1896. Andra Kammaren. N:o 24 (Riksdagens protokoll 1896:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 24.

Fredagen den 27 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande mars.

§ 2.

Vid föredragning af herr il/. Dalms i gårdagens sammanträde
bordlagda motion, n:o 233, begärdes ordet af

Herr Dalin, som yttrade: Jag skall be att i den af mig i går

väckta motionen få göra följande ändringar:

att orden: »och under förutsättning, att den kongl. propositionen
möjligen ej kommer att af Riksdagen bifallas» utgår och orden: »och
då denna banklag är af synnerlig vigt för riksbankens trygghet, särskildt
med hänsyn till dess giddlcassa och sedelutgifning» i stället inskjutas,

att ordet »likväl», som finnes inskjutet mellan orden »ansett att»
och orden »så vigtiga bestämmelser», utgår,

att orden: »redan nu» inskjutes mellan ordet »utan» och orden
»komma under skydd af lag», samt

att i klämmen orden: »under förutsättning, att Kongl. Maj:t och
Riksdagen ej enas om i ofvannämnda kongl. proposition n:o 22 ifrågasatta
grundlagsändringar» helt och hållet utgå, så att klämmen erhåller
följande lydelse: »att Riksdagen för sin del beslutar följande
tillägg till lagen om Rikets Ständers Bank af den 1 mars 1830».

Den af herr Dalin sålunda framstälda anhållan bifölls af
kammaren.

Härefter hänvisades den ifrågavarande motionen till bankoutskottet.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 24.

ff:o 24.

{''redagen den 27 Mars,

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51 och 52.

§ 4.

Angående Till kammarens afgörande förelåg till en början Andra Kammarens

meddelande af tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 10, i anledning af väckt motion
syfte aU vid angående meddelande af föreskrifter i syfte att vid slagt af husdjur
slagt af hus- minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren.
djur minsta

möjliga lidan- uti en vid innevarande års riksdag i Första Kammaren väckt

fboaTdiurtn. motion, 11:0 30, hade herr C. Treffenbcrg hemstält, »att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Ivongl. Maj:t täcktes dels låta
utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas
i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande, medelst
föregående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren,
dels ock, derest utredningen dertill föranleder, låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet».

Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 hade i sitt utlåtande
n:o 1 tillstyrkt bifall till motionen, hvilken ock af Första Kammaren
antagits.

Sedan Andra Kammaren, hvilken genom protokollsutdrag, n:o 88,
om detta beslut underrättats, remitterat ärendet till sitt tillfälliga
utskott n:o 3, hemstälde i nu föreliggande utlåtande sistnämnda utskott:

att Andra Kammaren måtte biträda Första Kammarens beslut i
frågan och sålunda för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta
utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas
i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande medelst
förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas
djuren, dels ock, derest utredningen dertill föranleder, låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Lasse Jönsson: Oaktadt utskottet varit enigt i sitt beslut,
kan jag icke annat än yrka rent afslag derå.

Det är enligt min tanke ganska farligt att stifta lagar, som icke
alltid kunna efterlefvas. Så länge vi ha allmän hemslagt, så länge
nästan i hvarje hus på landsbygden slägtas, så länge kan icke gerna
ett sådant lagbud, hvarom här är fråga, efterlefvas.

Här är visserligen endast fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t
i ämnet; men äfven med aflåtandet af sådana skrifvelse!'' bör Riks -

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

(lagen vara varsam. Hvad skall egentligen Kong!. Maj:t kunna åtgöra
i denna sak? Jag kan icke finna, att Kong!. Maj:t kan i densamma
hafva mera insigt än vi sjelfva. Nog ha väl vi till och med mera
praktisk blick huru allmän slagt bör skötas. Skall det lagstiftas om
huru det skall förfaras vid slagt, så kommer det att föranleda ett
olidligt polisspioneri och ett trakasseri utan gränser.

Nu .säger man, att en sådan lag, som här åsyftas, praktiskt tilllämpas
i andra länder och der visat sig vara ändamålsenlig. Ja, det
kan så vara, men det är i länder, der slagthus finnas. Der är slagten
ordnad pa ett annat sätt och hemslagten ej så utvecklad och beigagnad
som hos oss. När slagthusfrågan eu gång i vårt land blifver
oidnad, då skall jag icke hafva något mot en lagstiftning i detta
ämne, men icke nu, enär, såsom jag nämnt, hvarje hus komme att

Angående
meddelande af
föreskrifter i
syfte att vid
slagt af husdjur
minsta
möjligalidande
måtte tillfogas
djuren.

(Forts.)

^ utsättas för polisspioneri, och sådant kan få svåra följder.

Herr talman, jag yrkar rent anslag å utskottets hemställan.

bil vv)

Herr Petersson i Brystorp: Den nu föreliggande frågan blef,

såsom herrarne veta, vid 1894 års riksdag afslagen på skäl, som af
lagutskottet då anfördes, och hvilka synas mig vara så goda, att jagskall
taga mig friheten att här uppläsa dem, såsom de refererats af
innevarande års tillfälliga utskott. Det heter nemligen: »Såsom skäl
för sitt afstyrkande åberopade lagutskottet, att det syntes utskottet
hvarken behöfligt eller öfverensstämmande med strafflagens affattning
i (ifrigt att i nämnda lag införa stadganden om hvad som under särskilda
förhållanden iinge anses såsom grymhet, samt att motionens
syfte, säkrare än genom nya lagbestämmelser, vunnes på öfvertygelsens
och upplysningens väg». Ja, den vägen tror jag vara den rätta, och
jag fruktar, att, om ett lagstadgande i motionens syfte komme till
stånd, det skulle blifva svårigheter för allmänheten, som skulle åläggas
plikt, ehuru den kanske vore okunnig om, hvad stadgandena rörande
slagt föreskrefve.

Här har nu utskottet på sid. 3 i betänkandet sagt, att slagtgill
gen i många trakter af vårt land går till på det sätt, att djuret
kullkastas på rygg med fotterna bundna uppåt, hvarefter halsen uppskäres
o. s. v. Men en sådan slagt har jag för min del aldrig sett.
Jag vet icke, huru det skulle kunna tillgå på annat sätt, än som det
sker, nemligen att djuret får ligga på sida, för att blodet skall
afrinna.

Pa sid. 4 i betänkandet star det vidare: »Naturligtvis beror
nu tillämpningen af detta lagrum af domarens uppfattning hvad med
xmisshandling» vid slagt förstås; och så länge särskilda stadganden
härom saknas, skall en öfver hela vårt land gängse grym sedvana i
detta fall förhindra tilliimpning af det nuvarande allmänna lagbudet».
Att en sådan gängse grym sedvana förekommer öfver hela vårt land,
det vågar jag på det högsta bestrida. Jag tror verkligen, att djurskyddsvännerna
gjorde bättre uti att söka åstadkomma en anstalt,
der allmogen kunde få lära sig slagta och huru slagtmask skall

N:o 24 4 Fredagen den 27 Mars.

Angående begagnas. Ty jag föreställer mig, att, om det skulle blifva föreskrifvet
meddelande af slagtmask måtte användas vid slagt, men allmogen icke både någon
syfte attvid insigt om, huru den skulle skötas, djuren skulle få lida mer, än om
slagt af hus- allmogen får använda den vanliga slagtmetoden. För öfrigt förekommer
djur minsta det ju också fall, då en nedslagtning måste ske genast utan några
möjliga lidan- förberedelser, såsom t. ex. om jag är ute och reser och hästen bryter
fogas" djnren bene t af sig. Skulle jag då icke hafva rätt att sticka honom utan
(Forts) ait törst skaffa en slagtmask? När kreaturen släppas ut på bete,veta
vi, huru ofta det händer, att de mången gång skada sig så, att de
genast måste nedslagtas. Skulle man då vara tvungen att gå hem
och leta efter en slagtmask, kan det hända, att djuret redan vore
dödt, innan man kom tillbaka. Jag tror icke, att en sådan föreskrift
skulle vara nyttig, och då jag icke har vetskap om, att i min hemtrakt
djuren vid slagtning lida någon grym behandling, kan jag icke
vara med om detta. För öfrigt finnes det ju redan i lagen bestämmelser
om böter för grym behandling af kreatur; och då dessa böter
numera kunna utsträckas till högre belopp än förut, så att en plikt
af ända till 500 kronor kan åläggas, så anser jag, att inga andra
straffbestämmelser äro behöfliga. Jag yrkar derför anslag å utskottets
förevarande hemställan.

Herrar Jönsson i Gammalstorp och Larsson i Berga instämde häruti.

Herr Peterson i Hasselstad yttrade: Herr grefve och talman,

mina herrar! Så vidt jag känner till förhållandet inom den trakt, der
jag är boende, förrättas alltid slagt af slagtkunniga personer, som äro
mycket skickliga uti att handhafva sådana göromål, och något djurplågeri
existerar, så vidt jag vet, icke der. Men det bär inom utskottet
upplysts af eu ledamot, att han sett, att man vid slagt af får gått så
till väga, som i motionen beskrifves, att, medan djuren ännu lefde,
halsen utan vidare uppskurits och matstrupen utdragits och ombundits,
samt först derefter knifven instuckits. Det är otäckt, om sådant sker,
hvillcet jag dock icke känner till. Men om så är, att, vid slagt af
större djur, djuren utan föregående bedöfning snärjas om kull och läggas
på rygg samt underkastas ofvan nämnda operation, innan knifven
stickes in för att döda dem, då är det ett djurplågeri, som är både
onödigt och gräsligt, likasom då — hvilket motionären äfven omtalar
— vid svinslagt man går så till väga, att en krok hakas i ena bakbenet
på djuret, hvarefter det hissas upp med hufvudet nedåt, innan
det stickes med knifven i bringan. Sådana grymheter känner jag, som
sagdt, icke till i min hemort, men då det är konstateradt, att sådana
ega rum på vissa ställen, har jag som djurvän icke kunnat vara liknöjd
för, att något göres, som kan förhindra desamma, och det är
derför som jag icke haft något att invända mot, hvad utskottet hemstält.
Jag tycker den hemställan är temligen oskyldig. Det iir ju
blott fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan »att Kongl.
Maj:t täcktes dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning stad -

Fredagen den 27 Mars.

X:o 24.

ganden må kunna meddelas i syfte att vid slagt af hemdjur minsta Angående
möjliga lidande medelst förutgående bedöfning eller på annat ända- meddelande eif
målsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock, derest utredningen dertill syfteMvid
föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till dag t af huslagstiftning
i ämnet.» djur minsta

Detta tycker jag är eu ganska oskyldig hemställan; och när det^dflnålte^Ull
är konstateradt, att sådana grymheter mot djuren vid slagt toröfvas,f0,jas djuren
tror jag det kanske är behöfligt att fästa regeringens uppmärksamhet (Forts.)
derpå. Vill kammaren afslå motionen, skall jag icke sörja deröfver,
hvilket herrarne kunna förstå, då jag icke känner till några fall af
sådant djurplågeri, som i motionen påpekats; men jag har velat säga
detta för att angifva orsaken till, att jag kunnat vara med om
utskottets hemställan.

Herr Zotterman: Då jag varit föredragande inom utskottet i

denna fråga, torde kammaren ursäkta, om jag anhåller, att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag. Jag gör detta på de skäl, som i
utskottets betänkande finnas anförda.

Hvad herr Lasse Jönssons anförande vidkommer, så har lian i
dag upprepat precis samma skäl mot förevarande motions framgång,
som han framdrog, då frågan förevar vid 1894 års riksdag. Han
hänvisade då som nu till att hemslagten förrättades i hemmen af husfadern
och trodde, att, om denna motion antoges och eu slägting
utfärdades, derigenom med nödvändighet skulle framkallas inrättandet
af allmänna slagthus. Det synes mig, som om han i det fallet alldeles
missförstått frågan. Icke är det väl nödvändigt att hafva allmänna
slagthus, derför att en lag föreskrifver, att djur skola, innan de slägtas,
bedöfvas. Det är väl ingen fara att vidtaga en så enkel föreskrift,
som att djuren skola genom en slagtmask bedöfvas. Jag kan åtminstone
icke inse det. För öfrigt anser jag, att talarens skäl för
afslag å motionen så tillräckligt bemöttes 1894, att jag ej vidare
behöfver orda derom.

Hvad herr Peterssons i Brystorp betänkligheter vidkommer, så ber
jag, då han hänvisade till lagutskottets uttalande 1894, såsom svar
derpå få fortsätta, der han slutade, och anföra något af hvad 1895
års utskott i frågan anfört och kammaren då godkände. Utskottet
yttrade: »Det lärer icke af någon förnekas, att i denna fråga,likasom
i hvarje annan af humanitär beskaffenhet, ’öfvertygelsens och upplysningens
väg’ är den ’säkraste’, men den är ty värr äfven den långsammaste;
och när fråga är om osägliga lidanden för lefvande varelser,
skulle det vara en oförsvarlig grymhet att åt tiden och en sent växande
upplysning öfverlemna hvarje åtgärd till afböjande af sådana lidanden.»

Vidare påstod herr Petersson, att han ej någonsin varit vittne till
slagt under så grymma omständigheter, som utskottet anfört. Då får
jag nämna, att jag sett sådan, och att den bild, jag såg deraf i barnaåren,
var gräslig samt står outplånligt inristad i mitt minne. Och
sådana grymheter, säger utskottet, förekomma på flera ställen i vårt

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående land. Vidare yttrade utskottet 1895: »När man nu betänker, att i
1 föreskrifter i Sveri8® omkring 760,000 större djur och i allt minst 4 millioner hussyfte
att vid djur årligen slägtas, inses lätt den stora betydelsen å ena sidan af
slagt af hus- dessa grymheters fortsättande och å den andra af hvarje verksam
djur minsta åtgärd till deras afhjelpande.»

''de^måtte^tili- Herr talman, jag vill icke taga kammarens tid längre i anspråk,
fogas djuren, utan anhåller, att kammaren matte behjerta denna fråga och bifalla
(Forts.) utskottets förslag.

Herr Vahlin: En talare på östgötabänken har motsatt sig eu

skrifvelse till Kongl. Maj:t i föreliggande fråga hufvudsakligen af det
skäl, att slagtmetoderna i hans hembygd icke skulle vara grymma.
Det kan ju vara en sanning, men det är icke hela sanningen. Ty
om än flertalet personer i hans hembygd använda humana slagtmetoder,
så lär det väl der som öfver allt i vårt land finnas och alltid
komma att finnas personer, som, om de icke befarade att drabbas af
laglig påföljd, skulle vara fullkomligt likgiltiga med hänsyn till kreaturens
lidanden. Det är just mot dessa undantag, som man icke kan
nå på upplysningens och öfvertygelsens väg, åtminstone såvida man
icke kommer med lagboken i hand, det är mot dessa undantag, som
lagen är afsedd att verka. Derför att ett flertal personer använder
humana slagtmetoder, kan det ju ej vara skäl att fortfarande tillåta
ett mindretal att använda grymma sådana. Det är tvärt om; just
när flertalet vunnits på upplysningens och öfvertygelsens väg, kan och
bör lagen användas såsom korrektiv mot det mindretal, som är okänsligt
för andra skäl.

Det förefaller icke så litet besynnerligt, att personer, som icke
borde komma att drabbas af lagen, då de efter sitt eget påstående
frivilligt uppfylla de bestämmelser, som man kan förvänta, att eu
slägting skulle komma att innehålla, likväl skulle vara så rädda för
antagande af en dylik slägting. Skälet dertill torde vara angifvet af
en talare på skånebänken, som syntes befara, att en dylik lag skulle
komma att innehålla besvärliga bestämmelser. Men jag behöfver deremot
blott erinra, att detta lagförslag skall föreläggas Riksdagen, och
att denna kammare således skall få tillfälle att granska detsamma
samt deri göra ändringar och uteslutningar, ja, till och med helt
och hållet afslå detsamma. Ett dylikt förslag skulle äfven undergå
granskning af andra myndigheter utom Riksdagen. Att med så
starka garantier för, att ett dylikt lagförslag icke komme att innehålla
oskäligt besvärande bestämmelser, och med så obestridliga skäl
för dess nödvändighet, som att det alltid funnits och kommer att
finnas grymma menniskor, att med dessa skäl ändock ej ens våga
skrifva till Kongl. Maj:t, förefaller mig icke vittna om rigtigt godt samvete.

Emellertid synes det mig, som man, äfven om man hade den
åsigten som talaren på skånebänken, dock borde önska att få eu
dylik slägting till stånd. Denne talare utgick från det antagandet, att
fullkomligt godtyckliga slagtmetoder fortfarande skulle kunna få

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

användas. Detta lär dock icke vara möjligt. Och om vi då ickeega Angående
en slägting, hvad dr det som då träder i stället? Jo, som talaren på
östgötabänken redan antydt, allmänna åklagaren kan med stöd af SIJftc Jt
18: 16 strafflagen ingripa; Kong]. Maj:ts befallningshafvande kan finna slagt af bussig
föranlåten att utfärda föreskrifter — och jag tror, att så äfven djur minsta
har skett i åtskilliga län —; Kongl. Maj:t kan finna sig föranlåten
att, utan Riksdagens vidare hörande, på administrativ väg utfärda eu pogas djuren,
stadga i ämnet. Kongl. Maj:t har härför stöd af Första Kammarens, (Fort8.)
så vidt jag vet, enhälliga beslut, som två gånger upprepats, samt har
vidare för sig en stor minoritet — derom är jag fullt säker — i denna
kammare samt helt visst flertalet af hela den bildade allmänheten.

Vill man således ej ha en slägting, får man komma i håg, att man
kan råka ut för mycket strängare bestämmelser, utfärdade på administrativ
väg, eller åklagares och domares olika och skiftande uppfattningar
af bestämmelserna i 18: 16 strafflagen.

Att så grymma slagtmetoder, som herr Treffenberg i sin motion
omtalar, och som äfven jag många gånger varit i tillfälle att se tilllämpade
i det landskap, jag tillhör, att sådana slagtmetoder fortfarande
kunna få ostraffadt användas i vårt land, anser jag vara en
vanära för vårt folk, och det bidrager helt säkert mer än mången
här föreställer sig till utveckling af råhet och grymhet hos detta folk
samt i synnerhet hos dess ungdom. Den smitta, som alstras vid slagtbänken,
sprider sig nog ut i lifvet och bär frukt i grymhet och våldsdåd
mot menniskor samt nidingsdåd af alla slag. Detta är straffet,
och detta drabbar här, som så ofta, både skyldiga och oskyldiga.

Det är icke tacksamt att i denna kammare tala i en fråga sådan
som denna, och jag vet, att många af kammarens ledamöter anse,
att vi ej ha synnerligen goda skäl; — och kanske är det så. \i
kunna i denna fråga icke vädja till någon klass eller något stånds
fördelar, icke till några ekonomiska eller politiska intressen. Det är
en orättvisa, som det här är fråga om att rätta, icke någon sekelgammal
orättvisa, utan en orättvisa, som är lika gammal sommenskligheten
sjelf — men vi ha intet vederlag att erbjuda. Det finnes
dock ett skäl, som är fullt tillräckligt, och det är pligten att göra
godt, då man kan det, att förminska lidande, då man kan det, pligten
att i första rummet värna dem, som lifvets lag icke tillmätt bättre
rätt än vårt godtycke. Och jag är säker, att det gifves äfven ett
vederlag. Ty det folk, som väl fylt denna pligt, skall derigenom ha
höjt och förädlat sig sjelft, och detta i icke ringa grad.

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Rydberg, Gustaf Ericsson från Stockholm,
linjer, Wavrinskg, Hammarland, Berg, Aulin, Wcllander, Ngström.
Waldenström, Wall mark. Mustaparta, Nordin i Sättna, Falk, Jansson
i Taberg, Lindh, Andersson i Sjövik, Natt och Dag, Liljeholm, Halm
och Persson från Arboga.

N:o 24. 8 Fredagen den 27 Mars.

Angående Herr Persson i Kinkaby: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Tåreskrifler a{^er de många instämmanden, som följde på den sisto talarens an''syfte
att vid förande, lär det väl tjena föga till att nu uppträda och yrka afslag på
slagt af hus- utskottets hemställan.

djur minsta Det humanitära syfte, som do på senare åren framträdande djurmyligalidan-
skyddsföreningarna främjat i vårt land, är mycket vackert, och hela
fogas djuren ^enna rörelse är en bland do bästa, som någonsin utgått från städerna,
(Forts) men kan dock icke till fullo gilla den åsigt der vid lag, som just
från sådant håll i dag uttalats. Man har ju ofta upprepat i denna
kammare, att man icke bör företaga några ändringar i bestående förhållanden,
utan att de äro högst nödiga och högst nyttiga. Mon jag
kan försäkra herrarne, att detta reglementerande är både onödigt och
onyttigt. Och jag går så långt, att jag tror, att man på detta sätt
kommer att dränka hela landsbygden med reglementen rörande hvarje
sak, som man der befattar sig med.

Den siste talarens anförande gick ut på att visa, att det var just
de bildade klasserna, som hade tagit hand om djurskyddssaken. Det
kan ju hända, att landsbygdens invånare, som ha den närmaste beröringen
med husdjuren, icke räknas till den bildade klassen, mon
erfarenheten hos dessa landsbygdens invånare har dock visat, att husdjurens
egare egna dessa en den omsorgsfullaste och ömmaste vård,
hvarom stadsborna icke ha någon aning. Ty vi landtman hysa lika
stor ömhet om våra djur som någonsin stadsborna om sina.

Men då nu djuren äro gifna till menniskornas nytta, och det är
verldens gång, att den ena varelsen skall äta upp den andra, så kunna
vi naturligtvis icke undvara djuren, utan måste använda dem till vår
föda. Vi måste följaktligen döda dem dessförinnan, och att djuren då
äro underkastade stora lidanden, är nog sant, men detta är ju eu nödvändig
sak. För öfrigt får man ofta nog på städernas gator se, huru
stadsborna obarmhertigt piska sina häatar, och oss landtbor förefaller
detta som en mycket rå behandling, som vi ej kunna gilla.

Men att på detta sätt bestämma, att vi, då vi slagta, skola vara
stälda under polisuppsigt och underkastade böter, derför att vi icke
slagta på det sätt, som öfverensstämmer med djurskyddsherrarnes
åsigter, tror jag vara helt och hållet olämpligt. Allmänna lagen stadgar
ju redan, såsom utskottet också mycket tydligt påpekat, att »visar
någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet,
straffes med böter, högst etthundra riksdaler.» Det är ju lika mycket,
som ett djur, som slägtas på landet, i de flesta fall ärvärdt, och näppeligen
lär väl någon utsätta sig för så dryga böter blott för att få behandla
djuren med grymhet.

Då jag således ej kan inse, att det här framstälda förslaget skulle
i något hänseende verka till djurs eller menniskors nytta, ber jag att
få förena mig med dem, som yrkat afslag å utskottets hemställan.

Herr Amnöus: Man kan ju hafva olika åsigter i afseende ånödvändigheten
och lämpligheten af dessa små separatlagar i humanitärt

Fredagen den 27 Mars.

N:o 21.

syfte, som sökt tränga sig fram på sista tiden. Utskottet har dock i Angående
denna fråga varit enhälligt, och för min ringa dol tror jag fortfarande, n‘fddelandeaf
trots hvad som anförts å motsidan, att här är en fråga att taga vara syfteattvkl
på. Ty det är dock af vigt, att något uträttas, när det är fråga o va slagt af huslindring
i dödsqvalen för bortåt 4,000,000 husdjur årligen. Och jag djur minsta
tror det vara bättre att få en särskild lagstiftning derom med måttligamöjligalidanstraffbestämmelser
än att fortfarande tillämpa strafflagon, som ju inne- f^gasdjiir-en
håller mycket strängare stadganden än dem, som kunna komma i fråga'' (yorts\
i den lag, som här är föreslagen. . ''

Detta förslag har icke framkallats af någon som helst misstro till
landtmännens ömhet om sina husdjur, såsom den siste talaren lät påskina;
tvärt om! Men bland dem likasom alla andra klasser finnas mer
eller mindre råa och grymma naturer, om de ock höra till undantagen;
och för dem får man väl i alla fall lof att lagstifta.

För öfrigt är, som herr Yahlin påpekat, här blott fråga om en utredning,
huruvida och i hvilken mån en dylik lagstiftning verkligen
kan vara af behofvet påkallad. Riksdagen får ju sedan tillfälle att
granska det lagförslag, som möjligen kan komma att framställas, och
då kan jag ej inse, att man behöfver vara så rädd för en sådan här
förberedande undersökning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 78 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Föredrogs vidare och bifölls statsutskottots utlåtande n:o 35, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af viss
del af kronans rätt till danaarf efter snickaren Per Gustaf Rilön.

Fredagen den 27 Mars.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 36, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående
fördelning af lindring i roteringsbesväret.

