1895. Första Kammaren. N:o25 (Riksdagens protokoll 1895:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o25.

Torsdagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtanden nås 10 a samt 56—63, bankoutskottets
utlåtande n:o 11 äfvensom lagutskottets utlåtanden nås 35 och
38-40.

Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 20 och 23 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen
gjorda framställningar dels angående godkännande af grundder
för blindundervisningens ordnande, dels ock om anslag till
förskola för blinda i Yexiö samt till uppförande af en byggnad
för förskola för blinda å Tomteboda m. m.

M0m- «)■ Om blind undervisnin Herr

statsrådet Grilljam: Det ärende, som här föreligger till;/™*ordnande.
Riksdagens behandling på grund af en Kongl. Makts proposition,
hör i och för sig ingalunda till de svåraste, men det är icke dess
mindre ett synnerligen vigtigt ärende, såsom utgörande en länk,
om också icke den sista, i en lång råd af åtgärder, som Konung
och Riksdag under snart 50 år fullföljt, nemligen att bringa det
derhän, att hvarje svenskt barn efter måttet af sina anlag och
sin förmåga skall hafva någon bildning. Saken är icke heller ny
och kommer icke på något vis öfverraskande. Det är snart 15 år,
sedan den första s. k. blindkomitén afgaf sitt utlåtande i fråga om
ordnandet af blindundervisningen, och denna komité behöfde då
icke bygga sitt förslag på rent teoretiska grunder eller på erfarenheter
från utlandet, emedan vi hade en rätt långvarig er För8ta

Kammarens Prot. 1895. N:o 25. 1

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

Om blindundervisningens
ordnande.
(Forte.)

farenhet inom vårt eget land. Jag måste derför betrakta det som en
synnerligen beklaglig omständighet, att utskottet kommit till ett för
denna frågas lösning så nedslående resultat, åtminstone för tillfället.

Det hufvudargument, som utskottet anfört och af hvilket de
öfriga få anses vara nästan blott konseqvenser, är den omständigheten,
att. såsom utskottet säger, det funnit några af de framlagda
grunderna för blindundervisningens ordnande beröra förhallanden
af den natur, att de böra på den allmänna lagstiftningens
väg regleras. Att döma af dessa ord skulle man i första ögonblicket
kunna tänka sig, att utskottet rent af fordrade, att Kongl.
Maj:t här skulle gå till väga i samma ordning, som är föreskrifven
för stiftande af civillag, så att man till och med skulle behöfva höra
högsta domstolen. Det underliga förhållande skulle i slikt fall
inträffa, att den författning, som reglerar undervisningen för hundratusentals
barn i våra vanliga folkskolor, det är en stadga; och
den förordning, som reglerar undervisning för döfstumma barn —
det är ungefär ett tusen sådana, som årligen åtnjuta undervisning—,
är en af Kongl. ]\Iaj:t och Riksdagen utan högsta domstolens
medverkan stiftad lag; men här vid blindundervisningen, der det
är fråga om högst ett par hundra barn, der skulle man kräfva
den strängaste formen af lagstiftning. Jag är för min del öfvertygad,
att så stora fordringar har väl ändå icke utskottet velat
ställa på ett förslag af ifrågavarande beskaffenhet. Det säger
emellertid så mycket, att efter dess åsigt saken icke kan ordnas
på det sedvanliga sättet, derigenom att Kongl. Maj:t af Riksdagen
begär ett visst anslag att begagnas för ändamålet på de
vilkor och efter de grunder, som Riksdagen godkänner. Nu anser
jag för min del, att sådana vilkor och sådana grunder äro fullkomligt
lika bindande för Kongl. Maj:t, vare sig de stå uppstälda
i lagparagrafform eller icke. Men antaget ock, att det måste
blifva en lag, kan jag för min del icke egentligen se något hinder
för att i sådant fall utskottet genom en fullständigare beredning
och behandling af ärendet åtminstone sökt underlätta dess
genomförande vid en kommande riksdag. Ett förslag till lag
skulle hafva varit mycket lätt åstadkommet, ty jag tror verkligen
icke. att det för ändamålet skulle hafva behöfts mycket mer,
än att, der Kongl. Maj:t har talat om allmänna grunder för blindundervisningen,
utskottet hade skrifvit lag angående blindundervisningen
och sedermera satt § 1, 2. 3, 4 o. s. v. öfver de moment
i Kongl. Maj:ts framställning, som synts dem vara af beskaffenhet
att böra hafva lagform. Dit hör naturligtvis, efter min uppfattning,
i första hand bestämmelserna om den obligatoriska undervisningen
och för det andra om de anslag, som från landstingens
sida skulle kräfvas, med allt hvad till båda dessa saker hörer.
Jag tänker mig deremot icke, att i en sådan lag för blindundervisningen
behöfver upptagas en hel mängd detalj bestämmelser,
som rigtigast och bäst hafva sin plats i ett reglemente; vid vårt
blindinstitut, som utgör den vigtigaste delen af undervisningsanstalterna
för blindundervisningen och som tillkommit i den van -

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

liga ordningen genom anslag, som Riksdagen på Kong! Maj:ts Om biindframställning
beviljat på vissa vilkor och med vissa allmänna
bestämmelser, finnes ett dylikt af Kong! Maj:t 1892 utfärdadt,Jtns ordnandereglemente;
och då efter den framlagda planen jemte institutet (r°rt8)

skulle erfordras två förskolor för blinda, af Indika en redan är
upprättad i Yexiö, der således redan en viss erfarenhet är samlad,
synes för hela denna sak icke mer återstå än att i det redan befintliga
reglementet för institutet införa de jemkningar och kompletteringar,
som förskolorna kunna påkalla.

Jag vill för öfrig!, eftersom utskottet talat om anordningarna
för döfstummeundervisningen, såsom något att här taga i betraktande,
framhålla, att hvad beträffar anordningarna af blindundervisningen
och döfstummeundervisningen råda mycket skiljaktiga
förhållanden. Vid döfstummeundervisningen bestridas kostnaderna
för undervisning, lärares aflöning, elevers underhåll och vård, lokaler,
undervisningsmateriel, skolmöbler, med ett ord, allt hvad
som erfordras, af distrikten; staten gör ingenting annat än lemnar
ett bidrag, som i allmänhet utgår med 250 kronor för hvarje
barn.

Huru är det deremot med blindundervisningen, mine herrar?

Må vi se efter, hur Kongl. Maj:t tänkt sig denna, och dervid tilllika
erinra oss, att utskottet ingenting i hufvudsak haft att anmärka
mot de framstälda grunderna — der bekostas undervisning,
lärares aflöning, elevers underhåll, lokaler, undervisningsmateriel
m. m. af staten. Landstingen skola blott betala ett visst bidrag,
beräknadt till 300 kronor för hvarje barn. Man kan förstå, att
det skall behöfvas en mycket vidlyftigare reglementering för döfstummeundervisningen
under sådana förhållanden, än det behöfves
för blindundervisningen, der Kongl. Maj:t har allt i sin hand.

Men jag ber att ännu ett ögonblick få dröja vid det sätt,
hvarpå denna döfstummelag tillkom. Det var till Kongl. Maj:ts
proposition fogadt ett förslag till författning på, som jag tror,

52 §§. Hvarför var denna så vidlyftig? Jo, derför att i den förhållandena
skulle ordnas mellan flera landsting, som beräknades
komma att förena sig om gemensam döfstummeskola, och man
vidare skulle söka åstadkomma ett någorlunda uniformt sätt för
de 7 särskilda skoldistriktens sätt att sköta undervisningen. Det
sammansatta stats- och lagutskott, som behandlade frågan, tog
denna författning till utgångspunkt och icke allenast genomgick
den fullständigt och granskade dess särskilda bestämmelser, utan

fjerde till och med ett mycket väsentligt tillägg i densamma. I
et framlagda förslaget till författning iåns ej ett enda ord taladt
om det speciella sätt, på hvilket distriktsindelningen skulle ega
rum. Derom fans blott ett uttalande i statsrådsprotokollet, der
departementschefen i förbigående nämnde, hur han hade tänkt sig
saken, men Kongl. Maj:t hade derom aldrig yttrat sig. Hvad gjorde
utskottet? Jo, det gjorde helt enkelt så, att det i förslag till lag
äfven intog en fullständig fördelning af skoldistrikten, och på det
sättet lades förslaget fram för Riksdagen. Det är möjligt, att

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

Om blindundervisningens
ordnande.
(Forts.)

detta tillvägagående var litet för käckt, men ett faktum är, att
det utskottet visade, att det ville medverka med Kongl. Maj:t till
åvägabringande af ett förslag, som kunde framläggas för Riksdagen
med utsigt att medföra ett resultat, och det resultatet vans.
Erfarenheten på detta område är ännu icke så omfattande, men
efter allt att döma var det ett godt resultat. Här deremot liar
det sammansatta utskottet varit alltför räddhågadt för att taga
ett enda sjelfständigt steg framåt för att derigenom möjligen underlätta
frågans lösning, åtminstone vid en kommande riksdag.
Utskottet har icke haft någon anmärkning mot innehållet och beskaffenheten
af de allmänna grunder, som Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att godkänna, utom i ett enda fall. Utskottet har
nemligen förklarat, att det tycker, att den af Kongl. Maj:t föreslagna
undervisningstiden af 10 år är väl lång, i synnerhet som döfstummeundervisningen
blott omfattar 8 år. Det är ju en sak, om
hvilken man kan tvista, och der åsigterna kunna vara skiljaktiga.
Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten på, att den första
s. k. blindkomitén i sitt förslag till och med hade 11 år, men att de
komiterade af 1893 föreslogo eu tid af blott 10 år, och det är detta
förslag, som Kongl. Maj:t upptagit. Hvarför behöfver då blindundervisningen
en längre följd af år än döfstummeundervisningen?
Det är ju så, att i allmänhet taget de blinda äro mycket mer
mottagliga för teoretisk undervisning än de döfstumma. Det går
mycket lättare att bibringa de blinda än de döfstumma kunskap.
Men dessa blinda hafva från en annan synpunkt vida större svårigheter
att öfvervinna än de döfstumma. De döfstumma reda sig

Sersonligen i det vanliga lifvet mycket lättare och bättre, så snart
e icke behöfva meddela sig med andra. Med den blinde är det ett
helt annat förhållande. Han måste för att kunna finna en nyttig
verksamhet för framtiden, på hvilken han kan, åtminstone i någon
mån, förvärfva sitt uppehälle och derjemte göra lifvet mera drägligt,
han måste i ett praktiskt handarbete kräfva mycket långvarigare
öfning under skoltiden än den, som är döfstum. Det är
icke nog med att han lär sig t. ex. snickeri, korgmakeri, repslageri,
borstbinderi o. s. v., utan han måste tillika förvärfva sig
sådan färdighet, att han icke glömmer bort, hvad han lärt ett
eller annat år sedan han kommit ut ur skolan. Det är anledningen,
hvarför undervisningstiden för blinda måste vara längre
än för döfstumma.

Då betänkandet är föredraget punktvis och jag nu yttrat mig
om första punkten, skall jag här stanna. Jag skall icke framställa
något yrkande, men visserligen vill jag uttala den åsigten,
att här förefunnes goda skäl för återremiss. Det är väl sant, att
det är långt lidet på riksdagen, och det är sant, att det återstår
för Riksdagen mycket att göra, men jag tror, att det arbetet är
förlagdt till andra utskott än det ifrågavarande, som efter hvad
jag förmenar skulle med ganska måttligt arbete kunna komma fram
med ett uttalande och förslag till Riksdagen, som innebure mycket
bättre löfte för framtiden än det nu föreliggande utlåtandet.

Torsdag™ den 25 April.

N:o 25.

Herr Billing: Liksom herr statsrådet och chefen för ecklesia- Om biindstikdepartementet
har det sammansatta stats- och lagutskottet underviminfunnit
denna fråga, som varit föremål för dess behandling, vara?eB*e''
synnerligen vigtig, och då nu hem statsrådet har betonat sitt lif- 0
liga intresse för att få densamma lyckligen genomförd, vill jag
säga, att ett icke mindre intresse gjort sig gällande inom det
sammansatta utskottet. Jag kan här få tillkännagifva, att inom
utskottet icke af någon enda talare ett enda ord sades mot den
kongl. propositionens syfte, icke ett enda ord invändes mot att
göra blindundervisningen obligatorisk och att taga konseqvenserna
af ett sådant beslut. Inom utskottet har således visst icke fattats
intresse för denna sak, och det förekommer mig, som om intrycket
af utskottets betänkande icke borde vara mycket nedslående, då
af detsamma framgår, att fråga endast kan vara om uppskof för
ett år. Utskottet har i den föredragna punkten uttryckligen anhållit,
att Kongl. Maj:t för nästkommande Riksdag ville framlägga
denna lag, som nu herr statsrådet sjelf sagt bör vara mycket lätt
åstadkommen. Mot utskottet tyckes mig derför, som om i detta
hänseende icke någon förebråelse skäligen kunde göras.

Herr statsrådet har förebrått utskottet, att icke utskottet sjelft
tagit sig före att förvandla de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder
till lagparagrafer, och fäste uppmärksamheten på huru som ett
föregående sammansatt stats- och lagutskott vid 1889 års riksdag
varit betydligt djerfvare, då det icke blott dristat sig till att
skrifva ordet lag öfver de af Kongl. Maj:t föreslagna paragrafer,
utan äfven sjelf författat en ny paragraf. Herr statsrådet säde
sjelf, att det utskottet var något djerft. Det kan ju vara möjligt,
att detta års utskott varit något för litet djerft eller — för att
nyttja ett vackrare uttryck — att vi varit anspråkslösa. Herrarne
kanske icke tro det, men i vissa fall äro vi det, åtminstone får
jag för min del bekänna, att jag icke vill vara med om att i ett
utskott skrifva lag. Jag har lärt af egen erfarenhet och af de
debatter jag åhört i riksdagen rörande lagparagrafer, att det är
icke någon småsak att skrifva lagar, äfven om det endast är fråga
om lagstumpar. Jag kan försäkra, att det verkligen varit fruktan
för att gifva sig in på att skrifva lag, som afhållit mången från
att yrka, att vi i utskottet skulle af Kongl. Maj:ts grunder göra
eu lag.

Mig förekommer det, som om det uppskof, som är i fråga,
hade mycket liten skada med sig, då det icke är fråga om i ringaste
mån olika meningar mellan Kongl. Maj:t och utskottet, utan
utskottet har gillat alla af Kongl. Maj:t framlagda grunder och
endast i afseende på en liten detalj uttalat sina betänkligheter.

Äfven i fråga härom uttrycker sig utskottet alldeles icke bestämdt
och positivt, utan hemställer helt ödmjukt till förnyad pröfning,
huruvida icke undervisningstiden kunde inskränkas från 10 år till
8 år. Nu har herr statsrådet anfört skål, hvarför det bör vara
10 år, och för min del skall jag icke bestrida detta. För egen del
har jag icke någonting att invända mot, att det är 10 år, men

N:o 26.

Torsdagen deri 25 April.

