens protokoll 1896:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 11 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Efter föredragning af herr L. Erikssons i Bäck i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 236, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

om beviljande af ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska
centralinstitutet;

angående beviljande af ett räntefritt lån för uppförande af ny
läroverksbyggnad i Östersund;

angående försäljning af nuvarande kyrkoberdebostället i Åmåls
stads- och landsförsamlingars pastorat samt byggande af ny prestgård
i Åmåls stad; och

angående utvidgning af Kristinehamns hospitals område.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Ordet lemnades härefter till herr Kardell, som yttrade:
Genom två artiklar i en af hufvudstadens tidningar för den 17 och
18 nästlidna mars under rubrik »Ett förlamande undantag inom
vår gruflagstiftning» har jag blifvit uppmärksamgjord på åtskilliga
af vår grufvelagstiftning beroende missförhållanden, hvilka föranleda
mig att anhålla om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet få framställa en interpellation.

Då grufvestadgan — efter hvad numera mellan Konung och
Riksdag må anses fastslaget — har naturen af civillag, kan någon
förändring af grufvestadgans bestämmelser icke ske i annan ordning,
än regeringsformens 87 § föreskrifver; d. v. s. antingen skall
Riksdagen för sin del besluta förändring af stadgan och aflemna
sitt förslag till Konungen för att af honom bifallas eller förkastas,
Andra Kammaren» Vrot. 7896. N:o 27. 1

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

eller ock skall Konungen i proposition till Riksdagen framställa
fråga om dylik förändring. Riksdagen, som torde ansett den derstädes
år 1889 väckta frågan om ändring af grufvestadgans bestämmelser
rörande kronans jordegareandel vara af den omfattande
betydelse, att frågan icke lämpligen kunde utan en grundlig beredning
af sakkunnige och lagkloke af Riksdagen afgöras, har inskränkt
sig att i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 mai 1889 anhålla, att
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända
till fördel för kronan, att dess rätt till jordegareandel å s. k.
odisponerad kronojord blefve genom lag bestämd. Det torde vara
svårt att i denna Riksdagens anhållan om ett öfvervägande från
Kongl. Maj:ts sida se ett beslut i sak. Och om skrifvelsen verkligen
skulle kunna anses innefatta ett ändringsbeslut å Riksdagens
sida, borde väl Kongl. Makt hafva meddelat sitt beslut i frågan i
den ordning nämnda grunalagsparagraf omförmäler, nemligen efter
icke blott statsrådets, utan äfven högsta domstolens hörande. Öfver
den kungörelse, som den 19 augusti 1889 under åberopande af
Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1889 utfärdades, har emellertid
högsta domstolen icke hörts. Jag anser sålunda, att Riksdagens
skrifvelse icke gaf Kongl. Maj:t behörig anledning att utan Riksdagens
vidare hörande utfärda nämnda författning, och att, derest
en annan tolkning af skrifvelsen skulle kunna göra sig gällande,
författningen ändock icke i grundlagsenlig ordning tillkommit.

Om emellertid Kongl. Maj:ts beslut att utfärda kungörelsen af
den 19 augusti 1889 — oafsedd att grundlagens bud åsidosattes —
af praktiska skäl kunde anses lämpligt — hvilket jag visst icke
vill bestrida — så frågas: qvarstå ännu dessa skäl? Såsom svar
på sina underdåniga skrivelser om ifrågasatta ändringar af grufvestadgan
af den 15 maj 1889 och den 20 maj 1890 erhöll Riksdagen
vid 1894 års riksdag ett af Kongl. Maj:t efter vederbörande myndigheters
hörande uppgjordt förslag till ändring af vissa delar af
grufvestadgan. Förslaget föll i Riksdagen. Från Kongl. Maj:t
torde sålunda icke, åtminstone under den nuvarande ministerens
tid, något nytt förslag i ämnet vara att förvänta. Riksdagen har
begärt ett förslag angående statens jordegareandel, som den kunde
skärskåda. Riksdagen har fått sin önskan uppfyld; den har förkastat
det framställa förslaget och derefter icke genom något beslut
gifvit anledning till nytt uppslag i frågan. Hvarför qvarstår då
den kong!, kungörelsen af den 19 augusti 1889 trots sin provisoriska
natur ännu såsom gällande?

De närmaste följderna af nämnda kungörelse voro icke af den
art, att de behöfde föranleda några större olägenheter. Författningen,
som endast afså" de inmutningar, hvilka efter dagen för
författningens utfärdande kunde komma att verkställas å visst slag
af kronojord, förbjöd, att utmål finge tills vidare anvisas för en
dylik inmutning. Och som utmål icke enligt grufvestadgan kan
läggas omedelbart efter inmutningen, utan mellan inmutningen och
utmålsläggningen åtskilliga arbeten skola verkställas och _ vissa
formaliteter iakttagas, hvilket allt ofta drager en tid_ af ett till tre
år, hade några vidare rubbningar icke åstadkommits genom för -

Ti:o 27.

Lördagen den 11 April.

fattningen, derest den icke kommit att gälla längre än den tid af
högst tre år, inom hvilken enligt § 21 af grufvestadgan utmål skall
af inmutaren sökas. Nu är förhållandet ett annat. I fulla sex
och ett hälft år har författningen galt och derunder försatt inmutningsförhållamdena
i ett oefterrättligt, snart sagdt kaotiskt tillstånd.
Utmålsläggningen, hvilken nu icke kan ega rum, är nemligen af
grundläggande, betydelse för en grufhandtering. Den utgör så att
säga ett konstitutorial på den rätt, hvartill inmutningen utgör fröet.
Först med utmålsläggning kan inmutaren kalla sig grufegare, först
derefter kan han .tryggt anse sig ega någon brytningsrätt, först
derefter kan han vidtaga anordningar för ett planmessigt grufarbete,
först derefter kan han erhålla kredit för att på basis af den inmutade
fyndigheten anskaffa de medel, som erfordras för igångsättande
af en grufindustri af nämnvärda dimensioner. Det är
alltså klart, att någon grufindustri på odisponerad kronojord icke
kan komma till stånd, så länge ifrågavarande kungörelse är gällande.
Härmed äro också utsigterna till grufindustriens vidare
uppblomstring inom den malmrikaste delen af Sverige fullkomligt
tillintetgjorda och således de ännu odisponerade, naturliga rikedomarne
inom denna landsdel — Norrbotten —- gjorda värdelösa.
Detta är ock hvad erfarenheten visat, ty efter kungörelsens tillkomst
år 1889 har inom Norrbottens län med dess omätliga tillgångar
på malm icke något enda verkligt grufföretag bildats. Inmutningar
kunna väl verkställas och handel med mutsedlar förekomma;
men någon ny grufhandtering kan icke der uppstå, då den
mark, hvarå malmerna förefinnas, nästan uteslutande utgöres af
odisponerad kronojord. Och till hvilken orimlighet leder icke den
kongl. kungörelsen! På grund af § 21 i grufvestadgan åligger
det inmutaren, för att ej gå inmutningsrätten förlustig, att göra
ansökan om utmål — en ansökan, om hvilken han vet, att den
skall på grund af den kongl. kungörelsen komma att afslås, eller,
med andra ord, han tvingas af lagen att begära något, som står i
strid med annan promulgerad författning. Om icke en dylik absurditet
kan öppna vederbörandes ögon, bör icke omtanken om våra
näringar göra det? Huru länge skola Norrbottens nyss omtalade
malmrikedomar ligga slumrande? Det ligger i regeringens hand
att väcka dem till lif genom borttagande af det af regeringen sjelf
uppstälda hindret eller ock att gifva skäl, hvarför den låter det
nuvarande tillståndet fortfara.

Med stöd af hvad jag nu haft äran anföra vågar jag hos kammaren
vördsamt anhålla om tillstånd att få till herr statsrådet och
chefen för kongl. civildepartementet framställa följande

Interpellation:

l:o) Då någon ändring af bestämmelserna i den af Kong],
Maj:t och Riksdagen gemensamt antagna grufvestadgan af den 16
maj 1884 icke i grundlagsenlig ordning beslutits, huru hafva då
vissa bestämmelser i samma stadga kunnat allt från den 19 augusti
1889 af Kongl. Maj:t suspenderas genom Kongl. Maj:ts sistnämnda
dag utfärdade kungörelse?

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om lagstiftning
mot det
s. k. trucksystemet.

2:o) Hvarför liar icke, efter det Kongl. Maj:ts proposition till
Riksdagen af den 9 mars 1894 med förslag till ändring af grufvestadgan
af Riksdagen afslagits, Kongl. Maj:t upphäft berörda kungörelse?
och

3:o) Huru länge anser berr statsrådet, att denna kungörelse
bör gälla?

Den af herr Kardell sålunda framstälda anhållan begärdes af
flera ledamöter på bordet och blef i följd häraf bordlagd till nästa
sammanträde.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande n:o 52, i anledning af väckt motion om lagstiftning mot
det s. k. trucksystemet.

I motion n:o 4 inom Andra Kammaren hade herr A. Hedin
föreslagit:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en undersökning om det s. k.
trucksystemets användning i vårt land samt derefter till Riksdagen
afgifva förslag till de lagbestämmelser, som denna undersöknings
resultat befinnas påkalla.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet _ anförde:

Herr Hedin; Herr talman! Då lagutskottet icke har funnit
nödigt att anföra några skäl för sitt afstyrkande af min nu föreliggande
motion — ty såsom skäl kan ju lika litet jag som någon
annan betrakta ett lösligt påstående om öfverdrifter i herr Stadlings
skrift eller en lika löslig försäkran, att i de fall, der arbetare eller
andra underhafvande beredts tillfälle att genom husbondes eller
arbetsgifvares försorg erhålla sina förnödenheter, detta städse skett
för att derigenom bereda de förstnämnde fördel — då, säger jag,
lagutskottet icke anfört några skäl för sitt afstyrkande af motionen,
har jag följaktligen ingenting från lagutskottets sida att bemöta.
Jag skulle derför kunna inskränka mig till att anhålla om bifall
till motionen. Emellertid skall jag, innan jag framställer detta
yrkande, endast helt kort anföra några ord, då jag har anledning
förmoda, att ärendet kommer att utförligt behandlas af personer,
som på grund af långvarig erfarenhet ha bättre fog än jag att i
denna sak föra talan.

Den första kännedom, jag erhöll om trucksystemets skändligheter,
sådant detta system tillämpades i Norrland och ännu i dag
der på många ställen tillämpas, fick jag af en ledamot af denna

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

s. k. trucksystemet.

(Forts.)

kammare, nu en f. d. ledamot, men på den tiden ännu qvar i Om lagstiftkammaren.
Jag har, då herr Stadlings skrift blef offentliggjord TOlw<7 mf>t
och då jag började taga i öfvervägande, huruvida icke ärendet
borde bringas under Riksdagens pröfning, till denne f. d. ledamot
af kammaren skriftligen framstält förfrågan om allt, hvad jag af
mitt förra samtal med honom för några år sedan härom mindes,
och jag har i bref fatt bekräftelse på, att hvad jag erinrade mig
och sedermera förnummit om trucksystemet vore rigtigt. Jag skall
icke besvära kammaren med några detaljer, men jag kan dock
nämna ett exempel. Min sagesman säger — det är hans egna ord
— att han af arbetares motböcker sett, huru de af ett namngifvet
sågverk, sedermera innehafdt af en af honom namngifven och ännu
lefvande man, påförts 2 riksdaler för varor, som kostat i inköp 12
skilling, och huru för spanmål de påförts ända till 5 riksdaler
mera, än allmänna priset i orten derför gälde, o. s. v. Han har i
sina meddelanden härom till mig nämnt orterna, namngifvit bolagen
och personerna.

Då man nu i Första Kammaren funnit lämpligt att stämpla
alla tidningsmeddelanden om trucksystemet i Norrland såsom lögner
— det skedde härom dagen af en bolagens målsman der inne —
så lär det väl hädanefter blifva nödvändigt att uppgifva allt, hvad
man derom erfar, uppgifva bolagens och de personers namn, som
bedrifva sådant ofog eller låta sådant ske med sina underhafvande.

Jag skall hädanefter ställa mig detta till efterrättelse, viljande jag
i dag endast anföra ett exempel, derför att det så nyligen, d. v. s.
för halfannan månad sedan blifvit offentliggjordt i en norrländsk
tidning, Söderhamnskuriren. Jag skall tillåta mig att till kammarens
protokoll uppläsa, hvad denna tidning kallar en illustration till
huru detta trucksystem grasserar i skogsbygderna. Det är en berättelse
från de pågående afverkningarne i Storsjö, Härjedalen.

Tidningen förmäler härom:

»Här pågår, heter det i en skrifvelse derifrån, ganska stor
timmerhuggning i år, ty två stora bolag, nemligen Svartviks och
Skönviks, afverka här, som vanligt till låga pris. På grund af
den blida vintern jemte lagom snö, skulle arbetaren genom träget
arbete kunna förtjena något mer än maten, men tack vare inspektörens
påpasslighet har Skönviks bolag förmått Svensta handelsbolag
att öppna filial på en af Skönviks gårdar inom Storsjö by
för att hålla proviant åt arbetarne. Om detta vore ingenting att
säga, derest prisen ej vore skamlöst dyra. Som exempel kan
anföras prisen på en del varor: hö 10 öre, hafre 15, kaffe kr. 2: 20,
socker 80 öre, fläsk, före jul, kr. 1: 20, rågsikt 26 öre, kornmjöl
26, sill 32, risgryn 50, hvetemjöl 30, ärter 30, snus kr. 1: 70, allt
per kilogram, tobak kr. 1: 40 pr rulle o. s. v.

Inom byn finnas två stycken handlande, som sälja sina varor
betydligt billigare, men arbetaren har ej pengar att köpa för, utan
är tvungen att taga de dyra varorna hos bolaget. Då arbetaren
begär pengar, svaras helt enkelt, att sådana fins det icke; märkvärdigt
eller hur? Men det är ju ingenting att undra på, då man
vet, att inspektören är kanhända störste delegaren i Svensta han -

N:o 27.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forts.)

6 Lördagen den 11 April.

delsbolag. Oss synes, som om en inspektor borde tillse, att arbetaren,
som vågar både lif och helsa för att föra fram timmerkubbarne
till vattendragen, skulle bestyra om att arbetaren finge
sina förnödenheter till det billigaste möjliga pris och ej, som nu
är fallet, taga mer än någon handlande på platsen, ty arbetaren
behöfver så väl det han förtjenar.»

Sådana, för halfannan månad sedan offentligen meddelade,
precisa uppgifter vederläggas, herr talman, icke enkelt derigenom,
att landtmätare!! Widmark stiger upp och vittnar, att allt sådant
är lögn.

Det har, sedan jag väckte denna motion, kommit mig till hända
en stor mängd meddelanden om detta trucksystemsofog i Norrland,
ja, äfven på andra orter. Men dessa meddelanden åtföljas af bönliga
framställningar, att icke om dem någonting måtte offentliggöras,
som vore egnadt att leda på spåren, hvarifrån meddelandena utgått,
»ty då», heter det, när ett sådant meddelande kommer från
en arbetare, »riskerar jag att förlora min plats». Ja, äfven personer
i sådan ställning som prester och länsmän, hvilka gerna
önska, att förhållandena der uppe i öfre Norrland måtte blifva kända,
hafva samma rädsla för att misstankar om hvem som lemnat sådana
meddelanden till resande, tidningsmän o. s. v. skola uppstå
hos bolagen; och jag vet en och annan, som klagat öfver, att, sedan
misstankarne blifvit ledda till honom, deraf förföljelse alstrats från
bolagens sida.

Af hvad jag i min motion anfört framgår, att i våra närmaste
grannländer, Finland och Norge, der dock icke sådana missförhållanden
som det norrländska bolagsväsendet existera, man icke
för ty har — i Finland redan för rätt länge sedan — beslutat sådana
lagstiftningsåtgärder, som jag eventuelt ifrågasatt som ett möjligt
resultat af den undersökning, om hvilken jag föreslagit, att Riksdagen
skulle göra en framställning till Kongl. Maj:t; i Finland
härstammar ett förbud i den rigtning, jag åsyftat, ända från år
1879. Det torde för hvar och en, som känner till de finska och
norska förhållandena, icke vara obekant, att ett bolagsvälde, jemförligt
med det i Norrland rådande, icke existerar i något af dessa
länder.

Nu vill jag tro, att den förbittring, som, efter hvad jag erfarit,
min motion väckt i Första Kammaren, icke skall hafva någon målsman
här i Andra Kammaren. Jag antager vidare, att här icke
finnes någon person, som hyser någon fruktan för en undersökning
af de verkliga förhållandena, och jag skall derför tillåta mig att
yrka bifall till min motion.

Ett par ord skall jag dock ännu tillägga. Hvad har bolagsväldet
uträttat i Norrland? Det kan näppeligen vara okändt för
någon af denna kammares ledamöter; och om ingenting göres för
att stäfja detta välde, komma de norrländska provinserna att förvandlas
till slafkolonier under detsamma. Jag antager, att Andra
Kammaren icke skall böja sig för denna magt, som för närvarande
tyckes sträfva derhän att upphäfva sig till högsta magten i riket.
För några år sedan kunde man höra erkännas äfven från sådana

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

personers sida, som eljest icke äro villiga att gå med på några
inskränkningar af den kommunala röstorätten på landet, att det
dock kanske kunde vara på tiden att något begränsa bolagens
kommunala röstmagt. Den tendensen tyckes sedermera kafva
blifvit helt och hållet trängd tillbaka. Man vågar väl knappast
för bolagsmagten komma fram med någonting, som i bolagsherrarnes
ögon skulle te sig som ett attentat. Det har gått så långt med
bolagsväldet, att, när nu för några dagar sedan en vederbörligen
förordnad prestman för verkställande af ett prestval här i hufvudstaden
sin pligt likmätigt och i öfverensstämmelse med lagens
tydliga bud —- kyrkostämmoförordningen för Stockholms stad och
prestvalsförordningen — förklarade bolag vara oberättigade att
deltaga i omröstningen, deraf eu storm väcktes, som redan vid
tillfället gaf sig luft i en rent af löjlig vrede, en vrede, som sedermera
sökt andra och icke löjliga former för att göra sig gällande.
Sätter man sig icke — när tillfälle dertill erbjuder sig — upp
emot detta bolagsvälde, blir det snart på tiden att skrifva om åtminstone
§§ 1 och 2 i svenska regeringsformen, låta § 1 innehålla,
att svenska staten är ett bolagsvälde och — på grund af
den nyss hemtade erfarenheten — i § 2 säga, att bolagen äro
ledamöter af den svenska kyrkan.

Herr talman! Jag skall anhålla om afslag å utskottets hemställan
och om bifall till min motion.

Herr Bruzelius: Den talare, som nyss hade ordet, ansåg, att
lagutskottets motivering var ganska löslig, och att utskottet icke
hade anfört några synnerligen starka skäl för sin hemställan.

Lätom oss då se efter, på hvilka skäl den ärade motionären
stöder sin framställning. Vi finna då, att motionären stöder sig på
de upplysningar och de skildringar rörande förhållandena der uppe
i Norrland, som en resande tidningsman lemnat. En hvar, som
genomläser motionen, skall ovilkorligen finna, att den är skrifven
med mycken värme, och hvar och en skall dervid tänka: förhåller
sig saken så, som här skildrats, vore det i hög grad sorgligt.
Den tanken trängde sig äfven på mig, då jag genomläste motionen,
men samtidigt kom jag äfven att erinra mig den gyllene regeln,
att för att kunna döma i en sak, måste man äfven höra motparten.
I lagutskottet, i hvars behandling af frågan deltogo flere, som
hafva kännedom om förhållandena der uppe, förklarade dessa, att
åtminstone för närvarande existerade icke ett sådant utsugningssystem,
som här är skildradt. Jag frågar herrarne då: på hvilken
sida skulle vi utskottsmedlemmar då ställa oss? För vår ståndpunkt
hade vi åtminstone den fördelen att hafva våra uppgifter
från personer, som verkligen voro ansvariga för sina påståenden
och som dertill till antalet voro vida flere än den ende, på hvilken
motionären åberopar sig.

Under sådana förhållanden var det åtminstone för mig omöjligt
att biträda något förslag i motionens syfte, då det ju nästan enhälligt
— från personer, som man måsto anse i högsta grad trovärdiga
och med förhållandena förtrogna — försäkrades, att åt -

OOT lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forts.)

N:o 27.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forts.)

8 Lördagen den 11 April.

minstone för närvarande existerade ej i Norrland ett sådant system
som det i motionen skildrade.

Med anledning af hvad jag nu anfört ber jag derför att få
yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Nordin i Sättna: Herr talman, mine herrar! Det skulle
kanske kunna anses onödigt att yttra sig i denna fråga efter det
sakrika anförande, som motionären nyss hållit. Men jag kan i
egenskap af norrländing icke lemna tillfället obegagnadt att här
meddela några upplysningar.

Det vill synas, som om utskottet ej velat bestrida, att åtminstone
i enstaka fall missbruk i det ifrågavarande afseendet ega
rum. Jag för min del tycker, att redan detta förhållande bör utgöra
tillräckligt skäl att söka åstadkomma en lagstiftning, enär
man enligt mitt förmenande alltid bör lagstifta till förekommande
af missbruk, dessa må nu förekomma huru enstaka som helst. Ty
då man väl måste antaga, att i regel den större delen af befolkningen
är redlig och blott den mindre delen oredlig och ohederlig,
så är det just för denna mindre del, som vi böra stadga lagbestämmelser.

Vidare vill jag i sjelfva saken anföra ett exempel. En arbetare,
han må nu vara körare eller huggare, kommer t. ex. fram till
faktorn eller inspektören och säger: »Nu hehöfver jag litet pengar,
ty matförrådet är slut, och jag kan ej reda mig». »Ja», svarar då
inspektorn eller faktorn, »jag har ej pengar inne för tillfället, och
det kan dröja en hel vecka, innan jag får sådana från bolaget.»
Det kan arbetaren ej vara belåten med, ty han hehöfver pengar nu
genast, men på sin begäran får han då tillsvar: »Då har jag ingen
annan råd än att ge dig en anvisning till den och den, och på
denna anvisning får du då matvaror till det eller det beloppet».
När sedan arbetaren kommer och företer denna anvisning för handlanden,
så säger denne: »Jag har på sådana der anvisningar borgat
ut så mycket, att jag ei vet, om jag får betaldt af de der herrarne.
Men» — det är att märka, att anvisningen lyder på t. ex. 15 kr. —
»vill du taga varor för 12 kr., skall du få det.» Dock icke nog
dermed, ty sedan är det alldeles säkert, att arbetaren ej får dessa
varor till just de allra billigaste pris.

Att jag i fråga om det anförda exemplet icke talat i vädret,
är säkert, och jag skulle kunna, om så behöfdes, namngifva såväl
inspektören som handlanden i fråga, ja, alla, som vid detta tillfälle
spelat någon roll.

Ett exempel sådant som detta torde vara tillräckligt för att gifva
mig anledning att yrka bifall till ifrågavarande motion.

Herr Norberg: Herr Talman, mine herrar! För att yrka

bifall till motionen torde det kanske vara nog att hänvisa till de
sakrika anföranden, som hållits af de båda föregående talarne, men
som äfven jag har en liten smula kännedom om, huru det i det
här hänseendet går till der uppe i Norrland, har äfven jag tagit
mig dristigheten att begära ordet. Jag skall dock ej upptaga tiden

Xso 27.

Lördagen den 11 April.

länge, utan blott omtala en enda händelse, ehuru jag skulle kunna,
snart sagdt, i hundratal uppräkna fall, liknande det, som jag nu
skall anföra. Men, som sagdt, jag skall inskränka mig till ett
enda.

På något ställe inom min valkrets har bott en större arbetsgivare,
hvilken brukade förse sina arbetare med proviant, som
dessa fingo hemta från hans magasin. Men det är att märka, att
detta skedde mot ofantligt höga pris, ja, i bland så höga, att arbetarne
fingo betala t. ex. en tunna korn med 30 kr. Så hände
det, att en arbetare med tillhjelp af sina slägtingar var i stånd att
anskaffa, så mycket penningar, att han sjelf kunde ge sig ut och
skaffa sig sina förnödenheter, d. v. s. förnämligast spanmål. Han
kom äfven mycket riktigt hem med 6 eller 7 tunnor korn, men
hvad hände då? Jo, arbetsgivaren, som fick kännedom härom,
befalde honom att lemna in i hans magasin den spanmål, som han
kommit hem med. Arbetaren var tvungen att åtlyda denna sin
husbondes befallning, emedan han i annat fall skulle blifvit vräkt
från den plats, han innehade, men dock mot att återfå den betalning,
som han sjelf hade erlagt för varan. Sedermera måste han
åter taga ut samma spanmål från sin principals magasin, men nu
till det pris, som denne sjelf behagade sätta på varan, och hvilket
pris var icke mindre än 20 eller 25 % högre än det, till hvilket
arbetaren sjelf lyckats anskaffa varan.

Jag skall ej upptaga tiden längre genom att anföra flera exempel,
utan ber blott att få yrka bifall till motionen.

Om lagstiftning
mot det
s. k. trucksystemet.

(Forts.)

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman, mine herrar! Af
motionen framgår, att motionären hemtat sina uppgifter från herr
Stadling, som genom resor i Norrland förskaffat sig desamma.
Dessa uppgifter, som herr Stadling lemnat, ansågos dock af de
norrländingar, som sutto i utskottet, icke vara rigtigt sanningsenliga,
utan något öfverdrifna. Det upplystes i utskottet, att det
väl förr i tiden tillgått så, som motionären påvisar, men att det

5å senare tiden varit sällsynt, att sådana saker förekommit. Och
e domare, som i Norrland innehaft domsagor eller der handlagt
rättegångar om räkningar och kreditförhållanden, ha upplyst, att,
såvidt de erfarit, det aldrig förekommit något klander, att varorna
varit för dyra, men väl att det händt, att arbetare förnekat sig ha
mottagit varor —- något, som ju för öfrigt icke är sällsynt äfven
på andra orter i vårt land. Då det nu ej finnes andra skäl för
motionen än de, som ligga i uppgifter, hvilka lemnats af en enskild
person, hemställer jag till motionären sjelf, om han kan anse
det så förundransvärdt, att lagutskottet ej kunnat fästa synnerligt
afseende vid hans motion. Att herr Stadling hemtat sina uppgifter
uteslutande från den ena parten, är temligen tydligt, och
detta förringar i hög grad deras värde, ty det förhåller sig ju så
här i verlden, att, när man får sina sakuppgifter uteslutande från
den ena parten, man får vara tacksam, om man lyckas få reda på
halfva sanningen och knappast det. Sådan är åtminstone min erfarenhet.

