1895. Första Kammaren. N:o20 (Riksdagens protokoll 1895:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o20.

Onsdagen den 3 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes till en början af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne mars.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslagen till Svea och Göta hofrätter
med derunder lydande justitiestater; samt

n:o 51, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslagen under riksstateus åttonde hufvudtitel.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 10, 48
och 49 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag
bordlagda utlåtande n:o 4.

Herr talmannen ankom nu och öfvertag ledningen af förhandlingarna.

Vid föredragning af konstitutionsutskottets den 30 nästlidne
mars och under gårdagen bordlagda memorial och utlåtande:

n:o 10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af utskottets utlåtande n:o 4, rörande väckta motioner om
ändring af § 52 af regeringsformen och § 33 riksdagsordningen,
samt

Första Kammarens Prot. 189ö. N:n 20.

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

Förslag till
grundlagsändringar,

åsyftande tidsbesparing
i
riksdagsarbetet.

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
(30, 65 och 75 riksdagsordningen,

bifall kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den SO sistlidne mars
och den 2 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 10, § 20, § 32 mom.
1 och § 33 riksdagsordningen.

Herr Nyström, Carl: Min reservation gäller endast § 33;
emot de föreslagna bestämmelserna i afseende på fullmagterna har
jag ingenting att invända. Men beträffande förändringen af den
punkten, som bestämmer, att kainrarne skola hos Konungen begära
sina talmän och vice talmän, synes mig åtskilligt vara att säga. Så
länge Konungen skall utse kamrarnes talmän och vice talmän och
detta utnämnande utgör så att säga Riksdagens inledning, synes det
mig ganska naturligt, att Riksdagens båda kamrar vid detta tillfälle
skola träda i en så att säga personlig beröring med regenten. Att
denna anhållan, denna början af Riksdagen, hvilken inleder den
samverkan mellan båda statsmagterna, som bör gifva det följande
riksdagsarbetet dess karakter, omgifves med en viss högtidlighet,
synes mig icke heller vara något ondt. Ceremonier, sådana som
den ifrågavarande, stå på en förnuftig grund, och jag ser icke
något skäl, hvarför man bör utrota ceremonier, som äro af denna
art. Det är ju dessutom, såsom hvar och eu vet, brukligt att till
medlemmar i den deputation, som hos Konungen begär talmän, utses
nyvalde riksdagsmän, hvilka vid samma tillfälle på sätt och
vis presenteras för Konungen. Hvarför icke?

Hufvudsyftet med dessa från O. B. Olsson utgångna motioner
är ju att vinna tid, men i detta fall vinnes ingen tid, så framt
man icke räknar den lilla besparing, som uppkommer derigenom
att deputationen indrages, eu tidsbesparing som kan beräknas i
minuter. För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att det
icke är mig, som bevisningsskyldigheten tillkommer i ett sådant
fall som detta; det är den, som vill ändra grundlagen, som skall
styrka, att ändringen är högst nödig och nyttig, och att göra detta
i förevarande fall rörande den 33 § torde allt blifva svårt.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat, än att
den naturligaste slutsatsen är, att förslaget angående denna paragraf
bör förkastas, helst det icke står i något slags samband med
de öfriga föreslagna förändringarne, för hvilka skäl kunna anföras.
Här finnes icke något skäl; hvarför då hålla på en förändring, som
hvarken är nödig eller nyttig?

Herr talman, jag yrkar afslag på utskottsbetänkandet, i hvad
det rör § 33.

Herr von Strokirch: Det förslag, som här nu föreligger, är
jemte dem, som förekomma i nästefterföljande betänkanden, lika

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

med de förslag, hvilka såväl inom denna som medkammaren år Färsing till
1893 antogos att hvila för grundlagsenlig slutbehandling vid 1894 yundlagsars
riksdag; ett förslag att riksdag skulle taga sin början den 8 . änfriyar<
januari var då med dem sammankoppladt i ett och samma be- besparing i
tänkande, och då detta förslag år 1894 förkastades, blef det or- riksdagsman
till att hela gruppen af de föreslagna förändringarne måste arbetet.

afslås. Hade en sådan sammankoppling icke funnits, hade de nu (torta.)

återupptagna förslagen för visso redan varit grundlag. Hvad beträflar
de nu föredragna förslagen har derå yrkats bifall utom
hvad angår § 33, som ansetts böra afslås, och detta på grund deraf,
att någon tidsbesparing icke stode att derigenom vinna, samt att
en förändring i viss mån innebure en ohöflighet och ogrannlagenhet
mot Hans Maj:t .Konungen, då. han icke vidare skulle uppvaktas
af en deputation med begäran om talmans utnämnande.

Hetta argument kan jag för min del icke finna vara af den vigt,
att det bör föranleda ett afslag på paragrafen, utan anser jag
denna stå i så nära samband med förslaget i öfrigt, hvilket afser
att genom bestämda grundlagsbud vid riksdagens början åstadkomma,
att dess arbete fortast möjligt må komma i gång, att jag
på denna grund fortfarande måste yrka bifall till såväl den föreslagna
förändrade lydelsen af 33 § som äfven till öfriga §§.

Herr Nyström, Carl: Den siste ärade talaren anförde, att
nu förevarande motioner åsyfta vinnandet af tid för riksdagsarbetet,
men på mitt påstående att genom en förändring af 33 §
ingen nämnvärd tid vunnes, följde ingen vederläggning.

Jag får påminna om att detta förslag förut framkommit i
sammanhang med de vigtiga förslagen om riksdagens öppnande
den. 8 januari och om motionstidens inskränkning, hvilka förslag
nu icke föreligga. I sammanhang med sådana vigtigare reformer
kunde den ifrågavarande lilla förändringen få passera, men att nu,
sedan hufvudsaken bortfallit, söka framdrifva den obetydlighet,
som här är.i fråga, dertill synes mig ej anledning finnas. Naturligtvis
gäller icke detta, om herr Strokirch kunnat bevisa nyttan och
nödvändigheten åt den ifrågasatta reformen, men jag kan icke
finna, att han styrkt tillvaron af dessa grundlagsenlig^ skäl fölen
förändring.

Herr Berg, G-nstaf: Det är visserligen sant, att Hd icke
vinnes genom den nu föreslagna förändringen af 33 § riksdagsordningen,
och utskottet har icke heller ifrågasatt förändringen i
sådant syfte; men utskottet har ansett sig böra föreslå borttagandet
af en ceremoni, som saknar all egentlig betydelse och
derför enligt utskottets åsigt utan all olägenhet kan bortfalla. T
fråga om ceremonier bör man skilja mellan sådana, som ega verklig
innebörd, och dem, som sakna sådan. Till de förra räknar jag
för min del t. ex. hvad 34 § riksdagsordningen stadgar om riksdags
öppnande; och häruti ligger den betydelse, att Konungen och
representationen mötas för att till hvarandra framställa sina önsk -

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

Förslag till ningar. Ett sådant stadgande bör derför ej borttagas, och det är
grundlags- }c;[.e heller ifrågasatt. Till den senare kategorien af ceremonier
ä^ftaldlTuh- eller ''1° betydelselösa torde deremot utan all tvekan kunna hänUSbes
pa ring i ~ föras den i 33 § afsedda deputationen, och derför kan den enligt
riksdags- mitt förmenande utan all skada borttagas. Jag tager mig sålunda
arbetet. friheten yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

(Forts.)

Herr Bergius: Såsom i detta och näst följande betänkande
finnes antecknadt, har jag af sjukdom varit förhindrad att deltaga
i utskottets öfver läggningar angående föreliggande fråga. Jag ber
derför att få tillkännagifva, att jag_, derest jag deltagit, skulle
hafva slutit mig till utskottets majoritet, ty jag anser det af utskottet
framstälda förslaget dock medföra åtskilliga fördelar, och
kan icke finna, att den förste talaren framlagt giltiga skäl för
bibehållandet af den deputation, hvarom i 33 § riksdagsordningen
stadgas. Jag får derför yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att livad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Nyström, Carl,
att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan utom i hvad
den anginge § 33 riksdagsordningen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 30
nästlidne mars och under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 13, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 34 riksdagsordningen,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Förslag till Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 30 sistlidne mars
grundlags- och den 2 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 14, i anledandringar
rör. af väckt motion om ändring af § 37 mom. 1 och § 45 riks tiden,

inom i ° i •
hvilken utskott dagsordnnigen.

skola väljas

och samman- Herr Nyström, Carl: Om i afseende på det ärende, som nyss
träda. var föremål för en kort diskussion, kunde sägas, att det var af
ganska liten vigt, gäller deremot sådant icke om den nu ifrågasatta
grundlagsförändringen. Den är af ganska stor betydelse
och kan under upprörda tider och mer invecklade partiförhållanden
medföra afsevärd skada. Det är en underlig grundlagsförändring,
kan man säga, som här föreslås, ty det torde kunna visas, att den
alldeles icke är nyttig, men lian göra skada. Den är ingalunda
nyttig, ty om man ser sig god att blifva färdig med utskottens
tillsättande inom sex dagar, såsom fallet lär hafva varit under

Onsdagen den 3 April.

5 N:o 20.

de senare åren, gör en bestämmelse om 8 dagar naturligtvis ingen Förslag till
skada, och en förändring till sex dagar intet särskildt gagn. Under arundlagssådana
förhållanden förlöper ju saken alldeles på samma sätt, an- ^ilTn^nom
tingen det i grundlagen står 8 eller 6 dagar. Dervid är alltså en hvilken ''utskott
grundlagsförändring icke påkallad. Men förändras ställningen så, skola väljas
att förhållandena i riksdagen blifva mer invecklade, skall man och sammansnart
inse behofvet af fullt åtta dagar för vidtagande af alla de trada vigtiga

förberedelser, som erfordras för utskottsvalen. Jag tillät (Fort«-)

mig förra gången ärendet var före påminna om förhållandena i
tyska riksdagen, der det icke finnes 3 eller 4 partier, såsom möjligen
hos oss, utan 8, och för närvarande finnas måhända flera.

Antag, att så blir förhållandet äfven hos oss, hvad kommer då
att ske? Vid riksdagens början skall hvart och ett af dessa partier
tillsätta sina förtroendemän, och det är icke lätt att ena sig
om den saken. Derefter skola dessa förtroendemän träda i beröring
med de andra partiernas representanter för att komma öfverens
om antagliga utskottslistor, hvilket icke lärer aflöpa utan
långa underhandlingar; innan man får klart för sig alla afsägelse!’
samt önskningar om utbyte m. m., torde ganska afsevärd tid kunna
förgå. Den, som erinrar sig hvad som skedde 1894 vid förberedelserna
för tillsättandet af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
vet, huru långvariga dylika underhandlingar kunna vara,
och ehuru förberedelserna vid utskotts tillsättande icke äro fullt
desamma som förberedelserna i ofvannämnda fall, hafva de dock i
åtskilliga afseenden likhet med hvarandra. Jag påminner, hurusom
förra gången saken var på tal, af flera talare, och dessa mycket
erfarna, framhölls, att så länge man icke kunde ena sig om
förslaget angående motionstidens förkortning — och lyckligtvis
föll detta förslag —, är det ganska ändamålslöst att förändra tiden
för utskottens tillsättning, ty i alla fall ginge icke riksdagsarbetet
med full maskin förr än motionstiden är förbi. Det synes
mig alltså, att denna förändring är alldeles oantaglig, då den icke
gagnar men väl kan skapa en fara. Man må icke komma med det
talet, att, då skilnaden mellan 8 och 6 är 2, man genom förändringen
skulle vinna 2 dagar. Denna beräkning vore rigtig, om
föreskriften innehölle, att valet nu skulle ske på åttonde dagen,
men efter förändringen på sjette dagen. Men så är det ju icke.

Man får ju anställa valet huru tidigt som helst, och erfarenheten
har visat, att man i de flesta fall lian anställa detsamma till och
med tidigare än sjette dagen. Då medför förändringen ju ingen
vinning, icke någon besparing af 2 dagar. Men under svåra och
invecklade förhållanden, alltså i undantagsfall, kunna de 8 dagarne
behöfvas, och då har förändringen vållat icke gagn utan en under
sådana förhållanden betänklig inskränkning i handlingsfriheten.