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling remitterad motion (n:o 110) hade herr friherre I. A. von
Knorling hemstält,

att Riksdagen måtte aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t, då fördelning af de genom lagen den 2 december
1892 medgifna lindringsbeloppen inom soldat- oeh båtmansrotar
efter roteintressenternas nominella andelar i roten icke alltid motsvarade
deras verkliga andelar i besväret, måtte utfärda nödiga bestämmelser
om att, der tvist uppstodo inom en rote i nämnda hänseende, den med
hittills varande fördelningssätt missnöjde måtte kunna på framstäld begäran
erhålla värdering på lämpligt och för roten billigt sätt af det
hvarje roteintressent åliggande besvär, samt att denna värdering måtte,
till dess möjlig förändring i roteintressenternas andelar i besväret
blifvit gjord, utgöra grunden för den proportionella fördelningen mellan
dem af det af staten beviljade lindringsbeloppet.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr friherre von Knorling: Då utskottets förslag icke är åtföljdt
af någon enda reservation, tordo det ej vara värdt att använda
många ord på frågan. Men då densamma utan tvifvel är förenad med
mycket intresse för många utom denna kammare och kanske äfven för
åtskilliga inom densamma, och då jag möjligen missuppfattat utskottets
mening om huru tvister af ifrågavarande slag skola afgöras, ty jag
iinner utskottets uttalande ej vara fullt klart, skall jag taga mig friheten
göra en kortare framställning af detta uttalande, såsom jag uppfattat
detsamma, och dermed jemföra yrkandet i min motion.

Utskottet synes mena, att, om någon orättvisa föreligger vid fördelningen
af lindringsbeloppet inom en soldatrote mellan intressenterna
efter de nominella andelarne i roten, derför att dessa nominella andelar
icke svara emot de verkliga andelarne i besväret, rättelse bör ske på
det sätt, att man söker få till stånd en ändring af andelarne i besväret.
Hör uppnående häraf skall man begagna först eno värdering af tre gode
män å sjelfva torpet och sedan anlita domstol. Åtminstone vill det af
motiveringen synas, som om utskottet varit af den mening, att ett
sådant tillvägagångssätt vore det rätta.

Jag föreslog deremot i min motion, att man icke skulle söka
åstadkomma någon ändring af de nuvarande andelarne i besväret, utan
blott begära en värdering af dessa, sådana de för närvarande verkligen
äro, samt att fördelning af lindringsbeloppet skulle ske i förhållande

Fredagen den 27 Mars

till dem. Den kong], förordning, som i anledning deraf skulle utfärdas,
borde innehålla den bestämmolsen, att eu sådan värdering skulle ega
bestånd och ej kunna ändras. Det motiv, som dervid ledt mig, var,
att det skulle vara lämpligare att få frågan afgjord genom kompromiss
än genom anlitande af domstol. Att anlita domstolar brukar ju ofta
vara förenadt med ganska stora kostnader, i synnerhet i mål, som gå
igenom alla instanser. Dessutom torde man aldrig i frågor, hvilka
angå indelningsverket, kunna med någon tillförsigt beräkna utsigterna
att vinna eller icke. Emellertid har utskottet en annan mening, och
då måste jag såsom den svagare böja mig.

Det synes mig dock, att, om ej annat vunnits med att frågan nu
blifvit framdragen, man dock dermed uppnått, att det nu bör vara
klart, att det ej tjenar till något att gå till domstol och söka få en
annan fördelning af lindringsboloppet till stånd än efter de nominella
andelarne i roten. Utan vill man skaffa rättelse af en orättvisa i detta
hänseende, är det nödvändigt att begära en förändring af sjelfva
andelarne i besväret.

Då^ det troligen ej tjenar till något att göra ett yrkande, som afviker
från utskottets hemställan, skall jag afstå derifrån.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 37, i anledning af Angående
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statens öfver- sla^rJls öfvertagande
af rustnings- och roteringsbesvären. *ru»tnil ''f

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad och rotermgsmotion
(n:o 202) hade herr Folke Andersson, med hvilken herrar A. besvären.
P.^ Gustafsson och Gustaf Eäckgren instämt, föreslagit, att Riksdagen
matte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
lata inarbeta och för Riksdagen framlägga förslag derom, att rust- och
rotehallet måtte i mån af nuvarande manskapets afgång sättas på vakans
och staten öfvertaga rustning och rotering.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Eolke Andersson: Herr grefve och talman! Mino herrar!

Det^ är icke alltid, man finner statsutskottet vara så enhälligt, då det
afslår eu motion, som här, ty det finnes ej en enda reservation, och
det kan då vara ganska djerft af mig att yttra mig till förmån för
motionen.

Längo hade svenska folket hyst den önskan att få on rättvis
skattereform genomförd, och donna önskan framstäldes gång efter annan,
till dess år 1892 urtima Riksdagen beslöt att successivt afskrifva
grundskatterna och motsvarande lindring i rustnings- och roterings -

X:o 21.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
statens öfvertagande
af
rustningsoc/i
roteringsbesvären.

(Forts.)

besvären. Dermed trodde man, att rättvisa var vunnen, men det var,
såsom jag skall söka att visa, långt ifrån fallet.

Vi veta ju, att båtsmanshållet redan förut blifvit satt på vakans,
jag tror, att det var 1887 eller 1888, För att sedan få igenom urtima
Riksdagens beslut sattes äfven de två skånska kavalleriregementena och
Jemtlands hästjägarecorps på vakans. Det fans dock mången inom
donna kammare som redan då insåg, att de, som fortfarande måste
hafva effektiv rustning eller rotering, skulle derigenom drabbas af en
orättvis skattebörda, och det har visat sig, att dessa hade rätt i sin åsigt.
Jag vill nu upplysa herrarne om huru det i detta afseende förhåller
sig i den trakt, som jag tillhör. Jag har andel i 3 soldatrotar. År
1891, då jag legde soldat för en af dessa, tick jag betala 220 kronor
kontant för en soldat jemte lega och städja samt bostad m. in. Uppskattar
man dessa onera, torde kostnaden för soldaten uppgå till omkring
300 kronor pr år. Inom Örebro län är emellertid soldatroten
enligt 1882 års skattekomitös förslag uppskattad till endast 1(30 kronor.
Sålunda blir det för oss en differens af omkring 140 kronor om året,
hvilket väl icke kan vara rättvist. Nu vet jag mycket väl, att jag
här mötes med den invändning, att efter tio års förlopp blir ny uppskattning,
och då får ni full ersättning, ja, det är visst sant — men under
de 8, som gått dessförinnan, innan ny uppskattning eger rum, har man
fått betala omkring 1,100 kronor mer, än om soldatroten varit vakant.
Nu står det visserligen i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
att man skall hafva full ersättning för sina soldatnummer.
Men jag undrar, huru detta kommer att taga sig ut i verkligheten, när
den nya uppskattningen skall eg a rum. Vi veta, att förhållandena
kunna vara mycket olika inom olika delar af ett län, och om man
åter bestämmor ett visst medelpris för hela länet, kommer den orättvisan
ändå att qvarstå, att somliga komma att få mor än andra. Derigenom
skola rättegångar uppstå mellan rust- och rotehållare å ena
sidan samt KoDgl. Maj:t och kronan å don andra, enär de förre ju
enligt lag hafva rätt till full ersättning för uppsatt soldat.

Jag vill äfven meddela en annan sak. Ett soldatnummer, som
jag har del i, blef ledigt i höstas, och just under denna riksdag begärde
en arrendator, som äfven har del i samma soldatnummer, af mig
fullmagt för att göra hemställan till Kongl. Maj:t om att få detta nummer
satt på vakans. Vi trodde då, att vi skulle derför få betala det
belopp, som soldatnumret uppskattats till af komiterade, eller 160
kronor, men enligt det kontrakt, som jag har här i min hand, hafva vi
förpligtats att betala 200 kronor om året för att få detta soldatnummer
satt på vakans. Kan någon förklara detta? Jag förstår det icke.
Detta visar emellertid, att mycken orättvisa kan ske i detta afseende.
Jag tror nog, att man kanske i andra delar af landet är mera belåten
med nuvarande förhållandet, men så är man verkligen icke hos
oss. Om vi sätta upp soldat, så kostar det oss omkring 300 kronor,
och för ett vakant nummer får jag betala 200 kronor, ehuru det i
beggedera fallen borde vara endast 160 kronor. Jag beklagar verk -

Fredagen den 27 Mars.

N:o 2*.

ligen, att 1883 års härordningsförslag föll, ty om det hade antagits af
Riksdagen, hade vi nu varit ifrån dessa olägenheter. Båtsmanshållet
är satt på vakans och rust- och rotehållet äfvenså till en de!. Men
den ort, som jag tillhör, känner besväret af rust- och rotehållet ännu
nästan lika tungt som förut. Om herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nu vore här, skulle jag derför vilja hemställa till
honom, huruvida han icke skulle vara benägen att till nästa riksdag
framkomma med ett förslag, att åtminstone rust- och rotehållet inom
Örebro län måtte sättas på vakans.

Man har sagt, att det skulle blifva en våldsam åtgärd att sätta
flera regementen på vakans, än som förut beslutats. Jag har visst icke
velat vidtaga någon våldsam åtgärd, men då soldater nu tjena 25 å SO
år, dröjer det lika lång tid, innan staten måste öfvertaga all rekrytering,
och detta kan väl icke anses såsom något brådstörtadt. Jag är också
öfvertygad, att om staten öfvertoge all rekrytering, skulle detta icke
blifva dyrbarare för staten, än det nu är. Nu måste jag skaffa staten
soldat för kvilket pris som helst; men är det rätt af staten att på
detta sätt begagna sig af mellanhänder? Jag anser det icke vara så.

Jag tror mig hafva genom hvad jag nu anfört visat, att jag haft
goda skäl för att framkomma med min motion, ehuru utskottet nu icke
velat egna densamma någon uppmärksamhet. Motionen måste i alla
fall komma fram igen, och den skall förr eller senare gå igenom, det
är min öfvertygelse.

Ehuru jag nog inser, att det icke tjenar mycket till, kan jag icke
annat än yrka utslag på utskottets hemställan och bifall till min
motion.

Herr Göransson: Motionären har önskat upplysning, huruvida
Örebro län vore det enda, der sådana missförhållanden, som han i
motionen framhållit, skulle förekomma. Jag vill då upplysa honom,
att inom den ort, som jag tillhör, iiro förhållandena ungefär liknande
dem inom Örebro län. Hos oss är vakansersättningen bestämd till
150 kronor per soldatrote, men vi få betala våra soldater med 250 å
275 kronor. Det blir sålunda en förlust af 100 å 125 kronor om året,
som rotehållare)] får släppa till. Detta vore ju ingenting att beklaga
sig öfver, om förhållandet vore lika för alla. Men närmaste valkrets
till min är en kustsocken, som skall hålla båtsman. Båtsmanshållet
är satt på vakans, enligt Riksdagens beslut af år 1887, och inom
denna kustsocken får man icke betala vakansersättning med högre
belopp, än staten betalar i följd af afskrifningen, eller 120 kronor,
såsom jag vill minnas. År det icke då orättvist, att vi inom valkretsen
der bredvid skola nödgas sätta till 100 å 125 kronor för soldatroten?
Samma är förhållandet med de regementen och corpser, som motionären
uppgifvit hafva blifvit satta på vakans, i jemförelse med dem, som
ännu hafva rust- och rotehållet effektivt. Jag anser derför, att det
är Riksdagens pligt att ju förr desto hellre rätta denna oegentlighet.
Då jag emellertid hoppas, att man vid den nya värderingen af rust -

Angåendc
statens eftertagande
afrmtningsoch
roteringsbesvären.

(Forts.)

]?:o 24.

Angående
statens öfvertagande
af
rustningsoeh
roteringsbesvärm.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

och rotehållet skall taga hänsyn till dessa missförhållanden, vill jag
icke nu yrka bifall till motionen, hvilket i alla fall nog icke skulle
leda till åsyftadt resultat. Jag vill i alla fall uttala den önskan och
förhoppning, att vederbörande skola taga saken om hand samt föranstalta,
att de, som ännu utgöra roteringen effektivt, och de, som
fått sina rotar satta på vakans, snarast möjligt blifva något så när
likstälda.

Herr Persson i Stallerhult: Den afdelning af statsutskottet,

som hade att i första hand behandla denna motion, var, likasom sedan
statsutskottet in pleno, alldeles enig derom, att motionen borde afslås.
Jag tror dock icke, att orsaken till denna enighet låg deruti, att
man ansåg, att beträffande denna sak allting var så väl bestäldt, som
motionären trodde det vara inom vissa orter, utan orsaken var nog
den, att man först ville se urtima Riksdagens beslut i denna del träda
i full verkställighet, innan man vidtager någon ytterligare åtgärd i
förevarande hänseende. Detta inträffar icke förr än år 1904. Då
man derjemte inom en icke långt aflägsen framtid har att emotse en
ny uppskattning af värdet af det effektiva rust- och rotehållet, torde
man kunna afvakta denna tid och tillse, huruvida icke de ojemnheter,
som här framhållits, då komma att utjemnas. Kommer då icke till
stånd en värdering, som tillfredsställer rust- och rotehållarne, kommer
denna sak antagligen att å nyo upptagas hos Riksdagen, och den kan
då med större kraft än nu (trifvas framåt.

Jag vill äfven erinra om, att båtsmansliållet visserligen Sattes på
vakans år 1887, och den tid, inom hvilken denna vakanssättning skulle
genomföras, är ju redan förlupen. Icke desto mindre beslöt denna
kammare vid gårdagens sammanträde att hos Kongl. Maj:t anhålla
om vidtagande af åtgärder för påskyndande af båtsmanshåll vakanssättning.
Häraf finna vi, att svårigheter hafva uppstått mot genomförande
af den redan beslutade vakanssättningen, och innan denna är
fullt genomförd, är det väl icke lämpligt att skrifva till Kongl. Maj:t
om nu föreliggande sak. För min enskilda del skulle jag icke hafva
synnerligen mycket emot en ytterligare vakanssättning, men under nuvaranden
förhållanden tror jag icke det är lämpligt att biträda motionärens
förslag, och derför yrkar jag också bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Bäck: Tå de senare åren har det vid Lif rogementets

husarer visat sig blifva allt svårare och svårare för rusthållarne
att tillsätta antaglig häst för sitt rusthållsnummer. Det
finnes nog en utväg för dem att genast få uppvisad häst godkänd,
men derför få de dock betala en ganska dryg summa. För att de
skola få den häst gillad, som de uppvisa, är det nemligen i de allra
flesta fall nödvändigt, att de hafva köpt den af en viss hästhandlare.
Om rusthållare visar en häst, som han icke tillhandlat sig af denne
åsyftade hästhandlare, kasseras hästen i regel, han må vara aldrig så bra.

K:o 24.

Freda tf eu den 27 Mars. 15

Jag bär här i min hand bevis på, att någonting dylikt nyligen
passerat. En rusthållare, som i sistlidne december månad skulle sätta
till häst för sitt nummer, köpte en häst dertill, men icke af den åsyftade
hästhandlaren. Rusthållare!! visade denna häst för två legitimerade
veterinärer, hvilka lemnade det vitsord, att hästen var fullt duglig
till krigsbruk. Men hvad hände? Hästen kasserades likväl. Rusthållare!!
frågade vederbörande, hvilket fel det var på hästen. Han
fick icke svar, hvilket fel det var, utan blott besked, att han var
olämplig.

Vid en annan remontering hände, att en rusthållare visade upp
en häst, som han icke heller hade köpt af den åsyftade hästhandlaren.
Hästen kasserades, men så visades samma häst upp för ett annat
nummer af en annan person under uppgift, att hästen var köpt från
Sköfde-trakten och fallen efter eu välberyktad hingst. Då skrefs
hästen för det numret.

En annan rusthållare visade eu häst, som han sjelf födt upp, för
tillsättande af eget nummer. Hästen kasserades vid uppvisningen. Så
vidtalade rusthållaren eu bekant, till och med en slägting, som bodde
några mil från honom, att han skulle visa upp hästen för samma
nummer. Öfversten tyckte sig känna igen hästen och frågade, om
han icke nyligen varit uppvisad. »Nej, han har icke varit uppvisad
förut», säger rusthållaren, »jag har köpt den af en person från
Köpings-trakten, och lian har icke varit visad förut». Då godkändes
hästen med beröm, fastän han nyss förut blifvit kasserad.

Sådana förhållanden kunna visst icke vara egnade att befrämja
god vilja att anslå stora summor årligen för militära ändamål. Det
resultatet kan icke följa af att de försvarsskyldige behandlas på dylikt
sätt af vederbörande.

I likhet med motionären är jag öfvertygad, att motionen icke för
närvarande kan få någon framgång. Jag gör derför intet yrkande.

Herr Gustafsson i Sjögestad: Då jag har biträdt motionen

eller instämt i motionärens yrkande, skulle jag kunna här instämma
i hvad dels motionären yttrat och dels don senaste talaren anfört.
Det kunde ju vara nog med remonteringshistorier. Det har åtskilliga
gånger berättats sådana här i kammaren. Men då de återigen kommit
på tal, kan jag icke underlåta att meddela något från den trakt,
hvarifrån jag är. Der har inträffat något snarlikt hvad den senaste
talaren anförde.

Som allt emellanåt skulle der remontering hållas. Der fans en
rusthållare, som trodde sig nog förståndig att kunna köpa en häst
utan att anlita någon af befälet. Han köpte en häst, som han ansåg
vara passande till remont. Remonteringen kom. Rusthållaren fick
naturligtvis sin häst kasserad, och han måste vid samma remontering
köpa en annan mycket dyrare häst af en vid remonteringen närvarande
hästhandlare. Några dagar derefter infann sig samma hästhandlare
hos rusthållaren för att få köpa den ifrågavarande hästen. Naturligtvis

Angående
statens öfvertagande
af
rustningswh
roieringshosvuren,

(Forts.)

N:o 24.

Angående
statens eftertagande
af
rustning sorh
voteringsbesvären.

(Forts.)

16 Fredagen den 27 Mars.

kunde det icke komma i fråga, att han uppgaf, att han ville köpa
den för att insätta den som remont. Den skulle naturligtvis användas
för annat ändamål. Någon handel blef ej af; men hvad hände? Vid
nästa remontering uppvisades samma häst af en annan rusthållare
från samma socken. Då var hästen antaglig. Då var han duglig.
— Det har också för mig berättats och med full tillförlitlighet, att
rusthållare nekats uppvisa hästar, derför att dessa vid tillfället icke
varit nog väl ryktade.

Att sådant, tillsammantaget med de olika kostnader, som rusthållarne
få vidkännas för rustningen, skall väcka berättigadt missnöje,
är ju helt naturligt. De olikheter, som förefinnas i soldatroteringen,
hafva här af min granne Folke Andersson påvisats. Detsamma, han
sagt derom, gäller ock om rusthållet. Vid karltillsättning der blir det
ju alldeles samma förhållande som vid soldats anskaffande. Attremonteringen
ställer sig ändå mera ojemn, är ju otvifvelaktigt. Man må
blott betänka, att för en rusthållare en häst kan tjena ett, högst två
år och måste ersättas med en annan redan efter denna korta tids
förlopp, då kanske för ett annat rusthåll en häst kan få tjena 12, 14
år, beroende på hästens uthållighet. Också är ju alldeles gifvet, att
olika pris göra sig gällande olika år. Detta må nu så vara. Men
icke ens mellan rusthållare inom samma trakt äro kostnaderna lika.
Och hvilken skilnad skall man icke då kunna tänka sig finnas mellan
de vakanssatta och icke vakanssatta regementena? Jag tycker mig
vilja minnas, att arméförvaltningen vid sina beräkningar i afseende å
remontering satt högsta pris för remont till 650 kronor. Jag har
särskildt i år fått erfara, att i vår trakt man måste köpa remonter,
som galt 1,000 kronor och deromkring. Sålunda ser man ju, att
man häruti ej kommit till rättvisa på långt när.

Jag tror fullt och fast,, att det stora missnöje, som är rådande
mot de militära rustningarna, har sin rot dels i de stora olikheter,
som göra sig gällande i beskattningsväg, dels i den oginhet, för att
icke säga det öfversitteri, som förekommer från vederbörandes sida.
Jag tror, att det vore något godt vunnet, om någonting kunde göras
i den rigtning, motionen syftar. Men då jag i likhet med öfriga talare
ej har hopp om, att motionen bifalles, vill jag icke göra något yrkande
derom. Men jag hoppas liksom motionären, att frågan icke dör bort,
utan att den kommer åter.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Inom utskottet var ingen menings skiljaktighet

om, huruvida motionären hade skäl för sin motion. Det
menade man, att han hade. Men utskottet kunde icke på något sätt
finna, att det var anledning att nu vidtaga åtgärder i det syfte, motionären
framhållit. Det är ju icke länge sedan vi satte en del regementen
på vakans. Och huru det verkligen kommer att gestalta sig,
känna vi ännu icke. Dessutom är ju redan påpekadt, att det icke
dröjer länge, innan ny värdering af besvären kommer att verkställas,
och i sinom tid skola de rotar och rusthåll, som utgöra sina besvär

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

effektivt, hafva full ersättning derför. Följaktligen varda då de största Angående
ojemnheterna utjemnade. Om jag icke misstager mig, är det år 1899statens öfveromvärdering
skall ega rum. Vid sådant förhållande kan bifall till ^ustnlngsmotionärens
förslag icke i nämnvärd mån bereda rust- och rotehållare 0eA voteringsde
åsyftade fördelande. Ty det kan ju icke komma i fråga, att de besvuren.
få sina nummer vakanssatta på en gång. Äfven om Riksdagen nu (Forts.)
ger sitt bifall till fortsatt vakanssättning, kan den icke komma till
verkställighet förr än år 1897, och den kan ej genomföras annat än i
mån som knektarne eller husarerna afgå från sina nummer. Äfven
om Riksdagen nu bifaller hvad motionären föreslagit, blir det ändå ej
på länge vakanssättning i större omfattning.

Det klander, som försports från Örebro län öfver sättet, hvarpå
remonteringarna försiggå, lär nog icke vara enastående. Det är något,
som är kändt litet hvarstädes, att det går så der till. Som bekant
ha vi fått de skånska kavalleriregementena vakanssatta, så att om
förhållandena der nu i remonteringsafseende ej bör talas i detta
sammanhang. Men det var ej någon hemlighet förut, att oegentligheter
dervid förekommo. Det förekom, att sqvadronschef hade ackord
med hästhandlare om viss procent af försäljningssumman för hvarje
häst, som köptes af dem.

Jag skall, herr talman, under hänvisning till utskottets motivering
och på de grunder för öfrigt, jag och en annan statsutskottsledamot
här åberopat, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Bäck: Jag vill endast omnämna ett par förhållanden,
som jag glömde, då jag sist hade ordet, och som kunna
vara ganska betecknande för förhållandena i min hemort.

Det lyckades för en rusthållare för ej så länge sedan att få antagen
en häst, som han uppvisade, utan att han köpt den af den

åsyftade hästhandlaren. Men då hästen var skrifven, fick rusthållaren
muntligen det utlåtandet efteråt, att den icke skulle komma att
tjena länge.

Ett fall känner jag särskildt, der det visat sig, att dessa hästar,
som man skulle kunna tycka böra vara så präktiga, ej äro det ändå.

En häst, som tillsatts af vederbörande befäl, är betydligt mycket

sämre än någon, som rusthållare sjelf födt upp och visat och lyckats

få antagen. Den ifrågavarande hästen är något i Ottenby-stil, och
dock har han blifvit tillsatt af befälet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8.

Efter föredragning af bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i
anledning af väckt motion angående ändring i 5 § af underrättelserna

Andra Kammarens Prot. 1896. N:o 24. 2

X:o 24.

Angående
ändring i
gällande bestämmelser

rörande skyldighet
att deltaga
i kostnaden
förbyggnad
och
underhåll af
kyrka m. m.

Fredagen den 27 Mars.

om hvad vid tulltaxans tillämpning iakttagas bör, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.

§ 9.

Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 37, i anledning af väckta
motioner om ändrad lydelse af lagen angående byggnad och underhåll
af kyrka m. m. den 12 juni 1885 samt af lagen angående skyldighet
att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård den
1 maj 1885. »

Utskottet hemstälde under punkten 1:

att Riksdagen ville, med bifall till en inom Andra Kammaren af
herr O. Anderson i Hasselbol afgifven motion, n:o 83, för sin del
antaga följande

Lag

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, su

ock af sockenstufva.

Med upphäfvande af hvad hittills varit stadgadt, förordnas som
följer:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, skola, der icke annorlunda är särskilt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka
ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner,
ej skyldige att i denna kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som
med samma privilegier må vara förenligt.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herr
•T. Anderson i Tenhult, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af kyrka med hvad dertill hörer, så ock af sockenstufva.

Härigenom förordnas som följer:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, skola, der icke annorlunda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder. I sådan kostnad skola de
skattskyldige deltaga för fastighet efter hela och för andra beskattningsföremål
efter hälften af derå belöpande fyrktal; dock vare de, hvilka
ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner,
ej skyldige att i den kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

med samma privilegier må vara förenligt. Uppkommer vid beräkning,
som ofvan sägs, bråktal, skall det bortfalla.

Ordet begärdes af

Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Herr talman! Då det
är fråga om kyrko- och prestgårdsbyggnad, skola enligt nu gällande
bestämmelser fastigheter deltaga för hela och andra beskattningsföremål
endast för en fjerdedel af derå belöpande fyrktal, och det
anser jag icke vara rätt. Motionären såväl som utskottet ha föreslagit,
att andra beskattningsföremål skulle blifva i detta hänseende
likstälda med fastigheter. Detta anser jag icke heller vara rätt. Jag
har derför framstält ett förmedlingsförslag, enligt hvilket andra beskattningsföremål
skulle deltaga med hälften af hvad fastigheter få
utgöra. Jag anser nemligen, att man åtminstone icke för närvarande
bör gå längre. Det kan enligt min tanke icke vara rätt, att t. ex.
en banvakt eller annan person, som får skatta för en mindre inkomst,
skall deltaga lika med den, som eger fast egendom. Jag skall derför,
herr talman, hemställa om afslag å utskottets förslag och bifall till
min vid betänkandet fogade reservation.

