1895. Första Kammaren. N:o 6

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 6.

Tisdagen den 12 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kyrkovärdars
tillsättande för viss tid; och

n:o 4, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande
af förslag till ändrad lydelse af förordningen den 13 september
1864 angående ränta vid försträckning.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 9 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 2—4.

Kammaren åtskildes kl. 3,02 e. m.

In fidem

A. rott Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 6.

I

Wto 6. 2

Onsdagen den 13 Februari.

Onsdagen den 13 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

u:o 12, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 13, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefon väsende;

n:o 14, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

n:r 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Borgholms stad af ett jordområde om 2 hektar 52 ar från
Borgholms kungsladugård;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna mönsterskrifvarebostället 3/-i mantal Silleberg
n:o 3 Börje Olofsgård med V* mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande
kronolägenheten Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Långträsks jern vägsstation beläget område
af Piteå kronopark i Norrbottens län;

n-.o 19, i anledning af väckt motion om upplåtande af väg öfver
Eskilstuna kungsladugård till allmänt begagnande i utbyte mot annan
väg;

Onsdagen den 13 Februari.

3 N:o 6.

n:o 20, i anledning af Kongl. Majrts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Ulrika Charlotta
Thorsberg;

n:o 21, i anledning af väckt motion om tillägg till 32 § i kungörelsen
den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner;

n:o 22, i anledning af väckt motion i fråga om ändrade bestämmelser
angående syner och besigtningar å torp, tillhörande rotar och
rusthåll vid indelta armén;

n:o 23, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten hembjudas;

n:o 24, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af frälseskatteräntor; och

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om utredning, på hvilka vilkor staten kunde förvärfva
hela vattenkraften vid Trollhättan för att, med kraftens tillgodogörande,
undantaga omgifningarna till en nationalpark; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande
upphäfvande af forum privilegiatum för utländske adelsmän, som
i riket inkommit; och

n:o 6, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 9 och 12 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens forsta hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl.
hof- och slottsstaterna, biföll kammaren utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 9 och 12 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel’
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

N:0 6. i

Onsdagen den 13 Februari.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punlden 4.

Ifrågasatt rätt
till semester
för vissa
tjensteman vid
fångvården.

Mom. a).

Herr Wieselgren: När fångvårdsstyrelsen ingick till Kong!.

Maj:t med anhållan om proposition till Riksdagen rörande beredande
af semesterförmån för nu i fråga varande tjenstemän, gjorde fångvårdsstyrelsen
detta under djup känsla af denna förmåns behöflighet, icke
blott från den enskilde tjenstemannens synpunkt sedt, utan äfven i
betraktande af dess vigt för fångvården i dess helhet och för dess
rätta handhafvande. Det är alldeles klart, att en tjenstgöring af den
beskaffenhet, som dessa tjenstemän hafva att underkasta sig, är i
högsta grad ansträngande och enerverande, och att för dess upprätthållande
med spänstighet och själslugn någon hvilotid är af nöden.
Fångvårdsstyrelsen har länge varit fullkomligt pa det klara med detta
förhållande, men har ansett utsigten att för eu sådan framställning
vinna Riksdagens bifall icke vara så stor under andra förutsättningar,
än att fångvården samtidigt kunde visa upp minskade utgiftsposter
på annat håll. Så har nu inträffat, men mot detta förhållande har
statsutskottet hänvisat till ett annat, som också nu inträffat: det nemligen,
att statsutgifterna äro så stora, att för deras täckande särskilda
utvägar måste utfinnas och nya skatter påläggas; och statsutskottet
har derför afstyrkt framställningen på den hufvudsakliga grund, att
tiden nu icke skulle vara lämplig för dess bifallande, då härmed lätt
skulle förknippas likartade kraf från andra håll. I min egenskap af
folkrepresentant måste jag väl erkänna, att det af statsutskottet förebragta
skälet för en skattebeviljande myndighet måste väga tungt;
och om jag derför underlåter att framställa något yrkande, så torde
det bevisa, det jag vet att utslaget redan är fäldt. Jag vill emellertid
till protokollet uttala min lifliga förhoppning derom, att detta utslags
uppskofshänvisning må varda ihågkommen den dag, då det af statsutskottet
anförda skälet icke vidare förefinnes; och då denna fråga
ovilkorligen hör till dem, som icke kunna falla, utan måste komma
igen, vågar jag hoppas, att Riksdagen da skall på ett annat och för
fångvården och dess tjenstemän lyckligare sätt, än nu torde blifva
fallet, mottaga en ny framställning i denna för fångvårdsförvaltuingen
så betydelsefulla angelägenhet.

Onsdagen den 13 Februari.

5 N:0 6.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskot- Tf råg (matt rätt

tet i nu förevarande moment hemstält.
Mom. b).

Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 5.

Lades till handlingarna.
Punkterna 6—8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

till semester
för vissa
tjensteman vid
fångvården.
(Forts.)

Punkten i).

Anslag till
bostadsbyggnad
vid

Herr Wieselgren: Visserligen står jag i en ganska isolerad tvångsarbets ställning

äfven i denna fråga; men den är dock af något annan be- arftalte^ “
skaffenhet än den föregående, och det skäl, som mot bifall till den iar
punkten anförts, kan icke användas mot den nu förevarande.

De herrar, som tagit någon närmare kännedom om ifrågavarande
angelägenhet, hafva funnit, att det gäller tvenne önskningsmål för
Svartsjö tvångsarbetsanstalt, det ena att bereda bostad åt anstaltens
läkare, det andra att bereda bostäder åt de gifte vaktkonstaplarne.

Mot det förstnämnda önskningsmålet har utskottet anfört, att
»hufvudsakliga anledningen till anställande af en särskild, vid anstalten
boende läkare skulle vara, att läkaren vid af arbetsfångarne falskeligen
föregifna sjukdomar skulle medverka till upprätthållande af disciplinen
inom anstalten.» Jag vet icke, om det icke ligger ett grand
spefullhet i detta statsutskottets uttalande. Men om också detta skulle
vara meningen, vill jag ärligt bekänna, att fångvårdsstyrelsen af sina
läkare fordrar just detta, som angifves genom den af statsutskottet
begagnade ordalydelsen: de skola verkligen medverka till upprätthållande
af disciplinen inom fångvårdsantalterna. Statsutskottet är fullkomligt
på villovägar, om statsutskottet tror, att läkarens uppgift vid
en dylik anstalt skulle inskränka sig till en ungefär likartad verksamhet,
som då han tages i anspråk för sjukvården inom enskilda
hem. Detta är så långt ifrån fallet, att han tvärtom och i all synnerhet
vid tvångsarbetsanstalterna är af största betydelse just i disciplinärt
afseende och icke minst, såsom utskottet här antydt, för simulerade
sjukdomsfall. Om herrarne tagit kännedom om sista årens sjukrapporter
från Svartsjö i fråga om den sjukdomsform, som kallas simulation,
torde herrarne hafva funnit, att icke ett enda sådant fall der
förekommit, Man skulle då möjligen deraf kunna draga den slutsatsen,
att fångarne vore okunniga om denna sjukdomsform och dess

N:0 6. 6

Onsdagen den 13 Februari.

Anslag till
bostadsbyggnad
vid
tvångsarbete
anstalten å
Svartsjö.
(Forts.)

användning; inen man toge då fel. Anledningen, hvarför den icke
förekommit, ligger antagligen företrädesvis kanske uteslutande i läkarens
dervaro.

