1895. Första Kammaren. N:o7 (Riksdagens protokoll 1895:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o7.

Onsdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens
behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 94 § utsökningslagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Riksdagens sistlidna
år församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning år 1893.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
Jen 16 och 19 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 26, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
å sjette hufvudtiteln, under rubriken extra anslag, gjorda framställningar
rörande statens jernvägstrafik och statens jernvägsbyggnader
som med afseende derå inom Riksdagen väckta förslag.

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 7. 1

>:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
jernvägstrajik
in. in.

Punkten 1.

Mom. a) och b).

Herr statsrådet Groll: Kongl. Maj:t har till utförande af nya
byggnader och anläggningar vid statens jernvägstrafik m. m. af
Riksdagen äskat ett belopp af 473,000 kronor. Statsutskottet har
deremot ansett sig endast kunna tillstyrka beviljandet af 375,000
kronor, och af motiveringen i utskottets betänkande synes, att
minskningen beror derpå, att utskottet ansett sig icke kunna förorda
beviljandet af de till inköp af hotellbyggnaderna vid Bollnäs
station begärda 98,000 kronor.

Detta hotell anlades år 1877 af enskild person å statsbanans
mark och inköptes 1884 af dess nuvarande egare, fru Skogh. Hon
betalade derför 137,000 kronor och har sedermera under åren 1885,
1880 och 1887 till utvidgning och förbättring af hoteHet derå
nedlagt betydliga kostnader, så att hotellbyggnaderna med_ inventarier
vid slutet af år 1892 kostat henne sammanlagdt vid pass
251,900 kronor. Man kan undra deröfver, att hon velat underkasta
sig så betydliga uppoffringar och vågat utsätta sig derför,
men under de första åren hon egde hotellet uppgick omsättningen
derstädes till ungefär 80,000 kronor per år och hennes nettobehållning
till mellan sex och femton tusen kronor årligen. Hon lyckades
också under dessa år att å sina nedlagda, kostnader afbetala
sammanlagdt ungefär 57,000 kronor, sa att vid 1892 års slut hoteUbyggnaderna
med inventarier stodo henne till omkring 194,000
kronor° Derefter inträffade emellertid under år 1893 en förändring
i trafikförhållandena, som väsentligt inverkade pa hennes hotell*
rörelse. Från och med den 1 oktober 1893 upphörde nemligen
Bollnäs station att vara nattstation under vintermånaderna, då
derförut Bollnäs allenast under sommarmånaderna ej vant nattstation.
I följd af denna förändring nedgick nu omsättningen vid
hotellet så, att den för tiden 1 oktober 1893—1 oktober 1894 endast
besteg sig till ungefär 44,000 kronor, och rörelsen för året utvisade
förlust. Fru Skogh insåg naturligtvis, att, sedan Bollnäs helt och
hållet upphört att vara nattstation, utsigterna för hotellrörelsens
framtid skulle vara betydligt förminskade, och ingick med anledning
deraf till jernvägsstyrelsen med en hemställan, huruvida ej
styrelsen skulle vilja öfvertaga hotellbyggnaderna och använda
dem för sina ändamål. Hon begärde till en början för byggnaderna
100,000 kronor, men har sedan nedsatt sitt anspråk till
90,000 kronor, som hon nu begär. Jernvägsstyrelsen bär beräknat,
att kostnaden för byggnadernas anordnande till för jern vägens
behof tjenliga ändamål skulle uppgå till 8,000 kronor, sa att för
statens jernvägar det hela rör sig om en affär på 98,000 kronor.
Enligt beräkningar, som jernvägsstyrelsen gjort, skulle dock genom
anordnande i hotellet af bostäder och expeditionslokaler kunna besparas
en icke så liten summa. Derjemte har fru Skogh förbundit
sig att under tio år hyra en del af hotellet för att fortfarande

Onsdagen den 80 Februari.

>’:o 7.

använda den till hotellrörelse, ehuru i mindre skala. Härför Anslag un nya
är hon villig att betala en hyra af 3,500 kronor, och med detta byggnader och
belopp jemte den besparing i utgifter, som skulle åstadkommas '',Hl“Mnin9a>''
genom det öfriga utrymmets användande till bostäder och ex- ZZXTrZk
peditionsrum, beräknar jern vägsstyrelsen en inkomst sig till mm
godo af. 6,200 kronor per år. Således skulle jernvägsstyrelsen (Forts.)
på ett i affären nedlagdt kapital af 98,000 kronor hafva en inkomst
af mellan sex och sju procent, härvid dock icke inberäknadt
kostnaden för underhåll af en del lokaler. Men äfven
om man inberäknar denna underhållskostnad, kan man säga,
att jernvägsstyrelsen icke bör kunna befara någon förlust på
affären.

o Om nu så är, kan man emellertid ifrågasätta, om staten bör
inlåta sig på en sådan affär som denna. Det är då att märka,
att det finnes åtskilliga billighetsskäl, som tala för att staten bör
träda emellan och söka rädda den nuvarande egarinnan från den
förlust, som eljest otvifvelaktigt måste uppstå för henne. När
hon planlade sina hotellanläggningar, utvidgningar och förbättringar,
hade hon ingen egentlig anledning förmoda att, åtminstone
inom den närmare framtiden, någon förändring skulle inträda i
Bollnäs stations egenskap af nattstation. Dessa anläggningar utfördes
hufvudsakligen under åren 1885—1887 och planlades redan
strax efter inköpet af hotellet 1884. Det var först år 1886, som
Biksdagen beslöt, att jernvägen skulle fortsättas norr om Ångermanélfven,
och innan detta beslut fattades, fans ingen anledning
att tro, att Bollnäs stations egenskap att vara nattstation skulle
undergå förändring. Det är vidare att märka, att det vid dessa
norra linier i allmänhet är ganska svårt att finna personer, som
äro villiga att åtaga sig att drifva hotellrörelse och uppbygga
derför erforderliga hus. Detta har vållat, att staten sjelf måst
bygga hotell på åtskilliga ställen, såsom Storlien, Vännäs m. fl.

Skulle staten .blifvit nödsakad att bygga hotell vid Bollnäs, skulle
sådant säkerligen för staten medfört betydliga kostnader, som den
nu undgått.

Statsutskottet har nu emellertid ansett sig icke kunna biträda
Kong!. Maj:ts förslag i denna del; detta hufvudsakligen på tre
grunder. Den första är, att utskottet icke kunnat frigöra sig från
vissa betänkligheter af principal art. Enligt utskottets mening
borde nemligen staten ej uppföra eller förvärfva hotell vid sina
jernvägsstationer i andra fall, än da sadant vore oundgängligen
nödigt för trafikens främjande, men detta torde numera icke vara
händelsen vid Bollnäs. Vidare befarar utskottet, att ett undantag
från denna regel skulle kunna betraktas såsom ett prejudikat i
framtiden. I det. atseendet måste jag instämma med statsutskottet,
att staten naturligtvis i allmänhet icke bör inlåta sig på att bygga
hotell, men att staten i ett specielt fall från denna regel gör ett
undantag, när sådant kan ske till fördel både för staten och en
enskild, som eljest skulle få vidkännas en uppoffring, tror jag icke
behöfver möta några betänkligheter i principielt afseende. Och att

N:o 1.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya Häraf skulle kunna göras något prejudikat för framtiden,^ kan åtbyggnader
och minst0ne jag icke inse. Jag tror icke, att det kan påvisas en
anl-dS9statens'' en<la station, med afseende å hvilken så fullkomligt likartade förjernvägstrafik
hållanden med de här föreliggande existera, att beslutet i detta
m. m. fall skulle kunna sägas bilda ett prejudikat. Statsutskottets nu
(Forts.) anförda skäl anser jag således icke kunna utgöra hinder för bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Vidare åberopar utskottet, att jernvägsförvaltningens organisation
för närvarande är under utredning, och att denna utredning
jemväl kommer att omfatta frågan om jemvägspersonalens aflöningsoch
bostadsförhållanden. Det är sant att sa är, och den komité,
som fått denna utredning sig uppdragen, tror jag hafva kommit
till det resultat, att de bostadsförmåner, som för närvarande äro
i stor utsträckning medgifna åt jemvägspersonalen, höra så vidt
möjligt inskränkas. Detta är en af de vigtigaste frågor, som komitén
har att behandla, och det är mycket ovisst, huru den slutligen
kommer att utfalla. För min del tror jag, att man till stor
del får tillskrifva den omständigheten att personalen fått bostäder,
att den är sådan den är, och vid sådant förhållande anser jag, att
man i ämnet bör förfara ytterst varsamt. Men äfven om en förändring
kommer att ske i bostadsförhållandena, sa är att märka,
att den icke kan genomföras i ett slag, utan kommer det säkerligen
att draga en ganska lång tid, innan den blir helt och hållet
verkstäld. I alla händelser måste i stället för förmånen af bostad
träda något annat, såsom inqvarteringsersättning, hyresbidrag eller
dylikt, och det kan icke vara något tvifvel, att jemvägspersonalen
då skall komma att företrädesvis söka sina bostäder i närheten af
den plats, der den förnämligast har sin verksamhet. Enligt min
tanke behöfver man således icke alls befara, att ej dessa här
ifrågavarande lokaler skola få hyresgäster just bland jernvägspersonalen.

