1896. Andra Kammaren. N:o 15 (Riksdagens protokoll 1896:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Andra Kammaren. N:o 15.

Lördagen den 7 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträde; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ 1.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillningsutskottets
betänkande u:o 9, i anledning af väckta motioner om
exporttull å zinkmalm och jernmalm.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2 Angåendem

exporttull ä

I särskilda motioner, väckta, den ena inom Första Kammaren, jernmalm.
n:o 22, af herr J. A. Sandberg och den andra inom Andra Kammaren,
n:o 93, af herrar N Petersson i Runtorp och C. F. Petersson
i Dänningelanda, hade föreslagits, att Riksdagen ville besluta att
åsätta jernmalm eu exporttull af två kronor pr ton.

I förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att dessa
motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Herr vice talman, mine herrar! Då
utskottet enhälligt afstyrkt de föreliggande motionerna, synes det väl
icke vara mycket skäl att tala för desamma. Men det är ju en
gammal vana, att en motionär uppträder till försvar för sin motion,
och derför vill äfven jag nu säga några ord. Utskottet framhåller,
Andra Kammarens Prat. 1896. N;o 15. 1

N:o 16. 2

Angående
exporttull i
jernmalm.
(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

att den föreslagna tullen skulle hafva en mycket skadlig inverkan
på exporten af jernmalm, och det är ju möjligt, att detta kan hafva
något skäl för sig, om man betraktar mitt förslag i dess ursprungliga
skick, då det var fråga om en tull af 2 kronor per ton. Annat
torde deremot förhållandet bli, om man vill sätta en mera måttlig
tull på jernmalm, och jag får verkligen säga, att jag icke kan föreställa
mig, att en sådan tull, på sätt utskottet framhållit, skulle
kunna åstadkomma någon skada. Åtminstone får jag bestämdt fritaga
mig från all afsigt att med min motion hafva velat skada jernhandteringen.
Det har alldeles icke varit förhållandet, utan tvärt om
vill jag vara med om att bereda denna handtering allt det goda jag
kan. Då vår Herre gifvit oss ett magert och fattigt land, men så
mycket större tillgång på god jernmalm, hade jag tänkt och velat,
att staten borde hafva någon inkomst af denna malm. Den har,
åtminstone hvad beträffar de största lagren, ursprungligen varit
statens enskilda egendom, och enskilde hafva allenast på grund af
inmutning fått rätt att begagna sig af malmtillgången. Derför tycker
jag, såsom jag nyss nämnt, att det icke vore obilligt, om staten
finge draga någon inkomst af denna sin malmrikedom. Således hade
jag trott, att det skulle vara nyttigt att åsätta jernmalm en måttlig
exporttull af åtminstone 1 krona per ton. På detta sätt skulle dock
1 million kronor årligen komma att inflyta i statskassan. Tycker
man att detta är för mycket, så går det ju an att pålägga en mindre
tull; det blir i alla fall någon inkomst för staten. Sådan var min
afsigt med motionen, men jag skall icke uppehålla tiden med att
längre tala för densamma. För tillfället kan väl ingenting göras åt
saken, men den dag kan komma, då man kanske kommer att sätta
större värde på statens inkomster än hvad man möjligtvis nu gör,
och då torde kanske förslaget hafva bättre utsigter. Jag har emellertid
för närvarande intet yrkande att framställa.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Det är onekligen
anmärkningsvärd!, att då utskottet i första punkten åt sitt betänkande
afvärjt ett försök att strypa ett utländskt bolag, som här i landet
under 40 år utöfvat en gagnande verksamhet, då fans ingen, som
vid föredragningen stod upp för att yrka bifall till motionärens
förslag, men nu, då frågan gäller ett inhemskt, ett svenskt bolag,
då fins det patrioter, som vilja taga i försvar en motion, som, om
den bifölles, otvifvelaktigt skulle hafva till effekt att strypa detta
svenska bolag, äfven om man skulle göra hvad motionären nyss
föreslagit, d. v. s. sätta ned den föreslagna exporttullen till hälften,
eller till 1 krona per ton.

Det förhåller sig nemligen så, att priset på en ton jernmalm
ombord å fartyg i Luleå hamn utgör 7 kronor, och om man derifrån
drager frakten på svenska statens jernväg från Gellivare till Luleå,
eller 3 kronor 70 öre, återstår 3 kronor 30 öre. Fråndrager man
vidare från dessa 3 kronor 30 öre den föreslagna exporttullen åt 2
kronor — ty man kan väl ej föreställa sig, att utländingen skall
betala högre pris för jernmalmen, derför att svenska Riksdagen
behagar pålägga densamma en exporttull — då återstår ett belopp åt

Lördagen den 7 Mars, e. m. 3 N.o 15.

1 krona 30 öre och detta utgör mindre än hälften af kostnaden för Angåendea
malmens brytning; och man kan väl begripa, att det under sådana e~P°rttull å
förhållanden skall blifva omöjligt att vidare idka grufdrift vid
Gellivare malmverk. (Forts )

Denna sak är således klar, men det kan ju ändock finnas personer,
som anse, att detta icke skulle vara någon egentlig olycka
för landet, ty —- man hade ju i alla fall malmen qvar. Men nog
vore grufdriftens upphörande en olycka för icke blott bolaget, som
lagt ned ganska betydliga kapital der uppe, utan äfven för de öfver
700 arbetare, som der hafva sin utkomst, och för alla dem, som äro
beroende af deras arbetsförtjenst.

För öfrigt vore det väl bra oklokt handladt af svenska staten
att genom att gå till väga på detta sätt rent af beröfva sig hvarje
inkomst af den jernväg, staten inköpt der uppe, helst nu, då vi äro
på väg att lyckligt komma ifrån det äfventyr, i hvilket staten blef
inkastadt, då koncession lemnades på Gellivare-banan. Den förre
ärade talaren kanske påminner sig, huru som både han och jag, då
det år 1892 var fråga om beviljande af 2,800,000 kronor till kompletteringsarbeten
vid denna bana, hyste farhågor, och berättigade
farhågor, vågar jag säga, för att staten icke skulle erhålla någon
ränta på detta kapital, lika litet som på inköpskapitalet för banan,

6V2 millioner kronor. De, som då hyste de mest sangviniska förhoppningar,
kunde icke tänka sig, att å banan skulle komma att
forslas mer än 100,000 ton jernmalm om året, hvilket var nödvändigt
för att banan skulle kunna bära trafikomkostnaderna. Jag för min
del har åtminstone känt mig mycket lycklig öfver att våra då
uttalade farhågor icke blifvit af erfarenheten bekräftade. Trafiken,
som man då icke vågade tänka sig öfver 100,000 tons, har nemligen
nu uppgått till öfver 600,000 ton, och en följd af denna stora trafik
har blifvit den, att icke blott trafikomkostnaderna blifvit betäckta,
utan att banan under år 1894 också lemnat statsverket ett öfverskott
af en million kronor. Om nu samma lyckliga förhållande får fortgå
under ytterligare 10 år, så har staten denna bana betald. Det är
ett högst betydligt kapital, hvarom här är fråga, och staten skulle,
långt ifrån att, såsom motionären sade, icke hafva någon inkomst
alls af malmfälten i fråga, tvärt om af desamma skörda en mycket
betydlig inkomst, eu inkomst, som säkerligen blir vida större än
bolaget kan göra sig till godo af malmfälten, ty högst tvifvelaktigt
torde vara, huru vida bolaget under 10 år kan skaffa sig en sådan
inkomst.

De, som hysa farhågor för att den värderika kapitaltillgång,
som malmfälten innefatta, skulle komma att öfvergå i utländska
händer, böra icke heller frukta derför, ty så länge svenska staten
har jernvägen i sin hand, reglerar staten helt och hållet huru stor
inkomst, som för bolaget kan vara skälig och berättigad, och under
sådana förhållanden torde utländska bolag knappast vara synnerligen
benägna att förvärfva dessa jernmalmfält.

På grund af hvad jag nu anfört far jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

N:o 15. 4

Angående
exporttull t
jernmalm.
(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Herr Eriksson i Bäck: Jag; må säga, att det var med en viss
förvåning, jag fick se denna motion framkomma, men ännu mera förvånad
blef jag i dag på middagen, då jag erfor, att motionären temligen
litet känner till de förhållanden, hvilka han i sin motion heroid.
Han hade tydligen icke ens reda på, hvilket pris malmen betingar
eller hvilken behållning malmbrytningen kan lemna, och likväl har
han föreslagit en tull, som totalt skulle borttaga den lilla förtjenst,
som man nu kan hafva på malmbrytningen. Om motionen ginge
igenom, skulle grufidkarne komma att göra idel förluster, kanske på
ett enda år förlora hela sitt aktiekapital. Föregående talare redogjorde
utförligt för huru priset skulle komma att ställa sig på jernmalm,
om den föreslagna tullen ginge igenom, men Jag vill det
oaktadt äfven nämna något litet i detta afseende. År 1890 var
malmens exportvärde 10 kronor per ton, år 1894 betingade den
endast 7 kronor per ton. Drager man derifrån det föreslagna beloppet
af tullen, 2 kronor, återstå 5 kronor. Detta är precis hälften af
hvad man år 1890 fick för malmen. Huru tro herrarne att någon
grufdrift eller malmbrytning under sådana förhållanden skulle kunna
ifrågakomma? Tro herrarne att grufidkarne skördade så oerhördt
med penningar år 1890, att grufdriften skulle kunna bära sig, om de
nu finge blott hälften så mycket betaldt för malmen som dä?

Det är temligen tydligt, att under sådana förhållanden malmbrytningen
skulle alldeles upphöra. Och denna malmbrytning sysselsätter
tusentals arbetare. Vid ett jernmalmfält, som är mindre än
Gellivare och som jag känner till, nemligen Grängesberg, sysselsättas
tre tusen personer, och vid Gellivare finnas många flere. Dessa skulle
blifva utan arbete, om tullen ginge igenom. År det på det sättet
motionären vill skydda svenskt arbete och svensk företagsamhet?

Tänker motionären, att han genom exporttullen skulle skydda
tackjernstillverkningcn, så att den skulle uppblomstra genom den, så
tror jag mig kunna uppvisa, att jernhandteringen, stångjernstillvcrkningen,
haft mycket svårare konjunkturer förut, innan malmbrytningen
vid Gellivare kom i gång. 1 Fellingsbro socken, som jag tillhör,
hafva förut funnits elfva jernbruk, sä vidt jag nu kan erinra mig.
Deraf voro åtta nedlagda före malmbrytningens början vid Gellivare.
Sedan hafva två nedlagts, deraf ett af det skäl, att vattenkraften användes
till en annan mera lönande industri. Ett jernbruk fortfar ännu och
går ganska bra. Om motionären har haft den tanken, att han
skulle skydda jerntillverkningen genom den föreslagna tullen, anser
jag alltså att han räknat fel.

Under sådana förhållanden yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och afslag å motionen.

Herr Petersson i liuntorp: Jag trodde att, då jag icke gjort

något yrkande, jag skulle vara fredad för folkpartiet och dem, som
saga sig vilja tala för arbetarne, och dermed kan det vara nog sagd!
om den saken.

Den föregående talaren kan jag svara, att jag har varit deruppe
och sett Gellivare; och jag både har hört talas om och vet, att det
lins betydliga qvantiteter malm deruppe, så att jag tror, att det nog

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

skulle gå bra att bryta malm, om man åsatte något öre i tull, som
staten kunde få med. Ty det har varit statens egendom; de enskilde
bäfva endast besvärat sig med att muta in den, och då borde
staten hafva något med. Detta var inin afsigt med motionen, men
jag ville icke pålägga någon sådan tull, som skulle hindra malmbrytningen
; må de gerna bryta, huru mycket de vilja, men må staten
ock hafva någon inkomst deraf! Detta var motionens mening, men
från att göra något yrkande har jag afstått.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3-

Bifölls.

§ 2.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 30, i
anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning genom
s. k. totalisator.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren
af herr M. Höjer afgifna motion, n:o 106, hemstälde utskottet
i detta utlåtande:

att Riksdagen mätte i skrifvelse hos Kong). l®aj:t anhålla om
framläggande för Riksdagen af förslag till lagbestämmelser mot användning
af den s. k. totalisatorn för vadhållning bland allmänheten
i sammanhang med offentliga kapplöpningar.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Darin: Då jag fullkomligt gillar syftet så väl med motionen
som med lagutskottets hemställan och då jag i hufvudsak måste godkänna
motiveringen i båda, så borde jag snart vara färdig med
ett yrkande om omedelbart bifall till lagutskottets hemställan.
Men jag kan det emellertid icke. Jag måste i likhet med lagutskottet
anse, att detta totalisatorsspel erbjuder så stor likhet vare sig med
lotteri eller äfventyrlig! spel, att följdrigtigt äfven tolalisatorsspelet
bör hindras, då lagbestämmelser förefinnas, som afse att hindra de
andra slagen af spel. Jag anser också, i likhet med lagutskottet, att
det är fara för att, om icke lagens förbud kommer emellan, användandet
af totalisatorn skall taga ökad fart. Och dock, som jag tillät mig
säga, vill jag icke tillstyrka, att kammaren omedelbart antager föreliggande
förslag, och jag skall gifva skäl för detta.

Utskottet yttrar nemligen, att det vore anledning att befara, att
användningen af denna mekaniska inrättning för vadhållning skulle
taga ökad fart, om icke lagen inskrede. Men jag finner, då jag

Angående
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

Om förbud
mot vadhållning
genom
s. k.

totalisator.

N:o 15.

Om förbud
mot vadhållning
genom
s. k.

totalisator.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

genomläser motionen och lagutskottets betänkande, att så val motionären
som lagutskottet saknat kännedom om huru långt man redan
hunnit med denna sak. Man erfar, att denna totalisator dels blifvit
använd vid en hästkapplöpning i Skåne, dels äfven vid en dylik i
Stockholm, och dervid skulle det hafva stannat. Men omständigheterna
hafva fogat så, att jag känner mera om denna sak än
utskottet och motionären. Vi hafva redan hunnit ett godt stycke
längre på den beträdda vägen. Det har redan inträffat i de
södra orterna, att sportföreningar hafva inbjudit till offentlig täflan
personer icke endast från Sverige, utan äfven från grannlandet,
och för att locka folk till dessa täflingar, har man i offentligt tillkännagifvande
meddelat, att vid dessa tillfällen kommer totalisator att
finnas till allmänhetens betjenande. Vi finna således, att vi kommit
in på ganska äfventyrliga vägar. Vår ungdom har redan funnit sig
uppfordrad att inbjuda unga och gamla till spel af den sort, som bär
är i fråga. Att detta i och för sig måste vara mycket betänkligt,
tycker jag vara alldeles uppenbart. Men olägenheterna framträda
ännu mera, då man finner, huru just i våra dagar detta intresse för
sporttäflingar allt mer och mer börjar göra sig gällande, så att snart
sagdt på alla orter tidt och ofta offentliga täflingar af detta slag
förekomma. Skulle nu Andra Kammaren, såsom den Första redan
gjort med stor majoritet, och såsom jag förmodar att äfven denna
kammare är benägen att göra, bifalla lagutskottets hemställan, så
tror jag, att Riksdagens beslut möjligen skulle komma att blifva
missvisande. Men det framgår alldeles tydligt såväl af motionärens
motivering som af utskottets motivering, att det icke är totalisatorns
användning vid vissa särskilda tillfällen, som man velat hindra, utan
dess användninf i allmänhet vid offentliga täflingar. Jag anser mig
således tala i motionens anda och i öfverensstämmelse med lagutskottets
hemställan, då jag ifrågasätter en återremiss. I hvilket
syfte denna skulle ske, är ganska klart; men jag skall utveckla det
närmare. Jag tror icke att motionären skall blifva missnöjd med
detta yrkande, emedan, då jag ser på slutklämmen i hans motion,
jag finner, att den icke talar om vadhållning med totalisator endast
vid kapplöpningar, hvarmed han väl menar hästkapplöpningar, utan
det står i motionen, att motionären hemställer, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong! Maj:t täcktes till
nästa Riksdag framlägga proposition om sådan ändring af gällande
lagbestämmelser, att all vadhållning genom s. k. totalisator måtte
såsom olaglig och straffbar anses.

Således om man tager i betraktande denna kläm i och för sig,
så skulle man kunna tro, att motionären afsåge detsamma som jag.
Men då man tager kännedom om motionens motivering, så finner
man, att lagutskottet yttrat sig i sin hemställan fullkomligt i öfverensstämmelse
med motionärens syfte. Detta har, som jag tillåtit mig
visa, berott på att såväl den ene som det andra icke egt full kännedom
om de erfarenheter, som vi redan fått af totalisatorns användning.

Det var visst 1893, som den gjorde sitt intåg i vårt land; det
var vill jag minnas den 13 juli 1893. Men under förliden sommar,

Lördagen den 7 Mars, e. m. 7 N:o 16.

d. v. s. 1895, kom den vid flere tillfällen till användning på det sätt Om förbud
jag nyss sade. Om nu äfventyrligt spel — och det är ju totalisatorsspelet
eller kan åtminstone blifva det — i och för sig bör hindras, s\
så bör man allra minst tåla, att ungdomen tidigt både inbjuder och totalisator.
inbjudes till sådant spel, och att gamla och unga sammanföras i (Forts.)
tusental för att deltaga i dylika tillställningar.

Emellertid har nu Första Kammaren redan biträdt utskottets
hemställan, men af diskussionen der framgick alldeles tydligt, att kammaren
icke afsåg ett förbud mot totalisatorns användande endast vid
vissa tillfällen, utan att detta förbud skulle afse alla tillfällen, ehuru
man icke tänkt på möjligheten af andra än dessa, som lagutskottet
särskildt haft kännedom om.

Efter de upplysningar, som jag nu varit i tillfälle att lemna, tror
jag väl, att kammaren, i fall den annars vore benägen för ett bifall
till lagutskottets hemställan, skulle kunna finna anledning till en
återremiss. Syftet med denna är ju klart af hvad jag haft äran
anföra.

Hvad formuleringen af yrkandet angår, är jag något tveksam.

Tydligtvis vill jag icke mot lagutskottets förslag ställa motionärens,
och detta af flera skäl. Jag tror att det syfte, för hvilket jag gjort
mig till målsman, skulle vinnas, om man till det förslag, som lagutskottet
framstält, efter orden »i sammanhang med offentliga kapplöpningar»
tilläde orden »eller dylika offentliga täflingar». Jag vill
emellertid icke alls försöka att här formulera ett nytt förslag, utan
hemställer endast, herr talman, att kammaren ville besluta att i det
syfte, som jag angifvit, återremittera ärendet till lagutskottet med anhållan,
att lagutskottet, efter tagen kännedom om hvad nu förekommit,
ville taga frågan i förnyadt öfvervägande och till kammaren inkomma
med nytt förslag med en formulering, sådan som jag nu ifrågasatt,
eller en annan, som fyller samma ändamål. Jag tänker mig således,
att, i fäll denna min hemställan vunne kammarens bifall, lagutskottet
skulle kunna komma in med ett ändringsförslag och att, om detta
förslag blefve af denna kammare antaget, Första Kammaren sedan
skulle efter de upplysningar, som lemnats, finnas benägen att biträda
Andra Kammarens då fattade beslut.

Herr talman, jag tillåter mig anhålla om återremiss till lagutskottet
i angifvet syfte.

flen- Redelius: Då Första Kammaren redan antagit utskottets
förslag, lär väl en återremiss från Andra Kammaren icke hafva någon
annan påföljd än den, att utskottet inkommer till kammaren med en
hemställan, att kammaren måtte i ärendet fatta beslut. Genom en
återremiss skulle sålunda ingenting vinnas. På det att frågan icke
må förfalla, hemställer jag derför om bifall till utskottets förslag,
troende att man på detta sätt skall åtminstone vinna något resultat.

Herr Höjer: På samma gång som jag tackar den ärade representanten
från Malmö för de högst värderika upplysningar — för mig
alldeles okända, det erkänner jag — som han nyss meddelade, och
så gerna jag under andra förhållanden både velat instämma i hans

N:o 15.

Om förbud
mot vadhåll
ning genom
s. k.

totalisator.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

yrkande, ber jag dock få uttala som min mening, att den utväg, som
''anvisades af den senaste talaren, är den praktiskt rigtiga, nemligen
att denna kammare, om den, som jag antager, hyser sympati för lagutskottets
hemställan, fattar samma beslut, som Första Kammaren
redan har fattat. Jag tror, i likhet med herr Redelius, att intet
praktiskt resultat skulle vid denna riksdag viunas genom eu återremiss;
men åtminstone något och ganska mycket vore i saken vunnet
genom ett bifall till lagutskottets hemställan. Dessutom förmodar jag,
att, om Kongl. Maj:t med anledning af Iiiksdagens skrifvelse finner
skäl vara för handen att på denna skrifvelse reflektera, Kongl. Maj:t
sannolikt med ledning af den diskussion, som nu i afton här föres,
skall taga under nådig ompröfning alla de förhållanden, som på
frågan kunna inverka. Med anledning häraf ber jag att i likhet
med herr Redelius få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Svensson från Karlskrona instämde med herr Höjer.

Herr Thestrup yttrade: Herr vice talman! Om den raffinerade
och qvalificerade art af brott eller, för att använda ett lindrigare
uttryck, förseelse mot 18 kap. 16 § strafflagen, som, enligt hvad vi
litet hvar hafva oss bekant, å kapplöpningstalten så allmänt och
öppet bedrifves, kunde genom någon effektiv lagstiftningsåtgärd förekommas
eller åtminstone i någon grad inskränkas, och om ett tillstyrkande
utlåtande från lagutskottet till en motion i denna retning
förelåge till kammarens och Riksdagens afgörande, skulle det för
mig vara ett mycket stort nöje att åt samma förslag lemna mitt
understöd. Denna fråga föreligger emellertid nu icke till behandling,
utan det gäller endast att söka undanrödja ett från utrikes ort importeradt
oskick, som vid dessa kapplöpningar under de senare åren
bedrifvits och som, derest icke från Riksdagens sida någon åtgärd
till dess förekommande vidtages, säkerligen skall allt mer och mer
befrämjas och utvecklas. Äfven om det skulle vara rigtigt, som på
åtskilliga båll påstås, — och det är något, hvarom äfven de, som
förstå sig på den saken bättre än jag, äro af betydligt olika åsigter
— att hästkulturen främjas af dessa kapplöpningar, sä kan man väl
icke med den allra ringaste grad af sannolikhet påstå, att densamma
skulle befrämjas genom det spel, som på kapplöpningsplatserna
bedrifves medelst totalisatorn.

Då ett yrkande i den rigtning, som representanten från Malmö
för en stund sedan framstälde derom, att vi skulle återremittera
ärendet för det ändamål, som han uppgå!'', endast skulle, såsom äfven
herr lledelius framhöll, verka derhän, att frågan kunde förryckas
eller måhända för hela denna riksdag undanskjutas, ber jag att på
det varmaste fä understödja utskottets nu föreliggande betänkande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit de båda olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

§ 3.

Föredrogos, hvart efter annat, och bifollos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden, nendigen:

n o 28, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde frän förra
militiebostället Berg n:o 1 i Örebro län.

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra kouiministersbostället i Åls församling af Kopparbergs
län; och

n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område å Tierps södra häradsallmänning
i Upsala län.

§ 4.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 31,
i anledning af såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom Riksdagen
väckta förslag angående jernvägsbyggnader för statens räkning.

Punkten 1.

Mom. a).

I statsverkspropositionen hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att dels för år 1897 anvisa å riksstatens sjette bufvudtitel till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägstrafik,
deribland särskild! vissa förbättringar för trafiken vid Stockholms
centralstation, 715,000 kronor, dels medgifva att, för påbörjande af
arbetena vid Stockholms centralstation, redan under år 1896 finge af
jernvägstrafikmedlen användas ett belopp af 500,000 kronor.

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafikm vid
Stockholms
centralstation.

Under förevarande moment hemstälde utskottet:

»att till vissa förbättringar för trafiken vid Stockholms centralstation
beviljas 550,000 kronor, hvaraf redan år 1896 må af jernvägstrafikmedlen
utgå ett belopp af 500,000 kronor och återstoden 50,000
kronor uppföras å riksstatens .sjette bufvudtitel såsom extra anslag
för år 1897.»

Emot denna utskottets hemställan hade emellertid reservation
anmälts af herrar O. Jonsson i flof, H. Andersson i Nöbbelöf, S. G.
von Frusen, Lasse Jönsson, P. lehrson i Törneryd, C. Persson i
Stallcrhult, I. Månsson, P. G. Näslund, N. Petersson i Ruutorp och
Ollas A. Ericsson.

1 fråga härom anförde nu:

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående Herr Pehrson i Törneryd: Efter hvad för alla af oss är bekant,
utförande af bar Kong], Magt vid denna riksdag föreslagit, att till utförande af
vissa förbätt-a byggnader och anläggningar vid statens jernvägar Riksdagen
ringar för måtte anslå ett belopp af 1.215,000 kronor, hvaraf 750,000 kronor
trafiken vid äro afsedda till utvidgning af Stockholms centralstation. Förslaget
Slcentral?''* röraDde centralstationen torde närmast vara foranledt deraf, att isynnerstation.
bet på senare tider olägenheter yppat sig till följd af den alltjemt

(Forts.) stigande trafiken, olägenheter, som i vissa fall kunna gränsa till fara

för de trafikerande Nekas kan icke, att detta påstående i vissa
delar eget- sin rigtighet, men det torde i alla fäll kunna ifrågasättas,
om icke dessa olägenheter och svårigheter kunna afskaffas eller
åtminstone i väsentlig mån afhjelpas på annat sätt än Kongl. Maj:t
har föreslagit. Statsutskottet har för sin del tillstyrkt Kong!. Maj:ts
förslag med undantag af frågan om eu undergång i Jakobsgatan.
Det torde således icke vara skäl att vidare uppehålla sig vid denna
detalj i förslaget, utan i stället öfvergå till dess öfriga delar.