Det har för fångvårdsstyrelsen funnits rika tillfällen att samla -erfarenhet i detta ämne. För ieke många år sedan fans vid en viss
tvångsarbetsanstalt icke anstäld någon läkare på platsen. Mot ett
arfvode af 1,000 kronor om året samt fria resor hade läkaren i en
närbelägen stad åtagit sig att tvenne gånger i veckan göra besök vid
nämnda station. Detta förhållande innebar påtagligen en mycket stark
frestelse för fångarne att begagna sig af konsten att låtsa sjukdom,
och de gjorde det också. Oupphörligt förekommo sjukdomsfall, som
man kunde förstå vara simulerade, ehuru det icke kunde bevisas att
så var. Någon undersökning måste göras, och den som fatt detta uppdrag
var stationens bevakningsbefälhafvare. Denne var en mycket dugtig
officer, men saknade naturligtvis förmåga att bedöma, huruvida rassel
i lungorna, biljud i hjertat eller andra symptom för uppgifna sjukdomar
förekommo. Han hade ofta intet annat att göra än att förklara
uppgiften om sjukdom såsom osanning och befalla fången gå ut
till arbetet. Nu kunna ju herrarne väl förstå, att detta förfaringssätt
icke alltid kunde lyckas. Det fans tillfällen, då det varit lämpligare
och bättre att befalla fangen att gå till sjukrummet och lägga sig till
sängs än, såsom i stället skedde, att gå ut i stenbrottet och hugga
sten. Detta visste dock hvarken befälhafvaren eller någon annan, det
ögonblick då befallningen gafs; men inom längre eller kortare tid
kunde det blifva klart, att misstag skett. Det bör icke vara svårt att
inse, i hvilken högst obehaglig ställning i första rummet befälhafvaren
dervid korn, och huru svårt det måste blifva att under sådana förhållanden
upprätthålla disciplinen bland fångpersonalen. En hvar
inom denna kände sig upprörd å kamratens vägnar, och man drog
af hvarje ny anledning den än säkrare slutsatsen, att fångarnes lif
betydde ingenting för befälet, för öfverklasseu, för de magtegande.
Att behandla en fångpersonal med eu sådan sinnesstämning är i sanning
icke lätt. Denna stämning yttrade sig i främsta rummet i hot
mot befälhafvaren, hvilket hot efterföljdes först af ett mordförsök och
sedan af ännu ett. Förhållandet väckte, naturligt nog, stor ångest
inom ifrågavarande officersfamilj; han måste resa hit till Stockholm
och begärde att blifva entledigad från sin anställning, då han insåg,
att härpå hängde icke blott hans hustrus lif, utan äfven ett litet börjande
lif, som var beroende af modrens. Ehuru fångvårdsstyrelsen
väl visste, att fångpersonalens uppfattning om någon dess inflytelse
på aflägsnandet af stationens befäl blott skulle ytterligare försämra
förhållandena, var ju icke annat att göra än böja sig för nödvändigheten
och bevilja det sökta afskedet. Men ställningen var ohållbar;
och styrelsen måste gå in till Kongl. Maj:t med begäran om anslag
till en vid stationen fast anstäld läkare, då fångvårdsstyrelsen utan en
sådan omöjligen fann sig kunna ansvara för ordningens upprätthål -

N:0 6.

Onsdagen den 18 Februari. 7

laude. Kougl. Maj:t insåg nödvändigheten att bevilja anslaget, och
eu fast anstäld läkare kom dit. Sedermera blefvo också förhållandena
derstädes i detta afseende vida bättre.

Att efter sådana erfarenheter ifrågasätta nya experiment i denna
rigtuing vid en ny anstalt, der hittills utomordentligt god tukt och
ordning varit rådande, måste vara i högsta grad olämpligt; och jag
vågar påstå, att den, som satt sig in i förhållandena, omöjligen kali
vara med om en sådan anordning, som statsutskottet föreslagit. Utskottet
säger: om det är nödvändigt, nå, tag då en ung läkare till
nämnda syssla, låt honom stanna några år, men låt honom sedan resa,
ty detta måste vara en öfvergångsplats. Mot detta resonnement måste
jag inlägga eu bestämd gensaga. Fångvårdsstyrelsen har i allmänhet
ingenting emot unga läkare. Den läkare, som nu är antagen att bestrida
sjukvården å Svartsjö, är ju eu ung man och var vid tjenstens
tillträde ogift. Han bodde då i ett eller två rum, och allt gick mycket
bra. Men det må besinnas, att på landsbygden, der tillfälle till
umgänge eller förströelser icke finnes, måste behofvet af ett eget hem
göra sig ganska kraftigt gällande. Nu har denne unge läkare gift sig,
och behofvet af en rymligare bostad har sålunda blifvit för honom
oafvisligt. Utskottet svarar härtill: »låt honom då gå, läkarebefattningen
vid denna anstalt bör vara blott en öfvergångsplats.» Nej,
mine herrar, det är icke rätta metoden, det är långt ifrån ändamålsenligt
att oupphörligen göra ombyte af läkare på en dylik plats. Det
går icke an, helt enkelt derför att läkaren vid en tvångsarbetsanstalt
är lika mycket beroende af sin förvärfvade och växande erfarenhet
som någonsin en läkare på någon annan post i samhället. Just dessa
simulationer skulle vid inträffande ombyten af läkare oupphörligen
förekomma. Läkaren skulle ju aldrig hinna bland fångpersonalen förvärfva
sig den auktoritet, på grund af hvilken dessa försök måste
försvinna; tv det är med simulationerna likasom med rymningarne.
En nu mycket högt stäld och framstående fångvårdsman i Tyskland
sade mig eu gång, att konsten att förekomma rymningsforsök består
icke i att omöjliggöra dem, utan i att omöjliggöra långarnes tro på
att deras rymningsforsök skola lyckas. På samma sätt förhaller det
sig med simulationerna. Öfvertygelsen att läkarens erfarenhet genomskådar
simulanten, och att dennes försök derför icke skall lyckas, är
det, som gör att försöket uteblir. Dessutom är att märka, att simulatiouen,
om hvars verkliga beskaffenhet kanske få varit i tillfälle att
gorå sig eu vigtig föreställning — läkarne i kammaren torde dock
känna till, huru kinkig den är samt på huru svära prof den kan sätta
äfven den bäst utrustade läkares skarpsinnighet — i många förekommande
fall icke kan bedömas utan kännedom af personligheten. Och
huru skall läkaren vid eu sådan anstalt som den nu ifrågavarande
lära känna fångarnes personlighet, om han kommer och far på korta
besök tvenne gånger i veckan? lian måste tvärtom vara pa platsen
boende och så att säga hafva personlig bekantskap med hvareuda

Anslag till
bostadsbyggnad
vid
tvångsarbetsanstalten
å
Svartsjö,
(Forts.)

N:o 6. 8

Onsdagen don J3 Februari.

Anslag till
bostadsbyggnad
vid
tvångsarbetsanstalten
ä
Svartsjö.
(Forts.)

fånge. Han måste veta, hurudana fångarne äro till sin sinnesbeskaffenhet
samt huru de i öfrigt uppfört sig, och fångarne måste hafva
en lika nära kännedom om honom. Dessutom förekommer vid tvångsarbetsanstalterna
ett annat förhållande, som kräfver eu mycket noggrann
kännedom om fångens personlighet. Det är den omständigheten,
att fångar oupphörligt skickas från orterna med betyg om arbetsförhet,
under det att, när någon tid gått, det visar sig, ätt de icke
äro arbetsföra och således rätteligen icke skulle hafva försändts till
tvångsarbetsanstalt. För läkarens auktoritet, på grund af hvilken myndigheterna
måste fatta beslut, som upphäfva de förra, kräfves således
äfven här en nära ingående bekantskap med fångarne.

Jag vågar tro, att på grund af hvad jag nu sagt nödvändigheten
af läkarens bofasthet på platsen torde vara temligen klart bevisad.
Statsutskottet förklarar emellertid att, »så vidt för utskottet är bekant,
någon större sjuklighet icke visat sig vara vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö rådande». Detta eger nog sin rigtighet; men det har dock
derstädes yppat sig ganska fruktansvärda sjukdomstillbud. Tvenne
gånger har difteri utbrutit på platsen; och huruvida det, såsom nu,
skulle aflupit med förlust af endast tvenne menniskolif, om icke läkaren
varit på platsen och kunnat med oaflåtlig omsorg och vård ingripa,
lemnar jag derhän. Dessutom påminner jag herrarné om att den
arbetsdrift, som förekommer på Svartsjö, är stenhuggeri, och att mycket
lätt yttre skador dervid inträffa, såsom att en stenflisa flyger i
ögat eller en slägga förirrar sig från graniten till en arm eller ett
ben. I sådana fall är det nödvändigt att hafva läkarehjelp på platsen
och icke behöfva söka densamma på långa afstånd.

Men detta är endast ett af de båda önskniugsmålen. Det andra
är att åstadkomma tillräckligt antal bostäder för de gifta konstaplarne.
För närvarande finnas bostäder icke för mer än 11 koustapelsfamiljer.
Från och med den sista nästkommande mars skall vaktkonstaplarnes
antal på Svartsjö, som nu är 24, komma att ökas med ännu några
stycken, så att hela antalet blir 27 eller 28. Huru tro herrarne, att
det skall gå, i fall man skulle tvinga öfver halfva antalet af dessa 27
eller 28 konstaplar att förblifva ogifte? Om det är nödvändigt att
gifva befälet tillfälle att bilda sig egna hem, måste detta yttermera
vara förhållandet med bevakningscorpsen, som annars utan allt tvifvel
korame att inledas i ganska svåra frestelser, antagligen utmynnande i
sedliga förvillelser af ena eller andra slaget, .lag anser för min del,
att det vore rent af upprörande, i fäll dessa många ogifte män skulle
sättas i sådana vilkor, att dem förmenades bilda egna hem, inom
hvilka de kunde söka ett välbehöfligt skydd för frestelser, som annars
lura omkring dem.

Men, svarar man, statsutskottet har ju tillgodosett behofvet genom
det förslag, som här föreligger. Nej, mine herrar, utskottet har icke
tillgodosett behofvel, om det också gjort ett försök att göra det. Statsutskottet
föreslår visserligen, att af besparingar, som uppkomma å

Onsdagen den 13 Februari.