Slutligen talar utskottet om att hotellets nuvarande egare
sjelf skulle kunna uthyra eu del deraf till bostäder åt jemvägspersonalen.
Härvid vill jag då erinra om att hotellbyggnaderna
äro till större delen uppförda på statens mark; att deri för närvarande
ligger nedlagat ett ointjenadt kapital af 194,000 kronor;
samt att det för en enskild person, som icke har möjligheten att
genom inteckning bereda sig tillgång till penningar, naturligtvis
icke har sig så lätt att utan stora svårigheter draga sig fram
under sådana förhållanden. Penningarne äro naturligtvis anskaffade
och placerade för bedrifvande af en hotellrörelse, och egaren
har beräknat att på omsättningen dervid erhålla en acceptabel
vinst. Hennes ställning blir dä betydligt ändrad, om hon nödgas
använda hotellet till något annat ändamål och får stå der med
hela sitt stora förlagskapital bundet.

På alla dessa skäl och då jag icke kan finna, att någon olägenhet
kan inträda för staten såsom följd af hotellets inköpande,
men deremot en enskild person kan derigenom räddas från betydlig
förlust, kan jag icke inse, hvarför ej staten bör kunna träda

Onsdagen den 20 Februari.

N:o 7.

emellan i detta fall, och jag hoppas derför, att kammaren skall Anslag till nya
bifalla Kongl. Maj:ts förslag. byggnader och

anläggningar

tt -o i i tv o • , vid statens

Herr .b ränckel: Dä jag antecknat mig som reservant mot ut- jernvågstrafik
skottets hemställan i denna fråga, ber jag att till hvad herr stats- m. m.
rådet och chefen för civildepartementet anfört få tillägga några ord. (Forts.)

Jag ber då till en början att fä påminna om den historik,
herr statsrådet nyss gifvit rörande denna frågas föregående skeden,
och af denna historik torde kammaren finna, att de billighetsskäl,
som förmått såväl jernvägsstyrelsen som Kongl. Maj:t att
tillstyrka inköpet för statens räkning af jernvägshotellet i Bollnäs,
äro så talande, att de till och med gjort majoriteten inom statsutskottet
tveksam i frågan, ilen det är också klart, att så väl den
föregående som den mivarande egaren af hotellet omöjligen skulle
nedlagt så betydliga kostnader på en byggnad uppförd å mark,
tillhörig staten, då de i fråga om byggnadsföretaget varit inskränkta
af bestämmelserna i det med jernvägsstyrelsen upprättade
kontraktet, om de icke hade rönt åtskillig uppmuntran att uppföra
byggnaden från vederbörandes sida. Häruti synes mig ock
ligga ett ganska starkt skäl för staten att nu träda emellan. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att redan då jernvägsarbetena
i Norrland fortskridit så långt, att det blef fråga om
att låta tåg afgå till Bollnäs och stanna der öfver natten, staten
gifvetvis måst, derest det icke varit möjligt att fä eu enskild entreprenör
att der bygga hotell, sjelf draga försorg om uppförande
af en hotellbyggnad. Detta hade icke heller varit någon ny fråga
för statens jernvägstrafik, ty det är alldeles odisputabelt, att jernvägsstyrelsen
icke kan med afseende å skötseln af jern vägsrör elsen
stanna vid de åtgärder, som äro behöfliga endast för tillgodoseende
af passagerarnes beqvämlighet så länge de finnas qvar i kupén,
utan det är äfven nödvändigt, att på sådana ställen, der taget
dröjer öfver natten och passagerarne således måste stanna, tänka
på anordningar, hvarigenom deras beqvämlighet på platsen tillgodoses.
Häraf följer, att hotellbyggnader måste genom statens
försorg uppföras på sådana ställen, i fäll lämplig enskild entreprenör
icke på betryggande vilkor kan anskaffas. Att jernvägsstyrelsen
i förevarande fäll begagnat sig af möjligheten att i
Bollnäs få hotell uppfördt af en enskild person, är helt naturligt,
da derigenom vans, att staten kunde fä arbetet utfördt utan dess
direkta mellankomst, men redan då synes man hafva varit så öfvertygad
om, att inlösen af byggnaden skulle komma i fråga, att
staten i kontraktet om upplåtelsen förbehöll sig att kunna när
som helst inlösa hotellbyggnaden samt att, om icke hotellinnehafvaren
uppfylde föreskrifterna i kontraktet, staten skulle vara berättigad
att med 75 procent af dess värde, enligt gode mäns uppskattning,
inlösa byggnaden.

Af dessa förhållanden tror jag det vara tydligt, att verkliga
billighetsskäl tala för att hotellet nu bör inlösas. Men det finnes
också andra skäl härför.

>:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
jern väg strafik
in. m.
(Forts.)

Byggnaden i fråga är enligt upplysningar, som jag inhemtat,
den enda som jemte stationshuset är belägen alldeles invid stationens
platform. Stationshuset i Bollnäs har nu redan så inskränkt
utrymme, att postkontoret i Bollnäs, som hittills haft lokal derstädes,
snart måste inrymmas på annat håll. Då har man att
välja emellan att för postkontorets räkning göra en tillbyggnad
till stationshuset eller att inhysa postkontoret i det till inköp
föreslagna hotellet. Nu tror jag, att erfarenheten tillräckligt visat,
att dessa små tillbyggnader till stationshusen, i fall dessa från
början tilltagits för små, blifva vida dyrare, än om man kan förvärfva
ett färdigt hus i grannskapet. Det synes mig derför, att
äfven ur synpunkten af behofvet utaf ökadt utrymme vid Bollnäs
station detta inköp kan väl försvaras.

Nu har statsutskottet vid behandlingen af denna fråga fäst
sig vid det principielt betänkliga i att staten i ett sådant fall
som det föreliggande träder emellan. För min del är jag af en
motsatt åsigt. Af hvad jag nyss sagt är uppenbart, att, om jernvägsstyrelsen
skall sköta en så stor och vidt omfattande trafik
som den, hvilken rör sig på statens jernvägar, man icke derhän
får binda händerna på styrelsen, att den ovilkorligen skall vara
inskränkt till skötseln af sina spår, sina tåg och sin öfriga materiel,
utan den måste kunna vidtaga åtgärder äfven i sådana fall, der
det kräfves anordningar, hvarigenom allmänhetens önskningar i
trafikhänseende fullt tillgodoses, så att såväl denna allmänhet som
orterna få full nytta af jernvägsanläggningen, på det att trafiken
ytterligare må förkofras, och ett dylikt fall synes mig här föreligga.
Detta har äfven jern vägsstyrelsen för länge sedan insett,
Kongl. Maj:t godkänt och Riksdagen haft kännedom om, ty staten
har dragit försorg om uppförande af hotellbyggnader vid stationer
långt innan den norrländska jernvägslinien ens var ifrågasatt.
Passagerare, som om aftonen anlända med tåget till stationen, der
de skola stanna öfver natten, vilja icke gå långt ifrån platformen
för att få logis, i synnerhet om de skola fortsätta resan morgonen
derpå, och betänker man detta, är det klart, huru behöfligt det
är att i stationens närhet vara försedd med hotellutrymme. Då
dessutom, såsom herrarne veta, det är ett ganska godt stycke från
stationen till Bollnäs köping och gästgifvaregård, har det varit
desto mera af behofvet påkalladt att få detta hotell till stånd.