Det synes mig då icke finnas skäl för antagande af en grundlagsförändring,
som i vanliga fall icke är till gagn men som i undantagsfall
kan vara till skada och som onödigtvis inskränker handlingsfriheten
i en så vigtig akt, ett så vigtigt skede af riksdagen
som tillsättandet af utskotten.

N:o 20.

ODBdagen den 3 April.

Förslag till Jag tillåter mig att åter påminna om en vigtig sak, nemligen
grundlags- behandlingen af suppleantfrågan. Då den nyvalda riksdagsupp''"‘tiihn^inom
sättningen kommer till Andra Kammaren, och i detta fall hafva
hvilken utskott vi öfvervägande att tänka på Andra Kammaren, vet jag att förskoia
väljas troendemännens vigtigaste sysselsättning är att gorå sig bekanta
och samman- me(j ,]e nyankomne ledamöterna, för att tillse, huruvida de äro
lämpliga som suppleanter i utskotten, och detta är fullkomligt
01 s’ rigtigt och i sin ordning. Det är de goda förmågorna bland de
nyvalda riksdagsmännen, som böra uppsökas för att insättas såsom
suppleanter och utbildas till dugliga utskottsledamöter. *Att
i rörelsen under riksdagens första dagar lära känna de nykomna
är icke lätt och tager en betydlig tid; begås misstag, så att personer,
olämpliga för utskottens arbete, insättas i desamma, blir det
gifvet till skada för detta arbete, och det går icke alltid så lätt
att utesluta de olämplige, sedan de en gång blifvit valda. I allt
fall väcker sådant ofta ett ganska stort missnöje, som vore onödigt.

Således: det att suppleanterna måste väljas med omsorg och
att det kräfver sin tid att bland okände skalfa sig insigt om
deras duglighet utgör för mig ett ytterligare skäl att icke afkorta
den härför afsedda tiden. Att alltså behålla den handlingsfrihet,
som Riksdagen nu har, samt att vid behof kunna förlänga
den tid, som i vanliga fall visat sig tillräcklig, skadar icke i
något afseende; under svårare förhållanden torde det vara i höggrad
gagneligt att hafva tvenne dagar i reserv, om det skulle
behöfvas. Dessa, herr talman, äro mina skäl, hvarför jag nu yrkar
afslag på utskottets föreliggande betänkande.

Herr Blomberg: Den föregående ärade talaren inledde sitt
anförande, i hvilket han afstyrkte konstitutionsutskottets förevarande
betänkande, med den förklaringen, att de här föreslagna
grundlagsändringarna icke kunde vara till någon nytta utan
tvärtom kunde medföra skada. Kör min del håller jag före, att
dessa grundlagsändringar både kunna anses nödiga och alltid böra
medföra nytta. Jag anser det nemligen vara af vigt, att det
första riksdagsarbetet så fort som möjligt kommer i gång. Detta
är både nödigt och nyttigt.

Vidare anser jag det vara af gagn att icke lemna för lång
tid för dessa förberedelser, hvilka visserligen afse att åstadkomma
en så god sammansättning af utskotten som möjligt men äfven
skulle kunna missbrukas till intrigspel, som utan tvifvel lätt kan
blifva till skada och icke till gagn. Då utskottet föreslagit eu
tid, utmätt på sådant sätt, att man ingen gång under det nuvarande
riksdagsskicket behöft gå längre än till denna tidsgräns,
frågas, om icke utskottet varit ytterligt försigtigt. Det är att
märka, att man icke mer än en enda gång under dessa årtionden
behöft skjuta upp utskottsvalen till 6:te dagen.

Den föregående ärade talaren fasthöll särskild! vid den nuvarande
tidsbestämningen af det skälet, att det skulle kunna uppstå
en stor mångfald af partier i kamrarne. Jag tror icke, att

Onsdagen den 3 April.

N:o 20.

det under sådana förhållanden skulle lända till någon nytta att
använda 2 dagar mer för vidlyftigare kompromisser mellan de olika
partierna; de förhandlingar, som behöfvas, kunna och böra fullföljas
under den tid, som nu är föreslagen. Man har icke råd att från
det egentliga riksdagsarbetet slösa bort för mycken tid på dessa
förberedande förhandlingar.

Vidare syntes det den ärade talaren, för att man skulle klokt
och väl kunna välja ut suppleanterna, af synnerlig vigt, att man
kan förfoga öfver nu medgifna längre tid. Jag för min del tror
deremot, att man lika väl bör hinna få suppleantlistan i ordning
till den föreslagna sista valdagen som listan på de ordinarie medlemmarne.
Jag föreställer mig nemligen, att de personer, som
hafva förtroendet att å partiernas vägnar utarbeta förslagen, på
förhand måste ega en sådan personkännedom, som möjliggör att
fullborda arbetet på den bestämda tiden, och att för dem 2 dagar
ytterligare icke äro af nöden. Deremot äro dessa dagar onekligen
af betydelse för sjelfva riksdagsarbetet. ■

Det sades slutligen, att, så länge motionstiden är bestämd
såsom för närvarande, utskottsarbetet ändock icke kan komma i
gång före motionstidens slut. Jag deremot menar, att det är af
vigt, att utskotten väljas så fort som möjligt, på det att utskottsmedlemmarne
må blifva i tillfälle att taga i öfvervägande de
frågor, om hvilka framställningar redan äro gjorda, och att arbetet
icke ytterligare uppskjutes, derför att man före utskottsvalen
icke haft anledning att tänka på de särskilda ärendena.

Jag tror derför, att tillräckliga skäl finnas att anse de föreslagna
grundlagsändringarna både nödiga och nyttiga och yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Motionären har här, såsom mig synes, på

ett mycket öfvertygande sätt framlagt ohehöfligheten af den föreslagna
grundlagsändringen. Erfarenheten har nemligen, enligt
hvad han, med stöd af utskottets vid 1893 års riksdag lemnade
utredning, anfört, visat, att under de sista 20 åren aldrig inträffat,
att utskottstillsättningen skett senare än 6:te dagen efter riksdagens
öppnande, men väl i de flesta fall tidigare. Har man allaredan
utan ändring i grundlagen uppnått det resultat, hvartill
motionären vill komma, hvarför skall man då vidtaga eu grundlagsändring? Hvad

åter beträffar tiden för utskottssammanträdena efter
valen, är det föreslaget, att siffran 4 dagar skulle utbytas mot
2 dagar, men såvidt jag kunnat erinra mig, har det i regeln tillgått
så, att utskotten sammanträdt dagen efter sedan de blifvit
valda — således äfven i detta fall torde en ändring vara alldeles
obehöflig.

Jag anser, att man i allmänhet så litet som möjligt bör kladda
på grundlagen, och grundlagen sjelf säger, att man icke bör vidtaga
andra ändringar än sådana, som äro högst nödiga. Jag

Förslag till
grundlagsändringar
rör.

tiden, inom
hvilken utskott
skola välja8
och sammanträda.

(Forts.)

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

Förslag till
grundlagsändringar
rör.

tiden, inom
hvilken utskott
skola väljas
och sammanträda.

(Forts.)

anser, att den nu föreslagna grundlagsändringen är högst onödig,
och af detta skäl förenar jag mig i yrkandet på afslag.

Herr Nyström, Carl: Jag får bekänna, att jag icke rigtigt

förstod herr Blombergs resonnement. Han började att säga, och
han fortsatte och slutade med att säga, att hufvudsyftet med
denna grundlagsändring vore, att riksdagsarbetet skulle komma i
gång. Detta är godt och väl. Derom är jag fullkomligt öfverens
med honom. Sedermera efter en minuts mellanrum säger han, att
tidens bestämmande till 8 dagar ingen gång inverkat på riksdagsarbetets
igångsättande. Detta påstående står icke i öfverensstämmelse
med det förra.

Men herr Blomberg har gjort det som värre är.o Han har
kallat förberedelserna till utskottsvalen för intrigspel. Åtminstone
har han sagt, att detta lätteligen kunde blifva en följd af det nuvarande
stadgandet. Dertill bär herr Blomberg ingen rättighet.
Såvidt jag känner till. saken—jag talar om förhållandena i Andra
Kammaren —, är det så långt derifrån, att dessa förtroendemän
tvärtom hafva en ganska allvarsam sysselsättning med att söka
efter de dugligaste männen, och om möjligen partihänsyn dervid
förekommer, kan dock detta icke kallas intrigspel; och detsamma
gäller naturligtvis om förberedelserna inom denna kammare till
utskottsvalen. Intrigspelet vore, förmodar jag, snart undangjordt
— på 2 å 4 dagar — men, det ärliga letandet efter dugliga män för
utskottsarbetet det tager sin tid. Särskildt framhåller jag studiet
af de nyvalda i och för suppleantplatsernas besättande såsom ytterst
vigtigt och upptagande mycken tid. Häremot har herr Blomberg
endast satt det påståendet, att förtroendemännen böra på
förhand känna de suppleanter de välja. Huru skall det vara möjligt?
Huru skall en förtroendeman från Skåne på förhand känna
till nyvalda riksdagsmän från t. ex. Norrland eller Vermland. Ett
faktum är, att de rakt ingen kännedom hafva af dem utan måste
gå omkring och fråga deras äldre och för förtroendemännen sedan
föregående riksdagar bekante länskamrater. En sådan personalkännedom,
som den herr Blomberg förutsätter, tror jag vara ytterst
ovanlig och icke böra förutsättas ens hos förtroendemän.

Så länge 8 dagar är mera än 6 dagar och om det är sant att
förberedelsen till utskottsvalen är ett arbete, som kan komma att
kräfva längre tid än den, som hittills visat sig behöflig, och dä
ingen skada kan uppstå af den nu gällande bestämmelsen, hvilket
skulle kunna blifva fallet, om tiden ändrades till 6 dagar, finner
jag det, herr talman, föreligga fullgiltiga skäl att förkasta den
af herr O. B. Olsson väckta motionen.

Herr Blomberg: Jag vill blott med ett par ord svara på

den siste talarens yttrande.

Jag har aldrig sagt, att tiden för uppgörande af förslag till
utskottsledamöter användes till intrigspel. Men jag har betonat,
att grundlagsparagrafen skall vara så aflättad, som behofvet pa -

Onsdagen den 3 April.

N:o 20.

och sammanträda.

(Forts.)

kallar, och detta af erfarenheten styrkta behof kräfver i öfverens- förslag till
stämmelse med utskottets förslag högst 6 dagar. Och jag har sagt,.. 9jundla3s- „
att en medgifven längre tid kunde lemna frestande tillfälle till
onödigt, kanske skadligt, intrigspel på detta område, emedan det hvilken utskott
egentliga arbetet med förslagslistorna hädanefter som hittills bör »kola «äijas
kunna utföras på 6 dagar.

För öfrigt tror jag, att mitt yttrande med afseende på personalkännedomen
hos förtroendemännen också var tydligt nog.

Jag sade, att de böra ega den personalkännedom, att svårigheterna
i och för suppleantvalen ej böra Undra dem från att kunna fullgöra
sitt uppdrag inom den tid, som af utskottet föreslagits. De
skäl, utskottet med afseende härå anfört i sitt betänkande, kan
jag icke finna vara på något sätt vederlagda af den siste talaren,
ty det är konstateradt, att 6 dagar är den längsta tid, som hittills
behöfts. Derför kan ock denna tidsrymd mycket väl bestämmas
i grundlagen, så att man icke förledas att förbruka längre
tid än den i verkligheten för ändamålet behöfliga.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 14, röstar

da;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afsläs utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

d a — bo,
Nej — 43.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 30 nästlidne
mars och under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning

Nso 20.

Onsdagen den 3 April.

af Kongl. Maj:ts proposition angående lindring i vilkoren för ett
åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt
lån° ä 2,000,000 kronor, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemstält.

Anslag för an- _ Föredrogs å ny o statsutskottets den 30 sistlidne mars och den

läggning af 2 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 4(5, i anledning af
Vännäs,"Umeå ,.Mai:ts proposition angående anslag för anläggning af eu

och Storsand- bibana från norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till
shär. Storsandskär.