Jag fäster mig då hufvudsakligast vid de dyra anordningar, som
i öfrigt här föreslås, särskildt hvad beträffar den nya banhallen och
ankomsthallen. Det synes mig, att man icke skulle vinna fördelar,
motsvarande den kostnad, som dessa anordningar kräfva. Utaf inom
utskottet tillgängligt kostnadsförslag synes det, att bland annat mottagningskallen
för ankommande resande skulle kosta 95,000 kronor, banhallen
för ankommande tåg 200,500 kronor och härtill komma i
öfrigt andra anordningar, hvilkas sammanlagda kostnad går upp till
i rundt tal 250,000 kronor. Dervid har jag icke upptagit vägundergången
i Jakobsgatan, hvilken numera- torde vara utesluten ur förslaget
och som, efter hvad redan är nämndt, skulle hafva medfört eu
kostnad af 200,000 kronor. Jag skall sedermera återkomma till de
öfriga kostnadsberäkningarna angående spårläggningen vid centralstationen.

Om man nu kunde vinna ett nöjaktigt resultat med att antaga
statsutskottets förslag, så skulle jag för min del — och, som jag
tror, äfven många af mina kamrater inom utskottet — ha kunnat
vara med om detsamma.

Vi tvifla på detta, derför att anordningarna icke synas vara
rigtigt lämpliga. I det afseendet synes det vara ganska otillfredsställande,
att till exempel söder ifrån ankommande tåg icke kunna
direkt löpa in till den nya ankomststationen. Förhållandet är det,
att den nya banhallen skulle sträcka sig ner till ungefär midten af
den nuvarande banhallen. Alla ankommande tåg skulle inlöpa i den
nya banhallen, men de söderifrån ankommande tågen kunna icke
direkt gå in i denna banhall, utan komma att stanna mer eller
mindre vid sidan om och i norra ändan af densamma, antagligen
midt för nuvarande stationshuset. De resande skulle således komma
att stiga af tågen ungefär på samma plats, som man iemnar dem nu,
när man kommer söderifrån.

Om så är förhållandet, och jag bar ingen anledning tro att jag
tagit miste i det fallet, ty tillgängliga ritningar visa detta, skulle den
olägenheten uppstå för passagerarne, komna söderifrån, att de fingo
ganska lång väg att gä derifrån de afstigit från tåget och ner till

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

den nya mottagningshallen. De skulle gående få passera kela nya
ankomsthallen ner till nya mottagningskallen. Sedermera är vägen
derifrån antingen genom undergången vid Jakobsgatau eller i sjelfva
Jakobsgatan i plan med jernvägsspåret.

Det är visserligen sant, att i förslaget finnes upptagen eu gångoch
transportbro, som skulle förmedla trafiken mellan dessa båda
stationer, men med den afses icke att de ankommande resande i
allmänhet skulle få begagna sig deraf, utan de skulle gå ner till
nya ankomsthallen, och denna gång- och trausportbro skulle endast
anlitas utaf sådana resande och deras gods, som ämna direkt fortsätta
resan ifrån Stockholm. Beträffande särskilt denna gång- och
transportbro, torde deremot kunna erinras, att, utom det att den icke
i och för sig sjelf kan vara så synnerligen lämplig såsom anordning
i det här afseendet, äfven den olägenheten följer med densamma,
att den skulle medföra icke obetydliga kostnader, särskild! derför att
i samband med denna brobyggnad skulle nödvändiggöras eu förändring
af det nuvarande stationshuset, som skulle komma att kosta
ganska betydligt — jag tror omkring 30,000 kronor, jag mins icke
den exakta siffran, men det är deromkring. Jag tror knappt man
kan säga, att man med denna brobyggnad skulle vinna sådana
fördelar, som svara emot dels de olägenheter, som dervidlag måste
tagas i betraktande, dels de kostnader, som densamma skulle medföra.

Om jag öfvergå!- till öfriga detaljkostnadsförslag, så finner jag
att uti desamma är upptaget bland annat för spärläggningen vid
centralstationen ett belopp af 27,100 kronor, för utläggning af föreningsspår
vid Stockholms norra station, Karlberg och Tomteboda
ett sammanlagdt belopp af 7,300 kronor, för 4 afställningsspår för
vagnar vid Tomteboda 38,400 kronor samt till plattformar och stationsplaner
36,810 kronor. I dessa belopp ingå 3 poster, som tillsammans
utgöra omkring 40,000 kronor, som icke torde erfordras för sjelfva
spärläggningen vid Stockholms centralstation eller hvad som rör
spårläggningen i dess helhet. Jag föreställer mig, att man skulle
kunna undanrödja eu stor del af de olägenheter, hvilka onekligen
förefinnas, genom att för denna gång anslå medel endast till sådan
utvidgning vid Stockholms central, som afser denna spårläggning.

Jag tror, att det är så mycket större skäl att för denna gång
begränsa förslaget derhän, som jag håller före, att det nu framlagda
förslaget icke är så särskildt väl funnet. Ett bevis på detta
torde väl ligga deruti, att redan statsutskottet och numera Första
Kammaren, som godkänt statsutskottets förslag, icke vågat sig på
att antaga förslaget i dess helhet, utan dervid uteslutit vägundergången
vid Jakobsgatan. Dermed hafva visserligen kostnaderna minskats för
förslaget i dess helhet från 750,000 kronor till 550,000 kronor, men
det återstående beloppet torde i alla fall vara så afsevärdt, att man
bör se till, om man kan vinna något af verklig betydenhet för
framtiden.

I det afseendet framgår af den motivering, som statsutskottet
har för sitt förslag, att de anordningar, som statsutskottet tillstyrkt,
skulle vara tillfyllestgörande för cn tid af endast omkring 20 år
framåt. Jag kan icke säga någonting, hvarken för eller emot i detta

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående afseende, men det kan hända att den tidpunkten inträffar tidigare,
anslag till i,va(j statsutskottet förestält sig, att ytterligare utvidgningar vid
vissa%rbätt- Stockholms centralstation böra göras, utvidgningar, som ej kunna
ringar för ti 11 bakahållas. Då bli de nu föreslagna ''anordningarna, som jag tar
trafiken vid för gifvet ingen vill påstå vara annat än provisoriska, allt för
Stockholms kostsamma.

(* VYIT fl .

station Det ar med hänsyn till detta, som jag tänkt mig — och jag tror

(Forts) flere jemte mig också tänkt detsamma, — att man skulle kunna

göra det möjligt att för den närmaste framtiden aflägsna i väsentlig
mån åtminstone de största olägenheterna, som nu göra sig
gällande vid centralstationen, genom att godkänna den delen af
Kongl. Maj:ts förslag, som afser spårläggningen med hvad dertill
hörer vid stationen. Jag nämnde nyss, att den beräknade kostnaden
för en sådan tillfällig anordning uppgår till omkring 70,000 kronor.

Men i fall detta belopp icke skulle vara fullt tillräckligt, har jag
äfven tänkt mig, att man borde sätta detsamma något högre, så att
man kunde vara fullt viss om att för ett sådant ändamål, jag nu
nämnt, den anslagna summan skulle vara fullt tillräcklig.

Om Riksdagen anvisade till spårläggning vid centralstationen ett
belopp af 100,000 kronor, skulle detta belopp utan tvifvel vara tillfyllestgörande
för att under den närmaste framtiden afhjelpa de största
olägenheterna. Sedan arbetena blifvit med detta anslag utförda, bereddes
det ju tillfälle för jernvägsstyrelsen att, derest den ansåge
det nödvändigt, derefter utarbeta ett mera tillfredsställande förslag
än det nu framlagda är.

Jag tillåter mig derför, herr vice talman, föreslå, att kammaren
endast på det sättet måtte bifalla Kong]. Majds förslag, att kammaren,
för vissa förbättringar af trafiken vid Stockholms centralstation,
anvisar ett belopp af högst 100,000 kronor att utgå af jernvägstrafikmedeln
under innevarande år.

Herr Kihlberg: Emedan jag af eu särskild tillfällighet icke
fått mitt namn intaget bland reservanternas, vill jag nu härmed förklara,
att jag, så väl inom utskottet som på afdeluingen, yrkat afslag
på Kongl. Majds proposition i fråga om tillbyggnad vid centralstationen
här i Stockholm. Jag har gjort detta yrkande dels af det
skälet, att de föreslagna anordningarna synts mig i flera delar otillfredsställande,
och dels derför, att, då dessa anordningar endast skulle
blifva provisoriska, de blefve alltför dyra.

Den föregående talaren påpekade eu del af dessa olägenheter,
men den förnämsta, som vidlåder Kongl. Maj:ts förslag, berörde han
endast lätt. Den förnämsta olägenheten är nemligen vägundergången
vid Jakobsgatan. Kongl. Maj:t har i sitt förslag hemstält, att denna
vägundergång skulle utvidgas så, att den stora gatutrafik, som tinnes
der, i stället för att såsom den nu är fördelad dels öfver och dels
under jernvägsspåren, skulle helt och hållet förläggas till denna
vägundergång. Ifrågavarande vägundergång har mycket besvärliga
lutningsförkållanden. Det vet hvar och en som sett dem. Dessa
lutningsförhållanden kunna icke heller i någon mån förbättras. Lutningen
är nemligen 1 : IG, eu lutning så svår, att hvar och en, som

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

känner till huru svårt det är att på landsvägar förflytta lass i stig- Angående

ningar, som äro 1 : 20, sålunda mycket mindre, väl kan törstå, att^farande eif

bär blifva mycket större svårigheter och olägenheter att komma vissa förbätt fram

med ett lass. Denna olägenhet tror sig statsutskottet nu hafva ringar för

kommit från genom att föreslå, att nuvarande förhållanden der skola trafiken vid

fortfara. Genom utskottets förslag har visserligen vunnits eu stor

fördel, nemligen den fördelen att kostnadssumman blifvit nedsatt station

med icke mindre än 200,000 kronor, men olägenheterna äro icke (Forts.)

derigenom undanröjda. Ty, tänken eder, mine herrar, de tider då

trafiken vid centralstationen blir som lifligast, då alla, som komma

med samma tåg, på en gång skola passera denna trånga passage,

några gående, andra åkande i droska eller omnibus, då måste ni

medgifva, att det finnes stor fara för dem, som gå denna passage,

att blifva öfverkörda. Det finnes alla möjliga förutsättningar för

att de skola blifva det. Vägen är trång, många menniskor blifva

der på en gång sammanpackade, åkdon komma det ena efter det

andra, utan att man får tillfälle att vika undan. Jag undrar om

icke denna tära är lika stor som den, som nu förefinnes, då man

får gå öfver spåren i centralhallen.

Men, som sagdt, här finnas äfven andra olägenheter. Den före
gående talaren har påpekat den gång- och transportbana, som vore
afsedd till gagn för genomgångsresande, transiterande resgods och
ilgods. Denna tillställning, med sina trappor och hissinrättningar
för befordran af resande och deras effekter, förefaller mig icke vara
synnerligen beqväm, och dertill komma i sammanhang med denna
andra ganska dyra förändringar inom centralstationshuset. Slutligen
tillkommer ock” det nya huset, som skall mottaga ankommande
resande. Detta hus skulle blifva ett litet envåningshus och skulle
ej byggas på någon fastare undergrund, utan endast på cementgrund.

Allt detta tyder på, att hela tillställningen endast blefve provisorisk.
Den skulle icke blifva tillfredsställande någon längre tid,
och icke heller torde någon påbyggnad’ blifva möjlig, om ökade
lokaler i en framtid skulle behöfvas.

Här har förut blifvit sagdt, att de anordningar med spåren, omläggningar
som i och för sig äro behöfliga, skulle kosta ungefär
70,000 kronor. Hvad har man sedan för valuta för den öfriga kostnaden
af inemot 700,000 kronor eller, om ingen ändring skulle göras
för trafiken vid Jakobsgatan, af de omkring 500,000 kronorna? Jo,
ett litet enkelt stationshus, som hufvudsakligen skulle inrymma en
väntsal och en ilgodsexpedition; vidare en banhall och en gångbana.
Detta för en summa af nära en half million. År det verkligen
valuta för penningarne? Tillkomme sedermera anordningarna
vid Jakobsgatan, såsom Kong!. Maj:t föreslagit, och hvilka anordningar
säkerligen dock icke blefve tillfredsställande, ökade de summan
med 200,000 kronor, och sålunda närmar sig summan till 3/«
million kronor. Ingen må tro, att trafikförhållandena vid Jakobsgatan,
såsom de skulle anordnas efter Kong!. Maj:ts förslag, skola
länge kunna tillfredsställa allmänhetens kraf. Det skall icke dröja

N:0 15.

Angående
anslag till
utförande a)
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

14 Lördagen den 7 Mars, e. m.

länge förrän det blifver nödvändigt att vidtaga andra anordningar,
,sont komma att medföra ganska stora kostnader.

Jag tror, att det föreliggande förslaget tillkommit litet i hast,
framkalladt af den förestående industriutställningen i Stockholm.
Jag håller före, att, om detta förslag å nyo finge tagas under ompröfning
af jern vägsstyrelsen, ett provisoriskt förslag, i beqvämlighet
fullt jemförligt med detta, säkerligen skulle kunna åstadkommas för
mycket billigare pris än det förevarande förslaget; och jag är viss
om, att jernvägsstyrelseu skulle kunna lösa det problemet, om den
finge hand derom. Jag tror derför att det vore klokt, om Riksdagen
ej funne anledning att slösa så stora summor, som här begärts för
ett tillfälligt förslag, utan i stället godkände det af herr Pehrson i
Törneryd framstälda yrkandet, att nu ställa till Kongl. Maj.-fs förfogande
100,000 kronor för att vidtaga de nödvändigaste provisoriska
anordningar, som vore af bekofvet påkallade i och för industriutställningen.
Kongl. Maj:t finge då tillfälle att inkomma till Riksdagen
med ett bättre utarbetadt förslag, än det föreliggande, ett förslag
som verkligen kunde tillgodose trafiken vid centralstationen i Stockholm,
ty det föreliggande är, såsom från dera håll erkänts, endast
provisoriskt, beräknadt för omkring 20 år, och i så fall, det måste
man erkänna, vore det bättre att öka den föreslagna summan för
att erhålla anordningar, som kunna möta en längre framtid, än den
här afsedda.

Med anledning af hvad jag yttrat, ber jag att få instämma med
herr Pehrsons i Törneryd yrkande.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Utaf hvad
de föregående ärade talarne yttrat skulle man möjligen kunna föreställa
sig, att det nu föreliggande förslaget vore ett i temligen stor
hast tillverkadt förslag. Så är likväl icke alls förhållandet. Redan
innan jag hade äran att kallas till chef för civildepartementet, hade
man känt bekofvet af förbättrade anordningar vid Stockholms centralstation,
och redan under generaldirektör Troilii chefskap öfver
jernvägarne hade man börjat att undersöka denna fråga.

Man fäste sig då egentligen vid farligheten i de anordningar,
som förefunnes vid centralstationen, och i synnerhet vid det förhållandet,
att passagerarne måste, för att komma ut och in till tågen,
passera öfver de utlagda spåren och derigenom utsätta sig för risken,
att, om de icke voro fullt vana att röra sig på sådana farliga områden,
de kunde öfverraskas af ett ankommande tåg. Man undersökte
derför, huruvida icke ett sådant förhållande kunde afhjelpas.
Dervid började man med att tänka på, om icke, i stället för att
såsom i det nu föreliggande förslaget anordna eu trappa och en
öfverbyggnad öfver banan, man skulle kunna sänka sig ned under
de nuvarande spårens nivå och dymedelst bereda en väg, der man
utan risk för lifvet kunde passera från den ena delen af bangården
till den andra. De första förslagen, som uppgjordes, gingo i den
rigtningen. De voro naturligtvis allesammans torsöksförslag, uppgjorda
af tjensteman, som dertill fått särskilda uppdrag af jernvägsstyrelsen.
Hvart och ett sådant förslag granskades sedermera noga

Lördagen den 7 Mars, e. m.

af styrelsen och det ena efter det andra befans ej vara tillfredsställande.

Under tidernas lopp växte, på sätt i statsverkspropositionen
tinnes uppgifvet, trafiken allt mer och mer, farorna ökades, men på
samma gång ökades äfven behofvet af utrymme för expeditionslokalerna.
Man fick derför, i stället för att man förut endast ansett
sig behöfva sträfva efter afhjelpandet af en brist, nu ytterligare till
uppgift att på samma gång söka afhjelpa äfven en annan brist,
nemligen bristen på utrymme i expeditionslokalerna. Nu blef uppgiften
att söka kombinera förhållandena så, att båda dessa brister
kunde aflijelpas på ett billigt sätt. Det första, man då tänkte sig,
var att söka komma ut åt centralplanen till. Man trodde, att man
skulle kunna anordna en vägundergång under sjelfva stationen så
kombinerad med centralplanen, att man kunde komma direkte ut på
den. Men för detta ändamål skulle man varit tvungen att bryta
igenom de grundmurar, på hvilka stationen är byggd. Nu veta vi
alla, att denna station är byggd på en mycket dyig och svår terräng,
byggd på pålar, öfver hvilka lagts väldiga stenar. Om man derför
skulle bryta igenom grundmurarne, riskerade man, att hela den stora
centralbyggnaden kunde sätta sig och taga betydliga skador. Man
måste derför öfvergifva möjligheten att på ett verkligt godt sätt här
komma ut under stationen. Sedan försökte man gå något mera
norrut, närmare den yttersta gränsen af stationsbyggnaden åt detta
båll, och här göra en smalare nedgång från centralplanen, en nedgång
belägen ungefär der den nuvarande utgångshallen är. Här
både man naturligtvis samma risk i afseende på grundmuren, men
man tänkte sig kunna råda bot derför genom att föra upp en ny
stark mur för det hela. Detta skulle emellertid komma att kosta
ganska betydliga summor och derjemte ovilkorligen vålla en inkräktning
på expeditionslokalerna, en inkräktning så stor, att deras
förut alltför knappa utrymme skulle blifva alldeles otillräckligt. Man
måste då tänka sig att på något sätt ersätta denna inkräktning; men
efter många öfverläggningar inom styrelsen fann man, att det säkerligen
skulle medföra betydande kostnader att göra detta, emedan
man då måste expropriera eller på annat sätt förvärfva vissa områden,
som icke tillhöra jern vägen; man skulle kanske blifvit tvungen
att expropriera nästan hela Munklägersgatan, och — som man icke
kan expropriera den utan att skaffa husen nya utgångar, en ny
utfartsled — skulle man blifvit tvungen att förvärfva äfven tomterna
utefter gatan, hvilket allt säkerligen skulle gått löst på millioner.
Visserligen kunde man ju tänka sig, att man genom förståndiga anordningar
möjligen skulle kunna få igen penningarne, ja kanske till
och med, om tomtvärdena stege, förtjena på affären. Men det blefve
i alla fall en affär, en stor risk, eu mycket stor ekonomisk fråga,
hvilkens realiserande icke på förband kunde fullt beräknas. På
grund af allt detta bar man kommit till det resultat, att den plats,
der Stockholms centralstation för närvarande är belägen, icke
egentligen är den plats, der eu verklig centralstation för Stockholm
i framtiden bör hafva sitt läge. Ty om vi tänka oss en Ilo, 40 å 50
år framåt, då kanske Stockholms folkmängd är fördubblad och de

N:o 15.

Angående
''anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående, resandes antal och trafiken är ytterligare ökad, finna vi, att det icke
frände*n/kan vara nied en klok hushållning förenligt att fortsätta att utvidga
vism%rbätt- d°n nuvarande stationen; utan man blir då förr eller senare tvingad
ringar för att skaffa en ny centralstation och söka förlägga den till ett ställe,
trafiken vid der tomtvärdena icke äro så höga som der den nu står.

Stockholms Man har således af omständigheterna blifvit inskränkt till att
Station. söka åstadkomma något, som kan för eu tid afhjelpa de mest
(Forts) trängande behofven, och det är detta, man nu efter många öfver ’’

läggningar och många noggrant pröfvade förslag sökt realisera i det

förslag, som nu är framlagdt. I detta bär man för att förebygga
farorna sökt ordna trafiken så, att ingen för att komma till sitt tåg
skulle behöfva passera öfver ett spår, som ej hörde till det tåget,
ooh på samma gång har man sökt vinna äfven det andra målet,
nemligen ökadt utrymme för expeditionslokalerna. Enligt förslaget
skulle man då uppföra en byggnad, eu ankomsthall, i södra ändan
af stationen, d. v. s. åt Kungsholmsbron till och dit förlägga norrifrån
ankommande tåg, för hvilka skulle anordnas 3 plattformer,
som i södra ändan vore förenade till en tvärplattform, liggande
framför den nämnda nya byggnaden; hvaremot söderifrån ankommande
tåg skulle framföras inom den nuvarande banhallen invid en
plattform, som skulle stå i förbindelse med den tvärplattform, som
mottoge de norrifrån ankommande tågen. De afgående tågen skulle
deremot i hufvudsak bibehålla sin plats inom den nuvarande bauhallen.
På det viset komme man att skilja den ankommande och
afgående trafiken från hvarandra, så att hvarje resande, såsom jag
nämnde, skulle kunna komma till sitt tåg utan att behöfva passera
några spår. Enda svårigheten vid detta förslag var att förmedla eu
kommunikationsled för genomgångsresande, d. v. s. sådana, som ankomma
till stationen med ett tåg för att derifrån omedelbart fortsätta
med ett afgående tåg. För att en sådan resande icke skulle
behöfva passera några spår, upptager förslaget en öfverbyggnad,
med trappa upp, så en gångbro och så nedgång i centralstationens
hus. För det resgods, eu sådan resande kunde föra med sig, skulle
bron vara försedd med hissverk för godsets transporterande från de
yttre plattformarne. Här är nemligen icke fråga om godstrafik, utan
endast om resgods, ilgods och möjligen äfven posten. Dessa anordningar
torde man nu kunna anse vara fullt betryggande mot fara;
och på samma gång vinner man det andra målet, ökade expeditionslokaler
och sålunda snabbare expedition. Jag tror, att vi alla redan
nu måste finna, att man får vänta temligen länge, när man ankommer
till Stockholms station, innan man får sitt resgods expedieradt. Men
hvarje anordning, man kan tänka sig, äfven i den rigtning, som
blifvit ifrågasatt af de föregående talarne, skulle komma att öka
dessa svårigheter och förlänga detta uppehåll. Så skulle blifva förhållandet
redan nu; men ännu mera skulle dessa olägenheter för
hvarje år komma att ökas.

Det är ju naturligtvis svårt att påstå, att icke ett och annat i
afseende på detaljerna af det nu framlagda förslaget skulle kunna
ordnas annorlunda; och jag föreställer mig, att, om förslaget i hufvudsak

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

vunne bifall, man dock skulle i vissa detaljer finna en eller annan Angående
ändring eller förbättring af nöden. anslag till

Hvad kostnaden beträffa!-, är naturligtvis 750,000 kronor mycketvusaTö^ättpenningar,
och man tycker kanske, att man får bra liten valuta för ringar för
dem, om man räknar efter de skenor och spår m. in., som skulle trafiken vid
komma att nedläggas. Men det är icke dessa rnaterialier, som äro Stockholms
så dyra, utan det är murningsarbetena, grundläggning för pelare Station
och dylikt. Här gäller det stora summor, som, sedan de blifvit ,port .

nedlagda, icke kunna sägas hafva något värde i penningar vidare. ''

Men dessa kostnader äro nödvändiga; och orsaken till att det blir
så dyrt är — som herrarne veta — de ytterst svåra grundförhållanden,
som man har att göra med.

Om man tager i betraktande anläggningskostnaderna för andra
stationer, tror jag att man får medgifva, att nu ifrågavarande förslag
ställer sig ganska blilligt. Kan man med det reda sig i 20 å 30 år,
tror jag verkligen, att man kan vara belåten. Den i Malmö uppförda
stationen bär kostat omkring eu half million kronor. Den station,
som finnes i Göteborg, är icke tillfredsställande. Men man har icke
vågat sig in på att göra något väsentligt vid den, emedan det skulle
medföra en kostnad, som måhända icke torde understiga ett par
millioner. Om vi se på förhållandena i detta afseende i utlandet —
ehuru vi naturligtvis böra iakttaga så mycken sparsamhet som möjligt
och icke heller behöfva hafva det så elegant och magnifikt som der,

— finna vi, att t. ex. en sådan station som den i Köln, hvilken jag
förmodar många af herrarne sett och som uppfördes för 3 å 4 år
sedan, kostat öfver 30 millioner mark. Stationen i Frankfurt, som
dock icke är bland de största centralpunkterna i Tyskland, säges
hafva kostat öfver 48 millioner mark. Det är enorma kostnader det
blir fråga om, i fall man vill söka göra något, som icke är bara
nödfallsåtgärder. Det, som nu här är föreslaget, är en nödfallsåtgärd,
men som man i alla fall hoppas skall kunna vara tillfyllestgörande
för åtminstone 20 å 30 år.

Jag bar visserligen under hand hört några uttalanden om huru man
borde kunna ordna saken på det ena eller det andra sättet, men jagbar
icke här hört något annat förslag än det, som herr Pehrson
framstälde derom, att man skulle kunna nöja sig med endast spårutläggningar
för eu kostnad af omkring 70 å 80,000 kronor eller
möjligen 100,000 kronor. Men med ett sådant förslag skulle man
endast åsyfta det ena målet — och för resten skulle man icke ens
vinna det en gång. Äfven om man gör dessa spårutläggningar, kan
man ju ej derigenom säga sig hafva förebyggt nödvändigheten af att
passera spåren, när tågen komma och gå. Och när det finnes tåg,
som gå så nära inpå hvarandra, att tidsskilnaden kanske blott är
ett par tre minuter, kan man ju tänka sig, att det bchöfves blott en
ytterst liten förskjutning i tiderna, för att det skall blifva omöjligt
att veta, om man skall våga sig öfver spåren eller ej. På grund af
hvad jag nu anfört tror jag, att det verkligen vore klokt att antaga
det förslag, som här föreligger, och jag tror ej, att det finnes någon
möjlighet att nå det önskade resultatet för billigare kostnad. Jag
kan försäkra eder, mine herrar, att man dryftat denna fråga under
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 15. 2

No 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående hela den tid, jag förestått civildepartementet, och denna lösning af
tf s^agdtil1 f frågan har ej skapats till i ett ögonblick, i eu hastig vändning, utan
cmo/ör&ätf-den är resultatet af ett mångårigt arbete. Jag kan ju för öfrigt
ringar för naturligtvis ej yttra mig om sakens tekniska sida, men jag vet, att
trafiken vid det nedlagts mycket arbete och mycken omtanke på detta förslag,
Stockholms och (jei.för skulle jag anse det lyckligt, om kammaren kunde finna
Station S*S tillfredsstäld dermed.

