1895. Första Kammaren. N;o28

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N;o28.

Onsdagen den 1 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 24 nästlidne april.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 73, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om pension åt kartografen Carl Edvard
Dahlman;

n:o 74, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med afseende
å Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nytt landsstatshus i
Luleå;

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa; och

n:o 76, i anledniug af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och bankoutskottets under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 5.

Vid föredragning af bankoutskottets nästlidne dag bordlagda memorial
n:o 13, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
kamrarnes olika beslut i fråga om utsträckning af tiden för återbetal Första

Kammarens Prof. 1895. N:o 28. 1

N o 28. 2

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
£. k. mellanrikslagen.

ning af afbetalningslån, godkändes den i memorialet föreslagna omröstningsproposition.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 42 och 43 äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 7—9.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 27 och 30 sistlidne
april bordlagda betänkande n:o 15, i anledning af väckta motioner om
upphäfvande eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållandeu den 30 maj 1890.

Herr Wsern: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid. För
det yrkande, i syfte att Riksdagen, i anledning af de i ämnet väckta
motioner, måtte för sin del besluta, att förordningen angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj
1890 skall, i den ordning, som i § 18 af nämnda lag stadgas, upphäfvas,
hvartill utskottets majoritet kommit, ligga, så vidt jag af betänkandet
kunnat finna, till grund endast eu mängd klagomål öfver
åtskilliga verkliga eller förmenta missförhållanden vid vissa varors införande.
Någon revision, som afsåge att undersöka och afhjelpa dessa
olägenheter, hvarvid man icke skulle hafva rönt motstånd hos mig,
har man icke velat hafva. Utskottet har icke lemnat någon som helst
utredning af de särskilda klagomålens befogenhet. I stället derför
finner man blott hänvisning till det faktum, att klagomål i allmänhet
och klagomål särskilt öfver förhållandet med vissa artiklar blifvit
afgifna. Slutsatsen har endast blifvit den nuvarande mellanrikslagens
upphäfvande. Man vill utan uppgift om några af Riksdagen gillade
anspråk på rättelser endast begära öfverenskommelse om en ny mellanrikslag,
aöåttad på ett rättvisare sätt, såsom man kallar det; —
hvad dermed menas är litet svårt att veta. Detta experiment synes
mig ytterligt farligt, ty jag fruktar det blir en mycket vansklig sak
att på hittills ej ens antydda nya grunder få en öfverenskommelse till
stånd om nv mellanrikslag. I alla fall komme det att dröja, innan
man dermed kunnat tillgodose alla intressen och afhjelpa alla olägenheter,
och det är fara värdt, att uppsägningstiden ginge till ända,
innan ny öfverenskommelse skett. Vi vore då lemnade i ett kaos,
och den nu gällande mellanrikslagen kunde, då uppsägningstiden gått
till ända, icke längre tillämpas, hvarigenom ett osäkerhetstillstånd, som
i hög grad vore skadligt för handeln och industrien, blefve rådande;

Onsdagen den 1 Maj.

3 N:o 28.

ingen visste, hvad han för framtiden hade att hålla sig till, eller hvad -Ang. upphäfresultatet
skulle blifva. Det är intet praktiskt sätt, men ett mycket vande af den
farligt sätt. S''riisZnn''

Reservanternas förslag kan jag icke heller vara med om. Väl (Forts)
önskar jag likasom reservanterna snarast möjligt ändring i nuvarande
bestämmelser i fråga om spanmål, ty sedan Sverige åsatt högre spanmåls-
och mjöltnllar, kan uppstå och bar redan uppstått en konkurrens,
som icke är gynsam för det svenska åkerbruket. Att Norge,
som sjelf behöfver mera spanmål, än det producerar, säljer spanmål
till Sverige, är onaturligt, och en konkurrens derifrån, som uteslutande
afser vinst på tullskilnaden, bör ovilkorligen stäfjas. Men reservanterna
hafva låtit detta förslag till Riksdagens beslut åtföljas af ett
bemyndigande för regeringen att, för den händelse det från Norges
sida skulle möta hinder att före instundande 1 september genomföra
nyssnämnda, af Riksdagen beslutade ändring i mellanrikslagens 3 §,
i öfverensstämmelse med samma lags 18 §, uppsäga mellanrikslagen.

Det är detta alternativ, som har allt utseende af ett hot, som synes
mig vara en högst förderflig utväg. Det kommer att väcka en missstämning
i Norge, som icke kan undgå att förfela i stället för att
befordra det med förslaget åsyftade ändamålet. Under sådana förhållanden
kan jag icke vara med om reservationen, hvaremot det förefaller
mig icke blott fritt från alla vanskligheter, utan det bästa som
för närvarande kan ske, om Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhölle, att
Kongl. Maj:t med anledning af de betydande ändringar i tulltaxan,
som på senaste tiden egt rum, täcktes inleda underhandlingar med
norska regeringen om utarbetandet af sådana förändrade bestämmelser
i förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, att de olägenheter för det svenska
näringslifvet, hvilka på grund af de båda ländernas nu från hvarandra
så betydligt afvikande tullsatser förefinnas, må kunna afhjelpas
och så vidt möjligt är för framtiden förebyggas, samt att Kongl. Maj:t,
till olägenheternas snara afhjelpande, måtte så skyndsamt bedrifva
nämnda underhandlingar, att fullständigt förslag till ny mellanrikslag
må kunna redan år 1896 föreläggas svenska Riksdagen och norska
Stortinget, eller att Kongl. Maj:t -— derest detta icke skulle låta sig
göra -— meddelar nästkommande riksdag kännedom om underhandlingarnas
fortgång och de resultat, hvartill de kunna hafva ledt.

•Tåg anhåller, herr talman, att å detta af mig förordade förslag
proposition måtte framställas.

Herr Cavalli: Olika äro meningarna rörande nyttan och för delen

för vårt land af det ekonomiska system, på hvilket vi sedan några
år tillbaka slagit in, och ingen klandrar dem, som af öfvertygelse
kämpat deremot. Annorlunda torde saken ställa sig, då det gäller
tillämpningen af detta system för Sverige i förhållande till annat land.

N:o 28. i

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanriktlagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

Då är det, synes mig. en hvar svensk medborgares pligt att hvar i
sin stad verka derhän, att icke ett annat land under längre än i upprättadt
aftal stadgad tid får draga sådana fördelar af detta aftal, som
vid dess ingående icke afsågos och ej heller kunde förutses, fördelar,
som vinnas på bekostnad af den svenska industrien, af det svenska
jordbruket. Om en sådan uppfattning borde alla svenske män kunna
enas, och således jemväl de lojala motståudarne till det protektionistiska
systemet i landet, och den, som icke handlar i öfverensstämmelse
med en sådan uppfattning, kan näppeligen anses sätta Sveriges
intressen framför Norges och icke heller öfver de inre partistriderna.
Den siste ärade talaren anförde visserligen, att han icke vore blind för
olägenheterna, som nu gällande mellanrikslag medförde för landet, och
han sade sig vara villig att medverka till eu förändring. Men i
olikhet med den mening, jag omfattar, ville han icke åstadkomma
ändringen genom en uppsägning, utan genom en underhandling, genom
en revision. Jag bestrider, att erforderlig ändring kan vinnas genom
revision, tv den nya mellanrikslag, som skall komma fram, måste
byggas på helt andra grunder än dem, som kunde användas år 1874.
De förändrade förhållandena kräfva detta med nödvändighet, och jag
skall längre fram i mitt yttrande dertill återkomma; jag vill i detta
sammanhang till granskning upptaga det för revisionens lämplighet
anförda kardinalskälet, eller att hänsyn till Norge krafvel- denna form.
Jag erinrar i förbigående, att säkerligen intet annat land visar så stor
hänsynsfullhet, för att icke säga efterlåtenhet, då det gäller att tillvarataga
sina ekonomiska intressen, som Sverige, och jag tillägger, ehuru
jag icke borde behöfva säga det till svenska folkrepresentanter, att
Sveriges intressen böra i främsta rummet ligga dem om hjertat. Det
är för öfrigt under förhandlingarna om uppsägningstidens förlängning
från ett till två år uttryckligen angifvet och betonadt, att uppsägningstiden
just skulle användas, då olägenheter af lagens framtida
tillämpning kunde yppa sig. Det var afsedt och förutsedt. \ idare
torde det kunna sägas, att de politiska förhållandena i Norge nu äro
sådana, att ministeren derstädes icke med den bästa vilja i verlden
skulle i Stortinget kunna genomdrifva ett förslag om mellanrikslagens
revision, under det den norska representationen måste antaga ett efter
uppsägning framkommande förslag till ny lag, så vida Norge vill
hafva någon sådan; och till slut: genom denna lags uppsägning och
endast derigenom kommer frågan att behandlas i dess rätta form.
Det varder en fri underhandling mellan tvenne likstälda folk, under
det att begäran om revision är detsamma som en ödmjuk anhållan af
det ena folket om eftergifter, till Indika det, i den formen, icke är
berättigadt.

Grundtanken i 1874 års mellanrikslagstiftning var ömsesidig tullfrihet
för inhemska och full tull för utländska varor, hvarvid begreppet
inhemska varor omfattade icke allenast svenska och norska naturalster
och tillverkningar deraf, utan tillika alla varor, som i Sverige

Onsdagen den 1 Maj.

5 N:0 28

eller Norge undergått något slag af industriel bearbetning eller för- Ang. upphofädling.
Förutsättningen för att mellanrikslagstiftningen skulle kunna
tillfredsställande ordnas på en sådan grundval var, att båda de före- riksiagen.
nade rikena fullföljde samma handelspolitik med låga och sjunkande (Forts)
tullar som den, hvilken de under närmaste tiden förut omfattat, samt
att de dervid sökte att åvägabringa allt större likhet i sina respektive
tulltariffer. Nu frågar jag: huru har det gått med den likartade tullpolitiken,
med de låga och sjunkande tullarne, och huru med likheten
i tulltarifferna"? Derpå svaras bäst genom att jemföra tulltaxorna sida
efter sida. Jag behöfver derför icke trötta kammaren genom många
siffror eller långa redogörelser, jag vill endast hålla mig till ett par
kända, betydande artiklar, spanmål och mefaller. Jag ber alltså att
endast fa påpeka följande

Tullsatser

Sverge och Norge å nedannämnda varuslag åren 1874 och 1895

i	Sverige		i Norge
år 1874	år 1895		år 1874	år 1895
		Spanmål, omalen:
fri	3 kr. 70 öre pr 100 kg.	råg, hvete, korn ........	12,5 öre pr 1 Td.	22 öre pr 100 kg.
fri	6 kr. 50 öre pr 100 kg.	Spanmål, malen:
		gryn af hvete ............ > > korn...........	4 öre pr Pd. 30 öre pr Td. 6 öre pr Lpd. 1,5 öre pr Lpd. 1,5 öre prLpd.	jöO öre pr 100 kg.
		mjöl af hvete............... » » korn ...............	1 kr. 25 öre p. lOOkg
		» » råg..................	jöO öre pr 100 kg.
		Metaller:
fri fria1 2 fria fri fri	4 el. 8 öre pr kg. 6 el. 20 öre pr kg. 6 å 30 öre pr kg. 2,5 öre pr kg. 3 å 6 öre pr kg.	Jern: träd.......................... muttrar, skrufvar och naglar..................... träskrufvar.................. rälsspik ..................... plåtar (utom tennplåt och knapp-plåt)................		| fria

1 Gryn i allmänhet.

2 Såvida diametern uppgick till minst 0,4 tum.

N:0 28. (5

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mcllanrikslagai.

(Forts.)

Påföljden af bibehållande under angifna tulldifferenser af en mellanrikslag,
byggd på enahanda grunder sora den nu gällande, är lätt
att förutse. Skilnaden i tullen verkar med hela sitt belopp som exportpremie
för de norska varorna och den minskar med precis samma
belopp skyddet för de svenska produkterna. Norge eger således en
utländsk marknad, der ett annat land betalar exportpremierna. Lyckligare
handelsförhållanden får man leta efter, äfven om tillämpningen
af lagen icke blifvit så förmånlig för Norge som förhållandet verkligen
är. I detta hänseende är tillämpningen af 4 §, angående den s. k.
formansforslingen, rätt belysande. Meningen med denna paragraf, att
vid resor öfver gränsen från ena riket till det andra vissa artiklar
skola vara tullfria, är naturligtvis den att för gränsbefolkningen, som
med all sannolikhet icke lefver under lyckligare ekonomiska förhållanden,
bereda tillfälle att förskaffa sig lifsförnödenheter utan försvårande
genom tullbehandling. Men huru har det tillgått? Jag har här
en tidning från en gränsprovins för den 30 januari detta år, deri man
finner en annons med öfverskrift en: mjöl, och i öfrigt så lydande: »På
grund af den nya tullförhöjningen och det ypperliga slädföret faller
det sig billigast att taga sitt mjöl från F. Juul, Fredrikshald». Genom
pressen eller en stor del deraf har för öfrigt gått en notis, som utvisar,
huru man på fordonen, der varorna forslas, sätter upp minderåriga
barn för att bereda större tullfri införsel med hvarje fora. Den
lifligt hållna skildringen deraf vill jag icke vidare redogöra för; den
torde vara känd, och jag öfvergår i stället till statistikens torra siffror,
som tala ett tillräckligt tydligt språk. På sid. 17 i betänkandet
återfinnes eu uppgift, iuförskaffad från gränsbevakningen, hvaraf framgår,
att under månaderna januari—mars förlidet år endast på gränsen
till Elfsborgs, Vermlands och Kopparbergs län spanmål infördes tullfritt
till en mängd af 181,888 kilogram, men deremot infördes under
samma månader innevarande år 077,866 kilogram från ett land, som
icke producerar spanmål tillräckligt för landets eget behof.

Olägenheterna för Sverige af den nuvarande mellanrikslagen voro,
redan före Bistå tullförhöjningen, stora, och de hafva, såsom jag nyss
i korthet omförmält, så ökats, att man förvånar sig öfver, att det
finnes någon i Sverige, som längre vill tåla dem. Härmed menar jag
icke, att någon mellanrikslag icke bör finnas; tvärtom. Jag har underskrift
detta betänkande, hvari det uttalas och uttryckligen betonas,
att en mellanrikslag är önskvärd, och jag delar sålunda den uppfattningen,
men jag önskar en lag, som bättre tillvaratager Sveriges intressen,
och således en lag, som hvarken inedgifver sådana tolkningar
som dem, för hvilka jag nyss redogjort, samt ej heller kan tolkas eller
rättare förtolkas till en sådan våldsåtgärd mot Sverige som det norska
kreatursimportförbudet förlidet år.

Sammanfattar jag i största korthet hvad jag sagt, så synes deraf,
att hufvudbetingelserna för lagens bibehållande icke mer finnas till;
de grunder, hvarpå lagen är byggd, hafva försvunnit; de nödvändiga

Onsdagen den 1 Maj.

7 N o 28.

förutsättningarna för lagen existera icke längre. I hvilket skede bär Ang. upphäffrågan
om lagens fortvara då inträdt? Svaret derpå är enkelt: Lagen mellan
i sin nuvarande form och fotad på nu gällande grunder har förlorat
rätten att vara till. (Forts)

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lj ungberg: Det finnes helt säkert ingen nation i hela
Europa, som skulle tveka att, under sådana förhållanden som de mellan
Sverige och Norge för handen varande, uppsäga nu gällande mellaurikslag.
Tror man väl, att Norge, för hvilket så mänga åtminstone
i Andra Kammaren arbeta, skulle vilja bibehålla denna lag af några
hänsyn till oss? Eller Danmark, om det under en sådan lag sett sina
näringar förtvina? Ingalunda! Vi hafva länge kämpat för att få bort
det frihandelsvälde, som tryckt vårt jordbruk och vår industri, men
man glömde dervid att behörigen tillknyta säcken. På tre sidor spärrades
vägen för en införsel, som beröfvade våra egna arbetare deras
rättmätiga arbetstillfällen, men den fjerde lemnades öppen. Det är väl
bekant, att införseln från Norge stigit mycket mer än den ifrån alla
länder i gemen. Den senare har under de 12 åreii från 1880 till
1892 ökats med 27 och den förra med 111 X- Detta har också inverkat
på vår sjöfart. En stor del af den norska handelsflottan är
sysselsatt med importen till vårt land, under det vår egen ligger nere.

Man har så mycket talat om den skada, mellanrikslagen medfört för
handeln, men man har glömt dess inverkan på sjöfarten. Så snart
vår flotta velat sticka upp hufvudet, har den strax, genom någon ny
mellanrikslag, och af dessa var den af 1874, genom hvilken kustfarten
uppläts åt norskarne, den skadligaste, bragts ned igen eller åtminstone
blifvit kufvad till en sådan stabilitet, att för närvarande knappt någon
annan handelsflotta i hela Europa står så stilla som vår. Vi veta,
att Norge förtjenar omkring 11 millioner om året pa svensk fraktfart,
under det vi förtjena nästan ingenting, kanske V-* eller något mera
(vår officiella statistik har icke ens någon uppgift derom). Vi hafva
sjelfva gjort mycket för att hjelpa den norska flottan framåt, särskilt
1826, dä vi befriade densamma från navigationsakten, hvarigenom England
förbjöd främmande fartyg att införa annat än det egna landets
produkter. Vi ansågo då Norge vara så godt som ett med Sverige,
och det skulle vara så förträffligt och endrägtigt oss emellan, hvadan
utrikeskabinettet då utverkade, att norrmännen på sina fartyg skulle i
England få införa svenska varor, som hade det varit deras egna.