Herr Sandberg: Ehuru jag är fullt medveten om, att kan ske

ingen af duenna kammares ledamöter i denna fråga delar mina
åsigter. och mina farhågor, känner jag det likväl som min oafvisliga
pligt att, så länge jag eger röst i den svenska Riksdagen, uttala
min protest mot ett ytterligare förökande af vår redan alltför
stora statsskuld, hvilket utan tvifvel blir en följd af bifall till
det nu framlagda förslaget. Vid de blomstermålningar, som af
åtskilliga myndigheter afgifvits och som blifvit intagna i utskottets
betänkande, fäster jag icke synnerlig vigt. Intet jemvägsförslag
har ännu framkommit, utan att vara åtföljdt af vackra
målningar af den föreslagna jernvägens utomordentliga vigt samt
den stora trafik, som skulle uppstå på den bana, som vore föreslagen
att anläggas. Särskildt fäster jag mig icke mycket vid
den föreslagna banans stora strategiska betydelse. Kan den icke
vara lika mycket till fördel för den anfallande som den försvarande?
1809 öfvergick fienden hvarken; det hade varit mycket
beqvämt, om han då kunnat med jernbana fortsätta inåt landet.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre utan ber att få
yrka anslag.

Friherre Klinckowström: Under nuvarande förhållanden och
åå jag med bekymmer ser, att ingen reserverat sig mot ifrågavarande
förslag af statsutskottet att bifalla anläggandet af eu
bibana från Vännäs till Umeå, hade det egentligen varit onödigt
för mig att nu uppträda, men jag har den åsigten, att när man
vill försvara en grundsats, som man anser rigtig, bör man icke väja,
om man också står ensam om sin åsigt. Jag kan derför icke neka
mig att vid detta tillfälle påminna om, att när medel för anläggande
af den störa stambanan uppåt Norrland beviljades, skedde det
— vill jag minnas — under förbehåll, att bibanorna från nämnda
stambana ut till kusten skulle bekostas af vederbörande kommuner
och städer, och detta anser jag fortfarande rigtigt. Här har nu visat
sig och beklagligtvis äfven visat sig förut, att dessa bibanor blifvit
bekostade af staten. När man tänker på hvilken nytta dessa bibanor
göra, så är det hufvudsakligen för transport af skogsprodukter
och trävaror från det öfre landet till kusten för att sedan
utskeppas eller försågas af de vid kusten liggande sågverken.

Onsdagen den 3 April.

N:o 20.

Det är enskilda personer eller bolag, som ega denna näring, och Anslag för ande
bedrifva den så, att de verkligen hafva råd att bekosta dessa l^99nin9 "f
jern vägar, så mycket mer, som de blifvit stenrika på denna s. k. yd°""å "‘umeå
näring, som jag vågar kalla skogssköfling, och att understödja och stonnnddenna
genom kostsamma jernvägar, som endast skola komma att skår.
befrämja dessa bolags trafik, det finner jag fullkomligt onödigt. (Forts.)

Jag skall icke begära votering i denna fråga, tv jag anser
det fåfängt, men jag vill nedlägga en offentlig protest mot denna
jernväg och yrkar derför afslag på statsutskottets hemställan.

Hem Tamm, Hugo: Då det yrkande, som framstälts om
afslag på motionen, är ganska svagt, men utskottet står enhälligt
i sitt beslut, torde det ej vara skäl att här ingå i någon lång
debatt. *

Om statsskulden, som är herr Sandbergs förskräckelse, har
utskottet icke utlåtit sig, ty frågan, hvar medel till jernvägen
skola, tagas, är ej nu föremål för behandling.

Äfven tycker jag, att det är en hård beskyllning mot utskottet,
att det gjort en blomstermålning. Hela utskottets motivering
sfår på 10 å 12 rader, men man skulle snarare kunna säga,
att det vant bättre, om den varit ännu kortare, då här förekommer
ett stycke om hvad Riksdagen framdeles skall göra i
afseende på Norrlands banor, hvilket icke egentligen hör hit.

Det har anmärkts, att dessa banor bort utföras af orten sjelf.

Men det är väl nästan omöjligt att begära i detta fall. Dessutom
är hela den norrländska banan, kan man säga, icke så mycket
byggd i beräkning att gifva en viss direkt afkomst, utan den är
en civilisatorisk bana, som dragits inuti landet, och afsedd att
sammanknyta Norrland med öfriga Sverige, men om den ock är
lagd af andra skäl långt in i landet, måste man väl sammanbinda
den med orter, der den egentliga befolkningen för närvarande är
bosatt, den utefter floddalarna och vid kusten. Att, såsom friherre
Klinckowström yttrade, det endast skulle vara sågverken och sågverksegarne,
som af dessa banor hade gagn, torde vara origtigt
att säga. Just utefter hela den dalgång, der den nu föreslagna
banan stryker fram, är befolkningen koncentrerad, och det är ingalunda
blott sågverken, som der äro förlagda, utan just bönderna
äro der bosatta, och det är sålunda dessa, som hafva gagn af
banan.

Jag skall icke upptaga kammarens tid vidare utan anhåller
om bifall till utskottets hemställan.

Herr von Strokirch: Jag skall blott framställa en fråga

till statsutskottet, som tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition på sätt
som skett. Statsutskottet gör nemligen följande reflektion: »genom
anläggandet af densamma (bibanan från Vännäs till Umeå) synes
det utskottet, som om för en längre framtid Norrlands behof af
statsbanor bör blifva temligen nöjaktigt tillgodosedt». På hvad
skäl har utskottet befogenhet att uttala eu sådan reflektion öfver

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

Anslag för an-en fråga som icke föreligger. Huru kan utskottet veta det? Mig
bibonan,leiian ?Xnes> att. denna strof gerna kunde utgå ur betänkandet såsom

Vännäs, behöflig

och Storsand skår.

Herr vice talmannen: Herr talman! Mine herrar! Jag anser

(lorta.) statsutskottet hafva fullkomlig rättighet att i sammanhang med

en fråga säga, att det synes utskottet, att förhållandena påkalla
ett eller annat. Att förmena utskottet att uttala sin åsigt, kan
jag icke fatta är rätt. För öfrigt heder jag kammaren icke fästa
större tyngd vid motiveringen, än vid klämmen, som enhälligt
beslutats. I de omtalade orden ligger endast ett uttalande om
nödvändigheten af en viss varsamhet vid fortsättandet af banbyggandet
i Norrland. För min del är jag dock öfvertvmad om,
att dessa ord icke komma att lägga det minsta hinder! vägen,
om det visar sig, att förhållandena så utveckla sig, att anläggning
af nya banor med skäl böra ifrågakomma.

Jag hemställer, att kammaren behagade bifalla såväl utskottets
motivering som klämmen.

Herr Berg, Lars: Ehuru jag naturligtvis af fullaste hjerta
är enig med statsutskottet och villig att instämma uti dess hemställan
om anslag till Umeå—Vännäs-banan såsom en utfartsväg
åt statsbanan, har jag dock ansett mig pligtig att inlägga en
vördsam gensaga mot statsutskottets utlåtande uti de sista två
raderna af motiveringen, der utskottet har lemnat den föreliggande
frågan och, enligt mitt förmenande, liksom inblandat eu annan,
som icke hör till ämnet. Statsutskottet säger nemligen att »genom
anläggandet af densamma — nemligen Umeå—Vännäs-banan —
synes det utskottet, som om för en längre framtid Norrlands behof
af statsbanor bör blifva temligen nöjaktigt tillgodosedt.. Liksom
för den näst siste talaren framstälde sig vid läsningen häraf för
mig den frågan: huru kan statsutskottet veta det, och hvad har
det att göra med denna sak? Jag skulle således anse mig skyldig
att yrka på uteslutande ur motiveringen af detta för Norrland
nvycket ödesdigra och origtiga uttalande, som, om det skulle gillas
af Riksdagen och denna kammare, också skulle inflyta i Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t och i sjelfva verket således
verka som ett riksdagsbeslut,.hvilket lade band på och, om icke
hindrade, så åtminstone försvårade ett återupptagande af frågan
om statsbanor i Norrland på en tid, då detta kunde vara för det
hela och orten af synnerlig vigt. Jag är äfven öfvertygad, att
Riksdagen och denna kammare i synnerhet — ingalunda skulle
anse sig pligtig att i en fråga, hvarom ingen utredning föreligger,
hvarom icke _ något förslag blifvit väckt, och då det gäller jernvägar,
som ingen vet hvar de skola gå eller hvad de kosta, här
vid afgörandet af Umeåbanans öde helt frankt och alldeles omotiveradt
fatta ett beslut, som måhända skulle blifva af en stor
räckvidd för öfre Norrlands jern vägar. Då emellertid statsutskottets
ordförande förklarat, att, enligt utskottets mening,

Onsdagen den 3 April.

13 N:o 20.

dessa ord i betänkandet icke lägga hinder i vägen för Riksdagen Anslag för anoch
staten att framdeles besluta anläggning af de bibanor till lä,J<Jnina "/
stambanan, som utgöra dess rena komplement, nemligen nödiga
utfartsvägar till kuststäderna och andra förlängningar af stam- och störsandbanan,
så att ett konungsligt ord om en stambana från Ystad till .«*«»•.
Haparanda en gång må blifva en sanning, skall jag icke yrka (Forts.)
på den ifrågavarande punktens uteslutande ur motiveringen, men
jag har velat hafva denna min mening och gensaga till protokollet
antecknad för framtida behof.

Herr Billing: Man kan icke neka, att representanterna för
Norrland äro mycket påpassliga. Norrländingarne äro icke nöjda,
om de få hvad de begära, utan de vilja också försäkra sig om att
få allehanda i framtiden. Detta må ingen undra på, men i alla
fall beder jag få fästa uppmärksamheten på, att i denna punkt
icke är sagd! mera, än att utskottet hyser den meningen, att
genom bifall till den kongl. propositionen behofvet är temligen
nöjaktigt tillgodosedt. Här är icke sagdt, att det icke kan behöfvas
ytterligare jernvägar i Norrland, utan här är endast sagdt,
att man bör iakttaga försigtighet och göra noggranna undersökningar,
icke gå allt för hastigt fram på vägen att anlägga nya
iernbanor i Norrland. Detta är icke för mycket sagdt, och norrländingarne
böra sjelfva medgifva, att det är rigtigt. Nog har
Norrland fått anslag, så att det icke kan klaga öfver, att man
icke i Riksdagen varit välvilligt stämd mot dess fordringar. Nu
har i statsutskottet från ett håll yrkats med mycken bestämdhet,
att dessa ord skulle tilläggas i motiveringen, och jag tror herrarne
böra besinna, att, om man tager bort dessa ord, kan detta borttagande
möjligen hafva till följd att, i stället för en om bifall
till klämmen enig Riksdag, det kan blifva ganska mycken opposition
mot antagandet äfven af klämmen.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets framställning
oförändrad.

Herr Ljungberg: Jag beder också att få instämma i utskottets
yttrande både med hänsyn till det slut, hvartill utskottet
kommit, och i afseende på dess motivering. Det skadar alldeles
icke, efter min tanke, att man har uttalat eu önskan, att Riksdagen
»för eu längre framtid» måtte stanna vid hvad hittills gjorts
med afseende å de stora stambaneanläggningarna i Norrland. Yi
måste besinna, att vi väl icke böra precis bana väg för vår östra
granne. Då det talas om att gå ända upp till Haparanda med
jernvägen, tror jag man bör tänka på, hvart det leder. Dessutom
hafva så ofantliga kostnader nedlagts på de norrländska jernvägarna,
och man har haft så ringa afkastning af dem, att det
vore allra största skäl att numera iakttaga återhåll i detta fall.

Jag yrkar bifall till både motiveringen och slutet.