(Forts.)

Herr friherre I.agerbring: Jag kau icke annat än beklaga, att
så många ledamöter af statsutskottet från denna kammare reserverat
sig mot utskottets förslag, men jag måste ännu mera beklaga, att
dessa ärade herrar varit sä njugga på ord i sin reservation, att de
der endast antecknat sina namn. I följd häraf har det för oss öfriga
ledamöter af kammaren varit omöjligt att på förhand sätta oss något
in i det förslag, som de genom den förste talaren i dag lade fram.
Det torde likväl på alla håll vara erkändt, att de nuvarande anordningarne
vid Stockholms centralstation äro i hög grad otillfredsställande,
och detta förhållande kommer naturligtvis att ännu mera träda
i dagen vid den snart stundande stora konst- och industriutställningen
i Stockholm år 1897. Ty visserligen vet jag ej, huru stora fordringar,
främlingar i öfrigt kunna ställa på hufvudstaden, men dera pretentionen
kunna de åtminstone hafva att komma lefvande fram till sin bestämmelseort
och ej vara utsatta för olyckshändelser vid af- eller påstigandet
af jernvägstågen Det kan väl hända, att en eller annan
detaljanmärkning kan göras mot det förslag, som framlagts af Kong!.
Maj:t, jag vill visst icke förneka det, men för min del bar jag mera
förtroende för det förslag, som jernvägsstyrelsen efter långa funderingar
och öfverläggningar kommit fram med, än för det förslag, som
nu här framlagts temligen på rak arm. För min egen del saknar
jag ju material för att ingå på en detaljgranskning, men berrarne
hafva ju nu efter de sakrika upplysningar, som herr statsrådet och
chefen för civildepartementet lemnat, sjelfva kunnat bilda sig en föreställning
om frågan. Jag får derför anhålla, att Andra Kammaren
ville bifalla åtminstone hvad statsutskottet nu har föreslagit, tv att
endast bevilja de nyss nämnda 100,000 kronorna är verkligen alldeles
otillräckligt; det kan hvar och en förstå. Jag ber sålunda att få på
det allra kraftigaste yrka bifall till statsutskottets förslag.

Fläruti instämde herrar Odhner, Lilliehöök, Larsson från Upsala
och von Krusenstjerna.

Herr von Friesen yttrade: Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
slutade med att hemställa om bifall till »förslaget.»
Jag vet ej, hvilket förslag han menade, ty här föreligga i sjelfva verket
två förslag — dels Kongl. Maj:ts proposition och dels statsutskottets
förslag. Om man tror, att dessa två förslag sammanfalla eller kunna
ersätta hvarandra, misstager man sig mycket. Här har starkt framhållits
i dag — och äfven jag är benägen att framhålla det — hvilka
faror som äro förbundna med trafiken vid den nuvarande centralstationen
här i Stockholm, och det är till väsentlig del för att af -

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

lägsna dessa faror, som det kong!, förslaget framkommit. Men nu
föreligger här, såsom jag nämnde, ännu ett förslag — statsutskottets
förslag. Tror man sig äfven med det förslaget aflägsna de faror,
som hota resande vid ankomsten till Stockholm, så fruktår jag, att
man misstager sig. Om man tänker sig, att stora tåg temligen samtidigt.
ankomma frän norr och söder, så finner man, att det blifver
en ganska stark trängsel vid ankomststationen. När man kommer
ut derifrån, är man omgifven af droskor, hotellvagnar m. m''.; och
sedan tvingas man in i eu folkström genom eu mycket tråug passage
med synnerligen stark lutning, enligt hvad vi här hört beskrifvas. Jag
tror, att faran för lif och lem der blifver lika stor, som den för närvarande
är inne å centralstationen. Tycke och smak kunna ju vara
olika, men för min del vill jag lika ogerna blifva ihjelkörd utanför
stationen som inne å densamma. Enligt Kongl. Maj:ts förslag är förhållandet
ett annat, ty Kongl. Maj:t har verkligen tänkt på att undanrödja
denna lära. Men statsutskottet har ej velat vara med derom,
utan .i stället för den gamla faran, som nu förefinnes, satt eu ny fara.

År då statsutskottet verkligen så barbariskt, att det vill åvägabringa
denna nya fara? Jag tviflar derpå; ty meningen är nog, att,
sedan man väl fått dessa 5f>0,000 kronor, man också alldeles oundvikligt
skall fä ytterligare 200,000 kronor. Det är ett nytt exempel
på det der vanliga sättet att bjuda litet mindre, än som begärts,
ehuru man är fullt viss på, att resten sedan måste komma

Vi hade ju ett dylikt försök från Första Kammarens sida senast
förlidet år, dä frågan var om organisation af domkapitlen. Dä strök
man pensionsrätten för konsistorienotarierna, för att göra förslaget i öfrig!
smakligare för denna kammare naturligtvis, men hvad har händt?
Just från samma håll hafva vi nu, redan i år, fått en framställning
om pension åt eu konsistorienotarie.

Jag tror således ej, att det är möjligt att, om vi nu antaga det
af statsutskottet förordade förslaget, stanna dervid, utan i och med
detsamma äro vi utan tvifvel inne på Kongl. Maj:ts förslag.

Men äfven om Kongl. Maj.ts förslag skulle gå igenom, hvilket
ju med afseende å undanrödjande af de faror, som hota den resande
allmänheten, är betydligt bättre än statsutskottets förslag — äfven
då fruktar jag, att allt ej vore så särdeles väl bestäldt. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nämnde, att efter dessa nya
anordningar skulle man aldrig behöfva gå öfver ett spår, som ej tillhörde
det tåg, med hvilket man ämnade sig. Jag tror dock ej, att
sä kan vara förhållandet vid de afgående tågen, då ju två af spären
iiro för dem afsedda. Det gäller möjligen i fråga om de ankommande,
men ej om de afgående tågen.

Så hafva vi den här öfvergången öfver banan, der man först
skall gå uppför en trappa och så nedför eu annan. Det klagas nu
öfver, att menföra personer och barn hafva svårt att komma öfver
spåren, men jag undrar, om det för ålderstigna eller menföra personer
och barn blifver lättare att gå upp för eu trappa, så (ifver
gångbron och derefter ned för cd annan trappa, allt under brådskan
att från ett ankommande tåg hinna öfver till ett afgående, som kanske
skall gå ganska snart. Jag tror ej, att de skola vilja riskera för -

Augående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

N:o 15. 20 Lördagen den 7 Mars, e. m

Angående söket, utan de söka nog hellre hanka sig fram genom hela ankomstonsiao
rtW g(ationen till Jakobsgatan, hvilket är ett ganska långt stycke väg, helst
vusaförbéUt-om de kommit med ett tåg söderifrån, passera sedan undergången der
ringar för med dess skärpa sluttning — 1:16 ned och 1:16 upp — samt komma
trafiken vid så tillbaka till den nuvarande centralstationen; och hafva de dä,
Stockholms ski-öpliga som de äro, hunnit komma fram, innan tåget gått, är det
Station verkligen tur. Ej heller i detta hänseende kan jag således finna, att

(Forts) det är vä* bestäldt med Kongl Maj:ts förslag, äfven om detsamma,

såsom jag betonat, är vida bättre än utskottets förslag.

Det har sagts, att man i detta fall bör hysa större förtroende
till jernvägsstyrelsen än till det förslag, som från reservanterna här
framkommit »på rak arm», som det heter; — så alldeles »på rak
arm» är det dock ej tillkommet, ty äfven det grundar sig på beräkningar,
gjorda af jernvägsstyrelsen sjelf. Ja, för min enskilda del
hyser jag också mycket stort förtroende till jernvägsstyrelsen, men i
fråga om de olägenheter, hvarför resande äro utsatta, tror jag dock,
att äfven de resande sjelfva böra hafva ett ord med i laget och ej
ensamt jernvägsstyrelsen Och att äfven med de af styrelsen här
föreslagna anordningarna, hvilka gå vida utöfver hvad utskottet föreslagit,
olägenheterna för de resande blifva ganska störa, tror jag mig
nu hafva uppvisat.

För öfrigt tror jag, att det skulle hafva varit önskvärdt, att man
i denna fråga fått ytterligare kommunicera med jernvägsstyrelsen,
för att derifrån erhålla vidare upplysningar till grund för ett omdöme
i frågan. Derför ville jag och en och annan med mig inom utskottet
uppskjuta den här frågans behandling för att få ytterligare utredning
frän jernvägsstyrelsen, men det stötte på oötverstigliga hinder, det
gick ej, utan saken skulle ovilkorligen genast trumfas igenom.

Man har här klandrat, att vi framkommit med eu blank reservation.
Jag vill gerna medgifva, att detta klander skulle vara befogad^
om man ej borde taga hänsyn till de säregna förhållanden,
under hvilka reservationen framkommit. Förhållandet var, att vid
frågans behandling å afdelningen inom utskottet från Första Kammarens
sida uppsattes ett helt annat förslag än det, som nu föreligger,
nemligen bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Vi voro beredda att
mot detta förslag, som sålunda förelåg, aflemna en motiverad reservation,
hvari vi äfven gjorde ett bestämdt yrkande. Men när beslutet
i sista stund ändrades i statsutskottets plenum, fingo vi ej tid
på oss att skrifva om vår reservation, då vi ej ville begagna ett
tillfälle, som visserligen af oss kunnat fordras, att få expeditionen åt
beslutet uppskjuten i 48 timmar; ty det var ju en vigtig fråga, och
man ville ej gerna ändra den tid, då den var beräknad att föredragas
inom Riksdagen. Detta är således anledningen till att reservationen,
såsom här nämndes, framkommit blank.

Om jag sedan öfvergår till att se den föreliggande frågan ur en
något allmännare synpunkt, så fäster jag mig vid att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nämnde, att i andra större städer
det kostat alldeles otroliga summor att få tillfredsställande centralstationer.
Men hvarför har det kostat så mycket? Jo, derför att
man dröjt att vidtaga sina anordningar, till dess de platser, der man

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

velat lägga stationerna, blifvit bebyggda med stora eleganta bus, som Angående
man sedan måst expropriera och rifva — det är detta, som åstad-l L
kommit de stora kostnaderna och gjort anläggningen^ af dessa sta- viSsa förbätttioner
så dyr. Nu förefaller det, som om man ville gå till väga på ringar för
alldeles samma sätt bär i Stockholm; äfveu bär tyckes man vilja trafiken vid
lägga au på att få en kolossalt dyrbar centralstation, dyrbar efter
utländskt mönster. För min del tror jag ej, att det^ är någon klok station.

hushållning att nu lägga ned en så stor summa som 750,000 kronor— (Forts.)
jag tager den siffran, ty de 550,000 anser jag ej vara menade på
allvar — att, säger jag, lägga ned en så stor summa på dessa —
man må säga, hvad man vill — provisoriska och synnerligen otillfredsställande
anordningar och skjuta undan den stora, men oundvikliga
frågan om anläggandet af en verkligt god hufvudstation för
Stockholm till en tidpunkt, då dess lösning blir i hög grad fördyrad.

Det synes mig ur sparsamhetssynpunkt hvarken vara lämpligt eller
välbetänkt.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet nämnde först,
att dessa här föreslagna anordningar skulle vara tillfyllestgörande
för 30, 40 å 50 år, och rigtade derigenom våra tankar långt in i
framtiden. Sedan begränsade han tidrymden emellertid till 20 å 30 år.
Jernvägsstyrelsen, hos hvilken vi visserligen ej varit så alldeles vana
att finna någon stor förtänksamhet, bar dock icke, tror jag, här talat
om längre tid än 20 år. I utskottets betänkande står det: b— med
all sannolikhet — åtminstone omkring 20 år.» Om jag då låter »med
all sannolikhet» å ena sidan och »åtminstone» å den andra taga ut
hvarandra, så kommer jag till »20 år.» Men jag undrar, till och med
om ej dessa 20 år, dä man tänker på den ringa framsynthet, som
hittills visat sig hos jernvägsstyrelsen, snarare utgöra ett maximum
än ett minimum. Och tänker man sig denna tid såsom den längsta,
under hvilken dessa nya provisoriska anordningar kunna ega bestånd,
då blifva de i och för sig visst icke billiga. Men ännu mera — om
man tänker derpå, att de definitiva anordningarna, som under dessa
20 år säkert komma att med oemotståndlig kraft visa sig nödvändiga,
under den tiden hinna blifva i hög grad fördyrade, då skall

man finna, att det ej är ett klokt beslut, man fattar, om man nu

beviljar dessa 750,000 kronor. Det är ur den synpunkten jag sett

frågan, då jag förenat mig med reservanterna, om ej för annat, så
för att vinna ett uppskof.

Jag ber att få förena mig i det yrkande, som af herr Pehr
Pehrson här blifvit gjordt.

Herr Danielson: Jag har inom utskottet biträdt den mening,
som utskottet uttalar, och det kan kanske derför anses nödigt, att jag
säger några ord för att förklara min ståndpunkt.

Jag har trott, att behofvet i fråga är oafvisligt, och att vi ej
kunna komma ifrån detta behof, om vi än kunna ha våra olika funderingar
om saken; men då jag tänker på, att den ena tycker så

och den andra så, och att meningarna äro så delade, har jag för

min del ansett det vara skäl att ställa mig på jernvägsstyrelsens

ståndpunkt. Jag trodde verkligen, att denna styrelse skulle få bära

N:o 15.

Angående
anslag till
utförande aj
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

ansvaret för sina förslag och i öfrigt vara fullt kompetent att bedöma
saken.

Här har framhållits, att förslaget framkommit något i hast och
utan föregående utredning. Men nu ha herrarne hört från statsrådsbänken,
att detta förslag iclce är i hast tillkommet, utan att det varit
föregånget af mångåriga öfverläggningar och den omsorgsfullaste
handläggning hos vederbörande myndigheter. Jag är öfvertygad om
att herrarne i likhet med mig handen uppfattningen, att vid Stockholms
centralstation icke allt är så väl bestäldt i afseende på trafiken,
som det borde vara. Vi ha alla många gånger sett, huru en del tåg
komma och gå nästan på samma tider, och huru folk måste krafla
sig fram öfver spår och vagnar, samt huruledes man vid hvarje öfvergång
noggrant måste se till, om något tåg förskjutes eller kommer
fram på annat sätt. Det är dessa förhållanden, som för mig klargjort,
att man ej kan komma ifrån att lösa denna fråga, och att det
är nödvändigt att snart göra någonting för densamma.

Nu bär det sagts, att utskottets förslag skulle bli dyrbart. Ja,
det blir verkligen dyrbart, det tycker jag också. Men det lär vara
förhållandet, att man ej kommer långt med sådana arbeten, utan att
de bli mycket dyra, och det är ju en sak, som man ej kan hjelpa.
Den förste talaren uppläste de summor, som afse kostnaderna för
åtskilliga af de erforderliga arbetena. Jag har äfven antecknat dessa
summor och har funnit, att när man frånser de belopp, som äro
behöfliga för spårläggning, vexling och dylikt, så återstår det ej mer
än 95,000 krouor, som kräfvas för byggnaden i fråga. Jag kan visserligen
ej säga, om detta är ett för högt belopp, men, som sagd!, jag
bär det förtroendet för jernvägsstyrelsen, att den ej föreslår några
summor, utan att dessa blifvit pröfvade och befunnits vara de lämpligaste.

Nu sade den siste ärade talaren, att man ville »trumfa igenom»
denna fråga. Jag försäkrar herrarne, att ingen har velat trumfa fram
denna fråga eller tänker att göra det. Men det har här varit fråga
om en annan »trumfe, och det var förmodligen denna, som bestämde
den siste talarens uppfattning af frågan. 1 det ursprungliga förslaget
från afdelningen förekom nemligen det vilkoret, att Stockholms stad
skulle förklara sig ej hafva något att erinra mot föreslagna vägundergången
vid Jakobsgatan och att, om vidare kostnader skulle framgent
behöfvas, Stockholms stad borde taga vid. Men det tyckte icke de
personer om, som hysa ömhet för Stockholms stad, utan de sågo den
saken på helt annat sätt; och finnes den ömheten ännu qvar, förvånar
det mig ej, att man söker få frågan löst i en annan rigtning. Kanske
kali det lyckas att till slut drifva saken derhän, men att vi på detta
sätt få ett billigt förslag, hvarmed verkligen vinnes hvad som afses,
det tror jag ej är möjligt.

Jag får verkligen hemställa till herrarne, om vi böra ömma för
Stockholms stad i afseende på dess gatutrafik. För mig är det alldeles
klart, att om denna gatutrafik vid öfvergången af Jakobsgatau
ej blir tillfredsställande, så att man ej kan komma fram med tunga
lass och fordon, så är detta eu affär, som det egentligen tillkommer
Stockholms stad att ordna, ty staden eger ensam att åtgöra, huru den

No 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

vill sköta sin gatutrafik. Och kunna herrar stockholmare ej komma Angående
fram med tunga fordon och tunga lass under viadukten, få de välj& utförande af
mellan att köra två lass i stället för ett och att gorå vägundergången vissa färbättbättre.
Det är väl eu sak, som mer tillkommer Stockholms stad att ringar för
ordna än Riksdagen. Men hvad som härvidlag tillkommer Riksdagen, trafiken vid
tyckes mig hufvudsakligen vara att så ordna trafiken inom jernvägs- bt™ntra™
hallen, att de afgående och ankommande tågen skiljas från hvarandra, starwn.

tv såsom förhållandena nu äro, äro de trafikerande i ständig lifsfara, (Forts)

och detta kan ej vara likgiltigt. Det är verkligen en lycka, att det
hittills gått så bra som det gjort, men det är klart, att i den mån
som trafiken ökas, ökas äfven faran för de resande.

Jag har så mycket hellre kunnat vara med om utskottets förslag,
som det inom utskottet blifvit upplyst, att jernvägsstyrelsen på sista
året tätt eu ökad tillgång på icke mindre än 24,000 kronor årligen,
derigenom att styrelsen har träffat ett aftal med Vesterås—Bergslagsbanan,
att afgiften, som detta bolag betalar för angörande af centralstationen,
skall höjas från 18,000 till 42,000 kronor om året. Vi ha då
der en ökad årlig inkomst af 24,000 kronor; och fördelar man —
herrarne kunna räkna sjelfva — det anslag, som utskottet föreslår,
på de 20 år, under hvilka detta arbete skulle kunna anses nöjaktigt
motsvara trafikens ökade fordringar under samma tidrymd, så blir
det 27,500 kronor om året. Skulle det då ej vara skål, att Riksdagen
tillskjuter de felande 3,500 kronorna pr år för att fä alla de nämnda
olägenheterna afhjelpta?

Jag hemställer, om det är lämpligt att, på det sätt reservanterna
föreslagit, uppskjuta frågans slutliga afgörande. Jag tror nemligen
ej, att vi kunna komma ifrån saken billigare, ty afslås nu utskottets
hemställan och blir frågan derigenom uppskjuten, kunna herrarne
vara säkra på att dess lösning i framtiden ej blir billigare, när man
då kommer med ett nytt förslag Derför har jag trott det vara skäl
att lösa frågan, medan tid är, och medan tillgångar dertill finnas, i
stället för att uppskjuta dess slutliga afgörande till en tid, då vi ha
mindre tillgångar, och det således är mycket svårare att få detta
arbete utfördt än nu. Ty jag föreställer mig, att om vi nästa år af
jernvägstrafikmedel skulle tå in 500,0(30 kronor mera i behållning
och dessa medel skulle ingå till statsverket, så skulle dessa penningar
komma att användas till andra ändamål än detta, och då ha vi detta
arbete ogjordt — ett arbete, som ändock måste utföras. Jag tror
derför, att alla skäl tala för, att utskottets förslag nu vinner kammarens
bifall. Tv vill man betrakta den föreslagna anordningen såsom
eu provisorisk åtgärd och ej såsom eu åtgärd, som är den lämpligaste
och bästa vi nu kunna besluta, så kan man på samma sätt
säga om sjelfva centralstationen i Stockholm, som icke är mycket
mer än 20 år gammal, att dess byggande var eu provisorisk åtgärd.

Ja, det kan man ju säga, men kunna vi nu afhjelpa de påpekade
olägenheterna för 20 års tid, och göra videt, så tror jag, att rf åtminstone
gjort, hvad vi kunnat. Hvad kommande slägten få för uppfattning
dervidlag, och huru de kunna vilja ordna trafiken, är deras sak.

Men kunna vi afhjelpa missförhållandena för eu så lång tidrymd som
20 år, så handla vi enligt min tanke klokt, om vi nu söka göra det,

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

ansia^tll 9ert''^ kommer det skälet, som val är ett litet skäl, men dock har
utförande af. betydelse, att, när som sagdt jernvägsstyrelsen nu fått eu ökad
vissa förbätt-^T^o tillgång af 24,000 kronor, och de föreslagna åtgärderna endast
ringar för kosta 27,500 kronor för år räknadt, det nu blott blir en rent obetydtrafikm
vid Jjg ökning i utgifterna. Men jag har glömt räntan, kunna herrarne
central-1* ''Dvän(^a- klen räntan tror jag verkligen ej kan sägas ha någon bestation.
lydelse, då vi betänka, att vi ändå snart bli tvungna att göra något
(Forts.) at saken, och att de kommande förslagen kunna bli dyrare än detta.

I förlitan på, att jernvägsstyrelsen efter moget öfvervägande
framlagt detta förslag, och i förlitan på hvad herr statsrådet och
chefen för civildepartementet framhållit, tror jag, att vi ej gerna
kunna underlåta att följa jernvägsstyrelsen i denna sak. Och jag
tycker, att vi ådraga oss ett ganska stort ansvar, om vi förhala tiden
genom att ännu längre fundera på denna fråga. Vi äro ju ej fackmän
på detta område, och jag undrar, om vi då böra våga oss på
att här uppträda såsom sådana. Åtminstone vågar jag det ej

Med anledning af hvad jag nu anfört skall jag be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Ekenman: Alla de talare, som under dagens debatt hafva
yttrat sig i olika rigtningar, ha medgifvit, att olägenheterna vid cen
tralstationen måste undanrödjas genom förbättringar på ett eller annat
sätt, men de ha dock varit oense om sättet derför. Jag får erkänna,
att jag, i likhet med en talare på stockholmsbänken, har varit litet
tvehågsen om hvad som egentligen menades med reservationen,
hvilken ej gifvit oss någon ledning för vår uppfattning af densammas
innebörd. Nu sade den talare, som inledde debatten, att man här
lämpligen skulle kunna gå till väga på det sättet, att man blott ansloge
ett belopp af 100,000 kronor, och dermed skulle saken tills
vidare vara hjelpt. Ja, äfven detta yttrande förefaller mig något
dunkelt, men jag får erkänna, att efter min uppfattning fick man
klarhet i saken genom den statsutskottsledamot, som efter honom
hade ordet. Han yttrade derunder, att det kongl, förslaget på sitt
sätt var någorlunda tillfredsställande, men att statsutskottets förslagvar
mindre tillfredsställande, och att, om man antoge statsutskottets
förslag, detta i sig alldeles gifvet skulle innebära, att man inom kort
skulle fä en ökning i utgifterna af 200,000 kronor för att fä frågan
på ett tillfredsställande sätt löst. Men om vi se till hvad den första
talaren yrkade, så finna vi, att han yrkade på ett anslag af 100,000
kronor. När jag då hörde motiveringen, som den ärade statsutskottsledamoten
på stockholmsbänken använde, så syntes det mig uppenbart,
att ett beviljande af 100,000 kronor skulle komma att draga
med sig den allra största utgilten. Denne talare påyrkade, att man
ej skulle göra några provisoriska anordningar, utan i stället sådana,
som skulle bli för långa tider tillfredsställande. Han ville nemligen,
att man skulle i god tid tillse, att man finge en stor och tillräcklig
station byggd. Ja, det är uppenbart, att om man går till väga på det
sättet, står man inför en kolossal statsutgift. Det är möjligt — jag
vill ej bestrida det — att den metod, som talaren förordade, kan
vara god och klok, men då borde vi väl också följa den metoden

Lördagen den 7 Mars, e. m. 25 N:o 15.

med öppna ögon och göra klart för oss, att, om vi toge detta förslag Angående
på 100,000 kronor, det enligt all mensklig beräkning skulle komma uH^randeaf
att inom den närmaste framtiden draga med sig en kolossal stats~ visso förbättutgitt
När man härtill har fatt ett förslag utarbetadt af kongl jernvägs- ringar för
styrelsen — ett förslag, som af regeringen noggrant granskats och trafiken vid
derefter öfverlemnats till Riksdagen, hvars statsutskott sedermera
godkänt detsamma såsom tillfredsställande för en mycket långtid— station.
synes mig klokheten bjuda, att man ej ger sig ut på »det stora (Forts.)
äfventyret», som jag skulle vilja kalla ett bifall till det förslag, som
den förste talaren framstälde. Jag ber derför att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Äfven om det kan anses förut tillräckligt
taladt i denna fråga från den sida, till hvilken jag slutit mig, så
anser jag likväl, att det åtminstone kan vara beböfligt att lätta åtskilliga
missledande uppgifter, som här ha framkommit.

Jag skall börja med åtskilliga felaktigheter, till bvilka herr
Danielson gjorde sig skyldig i sina uppgifter, äfven om de ej betyda
så mycket för sjelfva saken. Han yttrade t. ex., att husbyggnaderna,
d. v. s. anordningarna beträffande station, hall och dylikt, som skulle
erfordras för den föreslagna nya ankomststationen, ej skulle komma
att kosta mer än 95,000 kronor. Ja, men detta är rätt blott för det
fall, att man dermed syftar endast på sjelfva stationshuset, men
hallen, som hör till, kostar 200,000 kronor, och efter dessa beräkningar
skulle summan således för husbyggnader uppgå till ungefär

800.000 kronor i stället för 95,000.