Om blind- inom utskottet tänkte man på de stora kostnader, som skulle följa
gtns Ordnande. ^eraf> 0°h man. ansåg skäligt att företaga till förnyad pröfning,
(Forts) om undervisningen kunde inskränkas från 10 till 8 år. Det
är visserligen sant. att de blinda barnen behöfva längre tid än
de döfstumma för att lära sig ett praktiskt yrke, men å andra
sidan. behöfva de blinda barnen kortare tid för att inhemta den
teoretiska undervisningen. Men om den saken vill jag icke tvista.

Hvarför har utskottet kommit till den hemställan, som här
föreligger.-'' Herrarne se lätteligen hvad skälet är. Det är den
gamla frågan om gränsen mellan Konungens administrativa magt
och Riksdagens myndighet. Det är ju en fråga, som, när helst
man snuddar vid den, alltid framkallar vissa önskningar och fordringar.
Huru man än må ställa sig till den, man må vara aldrig
säl konungsk, får man ändå medgifva, att detta kapitel om förhållandet
mellan dessa två magter icke är så ordnadt, som kunde
vara betingadt af sjelfva sakens väsende, att å ena sidan Kongl.
Maj:t är bunden af Riksdagen i en mängd småsaker, der det är rent
af orimligt, att han skall behöfva höra Riksdagen, och att å andra
sidan det linnes stora områden, der Konungens magt är större, än
de gamla grundlagarna någonsin tänkt sig. Jag tror derför icke
det är rigtigt af ett utskott, da det har att i första hand behandla
frågor, sonp röra sig om så ömtåliga spörsmål, att ställa sig på en
abstrakt ståndpunkt och alltid säga nej, när Riksdagen begär att

Så ett sjelfständigt sätt få vara med och bestämma och ordna.

iär ett spörsmål af denna natur kommer upp, gäller för en hvar
att undersöka, huruvida det kan vara något berättigadt i Riksdagens
fordran att vara med och stifta lag i en sak, som hittills
varit enbart lagd under Konungs ekonomiska lagstiftning. Och
när jag stälde den fragan pa mig, huruvida denna fordran i detta
fall var befogad eller icke, kunde jag omöjligen fördölja för mig,
att denna fordran var befogad, och jag behöfver icke till stöd för
denna min uppfattning gå längre tillbaka än till en erinran om
döfstummelagen. Herr statsrådet har alldeles rätt, att döfstummelagen
griper mycket vidare omkring och går djupare ned, och
derför var det realiter större skäl för Riksdagen att hålla på
den fordran, att stadgan för döfstummeundervisning skulle hafva
form af lag. Om man medgifver detta, må man å andra sidan
äfven medgifva, att principskilnaden icke är så stor, kanske icke
någon, ty äfven här i fråga om blindundervisningen beröras i vissa
delar bestämdt sådana områden, som Riksdagen mången gång har
velat häfda såsom sådana, inom hvilka den vill hafva lagstiftningsrätt.
Jag skall här endast fästa uppmärksamheten på den enda
punkten om den kommunala beskattningen — ty det är naturligtvis
för mig den vigtigaste punkten i detta sammanhang —, och
det må man väl medgifva, att dä det är fråga om att bestämma
den kommunala beskattningen eller huru landstingen skola skatta
till ett ändamål, är man inne på ett område, der med fog Riksdagen
kan anse sig ha rätt att fordra att få vara med såsom lagstiftande.
Det förekommer mig derför icke vara skäl att sätta

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

sig emot det yrkande, som gjorts, att man nu icke skulle godkänna
Kongl. Ma j ds grunder, utan i stället begära framläggande
af ett lagförslag, och detta så mycket mindre, då det icke är fråga
om en realitetsstrid mellan Kongl. Maj:t och utskottet...

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till den föredragna
punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment hemstält.

Mom. b). Anslag till

blindskolan

Herr statsrådet Gill järn: Jag skall endast helt kort yttra Vexi°-mig om den nu föredragna punkten af utskottets hemställan. Såsom
inledning skall jag dä vända mig emot ett yttrande af den
föregående talaren, nemligen att ett uppskof med den af Kongl.

Maj:t föreslagna åtgärden vore föga skadligt.

Ja, under förutsättning att man fastställer en bestämd grund
för uppskofvet, kan detta hans påstående väl vara sant. Men om
det, såsom här är fallet, blir den ena anledningen till uppskof den
ena riksdagen och ett annat skäl för uppskof den andra, da blir
uppskofvet mycket skadligt. Jag vill nämna för dem af herrarne,
som möjligen icke komma i håg det, att vid förliden riksdag begärde
Kong], Maj:t, att denna blindskola i Yexiö skulle uppföras
på ordinarie stat, Anledningen härtill var, att så länge som Yexiö
blindskola får sitt anslag endast för ett år i sänder, så kan hvarken
en lokal förhyras eller en lärare antagas för längre tid än
ett år. Och lokalen, som för närvarande begagnas i Vexiö, är icke
allenast för sitt ändamål olämplig, utan äfven, enligt hvad från
fullt kompetent håll blifvit upplyst, för helsan skadlig. Det syntes
derför Kongl. Maj:t lämpligt att, sedan han i allmänna drag tillräckligt
tydligt lagt fram, huru han tänkte sig blindundervisningens
ordnande, begära ordinarie anslag till denna Vexiö skola,
på det att den så fort som möjligt måtte kunna blifva ordentligt
inrättad. Men Kongl. Maj:t har aldrig till Riksdagen gjort någon
hemställan om nybyggnad för blindskolan i Vexiö, ja, ej ens med
den nu föreliggande framställningen till Riksdagen är sagdt. att
denna skola skall allt framgent ligga i Vexiö. Tills vidare^är
det blott departementschefen, som i ett jemväl i innevarande års
statsrådsprotokoll intaget anförande till statsrådsprotokollet i fjol
gent emot komiterades yttrande har sagt, att han ej såge något
skäl, hvarför ej skolan kunde få vara qvar i Vexiö, under förutsättning,
att, vare sig lokal för densamma måste förhyras eller en
nybyggnad komme till stånd, kostnaderna ej blefve större der än
annorstädes.

Men hvad gjorde dä förra årets Riksdag? Jo, den förklarade,
att som Kongl. Maj:t icke frambragt ett fullständigt förslag till
blindundervisningens ordnande, sä ville den icke föra upp detta
anslag på ordinarie stat. Hvarför framlade då icke Kong!. Maj:t

N:o 25.

Anslag till
blindskolan
Vexla.
(Forts.)

Torsdagen den 25 April.

redan för förliden Riksdag ett fullständigt förslag till grunder för
'' blindundervisningens ordnande? Jo, det var af den anledningen,
att uti Kongl. Maj:ts plan ingick såsom en integrerande del, att
en nybyggnad för en förskola för blinda skulle blifva uppförd vid
Tomteboda och det icke var möjligt att förr än till innevarande
riksdag få i ordning erforderliga ritningar och kostnadsförslag.
Men hvad Vexiö förskola beträffar, borde ej detta hafva utgjort
något hinder för, att den blifvit uppförd på ordinarie stat, då
denna betydande fördel hade kunnat beredas skolan utan ett enda
öres större kostnad för staten.

Så gick det förra riksdagen. Det är derför icke utan, att
jag med ett visst missmod ser de här små stenarne, som oupphörligt
läggas. i vägen för ärendets framförande till en lycklig och
slutlig lösning.

Jag har icke heller vid denna punkt något yrkande att framställa.

Herr Billing: Det är nästan hårdt för mig att nu nödgas
försvara utskottet äfven i denna punkt, då jag under förra riksdagen
i andra utgiftsafdelningen inom statsutskottet yrkade
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt och gjorde
detsamma i detta års sammansatta utskott. Jag ansåg mig dock
hvarken i fjol eller i år böra reservera mig, derför att jag icke
kunde neka till, att det i allt fall finnes grund för att uppskjuta
denna sak. Och så synnerligen stor betydelse för blindskolan i
Vexiö har det väl ändock icke, om frågan blir afgjord nu, då ju
lärarne i alla fall hafva samma löneförmåner. Men då, om också
Kongl. Maj:t icke uti sin proposition velat inhemta Riksdagens
yttrande angående byggnadsfrågan för blindskolan i Vexiö, Kongl.
Maj:t i alla fall ha,r redogjort inför Riksdagen för denna fråga,
då har Riksdagen icke saknat anledning att fästa sig vid de af
Kongl. Maj:t dervid lemnade uppgifterna. Och då vidare utskottet
omöjligt har kunnat fördölja för sig, att den för blindskolan
i Vexiö beräknade kostnaden för nybyggnad, 140,000 kronor, förefaller
att vara oskäligt hög, så får man ej undra på, om utskottet
ansett, att man bör uppskjuta afgörandet utaf det här
föreliggande spörsmålet, till dess man får se, om icke kostnaderna
för nybyggnaden något kunna nedbringas.

Nu kunde jag stå här och tala med otydliga fraser, men det
bryr jag mig ej om, utan jag skall med klara ord angifva, hvarpå
frågan hänger. Helt enkelt derpå, att man ansett, att Vexiö stad
med all rätt borde på något sätt underlätta detta nybyggnadsförslag.
Då det är beräknadt, att tomten skall kosta 12,000 kronor,
hvilket synes vara väl högt tilltaget, så ansåg utskottet, att
det väl ei vore för mycket, om Vexiö stad beredde en tomt åt
Ey.byggnaden. Detta är det egentliga skälet, hvarför man uppskjutit
att bifalla, hvad Kongl. Maj:t här föreslagit, emot hvilket
man i och för sig icke käft något att invända. Ty klart är det
ju, att har man en gång uppgjort staten för Vexiö blindskola

Torsdagen den 25 April.

H:o 25.

och uppfört den på ordinarie stat, så är med detsamma också
fastslaget, att skolan alltid skall ligga i Yexiö — ja, det kunde
ju visserligen komma en ny proposition angående skolans förflyttning
— men mig synes det likväl, att är anslaget uppgjordt på
ordinarie stat, så är det dermed afgjordt, att skolan skall vara i
Yexiö, och då har man också förlorat den egentliga magt, man
har att framtvinga något understöd i en eller annan form från
Vexiö samhälle för blindskolan.

Det är på dessa grunder, som utskottet har ansett, att, då
ingen egentlig skada sker genom ett uppskof i detta fall, ett
sådant uppskof hör ega rum. Jag yrkar bifall till den föredragna
punkten.

Herr statsrådet Grill järn: Jag är verkligen rätt glad, att jag
yttrade mig angående denna punkt, ty jag anade, att det låg
någon sådan föreställning, som (Ten af herr Billing uttalade, bakom.
Jag får då säga, att jag för min del icke i närvarande stund har
någon tanke på att föreslå Kongl. Maj:t att begära anslag till
nybyggnad i Yexiö. Det står alldeles klart för mig, att, då
i planens realiserande ingår nödig nybyggnad vid Tomteboda,
hvarom förslag redan föreligger för Riksdagen, det icke är värdt
att samtidigt tala om nybyggnad i Vexiö. Jag har, för att tala
om min privata åsigt, tänkt, att det skall dröja ungefär 10 år,
möjligen något mindre, innan ett förslag kommer att framläggas
inför Riksdagen till nybyggnad för den blindskola, som för närvarande
ligger i Vexiö. Det sades af den föregående ärade talaren,
att om anslaget till skolan i Yexiö sättes upp på ordinarie stat,
skulle nog också skolan komma att ligga i Vexiö. Jag tillåter
mig hafva en annan åsigt; den saken kan på ett fullt betryggande
sätt ordnas derigenom, att Kongl. Maj:t använder samma
ritväg, som han förut många gånger gjort, nemligen att i förordnandena
för lärarne föreskrifva, att de hafva att underkasta sig
tjenstgöring på annan ort, om så påfordras.

Jag vill tillägga, att anledningen hvarför jag uppträdt något
Krigare än nödigt varit med hänsyn till beskaffenheten af utskottets
hemställan och den sannolika omöjligheten att nu kunna
åvägabringa en förbättring af frågans läge är just för att motarbeta
den uppfattningen, att uppskofvet är oskyldigt.

Ännu har icke Riksdagen uttalat något godkännande af grunderna,
ännu vet man icke hvad man har att hålla sig till. Departementschefen
är derför vid sitt fortsatta arbete för frågans
lösning utsatt för att af Riksdagen mötas med invändningar af
ena eller andra slaget. Äfven om Riksdagen nu antagit Kongl.
Maj:ts proposition, hade först 2 år åtgått för att bygga det nya
huset vid Tomteboda, och derefter ytterligare 9 år för sjelfva
organisationens genomförande, så att först 1907 denna skulle hafva
kunnat blifva färdig.

Herr Billing: I anledning af hvad herr statsrådet nu upplyst
ber jag att få säga några ord.

Anslag till
blindskolan
Vexiö.
(Forte.)

Nso 25.

Torsdagen den 25 April.

Anslag till
blindskolan i
Vexiö.
(Forts.)

Ifrågasatta
lagbestämmelser
om arbetstiden
i bagerier
m. m.

Hvad först angår, att det skulle blifva definitivt fastslaget,
att skolan skall ligga i Vexiö, om anslaget till densamma uppföres
på ordinarie stat, vidhåller jag hvad jag nyss sade, och jag
vill styrka detta genom en hänvisning till den kongl. propositionen;
bland de grunder för blindundervisningens ordnande, som
Kongl. Maj:t hemstält, att Riksdagen måtte godkänna, är också
upptaget, att skolan skall ligga i Vexiö. Således är skolans befintlighet
derstädes af Kongl. Maj:t förutsatt. Det synes mig då
verkligen, som om utskottet icke haft anledning att betvifla, att
meningen vore den att bestämdt nu fastläsa skolan i Vexiö.

Hvad slutligen beträffar att Riksdagen icke skulle hafva låtit
Kongl. Maj:t veta, om Riksdagen godkänt de af Kong! Maj:t
framlagda grunderna, synes mig dock, att utskottet har uttalat
sig med så stor klarhet som önskligt kan vara, då utskottet säger
sig anse, att för den lag, hvars framläggande Riksdagen begär,
bör läggas till grund hvad Kongl. Maj:t anfört i hufvudsakliga
delar, och utskottet sedan inskränker sig till att göra icke en
anmärkning, utan ett litet observandum i afseende på en obetydlig
detalj. Det tyckes mig, som om utskottet, då det med anhållan
om förnyad pröfning af en detalj begär denna lag, sagt ifrån, att
utskottet icke har något att invända emot de af Kongl. Maj:t
föreslagna grunderna; och jag tillägger ytterligare, att i utskottet
icke gjordes någon annan anmärkning mot dessa grander.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande moment gjorda hemställan.

Mom. c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
20 och 23 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 mai
1889, och

n:r 33, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa
delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 23 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 34, i anledning af väckt motion med
förslag till lag om arbetstiden i bagerier m. m.

Torsdagen den 25 April.

11 N:o 25.

Herr Lundström: Såsom synes af utskottets betänkande,
har jag icke kunnat instämma i utskottets förslag, utan nödgats
deremot afgifva min reservation. Jag är nemligen öfvertygad
derom, att förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare bäst
ordnas på frivillighetens väg och genom vänlig öfverenskommelse.
Jag fruktar, att om det skulle lagstadgas någon bestämd arbetstid
eller någon viss tid, då arbetet skulle förrättas på dygnet, de
flesta yrken komme att ödeläggas och ruineras till föga fromma
såväl för arbetsgifvarne som för arbetarne sjelfva. Jag tror, att
staten blott i yttersta nödfall bör i sådant afseende ingripa och
då göra det med största varsamhet och försigtighet.