Herr Alin: För min del instämmer jag fullkomligt i de betänkligheter,
som uttalats af herr Berg mot det yttrande i ut -

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

Anslag för un- skottets motivering, hvarom nu är fråga. Jag kan icke finna
bibana^meUan aimat> än att utskottet här berört en sak, hvarom mycket olika
Vännäs, Umeå meningar råda. Ty frågan är, huruvida den tidpunkt, då man
och storsand- skall fortsätta byggandet af jernvägen från Boden, hör ligga
skår. längre eller kortare fram i tiden, och då om den frågan, råda
(Forts.) olika meningar inom Riksdagen, förefaller det mig, som om den nu
ifrågavarande punkten i motiveringen så mycket mindre skulle
vara på sin plats, som i der föreliggande framställningar intet
synes göra den behöflig.

Emellertid, då det icke är sagdt, att, derför att punkten står
här, den skall komma in i Riksdagens skrifvelse, och då vidare
punkten blifvit förklarad på det sätt, som skett af statsutskottets
ledamöter här, särskildt af statsutskottets ordförande, skall jag
för min del icke framställa något yrkande.

Herr Fränekel: Då jag för min del biträd t det slut, hvartill
utskottet kommit, har jag gjort detta så mycket hellre som
den motivering, statsutskottet här begagnat för sitt tillstyrkande,
inom utskottet ansågs vara det enda vilkoret för ett enhälligt
beslut i frågan. Jag tror, att herrar norrländingar spänna bågen
väl högt, om de icke i en fråga som denna ens skulle vilja tillåta,
att man manar till försigtighet i afseende å det fortsatta jernvägsbyggandet
i Norrland. Jag ber dock dessa herrar påminna
sig, att ännu så länge ligga hundra millioner af statsmedel nedlagda
i norrländska jernvägar, utan att de lemna någon afkastning,
att på senaste tiden, då man begärt anslag till utfartsvägar
i Norrland, man varit ytterst försigtig i afseende på beviljandet
af dessa anslag, att Örnsköldsviksbanan visserligen blef en statsbana,
men att Hernösandsbanan måste på privat väg och med
statsunderstöd åstadkommas. Då nu en liknande utfartsväg här
blifvit föreslagen och tillstyrkt, så är motivet för denna bana, i
afseende å rentabiliteten, snarare sämre än för någon af de föregående.
Då synes det mig vara på sin plats, att, om man önskar
Riksdagens bifall redan nu till en så beskalfad utfartsväg, man
må på samma gång förklara, att nu få icke anspråk allt för snart
återkomma om nedläggande af betydande kapital i sådana jernvägar
som denna, emedan det ej på länge kan lemna någon afkastning.

Jag måste så mycket hellre hålla på, att denna motivering
måtte oförändrad qvarstå, så vidt jag med min röst skall kunna
biträda det nu föreliggande betänkandet oförändradt. Jag liar
nemligen, efter ärendets behandling på afdelningen, kommit till
det resultat, att det kostnadsförslag, på hvilket denna banas anläggning
stöder sig, enligt min tanke, är omkring 400,000 kronor
för högt, och det är således endast den förhoppning, att jernvägsstyrelsen
skall lyckas genom en entreprenad få ned detta belopp
till det, för hvilket banan verkligen bör kunna åstadkommas, och
på sådant sätt minska beloppet för denna banas kostnad, då den
på länge icke kan åstadkomma någon rentabilitet, som jag nu

Onsdagen den 3 April.

Nio 20.

anser summan kunna beviljas. Det belopp, som derefter sannolikt Anslag för anbesparas,
skall då kunna användas till för statens jernvägar i lä99niri9 nf
öfngt nyttiga ändamål, men det lärer icke, såsom herrar norr- bib,ana
ländingar hysa förhoppning om, tvärt böra komma till använd- oC7"sior*Z7-ning för nya improduktiva bibanor. sur.

Jag yrkar bifall till utskottets såväl motivering som kläm. (Forts)

Herr Larsson, Liss Olof: För mig är det alldeles likgiltigt
om dessa tvenne sista rader stå qvar eller om de strykas. Det
betyder ingenting. Jag har varit med för länge och sett huru
det gått till, då det varit fråga om byggande af jernvägar i Norrland.
Jag har sett, huru liten betydelse de goda föresatser haft,
som Riksdagen sökt uttala. Jag minnes mycket väl på sin tid,
då man skulle stanna vid Torpshammar, men man hade knappt
hunnit dit, förrän man var färdig att fortsätta till Sollefteå, och
der skulle det blifva »stopp», för någon tid, men då man kom
fram dit, var man genast färdig att fortsätta. Jag tror således,
att uttalandet af de ord, som stå i de ifrågavarande tvenne raderna,
betyda ingenting. Jag skulle blifva mycket förvånad, om
icke, om ett par år, från vederbörande kom eu anhållan om nya
jernvägar i Norrland, och med den kännedom, vi ha om norrländingarne
och deras förmåga att drifva igenom sådana saker,
kunna vi vara öfvertygade om, att det går. Det har gått så
långt redan, att det icke ens finnes en reservant till betänkandet.

Det finnes visserligen en reservant, men det var derför att man
tillagt dessa ord. Det var anledningen till hela skiljaktigheten.

Jag vet således af egen erfarenhet, huru fåfängt det är att
spjärna emot, då det gäller de norrländska intressena, och i detta
fall känner jag deras representanters öfverlägsna förmåga att
drifva igenom dylika saker. Vid föregående tillfällen, då det
varit fråga om att bygga bibanor i Norrland, har jag aldrig
röstat för någon sådan, emedan jag anser, att Norrland, såsom
hvarje annan del af vårt land, bör sjelf bygga sina bibanor och
göra ansträngningar att få bibanorna förenade med stambanan.

Det är endast för Norrland sådana undantag blifvit gjorda, och
ett sådant undantag föreligger äfven nu. Vid föregående tillfällen,
då sådana frågor förelegat vid Riksdagen, har jag alltid
yrkat afslag, och jag förenar mig äfven nu med dem, som yrka
afslag å såväl utskottets betänkande som Kongl. Maj:ts proposition.
Eu liten stump jernväg utöfver den mellan Sollefteå och
Hernösand borde Norrland kunna åstadkomma.

Herr Casparsson: Då statsutskottet frän flera häll fått
uppbära klander för det gjorda yttrandet, vill jag för min del
till statsutskottet uttala min tacksamhet derför, att det uttalat
ett varningens ord emot ett forceradt jernvägsbyggande i Norrland.
Det är min fullkomliga öfvertygelse att, derest jernvägsbyggandet
kommer att fortgå, kommer det att blifva en kräfta
för statens finanser. Af denna orsak tror jag det vara behöfligt

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

Anslag för an- att i tid uttala ett varningens ord. Man har sagt, att statsläggmng
af utskottet icke hatt rättighet att göra ett sådant uttalande. .Tåg
Vännäs ''twikan icke fimia annat än att statsutskottet har varit fullt beoch
storsand- rättigadt att uttala en åsigt, och något annat har icke skett.
skår. Jag her att få yrka bifall till utskottets utlåtande, sådant

(Forts.) det här föreligger.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan yrkats dels bifall, dels afslag.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vidare anförde herr talmannen, att i afseende på motiveringen
blifvit yrkadt, af herr Ljungberg, att densamma skulle af
kammaren godkännas.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till herr
Ljungbergs nyssnämnda yrkande samt vidare på afslag derå, och
förklarades den sista propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 30 nästlidne mars och under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 2, med anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kong! Maj:t med anhållan om utredning, huruvida ej det
verkliga värdet å rikets silfverskiljemynt borde bringas i rigtigare
öfverensstämmelse med dess namnvärde, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

ifrågasatt rätt Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
för vissa 30 sistlidne mars och den 2 innevarande april bordlagda utlåtande
lä?T''n aUf >nn:o i anledning af väckt motion angående rätt för vissa lärare
resa på statens att i särskilda fall resa på statens jern vägar mot nedsatt afgift.
jernväg ar mot

nedsatt afgift. Herr Öländer: Det är naturligtvis icke tänkbart, att kammaren,
emot sitt tillfälliga utskotts enhälliga afstyrkande utlåtande,
skall vara benägen att bifalla den föreliggande motionen.
Men jag kan icke underlåta att, dertill manad, visserligen äfven
af min egen öfvertygelse men äfven af uttalanden från skollärareföreningar
i den ort, jag representerar, yttra några ord till
försvar för motionen och till vederläggande af de skäl, som utskottet
emot densamma anfört.

Utan att precis vilja dela motionärens något öfverdrifna och
kanske allt för sangviniska förhoppning om de fördelar, som skulle
kunna vinnas genom antagande af motionen, måste jag dock medgifva,
att den innehåller åtskilligt beaktansvärdt och att dess

Onsdagen den 3 April.

N:o 20.

antagande måhända skulle kunna leda till ett ganska godt resnl- ifrågasatt rätt
tat. Utskottet har också delat denna åsigt och till och med all- (ör vissn
deles öppet erkänt värdet af de skäl motionären anfört, men utskottet
anser sig af formella skäl icke kunna tillstyrka motionen, rempå ''statens
Det anser nemligen, att denna fråga icke bör dragas under Riks-jermxtyar mot
dagens pröfning utan öfverlemnas till kongl, jernvägsstyrelsen,nedsatt afgift.
hvilken, enligt kongl. brefvet af 1889, skulle ega befogenhet att (Kortä-)
göra afvikelse!- från de taxor, som för jern vägen äro faststälda.
da, det kan ju utskottet hafva rätt uti, men alldeles säkert är
det, att kongl. jernvägsstyrelsen aldrig någonsin skall våga att,
utan Riksdagens uttalande, göra dylika afvikelse!- för nu ifrågavarande
ändamål, åtminstone icke i vidsträcktare mån än redan
varit vanligt för resor till och från allmänna läraremöten. Förhoppningarna
om ett annat förhållande kommer säkerligen att
svikas, och det kan man ju icke heller klandra jernvägsstyrelsen
för. Det är ju nu fråga om en helt annan princip än förut.

Fördelen att få nedsättning i biljettpriset på statens jernvägar
har förut endast afsett, att lärare och lärarinnor skulle kunna
beredas tillfälle att besöka dessa läraremöten, hvilka förhandlingars
nytta för det allmänna ju är obestridd och erkänd, men
att medgifva eu dylik nedsättning åt enskilda lärare och lärarinnor
endast derför, att de uppgifva sig tänka göra några för
deras befattning och det allmänna nyttiga iakttagelser, det tror
jag icke jernvägsstyrelsen,'' ja, icke ens Kongl. Maj:t skulle vilja
göra, såvidt icke Riksdagen uttalar önskvärdheten'' häraf.

Jag vill icke mycket yttra mig i denna fråga. Jag vill blott
säga, att om det således å ena sidan är ostridigt, att det kan
vara till fördel för undervisningen i geografi i de af staten understödda
folkskolorna, att lärare och lärarinnor i detta ämne i
nämnda skolor kunde genom nedsättning i biljettpriset på statens
jernvägar beredas tillfälle att taga så att säga personlig kännedom
om. de förhållanden, hvarom de skola undervisa, och man å
andra sidan bär anledning antaga, att jernvägsstyrelsen och
Kongl. Maj:t icke, utan Riksdagens uttalande vilja göra en dylik
nedsättning, jag icke skall finna något hinder för att Riksdagen
i en skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalar sin mening i denna fråga.

Det är ju Kongl. Maj:t obetaget att dervid fästa det afseende,
honom för godt synes.

Det finnes naturligtvis icke någon utsigt för motionen att
vinna framgång, men jag har på grund af anmaning velat yttra
dessa ord. Jag har intet yrkande att göra.

Herr Crusebjörn: Herr talman! Mine herrar! Jag tror verkligen
icke, att Riksdagen kan här följa motionären, som yrkar,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att lärare och lärarinnor
skulle under vissa fall åtnjuta nedsättning i biljettpriset. Det
kan väl icke vara rimligt, att en sådan sak behandlas i första
hand af Riksdagen. Men utskottet har stält sig så välvilligt
som möjligt mot motionen, dä utskottet erkänner i viss mån

Första Kammarens Prof. 1895. N:o HO.

N:o 20.