Man har för att befordra passageraretrafiken i Norrland och
åstadkomma ett bättre tillgodogörande af jernvägarne vidtagit den
med glädje helsade åtgärden att nedsätta persontaxan på de norrländska
jernvägarne för längre afstånd. Men huru skall man kunna
förlika tillfredsställelsen häröfver med det missnöje, som skall göra
sig gällande, om man genom ett afslag å det föreliggande förslaget
visar sig icke vilja befordra passagerarnes beqvämlighet.vid de stora
stationerna? Jag kan icke finna annat, än att den ökning i persontrafiken,
som man hoppas ernå genom taxenedsättningen, skall betydligt
motarbetas, om man genom ett sådant afslag omöjliggör det fortsatta
fullkomliga användandet af denna hotellbyggnad för dess ändamål.

Onsdagen den 20 Februari.

Ji:o 7.

Man kan nu med statsutskottet invända mot mig, att ett be- -inslag till nya
hot af statens ingripande i detta fall nu mera icke förefinnes, ty b^ad"[n
hotellbyggnaden finnes ju redan på platsen. Men jag ber att få ''‘"^statUT
fästa uppmärksamheten derpå, att ingen säkerhet gifves för att, jenwågstrafik
om förslaget afslås, den nuvarande egarinnan skall se sig i stånd m. >».
att i sin hand behålla hotellet, och följden häraf skulle antagligen (Forts.)
blifva, att det komme i en sämre entreprenörs hand. Äfven för
denne skulle det gälla, att han skulle hafva att uppfylla sina förbindelser
på ett fullt nöjaktigt sätt, och när staten funne honom
icke vid hotellet hålla den ordning, som behöfdes, skulle staten
slutligen blott hafva att inlösa hotellet för 75 procent af värdet.

Men då hade sannolikt hotellet blifvit föi’satt i ett mycket forsämradt
skick, och dessutom hade säkerligen trafiken på aen ifrågavarande
bandelen under tiden genom denna försämring blifvit på
ett betänkligt sätt skadad.

Huru jag således ser denna sak, kan jag icke finna annat, än
att en styrelse, som har sig anförtrodd en så stor förvaltning som
järnvägstrafik en, borde sjelf få bedöma ett sådant fall som detta,
och att, sedan de af styrelsen betingade vilkoren för hotellets
öfverlåtande blifvit genom Kongl. Maj:ts åtgöranden ytterligare
reducerade, och Kongl. Maj:t derefter funnit aftalet så fördelaktigt,
att detsamma borde framläggas för Riksdagen till godkännande,
det icke vore önskligt, att Riksdagen genom ett afslag derå skulle
hindra jernvägsstyrelsen att vidtaga sådana åtgärder, som den
anser för jernvägsdriften nödiga och nyttiga. Jag tror, att, om
man önskar, att denna stora statsindustri skall bedrifvas på ett
för staten nyttigt och för allmänheten betryggande sätt, man bör
hafva det förtroende för jernvägsstyrelsen och Kongl. Makts regering,
att man i en så liten fråga som denna låter dem fritt få
vidtaga de anordningar, de anse lämpliga, isynnerhet då de med
siffror visat, att de äro ur ekonomisk synpunkt för staten förmånliga
och fullt betryggande.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i hvad
detsamma skiljer sig från utskottets hemställan.

Herr Lundeberg: Jag har icke kunnat instämma med utskottet
i det beslut, hvartill det kommit, och detta af det skäl
att, då ifrågavarande angelägenhet berör Gefleborgs län, jag känner
till förhållandena så pass mycket, att jag anser statsutskottet vid
denna frågas behandling icke hafva gått rätt väg.

Jag ber då få nämna, att fru Skogh eller, som hon förut hette,
fröken Wahlgren, under hvilket namn hon är mera känd inom
turistverlden, började sin verksamhet vid Storvik. Hennes hotell
tillvann sig snart namn af att vara ett af de bäst skötta i landet,
och snart både det vunnit sådant anseende, att det kunde betraktas
nästan såsom enastående i sitt slag.

Så fortskred jernvägsbyggnaden till Bollnäs. Anslag till densamma
beviljades emellertid endast år för år, och det var således
omöjligt att förutse, hvilken utveckling trafiken skulle komma att

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya taga. Under sådana förhållanden var det alldeles naturligt, att
bVaniå.adnin °år jernvägsstyrelsen gerna skulle se sig befriad från omsorgen och
“lidltate™ kostnader! att bygga jern vägshotell och med nöje acceptera, att
jemvägstrafik den enskilda företagsamheten i detta fall tog risken. Så upp**•
m■ rättades 1877 kontrakt med gästgifvaren Per Larsson i Bollnäs

(Forts.) om byggnad af hotell derstädes. Han dog 1884, men redan derförinnan
hade trafiken vuxit till sådan omfattning, att det blifvit
nödigt för Larsson att tillbygga hotellet, så att det blef dubbelt
så stort som i dess första skick. Då nu jern vägsstyrelsen väl
kände till, huru fru Skogh skött sitt hotell i Storvik, var det
gifvet, att den gerna skulle se, att hon äfven öfvertog hotellet i
Bollnäs, hvarigenom trafiken tillförsäkrades, att detsamma skulle
blifva skött på ett sätt, som motsvarade så väl högt stående fordringar
som äfven enklare och billigare anspråk.

Hvad som föregick uppgörelsen känner jag naturligen icke
till, men hvad jag bestämdt antager är, att en så klok, dugtig
och förtänksam menniska, som fru Skogh visat sig vara, visserligen
icke skulle vågat sig på en affär af denna stora omfattning, om
hon icke haft full förhoppning att till betingelse för affärens
framtid skulle ligga de vid uppgörelsen varande förhållandena,
nemligen stationens egenskap af nattstation.

Hon köpte hotellet för 130,000 kronor och vidtog genast —
samt har vidare fortgått i den rigtningen — alla möjliga anordningar
för att bringa det i öfverensstämmelse med tidens fordringar
och göra det till en behaglig uppehållsort för turister. Men hon
gjorde ännu mera. Hon satte sig i förbindelse med de förnämsta
turistbyråer i utlandet. Hon tvekade icke att underkasta sig
kostnader för att besöka de största turistbyråer i Europa, allt i
syfte att leda turiststråten till dessa trakter. Om också anledningen
härtill är att i första hand söka i det egna intresset och
den vinst, som deraf skulle tillföras fru Skogh, sa medverkade det
dock, såsom jern vägsstyrelsen äfven medgifvit, i icke oväsentlig
mån till den ökade turisttrafik, hvaråt norra stambanan på senare
åren haft att glädja sig.

Redan år 1881 upphörde Bollnäs att vara nattstation för
sommartågen, och kunde detta förhållande således icke vara främmande
för fru Skogh. då hon är 1884 öfvertog kontraktet. Häri
låg dock visserligen icke något skäl att antaga, att en förändring
skulle ske äfven beträffande vintermånaderna, och, såsom redan
nämndt, är jag för min del lifligt öfvertygad, att hon var alldeles
på det klara med att för en lång framtid nattstationen komme
att bibehållas i Bollnäs, och hon var säkerligen ytterligare bestyrkt
i denna uppfattning af ett förhållande, hvarom jag icke behöfver
här erinra, nemligen att på norrländingarnes ihärdiga rop att få
nattstationen flyttad längre norrut svarades ett lika ihärdigt nej.
Denna förändring tillbakavisades många år på det kraftigaste af
sä väl jernvägsstyrelsen som Kongl. Maj:t och Riksdagen, men till
sist bröts motståndet — helt hastigt och oväntadt.

Onsdagen den 20 Februari.

>T:o 7.

Den 1 oktober 1893 upphörde Bollnäs att vara nattstation. Anslag till nya
Denna flyttades längre norr ut till Ange. Men i och med det- byggnader och
samma upphörde behofvet af de stora anordningarne vid hotellet a"!^99”J"f„asr
i Bollnäs. Detsamma hade förlorat alla betingelser för sin till -järnvägstrafik
varo. Den stora hotellbyggnaden med sina verkligen beqväma, m. m.

vackra och dyrbara anordningar är sålunda nu endast ett så godt (Forts.)

som dödt kapital, hvilket är så mycket mera känbart, som hotellet
ligger på jernvägens mark och således icke kan intecknas.