Vidare anförde:

Herr Nilsson i Skärhus: I motsats mot den föregående talaren
skall jag be att få yrka bifall till lagutskottets förslag. Det synes
mig alldeles klart, att, om vi skola taga ett steg i den rigtningen,
att vi försöka få utgifterna jemnare fördelade i förhållande till inkomsterna,
det icke är skäl att gå, så att säga, trappvis till väga.
Vi komma lika snart till målet, om vi taga steget fullt ut, särskildt
sedan nu Första Kammaren redan afslagit det af reservanten framlagda
förslaget med afseende å den ifrågavarande byggnadsskyldigheten.
Jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Ilerr Anderson i Hasselbol: Då Första Kammaren som vanligt
afslagit mina motioner, skall jag icke besvära kammaren med några
vidare skäl för desamma. De skäl, som föreligga, äro dock fullödiga,
och den allmänna meningen anser det vara bevisadt, att det ligger
rättvisa i hvad jag här framstält. Ty det är alldeles gifvet, att fastigheter
på landet icke hafva större intresse eller större behof af kyrkliga
angelägenheter, än hvad andra skatteföremål hafva. Det är alldeles
gifvet, att det ligger rättvisa i att alla med lika rättigheter också
skola hafva lika skyldigheter efter skattebehofvet.

Som nu emellertid frågan är fallen, och då jag äfven vet, att
denna kammare skall bifalla utskottets förslag, skall jag, herr talman,
inskränka mig till att utan vidare bevisföring anhålla om bifall till lagutskottets
förslag.

Angående
ändring i
gällande bestämmelser

rörande skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för
byggnad och
underhåll af
kyrka m. m.

(Forts.)

N:o 24. 20 Fredagen den 27 Mars.

Angående Ilerr Petersson i Brystorp: Jag kan icke förstå, hvarför herr

ändring i Anderson i Tenliult så strängt håller på sin reservation. Jag har trott
9sfäm,nelser mig finna, att cle> som skatta för inkomst, aldrig kunna blifva högre
rörande skyl- beskattade än för hvad deras verkliga inkomst utgör. Helt annat
dighet att del- förhåller det sig med egarne af jordbruksfastighet. Der sker uppte?»
i kost- glättning hvart tredje år, och en verkstäld uppskattning gäller således
buaanad°och under tre år. Om jordbrukaren under denna tid lider förlust på sitt
■underhåll af jordbruk, måste han lika fullt skatta efter fyrktal till dessa byggnader.
kyrka m. m. Jag tänker mig derför, som sagdt, att någon orättvisa icke kan drabba
(Forts.) inkomsttagarne, men väl jordbrukare, och detta gifver mig anledning
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Herr grefve och talman, mine

herrar! Motionären har sjelf fäst uppmärksamheten på att frågan
fallit i Första Kammaren och, att således icke någon större effekt
vinnes, om denna kammare bifaller utskottets förslag. Jag skall ändå
be att till detsamma få yrka bifall.

Det är på landsbygden en allmän önskan att vinna rättelse i
detta hänseende. Öfverallt talas om och klagas öfver, att endast
hemman och fastigheter få betala fullt belopp för sina uppskattade
andelar, under det att andra beskattningsföremål blott deltaga i förhållande
till en jjerdedel af fyrktalet, Jag tänkte mig, att det Riksdagens
beslut, enligt hvilket dessa beskattningsföremål, som förut icke
alls bidragit till de ifrågavarande kostnaderna, skulle deltaga efter eu
fjerdedel af fyrktalet, innebar ett första steg och att man sedan skulle
taga steget fullt ut i samma rigtning. Ännu har man emellertid icke
kommit derhän, men någon gång måste det ske.

Jag anhåller, som sagdt, om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Anderson i Tenliult: Herr talman! Den näst föregående

talaren nämnde, att det vore en allmän önskan, att andra beskattningsföremål
i nu afsedda fall skulle deltaga lika med fastigheterna. Det
kan ju vara möjligt, att det förhåller sig så på vissa håll, men jag
bestrider, att det är så öfverallt. Inom lagutskottet yrkade jag, att
man skulle stanna vid hälften. Det var nemligen min tanke, att
Första Kammaren i detta fall skulle ha gått in på förslaget, och då
hade man vunnit åtminstone något. Så länge man håller på, att
dessa olika beskattningsföremål i ett steg skola göras likstälda, kan
man vara fullt förvissad derom, att Första Kammaren gång på gångskall
afslå förslaget, om det också kommer igen hvarje riksdag. Jag
anser det derför vara klokt, att de, som vilja ha frågan framåt, söka
taga ett litet steg i sänder, och det är derför jag föreslagit, att man
för denna gång skulle nöja sig med ett beslut i syfte att låta dessa
andra beskattningsföremål deltaga efter hälften af fyrktalet. I

I detta yttrande instämde herr MaUmin.

Fredagen den 27 Mars.

No 24.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ io.

Föredrogos, hvart efter annat, lagutskottets nedannämnda memorial
och utlåtanden, nemligen:

n:o 88, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
viss del af lagutskottets hemställan i utlåtande n:o 5 i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående allmänt tingssammanträdes
likställighet i vissa fall med häradsting, lag angående
ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning å lagfarter,
lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag angående
ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

n:o 39, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 69
och 71 §§ konkurslagen; och

n:o 40, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits.

§ Il Till

behandling företogs härefter lagutskottets utlåtande n:o 41, Angående
i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om dndnngar %
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 m. m. kyrko-1

stämma samt

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad kyrkoråd och
motion, n:o 101, hemstälde herr L. A. Eklund från Norrköping, med skotråd m. m.
hvilken trenne af Andra Kammarens ledamöter instämt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862, att
inom rikets större städer kyrkostämmas beslutanderätt må, om sådant
af henne beslutas, i ekonomiska ärenden öfverlåtas åt en särskild institution,
benämnd kyrkofullmägtige.

I sammanhang med denna motion hade utskottet behandlat äfven
en till detsamma hänvisad motion, n:o 186, som af herr Hammarlund
inom Andra Kammaren afgifvits och hvari föreslagits,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring såväl i kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående som ock i den för Stockholms stad särskildt utfärdade kyrkostämmoförordningen
förordningen af den 20 november 1863, att inom rikets större städer
om kyrko- kyrkostämma må, om sådant af henne beslutas, kunna åt stadsstämma
samt fullmägtige öfverlåta sin beslutanderätt i alla sådana ärenden, som
kyrkoråd och röra folkskolebudgeten.
skolråd m. m.

(Forts.) Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, i anledning af herrar Eklunds och Hammarlunds
föreliggande motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att,
i sammanhang med den pröfning, Kongl. Maj:t lärer underkasta den
hos Kongl. Maj:t nu hyllande frågan om ordnandet af folkundervisningen
i vissa städer, Kongl. Maj:t ville taga i ompröfning, huruvida skäl
förefinnes att inom större städer öfverlåta äfven vissa andra af de till
kyrkostämmas behandling nu hörande ärenden åt särskilda fullmägtige,
samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
utredning kan gifva anledning.

Reservation emot utskottets hemställan hade anmälts af herr
Nilsson i Skärhus.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von Krusenstjerna: Såsom kammaren har sig bekant,

bär kyrkostämman att handlägga dels kyrkliga frågor, dels frågor
angående folkskolan. För rikets båda största städer äro dock i vissa
afseenden skiljaktiga föreskrifter meddelade, i ty att för Stockholm
genom en särskild förordning äro inrättade kyrkofullmägtige, som
visserligen icke trädt i stället för kyrkostämmorna, men som ha att
handlägga och äfven i viss mån afgöra åtskilliga frågor, der kyrkostämmorna
stannat i olika beslut. Vidare äro i fråga om Göteborg
genom en särskild författning vissa frågor undantagna från kyrkostämmans
handläggning och lemnade till kyrkofullmägtige, hvarjemte
folkskolebudgeten der handlägges utaf stadsfullmägtige. Detta senare
grundar sig på ett särskildt kongl. bref af år 1857, som märkvärdigt
nog ännu anses gälla, ehuru kommunalförfattningarne som bekant
tillkommit senare.

Nu föreligga från motionärernas sida skilda förslag. Herr Eklund
föreslår, »att inom rikets större städer kyrkostämmas beslutanderätt
må, om sådant af henne beslutas, i ekonomiska ärenden öfverlåtas åt
en särskild institution, benämnd kyrkofullmägtige», och herr Hammarlund
föreslår, att folkskolebudgeten skulle i de större städerna, såsom
i Göteborg och, efter hvad han meddelar, uti flera af utlandets större
städer är fallet, handläggas utaf stadsfullmägtige. Derjemte föreligger
hos Kongl. Maj:t till pröfning ett af särskilda komiterade uppgjordt
förslag angående folkundervisningens ordnande, enligt hvilket förslag
dessa frågor skulle handläggas utaf eu särskildt för ändamålet inrättad
myndighet, skolfullmägtige.

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Nu bär utskottet vid behandlingen af dessa båda motioner ansett,
att det finnes beaktansvärda skäl för en ändring i motionernas syfte,
och att ärendet bör komma under utredning i sammanhang med den
fråga, som föreligger hos Kongl. Maj:t till afgörande. Utskottet har
dervidlag icke uttalat någon bestämd åsigt om huru saken skulle
ordnas, eller hvilketdera af förslagen har företräde framför det andra
i fråga om skolväsendet, men utskottet har ansett, att saken är i alla
hänseenden värd en utredning. Detta är innebörden af utskottets
förslag.

Emellertid har nu den anmärkningen framstälts, att det af lagutskottet
i dess förslag till skrifvelse begagnade uttrycket »öfverlåta

äfven vissa andra ---— ärenden åt särskilda fullmägtige» skulle

kunna gifva anledning till tvifvelsmål, huruvida derunder äfven innefattades
stadsfullmägtige. Det har aldrig varit lagutskottets mening,
att icke äfven stadsfullmägtige skulle komma in under detta uttryck;
och att det så icke varit, framgår ju med fullständig tydlighet af lagutskottets
motivering nederst på sid. 19 och öfverst på sid. 20 i
utskottets utlåtande. Men för att emellertid undanrödja all tvekan i
detta afseende, torde det vara skäl att något förändra lydelsen af den
af utskottet föreslagna skrifvelsen. Jag tillåter mig derför att i denna
kammare väcka samma förslag, som i Första Kammaren framlagts af
lagutskottets ordförande, nemligen att, i stället för den af utskottet
föreslagna skrifvelsen, »Riksdagen, i anledning af herrar Eklunds och
Hammarlunds föreliggande motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att, i sammanhang med den pröfning, Kongl. Maj:t lärer
underkasta det hos Kongl. Maj:t nu hvilande förslaget af komiterado
för ordnandet af folkundervisningen i vissa städer, Kongl. Maj:t ville
taga i ompröfning, huruvida skäl förefinnes att inom större städer
öfverlåta vissa till kyrkostämmas behandling nu hörande ärenden åt
andra än de af nämnda komiterade föreslagna fullmägtige, samt derefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
kan gifva anledning».

Jag hemställer, herr talman, om proposition å detta skrifvelseförslag.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Då

jag anser, att man icke, förr än det är absolut nödvändigt, bör fråntaga
folket den sjelfbostämningsrätt, som det nu har i kyrkliga frågor,
så kommer jag att rösta för afslag å den af lagutskottet gjorda framställningen,
och jag skall be att få gifva skäl för denna min ståndpunkt.

Ett af de vigtigaste skälen, som man vid flera tillfällen anfört för
antagande af ett förslag sådant som detta, är ett rent bekvämlighetsskäl.
Man har nemligen ansett, att det sätt, hvarpå man nu nödgas gå till
väga vid våra kyrkostämmor, är tidsödande. Det inträffar sålunda,
såsom hvar och en känner, i synnerhet i de större städerna, att, då
man begär omröstning i något ärende, denna tager en ganska lång tid
i anspråk, och detta är onekligen litet besvärligt samt kan undvikas

Angående
ändringar i
förordningen
om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

5:o 24. 24 I-redagen den 27 Mars.

Angående genom det förslag, som motionären framstält. Men enligt mitt förförordningen
menanf^e man ic^e» derför att man nödgas uppoffra några timmar
om kyrko- dagen på en kyrkostämma, frånsåga sig sin sjelfbestämningsrätt.
stämma samt Motionären anser, att, då stadskomnmner med öfver 3,000 invånare
kyrkoråd och Jagt vården om sina kommunala angelägenheter i stadsfullmägtiges händer,
skotråd m. m. t^r man octså kunna göra på samma sätt med de kyrkliga. Men,
(r orts.) mine herrar, der är väl dock en väsentlig skilnad emellan dessa slags
angelägenheter! Ari veta hvar och en, i synnerhet inom de större
kommunerna, hvilken mångfald af ärenden, som behandlas af stadsfullmägtige.
Skulle alla dessa många och ofta vigtiga ärenden behandlas
vid allmän rådstuga, då toge de ju en lång tid i anspåk. Helt annat
är förhållandet med våra kyrkors och skolors angelägenheter. Det är
ju vanligtvis blott ett par gånger om året, som dessa frågor förekomma
till behandling och allmänhetens tid tages i anspråk för desamma.
Samma skäl, som man har haft och har för stadsfullmägtigeinstitutionen,
kan jag då icke inse, att man har för införandet af skol- eller kyrkovin
mägtige.

I det samhälle, som jag tillhör och som är ganska stort — der
äro för närvarande öfver 50,000 menniskor bosatta — hafva ej så få
ärenden, som varit föremål för kyrkostämmas behandling, varit af ganska
vigtig beskaffenhet. Men jag vet alls icke, att dessa ärenden blifvit
på något sätt origtigt behandlade eller, om jag så får säga, kommit på
sned, derför att de blifvit behandlade af kyrkostämma. Jag skall anföra
endast ett exempel på ett ärende, som behandlats på senaste tiden, och
jag tror, att det beslut, som stämman i denna fråga fattat gent emot
kyrkorådets förslag, gått i den rigtning, som den stora allmänheten
inom samhället ansett vara den bästa. För ett par år sedan framlades
af kyrkorådet förslag att helt och hållet förändra det inre i S:t Petri
kyrka i Malmö. Man ansåg nemligen, att man borde modernisera
densamma och för den skull helt och hållet borthacka putsen i det
inre och göra det modernt med hjerta färger. Kyrkorådet hade med
sig adjungerat arkitekter och byggmästare, som uppgjort fullständiga
ritningar och kostnadsförslag för att få kyrkan omgestaltad. Kär frågan
förekom till behandling på kyrkostämman, så väckte detta förslag en
stark opposition. S:t Petri kyrka i Malmö är ett af de vackraste tempel,
vi hafva i Horden och som i århundraden stått i samma skick till sitt
inre som nu, och stämman betraktade det som vandalism, i fall man
skulle omgestalta templet på sätt kyrkorådet föreslagit. Men stämman
ansag detta vara origtigt icke allenast ur estetisk, utan äfven ur rent
ekonomisk synpunkt, derför att, om man gått in på kyrkorådets framställning,
man gifvit sig in på elt okändt område. Ty man kunde ju
icke veta, hurudant murverket var innanför den på detsamma anbragta
putsen. Hvar och en, som har sysslat något med byggnadsverksamhet,
vet, att man uppför en vägg, som är afsedd att putsas, på ett helt
annat sätt än en vägg, som är afsedd att fogstrykas. I det senare fallet
måste fogarne muras med mycket större omsorg, än man gör med en
vägg, som skall putsas, och teglet måste vara af en mera jemn och

Fredagen den 27 Mar*. 25 >T:o 24.

tin beskaffenhet, Det var ju omöjligt att på förhand veta, huru detta Ångåeiule
var gjordt från början. Kanske teglet var ojemnt, kanske fogarne voro
ojemna; och då skulle kyrkan i sitt nya skick kommit att se konstig om fyrkant.
Emellertid, när frågan kom till behandling på kyrkostämma, sk stämma samt
afslog denna förslaget nästan enhälligt; och sedan detta var gjordt, voro kyrkoråd och
församlingsmedlemmarne mycket belåtna med den utgång, frågan fått.skolråd m- mJag
tror till och med, att förslagsställarne sjelfva vid närmare efter- (Fort5-)

sinnande voro belåtna med denna utgång af frågan. Hade man då
haft en kyrkofullmägtigeinstitution,såhade dessa kyrkofullmägtige kanske
vidtagit denna åtgärd, som jag åtminstone anser skulle hafva varit en
vandalism mot det vackra templet.

Motionären herr Eklund säger på sid. 5 i sin motion — det är
på sid. 16 i utskottets betänkande — att anledningen till, att icke
flera stadssamhällen sökt få kyrkofullmägtigoinstitutionen införd, torde
»i ej oväsentlig mån få tillskrifvas obenägenheten att underkasta frågan
den långa proceduren af först en ansökan hos Kongl. Maj:t, sedan
eventuel; en kongl. proposition till Riksdagen och slutligen kamrarnes
behandling af frågan. Ty att erfarenheten inom våra större städer i
och för sig talar för, att behandlingen af församlingarnas ekonomiska
angelägenheter ordnas på annat sätt än det nu stadgade, derom är jag
öfvertygad.» — Hvarifrån motionären hemtat stöd för denna sin uppfattning,
vet jag icke. — Åtminstone har jag en helt annan erfarenhet
från det samhälle, jag sjelf tillhör, och jag har ej heller hört den uppfattningen
från andra större stadssamhällen.

År 1885 tillsattes i Malmö en komité, hvilken derefter till kyrkostämman
inkom med förslag, hvari hemstäldes, att man i Malmö liksom
i Göteborg skulle införa en kyrkofullmägtigeinstitution. Det hufvudsakligaste
skälet, komiterade hade att anföra för sitt förslag, var —
såsom jag nämnde i början af mitt anförande — att förhandlingarno
vid kyrkostämman blefvo så tidsödande, då flera timmar måste tagas i
anspråk för anställande af votering om eu fråga. När detta förslag
framlades för kyrkostämman, af hvilken det mycket allvarligt och
grundligt behandlades, blef det emellertid afslaget med en ganska stor
majoritet. Detta skedde förnämligast af det skäl, att församlingen ej
ville frånsåga sig den rätt, som den för närvarande har, i synnerhet då
man ej kunde framhålla starkare skäl för sin mening, än komiterade
gjort.

Vidare säger motionären — skälet är mycket litet talande, men
jag skall ändock be att få anföra det —: »Skulle en betydligare anpart
af de röstegande inom dylika städer hörsamma kallelsen till kyrkostämma,
saknas tvifvelsutan inom de allra flesta af ifrågavarande samhällen
redan lokal för att inrymma stämmorna.» Inom Malmö samhälle
äro tre församlingar ssmmanslagna på så vis, att man har gemensam
ekonomi, och vid kyrkostämmorna komma medlommarno i alla tre församlingarna
tillstädes i samma lokal, nemligen i S:t Eetri kyrka. Jag
har under de senare åren ganska flitigt bevistat dessa stämmor, men
aldrig har jag funnit någon olägenhet inträffa i det afseende, som niotio -

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars*.

Angående nären framhållit. Det har alltid varit mycket godt utrymme i kyrkan,
ändringar i ock jcke en en(ja som bevistat stämman, har behöft klaga öfver, att
om, kyrka- ^an i(:^e varit i tillfälle att både kunna höra och se hvad som der
stämma samt försiggått.

kyrkoråd och J a g skall derefter be att få vända mig emot hvad utskottet säger

skotråd m. m. på sitp 18, der det heter:

r Forte-1 »Bland de till kyrkostämmas beslutanderätt enligt nu gällande lag

hörande ärenden ingå äfven sådana frågor, som för ett riktigt afgörande
kräfva mera detaljerad sakkunskap än den, som i allmänhet kan förutsättas
hos flertalet af de i kyrkostämman röstegande.» Ja, derom tror
jag, att meningarna kunna vara mycket delade. Hurudan sammansättningen
af kyrkofullmägtige kunde komma att blifva, det är naturligtvis
svårt att säga. Men det skulle ju kunna hända, att kyrkofullmägtige
inom många stadssamhällen komme att sammansättas på samma sätt
som stadsfullmägtige. Det händer ju ganska ofta, att denna korporation
är ensidigt sammansatt, så att icke de klasser, de yrkesidkare, som der
borde vara representerade, komma till sin rätt, och att ärendena till
följd deraf en eller annan gång blifvit något ensidigt afgjorda. Detsamma
kunde ju möjligen förhållandet blifva inom kyrkofullmägtige.
Vid kyrkostämman deremot, der ofta flera hundra personer komma
tillstädes, blifva de ärenden, som föredragas, enligt mitt förmenande,
mycket mera mångsidigt skärskådade, än hvad som i flera fall torde
kunna ske hos kyrkofullmägtige. Dessutom — åtminstone är det så i
Malmö — äro ju alla förslag, som skola underställas kyrkostämmans
bepröfvande, åtta dagar före stämmans hållande tillgängliga för församlingarnas
ledamöter, så att hvar och en har tillfälle att taga del af
förslagen. Om man ej vill begagna sig af denna sin rätt, det blir hvars
och ens ensak.

Ja, mine herrar, det är nu cirka 14 år sedan en fråga utaf liknande
beskaffenhet som den nu föreliggande förekom till behandling i riksdagen.
Frågan blef då af lagutskottet afstyrkt, och när den föredrogs
i Riksdagens begge kamrar, afslogs den äfven der utan diskussion. —
Hvilken utgång frågan kan få nu i denna kammare, vet jag ej. Den
intresserar egentligen icke några andra än representanterna från de
större städerna, och det är ju derför antagligt, att landsbygdens representanter
såväl som representanterna från de mindre städerna ställa sig
temligen likgiltiga, om förslaget antages eller förkastas. Jag hoppas
emellertid, att dessa representanter skola vara lika måna om folkets sjelfbestämningsrätt,
der man utan olägenhet kan behålla densamma; och
då det ej är till någon skada för landsbygden eller för de mindre
stadssamhällena att afslå den gjorda framställningen, vill jag hoppas, att
deras representanter skola gå mig till mötes i denna min framställning.

Det är ju möjligt för de större stadssamhällen, som önska få kyrkofullmägtigeinstitutionen
införd, att få den i alla fall, ty så har ju skett
i Göteborg. Man gör då blott en framställning till Kongl. Maj:t, och
Kongl. Maj:t gör en framställning till Riksdagen, och dermed är saken
klappad och klar.

Fredagen den 27 Mars.

N:o 84.

Då jag emellertid är bland dem, som anse, att man icke utan i
högsta nödfall skall afsuga sig don sjelfbestämningsrätt, man har, anhåller
jag hos herr talmannen om afslag å utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus: Genom den siste talarens yttrande har
jag än ytterligare styrkts i de farhågor, jag hade inom utskottet,
emot antagande af detta skrifvelseförslag. Det innebär visserligen för
närvarande ingenting annat än en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning af, huruvida det är möjligt att inrätta en institution,
som skulle omhändertaga de ärenden, som kyrkostämman i de
större städerna nu har att behandla. Men om skrifvelsen, sedan den
af Kongl. Maj:t blifvit behandlad, skulle komma åter till Riksdagen i
form af ett förslag till lag i samma rigtning, skulle jag dela se en
mycket stor tillbakagång i det åskådningssätt, som svenska Riksdagen
intill närvarande stund har hyst med afseende på de mindres rätt i
vissa frågor. Äfven om vi skulle stanna vid det förslag, som här föreligger,
att det skulle fordras minst hälften af de afgifna rösterna för
att ett beslut skulle kunna fattas om väljande af kyrkofullmägtige,
komma vi ändock derhän, att det blir de magthafvande, som komma
att undertrycka den mindre bemedlades rätt.

Äfven om dessas röstetal ej är så stort, kunna de dock vid många
frågors behandling med sina insigter lägga i dagen tankar, som kunna
vara för det allmännas väl af lika stor betydelse som deras inlägg,
hvilka ega ett större röstetal. Den föregående talaren har ju dervidlag
belyst åtskilliga förhållanden, som passerat inom det samhälle,
hvilket han representerar, och det är ju ett ganska stort samhälle.

Med den uppfattning, jag har med afseende på det föreliggande förslaget,
kunde jag inom utskottet ej vara med om att biträda den mening,
hvartill utskottet kommit, hvarför jag deremot afgifvit en reservation.

Herr talman, jag anhåller om afslag å såväl lagutskottets som
det af dess ärade vice ordförande framstälda förslag.

Herr Hammarlund: Herr Eklund från Norrköping väckte sista

motionsdagens middag en motion, i hvilken han föreslog, att Riksdagen
måtte uttala sig för »att inom rikets större städer kyrkostämmas
beslutanderätt må, om sådant af henne beslutas, i ekonomiska
ärenden öfverlåtas åt en särskild institution, benämd kyrkofullmägtige».

Detta föranledde mig att komma fram med en tanke, som jag
länge hyst, men som dittills ej tagit form af riksdagsmotion, enär jag
ansett tiden ännu ej vara inne för en lösning i den af mig önskade
rigtningen. Herr Eklunds motion gjorde emellertid, att jag fann mig
ej längre böra dröja med mitt förslag, utan också frambära detsamma,
så att lagutskottet måtte blifva i tillfälle att i sammanhang med behandlingen
af herr Eklunds motion äfven taga mitt önskningsmål i
öfvervägande. På det sättet kom min motion till stånd i allra sista
minuten före motionstidens utgång.