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forte.)

Jag skall sedan be att få bemöta några af de påståenden, som
göras i motionen. På första sidan säges: »Ett åsyna vittne kan
på ed intyga, att han sett t. ex. en af ett stort Hernösandsbolags ombud
utfärdad anvisning å 8y2 alnar ylletyg, 2 kilogram kaffe med
mera, der ej något pris var utsatt, och under det arrendatorn höll
på att köpa sakerna hos handlanden, förekom ej ett ord om priset.»
Ja, det är ju gifvet, att, när en person kommer med en dylik varureqvisition
från en annan person, handlanden måste behålla reqvisitionen
och föra in prisen på varorna i sina handelsböcker. Detta är
ju blott något, som vanligen praktiseras. Så tillägges det: »här har
nu köpmannen tillfälle att med 50 % höja varans pris för den fattige
arbetaren». Men det är ju derför ej sagdt, att han verkligen
höjde priset med 50 %. Det vet ingen, om han gjorde, utan här
står blott, att det var tillfälle dertill. Sedan fortsätter motionären
sin bevisföring med följande ord: »Man kan lätt tänka sig, hvilken
tidspillan och förlust det blir för arbetaren att under vintern eller
den del af sommaren, då han har sin bästa förtjenst, nödgas fara
4 å 6 mil till inspektören och kanske få vänta en eller ett par
dagar på denne herre och till sist ej få penningar.» Jag vet nu
icke, huru det dervidlag verkligen förhåller sig i Norrland, men i
den ort, som jag tillhör, och der det finnes flera stora bolag, har
man vissa liqvidationsdagar, då arbetaren får sitt innestående tillgodohafvande
kontant utbetaldt. Sedan heter det: »utan han får
då nöja sig med en anvisning att köpa den och den varan der
och der». Ja, ej heller detta förfarande är så ovanligt, och det är
mången gång nödvändigt, emedan det finnes husfäder, som ej kunna
hushålla med sin arbetsförtjenst, hvarför det ej finnes någon annan
utväg, om nemligen familjen skall få något underhåll, än att gifva
dem en dylik anvisning i stället för kontant aflöning. Ty om de
finge sådan, skulle de genast förslösa den, och familjen derigenom
komma på har backe.

Derpå säger motionären: »De ytterst få bolagsarrendatorer, som
ej äro skuldsatta hos bolagen, kunna genom sin kredit betinga sig
bättre pris på proviant hos de enskilde handlandena, men det stora
flertalet, som har lösöreköp med bolagen och ingen kredit hos allmänheten,
är tvunget att taga sina varor hvar helst och till hvad
pris inspektörerna behaga bestämma. Häraf framgår, att inspektörerna
hafva större fördel af skuldsatta och beroende arrendatorer
än af ekonomiskt oberoende». Huru förhållandena dervidlag kunna
vara i Norrland, det känner jag ej så noga. Men från min egen
hemtrakt, der det finnes en mängd godsegare med många underlydande
arrendatorer, vet jag bestämdt, att, om det skulle gå så
långt, att godsegarne måste göra lösöreköp med sina arrendatorer,
de förra komme att bli lidande derpå. Motsatt blir naturligtvis
förhållandet, om arrendatorerna äro ekonomiskt oberoende. Ty det
kan aldrig vara fördelaktigt för jordegarne att nödgas göra sådana
köpeafhandlingar med sina arrendatorer.

Sedan anföras vidare i motionen, såsom bevis på arbetarnas
beroende, följande frågor och svar:

»— Huru mycket får ni betaldt för arbetet?

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

— Det veta vi icke, det få vi höra på kontoret.

— Huru mycket betalar ni för provianten?

— Det veta vi icke, det få vi höra på kontoret.»

Men huru i all verlden kunna de då veta, att de få för litet
hetaldt för sitt arbete och få betala för mycket för sin proviant?
Dör öfrigt linnes det på åtskilliga håll vissa slags arbeten, i fråga
om hvilka arbetaren ej har fullt klart för sig, huru de betalas.
Så är t. ex. förhållandet, då arbetet består i drifning eller körning
af timmer, ty då göra arbetarne upp om drifning etc. af så och så
många kubikfot eller kubikmeter virke, och betalningen derför
kunna de ej räkna ut sjelfva, utan detta måste göras på kontoret.
Åtminstone på min hemtrakt tillgår det på detta sätt, och jag har
ej hört något klagomål deröfver.

Vidare anför motionären följande ord af sin sagesman: »att
bolagen taga bra betaldt för sina varor, det hade jag sjelf tillfälle
att utröna. Enligt räkningar, som förevisades mig, både skogsarbetare
i fjor t. ex. fått betala 45 öre kilogram för nästan oätlig
blekingssill, då i vintras god norsk sill kunde erhållas för 20 öre kilogram».
Det är naturligt, att sill, liksom andra varor, kan fluktuera
i pris, och att detta kan stiga eller sjunka. Men att märka är, med
hänsyn till värdet af dessa herr Stadlings uppgifter, att han ej var
på platsen, då denna blekingssill förtärdes. Huru kan då herr
Stadling veta, att sillen verkligen var oätbar? Inte står ju detta
heller angifvet på räkningen! Men, som sagdt, herr Stadling tycks
ha hemtat sina uppgifter blott från den ena parten, d. v. s. de
missnöjde arbetarne.

Slutligen heter det i motionen: »Dylika missbruk i andra delar
af landet hafva tid efter annan omförmälts i pressen, men torde
endast i sällsynta undantagsfall komma till allmänhetens kännedom,
emedan förtryckta bolagsslafvar dels icke våga, dels ej hafva
utväg att göra sin klagan hörd.» — Ja, visserligen gifves det fall,
då arbetsgifvaren är hård mot sina arbetare, men mången gång är
arbetaren sjelf vållande till sitt trångmål. Specielt händer det ju
ofta, såsom jag vet, att af två arbetare, som hafva samma aflöning
och samma arbete, den ene bergar sig bra och berömmer sin husbonde,
medan den andre, som icke kan hushålla, har det knappt
och talar illa om sin husbonde och kallar honom »blodsugare»
m. m. Jag hemställer dock till herrarne, hos hvem felet härvidlag
ligger, hos husbonden eller hos arbetaren?

Hvad för öfrigt angår det förhållandet, att arbetsgifvarne på
detta sätt tillhandahållit sina arbetare varor, har det på många
ställen berott derpå, att arbetsgifvarne funnit, att enskilde handlande
hafva uppskörtat arbetarne allt för hårdt, och derför anlagt
eu handelsbod, der arbetarne kunnat få sina förnödenheter, mjöl
och fläsk och hvarjehanda. Men jag har ej bort ett enda klagomål
deröfver. Tvärtom tycka arbetarne, att de nu äro i bättre ställning,
då handlandena ej komma åt att uppskörta dem.

Då jag nu har den erfarenheten från min hemtrakt, kan det
väl icke förundra någon, att jag kommit till samma slut som utskottet.
Och då ingen annan bevisning fans i denna fråga än

Om lagstiftning
mot det
s. k. trucksystemet.

(Forte.)

N:o 27.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forta.)

12 Lördagen den 11 April.

motionärens och herr Stadlings uppgifter, tror jag ej, att man
kunde komma till annat slut, än man gjort. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Det har i alla tider varit så, att tvister uppstått mellan
arbetsgifvare och arbetstagare, liksom mellan säljare och köpare,
och det är väl en sak, som ej lär kunna afhjelpas. Men på senare
tider har härtill kommit den svårigheten, som man ej kan annat
än beklaga, att en så hetsig diskussion uppstår, när helst denna
fråga förekommer inom Riksdagen. För min egen del tror jag ej,
att dessa oegentligheter kunna förekommas eller hindras på annat
sätt än genom den fria öfverenskommelsen. Så snart man å det
ena eller andra hållet vill begagna sin magt, framkallar man endast
den ena öfverdriften eller den andra; — så äfven här. Man
har här talat mycket om bolagsväldet, och det må nu vara sant,
att ett sådant kan existera, men på samma gång är det väl också
skäl att tala om arbetsväldet, arbetarnes välde. Det ena har framkallat
det andra. Och hvar ligger orsaken? Vill man bota ett
ondt, bör man söka dess rot, och jag för min del kan ej finna
annat, än att roten och upphofvet till det onda här vid lag ligger
i den agitation, som söker uppreta arbetarne mot arbetsgifvarne
och framkallar sådana förhållanden som dessa. Ty det är blott
svar på tal, att, när arbetarne göra strejk och ställa pretentionerna
högre, än arbetsgifvarne kunna medgifva, desse måste se sig
till godo, der de kunna det. Jag anser, att det ena är lika origtigt
som det andra. Men OTsaken dertill anser jag vara den agitation,
som nu drifves med sådan styrka och med medel, som jag
ej vill tala om och ej kan gilla. Der är roten, och jag frågar:
när man klagar öfver bolagsväldet, öfver att det är den högsta
magten inom riket, är det månne farligare än att få arbetaremagten
till den högsta i riket? Den ena bör ej existera mera än
den andra.

Yi hafva i många herrans år lefvat i vårt land i lugn och ro,
rättat oss efter lag och författningar och njutit en lagbunden frihet
— och denna är den enda, som gör menniskorna lyckliga. Men
så länge denna agitation pågår, kan man ej få ro. Slutar blott
denna agitationsgalenskap, som retar upp arbetarne mot arbetsgifvarne,
så få vi vara i fred, och det tror jag, svenska folket mår
bäst af.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag. Jag tror nemligen
ej, att man härutinnan kommer någon vart med lagstiftning, utan
det bör gå på den fria öfverenskommelsens väg.

Herr Mor din i Hammerdal: Herr talman, mine herrar!

Då icke blott lagutskottet, utan nu äfven enskilde talare i sina
anföranden inom denna kammare vilja göra den här truckhistorien
till något, som — om detta system ock funnits en gång — åtminstone
icke finnes numera, anser iag mig pligtig att med några
ord upplysa, att detta system ej blott har funnits, utan finnes
ännu och på sina ställen framträder på ett ohyggligt sätt.

Jf:o 27.

Lördagen den 11 April.

Jag hörde med egna öron af en s. k. faktor i timmerafverkningsbranschen
deruppe, att hans bolag tog så stor förtjenst på de
varor, som de skickade upp till sina arbetare, att ej blott han aflönades
med förtjensten, utan äfven en annan till samma firma inom
norra Jernband hörande faktor, och att firman ändå fick penningar
öfver; den aflönade ej blott sina tjenare deruppe, utan fick åtskilligt
öfver, som faktorn måste skicka in till hufvudkontoret.
Att han skulle vilja ljuga på sin egen firma i arbetarnes intresse,
kan man väl icke böra antaga, ty det vore nog så onaturligt.

Jag har för öfrigt sett andra saker, som äro lika ohyggliga.
Jag kände en firma deruppe, der jag med egna öron hörde, att en
arbetare beklagade sig hos firmans chef öfver huru fasligt illa det
stod till hos honom. Han sade: »Jag har haft min hustru sjuk,
hon ligger ännu och det fattas både mat och annat, och jag kan
inte komma till skogen, derför att min hustru är så klen.» »Ja,
det kan jag icke hjelpa med några penningar», sade principalen,
»men du skall få ut lifsförnödenheter, så mycket du behöfver.»
»Ja», sade arbetaren, »det är godt och väl, att jag det får, men
jag behöfver medicin till min hustru, och till det får jag be, att
herrn ger mig så och så mycket penningar.» Till svar å detta
blef ej yttradt annat än: »då får du försöka att borga på apoteket».
Penningar — det fick han inte, men varor, det fick han. Att
samme herre kunnat taga ända till två och tre kronor per säck
både för hafre och mjöl mera, än arbetarne kunnat köpa det till
i de andra butikerna, det är dock så säkert, att jag skulle kunna
våga 100 mot 1 på sanningen deraf.

I en grannförsamling har jag märkt saker, som äro af bedröflig
beskaffenhet. En person, en inspektor derstädes, som numera ej
bor der, har i detta afseende handterat sina arbetare så, att det
öfvergått till ett ordspråk deruppe. De fingo, såsom här mycket
rigtigt anmärkts, icke veta, hvad den säd, det mjöl, fläsk, kaffe
och socker som de togo vid arbetsgifvarens kontor, kostade, förrän
efter ett år och ofta långt in på det andra året. Ängsliga, som
de blefvo, hur uppgörelsen mellan dem och inspektorn i fråga
skulle komma att te sig till slut, kundo det hända, att de foro
dit tre eller fyra gånger och begärde att få uppgjordt. Men det
hände, att de då blefvo utkastade från kontoret i stället för att
få någon uppgörelse, ty alldeles tydligt var, att, ju längre det
dröjde med uppgörelsen, dess lättare kunde inspektören lita på,
att arbetarne glömde ett och annat förhållande, så att det för
honom, som nog i det hela taget var van vid det der handlingssättet,
kunde lyckas dess bättre.

Herr talman! På grund af don kännedom jag har om detta
ömkliga truckförhållande, och mod hänsyn till de skäl, som motionären
anfört, äfvensom det lilla jag nu haft tillfälle anföra, skall
jag be att få yrka bifall till motionen, som jag anser vara en af
de mest behjertansvärda motioner, som framkommit vid denna
riksdag.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forts.)

N:o 27.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forte.)

Lördagen den 11 April.

Herr Wikström: Efter den erfarenhet, som jag under trettio

år varit i tillfälle att inhemta om trävarurörelsen i Helsingland
och Herjedalen, anser jag mig höra säga, att, åtminstone så vidt
dessa provinser angår, sådana förhållanden, som motionären åberopat
till stöd för sin framställning, ej der existera. Anledningen,
hvarför bolagen och andra trävarurörelseidkare börjat syssla med
provianthandel, har varit den rena nödvändigheten, enär nemligen
afverkningsplatserna varit så långt aflägsna från handlandenas
boningsorter, att arbetarne ej utan stor tidsutdrägt kunde begifva
sig till handelshodarne. På den tiden voro dessutom handlandena
fåtaliga och bodde långt ifrån hvarandra. Arbetarne begagnade
sig derför då af bolagens proviant med stor beredvillighet, dels för
tidsbesparingen, dels ock derför att provianten var af bättre beskaffenhet
och ficks till billigare pris än den, som landthandlandena
kunde prestera.

Sedan förändrades emellertid förhållandena. Det uppstod en
hel mängd handlande i orterna, och desse företogo sig dessutom
att i sjelfva skogarne upprätta proviantdepoter. Detta gjorde, att
en hel del bolag upphörde att handla med proviant. Några af
dem hafva emellertid måst börja dermed igen på sådana trakter,
som äro mycket svårtillgängliga och dit landthandlande ej sträckt
sin verksamhet, men detta är dock undantagsfall.

Något tvång för arbetarne att taga sina varor hos bolaget eller
hos en viss handlande, har ej, såvidt jag försport, existerat. Trots
mycken efterfrågan har jag ej kunnat spåra något exempel på, att
arbetarne genom kontrakt eller annorledes nödgats ikläda sig förbindelser
i den vägen.

Jag ber att få läsa upp en tidningsnotis, som i detta hänseende
är mycket upplysande; den är ur Söderhamnstidningen
n:o 34 för den 23 mars detta år och lyder:

»Provianteringen bland skogsarbetarne på Losskogarne, besörjes
af bolagen sjelfva —• skrifver en meddelare till Hudiksvalls
Allehanda— och det länder Voxna och Bergviks bolag till heder,
att de tillhandahålla sina arbetare prima förnödenheter för billigare
pris än samma varor säljas för i städerna. Dock äro arbetarne
ingalunda tvungna att köpa från bolagen, utan de, som vilja handla
på annat håll, få ut penningar dertill.»

Söderhamnstidningen är dock just ej känd för att vara den,
som tager de s. k. »högmögende» under armarne.

Jag tror, att herr Stadlings artiklar i denna fråga böra upptagas
med en viss försigtighet. Då de utkommo år 1894, hörde
jag åtminstone många med dessa förhållanden förtrogna personer
uttala sin förvåning öfver åtskilliga uppgifter i dessa artiklar, uppgifter,
som förklarades vara absolut stridande mot det verkliga
förhållandet. Och då jag frågade dem, hvarifrån eller huru sådana
uppgifter framkommit, svarade de: »ja, det kan icke förklaras
på annat sätt, än att, då man skrifver med en viss tendens,
det alltid fins beskäftigt folk, som är färdigt att på ganska lösa
grunder tillhandahålla de uppgifter, man önskar».

Jag ber att få framhålla ännu en sak. Här säges, att inspek -

Lördagen den 11 April.

N;o 27.

torer vid trävarubolag hafva slutat med en förmögenhet på flera
hundra tusen kronor, tillkommen på provianthandel. Jag vågar
påstå, att den uppgiften ej är fullt korrekt. Nog har det händt,
att inspektörer slutat med förmögenhet, men den har nog då till
en väsentlig del tillkommit på annat sätt; jag vet, att åtminstone
något exempel gifvits derpå, att inspektörer tillåtit sig giÄ-a skogsaffärer
i konkurrens med det egna bolaget. Emellertid har det
nog kunnat hända, att inspektörer fått en liten inkomst på provianthandeln
derigenom, att, då de fått sig tillsändt ett visst förråd
varor, de å priset derför fått afdraga en s. k. »afskrifningsprocent»,
tillkommen för att motsvara den förlust i mått och vigt, som måste
uppstå, då dessa varor minuteras ut. Härpå hafva inspektörerna
kunnat göra sig en inkomst, emedan denna afskrifningsprocent
varit ganska rundligt tilltagen.

Då jag för min del anser, att en lagstiftning i förevarande
fall ej är erforderlig, ber jag att få yrka bifall till utskottets bebetänkande.

Herr Nyström instämde häruti.

Herr Hedin: Den ärade ledamoten från Kalmar län, som

för en stund sedan hade ordet, lemnade en upplysning af särdeles
öfverraskande beskaffenhet, nemligen den, att de ohyggliga missförhållanden,
som jag i min motion öfverklagat, skulle vara ett
resultat af agitation bland arbetarebefolkningen, skulle vara ett
svar på och ett försök till mostånd emot denna agitation. Med
anledning deraf skall jag be att få nämna, att den riksdagsman
från Norrland, hvilken jag i mitt förra anförande åberopade såsom
sagesman, har en erfarenhet utaf förhållandena inom den del af
öfre Norrland, hvarom han .talat, hvilken sträcker sig öfver en
tidrymd af ett par och trettio år. En del af de exempel, han för
mig anfört för flera år sedan och derefter för ett par månader
sedan bekräftat, härrör från de första åren på 1860-talet. Jag
undrar nu, om den ärade representanten för Kalmar län kan upplysa,
hvad dot var för en agitation bland arbetarebefolkningen i
öfre Norrland i början af 1860-talet, som föranledde bolagen
att tillgripa detta medel för att försvara sig emot en sådan
agitation.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Såsom varande
norrländing anser jag mig pligtig att yttra några ord i denna
fråga.

Från och med år 1863 till och med år 1884 har jag arbetat
såsom landtmäteritjensteman inom Yesterbottens län och har såsom
sådan haft förrättningar inom nästan alla länets socknar, hvarunder
jag tillbragt icke en och annan vecka i socknarne, utan vanligtvis
hela sommaren och hösten. Jag har således under denna
jemförelsevis långa tid varit i tillfälle att sätta mig in uti folkets
lefnadsförhållanden och existensvilkor, och det är på grund af den
härunder vunna erfarenheten, som jag kan intyga och anser mig

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forts.)

X:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om lagstift ning

mot det

s. 1c. truck systemet.

(Forts.)

pligtig intyga, att trucksystemet under denna tid existerade inom
Vesterbottens län. Jag skulle kunna anföra flera exempel härpå,
men jag vill icke trötta kammaren dermed, utan skall endast meddela
några.

År 1880 hade jag mig anförtrodt att verkställa egotaxering
och skaftläggning i och för områdestilldelningar inom Lycksele
socken. På hösten kom jag till en by, som är belägen emellan
floderna Urnan och Vindelen. Byn dominerades af en sågverksegare
derigenom, att han antingen egde hemmanen eller också hade inteckningar
i desamma. Åkerjorden låg till största delen i vanhäfd,
de en gång uppgräfda dikena höllo på att gå igen, och småskog
växte upp i dem. En dag, då jag gick i skogen för att taxera
byns ängar på skogsmarken, träffade jag eu landtbo från byn, just
precis den, som hade sin åker mest illa skött. Han höll på med
skogsarbete. Jag gaf mig i samtal med honom och sade honom,
att det vore nyttigare och klokare, om han hölle sig hemma och
arbetade på jorden. Han svarade: »Det har ni nog rätt i, men

förhållandet är det, att min principal, sågverksegaren, vill, att jag
skall arbeta i skogen åt honom, och då måste jag göra det.» _ Vidare
upplyste han på min derom framstälda fråga, att han ej visste,
huru stor förtjenst han ungefärligen hade, ty sågverksegaren bestämde
priset på hans arbete. Han berättade äfven, att han förra
året — d. v. s. år 1879 — trodde sig hafva förtjent så mycket, att
han skulle kunna åstadkomma någon afbetalning på den skuld,
han hade till sågverksegaren, men vid uppgörelsen med denne
fann han, att skulden i stället hade ökats. Detta berodde naturligtvis
derpå, att åbonden hade tänkt sig ett visst pris för sitt arbete,
men detta pris stämde ej öfverens med sågverksegarens.

År 1884 var jag på utstakning af hemman å nybyggen. Då
kom jag med mina förättningsgöromål till ett nybygge — jag minnes
nu ej namnet på detsamma, men det var också beläget mellan
Urnan och Vindelen. Detta nybygge hade egts af åbon, som satt
på detsamma, men han hade måst afträda eganderätten till sågverksegaron,
ehuru han fått rätt att qvarsitta på nybygget mot
skyldighet att utgöra onera, som det heter. Han berättade mig
med bekymmer, att han nu hade blifvit uppsagd från detta ställe,
som han" med mycket arbete och mycken försakelse från roten upptagit,
och detta derför, att han hade vågat att under någon tid arbeta
för en annan person än ställets egare. Huruvida han fick sitta
qvar eller ej, d. v. s. om tvisten blef bilagd, det känner jag icke.

Jag bodde en del af tiden för mitt vistande inom Vesterbottens
län uti en by, som ligger norr om Umeå. Uti denna by fans ett
sågverk — det finnes nu ej mera — hvilket först egdes af engelsmän,
men sedermera kom uti svensk mans ego. Förvaltaren på stället
var en utmärkt man, som ömmade för sina arbetare, och så länge
han fick styra och ställa med afseende på arbetarepersonalens aflöningar
såsom han ville, erhöllo arbetarne hela sin veckoförtjenst
hvarje lördag i kontanta medel och fingo gå i hvilken bod de behagade
— det fans flere sådana i byn — och köpa sina förnödenheter.
Men annoHunda blef förhållandet, sedan den svenske man -

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

nen kom att ega verket. Sedan utbetalades om lördagarne en del Om lagstiftoch,
som jag tror, en ringa del åt arbetarnes veekoförtjenst i kon- mw# det
tanta medel, men för återstoden måste de köpa sina behof i S''SySte™et
sågverkets bod. De hade kunnat tå varorna lika goda och till (Forts.)''
bättre pris från andra ställen, men det var icke möjligt för dem
att köpa på andra ställen, då de ej fingo ut sin förtjenst i kontanter.
Flere exempel skulle jag kunna framdraga, men de anförda
må vara nog.

Detta var nu, som sagdt, under tiden för min verksamhet i
Vesterbottens län. Man kan ju säga, att detta är länge sedan, då
ju mera än tio år förflutit sedan jag lemnade länet, och att förhållandena
nu gestaltat sig annorlunda. Jag vill visserligen ej
bestämdt påstå motsatsen; men jag har läst herr Stadlings reseskildringar
från öfre Norrland, och utaf dessa skildringar, i hvad
de angå det län, jag nu här vidrört, framgår, att förhållandena
synas vara desamma, som jag nu här har relaterat. Då hans skildringar
alltså träffa in med min egen erfarenhet från den tid jag
var i länet, tror jag mig hafva rätt att deraf draga den slutsatsen,
att detta trucksystem fortfarande der existerar.

Inom Norrbottens län åter har jag ej hört några klagomål i
det hänseende, hvarom här är fråga. Der har jag icke heller sjelf
varit ute bland befolkningen, emedan jag lemnade min befattning
som landtmätare, då jag blef regementschef.

Det synes mig emellertid, som om undersökningar i berörda
hänseenden skulle vara önskvärda. Sådana undersökningar hafva,
såsom framgår af motionen, eller rättare sagdt af bihanget till densamma,
verkstälts uti flere andra länder. Genom dessa undersökningar
har det ådagalagts, att mycket stora oegentligheter förekommit
i afseende på aflönandet utaf arbetare, och lagar hafva derför
blifvit utfärdade för att reglera dessa förhållanden. Jag anser,
att det skulle vara af synnerlig vigt och till synnerlig fördel för
vår arbetarebefolkning, om undersökningar i detta hänseende företoges
äfven inom vårt land. Visar det sig genom dessa undersökningar,
att några oegentligheter ej förekomma, ja, då är det ju
innerligt väl; men visar det sig återigen, att oegentligheter förefinnas
— hvilket jag för min del tror — lärer det vara nödvändigt
att åstadkomma någon bot emot detta onda.

Jag ber derför att få yrka bifall till den framstälda motionen.

Väl vet jag, att motionen har fallit i Första Kammaren; men ett
bifall till densamma inom Andra Kammaren skulle innebära en
mycket stark opinionsyttring för frågans lyckliga lösning, och den
skulle derigenom föras framåt.

Häruti instämde herrar Fredholm från Stockholm, Fälle, Elis
Nilson, Gethe och Bergström.

Herr Thor yttrade: Det kan ej förnekas att sådana förhållanden,
som af motionären påpekats, verkligen förefinnas uti Norrland, och det
kan derför icke falla mig in att på något vis sätta mig emot eu
undersökning af dessa förhållanden. Emellertid skulle jag ändock
Andra Kammarens Frot. 1806. N:o 27. 2

JJ:o 27.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Ports.)