9 N:o 6.

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, må utanordnas det
belopp, som kan finnas nödigt för uppförande vid Svartsjö af eu
byggnad åt fyra gifta vaktkonstaplar, dock högst 10,000 kronor. .Tåg
ber dock få påpeka, att det är rent omöjligt, efter arkitektens uppfattning,
att bygga ett hus för fyra familjer, der hvaije familj skall
hafva 2 rum och kök, för 10,000 kronor. Kostnaden härför beräknas
till 16,000 kronor. Men äfven om detta belopp skulle vara tillräckligt,
stiger dock otillräckligheten af förslaget fram i en mycket begriplig
gestalt, då kammaren påminner sig, att för en liten stund sedan kammaren
gick in på att nedsätta förslagsanslagen med 64,300 kronor.
Om det var antagligt, att besparingar skulle kunna göras på förslagsanslaget,
sådant det var förut, är det, i och med att det blifvit så
högst betydligt nedsatt, icke sannolikt, att besparingar skola uppstå.
Hvilken säkerhet finnes väl derför, att icke förhållandena utveckla sig
till nästa år på samma sätt som för ett par år sedan, då förslagsanslaget
öfverskreds med 50,000 kronor. Äfven om kammaren .skulle
bifalla det af statsutskottet framstälda förslaget, skulle icke det behof,
som förefinnes, blifva afhjelpt, under det att, om kammaren bifölle
Kong], Maj:ts förslag, det blefve möjligt för fångvårdsstyrelsen, för
det första att bygga detta hus, i hvilket bevakningsbefälhafvaren och
läkaren skulle inrymmas, och sedermera att anordna befalhafvarens
nuvarande bostad till fyra lägenheter för de gifte vaktkonstaplarne.
Detta är något helt annat, något som innebär full visshet, att något
blir gjordt, under det att med statsutskottsförslaget det är fullkomligt
oantagligt, att de kraf, som af fångvårdsstyrelsen framstälts, alls blifva
tillgodosedda.

Jag ber att för kammaren få omtala, att fångvårdschefen från
ett annat land, som under sistlidne höst besökte Svartsjö, efter återkomsten
från sin ditfard, förklarade, att tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
vore en mönsteranstalt. Jag gläder mig öfver detta hans omdöme;
men jag vågar på samma gäng förutsäga, att om fångvårdsstyrelsen
på här föreslaget sätt lenmas i sticket, skall anstaltens höga ståndpunkt
icke länge kunna bibehållas. Dessutom känner jag mig ock
böra å fångbevakningspersonalens vägnar till kamrarne rigta denna
bön: »inleden oss icke i frestelse!» Tv det är säkert, mine herrar:
afslås Kongl. Maj:ts proposition, blir det bevakningspersonalen, som
far »betala kalaset».

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nyström, (Jarl: Jag skall tillåta mig påpeka, att det är
betänkligt och icke utan ansvar att för en så stor personal, som fin
nes vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt, icke hafva annan läkarehjelp att
tillgå än den, som kan fås på ungefär två mils afstånd, och detta
blott i gynsamt fall, nemligen att läkaren är hemma, då budet kommer
för att hemta honom till Svartsjö för skötande af ett olycksfall

Anslag till
bostads
byggnad vid
tvångsarbetsanstalten
å
Svarttjö.
(Fort?.)

N o 6. 10

Onsdagen den 13 Februari.

Anslag till eller en plötslig sjukdom. Jag anser detta betänkligt med afseende på
bostadsbygg- t]eu sjora personalen och denna personals sysselsättning. I detta liäntvångsarbets-
seende tillåter jag mig göra eu jemförelse. Jag har varit t. f. sjukanstalten
å husläkare vid Karlsborg. På den tiden fans vid Karlsborg eu arbetsSvartsjö.
styrka ungefär motsvarande den personal, som nu är samlad vid Svart(Forts.
) sjö. Jag påminner mig fullkomligt väl, att denna arbetsstyrka upptog
af dervarande läkares verksamhet och af sjukhusets utrymme en ytterst
väsentlig del. Ser man till erfarenheten på det militära området,
finner man att äfven der särskild läkare ansetts nödig äfven för en
mindre styrka än den personal, som är förlagd vid Svartsjö.

På Karlsborg förekom, medan jag var der, ganska rigtigt, såsom
herr Wieselgren omtalar, att sjukhusläkaren ilek sysselsätta sig med
simulationsfall, och jag tror, att sjukhusläkarens inskridande dervid
varit af högst väsentlig betydelse. Jag påminner mig särskildt ett
fall, då en kronoarbetskarl våldfört sig på en befalsperson och derefter
låtsade sinnesrubbning för att undgå straff. Man sökte förmå
honom afstå från detta konstgrepp, hvilket lyckades, hvarigenom dylika
* försök naturligtvis afböjdes för framtiden. Om således en läkares
anställande på platsen motiveras af arbetspersonalens storlek, så blir
detta, såsom herr Wieselgren framhållit, i ännu högre grad förhållandet,
om man tager i betraktande sjelfva arbetet och de olycksfall, som
der kunna inträffa. Och det hjelper icke att såsom statsutskottet
säga, att om det framdeles skulle visa sig att eu särskild läkare vore
för anstalten nödvändig, torde läkarebefattningen kunna besättas med
en yngre, ogift läkare, som åtnöjde sig med ett eller två rum till
bostad, ty i anstaltens intresse är uppenbarligen att på platsen få behålla
samme läkare så länge, att denne får erfarenhet om förhållandena
der. Först då kan han göra fullt gagn. Utan tvifvel är det fullt
välgrundadt hvad som i den kongl. propositionen sagts, att saknaden
af tjenstebostad för läkaren skulle medföra svårighet att förvärfva och
bibehålla en för denna befattning särskildt duglig person.

Jag kan under sådana förhållanden — då behofvet af en läkare
på platsen är gifvet och då det dessutom är gifvet, att endast den
läkare, som fästhållits på platsen så länge att han vunnit erfarenhet,
kan göra fullt gagn — icke annat än instämma i herr Wieselgrens
yrkande.

Friherre von Otter: Herr talman, miue herrar! Det tillhör
mig såsom ordförande på den afdelning af statsutskottet, som haft
den förberedande behandlingen af denna hufvudtitel sig anförtrodd,
att redogöra för de skäl, hvarpå afdelningen ansett sig kunna grunda
sin framställning i denna punkt. Jag ber dä till en början att få erinra,
att när tvångsarbetsanstalten vid Svartsjö skulle ordnas, begärde
fångvårdsstyrelsen för nybyggnader på stället 180,000 kr., hvilket
skulle kunna till 150,00*0 kr. nedsättas, om för arbetets utförande i
viss mån användes fångar. Den beräkning, hvarpå fångvårdsstyrelsen

Onsdagen den 13 Februari.

11 N o 6.

grundat sin framställning, kunde icke af öfveriutendentsembetet till
fullo godkännas, utan öfverintendentsembetet påvisade, att det erfordrades
200,000 kr. för att dessa byggnader skulle kunna utföras.
Detta belopp begärdes och beviljades af Riksdagen. Hade vid denna
tidpunkt fångvårdsstyrelsen haft den uppfattning, som den nu fått,
synes det mig som om frågan angående bostad åt läkaren borde hafva
framkommit redan då; och med det medgifvande fångvårdsstyrelsen
fått att, i mån besparingarna å anslaget till fångars vård och underhåll
dertill lemna tillfälle, begagna dessa medel till inredande af bostäder
i de redan befintliga byggnaderna, har det synts utskottet, att
behofvet af bostad åt läkaren skulle kunna afhjelpas.

Men detta är nu icke det enda skäl hvarför utskottet ansåg sig
icke kunna tillstyrka Riksdagen att bifalla hvad här föreslogs. Det
torde vara klart, att ett läkarearfvode af 1,500 kr., som här omtalas
skulle utgå till läkaren vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt, måste vara
alldeles otillräckligt, om dermed afses att vid arbetsanstalten bibehålla
eu person för längre tid. Häraf har utskottet hemtat anledning till
det antagandet, att om denna framställning skulle bifallas, blefve följden
den, att inom en icke aflägsen framtid skulle det erfordras mycket
högre anslag till läkaren än dessa 1,500 kr.

Ett annat skål var, att man ansåg den beräknade kostnaden för
bostadsbyggnaden, 30,000 kr., alldeles för hög. Byggnaden skulle
uppföras af trä, och tager man i betraktande, att man kan använda
fångarnas arbete för grundläggning etc., torde nämnda summa kunna
betydligt nedsättas. Af detta skäl ansåg utskottet, att 10,000 kr.
skulle vara nog för uppförande af bostadsbyggnad åt allenast vaktkon
staplarne.