Mitt förslag går ut på, att inom rikets större städer kyrkostämma

Angående
ändringar i
förordningen
om kyrleostätnma
samt
kyrkoråd och,
skolråd m. in.

(Forts.)

>:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående måtte, om sådant af henne beslutas, kunna åt stadsfullmägtige öfverlåta
ändringar i sin beslutanderätt i alla sådana ärenden, som röra folkskolebudgeten.
forordningen Lagutskottet bär nu behandlat båda dessa motioner i ett samstämma
samt manbang. Utskottet har, såsom synes, yttrat sig ganska välvilligt om
kyrkoråd och desamma. Det erkänner, att en förändring är behöflig. Men utskottet
skolråd m. m. bär icke velat yttra sig om, hvilketdera af de båda förslagen är lämp(Forts.
) ligast, antingen kyrkofullmägtige, som herr Eklund önskar, eller stadsfullmägtige,
som jag föreslagit. Utskottet vill derför — enligt hvad
framgår af motiveringen — att båda dessa saker skola utredas af
Kongl. Maj:t, och häremot kan jag ej hafva något att invända.

Men när man sedan går till klämmen i utskottets betänkande,
finner man, att utskottet der tagit tillbaka en hel del af det, som
yttrats i motiveringen, och att det alldeles tappat bort stadsfullmägtige.

I fråga om folkskoleärenden ifrågasätter nemligen utskottet endast,
att Kongl. Maj:t skulle pröfva folkskolekomiterades förslag, som går
ut på skapandet af en ny institution, benämd skolfullmägtige. Beträffande
»vissa andra af de till kyrkostämmas behandling nu hörande
ärenden», d. v. s. de rent kyrkliga ärendena, föreslår lagutskottet, att
Kongl. Maj:t måtte taga i ompröfning, huruvida skäl ej förefinnes att
öfverlåta dem åt »särskilda fullmägtige», och med »särskilda fullmägtige»,
kan ej gerna menas stadsfullmägtige, lika litet som, då vi här
uti kammaren besluta att remittera en fråga till »särskild! utskott»,
vi dermed mena ett förut befintligt ordinarie utskott. Stadsfullmägtige
äro sålunda alldeles bortglömda i klämmen.

Detta förbiseende har nu emellertid lagutskottets ärade vice ordförande
sökt rätta genom den förändrade lydelse af klämmen, som han här
nyss föreslagit. Emot en sådan lydelse har jag ingenting att invända,
utan kan mycket väl vara med om en dylik allsidig utredning som
här nu senast blifvit ifrågasatt, helst jag hoppas, att utredningen
skall gifva vid handen, att mitt förslag är den enda praktiska lösningen
af frågan.

Så vidt jag vet, är det första gången ett förslag, sådant som det
jag nu tillåtit mig framställa, och som går ut på att folkskolebudgeten
i de större städerna skulle öfverlemnas till stadsfullmägtige, förekommer
inom den svenska riksdagen. Min motion tillkom, som redan blifvit
antydt, i allra sista stund. För densammas nedskrifvande och utskrifning
i två exemplar hade jag blott den korta stunden mellan ett
middagssammanträde och ett aftonplenum, och det är derför gifvet.
att den måste blifva ganska knapphändig. Jag skall derför tillåta
mig — och detta särskild! med anledning af de tvenne sista talarnes
anföranden — ätt nu i allra största korthet angifva de skäl, som tala för
den af mig ifrågasatta anordningen.

Om det förhåller sig så, som herr Eklund och som äfven de
komiterade, hvilka haft att utarbeta förslag till ny folkskolestadga för
rikets större städer, mena, eller att kyrkostämman i de större städerna
icke alltid är lämplig myndighet att besluta rörande folkskolebudgeten

2»

N:0 24.

Fredagen den 27 Mars.

— och jag är böjd att dela denna uppfattning — så blir frågan na- Angående
turligtvis den: hvad skall man sätta i stället? ändringar i

Här föreligga då hufvudsakligen tvenne förslag till frågans lös- förordningen
ning. Komiterade — Indika utgjorts af folkskolebyråns chef samtg^Zm^samt
folkskoleinspektörerna i Stockholm, Göteborg och Norrköping äfvensom kyrkoråd och
kyrkoherden i Karlskrona stadsförsamling — hafva, såsom blifvit skolråd m. m.
närnndt, föreslagit skolfullmägtige, en institution, som skulle tillsättas (Forts.)
på samma sätt och hafva ungefär den befogenhet, ehuru något
utsträckt, som våra nuvarande kyrkofullmägtige i Stockholm. Jag
har i min motion tillåtit mig att i stället föreslå, att städsfullmäglige
äfven skulle taga denna del af den kommunala budgeten om hand —
ett förslag, som jag redan förut framkastat inom kyrkofullmägtige
härstädes, och som nu är föremål för utredning af en inom kyrkofullmägtige
tillsatt komité.

För stadsfullmägtige tala efter mitt förmenande följande skäl:

För det första torde det vara alldeles obehöfligt att skapa en ny
kommunal institution för att besluta om en viss del af den kommunala
budgeten, då man redan förut har en sådan, nemligen stadsfullmägtige.

Skapandet af en ny institution skall nödvändigtvis hafva till följd upprättandet
af nya tjenster och en mängd efter mitt förmenande alldeles
onödiga utgifter. Då man har en så mångårig och bepröfvad institution
som stadsfullmägtige, är den nya institution, som satts i fråga
af komiterade, alldeles öfverflödig.

För det andra påstår jag, att det är enklare och mera praktiskt
att låta en och samma myndighet hafva beslutanderätten i fråga om
hela den kommunala budgeten än att dela densamma och låta en del
beslutas af eu myndighet, eu annan del af en annan. Det skulle ock
blifva för kommunens medlemmar betydligt fördelaktigare att hafva
blott en myndighet att hålla sig till, att sålunda en korporation blefve
ansvarig i fråga om hela den kommunala budgeten, och detta skulle
derjemte medföra åtskilliga förenklingar i fråga om uppbörd m. m.
samt besparingar. Stadsfullmägtige förfoga öfver tomter, de hafva
till sin disposition byggnadskontor o. s. v. När det t. ex. gälde att
hygga skolhus, skulle det derför ej såsom nu behöfvas några vidlyftiga
och långvariga förhandlingar mellan olika kommunala myndigheter,
köpslående om tomter och dylikt,, ej heller behöfdes särskildt byggnadskontor
för skolhusbyggnader med flera dylika inrättningar, af Indika
nu i en stor stad kräfves dubbel uppsättning, då en myndighet skall
hygga t. ex. läroverkshus och en annan myndighet folkskolehus.

För det tredje vågar jag påstå, att stadsfullmägtige äro ett sannare
uttryck för den inom kommunen rådande opinionen, än hvad dessa
skolfullmägtige skulle blifva. Det vitsord komiterade sjelfva gifvit
kyrkostämmorna, hvilka skulle välja skolfullmägtige, talar efter mitt
förmenande alls icke till förmån för skolfullmägtigeinstitutionen. Hvad
säga då herr komiterade om den valkorparation, som skulle utse
skolfullmägtige? Jo, så här:

»I en stor stad är kyrkostämman — som der oftast är samman -

K:6 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående satt af en mängd olika element, till stor del af personer, som icke
ändringar i ega särskilt intresse för pedagogiska frågor, ej heller i sådana frågor
förordningen ega nödig sakkunskap, utan till äfventyr mången gång blott låta sig
stämma samt bestämmas af de siffror, som kostnaderna för undervisningsväsendet
kyrkoråd och utvisa — icke en lämplig korporation för handläggning af folkskoskolråd
m. m. lans angelägenheter. Den vexlande och oberäkneliga majoriteten i
(Forts.) en dylik kyrkostämma gifver anledning att befara, att skadliga omkastningar
i organisationen skola inträffa. Då intet äfventyr finnes för
utevaro från kyrkostämma, hvars medlemmar icke bära något ansvar
för sina beslut, kan ett vaksamt och påpassligt fåtal genomdrifva ett
förslag, som det verkliga flertalet inom församlingen eller skoldistriktet
anser för skolväsendet skadligt eller rent af förderfligt».

Ja, sådant omdöme erhålla kyrkostämmorna i de större städerna.
Men trots att komiterade använda så starka uttryck om kyrkostämmorna,
föreslå de icke desto mindre, att dessa samma kyrkostämmor
skola välja skolfullmägtige, hvilka i sin ordning skola besluta om skolbudgeten.
Man kan med skäl fråga: hurudant skall det barn blifva,
som har sådana fäder?

Om skolfullmägtige inrättades, så komme väl valen af dem att få
väsentligen samma karakter som valen hittills vid kyrkostämmorna i
de större städerna. Ofta, ja vanligast, infinna sig blott 3, 4, 5, högst
10 personer, och slumpen afgör, hvilka som blifva valda. Men kan
det verkligen vara lämpligt att i fråga om en så stor och vigtig sak
som folkskolebudgeten — här i Stockholm uppgår den till cirka 1
million kronor — göra utgången beroende af rena slumpen?

Om det åter kan väntas, att intresset blir lifligare än hittills —
här i Stockholm har det åtminstone hittills varit fåfängt att söka väcka
något sådant intresse för kyrkofullmägtigevalen —- så skulle folkskolan
hvart annat år blifva utsatt för en valkamp och kastas fram och tillhaka
mellan de olika kyrkliga och politiska partierna. Detta kan
efter mitt förmenande ej vara gagneligt för folkskolan sjelf.

Till stadsfullmägtige väljas ju i allmänhet samhällets dugligaste
män, och jag tror, att man kan förtroendefullt öfverlemna folkskolans
angelägenheter i deras händer.

För det fjerde påstår jag, att man bör akta sig för att göra folkskolan
till »en stat i staten». Folkskolan bör efter mitt förmenande
höra tillsammans med andra samhällsangelägenheter. Att skilja henne
från öfriga samhällsintressen och skapa för henne en alldeles ny kommunal
representation, motsvarande ungefär hvad kyrkomötet är för svenska
kyrkan på statslifvets område, det tror jag ej vore för folkskolan
nyttigt. Bättre då att låta henne dela samma öde som andra samhällsinstitutioner.
Om en myndighet har hela den kommunala budgeten
i sin hand, är den i tillfälle att afväga de olika samhällsbehofven,
och man riskerar då ej, att det ena blir otillbörligt tillgodosedt på de
andras bekostnad.

Det är ju för öfrigt redan nu så, att stadsfullmägtige hafva att
besluta t. ex. om läroverkshus. Några särskilda »fullmägtige» för

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

läroverken hafva ej ansetts behöfliga. Hvarför skulle då stads- Angående
fullmägtige ej kunna besluta äfven om byggandet af folkskolehus ? Stock- ändringar i
holms hela kommunala budget uppgår till omkring 18 millioner kronor, forordningen
De 17 millionerna (deraf 153,000 kronor för läroverken) beslutas afstämmeTsamt
stadsfullmägtige, men beträffande den 18:e millionen, den som rör kyrkoråd och
folkskoleväsendet, har man ett mycket inkrångladt förfaringssätt, skolråd in. in.
som mer än en gång haft till följd, att folkskoleväsendets fortvaro (Forts.)
härstädes i hittills öflig utsträckning rent af iifventyrats. Om stadsfullmägtige
haft att bestämma folkskolebudgeten, hade naturligtvis
folkskolan fått dela samma öde som öfriga samhällsinstitutioner och
fått sin tillbörliga anpart — hvarken mer eller mindre.

Slutligen och för det femte ber jag att till förmån för mitt förslag
få anföra, att i snart sagdt alla större städer i utlandet är det
just stadsfullmägtige, som besluta om folkskolebudgeten. Icke blott
i Frankrike och Tyskland, dessa stora kulturland, utan äfven i våra
närmaste grannland, i Köpenhamn och Kristiania, hafva stadsfullmägtige
denna befogenhet. Sammaledes i det land, som en gång varit
med oss förenadt, nemligen Finland: stadsfullmägtige i Helsingfors
bestämma folkskolebudgeten. Men vi behöfva ej ens gå till våra grannland
för att hemta erfarenhet i detta hänseende. Yi kunna vända
oss till vestkusten, till staden Göteborg: der hafva vi ett samhälle, i
hvilket, så länge stadsfullmägtigeinstitutionen funnits till, sålunda i
öfver BO år, stadsfullmägtige haft att besluta om folkskolebudgeten,
och det har, så vidt jag vet, gått mycket väl.

Mot öfverlemnandet af denna sak åt stadsfullmägtige hafva åtskilliga
skäl andragits af den komité, som haft att utarbeta förslagtill
folkskolestadga för rikets större städer. Jag skall tillåta mig att
i korthet granska dessa skäl.

För det första säga dessa komiterade att stadsfullmägtige ej
väljas smed särskild hänsyn till undervisningsfrågor». Ja, mine herrar,
det anser jag vara en fördel, ty det kan väl ej vara meningen, att
endast skolmän skola sitta i en institution, som skall besluta om skolutgifter.
Der skola väl äfven andra samhällsintressen vara representerade.
Om man begär fackmän för att bestämma folkskolebudgeten,
så leder detta i sina konseqvenser äfven till att man skulle hafva
särskilda »fatt!gvårdsfullrnägtige», »helsovårdsfullmägtige» o. s. v.

För det andra påstå komiterade, att då stadsfullmägtige i främsta
rummet äro upptagna af en stor mängd borgerliga ärenden, som höra
till deras handläggning, »skulle skolans angelägenheter liitt kunna
blifva tillbakasätta». Jag tror ej, att erfarenheten från utlandets städer
eller från Göteborg bestyrker ett dylikt påstående. Och hvad som
är visst det är, att nog skulle Stockholms stadsfullmägtige egna större
tid åt folkskolans angelägenheter, än hvad nu kyrkofullmägtige göra
härstädes vid de två korta middagssammantriiden, som årligen pläga
hållas.

För det tredje förklara komiterade, att »de ekonomiska och pedagogiska
frågorna ieko böra skiljas från hvarandra, enär de ofta äro

K o 2*.

Fredagen den 27 Mars.

Angående af hvarandra beroende och derför helst böra behandlas i ett sammariändringar
i och sålunda handläggas af samma myndighet.'') Låtom oss då

f°om^hjrlw-1 se till, hvad skolfullmägtige skulle hafva för befogenhet! Skolfullmägstämma
samttige skulle enligt komiterades förslag hafva beslutanderätt i följande
kyrkoråd och afseenden, nemligen i frågor rörande

skotråd m. w. folkskolemedels användande samt folkskoleräkenskapers granksning,
(Forts.) hushållning med och vård om folkskolans egendom,

byggnad och underhåll af skolhus samt boställen för folkskolelärare,
bestämmande af utgifts- och inkomststat för samt på grund deraf
afgifter till folkskolan, äfvensom

överenskommelser rörande folkskoleinspektörs och folkskolelärares
samt öfriga vid folkskolan anstälda personers löneförmåner.

Alltså idel ekonomiska frågor, hvilka lika väl kunna bedömas af
stadsfullmägtige som af särskilda fullmägtige.

Härförutom skulle tillkomma skolfullmägtige »att välja skolstyrelse
och skolnämnder». Skulle en gång i framtiden mitt förslag blifva
antaget — och det hoppas jag, fast det måhända kommer att dröja
30 å 40 år, innan vi komma dit — så skulle naturligtvis icke ifrågasättas,
att stadsfullmägtige ensamma skulle välja denna skolstyrelse — något
dylikt har jag aldrig tänkt — utan denna borde tillkomma på något
annat sätt, t. ex. ungefär såsom här i Stockholm, så att konsistoriet
valde någon medlem, församlingarna hvar sin medlem samt stadsfullmägtige
ett par tre. Af vigt är naturligtvis, att skolstyrelsen erhåller
en ganska sjelfständig ställning och ej göres helt och hållet beroende
af stadsfullmägtige. Enligt komiterades förslag skulle deremot skolstyrelsen
blifva nästan absolut beroende af »skolfullmägtige».

För det fjerde anföra komiterade, att öfverlemnandet till stadsfullmägtige
af folkskolebudgeten skulle vara »i bestämd motsats till
den princip, som hittills varit gällande i vårt land». Jag skall ej söka
jäfva detta påstående. Men mot detsamma vill jag säga, att detta
rent teoretiska skäl lör mig icke har någon betydelse alls, derest en
annan anordning skulle visa sig mera praktisk och ändamålsenlig.

Inom komitén har ock en reservant vid denna punkt fullt rigtigt
påpekat, att »i sjelfva verket torde afvikelsen från berörda princip
hufvudsakligen vara af formel natur och knappast ega någon betänklig
innebörd. Ty då de personer, som välja stadsfullmägtige, äro medfå
undantag desamma, som äro röstberättigade å kyrkostämma, kan det
icke antagas uppstå någon principmotsats mellan beslut rörande folkskolan,
fattade af stadsfullmägtige, och de beslut, som komme till
stånd genom af kyrkostämma valda skolfullmägtige».

Slutligen och för det femte kommer det skäl, som skall vara
komiterades främsta. Det har följande märkliga lydelse:

»Det torde för öfrigt af den anledning, att valrätt och valbarhet
till stadsfullmägtige tillkomma jemväl främmande religionsbekännare
och dem, som anmält sig till utträde ur svenska statskyrkan, hvilka
icke ega rösträtt å kyrkostämma, vara olämpligt, och detta icke endast

Fredagen^den''27 Mars.

N:o''24.

med hänsyn till kristendomsundervisningen, att på stadsfullmägtige Angående
öfverlåta befogenheten att handhafva folkskolans angelägenheter.» ändringar i

Jag djerives påstå, att detta skäl är rent af löjligt. Derför att
uti stadsfullmägtige sitter ett fåtal judar eller dissenters, derför skulle stämma, samt
stadsfullmägtige icke kunna besluta om folkskolebudgeten. Tror man Icyrkoråd och
då verkligen, att kristendomsundervisningens bibehållande i folkskolansl:olråd m- ™-är beroende på den omständigheten, huruvida i den korporation, som (Forts.)
beslutar om folskolebudgeten, finnes en eller annan jude eller dissenter?

Stadsfullmägtige skulle naturligtvis lika litet som skolfullmägtige
få något med undervisning splanen att beställa. Det blefve lramgent
som hittills skolstyrelsen, som skulle bestämma denna, och öfver skolstyrelsen
står ju domkapitlet och Kongl. Maj:t. Under sådana omständigheter
behöfver man väl ej hysa någon fruktan för kristendomsundervisningen,
äfven om man skulle tillåta en dissenter att vara med
om bestämmandet af folkskolebudgeten. Det har ju ansetts kunna gå
för sig, att stadsfullmägtige besluta utgifter för läroverken, för flickskolor
o. s. v. Är det då farligare, att de bevilja penninganslag för
folkskolan ?

För öfrigt förhåller det sig ju så, att dissenters och judar hafva
barn i folkskolan och få skatta till folkskolan. Det må väl då icke
anses otillbörligt, att de få ett ord med i fråga äfven om folkskoleutgifterna.

Af det nu sagda framgår, att jag anser eu institution sådan som
den af komitén ifrågasatta vara icke blott obehöflig, utan rent af för
folkskolan farlig.

Med denna uppfattning vore det onekligen — sedan Första Kammaren
afslagit min motion och begärt utredning endast angående
kyrko- och skolfullmägtige — mest konseqvent af mig att antingen
yrka afslag på alltsammans eller ock, med afslag på herr Eklunds motion,
begära, att endast den i min motion ifrågasatta anordningen måtte bli
föremål för utredning. Men så långt vill jag icke gå. Jag skall icke
följa Första Kammarens föredöme, utan för min del vara med om att
utredningen blir allsidig.

Jag instämmer således i det förslag, som vice ordföranden i lagutskottet
framställt, enligt hvilket förslag såväl livad herr Eklund begärt
som hvad jag begärt skulle pröfvas vid sidan af komiterades förslag.

Och jag kan så mycket hellre vara med härom, som, i fall stadsfullmägtige
skulle få folkskolebudgeten om hand, det då blir en särskild
fråga, huru det skall förfaras med de rent kyrkliga ärendena. Dessa
beröras icke det minsta i min motion. Hvad herr Andersson från Malmö
nyss anfört om S:t Petri kyrka m. m. är alltså saker, som icke inverka
på mitt förslag — men väl på herr Eklunds.

En särskild institution för de rent kyrkliga ärendena finnes i
Göteborg och kan möjligen vara behöflig älven i andra städer. Jag
tror dock, att hvad särskildt angår Stockholm något behof häraf icke
förefinnes. Här är hvarje församling eu kyrklig enhet för sig, och
jag ansor, att församlingarna här mycket väl kunna hvar för sig på

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 21. 3 . ) h

" . i . >4

3f:0 24.

Fredagen den 27 Mars,

Angående kyrkostämma besluta om sina kyrkliga angelägenheter framgent som

ändringar i hittills.

^ombjrko-11 Annorlunda ställer det sig i fråga om folkskoleväsendet, som med
Stämma samt undantag af skolhusbyggnader är gemensamt för alla åtta församkyrkoråd
och lingarna. Här blir en gemensam institution behöflig, och det ligger
Skolråd m. m. ju <jå närmast till bands att taga stadsfullmägtige, hvarigenom må(Forts.
) hända ock kunde vinnas, att hela folkskolebudgeten blefve gemensam
för staden, och sålunda beskattningen mera jemn.

Efter den utgång, frågan fått i Första Kammaren, är det emellertid
temligen likgiltigt, om denna kammare afslår alltsammans eller om
det af herr von Krusenstjerna framstälda förslaget antages. I förra
fallet blir det såsom nu, och det är ju från min ståndpunkt sedt alltid
bättre än ett understödjande af komiterades förslag om folkskolefullmägtige
— en institution, hvars make helt visst icke kan uppletas i
hela verlden I senare fallet åter skulle man begära en allsidig utredning,
men då en sammanjemkning med Första Kammarens beslut ej
gerna är tänkbar, leder ju äfven detta till rent afslag.

Tills vidare skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till hvad
vice ordföranden i lagutskottet föreslagit.

Häruti instämde herrar Berg, Wavrinshj, Aulin, Zotlerman och
Nyström.

Herr Eklund från Norrköping yttrade: Jag skall till eu början

be att till lagutskottet få frambära ett vördsamt tack för den välvilliga
behandling, min motion fått röna; jag skall också be att få instämma
i det yrkande, som af lagutskottets vice ordförande nyss gjorts beträffande
ändring i det slut, hvartill lagutskottet kommit, ty äfvenjag
önskar en allsidig utredning af föreliggande fråga. Jag liar redan i
min motion lemnat antydningar om, att det är långt ifrån, att jag
är emot någon utredning beträffande herr Hammarlunds motion, och
efter den sakrika framställning, herr Hammarlund nu gifvit oss beträffande
det ämne, i hvilket han motionerat, har jag en ytterligare
anledning att önska, att hans motion måtte bli pröfvad på samma
gång som min.

Jag har sökt att så godt jag kunnat motivera det i min motion
framstälda yrkande, och jag har sökt göra det temligen utförligt, men
finner, att jag måtte ha misstagit mig om min förmåga att uttrycka
mig, då jag af flere talare blifvit fullkomligt missförstådd. En ärad
talare på malmöbänken har trott sig finna, att min motion syftar till att
fråntaga folket dess sjelfbestämningsrätt. Då i min motion finnes infördt
det yrkande, att kyrkostämmans beslutanderätt beträffande ekonomiska
frågor endast då skulle öfverflyttas till de så kallade kyrkofullmägtige,
när kyrkostämman sjelf fattat beslut derom, och då lagutskottet ytterligare
skärpt detta yrkande derhän, att för en sådan öfverlåtelse skulle
erfordras så kallad qvalificerad majoritet, så tycker jag, att den a,ntydde
ärade talaren icke haft fog för det uttalande, han nyss gjorde beträffande

Fredagen den 27 Mars.

K: o 24.

det syftemål, livilket såväl jag som lagutskottet skulle haft med hvad Angående
som härvidlag förekommit. Den ärade representanten från Malmö ändringar i
frågade mig, hvarifrån jag fått den uppfattning, att inom de flesta förordningen
svenska städer, i enlighet med hvad jag skildrat i min motion, miss- stämma samt
nöje skulle råda med det sätt, hvarpå ärendena behandlades å kyrko- kyrkoråd oeh
stämma. Ja, jag har, såsom jag sjelf antydt i motionen, tecknat skolråd m. rn.
förhållandena så, som de legat för mig närmast; men jag har också (Forts.)

haft tillgång till att få höra uttalanden af framstående män inom
andra större kommuner, hvilka personer fullkomligt delat min uppfattning
härutinnan, och jag skall be att i främsta rummet få anföra
såsom en sådan auktoritet den representant från Malmö, som undertecknat
min motion. Jag kan aldrig föreställa mig att icke äfven
han har god reda på förhållandena i Malmö stad, så att jag i det
fallet refererar till honom. Då den andre ärade representanten från
Malmö nyss tyckte det vara rent af absurdt, att jag talat om, att
det i åtskilliga större städer kunde inträffa, att så många af de röstberättigade
infunno sig på kyrkostämma, att det icke ens kunde presteras
en lokal, som rymde dem allesammans — inom det samhället
nemligen —■ så för jag säga det, att jag tror honom icke hafva
närmare tänkt på saken. Inom vår kommun, Norrköping, ha vi
mellan 6 och 7 tusen, närmare 7 tusen röstberättigade vid kyrkostämma.
Om det nu skulle falla alla dessa eller större delen af dem
in att sammankomma på kallelse till gemensam kyrkostämma, så fruktar
jag, att man icke skulle kunna prestera lokal för dessa, så vida vi
icke ville hålla kyrkostämma ute i fria luften. Och jag förmodar, att
i Malmö, der de röstberättigade väl utgöra ett ännu större antal,
skall den ärade talaren finna det svårt att uppleta en lokal, som kan
rymma någon större del af dem.