Norrmännen erkänna sjelfva, att detta var uppkomsten för deras handelsflotta.
År 1840 beviljade vår regering den norska handelsflottan
en mycket stor förmån på vår bekostnad, då vi till norska fartyg
utsträckte den lindring i tullafgiften, som, för upphjelpande af vår
transmarinska sjöfart, förunnats svenska fartyg, då de till Vestindien,

Amerika och Ostindien förde svenska produkter eller från dessa länder
införde varor till Sverige. Likasom det förra medgifvandet gaf

N:0 28. 8

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
8. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

fart åt norska sjöfarten i allmänhet, så blef det senare ett uppslag till
norrmännens nuvarande stora sjöfart på Ostindien och Amerika, och
några år derefter medgaf vår regering, att naturaliserade norska fartyg
skulle undfå samma förmåner i Sverige som de ursprungligen
norska. Det är ganska egendomligt och karakteriserande för det sätt,
hvarpå våra grannar bemött oss, att 1826, då vi förskaffade dem den
stora fördel gent emot England, jag nyss påpekat, utfärdades ett
påbud af den norska regeringen, att svenska varor, som enligt 1825
års mellanrikslag tullfritt Unge införas i Norge landvägen, belädes med
tull, då de kommo till en sjö eller ström. Något dylikt inträffade äfven
1873, när dåvarande finansministern Wsern inkom med förslag
till ny mellanrikslag, hvarigenom bland annat bomullsvaror skulle gå
tullfritt rikena emellan. Genast skyndade sig då norrmännen att betydligt
nedsätta tullen på nämnda varor, antingen emedan de icke förunnade
svenskarne vinsten eller emedan de hyste förhoppning om att
lätt kunna hit införa engelska varor. Detta har äfven skett till den
ofantliga myckenhet, att införseln af bomullsvaror från Norge kommit
upp till en siffra af öfver 3 ''/-> millioner kronor.

I reservationen har man med eu egendomlig naivitet föreslagit,
att med Norge skulle inledas underhandling för att afhjelpa den nuvarande
mellanrikslagens olägenheter, och vi hörde herr 7V;ern instämma
deri. Från hans synpunkt sedt kan nog detta vara bra, men
man borde likväl betänka, att alla bemödanden, som hittills gjorts i
denna rigtning, icke ledt till något resultat, Yi hafva haft 5 mellanrikslagar,
och vid hvar och eu af dem har man hoppats, att alla olägenheter
skulle afhjelpas, men förlusterna hafva blifvit allt större och
olägenheterna allt mer och mer påtagliga. Klart är också, att då man
icke kan förhindra Norge att sätta lägre tullar på införseln af råämnen
och s. k. halffabrikat, måste det bli svårt för Sveriges handtverkare
och fabrikanter att med af dem tillverkade varor täfla med
norrmännen och undersälja dem. Det är vidare väl bekant, att man
icke kunnat definiera begreppen svensk och norsk produkt. Man har
försökt på alla möjliga sätt, men likväl måst göra en mängd undantag
från den stadgade tullfrihetsprincipen, och dessa undantag har
man funnit nödvändigt att allt mer och mer föröka. Sista gången,
1890, voro dessa undantag dubbelt fler än förut, och nu befinnes detta
antal redan vara otillräckligt; det måste ytterligare förökas och så i
oändlighet. En annan sak är omöjligheten att åstadkomma ärliga produktionsbevis
för dessa s. k. norska varor.

För någon tid sedan stod det omtaladt i en tidning, att eu person,
som rest från Sverige till norska kusten för att köpa s. k.
Svartahafsråg, kommit tillbaka utan att möta någon enda tulltjensteman
och i allt fall förskaffat sig norskt produktionsbevis på denna
ryska råg. Det är nog så, att vid dessa produktionsbevis icke full
redbarhet kan åstadkommas utan strängare tulluppsigt å svenska sidan,
desto hellre som både tulltjensteman och tullstyrelse å norska

Onsdagen den 1 Maj.

9 N:0 28.

sidan understödja lurendrejeriet. Det skulle vara intressant att få veta
af motståndarne till mellanrikslagens afskaffande, huru de tänka sig
detta system för framtiden, ty tulluppsigten, sådan den nu är, är otillräcklig
och synnerligen otillfredsställande. Förgäfves klaga margarinfabrikanterna
öfver, att de förbud, som stå i lagen, icke tillämpas.
Då anmälan göres hos tullstyrelsen, lemnas besvären utan afseende,
och af regeringen få de blott det besked, att klagomålen böra lemnas
till den tillämnade utredningen, utan att tänka på att den lag som
finnes måste tillämpas. Gå fabrikanterna derpå till justitieombudsmannen,
få de samma besked. Under tiden kunna fabrikerna gå under;
och förhållandet är verkligen, att mången margarinfabrikant börjat
fundera på att förlägga sin verksamhet till Norge, emedan det
skulle vara fördelaktigare. På samma sätt är det i boskapsfrågan, der
man visat norrmännen så mycken eftergifvenhet; ej heller der behöfva
de iakttaga lagen. I lagens § 1 står tydligt, att endast sanitära skäl
berättiga till förbud. Dessa skäl äro icke för handen nu, men likväl
fortfar förbudet, och norska Indre Departementet anser sig icke behöfva
åberopa bättre skäl för detta uppenbara lagbrott, än att importförbudet
kunde upprätthållas, äfven då det ena landets regering har den uppfattning,
att smitta kan öfverföras från främmande länder. På det sättet
skulle ett sådant förbud kunna blifva permanent. Det måste förundra,
att detta nu kunnat fortgå ända sedan den 31 oktober 1892
— således i 2 Va års tid — utan att man sökt få Norge att afstå
från detta olagliga förbud, hvilket kostat oss ganska mycket, ty 1891
gick värdet af denna kreatursexport till 1,154,000 kr., således icke
någon småsak. Man kan ju säga, att då regeringen icke gjort något
i denna sak för att ändra förhållandena, så har det varit af den orsak,
att den vetat, att den icke skulle hafva förmått någonting; men
mot dem, som äro halsstarriga, fins det tvångsmedel, och ett sådant har
man haft i hotelsen att regeringen sjelf skulle till Riksdagen aflåta proposition
om uppsägning af lagen. Jag vill icke uppehålla mig vid
mellanrikslagens detaljer eller vidare beröra de svårigheter och förluster,
den förorsakar: jag skulle annars tala om det omöjliga uti att
åstadkomma en större tillförlitlighet i afseende på produktionsbevisen
och eu tillfredsställande definition på svensk och norsk tillverkning,
hvarförutan mellanrikslagen omöjligen kan leda till annat än stridigheter
och förluster för Sverige; men jag slutar med att yrka bifall
till utskottets betänkande.

Friherre K1 in eko w st rom: Det skulle vara öfverflödigt för mig
att yttra mig i denna fråga, då jag är öfvertygad derom, att Första
Kammarens majoritet redan derom fattat sitt beslut. Jag skulle
till och med kunna vara med om utskottets s. k. kläm, i dess början
nemligen. Jag ville bifalla med min svaga röst, »att Riksdagen,
i anledning af de i ämnet väckta motioner, måtte för sin del besluta,
att förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels -

Ang. upphaf
vande af den
s. k. mellanri
falag en.
(Forts.)

N o 28. 10

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
of den
s. k. mellanrikslagen.

(Forte.)

och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 skall, i den ordning, som i
§ 18 af nämnda lag stadgas, upphäfvas», men längre skulle jag icke
vilja gå i bifall, och jag skall nu med några ord angifva skälen dertill.
Vi hafva så många gånger försökt att reformera den s. k. mellanrikslagen,
mine herrar — jag tror det är fem gånger — men det
har visat sig vara omöjligt, ty norrmännen icke allenast äro i handelsväg
mera kloka än vi, utan, efter hvad fyrfaldiga underrättelser i de
allmänna tidningarne gifva vid handen, göra de sig icke heller samvete
af att kringgå och bryta lagen. Under sådana förhållanden och
till följd af de mångfaldiga anledningar till missnöje med den nuvarande
lagen de båda brödraländerna emellan, som angifvas dels i detta
betänkande, dels i de upplysningar, som de två sista talarne lemnat,
och dels till öfverflöd i, snart sagdt, alla våra dagliga tidningar och
broschyrer, framgår mer än nogsamt, att hvilken lag vi än ma stifta
för de båda brödrafolkens handels- och sjöfartsförhållanden, kommer
Sverige att lida derpå. Under sådana förhållanden finner jag ingenting
vara enklare och rigtigare än att helt enkelt uppsäga lagen, men
för att icke förnya den. Jag anser, att den erfarenhet, vi haft i många
herrans år rörande denna lag, visar omöjligheten af att ett land med
frihandel skall kunna hafva gemensam lag med ett annat land såsom
Sverige, som lyckats nu erhålla en skvddsvänlig tullpolitik. Det enklaste
vore då för oss att behandla (Norge såsom man behandlar hvarje
främmande nation. Derigenom vore alla svårigheter upphäfda, svårigheten
att bedöma en mängd tullpligtiga varors förhållande till hvarandra,
den tullfrihet, som bör ega rum, de försigtighetsmått, som böra
vidtagas för att förekomma möjligheten af smuggling. Allt detta skulle
vinnas genom ett upphäfvande. Jag tror för öfrigt, att det skulle
vara ganska nyttigt för Norge att en gång få se, att Sverige upphört
att vara släpphändt. Det är min bestämda öfvertygelse, grundad både
på mycket studium af frågan och på sjelfva handelspolitikens idé, att
det är omöjligt att icke Sverige skall lida af det frihandelsvänliga
Norges handels- och sjöfartsförhållanden. Frågan är visserligen här,
såsom vederbort, af bevillningsutskottet behandlad i handelsväg, men
frågan är — derom må ingen tvifla — under alla förhållanden politisk.
Och det kan icke vara annat än nyttigt för Norge att lära
känna vigten och värdet af Sveriges vänskap, och jag må säga undseende
med det landet, och att de få lära sig, att de icke kunna göra
anspråk på allt från brödralaudet, utan också vara så vänliga att öfva
rättvisa och billighet mot Sverige både i ett och annat afseende, som
de nu, snart sagdt, icke vilja veta af.

Det är en reservation bifogad till detta betänkande, hvilken har sin
märkvärdighet deruti, att det är åtta ledamöter af bevillningsutskottet
från Andra Kammaren, som hafva deltagit i densamma, och jag skulle
mycket misstaga mig, om icke Andra Kammarens beslut blefve i enlighet
med denna reservation. Der förekommer i tredje stycket en
såsom det synes ganska oskyldig begäran, att nemligen >sådan ändring i

Onsdagen den 1 Maj.

11 N:0 23.

3 § af gällande mellanrikslag, att spanmål, omalen och malen, äfvensom
bröd skola upptagas bland de naturalster och tillverkningar, som,
oafsedt sitt ursprung, enligt nämnda paragraf draga hel tull.» Det är
en listig snara, som af frihandelspartiet i Andra Kammaren blifvit utlagd
för att fånga de i denna fråga mindre sadelfasta ledamöterna i
kammaren, och allt för beklagligt vore det, om detta blefve Riksdagens
beslut, tv då finge Riksdagen taga afsked af det s. k. tullskvddsvänliga
systemet, men det vore verkligen sorgligt, om Riksdagen
skulle sjelf slipa den yxa, hvarmed frihandlarue skulle halshugga
vårt tullskyddssystem. Det tror jag icke någon, som tänkt på frågan,
skulle vilja gå in på. Och säkert är, mine herrar, att blir detta
reservanternas förslag antaget, så är det slut med skyddssystemet,
ty frihandlarne hafva i denna paragraf velat skilja tullskyddets vänner
i två partier och derigenom vinna framgång för sina planer, och för
det andra är det min öfvertygelse, att den vissa följden skulle blifva,
att jordbrukareintresset i tullfrågan blefve skildt från industriidkareintresset,
och då äro vi förlorade. Det är således eu af de allra farligaste
saker, som der blifvit inventerad af frihandlarnes ganska klyftiga
hufvuden, tv det har jag kommit under fund med, att de äro
slugare, än vi skulle kunna tro.

Hvad det sista stycket i den anmärkta reservationen beträffar,
hafva reservanterna der hemstält: att Riksdagen ville bemyndiga Kongl.
Maj:t att, »för den händelse det från Norges sida skulle möta hinder
att före instundande 1 september genomföra nyssnämnda, af Riksdagen
beslutade ändring i mellanrikslagens 3 §, i öfverensstämmelse med
samma lags 18 § uppsäga mellanrikslagen med enahanda verkan, som
hade Sverige för siu del fattat ett af Norges samtycke oberoende beslut
om lagens ändring eller upphäfvande, dock utan att de med Norge
inledda underhandlingarna derigenom afbrytas.» Hvarför jag uppläst
detta sista stycke af reservationen, är derför, att det gifver mig förhoppning,
att, äfven om Andra Kammaren skulle fatta beslut att utan
uppsägning börja revidera mellanrikslagen, bevillningsutskottet på grund
af denna punkt i reservationen, som sannolikt blir Andra Kammarens
beslut, skulle kunna sammanjemka de båda kamrarnes olika beslut i
denna fråga.

Jag både visserligen ganska mycket ännu att tillägga härom, men
jag vet, att Första Kammaren icke älskar mina långa tal, och jag har
för öfrigt sagt det väsentliga, jag ville säga i denna fråga.

Herr Almström: Oaktadt nödvändigheten att revidera den s. k.
mellanrikslagen icke blifvit motsagd från något håll, och det derför
skulle kunna synas onödigt att yttra sig derom, skall jag dock bedju
att deråt fa egna några ord.

Bevillningsutskottet har i den utredning, som af embetsverken
verkstälts, funnit bekräftelse på rigtigheten af den i fjol af bevillningsutskottet
uttalade meningen, att en revision af mellanrikslagen är

Ang. upphof
vande af dm
s. k. mellanrikslagen.

(Fort».)

N o 28. 12

Onsdagen den 1 Maj.

Any. upphäf- nödvändig. Äfven reservanterna hafva måst medgifva detta, men de
7^mellan- tafva sökt Urtaga skärpan i detta uttalande genom att anföra, att det
rikalagen. endast är tre artiklar, som kunna bevisas vara af den beskaffenheten,
(Forte.) att en förändring i tullbestämmelserna för dem är behöflig. Detta
reservanternas uttalande är helt enkelt origtigt. Utskottet har jemte
framhållandet af dessa artiklar, som af embetsverken blifvit särskildt
angifua, äfven påpekat nödvändigheten af att artiklar af blandadt ursprung,
d. v. s. sådana, i hvilka ingå råmaterial eller s. k. halffabrikat,
som i de olika länderna draga olika tull, måste undergå annan tullbehandling,
än som nu är fallet, och önskligt hade det synts utskottet,
om detta kunnat ske genom åsättaude af differentialtuilar. Jag vet,
att detta system af generaltullstyrelsen sagts medföra svårigheter vid
tillämpningen, men för min de! är jag öfvertygad, att det med god
vilja skall knnna genomföras. Chefen för kommerskollegium har i
sitt särskilda yttrande uttalat, att 1892 års tulltaxa ännu icke hunnit
verka såsom afsedt vore, och att ju mer vår industri på grund af
denna tulltaxa komme att utvecklas, dess mer skulle de ogynsamma
verkningarna af mellanrikslagen framträda. Såsom bekräftelse derpå
kan man se, att under det tullafgifterna under år 1890 för varor som
infördes från Norge, i fall de inforts från annat land, skulle hafva utgjort
2,800,000 kr., stego de under 1893 till 4,300,000 kr. Meningen
med 1892 års tulltaxa var dock, att den skulle lända endast Sveriges
industri till nytta.

Reservanterna hafva vidare sagt, att handelsförhållandena mellan
Sverige och Norge på det hela taget äro gynsamma. Jag kan icke
fatta, hur det är möjligt att göra ett sådant uttalande. Handelsomsättningen
mellan Sverige och Norge var under 1893 omkring 60,000,000
kr., hvaraf för omkring 32,000,000 infördes från Norge till Sverige
och för omkring 28,000,000 från Sverige till Norge. Jag tycker icke,
att det är ett gynsamt förhållande för det större landet.

För kort tid sedan utkom en skrift, författad af en ledamot i
denna kammare, herr Wsern, i hvilken författaren sökt framhålla de
vådor, som skulle följa af en uppsägning af mellanrikslagen. Han har
mycket bjert framhållit de stora fördelar, Sverige enligt hans förmenande
skulle hafva af densamma. Han har sagt, att genom denna
traktat vinnes ökadt handelsområde, och att man genom uppsägning
af mellanrikslagen kunde hafva att befara, att ingen ny lag komme
till stånd, hvarigenom Sveriges industri skulle förlora en stor del af
sitt omsättningsområde. Han har vidare sagt, att genom afsättningen
på Norge en bättre arbetsfördelning skulle vinnas för den svenska
industrien.

Hvad beträffar det ökade handelsområdet, skulle det vara sant,
i fall icke Norge äfven till Sverige finge införa varor. Det, som Sverige,
i händelse en mellanrikslag icke komme till stånd, skulle förlora i
minskad afsättning på Norge, skulle den svenska industrin taga igen
genom ökad och mer lönande afsättning inom Sverige, ty i regeln få
de svenska fabrikanterna sälja sina varor billigare i Norge än i Sverige.

Onsdagen den 1 Maj.

1?, N o 28.

Beträffande arbetsfördelningen är det ju påtagligt för den, som
känner till industrien, att en ökning af den köpande publiken från
5.000,000 till 7,000,000 icke kan medföra någon nämnvärd arbetsfördelning.
Jag kom vid genomläsandet af herr Wterns skrift att tänka
på, att detta möjligen kunde ega rum i fråga om en sådan industri
som textilindustrien, vände mig derför till en fackman i detta yrke,
men fick det svaret, att, långt ifrån att någon sådan arbetsfördelning
vore honom bekant, han snarare funnit, att i denna industri som i alla
andra, som hafva sin afsättning på Norge, det varit nödvändigt att
upplägga nya varor, nya mönster, enär smaken i Norge icke är densamma
som i Sverige.

Författaren till den omnämnda skriften har behagat uttala, att det
skulle vara synnerligen lättsinnigt och oklokt, om man ginge till uppsägning
af denna lag. Jag tror det icke skall blifva svårt att visa,
på hvilken sida lättsinnet ligger, om man låter lagen qvarstå eller
söker genom uppsägning ställa den på en rättvis och billig fot. För
att bevisa rigtigheten af sin sats, har samme författare gjort ett utdrag
ur Sveriges statistik öfver import och export af tullpligtiga varor
mellan båda länderna och har dervid på egen hand satt åtskilliga nya
värden. Han har funnit, att den svenska införselstatistiken upptager
högre värden än den norska införselstatistiken på under samma rubrik
i tulltaxan fallande varor, och har uppstält två beräkningar, den ena
slutande på att enligt svenska värden införseln från Sverige till Norge
skulle vara 19,066,094 kr. och från Norge till Sverige 15,490,334 kr.
Upptagen efter norska värden, har han fått införseln till Sverige till
11,686,753 kr. och från Sverige till Norge till 12,696,753 kr. Nu är
det ett kändt faktum, att utförselstatistiken i ett land är mycket osäker,
hvaremot införselstatistiken, som är bättre kontrollerad, lemnar säkrare
siffror. Detta framgår äfven af embetsverkens utredning. Der visar
sig nemligen, att då Sveriges statistik upptager hela importen till Norge
från Sverige till endast 16,000,000, uppgår den enligt Norges statistik
till 28,000,000. Tager man värdena i införselstatistiken i de båda
länderna till grund för beräkijingen, far man importen från Norge i
rundt tal till 15 Va millioner kr., och exporten till Norge till 12
millioner kr., allt för tullpligtiga varor och enligt herr Waerns uppgifter
på sidorna 86 & 96 i hans arbete.