Den ärade chefen för fångvårdsstyrelsen yttrade, att statsutskottet
i detta fall alldeles kommit in på villovägar, men jag ber att derpå
få svara det, att om utskottet i detta fall verkligen befinner sig på
villovägar, har åtminstone fångvårdsstyrelsen hjelpt till att leda utskottet
in på dessa vägar. Af statsverkspropositionen under 2:a hufvudtiteln
sid. 22 finner man nemligen följande yttrande af departementschefen
:

»Styrelsen hade derför — med åberopande dels deraf att Eders
Kongl. Maj:t, i anledning af hvad sålunda vid stationen Tjurkö förekommit,
medgifvit, att till läkare, som der bosatte sig, och åt hvilken
bostad af arbetsentreprenören bestodes, finge af fångvården utbetalas
ett årligt arfvode af 2,000 kronor, och dels deråt att i allt fäll den
utgift, som anstalten å Svartsjö skulle hafva att vidkännas för .sjukvårdens
bestridande genom en på längre afstånd derifrån boende läkare,
säkerligen skulle komma att, med inräkning af resekostnaderna,
öfverstiga 1,500 kronor om året — uttalat sig för önskvärdheten deraf
att jemväl vid anstalten å Svartsjö läkare måtte finnas att på platsen
dagligen tillgå. För vinnande af detta mål hade styrelsen föreslagit
arfvode åt läkaren vid anstalten samt, enär bostad icke kunde åt ho -

Anslag till
bostadsbyggnad
vid
tvångsarbeteanstalten
å
Svartsjö.
(Forts.)

N:0 6. 12

Onsdagen den 13 Februari.

Anslag till
bostadsbyggnad
vid
tvångsarbetsanstalten
d
Svartsjö.
(Forte.)

nom anordnas, ett årligt hyresbidrag af 300 kronor; och hade detta
förslag af Eders Kongl. Maj:t bifallits enligt nådiga bref vet den 15
maj 1891.

Någon egentlig svårighet för läkaren vid Svartsjö att erhålla boningsrum
hade hittills icke mött, enär såväl de personer, hvilka varit
förordnade å denna befattning, som jemväl bevakningsbefälhafvaren,
åt hvilken tjenstebostad anvisats, varit ogifte, och således eu del af
nämnda bostad kunnat upplåtas åt läkaren.»

Af detta finner jag för min del, att fångvårdsstyrelsen har gifvit
en ledning för utskottet att just komma in på denna väg, och jag tror
för min del, att det icke torde vara några oöfverstigliga hinder för
fångvårdsstyrelsen att ordna saken på det sätt, som utskottet föreslagit.
Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Friherre Klinckowström. Jag har begärt ordet för att i största
korthet vitsorda hvad herr generaldirektör Wieselgren nyss nämnde
om Svartsjö-förhållandena och läkarevården derstädes.

Jag erkänner, att när frågan först var före om organiserande af
en straffarbetsanstalt vid Svartsjö, satte jag mig deremot med mycken
ifver. Jag bor nemligen icke långt från Svartsjö, och alla mina grannar
och hela trakten deromkring befarade, att förläggandet dit af en
tvångsarbetsanstalt skulle hafva ödesdigra och svåra följder för hela
den landsort, som omgifver Svartsjö. Men förhållandena hafva visat
— och detta är jag den förste att villigt erkänna — att inga olägenheter
hittills försports af denna arbetsanstalt vid Svartsjö.

Hvad vidare beträffar nödvändigheten att få den byggnad i ordning,
som fångvårdsstyrelsen föreslagit, men för hvilken statsutskottet
nekat att hos Riksdagen göra hemställan om beviljande af nödiga medel,
måste jag beklaga, att utskottet sålunda förfarit, Jag känner
nemligen ganska nära den läkare, som har sig anförtrodd läkarevården
vid denna arbetsanstalt, och de upplysningar jag vunnit rörande hans
verksamhet derstädes äro af den beskaffenhet, att desamma öfverensstämma
i alla hänseenden med hvad herr generaldirektör Wieselgren
nyss nämnde. Jag är, såsom kammaren torde hafva sig bekant, eu
stor vän af sparsamhet med statens medel, men i denna punkt förenar
jag mig i allo i den begäran om bifall till hvad Kongl. Maj:t i detta
afseende föreslagit, som framstälts af herr generaldirektör Wieselgren.

Herr Wieselgren. Jag ber att ännu några ögonblick få upptaga
kammarens tid för att bemöta de skäl, som å statsutskottets vägnar
här framstälts mot Kongl. Maj:ts proposition.

Den ärade talare som nyss hade ordet började med att omnämna,
huruledes fångvårdsstyrelsen begärt endast 180,000 kr., under det att
på öfverintendentsembetets förslag anslaget höjts med 20,000 kr. till
200,000 kr. Detta är verkligen förhållandet. Dessa byggnader vid

Onsdagen den 13 Februari.

13

N:0 6.

Svartsjö hade nemligen under en lång följd af år stått obebodda.
Genom meddelande från den fackman, under hvars domvärjo de stått,
visste öfverintendentsembetet bättre än fångvårdsstyrelsen huru ytterst
bofälliga de privata bostäderna på Svartsjö voro. De hade under lång
tid lemnats utan förbättring och derunder mycket förfallit; och det
var särskild! med afseende på möjligheten att försätta dessa bostäder
i beboeligt skick, som öfverintendentsembetet hemstälde om 20,000
kronors förhöjning i anslaget och som dessa medel beviljades. Men
jag ber att för kammaren få påpeka hurusom, enligt approximativ beräkning,
eu ny tvångsarbetsanstalt skulle kostat staten från 600,000 till
$00,000 kronor. Nu erhölls Svartsjö-anstalten för blott 200,000 kronor.
För dessa hafva i det gamla, i många stycken upphjelpta slottet inredts
337 nattceller, uppförts 6 nya byggnader af tegel, i äldre byggnader
inredts bostäder åt anstaltens predikant, kamrerare, bevakningsbefälhafvare
jemte andra af bevakningspersonalen, vidare anskaffats
ångmaskin med ledningar för ekonomiändamål, byggts uthus och plankomhägnader
samt utförts dränerings- och planeringsarbeten m. m.
Jag frågar: kan man begära mera för 200,000 kr.? Så vidt jag vet,
är det den billigaste tvångsarbetsanstalt af sin storlek i hela verlden.
Enligt de peniteutiära encyklopedier, som hafva uppgifter i detta afseende,
tinnes det åtminstone icke mig veterligen någon tvångsarbetsanstalt
uppgifven, som i billighet kan mäta sig med denna. Det förefaller
mig då obilligt, att man nu begär, att fångvårdsstyrelsen skulle
för det erhållna anslaget än ytterligare hafva låtit inreda bostad åt
läkaren. Men kanske menade den ärade ledamoten af statsutskottet,
att fångvårdsstyrelsen vid uppförandet af alla de nya bostäderna borde
hafva gjort framställning om tillökning i anslaget för inredande af bostad
åt en gift läkare? Detta var ju dock icke behöfligt då, tv läkaren
var ogift. Hade han alltjemt förblifvit ogift, hade icke heller i
denna stund något behof af vidgad bostad yppats. Hvarför skulle då
fångvårdsstyrelsen begära ett anslag, som icke behöfdes? Och om så
skett, hade det månne beviljats? Jag tror det ej. Meu lika obilligt
som det skulle varit att begära ett anslag, då det icke behöfdes, måste
det kännas att icke fa det, när det behöfves.

Den ärade statsutskottsledamoten yttrade jemväl, att fångvårdsstyrelsen
på grund af den rätt, som beträffande besparingarna å förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll lemnats Kongl. Maj:t,
bort gå i författning om att skaffa sig medgifvande att få inreda denna
bostad. Nej, denna uppfattning hvilar på ett misstag. Kongl.
Maj:t har icke denna rätt i fråga om inredande af andra bostäder än
sådana, som afses för bevakningspersonalen, för konstaplarna, men icke
för tjenstemännen. Det framgår så tydligt af ordalydelsen i Riksdagens
skrifvelse i ämnet, att derom icke lärer kunna tvistas.

Vidare antydde den ärade statsutskottsledamoten, att om man
nu beviljade anslag för inredande af bostad åt läkaren, skulle han
snart komma och begära högre aflöning. Det är icke sä. Han har

Anslag till
bostadsbygg
nåd vid
tvångsarbetsanstalten
å.
Svartsjö.
(Forts.)

N:0 6. 14

Onsdagen den 13 Februari.

Anslag till
bostadsbyggnad
vid
tvångsarbetsanstalten
å
Svartsjö.
(Forts.)

förvärfvat sig sa stor praktik bland befolkningen i trakten, att han,
med sin innehafvande lön och den rätt till tjensteårsberäkning, som
han eger i egenskap af läkare vid anstalten, har nog. Jag har tillsport
honom härom, då fråga varit om hans qvarblifvande eller afflyttning;
han har svarat mig, att han vore nöjd, om han blott finge
bostad. Farhågan för ökade löneanspråk behöfver kammaren således
icke hysa.