Förhållandet inom det yrke, som nu är i fråga, synes mig
icke vara sadant, att ett dylikt ingripande kan anses behöfligt.
JDet är visserligen sant, att i motionen framställes en mängd
klagomål och beskyllningar från en del arbetares sida emot bageriidkarne,
men såsom herrarne torde finna af den redogörelse, som
Stockholms bageri-idkareförening inlemnat till Riksdagens lagutskott
och hvilken utdelats i går i kamrarne, äro de flesta af
dessa beskyllningar der bestridda. Utskottet medgifver också, att
dessa beskyllningar väl tåla vid någon jemkning, men förklarar
tillika, att hvad som ostridigt qvarstår är af beskaffenhet, att
lagstiftaren dervid bör ingripa. Så vidt jag kunnat finna, hafva
bageriidkarne bestridt de allra flesta beskyllningarna utom på
sid. 15, der de säga: »deremot tvifla vi visst icke på, eller rättare
sagdt, vi veta allt för väl, att åtskilliga, hufvudsakligast mindre
bagerier och grofbagerier här i hufvudstaden finnas (dessa äro
för öfrigt Titan undantag dagbagerier), hvilka i högre eller mindre
grad drabbas af en eller flera af de i motionen framstälda beskyllningarne»;
men sedan fortsätta de: »men gentemot sådana
förhållanden är det, som sagdt, helsovårdsnämndens och öfriga
myndigheters skyldighet att gripa in. Och vi vilja härmed uppmana
den att göra det samt att nagelfara och lagfara det, som
kan vara att anmärka och rätta. De göra för visso dermed icke
blott allmänheten, utan i minst lika hög grad bagerinäringen en
tjenst».

Jag för min del kan icke fästa större vigt vid uppgifterna
från den ena sidan än från den andra, men under sådana förhållanden
anser jag det icke kunna vara skäl att bifalla de nu föreslagna
utomordentliga åtgärderna, och detta så mycket mera som
jag tror, att helsovårdsnämnden bör kunna gripa in, så vidt det
ankommer på dåliga bostäder, osnygghet eller bristande renlighet.
Skulle helsovårdsnämnden icke ega tillräcklig magt härför, bör
denna utvidgas. Icke lära dessa olägenheter kunna afhjelpas
genom att bestämma arbetstiden från kl. (i på morgonen till kl.
6 på aftonen.

Dessutom ber jag få fästa uppmärksamheten på eu annan sak.
som synes göra den nu ifrågasatta skrifvelsen alldeles öfverflödig.
Den fråga jag åsyftar föreligger visserligen icke ännu till kammarens
afgörande, men den är remitterad till tillfälligt utskott i

Ifrågasätta
lagbestämmelser
om arbetstiden
i bagerier
in. m.

(Forts.)

N:o 25.

Ifrågasatta
lagbestämmelser
om arbetstiden
i bageriet
m. rn.

(Forts.)

Torsdagen den 25 April.

anledning af Andra Kammarens beslut angående en af herr Berg
väckt motion, som föreslår särskilda skyddsåtgärder för arbetare
.uti helsovådliga yrken. Skulle kammaren, när detta förslag förekommer
till afgörande, bifalla Andra Kammarens beslut, komma
naturligtvis äfven förhållandena inom bageriyrket under ompröfning
hos Kongl. Maj:t, och om vid denna undersökning något inom
detta yrke förekommer, som tarfvar rättelse, torde framställning
härom ske till Riksdagen. Utskottet har visserligen äfven uppmärksammat
denna omständighet, men i alla fall ansett uttalande
från Riksdagen nu böra göras angående bageriyrket, emedan förhållandena.
der syntes påkalla en särskild utredning. Jag kan så
mycket mindre instämma i detta, som just af en tabell uti det
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, hvilket behandlat
herr Bergs motion, framgår, att ofantligt många andra yrkesarbetare
äro utsatta för betydligt större helsovådliga inflytelser
än bageriarbetarne. Af denna tabell framgår nemligen, att tegel-,
kakel- och porslinsarbetare, slagtare, koppar-, bleck- och plåtslagare,
instrument- och urmakare, guldsmeder och metallarbetare,
boktryckeriarbetare, bokbinderiarbetare, tobaksarbetare, samtliga
hafva mera helsofarliga yrken än bageriarbetarne. Dödligheten är
bland dessa öfverallt större i förhållande till åldern än hos de
sistnämnde.

Under sådana förhållanden och då jag icke inser, hvarför man
behöfver besvära Kongl. Maj:t med tvenne skrifvelser i samma
sak. har jag icke kunnat instämma med utskottet, utan får, herr
talman, vördsamt anhålla om afslag på såväl den förliggande motionen
som utskottets förslag.

Herr Treffenberg: Jag hade väntat, att någon annan skulle
uppträda här för att försvara utskottet, men, då en sådan roll
tyckes blifva mig anvisad, skall jag försöka mig på det.

Jag kan icke neka till, att jag var något nyfiken att erfara
de skäl, på hvilka herrar reservanter från denna kammare grundat
sitt motstånd mot utskottets förslag. Det sjmtes mig nemligen,
som utskottet hade anfört goda skäl för samma förslag, men jag
får säga, att det dock förundrade mig, att icke utskottet särskildt
betonat det skäl, som utaf motionären blifvit anfördt, hvilket för
mig åtminstone syntes i och för sig vara alldeles afgörande för
frågan, d. v. s. omöjligheten för bageriarbetarne att, såsom tillståndet
för närvarande är inom detta yrke, bilda familj och njuta
af familjelif vet. År detta verkligen förhållandet — och de upplysningar
i saken, som föreligga, göra sannolikt att så är -— så
synes det mig icke vara för tidigt, att staten griper in.

Herr Lundström, den ende af reservanterna, som hittills yttrat
sig i frågan, har förklarat, att skälen till hans reservation äro
fyra. Först och främst, att man borde söka vinna målet på frivillighetens
eller öfverenskommelsens väg mellan arbetsgifvare och
arbetstagare. Ja, i fall både arbetsgifvare och arbetstagare vore
sådana, som de borde vara, då vore det ingen nöd. Men i den

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

mänskliga, skröpliga naturen ligger något, som heter egennytta, ifrågasätta
som drager begge dessa parter åt hvar sitt håll och i de flesta
fall omöjliggör en öfverenskommelse på frivillighetens väg. DetstZen7bagerier
bästa beviset derpå hafva vi i erfarenheten från alla civiliserade m. m.
länder, från Indika vi dagligdags underrättas om pågående strejker, (Forts.)
som innebära den kraftigaste protest mot, att detta samhällsonda
skall kunna botas på frivillighetens väg utan lagstiftningens, in Sripande,

och som gjort, att man i så många länder, särskild!

Ingland, varit på allvar betänkt på att genom statsmagternas
biträde inrätta s. k. skiljedomstolar.

Vidare har herr Lundström anfört, att det vore icke så farligt
med dessa missförhållanden inom bageriyrket, och har till stöd försitt
påstående eller sitt förmenande hänvisat särskild! till en broschyr,
utgifven nyss af styrelsen för Stockholms bageriförening.

Denna broschyr har kommit äfven mig till hända denna dag på
e. m., och jag har, ehuru med knapp nöd, hunnit ögna igenom den.

Dervid har jag i likhet med herr Lundström funnit, att de flesta
faktiska uppgifter, särskildt dessa bageriarbetarnes komiterades
uppgifter angående förhållandena inom bageriyrket, blifvit bestridda.
Det står i broschyren, att dessa uppgifter äro en förvrängning
af de verkliga förhållandena. Här står således den enes
ja mot den andres nej. För min del får jag såga, att jag antager
möjligheten, ja sannolikheten, att det verkligen ligger icke liten
öfverdrift i den skildring om tillståndet inom bageriyrket, hvilken
förekommer i motionen och i bageriarbetarekomiterades framställning
af sakerna. Jag tror, att så verkligen är förhållandet; men
lyckligtvis hafva vi andra urkunder för att bilda oss ett omdöme
i frågan, urkunder, Indika äro af officiel natur, och dessa urkunder

gifva mera stöd åt rigtigheten af arbetarnes uppgifter i vissa
änseenden än af de uppgifter, som lemnats af styrelsen för bageriföreningen;
jag åsyftar härmed närmast helsovårdsnämndens i
Stockholm på undersökningar af sundhetsinspektören grundade berättelse,
afgifven 1890. Om herrarne se efter i irtskottets betänkande
sid. 4, så synes der, att denna berättelse vitsordar, att
arbetstiden i allmänhet vore oskäligt lång och att flere minderåriga
arbetare påträffats, som sysselsatts med nattarbete och som
arbetat lika länge som de fullvuxna.*

Gra vi till eu annan urkund eller den äldre arbetareförsäkringskomiténs
statistik för 1884, skall man rörande de hygieniska
förhållandena inom bageriarbetarnes yrke finna ett omdöme uttalad!
i dessa rader: »Till de mera ohelsosamma yrkena hör i vårt
land bagerihandteringen. Bland dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig
grad förekomma bland bagare, märkas hjern- och nervsjukdomar,
sjukdomar i cirkulationsorganen samt infektions- och förgiftningssjukdomar,
hvaraf resp. 11,4, 10,o och 10,i procent af dödsfall
bland bagare föranledas, medan motsvarande procenttal för manliga
yrkesutöfvare inom industrien i dess helhet utgöra resp. 7,5,

4,i och 5,9 procent.» Se vi vidare efter, huru dödlighetsprocenten enligt
samma statistik ter sig — här förekommer eu jemförelse mellan

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatta förhållandena i Sverige och andra länder — sä skola vi finna att
äMlighetÄMllande™ bland bagare i England och Schweiz
tiden i bagerier p^ä^te anses ganska göda, äro de deremot hos oss ogynsamma, och
m- “ jemför man dödlighetsförhålkndena bland bagare i Sverige och

(Forte.)

Danmark, sfi te sig förhållandena i vårt land ännu sämreräu hvad
] einiörelsen med de båda andra länderna utvisar.» Herrarne se
således, att här äro verkligen upplysningar, hvilka synas förtjena
tilltro och som således äro åtminstone i närvarande stund af vida
högre värde än de. som meddelats i den omnämnda broschyren.

En sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit, är öfverflödig
sade herr Lundström vidare, derför att vi hafva att vänta snart
nog ett utlåtande från ett kammarens tillfälliga utskott öfver
herr Bergs motion i Andra Kammaren, hvilken afser, att man
skulle ingå till Kongl. Makt med begäran om undersökning rörande
arbetstiden för samtliga yrken. Herr Lundströms upplysning
bör kompletteras med en “annan, som jag är i tillfälle att
meddela den upplysning nemligen, att Andra Kammarens tillfälliga
utskott, som behandlat motionen, har tillstyrkt den efter en
mycket fullständig och upplysande utredning. Nå, den kommer
hit, det är visserligen sant, jag hoppas innan riksdagens slut, och
det är ju ganska möjligt, att en sådan mera omfattande skrifvelse
kommer att beslutas. Men. mine herrar, hvad hindrar i alla fall

det kan ju hända, att skrifvelseförslaget kommer att afslås,
men om det skulle bifallas äfven af Första Kammaren och en
sådan skrifvelse alltså kommer att afgå — hvad hindrar att denna
skrifvelse innehåller jemväl den särskilda hemställan till Kongl.
Makt, att i främsta rummet tillståndet inom bagerierna måtte
blifva föremal för utredningen, sa att man icke behöfver vänta
på utredningen för alla öfriga yrken, tv då skulle det draga för
lång tid, innan man finge emotse nödiga upplysningar för vidare
åtgärd i saken.

Herr Lundström syntes, slutligen, såvidt jag fattade honom
rätt, befara, att om man bifölle denna motion, skulle det framkalla
enahanda framställningar äfven från andra yrkesarbetare.
Ja, är det verkligen sa, att det inom andra yrkessamfund är lika
bedröfligt stäldt, som det synes vara inom bageriyrket, och är

förhållandet det, att aflatandet af en skrifvelse i ärendet till

Kongl. Maj:t skulle föranleda äfven dessa andra yrkesklassers arbetare
att inkomma med framställningar i enahanda syfte, så är
detta, enligt mitt förmenande, så långt ifrån att böra afskräcka
oss från att aflåta skrifvelsen, att det fast hellre utgör eu ökad
anledning för Riksdagen att lata skrifvelsen afgå, såvidt nemligen
vi alla lära vara ense derom, att det är ett stort statsintresse

fäst dervid, att staten söker, der det ligger inom möjlighetens

gränser, att minska missnöjet inom alla samhällsklasser, men främst
bland de svagaste.

För min del har jag från första stunden icke hyst den ringaste
tvekan om, hurudan min ställning till denna fråga borde
vara. Jag ansåg och anser min pligt vara att på det lifligaste

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

förorda en skrifvelses aflåtande. Man har ju dermed icke sagt, ifrågasätta
att man ovilkorligen fordrar en inskränkning i arbetstiden..eller
anser den nödvändig, utan endast begärt en utredning om förhål " tiden i bagerier
landena, och detta måtte väl vara en oskyldig begäran och, som m. m.
jag tror, utaf verkligt behof påkallad. Jag skall således anhålla (Forte.)
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Då detta ärende behandlades i lagutskottet,
var jag af embetsgöromål hindrad att der närvara, men om jag
haft tillfälle att vara tillstädes, skulle jag hafva instämt med
reservanterna från denna kammare. Jag skulle hafva gjort detta
först och främst af det skäl, att, långt ifrån att, såsom utskottets
pluralitet säger, man kan låta den betänklighet fara, som i slutet
af utskottets utlåtande finnes vidrörd, denna betänklighet synes
mig tvärtom vara af den vigt, att den bör föranleda afslag på utskottets
hemställan. Utskottet har nemligen i likhet med den
siste talaren omnämnt, att en motion blifvit väckt, som afser förslag
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i samma syfte, som i detta
betänkande blifvit ifrågasatt beträffande bageriyrket, men afseende
yrken i allmänhet. Väl har för mig uppgifvits, att i det betänkande,
som kommer att afgifvas af vederbörande utskott, den
åtgärd, som kan komma att blifva föreslagen, inskxänkes till att
afse de helsovådliga yrkena; men äfven med en dylik inskränkning
kan man med skäl säga, att förhållandet är sadant, att kammaren
har att vänta en framställning angående frågan i hela dess vidd.

Kan det då vara klokt att nu på förhand fatta beslut om en skrifvelse''
med afseende å ett yrke, utan att någon utredning blifvit
förebragt, att detta yrke framför alla andra är i behof af att
staten ingriper i fråga om reglering af arbetstiden.