Så påstods det sedan, att i afdelnirigens förslag, som statsutskottet
hade att behandla i plenum, förelåg ett sådant vilkor, att
Stockholms stad borde i större eller mindre grad bidraga till kostnaden
för vägundergången.

Detta är också eu missuppfattning, så vida det verkligen syftar
på afdelningens tryckta förslag, som förelåg inom utskottet till behandling
i plenum. Jag skall be att här få läsa upp klämmen uti detta
afdelningens förslag. Alternativet, som föreslogs af ledamöterna från
Första Kammaren, var af följande lydelse:

»a) att — under vilkor, att Stockholms stad för sin del godkänner
den föreslagna planen för vägundergången i Jakobsgatans förlängning
samt icke i afseende å denna vägundergång mot staten
framställer anspråk å andra anordningar än dem, som omförmälas i
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 13 januari 1896 — till
vissa förbättringar för trafiken vid Stockholms centralstation beviljas

750.000 kronor, hvaraf redan år 1896 må af jernvägstrafikmedlen
utgå ett belopp af 500,000 kronor och återstoden 250,000 kronor
uppföres å riksstatens sjette hufvudtitel såsom extra anslag för år
1,897.»

Det andra alternativet, från Andra Kammarens ledamöter, gick
ut på rent utslag å denna första punkten.

Stockholms stad iir således omtalad uti första-kammarledamöternas
alternativ, men deruti har icke förutsatts, att staden skulle lemna
något bidrag till dessa byggnaders uppförande, ulan i detta omuäm -

N:o 15.

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
[centralstation.

(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Bände af Stockholms stad lag endast ett slags säkerhetsåtgärd för
att en ytterligare förbättring af undergången under Jakobsgatan icke
frän dess sida så lätt skulle kunna ifrågasättas, som om staden ej
blifvit omnämnd.

Vidare tyckes herr Danielson hafva den uppfattningen, att det
ökade bidrag, som hädanefter skall komma att ingå till staten från
Stockholm — Vesterås—Bergslagens jernvägsaktiebolag för begagnande
af centralstationen med dess personal och anordningar, skulle vara
någon slags följd af uppförandet af denna nya ankomststation, eftersom
han på visst sätt vill tilldela denna nya ankomststations anläggande
förtjensten af nämnda jernvägs ökade bidrag och sätta detsamma
såsom en motvigt till de kostnader, som uppförandet af denna
nya station skall föranleda.

Ökningen af detta bidrag har emellertid framkallats af en helt
annan anledning, nemligen i följd af en anmärkning från statsrevisorernas
sida. På grund häraf har hemställan gjorts till bolaget,
hvilket sjelfmant gått in på att nu höja bidraget från 18,000 till

42,000 kronor. Detta är således något, som är helt och hållet oberoende
af arrangementen vid centralstationen.

I sjelfva hufvudsaken är det ju erkändt från alla håll, att det
icke är så väl bestäldt med banhallen inom den nuvarande centralstationen,
som ensidigt skulle vara, och att förbättringar derstädes
äro af behofvet påkallade. Det är icke heller egentligen derom,
synes det mig, som meningarna här brytas, utan det är om sättet att
afhjelpa olägenheterna som olika åsigter äro rådande. Å ena sidan
anser man, att, derest icke hela det belopp beviljas, som af utskottet
föreslagits, icke särdeles mycket skall blifva vunnet, då endast ändringar
af spår och dylikt kunna åstadkommas för det belopp, som
herr Pehrson i Törneryd föreslagit. Å andra sidan kan det emot
Kong!. Maj:ts förslag invändas — såsom det,också med skäl gjorts
— ätt det i alla fall endast afser en provisorisk anordning för den
närmaste framtiden, och det har äfven erkänts, att hvad man vinner
med de af Kongl. Maj:t föreslagna anordningarna redan från början
icke blir särdeles tillfredsställande.

Jag skall för att illustrera detta mitt påstående bedja att litet närmare
få åskådliggöra, huru det skulle komma att ställa sig med
persontrafiken vid den föreslagna nya ankomststationen. Som berrarne
veta, ligga i den nuvarande centralstationens banhall en fyra eller
fem jernvägsspår med eu bredare plattform närmast stationshuset
och ett par tre smala plattformar emellan de olika spåren Ungefär
på samma sätt skulle det blifva vid de nya spår, som skulle leda ned
till den nya ankomststationen vid Jakobsgatan. De komma att ligga
parallela bredvid hvarandra med plattformer emellan sig, men för att
rätt kunna tätta huru anordningarna skulle blifva, bör man söka
tänka sig, att det nuvarande stationshuset, i stället för att såsom nu
ligga längs med spåren, flyttades och placerades tvärs framför alla
spåren och att framför stationshuset funnes eu tvärplattform, till hvilken
alla de långa smala plattformerna emellan spåren utmynnade.
När derför ett tåg ankommer norr ifrån till exempel, få passagerarne,
sedan de lemna! vagnarne, gå en kanske 130 å 150 meter på dessa

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

smala plattformar för att komma ned till tvärplattformen, från hvilken
de hafva att gå in i stationshuset och så derifrån komma ut på
platsen vid Jakobsgatan, på hvilken droskor och dylikt finnas. Huru
pass beqvämt det då kommer att bli, kan man lätt tänka sig, i all
synnerhet om persontrafiken äfven framdeles kommer att ökas lika
starkt som hittills, kanske än mer. Då en massa folk rusar ur tågen
ut på dessa smala plattformar, och alla skola åt samma håll, till
stationshuset, kan lätt eu stark trängsel uppstå, och faran att blifva
nedstött och taga skada torde icke heller blifva så obetydlig, äfven
om man också icke skulle riskera att komma i kollision med något
gående tåg. Det är således i sjelfva anordningarna en stor brist i
afseende på beqvämlighet och säkerhet för de personer, som skola
begagna sig af denna ankomsthall.

Och den brist på beqvämlighet, som skulle förefiunas redan inne
uti den nya hallen, skulle — såsom flere talare här redan målat för
oss — ökas i hög grad, när man komme ut ur stationshuset, omgifven,
som man då skulle vara, på en trång plats af åkaredroskor,
stadsbud och sådant utom de resande, hvilka alla hafva brådtom att
så fort som möjligt komma in till staden till sina qvarter eller hvart
de nu skola taga vägen. Här skulle uppstå betydlig trängsel och
många svårigheter, här skulle man icke, såsom utanför det nuvarande
stationshuset, hafva denna breda centralplan, på hvilken såväl personer
som droskor och dylikt kunna utan olägenhet sprida sig åt
olika håll.

Jag hade i somras tillfälle att erfara, huru det kan ställa sig,
om det är öfver en trång plats de resande skola söka sig ut från
stationshuset och hem till olika delar af en stad. Vid ett tågs ankomst
från Ltibeck till Hamburg löper den resande, såvidt jag kunde finna,
icke någon synnerlig fara inne i sjelfva bauhallen, der tågen stanna,
och det går äfven temligen ledigt att komma igenom stationshuset
och ut på trappan. Men när man väl är nere på planen, finner man
denna upptagen af en oändlig rad af droskor, stående sida vid sida,
emellan hvilka man med den största försigtighet måste kryssa sig
fram förbi alla, som redan äro upptagna, för att komma till eu droska
längre bort, som är ledig. Här hemma på centralstationen hos oss
har jag icke i afseende på trängsel, när tåg komma och gä, eller
trassel att taga sig fram genom labyrinter sett något, som kan jemföras
med hvad jag i den vägen såg i Hamburg, der dock planeu
framför stationshuset var oändligt mycket större än planen framför
aukomststationen vid Jakobsgatan någonsin kan blifva.

Då nu så är, att de af Kongl. Maj:t föreslagna anordningarna
redan (rån början skulle blifva ytterst obeqväma — äfven om de
skulle blifva i något större grad tillräckliga än de mera provisoriska
åtgärder, som enligt herr 1’ehrsons i Törneryd förslag skulle vidtagas
— kan man lätt tänka sig, hvilket tryck det för framtiden
skulle komma att öfvas på Riksdagen för att få bättre anordningar
till stånd. Och det är mycket antagligt, att, i stället för att det
skulle dröja i tjugu år —den tid, som de nu af Kongl. Maj:t föreslagna
åtgärderna ju närmast afse — Riksdagen redan efter förloppet af
tio är till följd af dessa omständigheter och detta tryck skulle komma

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

N:o lo. 28 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående att stå inför frågan om att nödgas vidtaga eu mycket fullständigare
anslag till anordning af en hjelpstation eller en ny centralstation eller hvad man
vissaförbätt-V1^ kalla det för persontrafiken bär i Stockholm.
ringar för Emellertid tror jag herrarne skola vara villiga medgifva, att det
trafiken vid ovilkorligen skulle utgöra en betydande förbättring i afseende på
Stockholms persontrafiken inne i centralstationens nuvarande banhall, om, i stället
''station *’ör de nuvarande fem spåren, antalet spår minskades till fyra eller
(Forts) tre, i följd hvaraf plattformerna emellan spåren kunna blifva mer än
dubbelt så breda som nu. Genom en sådan anordning skulle åtminstone
faran för att genom trängsel på plattformerna blifva nedskuffad
på ett spår kanske till ett i rörelse varande tåg, vara undanröjd, sä
att intet vidare återstod, än att hvar och en, som skall öfver ett spår från
en plattform till e<n annan, får se upp så pass mycket, att han förvissar
sig om att något tåg icke rusar på honom i det ögonblick,
då han passerar spåret.

För dessa förändringars åstadkommande erfordras här ett anslag,
sannolikt stannande på omkring 100,000 kronor, hvarmed man då i
väsentlig grad kan få förbättrade förhållanden vid centralstationen,
utan att man derigenom har bundit sina händer för någon längre
tid. Man måste till och med, om detta anslag nu beviljas, redan
från första stund hafva ögonen öppna för nödvändigheten af att förvärfva
nya områden för de mera fullständiga förbättringar, som i
alla fall inom en icke alltför aflägsen framtid måste vidtagas.

Mig synes alltså, som om denna minst kostsamma provisoriska
åtgärd bör utan all fara kunna af kammaren beslutas, trots det att
de anordningar, som för dessa 100,000 kronor skulle vidtagas, endast
utgöra en afskild del utaf åtskilliga andra, som jernvägsstyrelsen
förordat. Ty eu dylik anordning af spåren ingår ju äfven ungefär
på samma sätt uti jernvägsstyrelsens förslag, ehuru enligt detta tillkommer
den nya ankomststation, till hvilken särskilda spår skulle
ledas in. Då nu så är, håller jag, som sagdt, före, att, äfven om
man måste sätta mera tilltro till den fackmessighet, som jernvägsstyrelsen
besitter, än till hvad vi kunnat tillgodogöra oss af denna
fackmessighet, risken likväl ej skall vara så synnerligen stor, om vi
bifalla det förslag, som herr Per Pehrson här framstält.

Det är ju klart, att hvar och en nu har tanken starkt fäst på
den väntade lifliga persontrafiken här under utställningen i Stockholm
år 1897, och att man under sådana förhållanden är angelägen om
att i god tid tillräckliga åtgärder vidtagas för att jernvägsstyrelsen
skall kunna möta alla de anspråk, som då komma att ställas på densamma.
För min del tror jag, såsom jag redan sagt, att det väsentligaste
just i delta afseende vinnes äfven genom att Riksdagen lemnar
sitt bifall till det mindre beloppet, men jag vågar derjemte påstå,
att det kan finnas en del andra utvägar att ytterligare underlätta
trafiken med under expositionstiden, t. ex. genom extra tåg och dylika
provisoriska åtgärder.

Ilur man än vill se saken, tror jag icke, att man med skäl kan
förebrå de statsutskottets ledamöter, som stält sig på samma sida
som jag, att de icke sökt göra så godt de förmått samt på samma

29 N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

gång sökt undanrödja de största olägenheter, som vidlåda central stationen,

sådan den nu är. utförande af

Jag instämmer alltså i det yrkande, som framstälts af herr Pehr„jgga förbätt Fehrson

i Törneryd. ringar för

trafiken vid

Herrar Petersson i Runtorp och A. G. Gyllensvärd instämde
häruti

Herr Danielson: Det hade ju varit obeböfligt För mig att begära
ordet för att bemöta de af herr Olof Jonsson framstälda anmärkningar
mot mitt förra anförande, ty han rättade så småningom sjelf
dessa anmärkningar, sedan han fått hålla på en stund. Jag har
emellertid aldrig påstått, att de föreslagna förbättringarna för trafiken
vid Stockholms centralstation vore behöfliga derför, att statens jernvägar
skulle få 24,000 kronor om året åt Stockholm—Vesterås—Bergslagsbanan,
utan jag sade, att dessa 24;000 kronor skulle på 20 år
betala nära nog hela kostnaden för de ifrågavarande förbättringarna.

Hvad beträffar kostnaderna för den nya ankomststationen, erkände
ju herr Olof Jonsson, att det var rigtigt, såsom jag uppgaf, att kostnaden
för mottaguingshallen för ankommande resande skulle uppgå
till 95,000 kronor. Men sjelfva banhallen, som skulle höra till, den
är enligt min åsigt något helt annat, och den skulle, såsom jag nog
också vet, kosta 200,500 kronor. Beträffande denna sak äro herr
Olof Jonssou och jag sålunda af samma åsigt. Jag kan derför icke
finna, att hvad herr Olof Jonsson i detta hänseende yttrat var någon
stor nyhet, som han kunde hafva sä synnerlig nytta af för bevisande
af rigtigheten af sin åsigt i frågan.

Hvad vidare beträffar herr Olof Jonssons yttrande, att det varit
fråga om att söka få Stockholms stad att bidraga till kostnaderna för
den nya vägundergången in. m., så är det nog rigtigt, att ett alternativt
förslag i sådant syfte förelåg i statsutskottet. Detta alternativ
kunde jag emellertid icke vara med om, och det föll också. Andra
Kammarens ledamöter i statsutskottet ansågo nemligen icke rigtigt
att blanda in Stockholms stad i denna sak. Det visade sig emellertid
sedan vara omöjligt att komma ifrån hvad som föreslogs i det
andra alternativet och som nu föreligger i utskottets hemställan, och
derför har jag varit med om detsamma. Jag hyser också fortfarande
den åsigt, att vi icke kunna komma ifrån denna affär på billigare
sätt, än utskottet här föreslagit.

central station.

(Forts.)

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr von
Friesen yttrade nyss, att han icke visste, huruvida det förslag, som
jag anhöll att kammaren måtte bifalla, var Kongl. Maj:ts förslag eller
statsutskottets. Jag trodde dock, att af den motivering, som jag både
för denna min framställning, skulle tydligen hafva framgått, att jag
icke afsåg Kongl. Maj:ts proposition, då jag naturligtvis hade begagnat
just orden Kongl. Maj.ts proposition, utan att jag afsåg det förslag,
som närmast förelåg, nemligen utskottets förslag.

Han ansåg vidare, att statsutskottets förslag vore något helt
annat än Kongl. Maj:ts proposition i detta fall. Detta är dock enligt

N:o 15. 30 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående min åsigt icke fallet. Statsutskottets förslag är fullkomligt likanied Kong!.
utförande a/Maj:ts * allt som iör anordningarna på bangårdarne, men derjemte
visso förbätt- hode Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit ändrad anordning af
ringar för vägundergängen under Jakobsgatan, så att denna undergång hlefve
trafiken Vid för de trafikerande något så när beqväm. Denna propos står
central”8 ''L’^e '' uägot omedelbart samband med de öfriga föreslagna an

station. ordningarna vid centralstationen. Det är nemligen alls icke förhål(Forts.
) landet, såsom berr von Friesen ville framhålla, att alla passagerare,
som medfölja ankommande tåg, ovilkorligen måste passera vägundergången.
Såsom förhållandena för närvarande äro och äfven torde
komma att framdeles gestalta sig, till dess man får en lämpligare
vägundergång, kommer nog den största delen af trafiken att gå i
gatans plan Jag vill också påpeka, att de norrifrån kommande
tågen icke hafva sin vexling på södra sidan om bangården, utan
dessa tåg vexla på norra sidan om stationen. Vexlingen af dessa
tåg hindrar sålunda icke trafiken på Jakobsgatan. Men de tåg, som
komma söderifrån, vexla öfver Jakobsgatan, och passagera me komma
derför säkerligen vid många tillfällen åt# blifva uppehållna af vexlingen,
om de begifva sig från ankomststationen till staden genom
Jakobsgatan, utan anlitande af vägundergängen. Man ansåg derför
lämpligt att, på samma gång som ett förslag framlades om förbättringar
för trafiken vid centralstationen, äfven föreslå eu lämpligare anordning
af vägundergängen. Denna senare frågas lösande kan dock,
såsom synes, anstå någon tid, och den kan möjligen till någon del
komma att bero på tillmötesgående från Stockholms stads sida, då
det nu visar sig, att riksdagen icke är benägen att bifalla Kongl.
Maj:ts proposition i den delen

Så vidt jag uppfattade borr von Friesen rätt, nämnde han något
om att statsutskottet icke varit i tillfälle att erhålla nödiga upplysningar
från jernvägsstyrelsen. Om denna min uppfattning var rigtig,
skulle jag endast vilja anmärka, att så vidt jag vet, har icke till
Kongl. Maj:t inkommit någon begäran, att jernvägsstyrelsen skulle
anbefallas att lemna några upplysningar i frågan. Hade det skett,
så är jag alldeles öfvertygad om, att de begärda upplysningarna icke
både uteblifvit Det är ju möjligt, att jag i detta hänseende icke
uppfattade herr von Friesen rätt, men hans yttrande tycktes mig
innebära något dylikt, som jag nu antydt.

När jag förra gången både ordet, antydde jag, att de nu föreslagna
ändringarna vid centralstationen egentligen icke vore att anse
som annat än provisoriska anordningar. Men dessa provisoriska anordningar
äro dock af den art, att den kostnad, som de medföra,
aldrig kan betraktas såsom bortkastad eller förspild, ty huru det än
kan komma att ordnas i framtiden, blir trafiken vid denna station
nog i alla fall sådan, att dessa anordningar behöfvas. För Stockholms
centralstations anordnande i stort sedt kan dock den föreslagna
ordningen icke anses fullt tillfredsställande. Jag anser det likväl
icke vara klokt att söka utvidga den nuvarande stationen genom att
redan nu vidtaga åtgärder för förvärfvande af omkringliggande områden,
ty platsen blir i en. framtid, om icke förr så åtminstone efter
50 år, alltid otillräcklig. Äfven om man föivärfvade sig områden för

Lördagen den 7 Mars, e. m.

störa summor, sou) under tiden skulle ligga räntelösa, så skulie''platsen
om 50 år befinnas alldeles för liten, och dä stode man i allt fall
inför det faktum att behöfva skaffa sig plats för stationen pa ett
annat håll eller söka ytterligare utvidga stationsområdet, hvilket skulle
medföra högst

betydliga utgifter, tv då hafva nog tomtprisen stigit

ofantligt.

Hvad nu beträffar det framstälda förslaget om att anslaget skulle
nedsättas till 100,000 kronor, så får jag för min del säga, att om
detta förslag vinner Hiksdagens bifall, vet jag icke hvad man skall
göra med dessa penningar. Jag kan icke finna, att man med detta
belopp skulle kunna åstadkomma någon verklig förbättring, utan om
dessa penningar användes för ifrågasatta ändamål, vore de enligt min
tanke totalt bortkastade, med undantag af värdet på skenorna, som
nedlades. Allt det öfriga arbetet vore nästan utan nytta. Jag anser
mig sålunda icke kunna tillstyrka någon användning vid centralstationen
af dessa 100,000 kronor, om Riksdagen skulle bevilja endast
detta belopp.

N:o lo.

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

Herr von Friesen: Jag har begärt ordet egentligen derför att
jag funnit, att jag måtte hafva uttryckt mig otydligt förra gången
jag hade ordet. Det var icke min mening att lägga Kong). Majrt
eller jernvägsstyrelsen något till last; utan Kongl. Maj:ts mellankomst
har nog jernvägsstyrelsen varit på allt sätt förekommande och
tillmötesgående mot statsutskottet. Jag ville endast omtala, att när
denna fråga förelåg tilljbehandling i statsutskottets plenum, var det
flere af dess ledamöter, som, i likhet med mig, önskade, att frågans
afgörande måtte uppskjutas, på det att vi skulle blifva i tillfälle att
sätta oss i i ytterligare förbindelse med jernvägsstyrelsen. Jag är
emellertid fullkomligt öfvertygad derom, att jernvägsstyrelsen lemnat
statsutskottets riksgäldsafdelning alla upplysningar, som afdelniugen
begärt, utan ''att statsutskottet behöft å officiel väg vända sig till
Kongl. Maj:t för denna saks skull.

Medan jag har ordet vill jag icke underlåta att äfven beröra
ett par andra yttranden af herr civilministern. Han sade nemligen,
att utskottets förslag vore detsamma som Kongl. Maj:ts. Så är det
dock ej, ty utskottets förslag är en del af Kongl. Maj:ts förslag; men
en lika vigtig del af Kongl. Maj:ts förslag, och en som framställes
såsom en nödvändig följd af den andra delen, den har statsutskottet
uteslutit i sitt förslag. Jernvägsstyrelsen har insett, att genom den
bär ifrågavarande anordningen kommer det att blifva en så stor
trängsel utanför den blifvande ankomststationen, att det blir nödvändigt
att bereda förbättradt aflopp för denna trängsel. Det är
detta behof, som icke är tillgodosedt i statsutskottets förslag, och
följaktligen har ju utskottet endast förflyttat den fåra för lif och
lem, som del för närvarande anser finnas inom centralstationen, till
platsen och vägen utanför ankomststationen.

Herr statsrådet nämnde vidare, att det icke är säkert, att alla
ankommande passagerare komma att begagna vägundergången i
Jakobsgatan. Men jag tror, att det stora flertalet passagerare, i
stället för att stå och vänta, fkanske i regn- och ruskväder, på

N:o 16. 32

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående vexlande tåg, hellre gå den väg, der de veta att icke något absolut
anslag till hinder tinnes för att komma fram. Dessutom har ju jernvägsstyrelsen
''våga‘förbön- sje^ framhållit, att genom den nya anordningen komma vexlingar
ringar för på öfvcrgången öfver Jakohsgatan att förekomma oftare än nu, samt
trafiken vid att det derför blir svårare att komma fram den vägen än det nu
Stockholms är. Detta är just en anledning, hvarför jernvägsstyrelsen anser,
station'' att vägundergången måste utvidgas, så att den blir lämpligare för
(Forts.) trafiken Herr

statsrådet nämnde vidare, att den der stora utvidgningen
af Stockholms centralstation måste i alla fall ske inom 50 år. Den
nu ifrågasatta provisoriska anordningen skulle vara tillräcklig för
20 år, såsom statsutskottet sagt, och för 20 å 30 år enligt hvad herr
statsrådet yttrade. Men hvad skall då ske mellan det 30:e och 50:e
året härefter? Skola vi vara helt och hållet utan en jern vägscentralstation
under denna tid? Den provisoriska anordningen duger icke
längre än högst 30 år, och den stora, nya centralstationen skulle
komma till stånd först om 50 år härefter!

En talare på blekingebänken sade, att man nu skulle hafva
klart för sig — jag upprepar det, enär det möjligen undgick en och
annan af herrarne — att det förslag, som Kongl. Maj:t framlagt,
drager med sig ett mycket större förslag, som föranleder kolossala
utgifter. Jag är ense med honom derom, att man bör hafva detta
klart för sig, om äfven uttrycket »kolossala» synes mig allt för
starkt. Men jag vill, att man skall också hafva klart för sig, att
om man antager utskottets förslag, så drager det med sig ännu
kolossalare utgifter. Tv derigenom kommer man att i väsentlig män
fördyra de enda åtgärder, som äro tillfredsställande för ordnandet af
centralstationen.

Man har sagt mig, att om trafikstyrelsen för en 20 å 22 år
sedan, då stationen kom till stånd, hade varit tillräckligt förtänksam,
så både den kunnat expropriera så mycket mark, som den ville, för 75
öre qvadratfoten. Nu kan man icke få mark under 3 kronor qvadratfoten;
uppskjuter man i 20 år till att skatfa sig mark, så kan man
kanske icke få den för 30 kronor qvadratfoten. Jag frågar då:
hvilket förslag är billigare, herr Pehr Pehrsons eller utskottets?

Herr Ivar Månsson: Herr vice talman! Då man skall göra en
så storartad förändring, som här är i fråga, så synes det mig, som
om man borde vara fullt på det klara med att förändringen skall
medföra någon förbättring, någon egentlig förbättring, sådan att man
kan vara nöjd dermed. Jag har försökt att sätta mig in i detta
förslag och noga pröfvat, huru vida den föreslagna anordningen skall
blifva sådan, att man om någon tid eller rättare genast kan blifva
nöjd med densamma. Jag har då kommit till det resultat, att jag
nära nog föredrager att hafva det på det sätt, som det nu är, med
någon förbättring, än jag är med om de föreslagna anordningarna.
Vi skola komma i håg, att det föreliggande förslaget afser, att
när jag t. ex. kommer söder ifrån, så skall jag släppas ut
vester om den nuvarande hallen, der nu dess vestra vägg är, in i
en annan hall på en plattform, och sedan skall jag praktisera mig

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

fram på den ända till Jakobsgatan, der stationshuset för de ankommande
tågen skall ligga. Der skall jag ytterligare ut på en lång
passage åt höger, hvarifrån jag slutligen "kommer ut åt sidan vid
Klara sjö. Detta gör naturligtvis ingenting, om jag bar ett stadsbud,
som tager mina saker, och sjelf tager en droska för att resa vidare.
Men då jag tänker på den stora massan folk, som sjelfva skola bära
sina saker och taga sig fram från stationen antingen öfver jernvägen
eller i den svåra undergången under Jakobsgatan, då frågar jag,
huru vida detta arrangement verkligen är eu förbättring. För mig
synes det innebära så stora svårigheter, att man, enligt min åsigt,
borde tänka på saken ännu ett år eller par, innan man beslutar sig
för en sådan förändring. Det har sagts, att man länge tänkt på
denna anordning och att förslaget derom icke oforberedt framkommit.
Det betviflar jag ingalunda, ehuru det ser ut som om det i sista
stund kommit något fort fram. Men att tänka länge på en sak utan
att handla eller göra något vid den är det icke stor förtjenst med.
Det heror på, huru mycket man arbetar på förslaget för att tå det
färdigt. Fiire behandlingen i utskottet vet jag icke, om det fäns
något ordentligt kostnadsförslag uppgjordt. Vi miste emellertid bedja
om ett sådant, men det dröjde ganska länge, innan vi kunde få det
och innan det var ordentligt utarbetadt. Vidare hafva vi aldrig
kunnat få någon rigtig uppgift om, huru många tåg om dagen
passerade denna station — jo, den uppgiften flngo vi, och huru
många det är, synes af betänkandet—-men icke huru många af dessa,
som äro godståg. Det tycker jag dock, att man kunde hafva rätt
att fordra att få veta. Tv om man så kunde anordna den nuvarande
hallen, att alla godståg utvexlades derifrån och således icke komme
att hindra trafiken, så tror jag, att härigenom vore ganska mycket
vunnet. I förslaget, sådant det nu föreligger, är den värsta svårigheten
undanröjd, nemligen anordningen vid Jakobsgatan och utgiften
derför å 200,000 kronor. Men om vi vidtoge den af mig antydda
förändringen, så skulle vi bespara ännu mycket mer och derjemte
slippa ifrån en anordning, hvarmed vi icke kunde vara nöjda.