Slutligen anförde den ärade ledamoten, att det skulle vara möjligt
att åstadkomma det omöjliga i detta fall, derför att man kunde
använda fångarnes arbetskraft för uppförande af konstapelsbostäderna.
Äfven i det fallet har den ärade utskottsledamoten dock misstagit
sig; ty fångvårdsstyrelsen har genom ett af Kongl. Maj:t faststäldt
kontrakt till en entreprenör öfverlemnat de arbetsduglige fångarnes
arbetskraft, och han betalar derför mer än hvad vi skulle kunna förtjena
genom fångarnes användande vid någon husbyggnad. Det skulle
vara en högst dålig hushållning; och dessutom skulle utan allt tvifvel
entreprenören känna sig utsatt för en ganska våldsam rättskränkning,
ifall vi skulle fråntaga honom fångar för ifrågavarande ändamål. Han
skulle troligen förklara, att det icke var med sådana förutsättningar,
han ingick på detta kontrakt, hvarpå han, efter hvad jag tror mig
veta, icke anser sig hafva spunnit silke.

Då således de skäl, som den ärade utskottsledamoten anfört till
försvar för utskottets hemställan, efter mitt förmenande, icke visat sig
giltiga och, de båda berörda önskningsmålen äro af så ofantligt stor
vigt för tvångsarbetsanstalten på Svartsjö, derest den skulle kunna
upprätthållas i sitt nuvarande skick, hoppas jag, att kammaren icke
anser det förmätet, om jag ännu en gång upprepar min anhållan, att
kammaren ville, med afslag å statsutskottets hemställan, bifalla Kongl.
Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den föredragna punkten hemstält samt
vidare derpå, att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 9 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel,
omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

Onsdagen den 13 Februari.

15 N:0 6.

Tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.

Friherre Klinkowström: Jag har begärt ordet för att göra

några anmärkningar emot statsutskottets ifrågavarande beslut och jag
skall be, att kammaren tillåter, att jag för yttra mig om statsutskottets
betänkande i dess helhet, emedan detta för mig är nödvändigt.

Jag vill i förbigående nämna, att den obetydliga del i utskottets
betänkande, som utskottet sjelft har författat, är af den beskaffenhet,
att jag gratulerar utskottet att det icke sökt något pris i Svenska
Akademien, ty denna del af utskottets egen komposition utmärker sig
hvarken för snille eller smak.

Hvad nu beträffar sjelfva betänkandet, får jag nämna, att det innehåller
saker, som icke tillhöra statsutskottets befattning med ärendena,
och jag saknar deremot saker, som utskottet enligt § 39 2 mom.
riksdagsordningen bort behandla. Denna del af riksdagsordningen,
rörande den mening, som utskottet borde hafva tagit till efterföljd,
lyder sålunda: »utskottet tillkommer ock att efterse och granska, huruvida
gjorda eller förordnade utbetalningar af statsmedlen icke öfverstigit
beloppet af de hufvudtitlar, hvilka af Riksdag uti uppgjord statsreglering
blifvit faststälda, och huruvida utbetalningarne äro grundade
på behörigen upprättade stater, eller Konungens med vederbörlig kontrasignation
utfärdade anordningar, samt styrkta med behöriga qvittenser
af dem, som medlen emottagit. Skulle, mot Riksdagens beslut,
de till någon hufvudtitel anslagna summor befinnas dragna till andra
ändamål än dem, som under samma hufvudtitel höra, eller något af
Riksdagen faststäldt anslag befinnas öfverskridet, skall utskottet hos
kamrarne göra anmälan emot den embetsman, som en sådan anordning
kontrasignera^ hvarefter förfares enligt 106 och 107 §§ i regegeringsformen».

Det har nemligen, såsom herrarne alla veta, genom ett kongl.
bref af den G augusti förlidet år till statskontoret, blifvit af Kongl.

Maj:t anbefaldt, att statskontoret, utaf under händer häfda medel,

.skulle förskottera till utrikesdepartementets kabinettskassa den anpart,
som tillkomme norska statsverket att lemna för den gemensamma diplomatiska
corpsens aflöning. Detta har, såsom herrarne hafva sig bekant,
vägrats af det norska Stortinget, och Kongl. Maj:t har således
utaf svenska statsmedel förskjutit denna Norges skuld.

Jag har, när denna fråga vid remissen af Kongl. Maj:ts nådiga
statsverksproposition var före, upptagit denna fråga och dervid, likasom
åtskillige talare i denna kammare, gillat hvad Kongl. Maj:t då
gjorde, att nemligen under mellantiden mellan riksdagarue anbefalla
statskontoret att förskottera denna summa; men sedan Riksdagen var
samlad, hade Kongl. Maj:t bort anmäla för Riksdagen detta högst egna
och jag vågar säga grundlagsvidriga förhållande, på det att Riksdagen

Punkten 1.
Mom. a) och b).

N:0 6. 10

Onsdagen don 13 Februari.

Tredje hufvudtitelns
ordina ■
rie anslag.
(Forts.)

måtte kunna deröfver besluta. Någon .sådan anmälan har emellertid
till min och mångas förundran icke egt rum.

Jag tog mig derför friheten att väcka en motion rörande statsregleringen,
hvilken motion sedermera af förekommen anledning blef
sönderdelad i tvenne motioner, den ena under n:o 14 och den andra
under n:o 15. I den senare trodde jag mig genom mitt förslag göra
regeringen en väsentlig tjenst med afseende på denna Sveriges internationella
fråga och jag föreslog också der de åtgärder, som jag ansåg
skulle vara tjenliga att vidtaga, intill dess, på ett eller annat sätt,
Norge kunde förmås att betala den skuld, hvartill statsverket fatt provisoriskt
besluta att lemna nödiga medel såväl för 1894 och 1895 som
äfven för 1896, hvilket sistnämnda års statsreglering nu af Riksdagen
skall afgöras.

Hvad har nu statsutskottet gjort i dessa hänseenden? Statsutskottet
har anmält, att det framdeles kommer att afgifva utlåtande
öfver den del af min motion, som afsåg att för år 1896 fördela denna
icke obetydliga kostnad dels genom ett extra anslag till utrikesdepartementet
å 100,000 kronor, dels genom besparing af återstoden, som,
efter min uträkning, skulle belöpa sig till omkring 80,000 kronor.
Utskottet har icke, såsom sig bort, behandlat hela denna min korta
motion n:o 15, utan utskottet har sönderslitit densamma och endast
behandlat en underafdelning i motionen rörande den tredje hufvudtiteln.
Att jag icke dermed kan vara nöjd, tror jag hvar och en af kammarens
ledamöter ganska väl förstår.

Jag sade i början, att statsutskottet glömt den instruktion för
dess verksamhet, som återfinnes i § 39 riksdagsordningen 2 mom.,
eller båda momenten, ty jag söker fåfängt i rikets grundlagar, att
statsutskottet har någon befogenhet att blanda sig i politiska förhållanden,
hvartill dessa internationella frågor rättsligen höra. Det
är helt andra åtgärder, som äro föreskrifna, när dessa frågor skola
behandlas, men att statsutskottet intet dermed har att skaffa, det vågar
jag påstå.

Om man genomläser synnerligast hvad utskottet uttalat sig rörande
konsulatfrågan, finner man der, att utskottet gifvit sig in på
ett område, som icke tillhör utskottet, och det synes mycket väl af
sättet, hvarpå utskottet uttrycker sig, om jag så må säga, att denna
fråga icke tillhör utskottets befogenhet.

Utskottet talar om att det är »förvissadt derom», att, oaktadt
1891 års Riksdag begärde en nedsättning i anslaget till utrikesdepartementet,
Riksdagen nu »under för handen varande förhållanden»
icke skulle vilja vidhålla detta 1891 års beslut. Utskottet sä
ger — och det kan tjena som stilprof på utskottets sätt att behandla
vissa frågor—»under för handen varande förhållanden». Hvad menar
utskottet dermed? Utskottet hade bort, synes det mig, vara skyldigt
att delgifva Riksdagen, som egentligen är den beslutande parten, hvad
utskottet dermed menar. Det är nemligen ett mycket vidtomfattande,

Onsdagen den IB Februari.

17 N:0 6.

dunkelt och obestämdt uttryck detta »under för handen varande förhållanden».

Vi hafva i den kongl. propositionen rörande tredje hufvudtiteln
ej funnit något, som kan gifva stöd för utskottets uttryck, som jag
nyss nämnde. Kongl. Maj:t begär under tredje hufvudtiteln icke annat,
än Kongl. Maj:t de närmast föregående åren vanligen begärt, såväl
på ordinarie som på extra stat. Visserligen gifver det vidfogade
statsrådsprotokollet anledning att finna den norska frågan och den utbetalning,
Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret att göra, vara af den
beskaffenhet, att Kongl. Maj:t bort göra framställning till Kiksdagen
om användande af svenska statens medel, men det har icke skett, och
derföre finner jag icke, att detta uttryck är lämpligt, sådant det här
af statsutskottet blifvit formuleradt.