Att fru Skogh, med det intresse hon visat för hotellets utveckling
och då hon icke skytt några omkostnader för att få det
förstklassigt och beqvämt, icke hunnit på de 8 å 9 år, hvarunder
der varit nattstation, intjena så mycket, att det varit tillräckligt
för det nedlagda kapitalets amortering i någon väsentlig mån, är
påtagligt.

Nu föreslår Kongl. Maj:t att hotellet inköpes, och derför

främst billighetsgrunder! Jag kan åtminstone icke

finna det vara staten värdigt att framkalla och uppmuntra en
verksamhet i statens tjenst för att sedan lemna den åt sitt öde,
då den så att säga tjent ut.

Men det finnes dess bättre äfven andra skäl för inköp. Det
är förut vidrördt att staten behöfver bostäder och lokaler i Bollnäs.
Man kan till och med säga, att köpet kommer väl till pass och
för staten är en god affär.

Först underhandlades om ett pris af 100,000 kronor, som dock
nedprutades till 90,000 kronor. Dertill komma kostnader för nödiga
ändringar med 8,000 kronor, således inalles 98,000 kronor. På
detta kapital kan staten bereda sig 6.200 kronor om aret genom
direkt inkomst och medelst besparingar å andra håll, och då den
får sina penningar till omkring 4 procent, blir det sålunda ett
öfverskott, som torde vara fullt tillräckligt för att underhålla
hotellbyggnaden.

Nu antyder utskottet, att det ju kan ordnas så, att innehafvarinnan
af hotellet kan få uthyra åt staten en del lokaler, hvari fenom

hon kunde erhålla samma inkomst som staten, om den köpte
otellet. Jag vädjar dock till herrarne, om, när man lägger ned
och fastläser ett så stort kapital som det ifrågavarande, det är
antagligt att man i vanliga fall kan nöja sig med en så låg afkomst,
som dessutom är osäker, då det i sjelfva verket är staten,
som ensam disponerar byggnaden och kan hindra egarinnan att
upplåta densamma åt andra än statens jernvägar.

Vidare säger man, att inköpet vore ett farligt prejudikat.

För min del tror jag icke, att Riksdagen har så stor respekt
för prejudikat. Jag tror nemligen, att Riksdagen i hvarje särskildt
fall pröfva!'' frågans innebörd och afgör den efter sig företeende
omständigheter. Något prejudikatfall af betydenhet kan för öfrigt
icke här föreligga, och detta bestyrkes äfven deraf att man kan
säga, att förhållandet med hotellbyggnaden i Bollnäs är så godt
som enastående, att det icke hus något dermed fullt jemförligt

linnés enligt mitt förmenande

nu it äril

grunder. Först och

X:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
jernväg stråjik
m. in.
(Forts.)

på annat håll efter statsbanorna, och framfor allt, att det icke
fins någon station, der en så våldsam och oväntad brytning af
förutsatta trafikförhållanden egt rum som vid Bollnäs.

Då jag således anser att bär föreligger en billighetsfråga, eu
gärd af rättvisa, som måste honoreras, och dessutom det lyckliga
inträffat, att staten härpå icke gör någon förlust utan snarare
vinst, får jag vördsamt yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Herr vice talmannen: Det är aldrig angenämt att här i
kammaren uppträda för afslag å en Kong! Maj:ts proposition, och
det är än mindre angenämt, då det gäller en enskilcl persons intresse,
en persons, hvilken jag gerna erkänner hafva inlagt stora
förtjenster. Men det är min skyldighet, då jag deltagit i utskottets
beslut och då jag behandlat frågan på afdelningen.

Utskottet har stält sig på den ståndpunkt, .Riksdagen i liknande
frågor förut intagit och utskottet alltid följt. Det har nu
blifvit sagdt, att Biksdagen icke har respekt för prejudikat. Jag
tror tvärtom, att Riksdagen visat sig hafva icke så litet respekt
derför, ty då det framhållits huru likartade frågor förut afgjorts,
har Riksdagen alltid fäst afseende dervid. Om det icke följes en
bestämd grundsats, tror jag att utskottet och Riksdagen gifva sig
ut på hal is, och huru beslutet faller den ena eller den andra
gången, tror jag kommer att icke oväsentligt blifva beroende på
Indika personliga krafter som den ena eller den andra gången
uppträda. Jag är derför öfvertygad om att det har sin bestämda
fördel att följa en viss grundsats. Dock erkänner jag, att det kan
finnas undantag. Jag skall nu se till, om ett sådant här bör anses
föreligga eller om icke likartade förhållanden på andra ställen
kunna förefinnas.

Jag vill då framhålla, att Bollnäs hotell icke byggts af fru
Skogh, utan af gästgifvaren Per Larsson och utvidgats af honom.
Det köptes först 1884 af fru Skogh. Jag vill vidare framhålla,
att redan dä Bollnäs upphört att vara nattstation på somrarne;
och var så endast under vintermånaderna. Det har af jernvägsstyrelsen
uttalats, »att någon skyldighet för staten att i nu förevarande
fall träda emellan icke kunde förefinnas. Den förutsättning,
hvarpå sökanden hufvudsakligen grundat den uppfattning,
hon i detta afseende syntes vilja göra gällande, eller att vid kontraktets
uppgörande då faststälda tågordning med nattstation i
Bollnäs af båda parterna antagits komma att allt framgent blifva
rådande, kunde nemligen icke vara rigtig. Ty, utom det att ingen
jernvägsförvaltning i fråga om tågordningar kunde tilltro sig sjelf
eller af andra tilltros ega befogenhet att träffa bestämmelser annat
än för den närmaste tiden, måste i detta fall det pågående jernvägsbyggandet
genom Norrland hafva gjort en förändring af tågordningen,
hvarigenom nattstationen komme att flyttas längre
norrut, mer än antaglig.» Jag tycker att dessa ord äro bevisande.

Onsdagen den 20 1’ebruari.

N:o 7.

Nu säges det att ett beslut häri icke kan verka såsom prejudikat.
Det finnes, säger man, inga stationer med liknande förhållanden.
Jag ber emellertid få fästa uppjnärksamheten på att,
när Bollnäs upphörde att vara nattstation, Ange i stället blef det.
Der fans ett litet hotell. Jernvägsstyrelsen var naturligen intresserad
för att detta skulle utvidgas och lyckades vinna egaren
för saken. Det har skett tillbyggnader till hotellet, så att det
är numera icke obetydligt större än förut. Om en ändring af
tågordningen i Norrland lomme att ytterligare ske, och hvem af
oss kan säga, att så icke blir förhållandet, då inträder vid Ange
precis samma förhållande som vid Bollnäs, när denna plats upphörde
att vara nattstation.

Nu säger man, att staten kan draga fördel af hotellet; det
vore rent af en lyckträff, att det nu kunde få köpas för vinnande
af behöfliga bostadslägenheter. Men hvarför behöfver staten dessa
bostadslägenheter? Har detta behof blifvit ursprungligen af jernvägsstyrelsen
framhållet? Har det icke snarare framkommit för
att visa, huru staten kan draga fördel af byggnaden, om köpet
sker? Man skulle flytta baningeniörsexpeditionen från Söderhamn
till Bollnäs. Men jag undrar, om icke samma resonnement skulle
vara tillämpligt här, som det statsrådet och chefen för civildepartementet
begagnar, då fråga är om den framställning från
jernvägsstyrelsen, som afser byggnad af reparationsverkstad vid
Tomteboda. Anslag härtill afstyrkes för närvarande icke derför
att den icke behöfves — dessa verkstäder anser nemligen trafikstyrelsen
sig i hög grad vara i behof af — utan derför att jernvägskomitén
icke afslutat sina arbeten, och man ännu icke vet
hvilka framställningar, som den kan komma att göra, och dessa
vill man icke gå i förväg. Äfven anföres såsom skäl den föreslagna
verkstaden vid Boden. Men komitén har icke blott att
behandla frågan om verkstäderna, utan äfven organisationen, distriktsindelning
m. m., aflöningsförmåner, hvaribland huruvida alla
som nu hafva bostadslägenhet skulle fortfarande behålla sådana
m. m. Samma skäl, som tala för afböjande! af det större och
vigtigare anslagsändamålet, gälla äfven för detta. Man bör ju icke
skaffa lokaler för baningeniörsexpeditionen i Bollnäs, då det icke
är bestämdt, att den skall förläggas dit eller om den personal, som
enligt planen skulle beredas bostäder i hotellet, kommer att förses
med bostadslägenheter. Det synes mig att departementschefens
nyss nämnda skäl gäller lika mycket för den ena som för den
andra af dessa frågor.