Som sagd!, dessa 200,(XX) kronor hafva vi inbesparat, och det
fans ingen möjlighet för förslagets försvarare att hålla på detsamma:
de måste lemna det. Ty det kunde aldrig undvika svårigheterna
med spårvagnstrafiken, och derför måste planen öfvergifvas. Det är
min tro, att om vi dröjde någon tid och funderade på förslaget i
’ess helhet, så skulle vi komma ifrån en utgift, som vi måste ångra,
n vi antaga förslaget, sådant som det nu föreligger. Vi hade tänkt
, att 100,000 kronor skulle kunna vara nog, men herr statsrådet
chefen för civildepartementet har sagt, att han icke visste hvad
i. . skalle göra med dessa 100,000 kronor, som Pehr Pehrson i
Torneryd föreslagit. Men det innebålles ju, så vidt jag kan se, i
sjelfva förslaget. Ty det, som skall åstadkommas med dessa 100,000
kronor, är just hvad förslaget pekar på i afseende å spår- och vexelförändringar
och dylikt. Det är just dessa förändringar, som böra
vidtagas, så att alla godståg kunna vexlas bort från hallen, och så
att spårens antal förminskas från tern till tre eller fyra, hvarigenom
vi skulle få betydligt bredare plattformer och få bort de tåg, som
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 15. 3

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

N:o IB. 34 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Avgående onödigtvis stå i hallen och taga npp plats och utrymme, som bättre
anslag till tan användas på annat sätt. Detta är just anordningar, som finnas
vissaTörbätt-i ^et kong], förslaget eller i det af jernvägsstyrelsen utarbetade
rinqar för förslaget. Det är helt enkelt hvad dessa innehålla beträffande spårtrajiken
vid förändringen. Om man tager bort den nya hallen, stationshuset och
Stockholms plattformarna ur förslaget, så återstår just hvad vi trott att man borde
station'' gorå provisoriskt för att afhjelpa de värsta olägenheterna. Om vi
(Forts) gorå plattformarna bredare och slippa ifrån alla dessa godståg,
som upptaga plats, då får jag uppriktigt säga, att jag föredrager
denna anordning betydligt framför den, enligt hvilken man skall
släppas ut vid Klara sjö för att sedan taga sig fram öfver den svåra
öfvergången vid Jakobsgatan.

Herr Danielson gjorde en antydan, som man nog kan förstå
ligga djupt; och det var, att de penningar, som man skulle använda
till detta, gå nog åt ändå, och derför vore det så godt att använda
dem för detta ändamål. Jag tror nog, att hvar och eu, som är aldrig
så litet inne i riksdagsmaskineriet, skall förstå meningen med denna
antydan, men jag ber då att få säga, att i detta falk. vinner man
icke mycket på det. Ty förslaget, sådant som det nu är, innebär,
att man skall taga de 500,000 kronorna från innevarande års trafikmedel,
och då lärer det icke mycket inverka på 1897 års budget.
Det är icke mycket att i detta fall ernå.

Huru jag än sett saken, så har jag trott, att det vore skäl att
närmare tänka på den, innan man vidtager en sådan åtgärd som
den föreslagna, och jag tror, herr vice talman, att fastän detta
förslag kommit fram med anledning af utställningen i Stockholm,
så är det ur alla synpunkter bättre att nu gifva dessa 100,< 00 kronor
för att få de värsta olägenheterna afbjelpta och sedan tänka på
hvad man skall göra för att få de klokaste och bästa anordningarna
med afseende både å sparsamheten med statens medel och den
trafikerande allmänheten. ''

Herr vice talman, jag anhåller att få yrka bifall till herr
Pehrsons i Törneryd förslag.

Herr Fjällbäck: Jag har med all den uppmärksamhet, som
varit mig möjlig, lyssnat till reservanternas anmärkningar mot så väl
Kongl. Maj:ts som utskottets förslag, men jag har icke kunnat blifva
öfvertygad af de skäl, som de hafva framstält. Mot hvarje förslag
till afhjelpande af en så pass stor olägenhet, som den här ifrågavarande
allmänt erkända, kan naturligtvis en mängd anmärkningar
framställas, och i sjelfva verket torde det vara så stäldt att, om man
rationelt skall afhjelpa olägenheterna vid centralstationen, så nödgas
man att bygga om hela stationen, ty hufvudfelet är att den ligger
minst tio fot för lågt, och den borde derför höjas upp så mycket,
att de kringliggande gatorna kunde gå fram under spåren. Nu har
man sökt afhjelpa denna olägenhet genom att anordna dels öfvergångar
och dels undergångar, och särskildt dessa undergångar hafva
i diskussionen spelat en mycket stor rol. Man har sökt afskräcka
oss från utskottets förslag just med hänsyn dertill, att jeruvägsstyrelsens
undergång fattas deri, och man har framhållit att lutnings -

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

förhållandena i denna undergång äro så svåra. Jag vill då fasta
herrarues uppmärksamhet på att vi i Stockholm icke äro så bortskämda,
att vi frukta för eu lutning af 1 på 16. Vi hafva flera
starkt trafikerade gator, som icke hafva så fördelaktig lutning.
Herrarne känna säkerligen till den stora trafiken på Hornsgatan,
der denna korsar Götgatan och der ångspårvagnen går fram. Det
är en af de mest trafikerade punkter i Stockholm, och det kommer
aldrig att blifva en så stark trafik i en sådan här undergång, men
der är lutningen, om jag icke är illa underrättad, 1 på 15 och i
Götgatsbacken lärer den vara 1 på 14, således mycket sämre än i
den föreslagna undergången. Dessutom kan det ju aldrig blifva eu
så konstant ström af trafikerande i denna passage under jernvägen
som på Göt- och Hornsgatorna, och derför tror jag, att denna tära
för ofördelaktiga lutningsförhållanden är ganska ringa.

Man har vidare sagt, att det kan vara likgiltigt, om man blir
ihjelkörd på stationen eller i en sådan undergång, men det är dock
en väsentlig skilnad, icke på att blifva ihjelkörd på det ena eller
det andra stället, men väl på att kunna freda sig från att blifva
ihjelkörd, hvilket är betydligt lättare i eu sådan undergång, som är
temligen bred och der man har frihet att passera fram eller tillbaka.
Det är en väsentlig skilnad mellan att taga sig fram der och att,
såsom det nu är anordnadt vid centralstationen, taga sig fram från
den ena plattformen till den andra öfver de olika spåren undan för
undan, medan tåg passera ganska ofta.

Nu tro väl några af herrarne, att det är ett speciel Stockkolmsintresse
att få förhållandena vid centralstationen förbättrade, och det
kan ju icke heller nekas, att detta blir fördelaktigt äfven för oss,
men särskild! under utställningsåret och de månader, som utställningen
pågår, komma nog stockholmarne i regeln att stanna hemma
och de, som då få lida af de dåliga anordningarna vid centralstationen,
det blir landsortsborna, hvilka jag hoppas skola i åtskilliga
hundratusental besöka Stockholm, och de blifva nog icke synnerligen
belåtna med den nuvarande tillställningen, äfven om man skulle
genom utläggande af nya spår vester ut leda bort godstågen samt
taga bort ett eller annat spår inne i den nuvarande bankallcn. Jag
tror derför, att det just ur synpunkten af landsortsbornas intresse är
nödvändigt att något göres, och om jag då ställes i valet emellan
reservanternas förslag om ett anslag af 100,(XXJ kronor till dessa
spår och utskottets, kan jag icke finna annat, än att ett bifall till
reservanternas förslag i hufvudsak är detsamma som ett afslag å
framställningen, och derför kan jag icke, huru ifrig sparsamhetsvän
jag i öfrigt än är, vara med om att afslå donna framställning, äfven
om det skulle ske under formen af clt anslag å 100,000 kronor. Jag
kommer således att yrka bifall till utskottets förslag och ber att på
samma gång, som jag det gör, få framställa några andra önskningar,
som jag tror snarligen skola komma fram, och det är att jernvägsstvrelsen
måtte tänka på och vidtaga några anordningar äfven för
andra delar af Stockholm, än der centralstationen ligger. Förhållandet
är, att Norrmalm har tillväxt så ofantligt på de senare
åren, och spccielt den del af Norrmalm, som byggts på de al staten

Angående
anslag till
utförande af
vissa förbättringar
för
trafiken vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

N:o ir>. 36 Lördagen den 7 Mars, e. tn.

Angående försålda tomter, der en befolkning af tiotusental personer tillkommit,
anslag till Som numera befinna sig ganska långt från centralstationen. När de
vissa™rbätt- personer, som bo på Djurgården eller den bortre ändan af Österrinaar
för malm, vilja följa med ett afgående morgontåg, så hafva de icke
trafiken vid någon möjlighet att annorledes än gående passera den öfver en
Stockholms halftimme långa vägen till stationen. Det synes mig derför vara af
station behofvet påkalladt, att jernvägsstyrelsen blir betänkt på att äfven åt
(Forts) ^et hållet anordna någon slags förbindelse med hufvudstationen. Ett
specielt lämpligt medel i det afseende skulle säkerligen vara att
nu, då utställningen kommer att anordnas på Djurgården, draga ut
det spår, som finnes till Ostra stationen, så nära utställningsplatsen
som miijligt.

En talare sade, att han vid en jernvägstation i Hamburg hade
sett en så ofantlig massa droskor, ordnade i långa rader, så att det
var rigtigt svårt att passera genom dem för att komma fram till eu
ledig droska, och något sådant, sade han, har man icke sett hos
oss. Detta är helt naturligt, derför att vi här icke äro så rika på
droskor som i Hamburg. Detta är den enkla förklaringen på denna
sak, och dessutom tror jag, att vi stockholmare icke äro så begifva
på att åka i droska, ty stockholmarne hafva ännu icke hunnit till
det tillståndet, att de glömt bort konsten att gå, utan de bestå få
gå och reda sig utan droskor.

Reservanternas anmärkningar mot utskottets förslag hafva hufvudsakligen
gått ut derpå, att det skulle vara så svårt att komma
fram från den vestra utgången, der de ankommande tågen skulle
stanna, öfver till den östra sidan, och att det blefve så ofördelaktiga
förhållanden vid öfver- och undergången. Detta är dock en jemförelsevis
underordnad fråga mot hvad som lör mig är det bufvudsakligaste,
nemligen att vi skola kunna taga emot den massa folk,
som kommer att besöka utställningen. Huru vilja herrarne, attjernvägstyrelsen
skall bete sig, då en massa folk kommer att tillströmma,
en massa, om hvilken vi förut icke haft någon erfarenhet. Jag är
alldeles öfvertygad om att det skall blifva en mängd resande och
detta af det skälet, att jernvägsstyrelsen, såsom jag hoppas, skall
under utställningen nedsätta biljettprisen, så att folk af alla klasser
och från alla delar af landet kunna besöka Stockholm. Om biljettprisen
nedsättas, så tänker jag, att herrarne litet hvar komma att
helsa på här i Stockholm, och då är det min, likasom jag tror också
jernvägsstyrelsens innerliga önskan, att herrarne skola komma helbregda
både hit och härifrån. Derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag under förhoppning, att det åtminstone i den gemensamma
voteringen skall finnas någon utsigt för detsamma.

Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels bifall till det af herr Pehrson i
Törneryd under ofverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen
gaf propositioner å hvardera af dessa yrkanden och fann den senare
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef
likväl begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och
anslag af eu så lydande voteringsproposition:

37 Ko 15,

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Den, som beträffande statsutskottets hemställen under mom. a i
första punkten af förevarande utlåtande n:o 31 bifaller det af herr
P. Pebrson i Törneryd under öfverläggningen framstälda förslag,
röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 116 ja mot 70 nej; och hade kammaren
sålunda fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Mom. b) och c).

Biföllos.

Punkten 2.

Bifölls.

Punkten 3. Angående

afsättande af

I två lika lydande motioner, väckta af herr C. O. Bergman, ™edel för _
(n:o 46 inom Första Kammaren) och af herr Nils Wallmurk, med norra ^tambvilken
instämt herrar O. H. Ström, G. J. Mustaparta och E W. banansfortBäckström
(n:o 156 inom Andra Kammaren), både föreslagits, att sättande till
Riksdagen måtte besluta att af det befintliga öfverskottet i stats- riksgränsen.
kassan afsätta 5,000,000 kronor i och för bekostande af norra stambanans
fortsättande från Boden till riksgränsen.

Härjemte hade herr S. Palme i en inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 169) hemstält, att Riksdagen ville besluta, att af befintliga
statsöfverskott 1,500,000 kronor skulle reserveras för norra stambanans
blifvande fortsättning mot riksgränsen.

Utskottet bcmstälde emellertid, att ifrågavarande motioner icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Reservation emot utskottets hemställan både anmälts af herrar
Jonsson i Hot'', von Friesen och Näslund.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr von Friesen, som yttrade: Herr talman! Jag och ett par
andra medlemmar i statsutskottet från denna kammare hafva anfört

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående reservation vid denna punkt. Vår mening kar varit, att det skulle
a>* medel''%r^ vara välbetänkt att nu i någon mån tillmötesgå de af motionärerna
bekostande af förslagen. Som bekant, lins det nu öfverskott i statskassan,

norra stam- och det är således möjligt att afsätta medel för det ifrågavarande
banans fort- ändamålet. Vi förbise ingalunda det principielt rätta deruti, att
sättande till initntivet i frågor sådana som denna i allmänhet öfverlemnas till
TXfF^rts*'')6”'' Maj:t. Vi vänta icke keller, att den bana, hvarom nu är

(. or s.j jYåga, skall åtminstone i den närmaste framtiden gifva sådana inkomster,
att den skall kunna sjelf amortera sig. Och vi äro heller
icke vänner af ett alltför starkt påskyndande af statens byggande
af jernvägar. Men vr hafva ansett, att här föreligger ett exceptionelt
fall, der det kan vara väl på sin plats, att Riksdagen, sedan frågan
blifvit väckt, icke lemnar densamma obeaktad.

Saken är den, att man deruppe vid gränsen har att inom kort
motse en jernväg från den finska sidan. Om det då icke finnes
någon jernväg från den svenska sidan, är det gifvet, att befolkningen
i gränstrakten kommer att få sina ekonomiska intressen förlagda
icke uti sitt fädernesland, utan i det andra landet, på andra sidan
gränsen. Som herrarne veta, äro språkförkållandena i dessa trakter
redan sådana, att ensamt de kommit att förlägga de andliga intressena
bos denna gränsbefolkning öfver på andra sidan gränsen. Får
nu denna befolkning äfven sina ekonomiska intressen förflyttade åt
det hållet, anse vi, att ett ganska betänkligt tillstånd kommer att
inträda. Det är den synpunkten, som för oss varit bestämmande och
som gjort, att vi anse det vara i hög grad önskligt, att här snart,
mycket snart något kommer att göras.

Banan kommer sannolikt icke att kunna hvad man säger bära
sig, åtminstone icke under den närmaste tiden. Så mycket lämpligare
är det då, att den icke bygges för lånemedel, utan att den
bygges genom tillgångar, som på annat sätt erhållits. Då nu ett
tillfälle är att härutinnan göra en början, hafva vi trott det vara klokt,
då saken enligt vår tanke är i hög grad önskvärd, att icke låta
detta tillfälle gä oss ur händerna, utan begagna det.

Vi äro nog icke tveksamma derom, att regeringen bar denna
fråga lifligt i åtanke. Vi äro tvärt om fullt öfvertygade om att så
är förhållandet. Men Riksdagen har en gång skrifvit till Kongl.
Magt, att den förestälde sig, att byggandet af jernvägar för statens
räkning deruppe skulle stanna vid Boden. Vi hafva velat borttaga intrycket
af denna skrifvelse och i det hänseendet söka att få från
Riksdagens sida en åtgärd i annan rigtning, öfvertygade som vi äro
derom att, om Riksdagen tager förhållandena, sådana de nu ställa
sig, i öfvervägande, Riksdagen måste erkänna vigten af att jernvägen
så fort som möjligt göres färdig fram emot riksgränsen. Det
är således af detta senare skäl, som vi trott oss icke böra lemna
det tillfälle obegagnadt, som nu motionärerna hafva erbjudit, och det är
också af samma anledning, som jag nu heder att få göra ett yrkande
i den rigtning, i hvilken jag talat.

För min del har jag varit tveksam att gå så långt som några
motionärer föreslagit, nemligen att afsätta 5,000,000 kronor, och jag
tror, att det skulle vara lämpligt, om man inskränkte sig till det

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

mindre belopp, som föreslagits af herr Palme, 11/2 million kronor. Angående

Det är derför, herr vice talman, som jag ber att få yrka bifall till

herr Palmes motion. bekostande^

norra stam -

Häruti instämde herrar Bromée, Näslund och Eriksson i Qväckliugen.

Vidare anförde:

banans fortsättande
till
riksgränsen.
(Forts.)

Herr Palme: Herr vice talman, mine herrar! För sitt afstyrkande
af de nu förevarande motionerna har utskottet icke förebragt mer
än ett enda skäl, det nemligen, att det borde vara Kongl. Maj:t förbehållet
att taga initiativ, om, när och på hvilka vilkor den norra
stambanan bör fortsättas. Jag måste medgifva, att jag icke fullt
kan fatta detta skäl. Att denna bana skall fortsättas, derom hade
jag nemligen trott, att litet hvar skulle vara ense. Den motivering,
som statsutskottet har förebragt, gaf ju vid 1894 års riksdag en
framstående ledamot af Första Kammaren anledning att anse, att
statsutskottet velat indirekt gifva uppdrag åt Kongl. Maj:t att taga
denna fråga om hand. Och till och med af de talare, som yrkade
utslag på den då föreliggande motionen, var det flere, ja, de fleste,
som uttalade sin bestämda sympati för frågan. Under sådana omständigheter,
och då vi nu hafva ett ganska betydande statsöfverskott,
hade jag tänkt, att vi af detta statsöfverskott skulle kunna reservera
åtminstone någon del för detta ändamål. Genom att utan vidare
vilkor afsätta ett belopp binda vi ju icke händerna på Kongl. Maj:t
på något sätt. Kongl. Maj:t är ju fortfarande i besittning af det
allra bestämdaste initiativ att föreslå, när och under hvilka vilkor
banan skall fortsättas, om den skall gå till Haparanda eller Korpikylä,
om den skall stanna vid Kalix eif, eller om den skall fortsätta till
riksgränsen. Det är endast, att denna bana en gång skall fortsättas,
som man genom en dylik afsättning fastslår. Och derom hade jag,
som sagdt, tänkt mig, att flertalet vore ense.

Om jag således i likhet med statsutskottet anser, att initiativ
bör förbehållas Kongl. Magt att bestämma, när och på hvilket sätt
denna bana bör fortsättas, vill jag dock derjemte uttala som min
bestämda öfvertygelse, att Kongl. Maj:t snart bör begagna detta
initiativ, och jag skall be att närmare få ingå på skälen för denna
åsigt.

Jag vill då icke ingå på de skäl af ekonomisk natur, som jag
anser vara, redan de, i och för sig tillräckliga att föranleda ett snart
beslut i denna fråga. Jag vill ej heller ingå på de militära skälen,
af hvilka enligt mitt förmenande intet enda talar emot, men samtliga
tala för banans fortsättning; utan skall jag i stället be att få framhålla
de enligt min åsigt alldeles tvingande skäl, som ligga dels i
donna landsändas afskilja läge vid gränsen och dels i vissa företeelser
af vigt — på andra sidan gränsen.

Enligt ett kejserligt bemyndigande af, tror jag, januari
månad detta år, har Finlands senat erhållit i uppdrag att uppgöra
ett förslag till den finska banans framdragande från Uleåborg till

N:o 15. 40 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående Torneå. Detta förslag kommer att föreläggas de nästa år samman°medelför
trac,ande finska ständerna, och enligt de underrättelser jag fått från Finbekoslandeaf^a^
kan jag med visshet förutsäga, att denna bana kommer att
norm stam- blifva åt Finlands ständer besluten. Och med min kännedom om
banans fort■ finnarncs sätt att bygga sina jernbanor fort och billigt är jag också
Tiksqränsen förvis.sa<1 om> att denna bana snart blir färdig. Under sådana om(Forts)
ständigbeter gör jag mig den frågan: hvilka skola följderna blifva,
om finuarne hinna före oss till riksgränsen? Torneådalen, mine herrar, är
ingalunda så fattig, som vi »sörbor» ofta föreställa oss. Den har
tvärt om eu ganska liflig rörelse, en ganska stor handel, eu ingalunda
obetydlig industri. Jag hänvisar blott till det ganska betydande
antal fartyg, som hvarje år lossa och lasta i Haparanda hamn, och
till de ingalunda obetydliga tullintraderna i Haparanda. Om nu
finnarne blifva färdiga före oss med sin bana till Torneå, blir följden
helt naturligt ett ganska betydande uppsving för hela denna ort, ett
uppsving som kommer att sträcka sina verkningar äfven till den
svenska sidan om gränsen, äfven till den vestra eltdalen. Men de
frukter af detta uppsving, som visa sig i export och import, de komma
för visso i sådant fall att söka sin utväg under större delen af året,
då sjöfarten genom is är hindrad, in på finska sidan, vare sig förbindelserna
knötes direkt i Finland eller varorna endast transiterades
öfver Finland via Hängd. Handelsvägar, en gång beträdda, äro, det veta
alla, som känna dylika förhållanden, ingalunda lätta att rubba; och
en ort eller en köpmauseorps, som en gång invants att finna sina förbindelsclinier
på ett visst håll, fasthålla- vid dessa med en förunderlig
envishet, och detta desto mera då det gäller eu befolkning, hvilken,
som våra finsktalande landsmän deruppe, är af naturen ganska konservativ
och som dessutom vid sina finska förbindelser har den fördel,
att den kan underhålla sina handelsförbindelser och sin korrespondens
med affärsvänner på sitt eget språk.

Jag tror, att man dervidlag kan säga som en talare i Första
Kammaren vid 1894 års riksdag, hvilken förklarade, att det är »af
största vigt för hela riket, att icke dessa fosterlandets barn drifvas
att söka sina naturliga förbindelselinier inom Finland i stället för
inom Sverige, hvilket lätt kan komma att ske, om finska banan blir
färdig förr än den svenska.» Man bör akta sig — sade samme
talare — att bibringa dem »den föreställningen, att de äro afsöndrade
och utkastade från det ofri ga riket.» Och dervid bör man väl betänka
— skrifver en af mina korrespondenter uppe i Norrbotten —
»att särskilt Torneådalens befolkning är skild från det öfriga Sverige
genom eu mur af säregna naturförhållanden, men framför allt genom
språket, medan den gräns, som finnes mot Finland, nemligen elfvarne,
snarare underlättar än försvårar samfärdseln.» Jag nämnde språket,
och jag ber att få återkomma till detta, så mycket mera som jag i
den saken är alldeles öfverens med nuvarande talmannen i Första
Kammaren, som yttrade angående denna fråga, att »dess politiska
betydelse är större än dess betydelse i öfrigt» — huru högt jag för
min del skattar dess betydelse i öfrigt. Denna språk- och rasfråga
deruppe vid vår finska gräns är af eu betydelse, som icke af oss må
underskattas, och den kan medföra de betänkligaste följder. Historien

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m. 41

gifver oss i det afseendet från fall, som icke i mycket skilja sig ingående
från detta, ganska bestämda lärdomar, hvarom jag skall be att få a medel för
något erinra. bekostande af

När de tyska nationalitetsifrarne fram emot slutet af förra hälften norra stamaf
detta sekel •— icke nöjda med att till det stora tyska fosterlandet banan» forträkna
det gamla landet Holstein — äfven började att på allvar dit
räkna Scblesvig, då lästes litet emellan i tyska tidningar artiklar (por(s
och upprop till förmån för — såsom det hette — våra förtryckta
tyska bröder i Scblesvig, men egentligen för att göra dessa schlesvigbor
missnöjda med sin ställning som danska undersåtar. På tyskt
initiativ spriddes i Schlesvig broschyrer, folkskrifter, läroböcker, som
drefvo samma satser. Tyska sångföreningar (Liedertafeln) öfverflyttades
på Schlesvigs mark, och schlesvigarne lockades att under
färger, som icke voro de danska, deltaga i den beryktade sångarfesten
vid Wlirtzburg. Och danska regeringen — långt ifrån att
med visa åtgärder och på öfvertygelsens väg söka med sig förena
och binda alla dessa olika intressen i en gemensam fosterlandskärlek
— vidtog så okloka åtgärder, att de ledde till 1848 års krig och
1864 års katastrof, hvilken ryckte Schlesvig och dermed ett par
hundra tusen genuina danskar från det blödande Danmarks hjerta.