Något bevis derom att bageriyrket i främsta rummet är i behof
af dylika bestämmelser synes mig nemligen icke var gifvet i
de framställningar, som föranledt motionen och utskottets hemställan.
I motionen omtalas en mängd sanitära missförhållanden
och missförhållanden i fråga om bostäderna vid bageriinrättningar
m. m. Men alla dessa omständigheter är o uppenbarligen af den
beskaffenhet, att icke blifva de afhjelpta genom en i lag stadgad
arbetsdag, utan genom andra bestämmelser, som ligga inom helsovårdspolisens
område \ och hvarför skulle man vid detta förhållaude
skrifva till Kongl. Maj:t och begära en utredning angående
införande af i lag stadgad arbetstid för bagerier. Det är nog sant,
såsom den siste talaren sade, att statens skyldighet är att, såvidt
i dess förmåga står, afhjelpa alla missförhållanden och framför
allt missförhållanden för de svage. Men å andra sidan är det
lika säkert, att alla missförhållanden i samhället kan man icke
genom den socialpolitiska lagstiftningen afhjelpa. Kunde så ske,
skulle man slutligen komma till den fullständiga socialismen; ty
kunde lagstiftningen afhjelpa allt, skulle man ock stifta detaljerade
lagar angående allt i alla möjliga afseenden, för att på det

N:o 25.

Torsdagen (len 25 April.

ifrågasauo. sättet få ett godt och rigtigt samhällstillstånd. Emellertid tror
se°r om erfarenheten visat, att lagstiftningen icke har denna förmåga,

tiden i bagerier utan att mycket noga öfvervägande måste föregå, innan man inom
m. m. den ekonomiska verksamhetens område tillgriper lagstadgade före(Forts.
) skrifter och lagstadgade förbud i syfte att med dessa afhjelpa
eller undanrödja ekonomiska missförhållanden. Ty icke sällan
visar sig, att en lagstiftning i detta syfte haft en motsatt verkan
mot hvad afsigten varit, och att man efter en tids förlopp, sedan
lagen visat sina verkningar, varit nödsakad att afskaffa densamma,
då den åsyftade nyttan förbytts till skada. Innan kammaren
alltså beslutar en skrifvelse till Kong].. Maj:t med begäran om en
lagstiftning i den rigtning, som nu är ifrågasatt, torde det vara
nödvändigt för kammaren, att frågan undergått den allsidiga
granskning, att kammaren kan inse hvad deruti ligger och kan
hafva någon på sakförhållanden grundad mening, att den begärda
lagstiftningen verkligen är mägtig att åstadkomma hvad derutaf
begäres. Intet deraf finnes i motionen och icke heller i utskottets
betänkande, som föreligger. Det är å ena sidan åtskilliga
missförhållanden uppgifna; men dessa missförhållanden äro
af deiy andra sidan bestridda. Det har åberopats sakförhållanden
sådana de voro för 5 år sedan, vid en undersökning 1890;
vi räkna i år 1895, och huru förhållandena äro i år, derom finnes
ingen upplysning.

Det nu anförda förhållandet torde vara tillräcklig grund att
påyrka afslag å motionen.

Den föregående talaren yttrade, att den motion, som är att
förvänta, icke borde utgöra något hinder för bifall till detta skrifvelseförslag,
och om man sedan bifölle den andra motionen också,
så vore dermed ingen skada skedd. Men jag hemställer till kammaren,
huru det skulle ställa sig, om kammaren i dag bifaller
detta skrifvelseförslag och sedan, efter pröfning af förhållandena i
hela dess vidd,, finner sig icke kunna biträda en skrifvelse om en
allmän utredning af hit hörande frågor. Då förefaller det mig,
som om kammaren försatt sig sjelf i eu icke afundsvärd ställning.
Konseqvensen fordrar alltså, att vi uppskjuta att fatta beslut i
denna fråga, tills frågan föreligger i hela dess vidd, och då fatta
det beslut, som kammaren kan anse vara det rätta.

Jag vill endast tillägga en anmärkning. Det efterföljande
utskottsbetänkande! kommer möjligen att afse endast helsofarliga
yrken, och antingen är bageriyrket ett helsofarligt yrke, och då
subsumera* det under den då ifrågasätta skrifvelsen, eller också
är bageriyrket ett icke helsofarligt yrke. I sistnämnda fall innefattas
väl icke bageriyrket under dem, som skulle komma att afses
i skrifvelsen. Men äfven vid sådant förhållande torde det vara
allt skäl, att, innan man ifrågasätter reglering af arbetstiden i ett
yrke,. som icke är helsofarligt, man afvaktan utfallet af den lagstiftning,
som sättes i fråga angående de helsofarliga yrkena.

Pa dessa skäl instämmer jag med den förste talaren i hans
yrkande om afslag på utskottets hemställan.

Torsdagen den 25 April.

Jf:o 25.

Friherre Kli n eko w st rom: Den skrifvelse, som lagutskottet ifrågasätta
här föreslagit, finner jag vara helt enkelt ett palliativ för att ^omTrlei"-tillfredsställa bageriarbetarne, hvilket icke kan verka till någon stZJ7bagerUr
nytta i principielt afseende, d. v. s. såsom ett af statsmagternas m. m.
försök att på lagens, rättvisans och billighetens väg tillfredsställa (Forts.)
den egentliga arbetsklassen och att sålunda skilja denna klass’
intressen från, om jag så må uttrycka, drönarnes i arbetets
bikupa, nemligen socialisterna. Denna princip är rigtig och den
enda möjliga för att förekomma mycket stora olyckor. Men det
sätt, hvarpå denna rigtiga princip har, icke endast under denna,
utan under många flera riksdagar, blifvit af statsmagterna behandlad,
är origtig och leder, mine herrar, icke till det ändamål,
man afsett. Jag har vid näst föregående riksdag ingifvit en ganska
vidlyftig motion, som då blef af, jag vill minnas, tillfälligt
utskott behandlad, eller, jag kan snarare säga, misshandlad, uti
hvilken motion jag har framstäf en åsigt rörande den inom hela den
civiliserade verlden så högst vigtiga arbetarefrågan; denna motion
innehöll, vågar jag påstå, den enda tillförlitliga lösning af denna
fråga, nemligen helt enkelt att man bör intressera arbetarne för
deras arbete på det sätt, att arbetarne få dela vinsten med arbetsgifvaren.
Den, som icke har sysselsatt sig med denna fråga, kan
möjligtvis häpna och skygga tillbaka för en sådan grundsats, men
jag kan försäkra herrarne, att det är den enda rätta vägen, och i
min lilla verksamhet som jordbrukare har jag till en viss del
etablerat densamma, och jag finner mig väl deraf. Icke endast
denna stora fråga om arbetstiden och dess förkortande, som är ett
af arbetarnes klagomål, utan äfven alla andra, som nu beklagligtvis
förena arbetarne med socialisterna, komma derigenom, att försvinna.
När arbetaren på en rättvis och billig grund blifver delaktig
i den arbetsvinst, som det åligger honom att delvis förskaffa
näringarna —• kapitalet, som arbetsgifvaren eger, förskaffar den
andra delen — så kommer all oro och all benägenhet att lyssna
till socialisternas förderfliga läror att försvinna. Detta är en fråga
så vigtig, att jag beklagar, att regeringen icke tillsatt en komité
för att utreda densamma. Denna princip, mine herrar, är etablerad
och praktiserad i de stora kulturländerna i Europa, och den
har i hundratals större och mindre näringsgrenar utaf alla slag,
jordbruk, fabriksdrift, allt hvad man kan tänka sig, visat sina
välgörande följder för arbetarnes moraliska lif såväl som för arbetsgifvarnes
finansiella vinst. Alla, både arbetsgifvare och arbetare,
hafva funnit sjg väl deraf och haft fördel deraf; och min
lilla erfarenhet i denna fråga har visat, att det är en fördel att
medgifva arbetarne en rättvis och billig del i vinsten.

Jag har begärt ordet för att framställa denna min åsigt, på
det ingen må tro, att jag frångått den från föregående riksdag,
och min öfvertygelse är, att den väl förtjena!'', att regeringen deråt
egnar en större uppmärksamhet, än hittills skett, ty hittills har
regeringen gjort intet i denna fråga, och den förtjenar dock allt
afseende. Jag har intet yrkande att göra.

Första Kammarens Prot. 1895. N:o ,25. 2

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatta Herr von Stapelmohr: Då en talare, den andre i ordningen,
lagbestammei- fann det egendomligt, att icke någon af de ledamöter, som deltagit
TidenTbTgevitri lagutskottets behandling af denna fråga, yttrat sig till försvar
m. m. för aet slut, hvartill utskottet kommit, ber jag få nämna, att j''ag
(Forts.) deltagit i utskottet och der uttalat mina sympatier för motionens
syfte och anslutit mig till utskottets förslag.

Att uti förevarande ämne, som afser att staten skall gripa
ordnande in i förhållandena emellan arbetsgivare och arbetstagare,
skulle råda skiljaktiga meningar, var att vänta; och ovedersägligen
är också frågan af den vigt, att den fordrar moget betänkande,
innan beslut deri fattas, ty om än frågan nu endast rör
bagerinäringen, så skall dock ett beslut af Riksdagen, vare sig det
utfaller i öfverensstämmelse med motionen eller utskottets förslag,
peka hän derpå, att staten är skyldig att egna sin uppmärksamhet
äfven åt andra näringar, som (trifvas på ett sådant sätt, att de
kunna verka menligt på arbetarnes helsa eller i hög grad nedtryckande
på deras sociala ställning.

Det har, om jag icke missuppfattat den förste talaren, af
honom nämnts, att bageriyrket icke i och för sig är mera helsomenligt
än flera andra yrken, som han uppräknade, och derför icke
tarfvade mera skydd än dessa. Jag vill deremot anmärka, att det
sätt, på hvilket bagerinäringen drifves, är sådant, att den väsentligaste
delen af arbetet, åtminstone i de större städerna, sk jutes
öfver till den del af dygnet, som borde vara egnad åt hvila. Detta
gör, att arbetet på längden kräfver ett större mått af krafter än
arbetet i en de! andra näringar. Arbetet i bagerierna hindrar
arbetaren att bilda ett eget hem. Det tvingar honom att vara i
hus och kost hos arbetsgifvaren, och det hindrar honom att intaga,
en lika sjelfständig ställning som arbetarne inom åtskilliga andra
näringsgrenar. Häremot skulle dock icke vara så mycket att säga,
såvidt bageriarbetet i och för sig vore af beskaffenhet, att det
nödvändiggjorde, att nattens timmar derför tagas i anspråk. Jag
tror icke att så är. Bageriarbetet kan väl utföras på dagen, och
om någon del af natten,*för att ett påbörjadt arbete skall kunna
afslutas, eller till följd af vissa procedurer i sjelfva handteringen,
tages i anspråk, så lär detta genom lämplig fördelning af arbetstiden
väl kunna ordnas på så sätt, att de missförhållanden, som
motionären påpekat, icke uppstå. Jag föreställer mig, att den
hufvudsakliga anledningen till den stora utsträckning i nattarbetet,
som eger rum inom bageriyrket, är att söka i en del af den
brödköpande allmänhetens vana eller önskan att tidigt på dagen
få färskt bröd samt i bageriidkarnes sträfvan att drifva arbetet
så, att de kunna åstadkomma den största möjliga arbetsprodukt
för jemförelsevis ringa pris. I sistnämnda afseende förmodar jag
dock, att, om till följd af ändradt arbetssätt bageriegarne skulle
tillskyndas någon ökning i arbetskostnaderna, de nog icke lära
underlåta att lägga denna ökning på den brödköpande allmänheten.
Aro dessa motiv, såsom jag antager, rigtiga, synes mig,
att en vanlig grad af humanitetskänsla bör resa sig deremot, ty

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

det är obilligt, att en hel arbetsgrupp och dertill en betydlig så- ifrågasätta
dan skall likasom pressas in uti en ställning, som är i socialt af- lagbestammelseende
ogynsammare än de ar''1™ nä vin o-a™ o a ncb rWinm+A i bön-ser om ar eis~
grad tärande på deras kropps

och för att en del af den b . x

smak på färskt bröd tidigt på dagen tillfredsstäld. Jag sade »en
del af den brödköpande allmänheten», ty jag försäkrar, att en annan
del, och denna icke den minsta, får nöja sig utan färskt bröd
om morgnarne, och den mår icke sämre för det.

Den förste talaren nämnde, att man borde öfverlemna åt det
fria aftalet att ordna förhållandena emellan arbetsgifvare och arbetstagare
inom bageriyrket. Den arbetsmetod, som införts inom
bagerierna, synes mig emellertid innebära eu betydande inskränkning
i det fria arbetsaftalet. Det står nemligen icke bageriarbetarne
fritt att bestämma, om de vilja arbeta på natten eller icke.
Vilja de icke foga sig i den antagna arbetsmetoden, så få de icke
arbete och blifva kanske utsatta för nöd. Det kan vara möjligt,
att bageriarbetarne genom stark sammanslutning skulle kunna
drifva igenom sina önskningar utan statens mellankomst, men det
försök, som bageriarbetarne i detta afseende för några år sedan
gjorde, aflopp icke synnerligen lyckligt för dem. Och kändt är
väl, att arbetsinställelser i allmänhet verka skadligt för båda de
tvistande parterna, såväl arbetsgifvare som arbetstagare. De åstadkomma
en rubbning i statens lugn och en oro i sinnena och hafva
åtskilliga andra beklagliga följder med sig. Det förefaller mig
derför, att det bör vara angeläget för staten att söka förebygga
sådana följder, derigenom att staten, i hvad på den ankommer, i
tid vidtager sådana åtgärder, som undanrödja anledningarna till
dessa sorgliga förhållanden.

Det är mig icke obekant, att äfven inom andra näringar än
bagerinäringen nattarbete bedrifves, åtminstone under en viss tid
af året, såsom då större beställningar inneligga eller andra skäl
påkalla något forcerande af arbetet, men jag tror mig också veta,
att der är arbetet fördeladt på särskilda lag af arbetare, hvilka
skiftesvis arbeta om natten eller dagen, så att de få nödvändig
hvila. Icke heller tror jag, att en sådan arbetsfördelning nödgar
arbetaren att hafva sin bostad inom arbetslokalen, såsom förhållandet
är inom bagerinäringen. Men om äfven inom andra näringsgrenar
en öfveransträngning af arbetarnes kroppskrafter skulle
ega rum, hvilket jag visst icke vill förneka, innebär detta dock
icke något skäl för att ställa sig afvisande mot att staten skall
egna sin uppmärksamhet åt de i full dag trädande missförhållanden,
under hvilka arbetarne i bageriyrket lefva. Alla näringar
kunna icke ordnas på eu gång och efter samma normer. Näringarne
äro olika och sätten för deras utöfvande mångfaldiga, hvarför
de bestämmelser, som böra gälla för de särskilda näringarne,
komma att väsentligen vexla. Skall något göras åt saken, bör

arbetsgifvaren skall kunna

(Forts.)

draga en stor vinst ai deras aroete

3. _

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

Ifrågasatta
lagbestämmelser
om arbetstiden
i bagerier
m. m.

(Forts.)

man derför börja med en näring och sedan fortsätta med de andra
.näringarne, i den mån behofvet så oundgängligen kräfver.