18 Lördagen den 11 April.

be att uti rättvisans och sanningens intresse få bemöta några påståenden,
som här blifvit gjorda.

Utaf den föregående talaren och likaledes i motionen har, om
jag ej missminner mig, blifvit påstådt, att arbetarne flerfaldiga
gånger uppgifvit, att de icke vetat hvad de fått i betalning för det
arbete, de utfört. Detta kan ju vara möjligt i något enda fall,
men i regel är det dock icke så. I regel är det så, att vid alla
skogsafverkniugar afslutas ett formligt kontrakt emellan bolagen
och dem, som skola utföra afverkningen. Det kan icke bestridas
att så är förhållandet.

Vidare skulle jag vilja betona, hvad som af talaren på söderhamnsbänken
nämndes om, att det kan finnas och har funnits tillfällen,
då det varit nödvändigt, att bolagen tillhandahållit proviant
för folk och hästar i sådana bygder, der handlande ej funnits, eller
de, som funnits, icke kunnat i tid uppvakta den proviant, den
hafre, det hö etc., som kunnat behöfvas.

För öfrigt tror jag, att oegentligheterna här bero icke så mycket
på bolagen sjelfva, utan fastmera på dem, som handhafva deras
angelägenheter. Jag anser mig kunna försäkra, åtminstone
hvad några bolag beträffar, att de utaf denna handel icke beräkna
någon vinst, och att det för dem är absolut likgiltigt, om de hafva
denna handel eller ej.

Efter dessa upplysningar skall jag ändock be att få yrka bifall
till motionärens förslag, emedan jag tror, att det skall vara
af nytta för båda parterna, om denna utredning kommer till stånd.
Jag '' skall alltid med största nöje se, att utredningen blir verkstäld,
och jag hoppas derför, att frågan vid en annan riksdag kommer
tillbaka och blir genomförd.

Herr Forsell: Då jag deltagit i denna frågas behandling

inom lagutskottet, ber jag att här få angifva min ställning till
densamma.

Under frågans behandling inom utskottet framhölls med ganska
mycken styrka obehöfligheten af den föreslagna skrifvelsen till
Kongl. Maj:t i ämnet, och man var der temligen ense om, att de
af motionären påvisade missförhållandena voro målade med allt
för lifliga och skarpa färger. På mig gjorde emellertid diskussionen
inom utskottet äfven det intryck, att de som uppträdde på den
sidan, som utskottet här intagit, jemväl målade situationen allt för
vackert; tv, ehuru jag icke hade mig närmare bekant, huru förhållandena"
i detta fall gestaltade sig i de norrländska bygderna,
visste jag dock några enstaka exempel på, att sådana missförhållanden
verkligen der existerade. Jag ansåg derför att, då motionärens
begäran vore af den blygsamma beskaffenhet, att den endast
afsåge en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att få utrönt, i hvad
mån dylika missförhållanden ännu verkligen finnas, samt att Kongl.
Maj:t i så fall måtte till Riksdagen inkomma med förslag till lag
för desammas afhjelpande, denna motionärens begäran icke vore
farlig att bifalla, och jag var derför för min personliga del myc -

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

ket böjd för att lagutskottet gjorde en framställning i denna rigtning.
Men jag måste erkänna, att gent emot utskottets flertal tilltrodde
jag mig icke ega den kännedom om sjelfva frågan, att jag
vågade afgifva en reservation mot utskottets hemställan, utan jag
lät mig nöja med utskottets beslut. Nu synes mig emellertid frågan
hafva inträdt i ett helt annat skede. Jag har nemligen under
diskussionen hört representanter från de bygder, der detta oskick
egentligen existerar, med värme tala för motionärens förslag, och
jag har deraf blifvit öfvertygad om att i förevarande hänseende
bör och måste göras något.

En representant på smålandsbänken har visserligen velat tillmäta
agitationen en stor betydelse i afseende å dessa framkomna
klagomål; men jag undrar i alla fall, om icke agitationen till stor
del förebygges genom en sakrik utredning. Dermed kunde ju
möjligen ådagaläggas agitationens obehörighet och obefogenhet och
dess verkan tillintetgöras. När nu motionären, som jag förut nämnt,
endast begärt en sådan undersökning, hvarför skulle man då vägra
honom den? Hade han framkommit med ett positivt lagförslag,
som nu genast skulle antagas, men icke vore bygdt på en opartisk
utredning från regeringen, skulle det icke hafva varit tu tal
om, att man genast borde afstå detsamma. Men nu begär motionären,
såsom sagdt, icke ett lagförslags antagande, utan endast
att få veta, om det af honom antydda oskicket existerar, och i så
fäll ett förslag till dess afhjelpande, och detta tycker jag icke vi
böra neka honom.

Jag skall på grund af hvad jag nu anfört och med stöd af
de upplysningar, som här lemnats af norrlandsrepresentanter, be
att, oaktadt jag icke reserverat mig mot lagutskottets hemställan,
nu få yrka bifall till motionärens framställning.

Herrar Göthberg och Hammarström förenade sig med herr
Forsell.

Herr Lundström: Då motionären i sin motivering särskildt

berört förhållandena i Norrland och desamma äfven här under
diskussionen blifvit framhållna, har jag ansett mig pligtig att i
sanningens intresse yttra några ord.

Jag instämmer till fullo med herr Alsterlund deri, att för en
10 å 12 eller ännu flera år sedan förekom i Norrland på en del
ställen det systemet, att sågverksegare icke utbetalte arbetarnes aflöning
i penningar, åtminstone icke alltsammans, utan de hänvisades
till att taga varor för en del af aflöningen. Men åtminstone
inom den del af Vesterbottens län, som jag närmast känner till,
hafva förhållandena i detta afseende numera betydligt förändrats
till det bättre. Delvis hafva arbotarne sjelfva börjat bilda föreningar
för att skaffa sina förnödenheter, och derjemte hafva arbetsgifvarne
börjat använda ett mycket humanare sätt än förut vid
behandlingen af sina arbetare, så att åtminstone nere vid kusten,
der sågverken äro belägna, råder ett godt förhållande mellan arbetsgivare
och arbetare. På grund af hvad som här blifvit fram -

om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forte.)

Nso 27.

Lördagen den 11 April.

Om lagstift- hållet från andra trakter af landet, vill jag i alla fall ingalunda
ning mot det motsätta mig en utredning af denna sak. Jag tror. att denna utS
systemet redning dock skall komma att visa sanningen deraf, att man å
(Forts.) eria sidan skildrat dessa förhållanden allt för mörka och å andra
sidan något för ljusa. Det är möjligt, att sanningen visar sig ligga
midt emellan dessa begge åsigter.

Sedan jag sålunda meddelat, huru det förhåller sig i de trakter,
som jag närmast känner, och framhållit att icke några synnerliga
olägenheter i förevarande hänseende förefinnas, skall jag
emellertid förena mig med dem, hvilka anse att en undersökning
eller utredning bör ega rum och alltså instämma i yrkandet om
bifall till motionen.

Herr Boéthius: Jag tror icke det kan förnekas, att sådana
olägenheter hafva förekommit, som motionären här påpekat, och
för min del vågar jag icke heller förneka, att sådana ännu förekomma.
Men förekomma de, anser jag, att det är en uppgift för
staten att i detta afseende träda emellan, ehuru man dervid må
noga tillse, att man icke genom lagstiftningen förhindrar välmenande
arbetsgifvare från att förse sina arbetare med deras förnödenheter.
Ty om så sker, råka arbetarne helt och hållet i händerna
på landthandlandena, hvilket enligt mitt förmenande icke skulle
förbättra deras ställning.

Emellertid har motionären nu icke direkt ifrågasatt någon
dylik lagstiftning, utan endast en utredning af denna sak. Jagvill
då fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att en sådan utredning
pågått och ännu pågår vår bön förutan, men genom oansvariga
personer och på sådant sätt, att ofta blott den ena parten
höres. Derför synes det mig vara i det allmännas och i alla parters
intressen, att en utredning kommer till stånd genom opartiske
och ansvariga personer. Af denna orsak skall jag be att få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Med herr Boéthius instämde herrar Zetterstrand, Zotterman,
Henricson i Karlslund, Swartling, Åkerlund och Holm.

Vidare anförde:

Herr Bromée: Då jag nu går att yttra mig i denna ömtåliga
fråga, skall jag be att få förutskicka den anmärkning, att
det här, likasom på många andra områden, är nödigt att taga hänsyn
till de olika förhållanden, som i detta fall förefinnas. Onekligen
finnas många kapitalstarka trävarubolag, hvilka behandla
sina arbetare med välvilja och redbarhet. Jag känner särskildt
till ett par mägtiga bolag, deraf ett har sin största rörelse i min
hemort, hvilka alltid, så långt jag minnes tillbaka, behandlat sina
arbetare humant och mycket välvilligt samt aldrig begagnat sig af
det så kallade trucksystemet. Om dessa bolags inspektörer någon
gång sändt förnödenheter till sina arbetare i skogarne, har det
skett derför, att dessa sjelfva icke kunnat skaffa sig dem. Man

Lördagen den 11 April.

fi:o 27.

bör derför icke skära alla dylika bolag öfver en kam. Disponen- Om lagstifttema
för de bolag, jag här syftat på, äro också väl kända nästan ning mot det
af bvarenda ledamot af denna kammare, och jag tror icke någon *''
skall kafva något dåligt att säga om dessa bolag. Men å andra (Forts.)

sidan känner jag från min barndom till sådana saker, som bär
blifvit skildrade af motionären samt nu af en del norrländingar,
ock detta system kar florerat så pass, att det icke torde kunna gå
längre. Det har t. ex. inom Jemtlands län funnits inspektörer för
trävarubolag, kvilka varit aflönade med 2,000, högst 3,000 kr. om året,
men ändå lefvat som furstar, ty de kafva förtjenat på handeln med
proviant såsom säd, fläsk, hö m. m. stora summor, 20 å 30,000 kr.
om året. En göteborgsfirma, som förtjenat tiotal millioner i Norrland,
hade en inspektor, som tjenstgjorde der uppe i 10 ä 12 år.

Vid tillträdet till tjensten var han en fattig pojke, men genom
duglighet och arbetsamhet tillvann han sig firmans förtroende samt
blef inspektor, och när han för några år sedan dog, visade bouppteckningen
efter honom 175,000 kr. i kontanta tillgångar och dessutom
ett lösörebo, som var värdt åtskilliga tiotusental kr. Det är
ju otänkbart, att denna inspektor skulle kunnat samla så mycket
penningar endast genom besparingar på sin lön af 2,000 å 3,000 kr.
om året. Nej, han hade nog förtjenat på de varor, som han tillhandahöll
bolagets 100-, ja, 1,000-tals arbetare i skogarne. Det
förefaller mig annars besynnerligt, att dylika, måttligt aflönade inspektörer
kunnat hafva råd lefva styfvare än stundom deras patroner.
Det är hufvudsakligen ingenting annat än förtjensten på de
varor, som de lemnat ut åt arbetarne, som gifvit dem denna inkomst.
Det kan nog stundom finnas sådana fall, som talaren på
söderhamnsbänken nämnde, eller att inspektören för egen räkning
gjort skogsaffärer, men i allmänhet våga de sjelfva icke göra sådana
eller åtminstone synas vid dessa transaktioner, utan måste
hafva någon annan som gör affären i deras ställe, och då skall
denne naturligtvis vara med om att dela förtjensten, så att, om det
blir någon, den ej gerna blir stor. Det torde derför nog höra till
undantagsfallen, att en inspektor skaffat sig eu förmögenhet på det
sättet.

Det förvånar mig, att en talare på kalmarbänken kunde säga,
att detta trucksystem tillkommit i följd af agitationen bland arbetarne,
hvilka man retat upp mot arbetsgifvarne. Jag minnes att
för en 40 år sedan fans åtminstone icke någon sådan agitation,
men detta system existerade ändå, likasom det äunu gör på de
aflägsna trakter, der tillfälle till konkurrens icke finnes och icke
heller någon noggrannare tillsyn utöfvas. Jag skulle önska, att
såväl min vän talaren på östgötabänken som talaren på kalmarbänken
kunde komma upp till de djupa skogarno i fjelltrakterna ''
och sjelfva med egna ögon se, huru det går till der uppe, ty då
tror jag icke att de skulle påstå, att det nu omtalade trucksystemet
»åstadkommits» genom agitation af dem, hvilka vilja uppväcka
oförnöjsamhet hos arbetarno.

Med anledning häraf och af hvad som såväl i motionen, som

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om lagstift
ning mot det
s. k. trucksystemet.

(Forts.)

af en del talare framhållits, ber jag, herr talman få yrka bifall till
motionen och afslag å lagutskottets betänkande i denna fråga.

Herr Näslund: Herr talman! Då äfven jag representerar

en ort inom Norrland, der skogsafverkning bedrifves i ganska vidsträckt
skala, skall jag be att få yttra några ord i föreliggande
fråga.

Jag vill då till en början vitsorda den uppgift, som lemnades
af herr Thor i afseende å sättet för uppgörande af vilkoren för
afverkningen. Det uppsättes ett kontrakt, deri en person åtager
sig att afverka ett skogsskifte och till angifven plats framforsla
det afverkade mot en i kontraktet bestämd ersättning. Jag har
sett många sådana handlingar, men aldrig funnit något sådant vilkor
om betalningssättet, att den afverkande skulle vara skyldig att
emot sin egen önskan taga vare sig proviant eller andra varor
såsom betalning, utan deri bestämmes utan något vilkor, att han
skall uppbära sin ersättning i penningar för det timmer, den afverkande
framskaffar till tumningsstället.

Någon klagan öfver det så kallade »trucksystemet» har jag
aldrig erfarit, men väl att det nu rådande afverkningspriset är så
ringa till följd af den stora mängden af arbetsbehöfvande och den
deraf föranledda konkurrensen, att högst få säga sig erhålla någon
nämnvärd behållning på arbetet, i all synnerhet under ogynsamma
vintrar.

Såsom stöd för tillvaron af trucksystemet inom vissa delar af
Norrland har af en föregående talare omförmälts, hurusom en och
annan skogsförvaltare eller faktor, ifrån att vid tillträdet af befattningen
ha varit en obemedlad man, inom en kortare tid samlat
afsevärdt stora förmögenheter.

Ja, detta kan ju vara möjligt, men dermed är ändock icke
ådagalagdt, att dessa förmögenheter uteslutande tillkommit på arbetarnes
bekostnad. Att det ibland dessa många förvaltare och faktorer
möjligen funnits någon individ, som varit mindre samvetsgrann
i uppfyllelsen af sina pligter emot husbonden och som, genom
att på sidan af hufvudmännens affärer, ha drifvit egna sådana,
derpå kunnat samla en förmögenhet, låter ju ock tänka sig. Underslef
vid timmerintumningar kunna äfven ha härtill bidragit.
Särskilt erinrar jag mig en historia om ett bolag, som för åtskilliga
år sedan började finna timmerantalet framme vid sågen alltför
ringa emot det antal, som i skogarne uppgifvits ha blifvit intummadt,
ett förhållande som föranledde samma bolag att genom
dykare låta undersöka åtskilliga delar af flottleden för att få utrönt,
huruvida något större antal timmer verkligen gått till botten,
men ett högst ringa antal kunde dervid upptäckas.

Då jag aldrig sysslat med skogsaffärer eller annan handel, torde
jag få anses såsom ojäfvig i denna fråga och har af denna anledning
ansett mig skyldig att inför kammaren redogöra för min uppfattning
af densamma.

För att emellertid få utrönt, huruvida det förkastliga trucksystemet
någonstädes fortfarande förefinnes, vill jag visst icke mot -

lördagen den 11 April. 23

sätta mig en utredning såsom i motionen föreslås. Genom en sådan
fullständig undersökning finge man då förvissning om, huruvida
fog verkligen förefinnes för klagomålen eller icke.

Det är af denna anledning jag hemställer om bifall till motionen.

Herr Lasse Jönsson: Herr talman, mine herrar! Här

är en hel del af kammarens ledamöter, som sagt, att de icke kände
till dessa olägenheter, som nu äro i fråga, men att den diskussion,
som pågått, öfvertygat dem om nödvändigheten af denna motion
och af att en skrifvelse i ämnet kommer till stånd. Jag har med
stor uppmärksamhet åhört denna diskussion, men icke funnit nödvändigheten
af de åtgärder, som här föreslagits. Det är ju alldeles
klart, att denna motion tillkommit på grund af enskilda uppgifter,
och de bevis, som här framförts, hafva bestått deri, att hvar
och en af norrländingarne, som yttrat sig, har sagt: i min trakt
är det ingen fara, men det kan ju vara möjligt, att denna olägenhet
kan förefinnas på annat håll. Ja, är det så, då skola vi komma
att lagstifta i allting. Om t. ex. vid en stenkolsfyndighet i Skåne
några arbetare blifvit lurade, så skola de komma och begära utredning.
Det skulle blifva utredningar i oändlighet. Hvad, skall
blifva det praktiska resultatet af alla dessa utredningar? År här
någon, som kan säga, hvad denna utredning skall tjena till?
Hvilka äro sedan de botemedel, som skola anlitas? Jag kan åtminstone
icke förstå det.

En talare, herr Lundström, som är medlem af lagutskottet,
sade: »så vidt jag känner, har det icke varit några olägenheter i
min ort» — han är norrländing — »men» sade han, »för att bevisa
detta, skall jag icke motsätta mig en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning». Han ville således hafva en
utredning för att bevisa, att han talat sanning. En annan ledamot
från Norrland sade detsamma: »jag har aldrig hört några sådana
klagomål, som här omtalats». Han yrkade bifall till lagutskottets
förslag. Detsamma gör jag. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Schödön: Herr talman! På grund af den kännedom jag
har om förhållandena, åtminstone till någon del, i den trakt, hvarom
nu är fråga, anser jag mig skyldig gifva lagutskottet rätt deri,
att de skildringar af förhållandena, hvarpå motionären grundat sitt
förslag, äro betydligt vanstälda och öfverdrifna. Men oaktadt detta,
skall jag gerna vara med om hans förslag, d. v. s. om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning. Jag gör det
derför, att jag anser det för lierrarne litet hvar till nytta att få
reda på de verkliga förhållandena i Norrland, i synnerhet som jag
under diskussionen hört, att olika åsigter derom ultalats till och
med af representanter derifrån, och vidare derför, att jag är öfvertygad
om att Riksdagen genom den utredning, som är ifrågasatt,
skall få en sannare bild af förhållandena än den, som framgår af
de skildringar, som lagts till grund för denna motion. Det är af

N:o 27.

Om lagstift ning

mot det

s. k. truck systemet.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om lagstiftning
mot det
s. k. trucksystemet.

(Fprts.)

sådana skal, som jag för min del kan ansluta mig till motionärens
yrkande.

Herr Höjer: Endast ett par ord! Den ärade representanten
från Sandby slutade nyss med att yrka bifall till lagutskottets
hemställan. Jag skall i motsats till honom be att med afslag å
utskottets hemställan få yrka bifall till motionen. Jag gör det
derför, att jag i olikhet med herr Lasse Jönsson anser, att det
redan af motionären ådagalagts och i dag med ytterligare vittnesbörd
bevisats, att högst väsentliga missbruk i detta fall existera,
åtminstone i Sveriges nordliga provinser. Jag gör det så mycket
hellre, som jag sjelf är bördig från en trakt, full af bruk och stora
skogsegendomar, der åtminstone på femtio-, sextio- och början af
sjuttio-talen detta trucksystem faktiskt existerade, icke vid alla
bruk, men på många ställen. Huruvida detta trucksystem ännu
existerar i bergslagen, derom kan jag icke yttra mig, då jag icke
har kännedom om den saken. Men den omständigheten, att det
är ådagalagdt, att det existerar på annat håll, är för mig tillräcklig
för att anse det önskvärdt, att en undersökning i vederbörlig ordning
anställes. Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Eriksson i Elgered instämde med herr Höjer.

Herr Hedin: Då den ärade talaren från Skåne mot motionen
anmärkte, att den är grundad på enskilda uppgifter, så tillåter jag
mig att till honom hemställa, att han måtte göra mig och många
andra den tjensten att påvisa, hvar vi skola söka den svenska
officiella statistiken öfver trucksystemet, för att en annan gång
kunna anlita dess uppgifter i stället för de enskilda.

Herr Arhusiander: Den framställning af förhållandena,

som motionären här framlagt, grundar sig på meddelanden från
pressen och torde lida af åtskilliga öfverdrifter. Om meddelaren
hade vändt sig till båda parterna här i fråga, så är jag säker på,
att frågan icke stält sig i så mörk dager som den nu framkommit
till Riksdagen.

Hvad nu särskild! angår den ort, som jag representerar, så
tror jag att numera blott i få fall arhetarnes proviantering sker
genom inspektörer eller faktorer, utan arbetarne få, sedan de uppgjort
sina ackord, sjelfva hemta penningar och uppköpa sina förnödenheter
antingen hos landthandlare eller i sina egna s. k.
bolagshodar. Åtminstone är detta förhållandet i de trakter, der
jag bär vistats och drifvit trävarurörelse. Jag skall säga herrarne,
att under de 45 år, som jag varit med i trävarurörelsen dels såsom
biträde och dels såsom innehafvare af egen affär, det aldrig inträffat,
att vi hafva provianterat vårt arbetsfolk annat än vid vissa
tillfällen d. v. s. i missväxtår, då vi tagit hem spanmål, hvilken
arbetarne fått hemta på stället till det pris, som den kostat, utan
tillägg af någon förtjenst. Detta hafva vi vid dylika tillfällen
ansett nödigt för att underlätta svårigheten för dem att på annat

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

håll skaffa sig proviant, hvilken då i allmänhet skulle hafva blifvit
mycket dyrare. Jag delar således den mening, som utskottet här
uttalat, och ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Herr vice talmannen,
hvilken emellertid öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, gaf enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på anslag derå och bifall
till den ifrågavarande motionen; och förklarade herr vice talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Som votering emellertid begärdes, Slef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Om lagstiftning
mot det
s. k. trucksystemet.

(Forts.)

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 93 ja och 108 nej; och hade kammaren
sålunda, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den i
ämnet väckta motionen.

§ 5.

Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets betänkande,
n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående portoförhöjning
för skrymmande småpaket och tilläggsporto för ofrankerade
dylika paket, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda betänkande
hemstält.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande, n:o 53,
i anledning af väckt motion angående ändring af 107 § utsökningslagen.

Angående
ändring af
107 § utsökningslagen.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att berörda, inom Andra
Kammaren af herr T. V. Forsell väckta motion, n:o 72, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Förse 11: Jag har i min motion tagit mig friheten be lysa

några missförhållanden, som vid exekutiv försäljning af fast

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Angående
ändring af
107 § utsökningslagen.

(Forte.)

egendom kunna ifrågakomma och. verkligen också hafva förekommit.
Dessa missförhållanden bestå deruti, att egare af inteckningar i
fast egendom kunna missbruka dessa, andra inteckningsegare till
förfång, i ty att de med tillämpning af 107 § i utsökningslagen
kunna gång efter annan inropa samma fastighet och som säkerhet
för köpeskillingen hänföra sig till värdelös inteckning, sedan de
brustit i fullgörandet af liqviderna.

Jag tänkte, när jag väckte motionen, antingen att lagutskottet
skulle lemna någon anvisning, huru man med tillämpning af nu
gällande utsökningslag kunde neutralisera detta missförhållande,
eller också att lagutskottet skulle formulera någon lagbestämmelse
i detta syfte eller åtminstone tillstyrka en skrifvelse till Kongl.
Maj:t för att få antydda olägenhet afhjelpt.

När jag nu genomläser lagutskottets betänkande, finner jag
emellertid icke något tillfredsställande svar på vare sig den ena
eller den andra af dessa förutsättningar. Lagutskottet söker visserligen
i början af sin motivering att angifva ett sätt, hvarpå antydda
olägenheten skulle kunna undanrödjas, och det skulle bestå
deri, att man vid värderingen af den utmätta fasta egendomen
satte värdet temligen lågt och derigenom omöjliggjorde det af mig
framhållna missbruket. Jag vill härpå svara lagutskottet, att denna
utväg är mig ingalunda obekant, men att den i regeln aldrig användes
och icke heller gerna kan användas. Hvar och en af
herrarna vet alltför väl, att, vid värdering af en fastighet, som
skall säljas, vare sig exekutivt eller på konkursauktion, de, som
hafva försäljningen åt sig uppdragen, knappast kunna gå så till
väga, eller att underskatta egendomens värde, utan de måste i
stället vid värderingen försöka att få värdet så högt som möjligt,
för att egendomen icke i spekulanternas ögon skall synas allt för
dålig. Följaktligen måste jag beteckna denna lagutskottets hänvisning
såsom alldeles värdelös, och detta är den enda hänvisning,
utskottet gifvit för att undanrödja framhållna missförhållandet.
Den enda är dock kanske icke fullt rätt att säga, ty utskottet
gifver också en annan anvisning, och det är, att en köpare, som
brustit i liqviden, måste för att återfå aflemnad inteckning först
betala auktionskostnaderna. Ja, detta är sant, men jag frågar, om
dessa obetydliga auktion skostnader spela någon rol, då det är fråga
om bedrifvandet af sådant oskick som det, hvilket jag antyat.
Dessa kostnader äro icke af den betydelse, att icke en gäldenär,
som vill uppehålla försäljningen, kan skaffa sig penningar dertill.
Vidare säger utskottet, att det ej kan förorda mitt förslag om en
ovilkorlig föreskrift, att */6 af köpeskillingen skall betalas kontant
i stället för såsom hittills genom aflemnande af inteckningar till
motsvarande belopp. Mot detta utskottets påstående vill jag inlägga
min bestämda protest. Jag har icke framstält något sådant
yrkande i min motion, utan endast föreslagit, att bestämmelsen
om rätt att få aflemna inteckningar intill J/6 af inropssumman
skulle bortfalla vid det förhållande, att en och samme köpare vid
auktion, föranledd deraf, att sådan köpare brustit i liqviden, inropade
fastigheten å nyo. Men dermed har jag icke borttagit de båda andra

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

sätten att gå till väga, som stå en sådan köpare till buds och återfinnas
i slutet af 107 § utsökningslagen, nemligen att ställa pant
eller borgen för eu femtedel af köpesumman. Enligt detta lagrum
finnas fyra sätt att gälda köpeskillingen: antingen att betala med
reda penningar en sjettedel eller att aflemna inteckning för en
sjettedel eller, om detta icke passar, ställa pant för en femtedel
eller borgen för en femtedel af köpesumman. Nu har jag blott
föreslagit, att, för den händelse en och samma person återropar
fastigheten för andra gången, sedan han brustit i liqviden för första
inropet, han icke skall få begagna sig af det betalningssätt, som
omnämnes i första momentet, d. v. s. att begagna en och samma
inteckning, utan i stället vara skyldig att antingen lemna en sjettedel
i reda penningar eller ställa pant eller borgen för en femtedel.