Jag vill nu slutligen komma till den ärade talaren på
malmöhuslänsbänken. Han yttrade, att någonting »läge under»
denna motion. Ja, under motionen ligger det, att man skall komma
ifrån förhållanden, hvilka, om de vidare få utveckla sig, så småningom
skola gorå kyrkostämmas hållande, inom rikets större städer, med
någon utsigt att åvägabringa eu fruktbärande lagstiftning för kommunen
i kyrkligt hänseende, omöjligt samt den nuvarande ordningen
dervid olidlig. Jag har påpekat, att de olägenheter, som vidlåda våra
kyrkostämmor i dessa städer, bestå af två ytterligheter, man skulle
kunna likna dem vid feber och frossa. Å ena sidan kan det inträffa,
att något stort och samhällets allmänhet mycket berörande ämne föreligger
till behandling på kyrkostämma. Pressen tager då helt naturligt
detta ämne om hand och lyckas då — något, som också är mycket
rigtigt och naturligt, jag vill icke säga något deremot — att få ett
stort antal röstberättigade personer fram på kyrkostämman. Eu följd
häraf är, att det blir omöjligt att utföra någon parlamentarisk öfverhiggning,
och ännu svårare att verkställa begärda omröstningar. —

Eller också kan det hända — och det är det vanligaste, enligt den
erfarenhet, som jag har af saken — att högst få personer gå till

X:o 24

Angående
ändringar i
förordningen
om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

kyrkostämman, vanligen endast de, livilka iiro ledamöter af de kyrkliga
delegationerna, såsom skolråd och kyrkoråd. Då kan häraf bli den
följd, att dessa personer — hvilka bemödanden än andra personer, som
äro närvarande på kyrkostämman, men icke tillhöra dessa delegationer,
göra för att få ett mången gång välbetänktare och sparsammare
förslag igenom — likväl i regeln rösta igenom sina förslag. Det är
naturligt, att, med den liknelse jag nyss nämnde, jag skulle vilja kalla
detta för ett tillstånd af frossa, ty det är åtminstone icke så mycken
tillförsel af de element, som representera de röstberättigade. Ja, derutaf
kommer det sig nu, att kyrko- och skolbudgeten inom kyrkostämman
ofta kan drifvas upp i höjden på ett betänkligt sätt, utan att
den stora allmänheten mycket bryr sig om den saken, enär den kommer
till kyrkostämman blott då någon sensationell sak är före, såsom
jag nyss skildrat.

Detta förhållande kan pu icke vara det rigtiga, och för att komma
ifrån detta, har jag tänkt, att man skulle kunna åstadkomma en mera
stadigvarande och omfattande institution, såsom t. ex. kyrkofullmägtige,
hvilken institution då skulle bestå icke af ett ringa, utan ett ganska rundligt
tilltaget antal personer, t. ex. 50. För detta förslag har jag begärt
en utredning genom Kongl. Maj:t, och jag får, sedan jag nu redogjort
för hela saken, af kammaren utbedja mig att få, liksom herr Hammarlunds
motion, detta mitt förslag fram till regeringens pröfning.

Ilerr Boethius instämde häruti.

Herr Falk: Herr talman! Jag kan icke neka till, att jag i någon
mån blef öfverraskad af den ärade representantens från Malmö anförande.
Han skildrade ett synnerligen idylliskt tillstånd, som råder
i Malmö, och jag kan naturligtvis icke annat än gratulera till ett dylikt
förhållande. Det var mig visserligen förut bekant, att Malmö är
ett synnerligen lifskraftigt och framåtgående samhälle, men att der
äfven i afseende å kyrkostämmorna skulle råda en sådan belåtenhet,
det var i sanning öfverraskande.

De skäl, som af honom anförts för att motsätta sig nu föreliggande
förslag, voro emellertid af den beskaffenhet, att de i intet hänseende
voro bevisande, ja, de verkade snarare så, att de talade för än emot
förslaget. Ingen menniska har nemligen — och allra minst motionären
— påstått, att icke kyrkostämman i dess nuvarande skick
någon gång kan fatta ett klokt beslut. De af honom anförda fallen
i detta afseende voro mycket roliga att höra, men något bevis för
hans uppfattning voro de icke. Då han särskildt lade vigt vid, att
man icke bör afsåga sig en rättighet, som man egen, och icke från
den stora allmänheten taga den rättighet, den i närvarande stund har,
att på kyrkostämma göra sin talan hörd och sina åsigter gällande, så
ger detta mig anledning tro, att, då våra nu gällande kommunallagar
underkastades Riksdagens pröfning och godkännande, den ärade
representanten från Malmö, om han då varit närvarande, skulle

N:o 34.

Fredagen den 27 Mars.

absolut motsatt sig, att man fråntog allmän rådstuga dess beslutanderätt
och öfverlemnade den till en fåtalig församling af stadsfullmägtige.
Vill han draga ut konseqvenserna i detta fall, så tror jag, att han
kommer till en uppfattning alldeles motsatt den, han nyss uttalat.

Hvad nu föreliggande fråga beträffar, så får jag förklara, att jag
åtminstone icke känner till något större stadssamhälle, som saknar
kyrkofullmägtige, — med undantag af Malmö — der allmän belåtenhet
är rådande med de nuvarande förhållandena i afseende på kyrkostämma;
tvärtom, i det samhälle, jag tillhör, har man den erfarenheten,
att ej sällan å kyrkostämma fattats beslut, som varit allt annat än
välbetänkta. Hvarför kunna dylika beslut fattas? Jo, derför, att till
kyrkostämmorna komma vanligen ett för en viss specielt intresseväckande
fråga särskilt hoptrummadt antal röstberättigade ledamöter,
och dessa genomdrifva då sin mening. Man kan göra på det sättet,
emedan de fleste närvarande icke känna det ringaste ansvar för hvad
som sker. Man deltager af uppgifna skäl i en kyrkostämma, men
bryr sig icke om de öfriga. När så på kyrkostämma fattats ett beslut,
som allmänheten icke godkänner, hvem har då dikterat detta beslut?
Ja, det vet »ingen». Om stadsfullmägtige fatta ett beslut, som allmänheten
anser vara oklokt, så få de nog höra det, just derför att
vi lyckligtvis hafva öppen omröstning hos stadsfullmägtige och hvar
man således får stå för sitt ord.

Säkert är det, att förrän man får en ändring i den rigtning, herr
Eklund föreslagit, förr får man icke ordning i våra kyrkliga ekonomiska
förhållanden. Under den tid, som gått, sedan stadsfullmägtigeinstitutionen
infördes, hafva dessa korporationer mångenstädes, och
ofta utan skål, klandrats för slöseri, men de summor, som å kyrkostämmorna
verkligen slösats bort, gå till större belopp, än någon anar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det af herr
von Krusenstjerna framstäkla förslag.

Med herr Falk förenade sig herr Poignant.

Herr Sky t te: Då jag instämdt i den af herr Eklund afgifna
motionen, skall jag tillåta mig att i motsats till min ärade vän och
bänkkamrat, herr Andersson, hemställa om bifall till det yrkande, som
lagutskottets vice ordförande under diskussionen framstält, genom
hvilket åsyftas att i denna fråga vinna en allsidig utredning. För
mig är det nemligen alldeles påtagligt, att begge motionerna, herr
Eklunds och herr Hammarlunds, äfvensom utskottets utlåtande innehålla
alldeles fullgiltiga skäl för den föreslagna skrifvelsen, och jag är för
min del af den åsigten, att äfven i den stad, som herr Andersson och
jag tillhöra, finnes ett mycket stort antal personer, som icke äro tillfredsstälda
med förhållandena, sådana de nu äro gestaltade.

Herr Andersson uttalade den farhågan, att en skrifvelse sådan
som den nu ifrågasatta möjligen skulle kunna leda derhän, att man
komme att fråntaga samhällets invånare deras sjelfbestämningsrätt i

Angående
ändringar i
förordningen
om kyrkostämma
samt
kyrkoråd och
skolråd m. m.

(Forts.)

U:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående de ärenden, hvarom är fråga. Efter hvad jag tror, har redan talaren
förordnin en nnrrköpingsbänken framhållit, huru litet fog det finnes för denna
om, lcyrko- invändning. Det framgår tydligt af herr Eklunds motion, att ingen
stämma samt anledning till farhågor i nämnda afseende finnes, enär, enligt motionen,
kyrkoråd och fe t skulle öfverlemnas åt samhällsmedlemmarne sjelfva att besluta,
skolråd m. m. om ^ vjjje }iafva den ifrågasatta institutionen införd eller icke.

(Forte.) Min bänkkamrat sade vidare, att det enda skäl, som här åbe ropats

för bifall till förslaget, vore beqvämlighetsskäl. Detta är dock
icke det enda skälet, ej ens det vigtigaste. Efter min mening är det
hufvudsakliga skälet det, att man önskar komma derhän, att de vigtiga
frågor, exempelvis budgetfrågor, som nu stundom afgöras af ett mycket
ringa antal närvarande församlingsmedlemmar, må vinna en mera
grundlig och saklig behandling, än som nu är förhållandet. Detta är
efter min uppfattning hufvudskälet, men nekas kan icke, att man väl
också får en smula tänka på hvad herr Andersson kallade beqvämlighetsskäl.
Det är nemligen under nuvarande förhållanden så, att det
understundom visar sig särdeles svårt att kunna komma till något
beslut. Det är synnerligen obeqväma följder, som det närvarande förhållandet
medför. Herr Andersson anförde till bestyrkande af sin
uppfattning ett exempel. Jag skall å min sida också anföra ett, som
ej kan frånkännas sin betydelse.

En brefskrifvare från Malmö har meddelat följande:

Vid allmän kyrkostämma i Malmö den 31 oktober 1890, då bland
andra ärenden förekom en lönefråga, verkstäldes till sist votering,
som, till följd af voteringssättet vid dylika stämmor, tog en tid af omkring
fem och en half timmar eller från kl. 7 e. m. till kl. 12,30 på
nästa dags morgon. De afgifna rösternas antal var dock endast respektive
2,259 och 2,145 och de röstande personerna voro blott ett
hundra, medan enligt röstlängden finnas öfver 8,000 röstberättigade.
Detta exempel synes mig angifva, huru nära nog omöjligt det skulle
vara att komma till ett slut, i händelse ett större antal röstegande
infunne sig vid dylika omröstningar. Min brefskrifvare tillägger vidare,
att det var en ren tillfällighet, att saken blef så fort afgjord, ty det
ifrågasattes först votering om kontraproposition, och om icke ordföranden
lyckats öfvertala förslagsställaren att afstå från yrkandet
derom, så är det föga sannolikt, säger brefskrifvaren, att sammanträdet
slutat förr än kl. 5 följande dag Brefskrifvaren nämner ännu flera
exempel, men det torde vara onödigt att trötta kammaren genom att
redogöra för dem. På det att kammarens ledamöter emellertid icke
må tro, att detta är blott lösa uppgifter, vill jag nämna, att brefskrifvaren
är den person, som vid den ifrågavarande kyrkostämman
förde protokollet, och som vid dylika tillfällen brukar vara protokollsförare.
Han har sålunda fullt reda på förhållandena.

Jag skall icke längre upptaga tiden, utan ber blott att med stöd
af hvad jag anfört få hemställa om bifall till herr von
Krusenstjernas yrkande.

Herr Dieden förklarade sig instämma med herr Skytte,

Fredagen den 27 Mars. 39 N:o 24.

Herr Nilsson i Skärhus: Blott några få ord med anledning af Angående
motionären herr Eklunds påstående, att jag yttrat, att det läge någon- ^^Zen
ting under denna framställning. Hvad jag dermed menade var, att, om kyrkonär
jag såg förslaget, den tanken uppsteg hos mig, att, om lagförslaget stämma samt
blir genomfördt i dessa större städer, det knappast kommer att dröja kyrkoråd och
så länge, förrän det genomföres äfven i de mindre städerna och slut-5 ''o r m- ’"*
ligen äfven på landsbygden. Jag ser deri en tillbakagång, som jag (For^v
fruktar, och denna omständighet har gifvit mig anledning att reservera
mig mot utskottets förslag.

Det har talats mycket om de svårigheter vid kyi''kostämmorna,
som med de nuvarande bestämmelserna förefinnas i de större städerna,
och jag medgifver gerna, att dessa klagomål kunna vara berättigade.

Men vi må komma i håg, att det i alla fall i hufvudsak, äfven om
förslaget antoges, skulle blifva lika förhållande. De som vilja utföra
sin talan, få vara på samlingsplatsen lika länge som den, som har
uppdraget att föra protokollet vid stämman. Jag tänker vidare på,
att denna person kan hafva möjlighet att dagen efter kunna hvila sig
efter denna ansträngning, men så är icke förhållandet med de flesta,
som bevista stämman, dessa få, möjligen till stor del nästa morgon,
tidigt gå i arbete för att skaffa lifsuppehälle åt sig sjelf och de sina,
men uppoffra gerna några timmar på kyrkostämmorna för att skydda
sig för allt för stora utgifter. Jag tycker då, att det under sådana
förhållanden vore skäligt, att de äfven finge sjelfva utöfva sin talan.

Herr Wijkander: Onekligen är det stora svårigheter, som uppstå,
när man å kyrkostämmor i de större städerna skall försöka åstadkomma
beslut. Man har der mycket svårt att få några beslut om
detaljfrågor genomförda, och derför är det helt naturligt, att man vill
tänka på, om man från kyrkostämmorna kunde öfverflytta särskildt cn
del af de ekonomiska spörsmålen till en annan institution.

Det är derför som jag tycker, att det vore rigtigt, om det i detta
afseende anordnades en undersökning, så allsidig som den af lagutskottets
vice ordförande föreslagna. Emellertid torde det vara bekant,
att Första Kammaren redan har bifallit utskottets betänkande på det
sättet, att kammaren anslutit sig till herr Eklunds motion med utelemnande
af herr Hammarlund, och under sådana förhållanden vore
jag nästan böjd att genast yrka afslag å det hela. Åtminstone bör
Andra Kammaren affatta sitt beslut så, att hela frågan för denna riksdag
faller, ty jag skulle på det högsta beklaga, om vi skulle få ett
beslut i öfverensstämmelse med det, som Första Kammaren fattat.

Göteborg har haft den lyckan att sedan ganska lång tid tillbaka
dels hafva kyrkofullmägtige, som behandla de kyrkliga angelägenheterna,
dels fått skolfrågorna hänvisade till stadsfullmägtige, och vår erfarenhet
i Göteborg är, att denna anordning är synnerligen lämplig.

Jag skulle i allt väsentligt kunna ansluta mig till herr Hammarlunds
utförliga motivering för hans yrkande, och vill endast tillägga,
att det väckte myckot störa betänkligheter i Göteborg, när vi fingo so.

If:o 24. 40 Fredagen den 27 Mars.

Angående att den komité, som af Kong!. Maj:t tillsatts för att undersöka, huru
förordningen marL s^u^e kunna ordna folkskoleförhållandena i de större städerna,
om kyrko- hade föreslagit särskilda skolfullmägtige och skolfrågorna sålunda skulle
stämma samt tagas från stadsfullmägtige.

°cfl b)et TOre mycket beklagligt, om det blefve en särskild myndighet,
s or m.m. sora skulle behandla kyrkliga frågor och skolfrågor. Antingen skulle
(i: orts.) denna myndighet komma att blifva tillsatt uteslutande med tanke på
de kyrkliga frågorna och hufvudsakligen vara ett uttryck för den
religiösa strömningen inom församlingen, men hafva mycket litet sinne
för ekonomiska spörsmål, eller också skulle skolfrågorna och medlemmarnes
ställning till dem träda i förgrunden och fullmägtige väljas
med hufvudsaklig hänsyn till de ekonomiska spörsmålen och de kyrkliga
intressena få stå tillbaka. För min del anser jag lämpligast, att
de kyrkliga frågorna behandlas för sig, och att man deremot öfverlåter
skolfrågorna åt stadsfullmägtige.

Jag ber äfven att få fästa herrames uppmärksamhet på, att det
icke är smasaker, som det här är fråga om. I Göteborg är det ungefär
hvart femte år, som vi bygga ett folkskolehus om cirka 300,000
kronor, och der byggas dessa icke med lånemedel, utan man fördelar
summan på ungefär 5 år, och lämpar de belopp, som årligen för detta
ändamål uttaxeras, efter stadens öfriga utgifter, så att hela utgiftsbeloppet
kommer att ställa sig, i stort sedt, lika alla åren.

Jag vill derför uttala mig för en allsidig undersökning sådan som
af lagutskottets vice ordförande föreslogs, men endast under den förutsättning
vill jag vara med om att begära en undersökning, att denna
blir sa allsidig som möjligt. I annat fall skulle jag helst se, att frågan
här blefve besvarad med rent afslag.

Häruti instämde herr Melin.

Herr Waldenström: Såsom representant för en af de städer,
som väl kunna räknas till de större i vårt land, skall äfven jag be att
få vitsorda behofvet af en kyrkofullmägtigeinstitution, då det gäller
ekonomiska ärenden. Såsom det nu tillgår, fattas på kyrkostämmor
ganska vigtiga beslut af en högst tillfällig majoritet.

Det kan äfven inträffa t. ex., att, när ett beslut utfallit annorlunda,
än ordföranden i kyrkorådet önskat, han ställer till en ny
kyrkostämma för afgörande af samma fråga, samt dervid lagar så, att
det blir en annan lika tillfällig och hopsamlad majoritet, som besluter
raka motsatsen. Det är ju lätt att förstå, huru många svårigheter och
olägenheter, som deraf kunna uppstå.

Jag skall derför anhålla att få yrka bifall till det af utskottets
vice ordförande framstälda förslaget.

Herr von Krusenstj orna: Jag skall icke inlåta mig påfrågan,
hvilka de fullmägtige skulle blifva, åt hvilka en del af kyrkostämmans
befogenhet skulle öfverlåtas särskild! hvad folkskoleangelägenheter angår,

K:o »4.

Fredagen den 27 Mars.

om det skulle blifva stadsfullmägtige eller skolfullmägtige. Jag gör det Angående
icke, emedan lagutskottet icke yttrat sig derom. Hvad lagutskottet ändringar i
föreslagit, är endast att erhålla eu, såsom föregående talare uttryckt oZ kyrko-1
sig, allsidig utredning af dessa frågor. stämma samt

Jag begärde ordet närmast med anledning af ett yttrande af min kyrkoråd och
kamrat inom lagutskottet, då han i den af lagutskottet föreslagna hofråd m-mskrifvelsen
spårade en början ^jll undertryckande af mindretalets rätt (Forts.)
och befarade, att om man för de större städerna uppdrog beslutanderätten
i vissa kyrko- och skolfrågor åt särskilda delegerade, skulle detta
endast vara första steget till att äfven vidtaga samma åtgärd i de
mindre städerna och på landet. Men, mina herrar, möjligheten att
besluta inrättandet af särskilda delegerade finnes ju redan enligt 1862
års författning om kommunalstyrelse på landet. Redan denna medgifver
möjligheten för kommunerna att öfverlåta sin beslutanderätt åt
kommunalfullmägtige; och jag tror, att fastän det gått 33 år sedan dess,
finnes denna institution i ytterst få kommuner, jag tror knappt i någon
enda kommun i Sverige. Detta visar, att med hänsyn till institutionens
utsträckning till landsbygden någon synnerlig fara af en sådan åtgärd
väl icke är att frukta. Hvad som här föreslagits, är ju endast att för
de större städerna beträffande kyrko- och skolfrågor fakultativt införa
hvad som redan alltsedan 1862 års kommunalförfattning i fråga om
öfriga kommunala angelägenheter funnits obligatoriskt för de större
städerna med öfver 3,000 invånare, nemligen att i den icke skall vara
allmän rådstuga, utan stadsfullmägtige. Och jag tror, att vi kunna vara
ense om, att någon missbelåtenhet med denna institution icke finnes,
utan tvärtom. Det är ju rent praktiska skäl, som föranleda, att, när
inom en kommun befolkningen växer i någon större grad, det icke
vidare går för sig att åt primärförsamlingen öfverlemna beslutanderätten,
utan för att maskineriet skall kunna funktionera, måste den
öfverlemnas åt särskilda fullmägtige. Och nu är det endast en utredning
härom, som utskottet föreslagit.

Herr Andersson från Malmö: Jag skall bo att få svara ett par
ord på hvad de herrar sade, som talade för förslaget; och jag skall då
först vända mig mot den högt ärade motionären, herr Eklund.

Det skål, som han i sin motion framhållit för bifall till förslaget,
nemligen att det skulle kunna inträffa, att vid åtskilliga kyrkostämmor
man icke skulle kunna få någon lokal, som rymde alla dem, som der
infunne sig, tyckes han hålla mycket styft på, ty han har äfven här
under debatten framhållit det. Men detta är ett mycket litet talande
och för mig mycket litet vägande skäl. I fall man finge använda ett
sådant skäl, så skulle man t. ex. kunna säga detsamma om våra
kyrkor. Jag vill anföra ett exempel. Det finnes i Malmö tre församlingar,
bland dem Sankt Pauli, som består af 23 å 24,000 själar.

Kyrkan i Sankt Pauli församling rymmer endast cirka 1,500 porsonor,
vill jag minnas. Nu kunde någon väcka förslag vid kyrkostämman,
att, då vår kyrka icke rymmer mor än 1,500 personer, vi måste bygga

y:0 24, 42 Fredagen den 27 Mars.

Angående så och så många kyrkor inom församlingen, ty det kan ju hända, att
ändringar i ana; sorfl kunna gå i kyrkan, skulle vilja bevista gudstjensterna. Jag
förordningen £ror^ man far lägga till grund för sina beslut, hvad som hav inträffat
stämma samt och icke hvad som möjligen kan inträffa. Ett faktum är, att jag åtkyrkoråd
och minstone aldrig hört hvarken från Malmö eller något annat större städsskolråd
m. m. samhälle, att personer, som vilja besöka en kyrkostämma, nödgats gå
(Forts.) derifrån af brist på plats. Det sf#et tycker jag således man icke
behöfver tala om.

Jag ber att äfven få vända mig mot herr Dalk. Han sade, att
det gladde honom, att kyrkostämman i Malmö någon gång fattat kloka
beslut. Jag ber då få säga, att detta inträffat många gånger, och jag
beklagar, om det aldrig har skett i Jönköping.

Vidare sade herr Falk, att om man någon gång uppträder vid
kyrkostämma och har en annan åsigt, än andra hafva, så blir man ofta
nedtystad. Det är mycket beklagligt, att så varit förhållandet. Det
har kanske inträffat äfven vid andra tillfällen, att det gått ganska
bullersamt till; men bvems skulden varit, skall jag icke inlåta mig på,
och hvems skulden varit i Jönköping, vet jag icke.

Min ärade bänkkamrat, herr Skytte, säde, att missnöjet i Malmö
med den nuvarande kyrkostämmoförordningen är ganska stort; och det
skall jag gifva honom rätt i. Men majoriteten inom Malmö samhälle
eller åtminstone bland dem, som bevistade kyrkostämman, då fullständigt
förslag om att få kyrkofullmägtige utsedde framlagts till behandling,
var för att behålla det nuvarande sättet att behandla kyrkornas
och skolornas angelägenheter. Och jag tror, att de flesta, som äro
missnöjda med den gällande förordningen, äro det derför, att de icke
vilja uppoffra någon tid. De anse det vara allt för tidsödande att ett
par gånger om året bevista dessa kyrkostämmor. Jag tror, att detta
är för dem ett ganska vigtigt skäl. I fall jag i mitt förra anförande
sade, att det är det vigtigaste skälet, ber jag att få taga det tillbaka,
men jag har menat, att det är ett ganska vigtigt skäl.

Vidare yttrade herr Skytte, att han ansåg det icke vara rätt att
lemna i kyrkostämmans hand att besluta i så stora ekonomiska frågor.
Det kan tyckas så. Men vi skola tänka oss, att kyrkostämman har
sina deputerade. Den väljer hvarje år sin kyrkostyrelse eller det så
kallade kyrkorådet. Och detta kyrkoråd skall förbereda frågorna och
framlägga en fullständig budget. Kommer ett nytt förslag, som skall
framläggas för kyrkostämman, så skall det tryckas, och hvarje församlingsmedlem
kan gå upp på pastorsexpeditionen och få sitt exemplar.
Det är således icke kyrkostämman, som på rak arm fattar beslut, utan
jag tror, att de ganska noga öfvervägas.

Hvad beträffar den frågan, som tog så lång tid att besluta om,
jag tror det var från kl. 7 till kl. 12, vill jag upplysa herr Skytte —•
ty jag var sjelf närvarande — att det här gälde en principfråga.
Kyrkorådet hade nemligen framkommit med förslag om att tillsätta eu

Fredagen den 27 Mars.

No 24.

kyrkokamrerare med 5,000 kronors lön. Stämmans majoritet ansåg Angående
emellertid, att de qvalifikationer, som erfordras för att föra kyrkans
räkenskaper, icke vore större, än att en vanlig skrifvare eller bokhållare kyrkoskulle
kunna sköta dessa räkenskaper; det behöfdes icke, ansåg man,stämma samt
akademiska studier eller någon högre bildning för att sköta dessa kall. kyrkoråd och
Och derför ansågs det, att med 3,000 kronor, 2,000 i lön och 1,000 i skotråd m.m.
tjenstgöringspenningar, denne man vore tillräckligt aflönad för sin (Forte-)
befattning. Det var just principfrågan, som gjorde, att man skred till
votering, och det må man icke klandra.