Det är ledsamt, att statsutskottet till framdeles uppskjutit att behandla
största delen af min motion n:o 15. Jag tror, att utskottet
dervidlag begått fel i tvenne hänseenden. Först och främst synes
mig utskottet haft skyldighet att i eti sammanhang behandla dessa
vigtiga frågor rörande tredje hufvudtiteln och icke uppskjuta en del,
och kanske den vigtigaste, till framtiden och deremot behandla de vanliga
delarne åt hufvudtiteln, som alltid förekomma i detta särskilda
betänkande.- Det kan väl hända, att utskottet trott, att förhållanden
sedan kunna gifvas, så att man rörande godtgörelseu till norska statsverket
framdeles kunde få vissa upplysningar, som icke nu förefinnas.
Skulle dermed utskottet hafva tänkt sig, fastän det icke uttalat det,
att dessa upplysningar skulle komma från Norge, som vissa personer
tro vara villigt att inbetala sin anpart i tredje hufvudtiteln, så tror
jag, att utskottet har sig storligen bedragit. Det blir troligen ingen
förändring, och då måste utskottet behandla den del af min motion,
som, jag säger det ännu en gång, afsåg att underlätta för regeringen
de svårigheter, som de internationella frågorna medföra.

Utskottet har, såsom jag nyss nämnde, icke klart uttryckt sig,
utan utskottet resumerar sitt uttalande under den mystiska titeln »under
för handen varande förhållanden». Om likväl utskottet trott, att
denna kammare den 24 januari, då diskussion förekom vid remissen
af den kongl. propositionen, har uttalat sig för eu hastig behandling
af tredje hufvudtiteln, sådan den förekommer i Kongl. Maj:ts proposition,
så tror jag, att utskottet har storligen bedragit sig.

Såsom herrarne litet hvar erinra sig, var det herr Reuterswärd,
som på detta rum talade om nödvändigheten af och rekommenderade
till statsutskottet att fortast möjligt inkomma med betänkande rörande
tredje hufvudtiteln. I denna herr Reuterswärds åsigt och rekommendation
till statsutskottet instämde, efter min beräkning, som återfinnes
i protokollet, ungefär eller kanske något mer än hälften af kammarens
ledamöter. Men, mine herrar, hvad innehåller dä herr Reuterswärds
rekommendation? Huru uttryckte sig herr Reuterswärd vid
det tillfället? Han sitter der sjelf och kan vitsorda hvad jag säger.

Första Kammarens Prof. 1895. N.o 6.

Tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

2

N:o 6. 18

Onsdagen den 13 Februari.

Tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag,
(Forts.)

För större säkerhets skull vill jag upprepa hvad han, enligt protokollet,
då nämnde, och det är någonting annat, enligt min mening,
om jag fattat hans uttryck rätt, än hvad utskottet här gjort. Han talade
nemligen om de svårigheter, som uppstått till följd af att Kongl.
Magt anbefalt statskontoret att inbetala den anpart, som norska statsverket
bort erlägga till utrikesdepartementets kabinettskassa, och säger
vidare:

»Då det synes mig vara af synnerlig vigt, att Riksdagen blir satt i
tillfälle att genom beslut rörande anslagen under tredje hufvudtiteln
uttala sin mening angående nu berörda förhållande» — det var nemligen
förhållandet med Norge och dess anpart till tredje hufvudtiteln
— »tillåter jag mig att till utskottet rigta den anhållan, att dess utlåtande
angående denna hufvudtitel, måtte så skyndsamt, som ärendets
vederbörliga behandling medgifver, blifva afgifvet och till kamrarne
insändt».

Jag hoppas, att herrarne icke äro i tvifvelsmål om hvad herr
Reuterswärd der menar. Det var nemligen, skulle jag tro och så förstår
jag hans uttryck, herr Reuterswärds mening, att tredje hufvudtiteln
skulle i sin helhet, och således äfven hvad min motion derom
innehåller, behandlas och komma in så tidigt som möjligt till kamrarne,
på det att de måtte få fatta sitt beslut. Det var deruti, som
öfver hälften af de närvarande kammarledamöterna instämde och förklarade
sig vara af samma mening.

På grund deraf och till följd af de anmärkningar, jag nu gjort,
tillåter jag mig helt enkelt yrka återremiss af tredje hufvudtiteln i
sin helhet, på det att den måtte kunna behandlas såsom redan närmare
hälften af kammarens ledamöter och herr Reuterswärd önskat.

Jag ber således att få yrka återremiss af tredje hufvudtiteln.

Herr Björnstjerna: På sätt den siste ärade talaren sjelf på
pekade, har utskottet här endast besvarat hans motion i hvad den
afsåg framställning om minskning i anslaget till ministerstaten för år
1896. Att utskottet icke behandlat de öfriga delarne af hans motion
ligger ju nära till hands, när man i statsrådsprotokollet, som är Kong!.
Maj:ts proposition bifogadt, finner uppgifvet, att Kongl. Maj:t i sin
norska regering beslutat att framställa till Stortinget yrkande på betalning
af de nu af Sveiige förskotterade medlen. Man kan ju således
icke, innan denna fråga kommer före längre fram, behandla hela
hans motion. Att den nuvarande tidpunkten skulle vara den mest
olämpliga, soin kunde väljas, att nedsätta anslaget till utrikesdepartementet
bör väl vara uppenbart för en hvar, sedan det norska anslaget
upphört att tills vidare utgå. Utskottet har derför icke heller ansett
sig böra ingå uti någon närmare kritik hvarken af friherre Klinckowströms
motion eller af herrar Norbergs och Truedssons motion i denna
rigtning. Den senare motionen är uppenbarligen författad af med
diplomatiska ärenden och diplomatiens fordringar obekant person, som

Onsdagen den 13 Februari.

19 N:0 6,

inskränkt sig till att upprepa företrädesvis de yrkanden, som från den Tredje hufmdnorska
radikala venstern framstälts. titelns ordina Hvad

friherre Klinckowströms motion beträffar, måste jag för rle ansla9-

öfrigt beklaga, att han i motiveringen uttalar en möjlighet af före- (Forts-)

ningens upphörande och detta kanske redan nästa år. Ett sådant uttalande
skulle kunna ingifva den falska åsigten i Norge, att en dylik
mening verkligen delas af något parti inom vårt land, hvilket jag på
det bestämdaste måste bestrida Visserligen är det sant, att många
ibland oss, ja, säkert de flesta, med djupt vemod beklaga, att icke
Sverige funnit det vänskapliga och broderliga samarbete från norska
Stortingets sida, som varit önskvärdt för unionens befästande och utveckling
till de båda folkens bästa, men Sverige har gjort allt för

stora uppoffringar för att åstadkomma unionen för att nu låta alla
frukter deraf gå sig ur händerna. Historiens vittnesbörd kan icke
jäfvas, att det var Sverige, som gjort Norge fritt, att det varit
Sverige, som lösslitit Norge från danska väldet, och att det varit
Sverige, som vunnit Europas samtycke dertill genom sitt deltagande
i det stora frihetskriget och genom uppoffrandet af sin sista transbaltiska
besittning. Norge har på intet vis dertill medverkat, utan
tvärtom genom valet af Danmarks tronföljare till Norges konung sökt
motarbeta det och återförena Norge med Danmark. Hade icke de
svenska vapnen gjort ett hastigt slut på den nyvalde konungens regemente,
hade en återgång till det danska väldet helt naturligt försiggått.

Man ordar i Norge om unionens upplösning, alldeles som skulle
detta bero af Norges fria vilja. Stortinget fattar det ena beslutet
efter det andra under tydlig förklaring från den radikala vensterns
ledande män, att afsigten är unionens sprängande. Sålunda har Stortinget
beslutat det gemensamma konsulatväsendets upphäfvande utan
Sveriges hörande. Skulle samtycke dertill gifvas, blefve följden den,
att Stortinget nästa gång beslutade den gemensamma diplomatiens och
och den gemensamma utrikesministerns afskaffande. Och sedan kommer
man troligen att bortvotera den gemensamme konungen.

De underrättelser, som i dag från Norge ingått, bekräfta beklagligen,
att unionskonungens försonliga och moderata framställning blifva
af Stortingets veustermajoritet förkastad. Under sådana förhållanden
tillkommer det Sveriges Riksdag och folk att gifva unionskonungen,
Sveriges kloka och vördade Konung, ett kraftigt stöd genom sitt
uttalande, att hvad som nu tilldragit sig i Norge icke på något vis
förändrar de åsigter, som Riksdagen redan år 1893 uttalade, särskildt
hvad konsulatfrågan beträffar och nödvändigheten att behandla denna
fråga tillsammans med frågan om utrikes ärendenas behandling.