Jag har visserligen icke något hopp om att motionen skall
bifallas i denna kammare, då lagutskottet afstyrkt densamma, och
jag vet, att Första Kammaren äfven har afslagit den. Jag skall
derför icke göra något yrkande, utan i stället uttala den förhoppning,
att äfven de myndigheter som skola döma oss exekutorer,
om vi tillämpa denna lag på det sätt och efter de grunder, lagutskottet
angifvit, måtte gilla dessa grunder, ty i annat fall har
lagutskottet ledt in exekutorerna på en farlig väg, som kan leda
till dryga ersättningsanspråk. Jag har intet yrkande att göra, utan
har blott velat till protokollet anföra detta.

Herr Truedsson: Då jag instämt med motionären i denna

hans afgifna motion, hade jag naturligtvis i följd deraf önskat, att
motionen fått en bättre behandling, än den fått. Men då nu här
icke är något hopp om att vinna framgång för motionen ens i denna
kammare, vill jag icke heller göra något yrkande härutinnan. Jag
skall dock taga mig friheten att berätta, hurusom på den ort, jag
tillhör, detta ofog bedrifves, som i motionen påpekas — alldeles
förskräckligt. Särskildt hafva vi en person, som hållit på dermed
flera år, och fara är, att exemplet smittar på flera. Man är i min
ort alldeles förtviflad och tveksam om hvilka åtgärder man skall
vidtaga med anledning af ett sådant tillvägagående, som i motionen
är påpekadt. Det vore önskvärdt att på ett eller annat sätt råda
bot härför. Jag hoppas, att motionen kommer tillbaka en annan gång
och då inom Riksdagen röner en bättre behandling.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Härefter föredrogs Andra Kammarens Första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 15 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om upphäfvande af 15 § i stadgan för rikets
allmänna läroverk.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 15), hvilken
hänvisats till utskottets förberedande behandling, liemstälde herr

Angående
ändring af
107 § utsökningslagen.

(Forts.)

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
före
skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverlcsstadgans
före
skrift om
obligatorisk
ferieläsning(Forts.
)

C. G. Bäckgren, »att Riksdagen i skrifvelse till Konungen med
undersåtlig vördnad anhåller, det 15 § i stadgan för rikets allmänna
läroverk af den 1 november 1878, sådan den lyder i kongl. kungörelsen
af den 22 mars 1895, måtte upphäfvas och ur nämnda
stadga utgå»;

och hemstälde med anledning häraf utskottet:

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådana ändringar i
15 § af stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878,
sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 22 mars 1895, att
åt rektor tillerkännes befogenhet att på målsmäns begäran och efter
vederbörande lärares hörande i särskilda fall åt vissa lärjungar medgifva
jemkning i eller befrielse från det i sagda § stadgade feriearbetet.

Ordet lemnades på begäran till chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Gilljam, som yttrade:

Eftersom frågan om feriearbetet vid de allmänna läroverken
blifvit genom en motion bragt inför denna kammare, vill jag begagna
det tillfälle, som härmed bjudes, att anföra och utveckla de
skäl, som föranledt mig att tillstyrka Kongl. Maj:t att vidtaga en
dylik anordning. Utskottet säger, att denna anordning har väckt
ett allmänt missnöje. Det återstår att se till, huruvida detta missnöje
är befogadt, och är jag nog lycklig att i det fallet kunna i
många afseenden hänvisa på den utredning, som utskottet har framlagt
och hvilken utredning i principielt afseende synes mig vara i
allo tillfredsställande.

Som herrarne torde känna, hafva våra allmänna läroverk en
dubbel uppgift: dels att meddela medborgerlig bildning utöfver
omfånget för folkskolans verksamhet, dels att grundlägga de vetenskapliga
insigter, som sedermera vid universitet eller högre tillämpningsskolor
vidare utbildas. Huruvida ett och samma läroverk kan
fylla dessa två ändamål eller om det för hvardera ändamålet erfordras
särskilda läroverk, derom vill jag icke nu yttra mig, i synnerhet
som sannolikt tillfälle att närmare tala om den saken snart
nog erbjuder sig. Jag vill här blott och bart konstatera, att dessa
allmänna läroverk äro de enda, i hvilka lärjungarne föras fram till
studentexamen. Ur denna synpunkt lära de väl vara alldeles nödvändiga,
såvida vi öfverhufvud taget vilja äfven bland vårt folk
uppehålla den bildning, som hvarje civiliserad nation måste eftersträfva.
Det är också sant, att just denna läroverkens uppgift att
föra fram ynglingarne till studentexamen har på dem satt sin bestämda
pregel, om ock med väsentliga modifikationer för det andra
ändamålets skull. Nu tror man mycket ofta, att det kunskapsmått,
som bör fordras af en student, d. v. s. en sådan, som skall kunna
börja en sjelfständig vetenskaplig verksamhet, kan bestämmas fritt
efter omständigheterna och såsom man finner lämpligt, men det är
icke så, mine herrar. Lika litet, som andra kunna bestämma, när
en person skall hafva kraft nog att bära en fysisk börda, som mätes
t. ex. uti kilogram, lika omöjligt är det för andra att föreskrifva,
när en ung man har hunnit den mognad och vunnit de insigter,

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

att han är i stånd att börja en vetenskaplig verksamhet. Det är
psykologien och pedagogiken, i hvarje ögonblick kontrollerade och
kompletterade af erfarenheten, som skola gifva svar på den frågan,
huru mycket en yngling bör kunna för att vara och blifva en student
i ordets verkliga mening och betydelse. Det ligger också ett
oerhördt arbete bakom den nuvarande organisationen af läroverken
såväl hos oss som i andra länder; undervisningsplaner och slutmål
hafva i hvarje tid faststälts först efter den sorgfälligaste pröfning.

Kunna vi nu med något fog säga, att vi satt måttet för högt
för dessa våra blifvande studenter? Jag ber herrarne då att höra
efter bland universitetets målsmän. Der får man ofta höra det påståendet,
att våra ynglingar, när de komma till universitetet från
läroverken, icke ega den mogenhet, som de borde ega. Vi hafva
ett annat sätt att pröfva, huruvida vi stält våra fordringar för högt.
Det är att jemföra våra studenter med dem, som aflägga studentexamen
i andra länder. Läroverkskomitén af 1882—84 har i detta
afseende anstalt en jemförelse särskild! mellan Sverige å ena sidan
och Norge, Danmark och Preussen å den andra. Eesultatet af
jemförelsen är, att komitén på det allvarligaste varnar mot hvarje
försök att sätta ned det kunskapsmått, som nu fordras af våra studenter.
Trots detta, att vi icke hafva satt våra fordringar för högt,
höres dock mycket, mycket ofta klagan öfver öfveransträngning.
Jag hör till dem, som betrakta det såsom en axiomatisk sats, att
ingen lärjunge under några förhållanden får utsättas hvarken för
fysisk eller intellektuell öfveransträngning, men möjligen är jag af
skiljaktig åsigt med åtskilliga i det afseende, att jag icke anser,
att det enda eller ens det ändamålsenligaste botemedlet häremot
hestår blott och bart i att nedsätta fordringarna.

.När emellertid ställningen är sådan, var det då så underligt,
att jag sökte efter ett medel att håfva eller åtminstone mildra det
onda? Flera sådana medel kunna tänkas. Jag påstår, att det
medel, som på min tillstyrkan kommit till användning, ingalunda
är det verksammaste, men väl påstår jag, att det var det mildaste,
som kunde komma i fråga. Vi hafva kraftigare medel. Ett sådant
är förlängningen af skoltiden, jag menar dermed flera läsår
för skolkursen. I min ungdom omfattade skolkursen ej mindre än
11 a 12 läsår; de äro, som herrarne veta, nu 9. På vår tid kände
vi icke ens till namnet öfveransträngning; jag vill medgifva, att
detta berodde jemväl på andra omständigheter. Genom 1856 års
läroverksstadga nedsattes skoltiden i ett slag till 9 år. Den skolstadgan
blef dock icke gammal. Genom 1859 års nya skolstadga
förlängdes skoltiden till 10 år, och jag vågar påstå, att det var
under inflytelsen af den skolordningen, så länge den fick vara oförändrad,
som de svenska läroverken hade en hlomstringstid. Kom
så genom Riksdagens påtryckning en nedsättning af denna skoltid
till 9 år ifrån 18(59. Och jag tror mig kunna påstå, att ibland anledningarna
till den nu så mycket öfverklagade öfveransträngningen
är detta ett väsentligt bidragande förhållande. Som herrarne veta,
är det nu ifrågasatt att ytterligare minska skoltiden med ett år.
Varen vissa, att resultatet skall blifva ännu starkare klagan öfver

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
före
skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

öfveransträngning. Men hade jag satt i fråga, att Kongl. Maj:t
skulle vidtaga några åtgärder i nu omnämndt syfte af en skoltidens
förlängning, tro herrarne, att missnöjet skulle hafva blifvit mindre?

Det fins ett annat sätt, som är kraftigare än feriearbetet, att
förbättra resultatet vid våra läroverk: det är förlängning af läseterminerna.
Det är för herrarne ingen obekant sak, att derom bar
varit mycket tal och äfven beslut af Riksdagen. För att man skall
förstå och rättvist bedöma feriearbetena, måste man noga ihågkomma,
huru ett läsår hos oss i Sverige är i afseende på sin
längd. Samma komité, som jag nyss omnämnde, 1882—84 års läroverkskomité,
bar äfven i detta afseende anstalt en mycket upplysande
jemförelse. Utaf den jemförelsen framgår, att läsåret bos
oss omfattar 34 */2 läsveckor. I Tyskland var den vanliga längden
på ett läsår 41 å 42 veckor. I Danmark är den 43 och i Norge
43 1/2. Som herrarne veta, bar utskottet bestämt opponerat sig mot
läsårets förlängning. Jag vet väl, att en dylik förlängning icke
är någon sak, som väcker sympati, och både det satts ifråga att
tillämpa denna bestämmelse, som låg så nära till bands, är jag
viss, att missnöjet icke blifvit mindre, utan mycket större än med
anledning af de införda feriearbetena. Jag vill dock genast nämna,
att jag icke i allo delar utskottets uppfattning i detta afseende.
Visar det sig nödvändigt för att upprätthålla ett godt resultat af
vår skolundervisning utan för mycken ansträngning, får man finna
sig i läsårets förlängning, i synnerhet inom så måttliga gränser,
som hittills varit föreslaget, nemligen 3 veckor. Ty nog skulle
jag vilja hafva ett svar af utskottet på den frågan, hvad det är
för märkvärdiga särskilda förhållanden i vårt land, som göra, att
läsåret der måste vara så kort, som det nu är. Hvad är det för
skiljaktiga förhållanden mellan Jemtland, Dalarne, Vermland å ena
sidan och motliggande norska landsdelar på andra sidan? Hvad
åstadkommer Öresund för en märkvärdig skilnad mellan Skåne och
Seeland? Det lär väl icke blifva lätt att besvara den frågan. Men
väl erkänner jag, att vi hafva en historisk häfd för våra korta läsår,
och jag vill icke på något sätt förneka de många och värdefulla
fördelar, som äro förenade med dessa långa ferier. Det var då
ganska naturligt, att jag vände mina tankar till just det, som jag
sedan inför Kongl. Maj:t föreslog, nemligen ett måttligt feriearbete
under dessa exceptionelt långa ferier. Ingen förståndig menniska
inrättar sig så, att hon arbetar öfver höfvan uti 8 månader för att i
4 månader utöfver behof, ja, utöfver möjlighet af hvila göra platt
ingenting. Jag har i 20 års tid varit rektor, och jag kan icke
erinra mig, att jag någonsin släppte gossarne vid en vårtermins
slut utan att uppmana dem att på ett förståndigt sätt använda sina
sommarferier. Jag sökte visa för dem, att det icke kunde vara
tal om att inkräkta på deras hvila eller att beröfva dem de många
tillfällen, som under sommaren erbjödo sig, att njuta af Guds härliga
natur och att lefva med i det verkliga lifvet, men att det
mycket väl läte sig göra att vid sidan deraf egna någon timme af
dagen åt studier. Jag har till och med med lämplig förklaring sagt,

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

att en skolgosse aldrig under sin skoltid har rätt att fullständigt
lägga bort boken.

Det kan heller icke på något sätt sägas, att vår skolstadga
skulle mena, att lärjungarne under de s. k. ferierna skola göra alls
ingenting i bokligt afseende. Under min skoltid var den allmänna
flyttningen från den ena klassen till den andra förlagd till höstterminens
början, i följd hvaraf det var nödvändigt för alla utan
undantag, både bättre och sämre stälda lärjungar, att göra någonting
under sommaren, åtminstone repetera det föregående årets kurs.
Vi ha i denna stund i vär skolstadga den bestämmelsen, att lärjungar,
som vid vårterminens slut icke kunna få flyttning, ha rätt
att försöka erhålla sådan vid höstterminens början, hvilket naturligtvis
innebär, att de anses kunna förbättra sina kunskaper genom
studiearbete under sommaren. Vi ha jemväl än i denna dag i vår
skolstadga en allt ifrån 1856 års stadga -— om jag icke minnes orätt
— bibehållen paragraf, som säger, att rektor skall söka att åt de
lärjungar, som under ferierna vistas i läroverksstaden, bereda tillfälle
till lämplig undervisning mot särskild afgift.

Hvad är nu närmast afsedt med dessa feriearbeten? Jo, det
har varit en utjemning och bättre fördelning utaf skolarbetet, som
man åsyftat. År arbetet för tungt under sjelfva läsåret, är det alltför
lätt under de långa ferierna — ligger det då icke bra nära till hands,
att man flyttar öfver en del af läsårets för mycket till feriernas för
litet. En alldeles omedelbar följd af detta hufvudsyfte är, att feriearbetena
måste vara obligatoriska och i allmänhet lika för alla lärjungar
uti samma klass vid samma läroverk. En bland de mest
hindrande inflytelser, som undervisningen under läsåret röner, beror
på lärjungarnes ojemnhet. Man måste derför försöka att, så långt
möjligt och förståndigt är, hålla dem tillsammans. En annan grund
till den obligatoriska karakteren af feriearbetena och deras likartade
beskaffenhet är att söka i den omständigheten, att utan dessa förutsättningar
kontrollen skulle blifva antingen oerhördt betungande
eller rent af omöjlig. Man har påstått, att äfven med den nuvarande
anordningen så mycken tid skulle förspillas vid det nya
läsårets början, att man derigenom förlorade en god del af frukten;
men hvad är denna förlust mot hvad man skulle förlora, om hvarje
lärjunge finge sitt särskilda feriearbete?

Ett annat syfte med dessa feriearbeten har varit att gifva
lärjungarne tillfälle till ett sjelfständigt arbete, till sjelfverksamhet,
att låta dem någon gång få arbeta, såsom de tyckandet vara lämpligast,
utan brådska och utan någon förmyndare. Äfven detta syfte
har på det allra fullständigaste sätt varit föremål för missförstånd
eller misstydning. Man har sagt, att genom den nya anordningen det
skulle blifva nödvändigt för hvarje familj att skaffa sig en informator
för sina gossar under sommaren. Ja, den snörräta motsatsen
är afsedd. Allt, hvad som begäres af hemmet — jag tager härvid
bort sådana tillfälliga undantagsfall, som aldrig kunna undvikas:
det finnes verkligen lärjungar, som icke kunna arbeta på egen
hand, men dessa utgöra lyckligtvis ett mycket litet fåtal — är,
att det skulle bereda lärjungen nödig ro, en liten vrå, der han får

Om upphäfvande
af
lär overks -st ad g ans föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

sitta i fred och läsa, och vidare, särskildt hvad de mindre gossarne
beträffar, att föräldrar och målsmän tillse, att arbetet börjas i rätt
tid. Det är allt. För öfrigt: låten lärjungarne skota, sig sjelfva,
låten dem få pröfva på egna krafter! En hufvudsaklig förutsättning,
för att detta skall vara möjligt, är, att feriearbetena skola vara
väl afpassade efter lärjungarnas förmåga. Dessa arbeten skola vara
valda så, att de kunna utföras äfven af de medelmåttigt begåfvade
lärjungarne utan för stor svårighet, och i detta afseende vågar jag
påstå, att allt är gjordt, som kunnat göras. Jag har i afseende å
både grunder och detaljer stått i fullkomlig öfverensstämmelse med
den komité, som afgifvit det förslag, som ligger till grund för det
af Kongl. Maj:t godkända. Blott i ett afseende har jag gjort afvikelse,
och det är deruti, att jag på många ställen har lättat de
af komiterade föreslagna kurserna. Vid rektorsmötet förliden sommar
rådde blott en enda tanke om att uppgifterna skola göras så
lätta, att de kunna lösas af alla lärjungar med medelmåttig begåfning.
Jag vågar påstå, att till och med under detta första år,
som anordningen varit i tillämpning, det har visat sig, att man i
allmänhet träffat det rätta måttet. Det har visat sig, att .lärjungarne
i väsentlig grad lackats lösa de dem förelagda uppgifterna,
och allt större förhoppningar förefinnas i detta afseende, sedan
man först vunnit någon erfarenhet.

Hvad är det nu för förfärliga hördor, som genom dessa feriearbeten
blifvit lagda på våra lärjungar? Såvidt jag kan förstå,
är det här icke fråga om annat, än att de derigenom ha fått anledning
— vill jag helst säga — att under ferierna göra något;
men icke lär väl i den omständigheten ligga något ondt. Man
har talat så mycket om att genom dessa feriearbeten hindras lärjungarne
att göra det och det Jag svarar: låtom oss först få veta,
hvad lärjungarne hittills gjort, då de inga feriearbeten haft. Jag
tror, att ett på verklig erfarenhet grundadt opartiskt bedömande
skall föra till det resultatet, att flertalet af dem gjort ingenting.
Det har blifvit en dålig vana hos dem. Men deremot tror jag,
att det mesta af hvad en lärjunge i allmänhet kan komma att
taga sig för under sommaren skall kunna utföras alldeles lika bra,
sedan dessa feriearbeten kommit till stånd, som förut. Han skall
få tillfälle att syssla med specialstudier, han skall få tillfälle att
göra fotresor, han skall få tillfälle att deltaga i det hvardagliga
arbetet o. s. v., naturligtvis inom det omfång, inom hvilket man
rimligtvis kan tänka sig, att sådant arbete ålägges eller erbjudes
en skolyngling. Likaledes vågar jag påstå, att det, med undantag
af Finland, fortfarande icke finnes något land, der lärjungarne äro
så privilegierade, om jag så får säga, som hos oss. Nio veckors
skilnad uti feriernas längd, veta herrarne hvad det betyder? Jo,
det betyder mycket mer än två svenska läsår. I stället för att
såsom i andra länder — jag tänker särskildt på Norge och Danmark,
som ligga oss närmast — lärjungarne kallas in för att göra
sitt ordinarie skolarbete, få våra lärjungar stanna hemma under
precis vanliga förhållanden, endast med tillägg af ett . måttligt
arbete, och icke ens det under hela den tid, som skiljer deras

Lördagen den 11 April. 33 Jf;o 27.

feriers längd från de andras. Jag tror derför att vi icke behöfva Om upphäfvara
ängsliga i detta afseende. De svårigheter att undvika öfver- rande af
ansträngning, som utan tvifvel förefinnas vid våra läroverk, bero läJoverks:
på många samverkande faktorer; feriearbetet är beräknadt att åt- skrift om''
minstone i någon mån mildra dessa svårigheter. obligatorisk

Jag skall nu be att äfven få yttra något direkt med afseende ferieläsning.
å utskottets betänkande och förslag. Såsom jag redan nämnt, har (Forts.)
utskottet principielt — efter mitt förmenande — stält denna fråga
på sin Tätta plats, och derför är jag upprigtigt tacksam, icke så
mycket för min egen som allmänhetens skull, hvilken väl dock
bör blifva något lugnare, då den får höra, att en omsorgsfull och
opartisk pröfning från utskottets sida har ledt till ett sådant resultat,
som här enhälligt från utskottet föreligger. Utskottet har
erkänt och sagt, att feriearbetet alldeles icke kan anses strida mot
skollagens anda och mening, men att ett sådant feriearbete kan
medföra gagn och vara förtjent af erkännande. Utskottet har likaså
påpekat, att för långa ferier utan något intellektuel arbete verkligen
kunna medföra beaktansvärda olägenheter. Utskottet har
visat, att genom feriearbetet kan åstadkommas en samverkan mellan
skola och hem, och att det är egnadt att utveckla lärjungens sjelfverksamhet,
att det är egnadt att förekomma olägenheten — och
man kan väl säga faran — af alltför tvära öfvergångar mellan fullständig
sysslolöshet under de långa ferierna och det allvarsamma
arbetet under ett läsår; vidare, att genom dessa feriearbeten en fördelning
och utjemning af studiearbetet kunna ega rum samt tillika
att, hvad beträffar de för dessa feriearbeten gällande föreskrifter,
dessa måste anses vara så affattade, att hvarken ett för stort arbetsmått
ålagts lärjungarne, ej heller uppgifternas beskaffenhet kan
för dem anses medföra behof af annans hjelp. Jag är för min del
mycket belåten med dessa utskottets erkännanden.

Det är således blott och bart i afseende på tillämpningen i
enskilda fall, som möjligen någon skiljaktighet förefinnes mellan
mig och utskottet. Men utskottet har lika väl som jag förstått,
att en allmän lag aldrig kan träffa annat än de allmänna fallen,
och att de särskilda måste bedömas hvart för sig, samt att man
för dem här måste hänvisa till de enda myndigheter man gerna
kan tänka på, nemligen rektor och kollegium. Jag vill emellertid
säga några få ord särskild! om utskottets sammanfattning af de
punkter, der en ändring eller jemkning af nu gällande bestämmelser
synes utskottet böra ega rum.

Utskottet anser, att en begränsad valfrihet i feriearbetet kan
medgifvas en lärjunge mod mycket tillfredsställande insigter i ett
visst läroämne, så. att denne icke nödgas använda sin ferietid åt
just detta ämne till förfång för ett annat. Herrarne hafva redan
hört, hvarför jag anser mig böra hålla så mycket på likartadt feriearbete
för alla lärjungar. Men jag vill här lägga till: tro herrarne
att en lärjunge, som har mycket tillfredsställande insigter i ett
ämne, der feriearbete gifves, vill afstå från att taga kännedom om
det feriearbetet? Mej, af ren nyfikenhet vill han pröfva på det,
och när han har så tillfredsställande insigter i det ämnet, blir
Andra Kammarens Prat. lSlHi, N:o 27. ;>

N:o 27

Om upphäfvande
af
lävoverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

34 Lördagen den 11 April.

feriearbetet deri för honom så lätt, att det icke medför nämnvärd
tidsförlust, och han är dessutom nog angelägen om att fortfarande
bibehålla det försteg framför sina Kamrater i det ämne, han fått,
och han kommer icke att begagna sig af valfriheten.

Sedermera ha vi frågan om mer eller mindre fullständig befrielse
i feriearbetet för lärjunge, som behöfver egna hela ferietiden
åt vården af försvagad helsa. Jag får härvid erinra, att den
punkten kunde ha varit borta, den är så solklar, att derom behöfver
icke talas. Rektor är icke allenast berättigad, utan äfven
förpligta^ att på grund af läkarebetyg bevilja befrielse från arbete
åt en dylik lärjunge, och det icke blott under ferierna, utan äfven
under pågående läsår.

Komma vi så till sådana lärjungar, som önska »använda sina
sommarferier för att på något praktiskt lifsområde pröfva sina anlag
med afseende på framtida verksamhet, eller rent af grundlägga
denna». Ja, här äro vi inne på ett sådant särskildt fall som kräfver
synnerlig uppmärksamhet af rektor och läroverkskollegium.
Här finnes nemligen fara för stora missbruk; det kan bli fråga om
att införa osanning i hemmen, osanning mellan skola och hem.
Sättes det t. ex. i fråga, att hvar och en, som behagar gå ned i
sin faders handelsbod och stå der en och annan timme någon dag,
skall kunna få en partiel befrielse från feriearbetet, så är detta
ett missbruk. Eller om någon uti en maskinverkstad en eller
annan timme sysselsätter sig med att fila och svarfva, för att på
så sätt vinna befrielse från läsningen, så är detta också exempel
på sådant missbruk. Men är det så, att det för en enskild lärjunge
i ett enskildt fall är nödvändigt att få egna hela sommarferierna
eller hufvudsakligaste delen deraf åt ett sådant praktiskt
arbete, då anser jag det ligga inom rektors och kollegii befogenhet
att på målsmans framställning bevilja en motsvarande befrielse.
Jag vill för att belysa min uppfattning härutinnan omnämna, att
jag sjelf under min rektorstid rätt ofta på målsmäns framställning
beviljade frihet från undervisningen åt volontärer, hvilka fingo
sluta skolan de sista dagarne i april eller i början af maj för
att deltaga i åtskilliga möten, som på den tiden fingo fullgöras
redan före studentexamen. Jag ansåg mig vara befogad till det,
derför att det var, särskildt efter deras uppfattning, för dem vigtigt
och angeläget. Jag vill tillägga, att följden icke så sällan blef
den, att de fingo sitta ett år längre qvar i skolan och derigenom
helt och hållet förlorade den fördel, som de så ifrigt eftersträfvat. Och
på samma sätt är det öfverallt på detta område: dispens kan beviljas,
men hvad som icke kan beviljas eller rättare sagdt åstadkommas,
är, att sådane lärjungar vid det nya läsårets början skulle vara
lika väl rustade att följa med på den nya kursen, som de skulle
hafva varit, om de fullgjort sitt feriearbete. Hvarken läkarebetyg
eller målsmans anhållan kunna åstadkomma något sådant.