Jag yrkar rent afslag.

Herr Petri: Ehuru jag är från en liten stad, har jag likvisst

någon erfarenhet om den nuvarande kyrkostämmoinstitutionens olämplighet,
hufvudsakligen på grund deraf, att kyrkostämmorna nästan
aldrig äro besökta af några andra än några få funktionärer af kyrkoeller
skolrådet, hvilka diktera besluten.

Jag tror derför, att en förändring i öfverensstämmelse med herr
Eklunds förslag skulle vara nyttig och nödig. Nu har af herr Hammarlund
äfven framstälts ett förslag om att skolfrågor skulle öfverlemnas
till stadsfullmägtiges afgörande, och det kan ju finnas mycket,
som talar för den saken, men jag tror, att dessa frågor skulle blifva
mera allsidigt pröfvade genom tillsättande af en särskild nämnd, som
skulle öfvertaga kyrkostämmans funktioner.

Man kan ju tänka sig, att det finnes personer inom ett samhälle,
som hafva stora förutsättningar för att besluta i sådana frågor, som
nu afgöras på kyrkostämmor, men som deremot i allmänhet icke äro
lämpliga för stadsfullmägtigeinstitutionen. Derför tycker jag, att det
icke skulle skada, att det blefve två särskilda institutioner, stadsfullmägtige
och kyrkofullmägtige. Dessutom anser jag äfven, att man
derigenom mindre fråntager flertalet beslutanderätten, ty det är naturligen
flertalet, som kommer i en bättre ställning genom att det får
välja två, än om det får välja en institution, nemligen stadsfullmägtige.

På dessa skäl anhåller jag att få yrka bifall till det af herr von
Krusenstjerna framstälda yrkande.

Herr Eklundh från Lund. I allra största korthet anhåller jag
att få ansluta mig till det af utskottets vice ordförande framstälda
yrkandet. Jag skulle i likhet med herr Hammarlund på det fiffigaste
beklaga, om det af komiterade föreslagna sätt för handhafvande af
folkskolans angelägenheter skulle antagas, eller att vårdnaden om
dessa angelägenheter skulle öfverlemnas till särskilda för detta ändamål
utsedde fullmägtige.

Jag tror, att stadsfullmägtige, åt hvilka afgörandet om städernas
mesta utgifter är öfverlemnadt, bättre än särskilde ssko]fullmägtige»
torde kunna behandla och i sammanhang med städernas öfriga budgetsfrågor
afgöra utgiftsstaterna äfven för folkskolorna,

No 34

Fredagen den 27 Mars.

Angående _ Om det bär vore ifrågasatt att fråntaga de nu å kyrkostämma
ändringar % röstberättigade i städerna den rätt, dem tillkommer, skulle iag icke
om kyrko- v“ja vara 111 cd om att för min del understödja ett sådant förslag,
stämma samt men detta är alldeles icke afsigten.

kyrkoråd och Både motionärernas förslag och utskottets betänkande gå i den
skolråd m. m. retning, att ett dylikt steg icke skulle tagas, förr än vederbörande
(Forti.) kommuner sjelfva derom beslutat, och utskottet bar, såsom bekant, till
och med bestämt en viss majoritet för fattande af ett sådant beslut.

Då det således beror på en hvar kommun sjelf att pröfva och
afgöra, om det är för kommunen lämpligt att införa det föreslagna
sättet för dessa angelägenheters afgörande, ser jag icke något skäl
för att ej tillstyrka bifall till det af utskottets vice ordförande framstälda
lörslaget.

Herr Swartling: Herr talman! Då äfven jag instämt uti den

af min bänkkamrat väckta motionen, tillåter jag mig, med stöd af
uti densamma anförda skäl och på grund åt hvad bär yttrats till
förmån för motionen, att yrka bifall till lagutskottets hemställan, med
den ändring, som af utskottets vice ordförande blifvit föreslagen.

Herrar Larsson från Upsala och Bruxelius förenade sig med
herr Swartling.

Herr Schönbeck: Då det föreliggande förslaget, om det blefve
uppböjdt till lag, skulle enligt mitt förmenande endast tjena till att
ytterligare öka och befästa ett fåtalsvälde, hvaraf vi redan hafva
mer än nog; då deraf sannolikt jemväl skulle följa, att folkets nu
vaknade intresse för skolväsendet och dermed i samband stående frågor
skulle slappas, enär församlingsborna icke mera fingo å kyrkostämma
yttra sig, och då kyrkofullmägtige antagligen skulle, likasom nu ofta
är fallet med stadsfullmägtige, alltjemt omväljas af sig sjelfva och
andra höga röstegande, och alltså kyrkofullmägtigskapet i allmänhet
fortsättas för lifstiden, likasom förr kyrkovärdskapet, så anser jag
förslaget vara otidsenligt och stridande mot lagarne för ett folks
rätta utveckling.

Beträffande utlåtandet i hvad det rörer herr Hammarlunds motion,
så tror jag det är bäst att icke antaga något sådant förslag förr än
en sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse i stad vidtagits,
att af de afgående stadsfullmägtige icke flera än hälften finge omväljas
vid då inträffande val. På detta sätt skulle en behöflig omsättning
af stadsfullmägtige kunna ernås.

På dessa grunder yrkar jag afslag å motionerna och utskottets
hemställan äfvensom å det af herr von Krusenstjerna under öfverläggningen
framstälda förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Jag kan i allt väsentligt ansluta

mig till det, som yttrades af den talaren, som nu satte sig, men jag
skall dock anhålla att härtill få lägga några ord.

K:o 24.

Fredagen den 27 Mar».

Jag förmodar, att denna fråga, som synes vara inskränkt till att Angående
gälla endast ett mindre antal af rikets kommuner, kanske icke i så ändringar i
hög grad intresserar flertalet af kammarens ledamöter, men jag an- om kyrko-1
håller, att kammaren behagade besinna, att, om denna s. k. reform — stämma samt
reform baklänges — blefve genomförd, fråga om fortsättning af denna kyrkoråd och
rörelse snart nog kunde komma att gälla öfriga, icke endast stads- slcolr^d m- mkommuner,
utan äfven kommuner på landet, d. v. s. blifva en rörelse (Forts.)
till att i största möjliga mån beröfva församlingarna deras nu egande
beslutanderätt och öfverflytta densamma på presten och ett honom
omgifvande kotteri af matadorer. Då skall det gå lätt, hvad vi hittills
lyckats afvärja, t. ex. i Stockholm, att bygga för halfva eller hela
millioner nya kyrkor, som vi icke behöfva, emedan redan befintliga
hafva tillräckligt utrymme för de kyrkobesökande, och att för dessa
nya kyrkor uppsätta nya legioner af prester.

Dessutom vill jag nämna, att det är alldeles vilseledande att göra
en jemförelse mellan kyrko- och stadsfullmägtige, ty de förres arbetsområde
är icke på något sätt jemförligt med de senares, stadsfullmägtiges.
Af stadsfullmägtige måste man fordra ett så träget
arbete, att man icke gerna i en stor kommun skulle kunna öfverlemna
det åt totaliteten af alla röstberättigade medlemmar. Så förhåller det
sig deremot icke på det kyrkliga området.

Om det nu vidare är så, att kyrkostämmorna äro fåtaligt besökta,
såsom en talare yttrade, så kan det hjelpas genom en billig jemkning
af rösträtten; och den omständigheten, att kyrkostämmorna i allmänhet
äro fåtaligt besökta, hindrar icke, att de lämna blifva tillräckligt,
tillräckligt talrikt besökta, när det gäller att afvärja ett attentat.

Detta kunna vi göra nu, men icke om detta förslag antages.

Jag anhåller om utslag på alla de framstälda förslagen.

Herr Hammarlund: Jag skall endast be att få anmärka, att

hvad särskildt den siste talaren anförde mot de föreliggande förslagen
icke drabbar mitt förslag, som ju endast afser att i de större städerna,
der de många och vexlande kyrkostämmorna ej lämpligen kunna handhafva
saken, om enhet skall vinnas — öfverlemna bestämmandet af
folkskolebudgeten åt stadsfullmägtige. Om de rent kyrkliga ärendena
har jag icke framstält något yrkande. Lika med den förre talaren
anser jag förslaget om kyrko- eller skolfullmägtige vara ett rent
reaktionärt förslag. Deremot innefattar efter mitt förmenande förslaget
om att i större städer öfverlemna bestämmandet af folkskolebudgeten
åt stadsfullmägtige en framtidsreform, som förr eller senare kommer
att lösas. Om, såsom är troligt, förslaget nu faller, så sker detta endast
derför, att det är nytt och outredt.

Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels på bifall till det af herr von
Krusenstjerna under ofverläggningen framstälda förslag och dels på

N:o 24.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortänd
stickor.

Fredagen den 27 Mar».

afslag å samtliga i ämnet framstälda förslag, och förklarade herr talmannen
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till
herr von Krusenstjernas förslag. Votering blef emellertid begärd och
företogs, sedan till kontraproposition antagits afslag å samtliga förslagen,
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som beträffande lagutskottets förevarande utlåtande n:o 41
bifaller det af herr von Krusenstjerna under öfverläggningen framstälda
förslag, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Omröstningen visade 71 ja, men 102 nej; och hade kammaren
sålunda fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 12.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 6 (11), i anledning af väckt motion angående förbud mot
tillverkning af fosfortändstickor.

Uti en till utskottet remitterad motion (n:o 102) hade friherre
W. G. von Schwerin föreslagit, »att Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke tillverkning här i riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa
vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, må kunna alldeles förbjudas,
dels ock att föreskrift må meddelas derom, att dylika tändstickor ej
må till riket införas eller härstädes hållas till salu eller utbjudas»;
och hemstälde utskottet:

»att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla motionen, att
kammaren för sin del beslutar,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ej föreskrift må böra meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller
gul) fosfor ingår, icke få till riket införas eller der utbjudas eller
hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift pröfvas erforderlig, för
Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet».

X:o 24.

Fredagen den 27 Mars 47

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af Angående

förbud mot

Herr Andersson i Ölsund, hvilken inom utskottet varit af skilj-af^fosfwtWndaktig
mening och nu yttrade: Herr talman, mine herrar! Somherrarne stickor.

torde finna, har jag låtit anteckna mig såsom reservant vid detta be- (Forts.)

tänkande, och jag har gjort det, emedan jag ansett, att motionen i sin
helhet bort afstyrkas. Motionären anför såsom skäl för sin motion dels
missbruket af fosfortändstickor i brottsligt syfte, dels uppkomsten af
sjukdomen käkbensbrand eller nekros, dels ock dessa tändstickors eldfarlighet.
Utskottet har emellertid efter tagen kännedom om nämnda
sjukdoms utbredning funnit, att efter utfärdandet af kongl. förordningen
den 18 februari 1870 faran härför icke är så stor. Skulle man nu
förbjuda denna fabrikation, så komme de dermed syselsatta arbetarne,
hvilka för närvarande uppgå till ett antal af 2,392, att gå miste om
sin arbetsförtjenst. Dessutom blefve det en stor förlust för landet, enär
exporten för närvarande uppgår till ett värde af 21/4 millioner kronor.

Ur dessa båda synpunkter har utskottet också funnit sig böra afstyrka
motionen i dess första del, och deruti är jag ense med utskottet.

Utskottets öfriga ledamöter hafva emellertid tillstyrkt motionen i
dess senare del, medan jag deremot icke ansett de skäl, som anförts
för tillstyrkande deraf, vara synnerligen starka. Förbjuder man också
tillverkning och användning af fosfortändstickor i syfte att sålunda förekomma
missbrukande deraf i brottslig afsigt, så är dermed icke mycket
vunnet, då det ju lins så många andra sätt att använda, när det är fråga
om att beröfva sig eller andra lifvet. Såsom prosten Redelius säde vid
frågans behandling förra gången, måste man då på samma gång förbjuda
båda knifvar och många andra nyttiga ting, om det skall blifva
tillfyllestgörande, men så långt kan man ju icke komma. Jag anser
derför, att det skälet icke är i någon mån afgörande,

Hvad eldfarligheten angår, så lärer väl vår allmoge numera vara
så förtrogen med dessa tändstickor, att den faran icke är så stor. Fosfortändstickorna
hafva nu tjenat till mensklighetens nytta i mer än ett
hälft sekel och kunna göra det längre ännu. Jag tycker, att det minst
sagdt ser illa ut att tillåta deras tillverkning, men förbjuda användningen
deraf inom riket. Skulle man följa Belgiens exempel och sätta
fosforhalten något lägre, så kunde det kanske vara fördelaktigt, men
att helt och hållet förbjuda all försäljning här i landet, tycker jag är
att gå längre, än hvad behofvet påkallar. Jag blef ensam inom utskottet
om min åsigt, hvilket jag beklagar, men jag hoppas, att här i kammaren
åtminstone några skola vara ense med mig om att afslå motionen
och utskottets hemställan.

Jag anhåller, herr talman, om afslag å såväl motionen som utskottets
hemställan.

Vidare anförde:

Herr Amnéus: Angående fosfortäudstickornas eldfarlighot lins
ingen brukbar statistik. Mig förefaller dock, som om mod hänsyn både

Kio 24.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

till deras beskaffenhet och det farliga tillverkningssättet de måste anses
något eldfarligare än säkerhetständstickoma. Eldfarlig!eten anser jag
emellertid icke vara så vigtig, att jag blott för den sakens skull vill
vara med om ett förbud mot deras användning.

Värre är deremot deras giftighet och det missbruk, hvartill de begagnas.
När denna sak var före 1892 i denna kammare, så fans
det icke en så tillfredsställande statistik som nu, tv nu ha fr a vi en
statistik, som är fullt bevisande i denna sak, och jag skall be att
derifrån få anföra några få siffror.

Under tjuguårsperioden 1873—1892 uppgick antalet till medicinalstyrelsen
officielt anmälda dödsfall på grund åt förgiftning till 1890.
Af dessa förorsakades ungefär 40 procent eller 743 fall af fosforförgiftning.
Fosforförgiftningarna hafva emellertid under denna period
tillväxt så, att, medan de under de första fem åren utgjorde nära 8
procent, de under de sista fem åren uppgingo till nära 51 procent och
sålunda hade mer än sexdubblats. I förhållande till alla af förgiftning
förorsakade dödsfall hafva de af fosfor framkallade stigit från nära 9
procent 1874 till mer än 71 procent 1892 och sålunda mångdubblats
8 gånger, medan arsenikfallen gått ner och under de sista åren utgjorde
blott 10 procent af hela antalet. Vid dessa 743 dödsfall på grund af
fosforförgiftning var giftet intagit i ändamål af fosterfördrifning i 616
fall eller 83 procent. Förutsätter man nu, att i allmänhet vid dessa
sista fall två lif för hvarje gång gått förlorade, så gör detta nära 62
menniskolif om året Jag ber nu att få särskild! betona, att dessa
siffror omfatta blott de officielt anmälda dödsfallen, men icke dem, som
ej kommit till myndigheternas kännedom, och ej heller de förgiftningsfall,
som icke framkallat döden. Mig synas dessa siffror vara tillräckliga
för att motivera ett förbud mot fosfortändstickors användning i landet.
Det har gjorts och kan göras vissa invändningar mot utskottets förslag.
Jag tänker mig, att den invändningen kunde göras, att säkerhetständstickorna
skulle fördyras genom ett förbud mot fosforständstickorna.
Jag tror dock icke, att denna vara är så dyrbar, att en ringa förhöjning
i priset skulle spela någon rol ens för de mindre bemedlade. För
närvarande är priset på säkerhets- och fosfortändstickor i detaljhandeln
lika.

Så har det invändts af den siste talaren, att det skulle vara eu
inskränkning i vår frihet och blifva obeqvämt att icke få begagna
fosforstickorna. Ja, jag vill gifva honom rätt i det, men kan man
genom att försaka den beqvämligheten att bära några fosfortändstickor
lösa i fickan rädda några menniskolif om året, så vore den försakelsen
icke för dyrt köpt. För öfrigt kommer nog tekniken i våra dagar att
sörja för att vi få det så beqvämt både med plån och säkerhetständstickor,
att fosforstickorna mycket lätt kunna ersättas. Säkerhetständstickorna
kunna ju förvaras i bleckaskar eller messingsdosor, så
att de icke taga någon skada af fukt. Den siste talaren sade, att det
vore ändamålslöst att taga bort fosforstickorna, ty det funnes ändå
tillräckligt många utvägar till sjelfmord och fosterfördrifning. Ja, resonerar

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

man så, kan man taga bort hela giftstadgan, tv finnas knifvar och rep,
så kunna sjelfmord ega rum. Andra medel finnas nog, men de äro
först och främst mera uppseendeväckande och så duga de icke till
fosterfördrifning. För sådant ändamål finnas dock äfven, efter hvad
jag hört, andra medel, men de äro icke så lätta att anskaffa och kunna
icke så omedelbart tillgodogöras. De måste skaffas från annat håll
eller genom andra personer och kräfva vidlyftigare tillagning, iförhållande
till den beqväma utvägen att obemärkt snatta undan några bundtar
fosforstickor från husets förråd. Giftiga eller farliga saker kunna ju
vara nödvändiga för allmänheten och få då icke förbjudas i handeln,
men detta kan icke sägas om fosforstickorna, då man har så riklig
tillgång på andra och bättre tändstickor.

Så kommer den invändningen, att det icke är riktigt att tillåta
tillverkning och export af en vara, då den icke får importeras eller
försäljas inom landet. Det skälet låter ju bra, men kan icke tillmätas
mycket afseende, ty förhållandena äro så olika. Hos oss här i landet
äro fosfortändstickorna umbärliga, derför att vi hafva andra och bättre
tändstickor, men mångenstädes i utlandet är detta icke fallet. Dels
fordrar vanan der fosfortändstickor, så att konsumenterna icke kunna
förmås att begagna säkerhetständstickor och dels hålla sig fosfortändstickorna
bättre än andra stickor i varma och fuktiga klimat. Då
så är förhållandet, kan jag icke inse, att vi blott för den invändningens
skull skola låta slå oss ur brädet på den utländska marknaden, så
länge den behöfver fosfortändstickor.

Det skulle kunna ifrågasättas att gifva skadestånd till de fabriker,
som nu tillverka fosfortändstickor och som icke skulle få afsättning
för dem här i landet. Jag tror dock icke, att man behöfver fästa
mycket afseende härvid, ty när man exempelvis för några år sedan
förbjöd tapetfabrikerna att tillverka giftiga tapeter, så gjordes icke något
anspråk på ersättning af statsverket, och när denna kammare 1889 förbjöd
tillverkning af margarin, som dock icke var någon giftig vara,
så lät den icke afskräcka sig af fruktan för att fabrikerna skulle begära
någon ersättning.

Om nu emellertid kammaren skulle anse, att man icke bör
helt och hållet förbjuda fosfortändstickorna, så kunde man dock gå ett
steg i motionens syfte genom att förbjuda tillverkning af stickor med
så hög fosforhalt, som de nu hafva. I Belgien t. ex. få de icke
innehålla mer än 10 procent fosfor. Detta skulle medföra den fördelen,
att det fordrades större qvantiteter vid förgiftningsförsök, så att
vederbörande icke skulle kunna tåla så stora doser, som erfordras för
att åstadkomma döden. Dessutom lära dessa tändstickor innehålla ett
ämne, som heter löslig barytsalpeter, hvilket verkar som ett kräkmedel,
hvarför naturligtvis svårigheten att intaga detta gift blir ändå större.
Men det fordras naturligtvis en noggrann kontroll, så att icke tillverkame
göra dessa tändstickor giftstarkare, än hvad lagen bestämmer.
Jag föreställer mig, att så lätt kunde ske; åtminstone har det visat
sig, att hit importerade belgiska tändstickor, som uppgifvits hålla 10%

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 24. 4

Angående
förbild, mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

X:o 24.

Angående
förbud mot
tillverkning
affosfortändstickor.

(forts.)

50 Fredagen den 27 Mars.

fosfor, vid undersökning i sjelfva verket befunnits hålla 15 */, procent.
Men denna kontroll komme naturligtvis att medföra mycken kostnad
och omgång; och för öfrigt är det en sak, som regeringens^utredning
finge afgöra. Derför tycker jag, man lika gerna kan gå in på utskottets
förslag, hvarför jag ber att få yrka bifall dertill.

Herr Hed gr en: I strid med de skäl, motionären anfört såsom

stöd för sitt förslag, har utskottet, efter föregående utredning och efter
inhemtande af upplysningar, kommit till den åsigt, att någon större
yrkesfara vid sjellva tillverkningen af fosfortändstickor icke förekommer,
hvarför utskottet i detta afseende afstyrkt motionen.

Då jag härutinnan är af samma åsigt som utskottet, skall jag
lemna denna del af frågan för att i stället se till, om de öfriga skälen
verkligen äro sådana att man rimligtvis kan komma till ett sådant
resultat, som utskottet gjort.

De andra skälen äro två, nemligen dels fosfortändstickornas stora
eldfarlighet och dels det missbruk till förgiftning, hvartill dessa tändstickor
enligt utskottets mening ge anledning.

Angående eldfarligheten har visserligen utskottets ordförande sagt,
att det icke är så farligt med den saken, och det tror jag verkligen.
Ty, ehuru man väl må medgifva, att säkerhetständstickorna väl^äro
mindre eldfarliga än fosfortändstickorna, kan jag dock icke gå så långt
som utskottet och taga det rent af som ett axiom, att en stor del eldsvådor
uppkomma af fosfortändstickor. Tvärtom, de notiser, man får se
i tidningarna, ge vid handen, att det i allmänhet varit andra orsaker,
och särskildt vill jag påpeka dessa fotogénlampor, som så ofta orsakat
eldsvådor. Men de här ständiga ropen om tändstickornas eldfarlighet
kunna verkligen äfven hos andra än dem, som först börjat dermed,
inpregla föreställningen om deras farlighet; och särskildt försäkringsbolagen,
som saken här närmast gäller, komma kanske snart att tänka
äfven på den omständigheten. Den enda följden, som det skulle medföra,
vore naturligtvis förhöjda premier, men om så skulle ske, finge
man nog snart höra ett annat rop, da kanske det icke blefve så farligt
med eldfarligheten, måhända komme klandret snarare att träffa försäkringsbolagen.
Utskottets ärade ordförande har slutligen^ lagt största
hufvudvigten vid förgiftningsfallen, som fosfortändstickorna åstadkomma,
och det är icke min mening att bestrida de siffror, han efter ett angifvet

arbete anfört. .

Men då den ärade ordföranden förklarade, att visserligen andra
medel stode till buds för sjelfmordskandidater, men att dessa icke
användas i så hög grad som fosforn, tror jag, att han icke tillräckligt
satt sig in i dessa saker. Ty enligt statistiska byråns uppgifter
angående dödssätten bland sjelfmördare, förekommo 1893 sjelfmord,
begångna genom hängning och strypning till ett antal af 349 fall,
genom dränkning 86, genom skott 80, och genom förgiftning 114, men
bland dessa senare uppgifves fosforförgiftning endast i 71 fall. Således
komma fosforförgiftningarna först i fjerde rummet. Jag undrar, om

Fredagen den 27 Mars.

N o 24.

man af den omständigheten kan finna någon rimlig anledning att för- Angående
bjuda försäljning och användning af dessa tändstickor. Som herrarne förf>u,i mot
hörde, sade utskottets ordförande, att de i synnerhet användas för flverfknin9
fosterfördrifningar. Jag medger gerna det ohyggliga i dessa siffror, ^ stickor
men om vi har skulle förbjuda användningen af dessa tändstickor, så (Forts)
tror jag, mine herrar, att dessa sjelfmord säkerligen icke i någon mån ''

komma att förminskas, utan man tvingar endast dessa sjelfmordskandidater
att använda andra medel.

Kanske blir följden af att man stiftar en lag, som förbjuder försäljning
af tändstickor endast derför att de användas som sjelfmordsmedel,
endast den, att man kommer och säger: här äro så många
som hänga och strypa sig, ända till 349, således öfver hälften af begångna
sjelfmord, så vi få lof och se till, att man inte säljer rep, och
framför allt få vi se till, att de, som ha sådana i sin ego, hålla dem

inlästa i skåp alldeles som gift. Möjligt är, att det skulle kunna gå

lör sig, men jag tror icke, man skulle finna något med den saken.

För egen del åtminstone kan jag slutligen icke annat än finna
det motbjudande, att man här i landet tillåter tillverkningen afen vara,
som anses sfi helsofarlig för allmänheten, att man förbjuder dess försäljning
och användning inom landet, men å andra sidan gerna tillåter
utländingen att köpa den.

Visserligen har utskottets ordförande anfört, att helt andra förhållanden
äro rådande hos oss mot i utlandet, då i utlandet dessa
tändstickor äro oumbärliga, men icke för oss. Ja, det är väl ganska

möjligt att säga så, men jag tror icke, det håller streck, om man när mare

betraktar saken, ty nog kan utländingen lefva utan våra fosfortändstickor
och använda säkerhetständ stickor i stället.