Vidare hafva framhållits de olägenheter, som egarinnan till
hotellet har deraf att detta är beläget på statens mark; det kan
ju icke intecknas. Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid att
hon delar denna olägenhet med hvar och en, som har byggnader
på ofri grund. Detta är för öfrigt icke det enda hotellet på statens
mark. Jag kan upplysa om att det finnes icke mindre än
24 hotellbyggnader på statens jernvägars grund, hvilkas egare
alla hafva samma olägenhet. Man kan icke säga att, derför att

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
jernväg stråJik
m. in.
(Forts.)

Jho 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya detta hotell är stort, det är af mera vigt för egarinnan deraf att
byggnader och purma inteckna sin fastighet. Äfven vid de mindre dimensioner,
“lid Statens'' som hotellen hafva å andra orter, kan behof vet vara fullt lika starkt.
jernväg strafik Det har vidare sagts, att statens jernvägar byggt åtskilliga
m. m. hotell. Ja, det har den gjort, och af förteckningen i min hand
(Forts.) framgår, att söder om Stockholm eger staten hotell i Katrineholm
med nio rum, Hallsberg med sex och Gnesta med ett rum. Deremot
finnes norrut i statens ego ett i Storlien med fjorton, Vännäs med
åtta, Jörn med åtta och G el liva a ra med fjorton rum. Om jag nu
undantager Katrineholm, Hallsberg och Gnesta, så finnas hotell
endast vid norra stambanan, och detta kan väl sammanställas med
Riksdagens föregående uttalanden. Riksdagen har nemligen mången
gång uttalat, att det icke är lämpligt att staten utvidgar sig till
att ega flf-ra hotell än som är alldeles nödvändigt för jernvägstrafiken.
År 1887, då fråga var om hotellet i Storlien, uttalade
sig Riksdagen i denna rigtning, och jag tror, att Riksdagen alltid
handlat i öfverensstämmelse härmed.

Jag anser mig icke mer än i förbigående behöfva svara den
ärade talaren på stockholmsbänken. Han tog frågan i större
dimensioner än hvad jag anser lämpligt. Det är naturligt, att
jernvägsstyrelsen har intresse, att det finnes hotellrörelse vid
vigtigare stationer. Han talade om, huru obehagligt det är, när
man kommer sent eu qväll och vill hafva logis och då behöfver
gå långa vägar och söka derefter. Jag vill hänvisa till de 24
hotell, som finnas på stationernas grund. Staten har gjort i den
vägen, hvad den kunnat göra. Han framhöll äfven att staten
eger rätt att inlösa Bollnäs hotell för 75 procent af värdet, men
samma rättighet har staten på flera ställen. Det vilkoret infördes
alltid förr i kontrakten. Vid alla nyare upplåtelser hafva likväl
vilkoren gjorts betydligt strängare, ty för dem har i kontrakt
helt enkelt insatts, att om, på grund af oordningar eller annat,
det skulle finnas lämpligt att uppsäga innehafvaren till afflyttning,
är han skyldig rifva hotellet och flytta. Detta vilkor är mycket
strängt; jag anför detta, då det bör bidraga till att här framställa
förhållandena i rätt dager.

Jag skall nu icke upptaga kammarens tid längre. Utskottet
har ansett sig böra vidhålla de grundsatser, det förut omfattat,
och hoppas att deri vinna Riksdagens stöd. Då utskottet lika
med dess reservanter finner det vara skäl att visa tillmötesgående
mot fru Skogh, har det ansett, att detta kan ske, utan att hotellet
köpes, derigenom att staten i mån af behof hyr den del, som icke
längre behöfver användas för hotellrörelse. Vidare har utskottet
erinrat, att för närvarande postkontoret finnes i stationshuset.
Detta skulle enligt planen flyttas till hotellet. Staten behöfver
dock icke köpa hotellet för att sedan hyra ut. lokal för postkontor
till postverket, utan detta kan ske direkt. Och om det
skulle visa sig, att baningeniörsexpeditionen med personal kommer
att flyttas till Bollnäs, kan nödig lokal hyras i hotellet. Derför
behöfver icke hotellet köpas. Jag finner detta så mycket lämp -

Onsdagen den 20 Februari.

N:o 7.

ligare som man nu icke vet, hvilka af dem, som skola flyttas,
komma att förses med bostadslägenheter. Att inköpa hotellet för
att vinna bostadslägenheter, innan man vet, huru många som
skola förses med sådana, är, synes mig, att gå händelserna något
i förväg.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: I motsats mot den siste ärade
talaren, som fann det högst obehagligt att uppträda mot Kongl.
Maj:ts proposition, finner jag det högst behagligt, så snart jag
dermed kan befordra i någon mån fäderneslandets väl och bästa.
Under den långa tid jag varit ledamot af riksförsamlingen — ty
jag har icke allenast varit ledamot af denna kammare utan äfven
verksamt deltagit i riddarhusets förhandlingar i verlden — har
jag aldrig funnit någon — för att begagna ett mildt och parlamentariskt
uttryck —• så underlig proposition som den nu af
Kongl. Maj:t till Riksdagen aflemnade rörande inlösen af Bollnäs’
hotell. Den siste talaren har delvis berört detta ämne, och det
skulle vara högst märkvärdigt, om Riksdagen nu skulle gifva sig
in på att blifva hotellvärd, och måhända kommer kammaren att
diskutera längre fram frågan om hvilken som skall blifva hotellvärdinna
på stället, och kanske hon redan finnes i regeringens hand.

Jag har egentligen begärt ordet derför att jag är motionär i
denna punkt, och jag vill, att endast 300,000 kr. skola beviljas
för denna fråga, som nu föreligger, men statsutskottet har icke
fullständigt lyssnat till mitt förslag i ämnet men likväl gått
något så när ditåt och, såsom herrarne sjelfva se, bifallit 375,000
kr. Sålunda har statsutskottet afprutat omkring 100,000 kr., då
jag vill att afprutningen skulle gå upp till 173,000 kr.

Jag skulle visst hålla på mitt förslag, om jag hade någon
utsigt att derigenom vinna detta, men på grund af den reservation,
som blifvit afgifven af fyra ledamöter från denna kammare
och en ledamot från Andra Kammaren, vet jag icke, om den är
för mitt förslag eller något annat. Att denna reservation är väl
tarflig och oskyldig, tror jag att hvar och en af kammarens ledamöter
måste inse. Nog borde reservanterna med några ord beröra
sin ställning till frågan, på det att de ledamöter af denna
kammare, som äro för eller mot, kunna veta hvad de skulle rätta
sig efter. Så har emellertid icke skett.

Jag kommer att vid behandlingen af de öfriga punkterna i
detta betänkande, dervid jag aflemna? särskilda förslag, yttra mig
om nödvändigheten att iakttaga sparsamhet för att blifva qvitt
den odrägliga tilläggsbevillningen för år 1896, och säkert är, att
om ett sådant bemödande kunde krönas med framgång i Riksdagen,
skulle svenska folkets tacksamhet blifva mycket större än om
Riksdagen nu, såsom är att befara, besluter att idka hotellrörelse
vid Bollnäs.

Jag förenar mig uti hvad statsutskottets ordförande i denna
fråga anfört.

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
jernväg sträck
m. m.

(Forts.)

Nso 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
jernvägstraJik
m. m.

(Forts.)

Herr Bill in g: Då jag ansett mig böra låta anteckna mig
såsom reservant mot den punkt i statsutskottets betänkande, som
nu är föredragen, ber jag med några få ord få angifva skälen
dertill.

Den som med uppmärksamhet lyssnade till herr vice talmannens
anförande och ännu mer den som öfvervarit diskussionen
inom statsutskottet rörande denna punkt, har nog märkt, att det
egentliga skälet för statsutskottets afstyrkande af Kong! Maj:ts
proposition är farhågan att genom ett bifall till densamma lemna
ett prejudikat, som skulle kunna i framtiden medföra svåra konseqvenser.
Gerna vill jag gifva herr vice talmannen rätt deri,
att faran af prejudikat ingalunda är ringa, lika litet som jag vill
förneka, att värdet af prejudikat är ganska stort i synnerhet för
dem, som inom utskottet äfven hafva till uppgift att afstyrka
bifall till allahanda motioner.