Detta kan ju icke vara något fördelaktigt. Men dessa siffror få
dessutom icke tagas i betraktande endast i och för sig, utan äfven i
förhållande till den relativa storleken af de båda ländernas industrier.
Den norska statistiken innehåller icke några tillverkningsvärden. Derför
kan man icke göra någon sammanställning med de värden, som upptagas
i den svenska. Deremot innehåller den norska statistiken liksom
den svenska uppgift på antalet uti industrierna använda arbetare. År
1890 användes uti alla industrier, som äro upptagna på denna tabell
i den norska statistiken, i rundt tal 61,000 arbetare. Bland industri -

Atvj. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

N:0 28. 14

Onsdagen den 1 Maj.

Any^ upphof- ernå äro upptagna jernverk, sågverk, hvalfiskfångst, trankokerier, gas7
k mellan- verk> vedhuggerier och ångkök m. fl. i Den svenska statistiken upp''Hkslagen.
teger för år 1890 ett antal af 263,000 personer såsom sysselsatta med
(Förn) gruvbrytning och industri. I det antal, den norska statistiken
uppgifver, äro äfven inberäknade alla barn, som användas i fabriker.
I det antal, som uppgifves i den svenska, äro icke barn medräknade.
Om man nu från dessa 263,000 afräknar handtverkare, grufbrytare
och kontorspersonal, Indika icke finnas i den norska statistiken och
som i rundt tal utgöra 41,000 personer, så far man 222,000 arbetare
emot de i den norska statistiken uppgifna 61,000. Lägger man till
dessa 222,000 de i den svenska statistiken icke upptagna barn, som
i fabriker användas, får jag en siffra, som med all säkerhet är mer än
4 gånger större än den, hvilken den norska statistiken visar. Vill jag
nu särskilt få reda på tillverkningsvärdet och beräknar det efter arbetarnes
antal, så finner jag, att då tillverkningsvärdet i Sverige år
1893 var 270 millioner kronor, skulle det efter beräkning af antalet
använda arbetare i Norge vara 67 Vä millioner kronor. Jag skall nu
begagna alla herr Wserns olika beräkningar för att visa, att äfven den,
som är gynsammast för hans mening, dock visar, att förhållandena
stält sig högst ogynsarama för Sverige.

Om jag beräknar exporten från Sverige till Norge efter den norska
statistiken och importen till Sverige från Norge efter svensk statistik,
så far jag, såsom nämndt är, importen till Sverige till 15 Vä
millioner kronor och exporten till Norge till 12 3/t. Jag finner då,
att Norge sysselsätter 23 % af sina uti industrien använda arbetare
på exporten till Sverige, under det att Sverige använder 4,7 Begagnar
jag exemplet på sid. 86 i herr Wserns bok, finner jag, att
med den, enligt min tanke, på mycket fri hand gjorda varuvärdeberäkningen
han fått en export från Sverige till Norge af 19 millioner
kronor och från Norge till Sverige af 15 Vä millioner kronor.
Efter denna beräkning har Norge användt på sin export 23 % och
Sverige 7 Va % af i industri använda arbetare. Tager jag nu herr
Wserns tabell på sid. 96, ställa sig förhållandena så, att Norge använder
på sin tillverkning 17 Va X °°b Sverige 4,7 %.

Under sådana förhållanden ligger det uppenbarligen i Norges
störa intresse att så länge som möjligt bibehålla det nuvarande tillståndet
och att i det längsta motsätta sig en revision af mellanrikslagen.
Det synes mig påtagligt, att det är en allt för stor del af den
norska industriens arbetsstyrka, som får arbeta för Sveriges räkning,
för att icke derifrån det största möjliga motstånd skulle göras.

Att en ny mellanrikslag icke skulle komma till stånd anser jag
knappt möjligt, ty med de bestämmelser och på den grund, utskottet
angifvit, bör eu lag kunna stiftas, som tillfredsställer båda länderna,
såvida icke Norge ställer anspråk på att hafva mera fördel af denna
lag än Sverige.

Om jag tänker mig det, efter herr Wserns mening, värsta af allt,

Onsdagen den 1 Maj.

15 N:0 28.

att en lag icke kommer till stånd, hvad inträffar då? Jo, att den
ojemförligt största delen af den svenska industrien med lätthet i ökad
afsättning inom landet skall finna ersättning för hvad den förlorat i
Norge. Det är egentligen sådana svenska industrier, som icke bedrifvas
i Norge, som deraf skulle komma att lida. Såsom de vigtigaste
af dessa vill jag nämna sidenindustrien och ett par enstaka
tillverkningar, såsom af separatorer och ångturbiner. Hvad dessa sistnämnda
beträffar, såg jag för några dagar sedan till min förvåning en
uppgift, att icke en enda ångturbin gått till Norge. Hvad separatorerna
beträffar, har jag från fabriken erhållit den upplysning, att för
dem har mellanrikslagens uppsägning ingen betydelse. Återstår sidenindustrien,
och beträffande denna måste jag medgifva, att den kommer
att förlora något i sin omsättning, i fall en ny lag icke skulle komma
till stånd. Jag vill dock påpeka, att sidenindustrien erhållit så högt
skydd, att den i Sverige är fredad för utländsk konkurrens i en del
af dess tillverkning och bör kunna reda sig. Dessutom kan man icke
för denna industris skull låta den stora mängden af andra vida vigtigare
näringar bli lidande.

Då reservanternas förslag afgafs i utskottet, möttes det der af ett
bestämdt och enhälligt motstånd från dess förstakammarledamöter. Man
såg i reservanternas förslag, såsom ock af friherre Kliukowström påpekats,
ett försök att åstadkomma en sprängning af industriens och
landtbrukets intressen, och det afvisades bestämdt och utan någon
tvekan äfven af de af ledamöterna, som företrädesvis äro landtbrukare.
Dessutom vill jag påpeka, huruvida icke den form, i hvilken bevillningsutskottet
framlagt sitt förslag om uppsägning och revision, är
mera grannlaga, än den, reservanterna föreslagit, och med hvilken
temligen oförtydbart säges åt Norge: »Viljen I icke nu genast gifva
oss vissa af de fördelar, vi fordra, är det slut på lagen». Jag anser
äfven det sätt, som utskottet föreslagit, såsom säkrare ledande till det
syfte, som dermed afses, nemligen en ändring af de missförhållanden,
som nu förefinnas och som framdeles i ännu högre grad ovillkorligen
komma att uppstå.

Jag skall icke yttra mig vidare om många andra punkter, om
hvilka ganska mycket skulle vara att säga; jag hoppas, att andra talare
från utskottet skola framhålla dem. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Hammarskjöld: Det finnes, såsom kändt är, åtskilliga

personer, äfven här i denna kammare, som anse, att tillvaron af en
mellanrikslag i tullfrågor mellan Sverige och Norge är en olycka, och
att derför mellanrikslagen bör undanrödjas så fort som möjligt utan
att ersättas af någon annan, och de, som hafva denna mening, måste
naturligtvis önska eu ögonblicklig uppsägning af mellanrikslagen.
Denna mening synes icke hafva haft någon representant inom bevillningsutskottet.
Får man döma af utskottets betänkande, liksom af

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagoi.

(Fortsö

N:0 28. 16

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mcllanrikslagen.

(Forts.)

reservationen, så hafva utskottets samtliga medlemmar varit ense derom,
att en mellanrikslag i fråga om varuutbytet mellan Sverige och
Norge är önskvärd, är behöflig. Jag delar den meningen, men jag
anser mig under dessa förhållanden icke behöfva inlåta mig på att
bemöta den förstnämnda meningen, utan öfverlemna!- det åt medlemmarne
af utskottet, som naturligtvis icke lära underlåta att påvisa behöfligheten
af en mellanrikslag, hvarför de ju i sitt betänkande hafva
uppträdt.

Inom utskottet synes hafva rådt full samstämmighet äfven derutinnan,
att den nuvarande mellanrikslageu behöfver förändras. Den
har brister, säger man, och dessa brister hafva ytterligare från svensk
synpunkt blifvit större genom de under senaste år beslutade förändringar
i Sveriges tullsystem. Jag är ense med utskottets enhälliga mening
äfven derutinnan. Oenigheten inom utskottet börjar i fråga om det
rätta sättet att gå till väga. Utskottets flertal önskar en uppsägning
och på samma gång ett uttalande, att man vill underhandlingar om
en ny mellanrikslag. Utskottets minoritet åter vill underhandling om
ändringar [i mellanrikslagen, och uppsägning blott om det visar sig,
att underhandlingarna icke från norsk sida mötas med den goda vilja,
som man har rätt att förvänta.

Om jag nu ställer mig på minoritetens ståndpunkt, så vet jag,
att jag underkastar mig ganska hårda domar, särskilt af bevillningsutskottets
ärade ordförande, som ju i sitt anförande lät förstå, att
hvar och en, som icke tänker lika med honom i fråga om det rätta
tillvägagångssättet, sätter Norges intressen öfver Sveriges, icke har
något sinne för Sveriges intressen m. m. sådant, som han antydde.
Jag vill icke behandla honom på det sätt, hvarpå han ansåg lämpligt
att behandla dem, som tänka olika med honom, bland annat flera sina
kamrater i utskottet. Jag tager för fullkomligt gifvet, att han och
de med honom likatänkande icke hafva hänsyn till någonting annat
än det, de anse fäderneslandets väl fordra. Jag är lika viss om detta,
som jag är viss derom, att de, som tänka lika med mig, icke heller
hafva någon annan hänsyn.

Hvarför skulle man nu gå till väga på det sätt, som utskottets
pluralitet föreslår? Jo, svaret är ganska lätt. Man får derigenom en
tumskruf, som bör föranleda dertill, att, om man på båda sidor om
Kölen vill hafva en mellanrikslag, man så mycket som möjligt fortskyndar
underhandlingarna, på det att ett resultatet måtte vinnas, innan
de två åren äro slut. Detta är fullt rigtigt och sant. Alen medaljen
har äfven en frånsida.

Äfven om en ärlig vilja finnes på båda sidor om Kölen, kan det
hända, att de svåra och invecklade frågor, som skola lösas, blifva vederbörande
öfvermägtiga, så att de icke äro i stånd att så fortskynda
arbetet, att en ny mellanrikslag kan blifva antagen, innan de tvä
åren äro slut. Då stå vi med en mellantid utan mellanrikslag med
de svårigheter och rubbningar i näringslifvet och tullförhållandena,

Onsdagen den 1 Maj. 17

som deraf blifva en följd. Jemför jag olägenheterna häraf med olägenheterna
af att möjligen arbetet icke blir så fortskyndadt, som det
blefve, om en uppsägning af lagen skedde redan nu, så förefaller det
mig, att de förra olägenheterna äro större. Men detta är icke mitt
förnämsta skäl.

Jag vet naturligtvis ganska väl, att en stat har rättighet att, i
förhållande till en främmande stat, gå till väga på det sätt, som bevillningsutskottets
pluralitet har föreslagit. Jag vet naturligtvis också,
att exempel finnas på att man har gått till väga på det sättet.
Detta låter också ganska väl försvara sig, när ett tullfördrag är någonting
relativt likgiltigt, när det är ett godt, men ett godt, som man
utan större svårighet kan vara utaf med. Enligt min tanke ställer
sig emellertid saken ganska annorlunda, då det är fråga om 2 stater
under samma konung, lefvande i en union. Der kan jag icke finna,
att det är taktfullt att börja med en uppsägning af de förhållanden,
som, om också med åtskilliga förändringar, hafva egt rum under så
lång tid, som Sverige och Norge hafva haft en mellanrikslag angående
sina inbördes handelsförhållanden. Sådant smakar för mig något
af en våldsam politik, af en knytnäfspolitik.

Hafva vi då icke rätt att uppsäga mellanrikslagen ? Jo, naturligtvis
hafva vi rätt dertill. Men det finnes mången rätt, som är sådan,
att en menniska icke bör begagna den förr än det är uppenbart,

att man icke på underhandlingens väg kan komma till målet, och vi

hafva i detta fall icke rätt att påstå, att det icke kan ske, då vi erinra
oss, att på ett 10-tal af år 2 revisioner af mellanrikslagen hafva
medgifvits af Norge på Sveriges begäran.

Jag vet nu fullkomligt väl, att det norska Stortinget i åtskilliga
hänseenden har uppfört sig mot Sverige mindre hänsynsfullt och mindre
taktfullt — för att uttrycka mig mildt — men af all norsk import

till Sverige finner jag ingen, som jag skulle anse så beklaglig och

så bedröflig som importen af vissa norska politiska seder, särskildt i
fråga om det ena unionslandets sätt att bemöta det andra. Jag skulle
mycket beklaga, om vi i någon mån sloge in på en väg, beslägtad
med den, som norska Stortinget ansett lämpligt att gå emot oss. Vi
döma dem strängt, och jag anser, att vi hafva skäl dertill, men vi skola
icke deraf låta förleda oss att slå in på ett sätt att gå till väga, i
någon mån liknande deras.

Hvarför säger jag nu detta? Af intet annat skäl, än att jag lägger
vigt på, att det i protokollet må synas inför den tid, som är, och
inför den tid, som kommer, att jag icke haft någon del i något beslut,
som i sak eller i form, genom brist på hänsynsfullhet kan föröka
det beklagliga missförhållandet emellan de skandinaviska folken,
föröka den beklagliga spänning, som onekligen eger rum och som
derför i sin mån åtminstone kan bidraga till att leda till det, som
för oss alla är förderfvet.

N:0 28.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

Första Kammarens Frot. 1895. N:o 29.

2

N:0 28. 18

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

Herr Nisser, Martin Samuel: Sedan föregående års Riksdag ifråga
om mellanrikslagen fattade ett beslut, som var ganska intetsägande
och hvars resultat icke heller blifvit särdeles stort, har, såsom
allmänt bekant, en ganska liflig polemik förts rörande denna fråga.
Det synes mig emellertid, som om denna polemik kommit ut från
realiteten och förirrat sig in på dels tullpolitiska och dels unionspolitiska
teorier, som med denna sak, enligt min tanke, icke hafva det
ringaste att skaffa. Yi tala här om en ekonomisk fråga, en fråga,
som gäller Sveriges ekonomi, och uteslutande ifrån denna synpunkt
betraktar jag densamma. Jag inser mycket väl, att, om man skulle se
saken från tullpolitisk ståndpunkt, det parti, som icke hyllar de skyddsvänliga
åsigterna, högst ogerna skulle se, om detta vapen vredes dem
ur händerna; ty det är ovilkorligen ett vapen, som är egnadt att
underminera det tullskyddsvänliga systemet, och deri ser jag, för att
tala öppet och ärligt, hufv2idmotivet till det motstånd, som så skarpt
framträder från det motsatta partiet. Beträffande åter den unionspolitiska
sidan af saken, tillåter jag mig att särskildt vända mig emot
den bok, som nyss utkommit med titel »Mellanrikslagen och dess
verkningar», af C. T. Wsern. Der läser man på sista sidan, hvarest
författaren koncentrerat sina åsigter: »hittills har mellanrikslagen varit
alldeles oberörd af de politiska striderna i Norge, men mycket
ovisst är, om detta lyckliga förhållande skall fortfara, derest den från
svensk sida uppsäges», och längre ner heter det: »det talas i Norge
allt för mycket om svenska sträfvanden att framtvinga eftergifvenhet
för svensk hersklystnad, der sådana sträfvanden alls icke finnas» etc.
Ja, det må talas i Norge huru mycket som helst om den saken, men
jag förklarar, att det är minst sagdt besynnerligt att tolka det såsom
en hersklystnad, i fall Sverige säger upp ett kontrakt, som för Sverige
är ofördelaktigt. Om en affärsman ingår ett kontrakt med en annan
affärsman, men finner sedan att kontraktet icke för honom är lämpligt,
icke behöfver det kallas hersklystnad derför att han då säger upp
kontraktet. Ett sådant påstående är, enligt mitt förmenande, helt enkelt
löjligt.

Jag anser för öfrigt, att vi icke behöfva bry våra hjernor med
hvad som »talas i Norge», utan vi skola lyssna till hvad som »talas
i Sverige», och här hafva så många röster i dessa dagar uttalat sig i
denna fråga, att vi, enligt min åsigt, äro skyldiga att lyssna till dem
i första rummet.

Utaf hvad jag nu sagt torde framgå, att jag ser saken uteslutande
från ekonomisk synpunkt och att jag derför äfven anser nödvändigt
för Sverige att erhålla snar ändring i de rådande missförhållandena.
Af den föregående talaren har det framhållits faran af att en uppsägning
möjligen skulle leda derhän, att förhållandena icke hinna ordnas
under 2 års tid — den tid uppsägningen varar. Ja, äro dessa
förhållanden så svåra och invecklade, att de icke hinna ordnas på två

Onsdagen den 1 Maj.

19 N:o 28.

år, så måtte detta val vara ett tydligt bevis, att lagen verkligen behöfver
grundligt revideras.

Bevillningsutskottets ordförande framkastade ett yttrande, som
blifvit bemött af den siste talaren, deri ban sade, att han till en viss
del fråndömer dem, som med sådan ifver motsätta sig Sveriges intressen,
eu sann fosterlandskärlek. Jag far då upprigtigt bekänna,
att jag måste i viss mån dela denna åsigt. Det synes mig, som om
de kosmopolitiska idéer, som der vunnit insteg, inverkat icke blott
på deras tankar, utan äfven på deras känslor.