Sedan komma vi till sista punkten, som utan tvifvel erbjuder
de största svårigheterna, och jag erkänner att deri berörda förhållanden
kräfde ett långvarigt begrundande. Hen gäller sådane lärjungar,
som vid vårterminens slut icke kunnat uppflyttas, utan

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

som för sin flyttning vid följande hösttermins början måste visa,
att de förkofrat sig i åtskilliga ämnen. Men först och främst ber
jag herrarne _ erinra sig, att lagens föreskrifter härvidlag sökt att
gå så långt till mötes, som tänkbart är, ty på ett tillfredsställande
sätt fullgjorda feriearbeten äro icke vilkor för uppflyttning i högre
klass, fastän, såsom jag nyss sade, följden blir den, att en lärjunge,
som försummat sin ferieläsning, redan första dagen på den nya
läseterminen befinner sig efter sina kamrater. Vidare har jag den
bestämda förhoppning — ehuru jag icke skall framhålla den i allt
för prunkande ordalag — att verkligen dessa qvarsittares antal
just genom . feriearbetet skall komma att förminskas, men endast
efter hand, icke ögonblickligen, såsom mången har begärt och fordrat.
. Förhållandet är nemligen det, att många lärjungar vid vårterminens
slut äro så klena i sina ämnen, att läraren finner, att,
om de under nära tre månader gå och göra ingenting, de icke vid
nästa termins början kunna följa med sina kamrater, men att, om
de hafva någon intellektuel sysselsättning under feriernas lopp, det
är möjligt för dem att hålla sig uppe, så att man kan gifva dem
flyttning. Vidare komma vi här in på en ytterst ömtålig punkt,
och det är frågan om föräldrars och lärjungars uppfattning af hvad
som menas med att en lärare vid vårterminens slut förklarar en
lärjunge icke vara mogen att följa med i en högre klass. Detta
betraktas. af föräldrar och lärjungar ofta såsom en obillighet af
läraren, ibland kanske rent af som en kitslighet, då det tvärtom
är den allra naturligaste sak i verlden. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att vid rektorsmötet förliden sommar första frågan
lydde på följande vis: »Hvilka äro orsakerna dertill att antalet
underkände och vilkorligt flyttade lärjungar vid våra läroverk är
så stort, och huru skall detta missförhållande kunna undanrödjas
eller minskas?» Frågan blef föremål för en vidlyftig behandling;
men ett par af rektorerna framhöllo härunder, att man icke fick
så starkt accentuera detta ordet »missförhållande». Det vore icke
så visst, att det vore ett missförhållande, utan det kunde vara en
naturlig reaktion mot cn för kort skoltid. Det funnes många lär Str,

som vore icke allenast begåfvade, utan äfven begåfvade
ildt för studier, men hvilka icke mognade så fort, som skolordningen
påbjöd, och man hade under slika förhållanden blott
en önskan att betona, nemligen att både föräldrar och lärjungar
bättre skulle förstå, hvilken tjenst lärarne verkligen ville bereda
lärjungarne genom att söka hålla dem qvar ett år till i den lägre
klassen.

Jag skall nu icke upptaga herrarnes tid längre. Denna fråga
har varit otroligt ventilerad; och ser jag saken från den synpunkten,
att det är en fråga, som rör föräldrarnes käraste och dyrbaraste
egendom, finner jag förhållandet ganska naturligt. Men
visserligen måste jag beklaga, att våra lärjungar fått både höra
och läsa så mycket sådant, som de aldrig bort få höra och läsa;
att det oaktadt lag och skola kunnat upprätthålla sin auktoritet,
det är våra gossars heder.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgansföre

skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

Härefter anförde:

Herr Bäckgren: Sedan vi haft äran afhöra en teoretisk framställning
om skolväsendet i allmänhet och feriearbetet i synnerhet,
heder jag å min sida nu att såsom motionär i ämnet med några
ord få skärskåda frågan ur praktisk synpunkt.

Då jag nedskref min motion om afskaffande af feriearbetet,
var det under känslan af det pinsamma och ytterst obehagliga intryck,
som förordningen om ferieläsningen verkat inom mitt hem.
När jag sedan frågat andra, huru de uppfattade denna förordning,
har jag fått till svar, att den med ungefär liknande känslor varit
af dem mottagen. — Ingen kan väl hellre än föräldrarne önska,
att barnen få lära så mycket som möjligt af det, som är godt och
nyttigt. Men om detta skall ske med den efterhängsenhet, att
barnens helsa och utveckling sättas på spel, att den frihets- och
rekreationstid, som skolstadgan uttryckligen tillförsäkrat barnen,
skall uppoffras, om det skall uppväcka ledsnad och motvilja hos
barnen för studier och dessutom medföra särskilda ekonomiska
uppoffringar för föräldrarne, då anser jag det vara en tvingande
nödvändighet att vördsammast anhålla, det denna svåra och hårda
förordning måtte så fort som möjligt skaffas ur verlden, innan den
hinner åstadkomma mera ledsamhet än den redan gjort.

När jag förra sommaren tvingades att göra bekantskap med
denna förordning om ferieläsning, så genomläste jag Kongl. Maj:ts
nådiga stadga för rikets allmänna läroverk för att der möjligen
finna några punkter, som kunde gifva ett stöd för denna ferieläsningsförordning,
men så vidt jag kan läsa Kongl. Maj:ts nådiga
stadga för rikets läroverk, så vidt jag kan läsa och förstå den
till bokstaf och till anda och mening, så är denna ferieläsningsförordning
alldeles stridande emot skolstadgan.

I § 17 af skolstadgan heter det i andra momentet: »Lärotiden
utgör hvarje år 36 veckor och må ej utan Kongl. Maj:ts tillstånd
vid något läroverk förkortas. Dagen för terminens början och slut
bestämmes efter rektors förslag af eforus. Under den öfriga delen
af året vare allmänna ferier, minst tre veckor under och omkring
julhelgen och den återstående tiden under sommaren. Dessa ferier
må lärjungame tillbringa, hvar helst målsmän för godt finna; dock
hör vistelseorten för rektor tillkännagifvas.» Detta var den andra
punkten i § 17. Den tredje punkten i samma paragraf lyder så:
»I den allmänna lärotiden inberäknas den ledighet, som vid påskhelgen
från och med skärtorsdagen till och med nästföljande onsdag,
och likaledes den, som vid pingsthelgen från och med lördagen
till och med nästföljande tisdag lemnas lärjungarue.» Häraf
framgår ju tydligt, att man ej ansett sig hvarken kunna eller böra
bestämma läsetiden eller arbetstiden för vare sig lärare eller lärjungar
till mer än 36 veckor, och att denna tid är den högsta,
som man — förmodligen efter noggrant öfvervägande — tilltrott
sig kunna bestämma. Detta framgår ju tydligen af den tredje
punktens innehåll, der det stadgas, att ledigheterna vid påsk och
pingst skola inräknas i läsetiden. Ledigheterna vid dessa högtider

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

få således icke med en enda dag förlänga läseåret för lärjungarne,
och ännu mindre kan väl då ferieläsningsförordningen, huru välmenande
den än må vara — men den är dock godtycklig — få
förlänga läsetiden för lärjungarne. Vår skolstadga har lyckligtvis
med mycken bestämdhet föreskrifvit lika arbetstid för lärare och
lärjungar. Att nu öfverflytta arbetet och skyldigheterna från de
ena till de andra och lägga dem just på deras skuldror, som äro
svagare och hafva minsta förmågan att bära dem, leder genast till
sådant, hvarom vår skolstadga hvarken vill eller får hafva några
bestämmelser. Skall arbetstiden förlängas, så må det ske för så
väl den ene som den andre, men en så vigtig förändring i skolstadgans
innehåll, så nära berörande barnens helsa och utveckling
samt barnens och föräldrarnes personliga frihet och ekonomi, fordrar
en ytterst noggrann undersökning af och kännedom om, huru förhållandena
redan nu gestalta sig för den mycket hårdt ansträngda
skolungdomen, hvarom beklagligtvis höga vederbörande tyckas
sväfva i en olycklig okunnighet.

Att ferieläsningen icke är någon så lätt sak, som man tycker
att det ser ut, när man läser bestämmelserna derom på papperet
eller som man tänkt sig det på embetsrummet, har man nogsamt
fått erfara vid tillämpningen af föreskrifterna. Jag vill taga ett
enda exempel. Till fjerde klassen föreskrifves öfversättning af 15
sidor lättare tysk text, utanläsning af 3 sidor i tredje klassen genomgången
_ tysk text, räkning af 50 tal och skrifning med tysk
stil af 20 sidor enligt förskrift. Detta är nu afsedt för tolfåringar.
Vid den åldern är förståndet i allmänhet ännu icke så utveckladt
hos barnet, att det sjelfmant uppoffrar den efterlängtade friheten
och under sommaren dagligen sitter och hänger näsan öfver boken.
Naturen manar vid denna ålder barnet med oemotståndlig magt
att söka begagna sig af den frihet och ledighet, som skolstadgan
tillförsäkrar barnet, hvars krafter under läsårets 36 veckor blifvit
tagna så starkt i anspråk just för de stora läsefordringarncs skull.
Att nu söka uppehålla dessa läsefordringar genom att till eu del
öfverflytta undervisningen från skolan till hemmet och arbetet
dermed från lärarne till lärjungarne, synes mig vara att slå in på
en både obillig och orättvis väg.

När nu utskottet här föreslagit, att dot skulle öfverlemnas åt
rektorerna att bestämma, hvilka af lärjungarne, som skola befrias
från feriearbetena, och hvilka som icke skola befrias, så vill utskottet
dermed lägga en mycket, mycket ömtålig sak i rektorernas
händer, en sak, hvarifrån, efter hvad jag föreställer mig, mången
samvetsgrann rektor helst skulle vilja vara befriad. Befria nu
rektorerna från ferieläsningen, så är det ju ingen idb med att den
skall finnas till; befria rektorerna deremot icke från foriearbctena,
så komma naturligtvis de barn, hvilkas föräldrar äro i så lyckliga
omständigheter, att de kunna hålla lärare under sommaren, i flere
afseendon i en mycket gynsammare ställning än de barn, hvilkas
föräldrar af en eller annan anledning icke äro i tillfälle att hålla
egen lärare under sommaren. Under det de förras barn genom
att läsa undan eu del af sina ämnen under sommaren öka sina

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgansföre

skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

kunskaper, så att de sedermera icke komma att taga lärarnes tid,
krafter ock arbete så mycket i anspråk, men i alla fall få de vackraste
betygen och de bästa platserna i skolan och sålunda blifva
skolans lyckobarn, så komma deremot de barn, hvilkas föräldrar
icke kafva råd att källa lärare under sommaren, att blifva tillbakasätta.
Det blir, så vidt jag kan förstå, en åtskilnad, hvartill vår
skolstadga hittills lyckligtvis icke gifvit anledning genom sina bestämmelser.
Att nu redan under skolåldern markera skilnaden
mellan rika ock fattiga synes mig vara allt annat än lyckligt, tids
nog gör sig denna skilnad sedan gällande.

Dessutom medför denna efterhängsna läsning, hvarigenom
skolungdomen känner sig icke ega en enda dags frihet, ledsnad
och liknöjdhet för studier, den gör barnen tröga, löja och liknöjda,
hvilket är allt annat än lyckligt för vare sig lärarne eller föräldrarne
eller lärjungarne sjelfva.

När nu utskottet vid behandlingen af frågan har kommit till
det resultat, som utskottet har gjort, hvilket utskottet uttalat i
slutet på sid. 6, der det heter »att det lagstadgade feriearbetet
ofta kan vara den råge, hvilken kommer det mått af ansträngning,
som rimligen kan kräfvas af lärjungarne, att flöda öfver», när,
säger jag, utskottet har kommit till ett sådant resultat, så tyckes
det mig, som om det naturligaste skulle hafva varit, att utskottet
föreslagit hvad jag i min motion begärt, nemligen afskaffandet af
feriearbetena. Men utskottet vill ju till eu del behålla feriearbetet
qvar, och det kan ju vara ett sätt äfven det att låta de
stora, de oerhördt stora läsefordringarne fortfarande qvarstå i all
sin orimlighet. Men då detta sätt kräfver våra 15,000 skolynglingar
såsom offer, så vill jag för min del icke vara med derom
och nödgas derför yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till min motion.

Jag ber emellertid att, innan jag slutar, få meddela ett enda
af de uttalanden, som kommit mig till del med anledning af min
motion. Det är affattadt i brefform och har genom posten kommit
mig till hända. Det lyder så:

»Riksdagsmannen

Herr C. G. Bäckgren

Stockholm.

Eder behjertansvärda motion i läroverksfrågan rörande ferieläsningen,
som blifvit rent af förhatlig, tackar jag och tusental å
landet boende fäder Eder för. Hade vederbörande sig bekant,
hvilka kostnader och olägenheter denna föreskrift förorsakat tusental
i landsorten boende personer, hade förordningen säkerligen aldrig
tillkommit. Jag sjelf, en på landet bosatt tjensteman, har tvenne
söner, för hvilkas inackordering i staden halfva min årslön åtgår,
och tillkom nu förra sommaren ott plus till en af skolans lärare
af 100 kronor för ferieläsning och ett par »vilkors» reparation och
dessutom 2 månaders dagliga returbiljetter för barnen in till
staden.

I en trakt af landet, der afståndet till läroverksstaden är längre

Lördagen den 11 April.

Nio 27.

än här i orterna, måste barnen qvarstanna i staden hela mellanterminen
till följd af brist på lärarekrafter i hemorten.

Det beklagligaste är dock, att en stor del af barnen anse
ferieläsningen rent af som ett straff och mista håg och lust för
studierna.

En Eder tacksam
familjefader.»

Detta var nu i afseende på utskottets uttalande i frågan.

Men utlåtandet har äfven en annan mycket betänklig sida,
som jag ber att få påpeka. Läser man igenom § 15 i läroverksstadgan,
den paragraf, som föreskrifver ferieläsning, så finner man
i 3 mom., att Kongl. Maj:t icke ansett sig kunna eller vilja göra
ferieläsningen obligatorisk. Detta moment lyder sålunda:

»3. Vid höstterminens början pröfve vederbörande lärare i
den klass eller den afdelning, till hvilken feriearbete gifvits, på
hvad sätt lärjungarne utfört det föresätta arbetet, samt afgifve deröfver
för hvarje särskildt ämne betyg mod ettdera af vitsorden:
Tillfredsställande eller Icke tillfredsställande, hvarefter lärjungarnes
målsmän underrättas om pröfningens utgång. Och tiilkomme
det rektor att vidtaga erforderliga åtgärder, på det att
denna pröfning må kunna afslutas inom höstterminens tre första
veckor.»

Så som stadgandet nu är affattadt gifver det anledning till
den allra största tvetydighet. I första hand skall allenast vederbörande
målsman underrättas om huru barnen fullgjort feriearbetet,
dervid dem skall gifvas vitsordet »tillfredsställande» eller »icke
tillfredsställande». Barnen sjelfva få sålunda icke veta, huruvida
de på ett nöjaktigt sätt fullgjort arbetet eller icke. Såsom en
naturlig följd häraf får ej heller, enligt hvad herr statsrådet och
chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet vid sista rektorsmötet
upplyst, ferieläsningen inverka på lärjungarnes flit-, sede- eller
kunskapsbetyg. Men naturligt är dock, att åtminstone indirekt
måste ferieläsningen utöfva inflytande på lärjungarnes betyg, ty i
annat fall måste de blifva orättvist behandlade vid betygssättningen
och uppflyttandet från en klass till en annan.

Såsom jag förut sagt, har Kongl. Maj:t icke tilltrott sig ega
magt att fastslå ferieläsningen såsom ovilkorligen obligatorisk, men
hvad Kongl. Maj:t sålunda icke tilltrott sig, dertill vill nu utskottet
gifva Kongl. Maj.t Tätt, då utskottet vill fastslå ferieläsningen
såsom obligatorisk och lägga i rektors hand att bestämma,
hvilka lärjungar som skola fullgöra densamma och hvilka, som
skola befrias derifrån — med ett ord, utskottet vill föröka Kongl.
Maj:ts administrativa magt. Jag har mig icke bekant, huruvida
detta skott medvetet eller omedvetet, men jag har dock volat framhålla
det såsom en betänklig sida af saken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Högstodt från Helsingborg: Äfven jag, herr talman, är eu
bland de många, hvilka djupt bilaga tillkomsten af Kongl. Maj:ts

Om upphäfvande
af
läroverksstadgansföre

skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsnig.

(Forte.)

Lördagen den 11 April.

nådiga kungörelse af den 22 mars 1895. Trots det sakrika anförande
vi hört af herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet,
vill jag i likhet med motionären uttala den innerliga
önskan, att den i nämnda kungörelse gifna bestämmelsen angående
feriearbeten för läroverkens ungdom måtte så snart som
möjligt strykas ut ur stadgan för rikets allmänna läroverk. Denna
bestämmelse uppfordrar oss att gent emot densamma göra gällande
vår pligt mot våra barn, vår pligt att värna om vår ungdom, att
skydda den för hvad vi frukta skall lända densamma till skada
för framtiden.

Det har icke kunnat vederläggas, att den länge hörda klagan
öfver öfveransträngning i våra skolor är berättigad. Och dock har
man nu genom ett lagstadgadt feriearbete ökat denna öfveransträngning,
der den redan bevisligen finnes, och framkallat den, der den
förut icke förmärkts.

Det har från statsrådsbänken refererats till utskottets betänkande.
Och jag vill göra detsamma och visa, att äfven outskottet
anser, att detta arbete kan medföra öfveransträngning. A sid. 6
säges det nemligen, att »feriearbetet ofta kan vara den råge, hvilken
kommer det mått af ansträngning, som rimligen kan begäras af
lärjungarne, att flöda öfver».

Och hafva icke lärjungarne vid våra läroverk mer än tillräckligt
att sköta under terminerna, åtminstone gossarne i 5—7 klasserna?
Se vi icke, huru de jagas från det ena arbetet till det
andra? Tidigt på morgonen börja studierna. Med två timmars
lektion börjas arbetet i skolan. Sedan få de komma hem för att
äta frukost. Men detta är knappt gjordt, förrän de åter måste
tillbaka till lexläsning, gymnastik eller fäktning eller dylikt. Efter
4 eller 5 timmars arbete kommer middagsstunden. Men den kan
icke vara lång, ty lärjungarne måste snart tillbaka till skolan för
att deltaga antingen i en eftermiddagslektion, eller i undervisning
i sång, eller musik, eller teckning eller gymnastik. Och när de
så på aftonen återkomma till hemmet, måste de genast taga itu
med lexorna till följande dag, hvarmed de ofta äro sysselsatta ett
godt stycke ut på natten, ty ju längre de komma i skolan, desto
mera måste de taga de sena timmarne i anspråk för sitt arbete.
Hvilken tid blir då under terminerna öfrig för hvila? Hvilken
tid blir öfrig för hemmet att på lärjungarne utöfva det helsosamma
inflytande, som detsamma tillkommer? Hvilken tid skall härtill
blifva öfrig, då ungdomen icke ens på helgdagarne är fri från
skolarbetet? Man må icke underskatta det nämnda talet om öfveransträngning
i skolorna. Ty huru många föräldrar måste icke med
bekymmer se, huru deras barn blifva blekare, magrare och svagare,
ju längre det lider mot slutet af läsåret. Hittills ha de dock alltid
haft den trösten, att ferietiden, den efterlängtade och välbehöfliga
hvilotiden, snart skulle komma, då helsa och krafter skulle återvinnas.
Men huru är det nu, sedan förra årets marskungörelse
trädt i kraft?

Utskottet förmenar, att man icke kan utan vidare afskaffa feriearbetet,
då man icke har tillräcklig erfarenhet om detsammas verk -

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

ningar efter den första tillämpningen af föreskrifterna derom. Men
månne vi icke hafva tillräcklig erfarenhet häraf för att önska oss
befriade derifrån? Måste icke många lärjungar under förra sommarens
ferier läsa så mycket, att dessa ferier icke blefvo annat än
en fortsatt lästermin?

Jag vet väl, att dessa feriearbeten äro beräknade att upptaga
en tid af 6 ä 7 veckor med två timmars dagligt arbete för lärjungarne
i de lägre klasserna och tre timmars för de högre klasserna,
allt med antagande af medelmåttig begåfning. Denna beräkning
har dock visat sig vara allt för låg. Jag vill t. ex. fästa mig vid
det arbete som är föreskrifvet klassen 6:2. Detta utgöres af läsning
utaf 200 sidor svensk vitterhet, öfversättning af 100 sidor tysk text
samt läsning af 100 sidor af en geografisk lärobok. Den första
uppgiften fordrar med antagande af tre timmars daglig arbetstid
20 dagar — om nemligen det genomgångna skall kunna någorlunda
ordentligt refereras. Den andra uppgiften fordrar likaledes — med
fem sidor om dagen — 20 dagar, och den tredje 15 dagar. Detta
utgör, med sex arbetsdagar i veckan, cirka nio veckor. Lägger
man härtill, att man fordrar insamlandet af växter och ordnandet
af samlingen, så kommer feriearbetet att upptaga minst tio veckor,
hvilken tid man icke kan anse för högt, utan snarare för lågt tilltagen.
Men att taga så stor del af sommarferierna bort från den
ledighet, som de äro afsedda att gifva för återhemtande af krafter
efter läsårets mödor och för deras stärkande till det kommande
årets ansträngningar, detta kan icke vara annat än i hög grad
betänkligt. Det kan icke annat än inverka skadligt både i fysiskt
och sedligt afseende.

Man har med rätta afstyrkt förslaget att förlänga läsåret, bland
annat af det skäl, att en sådan förlängning skulle åstadkomma ökad
ekonomisk tunga för föräldrar och målsmän, som äro bosatta utom
läroverksstäderna. Men bereder icke denna ferieläsning lika stor
ekonomisk tunga för sådana föräldrar och målsmän? Voro vi
icke, mine herrar, förra sommaren vittnen till, huru föräldrar,
som flyttat ut till landet, måste låta sina barn resa in till staden
för att få hjelp med feriearbetet, eller huru do som bodde på landet
måste låta barnen flytta in till städerna för samma ändamål?

Det är visserligen sant, att feriearbetena skola förberedas.
Och detta skall naturligtvis ske i slutet af vårterminen. Men då
finnes ingen tid dertill öfrig, ty man är då fullt sysselsatt med
repetition af årskursen och förberedelser till examen. Man kan på
sin höjd gifva några fingervisningar derom.

Hvad är det egentligen som föranledt Kongl. Maj:t att hugna
oss med denna förordning? Jo, utskottet säger: att detta arbete
»är afsedt att utgöra en integrerande dol af lärokursen och att
sålunda hålla vissa läroämnen skadeslösa för don tidsförlust, de
på ett eller annat sätt lidit vid de nya, samtidigt föreslagna undervisningsplanernas
uppgörande». Utskottet förmenar, att af detta
skäl kunna feriearbetena icke utan vidare afskaffas. Men samtidigt
föreslår utskottet, att en mor eller mindre fullständig befrielse
från desamma skall inedgifvas lärjungar, som af helsoskäl behöfva

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Porta.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäf- hafva ferierna fria, för det andra dem, hvilka ämna under sommarvande
af ferierna sysselsätta sig med praktiska värf, och slutligen de lärtda°r
jun8''ar> som vid vårterminens slut icke erhållit flyttning till högre
skrift om Klass. Beräknar man nu, mine herrar, att 20 procent befrias på
obligatorisk grund af helsoskäl, 20 procent för att egna sig åt praktisk verkferiéläsning.
samhet samt 40 procent på grund af underbetyg vid vårterminens
(Forts.) slut, skulle det vara de återstående 20 procent, som skulle »hålla
de nyssnämnda ämnena skadeslösa» och för hvilka feriabetet skulle
blifva obligatoriskt.

Men är det skäl att bibehålla en lag, som komme att gälla
endast en så ringa del af läroverkens ungdom?

Herr ecklesiastikministern yttrade: »Låt gossarne sköta sig
sjelfva», och jag instämmer till fullo deri. Låt dem under ferierna
sköta sig sjelfva! Låt oss föräldrar och målsmän sjelfva bära ansvaret
för, huru dessa ferier användas. Ännu finnas här föräldrar,
hvilka af omsorg om sina barn se till, att ferierna användas till
det som är nyttigt. Ännu finnas här lärjungar, hvilka af omsorg
om sin framtid sjelfmant läsa det, som de anse sig höra inhemta.
Ännu finnas här samvetsgranna lärare, hvilka vid vårterminens
slut påminna sina lärjungar om, hvari de hafva att under ferierna
öfva sig. Låt oss under dessa ferier få så mycket som möjligt rå
om våra barn! Den tid kommer snart, då de måste lemna hemmet
och träda ut i verlden, der vi icke kunna följa dem, der vi icke
kunna hafva dem under vår uppsigt, icke vara dem till den hjelp och
det stöd, som de så väl behöfva. Derför är det godt, om vi så
länge vi hafva dem i hemmen hafva så mycket som möjligt tillfälle
att på dem utöfva ett inflytande, som kan vara dem till hjelp
i lifvets kamp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Bäckgrens
motion.

Herrar Svensson från Karlskrona och Nyström instämde häruti.

Herr Höjer yttrade: Herr vice talman, mine herrar! Den
kongl. kungörelsen af den 22 mars 1895 synes mig i de bestämmelser,
som den innehåller om feriearbete, hvarken hafva varit af
hehofvet påkallad eller af någon allmänt uttalad önskan föranledd;
och för min del får jag upprigtigt säga, att denna förordning i de
punkter, som nu äro i fråga* har förefallit mig dessutom vara en
något våldsam tillämpning af Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt.
Den har alltför omildt, synes det mig, makat åt sidan
hvad jag skulle vilja kalla föräldrarnes naturliga rättigheter; den
har utsträckt skolans dispositionsrätt öfver lärjungarne till så godt
som hela året, och den har alltför mycket förbisett, att i barnauppfostran
ingå andra och enligt min tanke mycket vigtigare moment
än att befästa och ytterligare utveckla lärjungarnes teoretiska
insigter.