Men det har synts mig, som om verkligen icke genom bifall
till Kongl. Maj :ts förevarande proposition bereddes något farligt
prejudikat, och jag skall anföra grunderna härför.

Af tre skäl anser jag detta prejudikat icke vara farligt eller
rättare sagdt: följande trenne skäl göra detta fall så singuliert,
att jag icke tror, att det kan blifva något prejudikat.

För det första medgifver jernvägsstyrelsen, att om icke denna
hotellanläggning skett på enskild väg, hade staten sjelf måst
anlägga densamma.

För det andra har denna hotellanläggning tillkommit i en
ordning, som gör den till en enskild affär så litet som möjligt, i
en ordning, som gifvit den så att säga en officiel stämpel eller,
rättare sagdt, en trefaldig officiel stämpel, först derigenom att
denna restaurationsbyggnad eller rörelse tillkommit efter aftal
mellan statens jernvägsstyrelse och enskild person; vidare derför
att jernvägsstyrelsen granskat och godkänt ritningarna till dessa
byggnader; slutligen derför att för hållande af denna restaurationsrörelse
hafva vederbörande till statens jernvägstrafiks enkeoch
pupillkassa årligen erlagt en afgift af 120 kr. Jag hemställer,
om icke dessa tre omständigheter gifva åt denna affär en helt
annan karakter än att vara en enskild.

Den tredje hufvudgrunden för att här icke skulle föreligga
något farligt prejudikat är den, att genom ett bifall till Kongl.
Maj:ts förslag skulle icke någon förlust vållas staten.

Ku hemställer jag till herrarne, om man verkligen kan befara
att i framtiden få något liknande fall, der dessa trenne omständigheter
föreligga, l:o att, om icke enskild person gjort anläggningen,
staten måst göra den, 2:o att staten från början varit
med om anläggningen äfven i dess detaljer och derför äfven tagit
emot afgifter till enke- och pupillkassan och 3:o att staten icke
gör någon förlust på affären.

Om så skulle hända, att en gång i framtiden dessa tre faktorer
föreligga vid ännu ett nytt fäll, synes det mig vara origtigt
att icke då fatta lika beslut, som nu är föreslaget. Men jag tror

Onsdagen den 20 Februari.

?J:o 7.

icke, att samma omständigheter lätt skulle kunna komma att Anslag till nya
föreligga vid ett annat fall. På den grund anser jag rigtigast ''°ys9nader och
att bifalla Kongl. Maj:ts proposition, till hvilken jag för min del ''''"“iltatens
yrkar bifall. jernväg stråfik

m. m.

Herr vice talmannen: Jag har endast några ord att tillägga. (Forts.)

Den föregående talaren ansåg, att ett bifall till nu föreslagna
inköp af hotell icke skulle blifva något prejudikat, och stödde sig
derpå, att om icke enskild person byggt detta hotell, skulle staten
hafva blifvit tvungen att göra det. Men går man igenom förteckningen
på hotell, som vid andra jernvägsstationer blifvit uppförda
— jag har i min hand en fullständig förteckning härå, men
vill icke besvära kammaren med en uppläsning deraf —, så skall
det tydligt framgå, att samma förhållande som vicd Bollnäs eger
rum på flera andra ställen, och jag nämnde nyss Ange såsom ett
i ögonen springande exempel.

Han yttrade vidare, att trenne omständigheter* förläna detta
fall en särskild karakter; en af dessa vore, att hotellbyggnaden
tillkommit efter aftal med jernvägsstyrelsen, men detta förhållande
eger rum vid alla å jernvägens grund uppförda hotellbyggnader,
ty för upplåtande af grund för dessa måste aftal med jernvägsstyrelsen
ske. Vidare, att jernvägsstyrelsen hade granskat
och godkänt byggnadsritningarne, men icke heller detta är ett
undantagsförhållande. Slutligen, att en årlig afgift af 300 kronor
erlagts till statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa, men
äfven sådant förekommer på andra håll, och hvad detta senare
fäll angår, ber jag få nämna, att afgiften 300 kronor redan blifvit
nedsatt till 50 kronor..

Herr Berg, Lars: Dä jag följt med denna hotellfråga i orten
ända från hotellets grundläggande till nu, anser jag mig skyldig
att till protokollet uttala min mening och förena mig med dem,
som anse, att staten här har en moralisk skyldighet att tillvarataga
den andra kontrahentens intresse och icke allenast se frågan
uteslutande såsom en afPärsfråga. Jag vill visserligen icke påstå,
att staten rent af lockat egaren till hotellet att utföra en storartad
anläggning på dess egen mark, men jag vill påstå, att
staten direkt och mycket lifligt uppmuntrat egaren att vedervåga
en så farlig spekulation, på den grund, att man då å ömse sidor
ansåg, att när man har att göra med svenska staten och för dess
skull vedervågat en sådan kapitalplacering, kan man vara förvissad,
att affären skall under hvilka förhållanden som helst afvecklas
på honnett sätt. Jag vet derjemte, att alla, både utanför
stående och denne kontraktör, hade giltiga skäl att hålla för visst,
att under alla förhållanden detta hotell skulle blifva behöfligt
såsom natthotell, äfven sedan nattåg och snabbare förbindelse med
Norrland upprättades, på sätt ock den siste talaren anmärkte, att
oaktadt nattåg voro inrättade, då köpet med den siste egaren
skedde, tjenstgjorde hotellet och stationen lång tid såsom natt -

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Anslag till nya station under nio månader af året för de tåg, som framfördes
byggnader■ och enligt gamla tagordningen, och man tog för gifvet, att huru tågen
“"idltate™ än komme att anordnas och huru långt upp i Norrland stambanan
jernväg strafik än komme att sträckas — hvilket då var obekant — skulle i alla
m. m. händelser det gamla dagtåget Stockholm—Bollnäs bibehållas, och
(Forts.) således Bollnäs station fortfarande för viss del af trafiken användas
såsom nattstation. Egaren kunde dessutom med fullt fog
anse, att äfven om detta skulle alldeles svika, vore han berättigad
till en viss lösen för sin egendom. Detta framgår utom af allt annat
äfven deraf, att om egaren uppfylde kontraktet illa eller bröt
deremot, var han uttryckligen berättigad att utfå lösen till 75 %
af hela värdet. Det är icke möjligt att häraf draga annan slutsats
än den, att vore han berättigad att erhålla 75 % i lösen om
han sjelf bröte kontraktet, borde han åtminstone få lika stor,
om icke större, ersättning, om staten bröte kontraktet eller vidtoge
sådana åtgärder, att hotellet blefve värdelöst. När man nu
vet, att det varit tänkande spekulativa menniskor på ömse sidor,
som kontrahera^ och då man vet, huru förhållandena voro i den
ort, som nu är i fråga, huru det för staten varit omöjligt att
utan större uppoffringar än för den enskilde åstadkomma ett
sådant jern vägshotell och sköta det, och då man deltagit — såsom
vi i Norrland litet hvar gjort — i fruktlösa sträfvanden för att
få hotell till stånd i betydligt större centralorter än Bollnäs,
exempelvis äfven i städer med sex å sju tusen invånare, hvarest
tidsenliga hotell ännu saknas, ehuru de äro 2 ä 3 sekler gamla,
kan man fullt förstå, att ingen gifvit sig in på ett sådant hotellföretag,
utan att han haft god tro och grundad anledning att
antaga, att han skulle med full loyauté behandlas.

Beträffande ohvad den siste talaren anförde om prejudikat och
liknelsen med Ange hotell, vill jag erinra derom, att hotellet
derstädes icke kan jemföras med det i Bollnäs, att det icke från
början varit ett hotell i denna mening utan allenast en matstation
med några rum för resande. Säkerligen fans der då icke mer än
fyra å fem små rum, som i allmänhet voro behöfliga för hotellets
egen personal. Jag har sjelf på den tiden flere gånger icke kunnat
få rum der, ehuru jag kommit ensam och varit väl bekant på
hotellet. Således haltar jemförelsen. Det ena är en matstation
af ganska ringa värde, som numera något utvidgats, det andra
en stor hotellaffär. Jag anser således, att staten är moraliskt
bunden att se till, att den andra partens rätt icke kränkes. Har
staten uppmuntrat enskild man att på sin mark och till statens
fördel uppföra en storartad byggnad, som genom statens åtgärd
blir värdelös, anser jag det vara statens absoluta skyldighet att
antingen gifva skälig lösen eller att med full eganderätt upplåta
den mark, på hvilken byggnaden står.