En uppsägning från Sveriges sida skulle, säger man vidare, vara
obehöflig, derför att vi alltid vunnit tillmötesgående från andra sidan
vid uppgörandet af våra mellanhafvanden. I den af herr Wasrn utgifna
boken framhålles dock på många ställen bevis på motsatsen. På sid. 10 i
nämnda bok säger författaren om den komité, som den 14 december 1846
afgaf sitt. betänkande, »att dess ledamöter blefvo icke ense om flera än
några få förändringar» — och det norska statsrådet Jörgen Herman Vogt
skrifver (ang. samma komité): »I de flesta fall följde jag de svenska komiterades
förslag, såsom enligt min åsigt fördomsfria och ingalunda vittnande
om ensidig hänsyn till deras lands intressen. Den norska regeringens
öfriga ledamöter delade icke mina åsigter» — — — (pag.
16): »Ett motstycke till den obenägenhet, som sålunda länge från
norsk sida visade sig» etc. Slutligen har jag tast mig vid en sak,
som herr Waern anser vara af stor våda, nemligen att omsättningen åt våra
produkter skulle minskas eller helt och hållet upphöra, i fall icke någon
mellanrikslag skulle hinna komma till stånd.

Med anledning af detta hans påstående skall jag tillåta mig att påpeka
några statistiska siffror. Hvad nu statistik beträffar, säger man, att den
icke är så mycket att lita på, men då gäller detta likaväl i det ena hänseendet
som i det andra, likaväl om herr Wteras långa tabeller och uträkningar
som om dessa här nedan upptagna uppgifter. År 1884 var
Sveriges totala import och export ungefär 564 millioner kronor. Den
utgjorde då 122 kronor per caput. År 1893 hade den stigit till 660
millioner och utgjorde dä 137 kronor per caput. Jag nämner denna
siffra per caput, på det att jag icke må få det inpass, att siffran visserligen
stigit, men att detta beror på att folkmängden äfven stigit. År
1884 utgjorde importen 58 °/0 och exporten från Sverige 42 %. Vi
hafva nu kommit till det lyckliga förhållande, att exporten utgör 50
% och importen 50 % samtidigt med att Sveriges handelsomsättning
stigit på dessa tio år med c:a 97 millioner eller 17 %. Dessa
siffror visa, enligt mitt förmenande, att man icke behöfver befara, att,
om man tillgriper ett tullskyddsvänligt system, omsättningen med utlandet
skall förminskas, utan kommer den tvärtom att ökas och ökas
till vår fördel.

Jag torde, af hvad jag nu sagt, hafva ådagalagt min ståndpunkt

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

N:0 28. 20

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
8. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

i denna fråga, och ber jag, herr talman, fa yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Forssell: Herr talman, mine herrar! Jag har icke för
afsigt att i någon mån motsätta mig en behöflig revision af mellanrikslagen.
Denna lag, som är en kompromiss mellan två olika tulltaxor,
måste naturligtvis jemkas och förändras i samma mån skilnaden
mellan dessa tulltaxor ökas. Skulle den protektionistiska åskådning
och känslostämning, som beherska den svenska Riksdagen, fortfarande
utveckla sig i samma rigtning och med samma kraft som hittills, är det
till och med alldeles naturligt, att denna mellanrikslag, hvilken ju medgifver
ett undantag från tullskyddet och således står i en oförsonlig motsats
till detta tänkesätt och denna känsla, förr eller senare måste upphöra,
för att aflösas af något annat •—- jag vet icke hvad. Det skulle väl
blifva antingen en tullgräns eller också ett tullförbund. Efter min
uppfattning skulle uppresandet af en tullgräns mellan de två länderna
vara till stor olycka ur alla synpunkter, för Sverige såväl som för
Norge. Men om detta oundvikligen måste inträffa, kan jag naturligtvis
icke hafva något emot att förhållandena afvecklas genom successiva
revisioner, som småningom öka antalet af undantag från den
ömsesidiga tullfriheten, till dess slutligen undantagen träda i regelns
ställe.

Häraf följer emellertid icke, att jag nu behöfver med min röst
bifalla de förslag, som framstälts af motionärerna, utskottets majoritet
eller utskottets minoritet eller min ärade vän göteborgsrepresentanten.
Enligt min tanke lida de alla af det felet, att de för närvarande äro
onödiga och derför också onyttiga. De innebära samtliga en afvikelse
från de regler för parlamentarisk takt, som den svenska Riksdagen
alltid varit angelägen att iakttaga i förhållande till Kongl. Maj:t, och
en sådan afvikelse är, efter mitt förmenande, nu mindre än någonsin
på sin plats.

Det är endast ett år sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhöll — jag tror för tredje gången under 8 år — att
Kongl. Maj:t ville låta utreda verkningarna af mellanrikslagen, derefter
till Riksdagen inkomma med resultatet af denna utredning och slutligen
göra den framställning, hvartill omständigheterna kunde föranleda.
Då nu en framställning från Kongl. Maj:t rörande ett kontrakt mellan
båda folken ju i allmänhet måste ske till de båda folkens representationer
och sålunda nödvändigt förutsätter en underhandling mellan de
båda folkens regeringar, är det alldeles klart, att uti detta uttryck,
som alldeles icke bör anses vara undvikande, låg äfven den tanken,
att om Kongl. Maj:t funne utredningen påkalla en revision, borde han
verkställa de underhandlingar, som fordrades för att till Riksdag och
Storting göra nödiga framställningar.

Hvad Riksdagen sålunda begärt har Kongl. Maj:t delvis redan
uppfylt. Omedelbart och utan uppskof lät Kongl. Maj:t anställa en

Onsdagen den 1 M aj. 21

utredning så allsidig och fullständig som möjligt. Derefter har Kongl.
Maj:t låtit detta utredningsresultat komma till Riksdagens kännedom.
Återstår allenast den begärda eventuella framställningen till Riksdagen.
Äfven under vanliga förhållanden skulle man icke hafva funnit något
förvånande deruti, att en sådan framställning i ett så svårt ärende
icke medhunnits under den tid af 4 månader, som förflutit från utredningens
fullbordan till datum. Under de exceptionella förhållanden,
hvaruti vi nu lefva, är detta uppskof så naturligt, att det icke gifves
något fog för Riksdagen att till Kongl. Maj:t ingå med en otålighetens
påminnelse om hvad som förra året begärdes; ej heller har något
nytt inträffat af den beskaffenhet, att det påkallar någon ny åtgärd
af Riksdagen. Hvad som inträffat är förhöjningen, den högst betydliga
förhöjningen af spanmålstullarna. Men som Kongl. Maj:t sjelf
tagit initiativet till denna förhöjning, förmodar jag, att regeringen till
fullo beräknat det inflytande, som densamma skulle utöfva på mellanriksförhållandena,
och beräknat de förändringar, som deraf blifva nödvändiga
för mellanrikslagstiftningen. Ej heller kan man säga, att den
utredning, som för oss är framlagd, innehåller några alldeles nya moment,
som nödvändiggöra ett Riksdagens ingripande. Kongl. Maj:t
känner fullkomligt lika bra som Riksdagen hvad denna utredning innehåller;
ja, Kongl. Maj:t har tillgång till utredningens material ännu
bättre än Riksdagen; och slutligen, Kongl. Maj:ts regering är mer än
Riksdagen i tillfälle att afväga, hvilken vigt och betydelse vissa upplysta
missförhållanden kunna ega, hvilken hänsyn måste till dem tagas
vid jemförelse med andra hänsyn, som för Kongl. Maj:t kunna vara
bestämmande. Allra minst kan det sägas, att den regering, åt hvilken
Riksdagen lemnat detta förtroendeuppdrag, någonsin gjort det ringaste
för att svika detta Riksdagens förtroende, såvidt det gält skydd för
de svenska näringarna. Och slutligen kan man icke säga, att Kongl.
Maj:ts regering antagligen behöfver ett stöd eller en uppmuntran af
Riksdagen, ty om ett sådant stöd känts behöfligt, så hade vi redan
haft en framställning derom från regeringens sida. Om sålunda en
påminnelseskrifvelse kan anses parlamentariskt obehöfligt och ogrannlaga
i förhållande till den svenska regeringen, framträder dess onödighet
och onyttighet ännu mera, om man höjer blicken från de parlamentariska
förhållandena till de internationella, om man iakttager,
att skrifvelsen skall aflåtas till Kongl. Maj:t af Sverige, som tillika
är Kongl. Maj:t af Norge. Det är alldeles fåfängt att söka fördölja
den sanningen, att denna ekonomiska fråga tillika är en politisk.
Mellanrikslagen har sin nödvändiga och öppet erkända förutsättning i
den politiska unionen. Mellanrikslagen har haft det öppet erkända
syftet, bland annat, att främja och befästa denna politiska union. Ingen
rubbning i mellanrikslagen kan vidtagas, utan att man dervid stöter
på politiska intressen lika väl som ekonomiska, och särskildt är det
nu innevarande ögonblicket sådant, att intet förhållande mellan de båda

N:o 28.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

Nio 28. 22

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

folken, allra minst ett så vigtigt som detta ekonomiska, kan beröras,
utan att dervid väckas politiska intressen, politiska passioner.

Under sådana omständigheter kan jag icke förstå, huru någon
som har känslan af ett ansvar för händelsernas utveckling, kan vilja
försvåra eller inveckla den nuvarande politiska situationen genom att
uti densamma utan trängande nödvändighet infora ett nytt element
till oro, till missförstånd, till strider, hvilkas verkningar och innebörd
vi i vår privata krets, utan fullständig kännedom om alla förhållanden,
alldeles icke kuuna beräkna eller bedöma. Hans Maj:t Konungen af
Sverige och Norge har för närvarande alldeles tillräckligt af bekymmer
för att städja hetsigheter, för att medla mellan ytterligheter, för
att förhandla mellan partierna i Norge, för att åstadkomma förhandlingar
mellan Sverige och Norge rörande de unionella existeusvilkoren.
Jag kan icke se, att det vid sådant förhållande är fullt grannlaga att
lägga ytterligare sten på börda genom att just i detta ögonblick påminna
om den svenska Riksdagens otålighet rörande ett ärende, som,
huru vigtigt det än må anses, dock endast är af ekonomisk art.

Af de skäl jag nu haft äran anföra, herr talman, kan jag icke
annat än helt enkelt yrka afslag på utskottets framställning.

Herr Rudebeck: Då jag är en af dem, som underskrift den
framlagda motionen i frågan, och då jag inom bevillningsutskottet anslutit
mig till den mening, som blifvit utskottets beslut, är min ställning
i denna fråga redan klar. Jag skall derför ej heller länge upptaga
kammarens tid, men anhåller dock att få yttra några ord.

De hufvudsakliga skäl, som tala för behofvet af förändring i mellanrikslagen,
hafva af föregående talare blifvit framhållna, och jag skall
icke upprepa desamma. Jag vill endast särskilt betona ett af skälen,
nemligen de missbruk som ega rum i afseende å tillämpningen af 4 §
mellaurikslagen, om hvilket förhållande särskilt den, som bor i en
gränsprovins mot Norge, har kännedom. Det är af en föregående talare
med siffror angifvet, huru detta missbruk visar sig, och endast
ett aktgifvande derpå gifver otvetydigt den uppfattningen, att det nuvarande
tillståndet icke kan få fortfara, att, i saknad af straffbestämmelser
och kontrollstadganden, med stöd af denna lag fortgår ett
oskick, som utöfvas på det mest oförsynta sätt och i många former och
som icke kan vara öfverensstämmande med hvad god ordning kräfver
och som är till stor skada för Sverige äfven uti ekonomiskt hänseende.
Här gäller emellertid nu egentligen icke frågan, huruvida mellanrikslagen
skall ändras eller icke, utan hufvudfrågan är, om den skall uppsägas
nu genast eller icke förr än försök till ändring föregått utan
resultat. För mig är det alldeles klart och tydligt att, vill man verkligen
vinna en ändring uti mellanrikslagens bestämmelser och vill man
det med utsigt till snar framgång, så bör revisionen föregås af en
uppsägning af lagen. De talare, som motsatt sig detta tillvägagående,
hafva i mer eller mindre starka uttryck betonat det olämpliga i en

Onsdagen den 1 Maj. 23

föregående uppsägning. Man har sagt, att den är ogrannlaga. Man
har sagt, att man då handlar lättsinnigt. Ja, man har slutligen kallat
denna uppsägning en knytnäfspolitik. För den, som tror och anser,
att denna fråga, såsom varande en ekonomisk fråga, bör ses såsom
sådan, utan att sammanbindas med politiken, för den är det icke möjligt
att fatta, huru man kan komma till en sådan åsigt som den talare,
hvilken begagnade det af mig sist angifna uttrycket. Men är
det verkligen så, att man icke i denna fråga får låta saken vara hvad
den verkligen är och hvad den vara bör, är det verkligen så, att
medlemmarne af den svenska representationen, trots sin öfvertygelse,
trots den öfvertygelse, som är uttalad af alla myndigheter och korporationer,
Indika till Kongl. Maj:t ingifvit yttranden i frågan, trots den

nästan enstämmiga mening, som bland allmänheten gör sig gällande,

trots detta allt icke får följa sin öfvertygelse, då synes detta mig vara
ett knytnäfstvång på de svenska riksdagsmännens rätt att uttala och

följa sin öfvertygelse; och dertill har det väl icke kommit. Jag kan

icke föreställa mig annat, än att man eger rättighet och äfven skyldighet
att i en ekonomisk likasom i hvarje fråga se på sitt lands intressen
och i trämsta rummet söka främja dessa; och när detta då
sker i den form, som lagen medgifver, med anlitande af den utväg,
som mellanrikslagen tydligt anvisar, vore det mer än besynnerligt,
om detta tillvägagående icke skulle vinna erkännande såsom varande
äfven politiskt klokt. Genom att på så sätt göra frågan från en ekonomisk
till en politisk förrycker man densamma och, jag vill äfven
säga, gör man densamma misstänkt.

Reservanterna inom utskottet hafva i all möjlig grad sökt att
framhålla, hurusom Sverige är den enda vållande till olägenheterna af
mellanrikslagen. De hafva på det ena stället efter det andra betonat,
hurusom det är Sveriges uppfattning i tullhänseende, som förrycker
verkningarna af den nyss förut antagna lagen. Jag vill gent emot
detta yttrande endast erinra derom, att redan 1890, då den nu gällande
mellanrikslagen förevar till behandling inom bevillningsutskottet,
uttalade bevillningsutskottet sig på ett sätt, som visar, att man redan
då var af den uppfattning, att lagen icke kunde blifva tillfyllestgörande
för någon längre tidsperiod. Utskottet sade, att »äfven om förslaget
icke är af den omfattning, att en i enlighet dermed beslutad lag skulle
antagas kunna, oberoende af de förändringar de särskilda ländernas
tulltaxor under framtiden kunna komma att undergå, på ett fullt tillfyllestgörande
sätt för någon längre tidsperiod ordna mellanrikslagstiftningen,
synes förslaget väl egnadt att afhjelpa de missförhållanden
och brister i den nu gällande lagstiftningen, som hittills varit de mest
i ögonen fallande». Således, redan då insåg man, att den lag, som
antogs, icke kunde för någon längre tid fylla sin uppgift, och att den
således med de stora och genomgripande förändringar, som sedan dess
skett, nu icke kan det, är alldeles uppenbart, och det nu insedda, och
allmänt erkända behofvet af ytterligare ändringar i lagen kan icke

N:o 28.

- ■*

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

N:0 28. 24

Onsdagen den 1 Maj.

Ang upphof- med anspråk^ på sanning sägas vara ett vittnesbörd om ett fortsatt
*ai4*mellan- ^r^aran<|e från Sveriges sida för att, såsom reservanterna behaga utrihlagen.
trycka sig, förrycka verkningarna af lagen.

(Forts.) Det har vidare framhållits, att det skulle vara af svenska Riks dagen

oklokt ja äfven ogrannlaga att nu till Kongl. Maj:t inkomma
med detta beslut om uppsägning, då Riksdagen förra året aflat en
skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning, af hvilken skrifvelse man
borde afbida resultatet; och det har sagts, att intet inträffat, som kan
berättiga en afvikelse från det tillvägagående, som Riksdagen då iakttog.
. Så är emellertid icke förhållandet. En högst vigtig omständighet
har inträffat, nemligen den stora och betydande förändring i tulltaxan,
som vid innevarande riksdag beslutats, hvarigenom mellanrikslagens
redan förut befunna brister än tydligare framträda och medföra högst
betänkliga verkningar i många vigtiga hänseenden och då äfven särskilt
med hänsyn till den af mig förut omnämnda 4 §. Att det
då skulle ligga något ogrannlaga eller icke aktningsfullt i Riksdagens
tillvägagående nu, tillåter jag mig för min ringa del helt och hållet
bestrida. Jag anser och är öfvertygad, att en hvar som vill skall
inse, att meningen med Riksdagens åtgörande här icke är någon annan
än att på ett fullt korrekt och lagligt sätt söka främja och tillgodose
landets ekonomiska intresse, ett intresse, som visat sig vara
så lifligt och så uppmärksammadt, att det på ett sätt, som torde vara
sällspord^ trätt fram i dagen.

Reservanterna sluta sin motivering med de stämningsfulla orden
»att ett ömsesidigt tillmötesgående från båda rikena måste anses oundgängligen
nödvändigt till främjande af brödrafolkens väl». Jag vågar
vara öfvertygad derom, att ingen betviflar, att den, som ansluter sig
till bevillningsutskottets uttalade hemställan, har lika upprigtig tanke
på och lika varm känsla för brödrafolkens väl.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr \V ennerberg: I början af denna riksdag rådde icke endast.
inom kamrarne utan också, såvidt man af pressen kunde döma,,
temligen allmänt den åsigten, att mellanrikslagen borde uppsägas. Och
om man har följt med pressen på senare tider, så finner man, att såväl
i hufvudstaden som i landsorten samma åsigt likaså allmänt gjort
sig gällande. Utaf åsigter stridande häremot finnes blott en enda, mig
veterligt, grundligt och på ett sätt all aktning värdt utförd, nemligen
den som i särskild skrift uttalats af herr W<crn. Utförligare och
bättre torde knappast muntligen eller skriftligt man någonstädes fått
de skäl framhållna, enligt hvilka en uppsägning af mellanrikslagen icke
bör ske.. Jag har läst herr Wserns broschyr uppmärksamt, finner
mycket i densamma vara värdt allt beaktande, men finner ingenting
bevisande i afseende å den nu föreliggande frågan, nemligen huruvida
antingen en föregående förhandling med en möjlig uppsägning bör
väljas, eller en bestämd uppsägning med efterföljande förhandling.

Onsdagen den 1 Maj.