Med detta uttalande tror jag mig hafva besvarat hvad en
talare på stockholmsbänken ordat derom, att man först bör afvakta
utgången af en inom .Riksdagen väckt motion att aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande alla
helsomenliga yrken.

Den bild, motionären framstält af förhållandena mellan bageriarbetarne
och deras arbetsgifvare, är kanske stäld i en allt för stark
belysning från arbetarnes intressen; och det har äfven förefallit
mig, att den skildring af förhållandena, som motionären uppdragit, är
ganska skarpt färglagd, hvarför det icke heller synts mig tillrådligt
att till grund för en lagstiftningsåtgärd lägga endast motionärens
uppgifter, utan har jag ansett nödvändigt, att en noggrann utredning
dessförinnan sker. Jag är äfven af den mening, att eu sådan
undersökning bör, såsom en talare på stockholmsbänken yttrade,
vara allsidig och fullständig, och att denna utredning icke
kan på annat sätt tillfredsställande utföras än genom regeringen,
hvilken till sitt förfogande har god tillgång på lämpliga krafter.

Under debatten har det anmärkts, att de oegentligheter, som
nu finnas inom bagerinäringen, egentligen böra utgöra föremål för
helsovårdsnämndens verksamhet. Det kan ju vara eu viss sanning
deri, men uppgiften är ej lätt att lösa för helsovårdsnämnderna.
Att döma af motionärens uppgifter, tyckes icke helsovårdsnämden
i Stockholm hafva kommit mycket långt på denna väg, och det
oaktadt i denna helsovårdsnämnd finnes en stor fond af insigter i
hygieniska frågor, och nämnden äfven har skickliga biträden till
sitt förfogande. Då så är i hufvudstaden, huru skall det då gå
för helsovårdsnämnderna på landsbygden, hvilka utgöras af kommunalnämnderna,
och i de mindre städerna, der ledamöterna ganska
ofta inväljas utan hänsyn till deras insigter i eller intresse för
sundhetsfrågor. Det är af dessa skäl, som jag i utskottet uttalat
mig för dess förslag, till h vilket jag nu yrkar bifall.

Herr T am in, Hugo: Denna fråga delar sig egentligen i två

frågor. Det har af flere talare betonats, att här gäller det, om
man så får säga, en helsofråga, d. v. s. eu sådan, hvilken egentligen
tillkommer helsovårdsnämnden. Är det, som af motionen
framgår, så illa bestäldt särskildt i Stockholm, torde Stockholms
stads sfyrelse åligga att undersöka och söka bot för der rådande
förhållanden. Men derför att det på ett ställe är illa bestäldt,
är det väl skäl att i detta fall stifta eu särskild lag eller om en
sådan lags stiftande ingå till Kongl. Maj:t? Om dessa förhållanden
icke kunna rättas med de magtmedel. helsovårdsnämnden för närvarande
har, så får tillses, att helsovårdsnämnderna erhålla kraftigare
magtmedel. I det föreliggande betänkandet har lagutskottet
inskränkt sin hemställan till lagbestämmelser angående arbetstiden
och eu anmodan att Kongl. Maj:t skall framlägga förslag

Torsdagen den 25 April.

N:o 25,

om denna, och då äro vi inne på ett område, mine herrar, som ifrågasätta
är af den största betydelse och den allra mest ingripande vigt. l^oTaJbets För

min del och med de åsigter jag alltid inom riksdagen IZenTbagerier
förfäktat har jag i allmänhet haft ofantligt mycket större för- m. m.
troende till det enskilda initiativet än till Kong! Maj:ts ingripande (Fort*.)
i sådana frågor, som röra de ekonomiska intressena. Jag står alldeles
på samma ståndpunkt äfven i denna fråga.

Jag har tagit något reda på huru förhållandena i detta afseende
ställa sig i det land, der kanske den allra starkaste kamp
stått just om denna arbetstid, och det är i England. Der har det
varit fallet, att, långt ifrån att arbetarne sj elfva äro ense om den
önskan, att staten skall reglera arbetstiden, stora majoriteter nästan
inom hvarje yrke och till och med inom det yrke, aer lagstiftning
synes mest pakallad, nemligen bland grufarbetarne, sagt: Yi vilja
icke hafva något statens reglerande, vi anhålla att få stå såsom
sjelfständige män och bedja få göra upp detta för oss sjelfva. I
England har det alltså visat sig, att statens reglering af arbetstiden
icke har varit synnerligen förfäktad af arbetarne, äfven om
den varit det af vissa fackföreningar och vissa politiska ledare.

Då man gör arbetstidens reglering synonym med en förkortning
af densamma, begår man i min tanke ett misstag. Det beror
naturligtvis ofantligt mycket på hvad arbetaren sysselsättes med
under det gifna antalet timmar. En jordbruksarbetare, med sitt
omvexlande arbete i friska luften, kan också, utan skada för sin
helsa, hålla ut en längre tid utan att tröttas än den, som har
till sysselsättning att hela dagen i ände stå vid en, två eller tre
maskiner. Det har också, såvidt jag fått reda derpå från England,
visat sig, att det, som är det mest påkostande, det mest betungande,
är att, såsom förhållandet är t. ex. inom bomullsindustrien,
i stället för att arbetaren förut skötte 2 å 3 väfstolar,
så har hastigheten på maskinerna ökats så ofantligt, att han nu
får sköta 4 ä 5 stolar. Det är den starka nervspänningen, som
åstadkommes genom arbetets intensitet och enformighet, som gör
arbetet för honom sä kraftuttömmande. Det är också min öfvertygelse,
att det till stor del beror på arbetets art, huruvida arbetaren
är ansträngd eller icke. I den mån som arbetet pressar
nerverna och han är tvingad att oupphörligen hafva sin uppmärksamhet
spänd och rigtad på arbetet, i den mån är arbetet verkligen
ansträngande, men icke nödvändigt i förhållande till timantalet.

Jag är dock öfvertygad om att det i många fall verkligen
är möjligt för arbetaren att på kortare tid åstadkomma samma
produkt, som han kan göra på en längre tid. Det är ju naturligt,
att det finnes eu gräns, der arbetaren genom för lång arbetstid
kommer att förslappas och således icke utan men för sig sjelf kan
lemna full arbetsprodukt, men å andra sidan att han fullt uthvilad
på kortare tid kan medhinna detsamma, som en ansträngd arbetare
tarfvar längre tid att utföra. 1 detta fall vill jag meddela ett
exempel, som är mig personligen bekant. Det var nemligen i en

tf so 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatta fabrik, der jag sjelf är delegare, som det hemstäldes till arbetare
ser om arbets-^- cde hade lust att minska arbetstiden från 10 till 9 timmar.
tiden i bagerier ~e AiI1&0 fundera derpå i 14 dagar, och då de sade ja, inskränkte
m. m. vi arbetstiden med en timme, för att se, om arbetarne icke skulle
(Forts.) hinna till samma arbetsprodukt som förut, äfven de, som sysselsattes
med rengöring och dylikt. _ Efter eu månads arbete visade
resultatet, att man icke lyckats hinna fullt upp till samma arbetsprodukt
som förut per dag, men denna hade dock, per timme beräknad,
ökats. Då föreslogs att göra ett nytt försök med 9 timmars
arbetstid, och efter 2 månader hann man på 9 timmar något
mera än förut på 10 timmar. Det är således alldeles gifvet, att
man genom en förkortning i arbetstiden kan få ett intensivare
arbete och en lika stor arbetsprodukt, hvilket ju är till förmån
för alla. Men deraf följer ingalunda, att jag, utan att det pågår
ett sådant gemensamt samarbete mellan arbetare och arbetsgivare,
då det verkligen är till fördel för arbetaren och möjligen för arbetsgifvaren,
kan säga, att blott genom en förkortad arbetstid
vinnes ett för någondera parten lyckligt resultat.

Detta gör, att jag är öfvertygad om att det är en bestämd
fördel för både arbetaren och arbetsgifvaren att arbetstiden så
förkortas, att arbetaren med full kraft och lust kan arbeta den
tid han egnar åt arbetet — ja, att arbetstiden bör förkortas som
regel — men detta bör gå på den naturliga utvecklingens väg,
d. v. s. inom hvarje yrke och med aktgifvande på de lokala förhållandena.
Dessa regleras _ bäst mellan arbetarne och arbetsgifvarne,
och jag tror för min del icke, att man på lagstiftningsväg
kan vinna en lycklig lösning af problemet eller bör förrän i
yttersta nödfall ingripa i den naturliga utvecklingens gång, hvaruti
arbetaren i våra dagar, med sin större sjelfständighet och bildning
stödd af bättre aflöning och jag tillägger en allt välvilligare
opinion, kan till sin fördel ingripa. Jag tror dessutom icke, att
det blir någon fördel för arbetarne sjelfva eller till någon lycka
för dem, om staten ingriper och börjar reglera arbetstiden i det
ena yrket efter det andra. Staten saknar all den kunskap om
den enskildes. speciella förhållanden, som behöfves vid bedömande
af de olika industrierna och de olika yrkena samt de olika arbetena.

Det är på den grund som jag, oaktadt jag har anledning tro,
att det inom det nu ifrågavarande yrket finnes missförhållanden,
hvilka jag. önskar rättade, dock icke, då den af utskottet föreslagna
skrifvelsen öppnar dörren till en fråga att genom lag
reglera arbetstiden, kan vara med om den skrifvelse, som här är
föreslagen.

Herr Wieselgren: Det är icke utan att jag i hufvudsak

står pa samma ståndpunkt som den siste talaren, men jag vill icke
komma till samma slut som han. Jag har visserligen den öfvertySe^se>
han uttalat, att det icke låter sig göra för staten att
usurpera reglerandet af arbetstiden eller att öfver hufvud taget in -

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

gripa i hithörande förhållanden, som jag tror bäst handhafva^ ifrågasätta
den enskilda verksamheten. Det kan dock under vissa förhållanden,^“arbetsvanligen
mindre normala, vara ganska nyttigt, att staten icke un- tiden i bagerier
dandrager sig den medverkan, som man rättvisligen kan kräfva m. m.
just för utredandet och klargörandet af denna sanning. Det är (Forts.)
från denna synpunkt jag betraktar den föreslagna skrifvelsen.

Den förebragta motionen skulle kanske, om man ville inlåta
sig på att öfversätta ordet, kunna lika gerna kallas för ett nödrop
som ett förslag. När jag läste igenom densamma, verkade den på
mig som hade jag hört ett verkligt klagoskri från eu ganska stor
mängd af de arbetare, hvilka vi hafva att tacka, i någon mån, för
vårt dagliga bröd. Det är alldeles påtagligt, att frågan här skulle
kunnat tagas på ett annat vis, än hvad motionären och utskottet
gjort. Ty om vi se på pag. 6 i betänkandet, så innehåller mellersta
stycket den hufvudsakliga anledningen till de klagomål, för hvilka
motionären gjort sig till tolk. Det heter der, att arbetaren saknade
tid för kunskapers inhemtande, för tillvaratagande af egna
angelägenheter, för familjelif. »Hela tillvaron blefve för honom
ett oafbrutet slafveri i detta ords bokstafliga mening.. Fullständigt
prisgifven åt ett ytterligt, öfver ordinära menskliga krafters
mått ansträngande arbetes alla vådor, försjönke arbetaren i både
moralisk och fysisk förslappning.» Nå väl, hufvudsakligaste medlet
att komma ifrån detta, hvilket skulle det vara ? Med det. svar,
motionären i denna fråga gifver, öppnar han dörren för eu i viss
grad annan fråga, än hvad man egentligen från början kunnat tro
här förelåge. »En begränsning af arbetstiden skulle i .betydlig
grad förbättra bageriarbetarnes vilkor samt ställa dem i jemnbredd
med öfriga yrkesarbetare.» På detta sätt komma vi in på den
stora och bekymmersamma frågan om arbetstidens lagliga begränsning.
Ja, otvifvelaktigt är denna väg ett af sätten för en
förbättring af förhållandena, men det är visst icke det enda, och
jag är icke ens säker på att det är det verksammaste. Men såsom
motionen här föreligger, är man ensamt hänvisad till detta sätt.

Det är ledsamt att så skett; det hade varit bättre, om flera utvägar
påpekats, och frågan således icke så skarpt, tillspetsats som
nu är fallet. Men i den situation, som är, har jag ytterst svårt
att med ett kallt nej tillbakavisa en klagan, som jag är.öfvertygad
om är berättigad. Äfven jag har i afton emotfagit. broschyren
från bageriidkarne och ögnat igenom densamma. Ädskilliga
påståenden, kanske de flesta, äro af bageriegarne bestridda, och
jag kan, lika litet som andra, som berört denna fråga, säga, hvem
som verkligen har rätt. Men jag är öfvertygad, att man bär icke
fram sådana klagomål som de bär föreliggande, man gifver. icke
till ett sådant ångestskri, utan att det finnes allvarliga anledningar
dertill.

Då jag icke anser hvad som här föreslagits, eller en skrifvelse
till Kongl. Maj:t om öfvervägande af detta ärende, vara att tyda
så, som om Riksdagen a priori ginge in på, att det är statens uppgift
att både partielt och totalt ingripa för arbetstidens begränsning,

N:« 25.

Torsdagen den 25 April.

Ifrågasatta utan blott afse att få utredt, hvad som i detta särskilda fall må
/»»“‘“XL- unna Söras: och detta dessutom är den enda möjligheten för kamtiden
i bagerier niaren. att gifva ett sympatiskt svar på en klagan, som synes vara
m. m. berättigad, skall jag, herr talman, be att få ansluta mig till dem,
(Forts.) som yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Törnebladh: I likhet med hvad jag åtskilliga gånger
inom denna kammare haft tillfälle att häfda, står jag fortfarande
på den ståndpunkten, att, när Riksdagen står i begrepp att aflåta
en skrifvelse, Riksdagen skall mycket noga betänka sig, innan
den tager ett sådant steg. Det är två särskilda omständigheter,
som,. enligt mitt förmenande, dervidlag förtjena att på det allvarligaste
tagas i betraktande. Den ena är den, huruvida tillräcklig
grund förefinnes för Riksdagen att i sakens förevarande
skick komma till regeringen med en sådan framställning; och den
andra är, huruvida den skrifvelse, som aflåtes, har tillräckligt
begränsat Riksdagens begäran, eller om den icke kan få eller
måste få en mycket större portée, än från början legat i den gjorda
framställningen. I detta fall synas mig båda omständigheterna
inträffa. Dels är det nemligen icke genom fullständiga undersökningar
utredt, i hvad mån de framstälda anspråken eller de
anförda klagomålen äro berättigade. Att det kan finnas något
berättigande i dem, vill jag visserligen icke förneka, men jag
påstår ännu, att det är icke fullständigt klart, till hvilken omfattning
de äro grundade, och att sålunda utredningen icke lemnar
tillräcklig ledning för Riksdagen att vidtaga någon åtgärd i saken.
Jag erinrar mig, att för något år sedan frågan om en begränsning
af arbetstiden förelåg inom Stockholms kommunalförvaltning.
Ärendet utreddes på ett helt annat sätt, och det kunde så ske
derför, att man hade så god tid på sig och man hade skyldighet
att deråt egna den allra största uppmärksamhet.