Det är, mine herrar, en sorglig historia, denna historia om intriger
och röfveri; men den har sina lärdomar, och den är ingalunda
enastående. Huru försöka icke tyska agitatorer bearbeta de under
ryskt välde lefvande tyskarne i de ryska östersjöprovinserna, huru
försöka icke slaverna å sin sida att egga upp de nationella lidelserna
i Böhmen! Huru förklarade icke tyskarne, då de 1870 gjorde
sin invasion i Frankrike, att de..voro ditkomna för att befria sina
förtryckta tyska bröder i Elsass! Öfverallt samma historia!

Äfven vi hafva en gränsbefolkning af annan nationalitet än vår
egen, som talar ett annat språk än svenska. Väl är det sant, att
genom en gemensam ärofull historia sedan den gråaste forntiden
denna befolkning är bunden vid det gemensamma fäderneslandet.

Väl hafva vi sedan urminnes tider samma bildning, samma lagar
och seder och religion, och väl vet eu hvar af oss, som känner befolkningen
deruppe, att aldrig ett ögonblick den skulle tveka — i
klar som i mulen tid — att ställa sig vid sina svenska landsmäns
sida. Men en agitation af den art vi känna från Schlesvig, från
östersjöprovinserna, från Böhmen, kan dock medföra oberäknelig
skada. Och denna agitation kanske redan kan spåras deruppe? Ja,
helt visst, mer än spåras — den ligger i öppen dag. Under de
årliga besök jag aflägger i Finland och med den ganska stora bekantskapskrets
jag der förvärfvat har det varit mig lätt att komma
under lund med åtskilliga ganska märkliga symptom i den rigtningen
— för öfrigt äfven återgifva, tror jag, i åtskilliga svenska
tidningar.

Den finska befolkningen består, som bekant, till en mindre del
af svenskar, men till den vida öfvervägande delen af finnar. Dessa
finnar hafva — från att hafva varit den lägre, mera obildade, mindre
inflytelserika delen af nationen — småningom icke blott svingat sig
upp till jemlik ställning, utan äfven stärkt sin åstundan till något

N:o 16. 42 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående ännu mera. Under denna sin kamp först för rätt och så för magt
amedel för ^afya v''ssa långtgående element bland dessa finnar icke nöjt sig med
bekostande afatt f’ö''''a finskhetens talan inom egna gränser, utan sträckt sina be
norra stam- gärdsel- derutöfver, i första rummet till tinnarne i Estland och till de
banans fort- öfverallt i det stora ryska folket insprängda finska folkgrupperna.
riksarätwen likväl hafva de måhända ansett, att denna verksamhedvarit för
(Forts) i längden; och de hafva derför på senare år, tyckes det, valt

ett annat verksamhetsfält, ett mera blygsamt men mindre farligt,
nemligen de finsktalaude folkelementen inom Sverige och Norge.

Redan 1884 var det en lektor — om jag minnes rätt, var det
detta embete han innehade — i Uleåborg, Érvast, som skref en bok
om en resa han hade gjort på andra sidan gränsen för att taga reda
på de finska brödernas ställning. Han meddelar deri, att de ledo
under »det grufligaste förtryck», och uttalade som sin åsigt, att om
en finsk här skulle rycka öfver gränsen, dessa landsmän skulle utan
betänkande resa sig upp mot konungen af Sverige och Norge. Sådant
tal får man stundom höra i Finland inom dessa långt gående
kretsar jag nyss talade om. Men det dröjde ännu 10 år, innan ultrafennomanernas
agitationer fördes in direkt på svenskt område i form
af kringresande agitatorer, ^kolportering af tidningar o. s. v. Jag
har. för att skaffa mig något reda på dessa förhållanden, satt mig i
förbindelse med åtskilliga personer, så väl i svenska norrbotten som
i Finland, både norrut och i Helsingfors; och jag har fått åtskilliga
egendomliga bekräftelser på verkligheten af det förhållande jag nu
angifvit. Så skifver en af mina meddelare, eu person som känner
dessa förhållanden synnerligen väl och som har ett mycket godt
omdöme;

»Hvad beträffar frågan om den fennomanska agitationen i norra
Sverige, är detta ett af de svartaste dragen i fennomaniens historia.
Att finska agitatorer, bland dem särskild! Uleåborgska tidningen
Kaikus redaktör, Kivikäs, gjort besök bland den finska befolkningen
i Sverige och uppmanat denna att icke lära sig svenska för att sålunda
bevara sin nationalitet, står utom allt tvifvel.»

Samma person påpekar också, hurusom man »dervid klandrat
svenska regeringen och prisat den ryska kejsaren och finnarnes läge
i Finland».

En annan af mina korrespondenter skifver under den 6 februari
från Helsingfors;

»Att arbetet deruppe dirigeras härifrån är antagligt, men som
det sker med yttersta försigtighet, äro ledarne tillsvidare ej bestämdt
kända. Att fennomanska tidningar spridas öfver gränsen till Sveriges
finnar, är en redan flera år gammal historia. Numera torde de
kringresande agitatorerna uträtta mera än tidningarna, och svårt skall
det för eder blifva att hindra kolporteringen af de fennomanska

åsigterna---såvida ni icke ofördröjligen och mycket energiskt

börja motarbeta de-amma.»

Dermed öfverensstämmer äfven biskop Johansson i Hernösand,
som i en tidningsartikel yttrar; »Ett af vilkoren för att denna landsända,
och kanske icke så litet dertill, icke -skall gå förlorad för

Lördagen den 7 Mars, e. m.

N:o 15.

vårt fädernesland, synes vara, att svensk odling der får göra sig Angående
gällande.» .

Mot biskop Johanssons ord och hans verksamhet för öfrigt har bekostande af
från finsk sida förts ett mycket energiskt och häftigt språk, deribland norra stamsärskildt
i tidningen »Uusi Suouietar», som i en lång artikel hånar banans fortbiskop
Johansson och talar om »det obarmhertigaste förtryck», som ^fogninsen
finnarne i Sverige äro utsatta för. (Forts)

För öfrigt synes detta ultra fennomanska parti, om hvilket jag
har talat, hafva för sin förfinskning af de svenska gränsprovinserna
uppgjort ett fullständigt program. Antydningar derom hafva funnits
att läsa i deras tidningar, t. ex. Kaiku i Uleåborg och Päivälehti i
Helsingfors, i hvilken senare tidning af signaturen Kyösti, hvilken
lär vara en af dessa af mig omnämnda kringresande agenter, meddelar
sina planer, nemligen först och främst grundandet af eu ny ‘
tidning i Torneå, som skulle taga den sofvande befolkningens uppväckande
om hand, vidare en mängd finskspråkiga folkskolor i Torneådalen.
»Svenska staten gör så mycket för finnarnes försvenskning,
vill cj den finska göra något lör att motarbeta detta?» Utom de
genom folkskolorna bildade »härdarna för den nationella agitationen
från vårt land bland finnarne i Sverige», anses att man endast genom
en folkhögskola »skall lyckas framkalla» en verklig nationalkänsla
bland finnarne i gränsmärken.

Såsom tidningarne meddelat, är grundplåten till denna skola
redan insamlad, och meningen synes vara, att elever skola mottagas
lika väl från den svenska som från den finska sidan af gränsen.

På detta sätt taga sig agitationerna ut från Finland. Men, som
jag nämnt, har jag äfven korrespondenter på den svenska sidan,
och jag vill äfven af dessa anföra ett par yttranden. Fn af dem
skifver den 8 februari och framhåller nödvändigheten af den norra
stambanans vidare framdragning och orsakerna, hvarför vi i detta
fall icke böra komma efter finnarne. Han säger: »Orsakerna kunna
vara många Ibland de förnämsta får man allt räkna dit äfven det
såkallade förfinskningsarbetet, som man af tidningarne här förut
funnit en och annan artikel om Att s. k. kringresande agenter härfärd
omkring, torde ega sin rigtighet.»

Fn annan synnerligen insigtsfull och framstående man uppe i
Norrbotten, eu person, som särskilt studerat dessa förhållanden,
skrifver till mig den 22 februari i år: »Att en del af den finsk-fennomanska
pressen tagit till orda i frågor, som kunna anses röra endast
och allenast Sverige, är en företeelse på det politiska området, som
är egnadt att i hög grad väcka hvarje svensks förundran och — harm.

Den svenska staten tillbjuder på humanitetens och frivillighetens väg
eu del af sina undersåtar att lära sig rikets språk för att såmedelst
kunna tillgodogöra sig bättre än eljest fosterlandets framåtskridande,
och så kommer en del af samma press och gör statens åtgärder i
detta hänseende till föremål för de allra mest brutala anfall, viljande
derigenom göra sig till målsmän för en förment förtryckt folkstam.

I samband med dessa hätska anfall i den fennomnns''ka pressen uppgöres
cn formlig fälttågspinn i afsigt att motarbeta svenska statens
äigöraudcu och föreslås sålunda i ett upprop till finska folkskolans

N:o la.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående vänner att upprätta finska skolor på svenska sidan, att sprida finsk
"medel för litteratur bland vår allmoge, att samla in medel för upprättande af
bekostande afcn folkhögskola, som skulle hafva till uppgift att bevara finskheten i
norra stam- våra bygder. Bärare af dessa planer är visserligen i främsta rummet
banans fort-den fennomanska pressens »enfant terrible», den i hela norra Bönland
Tiksqränsen “''yo^et spridda landsortstidningen »Kaiku», som jemväl skänkt en
(Forts) grundplåt- till förverkligandet af nämda folkhögskola; men den omständighet,
att »Kaikus» artiklar i de6sa frågor upptagits och aftryckts
i de ledande fennomanska hufvudstadstiduingarne, visar att dessa gilla
och hylla samma åsigter som »Kaiku». De innersta motiven till den
fennomanska pressens omordade uppträdande torde väl vara att söka
i en storhetsdröm att förena alla finsktalande eller af finsk nationalitet,
vare sig de äro att finna inom svenska landamären eller i Östersjöprovinserna,
till ett politiskt helt.»

Hvad anledningen för öfrigt än må vara, så står det dock fast,
att dylika dunkla agitationer bedrifvas i vår finska gränsbygd, och
det är icke tillräckligt att affärda dessa agitationer med de ord, hvarmed
de bedömas af en af de största och ledande samt på samma
gång en af de lugnaste finska tidningarne, som säger om Kyöslis
planer, att »den barnsliga naiviteten i hans uppfattning öfverträffas
endast af det politiska lättsinne, hvarmed hau utkastar sina förslag
att från finsk sida rädda den finska nationaliteten i norra Sverige
från att försvenskas »

Det må väl vara sant, och jag är fullkomligt öfvertygad derom,
att bakom denna agitation endast står ett finskt parti, och jag vet
hvarken att Finland som sådant eller det finska folket på något sätt
kan göras ansvarigt för dylika agitationer, men dessa agitationer
förefinnas dock, och de äro kanske af djupare betydelse än man vid
första påseendet skulle vara villig medgifva, eu betydelse, som under
vissa kritiska politiska förhållanden kan blifva ödesdiger för värt land.

Till all lycka för vårt land finnes det icke (ifver hufvud taget
lojalare och mera trogna svenska medborgare än våra fiusktalaude
bröder der uppe i Norrbotten, hvadan jag är öfvertygad, att dylika
angrepp på dem komma att utan effekt tillbakastudsa. Men agitationen
är dock ett varsel, som visar, att vi, för att mota den, höra
uppbjuda alla våra krafter för att så intimt som möjligt Förena med
hela den svenska statskroppen denna längst i norr belägna, så länge
tillbakasätta bygd, och dertill är banans framdragande en nödvändighet.

Goda skolor och kommunikationer ansåg landshöfdingeembetet i
Norrbottens län i 1885 års fem års berättelse vara enda sättet att afhjelpa
olägenheterna med språkförhållandena. För skolorna är redan
mycket gjordt och mera göres. Nu återstå främst kommunikatio
uerua. »Banans byggande kan icke uppskjutas, sedan den finska
banan blifver dragen till Torneå», yttrade också i Första Kammaren
1894 en man, som i denna fråga bör anses såsom en af de mest
omdömesgille, nemligen f. d. landshöfdingen, generaldirektör Lars Berg.

Det beror på oss i dag, mine herrar, huruvida vi af det statsöfverskott,
hvartill det, som vi väl veta, otillräckligt sädesproducerande
Norrbotten i en ganska väsentlig grad bidragit, skola afsätta
någon del till deu vigtiga fråga, ja, jag tvekar icke att säga, till

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

den vigtiga försvarsfråga — ty det är i grund och botten en försvarsfråga
— som beter Norrbottens fastare förening med det svenska
rik siandet.

I förhoppning att kammaren skall behjerta detta stora intresse,
anhåller jag att fä yrka bifall till den af mig framburna motionen.

Herr Nordström: Jag har begärt ordet för att uttala mina sympatier
för herr Palmes motion.

Numera torde den åsigten vara temligen allmänt rotad, att den
naturliga ändpunkten för den norrländska stambanan är riksgränsen.
Om så är fallet, så kan det endast vara en tidsfråga, när anslag
kommer att beviljas för densammas fullbordande. Då framställer sig
åter den frågan: bvilketdera är klokast att redan nu, då man har
åtskilliga millioner i öfverskott i statskassan, afsätta någon del till
denna banas fullbordande, eller att vänta dermed, intill dess dessa
millioner hinna konsumeras för improduktiva ändamål, och att sedan
äter begagna sig af den gamla utvägen att låna?

Den norrländska banan har byggts så att säga stötvis; man har
afbrutit eller åtminstone betydligen inskränkt arbetena ett par gånger.
Då har man realiserat byggnadsmaterielen och afskedat arbetarne för
att sedan om något år å nyo börja byggandet med forcerad kraft och
då anskaffat ny byggnadsmateriel och nya arbetare. För två år
år sedan både vi det nöjet att votera om pensioner och dotationer
till afskedade jernvägsarbetare vid den norrländska stambanan. Förlida
år tingo vi åter det nöjet att ändra detta beslut och tillåta dessa
pensionerade arbetare att åter ingå vid statens arbeten vid det då
pågående arbetet med bibanan vid Umeå. 1 år kommer denna bana
att fullbordas. Kanhända får Riksdagen nästa år det nöjet att åter
votera om pensioner åt afskedade jernvägsarbetare, för att sedan ett
annat år komma att besluta att å nyo engagera dessa samma arbetare
vid den norrländska stambanans fortsättande till riksgränsen.

Om eu enskild person betedde sig på detta eller liknande sätt,
så skulle han säkerligen blifva ansedd för mindre klok. Men svenska
Riksdagen, som i hvad angår statens inkomster har hand om
pungen, handlar dock i detta fall enligt min uppfattning på ungefär
samma sätt.

Som vi veta, är den norrländska stambanan i ekonomiskt afseende
eu mindre god affär. Den löper till stora delar igenom obygder
och sådana terränger, som icke kunna lemna någon väsentlig matning
för denna jernväg. Slår jag upp kartan öfver Norr- och Vesterbotten,
så finner jag, att den odlingsbara bygden närmast hafskusten
intager ett jemförelsevis ganska inskränkt område, ända till dess
jag kommer upp till det nordöstra hörnet af Norrbotten. Der utbreder
sig en mycket stor lågslätt. Jag tror, att den omfattar eu
yta, ungefär lika stor som hälften af Skaraborgs län. Det är mig
sagdt, att denna lågslätt skall vara af mycken bördighet, att der
växer ett ymnigt gräs, att den är användbar för odling, och att den
skulle kunna föda en stor del af den befolkning, som nu i stället vänder
sin kosa till andra sidan Atlanten. Om denna bördigare del af Norrbotten
komme i tidsenlig förbindelse med den öfriga delen af landet,

Angående
afsättande af
medel för
bekostande af
norra stambanans
fortsättande
till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 15. 46 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående gå föreställer jag mig, att den så småningom skulle bidraga att göra
aTmedel för (,en “O^ländska stambanan i någon-män inkomstbringande. Detta
bekostande af ad vidkommer den statsekonomiska sidan af saken
norra stam- Vidare bär här förut blifvit alldeles tillräckligt taladt om den
banans fort- kamp, som försiggår i dessa trakter mellan suecomaner och fennoSriksqränsen
maner- Ett gammalt kändt ordspråk säger, att den, som kommer
(Forts) f’öi''8t till qvarnen, får först mala, och sä torde äfven här vara fallet.

Om vi försumma oss, så försumma nog icke våra grannar på östra
sidan om bottensjön att uppdraga sin jernväg till riksgränsen. Och
få de upp sin bana dit före oss, så blir följden den, att den finsktalande
befolkningen drager sig dit upp och befolkar dessa stora
trakter, som äro användbara för odling. Komma vi deremot före, så
har jag lika klart för mig, att den svensktalande befolkningen skall
söka sig upp till dessa trakter och der vinna bofäste Det torde hafva
sin stora betydelse, huruvida denna del af landet är bebodd af
svensktalande eller finsktalande menniskor.

Slutligen har det uttalats en fruktan för att uppdraga stambanan
till riksgränsen, nemligen utaf militära skäl. Man har uttalat fruktan
för att, om vi bygga banan till riksgränsen, så skulle vi lättare utsättas
för en invasion utaf den östra grannen Detta är ju eu fråga,
som jag icke förstår att bedöma. Jag älskar att hoppas, att den
dag måtte vara mycket aflägsen, då vi få någonting otaldt med vår östra
granne; men vanligt förstånd säger mig, att det under alla eventualiteter
bör vara lättare att mota Olle i grinden än sedan han kommit
igenom densamma. Jag föreställer mig, att den regeln eger giltighet
äfven här.

Följaktligen, från hvilken sida jag än betraktar saken, vare sig
den ekonomiska, deu politiska eller strategiska, så har det alla skäl
för sig, att man icke alltför länge dröjer med att åstadkomma hvad
som ändtligen en gång måste göras.

Jag ber derför att få instämma uti yrkandet på bifall till herr
Palmes motion.

Herr Alsterlund: År 1894, när frågan om norra stambanans
fortsättning vidare åt norr förelåg här i Riksdagen, hade jag tillfälle
att yttra mig i densamma. Jag har nu egentligen icke några nya
skäl att tillägga till dem jag då anförde för banans framdragande
till riksgränsen och hvilka skäl voro och äro dels politiska, dels
militära och dels ekonomiska, och dessutom har herr Palme alldeles
nyss så uttömmande behandlat sjelfva frågan, så jag kunde ju nöja
mig med att instämma med honom, men jag ber dock att få yttra
några ord.

Planen för den finska jernvägens framdragande från Uleåborg
till Torneå gjordes färdig år 1891 och är nu godkänd; men måhända
behöfver den något revideras till följd af skilnaden i prisen 1881
och nu å åtskilliga för byggnaden erforderliga materialier. En
sådan revidering tager dock icke lång tid. Herr Palme nämnde, att
proposition om banans byggande på finska sidan upp till Torneå
skulle komma in till finska landtdagen under nästa år, då den
sammanträder. Han nämnde också, att stora sannolikheter funnes

47 N:o 16.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

för att denna proposition skulle af landtdagen bifallas. Jag har äfven Angående
hatt meddelanden från Finland rörande denna fråga, och de äro af
enahanda innehåll som de meddelanden han fått. Klart och tydligt bekostande af
är att, om propositionen i fråga bifalles, och detta torde få anses som norra ''stamsäkert,
finnarne börja bygga omedelbart derefter. De skulle således banans fortkomma.
att börja byggandet år 1897 på sommaren. Genom veder- ^a”Je ^
böraudes försorg har visserligen under forlidet år en okulär under- n s0’atwensökning
blifvit verkstäld för norra stambanans framdragande till or s''''
riksgränsen, men ifrån en okulär undersökning och till afslutandet
af den definitiva undersökningen, till renstakning af banan, till upprättande
af kostnadsförslag för densammas byggande är steget ganska
långt. Jag föreställer mig, att det torde gå åt kanske två år och
kanske längre tid för att verkställa dessa förberedande arbeten. Om
jag har rätt i denna min uppfattning, så är det också klart och
tydligt, att den finska banan kommer två å tre år före vår jernväg
fram till riksgränsen, och detta anser jag vara synnerligen ofördelaktigt
för oss, ty uppenbart är, att Tornedalens ingalunda obetydliga
handelsområde skulle för sin affärsverksamhet begagna sig af de
lätta och billiga kommunikationer, den finska banan erbjöde, såsom
förut här framhållits, och sedan handeln en gång kommit in på
denna väg, torde det icke vara så lätt att få den in på en annan.

Norrbottens läns landsting, som nogsamt insett detta och som derför
äfvensom af andra skäl lifligt och varmt intresserar sig för den
fråga, som nu föreligger, ingick på hösten år 1894 till Kong]. Maj:t
med en underdånig anhållan, att Kongl. Maj.t ville fortast möjligt
verkställa en definitiv undersökning angående banans sträckning
och sedan för Riksdagen framlägga proposition i ärendet. Jag
nämner detta för att dermed visa, att det icke är endast vi representanter
från länet, som här i Riksdagen arbeta för denna bana, utan
att bakom oss står hela Norrbottens läns befolkning, som med längtan
emotser den dag, då denna bana är ett fullbordadt faktum. Norra
stambanans framdragande till riksgränsen är visserligen af stor betydelse
för öfre Norrland, men den är derför icke en lokal fråga,
utan den är en fråga, som i sig innesluter ett vigtigt och stort statsintresse,
och detta framför allt af politiska skäl, såsom herrar Friesen
och Palme nyss framhållit. Inom Finland pågår för närvarande, såsom
bekant forde vara, en förbittrad strid rörande språket emellan fennomaner
och suecoruaner. Dyningarna af denna strid halva redan sträckt
sig in på det svenska området. Det är nemligen så, som herr Palme
nyss sagt, att fennomanska agitatorer varit inne i våra finska bygder och
uppmanat befolkningen der att sätta sig mot svenska språkets införande,
och det saknas icke tecken, som tyda på, att dessa agitatorer
ämna fortsätta med sitt arbete. Genom norra stambanans framdragande
till riksgränsen skulle deras agitation motarbetas, och svenska
kulturens och svenska språkets införande i våra finsktalande socknar
skulle i hög grad främjas genom den lätta och ständiga förbindelse,
som banan medförde mellan dessa socknar och det öfriga Sverige.

Då det nu finnes i statskassan ett betydande statsöfverskott, så synes
det mig som om ett bland de vigtigaste ändamål, till hvilket eller för
hvi 1 ket vi kunna använda eu del af detta öfverskott, vore norra

N:o 16.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående stambanans framdragande till riksgränsen. Jag skall derför be, herr
a''medel för v''ce talman> att yrka bifall till herr Palmes motion.
bekostande af

norra stam- Herrar Grundell, Dahlstedt och Boström förenade sig med herr

banans fort- Alsterlund.
sättande till

riksgränsen. Herr Pebrson i Törneryd: Hvad beträffar det långa anförande,
^ or s'' som talaren på stockholmsbänken hade, så vill jag säga, att jag icke
rigtigt förmådde följa honom, huru gerna jag än skulle velat göra
det. Den enskilda korrespondens, han har halt och som han var
välvillig nog att meddela oss, den synes mig icke innebära något
sådant, som talaren dermed afsåg. Icke heller kan jag finna, att de
exempel han åberopat sig på från utlandet äro tillämpliga i detta
fall. Det synes mig som om, när man nu på alla möjliga sätt söker
att forcera statens jernvägsbyggande i Norrland, de af herrarne, som
göra detta på ett så kraftigt sätt, som nu sker, äro något för hårda
i sina fordringar. Låtom oss icke glömma, att det tinnes andra synpunkter
att se denna fråga ifrån än blott och bart de, som blifvit
framhållna här i afton, synpunkter Indika jag vill påstå vara fullt
berättigade, ja minst lika berättigade som de, Indika af motionärerna
blifvit framhållna. Låtom oss icke glömma, att svenska Riksdagen
har anslagit medel till statens jernvägsbyggande i Norrland med eu
sådan beredvillighet, att den är exempellös för våra förhållanden och
saknar sitt motstycke på hvarje annat område i vårt land. Låtom
oss icke heller glömma, att den sista bansträckan, som blifvit fullbordad,
den mellan Vännäs och Loden, icke kommer att ännu på
många år lemna något tillfredsställande resultat uti ekonomiskt afseende.
Kanhända det åtgår flere är, innan det ekonomiska resultatet
blir ens sådant, att inkomsterna på denna handel komma att
betäcka trafikutgifterna, jag vill icke tala om att staten skulle fä
någon sorts inkomst på det nedlagda anläggningskapitalet. Jag kan
heller icke tro anuat, än att det är fullkomligt berättigadt att taga
hänsyn till att en fråga sådan som denna måste ligga bandets regering
varmt om hjerta!. Med större hast torde det väl ej vara af nöden
att fara fram, än att man kan gifva sig något till tåls och sc tiden
an samt tro på, att i en så vigtig sak som denna regeringen helt
säkert skall bevaka landets intressen Det har, såsom det förut framhållits
af herr von Friesen, blifvit både af Riksdagen uttaladt och af
regeringen godkändt, att sedan man ansträngt sig till det yttersta
för att så fort som möjligt komma upp med stambanan till Boden,
man också skulle få någon tid på sig, innan man ytterligare fortsatte
stambanebyggaudet norr ut. Man vill hafva litet andrum, litet »kämpa
fritt» så att säga, för att dels se på de ekonomiska resultat, som den
bana kunde lemna, som redan är färdigbyggd, och dels för att se tiden
något an för att göra sig beredd för fortsättning. Men ingenting är
ohållbarare än sådana uttalanden och sådana fattade beslut, det har
jag nog förnummit. Ty jag minnes väl den dag, då Riksdagens båda
kamrar enade sig om den meningen — det var full enighet som egde
rum — att med afseende på sättet att gå till väga för statens stambanors
byggande i Norrland man icke borde gå fortare än att man

No 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

sysselsatte fullt upp ett arbetslag, hvilket skulle blifva för staten en Angående
kostnad af två millioner om året. Det beslutet fattades det ena åretafsättande af
och redan året derpå hördes åtskilliga röster höjas deremot; och tvä bekostande*af
Sr derefter frångick man detta aftal eller denna öfverenskommelse norra stamSå
är det också här. Det är blott få år gångna, sedan en tyst öfver- banans fortenskommelse
gjordes mellan Riksdagens kamrar — och jag tror icke, sättande till
att denna öfverenskommelse var obekant för regeringen — att sedan rt 89ransen.
man kommit fram till Boden, så skulle man få någon tid på sig, in- '' or s‘
nan man fortsatte.