25 N:0 28.

Då bevillningsutskottets betänkande kom mig till hända, såg jag Ang. upphäfgenast
enligt gammal vana efter, om det fäns några reservationer, och van^e
jag påträffade då en, i spetsen för hvilken stå många namn. Jag kan ^islagm.
icke neka, att det första, som slog mig, var just dessa namn, som, (Forts.t

om jag icke misstager mig, tillhöra personer af långt ifrån protektionistiska
åsigter; och dessa personer visa der i sitt uttalande ett synnerligt
intresse för att de höjda spanmålstullarne så snart som möjligt
skola komma till verksamhet. Men hvad betyda väl dessa namn?

Ja, man hade allt skäl att förmoda, att de icke skulle betyda stort
mera inom Andra Kammaren än inom den Första, då, sedan landtmannapartierna
slagit sig tillsammans, man hade all anledning att förmoda,
att förespråkarne från det hållet icke skulle blifva synnerligen
pålyssnade. Men detta blef dock mindre märkvärdigt vid genomläsandet
af reservationeu, derför att den i hög grad tillgodoser just
landtmannapartiets önskningar. Jag kan således i någon mån begripa
den stora tillslutning denna reservation vunnit — om det annars är
sant, såsom jag hört sägas, att med temligen stor säkerhet just denna
reservation kommer att tagas af Andra Kammaren, och detta kan icke
ske med mindre än att en ganska stor anslutning till reservationen
der finnes — men huru skall denna fullt förklaras?

Jag beder om ursäkt, i fall jag skulle säga något för mycket, men
jag erkänner på förhand, att det också är blott en gissning. Man får
nemligen icke undra på om landtbrukarne — efter att länge hafva
önskat få en hjelp i sin tryckta ställning och ändtligen fått en sådan
ungefär J/2 år för sent för att verkligen blifva en sådan — om de icke
önskat vänta ännu längre för att få någon ersättning för sitt lidande.

Men det finnes kanske ett annat skäl till anslutningen än detta.

Om det nu finnes ett sådant, då måste det enligt min tanke vara
framhållet i reservationen. Jag har nyss talat om den värdefulla boken
af herr Wrern. Der tänkte jag mig, att lösningen vore att finna
på frågan. Nej, jag fick den icke och har då vändt mig till reservationen
för att se, om alltså der finnas anförda tillräckliga skäl för antagandet
af densamma framför utskottets förslag.

Det erkännes först och främst från båda hållen, att en revision
är alldeles nödvändig, och detta får man se äfven i tidningar, som för
öfrigt äro af samma tanke som reservanterna. Det påkallas med nödvändighet,
heter det i reservationen, en omarbetning af gällande förordning
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.
Och det dröjer dock icke längre än till punkten
derpå, förr än reservanterna säga, att »vi anse det icke ens välbetänkt
att vidtaga den till sina följder möjligen ganska ödesdigra åtgärden
att upphäfva lagens. När jag läste detta, tog jag det mycket lugnt.

Jag kunde icke förklara, hvilka dessa ödesdigra följder skola blifva.

Men jag har för en liten stund sedan hört från en framstående talare
här i kammaren uttalas detsamma, nemligen en varning på det skarpaste
för att icke utsätta oss för eu vådlig och ödesdiger följd af an -

N:0 28.

Ant), upphäf
vande af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

26 Onsdagen den 1 Maj.

tagandet af utskottets förslag. Varningen är sålunda gifven, icke endast
gifven åt oss, utan gifven äfven till den stora allmänhet, som
står bakom den opinion, som finnes kraftigt uttalad i landet. Men
då torde det vara af vigt att höra, Indika de gräsliga följderna af eu
uppsägning skulle vara, det vill säga af ett åtgörande i en ekonomisk
fråga, der hvar och en som icke finner sig belåten har sin gifna, författningsenliga
rätt att säga upp.

Vill den uppsägande riskera något, så blir detta väl hans ensak,
men dessförinnan, innan han verkställer uppsägningen, gör han väl
klart för sig, huruvida han derutaf kan vänta sig någon fördel. Så
har svenska Riksdagen, enligt min åsigt, förfarit i dylika fall, och så
anser jag att den bort göra.

I följande punkt antyder man, att Riksdagen hör akta sig för den
sista konseqvensen. Det heter der: »vill icke norska regeringen vara
med om den bestämmelse, som Kongl. Maj:t finner antaglig, så bemyndigar
Riksdagen Kongl. Maj:t att uppsäga». Samme talare, som
jag nyss anförde, ordade varmt och innerligt om att man icke borde
lägga tyngre bördor på unionskonungen, än han redan i flera år fatt
bära. Jag hemställer beträffande denna sak, som det just tillkommer
oss att afgöra, om vi skola kasta den på honom och han sålunda förr
eller senare utsattes för ett hårdt och skarpt klander, när han skall
taga beslutet att uppsäga lagen. Skola hans aktier derigenom ställa
sig bättre i Norge än de nu göra? Herrar reservanter vilja sjelfva
icke göra något —- det är Kongl. Maj:t, som skall bemyndigas att
göra denna sista och svåra sak. Jag finner ej detta vara rätta sättet
att bevara Kongl. Maj:t från vidare obehag, från de obehag, han i
rikt mått i åratal fatt erfara. Det talas vidare i slutet på nästa stycke
och särskildt i ett stycke (på sid. 23), som är egnadt åt de förhandlingar,
hvilka flera gånger egt rum mellan Sverige och Norge, att de
hafva gått för sig lätt och ej alls varit förenade med några svårigheter,
och när Norge ständigt visat tillmötesgående, hvarför kan man
då ej hoppas att det äfven dermed skall fortfara? Ja, mine herrar,
tillmötesgående torde visa sig i sin rätta art, om man tänker på den
korta tid denna mellanrikslag varit och huru många ändringar der
redan skett samt huruledes, för hvarje gång en dylik ändring vidtagits,
någonting nytt dykt upp, hvilket i sin tur sedan påkallat ändring.
Sjelf har jag vid Konungens rådsbord varit med om en revision,
och icke vill jag prisa särdeles detta tillmötesgående den gången. För
att få de eftergifter, som gjordes från Norges sida, fordrade Norge
uppsägningstidens förlängning från ett till två år, väl vetande att
detta andra år nog skulle bota de möjligen uppkomna skadorna.

Det finnes ej mer än ett sätt för att icke dessa revisioner af
lagen skola ständigt återkomma, ty det är ju gifvet, att då Norge
egentligen baserar sin ekonomi på frihandel och vi återigen vår på
tullskydd, måste oupphörligen anledningar uppkomma för Sverige att
söka ändringar, och Norge, som då måste släppa ifrån sig en fördel,

Onsdagen den X Maj.

N:0 28.

27

gör det ej utan att på annan väg få denna ersatt. Och just i följd
deraf, att denna mellanrikslag stöder sig på två alldeles motsatta principer,
är den också i och med detsamma fullständigt oduglig, och derför
är det ock absolut nödvändigt att, om man någon gång vill hafva
reda och ordning i dessa förhållanden, börja med en uppsägning af
denna lag. Ty hittills har det varit så, att, när Sverige lyckats blifva
qvitt en ogynsam bestämmelse, strax har det •— jag vet ej hvarifrån
— dykt upp någonting annat nytt, och så återigen ändring.

Sedan kommer på 24 sidan — och detta finnes tryckt med spärrad
stil, hvadan jag antager att herrar reservanter sjelfva härvid fast
synnerlig vigt — följande; »Ehuru en uppsägning visserligen icke utesluter
möjligheten att, innan lagen derefter träder ur kraft, komma till
en ny öfverenskommelse, kan det dock icke betviflas, att samförståndet
mellan de båda länderna bättre bevaras, om rättelser i lagen vid
behof kunna på öfverenskommelsens väg utan uppsägning vinnas».
Ja, »samförståndet» mellan länderna! År det det samförstånd, som
nu är rådande? Eller är det det, som varit förut? Eller kanske det,
som ännu ingen vet hvad det skall komma att blifva? Det är en
fras — ingenting annat.

Utskottet säger på sid. 20: »Det synes nemligen utskottet, att
Norge, som producerar endast en bråkdel af den säd, hvaraf landet
för egen förbrukning har behof, icke bör kunna hafva något rättmätigt
intresse i att motsätta sig att en sådan ändring snarast möjligt
företages». Jag är tacksam för uttrycket »rättmätigt». Men hafven
I, mine herrar, glömt hvad som skett? Finnas ej stater emellan likasom
mellan enskilde orättmätiga intressen?

Nyss sades här af eu talare, att ingenting nytt förekommit, som
gjort en uppsägning nödvändig. Det har dock erkänts, att de förhöjda
spanmålstullarne varit ett sådant. Men jag vill tillägga ett annat,
nemligen de af våra tullmyndigheter konstaterade brott emot och öfverträdelser
af lagens föreskrifter. Detta borde väl få anses tillräckligt.
Jag skulle ej vilja betrakta denna sak ur annan än ekonomisk
synpunkt, och jag skulle ej vilja se den äfven ur politisk synpunkt,
såvida icke just dels de personer, som talat emot eu uppsägning, dels
ock sjelfva reservanterna vidrört denna sida af saken. Det heter nemligen
vidare: »Den sammanslutning i politiskt hänseende, hvilken till
de båda ländernas gemensamma och ömsesidiga nytta nu sedan mer
än åttio är egt rum, måste nemligen, såsom ju äfven skett, medföra
ett närmande mellan de båda folken äfven i andra afseenden. En
otvungen och liflig kommersiel samfärdsel kan ej annat än i hög grad
bidraga till föreningens styrka och uppfyllandet af dess ändamål.»
Det var oförsigtigt af reservanterna att skrifva så, att tala om denna
åttioåriga samfärdsel. Det har ej varit annat än ett ständigt kif, ett
eftergifvande från Sveriges sida för de norska anspråken och dessas ständigt
växande innebörd, och har Norge ej ansett sig få tillräckliga friheter,
så har det tagit eller försökt att taga dem. En fördel af detta reser -

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikelagen.

(Forts.)

N:o 28. 28

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

vanternas förslag skulle väl blifva det intima och broderliga förhållandet,
som skulle uppstå mellan de båda folken. Kan man verkligen
tänka sig, att en revision af mellanrikslagen nu mera än förr skulle
åstadkomma ett bättre förhållande i detta afseende! Hafva vi ej erfarit
tillräckligt under de senaste åren, på hvilken punkt i politiskt
hänseende de båda länderna stå till hvarandra? Göres oss behof af
ännu mera för att ej tillbakahålla den rättmätiga ovilja, som träder
allt mer och mer fram i vårt land för det ständiga hotet och — jag
finner ej ordet — I fån sjelfva fylla ut meningen, mine herrar. Vi
stå till hvarandra på eu punkt, som jag trotsar någon att i andra
unionerade länder i Europa kunna uppvisa maken till; vi äro till
namnet två brödrafolk, och vi borde också vara det i verkligheten,
och från Sveriges sida tror jag man tryggt kan säga, att allt blifvit
gjordt för att hos båda folkeu framkalla denna känsla af broderlighet.
Skola vi nu taga med unionspolitik för att försvåra lösningen af en
simpel ekonomisk fråga? Låt politiken vara för sig, den gifver oss
nog bekymmer ändå tillräckligt stora och så nära oss i dessa dagar
att, förrän den oafvisligt tvingar oss vidare på sig, behöfva vi ej alls
befatta oss med den. Låtom oss se saken sådan den är, d. v. s. såsom
en rent ekonomisk fråga, och derför skall ingen behöfva klandra
oss. Men då undrar jag också, när jag genomläst hvad reservanterna
yttrat, hvad är väl anfördt af dem utaf den vigt och betydelse, att
-Riksdagen ej borde uppsäga denna lag? Jag kan ej finna något.

Det yttrades af en utaf mig högt ärad talare, kanske något förhastadt,
väl skarpa ord mot utskottets ordförande. Ja, jag erkänner
villigt att dessa ord äfven drabba mig, ty just hans klandrade ord
ville jag gerna göra till mina. Jag tror man gör rätt uti att man
förmanar oss tillse, att vi ej från Norge importera till vår kammare
äfven ett parlamentariskt otyg, som der synes vara bofast; men låtom
oss ock se till, att vi sjelfva ej visa det vägen hit från hvilket håll
som helst.

På grund af hvad jag nu sagt anhåller jag om bifall till utskottets
betänkande.

Herr Reuterswärd: Det är ej för att angifva min ställning till

denna fråga, som jag begärt ordet, ty jag har, hvarje gång densamma
varit föremål för Riksdagens behandling, derom yttrat min mening,
likasom jag förut gjort det vid innevarande riksdag — jag är eu af de
många inom denna kammare, som motionerat i samma rigtning, som
utskottet här föreslagit -— utan jag har begärt ordet fast hellre för
att angifva den ståndpunkt, jag kommer att intaga och som jag hoppas
denna kammare kommer att intaga för den olyckliga händelse, att de båda
kamrarne komme att fatta olika beslut, och det möjligen då blifver
fråga om en sammanjemkning. Jag får då förklara, att hvarje afvikelse
från den grundsats, som utskottet här uttalat, är förkastlig.
Förslaget, sådant det föreligger, tål ingen jemkning — må det då

Onsdagen den 1 Maj.

29 N:0 28.

hellre för denna riksdag falla. Sådan sinnesstämningen nu är öfverallt
inom landet, är jag viss om, att frågan till en kommande riksdag
skall vara så fullmogen, att svenska folkets representanter då på allvar
skola kunna taga i tu med den och bringa till verklighet en ny
ordning emot den nuvarande, som jag anser för ett oting, hvilket
namn jag vill gifva åt den nuvarande mellanrikslagen. Det är en så
kallad lag utan lagliga påföljder för öfverträdelser af densamma. Kan
man med namnet lag beteckna en dylik mellanfolklig öfverenskommelse,
ett dylikt kontrakt! Den är icke annat, denna mellanrikslag,
än ett helt simpelt kontrakt, hvilket den ene kontrahenten blott söker
att allt mer och mer kringgå och nästan helt och hållet sätta sig öfver
utan den ringaste lagliga påföljd. Vid sådant förhållande är väl alldeles
absolut nödvändigt, att en genomgripande förändring måste vidtagas.
Jag hoppas, att jag genom att vid detta tillfälle, på sätt jag
gjort vid alla de föregående, då denna fråga varit före, öppet uttala
min mening, ej derigenom, såsom en ärad talare nyss yttrade,
gör mig skyldig till bristande parlamentarisk takt eller ådagalägger
brist på etikett. Mine herrar, detta är dock ingen etikettfråga, utan
det är eu fråga af djupt ingripande betydelse för hela vårt land, hvars
representanter hafva både rättighet och skyldighet att om densamma
yttra sin mening, och den är, att denna mellanrikslag är fördömlig
och förhatlig för våra svenska förhållanden och blir det för hvarje dag
allt mer och mer, just derför att de båda länderna hafva så diametralt
skilda tullsystem. Det är alldeles nödvändigt att på annat sätt söka
utfinna en öfverenskommelse, som kan vara till nytta för de båda länderna.
Men att bibehålla den nu gällande lagen en enda dag längre
än nöden tvingar, vill jag ej vara med om, och — jag vänder mig
till den talare, som nyss hade ordet — är det så, som han sade, att
man under de båda uppsägningsåren möjligen ej skulle kunna hinna
med att få nya förhållanden till stånd, då bevisar detta blott brist på
god vilja. Kan man ej, då det gäller en fråga, som blifvit så genomarbetad,
så genomtänkt och som så många gånger varit föremål för
Riksdagens pröfning, ej komma till ordnade förhållanden under en så
lång tid —- ja, mine herrar, då lär den nog aldrig kunna låta sig ordnas.
Men i allra värsta fall, om den fruktan verkligen skulle förefinnas,
hvad ligger då närmare till hands än att göra på samma sätt,
som när det var fråga om att förlänga franska handelstraktaten? När
tiden var gynsam för ny uppgörelse, hvad gjorde då Kongl. Maj:t och
Riksdagen ? Jo, de beviljade, om jag minnes rätt, nio månaders ytterligare
uppskof för att, då man var på goda vägar att kunna komma
till ett godt resultat, hinna med det, så att något interregnum, såsom
den ärade talaren befarade, behöfva vi ej frukta för. Jag hoppas, att
Riksdagens klokhet skall vara lika stor, om ett sådant tillfälle kommer
i fråga, som den alltid varit. Den tillrättavisning, eller kanske
rättare de varningens ord, hvilka talaren på geflebänken ansåg sig
böra rigta till Första kammaren, att ej begå någonting taktlöst eller

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 28. SO

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

mot etiketten stridande, de kunde den ärade talaren gerna besparat
sig, ty denna kammare vet nog att iakttaga takt och etikett, när sådant
är af nöden. Han sade vidare, att Riksdagen faktiskt öfverlemnade
i Kongl. Maj:ts hand att utreda frågan och derefter inkomma
till Riksdagen med förslag i ämnet. Utredningen är gjord och sedan
öfverlemnad till bevillningsutskottet, hvilket synes mig bevisa, att
Kongl. Magt velat åt landets representation öfverlemna saken att derefter
och på grund af den af Kongl. Maj:t gjorda utredningen sjelf
taga hand om saken. Och detta tolkar jag på samma sätt, som
näst föregående ärade talaren, eller så, att vi böra bespara Kongl.
Maj:ts regering obehaget att handla på egen hand i denna fråga. Detta
är ej stridande mot etiketten, utan fast hellre för att bereda Kongl.
Maj:ts regering någon lättnad i de många och stora bekymmer, hvaraf
han nu besväras i våra unionella mellanhafvanden.

En talare har velat påpeka, att om här nu skulle uppstå nya
förhållanden i följd af en revision eller en möjligen helt och hållet ny
uppgörelse, byggd på helt andra grunder, skulle dermed all handel mellan
Sverige och Norge likasom vara stängd. Jag frågar, hindra våra
tulltaxor de länder, med hvilka vi hafva handelsförbindelser, att hädanefter,
lika mycket som hittiis, kanske i än högre grad, införa till vårt
land sådana produkter, som vårt land behof ver? Visst icke; och jag
kan icke se, att Norge kommer i någon sämre ställning, än det står
till exempel till Tyskland, Ryssland, Frankrike eller andra länder, som
hafva skyddssystem, så att det får herr Wsern ursäkta, att den farhågan
lemnar jag åt sitt värde.