Att det kan inträffa, att en skrifvelse får en större portée,
än från början tänkts, det har visat sig i dag; ty då vitalatom
bageriyrket, hafva vi så småningom kommit in på hela arbetarefrågan.
Skulle det vara skäl, att Riksdagen med anledning af
denna speciella framställning inläte sig på en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hvilken genom sina konseqvenser måste leda till pröfning
af hela denna arbetarefråga, hvars konturer vi i dag fått för oss
skisserade, men som vi efter denna korta debatt visserligen icke
äro i tillfälle att öfverblicka, icke ens såsom grund för en blifvande
undersökning?

Det är af dessa skäl, som jag för min del skulle vilja afråda
kammaren att ingå med en skrifvelse i sakens närvarande skick,
utan att jag dermed velat säga, att icke frågan under andra förhållanden
kan bättre utredd återkomma och då föranleda ett annat
resultat.

Herr Öländer: Dä äfven jag deltagit i utskottets arbete

i denna fråga och biträdt dess förslag, torde det tillkomma mig

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

yrket existerande förhållanden. Det är svårt för mig att säkert (Forts.)
kunna bedöma den saken, men af hvad som i ämnet anförts synes
det mig vara temligen tydligt ådagalagdt, att en dylik skrifvelse
är behöflig. Jag vill emellertid nu ej vidare yttra mig derom,
utan blott fästa mig vid de formella skäl, som af herr Annerstedt
anförts och hvilka möjligen skulle kunna mera än de förtjena
inverka på kammarens beslut, om man ej närmare redogör för
den verkliga innebörden af dessa skäl.

Herr Annerstedt nämnde, att snart förelåge för kammaren
en fråga af ungefär samma beskaffenhet som denna, men af mycket
större utsträckning, nemligen angående ordnandet af förhållandena
i fråga om arbetstiden emellan arbetsgifvare och arbetare i allmänhet
och sålunda inom alla möjliga 1 '' TT~ =ade, att, innan

speciella fråga, som nu förelåge. Äfven häntydde han, att man
skulle gifva sig in på ett socialistiskt område, om man antogenu
ifrågavarande skrifvelseförslag. _

Ja, mine herrar, om verkligen den motion, som väckts inom
Andra Kammaren och af dess utskott tillstyrkts, skulle antagas,
då kommer man in på det socialistiska området. Att ifrågasätta
en undersökning och reglering af dessa förhållanden mellan arbetsgifvare
och arbetstagare inom alla yrken, äfven der icke något behof
deraf är angifvet och kanske ej heller förefinnes, der ingen önskan
i den vägen är uttalad och intet yrkande framstäldt och inga
missförhållanden påvisade, samt att ingå till Kongl. Maj:t med
begäran om en sådan utredning och reglering, anser jag vara
obefogad! Men detta hör ej till den nu föreliggande frågan, utan
till (Ten nyss omförmälda, om hvilken vi framdeles få tillfälle
att yttra oss.

För min del anser jag, att om någonsin dessa frågor skola
kunna komma fram till Riksdagen och regeringen, hör det just ske
på det sätt, som den nu föreliggande framkommit. Tv det är just
när ett behof om arbetstidens reglering visar sig inom ett yrke,
der missförhållanden uppstått och klagomål höras, som man bör
försöka erhålla utredning härom och föreslå de lagbestämmelser,
som möjligen deraf böra blifva en följd.

Herr Annerstedt yttrade också, att det finnes ingen utredning,
om verkligen ett behof af nu ifrågavarande beskaffenhet förefinnes.
Ja, Riksdagen kan väl ej förebringa vidare utredning, än den gjort,
och det är just derför, att Riksdagen i det afseendet ei kan komma
längre, som Riksdagen bör hos Kongl. Maj:t anhålla om utredningens
fullständigande.

Jag yrkar derför bifall till utskottets betänkande.

den frågan vore afgjord, det vore

behandla den

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasätta Herr Unger: Då jag i allo gillar de åsigter, herr Tamm
se?oZTrieu-'',fr|ga uttalat och är af den öfvertygelse, att intet är
tiden i bagerier det afseende den föreliggande motionen och detta utskotts m.

m. betänkande berör, möjligt att vinna genom lagstiftning, utan

(Forts.) endast på det fria aftalets väg, följer deraf, att jag vill afstyrka
bifall till lagutskottets förslag. Om det behjertansvärda ändamål
skulle genom denna skrifvelse kunna vinnas, hvilket herr Treffenberg
tyckes anse kunna vinnas, eftersom han förmenat, att utskottet
bort såsom sitt hufvudskål fästa afseende vid möjligheten för
bageriarbetarne att bygga familjer, då hade man kunnat blifva
frestad att gå med på denna farliga väg, men detta mål synes
icke kunna vinnas genom hemställan att göra utredning angående
arbetstiden för arbetarne, ty vare sig de arbeta 10 eller 12 timmar
eller natt och dag, så förändrar detta ej mycket deras förmåga
att bygga familj, utan detta är, hvad bageriarbetarne angår,
beroende af helt andra förhållanden.

Hvad skall man väl då säga om alla andra yrken, der sjelfva
yrkets beskaffenhet är sådan, att den förutsätter nattarbete. Jag
finner af detta utskottsbetänkande, att här ej ensamt är fråga om
att begränsa arbetstiden till vissa timmar, utan äfven att afgöra,
huruvida det skall arbetas natt och dag. Yi skulle då kunna
emotse en mängd framställningar i sådana syften. Hvad skola vi
då säga oni t. ex. hyttarbetarne, der hyttan blåses på ena året
och sedan går hela året om eller under loppet af många år, natt
och dag, helg och socken. Hvad skulle man säga om kolaren
i skogen vid sin mila, nej, vid sina milor, öfver hvilka han måste
vaka natt och dag, ensam i skogen?

Skulle nattarbete upphöra, då skulle också — för att nu tala om
hvad som ligger mig och min hembygd närmast — all jernindustri,
likasom ock en mängd andra industrier, få nedläggas. Men man
säger: »bageriyrket lean bedrifvas lika väl om dagen».

Med förbehåll om det fria aftalets rätt bageriidkarne och deras
arbetare emellan — och hvarför skulle man ej häfda den rätten åt
dem såväl som åt andra arbetsgivare och arbetare — blifva de
bagare, som bedrifva sitt yrke endast om dagarna, i konkurrens
med dem, som idka nattarbete vid sitt bageri, utan afsättning för
sitt bröd, och de, som yrkesmessigt med legda arbetare idka
bageri, skulle alltså, om man inläte sig på här ifrågasatt inskränkning
i det fria aftalets rätt, sättas ur stånd att, i konkurrens
med hembagare och bagare-associationer med framgång
bedrifva sitt yrke — och på samma sätt med andra yrken.

På grund af dessa förhållanden måste jag för min del yrka
afslag på utskottets hemställan.

Herr Treffenberg: Det är visserligen något dekontenanserande
att uppträda ännu en gång, helst när jag erinrar mig de
bravorop, som helsade en föregående talare, hvilken afstyrkte
bifall till utskottets skrifvelseförslag. Men, mine herrar, det är ej

Torsdagen den 25 April.

27 Nso 25.

första gången iag befinner mig i minoriteten, och jag bär den ifrågasätta

laabestämmet

ItUbll & VUy VI

berigtiga en uppgift af herr Unger, som fattade mitt yttrande sa, m. m.
som skulle jag hafva uppgifvit, att utskottet■, såsom det vigtigaste (Forts.)
skälet för sitt förslag, anfört den omständigheten, att deri. långa
arbetstiden omöjliggjorde för arbetaren att bygga familj. Så
yttrade jag mig ej, åtminstone var ej min mening sådan. Jag
läste upp det yttrande, hvilket helsovårdsnämnden afgifvit och
motionären åberopat. Motionären och bageriarbetarekomitén hafva
ju begge förklarat, att den långa arbetstiden verkade menligt för
arbetarnes ställning till familje- och hemlifvet.

Då jag nu har ordet, vill jag i korthet bemöta eu del af
herr Tamms anförande. Jag kan ej i öfrigt följa honom pa det vida
fält, der han rörde sig, tv man vet ej hvart det bär; men då han
nämnde om arbetarne i England, att de ej äro för saken, utan att
de vilja sköta sig sjelfva, så är det väl möjligt, att detta kan bero
på det engelska nationallynne!, men så är dock ej förhållandet
hos oss; ty icke mindre än 1,400 arbetare yrka på en ändring i
förhållandena genom statens mellankomst.

På samma gång vill jag i anledning af herr Annerstedts
yttrande — i sanning besynnerligt från det hållet — att man ej
kan afhjelpa alla missförhållanden, erinra, att detta visserligen
är en trivial sanning, af alla erkänd, men som dock ej utgör *
något hinder för att der man kan hjelpa, der bör man ock hjelpa.

Vidare yttrade herr Annerstedt — och derutinnan har han
redan delvis blifvit bemött af herr Öländer — att om man nu
bunde sig vid utskottets förslag, skulle man vara fast, när herr
Bergs motion inkommer till kammaren. Men det kan jag ej finna.

Herr Annerstedt resonerade så, att om man finner en framställning
till regeringen i anledning af herr Bergs motion obehöflig, d. v. s.
om man anser, att ej några yrken existera af så helsofarlig art,
att någon reglering af arbetstiden mellan arbetsgifvarne och deras
arbetare erfordras, så skulle man råka i förlägenhet, om man antagit
den nu föreslagna skrifvelsen. Nej — det finnes något, som
heter fysisk ohelsa och andlig ohelsa. Det är den andliga ohelsan
och dermed sammanhängande social ohelsa, hvarom här är fråga.

Den fysiska ohelsan den följer också med, det är nog sant, men
det är ej hufvudskälet, hvarför jag påyrkat bifall till utskottets
förslag, utan. såsom jag nämnde i början af mitt förra anförande,
det är just den andliga ohelsan. Denna är en ovilkorlig följd af
den långa arbetstiden, och jag påstår, att det är lagstiftarens pligt
att hafva ögonen öppna för det stora sociala onda, som deraf följer,
och tillse, om verkligt behof och möjlighet förefinnes att på ett^
praktiskt sätt afhjelpa detta onda. Och detta kan ej låta sig göra
utan efter föregången utredning.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall

ertarenneten, atx jag aerai Gira ueiuinut mig m^mvcu vai.

Närmaste anl ed nino-en att i a fr nu begärde ordet var för att få

lagbestämmelser
om arbetstiden
i bagerier

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasätta till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare
ser om Arbets- anslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen
tiden i bagerier vara med öfvervägande ja besvarad.

m. m. Herr Treffenberg begärde votering, i anledning hvaraf upp (Forts.

) sattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 9;
Nej — 61.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 23 och 24
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, med anledning af
väckta motioner om ändring i § 32 mom. 2 i bankoreglementet
i _ syfte att utsträcka tiden för återbetalning af afbetalningslån,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 23 och 24 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om fullständigande och förtydligande
af gällande bestämmelser rörande verkställighet af frihetsstraff,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

ifrågasatt än- Föredrogs å nyo lagutskottets den 23 och 24 i denna månad
äring af be- bordlagda utlåtande n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrade
omjhttledocii hestämmelser angående flottled och kongsådra.
hungsådra.

Herr Benedicks: Motionären har hemstält, »att Riksdagen
ville i skrifvelse till Konungen hemställa, att han täcktes taga i
öfvervägande, huruvida icke genom ändrade bestämmelser om flott -

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

led och kungsådra, särskildt uti landets forsar och vattenfall, Ifrågasatt änvattendragens
störa energiförråd bättre kunde tillgodogöras för
landets industri, än nu är fallet, och till Riksdagen inkomma med om fiottled och
de förslag, som deraf kunna föranledas.» Han utför vidare, huru kungsådra.
stor betydelse nu gällande bestämmelser om kungsådras beskaffenhet (Forts.)
hafva. Han talar om, att då det föreskrifves, att hon skall vara
i/3 af vattendragets bredd vid lågt vattenstånd, så är detta ett
slöseri med vattenkraften. Särskildt anför han, hurusom _ vid
Trollhättan årligen 10,000-tals hästkrafter gå förlorade, och hvilka,
derest ej lagen lade hinder i vägen, borde kunna tillgodogöras.

Herr de Laval, som här är närvarande, har tillåtit mig att yppa
några siffror, han gifvit mig, nemligen till huru stor statens andel
ensamt i Trollhättan kan i hästkrafter anses uppgå: minst
140,000 hästkrafter, såvida det bygges ordentligt, och möjligen åtskilliga
derutöfver. Om man nu gör en beräkning öfver hvad en
hästkraft kan lemna för nettobehållning, då den uttages genom
vattnets kraft i stället för genom ångkraft, så kommer man till
enorma summor, och dervid är 100 kr. ej för högt räknadt. Då
Vunnen I, mine herrar, sjelfva räkna ut, hvad ensamt statens andel
kan komma att blifva värd, rigtigt skött.

Mot denna motion har emellertid lagutskottet opponerat sig,
och det af förnämligast två skäl. För det första erinrar utskottet
om, att motionären lemnat opåaktad en af de vigtigaste uppgifter,
som kungsådran har att fylla, nemligen »att i jordbrukets intresse
möjliggöra ett tillräckligt skyndsamt aflopp af det öfverflödiga
vattnet från den odlade jorden». Jag föreställer mig, att denna
uppgift i allmänhet tillgodoses vid äfven den minsta qvarnanläggnmg.
Således bör det väl icke utgöra något hinder. Men så anför
utskottet vidare: »Erfarenheten gifver nemligen vid handen,
att i månget vattendrag kungsådran till sin nuvarande i lag stadgade
bredd är behöflig till förekommande af skada vid häftigare
vattenflöden å den jord, hvars vattenafledningssystem är af vattendraget
beroende. I alla händelser bör, enligt utskottets tanke,
följaktligen en inskränkning i kungsådras storlek endast i särskilda
fäll kunna medgifvas, och detta först efter förutgången
noggrann pröfning af sakkunnig myndighet, att derigenom ej
annans enskilda rätt trädes för nära. Detta är ock den ståndpunkt,
som intages af den nu gällande lagstiftningen. I 10 § i
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund lemnas
nemligen eu möjlighet öppen att i särskilda fall inskränka
kungsådrans storlek. Såsom vilkor härför erfordras emellertid en
noggrann undersökning, om och under hvilka vilkor eu förändring
i uppdämningsrätten till ett vattendrag — en minskning af kungsådrans
storlek innebär ju en sådan förändring — må för ett vattenverk
medgifvas. Redan enligt gällande lagstiftning kan sålunda
ett kraftigare tillgodogörande af vattendragens energiförråd ega
rum, och detta, enligt utskottets åsigt, under lämpligare form än
den af motionären fnreslagna.» Uti § 8 af förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet af den 30 december 1880 står: »Der kungs -

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatt än- ådra af ålder varit, skall den fortfarande lemnas öppen för allTtämmeLrna
män samfärdsel> för flottning och för Askens gång eller annat allom
flottled och mänt ändamål, så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran
kungsådra. är beroende. Kungsådra skall, så framt den ej är annorledes be(Forts.
) stämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel
af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd.
;) . Detta har således den i § 10 omförmälda häradssyn att
rätta sig efter. I § 10 står: »Vill någon för vattenverk göra ny
eller förändra äldre dam, göre anmälan derom hos domaren med
uppgift å vattendraget och den fastighet, å hvars grund byggnaden
skall göras.» Jag kan dock ej se, att här är anvisad någon
utväg att kunna fullt tillgodogöra sig vattenkraften, åtminstone
ej i den utsträckning, som nutidens teknik kräfver. På grund af
den utveckling, som särskild! elektrotekniken tagit, hafva vattenverken
fått ett helt annat värde än förut. Det ligger omätliga
skatter i dessa vattenfall och forsar, som vi ega, och för att bättre
.tillgodogöra oss dessa, böra vi göra allt hvad som kan göras. Särskild!
med hänsyn till alla de vattenfall och forsar, dem staten
sjelf eger, är eu ändring af denna 8 § nödvändig. Ty med mindre
än att kungsådran kan stängas till eller förminskas, kan ej fulla
vattenkraften uttagas. Detta är alltså en nödvändighet, och det
må bli beroende på särskild pröfning, huruvida icke flen nya rätt,
som framkallats af de stora vattenverkens numera ökade värde,
också må kunna få göra sig gällande gent emot de bestämmelser,
som stadgades i lagen af den 30 december 1880.