Gör man en jemförelse mellan hvad våra gossars ferier voro i
forna lyckliga dagar och hvad de nu komma att blifva med anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga stadga, så tror jag, att en sådan jemförelse

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

kan gifva både föräldrar och barn anledning till ganska melankoliska
betraktelser. Förut både föräldrarne rätt att efter terminens
slut ensamma disponera öfver sina söner. De kunde låta dem
hemta hvila och vederqvickelse så mycket som det var nödvändigt,
om dessa söner under föregående läsår fullgjort sina prestanda och
kommit upp i högre klass. De kunde gifva dem tillfälle att, såsom
utskottet uttrycker sig, »tillgodogöra sig de nyttiga och lärorika
inflytelser, som hemmen och i öfrigt lifvet utanför skolan erbjuda».
Förut hade lärjungarne rätt att efter sitt eller föräldrarnes goda
behag lefva sitt angenäma friluftslif och sköta, med eller utan råd
af lärarne, icke tråkiga lexor utan fria studier i de ämnen, för
hvilka de mest hade intresse. Sjelf har jag från mina gymnasistår
det allra angenämaste minne både af mitt dagdrifvarlif och af de
af mig ifrigt bedrifna fria studierna under ferierna; och jag kan
icke erinra mig att jag någonsin reflekterade deröfver, att, såsom
utskottet säger i sitt betänkande, »det är en olägenhet ur hygienisk
synpunkt förenad med för tvära öfvergångar från fullständig hvila
till full verksamhet».

Nu torde förhållandet blifva helt annat. Nu kommer skolan
till föräldrarne och säger: »Varen så goda och maken åt er! I
hafven i förhållande till edra barn det andra eller tredje rummet,
skolan bör vara i orubbad besittning af det första.» Och skolan
kommer till lärjungarne och inskränker tiden för deras nödvändiga
hvila och deras praktiska sysselsättningar under ferierna samt låter
dessa ferier ingenting annat blifva än en fortsättning af terminernas
lexor och terminernas tvång. Framför allt torde det vara
alldeles visst, att åtminstone för gymnasiststadiet det blir slut på
de fria studier, som man förut hade tid att bedrifva; det blir slut
dermed, åtminstone om lärjungarne skola hafva nödvändig hvila
efter föregående års arbete och om, såsom jag förmodar meningen
är, de skola kunna fullt tillegna sig de feriepensa, som skolan
dem föresätter.

Och, mine herrar, dessa pensa äro visst icke obetydliga, allraminst
på gymnasiststadiet. Jag skall be att få anföra ett bevis
derpå, taget från sjunde klassen. Under pojkarnes sista år vid
läroverket, då de genomgått klass 7: i, hvilken enligt den allmänna
erfarenheten är den för pojkarne mest ansträngande, så hafva de
under den sista sommaren af sin skoltid, strax innan de skola
taga i tu med förberedelserna till studentexamen, att roa sig på
A-linien med öfversättning af fyrtio sidor latinsk text, vidare en
öfversättning af femhundra vers i Homerus, vidare repetition
af gamla historien och slutligen repetition af hela Europas geografi.
A linien B hafva de samma uppgifter, med den skilnad, att kursen
i grekiska är ersatt med skriftlig behandling af tjugu algebraiska
uppgifter. Jag vill icke yttra mig om öfriga ämnen; men
att denna feriekurs i historia och geografi, i hvilka ämnen jag tror
mig någorlunda kompetent att fälla dom, är aldeles orimlig, det
vågar jag påstå. Och dessutom hvilket deliciös! sommarnöje för
våra pojkar att läsa gamla tidens historia och Europas geografi
ur mer eller mindre tråkiga läroböcker!

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgansföreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Man skulle kunna våga en gissning, huru den ifrågavarande
kongl. förordningen uppkommit i de bestämmelser, hvarom nu är
fråga. Regeringen har skickat ut flere eller färre unga eller gamla
skolman såsom emissarier till Tyskland, det enda mönsterland, som
gifvit impuls åt vår skollagstiftning under de sista åren. Desse
herrar hafva kommit tillbaka till fäderneslandet och —• jag vet det
bestämdt — i många fall förkunnat för vederbörande, att det är
alldeles på tok stäldt med elementarbildningen här hemma. Den
nyblifne tyska studenten kan, hafva de sagt, mycket mera latin
och grekiska och matematik än den svenske. Det gäller att »höja
bildningsnivån» för våra lärjungar, alldeles som om bildningsnivån
höjes uteslutande derigenom, att vi fylla hufvudena på våra gymnasister
med några hundra- eller tusental latinska, franska och
grekiska glosor mer, att vi låta dem lösa ytterligare några tiotal
matematiska problem eller slutligen stoppa i dem en ökad mängd
historiska och geografiska fakta, som de lära sig i dag men åtta
dagar efteråt hinna glömma! Då man nu skulle höja bildningsnivån
— och att döma af herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
sista anförande synes han dela den uppfattningen,
att man bör bringa förhållandena här hemma au niveau
med förhållandena der ute —- så hade man att välja mellan två
vägar: antingen att öka terminerna, hvilket man försökt 1890 och
1892 och misslyckades — eller också att dekretera, såsom man nu
gjort, en obligatorisk ferieläsning med bestämda kurser. Att tankegången
var sådan, framgår dels deraf, att ferieuppgifterna äro desamma
för alla lärjungar — i parentes sagdt ett högst besynnerligt
sätt att låta individualiteten hos lärjungarna komma till sin
rätt — dels deraf, att feriekurserna faktiskt ingå såsom en integrerande
del i de olika klasskurserna.

Den högt ärade chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade
nyss, att stadgan om ferieläsningen ville åstadkomma en utjemning
och fördelning af arbetet och derigenom finna ett sätt att förekomma
öfveransträngning. Det kan nu möjligtvis ske på de nedre
och mellersta stadierna, men det synes mig vara absolut omöjligt
att vinna detta mål genom det feriearbete, som är gymnasiststadiet
ålagdt. Ty det är väl att märka, mine herrar, att kurserna blifvit
ökade. I sjunde klassen fordras t. ex. i latin och grekiska för det
första samma kurs, som det fordrades enligt 1878 års förordning,
men dessutom det feriearbete, som genom marsförordningen 1895
är stadgadt. När man på detta sätt ökat kurserna i de olika ämnena,
så synes det blifva mycket svårt att, såsom herr statsrådet
ville, åstadkomma en utjemning och fördelning af arbetet under
hela läsåret. Dermed är också enligt min tanke besvarad den
frågan, huruvida på gymnasiststadiet ferieläsningen skall kunna
förekomma den öfveransträngning, som faktiskt existerar med afseende
på alla flitiga pojkar inom de högre klasserna vid våra
läroverk. Det finnes dock Gud ske lof ännu lata pojkar och slappa
lärare i detta land, och vore det icke så, skulle det icke dröja
länge, innan öfveransträngningen vore öfverallt tydligen bevisad.

Slutligen, mine herrar, synes det mig vara alldeles gifvet, att

Lördagen den 11 April. 45 N:o 27.

man vid stadgans tillämpning skall komma till högst besynnerliga Om upphäfkonseqvenser
och orimligheter just med afseende på de skolans rands af
alumner, som herr statsrådet sjelf nyss talade om, nemligen de tlag°Verk/''
icke direkt sjuka, men sjukliga lärjungarna, vidare de lärjungar, S "skrift om*
som om somrarne förbereda sig till sitt blifvande lefnadskall, t. ex. obligatorisk
volontärerna, samt slutligen den stora kategori af lärjungar, som ferieläsning.
tydligen förorsakade herr ecklesiastikministern ett visst obehag, (Forts.)
nemligen de fyrtio procenten nedkuggade. Huru ställer det sig
för dem med afseende på feriearbetet? Skola de dispenseras eller
skola de icke dispenseras? Skola de dispenseras, så synes icke
mycket för dem vara vunnet. Ty feriekurserna ingå ju i klasskurserna,
och de skola derför också tagas igen en annan gång, således
under kommande läsår. Dispenseras de icke, så är öfveransträngningen
under och i följd af feriearbetet alldeles oundviklig.

Hvad nu den mycket omtalade obligatoriska forieläsningen beträffar,
så. skall jag, upprigtigt sagdt, vara med om den, under
förutsättning att den inskränker sig till de fem nedre klasserna
vid de allmänna läroverken, och under förutsättning att de vilkor
uppfyllas, som utskottet talar om på sid. 4 i sitt betänkande. Men
jag är af skäl, som torde framgå af hvad jag redan anfört, alldeles
principielt emot lagstadgadt feriearbete på gymnasialstadiet, och
detta af flera skäl, men framför allt derför att jag anser, om det
så skulle vara mitt sista ord, att det kommer att totalt slå i hjel
de fria studierna, dessa fria studier, som låta individualiteten utveckla
sig och på hvilkas nytta jag sjelf i mina ynglingaår haft de
allra tydligaste bevis.

Om det vällofliga utskottets hemställan kan jag naturligtvis
icke vara med. Jag kan icke vara med om utskottets motivering
redan af det skäl, att dess början synes stå i strid mot slutet af
densamma. Utskottet säger i denna sin motivering, »att, då läroverkens
feriearbeten, på sätt visadt blifvit, stå i nära nog oskiljaktigt
samband med gällande undervisningsplaner, det å ena sidan
visserligen icke bör ifrågakomma att oberoende af dessas ändring
hos Kongl. Maj:t anhålla om det omedelbara och fullständiga afskaffandet
af nämnda feriearbete, allra helst som tillräcklig erfarenhet
om dess verkningar icke kunnat vinnas redaii vid första tilllämpningen
af föreskrifterna derom».

Således: utskottet vill å ena sidan alldeles icke veta af något
afskaffande af det nu lagstadgade feriearbetet; men å andra sidan
finner utskottet, att man bör vidtaga ändring af nu gällande föreskrifter
angående feriearbetet genom att i en mängd fall derifrån
medgifva dispens. Utskottet detaljerar ganska noggrant, i hvilka
fall en dylik dispens bör ifrågasättas, men dessa fall blifva så
många, mine herrar, att följden blir, såsom en af rektorerna i
Stockholm sade mig vid ett samtal jag hade med honom under
gårdagen, en sönderbrytning, en total sönderbrytning af hela det
lagstadgade feriearbetet. Hvad slutligen klämmen beträffar, är don
så platonisk och så onödig, att jag icke vill offra två ord på densamma.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har ju nyss sagt oss, att den befogenhet, som utskottet i sin hem -

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphof- ställan vill att rektor skall erhålla, i sjelfva verket redan är honom
vande af gifven. Och i Pedagogisk tidskrift finnes en ganska fullständig
läroverks- redogörelse för hvad som förekom vid rektorsmötet härstädes år
S ‘skrift om6 1895, af hvilken herrarne kunna se, att herr statsrådet och chefen
obligatorisk för ecklesiastikdepartementet redan i somras i denna sak uttalat
ferieläsning, ungefär samma mening, som han nyss yttrade från statsrådsbänken.

(Forts.) Jag anser således, att ett yrkande af bifall till utskottets hem ställan

skulle vara detsamma som att »kosta krut på döda hökar»;
och jag skall derför, ehuru jag principielt kan vara med om ferieläsning
under vissa vilkor för de fem lägre klasserna, i afvaktan
på ett nytt ordnande af denna ferieläsning, be att få yrka bifall
till herr Bäckgrens motion.

Häruti instämde herr Kardull.

Vidare anförde:

Herr Dar in: Kammaren liksom utskottet böra vara herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet tacksamma för den
belysning han gifvit åt sjelfva grunderna för feriearbetets tillkomst
och syftet med detta arbete. I hvarje fall bör jag vara tacksam,
som derigenom fritagits från att närmare belysa de3sa förhållanden.

Herr statsrådet har erinrat om, att det icke kommer an på
oss i vårt lilla land att bestämma den bildningsnivå, vid hvilken vi
måste hålla oss uppe, i fall vi vilja fortfarande stå i jembredd med
andra nationer på det lärda området. Herr statsrådet har likaledes
erinrat, att läsåret vid våra läroverk sedan lång tid tillbaka har
en så begränsad omfattning, att svårighet uppstår att inom denna
korta tid inpassa det arbete, som af lärjungarne måste kräfvas för
att vi skola kunna hålla oss uppe vid den berörda bildningsnivån.
Herr statsrådet har likaledes erinrat, att olika utvägar anvisats för
att jemka och mildra den ansträngning, som hlir nödvändig för
arbetets utförande. Det har sålunda ifrågasatts att utsträcka läsåret,
och det har senare stadgats att i dess ställe förlägga en del
af arbetet till sommarferierna. Herr statsrådet har i detta sammanhang
rigtat ''en fråga till utskottet med afseende å frågan om
läsårets förlängning. Utskottet har tagit sig anledning att här
inlägga en gensaga mot genomförande af ett förslag i detta syfte.
Herr statsrådet har nu frågat, hvilka skäl utskottet anser det finnas,
hvarför i vårt land ferierna böra vara längre än uti våra
grannländer. Jag skall tillåta mig att icke afgifva något direkt
svar på denna fråga, emedan utskottet icke har haft anledning att
härom yttra sig. Utskottet har utgått från detta faktum, att läsåret
hos oss är kortare än hos våra grannfolk och obestridligen

fanska kort i och för sig, och utskottet har ansett, att det icke
an vara önskvärdt, att det förlänges, af de skäl, som i utskottsbetänkandet
finnas angifna. Dessa skäl skulle vara, att utskottet
anser, att det såväl i hygieniskt afseende som med afseende på
deras uppfostran skulle verka mycket ogynsamt för lärjungarne att
en längre tid än nu är fallet hållas qvar på skolbänkarne. Utskottet

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

har vidare menat, att i ekonomiskt hänseende det skulle ställa sig
mycket ofördelaktigt, särskildt för de föräldrar och målsmän, Indika
hafva sina bostäder utanför läroverksstäderna, att bekosta sina
skyddslingars vistelse längre tid på dessa orter. Derjemte har utskottet
ansett, att det arbete, som man nu utflyttat på ferierna,
hvilken utflyttning så mycket klandras, skulle på ett fördelaktigt
sätt utjemna och mildra den ansträngning, som eljest skulle kräfvas
under läsåret, samt derjemte bilda en lämplig öfvergång från fullständig
hvila till full verksamhet under läsåret. Dermed tror jag
mig hafva i viss mån besvarat den fråga, som herr statsrådet stält
till utskottet.

Herr statsrådet framhåller äfven, såsom också af utskottsbetänkandet
framgår, att i principielt hänseende Kongl. Maj:t och
utskottet befinna sig på samma ståndpunkt. Utskottet har alldeles
icke kunnat finna, att ett feriearbete i allmänhet skulle kunna
verka ogynsamt, utan tvärtom, att det i nyss angifna hänseenden
och såsom möjliggörande ett undvikande af läsårets förlängning
innebär en fördel, så att föräldrar och målsmän skulle hafva anledning
att med tillfredsställelse se den gjorda anordningen. Emellertid
har _ utskottet dock funnit anledning att i viss mån fästa
afseende vid hvad motionären hemstält. Utskottet har icke kunnat
tillstyrka bifall till motionen på de grunder, som utskottet på flera
ställen framhållit och som torde vara för hvar man lättfattliga. Det
är nemligen visadt och framgår af den utredning, som ligger till
grund för det förslag rörande feriearbetet, som sedan blifvit upphöjdt
till lag, att man ville lindra arbetet under läseterminerna
genom att förlägga en del af detta arbete på ferierna. Man har
kunnat vid vissa läroämnens inpassande i läsplanerna minska timantalet,
med hänsyn dertill att en ersättning åt dessa läroämnen
kunde beredas under ferierna. Skulle man nu utan vidare upphäfva
denna paragraf i läroverksstadgan, den 15:de, med bibehållande
af nu gällande läsplaner — hvad skulle då inträffa? Jo, då skulle
den bedröfliga verkan deraf framgå, att sådana läroämnen, som
denna kammare säkerligen allra minst skulle vilja på något sätt
komma på lifvet, sådana läroämnen som de lefvande språken och
matematiken, komme att i högst väsentlig mån blifva derpå lidande.
Utskottet har derför vågat påstå, att det icke bör rimligtvis ifrågasattas
att begära denna paragrafs upphäfvande, förrän man samtidigt
kan förvänta sig en ändring af läsplanerna.

Vidare har utskottet anfört med afseende å hvad motionären
åberopat till stöd för sin framställning, att erfarenheten af detta
feriarbetes verkningar ännu är alldeles för kort, för att man skall
kunna bilda sig ett verkligen objektivt omdöme derom. Ja, man
kan säga, att det finnes ingen samlad erfarenhet alls; ty arbetet
har, som horrarno veta, afsett det nu löpande läsåret. Således
tinnes icke i läroverkens årsredogörelser eller i någon annan form
någon redogörelse för arbetets verkningar vid olika läroverk. Man
har om denna sak ingen annan kännedom än den, som ecklesiastikdepartementets
inspektör af läroverken har kunnat inhemta genom
sina besök vid vissa läroverk under det nu löpande läsåret. Ut -

om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgansföre

skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

skottet kunde således icke ett enda ögonblick tänka på att tillstyrka
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af § 15
i läroverksstadgan; utskottet kände sig fastmer frestadt att bestämma
sig för rent afstyrkande af motionen på dessa grunder. Men emellertid
hade utskottet sig bekant och fick nogsam erfarenhet för
öfrigt om, att på vissa håll en misstämning framkallats af de gifna
bestämmelserna, och utskottet var lika villigt som skyldigt att fästa
allt tillbörligt afseende vid yttringar af detta missnöje, Frukten
af denna benägenhet blef den hemställan, som föreligger i utskottets
betänkande.

Mot denna hemställan har herr statsrådet gjort några erinringar.
Beträffande hvad som innehålles i punkten 1) på sid. 7
och som afser en begränsad valfrihet, har herr statsrådet anfört,
att en ändring i det syfte, som utskottets utlåtande afser, icke
skulle vara af någon större betydelse, emedan mycket sällan önskan
om en sådan valfrihets tillämpning skulle från lärjungarnes sida
framställas. Jag tror icke, att det är alldeles rätt att antaga detta.
Om, för att gifva ett exempel, det i en klass finnes en lärjunge,
som är bedömd med högsta vitsord i, låtom oss säga, ett lefvande
språk, franska språket t. ex., huru ställer det sig för honom? Honom
åligger med afseende å den flyttning han erhållit till följande
klass att utföra ett feriearbete i detta samma språk. Han har
goda kunskaper äfven i engelska språket, men icke lika göda.
Han vill hellre använda sina sommarferier för att förkofra sig i
det senare. Det synes då vara mycket rimligt att denne lärjunge,
som står alldeles utom täflan med sina kamrater i det ena språket,
skulle blifva fritagen från att utföra feriearbete i detta språk och
i stället medgifvas rättighet att utföra arbete i ett annat språk
och beträffande detta arbete blifva pröfvad. Således tror jag icke,
att hemställan i denna del är betydelselös. Skulle sådana önskningar
sällan framträda, nå ja, dess färre skulle då undantagen
från de gifna bestämmelserna blifva, och det kunde ej vara annat
än helsosamt med afseende på den enhet, som är önsklig i afseende
på en anordning af detta slag.

I punkten 2) mom. a) uttalar utskottet den mening, att mer
eller mindre fullständig befrielse skulle kunna tillerkännas lärjunge,
som behöfver ferietiden för vården af försvagad helsa. Ja,
den saken är, säger herr statsrådet, alldeles sjelfkär; och herr
statsrådet säger, att det utan tvifvel redan tillkommer rektor att
medgifva befrielse i sådant fall. Jag tror gerna, att rektor har
denna befogenhet; men jag tror att det vore för rektorerna behagligare,
om stadgan gåfve tydlig anvisning i detta hänseende.

I mom. b) är fråga om sådan lärjunge, som behöfver pröfva
sina anlag med afseende å blifvande lifsverksamhet eller kanske
rent af grundlägga en sådan. För min del anser jag, att en mildring
af bestämmelserna i detta syfte har en mycket stor betydelse.
Jag vill endast omtala det förhållandet, att det kan vara en yngling,
som önskar egna sig åt ingeniörsverksamliet och derför efter
aflagd mogenhetsexamen skall genomgå tekniska högskolan. Men
der ser man med mycket välbehag, att en lärjunge förut någon

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

tid sysslat med praktisk verksamhet af lämplig beskaffenhet. I ett
annat fall kan en yngling känna en synnerlig lust att få egna sig
t. ex. åt sjömansyrket, men hans föräldrar äro kanske icke öfvertygade
om, att detta är det mest önskvärda. I alla fall vilja de,
att han skall försöka sig, och han får då begagna sommarferierna
för att göra en tur till sjös, kanske för att bli för alltid kurerad
från lusten att egna sig åt yrket, eller kanske ock för att få sin
håg ytterligare stadgad.

Det kan tänkas många sådana fall, der det kan vara mycket
nyttigt för en yngling att fullständigt kunna disponera sin sommarferietid.

Nu har herr statsrådet uttalat en farhåga för att till någon
del missbruk skulle kunna uppstå. Ja, den, som öfvat lärareverksamhet
så länge som jag, vet alltför väl, att omständigheterna ofta
äro sådana, att missbruk kunna befaras. Stundom, till och med
ganska ofta, inträffar, att föräldrar af föga välbetänkt klemighet
understödja sina barn i deras bemödanden att göra arbetet så lätt
och obetydligt som möjligt.

Återstår ändtligen hvad utskottet anfört i punkt c), hvilket
utan tvifvel eger mycket stor betydelse. Det måste medgifvas, att
det är ett sorgligt faktum, att icke mindre än 40 proc. af läroverkens
lärjungar icke i rätt tid vinna flyttning till högre klass. Det är
visserligen utredt, huruledes en god del af dessa lärjungar ha sig
sj elfva eller en omild natur att skylla för att de icke lyckas, och
hvad dem angår, ha läroverken icke någon bot för deras svaghet i
allmänhet. Men det återstår i alla fall en ganska god procent
lärjungar, ända till 20 proc., om hvilka man måste säga, att de
med flit egna sig åt sitt arbete, och dessutom hafva en begåfning,
som måste anses medelmåttig, men ändock uppstår för dem någon
brist, som gör, att de icke kunna vinna flyttning till högre klass.

Denna omständighet har utskottet ansett för ett tungt vägande
skäl att medgifva lindring i feriearbetet. Tänker man sig, att en
lärjunge skall utföra 3 feriearbeten, men derjemte förkofra sig i
ämnen, som icke afses med dessa feriearbeten, bör det icke vålla
så synnerligen stora praktiska svårigheter att bevilja eftergift med
afseende å något af de honom annars åliggande feriearbetena, för
att han på det sättet skall kunna komma vidare.

Häremot kan anmärkas, och har från mer än en talare redan
anmärkts, att om befrielse från vissa feriearbeten skulle medgifvas,
skulle detta föranleda en inkonseqvens, ty dessa feriepensa inräknas
ju i lärokurserna, och om de således icke genomginges, skulle
för lärjungen uppstå en brist, som kunde vålla honom olägenhet
vid fortsättningen. Det är alldeles sant, men denna brist får han
bära på egen risk. Kan han utfylla den under det följande läsåret,
då är det godt, och han kan fortsätta sin väg genom läroverket;
kan han det icke, återstår honom en svårighet, men han
har i alla fall haft hvad jag vill kalla en nådetid.

Om jag sedan med några ord skulle vända mig till motionären,
så kan jag icke annat än beklaga, att han funnit så liten tillfredsställelse
med utskottets hemställan. Utskottet trodde sig emelAndra
Kammarens Vrot. 1890. N:o 2 7. 1

Om uppkaflande
af
lärorerksstadgans
före
skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

>'':o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgansföre

skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Lördagen den It April.

lertid hafva i högst väsentlig män tillmötesgått motionären. Om
man ser efter, skall det visa sig, att utskottet icke allenast måste
anses ha uppfylt alla förväntningar, som i sak af motionären uttalats,
utan äfven andra, som motionären icke uttalat. Hvad har
nemligen motionären haft att anföra beträffande olägenheterna af
feriearbetena? Han har sagt, att det skulle innebära en våda för
lärjungarnes helsa, och i det afseendet har utskottet hemstält, att
befrielse från feriearbetena skulle medgifvas lärjungarne; och dermed
borde motionären vara nöjd.

Motionären har vidare sagt, att detta feriearbete bereder föräldrar
och målsmän en ekonomisk tunga, derigenom att enskilda
lärare måste anskaffas under ferierna. I det afseendet har utskottet
åtminstone försökt påvisa, att det alldeles icke är de gifna bestämmelserna,
som bära skulden derför, utan möjligen i vissa fall en
mindre tillfredsställande tillämpning af dem. Men Kong! Maj:t
och andra vederbörande lära nog icke försumma att tillse, det
rättelse sker i de fall, der missförhållanden i detta afseende
uppstått.

I båda dessa afseenden har således utskottet fullständigt tillmötesgått
motionären.

Hvad den tredje anmärkningen angår, som är af mera formel
beskaffenhet än reel, nemligen att stadgandet om feriearbetena
skulle innebära en motsägelse mot innehållet i 17 § mom. 2 läroverksstadgan,
som talar om ferier, så har utskottet alldeles icke
kunnat tillerkänna detta yttrande någon som helst betydelse, ty
tydligt är, att när läroverksstadgan talar om ferier, menas dermed
blott den tid, då lärjungarne icke äro skyldiga att i läroverksstaden
uppehålla sig. Men läroverksstadgan har tydligen ingenstädes
gifvit någon föreskrift beträffande lärjungarnes fritagande ifrån allt
arbete under ferietiden. Utskottet bär sig bekant, att föräldrar i
många fall varit mycket tacksamma för att få en ledning och hjelp
vid ordnandet af sysselsättningen åt barnen under ferierna. Ty
det torde icke kunna bestridas, att mycken god tid på ett för föräldrarne
föga hugnesamt sätt af många lärjungar rent af förspilles.

Motionären började sitt anförande med att säga, att stadgandet
om feriearbetena framkallat ett pinsamt intryck, och den, som läst
motionen, har säkert öfver allt deri funnit uttryck för dessa pinsamma
intryck hos motionären.

Men utskottet tror sig veta, att detta missnöje hos allmänheten
snarare förefans före stadgandets utförande och tillämpning
än derefter. Utskottet har sig äfven bekant många fall, då man
rent af omvändt sig från den ena meningen om feriearbetet till
den andra; och der man förut varit ganska missnöjd, är man numera
ganska tillfredsstäld. Jag känner läroverk, der icke den
ringaste klagan förnummits mot feriearbetet vare sig från föräldrarnes
eller lärjungarnes sida.

Beträffande nu det af utskottet föreslagna medlet för sakens
ordnande, eller att Tektorerna skulle ha befogenhet att medge dispens
efter vederbörande lärares hörande, har motionären förmenat,
att det i många fall blefve för rektorerna besvärande. Jag tror

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

dock, att rektorerna med nöje skola underkasta sig det besvär och
kanske i vissa fall det obehag, som den föreslagna anordningen för
dem skulle medföra.