De finnas, hvilka i mellanrikslagen se en så synnerligt stor olycka.
Jag vill icke gå så långt, deTsäger jag upprigtigt; men det är ej omöjligt,
att om det nu blir ett komplett afslag och frågan stannar vid
statens quo, kan påtryckningen i landet blifva sådan, att man ej längre
vill höra talas om en mellanrikslag. Så långt kan man drifva saken,
om man ej går in på utskottets förslag, som dock i både motiveringen
och klämmen ej blott antydt utan bestämdt uttalat, att det vore
önskvärdt, om man kunde nå målet på annan väg, men som kommit
till det resultatet att, för att få denna fråga effektiv och påtryckande,
en förutgången uppsägning är nödvändig. Icke blott en utan ett par
talare hafva velat göra denna fråga till en storpolitisk fråga. Jag tar
säga, att så är ej min uppfattning, men det kan mycket väl hända,
att våra så kallade bröder på andra sidan Kölen betrakta såväl denna
som hvarje annan åtgärd från vår sida, rörande våra ekonomiska förhållanden
till dem, såsom en utmaning. Men, mine herrar, det kunna
vi ej hjelpa. Vi hafva, såsom rigtigt är antydt, i egenskap af svenska
folkets representanter, blott att se till, hvad Sveriges fördel kräfver.
Hvad som emellertid är alldeles säkert — och det är derför motståndet
är så stort från ett visst häll — det är, att så länge denna mellanrikslag
existerar, så har man lemnat en bakport öppen för frihandlarne.

Onsdagen den 1 Maj.

31 N:0 28.

Jag skulle visst kunna hafva åtskilligt att ännu tillägga, men det -Ang. upphäfsagda
kan vara nog, och det torde vara tydligt af hvad jag yttrat, att van^e af den
jag kommer att rösta för bevillningsutskottets förslag. * rikslagm1''

Herr Casparsson: Tillfallen gifvas utan tvifvel för hvar och (Forts-)

en, då man i en eller annan vigtig fråga kan känna sig obeslutsam.

För mig fans ett sådant tillfälle, då den nu reviderade mellanrikslagen
framlades vid 1887 års riksdag, men jag anslöt mig då slutligen till
dess antagande. Men för hvarje år, som sedan har gått, har det för
mig blifvit allt mera klart att denna mellanrikslag är ohållbar, och om
den är ohållbar, måste den uppsägas, och jag tror att tidpunkten härför
nu är inne. Jag gör det af fyra skäl. För det första af finansiella
skäl, derför att det är uppenbart, att denna mellanrikslag förorsakar
svenska statsverket en årlig förlust af flera millioner kronor.

Jag gör det af stals ekonomiska skäl, ty det är för mig alldeles klart,
att med de olika tullsystem, som Sverige och Norge omfatta, denna
mellanrikslag ej längre kan behållas. Jag gör det af moraliska skäl,
ty med den tolkning, de norska myndigheterna gifvit åt mellanrikslagen,
anser jag det vara en moralisk omöjlighet för ett folk med någon
sjelfaktning att längre behålla denna lag. Och jag gör det slutligen
af politiska skäl, ty när vi hafva att förhandla med ett fritt, sjelfständigt,
kraftigt och stolt folk, som det norska, duger det å andra sidan
icke att stå med hatten i hand och buga och buga och ständigt blott
göra eftergifter. På det sättet förvärfvar man ej det folkets aktning;
man måste sjelf uppträda på ett kraftigt och sjelfständigt sätt.

Man har sagt, att det vore ogrannlaga att nu uppsäga mellanrikslagen.
Ogrannlaga — mot hvem?! Mot Konungen? Är det
ogrannlaga, att Riksdagens Första Kammare i en ekonomisk fråga klart
och bestämdt uttalar den åsigt, hvilken jag tror numera hyses af det
öfvervägande antalet af svenska folket. Är det ogrannlaga mot norska
Stortinget? Ja, om det norska Stortinget bestode af nervösa fruntimmer;
men när det, som nu, består af fullblodiga realpolitici, tror jag
säkerligen icke att det dånar för sådana här saker.

Af alla dessa skäl kan jag icke annat än instämma i bevillningsutskottets
utlåtande, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Åkerman: Jag begärde ordet för att till de skäl, som an dragits

för mellanrikslagens uppsägning, ytterligare få tillägga ett, som
enligt min tanke allt för litet betonats, nemligen den skilnad nu mot
förr, som ligger deruti, att uppsägningstiden, hvilken förut var ett år,
nu är satt till två år. Om uppsägningstiden fortfarande blott omfattade
ett år, skulle äfven jag hafva biträdt den åsigten att mellanrikslagen
ej nu borde uppsägas, ty då skulle för visso ej tiden räckt till
att få en ny lag i ordning, innan uppsägningstiden varit ute. Men
enligt min uppfattning afsåg man just med denna förlängda uppsägningstid
att derigenom efter skedd uppsägning bereda möjlighet till

N:0 28. 32

Onsdagen den 1 Maj,

Ang. upphäf
vande af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

vidtagande af nödiga förändringar. Det synes mig nemligen alldeles
orimligt, att ändringar af uppsägningstiden skulle kunna hafva haft
till ändamål att bereda det ena af de båda förenade rikena tillfälle att
längre, än som för en ny uppgörelse kunde vara nödigt, tvinga det
andra att lida af öfverklagade olägenheter, och detta kan dock blifva
händelsen, om mellanrikslagen ej snart uppsäges.

Medan jag nu har ordet, ber jag tillika att få betona vigten och
det stora beliofvet af en systemförändring, hvilken jag anser vara alldeles
nödvändig, om en ny mellaurikslag skall kunna komma att få
ett långvarigt bestånd. Ett sådant tillökande af undantagen, som utgjort
de hufvudsakligaste åtgärderna vid senaste revisioner af lagen,
anser jag ej längre behörigt. Det är just med anledning af dessa i följd
af våra förändrade tullförhållanden gjorda revisioner af mellanrikslagen,
som reservanterna kunnat yttra, att det endast varit de svenska intressena
som tillgodosetts vid dessa förändringar. Reservanterna yttra
på sid. 25: »I sjelfva verket är det nemligen Sverige, som, genom
sitt tillvägagående att gång på gång och vanligen omedelbart efter en
revision af mellanrikslagen ändra sin tulltaxa, oupphörligt framstält
nya anspråk och således äfven ändrat eller förryckt verkningarna af
den kort förut antagna lagen.»

Är det nu så, att Sverige har en sträng tullpolitisk ståndpunkt
med höga tullar, under det att Norge står qvar på en så godt som
frihandelsståndpunkt, måste deraf följa, att mellanrikslagen i följd af de
förändringar, som af dessa skiljaktiga tullpolitiska ståndpunkter betingas,
ej kan ega långvarigt bestånd, om endast undantagen ökas. Att
ändringarna, på grund af sagda förhållande, hufvudsakligast ifrågasatts
från vår sida, är ju naturligt. Men det skulle man kunna komma
ifrån genom att följa den väg utskottet anvisar å sid. 20, der utskottet
säger: »väsentligt förändrade bestämmelser erfordras rörande

varor af s. k. blandadt ursprung, vid hvilka bestämmelser vederbörlig
hänsyn bör tagas till skilnaden i tullar å råämnen och halffabrikat
enligt de respektive ländernas tulltariffer.» Blefve detta principielt
iakttaget vid bestämmandet af en ny mellaurikslag, så skulle man
kunna hoppas att, äfven om och när de olika ländernas tulltaxor underginge
förändringar, någon ändring i lagen ej derför erfordrades.
Om man deremot ej vill beträda den vägen, ja, då kommer det att
gå med den nya mellanrikslagen som med de föregående med dess
undantagsbestämmelser, att den snart kommer att behöfva ändras igen.

Med detta betonande af principförändringens synnerligen stora
vigt vid uppgörandet af en ny mellanrikslag, yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr Alin: Hvad den siste talaren yttrade rörande de två årens
betydelse med afseende på tillämpningen af uppsägningsrätten får en
god belysning af ett yttrande, som under 1887 års debatt angående

Onsdagen den 1 Maj. 33

mellanrikslagen fäldes i denna kammare af dåvarande statsministern,
som bland annat yttrade:

* — Hvad nu sjelfva saken angår, har redan min kollega vi sat,

att dessa två år icke behöfva väcka någon betänklighet. Det kan
i min tanke till och med betraktas som en ren fördel att tiden blifvit
utsträckt från ett till tva år, ty derigenom kan man göra uppsägningsrätten
mera effektiv.»

Således: här har man ett bevis — om ett sådant behöfves för

att bestämmelsen om de två åren har tillkommit med tanke på att
man efter dess tillkomst skulle kunna så mycket lättare tillgripa det
medel, att ernå en skyndsam och tillfredsställande revision af lagen,
som ligger i dess föregående uppsägning.

Det var emellertid icke för att säga detta som jag begärde ordet,
utan det var med anledning af det anförande, vi hört af en ärad ledamot
på gefleborgsbänken. Jag skall icke tillåta mig någon särskild
reflexion rörande den maning till grannlagenhet mot Konungens nuvarande
rådgifvare, som han med så synnerligen stor styrka rigtade
till kammaren, ehuru jag dertill skulle kunna känna mig frestad. Det är
ett annat yttrande af samme talare, som jag vill beröra, nemligen det,
hvaruti han talade om unionskonungens ställning till den nu ifrågavarande
saken. Hvad angår denna fråga med hänsyn till den nuvarande
politiska^ situationen, så har hans yttrande blifvit besvaradt utaf
en ledamot på kronobergsbänken och en ledamot på vestmanlandsbänken,
så att jag med afseende på den saken icke behöfver här något
vidare yttra. ^ Men det ifrågavarande yttrandet gör, att jag vänder
min tanke från dagens politiska förhallanden och gör en reflexion
med afseende på en sådan sak som denna, sedd ur synpunkten af den
nuvarande unionens beskaffenhet, alldeles oberoende, som sagdt, af
tillfälliga, personliga eller dagens politiska förhållanden.

Jag vill då säga, att det enligt min mening ligger uti den nuvarande.
unionens natur, att uti frågor, som äro af den art, att de
båda unierade ländernas intressen komma i strid med hvarandra, unionskonungen
icke kan, icke får ställa sig uteslutande på det ena eller det
andra folkets ståndpunkt eller uteslutande taga hänsyn till det ena eller
det andra folkets intressen. Men i följd häraf är det alldeles gifvet, att
vid dylika konflikter mellan de båda folkens intressen måste den institution,
som utgöres af nationalrepresentationen, se till, att uti all den
utsträckning, som möjligt och lofligt är, det folks intressen iakttagas,
som denna representation är satt att representera.

Det är. denna synpunkt, som jag har ansett mig böra framhålla
med anledning af den nämnde representantens yttrande, och det är
också ur denna synpunkt, som jag nu ser den här föreliggande frågan.
Jag anhåller att för min del få förena mig med dem, som yrkat bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr Öländer: Jag skall be att få endast med två ord till Fiirsta

Kammarens Prot. 1895. N:o 2S.

N:o 28.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

a

N:0 28. 34

Ang. upphof
vande af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

kännagifva min ståndpunkt i denna fråga, och då jag gör det, tror jag
eller rättare vet jag, att jag också uttalar åtminstone några andra frihandlares
åsigter i densamma. Såsom frihandlare har jag intet att
förebrå mig. Jag har dervidlag, såvidt jag vet, gjort min pligt. Jag
har ej bidragit till det nuvarande systemets uppkomst, jag har ej med
min röst bidragit till de förhöjda tullsatsema. Tvärt om har jag på
det starkaste motsatt mig desamma. Men genom Riksdagens lagenliga
beslut har dock detta system blifvit infördt och dessa tullsatser åsätta,
Detta system är således nu ett fullbordadt taktum, och jag måste
naturligtvis såsom hvarje annan laglydig medborgare underkasta mig
detsamma. Nu är emellertid tydligen ådagalagdt och obestridt, att
mellanrikslagen, stiftad för och under andra förhållanden, ingalunda
kan passa in i detta nya system, att den borttager de dermed afsedda
fördelarne, att den är till skada för Sverige och till fördel endast för
Norge. Under sådana förhållanden, och då jag ej har den minsta tillit
till något tillmötesgående från Norges sida på förhandlingens väg, vill
jag härmed tillkännagifva, att jag af min egenskap utaf frihandlare ej
finner mig förhindrad att rösta för en uppsägning af mellanrikslagen,
och att jag med min röst biträder utskottets förslag.

Herr Anderson, Albert: Min afsigt med att begära ordet i

denna fråga är icke att åstadkomma en utredning, utan endast att fa
till protokollet afgifva mitt votum.

En talare har under diskussionen förklarat sig icke kunna omfatta
vare sig utskottets eller reservanternas förslag, utan yrkat afslag.
Från många håll hafva dock framkommit yttranden och utredningar,
som visa behofvet af en ändring i mellanrikslagen, och då jag omfattar
denna åsigt, så har jag måst göra klart för mig, hvilketdera förslaget
jag skulle omfatta, utskottets eller reservanternas.

Utskottet föreslår en uppsägning af mellanrikslagen och derefter
inledande af underhandlingar för att få en ny lag till stånd. Reservanterna
åter förorda en underhandling och, för den händelse denna
icke lyckas, en uppsägning af lagen. Mig synes det då, som oin reservanternas
förslag innebär något af ett ultimatum: om vi icke få en
uppgörelse, sådan vi vilja hafva den, så uppsäga vi lagen. Det förekommer
mig, som om reservanternas förslag är mindre hänsynsfullt
gent emot Norge än utskottets, och derför kommer jag också att
rösta för utskottets förslag.

Herr Rettig: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, utan

jag ber endast att med ett par ord få angifva min åsigt i denna vigtiga
fråga, till hvilkens afgörande jag icke vill bidraga endast med en
sluten sedel.

Vore det så, att genom uppsägning af mellanrikslagen densamma
genast komme att upphöra, skulle jag ovilkorligen motsätta mig hvarje
förslag i den rigtningen. Men då nu en tidpunkt af två år kommer

Onsdagen den 1 Maj.

36 N:o 28.

att förflyta efter lagens uppsägning, innan densammas upphörande eger
rum, är det ovilkorligen säkert, att ingen fara kan uppkomma genom
en uppsägning. Jag tycker ej om reservanternas förslag. Enligt mitt
förmenande är man mera ärlig, om man bidrager till genomförande af
utskottets förslag. Jag har icke varit med om att införa det nya systemet
i vårt land, jag har icke varit med om de höga tullsatserna,
utan jag står i denna fråga i ett annat läger än majoriteten i denna
kammare; men då nu detta tullsystem en gång är infördt, så är det
tydligt, att äfven en del andra förhållanden måste rätta sig derefter.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Det tyckes, som om de senaste talarne skulle
funnit nödigt för vederbörande frihandlare att protestera emot den uppfattning,
som af ganska många föregående talare gjorts gällande angående
de enskilda representanternas ställning till utskottets förslag i
frågan. Det har nemligen i flera anföranden ganska skarpt betonats,
att kammarledamöternas ställning till detta förslag skulle bero på om
man tillhörde det tullskyddsvänliga eller det frihandelsvänliga partiet.
Jag måste säga, att när jag först hörde det uttalas, föreföll det mig
ganska underligt. Jag är frihandlare och har alltid varit det, men
har aldrig ett ögonblick tvekat att rösta för uttkottets förslag. Hvarför
skulle jag i min egenskap af frihandlare finna något som hindrar
mig att rösta för detsamma? Hvarför skulle jag i denna min egenskap
finna något som tvingar mig att rösta för reservanternas förslag?
Det är mig fullkomligt obegripligt. För min del ser jag saken som
en affärsman, hvilken bedömer ett aftal, som han gjort upp med någon
af sina affärsvänner. Han vet, att bestämmelserna i aftalet så och så
hafva påverkat hans affär. Skulle han då, mot sin slutsats att bestämmelserna
äro för honom ofördelaktiga, invända: nej, jag har icke rätt
att eller åtminstone bör icke uppsäga aftalet, ty jag är frihandlare?
Jag tror ej att någon skulle så resonera. I stället drager han nog
den slutsatsen: är det för mig lämpligt, då uppsäger jag det; annars
låter jag det stå qvar. Att inblanda andra förhållanden i sitt resonnement
tror jag han afhåller sig ifrån; och det tror jag vi också här
böra göra.

Jag har svårt att förstå, att vi på något sätt skulle kunna kränka
Norges befogade förväntningar, om vi ärligt och öqpet säga, att de
faktiskt föreliggande förhållandena visa, att detta aftal är för oss oförmånligt,
och derför uppsäga vi det. Om våra bröder på andra sidan
Kölen, som äro ganska ömtåliga om sina rättigheter, derför känna sig
stuckna — det få vi lemna derhän; men icke få vi i något fall svika
de kraf, som vårt eget folk, det folk, hvars angelägenheter vi äro
här för att på bästa sätt förvalta, kan ställa på oss. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Ang. upphäf
vande af den
s. k. mellan
rikslagen.
(Forte.)

Herr Almgren, Oscar: Jag kan icke dela den sista ärade tala -

N:0 28 Sfi

Onsdagen den 1 Maj.

Ang. upphof
vande af den
s. k. mellanrikslagen,

(Forts.)

rens uppfattning, utan biträder för min del herr Wserns förslag. Jag
gör det på den grund, att jag anser, att med utskottets förslag risken
för framtiden blir mycket större för fabriksidkarne, emedan en öfverenskommelse
icke så lätt kan träffas.

Herr Wtern: Jag skall be att få med några fä ord svara på en

mängd anmärkningar, som här framstälts, och vänder mig dä först
emot bevillningsutskottets ordförande, herr Cavalli, som yttrade, att
bland grunderna för 1874 års mellaurikslag äfven skulle varit, att
hvarje den minsta behandling af ett utländskt råämne gjorde det till
en inhemsk vara. JDet är icke så. Grunderna för det förslag till ny
mellanrikslag, som 1874 blef antaget, äro utförligt angifna, och någon
sådan bestämmelse finnes alls icke deribland.

Herr Ljungberg yttrade, att Norge mot all rätt och skäl fortfarande
bibehåller kreatursförbudet mot Sverige. Att förbudet fortfar,
är eu sanning, men med mycket stor modifikation, ty förhållandet är
det, att införsel till Norge af svenska kreatur är tillåten till de afsättningsplatser,
dit de bruka afsändas, till Kristiania och Fredrikshald.
Således fortfar ej förbudet, men lagen är ej upphätd.