Utskottet föreslår Riksdagen att nu upprepa detta uttalande, och
gerna skulle jag, i synnerhet efter de underrättelser, som i dag ingått
från Norge, hafva kraftigare betonat Riksdagens åsigt i detta fall,
särskildt om nödvändigheten af unionens upprätthällaode för den
skandinaviska halföns oberoende. Men jag är öfvertygad, att hvad

N:0 6. 20

Onsdagen den 13 Februari.

Tredje hufmd- utskottet här föreslagit och som jag hoppas måtte enhälligt blifva af
titelns ordma- c]enna kammare, och med så stor enhällighet som möjligt af
rte ans ag, ^n(|ra Kammaren antaget, bör gifva Konungen ett tillräckligt stöd, och
(Forts.) gjja]j jag derför inskränka mig till att yrka bifall till utskottets betänkande.

Friherre Klinckowström: Jag har, med afseende på den siste
ärade talarens yttrande, endast några få ord att tillägga

I allmänhet hafva statsmagterna i Sverige, enligt mitt förmenande,
när de skola behandla norrmännen och norska frågor och
unionella frågor, sökt göra det så lindrigt som möjligt och lindrigare,
det vågar jag påstå, än som vederbort. Statsmagterna hafva i allmänhet
dragit sammetshandskar på sig, när det gält att afhandla med
norrmännen. Mm öfvertygelse är, att det varit bättre, om de dragit
på sig jernhaudskar. Då hade norrmännen vetat af det.

Hvad den siste ärade talaren nämnde om norska konungens skrifvelse
till stortinget, så finnes denna återgifveu i Svenska Dagbladet
för i dag. Der finnes äfven det svar, som norska Stortingets majoritet,
vensterföreningen, derpå aflemnat. Denna handskrifvelse till
Konungen har följande lydelse:

»Under hänvisning till den i riksakten gifna och af Stortinget
upprepade gånger häfdade grundvalen för förhandlingar mellan de
förenade rikena:

hvardera rikets sjelfbestämmelserätt i alla frågor, som icke i
riksakten äro betecknade såsom unionella —

förklarar Stortingets venster, att den ej vill afvisa underhandlingar
mellan de båda rikena, som äro förenliga med denna princip.»

Således har Stortingets vensterförening, hvilken, som jag nyss
nämnde, representerar majoriteten i Stortinget, icke afvisat förhandlingar,
den har tvärtom bifallit förhandlingar med Sverige under de
vilkor, som jag nyss hade äran uppläsa.

Herr vice talmannen: Jag beder kammaren om ursäkt, om
jag eu liten stund upptager kammarens tid, särskilt som jag är
mycket förkyld och måhända har svårt att göra mig hörd, men jag
har aldrig haft tillfälle att närmare ingå i något uttalande i unionsfrågan.
När 1893 års skrifvelse förekom i kammaren — en skrifvelse,
i hvilken jag dock hade någon del — låg jag af sjukdom bunden
i mitt hem. Vid remissdebatten var jag redan utsedd till ledamot
af statsutskottet och vald till dess ordförande, och jag ansåg då
föga lämpligt att uttala mig i en fråga, som inom kort skulle komma
att inom utskottet behandlas.

Tiden är dock tillräckligt allvarsam för att det skall synas
mig vara en oafvislig pligt äfven för mig att yttra mig och till protokollet
uttala min mening i frågan. Jag vill icke ingå på de anmärkningar,
som friherre Klinckowström framstälde mot behandlingen

Onsdagen den 13 Februari.

21 N o 6.

af hans motioner. En föregående talare har redan svarat derpå. Men Tredje hufvudhan
nämnde nyss, att han icke visste, hvilket grundlagsstadgande, or'',*na''

som berättigade statsutskottet att blanda sig i allehanda politiska frå- ans,a3-gor, och hänvisade till vårt uttalande i konsulatfrågan. Jag tror icke, (Forts)
att denna anmärkning är befogad, sedan kammaren enhälligt, som jag
vill minnas, antog 1893 års skrifvelse, och statsutskottet i afseende å
denna punkt endast stält sig på samma ståndpunkt som denua skrifvelse.

Den punkt, som onekligen är af största vigt i statsutskottets nu
föreliggande utlåtande, är den, uti hvilkeu herr Wavrinskys motion
behandlas. Det finnes ingen punkt, i afseende å hvilken meningsbrytningen
inom de förenade rikena varit så stor. Det finnes ingen,
i hvilken uppfattningen inom dem är mera olika. Från att striden
i Norge till en början gälde, huruvida ett särskiljande af konsulatväsendet
vore lämpligt och fördelaktigt, synes mig striden numera hafva
antagit en mera formel karakter; den synes mera röra sig om huruvida
den beslutade uppsägningen skall föredragas i unionelt statsråd
eller i enbart norskt, liksom man der kraftigt framhållit Norges rätt
att uppsäga gemenskapen.

Jag vill emellertid icke beröra dessa strider. Jag ställer mig på
en helt annan ståndpunkt. Jag frågar mig i stället: hvad kan nu
göras, för att unionen skall kunna fortlefva och fortlefva till båda
landens lycka? För att den skall kunna fortlefva och fortlefva till
båda landens lycka måste såvidt möjligt dylika tvister undvikas; man
måste söka finna öfverenskommelse i de punkter, som för närvarande
göra, att unionen skakas i sina grundvalar. Mig synes, att den väg
man slagit in på — att steg för steg lösa uuionsbandet, att med bitterhet
göra inlägg i tvistefrågor, att utså misstro mellan folken —
den vägen kan icke annat än leda till splittring. Misstro väcker
bitterhet i sinnet, och ur denna kan uppstå ett hat mellan folken, ett
hat, hvars frukter i framtiden kunna blifva bittra nog, och som sent
torde slockna. Mig synes derför den meningen vara fullt berättigad,
som anser, att icke konsulatfrågan ensamt, utan att alla de tvistefrågor,
som för närvarande göra unionsförhållandena mindre goda, samtidigt
böra komma under behandling. Det synes mig, att om man
löser blott en eller några af dessa frågor och lemnar de andra qvar,
då förblifver vägen öppen för nya missförstånd, nya förvecklingar.

Ett ytterligare skäl för denna mening, hvilken jag tror mig kunna
uttala som statsutskottets nu och 1893, ligger deruti, att från ledande
män i Norge hörts uttalas, att upplösning af den konsulära gemensamheten
eudast är ett första steg; ett nästa steg kommer efter, upplösning
af gemenskapen i utrikesstyrelsen. Det finnes häruti, tyckes
det mig, ett fullgiltig! skäl för den fordran, som från svensk sida
framstälts, att uppgörelse bitr ske icke endast i eu fråga, utan också
i alla, som nu sta. såsom tvisteämnen mellan folken.

Den fortgående talaren redogjorde nyss för den handskrifvelse,

Konungen utfärdat tillt stortingspresidenten, och det svar, han fått från

N:0 6. 22

Onsdagen den 13 Februari.

Tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

norska Stortingets vensterförening. Jag behöfver väl icke uppläsa
den, vi känna den alla. Jag skulle gerna vilja tolka det svar, Konungen
emottagit, så, som den ärade talaren gjorde, i fall jag kunde det. Men
jemför jag ordalagen deruti med norska Stortingets på förslag åt’
Lövland fattade beslut af den 17 mars 1893, ett beslut, fattadt med
64 röster mot 40, och så lydande: »I anslutning till Stortingets
enhälliga adress af den 23 april 1860 fasthåller nuvarande Storting
Norges enrådighet i alla angelägenheter, som icke i riksakten
äro betecknade som unionella, och häfdar i öfverensstämmelse dermed,
att Stortingets beslut af den 10 juni förra året angående
konsulatväsendet måste behandlas uteslutande af norslc statsmyndighet,
och denna sak afgöras oberoende af andra från svensk sida i statsrådsprotokollet
den 14 januari i år berörda frågor» — sammanställer
jag, sade jag, detta Stortingets beslut med venstermajoritetens
uttalande, fruktar jag, att man icke kan tolka svaret annat
än som afböjande; och får jag tolka svaret så, framstår för mig såsom
naturligt, att vi å vår sida måste skarpt och tydligt framhålla, att vi
af ingenting funnit oss föranledda att i någon mån ändra uttalandet
af 1893, utan fortfarande sluta oss derom. Man säger mig, att måhända
af ett sådant tillvägagående kan eu kris uppstå, en allvarsam
kris, som kan komma unionen att vackla i sina grundvalar. Jag vill
hoppas, att så icke blir fallet. Jag är en varm vän af unionen, och
jag vill tillägga, jag är en varm vän af Norge, men af ett Norge,
som kommer emot oss med broderskänslor, icke af ett Norge, som
möter oss med misstro och med bittert sinne. Jag vill äfven tillägga,
att det ligger icke i detta utskottets uttalande någon handske kastad
mot Norge, Det ligger deri den varmaste önskan, att unionen skall
kunna bestå, att ett samförstånd skall kunna vinnas mellan folken,
men det är på samma gäng ett ärligt och öppet uttalande att, utan
att vi få lösta alla frågor, som göra förhållandet dåligt mellan folken,
kunna vi icke vänta att lugnt framgå på unionens bana utan nya
förvecklingar och nya stridigheter.