Skulle härigenom, såsom också den siste talaren anförde, ett
prejudikat åvägabringas, får jag säga — utom det att jag instämmer
med dem, som förklarat, att liknande prejudikat icke vid
statens jernvägar förefinnas — att detta endast skulle vara ett

0nsdigen den 20 Februari.

N:o 7.

nytt prejudikat derpå, att svenska folkets representanter alltid Anslag till «yn
vilja lojalt lösa sina ingångna förbindelser och behandla dem ur by99nader °°>''
rättvisans och billighetens synpunkt, och ett sådant prejudikat
anser jag som en vinst och ingalunda som en förlust. jernväg sträck

På denna grund tager jag mig friheten att yrka bifall till m. m.
Kongl. Maj:ts proposition. (Forte.)

Herr vice talmannen: Jag måtte hafva blifvit missförstådd
i hvad jag yttrade om hotellet vid Ange station. Jag nämnde,
att Ange var en liten station med få rum, afsedda att hysa resande,
men att, sedan der blef nattstation, jern vägsstyrelsen lyckades
intressera egaren af dervarande hotell för att bygga till
detsamma. Nu är tillbyggnaden verkstad! och hotellet högst
väsentligt förstoradt. Det är således icke Ange, sådant det var,
utan sådant det numera är, som jag nyss yttrade mig om.

Då man gång på gång frainst.ält saken så, att svenska staten
skulle hafva i någon mån svikit sina förbindelser gent emot kontraktören
vid Bollnäs, derigenom att Bollnäs icke vidare är nattstation,
vill jag hänvisa till jernvägsstyrelsens utlåtande i fråga
om fru Skoghs hos Kongl. Maj:t gjorda ansökning; jernvägsstyrelsen
upplyser, att iden förutsättning, hvarpå sökanden hufvudsakligen
grundat sin framställning, eller att vid kontraktets uppgörande
då faststälda tågordning med nattstation i Bollnäs af
båda parterna antagits komma att framgent blifva rådande, icke
kunde vara rigtig. Ty utom det att ingen iernvägsförvaltning
i fråga om tågordningar kunde tilltro sig sjelf eller af andra tilltros
ega befogenhet att träffa bestämmelser annat än för den
närmaste tiden, måste i detta fall det pågående jern vägsbyggandet
genom Norrland hafva gjort en förändring af tågordningen, hvarigenom
nattstationen komme att flyttas längre norrut, mer än
antaglig.»

Jag vill slutligen påpeka, att fru Skogh inköpte hotellet år
1884 och att nattstationen först är 1893 flyttades.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag är långt ifrån att vilja klandra
utskottet för det betänkande, som föreligger, lika litet som jag
klandrar den, hvilken försvarat utskottets betänkande. Jag nar
sjelf suttit i statsutskottet många ar och bär i lifligt minne,
huru man ofta nog af slog gjorda framställningar på grund af
principiella skäl, men utskottet hade ofta nog intet emot, att
Kammaren i förekommande frågor utöfvade rättvisa och billighet
samt gjorde eftergifter, hvartill staten alldeles icke kunde anses
juridiskt förbunden.

Jag antager, att här ett sådant fall föreligger, ty det synes
redan af utskottets betänkande, att utskottet af principiella skäl
afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition, och det förefaller mig äfven,
dä jag läser utskottets motivering härför, som om utskottet icke
skulle sörja mycket, i fall Kongl. Maj:ts proposition bifölles.

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 7. 2

5:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Andag till nya Det säges i motiveringen, att det finnes billighetsskäl, som tala
byggnader ochför bifall till framställningen, och att det icke vill underkänna
a"vid"sZteZr dessa. Men i detta fall får jag för min del saga, att jag kommer
jZnvägstrafik att rösta mot utskottet och för Kongl. Majrts proposition. Jag
m. m. kan nemligen icke finna, att man, af fruktan för att derigenom

(Forts.) ett prejudikat skulle skapas, bör underlåta att utöfva billighet

och rättvisa, då det erkännes att sådana motiv föreligga. Då
dertill kommer, att, såsom redan påpekats, staten icke komme att
här göra någon uppoffring, utan kunde beräkna god ränta på de
medel, som den här skulle lägga ut, synes det mig, som om ett
sådant prejudikat icke innebure någon som helst fara, och för
mig innebure det icke något afskräckande, tv om eu framställning,
der lika myckel* billighet och rättvisa talade för bifall som
här, framdeles komme till Riksdagen från Kongl. Maj:t eller från
annat håll, skulle jag säkerligen, om jag då sutte i riksdagen,
rösta för densamma, det må gälla någon liknande eller hvilken
annan fråga som helst. Jag får derför förena mig med dem, som
yrka bifall till Kongl. Majrts proposition och afslag på utskottets
hemställan.

Friherre Barnekow: Jag kan icke gå in på den siste talarens
uppfattning beträffande statsutskottets ställning till frågan. Statsutskottet
skulle, ansåg han, icke vara så angeläget om, att dess
förslag ginge igenom, utan ville Riksdagen på grund af billighetsskäl
bifalla den kongl. propositionen, skulle statsutskottet icke
sörja. Jag har en annan uppfattning af denna sak. Jag tager
för gifvet, att då utskottets ärade ordförande så varmt uppträdde
till förmån för utskottets hemställan, anser han, liksom äfven jag
önskar det, att det föreslagna inköpet af Bollnäs hotell icke måtte
af kammaren bifallas. För min del tror jag, att frågan är för
tidigt väckt. Man har sagt, att förslaget af billighetsskäl bör
bifallas, och åberopar i sådant syfte chefens för civildepartementet
yttrande, men utskottet säger härom: »Lika med nämnde departementschef
har utskottet funnit statens mellankomst icke tillräckligt
grundad allena i de billighetshänsyn, som derför åberopats»,
och har så utskottet sökt visa, att inköpet af hotellet skulle i
ekonomiskt afseende vara en vinst för staten. Om förhållandet
vore sådant, att regeringen anmält behofvet af en dylik byggnads
uppförande vid Bollnäs station och tillika upplyst, att den behöfliga
byggnaden redan fans och kunde förvärfvas till det eller det
priset, då vore förhållandet annorlunda, och jag skulle icke motsätta
mig ett dylikt förslag, men sådan frågan nu föreligger, måste
jag yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att, som särskilda yrkanden förekommit i fråga om
mom. a), lämpligast syntes att de nu gemensamt föredragna momenten
hvart för sig företoges till afgörande; hvarefter herr talmannen
anförde, att i afseende på mom. a) yrkats, dels att ut -

Onsdagen den 20 Februari.

N:o 7.

skottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle Anslag till nya
afslå utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. b^i^ade[n °°b
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalla denna framställning
oförändrad. jemvägstrajik

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med m- mnämnda
yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på afslag (Forts.)
å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, och bifall till denna framställning
oförändrad vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr vice talmannen begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller den i punkten 1 mom. a) af statutskottets
utlåtande n:o 26 gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 41;

Nej — 68.

På härefter gjord proposition förklarades utskottets i mom. b)
gjorda hemställan besvarad genom kammarens beträffande föregående
moment fattade beslut.

Punkten 2. Anslag till rör lig

materiel

Herr Ljungberg: Det är möjligt, att utskottet beträffande v,d slatens
den nu föredragna punkten icke kunnat komma till annat resultat, Jernva9"rän
som skett, men då så betydliga anslag som dessa äro i fråga,
torde utskottet icke hafva saknat skäl att påpeka nödvändigheten af
att jernvägsstyrelsen med sina beställningar, så vidt möjligt är,
uppmuntrar de inhemska verkstäderna. Det är visserligen sant,
att missförhållandet mellan de belopp, som för jernvägsmateriel gå
till utlandet, och dem, som stanna inom landet, numera ingalunda
är så stort, som det har varit, men det var i alla fall ett betydligt
belopp, 27» millioner kronor, som ännu 1898 gick till de utländska

Nso 7.

OnBdftgen den 20 Februari.

Anslag till rörlig
materiel
vid statens
jernväg nr.