Herr Almström påstod, att de af mig i en utgifven skrift gjorda
beräkningar äro uppgjorda på fri hand. Men der står ju alldeles tydligt
och bestämdt uppgifvet, huru dessa beräkningar tillkommit och på
h vil k a officiella uppgifter de stödja sig. Att beräkningarna det oaktadt
skulle vara gjorda på fri hand, är ej rigtigt att säga, och han
har ej heller kunnat bevisa det. Jag vill ej yttra mig om på hvad
hand hans egna vidlyftiga beräkningar öfver förhållandet mellan tillverkningsbelopp
och arbetsstyrka äro gjorda.

Herr Nisser påstod, att en uppsägning af mellanrikslagen ej skulle
kunna tydas i Norge såsom på något sätt utvisande hersklystnad, och
han sade, att om det fins två bolagsmän, skulle det ej vara hersklystnad,
om den ene uppsade kontraktet. Nej, visst icke — under alla
förhållanden. Om man vill ha ett kontrakt upphäfdt, är det det enda
möjliga sättet att uppsäga det. Men om man vill ha det äudradt, är
det fråga, om ej sättet att först af allt uppsäga det i de flesta fäll är
förenadt med hersklystnad. Om man säger: jag vill ej underhandla,
utan innan jag gör det, vill jag först uppsäga, frågar jag: påminner ej
detta sätt att se saken något om Norges nuvarande sätt att i politiska
frågor gå till väga, som vi anse vara orätt? De såga: vi vilja ej
underhandla med Sverige om ändring i konsulatväsendet, vi vilja uppsäga
det, vi vilja ha något annat. Jag tror, att Sverige anser detta
vara hersklystnad. På samma sätt är det hersklystnad af oss att
uppsäga för att få ändradt och först derefter vilja tala om förhandling.

Herr Casparsson sade, att det var orätt af Sverige att alltid göra
eftergifter för Norges anspråk. Strax efter honom kom herr Åkerman,
som sade, att det har legat i sakens natur, att det är vi, som
ständigt begärt nya saker. Efter hans åsigt och äfven efter min, så,

Onsdagen den 1 Maj.

7 N o 28.

när våra tullar ändras, är det ju i sin ordning, att vi begära ändring upphof

i de nya förhållanden, som måste uppstå. Men det förhållandet qvarstår
dock, att det är vi som begära, att Norge skall göra det ena och Viistaje».
det andra, och det är ej vi, som göra ständiga eftergifter för Norges (Borta.)
anspråk, utan vi som begära, att Norge skall göra det för våra.

Jag har intet vidare att säga.

Herr Ljungberg: Men anledning af den siste talarens yttrande,
att jag skulle ha förbisett, huru som förbudet mot införande af boskap
har nu blifvit modifieradt, ber jag att få nämna, att jag alls icke har mig
obekant eller förbisett hvad han uppgaf, men jag anser just denna
modifikation vara nära nog en större förnärmelse än sjelfva förbudet.

Den visar nemligen, att norska regeringen anser sig kunna behandla
oss huru den vill, i det den låter oss få såsom en gunst en del af
vår rätt. Och huru har denna modifikation gått till? Först medgaf
man införsel till Fredrikshald. När sedan skriket i de norska tidningarne
blef för stort, att priset på kött blifvit för högt, tillät man
svensk boskap att införas till Kristiania, men denna införsel pålades
en accis eller särskild afgift. Det blef nemligen förordnadt, att kreaturens
egare skulle betala eu särskild afgift för omhägnandet af den
torgplats, der kreaturen skulle få uppställas. Med ett ord, man anser
sig kunna i denna fråga behandla oss, huru man vill. Herr Waern
sade tillika, att det icke är värre, om de uppsäga konsulatväsendet,
än om vi uppsäga handelstraktaten. Jo, det är en betydlig skilnad.

I afseende på konsulatväsendet fins det i 5 § riksakten stadgadt, hur
det skall gå till, d. v. s. efter samråd med svenska statsrådet, men
i afseende på mellanrikslagen är icke föreskrifvet, att något dylikt
samråd behöfs, utan vi ega i denna fråga en uppsägningsrätt, hvilken
icke är medgifven Norge i afseende på konsulatväsendet.

Medan jag har ordet, ber jag få begagna tillfället att vidröra en
annan sak. Fn ärad talare har framhållit, att man af grannlagenhet
och af politiska skäl bör känna sig förhindrad att uppsäga denna
traktat. Då kan det vara skäl att, efter som man så ofta hör denna
obehöriga inblandning af politiska betänkligheter, höra hvad andra
nationers statsmän yttrat i detta fall; och det förundrar mig, att en
så upplyst man som denne talare förbisett sådant. Det fins, till att
börja med, ett yttrande af herr Johan Sverdrup, som säger: »Med
hänsyn till handelsförhållanden bör Sverige vara för oss lika så främmande
som Danmark eller hvilken annan stat som helst; den enda
hänsyn, som bör gälla, är sunda handelsprinciper. Man skall icke sammanblanda
merkantila och politiska hänsyn; jag vill icke vara med på
något, som i aflägsnaste mån kan göra Norge till en industriel provins
af Sverige. I förhållanden af denna natur sättes öfver allt mellan
nationerna fördel mot fördel. En ideel uppfattning skulle här vara
en orimlighet och en löjlighet». Så fins det en annan statsman, som
är hufvudet högre än både Sverdrup och många andra. Det var när

N:0 28. 38

Onsdagen den 1 Maj.

Ang, upphäfvande
af den
a. k. mellanrikslagcn.

(Forts.)

Österrike-Ungern ville ha nedsättning på spannmål till följd af det
politiska förhållande, hvari det genom trippelalliansen hade kommit till
Tyskland. Då yttrade Bismarck: »Att bringa trippelalliansen till stånd var
ingalunda någon lätt sak, och stora och allvarsamma svårigheter måste
öfvervinnas för att åstadkomma en öfverenskommelse mellan Österrike
och Tyskland. Det är då glädjande, att det goda förhållandet-mellan
de två grannfolken icke desto mindre konsoliderat sig under de år,
som förgått, sedan förbandet ingicks. En väsentlig andel i denna
konsolidering beror på den återhållsamhet, med hvilken man aktat
sig för att besvära det politiska förbundet med ekonomiska frågor.
Försök i denna rigtning hafva visserligen icke saknats under de första
åren, under påtryckningen från de ungerska och galiciska agrarernas
sida, men dessa försök hafva icke förnyats under de senare åren, och
till följd deraf lyckades det ock att hälla den ömsesidiga stämning, på
hvilken den politiska samstämmigheten hvilar, fri från den ekonomiska
frågans fredsstörande inverkan». Han erkänner således, att det är
fredsstörande att inblanda ekonomiska frågor —- och det vet hvar och
en från erfarenheten i vårt eget land — och han vill icke höra talas
om politik i samband med ekonomi. Så säger han ytterligare på ett
annat ställe: »Ingen har ännu påstått, att initiativet till handelstraktaten
utgått från Tyskland. Jag tror icke heller, att den tyska politiken
någonsin antydt, att de båda allierade rikenas politiska vänskap
behöfver det befästande, som kan ligga i en ekonomisk lagstiftning.
Jag är blott öfvertygad om, att ett initiativ i denna rigtning icke utgått
från Tyskland, och om Tyskland med tillhjelp af en handelstraktat
indirekt ville blanda sig i Österrikes ekonomiska lagstiftning
för att derigenom erhålla fördelar för sig sjelft, så skulle detta med
harm afvisas från Österrikisk sida. I analogi härmed kan man gå ut
från, att den af Österrike fordrade, för oss olyckliga ändringen i vår
tulltariff skall återverka på stämningen i vidsträckta kretsar af Tysklands
befolkning, hvilket omöjligen kan gagna eller befästa den politiska
endrägten mellan de båda folken. Efter vår åsigt är förbundet
med Österrike allt för värdefullt för att belarmas med penningfrågor.
Det tysk-österrikiska förbundet är, äfven utan ekonomiska tillsatser,
af så stor vigt, att vi mycket allvarligt måste önska att förskonas för
den fara för dess bestånd, som ligger i den ena eller andra partens
mer eller mindre direkta eller blott indirekta inblandning i sin kontrahents
ekonomiska lagstiftning».

Hvad för öfrigt oss sjelfva närmast beträffar, ber jag att fa säga,
att jag icke kan annat än anse, att det måhända skulle kunnat vara
en helsosam lexa för Norge, om vi hade kunnat genast upphäfva
denna lag. Men då vi icke kunna det, måste vi uppsäga den. Det
skulle vara en stor fördel för Sveriges regering, ty den hade då något
att stödja sig på. Det skulle vara eu politisk förmän för densamma
att kunna säga: »Sverige har uppsagt mellanrikslagen och inom
t%rå år är dess tid ute; det kan icke verka till enighet eller till

Onsdagen den 1 Maj.

39 N:0 28.

denna lags bibehållande, om ni fortfar på det sätt, hvarpå ni hittills
behandlat Sverige». Jag tror att detta skulle vara till styrka och
stöd för vår regering.

Jag har intet vidare att tillägga.

Herr Sandberg: Då jag äfven är en af dem, som undertecknat
motionen i fråga, känner jag det som en pligt att uttala min åsigt,
att denna s. k. mellanrikslag af Sveriges Riksdag borde, uppsägas
sans phrases, d. v. s. utan det tillägg, utskottet föreslagit i sin hemställan,
nemligen att Riksdagen skulle anhålla om åtgärder för åvägabringande
af en ny öfverenskommelse i frågan. Efter allt hvad som
förekommit, borde man väl lemna alla åtgärder i detta hänseende åt
norrmännen, för hvilka det kanske kännes kränkande för deras ytterst
ömtåliga »seresfolelse», att de genom nu gällande mellanrikslag, och
äfven om en ny sådan åstadkommes, erinras om, att de stå i ett annat
förhållande till Sverige än till andra länder. Jag instämmer med
friherre Klinckowström.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande betänkande yrkats: l:o) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Weem, att^ Riksdagen, med afsteg
å de i ämnet väckta motioner, måtte hos Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t, med anledning af de betydande ändringar i. tulltaxan,
som på senaste tiden egt rum, täcktes inleda underhandlingar
med norska regeringen om utarbetandet af sådana förändrade bestämmelser
i förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels-
och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, att de olägenheter för
det svenska näringslifvet, hvilka på grund af de båda ländernas nu
från hvarandra så betydligt afvikande tullsatser förefinnas, må kunna
afhjelpas och så vidt möjligt är för framtiden förebyggas, samt

att Kongl. Maj:t, till olägenheternas snara afhjelpande, måtte så
skyndsamt bedrifva nämnda underhandlingar, att fullständigt försteg
till ny mellanrikslag må kunna redan år 1896 föreläggas svenska Riksdagen
och norska Stortinget, eller att Kongl. Maj:t — derest detta
icke skulle låta sig göra — meddelar nästkommande riksdag kännedom
om underhandlingarnas fortgång och de resultat, hvartill de kunna
hafva ledt; och

3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
nämnda tre yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ekdahl begärde votering, i anledning hvaraf herr talmannen
hemstälde, huruvida kammaren ville till kontraproposition dervid antaga
afsteg å utskottets hemställan; och förklarade herr talmannen sig
anse de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja.

Ang. upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.

(Forts.)

K o 28. 40

Ang. upphäfvande
af den
*. k. mellanrikslagen.

(PöHs.)

Onsdagen den 1 Maj.

Herr Tamm, Hugo, äskade emellertid votering jemväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om bevillningsutskottets
betänkande n:o 15 antager afslag å utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till herr Wserns yrkande i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 24.

Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 15, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 10.

Onsdagen den 1 Maj.

41 N.o 28.

Herr talmannen yttrade, att han, innan han öfverginge till föredragningen
af de följande å föredragningslistan upptagna betänkandena,
ansåge sig böra fästa uppmärksamheten derpå, att kammaren genom
anslag kallats att sammanträda under morgondagen kl. 11 f. m.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 27 och 30 nästlidne
april bordlagda memorial n:o 16, angående verkstäld granskning af
tulltaxan.

Herr Cavalli: Jag hemställer, att rubriken »stärkelse» i detta

betänkande måtte få först föredragas. Två andra tullsatser äro deraf
beroende.

Denna hemställan bifölls.

Vid härefter i enlighet med den beslutade ordningen verkstäld
föredragning af memorialets särskilda punkter biföll kammaren hvad
utskottet i dessa punkter hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 27 och 30 sistlidne Ifrågasatt afmånad
bordlagda betänkande n:o 17, i anledning af väckt motion om
lastpenningarnas afskaffande. w

Herr Re t ti g: Jag är naturligen af den åsigten, att jag vill tillstyrka
bifall till hvad utskottet i detta hänseende föreslagit, men jag
tror nog, att det skall möta mycken svårighet i denna kammare att
fä frågan igenom, då så många reservanter finnas af bevillningsutskottets
ledamöter från Första Kammaren. Jag tycker emellertid, att denna
fråga icke borde vara en tullstridsfråga, utan att man borde se på,
huruvida den ifrågavarande beskattningen är rättvis eller icke. År
den rättvis, nå väl, låt den då stå qvar, är den orättvis, tag då bort
den. Den enda rättsgrund, som har åberopats för densamma, är, att
det är en skatt, som af ålder har utgått af sjöfartsnäringen. När man
tänker på namnet lastpenningar, skulle man kunna tro, att det är en
skatt, som upptages för sjöfarten och som kommer denna till godo.

Nej, det är en premie på rätten för fartyg att föra last till och ifrån
Sverige. För öfrigt få fartygen betala en mängd öfriga kostnader, såsom
fyr- och båkafgifter, d. v. s. handelsfartygen fa uteslutande
bidraga till denna stora fond, handelsfartygen fa bidraga till lotsverket,
till en del hamnumgälder i de hamnar, hvartill de komma, och
för öfrigt är all möjlig beskattning lagd på fartygen. Om det t. ex.

N:o 28. 42

Onsdagen den 1 Maj.

Ifrågasatt af- är en befraktning, som göres och derför skall betalas courtage eller
lärpenningar- Provision> så %ges alIt Pä fartyget och ingenting på lasten. Dessne
m. m. utom> l|ar ett fartyg fått en behållning, får man på vanligt sätt skatta
(Forts.) äfven för denna. Hvarför skall man då hafva denna orättvisa beskattning,
som kallas lastpenningar. Ett fartyg är ju af en helt annan beskaffenhet
än en annan egendom. Det är en egendom, som försvinner
under loppet af en kortare tidsperiod; ett fartyg, som under loppet
af 10 å 20 år icke kunnat amorteras, är ovilkorligen en kapitalförlust,
som aldrig kan återkomma. Om jag har en egendom, kan jag visserligen
göra ränteförluster, meu jag har egendomeu qvar. Här åter försvinner
egendomen helt och hållet. Förr i tiden, då det var goda
frakter, och skeppsrederi var en handtering, som bar sig mycket bra,
då var det helt naturligt, att man sökte i fartygen fa ett skatteföremål,
och att de skulle af sina stora frakter bidraga till statskassan,
men nu för tiden, då frakterna äro så dåliga, att de knappast lemna
ränta, mycket mindre något öfverskott till amortering, nu anser jag,
att alla afgifter, som belasta denna handtering, böra tagas bort. Motståndarne
till motionen hafva i synnerhet anfört, att genom att borttaga
lastpenningarne skulle man skänka bort en stor del af denna inkomst
till utländingarne. Man påstår, att statistiken visar, att af fraktfarten
på Sverige bedrifves 60 procent af utländska och endast 40 procent
af svenska fartyg. Ja, denna statistik kan vara rigtig, men huruvida
det också är 60 procent af lastpenningarne, som betalas af utländingarne,
det kan man icke med bestämdhet säga, ty häröfver finnes
icke någon statistik, men det kan bevisas af alla, som följt med denna
handtering, att hvad våra motståndare i detta afseende hafva anfört,
icke är rigtigt. Om herrarne gå till de norrländska hamnarne, så
finna herrarne, att dit importeras mycket litet, de utländska fartygen
komma dit tomma, och då betala de icke lastpenningar, utan det är
först när de gå ut med last, som de betala denna skatt, och sedan
när de åter komma in tomma, betala de icke lastpenningar. Från de
norrländska hamnarne utföras tusentals standards trävaror till utlandet,
och vi äro tvungna att dertill använda utländska fartyg, men dessa
bidraga icke till lastpenningarne, utan det är våra egna fartyg, som
vi naturligen söka att i främsta rummet gifva återfrakterna. Sä t. ex.
om det är fråga om ett stort kolparti, som skall införas till användning
vid statens jernvägar, då söker man att fa besörja denna transport
med svenska fartyg på återväg till Sverige, och då få de betala
lastpenningar hvarje gång. Dessa stora ångbåtar, som föra kol till
Göteborg, Malmö och Stockholm, de gå sedan tillbaka derifrån med
varor och få då betala lastpenningar för begge resorna, men de utländska
fartygen, de betala icke något, när de komma tomma hit.
Således, om en utredning skulle göras, hvem som betalar dessa lastpenningar,
så skulle vi finna, att det är Sverige, som betalar allra
största delen deraf. Det har talats så många gånger i denna fråga;
jag har sett det af gamla riksdagshandlingar sedan 1885 och 1893,

Onsdagen den 1 Maj.

43 N:0 28-

och alltid har det funnits motståndare till det nu förevarande förslaget
af det skal, att man derigenom skulle skänka utländingarne en
skatt, som statsverket eljest hade att räkna på och som man skulle
kunna begagna till den svenska sjöfartens nytta. Emellertid har hittills
ej något blifvit åtgjordt, utan skatten finnes fortfarande qvar, en
skatt belöpande sig till öfver en half million kronor, som skall tagas
ut af fartygen. Man säger, att det spelar icke någon roll, enär det
endast är ett par hundra kronor för hvarje fartyg, men det blir mycket,
när man bär många fartyg och de göra många turer. Det finnes
båtar, som äro öfver ett tusen tons och komma tillbaka flera gånger
om året, de kunna göra ända till tio turer, och då lastpenningarne gå
till ett hundra kronor för hvarje gång, båten kommer tillbaka, blir det
således ett tusen kronor för eu båt. Har man då flera båtar, så spelar
det ovilkorligen en roll, och om man betänker sjöfartens ekonomiska
betryck, så finner man, att det icke är någon obetydlighet, man
får betala. Allt hvad som kan göras, bör också göras för att hålla
uppe denna handtering, som nu är i sjunkande. Det finnes andra
utgifter, som jag också skulle vilja taga bort, t. ex. konsulatafgifterna.
Denna fråga skall man dock kanske för närvarande icke beröra, men
det är min mening att framdeles återkomma dertill. Jag anhåller nu
att fa lägga kammaren varmt på hjertat att visa intresse för vår sjöfartsnäring,
och det intresset kan läggas i dagen genom att borttaga
en hop skatter, som nu hvila på denna näring. Jag anhåller vördsamt
om bifall till hvad utskottet i detta hänseende föreslagit.