Onsdagen den 3 April.

ifrågasatt rätt värdet af de skal, som anförts, och för öfrigt hänvisat dem, som
för vissa är o intresserade för saken, att vända sig till jernvägsstyrelsen och
särskilda1 fall Kongl. Maj:t. Visserligen kan jag icke tänka mig, att enskilda
resa på statens lärare och lärarinnor skulle komma med en dylik framställning,
jemvägar mot utan det skulle väl vara vid läraremöten eller sådant, som man
nedsatt afgift. spu]je anse sig höra besluta derom. Men otvifvelaktigt är väl
(Forts.) da lämpligast, att jernvägsstyrelsen och i sista hand Kongl. Maj:t
tager en sådan fråga under pröfning och antingen, i likhet med
hvad som skett i andra särskilda fall, beviljar nedsättning i biljettpriset
eller också gör frågan till föremål för framställning till
Riksdagen.

Jag beder att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets nedannämnda,
den 29 och 30 nästlidne mars bordlagda utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 23
regeringsformen,

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 32
regeringsformen,

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 35
och 36 regeringsformen, samt

n:o 9, i anledning af väckta motioner, åsyftande förändrade
bestämmelser i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän
i Andra Kammaren.

biföll Första Kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden
hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Crusebjörn
från och med den 4 till och med den 17 i denna månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12.33 e. m,

Iii iideni

A. von Krusenstjernu

Fredagen den 5 April.

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 29 sistlidne mars.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsntdrag, n:o 198, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Makt med begäran om
utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag, beslöt
.Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 1.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, ang. vissa ändringar i och tillägg till de
för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade vilkor och
bestämmelser.

Denna kongl. proposition blef härpå föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Att herr A. P. v. Möller på grund af sjukdom (Laryngobronchit)
tills vidare är förhindrad att deltaga i Riksdagens arbeten,
intygas härmed. Stockholm den 3 april 1895.

Oscar Gibson.

Leg. läkare.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial n:o 47, med förslag till åtskilliga
stadganden, som böra införas i det nya reglementet för riksgählskontoret; bankoutskottets

memorial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om användande
af riksbankens vinst för 1894; samt

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

lagutskottets utlåtanden:

n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande oäkta barns försörjning;

n:o 28, i anledning af väckt motion om ändring af de uti
gällande konkurslag stadgade bestämmelser rörande utöfvande af
rösträtt i frågor, som röra konkursförvaltning;

n:o 29, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar,
som, enligt 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom,
må utan uppvisande af mteckningshandlingen dödas; och

n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande resekostnads- och traktamentsersättning åt målsegare i
brottmål.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 2 och 3 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—4.

Hvad utskottet bemstält bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Pension för Punkten 9.

musikläraren

o. n. Hemtze. Hem statsrådet Gill järn: Vid några af de punkter, som nu
komma att föredragas, nödgas jag något upptaga kammarens tid
icke alldeles utan förhoppning att dervid kunna i någon mån åstadkomma
en jemkning i de väl stränga hemställanden, statsutskottet
under dessa gjort till Riksdagen.

Jag vänder mig då först till den nu föredragna punkten 9:o),
hvarest frågan gäller en musiklärare vid Jönköpings högre allmänna
läroverk, Gustaf Wilhelm Heintze, för hvilken Kongl.
Maj:t begärt en pension å allmänna indragningsstaten af 1,250
kr. årligen.

Det är nu så förhållandet med dessa musiklärare vid de allmänna
läroverken, liksom ock med teckningslärarne, att deras rätt
till pension varit föremål för olika åsigter. Somliga anse, att de
verkligen äro inbegripna ibland lärarne vid de allmänna läroverken,
hvilka efter de grunder, som äro faststälda för civila

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

embets- och tjensteman, äro till pension å allmänna indragningsstaten
berättigade. Faktiskt är emellertid, att Kong! Maj:t, åtminstone
efter min uppfattning, alltid ansett sig skyldig att gå
in till Riksdagen med begäran om pension åt lärare, likstälda med
den, som nu är i fråga. Kong! Maj:t har således ansett samma
förfaringssätt böra följas äfven denna gång, såsom många föregående,
och statskontoret och utskottet hafva haft samma åsigt.
Derom är således nu ej skäl att vidare tala. Men i detta förhållande,
att de möjligen kunna vara berättigade till den pension,
som Kongl. Maj:t anser sig skyldig att bios Riksdagen begära,
ligger å andra sidan, enligt min uppfattning, ett mycket starkt
skäl för Riksdagen att låta dessa lärare få komma i åtnjutande
af de pensionsbelopp, som gifvet skulle hafva tillfallit dem, om
de enligt för vissa lärare gällande grunder varit till pension berättigade.

Kongl. Maj:t har också i detta fall begärt just den summa,
som skulle hafva tillfallit Heintze, derest han enligt dessa grunder
varit pensionsberättigad, nemligen hans lön med ålderstillägg,
1,250 kronor.

För det nu ifrågavarande fallet förefans dessutom särskildt
skäl att begära detta belopp. Mannen i fråga skall nemligen
hafva uppnått 70 år, då han kommer i åtnjutande af pensionen,
och hafva tjenstgjort vid allmänt läroverk i 44 år; alltså en både
hög lefnadsalder och hög tjensteålder. Jag måste derför anse, att
det i och för sig vore önskligt, att Kongl. Maj:ts framställning
blefve oförändrad af Riksdagen bifallen.

Dock tror jag, att, med afseende å det läge, hvaruti frågan
befinner sig, jag gör klokast uti att hos kammaren yrka bifall
till den kongl. propositionen med den jemkning, att pensionsbeloppet
nedsättes till 1,000 kr., och jag skall angifva skälet
derför.

Kongl. Maj:t har någon gång i liknande fall begärt falla lönen
med ålderstillägg, i detta fall, såsom jag förut nämnde, 1,250
kronor.

På grund af särskilda omständigheter har likväl Kongl. Maj:t
eu och annan gång gjort en modifikation i beloppet. Således har
jag t. ex. från 1884 ett prejudikat att åberopa, då Kongl. Maj:t
sjelf begärt blott 900 kronor åt en musiklärare i Yenersborg,
hvilket belopp äfven af Riksdagen beviljades, och från åren 188(5
och 1887 har jag två prejudikat att åberopa, det ena beträffande
eu musiklärare i Linköping och det andra en dylik i Kalmar, då
nemligen Kongl. Maj:t i första fallet begärde 1,250 kronor och
Riksdagen beviljade i,000 kronor, och i senare fallet Kong]. Maj:t
begärde 1,000 kronor, som ock af Riksdagen beviljades.

Visserligen har Riksdagen i intet af de nu nämnda fallen beviljat
ett så högt belopp som 1,250 kronor men icke heller besluta
ett så lågt pensionsbelopp för musiklärare vid ett högre
allmänt läroverk som 750 kronor. Såvida nu Riksdagen är angelägen
att sjelf iakttaga konseqvens i dylika frågor, hvilka natur -

Pension för
musikläraren
G. \V. Heintze.
(Forts.)

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Pension för ligtvis för vederbörande äro af en mycket betydande vigt och der
musikläraren en nedsättning så stor som den här ifrågasatta, eller från 1,250
g. 11 . emtze. ],ronor 75Q kronor, säkerligen skulle af den blifvande pensions^
or 9'' tagaren uppfattas såsom en nyck eller såsom en obillighet sär
skildt emot honom, vågar jag, på grund af hvad jag anfört, anhålla,
att kammaren behagade, med ändring af statsutskottets
hemställan, bevilja musikläraren Heintze eu pension å allmänna indragningsstaten
af 1,000 kronor.

Herr Säve: Jag hade tänkt, att jag skulle förorda det pensionsbelopp
oförändradt, hvilket Kongl. Maj:t begärt. Men då nu
herr departementschefen föreslagit eu nedsättning deruti till 1,000
kronor, kan jag naturligtvis ej längre bibehålla tanken på den
högre summan. Statsutskottets förslag om 750 kronor till direktören
Heintze förefaller mig emellertid vara alldeles för lågt. Det
skulle vara i högsta grad bekymmersamt för hela den klass af
lärare, till hvilken den ifrågavarande musikläraren hör, om en så
betydande sänkning i den ifrågavarande pensionen skulle blifva
af Riksdagen beslutad. Att jag för min del helst såge, att Riksdagen
här beviljade 1,250 kronor, beror derpå, att jag har den
uppfattningen, att musiklärare, likasom teckningslärare, äro pensionsberättigade
enligt lag i likhet med öfriga elementarlärare på
grund af 1858 års riksdagsbeslut. Jag kan ej se, att det förefinnes
någon skilnad emellan dessas ställning och de öfrigas med
hänsyn till deras pensionsrätt. De måste betraktas såsom ordinarie
lärare vid de allmänna läroverken. De tillsättas visserligen icke
medelst fullmagt, men de erhålla konstitutorial, de hafva ålderstillägg,
och de erlägga afgifter till lärarnes allmänna enke- och
pupillkassa, hvilket allt visar, att de rätteligen äro att anse såsom
ordinarie lärare. Statsutskottet har i sin motivering framhållit,
att de ej äro likstälda med gymnastiklärarne, enär dessa
senare genom särskildt riksdagsbeslut fatt sig tillerkänd pensionsrätt
från allmänna indragningsstaten. Nu är dock förhållandet
att Riksdagens beslut med afseende på gymnastiklärarne fattades
1858 i samband med beslutet om de öfriga elementar! är ar nes pensionering
på grund af enskilda motioner. Men då motionärerna
hade förordat, att pensionsåldern för samtliga lärare skulle bestämmas
till 60 år, ansåg Riksdagen denna ålder för låg och bestämde
att den skulle blifva densamma som var faststäld för öfrige
civile embets- och tjensteman. Men i afseende å gymnastiklärarne
gjorde Riksdagen dock ett undantag, emedan man ansåg, att dessa
lärare efter fylda 60 år knappast längre vore tjenstbara. Deri
ligger alltså skilnaden emellan gymnastiklärare och öfrige öfningslärare,
att de senare enligt 1858 års riksdagsbeslut först kunna
pensioneras vid en högre lefnadsålder än de förra, ej deri att de
sakna pensionsrätt. Herr statsrådet har erinrat derom, att uppfattningen
härom varit olika och att Kongl. Maj:t förr icke ansåg
sig böra gå in till Riksdagen med propositioner i liknande fäll
som detta, ehuru så skett under de senare åren. Ja, så har verk -

Fredagen den 5 April.

N:o 20.

ligen också varit förhållandet. År 1873 t. ex. beviljade Kongl.
Maj:t en ansökan om pension från en musiklärare vid Hudiksvalls
läroverk, och denne fick på statskontorets tillstyrkan behålla hela
lönen i pension, utan att proposition derom till Riksdagen gjordes.
Emellertid har saken nu blifvit tvifvelaktig, men är den af tvifvelaktig
beskaffenhet, så synes mig dock uppenbart, att man derför
ej bör bortse från äldre prejudikat och att man sålunda ej heller
bör göra en så stor nedsättning af pensionen, som den nu ifrågasatta.