(Forts.)

verkstäderna för detta ändamål. Jag betviflar emellertid ieke, att
en väsentlig del af denna utgift faller på stenkol och räls samt
på sådan materiel, som icke här kan till lika billigt pris erhållas;
men i sistnämnda afseende torde förtjena anmärkas, att i Norge,
der man på det ekonomiska området icke är så bortkommen som
på det politiska, har man ålagt alla offentliga myndigheter att
vid inköp för statens behof lemna företräde åt inhemska verkstäder,
äfven om de senares pris skulle gå 10 % utöfver de pris, som
de utländska fabrikerna erbjudit. Så stor vigt anser man ligga
derpå, att den inhemska industrien uppmuntras. Man begick utan
tvifvel hos oss ett stort fel, då man vid de första jernvägarnas
byggande icke såsom i Preussen och andra länder genom stora lån
uppmuntrade anläggningen inom riket af valsverk och andra för
tillverkningen af jernvägsmateriel erforderliga inhemska verkstäder.
Följden häraf blef den, att, då det behöfdes rullande materiel
m. m., inga verkstäder för sådan tillverkning funnos, utan
jernvägsstyrelsen måste anlita utlandet, och de stora lån, som inkommo
i landet, gingo ut igen för jernvägarnas förnödenheter.
Förhållandet i detta afseende är nu visserligen bättre, och hvad
som ännu brister torde väl egentligen bero af de svenska verkstädernas
oförmåga att tillfredställa trafikstyrelsens behof. För
inånga år sedan, då jag deltog i statsrevisionen, infordrade vi dittills
saknade uppgifter om förhållandet mellan jernvägsstyrelsens
reqvisitioner från in- och utlandet, och man erfor då, att staten
under åtta ä nio år. sedan stambanorna börjat, depenserat i rundt
tal 22,000.000 kr. för jernvägsmateriel, hvaraf inhemska verkstäder
levererat för blott 5,000,000 kr., under det att 17,000,000 kr. gått
till utlandet. Detta system fortgick allt för länge, men 1888
hade man kommit derhän, att blott 1,323,000 kronor gingo till
utlandet och 2,391,000 kronor till den inhemska industrien, och
1893, det sista år, för hvilket jag har uppgifter, gick af 5,423,000
kronor, som betalades för jernvägsmateriel, en något större del,

2.899.000 kronor, till inländska och resten eller 2,524,000 kronor
till utländska verkstäder. För närvarande väger det sålunda nästan
jemnt mellan in- och utlandet.

Fn annan sak, som ligger den nyssnämnda temligen nära.
En af de största utgifterna för jernvägarne är den för anskaffning
af stenkol, och om det läte sig göra att bereda svenska fartyg
den fraktvinst, som hitforslingen af de stora stenkolslasterna från
England lemnar, skulle det blifva en god hjelp för vår tynande
rederirörelse.

Det finnes äfven en annan fråga, som beröres i detta betänkande
och hvilken väl förtjenade större uppmärksamhet än den
man hittills egna! densamma. Jag menar Gellivaraatfären, för
hvilken regeringen nu begärt 99,000 kronor till byggnader och

187.000 kronor till ett nytt jernvägsspår. Oberäknadt dessa kostnader
har staten redan för Luleå—Gellivarabanan utgifvit 12,400,000
kronor; och af så ofantliga uppoffringar borde väl kunna skördas
större vinst än hvad som åtgår till ränta och amortering. När

Onsdagen den 20 Februari

N:o 7.

man nu vet, att malmutförseln från Gfellivara under ar 1893 för - Anslag till rördubblats
emot år 1892, samt att hela rikets utförsel af jernmalm lig materiel
(enligt generaltullstyrelsens uppgift) under 1894 uppgått till ”jernväg"”*

834,295,000 kilogram, så synes det mig skäl att någon gång betänka,
att staten borde kunna hafva någon direkt fördel af en så * orte''''
kolossal export. Om man här asatte en utförseltull, skulle jag anse
det vara ganska billigt, och den hade icke behöft vara högre än
7 kronor pr ton, hvilken afgift exporten mycket väl kunnat bära
för att gifva staten år 1894 en inKomst af 5,840,000 kronor. Nu
är man deremot så angelägen att gorå sig af med en råvara, hvars
utförsel förr var förbjuden, att man till och med nedsätter frakten
för densamma.

Jag har ansett mig böra fästa uppmärksamheten på dessa synpunkter,
som jag icke funnit berörda i utskottets betänkande, emedan
jag trott, att man bör icke upptaga lån och besluta stora
utgifter, utan äfven något tänka på att tillgodose våra näringars
behof samt söka bereda sig fördelar af de rika resurser, som vi
hafva, men i allmänhet ännu icke lärt oss rätt begagna.

Friherre Klinckowström: Jag ber att endast med några
ord få beklaga mig öfver det slut, hvartill statsutskottet i denna
punkt kommit. Jag föreslog nemligen i min motion, att i stället
för de 850,000 kronor, som Kongl. Maj:t begärt och statsutskottet
tillstyrkt att beviljas, för 1895 endast 600,000 kronor måtte till
ifrågavarande ändamål anslås, hvarigenom 250,000 kronor skulle
besparas. Jag vågar ännu en gång göra kammaren uppmärksam
på, huru svårt det torde blifva för de skattdragande att utom de
ordinarie kronoskatterna på sina debetsedlar få en tilläggsbevillning
af 41 2 millioner kronor och kanske ännu mer, hvarjemte man för
statsbehof vens fyllande kommer att upptaga lån. Ty, mine herrar,
redan Kongl. Maj:ts proposition gifver till resultat, att statsverkets
ordinarie inkomster och bevillningar icke förslå, då der en tilläggsbevillning
af, såsom jag nyss nämnde, 4Va millioner är föreslagen.

Men det är icke nog dermed. Vi hafva af samma proposition fått
veta, att vi troligen innan riksdagens slut få mottaga än flera
anslagsfordringar, som komma att öka statsutgifterna för år 1896
med många millioner. Det finnes redan nya anslagsfrågor, som
gå löst på flera millioner. Hvart skall det taga vägen, mine
herrar, då vi icke hafva flera tillgångar? Efter mitt förmenande
har äfven Kongl. Maj:ts kalkyl i fråga om tullbevillningen blifvit
stäld något för hög. Det är alldeles omöjligt att utgöra dessa
stora ökade utgifter utan motsvarande tillgångar, ty att återigen
utöfver de 4V2 millionerna öka tilläggsbevillmngen eller att upptaga
lån för de löpande utgifterna tycker jag vara väl häftigt.

Mitt förslag, som var eu rekonstruktion af den kongl. statsverkspropositionen,
torde, om det blifvit följd!, hafva gjort tilläggsbevillningen
öfverflödig, tv jag hade föreslagit nedsättning af anslag,
som mycket väl kunnat tåla vid afprutningar, och dessa
hade uppgått till ungefär lika stort belopp som tilläggsbevillmngen.

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari

Anslag till rörlig
materiel
vid statens
jernvägar.

(Forts.)

Men nu har ingen reservation från statsutskottet blifvit afgifven
på de högst betydande summor, der jag föreslagit inskränkningar,
och det kommer sannolikt att gå på samma sätt vid fide och 5:te
hufvudtitlarne, och sålunda blifva inga besparingar möjliga. Jag
hade likväl trott, att den allmänna önskan i landet var den, att
besparingar, der sådana kunde ske, utan att statsmaskineriets gilla

K derigenom stördes, måtte ske. Jag ber, att i synnerhet herrar
nöter af statsutskottet eller åtminstone ledamöterna från Andra
Kammaren måtte, mer än hittills skett, uppmärksamma dessa
förhållanden.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkterna 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 16 och 19 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 39 och 44
§§ i legostadgan den 23 november 1833,

n:o 8, i anledning af väckt motion angående förslag till lag
om rätt till jagt,

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10
kap. 2 § giftermålsbalken,

n:o 10, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag, samt

n:o 11, i anledning af väckt motion om fjerdingsmäns tillsättande
och aflönande,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 7.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Onsdagen den 20 Februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Alströmer
under tolf dagar från och med den 22, herr Pettersson, Carl, under
fjorton dagar från den 23 samt herr Weinberg under tolf dagar
från och med den 25 innevarande månad.

•Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,5 5 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.