Herr Cavalli: Med den siste ärade talaren är jag fullkomligt
ense, då han sade, att detta icke är en tullstridsfråga. Äfven i ett
par andra afseenden är jag ense med honom, men jag måste dock
motsätta mig det yrkande, lian framstälde. Då han yrkade bifall till
utskottets betänkande, skall jag bedja att till en början få göra den
erinran, att denna Riksdag icke torde kunna fatta beslut på sätt utskottet
hemstält. Utskottet bar hemstält, att lastpeuningarne för år
1896 skola utgå med 9 öre för ton. Det kan naturligen denna Riksdag
besluta, men kan deuna Riksdag besluta, hvad andra Riksdagar i
beskattningshänseende skola göra under följande åtta år? Om grundskatterna
beslöts visserligen på ungefärligen liknande sätt, men detta
beslut fattades i form af en lag, som stiftades af Konung och Riksdag
gemensamt. Det må nu emellertid vara dermed huru som helst, här
föreligger eu beskattningsfråga, och då kan väl icke denna Riksdag
binda följande Riksdagar. Jag motsätter mig detta, men det ankommer
emellertid ensamt på talmannen, huru han i denna del af saken forfar.

Det är, såsom den siste ärade talaren sade, önskvärd!, om man
kunde hjelpa den svenska sjöfartsnäringen, men hjelpes den genom
sådana beslut som det här föreslagna? Den förre ärade talaren sökte
visa, att den proportion, som i reservationen är antydd, eller att svenskarne
skulle betala endast 40 % och utländingarne 60 % af last -

Ifrågasatt afskaffande
af
lastpenningarne
m. in.
(Forts.)

N:o 28. 44

Onsdagen den 1 Maj.

Ifrågasatt afskaffande
af
lastpenning ar -ne m. m.
(Forts.)

penningarne, icke vore rigtig. Då han emellertid icke var i stånd att
för sitt påstående angifva några siffror, var hans uppgift knappast
annat än en gissning. I alla händelser betala utländingarne en högst
betydlig del. Skola vi då, för att gynna utländska rederier, och särskilt
sådana, som göra direkt träde på vårt land, afskrifva denna
inkomsttitel på 500,000 kronor? Hade motionären yrkat, att lastpenningar^
skulle afsättas till en fond, för att hjelpa sjöfartsnäringen,
skulle jag för min del under vissa vilkor icke hafva motsatt mig detta,
men en motion, som skulle medföra, att utländingarne gynnas mera
än svenskarne, kan jag icke vara med om. Man kan ock draga i
tvifvel, huruvida lastpenningarnes afskaffande hjelper sjöfartsnäringen
såsom sådan. Många faktorer inverka på frakterna, såsom också den
förre ärade talaren antydde. Emellertid måste jag medgifva, att sådana
fall kunna finnas, då lastpenningarnes erläggande inverkar på
frakterna, nemligen i tider af dåliga fraktsatser. Jag har en uppgift
från generaltullstyrelsens kameralbyrå, som visar, att debiterade lastpenningar
år 1894 uppgingo i Stockholm till 76,000 kronor, i Göteborg
till 93,000 kronor och i Malmö till 46,000 kronor i runda tal.
Hvilka skulle nu en sådan nedsättning som den föreslagna komma
till del? Jo, några få rederier och i Malmö hufvudsakligen Det forenede
Dampskibselskab i Köpenhamn. Dessa vill jag icke gynna, och
det är derför, som jag, så gerna jag än skulle vilja hjelpa vår sjöfartsnäring,
nödgas yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
den reservation, som finnes betänkandet bifogad.

Herr Sanne: Det är ett allmänt kändt och erkändt förhållande,
att vår sjöfartsnäring har eu tryckt och svår ställning, och det torde
vara nyttigt och nödvändigt, att, såsom så många gånger förut varit
utlofvadt, något göres till lättande af de stora utskylder, som äro lagda
på denna näring, så att den icke helt och hållet skall gå under. För
några år sedan motionerade jag i denna kammare om konsulatafgifternas
borttagande, hvilket skulle komma ensamt vår svenska sjöfartsnäring
till godo, men denna motion afslogs då. Såsom saken nu föreligger,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Såsom redan nämnts, har denna fråga före kommit

vid nästan hvarje riksdag under de sista åren, och den har
alltid afslagits. De skäl, som lagts till grund för afslaget, hafva redan
af den andre talaren i ordningen blifvit angifna, och de qvarstå ännu
oförändrade och oförminskade.

Alldeles naturligt är ju, att, om lastpenningarne afskrifvas, fördelen
häraf kommer den utländska sjöfarten till del i samma grad som den inhemska.
Staten kommer att gå miste om en inkomst af omkring 500,000
kronor, deraf 250,000, kanske 300,000 kronor drabba utländingarne.
Mig synes, som om sjöfartsnäringens idkare borde, efter den erfarenhet
de hafva om frågans behandling i riksdagen, kunna utfinna något an -

Onsdagen den 1 Maj.

45 N:0 28.

nät sätt att få den afgift, de betala i form af lastpenningar, sig till Ifrågasatt afgodo.
Sjöfartsnäringskomitén har bestämdt uttalat sig mot afskrifvandet
af lastpenningarne samt angifvit sättet, hvarpå en ersättning för Je m ^
dessa kunde vinnas. Det är enligt min mening obilligt att till fördel (Forts.)
för några större rederier låta afskrifva denna skatt, som till åtminstone
hälften betalas af utlandet. Efter hvad mig blifvit uppgifvet, är stämningen
i alla sjöfartidkande kretsar inom landet icke densamma, som
af två talare här angifvits. Jag har i dag fått den uppgift, att här i
Stockholm den allmänna meningen är mot lastpenningarnes afskrifvande.
Vilja sjöfartsnäringens idkare fa en lindring, motsvarande den
nu föreslagna, rekommenderar jag dem att genomläsa sjöfartsnäringskomiténs
utlåtande och på grund deraf till nästa Riksdag inkomma
med nya motioner. Jag ber att få yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Wsern: Då man genomläser reservationen, finner man, att
reservanterna icke angifvit något skäl såsom ovilkorlig^ utan vid
hvarje skäl sagt, att det kan ju verka si sin man», det kan verka
på ett annat sätt o. s. v. Reservanterna sluta med den förklaring,
att »den vinst, de svenska rederierna till äfventyrs kunde förvänta af
lastpenningarnes borttagande, icke skulle, fördelad på de särskilda fartygen
eller rederierna, kunna blifva nämnvärd i annat fall, än då fartygen
gjorde tätare turer mellan Sverige och utlandet. Det blefve
sålunda i alla händelser endast för de reguliera traderna på utlandet,
som åtgärden kunde få någon betydelse». Jag tror, att detta är en
inskränkning, som icke är behöflig. Äfven föregående skäl hålla icke
fullt streck och äro icke af reservanterna angifna såsom tillförlitliga
och beständiga. Men i afseende på detta sista skäl, så, om så är, att
vinsten af lastpenningarnes borttagande egentligen skulle tillfalla ett
visst slags fartyg, nemligen dem, som göra täta resor på utlandet, är
dermed också alldeles tydligt, att lastpenningarne nu äro för dessa
fartyg så mycket orättvisare. Det är på grund af att de äro orättvisa,
som man vill hafva bort dem. Och ju mera det kan sägas, att
de träffa några vissa fartyg och icke andra, dess orättvisare äro de.

Jag kan således icke se, att detta reservanternas skäl är något skäl.

Jag begärde ordet egentligen med anledning af den förhoppning,
reservanterna hafva framstäf, att lastpenningarne skulle komma sjöfartsnäringen
bättre till godo på annat sätt än genom deras afskaffande.

Den siste talaren har antydt, hvari detta sätt skulle bestå, dä han hänvisat
till sjöfartsnäringskomitéus betänkande. Jag var president i kommerskollegium,
då komiténs betänkande der förevar. Betänkandet gick
ut derpå, att af lastningspenningarne skulle bildas eu fond och af
denna fond utdelas premier till de fartyg, som gjorde de längsta resorna.

Efter ett visst miltal resor skulle de fa premien, och på så sätt skulle
sjöfartsnäringen uppmuntras. Emellertid ville icke kommerskollegium
rekommendera förslaget, enär det föreföll kollegium vara temligen tydligt,
att sjöfartsnäringen icke skulle uppmuntras derigenom, att de

N:0 28. 4(5

Onsdagen den 1 Maj.

Ifrågasatt afskaffande
af
tastpenningarne
m. m.
(Forts.)

fartyg, som voro upplagda och icke voro ständigt sysselsatta, skulle
få betala till dem, som gjorde långresor. Att vilja på det sättet beskatta
den ene för att gifva åt den andre skulle vara af en mycket
tvifvelaktig fordel för sjöfartsnäringen, men innebär en mycket betänklig
orättvisa. Jag tror icke, att detta förslag är lämpligt, och jag tror
icke, att det någonsin kommer att vinna Riksdagens bifall. Under sådana
förhållanden är den förhoppning, reservanterna uttalat, ett irrsken,
som icke borde hindra upphäfvande af denna orättvisa, så snart
man erkänner den såsom sådan. Det synes mig, att reservanterna
endast hafva sagt, att de tycka, att orättvisan icke är värd så mycket
penningar. Men för min del anser jag, att hvarje orättvisa bör afhjelpas.
Det har vidare blifvit sagdt, att den lindring i fraktkostnader,
som genom lastpenningarnes borttagande kunde uppstå, icke skulle
blifva till någon fördel för handel och rörelse, enär lastpenningarnes
hela belopp vore obetydligt i jemförelse med summan af årligen betalda
frakter, men detta påstående kan endast hafva någon betydelse under
den förutsättning, att afgiften stode i något jemnt, alltid lika förhållande
till frakterna. Detta är dock icke förhållandet, utan afgiften inverkar
mest på frakterna för de tyngre och billigare varorna. Så t. ex. skulle
ett afskaffande af lastpenningarne sannolikt icke inverka på transport
af manufakturvaror eller andra i paket från Lubeck till Stockholm
försända dyrbarare varor, men skulle verka nedsättning i frakter
för salt och stenkol. Jag tror, att det vore bra, om Riksdagen ville
afskaffa lastpenningarne. Och då här är fråga om mindre belopp årligen,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Wijk: Samma skäl, som vid 1893 års riksdag framhöllos

för afslag å förslaget om lastpenningarnes afskaffande, hafva äfven i
år framhållits, nemligen att det vore utläudingen, som betalar största delen
— eller tre femtedelar — af hela inkomstsumman. Om man nu eger
denna uppfattning, följer också häraf, att, om lastpenningarne afskaffades,
fördelen häraf skulle helt och hållet komma sjöfarten till del.
Jag tror icke, att så blefve förhållandet, utan anser, att i följd af konkurrensen
endast en del af vinsten skulle komma att tillfalla sjöfarten,
medan deremot den andra delen komme att genom minskning i
fraktafgifterna tillfalla befraktarne. Då jag icke kan finna något skäl,
hvarför sjöfartsnäringen ensam skall vara den näring, som beskattas
»extra», kan jag för min del icke annat än ansluta mig till den förste
talaren och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Philipson: Om man hade kunnat öfvertyga mig, att detta
föreslagna bortskaffande af lastpenningarne skulle vara till sjöfartsnäringens
nytta, skulle jag gerna hafva förenat mig med dem, som
inom utskottet bildat majoritet i denna fråga, och icke låtit anteckna
mig såsom reservant. Jag har verkligen försökt att så mycket som
möjligt lyssna till de motiv, som af sjöfartsnäringens vänner och före -

Onsdagen den 1 Maj.

47 N:0 28.

språkare såväl i utskottet som här i kammaren blifvit förebragta, men Ifrågasatt af—
det må nu vara fel i min uppfattning — jag har ingalunda kun- t^affaade af
nät fatta, att lastpenningarnes borttagande skulle blifva till någon va- ''

sentlig hjelp för sjöfartsnäringen, om jag undantager för några få re- ,ports)
derier på vestkusten. Utskottet har sjelft angifvit något sådant, då
det säger: »Visserligen komme denna olägenhet oftast icke att i sista
hand drabba sjöfarten, i ty att den stegring i fraktkostnaden, som
lastpenningarne förorsakade, i de flesta fall drabbade den fraktade
varan.» Herr Wijk har också i sitt anförande redan antydt, att i
följd af konkurrensen sjöfartsnäringen genom lastpenningarnes bortfallande
icke får den vinst eller fördel, som dermed afses, utan att
de, som låta transportera varor till och från landet, d. v. s. vi näringsidkare,
komma att genom fraktlindring åtnjuta fördelarne af deras
borttagande. Det är konkurrensen, som vållar sjöfartsnäringens svåra
läge, ett läge, som jag villigt erkänner är för närvarande ganska tungt.

Men om äfven så är, att vi näringsidkare skulle komma att åtnjuta
fördelarne af lastpenningarnes borttagande, synes mig icke vara skäl
att derför, om jag så må säga, kasta bort 300,000 kronor om året
till utländingarne, som lika fullt bedrifva sjöfart på vårt land, och det
i större omfattning, än vi sjelfva det göra.

Det är en sida af saken. Men — om jag skulle lyssna till hvad
herrWaern sade och således äfven erkänna, att det bör vara för landet
synnerligen önskligt, att de, som drifva affärsrörelse och industri, få
sina varor billigt in- och utfraktade — så vill jag likväl fästa uppmärksamheten
på, att handelsomsättningen med utlandet år 1893 uppgick
till nära 700 millioner kronors värde. Om nu näringsidkarne
eller de som befrakta fartygen skulle få åtnjuta en vinst eller en minskad
kostnad (genom billigare frakter) af 500,000 kronor, så motsvarar
detta belopp icke 1, utan endast a/-t pro mille af varornas värde.

-— Att för en så ringa vinst under eu tidpunkt, då statsverkets behof
till följd af »urtimans» beslut är såsom störst och till fyllande deraf
alla medel böra tagas till vara, för att icke den tilläggsbevillning, vi
nu hafva, skall blifva oss för tung, göra en afskrifning, om äfven
småningom, af dessa lastpenningar, synes mig vara i hög grad oklokt.

Af dessa skäl, då jag är öfvertygad om att sjöfarten icke har
någon nämnvärd nytta af lastpenningarnes borttagande, anhåller jag
att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Almström: Jag ber att få återtaga mitt förra yrkande om

afslag å utskottets hemställan och nu yrka bifall till reservationen.

Herr Dahlberg: Jag skall endast be att få tillägga några få

ord till hvad förut blifvit i frågan yttradt. För min del betraktar jag
frågan om lastpenningarne såsom varande af samma beskaffenhet som
frågan om grundskatterna. Grundskatterna äro nu på god väg att
amorteras; till en del äro de redan afskrifna och den återstående delen

N:0 28. 48

Onsdagen den 1 Maj.

Ifrågasatt af- blir inom kort afskrifven. Lastpenningarne utgöra enligt min upps
k aflande af faktning en skatt af samma art som grundskatterna, och jag kan då
]"°ke finna det vara rättvist att bibehålla lastpenningarne, då man eljest
(Forts) öfver allt söker att så mycket som möjligt befria näringarna från hvarje
särskild beskattning. En annan omständighet, som jag ber att få framhålla
till kammarens behjertande, är, att det för närvarande, åtminstone
i den öfre delen af landet, i Norrland, pågår ett icke obetydligt
inköpande af fartyg från utlandet. Det vill verkligen synas, som om
i detta afseende nu inträdt en reaktion, då under föregående år många
fartyg blifvit härifrån sålda till utlandet, men nu deremot, såsom jag
nämnde, icke obetydliga fartygsköp egt rum. Detta förhållande utgör
för mig ett ytterligare skäl att yrka på lastpenningarnas borttagande,
hvarför jag ber att få biträda det i sådant afseende här framstälda
yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande det nu föredragna betänkandet yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid betänkandet fogade
reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till reservationen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet
fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 25;
Nej — 78.

Onsdagen den 1 Maj. 49

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda,
den 27 och 30 nästlidne april bordlagda betänkanden:

n:o 18, angående stämpelafgiften, och

. “:0 19> angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda betänkanden hemstält.

H®rr ^reffenberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag

skall tillåta mig vördsamt hemställa, att stats- och bankoutskottets utlåtande
n:o 5, om ändring i Riksdagens beslut angående uppförande
a Helgeandsholmen af byggnader för Riksdagen, måtte sättas på
föredragningslistan för det plenum, som inträffar i dag åtta dagar,
eller nästkommande onsdag den 8 i denna månad. Ärendets vigt
betänkandets omfattning och den korta tid, som varit oss lemnad för
att begrunda betänkandet, synas mig innefatta en fullt tillräcklig grund
för denna hemställan.

_ Efter det öfverläggningen beträffande föredragningslistan förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen, att derunder af herr Treffenberg
föreslagits, att sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande
n:o 5 skulle uppföras på föredragningslistan till kammarens sammanträde
onsdagen den 8 innevarande månad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall
tdl herr i reffenbergs berörda förslag samt vidare på afslag derå, och
förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller herr Treffenbergs förslag om uppförande på
föredragningslistan af sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande
n:o 5, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås nämnda förslag.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning, och sedan jern
Forsla Kammarens Fiol. 1895. N:o 28. a

N.o 28.

Uppskof med
visst ärendes
behandling.

N o 28. 50 Onsdagen den 1 Maj.

väl den förseglade sedeln blifvit öppnad, befunnen rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja — 44;

Nej — 43.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, och sist de under dagen andra
gången bordlagda ärendena, med undantag af sammansatta stats- och
bankoutskottets utlåtande n:o 5, hvarom kammaren nyss fattat beslut.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,30 e. m.

In fidem

A. von Krnsenstjerna.

STOCKHOLM, IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG 1895.