Statsutskottet har i afseende på direktören Heintze framhållit,
»att skötandet af hans musiklärarebefattning icke kan anses hafva
utgjort en hufvudsaklig del af Heintzes verksamhet utan snarare
får betraktas såsom en bisyssla». Personen i fråga är mig fullständigt
främmande, och angående hans verksamhet har jag mig
ingenting bekant utom hvad handlingarne derom innehålla, eller
att Heintze »med nit och skicklighet städse fullgjort sina åligganden».
Men jag vill reservera mig mot den statsutskottets uppfattning,
att ifrågavarande musiklärarebefattning endast vore att
anse såsom en bisyssla. Det synes mig uppenbart, att öfningslärarne
hafva ej mindre vigtiga uppgifter de att fylla än andra
lärare och att intet undervisningsämne vid ett läroverk är från
den allmänna uppfostrans synpunkt mindre vigtigt än de andra.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra får jag anhålla,
att det ifrågavarande pensionsbeloppet för herr Heintze måtte bestämmas
till 1,000 kronor. #

Friherre von Otter: Såsom redan påpekats äro dessa pensionsfrågor
af en mycket svår och ömtålig beskaffenhet, men statsutskottet
har i dessa fall ej annat att göra än så vidt möjligt se
till hvad prejudikat i sådana saker säga. Jag medgifver, att i
afseende härå har utskottet ej gått så långt tillbaka som till de
år chefen för ecklesiastikdepartementet här åberopat, men om jag
tager vid der, hvarest herr statsrådet slutade, eller år 1887 och
derefter undersöker gifna prejudikat, så visar det sig, efter hvad
jag tror, 0att utskottet i detta fall stält sig på en mycket hållbar
grund. År 1888 var det fråga om pension för en musiklärare från
Lund. Kongl. Maj:t begärde 1,000 kronor, statsutskottet tillstyrkte
750 kronor, och båda kamrarne beviljade sistnämnda belopp.
År 1890 gälde det en musiklärare från Yexiö. Kongl. Maj:t begärde
1,000 kronor. Statsutskottet afstyrkte hela summan, men
på yrkande af dåvarande departementschefen biföllp båda kamrarne
det belopp, lian yrkade på, eller 750 kronor. År 1891 var det
fråga om pension åt eu musiklärare i Karlskrona, för hvilken begärdes
1,250 kronor. Statsutskottet afstyrkte på den grund, att
denne lärare sades hafva andra sysslor derjemte. Första Kammaren
gaf honom dock eu pension af 750 kronor, under det att
Andra Kammaren afslog, och vid gemensam votering segrade
Andra Kammarens beslut. Således — om jag går tillbaka till
1888, och jag tror icke, att jag gått förbi några andra liknande

Pension för
musikläraren
G. W. Heintze.
(Forts.)

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Pension för exempel under dessa år, synas ej några pensioner till musiklärare
c""?Z.bevilJats ti.ll höSre belopp än 750 kronor.

(Forts.) . För min del bär jag ingenting emot, att den ifrågasatta pensionen
höjes till 1,000 kronor men bär velat åberopa det anförda
förbållandet såsom stöd för utskottets hemställan i denna sak.
Hvad beträffar att man tagit hänsyn till bisysslor, anser jag för
min del, att genom 1891 års beslut i afseende å den musiklärarepension,
som då var föremål för Riksdagens pröfning, gaf Riksdagen
stöd för den uppfattningen, att man borde taga hänsyn till
sådana sysslor.

Jag gör intet yrkande.

Herr Billing: Jag får ytterligare påpeka två fakta och derur
draga en konklusion. Det ena faktum är, att man icke kan finna
någon rimlig grund, hvarför musiklärare böra i afseende på pensionsrätt
vara annorlunda eller sämre stälda än andra lärare vid
de allmänna läroverken. Det andra är det, att, när det inom statsutskottet
och riksdagen gäller pensionsfrågor, detta är en i hög
grad obehaglig sak. När nu dessa två fakta föreligga, när man
sålunda bör önska, att musiklärarne måtte få samma pensionsrätt
som andra lärare, och man vill undgå att få framställningar om
pensioner åt en lärare vid denna riksdag och åt en annan vid en
annan riksdag, synes mig konklusionen af detta vara, att det vore
högeligen önskvärdt, om Kongl. Maj:t ville till Riksdagen framlägga
ett förslag till ordnande af«musiklärarnes pensionsrätt i det
hela, så att de måtte blifva likstälde med andra lärare och så, att
man sluppe votera rörande den lärarens pension då och den lärarens
då. dag hoppas, att, om eu sådan framställning kommer från
Kongl. Maj:t, man skulle draga sig för att kombinera frågan om
musiklärares pensionsrätt med frågan om man skall börja läsa
latin i 4:de eller 5:te klassen eller dermed begynna först i den 6:te.

Jag har blott velat antyda detta, men har naturligtvis ingenting
emot att kammaren, med förkastande af statsutskottets hemställan,
bifaller det framstälda yrkandet om en pension till direktör
Heintze af 1,000 kronor.

Herr statsrådet Gill järn: Med anledning af friherre von Otters
erinran vill jag å min sida göra den moterinran, att jag jemfört
Heintze med dem, som jag företrädesvis ansåg stå honom nära i
afseende på sådan tjenstgöring och sådana meriter, hvilka särskildt
kunde berättiga till en något högre pension. Och jag tillägger,
att Heintze star snarare framom än efter dem, som fått sig 1,000
kronor i pension af Riksdagen beviljade. På grund deraf vågar
jag fortfarande yrka, att kammaren måtte besluta, att åt Heintze
måtte tillerkännas en pension af 1,000 kronor vid afskedstagandet.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt endast yrkats, att utskottets

Fredagen den 5 April.

N:o 20.

hemställan skulle bifallas med den ändring, att pensionsbeloppet
bestämdes till 1,000 kronor årligen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan oförändrad samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

Punkten 10.

Herr statsrådet G il lj am: Beträffande denna punkt vill jag
först delvis hänvisa till hvad jag redan sagt vid den föregående.
Jag erkänner, att här är det någon skilnad i förhållandena. Den
ifrågavarande personen är blott 65 år och har tjenstgjort vid allmänt
läroverk blott 38 år. Men dels på grund deraf att med
läkarebetyg styrkts, att han i följd af sjukdom bör befrias från
den med ifrågavarande befattning förenade tjenstgöring, dels med
afseende derpå, att pensionsbeloppet i alla händelser blir mycket
obetydligt och att Riksdagen mera än en gång visat sig mera
benägen att bevilja de små än de större pensionerna, vågar jag
hemställa till kammaren om bifall till Kong]. Maj:ts framställning
i denna punkt.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten annat
yrkande icke blifvit framstäldt, än att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssberörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

Punkten 11.

Herr statsrådet Gill]am: Äfven vid denna punkt måste jag
för ett ögonblick taga herrarnes tid i anspråk. Här gäller det
en vaktmästare vid musikaliska akademien. Hade vid fastställande
af aflöningsstaten för akademien denne vaktmästares aflöning, såsom
förhållandet är med flertalets af hans gelikar vid de centrala
embetsverken, blifvit fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,
hade han efter gällande föreskrifter varit berättigad att få en
pension nu vid sin ålder och med sina tjenstår af 600 kr. Jag
känner nu ej anledningen dertill att vid regleringen 1877 af staten
för musikaliska akademien denne vaktmästares aflöning ej ordnades
på samma sätt som förhållandet är med vaktmästarnes vid de
centrala verken i allmänhet. Men det påstår jag, att detta är en
med afseende på pensioneringen oväsentlig omständighet, då ju
denne vaktmästare på sin plats haft alldeles samma tjenstgöring

Pension för
musikläraren
It. Peterson.

Pension för
vaktmästaren
G. Andersson.

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Pension för gom hans nämnda kamrater. Det fins, enligt min åsigt, i detta
u^TnderLmi förhållande en alldeles gifven anledning för Riksdagen att låta
(FortsT " Andersson komma i åtnjutande af samma förmån som hans gelikar
° vid de centrala embetsverken. Han har dessutom trädt in i sitt
70:de år, han har tjenstgjort i nära 40 år, och han har således i
afseende på både lefnads- och tjenstår hunnit den gräns, då man
anser, att en vaktmästare kan vara värd att få sitt afsked med
pension. Statsutskottet har här ej anfört något annat skäl för
sitt fullständiga afstyrkande af Kong! Maj:ts framställning, än
att det _ ej intygats, att Andersson är af sjukdom oförmögen till
vidare tjenstgöring. Det är det vanliga förhållandet, mina herrar,
att när en person nått 70 år brukar Kongl. Maj:t aldrig vid framställning
_ om pension infordra eller kräfva något sjukbetyg. Det
anses följa med åren, att personen i fråga bör blifva befriad. Men
jag är emellertid alls ej i förlägenhet, om det gäller att ådagalägga,
att denne Andersson verkligen är af sjukdom oförmögen
att sin tjenst bestrida. Jag skall derför be att till kammarens
protokoll få uppläsa följande två betyg:

Vaktmästaren Gustaf Andersson lider af högst betydliga åderbråck
å venstra benet, Indika, då han derjemte är besvärad af försvagad
hjertverksamhet och kronisk luftrörskatarr, inskränka
hans arbetsförmåga och tjensteduglighet i afsevärd grad, betygas
af Stockholm den 30 mars 1895.

Eilv. Ii. Petersson.

Läkare vid k. musikkonservatoriet i Stockholm.

Vaktmästaren vid Kongl. Musikaliska Akademien Gustaf
Anderssons tjenstebefattning är af beskaffenhet, att han hufvudsakligen,
ja nästan uteslutande måste vara på rörlig fot, och
detta icke allenast på för- och eftermiddagarna, utan under pågående
termin ofta långt in på qvällarna. Hans göromål inomhus
föranleda mycket spring mellan de på långt håll från hvarandra
och i olika våningar belägna lokalerna. Dessutom skall
han gå omkring till skilda stadsdelar med bud och kallelser till
personer boende 3 och 4 trappor upp. Med hänsyn till hans ålder
och de krämpor, hvaraf han enligt läkares intyg lider, kan han,
äfven med god vilja, icke vidare nöjaktigt sköta sin tjenst, hvilket
härmed intygas. Stockholm den 30 mars 1895.

A. V. Abergsson. Vilhelm Svedbom.

kongl. musikaliska akademiens kongl. musikaliska akademiens

preses. sekreterare.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, att kammaren
måtte, med afslag å statsutskottets hemställan, bifalla
Kongl. Maj:ts framställning i ärendet.

Herr Nyström, Carl: Äfven jag tillåter mig för min ringa
del lägga ett ord till förmån för pension åt denne vaktmästare.

Fredagen den 5 April.

Nso 20.

Det synes mig, att det är anfördt allt hvad som öfver hufvud
taget kan anföras till stöd för ett pensionsbeviljande: tjenstetid,
lefnadsår, ett godt uppförande och framför allt hans fullständiga
likställighet med andra vaktmästare i jemförliga befattningar.
Allting är således klart utom ett läkarebetyg. Denna brist är
nu supplerad genom det nyss upplästa betyget, och jag ber att få
tillägga, att läkarebetyget, som talar om högst betydliga åderbråck
och försvagad hjertverksambet, sammanstäldt med betyget
om arten af hans tjenstgöring konstituerar ett fullständigt intygom
invaliditet. Alltså är äfven i detta fall uppfyldt hvad statsutskottet
begärt. Under sådana förhållanden kan jag ej finna, att
något är att tillägga i den bevisning, som beböfs för att berättiga
den föreslagna pensionen. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Friherre von Otter: Såsom redan blifvit anmärkt, har

ej utskottet anfört annat skäl för sitt afstyrkande än det,
att handlingarna ej utvisat, att han vore af sjukdom oförmögen
att tjenstgöra. Man har åberopat sådant skäl förut, och då han
ej fylt 70 år, trodde man ej, att det skulle göra något, om det
dröjde ett år till. Men då nu ett läkarebetyg i detta fall blifvit
företedt, har jag intet emot bifall till herr statsrådets yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i fråga om föreliggande punkt endast blifvit yrkadt, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande,
hvilken senare proposition förklarades vara med ja besvarad.

Punkterna 12—15.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 16.

Herr Sandberg: Då det synes mig väl hårdt, att en man,
hvilken såsom doktor Thurgren utgifvit juridiska arbeten af större
omfång och af ej ringa förtjenst, hvilken under mer än 30 år
varit använd i statens tjenst, ehuru han af för mig obekant anledning
ej vunnit ordinarie anställning, och hvilken nu hunnit 79
års ålder, skulle vägras understöd på sin höga ålderdom och kanske
tvingas att anlita fattigvården, yrkar jag afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Reuterswärd: Jag vill be om kammarens uppmärksamhet
för ett ögonblick, emedan jag önskar lägga ett godt ord
för denne åldrige man. Han är 79 år gammal och har i 36 år

Pension för
vaktmästaren
G. Andersson.
(Forts.)

Ifrågasatt
pension för
juris doktorn
J. A. Thurgren.