Det är derför jag anser, att utskottet bort tillstyrka motionen,
och derför får jag, i enlighet med reservationen, anhålla om bifall
till motionen och afslag på utskottets förslag.

Herr Svedelius: Den föreliggande motionen synes mig verkligen
hafva varit förtjent af ett bättre öde, än det lagutskottet
beredt densamma. Den föregående talaren har redan uppläst hvad
motionären yrkat. Jag skall alltså ej upprepa detta. De skäl, motionären
anför, synas mig högeligen beaktansvärda, och utskottet
har till och med sjelf erkänt, att sa är förhållandet. Men detta
oaktadt har utskottet afstyrkt motionen, och det enda egentliga
skäl, som utskottet derför andragit, återfinnes på 10:de sidan, der
utskottet säger, att »motionären lemnat opåaktad en af de, enligt
utskottets förmenande, vigtigaste uppgifter, som kungsådran har
att fylla. Denna uppgift — att i jordbrukets intresse möjliggöra
ett tillräckligt skyndsamt aflopp af det öfverflödiga vattnet från
den odlade jorden — skulle svårligen blifva i erforderlig grad
tillgodosedd genom införande af en allmän minskning i kungsådrans
storlek.» Men om man ser till hvad motionären verkligen
yrkat på, så har han icke sagt, att det skulle vara en »allmän
minskning i kungsådrans storlek». Hvad som han anser vara erforderligt
är, att under vissa förhållanden en inskränkning göres i
kungsådran så till vida, att ej vid tillfällen, då det är alldeles
onödigt för alla de afsedda ändamålen, vattnet utan gagn får

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

bortrinna. Det låter sig nemligen mycket lätt göra att, för att ifrågasatt ännu
fästa oss vid utskottets alldeles speciella skäl, eller hänsyn till
lordbrukarens kraf pa att vattnet ma kunna fritt afrinna, det om jiottled och
låter sig lätt göra, säger jag, att kungsådran får verka med denna kongsådra.
effekt vid högvatten, men att på samma gång genom. anordningar (Forts.)
med densamma ställa så till, att, då vattenståndet ej är af denna
beskaffenhet, vattnet ej onödigtvis må bortrinna.

Motionären har framhållit de vigtigaste intressena i öfrigt,
som af dessa frågor beröras. Jag vill för min del uttala, att jag
hyser det allra lifligaste och varmaste intresse för desamma och
specielt för den af honom omförmälda flottningen. Jag kan säga
detta med så mycket större skäl, som jag i flera år tjenstgjort såsom
liottningsehef och i den egenskapen möjligen kunnat förvärfva
någon erfarenhet af hvad både för flottningen kräfves och hvad
som för densamma kan vara obehöfligt. Jag har vid många tillfällen
funnit, att de anordningar, som på grund af lagstadganden
förekomma, skulle kunnat göras ofantligt mycket mera fördelaktiga
för andra intressen utan att derför behöfva samtidigt skada
fiottningsin tresset.

Det har under senare tider, på sätt ock af motionären framhållits,
i följd af elektroteknikens storartade utveckling blifvit af
stor vigt att bättre kunna tillgodogöra sig vattnets kraft. När
nu gällande lagstadganden kommo till, voro förhållandena ej på
långt när desamma som för närvarande. Det måste ju derför
äfven förefalla helt naturligt, att man dä ej fäste så stor vigt vid
vattenkraften och dess användning. Man lagstiftade i det syfte
lagen nu angifver för farled, flottled och fiske, och de af vattnet
intresserade anläggningarne voro i regeln af den jemförelsevis
minsta betydenheten. Nu äro förhållandena helt annorlunda. De
hafva omgestaltat sig på ett helt annat sätt, och min mening, är
ingalunda, att genom nya lagbestämmelser någon inkräktning
skulle göras i de gamla berättigade intressena af nyss uppräknade
slag. Men jag är fullt öfvertygad om, att genom en utredning
af förhållandena det skulle visa sig icke vara omöjligt
att ändra lagstadgandena så, att, utan att någon skada behöfver
förorsakas dessa gamla och ännu på mänga häll mycket vigtiga
intressen, det lemnas tillfälle för dessa nya och kanske för framtiden
ännu vigtigare intressen att göra sig gällande. Faktiskt
är, att i denna stund på grund af gällande författningar i våra
vattendrag stora mängder af vatten måste fritt få afrinna, utan
att det lagenligt är möjligt för strandegarne att tillgodogöra sig
desamma, såsom de eljest skulle kunna göra utan inkräktning pa
andras intressen. Motionärens föreliggande förslag går endast ut
på en utredning. Han önskar, att Kongl. Maj:t måtte tillse, att
allas rätt må bevaras, men att blott icke genom ett onödigt slöseri
så lagstadgas, att dessa vigtiga industriella intressen utan gagn
åsidosättas. Det är under den fulla öfvertygelsen, att en utredning
skall kunna gå i den rigtningen, att gamla intressen icke
skadas, men de nya må kunna komma till heders och till fullo

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatt än- åtnjuta de förmåner, som vårt lands natur i så rikt mått tillstäZetrna
godosett oss med Horn jag vågar oaktadt jag emot det aktade
och flottled och tagutskottet icke nar mycken utsigt att vinna anklang för hvad
kongsådra, jag yrkar, yrka afslag på utskottets förslag och bifall till mo(Forts.
) tionen.

Herr Annerstedt: Då två föregående talare framhållit, att
genom elektroteknikens framsteg den fråga, som nu är föremål
för kammarens öfverläggningar, skulle hafva kommit i ett i visst
afseende förändradt läge mot hvad förhållandet var år 1880, då
nu gällande lag i ämnet stiftades, hafva dessa talare förbisett, att
genom dessa framsteg förhållandena alls icke blifvit i någon mån
ändrade med afseende på den fråga, vi nu diskutera. 1870-talets
vattenverksegare förde sin talan om rätten att begagna vatthet
såsom drifkraft med samma ifver som nutidens verksegare drifva
sin. Den, som genomläser Första Kammarens diskussion, då den
behandlade den s. k. lukrativa vattenrätten, finner, att de, som
förde vattenverksegarnes talan, framhöllo samma skäl som nu om
nödvändigheten att få dämma med större frihet än förr. Efter
tioåriga strider kommo slutligen Riksdagens båda kamrar efter
en mycket mödosam sammanjemkning i lagutskottet till det förslag,
som nu utgör 1880 års lag, hvars 10 § alfattades i öfverensstämmelse
med Första Kammarens yrkande.

Då de två talarne med mycken styrka framhållit den pekuniär
fördel, som skulle följa af vattenverkens utvidgade rätt att
begagna vattendrag — det talades om 140,000 hästkrafter, som vid
Trollhättan utan nytta gå förlorade, och om andra ställen, der
vattnet i stor myckenhet framrinner obegagnadt — så är det visserligen
sant, att der man kan ytterligare dämma, åstadkommer
man helt visst ett nyttigt användande af vattnet; men dervid
får man icke glömma, att dessa fördelar icke få köpas på jordbrukets
bekostnad, då detta yrke måste hafva en berättigad fordran
derpå, att vattendragens begagnande för vattnets fria aflopp
icke må inskränkas utöfver hvad af ålder varit tillåtet, så fort
detta inskränkande medför men för åkerbruket.

I förbigående får jag anmärka, att det icke kan blifva tal
derom, att hänsyn till flottningen skulle föranleda hinder för vattendragens
öfverbyggande och vattnets begagnande som drifkraft;
ty det visar erfarenheten från alla flottleder, som på senare tider
inrättats, att för flottledernas skull behöfver icke hindras anläggning
af fördämningar i vattendraget och af de vattenverk som
önskas, blott det dervid anlägges en ränna bredvid för flottningen.
Detta är fullt tillräckligt för att flottningen kan framkomma.
Det tror jag således man icke behöfver befara, att flottindustrien
skall lägga hinder i vägen derför, att i vattendragen kungsådran
öfverbygges. Lika litet tror jag man behöfver i afseende på farlederna
frukta, att dessa skola kunna lägga stora hinder i vägen
för de förändringar, som kunna önskas med afseende på kungsådran;
ty der farled finnes, torde äfven vattenverksegaren önska

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

dess fortfarande bestånd och väl knappast ifrågasätta någon än- ifrågasatt ändring
i densamma sådan den af ålder varit. drmlJ "f be~

Der återstår följaktligen såsom ett afsevärdt hinder för in-^”flotiUdoch
skränkning i kungsådran det skydd, som jordbruket i kungsådran kungsådra.
eger, och det är detta skydd, som enligt min åsigt lagstiftningen (Korts.)
ej kan släppa efter, hvadan hvarje vidare öfverbyggande af kungsådran
eller inskränkning af densamma ej kan tillåtas med mindre

fenom uppdämningen skada icke förorsakas jordbruket. Sådan är
en gällande lagstiftningens ståndpunkt. Men när en inskränkning
i kungsådran kan ske utan en sådan skada, dä erbjuder nu
gällande lag eu fullt tillräcklig utväg för kungsådrans inskränkning,
nemligen den ordning, som § 10 i 1880 års lag stadgar. I
detta stadgande erbjuder gällande lag ett tillräckligt medel för
vattenverksegare att, såsom föregående talare sagt, få kungsådran
inskränkt, under förutsättning att detta kan ske utan olägenhet
för andra berättigade enskilda intressen. Att under sådana förhållanden
hemställa om eu utredning och begära, att lagstiftningen
skall byggas på andra grunder, som bättre skydda vattenverksegarnes
rätt, förefaller mig icke vara skäl för kammaren att gå
in på. Jag är också fullt öfvertygad derom, att, om kammaren
skulle besluta en skrifvelse i den af motionären åsyftade rigtningen
och Kongl. Maj:t skulle försöka att komma med ett nytt
förslag, innehållande ändring i 1880 års lag, skall kammaren säkert
få upplefva enahanda strider mellan landtbrukets representanter
och vattenverksegarne, som på 1870-talet egde rum och
som afslutades genom 1880 års vattenrättsforordning.

Det kan enligt min åsigt icke heller vara skäl att ingå till
Kongl. Maj:t med eu skrifvelse i ämnet, då den nu gällande lagstiftningen
i fullt tillräckligt mått uppfyller de fordringar, som
de båda förste talarne stält på lagstiftningen i fråga om vattnets
begagnande såsom drifkraft. Ty kan den, som önskar kungsådrans
inskränkning, visa, att det sker utan förnärmande af någons rätt,
kan han också få tillstånd dertill. Kan han icke detta, bör
kungsådran icke få inskränkas, och då är det ju rigtigt, att
i sådana fall denna rätt för vattenverksegaren icke ifrågakommer.

Innan jag slutar, vill jag fästa uppmärksamheten på att,
ehuru i 10 § ej uttryckligen omtalas den 8 §, utan den 10 § är
redigerad så, att der icke uttryckligen talas om kungsådra, är
dock lydelsen deraf sådan, att, enligt min uppfattning, med tilllämpning
af denna § kan kungsådran få inskränkas, om förhållandena
medgifva en sådan inskränkning utan förnärmande af någons
rätt. Detta framgår tydligt, om man följer de förändringar i förslaget,
som slutade med nuvarande lydelsen af sistnämnda paragraf.
Slutligen får jag tillägga, att jag från tillförlitligt håll
hört uppgifvas, att så tillämpas denna § i Norrland — den trakt,
der för närvarande några större förändringar i kungsådran lättast
låtit sig genomföra. Under sådana förhållanden förefaller det mig,
som skulle kammaren hafva fullt skäl att godkänna utskottets
hemställan, hvarom jag vördsamt framställer yrkande.

Första Kammarens Frat. 1895. N:o 25.

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatt än-'' Herr Hasselrot: Hen gällande bestämmelsen, att kongsådra
stävimeherna '' aUmanh?t skall åtgöra V3 af vattnet, der sådan af ålder varit,
oiTfottUdTch eller i mindre vattendrag V6, är en enkel och lättfattlig bestämkungsådra.
melse, som hade allt skäl för sig under de tider, då det industri(Forts.
) ella begagnandet af vattnet var af mindre betydelse. Det var

naturligtvis synnerligen lämpligt att ha eu bestämmelse, som var
tillämplig öfver allt och kunde gima sig lätt gällande. Förhållandena
hafva emellertid enligt min åsigt på senare tider väsentligen
förändrat sig. Anspråken på vattenkraft ha redan ökats och
komma sannolikt att ytterligare högst betydligt ökas. Det fins
ingen ledamot i kammaren, som ej känner och erkänner detta, och
det kan ju då ej vara statsekonomiskt rigtigt att låta vattenkraft
dag för dag, år efter år gå förlorad, om det ej af andra anledningar
är nödvändigt att förhindra begagnandet af densamma.
Jag tviflar emellertid på att så är. Lika med herr Svedelius
är jag öfvertygad om, att man vid en eventuel förändring i lagstaagandena
härutinnan skall taga all skälig hänsyn till bestående
förhållanden, så att hvarken rätt till farled, flottled eller
fiske skall obehörigen inskränkas, lika litet som nödigt aflopp från
ofvanliggande jordegares mark skall förhindras. Men den, som
något känner till förhållandet i våra strömmar, måste erkänna,
att på många ställen kunna dessa mål tillgodoses, utan att man
gör anspråk på hela tredjedelen af vattnet. Det synes mig alltså,
som tiden vore inne att göra en modifikation af den ovilkorliga
bestämmelse, som fins i § 8 af kongl. förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund, och jag kan ej böja mig
för det uttalande, som är gjordt af lagutskottets ordförande, då
han tolkar 10 § så, att om det kan visas, att en öfverbyggnad
öfver kungsådra ej skadar något af dessa af mig omnämnda föremål,
får sådant ske under de i 10 § föreskrifna vilkor. För min
egen del tviflar jag bestämdt på rigtigheten af en sådan tolkning
och skulle ej våga att vid den i 10 § omförmälda syn döma till
något slags öfverbyggnad af kungsådra. 8 § innehåller nemligen
en allmän bestämmelse, att kungsådra skall vara V» af vattnet,
der det är djupast. Så står det i 10 §: »Vill någon för vattenverk
göra ny eller förändra äldre dam, göre anmälan derom hos domaren.
» Det förutsättes enligt min mening här, att denna dam skall
vara på de 2/s, der de enskilde hafva rätt att bygga. Vill man
bygga i detta vatten, skall undersökning ske, att man dervid ej
begagnar vattnet så, att man skadar ofvan- eller nedanliggande.
Men att denna undersökning skulle afse äfven möjligheten att
upphäfva eller modifiera den allmänna bestämmelsen i § 8, vågar
jag betvifla, äfven om någon gång af praktiska skäl lagen skulle
så. tillämpats i Norrland. Åtminstone vore det önskligt, att lagstiftningen
i detta fall blefve tydlig. Såsom förhållandena för
närvarande äro och då frågan är af synnerligen stor ekonomisk
vigt, tror jag, att kammaren gör klokt i att ej skjuta den från
sig, utan genom bifall till den föreslagna skrifvelsen söka få saken
utredd och ej i förlitande på lagutskottets uppgift om tillämplig -

Torsdagen den 25 April.