-För öfrigt, om man skulle förbjuda försäljningen i Sverige, men
tillåta tillverkningen, kan det mycket väl hända, att den omständigheten
pa den utländska marknaden af vara konkurrenter begagnas som vapen
mot vara tändstickor, da dessa med skäl kunna säga om våra tändstickor,
att de äro så farliga, att man icke kan tillåta deras användning
i Sverige, hvarför det icke är värdt att köpa dem, utan bättre att ta
deras i stället, som icke ha så helsofarliga egenskaper. Följden skulle
kunna blifva, att fabrikationen så småningom inskränktes och kanske
till sist alldeles upphörde, och vi finge då en arbetarestock på en
4, 5, å 6,000 man, som står utan bröd. Visserligen kan man säga till
dem, att de fa skaffa sig annat arbete, men man bör väl akta sig för
sådana experiment, och j ag tror i alla fall inte, man vinner något med
en sådan lagstiftning som den föreslagna.

Derför, herr talman, ber jag att få yrka afslag å såväl motionärens
förslag som utskottets hemställan.

Med herr Hedgren instämde herr Petri.

Herr Lasse Jönsson: Nu äro vi åter inne på en af dessa
skrifvolser, som det örukar gå så lätt att få igenom. Detta reglemen -

N:o 24.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

terande och detta klafbindande af folkets frihet har rent af blifvit en
sjukdom, som på senare åren kommit på oss.

Nu är fråga om att stifta en lag, som skall förbjuda oss att
begagna en vara, som är af alla känd och af de flesta begagnad som
en nödvändighetsartikel, men icke förbjuda tillverkningen af densamma.
Utskottets ordförande har tröstat oss med, att vi lika bra ändå få sälja
varan utomlands. Det skall således icke bli något intrång mot fabrikanten,
utan han får tillverka sin vara fortfarande, bara med den skilnaden,
att han får försälja den endast utomlands. Men vi få icke
begagna dem. Tro verkligen herrarne, att det kommer att hålla streck ?
Ha vi en vara, som anses så farlig, att man stiftar en lag för att förbjuda
oss begagna den, tro herrarne då, att det blir någon annan, som
köper den? Det är endast en undanflvgt, som utskottet försökt för
att minska oviljan mot att förstöra en viss fabrikation och hjelpa upp
en annan, nemligen fabrikationen af säkerhetständstickor.

Jag är rädd för att vi gå för långt med dessa skrivelser, detta
oupphörliga reglementerande i än det ena, än det andra afseendet.

Nu säger man, att dessa fosfortändstickor äro så farliga, ty folk
bränner sig på dem. Är någon så okunnig, att han begagnar dem
oförsigtigt, blir han nog snart vis af skadan och lär sig handtera dem.

Herrarne i utskottet ha visserligen beväpnat sig med statistiken,
sökt visa vådan med dessa svafveitändstickor, men man kan äfven
skada sig med säkerhetständstickor. Jag känner åtminstone ett fall,
der en flicka blef blind för alltid genom en gnista, som flög upp i
ögat, då hon skulle stryka eld på en säkerhe?ssticka mot lådans plån,
och vi hafva troligen litet hvar sett, huru sprakande gnistor bortflyga
vid strykning, så att nog kunna olyckor uppstå äfven vid begagnande
af säkerhetständstickor.

Några påstå, att man skall stryka uppåt eller emot sig, i stället
för nedåt, som man annars brukar, för att undgå att skada sig, men
icke iakttager man denna regel alltid.

I detta afseende anser jag fosfortändstickorna mindre farliga, tv
på dem kan man med beqvämlighet stryka eld huru som helst och
icke nödvändigt på ett plån.

Mina herran låt oss vara allvarsamma med våra skrifvelser och
icke alltför mycket påyrka reglementerande af den ena fabrikationen
efter den andra och såmedelst kiafbinda näringarna och hela folket.
Jag yrkar afslag å motionen.

Herr Wallis: Då det är antagligt, att jag är den enda här i
kammaren, som har någon på egen erfarenhet grundad kunskap om
det sorgliga tillstånd, som i afseende å dessa i utskottets betänkande
omnämnda hemska forsforförgiftningar nu råder här i Sverige, skall
jag be att få yttra några ord i frågan.

Yi se af utskottets betänkande, att inom Riksdagen vid åtskilliga
föregående tillfällen framkommit motioner, uti hvilka man föreslagit
afskaffandet af fabrikationen af tändstickor, till hvilka man använder

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

fosfor, nemligen gul fosfor, som är den giftiga formen af detta ämne. Angående
Dessa motioner hafva samtliga afslagits och detta synes mig alldeles förbud mot
icke märkvärdigt, då de samtliga hufvudsakligen baserats på skål, som ^verkning
icke kunna anses tillfyllestgörande. Det främsta af de antydda skälen " StickorT
har varit det, att fabrikationen af fosfortändstickor skulle vara i hög (Forts.)
grad helsovådlig för de med densamma sysselsatta arbetare och hos
dem förorsaka den sjukdom, som kallas fosfornekros. Men hvad förhållandet
i närvarande tid angår, kan man icke säga att detta påstående
eger sin giltighet, ehuru i forna tider sjukdomen ganska ofta förekom
hos de arbetare, som voro sysselsatta med fabrikationen af sådana

tändsfcckor. Nu för tiden åter visar sig en ständigt fortgående

minskning i antalet af dessa sjukdomsfall dels i följd af de skyddsanordningar,
som föreskrifvits, och dels äfven i följd af en bättre tillsyn
öfver efterlefvandet af de i detta afseende utfärdadeförordningarne.

Emellertid har nu frågan kommit i ett absolut nytt läge, och jag kan
försäkra, att alla läkare, åtminstone alla svenska läkare, måste anse,
att det är synnerligen önskvärd!, att åtgärder vidtagas för att minska
möjlig''heten för allmänheten att så lätt kunna bereda sig tillgång till
gul fosfor. — De talare, som förut yttrat sig mot utskottets förslag,
synas mig verkligen icke fullt hafva gjort klart för sig hvad frågan nu
innebär, trots allt hvad som vid föregående riksdagar i densamma
förekommit. Jag åter, som är obducent och i sådan egenskap har till
åliggande att pa vetenskaplig väg taga reda på dödsorsakerna i en

mängd hithörande fall, kan meddela, att man under de senaste 20 ä

25 åren gjort alldeles förvånande iakttagelser i afseende på fosforförgiftningarnes
framträdande i allt större och större talrikhet, i hvilket
afseende de nu till den grad trädt i förgrunden, att de för närvarande
utgöra öfver 2/s af samtliga förgiftningsfall, det vill säga, att af samtliga
de personer, som bär i landet do af förgiftning och för hvilka
dödsorsaken konstateras på vetenskaplig väg genom medicolegal
obduktion, hafva ungefär 70 procent aflidit till följd af fosforförgiftning.

Detta är ett förhållande, som är så anmärkningsvärdt, att jag icke vet,
att statistiken från något annat land kan visa ett liknande förhållande,
och ännu anmärkningsvärdare är det, att detta höga procenttal uppnåtts
under en så kort tid som 20 å 25 år, ty längre tillbaka i tiden
var det allenast omkring 10 procent af samtliga förgiftningarne, uti
hvilka fosfor användts, och jag är öfvertygad om att i fall man ginge
ännu längre tillbaka i tiden, skulle siffran blifva ännu mindre. Det är
således tydligen konstateradt, att det är först på senare tider, som
allmänheten kommit under fund med fosforns användbarhet i nu
ifrågavarande afseende. Vidare torde man också böra lägga märke till,
att om man fråndrager dessa fosforförgiftningar, har under den af mig
omnämnda tiden antalet af samtliga öfriga förgiftningsfall icke ökats,
utan ökningen beror uteslutande på det högre antalet af fosforförgiftningar.

Tager man vidare reda på hvad för slags folk det är, som begå
sjelfmord genom fosforförgiftning, skall man finna, att det så godt som

tf:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

uteslutande är qvinnor, i det att qvinnorna utgöra 95 procent af hela
antalet och männen allenast 5 procent. Och hvilka qvinnor är det
vidare? Jo, statistiken visar, att 83 procent, således öfver 4/5 af hela
antalet, som ljutit döden af fosfor, hafva gjort det för ett bestämdt
angifvet ändamål. De hafva icke gjort det för att förgifta sig sjelfva,
utan för att förgifta ett annat lif, de hafva gjort det i och för fosterfördrifning.
Att saken sedan aflöper så, att de på samma gång de
fördrifva fostret jemväl döda sig sjelfva, är icke af dem afsedt. Dessa
qvinnor begå således sjelfmord allenast på grund af obekantskap om
detta förfärliga ämnes beskaffenhet och det resultat, som begagnandet
af detsamma medför. Och den, som sett fall af dessa, man kan icke
kalla dem sjelfmord, utan måste säga dubbelförgiftningar, dubbelmord,
den som sett hvilka förfärliga lidanden dessa qvinnor få genomgå,
innan de do, den kan icke önska annat än att, om möjlighet dertill
gifves, man måtte vidtaga åtgärder för att förhindra, att det ifrågavarande
giftet blir så lätt åtkomligt.

Hvad tro nu herrarne, att denna kolossala ökning af antalet
fosforförgiftningar i sjelfva verket betyder? Jo, den betyder naturligtvis,
att detta ämne såsom fosterfördrifningsmedel, oaktadt det visserligen är
ofantligt farligt för qvinnorna sjelfva, dock leder till det af dem
åsyftade målet, detta mål, hvars uppnående de anse så vigtigt, att de
för detsammas vinnande underkasta sig den stora risk för dem sjelfva,
användandet af medlet medför. De få visserligen äfven i dessa fall,
då de lyckas i sitt brottsliga förehafvande utan att sjelfva sätta till
lifvet, genomgå en svår sjukdom, men de underkasta sig detta derför
att fosterfördrifningen är ett mål, hvars uppnående för dem är af så
stor betydelse. Hade fosforn deremot den egenskapen, att den i hvarje
fall dödade både fostret och modren, är det alldeles klart, att denna
kategori af qvinnor icke vidare skulle använda densamma, ty den
skulle ju då vara oduglig för det af dem afsedda ändamålet. Nu är
fosfor åter ett fosterfördrifningsmedel, som visserligen är mycket farligt,
och från läkaresynpunkt betraktadt — det gifves nemligen fall, då
läkaren kan blifva tvingad att för räddande af moderns lif åstadkomma
abort eller missfall — skulle det aldrig kunna sättas i fråga att för
ändamålet använda ett dylikt, jag må säga barockt medel; men det är
dock just detta medel, som trots dess farlighet användes af ifrågavarande
qvinnor, derför att de veta, att detsamma likväl i ett antal
fall leder till det åsyftade målet.

Af hvad jag nu anfört drager jag den slutsatsen, att fosterfordrifning
är orsaken till den af mig omnämnda kolossala stegringen
i antalet af fosforförgiftningar. Men herrarne kunna vara öfvertygade
om, att de fall, i hvilka fosforförgiftning under tiden 1873—1892 genom
medikolegal obduktion konstaterats såsom dödsorsak, utgöra allenast
en del af de fosforförgiftningar, som under denna tid förekommit. 1
ytterligare ett ej ringa antal fall har säkerligen förloppet varit dödligt
för såväl fostret som modern, ehuru man icke fått någon kännedom
om dessa fall. Men ett stort antal förekomma alldeles visst, i hvilka

Fredagen den 27 Mars. 55 N:o 24.

ett verkligt mord, nemligen fostermord, eger rum, ehuru mörderskans Angående
lif räddas, och alla dessa fall, mina herrar, komma aldrig till någon
menniskas kännedom. Jag tror således, att vi här stå inför en verklig af fosfortändsamhällsfara,
och att användandet af fosfor i dessa fall skall allt mer stickor.
och mer ökas, derom kunna vi vara fullt säkra. (Forts.)

Nu kan man visserligen säga, att detta förekommer blott i de
större städerna. Ja, det är nog sant, att det är i dessa städer, som
dylika förhållanden började visa sig, ty äfven i sådana afseenden som
dessa stå städerna, liksom i så mycket annat, i fråga om både godt och
ondt framför landsbygden, men tron mig, mina herrar, kunskapen om
fosfors användbarhet för sagda ändamål sprides hastigt — detta visar
sig både af statistiken och erfarenheten — och den skall snart vara
spridd land och rike omkring.

Af hvad jag nu anfört är sjelfklart, att hvar och en, som i likhet
med oss läkare sett dessa saker på nära håll, måste vara ytterst
intresserad af att någonting om möjligt må göras för att råda bot för
dessa ytterst sorgliga förhållanden. Frågan är då: kan målet uppnås
på det nu föreslagna sättet? Ja, jag kan icke neka till att mig synas
talande skäl vara anförda för att vi skola antaga utskottets förslag.

Man skulle ju kunna säga, att mycket stora hinder af ekonomisk art
ställa sig i vägen för detta. Men utskottet visar, att den fabrikation
af fosfortändstickor, som för närvarande eger rum, hufvudsakligen är
afsedd för export, och att så stor del deraf som 80 procent går till
främmande länder. Derför kan man icke, om man vill vara rättvis,
påstå, att någon svensk industri skulle undertryckas, om man vidtoge
åtgärder i den af utskottet anvisade rigtniogen, och man kan icke,
synes mig, ens påstå, att den svenska fosfortändsticksindustrien derigenom
skulle lida någon väsentligare skada.

Icke heller synes det mig ligga någon grund för allt det tal vi
hafva hört derom, att, ifall man tager bort fosfortändstickorna, man
skulle finna andra sätt för att förkorta sitt lif, utan allt detta förefaller
mig vara idel betydelselöst snack. Ty, mina herrar, medelst användande
af rep och revolver kan man icke fördrifva foster och, såsom jag förut
visat, ske fosforförgiftningar icke för sjelfmordsändamål, utan de ske i
ändamål att fördrifva foster och äro således verkliga mordförsök. Utskottet
säger för att bemöta den invändningen, att, äfven om genom det
föreslagna förbudet mot fosfortändstickor tillgången på fosfor skulle
förminskas, man derigenom endast skulle bereda andra gifter så mycket
större afgång, att ett godkännande häraf skulle innebära ett förnekande
af de grundsatser, som gjort sig gällande, då man har lagstiftat emot
andra gifter. Bättre hade dock varit, om utskottet sagt, att i fall man
lagstiftar emot fosfor, behöfver man icke vara rädd för att man i
stället skall använda något annat gift, ty det linnes icke något annat
gift, som har fosforns egenskaper för nämnda ändamål, åtminstone icke
något, som ens tillnärmelsevis är så lätt tillgängligt och af en hvar
kan erhållas för så billigt pris, på samma gång som det är så ytterligt
farligt.

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

Till hvad jag förut sagt derom, att jag från ekonomisk synpunkt
icke kan finna något skäl mot bifall till hvad som föreslås i klämmen
af utskottets betänkande, vill jag endast tillägga, att från ekonomisk
synpunkt å priori äfven finnas ett skäl, som talar emot fosfortändstickorna
och till förmån för säkerhetständstickorna, nemligen att de
senare äro mindre eldfarliga, tv, fastän detta icke kan statistiskt nu
bevisas, torde det doek vara alldeles klart att fosfortändstickor genom
sin eldfarlighet böra förorsaka flere eldsvådor än säkerhetständstickor.

På de skäl jag nu anfört ber jag att få hemställa, att kammaren
måtte antaga utskottets förslag.

Herr Nilson från Lidköping: Herr grefve och talman! Jag

skall endast be att få tillägga några få ord till hvad som förut blifvit
sagdt. Motionärens förslag skulle uppenbarligen leda till en nästan
fullständig strypning af en stor och vigtig industri i vårt land. Derom
har dess bättre utskottet icke velat vara med, utan framlagt ett i
ganska väsentlig grad modifieradt förslag, hvarför jag ej tror att
man behöfver hysa någon fruktan för att genom dess antagande tändstickstillverkningen
skall alltför mycket gå tillbaka. Men den skulle
likväl äfven i detta fall lida icke så oväsentligt afbräck, ty denna
näring drifves icke, åtminstone icke öfver allt i vårt land, med så
lysande framgång, att den tål vid ens en obetydlig minskning i den
derpå uppkommande vinsten. Jag erkänner fullkomligt detbehjertansvärda
i hvad den siste talaren anförde och anser, äfven jag, att det
vore lyckligt, om man kunde finna någon praktisk utväg att förebygga
de olyckor, hvilka han så bjert framhållit. Men jag tror dock, att
man icke skulle vinna detta mål genom antagande af utskottets förslag,
utan skall man ernå hvad talaren på stockholmsbänken önskade,
vet jag icke något annat medel än att helt och hållet förbjuda all
tillverkning af fosfortändstickor. Ty så länge sådana få tillverkas
inom landet, lärer icke kunna förebyggas, att man ganska lätt, om
också icke lika lätt som nu, kan komma åt denna vara. Och blir
varan af lagstiftningen förklarad såsom gift och sålunda likstäld med
arsenik och dylikt, så uppstår också en stark frestelse för arbetarne i
fabrikerna att snatta undan dessa tändstickor och i smyg sälja dem.
För fabrikanterna lärer det icke blifva möjligt att förebygga sådant
snatteri, ty att under tillverkningen smussla undan ett större eller
mindre antal tändsticksbundtar kan icke falla sig svårt. På så sätt
skulle denna vara i allt fall litet hvarstädes blifva lätt åtkomlig.

För öfrigt må jag säga, att det ligger mig mycket emot att på
det sättet lagstifta om en vara, som man anser skadlig, att man förbjuder
dess tillverkning för försäljning inom landet, men tillåter tillverkningen
af huru stora qvantiteter som helst för utförsel till andra
länder. Sådant tager sig icke rätt bra ut i lagstiftningen. Jag vet
icke att något liknande förekommit på andra håll, utom i Tyskland,
der, såsom jag hört uppgifvas, tillverkningen af giftiga tapeter skall
vara förbjuden för försäljning inom landet, men icke för export, och

Fredagen den 27 Mars. 57 N:o 24.

jag tror, att vi i vårt land fått i stor mängd mottaga sådana tapeter Angående
från Tyskland, hvilka der tillverkas uteslutande för oss och andra
främmande länder, men hvilka tyskarne sjelfva icke få använda. fosfortänd Jag

kunde nog hafva åtskilligt mera att anföra, men jag skall stickor.
inskränka mig till hvad jag nu sagt. I likhet med den ärade talaren (Forts.)
på skånebänken tror jag, att vi ha något för stor benägenhet att
reglementera om likt och olikt och att detta snart hotar att öfvergå
till en sjukdom, som behöfver motarbetas.

Kunde jag öfvertygas om att något godt verkligen skulle vinnas
genom utskottets förslag, skulle jag icke motsätta mig detsamma, men
nu tror jag icke, att den fara, som här har blifvit framhållen, skall
på det föreslagna sättet aflägsnas, och derför yrkar jag afslag å utskottets
hemställan.

Herr Lundell: I anledning af hvad från stockholmsbänken

yttrades derom, att det hufvudsakligen skulle vara i städerna man
både erfarenhet af fosforförgiftningar, vill jag nämna, att sådana,
åtminstone i den ort jag tillhör, hafva spridt sig äfven till landsbygden,
och i en grannförsamling inträffade i fjol två fall af sådan
förgiftning med dödlig utgång. Ett stort antal af dessa fall på
landsbygden får man naturligtvis aldrig reda på, nemligen alla de fall,
der qvinnan icke aflider. Sådana fall får man kanske lättare reda
på i de större städerna. För öfrigt vill jag, med anledning deraf att
man föreslagit att tillverkning för export skulle vara tillåten, framhålla,
att det icke är samma förhållande med denna vara, som med t. ex.
giftiga tapeter. Dessa senare kunna nemligen icke af någon användas
annat än för skadliga ändamål. Likaså kan man med rätta klandra
Amerika, derför att derstädes afyttrandet af trikinhaltigt fläsk endast
är förbjudet hvad angår försäljningen inom landet, men icke för
export; detta fläsk kan ju heller icke vara afsedt att användas till
annat än födoämne. Men vid export af fosfortändstickor behöfver
man ju alldeles icke afse något skadligt ändamål, då ju dessa tändstickor
i allmänhet endast användas för nyttiga ändamål. Det gäller
ju här alldeles detsamma som i afseende på exporten af t. ex. knifvar;
sådana utföras ju heller icke i afsigt att någon med dem skall beröfva
sig lifvet eller skada och förderfva sig, utan i afsigt att de skola
användas till nyttiga ändamål. Kommer man i främmande länder
till den erfarenhet, att fosfortändstickorna användas till förgiftningar,
så står det ju äfven för dessa länder fritt att stifta sådana lagar,
som förhindra detta.

Jag tror, att om man jemför å ena sidan de skadliga följderna
af dessa tändstickors försäljning och å andra de ekonomiska fördelar,
densamma medför, jemförelsen icke skall tala till förmån för denna
varas försäljning. Jag tror visserligen icke, att man genom att förbjuda
dessa tändstickor skulle kunna förebygga alla de 70 å 80 fall
af fosforförgiftning med dödlig utgång, som, enligt hvad statistiken nu
visar oss, hvarje år förekomma. Men kanske vi skulle kunna förhindra

N:o 16.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

åtminstone 40 af dem eller låt vara blott hälften af detta antal och
äfven härmed vore mycket vunnet.

Hvad vidare angår de ekonomiska svårigheter, som skulle vållas
genom de här föreslagna åtgärderna, så måste dessa anses såsom försvinnande
små. Det är nemligen endast 20 procent af fosfortändstickorna,
som användas inom landet, och man har ingen anledning
att förmoda att exporten deraf skulle minskas, om man vidtoge de af
utskottet åsyftade åtgärderna. Vidare skulle naturligen afsättningen
af säkerhetständstickor inom landet ökas, i fall fosfortändstickorna
förbjödes, och för fabrikanterna skulle jemväl i följd häraf icke uppstå
någon förlust om den föreslagna anordningen blefve genomförd.

Då vi ju redan förut hafva en giftstadga, vore det heller icke
något nytt i lagstiftningsväg, om man nu skulle förbjuda ytterligare
ett gift. Jag tror icke, att någon af herrarne skulle vilja gå tillbaka
till ingifvande af handeln med en mängd andra gifter, t. ex. af handeln
med arsenik, och likväl ske icke på långt när så många förgiftningar
med arsenik som med fosfor, och dessa fosforförgiftningar sprida sig
allt mer och mer både i städerna och på landsbygden.

På grund af hvad jag nu ffnfört tror jag, att, huru man än ser
saken, det är skäl att i lagstiftningsväg göra något för att förhindra
de skadliga verkningar af handeln med fosfor, som nu göra sig gällande,
och göra slut på ett tillstånd, som gör att man nu i nästan
hvarje stuga i landet har tillgång till ett af de farligaste gifter, och
ett gift som är så mycket farligare, som, då detsamma användes, i
regeln icke endast den persons lif, som använder detsamma, utan äfven
ett annat lif går förloradt.

Herr talman, jag yrkar bitall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad instämde med herr Lundell.

Herr Henricson i Karlslund: Herr talman! På de skäl, som

af talaren på stockholmsbänken anfördes, och med kännedom om de
många fall af fosforförgiftningar, som under de senare åren inträffat
inom den ort jag tillhör, samt med kännedom dessutom om den upp»
fattning, som i allmänhet gör sig gällande om dessa tändstickors användbarhet
för det ändamål, denne talare angaf, skall jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag. Vidare vågar jag påstå att, såvidt
jag erfarit, det icke är någon ekonomisk fördel att använda dessa
tändstickor för det ändamål, hvartill de äro afsedda. Skall nemligen
en tjenare gå till någon plats och der använda sådana tändstickor,
så tager han med sig några stycken i handen, och när han sedan
kommer till platsen, ritar han eld på en sticka och de öfriga få ligga
qvar der. På detta sätt går det åt 3 å 4 gånger så många stickor, som
om man använde säkerhetständstickor, då allenast en sådan komme att
förfaras. Vidare vet man, att då sådana tändstickor blifva qvarliggande
t. ex. i ladugårdar, der en mängd lätt antändbara ämnen
finnas, eldsolyckor deraf lätt kunna föranledas.