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Ifrågasatt
pension för
juri* doktorn
J.A. Thurgren.
(Forts.)

varit i statens tjenst, dock ej på ordinarie stat. Han kar under
sin krafts dagar haft åtskilliga befattningar och, så vidt till min
kunskap kommit, skött dessa med sällspord skicklighet och nit.
Han har, till följd deraf att han, som sagdt, ej varit på ordinarie
stat, gått i mistning af den pension, han annars varit berättigad
till. Utskottet säger, bland annat, att det ej är kändt, att han
lider någon brist, hvarför han ej bör komma i åtnjutande af något
understöd. Jag har mig bekant, att om han ej precis lider nöd,
räcka dock hans små inkomster icke till de nödvändigaste lefnadskostnaderna.
Jag kan äfven nämna, att det enda värderika denne
man eger i lösegendom är hufvudsakligen ett af honom samladt
bibliotek. För att täcka utgifterna för lefnadsomkostnaderna
måste han under förlidet år tillgripa det, jag kan säga, för honom
käraste och afyttra en del af sitt bibliotek. När han nu är nära
79 år och nästa augusti månad inträder i sitt 80:de, är det ej
antagligt, att han efter naturens ordning länge kommer att belasta
staten med detta pensionsbelopp. Jag hemställer, huruvida
ej kammaren ville här låta nåd gå för rätt och, ehuru han ej är
berättigad till någon pension, bevilja honom den föreslagna; hvarför
jag yrkar bifall till herr Sandbergs motion.

Friherre von Otter: I fråga om denna pension var verkligen
förhållandet det att man å båda sidor inom afdelningen
i statsutskottet sökte efter att finna något giltigt skäl — utom
lefnadsomständigheterna — för att kunna tillstyrka pensionen.
Het forskades på alla områden, och det var verkligen till att
börja med fråga om att tillstyrka, men slutligen kom man under
fund med det, att det ej gerna var hållbart, det som i sådant
fall framkommit. Derför måste vi slutligen förena oss om att
afstyrka alltihop. För egen del vill jag ej göra något yrkande,
utan har endast ansett mig böra anföra detta.

Herr Dickson, Robert: Doktor Thurgren har icke bestridt
någon statens tjenst, som kan föranleda pension. Det enda motivet
till beviljande af en pension skulle vara den författareverksamhet,
han idkat. Det jag om densamma känner — och något känner
jag — är dock ej af beskaffenhet att böra föranleda till någon
nationalbelöning genom pension. Det har varit talrika arbeten,
men utan något vetenskapligt värde. Och att då belöna en viss
produktiv författareverksamhet på detta sätt, när man ej är i
tillfälle att åt till och med mycket förtjente män lemna pension,
tycker jag ej är rigtigt. Jag får för min del yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Alin, friherre Klinckoivström samt herrar
Stridsberg och Blomberg.

Herr Reuterswärd: Hvad hans författareverksamhet beträffar
är jag ej i tillfälle att så kunna bedöma den som den siste talaren,

Fredagen den 5 April.

N:o 20.

men jag vet och kan upplysa derom, att hans författareverksamhet ifrågasatt
ej varit utan all nytta. Han har forskat i liäfderna rörande vissa
frågor flera hundra år tillbaka och har gjort detta på ett mycket j^Thurgrim
samvetsgrant och för honom tidsödande sätt. Han har till och (gorta)
med för uppdrag, som han å statens vägnar haft, måst göra utrikes
resor och derpå uppoffrat egen förmögenhet af cirka 20,000
kr. utom besväret. Framför allt var det han, som genom sina
forskningar upplyste Riksens Ständer 1847—48 om rättsförhållandet
i de s. k. grundskatterna. Han var äfven en bland dem eller jag
kan säga, var den, som författade motionen om grundskatternas
aflösning — icke afskrifning —, och hade Riksdagen accepterat
det förslaget, som då utgick från bondeståndet, så hade denna
fråga helt säkert varit löst på ett vida lyckligare och för staten
fördelaktigare sätt än det, hvarpå den sedermera blef löst. Jag
vill således säga, att denne åldrige man, om ock hans arbeten för
en sträng granskning ej kunna sägas vara särskildt framstående''
i vetenskapligt afseende, dock endast på fakta byggt alla de npp fifter

och upplysningar han lemnat. Jag kan äfven nämna, att
an af regeringens ledamöter varit använd för speciella uppdrag,
och jag vet bestämdt, att aflidne statsrådet örbom använde
honom mycket för att forska. Hade Örbom lefvat och ej dött
vid så unga år och efter så få års verksamhet såsom statsråd,
hade han förordat pension åt honom, antingen en pension eller ett
honorarium. Det är de upplysningar jag kan lemna och ber
kammaren ännu en gång låta nåd gå för rätt och bevilja honom
denna pension. Han behöfver den mer än väl.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle bifalla herr Sandbergs i ämnet
väckta motion.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Reuterswärd begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 16
af sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
herr Sandbergs i ämnet väckta motion.

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Ifrågasatt Omröstningen företogs, och vid dess sint befnnnos rösterna

pension för hafva utfallit sålunda:
jans doktorn
J. A. T hur gr en.

(Forts.) ^8 j

Nej — 13.

Punkterna 17—19.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda,
den 2 och 3 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i fråga
om anslag till uppförande af nya kasernetablissement m. m., och
n:o_ 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anordnande
af ett isoleringsstall vid veterinärinstitutet i Stockholm m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtande hemstält.

Om ineddelan- Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 2
de af nya be- och 3 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af en
stämmelser af berr von Stapelmohr väckt motion om meddelande af nya beTfiäklreverk-
stämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
samhet m. m. med läkemedel.

Herr Nyström, Carl: På samma gång som jag naturligtvis
tillstyrker bifall till utskottets förslag, skall jag vördsamt anhålla
att till detta förslag få göra ett tillägg, naturligtvis icke i form
af yrkande, utan i form af anförande till protokollet. — Förslaget
afser reglering af läkareverksamhetens utöfvande och handeln med
medikamenter. Godt och väl är, att reglering i dessa hänseenden
kommer till stånd. Det är också af högsta behof och af stor vigt.
Men på detta område finnas äfven andra förhållanden af närbeslägtad
natur, som också behöfva regleras, och det kan ju hända,
att, om uppmärksamheten rigtas deråt, mer eller mindre deraf
skulle på samma gång kunna blifva på tillfredsställande sätt ordnadt.
Det är i denna afsigt, som jag tillåter mig att göra ett
tillägg till utskottets hemstäHan.

Här är taladt om två par, nemligen läkare gent emot qvacksalfvare
samt apotekare gent emot personer, som utan tillstånd
handla med medikamenter eller föregifna medikamenter. Men till
dessa par kunna läggas åtskilliga andra, hvilkas ömsesidiga förhållanden
tarfva reglering. Först och främst kirurger gent emot
fältskärer, att ej tala om fältskärssjuksköterskor, en ny klass, som
man tänkt sig. Det är att märka, att fältskärerna äro inom sitt
område fullkomligt sjelfständiga, icke stå under uppsigt af läkarne,

Fredagen (ten 5 April.

N:o 20.

utan handla pa egen hand. Detta är af vigt att hålla fast vid Om meddelannied
afseende på en punkt, till hvilken jag längre fram skall komma.de "/ be~
Vidare veterinärer gent emot en hel mängd folk, som sysselsätter anvärfvande
sig med behandling af kreaturssjukdomar och hvars verksamhet af9''iäkårmerkär
af beskalfenhet, att den ofta medför betydlig ekonomisk för- samhet m. m.
lust, i det att värderika djur blifva förderfvade. Vidare att märka (Forts.)
är — hvarpå jag anhåller att särskildt få fästa uppmärksamheten
— förhållandet mellan tandläkare och tandteknici. I motsats mot
hvad som eger rum på andra håll liar der kontrollen öfver intrång
blifvit alldeles för sträng, enär en tandtekniker, som tillåtit sig
eu jemförelsevis oskyldig åtgärd, ett ganska obetydligt ingripande,
kan bötfällas med det orimliga beloppet af 500 kronor. Detta
tryck, under hvilket tandteknici lefva, kan förtjena särskild uppmärksamhet,
och väl vore, om något kunde åstadkommas till ändring
häraf liksom af åtskilligt annat inom detta område, såsom
de vilkor, hvilka tandläkareelever äro underkastade under sin
studietid. Vidare hafva vi att märka barnmorskor i förhållande
till allehanda »kloka gummor» o. d., hvilka ingripa i deras magtpåliggande
och farliga verksamhet.

Förutom dessa sammanställningar af legitimerade yrkesutöfvare
och sådana, som utan vederbörlig qvalifikation utöfva yrket,
är det att märka, att under medicinens utveckling uppkommit en
stor mängd nya verksamhetsområden, för hvilka tillräckliga regler
icke finnas faststälda, så att man kan veta, hvad som inom desamma
är tillåtet och hvad som är eller bör vara förbjudet. Till
denna klass höra åtskilliga grupper, som ådragit sig mycken uppmärksamhet.
Dit höra i främsta rummet de talrika gymnasterna
med alla möjliga olika grader af examenskompetens, understundom
utan sådan, understundom handlande under uppsigt af läkare,
understundom pa egen hand. Dit höra massörerna, hvilkas verksamhet,
såsom bekant, kan vara af mycket farlig beskalfenhet,
om den icke rätt utöfvas. Dit torde också kunna räknas hlockarne.

J ag förmodar dock, att af den gamla tidens klockare, som ju flitigt
sysselsatte sig med kirurgi och medicin, finnas icke så synnerligen
mänga qvar; kanske dock några. Dit höra ock alla olika klasser
af sjuksköterskor pa vara sjukhus. Pa Sabbatsbergs sjukhus finnas
icke mindre än följande Klasser: Sofiahemmets och Röda korsets
sjuksköterskor, diakonissor samt sjukhusets egna öfversköterskor,
undersköterskor och elever. Alltså eu synnerligen brokig mångfald,
och alla klasserna förete sins emellan någon olikhet i afseende
på utbildning eller blifvande verksamhet. Allt saker, som
kräfva reglering. Äfven badarnes yrke torde förtjena någon uppmärksamhet.
Likaså samariternas verksamhet. Jag tror, att jag
glömt homo olaterna. Jag borde hafva tagit dem i början. När
jag nu nämner dem, tager jag ordet i dess gammalmodiga bemärkelse.
Bland yrkesutöfvare af föreliggande störa grupp böra äfven
nämnas de, som sysselsätta sig med hypnotism, suggestion och magnetism,
yrken sa farliga, att de, såsom bekant, ansetts kräfva en ganska
djupt ingripande lagstiftning.

N:o 20.

Fredagen den 5 April.

Om meddelan- Vid sidan eller rättare sagdt efter dessa olika klasser af läkare destämmiuér

'' verksamheten s utöfvare kommer en lång följd utöfvare af besynang^TöfvZdenerliga
yrken, som stundom äro af mera lustig beskaffenhet, t."ex.
af läkareverk-eleJctroterapeuter, hvilket namn ingalunda betecknar personer, som
samhet m. m. syssla med den fullt rationella gren af medicinen, som kallas elek(Forts.
) troterapien, utan personer, som hafva allehanda trollkonster för
sig. Vidare höra elit ögondiagnoster, hvilka genom att titta i ögonen
genast bestämma icke blott sjukdomen, utan äfven botemedlet.
I afseende på botemedlet kan det dock dervid, såsom det säges,
understundom råda ovisshet, huruvida ett visst slags droppar eller
i stället bråckband skall användas. Vidare htdbregdagörarc, en
underlig klass, hvarom man tid efter annan får höra åtskilligt.

Ser man på denna brokiga lista, finner man genast, att man
kan urskilja gränserna mellan tre särskilda grupper.

Eu grupp utgöres af antingen legitimerade läkare, kirurger
m. fl. eller ock sådana, som handla under läkares uppsigt och efter
deras anvisningar. Till denna grupp höra alltså de flesta diakonissor
och sjuksköterskor, rörande hvilkas verksamhet jag tager tillfället i
akt att fälla ett ord af den största erkänsla och den största beundran,
äfvenså vidare de massörer, gymnaster och dylika, som handla efter
läkares anvisning och under deras uppsigt. I afseende å denna
stora klass, som fullständigar läkarens verksamhet, är aldrig tal
om något förbud eller bestraffning, utan tvärtom om uppmuntran
och stöd, men på samma gång bör en viss grad af reglering åstadkommas,
så att dessa yrkesutöfvare sjelfva må veta, hvar gränsen
för deras verksamhet är, och icke, utan att veta det, må öfverskrida
denna gräns.