Nu vet man ju, och det har redan blifvit framhållet i afton, att
regeringen har sin uppmärksamhet på denna sak och redan låtit
verkställa okulär undersökning; och deraf torde framgå, att regeringen
icke ämnar låta denna fråga ligga nere eller hvila. Jag tycker, att
det skulle vara fullt tillfredsställande för hvar och en att veta, att
saken är i benägen hågkomst och att, så snart den blir färdigberedd,
man kan vara fullt öfvertygad om, att Riksdagen har att vänta sig
ett förslag i ämnet från regeringen. Jag tycker alla kunna vara
öfverens om att, i en så vigtig fråga som denna, utredningen bör
komma från Kongl. Maj:t, och att man ingenting bör besluta i en så
vigtig statsangelägenhet på framställning af en enskild motionär.

På dessa skäl, herr vice talman, anhåller jag om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Pehrsson i Norrsund instämde häruti.

Herr Wallmark: Herr vice talman, mine herrar! 1 sak instämmer
jag med de herrar, som talat för förslaget förut, nemligen herrar von
Friesen, Alsterlund, Palme och Nordström. Men derjemte vill jag
tillägga några ord.

Det är sagdt, att regeringen skall taga denna liksom alla andra
statens jernvägsfrågor om hand, om de skola komma under behörig
ompröfning; och detta gillar äfven jag. Men om Riksdagen redan
nu behagar i anledning af föreliggande motioner reservera något större
eller mindre belopp för stambanans framdragande från Boden till
riksgränsen, tror jag, att det vore ett godt beslut. Men frågan är
för denna gång fallen eller så godt som afgjord genom majoritetens
i det allsmägtiga statsutskottet beslut liksom äfven genom Första
Kammarens beslut i dag. Dock hoppas jag i alla fall fortfarande,
att frågan fallit framåt, och att regeringen viden annan riksdag tager
den om hand liksom öfriga norrländska stambanefrågor och framgångsrikt
fortsätter jernvägen ända fram till riksgränsen.

Jag gör intet yrkande om bifall till min motion, utan i stället om
bifall till det af herr Palme framstälda yrkandet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
afslag derå och bifall i stället till den åt herr Palme i ämnet väckta
motionen. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen, men som votering begärdes,

Andra Kammarens Prof. 1H9H. N:o 15

N.o 16.

60 Lördagen den 7 Mars, e. m.

blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet benistält i punkt 3 af förevarande
utlåtande n:o 31, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Palmes i ämnet väckta
motion.

Omröstningen utföll med 83 ja och 73 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 4.

Angående Inom Första Kammaren hade herr John Rettig m fl. och inom
utredning och den Andra herr J. G. Nyström m. fl. i lika lydande motioner

undersökning /a:0 gg) Första Kammaren och n:o 144 Andra Kammaren föreslagit:
för åstad-; v ''

Statsbana l:o) att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts förfogande ställa en
mellan summa af 15,000 kronor för utredning och undersökning af lämpliKrylbo
och gaste sättet för åstadkommandet af en direkt jernvägsförbindelse i
Örebro m. m. statens hand mellan Krylbo och Örebro;

2:o) att Riksdagen måtte medgifva, att nämnda summa måtte få
delvis eller helt och hållet utgå åt tillgängliga medel i mån af behof
redan år 1896, men eljest 1897.

Utskottet hemstälde, att omförmälda motioner icke måtte af
Riksdagen bifallas.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herr KBohnstedt
hemstält: »att Riksdagen måtte till undersökning och utredning
af de kostnader, för hvilka en statsbanelinie Krylbo—Örebro skulle
kunna bringas till stånd, till Kongl. Maj:ts förfogande ställa å extra
stat för år 1897 ett belopp af 10,000 kronor.»

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Nyström: Herr vice talman! I sitt knapphändiga referat
har utskottet hänvisat till motionen, och jag tager mig derför friheten
att med några ord erinra om de vigtigaste delarna af densamma.

Den afser att genom en stambana mellan Örebro och Krylbo
åstadkomma en kortare förbindelse mellan det norra och det södra

Ko 15.

Lördagen den 7 Mars, e. in.

och vestra Sverige. Med afseende på den vinst i våglängd, som Angående
skulle uppkomma genom denna bana, skall jag be att med ledning utredning och
af tillgängliga tågtidtabeller få upplysa, att våglängden mellan Halls-Unft™åstadg
berg öfver Stockholm till Krylbo är 359 km., att mellan dessa kommande af
punkter likväl finnes en något kortare förbindelse öfver Örebro, Frövi, en statsbana
Tillberga och Sala, men att denna väg, 302 km. lång, likväl passerar mellan
i öfre och nedre delarna öfver statens banor, men på mellersta delen Jj.oe£
öfver två enskilda jernvägar, att vidare den nu ifrågasatta jernvägen, re ™>n m.
som skulle gå från Hallsberg öfver Örebro, Frövi, Kärrgrufvan till or s''
Krylbo, skulle komma att hålla en längd af 144 å 154 km. eller så
omkring, beroende på den del, der det för närvarande icke finnes
någon jernväg, under det att för vissa delar det redan förut finnes
användbara jernvägar, nemligen, utom statens egen mellan Hallsberg
och Örebro, den förut nämnda bandelen Örebro—Frövi och den ett
enskildt bolag tillhörande Kärrgrufvan—Krylbo. Den icke byggda
delen mellan Frövi och Kärrgrufvan skulle enligt tillgängliga kartor
hålla eu längd af 75 km.; men då terrängens beskaffenhet icke genom
dessa kartor är tillräckligt tydliggjord, kan det hända, att man, för
att undvika större svårigheter och passerandet af större vattendrag,
måste beräkna något längre väg. Jag vill derför för säkerhetens skull
antaga, att denna väg skulle vara 90 km.

En jemförelse mellan dessa olika våglängder antyder alltså, att
skilnaden mellan den kortaste sträckan och vägen öfver Stockholm,
den längsta, är 200 å 215 km ; och skilnaden mellan den kortare
vägen, som är sammansatt af nu befintliga enskilda banor jemte
statens, och denna den nu föreslagna vägen är 158 km.

Nu skulle man ju kunna säga, att det går an att begagna den
med afseende å väglängden mellersta af de tre sträckorna. Men
härvid uppstår den svårigheten, att det möter nästan oöfverstigliga
hinder att åstadkomma en sammanhängande jernvägstrafik öfver så
många olika banor, hvarförutom dessas egare svårligen lära kunna
åstadkomma hastigare tåg utan ekonomiska uppoffringar, som de
icke skulle kunna bära. Detta med afseende på våglängderna i den
omedelbara närheten.

Med afseende å förbindelsen mellan södra och vestra delarna af
Sverige samt Norrland skulle man väl kunna tänka sig en sådan förbindelse
från vestra Sverige med begagnande af redan befintliga
jernvägslinier, nemligen å bcrgslagsbanan mellan Göteborg och Falun,
derefter öfver Gefle—Dala jernväg till Storvik och derifrån norrut
på statsbanan, men tågordningen är åtminstone nu icke sådan, att
den passar för omedelbar trafik, enär jernvägsresan mellan Göteborg
och Falun trots ganska snabba tåg icke kan fullbordas med användande
af mindre tid än 14 å 15 timmar. Om åter nu ifrågavarande
statsbanedel komme till stånd, skulle, såsom också i
motionen anföres, en högst afsevärd tidsvinst uppstå. Motionärerna
säga, att om denna bana funnes, skulle t ex. resande och post kunna
på dagen transporteras mellan Göteborg, å ena sidan, Gefle, Falun
och sannolikt äfven Bollnäs och Söderhamn, på den andra — eu
besparing af en natts resa eller öfverliggande; med begagnande af
nattåg från Göteborg eller Malmö skulle den resande redan följande

N:o 15. 52 Lördagen den 7 Mars, e. in.

Angående förmiddag uppnå Gefie eller Falun och på qvällen beqvämt hinna till
utredning och Östersund och Sundsvall, måhända ända till Sollefteå. Detgällcrsåundersokmng
en högst betydlig tidsvinst, enär, såsom herrarne vela, för när kommande

af varande äfven de snabbaste tåg afbryta sin färd i Stockholm och
en statsbana der förorsaka ett uppehåll på 12 till 14 timmar.

mellan Eu annan fördel, som uppstode genom den af mig med flere

örebro^nm 1''öi''cslagna banan, ligger otvifvelaktigt deri, att den kommer på ett
r‘Lro m''m verksamt och ingripande sätt reglera förhållandena vid Stockholms
°r S'' station. Vi hafva förut under aftonens lopp här haft under öfverläggning
möjligheten och kostnaden för att förbättra trafikförhållandena
vid Stockholms centralstation, och från alla håll erkändes, att der
råder trängsel i afseende på både person- och godstrafik. Man har
varit betänkt på högst b -tydliga utgifter för att råda bot för dessa
missförhållanden, men det torde vara alldeles klart, att om den trafik
från södra till norra Sverige, som nu går öfver Stockholm och der
alltid direkt eller indirekt åstadkommer stagnation, kan till eu väsentlig
del föras öfver eu 200 kilometer kortare jernväg, så skall
man derigenom kunna åstadkomma afsevärda besparingar i de kostnader,
som knifvas för Stockholms station eller stationer.

Den ifrågasatta banan skulle, såsom jag förut framhållit, komma
att blifva en sammanbindningsbana mellan två af landets hufvuddelar,
men den skulle heller icke sakna sin betydelse för den ort, der den
droges fram. 1 en tidning från denna trakt, hvilken jag läst — den
heter »Bergslagernas tidning» och utgifves, om jag icke missminner
mig, i Linde — läses följande: »Det måste erkännas» — tidningen
citerar här Nya Dagligt Allehanda, som haft eu sympatisk artikel i
frågan — »det måste erkännas, att de skäl som tala för motionen
varit många, och deri vilja vi på det lifligastc instämma». Vidare får man
veta, att banan i fråga skulle komma att beröra många af mellersta
Sveriges jernverk äfvensom derå större gruffält, hvars mera qvartsfria
malmer komme att såsom synnerligen behödiga transporteras till norrut
belägna jernverk, på samma gång, i motsatt retning, afsättning
komme att beredas för de norrländska träkolen direkt med statsbanan
ända ned åt Lindes och Nora bergslag.

Det är således uppenbart, att banan skulle blifva af största betydelse
för denna trakt, som väl icke kan sägas vara direkt fattig
på jernvägar, men der likväl på en sträcka af 8 eller 9 mil icke
finnas några sådana annat än på långa afstånd. Jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten på, att t. ex. de stora bruken Fagersta och
Vestanfors, Billsjö och Baggå sakna annan mera kraftig förbindelse
med kringliggande orter än den tidtals nulurligtvis obrukbara Strömsholms
kanal. Derför måste i dessa orter ännu i den dag som är,
särskild! på vintrarne, då större transporter egentligen pågå, det
temligen gammalmodiga transportmedlet efter landsvägarna i stor skala
användas.

Jag torde heller icke säga för mycket om jag, i likhet med
hvad i motionen säges, framhåller, att jernvägen i strategiskt hänseende
är af utomordenlig vigt, och den är af vigt i synnerhet derför,
att det blir staten, som kommer att ega hela sträckan, och statens

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

tåg kunna naturligtvis ordnas för militärtransporter på helt annat
sätt än tåg på enskilda banor

Till sist vill jag framhålla, att orsaken hvarför motionärerna nu
kommit med sitt förslag är den, att motionärerna ansett, att denna
jernvägsfråga och en utredning angående densamma är brådskande,
emir en del och icke så fä underdåniga ansökningar om erhållande af
koncession å jern vägsanläggningar i denna trakt föreligga, och det torde
väl knappt kunna bestridas, att dessa frågor icke kunna afgöras utan
tagen hänsyn till frågan om en stambanas framdragande i samma trakt.

Det synes mig alltså, som om motionärerna gifvit fullgoda skäl
för sitt förslag, skäl som statsutskottet icke med ett ord gendrifvit,
och man hade då väl kunnat hoppas och vänta, att utskottet visat
motionens syfte något tillmötesgående. Så har emellertid icke skett,
men deremot har en af reservanterna från Första Kammaren gifvit
motionärerna ett sådant erkännande, och då Första Kammarens beslut
redan utfallit i enlighet med denne reservants förslag, tillåter
jag mig, herr vice talman, att yrka bifall till herr Bohnstedts
reservation.

Herr Arhusiander förenade sig med herr Nyström.

Angående
utredning och
undersökning
för åstadkommande
af
en statsbana
mellan
Krylbo och
Örebro m. m.

(Forts.)

Herr Kihlberg yttrade: Sedan länge har inom Riksdagen den
meningen vunnit erkännande, att, då det är fråga om anläggande af
statsbanor, initiativet, så väl hvad sträckningen som tiden för deras
anläggande angår, bör komma från regeringen, och detta för att
komma ifrån de många pinsamma slitningar mellan skilda orters
intressen, som under förflutna tider gjort sig gällande inom Riksdagen.
Det må nu visserligen sägas, att eu blick på kartan är tillräcklig
för att visa, att särdeles gynsamma förhållanden här föreligga
i fråga om anläggandet af en statsbana, genom hvilken man skulle
erhålla eu genare sammanbindningsled mellan Norrland ä eua sidan
och landets södra och vestra delar å den andra; men nekas kan icke,
att ortsintressen här spela in lika väl som i fråga om andra dylika
förslag. Här gäller det särskild! örebrointresset, då det ju är fråga
om eu stambana, sotn säkerligen skulle blifva till stort gagn för
bergshandteringen i denna landsdel. Här har äfven talats om att man på
detta sätt skulle kunna tillgodogöra sig Norrlands rikedom på skogar,
som lämpa sig för kolning i och för jernvägens behof. Detta är
dock ett påstående, som tål vid eu jemkning — det är nog en illusion.
Vi veta allt för väl, att träkolen icke tåla vid en sådan transport
— de blifva snart för dyra.

Hufvudsakliga intresset ligger nog deri, att Norrland skall fä
lättare och genare kommunikationer med öfriga delar af riket. Att
ortsintressen tränga sig fram, är helt naturligt och bör icke klandras,
men jag tror icke, att det skulle vara klokt från Riksdagens sida att
frångå den rigtiga princip, som förut, följts.

Vi ha nyss förehaft en lång diskussion om eu annan jernväg,
och det talades då om Norrland. Det framhölls, att Norrland blifvit
särdeles tillgodosedt med afseende på jernvägar och sålunda från
statens sida under den senare tiden gynnats på utomordentligt sätt.
Jag är viss, att Norrland icke heller framdeles skall blifva glömdt.

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående Om också frågan om banan norr om Boden blir framskjuten, lärer
undersökning °s denna jernväg en gång komma till stånd. Men att nu, på
för åstad- samma gång som denna fråga skall tryckas fram, äfven trycka fram
kommande af frågan om en annan stambana, som äfven den skulle särskildt tillen
statsbana godose Norrlands intressen — jag menar banan mellan Krylbo och
Krylbo^oeh ^rebl''° ~ synes niig älldå vara att gå lör långt.

Örebro m m. Med anledning häraf skall jag anhålla, att kammaren ville sluta
(Forts.) gig till hvad utskottet i förevarande punkt har föreslagit.

Ilerr Eriksson i Bäck: Vi ha nyss af en ärad ledamot af statsutskottet
fått höra, att ortsintressen skulle här till en ganska väsentlig
del spela in. Emellertid torde det vara klart, att det åtminstone
icke uteslutande är detta slags intressen, som här föreligga. Genom
en blick på kartan bör det vara tydligt för hvar och en, att det
fattas eu bana mellan Krylbo och en annan punkt på statsbanan —
det må nu vara Örebro eller annan plats i denna nejd. Det behöfver
nu alls icke vara något specielt örebrointresse, som här söker att
göra sig gällande, ty det är alls icke säkert, att denna bana,
om den kommer till stånd, kommer att gå till Örebro så direkt,
som man här förutsatt. Den enskilda banan Köping—Hult har
n lifligen sådana koncessionsvilkor, att den, om det blefve fråga
om ett eventuel! inköp, skulle ställa sig ganska dyr. Det torde
derför vara ovisst, om icke den del af nämnda bana, som här skulle
komma att ingå, nemligen Frövi — Örebro, skulle vid ett ifrågasatt
inköp betinga så högt pris, att det vore fördelaktigare att välja
en annan väg. Man kunde då tänka på att draga den nya banan
från Kärrgrufvan förbi Riddarhyttan, som är ändstationen på banan
Köping—Uttersberg, och från Riddarhyttan til! Storå, som ligger på
Frövi—Ludvika-banan, och derifrån öfver åt Nora. Sedan kunde
man ju komma på Nora—Karlskoga jernväg och vidare till Laxå
samt slutligen till Göteborg. Det skulle kanske också vara möjligt
att komma eu annan väg genom att från Riddarhyttan genast gå
söder ut ned till exempelvis Arboga stad eller Jäders bruk, som är
den närmast intill Arboga belägna stationen. Der skulle banan skära
jernvägen Köping—Hult och sedan gå genom de bördiga sockuarne
Götlunda, Glanshammar, Ringkarleby och framåt Örebro. I de trakter,
genom hvilka banan troligen skulle komma att gå, om den nemligen
droges från Riddarhyttan förbi Störa, ligga flera betydande bruk och
gruffält, och det är derför all anledning att antaga, att banan i och
för sig, äfven som ortsbana betraktad, skulle komma att bära sig.
Den ortstrafik, som banan kom me att upptaga, blefve helt säkert af
ganska stor omfattning. Men det är ju i alla fall så naturligt, att
det bör finnas en sammanbindningslänk på statsbanenätet, mellan
norra och södra Sverige, att man icke behöfver hysa några betänkligheter
mot att yrka bifall till herr Bohnstedts reservation. Jag
anhåller derför om bifall till densamma.

Herr Hahn: Jag ber endast att få yttra några få ord.

Här har talats om örebroiutressen. Då nu jag är representant
för Örebro, skall jag tillåta mig meddela, att jag för min del icke

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

känner några örebrointressen med afseende å denna nya bana. Min Angående
egen lifligt öfvertygelse är den, att, om banan från Krylbo skall u^demobdng
utgöra eu sainmanbindningslänk mellan ötriga delar af statsbanenätet, åstadden
icke kommer att gå öfver Örebro, utan vore väl Nora den första kommande af
stad, som banan skulle träffa, då den går ut från Krylbo Några m statsbana
örebrointressen vet jag, som sagdt, icke af. Deremot tror jag, att K™lb™och
det finnes tillräckligt stora intressen för de orter, som åt banan skulle Qr(br0 m m
beröras, om den komme att gå i så nordlig retning, som bär antydts. (Forts)
Då fråga var om en bana Linde—Valskog, visade det sig, att det
fins ett behof af jernvägar, dragna genom dessa på grufvor rätt rika
orter. Med hänsyn härtill vore det nyttigt, att banan komme till
stånd, men för Örebro stad tror jag icke, att den vore till särskild!

gagn.

Herr von Friesen: Herr talman! Vid behandlingen af den

föregående punkten ansåg jag, att Riksdagen borde taga ett initiativ.

Jag anser det icke i fråga om deu punkt, som nu föreligger. I den
förra punkten var det nemligen fråga om ett vigtigt statsintresse af
alldeles säregen art; bär föreligger åter, låt vara ett statsintresse,
men ett som icke alls är af samma betydelse som det förra. Det är
detta, som för mig är afgörande.

Jag kan för öfrigt så mycket mindre vara med om det yrkande,
man här gjort om bifall till herr Bohnstedts reservation, som efter
de två senaste talarnes anföranden hela saken förefaller mig vara
alldeles sväfvande. De yrka bifall till herr. Bohnstedts reservation,
som uttryckligen talade om banan Krylbo—Örebro, men tillika säga
de, att banan icke bör gå till Örebro. Det är en tankegång, som
jag icke kan för min del fatta. Och icke är Kongl. Maj.-t så i saknad
af medel, att icke Kongl. Maj:t, för den händelse han anser denna
undersökning böra göras, utan något särskildt anslag från Riksdagen
kan verkställa densamma. Jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Hahn: Jag ber att få upplysa den senaste talaren om,

att jag icke har framstält något som helst yrkande. Jag har endast
uttalat som min åsigt, att banan, om den kommer till stånd, sannolikt
kommer att gå till Nora, och att det för den orten vore synnerligen
förmånligt, om banan blefve byggd.

Jag har, som sagdt, icke yrkat bifall till reservationen.

Herr von Friesen: I sådant fall tager jag undan den senaste
ärade talaren, men då återstår ändå herr Eriksson i Bäck, som yrkat
bifall till herr Bohnstedts reservation.

Herr Eriksson i Bäck: Ja, det är sant, att jag yrkade bifall
till herr Bohnstedts reservation. Men om banan skulle komma att
gå den vägen åt Nora, så är dervid litet kortare väg att undersöka,
än om vägen toges till Örebro. Men i senare fallet behöfdes antagligen
icke mer pengar, i alla fall icke mer än som blifvit föreslaget.

N;o 16. 56 Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående Herr A h ren ber g: Den ledamot af statsutskottet, soni yttrade
undersökning > nästföregående fråga, sade, att der förelåg ett vigtig! statsintresse.
för åstad- Det statsintresset var af mera politisk art; här föreligger för visso ett
kommande a/statsjntresse^ af ekonomisk art. Ty jag får säga, att efter min öfver -

(Forts.) Jag är alldeles fri från hvarje ortsintresse, utan tänker endast

på hvad den skulle gifva landet i dess helhet; och då är jag viss
på att det är en sådan bana, till hvilken man, om staten läte den
komma i enskilda händer, mycket snart skulle få tecknadt det kapital,
som behöfdes.

I likhet med herr von Friesen är jag öfvertygad om att regeringen
skall finna tillgång till en 10,000 kronor i och för undersökningar,
men som Första Kammaren i koncis form fattat beslut om att ställa
10,000 kronor till Kongl. Maj:ts förfogande, ber jag att återigen få
framställa detsamma.

Jag yrkar bifall till herr Bohnstedts reservation.

Herr Pehrson i Törneryd: Fn talare sade nyss, att en blick på
kartan kunde öfvertyga eu hvar om lämpligheten ■ och behöfligheten
af den ifrågasatta jernvägen. Ja, men en blick på kartan skall
också öfvertyga en hvar, att med den ifrågasatta jernvägen kommer
man allt att råka i kollision med icke så obetydliga svårigheter, jag
syftar på de enskilda jernvägar, som redan finnas på den ort,’bär
är i fråga.

Hvad det skulle komma att kosta staten att inlösa bitar af dessa
enskilda jernvägar, tilltror jag mig icke att kunna förutsäga, men
säkert är, att det skulle bli en mycket dyr affär. Dertill kommer,
att det hör till ovanligheten, att eu sådan framställning af Riksdagen
godkännes på enskild motionärs förslag, då indirekt åtminstone deri
ligger antydd den åsigten, att en fråga, som förmenas vara så vigtig
för stambanenätet som denna, icke skulle ses i rätt tid och på rätt
sätt af regeringen.

Det synes i det fallet innebära ett underkännande af regeringens
förmåga att på bästa sätt tillgodose statens intressen rörande kommunikationsväsendet.
Då jag icke kan förutsätta detta, tror jag det
är bäst att afslå motionärernas framställning och bifalla utskottets
afstyrkande förslag.

m siuisuana tygeise ar flen Danan eu bland värt lands mest bäriga banor, så att
Krylbo^ch !?en skulle komma att ge åt statens jernvägsnät eu väsentligen
)rebro m. m. ökad inkomst.

Herr Kardell: Att här är fråga om ett vigtigt statsintresse, torde
icke böra bestridas. Det framgår för öfrigt deraf, att motionerna, om
hvilka är fråga, äro undertecknade af representanter från landets
mest skilda delar, af skåningar och norrländingar, såväl som af representanter
från mellersta Sverige. Sant är, att frågan ännu icke
är utredd, hvadan man icke kan veta de kostnader, det kan komma
att föra med sig att anlägga denna jernväg; men motionärerna begära
just, att åt regeringen lemnas ett anslag, dels för att fä en sådan utredning
verkstäld, dels äfven för undersökningars anställande. Visserligen
tyckes utskottet, att döma af slutet af dess motivering, före -

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

ställa sig, att motionärernas tanke varit att sjelfva verkställa ifråga- Angående
varande utredning, meu så är icke förhållandet; tvärt om skulle niotio- utredning och
närerna vara ytterst tacksamma, om regeringen behagade verkställa f^fotad?
densamma. kommande af

För {Ifrigt är det högst besynnerligt, att utskottet icke har egnat en statsbana
ett enda ord till vederläggning af de motiv, motiouärerna framställa, „mellan
då motionärerna nemligen förklara att de ansett ifrågavarande jern- örébromm
väg »nödvändig för att förkorta den nu allt för långa resan från lan- ,Fortg\
dets södra och vestra delar till Norrland och derjemte utgöra eu för
hela landets samfärdsel utomordentligt vigtig komplettering af statsbanenätet.
»

Om den saken säger utskottet rakt ingenting. Deremot förklarar
det endast, att det icke vill på framställning af enskild motionär befatta
sig med jernvägsfrågor.

Detta förefaller mig att vara en högst egendomlig inkompetensförklaring
gent emot riksdagsmännen.

Äfven om dessa icke aflagt någon särskild riksdagsmannaexamen,
torde de dock åtminstone i allmänhet kunna hafva en uppfattning äfven
i jernvägsfrågor.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har begärt ordet för att hemställa
till hvar och en att pröfva sig sjelf, om han fält jernvägsfeber
eller icke.

Jag tycker det går för långt, när man håller på så här långt in
på natten.

Det har talats om, att vi endast behöfva se på kartan för att
öfvertyga oss om den här jernvägens behöflighet.

,ia, om man ser på kartan, så finner man, att jernvägarna äro
så många, att man icke vet, hur man skall komma fram med den
här ifrågavarande.