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag. Angående

förbud mot

Herr Wallis: Jag skall be att få tillägga några ord om an- „ffosfortänd ledningen,

hvarför ett försäljningsförbud icke skulle åstadkomma någon stickor.
nämnvärd ekonomisk förlust för den svenska fosfortändsticksindustrien. (Forts.)
Det förhåller sig nemligen så, att vid de fabriker, vid hvilka fosfortändstickor
tillverkas, och hvilka sysselsätta mer än två tusen arbetare,
bedrifves tillverkningen hufvudsakligen för export, i det att ungefär
80 procent af hela tillverkningen går till utlandet. Men, säger man,
är det nu icke i högsta grad otillständigt att till utlandet exportera
varor, som äro så farliga, att vi sjelfva icke vilja hafva dem? Se vi
på hvart vi exportera dessa tändstickor, så är det framför allt till
Stor-Britannien och Amerikas Förenta stater, åtminstone tyckes detta
framgå af utskottets betänkande. Tro herrarne verkligen, attmenniskorna
i dessa länder icke i afseende å helsovårdsfrågor kunna taga vara på
sig sjelfva? Man kan vara förvissad om, att de i detta fall äro minst
lika långt komna som vi och säkerligen mycket längre. Att de icke
hittills lidit af fosfortändstickornas giftiga egenskaper så mycket som
vi, det beror framför allt derpå, att kunskapen om detta gifts beskaffenhet
der icke är så allmänt spridd som hos oss; och gestalta
sig i detta hänseende en gång förhållandena i dessa länder likadana
som de nu gestalta sig hos oss, kunna vi vara förvissade om, att de
skola taga lika kraftiga mått och steg som nu hos oss föreslagits,
och det kan icke råda det ringaste tvifvel om att de i framtiden tvingas
att göra det, om de vilja skydda sig för faran. Detta förhållande, att
fosfortändstickorna ej i dessa länder nu hafva någon betydelse som allmänt
användt gift, är alls icke märkvärdigt, ty ännu för 25 å 30 år
år sedan var frågan icke heller här i landet af aktuelt intresse. Den
tiden inträffade kanske 5 eller 10 dödsfall om året på grund af fosforförgiftning
mot 100 nu för tiden, ty dödsfallen hafva på denna
korta tid minst tiodubblats. I den omständigheten, att vi äfven framdeles
skulle komma att exportera varan, synes mig alltså icke ligga
något skäl för att icke antaga utskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman! De stora olägen heter,

som man påstått, att dessa fosfortändstickor skulle medföra,
har jag icke reda på i vidare mån, än att jag hört och läst i tidningarne,
att man kan göra sig skada med dem, men detta tror jag
icke man kan förekomma med de af utskottet förordade åtgärderna,
utan då måste man föreskrifva, att sådana tändstickor alls icke få
tillverkas. Det är dock en aktningsvärd industri, det här gäller, och,
som jag redan förut sagt, så länge dessa tändstickor finnas, tror jag
icke, att man kan förekomma missbruk af desamma. Hvad nu särskildt
beträffar deras eldfarlighet, har jag en alldeles motsatt åsigt
mot en föregående talare. Jag tror nemligen, att de s. k. säkerhetständstickorna
äro mera eldfarliga. Dessa åstadkomma nemligen
en smäll och lysa hastigt till, niir de antändas, och det tycka små

>:o -24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
förbud mot
tillverkning
(tf fosfortändstickor.

(Forts.)

barn om och de stryka derför eld på den ena stickan efter den andra
och kasta dem ifrån sig. Jag har sjelf påträffat flere, som varit ute
och handskats med säkerhetständstickor på detta sätt blott för deras
höga nöjes skull.

Jag för min del tycker åtminstone icke, att det är skäl att besvära
Kong]. Maj:t med någon skrifvelse i detta fall. Jag tycker för
öfrigt, att denna Riksdag särskildt varit mer än vanligt frikostig med
skrivelser till Kongl. Maj:t, och när man har någon verklig anledning
dertill, så är ju derom intet att säga, men att på detta sätt komma
med skrivelser om både likt och olikt tycker jag är öfverflödigt, och
derför anhåller jag också om afslag å utskottets förslag.

Herr Hys from: Herr talman! Den af en talare på stockholmsbänken
upprullade tafla är visserligen mycket afskräckande, men ser
jag på den af utskottet å sid. 13 framlagda tablå, så finner jag, att
ändamålet med eller orsaken till fosforförgiftningarna under 20 års tid
varit fosterfördrifning i 616 fall. Detta betyder efter mitt sätt att läsa,
att under hvarje år i medeltal förekommit 32 sådana fall. Jag kan
icke förstå, att en så obetydlig siffra skulle kunna berättiga en dylik
genomgripande förändring i en sä stor industri och, hvad som kanske
är minst lika vigtigt, för en mycket stor konsumentkrets. Den ärade
talaren från Lidköping har behandlat frågan om den lagstiftning, som
afses i den föreslagna skrifvelsen, från industriens synpunkt, och det
synes mig, som om han icke har så alldeles orätt i de betänkligheter,
som han i detta afseende framstält mot förslaget.

Men man har alldeles glömt konsumenterna, man har alldeles
glömt den stora del af vårt folk, som alldeles icke begagnar några
andra tändstickor än just dessa fosforstickor. Och den, som i likhet
med mig får lefva rätt mycket tillsammans med vårt folk i skogarne,
aflägset från fasta bostäder, förvånar sig öfver, huruledes icke en enda
säkerhetständsticka förekommer bland dessa arbetare, ty de använda
uteslutande fosfortändstickor. Och anledningen dertill är mycket lätt
att finna. Deras bostad är nemligen sådan, att luften derstädes blir
både varm och fuktig, och det synes ju af utskottets utredning, att
anledningen, hvarför åtminstone de södra länderna icke använda annat
än fosforstickor, är just den, att några andra stickor icke duga i dessa
länders klimat, som är både varmt och fuktigt. Mu är visserligen icke
det klimat, i hvilket dessa arbetare vistas, af naturen varmt och fuktigt,
utan det är kanske tvärtom. Men när arbetarne komma in i sina
bostäder, der det verkligen är i mycket hög grad både varmt och
fuktigt, kunna de ej umbära dessa fosforstickor, och skulle man förbjuda
dem att använda sådana stickor, så skulle de sannolikt bli nödsakade
att hafva den eviga elden brinnande på sina små eldstäder.
De skulle nemligen icke kunna på annat sätt taga sig fram, ty säkerhetständstickorna
skulle mycket snart bii oanvändbara. Dessutom är förhållandet,
att vårt folk, som använder dessa stickor, har ett alldeles
särskildt sätt att draga eld på dem, ty de ha tändstickorna liggande

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

i västfickan och stryka eld på dem vanligen mot armen eller någon Angående
annan del af kroppen. Det är hela apparaten. Ja, det är ej svårt att (%bud,
förstå, huru lätt det är att på detta sätt få eld, mot att t. ex. lemnaaf fosfortändtömmarna
ifrån sig eller lägga ned verktygen, sedan taga upp asken stickor.
och draga eld på stickan samt derpå lägga in asken igen. Det kunna (Forts.)
ju herrarne lätt förstå.

Man får derför ej glömma, att dessa tändsticksfabriker ha eu
ofantligt stor konsumentkrets i vårt eget land, och att konsumenterna
tillhöra det slags folk, som säkerligen icke utan stor svårighet skulle
förmås att lämpa sina lefnadsvanor efter sådana föreskrifter som dem,
som här äro ifrågasatta. Jag vill derför, oaktadt jag villigt erkänner,
att den sorgliga målning åt brott och elände, som för oss här har upprullats,
är värd allt vårt behjertande, dock för min del yrka afslag å
utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Hvad beträffar talaren på stockholmsbänken,
så påstod han, att det ej skulle vara så farligt för producenterna,
om lagen ginge igenom, ty de kunde få lika stor omsättning
ändå, emedan man ju ej skulle förbjuda export af varan. Man skulle
då kunnat tro, att han dermed afsåge eu export till Söderhafsöarne
eller något annat land, der okunnigt folk finnes, som ej alls kunde
sjelfva bedöma eller uppskatta varan. Men när han sade, att man
skulle kunna exportera varan till England eller Amerika, vågar jag
betvifla det, och tror, att de ej skulle köpa en vara, som vi sjelfva så
mycket förakta, att vi ej tillåta dess förbrukning inom landet. Det
kunna herrarne väl förstå, att de ej komma att köpa en sådan vara.

Ty huru skulle vi sjelfva göra, om t. ex. engelsmännen anmodade oss
att köpa en vara, som vi visste vara förbjuden i England? Tro herrarne,
att den skulle vinna någon afsättning här? Jag åtminstone tror ej, att
detta skulle bli förhållandet, och den förespeglingen, att fabriksrörelsen
genom ett dylikt förbud ej skulle komma att lida något, håller således
ej streck.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr friherre von Schwerin: Efter de utmärkta anföranden,som
vi hört, särskildt från stockholmsbänken, kan det synas alldeles onödigt
att vidare yttra sig, men jag tager mig dock friheten att göra det,
emedan jag är motionär i frågan. Dertill har jag uppmanats af en
mångfald läkare, såväl inom som utom Skåne, och jag skulle eljest icke
hafva kommit fram med denna motion, då jag vet, att det råder mycket
stora antipatier mot ett förslag i denna rigtning och att liknande
motioner förut flera gånger afslagits. Men, som sagdt, många läkare
inom skilda delar af vårt land ha uppmanat mig att väcka motionen
i fråga, och tillika förklarat, hvad som äfven i dag här framhållits, att
den stora allmänheten icke har en aning om, huru ofta detta gift
missbrukas eller åtminstone försök dertill för det omtalade ändamålet
göras. Derför är det högst få fall af de fosforförgiftningar, hvilka i

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fos for tändstickor.

(Forts.)

verkligheten förekomma, som komma till allmänhetens kännedom, ty så
fort förgiftningen icke föranleder dödsfall, blir den okänd, om icke för
annat, så derför, att den läkare, som blifvit anlitad af anhöriga, af sin
embetspligt är förbjuden att yppa något.

Jag har begärt ordet för att söka gendrifva ett par påståenden,
som här blifvit gjorda. Särskildt talaren från Lidköping har sagt, att
så länge varans tillverkning vore tillåten i Sverige, skulle den spridas
genom smuggling i hela landet. Detta tror jag, mine herrar, vara
fullkomligt misstag. Först och främst är denna artikel en skrymmande
vara, och vidare har den den egenskap att genast förråda sig. Man
behöfver blott komma in i en kryddbod eller landthandel, der fosfortändstickor
finnas, så röja sig dessa genast genom sin lukt.

Fosfortändstickorna äro derför en vara, som, om den skulle transporteras
i smyg på jernvägarne, genast skulle förråda sig — att en
arbetare kan taga undan ett eller annat paket och gifva det åt sina
grannar, är möjligt, men det betyder ej något — till följd hvaraf en
smuggling öfver hela landet är absolut omöjlig.

Det har vidare framhållits, att arbetarne i Norrland icke skulle
kunna använda andra stickor än fosforstickor. Jag vill icke bestrida,
att förhållandet verkligen är sådant, men mig förefaller detta besynnerligt,
då man vet — herrarne kunna sjelfva läsa det i utskottets utredning
— att i Finland fosfortändstickor varit förbjudna i 20 år både med
hänsyn till tillverkning och försäljning. Finland ligger ju på samma
breddgrad som Norrland och till och med litet högre, och har man i
20 år kunnat undvara fosforstickor i Finland, så bör man äfven kunna
det i Norrland. När man vidare vet, att äfven i vårt grannland Danmark,
der klimatet också är i hög grad fuktigt, tillverkning och införsel
af dessa stickor i 20 år varit förbjudn », så borde vi äfven utan saknad
kunna afvara dem i Sverige.

Ett hufvudskäl för bifall till förslaget är enligt min tanke, att, då
vi ha en så sträng giftstadga, att den hindrar oss att utan särskildt
recept af läkare erhålla ett så ofarligt medel som t. ex. ett antifebrinpulver,
som dock ej kan taga lifvet af någon menniska, annat än om
det användes i stora qvantiteter, man blott behöfver gå i hvilken landthandel
eller hvilken butik som helst för att utan kontroll erhålla huru
stor mängd af detta gift, man önskar. Detta är ju abnormt.

Det finnes för öfrigt många varor, som äro underkastade inskränkningar
i flera afseenden, t. ex. dynamit, krut, sprit och andra saker,
som icke få försäljas på hvilket sätt som helst, utan äro underkastade
stränga stadganden, men fosforn, som dock är ett af de allra värsta
gift, vi ha, och är det enda, som kan användas för det afsedda ändamålet,
är ej underkastad några dylika inskränkningar. Vilja menniskor
dränka sig eller skära halsen af sig, kan man ej hindra detta, men man
kan åtminstone hindra folk från att använda dessa gifter till fosterfördrifning,
som i så ohygglig grad tilltagit under senare åren. Om
herrarne kände de tre sista årens statistik, hvilken ej finnes i utskottets
betänkande, skulle herrarne kunna se, i hvilken förfärande grad detta

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24

missbruk tilltagit. Det är möjligt, att eu och annan ändock skulle Angående.
kunna vara tveksam, men jag åtminstone måste tro, hvad ett tjugutal ^%bud,n!''ot
läkare för mig intygat. Och då det för öfrigt här blott är fråga om af fosfortändatt
låta Kongl. Maj:t verkställa en utredning, tycker jag, att hvar och ; stickor.
en kan vara med derom. (Forts.)

Här har många gånger talats om att vi ej höra skrifva till Kongl.

Maj:t i onödan. Det tycker äfven jag. Men hade Riksdagen aldrig
skrifvit till Kongl. Maj:t mer i onödan, än förhållandet skulle blifva nu,
kunde vi vara nöjda, ty en sådan skrifvelse afser dock att skydda
hundratals lif samt motarbeta den förfärliga demoralisation, som ty värr
börjat sprida sig äfven på landsbygden. Jag syftar dermed på de
tallösa fosforförgiftningsfall, som egt rum på de senare åren, samt de
ännu tallösare fall, som aldrig kommit till allmänhetens kännedom.

Jag ber att få yrka bifall till min motion.

Häruti instämde herrar Zetterstrand, och Olsson i Ornakärr.

Herr Lundell: Det yttrades af en af mina grannar här, att man
ej skall besvära Kongl. Msj.-t med skrifvelser i onödan. Vi hafva ju
dock nyss beslutat att aflåta en skrifvelse för att hindra, att djuren
plågas vid slagt. Jag undrar då, om det ej vore skäl att sätta lika
högt värde på menniskorna som på djuren och derför äfven i detta
fall skrifva till Kongl. Maj:t för att derigenom förhindra att menniskor
plågas.

Jag tror icke, att det är så farligt med det der talet om att det
i skogarne på sina ställen är så fuktigt och varmt, att man ej skulle
kunna begagna säkerhetständstickor. Jag har i mina ladugårdar förbjudit
användningen af fosfortändstickor och lemnar blott ut säkerhetständstickor
till folket just af hänsyn till den eldfara, som fosfortändstickorna
medföra. Jag har aldrig häri funnit några olägenheter, ty
man får eld lika lätt med säkerhetständstickor som med fosfortändstickorna.

Jag skall vidare, beträffande den ekonomiska sidan af frågan, be
att få erinra kammarens ledamöter, att blott 20 % af fosfortändstickstillverkningen
användas inom landet, medan 80 % deraf gå till utlandet,
och användningen af fosfortändstickor är således icke i Sverige något
så allmänt behof, som man här velat framhålla. Jag tror således icke,
att den ekonomiska sidan af frågan spelar någon roll — lika litet som
jag tror på talet om svårigheten att använda säkerhetständstickor.

I följd af dessa förhållanden, och då man genom ett förbud mot
försäljning af fosfortändstickor inom landet kan rädda 40 eller 50
menniskolif och hindra ett eller annat hundratal fosterfördrifningar om
året, tror jag, att man har fullt tillräckliga skäl för att göra denna
inskränkning i varans försäljning.

Herr friherre von Schwerin: Jag ber kammaren ursäkta, attjag
ännu en gång besvärar kammaren, men jag skall blifva helt kort. Jag

Tf:o 24.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

yrkade nemligen nyss bifall till min motion, då jag naturligtvis menade:
bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson från Upsala: Mine herrar! Den innehållsrika diskussion,
som här förts, manar mig naturligtvis att göra mittanförande
så kort som möjligt, och jag skall derför söka att ej gå in på alla
detaljer af det vidsträckta område, som kan fattas inom ramen för denna
fråga.

En talare på geflsborgsbänken, som nyss hade ordet, sade, att det
ju ej vore så farligt, då icke mer än 30 personer om året gå under
på det antydda sättet. Jag vill nu icke fästa mig vid den omständigheten,
att det vanligen härvidlag är dubbelmord, som begås, men jag
vill deremot såsom exempel på, i hvilken progression detta onda växer,
påpeka, att det år 1874 förekom blott 7 fall, men år 1891 100 fall af
fosforförgiftning. Det är denna hemska progression egentligen, som
utgör faran.

Den ekonomiska sidan af saken vill jag belysa dermed, att i
hvilken bod jag vill gå in och fråga: »hvad kostar en bundt tändstickor»
eller: »hvad kostar en ask tändstickor», så blir svaret i båda
fallen ett öre, och prisskilnaden är således ingen.

I afseende å fabrikationen är det ådagalagat, att det är 74 % af
tillverkningen, som exporteras och 26 %, som försäljas inom landet.
Den största fabriken, nemligen »Vulcan», exporterar 92 % och släpper
ut inom landet blott 8 % af tillverkningen. Således har denna fråga
ingen betydelse för fabriken.

Hvad vidare beträffar det, som af en talare å gefleborgsbänken
anfördes, att man i skogarne ej skulle kunna använda annat än fosfortändstickor,
så må det vara hans erfarenhet, men jag har en motsatt
erfarenhet. Jag har aldrig någonsin haft olägenheter af säkerhetständstickorna.
Det skälet, är jag rädd, är ej af någon vigt.

Mycket annat vore att säga, men jag vill ej trötta kammaren, utan
anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Utskottet har så väl utredt denna
fråga, att jag känt mig tveksam, om jag skulle våga yrka afslag å
utskottets hemställan. Men då jag är representant för en ort, inom
hvilken den största af dessa fabriker är belägen, och utskottet till stor
del hemtat sina uppgifter från den fabriken, samt dessa uppgifter gå
ut på, att den fabriken åtminstone ej finner med sin fördel förenligt,
att försäljningen af dess fabrikat förbjudes inom landet, anser jag mig
ega goda skäl att yrka afslag äfven å denna del af motionen och utskottets
hemställan.

Extra provincial läkaren i det distrikt, der fabriken ligger, och som
tillika är fabrikens läkare, har lemnat ett utlåtande i frågan, som är
ordagrant intaget i utskottets utlåtande. Sedan han berättat, att det
är så väl sörjdt för fabrikens arbetares helsa, att dervid ej är något
öfrigt att önska, och påpekat, att det finnes andra fabrikationer, som

Fredagen den 27 Mars.

No 24.

äro lika helsofarliga som denna, säger han, att »för honom synes ett Angående
förhud mot tillverkning af fosfortändstickor ur helsovårdssynpunkt såsom förbud mpl
något orimligt». Och sedan fortsätter samme läkare och säger: »Kommer
så härtill, att ett sådant förbud skulle gifva en svår stöt åt en" stickor”''
blomstrande industri, till men för vårt land och till olycka och (Forts.)
ekonomisk ruin för tusentals personer, under det att den vunna fördelen
skulle representeras af några temligen ofarliga sjukdomsfall
mindre, tror jag mig hafva visat, att ett förbud mot fosfortändsticksfabrikation
ej har sitt berättigande eller är behöfligt hvarken från
humanitetens eller hygienens synpunkt, men deremot inom det sociala
och ekonomiska området skulle verka till oberäknelig skada».

Detta är ordagrant hans utlåtande i den delen. På den grund
tror jag mig hafva fullt fog för att yrka afslag å utskottets hemställan.

När jag bor i närheten af denna storartade fabrik och ser, huru densamma
uppryckt hela samhället rundt omkring på ett vidsträckt område,
är det för mig omöjligt att våga med min röst bidraga till, att
denna fabrik i någon mån hämmas i dess verksamhet.

Nu säges visserligen, att fabrikationen af fosfortändstickor blott i
ringa mån afsättes inom landet. Men ser man efter, så gäller det
dock här 8 procent af tillverkningen, och vid andra fabriker icke
mindre än 26 procent, som säljas inom landet. Det är väl då en
ganska stor del af fabrikationen, som skulle beröfvas sin marknad.

När man så vet, att den fabrik, jag nämnde, sysselsätter ej mindre än
1,500 arbetare, så är det ej gerna möjligt, att man vågar sig på att
taga brödet från någon af dessa, utan man vill gerna, att denna
industri fortfarande skall blomstra och bära sig lika väl som hittils.

Jag vill ej vidare upptaga tiden med att framdraga flera exempel
ur utskottets betänkande, utan tror mig hafva anfört nog för att yrka
afslag å utskottets hemställan.

Herr Henricson i Karlslund: Motståndarne mot utskottets förslag
hafva anfört såsom skäl för afslag, att man bör skydda fabrikerna;
det tyckes vara hufvudskälet. Vi, som yrka bifall till utskottets förslag,
vilja skydda menniskors lif. Jag hemställer till herrarnes bepröfvande,
hvilketdera är mera värdt att skydda.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Fjällbäck: Emot herr Persson i Stallerhult skall jag be att
få påpeka, att hela det yttrande af den der läkaren, som han framdrog,
var vändt emot ett förbud för tillverkning af sådana tändstickor,
hvarom här är fråga, men icke emot ett förbud för deras användande
inom landet.

För öfrigt spela icke dessa 8 procent af tillverkningen någon rol
för fabriken, såsom han trodde, ty om ej dessa 8 procent fosfortändstickor
få tillverkas, så kommer ju ej derigenom konsumtionen af tändstickor
inom Jandet att minskas, utan konsumtionen af det andraslaget

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 24. 5

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Angående
förbud mot
tillverkning
af fosfortändstickor.

(F orts.)

tändstickor kommer att ökas lika mycket i stället. Jag kan ej förstå,
huru man ur fabrikens synpunkt kan göra motstånd härvidlag.

Hvad för öfrigt angår den af herr Persson åsyftade fabriken, så
förtjenar den närmare en half million kronor om året, och då tror jag
verkligen ej, att dessa 8 procent af tillverkningen skulle kunna verka
derhän, att dess arbetare förlora något eller komma i nöd.

Jag'' yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Lasse Jönsson: Det var en talare på östgötabänken, som
sade, att vi endast sträfvade för fabriksinrättningarnas upprätthållande
och icke för folkets intressen. Jag försäkrar, att jag känner folk i
min hemtrakt, som skulle känna sig mycket kränkta, om denna förändring
komme till stånd, dels genom att varan blifver fördyrad, dels
af samma orsak som talaren på geflebänken, ty den stora mängd
fiskarebefolkning och sjömän, som finnes i min ort, anser säkerhetständstickorna
alldeles olämpliga. Man skall ej der kunna finna en
enda, som begagnar säkerhetständstickor, utan uteslutande dessa fosfortändstickor.

Jag yrkar afslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
framstälde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef likväl begärd,
i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i förevarande utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan som
den i ämnet väckta motion.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 86 ja
mot 74 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

Jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Fredagen den 27 Mars.

N:o 24.

§ 13.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Jag ber att få

hemställa, att kammaren måtte besluta, att lagutskottets utlåtanden
från och med n:o 42 till och med n:o 52, hvilka i dag bordlagts för
andra gången, skola förekomma till afgörande vid det plenum, som
kommer att hållas torsdagen näst efter påsk.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr	C. A. Carlsson	under	10 dagar	fr. o. m.	den 1
					instundande april.
»	P. G. E. Poignant	»	9	»	»	» 1
	P. Nilsson i Tönnersa		6	»	»	» 4
»	E. A. Zotterman	»	8	»	»	» 1
»	G. Elowson	»	5		»	» 4
»	A. H. Hammarskjöld	»	5	»	»	» 28 d:s
»	S. Arnoldsson	»	11	»		» 28 »
»	C. G. Bäckgren	»	10	»	»	. 30 »
»	J. E. Jansson i Taberg	»	10	»	»	» 30 »
»	K. E. Holmgren	»	10	»		» 30 »
	Tvär Månsson		10	»	»	» 30 »
»	P. A. J. Högstedt i Hanåsa		10		»	» 30 »
»	C. F. Petersson i Dänningelanda	»	8			» 31 »
>	A. Natt och Dag		10		»	» 31 »
»	G. Anderson i Himmelsby	»	12	»		» 30 »
»	P. Larsson i Fole		12	»	v	* 30 »
»	N. Jönsson i Gammalstorp	»	10	»	»	» 30 »
	N. Nilsson i Skärhus	*	10	»	»	» 30 »
	C. J. Jakobson	»	10	»	»	» 30 »
»	J. Andersson i Lysvik	»	14	»	»	» 29 *
V	0. Walter	»	11		»	* 31 »
»	J. Bromée	»	12	»		» 30 »
»	E. Nilsson i Kattleberg	»	12		»	» 29 »
s>	0. Erickson i Bjersby	»	10		»	» 30 »
»	0. G. Erilcson i Odensvi	»	9	»	»	» 29 »
»	K. A. Kihlberg	»	10	»	»	» 30 »
	C. J. Hammarström	»	10	»	»	^ 30 »
»	G. Jansson i Krakerud	i>	10	»	»	» 30 »
»	J. Andersson i Ölsund	»	14	»	»	» 28 »

N:o 24.

Fredagen den 27 Mars.

Herr A. Göransson under 11 dagar fr. o. m. den29d:s

*	Ollas A. Ericsson		10	»	A	> 30	»
A	Back Per Ersson	»	12			» 28
	C. F. Wallbom	»	10	j»		» 28	»
»	friherre W. von Schwerin	»	10	»	»	» 30	»
»	A. P. Gustafsson i Sjögestad	»	11	A	>	» 28	»
»	E. Eriksson i Qväcklingen	»	12	»	»	» 30	»
»	II. Henriksson från Laholm	»	12	»		» 28	»
»	P. Andreasson	»	12	»	»	» 30	»
och	P. Pehrson i Törneryd	»	9		»	» 31	»

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående portoförhöjning
för skrymmande småpaket och tilläggsporto för ofrankerade
dylika paket; och

n:o 18, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 5:te
punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 18, angående vissa
delar af tullbevillningen;

lagutskottets utlåtande n:o 58, i anledning af väckt motion
angående ändring af 107 § utsökningslagen;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om upphäfvande af 15 § i stadgan för rikets allmänna läroverk; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i
anledning af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4,8 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rättelse

i Andra Kammarens Protokoll n:o 17.

Sid. 48, rad 9 uppifrån står: Finnes

läs: Funnes

Andra Kammarens Prat. 1896. N:o 24.