Detta är så mycket nödvändigare, som sådana personer ofta
äro placerade ensamma för sig, såsom sjuksköterskor på större
bruk etc. De böra då veta, hvad de få göra och hvad de måste
underlåta.

Den andra gruppen består af sådana, hvilka intaga en mera
sjelfständig ställning gent emot läkarne, icke taga anvisningar eller
uppdrag från dem, utan handla på egen hand. Sådana äro fältskärer,
en stor del af dessa gymnaster och massörer, som bedrifva
rörelsen på egen hand, m. fl. Här är redan mera varsamhet af nöden.

Slutligen kommer hela den långa raden af charlataner af olika
beskaffenhet. Herrarne kunna tro, att det gar långt i den vägen.
I en bilaga till motionen finnes redan anfördt ett exempel, der en
person rekommenderar på det lifligaste ett läkemedel, ett slags
smörjelse, som bland annat skall bota för »oformligt hufvud, stor,
hård och dålig mage, retligt, grinigt, envist och ojemnt lynne». Det
vore bra, om man kunde få ett medel, som vore pålitligt i detta
afseende. Det har händt mig sjelf en gång, att en uppfinnare af
ett sådant medel kom till mig och bevisade, att det hjelpte snart
sagdt för allting, för åkommor i mage, bröst o. s. v. Han hade
sjelf försökt det, men ärligheten bjöd honom att tillkännagifva,
att det fans en punkt, der det icke gjorde verkan, och det var
mot flintskallighet. Han var sjelf också hopplöst flintskallig. Så -

Fredageu den 5 April.

\:o 20.

dana exempel kunna gifva ett bidrag till sakens belysning. Det Om meddela när
ju emellertid ej meningen, att allt detta skall i lag behandlas.de "f n''J" be~
En stor de! kan ju icke blifva föremål för någon lagstiftning, och stam™eJser
för öfrigt kunde ju också åtskilligt vara af jemförelsevis oskyl dig ''nfiäkJlZrkart,
om det icke inträffade, att personer genom att vända sig till samhet m. m.
dessa män och qvinnor, som ingen bot kunna gifva, försutte tiden, (Forts.)
så att deras sjukdomar förvärra sig och blifva obotliga. Derigenom
åstadkommes ovilkorligen skada, och derför vore det icke ur
vägen, om lagstiftaren hade sina ögon vända äfven åt detta hall.

För öfrigt, när man här talar om lagstiftning, reglering och
nya ordningar, skall man ej fatta det så, som om man skulle
lagstifta i skråmessig och trångsinnad anda. Det medgifva icke
nuvarande förhållanden, och det är heller icke afsigten. Men
herrarne torde vid en blick på den långa listan finna, att nog
behöfs det åtgärder för att införa ett bättre sakernas skick på
detta vigtiga område. I början af riksdagen var också inom
läkarekretsar fråga om, att en motion skulle framläggas, såsom
tillägg till den af herr Stapelmohr väckta motionen, och som skulle
inlåta sig på alla dessa ämnen. Denna motion blef emellertid icke
färdig, men man ansåg, att om till protokollet kunde gifvas en
redogörelse för de olika önskningsmålen, skulle man möjligen vinna
samma syfte som genom en motion. Och då så lyckligt är, att
medicinalstyrelsens chef är ledamot af denna kammare, har han
tillfälle att i protokollet taga kännedom om alla dessa önskningsmål
och dervid fästa det afseende, han finner för godt. Jag vågar
säga det, att om denna sak rätt behandlas, kommer den att blifva
af betydlig vigt för vår helsovård. Det gäller, att, sedan den
legitima medicinen på sina olika områden vunnit sådana resultat,
att den, så att säga, kan svara för hvad den åtager sig, nu återbörda
åt densamma sådana områden, som lagligen tillhöra denna
medicin. Det gäller ingenting mer och ingenting mindre än att
taga bort en fruktansvärd börda af lidanden, att rädda många
lif och framför allt att återvinna åt samhället en oöfverskådlig
summa af arbetskrafter, som nu under en fruktlös väntan eller
under en försämrande behandling gä förlorade. Det är ju störa
mål detta, och de kunna också i högst väsentlig mån vinnas genom
en bättre ordning pa detta område.

Ett tillägg är att göra, utvisande, att läkarecorpsen ingalunda
motsätter sig reformer, äfven der dessa vända sig mot läkarne
sjelfva. Det har nemligen på flera håll yppats önskan om en
reglering i en mycket ömtålig sak, gående derpå ut, att medicinalstyrelsen
skulle få rätt att taga tillbaka den förvärfvade rättigheten
att utöfva medicinsk praxis i sådana fall, der fara finnes att
denna rättighet ej sä som sig bör utöfvas.

Jag upprepar, att genom ändamålsenliga bestämmelser och
föreskrifter rörande utöfning af medicinsk verksamhet på dess
mänga olika områden och i dess mänga olika grader vigtiga vinningar
kunna göras.för vart folks helsa, alltså ock för dess lycka
och förkofran, och jag slutar mitt anförande med eu önskan, att

Forsla Kammarens Prot. 1895. N:o HO.

Nso 20.

Fredagen den 5 April.

Om meddeian- det måtte gå så, som Viktor Rydberg så vackert sjunger om »Mede
af nya be- dicina»: »vandra friska, starka slägten fram till mensklighetens

stammelser o t ®

ang. utöfvande
af läkareverksamhet
m. m. Herr von Stapelmohr: Enär den förre talaren yrkade bifall
(Forts.) till utskottets förslag, vill jag icke upptaga tiden med att närmare,
än jag i motionen gjort, utveckla de skäl, som föranledt
mig att väcka motionen, eller mina egna åsigter om denna frågas
lösning, utan vill endast nämna, att, då samme talare på synnerligen
goda skäl påpekade, att andra, i sammanhang med läkarekonsten
stående verksamhetsyttringar äro af den beskaffenhet, att
de påfordra uppmärksamhet och arbete från lagstiftarens sida, jag
icke har deremot något att erinra, utan instämmer med honom.
Jag gör det så mycket hellre, som jag vid motionens författande
äfven haft tanken rigtad derpå, att lagstiftningen rörande en del
af de verksamhetsgrenar, den ärade talaren omförmälde, påkallade
öfverseende och omarbetning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag af protokollet delgirvas medkammaren.

Vid föredragning af statsutskottets den 3 innevarande april
bordlagda utlåtande n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslagen till
Svea och Gröta hofrätter med derunder lydande justitiestaten biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande föreslagit.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 3 i denna månad bordlagda memorial n:o 51, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under
riksstatens åttonde hufvudtitel.

Punkten 1.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Fredagen den 5 April.

N:o 20.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 17, angående val af fullmägtige i riksbanken,
n:o 18, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret, och
n:o 23, angående inskränkning af jagttiden beträffande tjäderoch
orrliönor,

dels till Riksdagens förordnanden:
n:o 19, för fullmägtige i riksbanken,
n:o 20, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken,
n:o 21, för fullmägtige i riksgäldskontoret, och
n:o 22, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 52, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1893; samt

n:o 53, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran dels om åtgärder för särskiljande af de öfverfältläkaren
nu tillhörande åligganden, dels ock om framläggande
af förslag till ändring af allmänna garnisonssjukhusets organisationsförhållanden; lagutskottets

utlåtande n:o 31, i anledning af väckt motion
om ändring i 11 kap. 15 § strafflagen; äfvensom

första särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslagtill
lag om handelsbolag och enkla bolag, lag om aktiebolag, lag
om vissa föreningar för ekonomisk verksamhet, lag om aktiebolag,
som drifva försäkringsrörelse, lag angående ändring i vissa delar
af strafflagen, lag om ändring i vissa delar af förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855, lag angående
ändring i 10 § af förordningen om tioårig preskription och
-* om årsstämning den 4 mars 1862, lag om registrering af bankaktiebolag
samt lag om ändring i vissa delar af lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887; dels väckta
motioner i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om aktiebolag.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 12,30 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 20.

Lördagen den 6 April.

Lördagen den (> april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e, m.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

1:°) angående försäljning till Upsala stad af kronolägenheten
Slottstegelhagen och en del af kronolägenheten Slottshnmlegården;

2:o) angående upplåtelse till enskilde af ett invid Jörns jernvägsstation
beläget område af kronoparken Vestra Jörnsmarken i
Jörns socken af Vesterbottens län; samt

3:o) om uppgörelse med Stockholms stad angående öfverlåtande
på staten af den rätt staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och hänvisade
till statsutskottet.

Justerades protokollen för den 30 sistlidne mars.

■•‘■->1 I: ii!-’ . ■ i vi. • . ... ■ «h.3 Ahrjii

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtande:
n:o 54, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel; och
n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om upp- *
förande af skolhusbyggnad m. m. inom Tärna kapellförsamling;
samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om införande af helsovårdslära såsom
läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda memorial och utlåtanden
n:is 47, 52 och 53.

Onsdagen den 10 April. 37

Vid föredragning af bankoutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition i anledning
åt kamrarnes olika beslut i fråga om användande af riksbankens
vinst för 1894, godkändes den föreslagna omröstningspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nås 27—31 och
första särskilda utskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 1.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

■-! ■■ 1 i" : : ■< i :''! ’ < ii

. ■»«• !! t ■ *''■ :/}-;» j, ''j • r , * j »• \ f

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3, ir> e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollen för den 2 och 3 i denna månad.

Anmäldes andra särskilda utskottets utlåtande, n:o 2, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete samt afgifna motioner i ämnet.

Jfto 2(0.

N:o 20.

Onsdagen den 10 April.

Vid föredragning af statsutskottets den 6 innevarande april
bordlagda memorial n:o 54, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel, godkändes de i memorialet föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos. men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 55
och Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande n:o 5.

Herr Treffenberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
anhåller, att kammaren icke misstycker, att jag tillåter mig här
frammana en gengångare från förra riksdagen, ehuru denna gång
i en något förändrad form. Anledningarne till ämnets återupptagande
äro många och angifvas närmare i motionen, som jag nu
anhåller att få aflemna.

Härefter aflemnade herr Treffenberg ifrågavarande motion,
hvilken erhöll n:o 51 och på begäran bordlädes.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att andra särskilda
utskottets under dagen bordlagda utlåtande n:o 1 skulle uppföras
främst bland utskottsbetänkanuena på föredragningslistan till nästa
sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,io e. m.

In fidem

A, von Krusenstjerna

Onsdagen den 17 April.

39 N:o 20.

Onsdagen den Yl april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

ko) angående förändradt sätt för användandet af ett till en
mejeriskola inom Jemtlands län anvisadt anslag; samt

2:o) angående ändring i stadgadt vilkor för åtnjutandet af de
pensioner, som vid 1894 års riksdag beviljats åtskilliga vid statens
jernvägsbyggnader anstälde tjensteman.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och hänvisade
till statsutskottet.

Justerades protokollen för den 5, 6 och 10 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets memorial n:o
15, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Vid föredragning af herr Treffenberys den 10 innevarande
april bordlagda motion, n:o 51, angående meddelande af föreskrifter
i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande måtte tillfogas
djuren, beslöt kammaren hänvisa denna motion till sitt tillfälliga
utskott n:o 2.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
andra särskilda utskottets den 10 i denna månad bordlagda ut- *
låtande n:o 1.

Herr Törnebladh afgaf en motion, n:o 52, om uppgörelse med
Stockholms stad angående öfverlåtande på staten af den rätt,
staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

N!o 20.

Onsdagen den 17 April.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkande™
uppföras främst konstitutionsutskottets memorial n:o 15 och
sist andra särskilda utskottets utlåtande, n:o 2.

Kammaren åtskildes kl. 3,09 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

''■ ‘ i .

.Vi

Stockholm 1895. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.