35 N:o 25.

heten af 10 § på hithörande förhållanden låta den falla. Jagin -ifrågasatt än
stämmer med dem, som yrkat bifall till den föreslagna skrif velsen.

om flottled och

kungsådra.

Herr Öländer: Det vore nog allt för djerft att med ett enda (Forts.)
drag till den grad, som här är föreslaget, förminska ett åtminstone
förut såsom nödvändigt ansedt aflopp för vattnet i våra elfvar
och vattendrag. Kungsådrans nuvarande bredd har ansetts
erforderlig för fiskens gång, flottningens bedrifvande och jordbrukets
skydd mot uppdämning. Om allt annat förändrats, så har
väl åtminstone det förhållandet ej förändrats, att vattnet kan göra
skada, om det genom allt för trång kungsådra ej får nödigt aflopp.
Jag vitsordar, hvad lagutskottets ordförande sagt derom, att
10 § i åberopade förordning verkligen måste anses innefatta en
rättighet att kunna få öfverbygga eller inskränka kungsådra, när
sådant utan men för ofvanliggande mark kan låta sig göra. Det
står tydligt i nämnda §: »Vill någon för vattenverk göra ny eller
förändra äldre dam, göre anmälan derom hos domaren.» Hvarför
skulle han göra anmälan hos domaren, om han ej ville öfverskrida
de rättigheter, som han enligt denna lag har? Vidare innehåller
paragrafen: »Domaren begära hos Konungens befallningshafvande
förordnande för lämplig person att i afseende å företaget bevaka
talan, till betryggande af det allmännas rätt, och förfaren öfrigt
på sätt i 19 och 20 §§ stadgas angående utsättande af syn på
stället, kungörelse om tiden för häradsrättens sammanträde samt
tillkallande af sakkunnig man för afvägning eller annan undersökning
af vattendrag med dess af- och tillopp, ofvan eller nedan.»

Hvartill skulle allt detta tjena, om ej afsigten vore att erhålla
rätt till något, som möjligen under andra förhållanden kunde
menligt inverka på kungsådrans fria aflopp. Denna § kan ej tolkas
annorlunda än såsom ett undantag från 8 § i samma lag, som
innehåller bestämmelser om kungsådrans bredd. Att det också så
tolkats, är säkert, och i enlighet härmed ha flera utslag i Norrland
blifvit meddelade. Jag vet dock ej, om de understälts högre rätts
pröfning eller om de vunnit prejudikat. Jag kan emellertid ej
förstå, hvarför man ej skulle tolka ifrågavarande § på nu uppgifvet
sätt. Finner sålunda rätten, att öfverbyggnad af kongsådra
eller inskränkning af densamma utan skada kan ega rum, så
får ju industrien också begagna sig deraf; finnes åter en dylik
åtgärd icke kunna ske utan skada för jordbrukaren, bör den ej
heller tillåtas. Industrien bör ej hafva rätt att ingripa på jordbrukets
rättigheter.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Jag vill endast med anledning af herr

Hasselrots tvekan om tillämpningen af 10 § nämna, att det fins ett
mycket lätt sätt att skaffa sig full säkerhet i fråga om 10 §:s
tillämplighet äfven med afseende å en ifrågasatt ändring af kungsådra,
nemligen att någon, som vill förändra en kungsådra, begär

N:o 25.

Torsdagen den 25 April.

ifrågasatt an- detta, låter hålla syn i öfverensstämmelse med 10 §, ådagalägger
s tämmelser na dervic1’ att en ändring i kungsådran kan ske utan någon kränkning
om flottled och annans enskilda rätt samt,_ om underrätten ej skulle medgifva
kongsådra, byggnaden på ett sätt, som blifvit ådagalagdt, att det ej kränker
(Forts.) någons rätt, öfyerklagar underrättens beslut i högre instans. Det
skall då visa sig, om han ej slutligen får rätt i den högsta.

Jag har all anledning tro, att den allmänna uppfattningen är
den, att 10 § är tillämplig äfven med afseende på 8 §.

Herr Svedelius: Af hvad som nu senast yttrats ha vi funnit,
att herrar jurister hafva olika uppfattning om tolkningen af
den ifrågavarande lagen. Äfven af gammal erfarenhet har jag
kommit till samma uppfattning om olika tolkning från juristernas
sida. Hvad som är rätt kan jag för min del ej tilltro mig att
bedöma. Men redan det, att en olika tolkning kan ifrågakomma,
synes vara tillräckligt skål för att en skrifvelse bör aflåtas, för
att åtminstone lagen matte bli tydligare och bestämdare. Jag
vet fall, då nu omnämnda §§ varit tillämpade, emedan strandegarne
velat begagna sin tredjedel af vattnet för att bygga dam
och taga vara på detta vatten, och på den grund har syn måst
hållas^ för att utröna, om uppdämning skulle åstadkommas, Ooafsedt
om någon dam eller byggnad i kungsådran uppfördes. Å andra
sidan vet jag fall, men det var kanske före den sista lagens utfärdande
och jag minnes ej säkert, huru den gamla lagen lydde, då
såsom när dammen öfver Dalelfven vid Domnarfvet byggdes —
kungsådran blifvit öfverbyggd. Detta kunde dock ej gå till på
vanligt sätt, utan ^ der blefvo särskilda åtgärder vidtagna, och
Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfvades, sedan ombud från olika myndigheter
förordnats att närvara vid synen. Väg- och vattenbygnadsstyrelsen
t. ex. förordnade ombud att närvara. Men detta var
ett alldeles exceptionelt fall, och det var åtskilliga år sedan dess.
Denna bestämmelse om att kungsådran skall uttagas af Vs af
vattnets bredd, der det djupast är, kan ha till följd ej blott hvad
som motionären framhållit, att det kan vara V a af vattnet som
bortgår vid lågt vattenstånd, utan det kan vara nära no g allt
vattnet, eller åtminstone en mycket stor del deraf, som framrinner
i kungsådran när sektionen är sådan, att det är långgrundt åt
stränderna och en djup fåra i midten. Vid lågt vattenstånd blir
då mycket litet vatten qvar på sidorna, och mesta vattnet rinner
i midten, hvilken då betraktas som kungsådra. I alla händelser
uppstå lätt tvistigheter. Jordegarne ha många gånger nästan utan
praktiska skäl, endast med åberopande af lagens ordalydelse, protesterat
mot ändring i vattendraget, på grund af det allmännas
laga andel i vattnet. Den erfarenhet jag kommit till gifver mig
fullt skäl att anse, att en närmare utredning behöfs, och i an vidhåller
derför mitt yrkande.

Herr de La val: Ehuru jag i det mesta är förekommen af
näst föregående talare, vill jag ändå, eftersom jag fått ordet, ut -

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

tala mig i frågan. Jag blef uppkallad af lagutskottets ordförande, ifrågasatt Ändå
han gaf anvisning pa ett sätt att göra reda och klarhet i saken
Det sättet är, tillåt mig säga det, nätt opp det sämsta, tv skall om Jiottled och
man börja en anläggning med processer, om hvilka man icke vet, kongsådra.
när och huru de sluta, då få vi allt vänta på industrierna vid (Forts.)
våra forsar här i landet.

När man nu talar om kungsådran, så vill jag fästa, uppmärksamheten
på, att detta vore ett synnerligen gynnsamt tillfälle att
få eu utredning gjord om huru stor kungsådran verkligen bör
vara, och dessutom skadar det icke, att Kongl. Maj:t i sammanhang
härmed kommer att tänka på sina kungsåder. Det skulle
vara ett ytterst gynnsamt tillfälle för Sverige att få sina finanser
ordnade. Ty kronan har i dessa sina tredjedelar i vattnet en så
enorm rikedom, att om den blott bär sig någorlunda klokt åt, skall
den härmed få sin halfva budget klarerad.

Herr af Burén: Jag kan icke bedöma frågan från juridisk
synpunkt, men jag vet, att de nuvarande bestämmelserna hafva
förorsakat tvister och processer, som i åratal hafva fortgått, utan
att slut på dem kunnat fås. Under sådana omständigheter hemställer
jag till denna ärade kammare, om icke vore skäl att bifalla
en skrifvelse för att få nuvarande bestämmelser ändrade, så att
de åtminstone icke. framkallade processer, hvilket nu är fallet. Jag
anhåller om bifall till reservationen.

Herr Hasselrot: Ofta uppstå olika meningar, när man skall
tolka en lagparagraf, och då så i detta fall egt rum, skall jag
bedja att till stöd för den tolkning, jag gjort af ifrågavarande
10 §, få anföra ytterligare några ord. Jag hyser .nemligen fortfarande
den uppfattning, att bestämmelsen i 10 § icke rätteligen
kan tillämpas så, att någon de! af kungsådran på grund af deri
meddelade stadganden kan inskränkas. Jag ber att dervid få fästa
uppmärksamheten på den i 10 § stadgade proceduren. , Den här
föreskrifna undersökningen har för ändamål bland annat att bevara
farleder, flottleder och fiske från obehörigt intrång, och det
är således en betydande befolkning långs efter vattendragen,
hvars rätt skall i detta fall bevaras. Hvad stadgas då i 10 § för
procedur för den förändring i vattendragets begagnande, som är i
fråga? Jo, att det skall lysas i den socken, der den ifrågavarande
delen af vattendraget är belägen, och i närgränsande församlingars
kyrkor. Det blir således icke kungjord! för alla dem. hvilkas rätt
i ofvanberörda hänseenden kan vara i fråga. Ty det är ju icke
endast de, som bo bredvid eller i närheten af sjelfva vattenfallet,
hvilka kunna hafva skada eller olägenhet af detsammas förändring.

Vidare står det i 10 §, att »vill någon för vattenverk gorå ny
eller förändra äldre dam» etc. Redan i denna ingress till paragrafen
synes mig antydt, att det är en befintlig vattenrätt, som
skall göras gällande, och att det ej kan vara fråga om att skapa
en ny sådan eller utvidga en redan befintlig. Det gäller nemligen

Nso 25. 38 Torsdagen den 25 April.

ifryaxntt än- antingen eu gammal dam, som ju i regel finnes på (len tredjedel,
,tämmelserna är belägen på båda sidor om kungsådran, eller ock är det

om flottled och *raga ,om e" ny dam, men äfven denna i den del af vattendraget,
kungsådra. som tillhör enskilda jordegare. Uppdämning får nemligen göras
(Forts.) äfven i den del af vattendraget, som tillhör den enskilde, endast
under förutsättning, att denna uppdämning icke skadar ofvan eller
nedan liggande. Detta afser också undersökningen enligt 10 §. och
derför behöfver icke proceduren vara någon annan, än som der
föreskrifves. Vore det fråga om att vid denna undersökning göra
iakttagelser beträffande kungsådran, vare sig i dess helhet eller
till någon del, så föreställer jag mig, att bestämmelserna bort vara
helt annorlunda. Jag vågar naturligen icke mot lagutskottets
ordförande med bestämdhet påstå, att min uppfattning är den
rätta, men just hvad herr Svedelius sade, att tveksamhet om bestämmelsen
kan förefinnas, synes mig vara ytterligare ett skäl att
genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t få saken utredd och ordnad.

Herr Annerstedt: Jag förmodar, att kammaren icke egentligen
är road af några juridiska diskussioner. Jag skall derför
endast med några få ord bemöta ett par af den siste talarens anmärkningar
samt tillfoga en liten reflektion.

Hvad först kungsådras inverkan på farled beträffar, är det
vid synen ombudet för det allmänna, som ser till, att farled icke
inskränkes genom^ förändring i kungsådra. Hvad inverkan på
fisket beträffar, sa, om allt går efter beräkning, kommer att för
nästa Riksdag föreläggas ett nytt lagförslag om rätt till fiske, der
äfven kungsådrans förhållande till fisket behandlas. Således kommer
den betänklighet, som yttrats, att hänsyn till fisket skulle
obehörigen inskränka vattnets användning såsom drifkraft, att —
om, såsom jag hoppas, nämnda lagförslag blifver af kamrarne välvilligt
mottaget — vid nästa riksdag undanrödjas. Alltså återstår
endast den enskilde jordegaren. Och det vågar jag påstå, att I,
mine herrar, mån få till stånd hvilken skrifvelse som helst och
hvilken lag som helst, så skolen I icke någonsin kunna åstadkomma,
att I icke, då fråga blir om att inskränka kungsådra,
måsten i lagen bibehålla föreskriften om en syneförrättning, der
alla, h vilkas rätt bero res. få tillfälle att utföra sin talan och bevaka
sin rätt. Och äfven i den förbättrade lagstiftningen torde
det stadgande komma att bibehållas, att ändring i kungsådran icke
får vidtagas, förr än det visats, att inskränkning deri icke har
någon inverkan pa enskild persons rätt. Jag anser mig nemligen
kunna utgå derifrån, att I icke viljen åstadkomma en lag, som
åsidosätter rättvisans enklaste fordringar, nemligen att man icke
för en persons fördel skall ega rätt att träda andras rättigheter
för. nära, och att följaktligen vattenverksegarne måste finna sig
deri, att jordegarnes rättigheter skyddas. Skall detta iakttagas,
måste syn alltid föregå. Att, såsom herr de Laval trodde, den
nya lagen skulle hjelpa honom att genast utan vidare få anlägga
vattenverk, dertill finnes icke någon sannolikhet.

Torsdagen den 25 April.

N:o 25.

Herr de La val: Till svar på hvad siste talaren senast ytt- ifrågasatt afträde
ber jag att få såga, att man i allmänhet kan bygga så, att
icke någon uppdämning behöfver ske. Men om det någon gång om pMied och
skulle gå derhän, att anläggningen komme att skada jordbrukarne, kungsådra.
ber jag få framställa den frågan: borde man ej genom expropriation (Korts.)
få genom utbetalning af några tusen kronor blifva befriad från ett
»liberum veto»?

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr
Benedicks, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och antogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i
ämnet väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 30;
Nej — 24.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och fem proto^
kollsntdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 10,is e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.