Jag tycker man bör ha så pass mycket förtroende för regeringen,
att man bör göra sig underrättad om hvart regeringen vill att jernvägen
skall gå fram, och icke här yrka bifall till reservationen, utan
som sagdt låta Kongl. Maj:t ha ett ord med i laget, när fråga är
om att bygga stambanor.

Jag vill icke uppehålla tiden längre, utan ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Nej, icke sakna riksdagsmännen förmåga
att förstå och bedöma, hvar jernvägar skola gå fram, ty det veta de
alldeles utmärkt bra; men för att slippa dessa kombinationer mellan
olika landsändars intressen, dessa jernvägsintriger, som spelat en så
stor rol i föregående tiders riksdagar, vill jag, att initiativet i dylika
frågor öfverlemnas åt regeringen.

Herr Eriksson i Räck: Liksom herr Petersson i Runtorp förut
i afton icke tycktes känna de frågor, hvarom han sjelf motionerat,
så tyckes han icke heller nu känna till den trakt, hvarigenom
deuna bana skall löpa fram, och det må nu vara honom förlåtligt.

N:0 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Angående Men jag känner till en del af de trakter, sou) den föreslagna banan
utredning och 8kall löpa igenom, och det är sant, hvad jag förut sagt, att der finnas
”/ör^stad-''9 stora oc^ gruffält, så det torde bli en betydande ortstrafik, som
kommande af den banan komme att få. Från den sidan sedt komme den nog att
en statsbana bära sig liksom ock såsom sammanbindningsled för statsbanorna i

mellan norra och södra Sverige.

Krylbo och °

Örebro mm.

(Forts.) Ofverläggningen var härmed slutad. Enligt de framstälda yrkan dena

gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till herr Bohustedts i ämnet afgifna
reservation; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Herr Nyström begärde likväl votering,
hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt 4 af förevarande
utlåtande n:o 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr K. Bobustedtvid
denna punkt afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.

Omröstningen utföll med 110 ja och 30 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 5.

Om eftergift Slutligen föredrogs bankoutskottets memorial n:o 6, med anledaf
en riks- ning af gjord framställning om eftergift af en riksbankens fordran

bankens hos vaktmästaren J. Thunberg.
fordran hos °

vaktmästaren .

J. Thunberg. Sedan vaktmästaren i riksbanken J. Thunberg hos utskottet
gjort ansökning om befrielse från skyldighet att ersätta riksbanken
ett belopp af 1,096 kronor 80 öre, som af banken utbetalts för ett
under Thunbergs vård förkommet assureradt bref, samt utskottet
anmodat fullmägtige i riksbanken att i anledning deraf afgifva
yttrande, hemstälde, i enlighet med fullmägtiges framställning, utskottet
i föreliggande memorial:

satt vaktmästaren Thunbergs ansökning må på det sätt af Riksdagen
bifallas, att Thunberg befrias från vidare ersättningsskyldighet
till riksbanken för ifrågavarande förkomna värdeförsändelse, sedan
han till riksbanken inbetalt sexhundra kronor och under vilkor, att
af sistnämnda belopp trehundra kronor inbetalas genast och åter -

N:o 15.

Lördageu den 7 Mars, e. m.

stående trehundra kronor genom afbetalning^-, lämpligen fördelade Om eftergift
på åren 1896 och 1897.» bankens*

fordran hos

Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits af vaktmästaren
herrar Sjö, Holmgren, O. Larsson i Mörtlösa och Nyländer, Indika^ Thunberg.
yrkat afslag å så väl vaktmästaren Thunbergs ansökan som banko- (Forts.)
fullmägtiges hemställan.

I fråga härom anförde:

Herr Sjö: Såsom herrarne torde finna af betänkandet, har jag

reserverat mig mot det beslut, hvartill utskottet kommit, och jag
skall derför be att icke blott få angifva skälen till denna min reservation,
utan äfven få angifva, huru man hittills förfarit i denna fråga.

Den 23 december 1895 instälde sig vaktmästaren Thunberg på
härvarande postkontor för att afhemta bref och värdeförsändelser till
riksbanken, och der erhöll han icke mindre än 39 dylika försändelser,
som han äfven utqvitterade, men af Indika lian till riksbanken
ej aflemnade flera än 38 stycken. Han aflemnade nemligen försändelserna
till respektive kommissarier, med undantag af en försändelse,
som derför ej heller af vederbörande bauktjensteman blef
qvitterad. Någon anmälan om det saknade brefvet gjordes icke
genast Det har för den skull inom utskottet förefallit åtminstone
mig och mina medreservanter, som om — då man icke genast
anmälde, att en lucka i postboken fans för detta bref — det måtte
vara en ganska besynnerlig kontroll, som i banken utöfvas deröfver,
huru vida vaktmästarne aflemna de värdeförsändelser de afhemta eller
icke. Ty förlusten af det ifrågavarande brefvet, som var från Östersund
och innehöll 1,096 kronor 80 öre, blef icke anmäld förrän en
hel månad efter det att brefvet kommit bort. Hvarken kommissarierna
i riksbanken eller vaktmästaren i fråga brydde sig om att
yppa fj. lusten, förrän det af afsändaren gjordes förfrågan i riksbanken,
hvarför icke något erkännande ingått till honom. Då först har
någon undersökning försiggått, och det på så sätt, att Thunberg tillfrågades
om huru med brefvet sig förbölle. Han svarade då på frågan,
hvarför han icke förr gifvit till känna förlusten, att han trodde,
att posttjenstemännen, såsom de gjort någon gång förut, hade påfört
honom ett bref, utan att han fått det. Undersökningen stannade dervid,
men som kommissarierna ville ha valuta — ty de ville icke
erkänna, att de gjort sig delaktiga i någon förseelse, emedan de icke
skulle vara skyldiga att kontrollera, om de finge brefveu eller ej —
utfordrades mannen i fråga en förbindelse på beloppet, d. v. s. på
1,096 kronor 80 öre. Och han aflemnade denna förbindelse under
den förespeglingen, att han borde ingå till bankoutskottet med anhållan,
att beloppet skulle blifva afskrifvet. Så skedde äfven. Genast efter
det lian aflemnat förbindelsen, inkom han nemligen med en dylik
anhållan till bankoutskottet. Detta remitterade frågan till fullmägtige,
och derefter afgaf utskottet sitt utlåtande, som herrarne här kunna
läsa, gående ut derpå, att riksdagen på beloppet i fråga måtte afskrifva
eu del, och att Thunberg skulle betala <300 kronor. Men det

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Om eftergift synes mig, som om utskottet bort hemställa, att, derest Thunberg
a\ankms ''c*''e ^ brefvet på postkontoret, utan enligt hans förmenande brefvet
fordran hos en<last blifvit honom påskrifvet, han icke heller skulle behöfva betala
vaktmästaren beloppet. Men ingen utredning om, huru med denna sak sig förhöll,
J Thunberg.hav blifvit verkstäld, och det är en sådan, som jag och mina medförts.
) reservanter vilja ha till stånd och som kan bringa klarhet i saken,
så att man icke på rak arm skall afgöra frågan.

»Såsom herrarne veta, får man i riksbanken ofta afskrifva en del
fordringar. Detta är också en fordran, som riksbanken har. Den
skulle nu, enligt utskottets förslag, genast afskrifvas utan någon föregående
undersökning eller utredning. Den undersökning, som hittills
gjorts, inskränker sig, såsom jag nämnde, till att man tillfrågade
mannen, huru saken tillgått, och derom har han äfven lemnat upplysning.
Det är alltsammans. Men om nu frågan om afskrifningen
ej genast afgöres, utan tär ligga till sig, ha vi trott, att det icke
skulle vara omöjligt att få reda på den person, som möjligen är
orsak till att brefvet bortkomma, och måhända äfven att få reda
på sjelfva brefvet. Det gifves nemligen exempel på att bref, liksom
i detta fall, verkligen hafva varit borta flera månader och sedan
kommit till rätta. Jag vet åtminstone ett dylikt fall, der detta
inträffade, nemligen då ett bref. som afsändes från Sverige till
Amerika och som varit borta i 9 månader, slutligen efter åtskilliga
efterforskningar hittades på ett postkontor i England. Jag vet derför
icke, hvarför man nu skall visa eu sådan brådska. Hvarför kan
icke frågan få ligga till sig något? Man förlorar ju icke något
derpå, utan tvärt om skulle man, som sagdt, kunna vinna tillförlitliga
upplysningar om hvart brefvet tagit vägen.

Det icke blott ligger bankvaktmästarne till last, att brefvet
kommit bort, utan äfven bankokommissarierna, att de icke utöfvat
bättre kontroll. Luckan för detta bref stod ju qvar i postboken, och
detta hade kommissarierna bort observera. Såsom herrarne äfven
hafva sett af betänkandet, har vaktmästaren, såsom eu bidragande
orsak till att brefvet möjligen kommit bort, åberopat sin höga ålder
och sin sinnesslapphet. Bankofullmägtige säga ju äfven, att de
varit betänkta på att afskeda honom, men så hafva de låtit allt gå
som förut, tills det nu gick som det gjorde. Detta ligger kanske
fullmägtige icke så litet till last, då man vet, att de hafva icke
mindre än 32 ordinarie och extra vaktmästare, alla friska och dugtiga,
till sitt förfogande. Jag tycker derför, att det varit tillbörligt
att icke sända blott en enda person, och dertill en gubbe, som sjelf
erkänt sig gammal och slö och som fullmägtige äfven erkänt som
sådan, utan jag anser, att man i stället gerna kunde sändt två.
Tillgång dertill hade nog funnits, och derigenom hade äfven dessa
båda bud kunnat kontrollera hvarandra och kanske på det sättet
bättre utträttat ärendet. Och jag hemställer verkligen till herrarne
litet hvar, om icke — såsom denna fråga nu står — bankokommissarierna
och bankofullmägtige borde kunna anse det såsom en hederssak att
sjelfva uppgöra denna lilla sak.

Jag bär äfven sett denna fråga från en annan synpunkt, nemligen
från den synpunkten, att om nu Riksdagen skulle i enlighet

61 N:0 16.

Lördagen den 7 Mars, e. nt.

med

d utskottets förslag bevilja detta belopp, så skulle derigenom ett Om eftergift
prejudikat kunna fastslås för framtiden. Jag fäster mig här icke
vid beloppet, som ju i detta fall är ett rent nonsens, utan hvad för for(iran },os
mig här vid lag är liufvudsaken är principen. Ty om det på detta vaktmästaren
sätt fastslås ett prejudikat, att, om eu tjensteman eller vaktmästare J. Thunberg.
på sådant sätt förlorar en summa, staten skall afskrifva förlusten — (Forts.)
det kan bär bli fråga icke blott om 10,000 kronor, utan äfven om
100,000 kronor — hvad kommer man då att göra? Jo, säger man,
man skall se efter i protokollet, och man finner då ett prejudikat,
att Riksdagen i liknande fall beslutit afskrifva ungefär halfva summan.

Nej, mine herrar, må man här vid lag noga pröfva hvarje bidragande
faktor och noga betänka, hvad man må göra eller icke göra.

Och är derför denne vaktmästare utan skuld, så att man icke kan

tåstå, att det var hans fel, att brefvet kom bort, då bör han ej
eller ersätta den förlorade summan. Han har ju också begärt, att
hela beloppet skulle afskrifvas, men utskottet och fullmägtige föreslå
i stället, att Riksdagen må ålägga honom att betala en del eller
600 kronor, och det så att säga utan ransakning. Vill man på detta
sätt fälla en dom, vore det enligt min tanke på sin plats att låta
saken ligga till sig till nästa år. Man förlorar, såsom jag förut
påpekat, icke något derpå, och det är äfven för den skull jag ber
att få yrka utslag å utskottets hemställan, och det i den förhoppning,
att man skall lyckas''få klarhet i saken, derest nemligen icke vederbörande
sjelfva vilja göra upp densamma.

Ilerr Themptauder: Det är mig mycket motbjudande att i
denna sena timma besvära kammaren, men jag kan ju icke öfvergifva
den stackars vaktmästarens sak, då nu en ledamot af bankoutskottet
yrkat utslag å utskottets hemställan lian talade dervid
om, att bifall till detta förslag skulle innebära ett farligt prejudikat.
För min del får jag säga, att jag icke vet något, som mindre egnar
sig att åbcropajjäåsom prejudikat än just det förhållande, som kär
föreligger. Här har ju inträffat ett missöde för ifrågavarande vaktmästare,
och icke kan man väl betrakta missöden såsom prejudikat.
Ilar ett dylikt inträffat och frågan blir understäld Riksdagens
pröfning, så har ju Riksdagen i hvarje fall att undersöka
de föreliggande omständigheterna. Det kan visst inträffa, att eu
annan gång ett bref kommer bort, som innehåller 100,000 kronor,
men då får nog riksbanken betala dessa 100,000 kronor, ty då har
man ej någon utsigt att vinna mycket genom regress till någon
vaktmästare.

Här har ju utredning skett, så att jag icke kan förstå, hvad den
ärade talaren menade med eu ytterligare undersökning. Det enkla
sakförhållandet är, att vaktmästaren har qvitten^ ut försändelsen på
postkontoret, men att haii£sedan icke aflemnat den i Riksbanken,
enär den förkommit. lian står i ansvar för brefvet och dertill'' har
han äfven aflemnat en förbindelse å beloppet, och nu är det fråga
om att efterskänka eu del af detsamma. Den undersökning, hvarom
herr Sjii talade, har således redan skett, och det, så snart anmälan
var gjord Herr Sjii säger, att man skulle undersöka hvart brefvet

N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Om eftergift tagit vägen. Ja, det vore nog bra, om det kunde ske med framgång,
af en rika- men jet jiar vjsat sjp. brefvet ej funnits qvar å postkontoret, och
fordran hos längre kommer man ju ej med undersökningen. Den möjligheten är
vaktmästaren ju visserligen icke alldeles utesluten, att brefvet kan komma tillbaka
J. Thunbtrg. och beloppet återfås — men då blefve ju allt godt och väl, då finge
(Forts.) ju riksbanken åter alla sina utgifna pengar, och vaktmästaren återfick
den skadeersättning han nu fått vidkännas. Vid undersökningen på
postkontoret hänvisas man till, att vaktmästaren qvitterat brefvet.
Sedan är det omöjligt att göra något vidare af saken, så vida ej genom
en tillfällighet i framtiden det kan utrönas, hvart brefvet tagit vägen.

Saken skall »ligga till sig», säger herr Sjö. Men icke kan’detta
ske åtminstone till någon fromma för vaktmästaren i fråga, ty såsom
herr Sjö mycket väl vet, fingo vi i utskottet höra talas om särskilda
åtgärder för att hindra ombudsmannen från att lagsöka vaktmästaren
redan nu. Afslår nu kammaren det föreliggande förslaget, är det ju
klart, att vaktmästarens förbindelse, förfallen till inbetalning, liksom
andra förbindelser indrifves, och att långt före nästa riksdags början
verkställighet således kommit att ske mot vaktmästaren Och derför
skulle för honom ett afslag nu visserligen icke bli till något gagn.

Nu säger man vidare, att det icke är så väl stäldt med kontrolleu
i detta fall öfver att assurerade försändelser, som af en vaktmästare
mottagits i postkontoret, verkligen komma vederbörande
tjensteman i riksbanken till banda. Ja, det är alldeles rigtigt, att
med den kontrollen har det icke varit nöjaktigt bestäldt. Derför kar
också bankoutskottet begärt upplysningar från bankofullmägtige om,
huru det förhåller sig i detta afseende. Något officiel! svar har
ännu icke till utskottet inkommit; men herr Sjö vet lika väl som jag,
att bankofullmägtige redan vidtagit anordningar för att åstadkomma
för framtiden en effektiv kontroll. Men om det är så, att en brist i
kontrollen hittills förefunnits och i detta fall föranleda att anmälan
om det förkomna brefvet icke gjorts så tidigt som ensidigt varit —
om så är, säger jag, synes det mig vara än mera bårdt, att denne
vaktmästare ensam skulle drabbas åt påföljden för olyckan. Jag
säger »olyckan»; ty här föreligger ingenting annat än en olycka.
Det är nemligen så lyckligt, att det är ingen som helst misstanke,
att någon oärlighet skulle föreligga. Skall nu vaktmästaren ensam
bära ansvaret och påföljden för en händelse, som synes häntyda på,
att det hittills vant någon brist i kontrollen på detta område? Nej,
det synes mig, att man med anledning af denna händelse bör söka
ställa till med kontroll för framtiden på bästa sätt, men på samma
gäng förfara med billighet mot eu gammal trotjenare, som i öfver
42 är varit i riksbankens tjenst utan att någon anmärkning mot
honom förekommit.

Jag vill emellertid icke längre uppehålla mig vid denna sak,
utan skall endast anhålla om bifall till bankoutskottets hemställan.
Det enda, som försonar mig med, att frågan framkommit vid denna
sena timme, är tanken på, att den inbrytande sabbaten skall mana
kammaren att nu göra en god gerning och visa barmhertighet mot
den ifrågavarande vaktmästaren, hvarom jag anhåller.

63 N:o 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Häruti instämde herrar Petersson i Boestad, Sjöberg, Rydberg
och Hansson i Solberga.

Herr Holmgren yttrade: .Såsom af betänkandet framgår, har också
jag antecknat mig såsom reservant mot det slut, hvartill utskottet kommit.
Utskottets ordförande meddelade kammaren nyss, att all den
utredning, som man gerna kunde fordra, i detta fall förelåge. För
min del finner jag icke, att någon annan utredning föreligger än den,
att herr Thunberg sjelf sagt, att han antager att han tappat brefvet,
möjligen när ban vid postkontorets disk skulle nedstoppa detsamma
jemte de andra försändelserna. Detta är den enda utredning, som
föreligger; och jag hemställer till herrarne, om det kan sägas vara
någon utredning.

I det ofullständiga, för att icke såga knapphändiga utlåtande,
som afgifvits af riksbankens ombudsman, heter det: »Detta» — det
det ifrågavarande brefvet — »är ock infördt i bankens postbok, men
har ej tillstälts kommissarien Janson, såsom ske bort, då brefvet ej
varit adresseradt till någon särskild afdelning i banken. Det är derför
ej utqvitteradt i postboken». Häraf framgår, att bref, som ej äro
adresserade till någon särskild afdelning, skola mottagas af kommissarien
Janson. Under sådana förhållanden skulle man väl kunna
fordra, att kommissarien Janson blifvit tillfrågad, hvarför han icke
aumälr, att brefvet icke blifvit af honom mottaget. Nu har emellertid
anmälan om, att brefvet förkommit, skett af afsändaren, men icke af
Thunberg eller af någon af bankens tjensteman. Jag hemställer då
till herrarne, om man på så lösa grunder bör bifalla hvad utskottet
bär föreslagit.

Af hvad utskottets ordförande yttrade framgår äfven, att orsaken
till denna brådska att få saken klarerad varit den, att i annat fall
ombudsmannen måste vidtaga åtgärder för att indrifva beloppet. Ja,
det må så vara. Men huru skulle man hafva gjort, om denna händelse
inträffat i slutet af maj månad? Skulle man då hafva sammankallat
en urtima riksdag för att besluta i denna sak? Jag tror, att
man i så fall fått vänta tills nästa riksdag sammanträda Huru jag
således än ser saken, kan jag icke biträda utskottets hemställan på
så lösa grunder, utan får derför yrka afslag å detsamma och bifall
till reservationen.

Om eftergift
af en riksbankens

fordran hos
vaktmästaren
J. Thunberg.
(Forts.)

Herr von Friesen: Jag har icke begärt ordet för att urskulda
vare sig den ene eller den andre, utan jag har endast velat upplysa
kammaren om huru det verkligen tillgått i denna sak

Bankofullmägtige hafva af en ärad talare blifvit klandrade för
att de låtit denne gamle vaktmästare bibehålla sin befattning med
afhemtandet af posten. Men förhållandet är, att han haft ett särskild!
arfvode såsom postvaktmästare; och har man dragit sig för att taga
det ifrån honom. Det kan ju hända att det varit ett fel; men i sådant
fall är det ett fel, som lätt låter sig göra.

Vidare bar samme talare klandrat bankokommissarierna tor att
de underlåtit att verkställa en vederbörlig granskning. Detta klander
kan emellertid icke träffa alla 4 kommissarierna, emedan 3 af dem

No 15. 64

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Otti eftergift icke hafva med saken att göra. Det skulle da vara den fjerde kornaf
m riks- niissarien, som vore klandervärd, derför att han icke sett efter att
fordran brefvet > fråga hlifvit aflemnadt. Nu har det emellertid enligt gällande

vaktmästarentjenstgöringsstadga icke ålegat honom att se efter, att samtliga bref
J. Thunberg. utqvitterats, och han har sålunda icke brutit mot tjenstgörings(Forts.
) stadgan.

Man har vidare sagt, att det icke vore så alldeles väl bestäldt
med kontrollen i detta afseende, och att det nu inträffade olycksfallet
bevisar detta. Men kontrollen har varit likadan i långliga tider; och
det har icke inträffat några olyckor förut, och derför har man icke
föranlåtits att vidtaga några åtgärder för att förbättra densamma.
Huru många gånger är det icke, som det i andra fall skett på samma
sätt, att det först varit när olyckan kommit, som man funnit, att
något förbiseende egt rum.

Hittills har det gått så till, att samtliga bref, som aflemnats från
posten, upptagits i en bok med undantag af de bref, som varit stälda
till kommissionsanstalten, hvilka varit upptagna i en särskild bok.
Nu är, i förbigående sagdt, att märka, att det bortkomna brefvet
borde hafva varit adresseradt till kommissionsanstalten enligt gällande
bestämmelser. Men afsändaren har underlåtit detta och i stället
adresserat det till hufvudkoutorel. Således, om allt varit som det
bort, hade det ögonblickligen, när posten kom till banken, observerats,
att ett af brefven icke var med. Men nu var det, som sagdt,
så, att brefvet icke var adresseradt till kommissionsanstalten, utan
till »riksbanken». De på posten benitade, kommissionsanstalten icke
tillhörande brefven fördelas af postvaktmästaren på de särskilda afdelningarna
och gå dels till kontoret för utrikes affärerna, der det
är två tjensteman, som mottaga brefven, dels till ombudsmansexpeditionen,
till bankkontoret och till fullmägtiges expedition Alla dessa
bref uppföras, såsom redan blifvit nämndt, på postkontoret i eu och
samma bok; men förut hafva de icke der upptagits med fullständiga
adresser, utvisande till hvilken afdelning hvart och ett skulle, utan de
hafva varit specificerade endast på det sätt, att det stått angifvet från
hvilken stad brefvet kommit, t.ex. från Östersund, Göteborg,Malmö o.s.v.
Brefven hafva, på det sättet förtecknade, varit upptagna i en bok med
en kolumn, der vederbörande tjensteman skulle sätta sitt qvitto
Vaktmästaren, som hemtat brefven, har, som jag nyss nämnde, sedan
han kommit till banken, fördelat dem på de särskilda utdelningarna,
så att de bref, som skulle t. ex. till utrikeskoutoret, lemnats dit och
af tjenstemännen på detta kontor qvitterats, der de stått i boken
hopblandade med brefven till de andra afdelningarna. På samma sätt
med brefven till bankkontoret och så vidare. Då hvarje tjensteman
qvittera! de bref, som blifvit till honom aflemnade, har han ansett,
att han gjort allt, hvad han behöfde göra. Af postboken har han
icke kunnat se, hvilka bref bort till honom särskilt aflemnas.

Felet i denna anordning — som nu visat sig vid den inträffade
olyckan — har hufvudsakligen varit, att det icke funnits någon
tjensteman, som haft till åliggande att se efter, att samtliga i postboken
upptagna bref verkligen blifvit utqvitterade. Så fort emellertid
den förevarande ledsamma händelsen kom till bankofullmägtiges

Lördagen den 7 Mars, e. m.

N:o 15.

kännedom, vidtogs genast den åtgärden, att en tjensteman, en revisor, Om eftergift
fick i uppdrag att dag för dag verkställa en sådan granskning. af''«* *■***-Tillika blifva numera blefven fullständigare specificerade i postboken. fordraThos
Det är ju så, att man blir vis af erfarenheten; det är ledsamt, att vaktmästaren
man bär ej blifvit det utan densamma. J Thunberg.

(Forts.)

Herr Larsson i Mörtlösa: Det som är mest anmärkningsvärdt
i denna sak är, att ingen anmälan blifvit gjord af vaktmästare Thunberg,
att brefvet förkommit. Hade anmälan strax skett, så hade
undersökning omedelbart kunnat verkställas, och då är det möjligt
att brefvet kommit till rätta.

Hvad vaktmästare Thunbergs ekonomiska omständigheter föröfrigt
beträffar, skall jf?g be att få upplysa, att familjen är liten — den består
blott af honom sjelf och hans hustru — och att hans lön uppgår
till 1,400 kronor om året, samt att han dessutom uppbär 450
kronor såsom brefvaktmästare. Jag får vidare säga, att han mycket
väl kan betala det belopp, som här är fråga om, i fall han realiserar
de aktier, han eger, och derför tror jag att skäl förefinnas för
kammaren att bifalla reservanternas yrkande.

Herr Höglund: För min del vill jag endast säga, att jag
tror att hvilken enskild husbonde som helst, som har hjerta för en
gammal trotjenare, icke skulle tveka att i ett fall sådant som detta
efterskänka hela det förkomna beloppet. Då jag emellertid icke
har någon anledning tro, att ett dylikt yrkande skulle gå igenom,
vill jag icke framställa det. Men jag tycker, att det minsta vi
kunna göra, är att bifalla hvad bankoutskottet föreslagit, hvartill
jag sålunda skall be att få yrka bifall.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Herr 0. Eklund från Stockholm aflemnade en motion, n:o 227,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om införande af viss
bestämmelse i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m.

Motionen bordlädes.

§ 7-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr 0. Larsson i Mörtlösa under 3 dagar fr. o. m. den 9 dennes,
och » 0. ^wderssow i Hasselbol » 10 » » » 10 »

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 15

Ko 15.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; och

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; bevillningsutskottets

betänkande n:o 12, angående vilkoren för
tillverkning af bränvin; samt

lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning af väckt motion om
ändring af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur
svenska statskyrkan.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,3 2 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1896.