Vidare har motionären fäst sig vid ett uttryck, som förefinnes
i utskottets betänkande, och samma uttryck har ock framhållits
utaf en annan talare, nemligen af en representant på helsingborgshänken.
Utskottet bär uttalat den meningen, att möjligen detta
feriearbete blefve i åtskilliga fall »den råge, hvilken kommer det
mått af ansträngning, som rimligen kan kräfvas af lärjungarne, att
flöda öfver». Men i sådana fall är noga att beakta, att anledningen
icke ligger hos feriearbetet, utan hos läseplanerna. Jag tror nemligen,
att man har goda skäl att påstå, att de för läroverken gällande
läseplanerna, särskildt efter de i fjol faststälda förändringarna,
äro af beskaffenhet att kräfva en högst betydlig ansträngning
af ungdomen. I det afseende! har motionärens uttalande mina
sympatier. Jag tror visserligen icke, att feriearhetena ensamma,
men dessa i förening med arbetet under läseterminerna ofta skulle
kunna komma att innebära en öfveransträngning, och jag tror till
och med, att terminsarbetet utan feriearbetet skulle kunna innebära
en dylik fara. Men utskottet har sagt, att det snart skall få
anledning att yttra sig om denna sak i ett annat sammanhang.

Motionären har vidare anfört, att det stadgade arbetet icke
skulle blifva obligatoriskt, såsom ursprungligen var afsedt, emedan
man icke stadgat någon påföljd för ett mer eller mindre otillfredsställande
utförande deraf. Hvad den saken angår så innebär ju
ett försummande af arbetet i sig sjelf en alldeles påtaglig påföljd,
ty det kan icke undvikas, att lärjungen i sådant fall kommer att
erhålla ett minskadt kunskapsmått och till följd deraf kommer att
lida olägenhet, hvarför jag tror, att arbetet skall kännas såsom
obligatoriskt.

Vidare har motionären uttalat någonting, som synes egendomligt
nog, nemligen att lärjungarne icke få kännedom om resultatet
af sitt arbete. Jag förstår icke, hvad motionären menar med det.
Visserligen är det stadgadt, att målsmännen skola sättas i tillfälle
att få kännedom om arbetets resultat, och detta kan ju vara nödigt,
men icke är det hehöfligt, att läroverksstadgan meddelar särskild
föreskrift derom, att lärjungarne skola få kännedom om resultatet
af arbetet.

Jag skall nu med mycket få ord vända mig till den ärade
representanten från Helsingborg, icke för att bemöta hvad han anförde,
efter som detta icke är möjligt i allmänhet taget, ty hvad
å hans sida förehragtes var till största delen icke annat än känsloutbrott,
som tydligtvis icke kunna på något sätt besvaras, men
måhända kunna göra verkan, ehuru, som jag tror, af öfvergående
beskaffenhet. Vid närmare pröfning torde man finna, att det behöfves
skäl, icke deklamationer för att meddela öfvertygelse i en
viss sak.

Emellertid anförde samma talare en omständighet af saklig
betydelse. Han ansåg, att do föreskrifna feriearhetena icke skulle
kunna utföras på den afsedda tiden, hvilken, såsom han rigtigt

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

angaf, är beräknad till högst 6 ä 7 veckor med 2 ä 3 timmars dagligt
arbete. Jag tror, att han häri misstagit sig och att, om stadgans
föreskrifter rätt tillämpas, feriearbete! bör kunna utföras pä
aen beräknade tiden.

Till sist skall jag bedja att med ett par ord få bemöta ett
yttrande af en ledamot på stockholmsbänken. Han förmenade och
fäste synnerligen vigt vid, att Kongl. Maj:t genom utfärdandet af
kungörelsen om feriearbetet hade i allt för stor utsträckning begagnat
sig af sin ekonomiska lagstiftningsrätt. Jag undrar, om
förståndiga föräldrar se saken från den sidan. Jag tror, att föräldrar
med omdöme inse, att Kongl. Maj:t utfärdat stadgan af
omtanke för barnens uppfostran och i tydlig afsigt att få det arbete,
som derför kräfves, någorlunda jemnt fördeladt. Att barnens målsmän
dervid skulle finna, att Kongl. Maj:t förnärmat någons rätt,
har jag svårt att förstå.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till hvad jag nu anfört
och vill endast med afseende på utskottets motivering erinra om,
att det måste i och för sig, på grund af det sammanhang, feriearbetet
eger med läseplanerna för öfrigt, anses såsom en orimlighet
att ifrågasätta upphäfvande! af föreskrifterna om detsamma. En
sådan åtgärd skulle verkligen blifva en stor öfverraskning för
många, derför att vissa läroämnen, i hvilka man beräknat, att lärjungarne
under ferierna skola förkofra sig, derigenom blefve i
väsentlig mån lidande.

Härmed, herr talman, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr Wallis: Som flertalet af kammarens ledamöter kunnat

finna, hafva i de flesta anföranden, som i frågan hållits, den hygieniska
betänkligheten mot ferieläsningen kommit till heders. Det
är gifvet, att den obligatoriska ferieläsningen äfven hos den svenska
läkarecorpsen kommit att väcka stor uppmärksamhet. Då ett kändt
faktum är, att ett stort antal läkare hysa den utan tvifvel berättigade
åsigten, att skolarbetet redan nu i ett mycket stort antal fall
pålägger den uppväxande ungdomen, med hänsyn till den kroppsliga
helsan, allt för stora och betungande bördor, ligger den tanken
ju nära till hands, att dessa bördor genom, det pålagda feriearbete!
än ytterligare kunna komma att ökas och i följd deraf ungdomens
helsotillstånd försämras. Läkarnes intresse för denna fråga tog
sig, såsom kanske åtskilliga af kammaTens ledamöter känna till,
uttryck deri, att, så snart komiténs förslag , till ferieläsning såg
dagen, svenska läkaresällskapet anslog åtskilliga af sina sammankomster
till att debattera ferieläsningens eventuella inverkan på
skolungdomens helsotillstånd; och jag kan försäkra herrarne, att
frågan bland läkarne väckte lika stort intresse, som den här väckt
bland kammarens ledamöter. De voro lika talträngda, som vi i
dag äro, ty diskussionerna om denna fråga varade en 3 ä 4 timmar
hvarje gång. Resultatet blef, kan man tycka, ganska ringa, då
man lät diskussionen utgöra svar på den uppställa frågan: huruvida
ferieläsningen skulle ur hygienisk synpunkt vara att rekom -

Lördagen den 11 April. 53

mendera eller icke. De egentliga skälen, hvarför resultatet blef
så negativt, voro uppenbarligen, att man ansåg — hvilket också
ingen menniska kan förneka — l:o) att ferieläsning kan så anordnas,
att den i sjelfva verket icke behöfver skada ungdomens
helsa, och 2:o) att, då man icke hade någon erfarenhet om, huru
den tilltänkta ferieläsningen i praktiken skulle ställa sig, det vore
för hastigt att i förväg uttala sig om de hygieniska olägenheterna
deraf. Men om man studerar de debatter, som i frågan inom läkaresällskapet
förts, finner man dock, att ett mycket stort antal i hög
grad talande skäl anförts för den åsigten, som också förfäktades
af sällskapets mest betydande målsmän på skolhygiens område,
att redan nu mycket allvarsamma anmärkningar förefinnas mot
ferieläsningen. Då dessa redan blifvit omtalade, skall jag endast
mycket hastigt skizzera dem.

Den första anmärkningen gälde naturligtvis alla de många
ynglingar, som vid vårterminens slut fått underbetyg och som, för
att få flytta till högre klass, under sommarferierna måste betungas
med läsning. Det är gifvet, att, när dessa lärjungar genom den
obligatoriska ferieläsningen ytterligare fått sig en ny tunga pålagd,
fara förefinnes för, att de skola blifva öfveransträngda. Då nu
härtill kommer, att många af dessa äfven höra till de kroppsligt
svagare alumnerna, är det klart, att faran för öfveransträngning
blifver än större.

Vidare anmärktes, att, ehuru icke någon stor hygienisk våda
kunde ligga deri, att gossar af vanlig helsa, sedan de fått hvila
sig under halfva sommarferierna, under återstående tiden, när de
vore i de lägre klasserna, använde två och i de högre tre timmar
om dagen till lexläsningsarbete, detta arbete dock för ett stort
antal som i afseende på de fysiska krafterna vore under medelmåttan,
kunde vara betungande. Dessa behöfva visserligen icke
vara verkligt sjuka, men de kunna dock vara så klena, att de behöfva
en fullständig frihet från sommararbete.

Ytterligare anmärktes äfven, att, om barnen under sommarferierna
finge sig förelagdt ett arbete, riskerade man, att resultatet
skulle blifva, att de uppsköte allt till sista stund, och i stället för
att derpå använda de sista 6 å 7 veckorna, komme de att använda
de sista två ä tre veckorna. Arbetet blefve då icke jemnt fördeladt,
utan det blefve under de sista veckorna ett verkligt ansträngande
arbete, fullt jemförligt med skolarbetet, och i sådant fall
minskade man faktiskt sommarferierna med ett motsvarande antal
veckor.

Slutligen anmärktes, äfven från hygienisk synpunkt, det bristfälliga
deri, att i förslaget icke fästes tillbörligt afseende vid valfrihet
af ämnena. Ty det voro alldeles påtagligt, att, om valfrihet
egde rum, så att lärjungarne finge taga det arbete, som behagade
dem, de skulle utföra arbetet med glädje, under det att, såsom
ferieläsningen nu är bestämd, den endast utgör en fortsättning af
skolläsningen och derför blifver betungande. Den förnämste fackmannen
på skolhygiens område i vårt land, professor Key, resumerade
också till följd af alla dessa betänkligheter sin åsigt om

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Ji'':o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

ferieläsningen derhän: att den blifver ett moln, som kommer att
fördystra sommarglädjen för både föräldrar och barn och kominer
att ligga som en tryckande börda på dem.

Trots alla dessa graverande hygieniska anmärkningar mot den
tilltänkta ferieläsningen, kunde likväl af sagda skäl läkaresällskapet
icke komma till någon resolution. Allt är beroende på huru ferieläsningen
i framtiden kommer att tillämpas. Det är möjligt, att
den kan lämpas så, att den icke behöfver medföra några hygieniska
vådor. Huru den hittills visat sig i tillämpningen, torde vi för
närvarande lika litet kunna bedöma, som läkarne kunde bedöma
den frågan, innan ferieläsningen var införd. Vi hafva icke mera
än ett års erfarenhet af densamma, och ingen har, såvidt jag vet,
sammanfört dessa erfarenheter. Så mycket hafva vi af debatten i
denna kammare dock fått fullt klart för oss, att på många håll
ferieläsningen redan verkat förstämning och känts såsom en börda.
Jag har sjelf ingen erfarenhet af den, men jag kan meddela ett
exempel, huru den kan komma att bedrifvas. Jag bodde nemligen
i somras på ett landställe utanför Stockholm, der äfven åtskilliga
familjer bodde, hvilkas barn skulle under sommaren genomgå sitt
feriepensum. Denna ferieläsning skedde icke på sätt, Kongl. Maj:t
tänkt sig saken, eller att föräldrarne skulle leda undervisningen.
Mödrarno kunde icke hjelpa barnen, som voro 15—17-ånngar, och
fäderna voro i staden och skötte sina affärer. Resultatet blef derför,
att gossarne, för att få handledning vid läsningen, hvarje morgon
måste resa in till en feriekursundervisning i staden och först
på middagen kunde återvända till landet. Halfva dagarne tillbragtes
sålunda i staden, och det kunde från hygienisk synpunkt
icke vara ett lämpligt användande af sommarferierna. Jag vill
dock icke använda detta exempel till att influera på någons omdöme
angående den nuvarande tillämpningen af ferieläsningen —
dertill är det för närvarande för enstaka —- men att en undersökning
af, huru i praktiken ferieläsningen gestaltar sig, är af behofvet
påkallad, synes mig af detta exempel framgå.

Då man nu skall gifva sitt votum i denna fråga, ställes man,
för så vidt man icke har sympatier för ferieläsningen, inför alternativet
att endera bifalla motionen eller också utskottets förslag.
När jag i dag gick hit, var jag af den tanken, att jag borde rösta
för utskottets förslag, men sedan jag nu hört anförandet från statsrådsbänken,
synes det mig vara till ingen nytta att så göra. Vi
hafva ju hört af herr ecklesiastikministern, att realiter alla de
fordringar på inskränkning i ferieläsningen, som utskottet begärt,
äro af Kongl. Maj:t beaktade, och att rektorerna redan nu ega rätt
att inskränka ferieläsningen och specielt, hvad som från hygienisk
synpunkt är det vigtigaste, att det är lärarnes skyldighet att åt
klena barn lemna dispens från densamma. Under sådana förhållanden
synes det mig öfverflödigt att yrka bifall till utskottets
förslag och jag tänker derför i stället att rösta för bifall till motionen.
Jag gör det dels af det skälet, att jag anser, att de hygieniska
betänkligheterna mot ferieläsningen äro af så graverande
beskaffenhet, dels derför att ferieläsningen, såsom af denna debatt

Lördagen den 11 April. 55

synes, väckt så stor förstämning bland föräldrarne, dels ock derför
att det icke vore någon fara, om det, såsom ju tänkbart är, inträffade,
att Riksdagen inginge med en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om, att det feriearbete, som af Kongl. Maj:t är pålagdt,
måtte inbiberas. Detta medför verkligen ringa risk. Ty då
Kongl. Maj:t sätter så stort värde på denna ferieläsning, är det ju
uppenbart, att Kongl. Maj:t snart nog å nyo anordnar densamma,
men då modifierad så, att dels föräldrars och målsmäns anspråk
blifva mera tillfredsstälda, än vi hört, att de för närvarande äro,
och dels mera hänsyn tagas till de graverande hygieniska anmärkningar,
som mot ferieläsningen, sådan den nu är anordnad, blifvit
gjorda.

På de skäl, jag nu anfört, anhåller jag, herr vice talman, om
bifall till motionen.

Herr Ericson i Ransta: Då jag är ledamot af det tillfälliga

utskott, som haft denna fråga under behandling, har jag begärt
ordet för att yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror icke, att
det är så stor fara med denna ferieläsning, som motionären och
åtskilliga, som haft ordet, påstå, utan jag anser, att mycken missuppfattning
i detta afseende gjort sig gällande, Så vidt jag kan
förstå bestämmelserna rörande ferieläsningen, är det icke meningen,
att lärjungarne under hela ferietiden skola vara sysselsatta. Det
är nemligen heräknadt, att den feriekurs, som bör föreläggas lärjungarne,
icke skall upptaga längre tid än högst 2 timmar om dagen
under 6 veckor, och då hela ferietiden utgör 12 veckor, är det ju
(3 veckor, som äro alldeles fria. Likaledes måste det vara eu missuppfattning,
att det för den kurs, som förelägges en lärjunge under
ferierna, skall erfordras en lärares ledning. Så är icke meningen.
Den lärjungen förelagda kursen hör vara sådan, att han på egen
hand kan utföra det arbete och vinna de insigter, som med kursen
äro afsedda. En sådan kurs skall bidraga till att uppodla den
sjelfverksamhet, som skolan nu för tiden kanske allt för mycket
frånser. Tv man har på senare tiden allt mer gått i don rigtningen,
att lärjungens sjelfverksamhet så litet som möjligt uppöfvas.
Läraren skall nästan vara allt vid undervisningen; och i lärjungen
skall allt stoppas. Det är derför jag tror, att den sjelfverksamhet,
som här åläggcs lärjungarne, bör vara ganska nyttig; och om för
svåra ämnen föreläggas honom, så att en lärare behöfver tillgripas,
är det något, som författningen om ferieläsning icke afser.

Motionären har i sin motion sökt påvisa, att denna föreläsning
skulle åstadkomma så ofantliga svårigheter i hemmen. Jag
minnes icke ordalagen, men jag tror, att han der säger, att den
rent af vändt upp och ned på hans eget hem. Det måste väl ändå
vara ett stort undantag. Ty jag har snarare hört föräldrar uttala
sin belåtenhet öfver, att ett visst arbete är föreskrifvet, som de
kunna sätta i händerna på ynglingen under sommaren. Likaså
är det väl ett öfverdrifvet påstående att säga, att lärjungarne icke
få en enda dag ledig. Ty enligt hvad jag nyss påvisat — livilket

Ji:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

äfven framgår af författningen — är det icke alls förhållandet, utan
det är tillräcklig ledighet.

Då för öfrigt här i kammaren redan framhållits de skäl, som
ledt utskottet till dess beslut, och dessutom flere talare begärt ordet
vill jag icke längre upptaga kammarens tid, utan skall blott be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lilliehöök: Herr talman, mine herrar! För min del

får jag säga, att jag icke kunnat frigöra mig från den uppfattningen,
att införandet af ferieläsningen var ett missgrepp. Ty äfven med
fullt erkännande af den omtanke, som blifvit bevisad undervisningen
genom detta stadgandet om feriearbete, kan jag dock icke finna, att
det varit välbetänkt att genom införande af obligatoriskt feriearbete
öka omfånget af undervisningsplanen i den grad, som här varit
förhållandet. Jag är derför glad öfver att denna motion blifvit
väckt, och jag är viss om att det i denna kammare finnas åtskilliga,
som i likhet med mig äro motionären tacksamme derför. Jag är
äfven utskottet tacksam för den behandling, som kommit motionen
till del derutinnan, att utskottet föreslagit en betydlig inskränkning
i feriearbetet, en inskränkning som går ut på dels att gifva eleven
en begränsad valfrihet, dels att i särskilda fall bereda honom fullständig
frihet från feriearbetet. Men då sålunda utskottet föreslagit
en så väsentlig inskränkning i detta arbete, att det icke mer
skulle kunna anses som obligatoriskt, utan endast komme att utföras af
en mindre del af eleverna, och då utskottet dessutom uttryckligen
uttalat den åsigten, att en snar och genomgripande omarbetning af
lärokurserna är nödvändig, tycker jag, att utskottet mycket väl
kunnat taga steget fullt ut och föreslå ett fullständigt afskaffande
af ferieläsningen.

På sid. 5 i betänkandet har utskottet anfört, att, enligt vid
rektorsmötet 1895 lemnad upplysning, hafva under femårsperioden
1889—1893 icke mindre än 40 procent af läroverkens lärjungar
blifvit underkända i flyttningsexamen vid vårterminens slut. Detta
är, säger utskottet, i sanning ett högst beaktansvärdt förhållande,
men jag skulle vilja säga, att det är ett i sanning högst beklagansvärd
förhållande, i synnerhet om man kommer i håg, att af de
60 procent, som blifva lyckliggjorda med flyttning till högre klass,
finnes en stor del lärjungar, som suttit sina två år i föregående
klassen, och då det ju icke är ovanligt, att i somliga klasser ända
till 60 ä 70 procent af lärjungarne blifva underkända i uppflyttningsexamina
till högre klass.

Jag vill visserligen icke bestrida, att en anledning till detta
missförhållande kan delvis ligga deri, att lärjungarne brista i flit
och uppmärksamhet; men jag tror äfven, att orsaken i ännu högre
grad är att söka deri, att lärokurserna blifvit gjorda så stora, att
de icke kunna på föreskrifven tid inläras af den stora del af vår
ungdom, som hör till medelmåttorna, och jag anser, att man bör
taga litet hänsyn till att icke alla äro lika begåfvade, då man bestämmer
kursernas omfång. Jag tänker, att jag i denna åsigt har
åtskilliga föräldrar och målsmän på min sida.

Lördagen den 11 April. 57

På dessa skäl ock andra, som jag icke vill trötta kammaren
med att anföra, kan jag således icke finna annat, än att ferieläsningen
bör borttagas, och jag anser mig på grund deraf, herr talman, berättigad
att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Boethius: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastik departementet

frågade, hvilka särskilda förhållanden utskottet förmenade
hos oss skulle förefinnas till förmån för de långa ferierna.
Utskottet menade naturligtvis i främsta rummet dermed de klimatiska
förhållandena, men, framhöll herr statsrådet, i Danmark och
och Norge har man korta ferier, fastän likartade klimatiska förhållanden.
Ja, mine herrar, om det kan bevisas, att detta är klokt
handladt af Danmark och Norge, då böjer jag mig för detta argument.
Men är det så, att dessa båda länder häri gjort något, som
är olämpligt, då kan jag icke finna, att det i ringaste mån behöfver
inverka på vårt handlingssätt. Jag anser för min del fortfarande,
att våra långa ferier äro en dyrbar sak för vår ungdom; men om vi
skola hafva dem, då fordras också ovilkorligen, att ungdomen använder
någon del af dem till arbete. Jag ber att i det hänseendet få
vända mig mot motionären, som tyckes hafva den besynnerliga uppfattningen,
att ferietid är detsamma som arbetslöshetstid, detsamma
som garanterad rätt att göra ingenting; en uppfattning, som mycket
tydligt framgår deraf, att han förklarade denna arbetslöshet vara
garanterad både lärjungar och lärare. Men just detta visar också
orimligheten häraf. Ty, mine herrar, det skulle allt blifva konstiga
lärare, som icke alls använda ferierna till arbete och studier; och
det gäller också om lärjungarne. De lärjungar, som vilja förskaffa
sig högre bildning, måste arbeta under ferierna, ty man drömmer
sig icke fram till densamma. Men om det är så, då kan det väl
icke vara annat än en fördel, att läroverken genom ett ordnadt
feriearbete gifva ett stöd och en hjelp åt hemmen och lärjungarne,
och derför anser jag, att en kontrollerad ferieläsning verkligen är
ändamålsenlig. Frågan blir blott: hur bör densamma vara beskaffad? Enligt

min uppfattning bör ferieläsningen hafva 2 ändamål eller
vara af 2 olika slag. Det ena slaget bör finnas för de lärjungar,
som behöfva studera under ferierna för att nödtorftigt kunna följa
med; det andra slaget ferieläsning åter för de mera begåfvade lärjungarne,
för att de skola utveckla de individuella anlagen så
mycket som möjligt. Den nuvarande ferieläsningen är otillfredsställande
derför, att den icke tillgodoser detta senare behof, otillfredsställande
derför, att densamma blifvit så att säga eu integrerande
del af den för alla gemensamma skolkurscn och sålunda
egnad att hindra eu fri individuell utveckling. Detta anser jag
vara en verklig fara för vår bildning. Skulden till att ferieläsningen
blifvit sådan ligger emellertid, enligt mitt förmenande, uti
våra läroverks allmänna organisation och undervisningsplaner, som
hafva mångläseri till följd. Då nu emellertid don andliga bildningsnivån
måsto uppehållas — trots hvad den ärade talaren på
stockholmsbänken nyss yttrade på ett sätt, som tycktes tyda på,

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

att han fann detta löjligt — och då till följd häraf denna ferieläsning
blifvit nödvändig, har utskottet icke kunnat våga föreslå densammas
afskaffande, så länge nuvarande undervisningsplaner och
lärokurser ega bestånd, hvilket de förmodligen ganska länge komma
att göra, då ingen vet, när vi kunna få våra läroverk omorganiserade.
Jag kan då inse konseqvensen af herr Lilliehööks yttrande,
då han förvånade sig öfver, att utskottet, oaktadt det erkänt, att
felet låg i läroverkens nuvarande organisation, icke tagit steget
fullt ut och föreslagit ferieläsningens totala afskaffande. Ja, det
är just derför, att felet ligger i den nuvarande organisationen af
läroverken, som utskottet icke kunnat föreslå detta och icke kan göra
det, så länge denna organisation eger bestånd. Det var till och med
fråga om inom utskottet att helt enkelt afstyrka motionen, men vi
ansågo dock, att något kunde göras för att i någon mån modifiera ferieläsningen
i den rätta rigtningen och för att visa allmänheten, som är
så missnöjd med det nuvarande förhållandet, att Riksdagen ändock behjertat
dess önskningar.

Detta fann nu herr Höjer mycket inkonseqvent. Men jag
tager mig friheten att finna äfven hans anförande mycket inkonseqvent.
Han sade, att ehuru utskottet till att börja med förklarar,
att det icke kan vara med om ferieläsningens afskaffande, kommer
det dock sedan och föreslår ändringar i föreskrifterna rörande densamma.
Naturligtvis ligger det icke någon inkonseqvens deri, att
man föreslår ändringar i en sak, ehuru man icke vill vara med
om densammas fullständiga afskaffande. Men, sade herr Höjer, den
ändring, utskottet föreslagit är sådan, att den alldeles upprifver
ferieläsningen, d. v. s. är liktydig med dess afskaffande.

Sedan han påstått detta, sade han åter, att vi i vår kläm ej
alls begärt något, att den är platonisk, och att han ej vill offra
ens en död hök på den. Men i denna kläm begära vi just den ändring^
som herr Höjer nyss förklarade vara uppöfvande.

Ännu mindre kan jag förstå den ärade utskottsledamoten herr
Wallis, då han säger, att derför att han nu hört, att de olägenheter,
utskottet velat afskaffa genom sin kläm, kunna och komma att
blifva afbjelpta ändå, han deraf drager den slutsatsen, att man bör
bifalla motionen, d. v. s. helt och hållet afskaffa något, som är
förbundet med den nuvarande organisationen, som man lemnar
orörd. Konseqvensen af hans anförande borde väl, tycker jag,
hafva varit den, att han skulle yrkat af slag både på utskottets hemställan
och på motionen, efter som de deri föreslagna ändringarne
ju ej behöfvas, och eftersom något fullkomligt afskaffande ej är
möjligt. Yore det verkligen så, att det syfte, som utskottet velat
vinna, redan vore uppnått, så skulle också jag yrka afslag både
på utskottets hemställan och på motionen. Men så är ej fallet, ty
jag anser, att genom detta förslag verkligen vissa olägenheter skulle
kunna afhjelpas. Jag vill dervidlag särskildt fästa mig vid dessa
»kuggningar». Såsom skäl för feriearhetena har ju framhållits, att
lärjungarne genom dem skulle kunna intellektuel! sysselsättas under
sommaren, så att deras hjernor, så att säga, icke skulle »förrostas».
Men alla de, som på våren blifvit kuggade, och skola

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

bereda sig till examen på hösten, hafva ju redan sådant arbete utan
denna särskilda ferieläsning. Och då dertill kommer, att feriearbetet
egentligen består i omläsning, om ock i annan form, af redan
genomgångna kurser, så vinnes för dessa gossar, som under
sommaren läsa för uppflyttning i högre klass, det samma som genom
ferieläsningen. Åt dem anser jag derför, att befrielse, kan beviljas,
beroende på rektors och vederbörande lärares pröfning.

Jag skulle kunna anföra ännu flera skäl för utskottets förslag,
men vill ej dermed upptaga tiden längre, utan jag vill blott på Ska,

att, om herrarne nu antaga motionen, d. v. s. begära, att
ongl. Maj:t skall afskaffa denna förordning, som utfärdades i fjol,
så är det åtminstone enligt mitt förmenande föga sannolikt, att ett
sådant förslag skulle gå igenom i Första Kammaren. Ty jag tror
knappast, att denna vill vara med om en begäran, att Kongl.
Maj:t skall upphäfva en förordning, som man blott haft ett år att
pröfva. Då blefve följden emellertid den, att kamrarne stannade
i olika beslut, och då komme ej skrifvelsen till stånd. Det kan
ju hända, att detta på åtskilliga håll skulle komma att väcka stor
glädje, men säkert är, att det på andra håll skulle väcka stor ledsnad,
ty man skulle derigenom få den uppfattningen, att Riksdagen
icke velat behjerta allmänhetens önskningar. Det synes mig då
vida klokare att söka göra det bästa man kan af saken. Vi kunna
ju ej afskaffa ferieläsningen, ty den sammanhänger med organisationen,
men vi kunna möjligen vinna en ändring i fråga om densamma,
och detta är innebörden af utskottets förslag. Ur den synpunkten,
herr vice talman, skall jag anhålla att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Persson från Arboga: Herr vice talman, mine herrar!

Då jag förut tog kännedom om den under förlidet år utgifna förordningen
angående obligatoriskt feriearbete under sommarmånaderna
för lärjungar vid de allmänna läroverken, tillstår jag, att
denna hos mig framkallade mycket blandade känslor. Det första,
som måste vara egnadt att väcka synnerlig uppmärksamhet, var
det förhållandet, att feriearbetet säges vara obligatoriskt, utan att
det lemnas i läroverkets rektors eller lärarekollegiets hand någon
den minsta befogenhet eller magt att göra budet effektivt. Det är
sålunda ett feriearbete, som kallas obligatoriskt, men faktiskt icke
är det. Att kännedomen derom redan hunnit sträcka sig inom
ganska vida kretsar icke blott bland föräldrar och målsmän, utan
äfven bland lärjungarne sjelfva, lär icke vara för någon obekant.
Och att ett sådant förhållande måste i hög grad vara egnadt att
rubba den auktoritet, som läroverkens närmaste styresmän böra
hafva, torde blott behöfva påpekas, för att hvar och en skall kunna
inse det.

Ehuru jag för min del således visst icke är någon synnerlig
vän af de påbjudna feriearbetena, så kan jag dock icke annat än
finna det väl häftigt att nu med ens, efter blott 1 års försök dermed,
vilja hafva förordningen derom helt och hållet upphäfd. Jag
har med ledning af den diskussion, som här i dag blifvit lord,

Om upphäfvande
af
läroverks
stadgans före
skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Ji:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

sökt bilda mig en mening om, hvad som i detta fall skulle kunna
vara det lämpligaste att besluta. Af denna diskussion framgår,
att åtminstone de flesta af de talare, som i frågan uppträdt, med
värme hafva uttalat sig för önskvärdheten deraf, att vid läroverken
genom rektors och kollegiets försorg anordnas och regleras kurser,
som lärjungarne under sommarferierna kunna genomgå, hvarigenom
det skulle blifva möjligt att i någon mån tillmötesgå en
från många håll uttalad önskan om ett bättre tillgodoseende af
krafvet på de individuella anlagens utveckling i frihet. Detta
synes mig vara en sak, som ingen af de uppträdande talarne rigtat
någon anmärkning mot, och som det derför också synes mig
vara skäl att beakta. Deremot har det visat sig vara förenadt med
synnerligen stora svårigheter, ja, rent af omöjligt, att ålägga sådana
lärjungar, som vid vårterminens slut icke erhållit flyttning
till högre klass, att utföra dylikt feriearbete jemte det arbete, som
de hafva att utföra för att om möjligt vinna uppflyttning vid påföljande
hösttermins början. Vidare är det väl origtigt eller obilligt
att ålägga gossar, som äro antingen fysiskt eller psykiskt svagt
utvecklade, att utföra sådana arbeten, åtminstone mot deras egen eller
deras målsmäns vilja. Och med de medgifvanden i dessa hänseenden,
som utskottet nödgats göra, synes mig, om utskottets förslag blefve lag,
effekten af den obligatoriska ferieläsningen blifva lika med noll.
Ett antagande af utskottets förslag synes mig derför icke vara
lämpligt eller tillrådligt. Och då jag kommit till denna uppfattning,
har jag tillika dragit mig till minnes, att vid åtskilliga läroverk
redan förut under ganska många år varit anordnade feriearbeten,
som varit helt och hållet frivilliga å lärjungarnes sida, men
deremot anordnats och reglerats af läroverkens rektorer och lärare.
Sådana feriarbeten hafva visat sig lemna synnerligen goda och
tillfredsställande resultat, särskildt i rigtning af, att de bereda
lärjungarne tillfälle att uppöfva sin förmåga af sjelfständigt intellektuellt
arbete samt att de kraftigt befordra de individuella anlagens
utveckling. Jag kan nämna, att sådana anordningar varit
vidtagna vid åtskilliga enskilda läroverk, särskildt flickskolor, och
att.— om jag ej är origtigt underrättad — dylika anordningar
varit vidtagna och praktiserats under åtskilliga år äfven vid ett af
hufvudstadens större, offentliga läroverk.

Men, säger man, om så är, att de allmänna läroverken kunna
utan någon särskildt derom gifven föreskrift anordna sådana frivilliga
studiekurser under sommarferierna, behöfves det ju ej någon
vidare lagstiftning derom. Häremot tager jag mig emellertid friheten
anmärka, att det är en väsentlig skilnad mellan å ena sidan
ett sådant frivilligt arbete, som lärjungarne helt och hållet sjelfva
bestämma om, och för hvars utförande — särskildt hvad beträffar
valet af ämnen och uppgifter för arbetet — de icke hafva den minsta
ledning, samt å andra sidan ett feriearbete, föreslaget och planlagdt
af läroverkets rektor och lärare. Man kan ju icke gerna bestrida
nyttan af att lärjungarne från lärarnes sida erhålla anvisningar om
och uppgifter på, b vilka arbeten det inom hvarje särskild klass
kan vara lämpligt att de på egen hand utföra under de långa som -

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

marferierna; blott dylika arbeten icke äro obligatoriska och derigenom
pålägga lärjungarna ett tryckande tvång under en tid, som
de äro vana att betrakta som fritid och en tid af hvila från det
tvungna studiearbetet. En sådan reglering af ett frivilligt feriearbete
torde man äfven vara fullt berättigad att fordra från läroverkens
sida, och derför anser jag det lämpligt och fullkomligt i sin ordning
att läroverken må ega icke blott rättighet utan äfven skyldighet
att anordna dylikt feriearbete.

Jag tager mig derför friheten att till kammarens välvilliga
beaktande uppläsa ett förslag till resolution, som å ena sidan vill
gå motionärens alla väsentliga önskningar till mötes, men å andra
sidan icke helt och hållet skulle beröfva undervisningen de obestridliga
fördelarne af ett på ändamålsenligt sätt ordnadt feriearbete.
-—• Tiden är så långt framskriden, att jag icke vill taga
herrarnes uppmärksamhet i anspråk för någon utförligare motivering
af mitt förslag. Jag förstår mycket väl, att det icke kommer
att vinna något afseende vid den förestående voteringen, men jag
anser det dock vara af den betydelse, att det kan förtjena ett blygsamt
rum i kammarens protokoll. Och derför, herr talman, anhåller
jag att få uppläsa mitt förslag till resolution i den förevarande
frågan. Det lyder så här:

»att Andra Kammaren ville, med anledning af herr Bäckgrens
i ämnet väckta motion, för sin del besluta, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådana ändringar i 15 § af
stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878, sådan
denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 22 mars 1895, att
det må åligga rektor att mot vårterminens slut, efter samråd med
vederbörande lärare, för hvarje klass bestämma ett visst antal
inom de till klassen hörande läro- eller öfningsämnen valda uppgifter
till arbeten att under sommarferierna utföras af de lärjungar,
sorn dertill äro villiga eller hvilkas målsmän det fordra, med
rättighet för lärjunge, som i större eller mindre utsträckning utfört
dylikt feriearbete, att vid påföljande hösttermins början få
detsamma af vederbörande lärare pröfvadt och deröfver erhålla
betyg».

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt
förslag.

Herr Bergendahl: Blott ett par ord, herr vice talman! Mot
herr Boethius, som fortfarande försvarar den kläm, till hvilken
utskottet kommit, och håller på dess lämplighet, ber jag få säga,
att jag i likhet mod herr Höjer icke finner densamma väl motiverad
— detta, ehuru jag icke vill göra mig solidarisk med denne
talare med afseende på de uttryck han använde. Och det af den
orsak, som jag tycker, att äfven utskottet bort finna, nemligen att
rektorerna redan hafva den befogenhet, som utskottet åsyftar, något
som ju dessutom i dag bekräftats från statsrådsbänken.

Hvad nu sjelfva forieläsningen beträffar, så får jag säga, att
när författningen rörande densamma kom ut, hyste jag stora be -

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphäf- tänkligheter om lämpligheten af en sådan institution, men jag har
vande af närmare öfvervägande funnit och tror, att ferieläsningens in läroverks-

fgran(je var ganska klokt. Jag finner det nemligen icke vara särS
Skrift om * deles uppbyggligt, att våra gossar skola under flera veckor gå och
obligatorisk drifva och icke göra någonting; och jag tycker, att det arbete, som
ferieläsning, här sättes i fråga för dem under ferierna, och som ju efter den
(Forts.) uträkning, som blifvit gjord, beräknas under sex å sju veckor kräfva
för de lägre klasserna omkring 2 och för de högre 3 timmar om
dagen, ej kan sägas vara för mycket hegärdt. Jag tycker, det är
rigtigt, att de under den långa ferietiden sysselsättas något med
studier, äfven af den orsaken, att då jag vet erfarenheten visat,
att då gossarne åter kommit från denna, det åtgått en ganska lång
tid för dem att åter sätta sig in i dessa. Detta kan ej blifva förhållandet
efter ferieläsningens införande. Jag har dessutom inhemtat,
att sådana dessa feriekurser äro uppställa, komma de, som äro
flyttade till högre klass, otvifvelaktigt att i den nya klassen få
stor nytta af denna ferieläsning, såsom underlättande deras studier
åtminstone under höstterminen.

Här har af flere talare framhållits olämpligheten af det sätt,
hvarpå dessa kurser nu äro anordnade. Jag föreställer mig, att vederbörande
myndigheter efter hand, som de förvärfva sig nödig erfarenhet
om saken, nog komma att justera de oegentligheter, som
i detta hänseende för närvarande förefinnas. Särskildt har jag
tagit fasta på, hvad herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
nyss yttrade, då han nämnde, att äfven han
fann betänkligt, att beträffande de ynglingar, som ej äro flyttade
till högre klass utan under sommarens lopp skola sysselsätta sig
med komplettering af underkända ämnen, det ytterligare ålägges
dem denna extraläsning under ferierna.

Herr statsrådet nämnde, att det ej var någon obligatorisk nödvändighet
att blifva godkänd i feriekurserna, och det är väl också
det rigtigaste, för att ej det arbete, man pålägger dessa ynglingar,
skall blifva allt för betungande för dem.

Jag fäste mig vid ett yttrande, som fäldes af en talare på
stockholmsbänken, nemligen herr Höjer, att genom denna ferieläsning
föräldrarne förlorade en god del af sin dispositionsrätt öfver
sina barn. Jag föreställer mig dock, att den ärade talaren bör
finna, att om läsåret skulle förlängas med tre veckor, som har
föreslagits, föräldrarne komme att få ändå mindre dispositionsrätt
öfver sina barn.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag å såväl utskottets
hemställan som å motionen i ämnet.

Herr Hammarlund: Jag har ej begärt ordet för att försvara
utskottets förslag; det hafva andra medlemmar af utskottet gjort
bättre och fullständigare än hvad jag är i tillfälle att gorå.

Jag har endast önskat att få tillkännagifva, att jag vid denna
frågas behandling inom utskottet till en början häfdade den ståndpunkten,
att utskottet borde antingen rent afstå den föreliggande
motionen eller ock bifalla densamma — helst det förra.

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Här föreligga, såsom herrarne känna, flera genomgripande förslag
till reformer i vårt offentliga undervisningsväsen; och. om,
som man har skäl att antaga, åtskilliga af dessa förslag hafva sympatierna
för sig inom denna kammare, om således man vill ändra
hela vår läroverksstadga, kan det ju ej vara skäl att särskildt lappa
på denna lilla detalj, helst bestämmelsen ej funnits till ens ett
år, så att man ej har någon egentlig erfarenhet att bygga på.
Majoriteten inom utskottet ansåg emellertid, att missförhållandena
härvidlag vore så stora, att föreskriften i hela sin utsträckning ej
borde få gälla ens ännu ett läsår. Men då majoriteten å andra
sidan ej ville gå in på att taga bort hela ferieläsningen, enär denna,
såsom här blifvit sagdt, utgör en integrerande del af den nuvarande
undervisningsplanen, beslöt majoriteten sig för att föreslå dessa
modifikationer, som här föreligga.

Så har detta förslag tillkommit.

Då jag hyser en liflig förhoppning, att en snar och genomgripande
_ reform af hela vårt offentliga undervisningsväsen skall
komma till stånd, och att undervisningsplanen då så skall ordnas,
att något feriearbete ej behöfver ifrågakomma, fann jag ej skål
reservera mig mot det slut, hvartill utskottet kommit.

Efter den diskussion, som nu förts här i dag, synes det mig
dock vara påtagligt, att detta så att säga »kompromissförslag» ej
har stora sympatier för sig inom kammaren.

Det har sagts, att, om detta förslag afslås, så faller hela frågan,
ty det anses för gifvet, att Första Kammaren ej vill vara
med om bifall till motionen i dess helhet. Utan att göra något
direkt yrkande ber jag dock att få påpeka den omständigheten, att, om
majoriteten i denna kammare hyser den bestämda åsigten, att ferieläsningen
genast bör bort utan att afvakta de öfriga reformer, som
kunna komma i fråga rörande vårt undervisningsväsen, och majoriteten
således fattar det beslutet att borttaga denna paragraf, så
går detta beslut till Första Kammaren. Då står det Första Kammaren
fritt att antingen rent afslå detsamma, rent bifalla detsamma,
eller ock komma fram med något modifikationsförslag. I
sistnämnda fall kommer naturligtvis frågan tillbaka till Andra
Kammaren, och då blir kammaren i tillfälle att pröfva detta Första
Kammarens modifikationsförslag.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Waldenström: Herr vice talman! Mine herrar! Jag
uppskattar till fullo de svårigheter, som herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet haft att bekämpa för att kunna kryssa
sig fram mellan de olika intressen, som i denna fråga velat göra
sig gällande; och jag tror, att man har skäl att vara honom tacksam
för det han försökt finna en lösning af svårigheterna, ehuru
jag för min enskilda del ej kan betrakta donna lösning såsom
lycklig. Redan från första början, när det blef fråga om obligatorisk
ferieläsning, och ännu mera, när den blef i lag stadgad,
kände jag, att den skulle komma att uppväcka missnöje, och det är
ett heriittigadt missnöje. Saken har nemligen vållat ganska stora

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forte.)

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Om upphof- svårigheter — detta i synnerhet för de gossar, som blifvit i ett
vande af eller flere ämnen underkända i examen vid terminens slut på våren.
stadmnsföre- ®om herrarlle sjelfva se af utskottets betänkande, är dessas antal
skrift 0711 ej mindre än 40 procent af hela skolungdomens. Dessa gossar
obligatorisk skola nu — utom det, att de äro tvungna att, om de annars vilja
ferieläsning, komma upp i nästa klass, arbeta på de ämnen, i hvilka de blifvit
(Forts.) underkända — derjemte hafva dessa feriearbeten sig ålagda som
obligatoriska.

Jag är ej emot, att feriearbeten öfvas af lärjungarne. Jag har
sjelf under den tid, då jag gick i skolan, läst mycket flitigt under
ferierna och äfven fått anvisning af mina lärare, huru jag skulle
förfara. Det var alltså ett verkligen frivilligt arbete, der jag, som
herr statsrådet yttrade, både fick pröfva de egna krafterna och
läsa utan förmyndare efter behag, hvad jag önskade. Ett sådant
feriearbete tycker jag, att lärarne i skolorna kunna och böra uppmuntra,
der" så lämpligen kan ske. Men saken blir helt annorlunda
beskaffad, när arbetet skall vara obligatoriskt och röra sig
inom bestämda kurser, lika bestämda som dem, som skola genomgås
under terminerna.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet sade,
att en utväg att lösa svårigheterna vore att förlänga terminerna,
men detta ansåg han ej vara möjligt att åstadkomma. Ja, det
kan ju vara möjligt det, men försöka duger — en gång till.

Herr statsrådet ansåg, att om det skulle vara feriearbeten, så
måste de vara obligatoriska och lika för alla i samma klass, ty
lärjungarnes ojemnhet vore hinderlig för undervisningen, hvarför
man måste söka att hålla dem tillsammans. Jag tror ej, att detta
skäl betyder mycket; tvärtom — jag anser det vara ganska godt,
om i klassen finnas några lärjungar, som äro mera framstående än
de andra i begåfning och kunskaper och derigenom kunna rycka
med sig de andra.

Herr statsrådet sade, att meningen med den här feriekursen
vore att gifva lärjungarne tillfälle till sjelfständigt arbete, utan
förmyndare; föräldrarne skulle blott skaffa dem en vrå, der de
finge sätta sig och sköta sig sjelfva och pröfva sina egna krafter
utan informatorer o. s. v. Ja, det der alltsammans låter vackert,
men det är också allt, ty i verkligheten kommer det att ställa sig
helt annorlunda. I de flesta fall blifva föräldrarne tvungna att
skaffa informatorer eller att sätta in sina gossar i »ferieskolor»,
som vanligen äro inrättade i städerna för lärjungar, som blifvit
underkända vid vårterminens slut.

Herr statsrådet trodde, att genom denna ferieläsning antalet
qvarsittare skulle komma att nedgå. För min enskilda del tror
jag, att det ej skall dröja länge, innan herr statsrådet får göra en
alldeles motsatt erfarenhet — allra helst som det visat sig, att
dessa qvarsittare vanligen ej äro olika gossar från den ena klassen
och från den andra, utan i allmänhet samma gossar, som sommar
efter sommar måste gå i ferieskolan för att läsa sig upp och blifva
dugliga att intagas i nästa klass.

Man hör ofta klagas deröfver, att föräldrar nödvändigt vilja

Lördagen den 11 April. 65

hafva upp sina gossar i nästa klass, då de hellre borde låta dem
sitta qvar. Jag tror, att det klagomålet är ganska oberättigadt,
ty för många föräldrar är det en i ekonomiskt afseende mycket
vigtig sak att få sina gossar upp i nästa klass; och det är väl för
de fleste. ingen obetydlighet, att de blifva qvarsittare i en klass,
om det ej är alldeles nödvändigt.

Herr statsrådet åberopade anföranden vid rektorsmötet i somras,
der den första frågan var, hvad orsaken kunde vara dertill,
att så många lärjungar blefvo qvarsittare, och hvad man kunde
göra för att afhjelpa detta missförhållande? Ja, jag följde också
med denna diskussion, och jag beklagar, att rektorsmötet dervid
alldeles lemnade ur räkningen en faktor, som jag för min enskilda
del tror bort intaga ett mycket vigtigt rum vid frågans besvarande.
Jag vågar nemligen tro, att den lärare, som behörver underkänna
omkring 40 procent af sina lärjungar, skrifver ett kuggbetyg icke
åt dem, utan egentligen åt sig sjelf. Men vid rektorsmötet tycktes
man utgå från den förutsättningen såsom från ett axiom, att lärarecorpsen
står höjd öfver alla anmärkningar i detta fall, samt att alla
missförhållanden vore att debitera till en del på lärjungarnes hem
och till .en del på lärjungarne sjelfva. Hade rektorsmötet tagit
hänsyn till den åt mig nu nämnda faktorn och gått till botten af
frågan, skulle det, enligt min åsigt, hafva kommit till ett resultat,
som varit helsosamt för våra läroverks utveckling.

Herr statsrådet beklagade, att våra gossar under den här tiden
fått höra och läsa så mycket, som de icke bort få veta, samt att
det länder till gossarnes heder, om läroverken efter allt detta ändå
kunde upprätthålla sin auktoritet. Ja, det lärer nu en gång vara
så, att sådana vigtiga förändringar som denna icke kunna undgå
att blifva föremål för omdömen inom hemmen, bland skolgossarne
och i tidningarne; och det är kändt, att skolgossarne nu för tiden
läsa tidningarna nästan lika mycket som andra menniskor. Het
kan derför icke hjelpas, att sådana omdömen nu uttalats, och jag
tror för min del, att så graverande skäl blifvit anförda emot den
situation, som tillskapats genom den nya 15 § af läroverksstadgan,
att. man måste medgifva, att det missnöje, som deraf blifvit en
följd, icke är utan sitt stora berättigande.

Att. nu yrka bifall till utskottets hemställan, det förefaller
också mig vara mycket besynnerligt, ty i sjelfva verket undergick
den från herr statsrådets sida en sådan kritik och en sådan afkortning,
att jag egentligen icke vet, hvad som står qvar deraf,
när man klippt bort allt, som bör och måste klippas bort.

Att yrka bifall till herr Bäckg rens motion möter också stora
svårigheter, när, såsom bekant är, dessa feriekurser äro anordnade
såsom ett komplement till de kurser, som läsas under terminerna.
Jag skulle derför känna mig mest benägen för att yrka utslag
både på motionen och på utskottets hemställan, samt i det här
fallet, om jag så får saga, låta diskussionen utgöra svar på frågan,
helst som jag oj tviflar på, att herr statsrådet skall taga i noggrant
öfvervägande de framställningar, som här under diskussionen
blifvit gjorda.

Andra Kammarens Trot. 1S96. N:o 27. 5

N:o 27.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
föreskrift
om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

N:o 27. 66

Lördagen den 11 April.

Om upphäfvande
af
läroverksstadgans
före
skrift om
obligatorisk
ferieläsning.

(Forts.)

Herr talman! Jag skall på dessa grunder tillåta mig att yrka
afslag såväl på motionen som på utskottets hemställan.

Med herr Waldenström instämde herr Sjö.

Heir Höjer: Herr vice talman! Endast ett par ord, med

hvilka jag skall besvara min ärade väns på upsalabänken yttrande!
För det första har jag aldrig funnit talet om bildningsnivåns
höjande löjligt; men jag har funnit det, väl icke löjligt, men egendomligt,
att man tror, att bildningsnivån höjes endast derigenom,
att man fyller hjernan på våra pojkar med ett visst större qvantum
af fakta, då denna bildning hos pojkarne beror icke blott på
vetandets qvantitet utan äfven på vetandets qvalitet och till sist
och icke minst på sjelfva det sätt, hvarpå kunskapen åt lärjungarne
meddelas.

För det andra får jag säga, att jag, då jag talade om, att
klämmen i utskottets motivering var värdelös — dervid begagnade
jag ett mycket drastiskt uttryck, hvilket jag gerna är beredd
att taga tillbaka, för så vidt det kan hafva sårat någon i kammaren
_ icke menade, att denna kläm var värdelös i och för sig;
jag erkänner till och med gerna, att den står i ett riktigt och
logiskt sammanhang med utskottets motivering. Hvad jag ville
säga, var, att den faktiskt blifvit värdelös, efter det herr statsrådet
och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet från statsrådsbänken
förklarat, att den önskan, som finnes uttryckt uti denna
utskottets kläm, redan har vunnit sin uppfyllelse.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall till den i
ämnet väckta motionen; 3:o) bifall till herr Perssons från Arboga
under öfverläggningen framstälda förslag; samt 4:o) afslag å samtliga
förenämnda förslag. Herr vice talmannen gaf propositioner
å hvart och ett af dessa yrkanden i nämnda ordning och fann den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes. I anledning häraf upptog herr vice talmannen,
för bestämmande af kontrapropositionen, ånyo de öfriga yrkandena,
af hvilka det, som afsåg bifall till motionen, nu förklarades hafva
de flesta rösterna för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, hvarför, och sedan till kontraproposition i
denna votering antagits yrkandet om afslag, nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15 antager
yrkandet om bifall till den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

Vinner Nej, liar kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om afslag å såväl utskottets hemställan
som nämnda motion.

I denna första votering röstade 87 ledamöter ja, men 96 nej;
och erhöll sålunda propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens första tillfälliga utskott
hemstält i förevarande utlåtande n:o 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen,

Hufvudvoteringen utföll med 80 ja mot 89 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut enligt nej-propositionens innehåll.

§ 8.

För motionens afgifvande hade sig anmält herr E. A. WijTcander,
hvilken nu aflemnade en motion i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående anvisande af medel för kompletteringsarbeten
å V estkustbanan.

Denna motion, som erhöll ordningsnumren 237, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Jakob Erikson
från Stockholm under 14 dagar från och med den 24 dennes.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet;

N:o 27.

Lördagen den 11 April.

sammansätta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3,
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett tillägg
till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;

bevillningsutskottets betänkande n:o 20, i anledning af förslag
om ändrad lydelse af § 25 i förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 24 maj 1895;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 54, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse

af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående förändrad lydelse af
6 och 24 §§ i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund den 30 december 1880, dels ock en i sammanhang dermed
väckt motion;

n:o 55, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande landstingsskattens utgörande;

n:o 56, i anledning af väckt motion om afskaffande af den

personliga afgiften till presterskapets aflöning;

n:o 57, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
den personliga folkskoleafgiften; och

n:o 58, i anledning af väckt motion angående uppbörd och

redovisning af lön till klockare; samt

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 164, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 7, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående tiden för regementsmötena.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,33 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, K. L. Beckmana Boktryckeri, 1896.