Jag ber om ursäkt, om jag lägger några ord härtill, som kanske
icke fullt höra till sammanhanget. Det har ofta sagts om oss i vårt
broderland, att vi ännu drömma stormagtsdrömmar, att vi vilja drifve
stormagtspolitik, att våra åtgärder för att öka våra försvarskrafter
hafva ytterst ett sådant mål. Jag behöfver icke för kammaren uttala,
huru fullkomligt felaktig en sådan uppfattning är, men kanske
kan det icke vara utan nytta, att uttalandet sker. Vi drömma inga
stormagtsdrömmar, fordra icke längre att lägga ett tungt vägande ord
i nationernas rådslag, men vi vilja, att vår historia skall visa, att vårt
folk icke blifvit ett degenereradt folk, att vi ännu veta att uppskatta
våra minnen och söka göra vår framtid desamma värdig, ehuru vi
icke längre söka vår magtställning på valplatserna, utan endast på det
fredliga arbetets fält, och att, då vi öka våra försvarskrafter, detta

23 N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari.

ingalunda är för att drifva storpolitik, utan för att fylla ett fritt folks Pff
första pligt, att värna sin sjelfständighet. He anslag.

Jag har velat uttala detta och vill på samma gång tillägga: (Forts)

Tunga moln hafva hopat sig i vester. Skola dessa skingras utan att
en förödande stormvind härjar norden? Eller skola de skingras och himlen
åter stråla klar? Jag vill hoppas detta senare. Jag vill tro på
de båda folkens lugna besinning, jag vill tro, att de skola känna hvad
värde unionen har, att svaghet ligger i splittring, och att, sedan öfvertygelsen
derom blifvit lefvande, de skola söka få till stånd en uppgörelse,
hvarpå ett bestående af unionen kan byggas, så att de båda
folken inför verldeu kunna träda fram såsom ett enigt folk, hvilket hos
sin enighet hemtar kraft att värna sin sjelfständighet. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Törnebladh, Annerstedt, Almgren, Oscar,

Waliden, Stråle, Ekdahl och Boström, Filip, grefve Wachtmeister,

Fredrik, herr Sandberg, grefvarne Wachtmeister, Hans, Hamilton och
De la Gardie samt herrar Kockum, Tornerhjelm, Cavalli, Diclcson,

Robert, Krok, Kerfstedt, Wieselgren, Ljungberg, Billing, Widmark,

Fröberg, Asker, Björklund, Dahlberg, von Stapelmohr, Tamm, Hugo,
Crusebjörn och Almén.

I herr Björnstjernas anförande instämde grefve Posse samt herrar
Nyström, Carl, Åkerman, Benedicks, Pettersson, Carl, och de Laval.

I de yttranden, som afgifvits af herr Björnstjerna och herr vice
talmannen, instämde herrar Almström, Fränekel, Odclberg, Wilhelm,

Tamm, Per Gustaf, Helander, Sederholm och Hallgren, grefve Klingspor,
herrar Andersson, Gustaf, Flack, von Post och Abelin, grefve
Douglas, herrar Fosser, Berg, Gustaf, Jehander och Stephens, grefve
Spens, herrar Odelberg. Theodor, Lybeck, Poignant, af Buren, Nilsson
och Bruxelius, friherre Wrangel von Brehmer, grefve Piper, friherre
Trolla, herrar Fehrman, Pettersson, Fredrik Emil och Rodhe, friherre
Alströmer, herr Grundberg, hans excellens friherre von Essen, herr
Andersson, Per Johan, friherre Klingspor, herrar Weinberg, Röhss,

Svedelius, Lundström, Rudebeck, Falk, Wester och Bergström, friherre
Gripenstedt, herr Trägårdh, grefve Lewenhaupt samt herrar
Reuterswärd, Nisser, Martin Samuel, Nisser, Ernst, Söderhjelm,

Brehmer, Retlig, Anderson, Albert, Öländer, Bremberg, Bergman,

Almgren, Fredrik, Philipson, von Strokirch, Wennerberg, Pehrsson,
von Möller, Torelius, Wijk, Säve, Behm, Blomberg, Lundeberg och
Berg, Lars.

Friherre Klincko wström: Herr talman, mine herrar! Jag har
bara ett par ord att säga för att bemöta grefve Sparres sista yttrande.

Jag väntade mig, att han skulle anföra 1893 års riksdagsbeslut i denna
fråga såsom en anledning för utskottet att nu återkomma till densamma.
Men han glömde dervid, att Sveriges grundlag vet icke af
några prejudikat; den skall i hvarje fall efter ordalydelsen förstås, och

N:0 6. 24

Onsdagen den 13 Februari.

Tredje hufvud- det vågar jag påstå, att statsutskottet icke observerat tillräckligt i denna

titelns ordma- frgga

rie anslag.
(Forts.)

Hvad den nuvarande unionen beträffar, har jag redan derom uttalat
mig, och jag återkommer dertill, att den är sådan att den, enligt
mitt förmenande, icke bör bestå. Den nuvarande unionsakten är eu
statshandling åt den beskaffenhet, att den, med den erfarenhet man
har af norska Stortingets skaplynne, kommer att beständigt gifva anledning
till de allvarligaste missförhållanden, och, hvad värre är, den
beröfvar konungamagten det nödvändiga välde, den bör hafva, och
lemnar Sverige icke det understöd i militärt hänseende, som vid utbrottet
af ett krig är för detta land nödvändigt, såvida vi skola hafva
någon nytta af unionen. Den nekar Konungen att upplösa Stortinget
för att vädja till ett annat med måhända bättre tendenser, och den
nekar Konungen att hindra antagandet af otjenliga eller olyckliga lagar,
hvilka Stortinget kan enligt Norges grundlag under vissa vilkor
genomdrifva.

Grefve Sparre anförde, att det svar, som Stortingets vensterförening
nu afgifvit på Konungens till stortingets president stälda skriftliga
fråga, varit i öfverensstämmelse med 1894 års Stortings beslut,
nemligen att det icke ville förhandla rörande konsulatsaken. Men,
mine herrar, det var ett annat Storting, än det, som nu skall yttra
sig i frågan och som knappt börjat sin session. Och jag trotsar honom
att med all hans spådomkonst kunna säga hvad beslut det nuvarande
Stortinget skall fatta; huruvida det skall blifva i öfverensstämmelse
med det af dess vensterförening till Konungen afgifna svar,
som jag nyss uppläste.

Det må förlåtas mig, om jag anser, att med den nuvarande unionsakten
är det omöjligt att nå målet att lyckliggöra de båda brödrafolken.
Jag önskar således, att den nuvarande unionsakten må ersättas
af en annan, som är mera betryggande och bättre tillvaratager unionens
och kouungamagtens intressen.

Herr Reuterswärd: Efter de varma och fosterländska ord, som
i dag blifvit uttalade såväl af Första Kammarens vice talman som af
herr Björnstjerna, har jag ingenting annat att i denna fråga göra än
att sluta mig till alla dem, som instämt i dessa fosterländska tänkesätt
och uttalanden.

Jag begärde ordet egentligen med anledning af den förste talarens
yttrande. Jag kan för min del icke gilla de skarpa anmärkningar,
han tillåtit sig mot statsutskottets nu föreliggande betänkande.
Jag tror, att Första Kammaren bör vara statsutskottet särdeles tack
skyldig, derför att utskottet med beredvillighet stält sig till efterrättelse
den önskan, som uttalades vid remissen af den nådiga propositionen,
att så skyndsamt som med all nödig omsorg vore möjligt behandla
tredje hufvudtiteln, på det att Riksdagen blefve satt i tillfälle
att ju förr dess hellre deröfver besluta. Denna vår önskan har vun -

Onsdagen den 13 Februari.

26 N:o 6.

nit ytterligare kraft och stöd deruti, att ett uttalande från svensk sida Tredje hufvudjust
nu är af nöden. Det har blifvit i dag upplyst, att frågan nu är(li<''!ns ord,na''
i det skede, att det är högst nyttigt och nödigt, att såväl Hans Maj:t ne_“”s ^
Konungen som det svenska statsrådet får fullt klart för sig, att För- ^ orts''
sta Kammaren ännu i denna stund står på samma ståndpunkt, som
den intog vid remissdebatten den 24 sistlidne januari, och står der
orubbligt fast, och att venstern i norska Stortinget må göra med saken
hvad den behagar, så kommer det icke att i ringaste mån inverka
på vår öfvertygelse. Det är först på underhandlingens väg vi kunna
komma till rätta i denna fråga; och vill icke Norges Storting underkasta
sig någonting sådant, få vi vänta och se hvad de mena med
sitt »derefter», då vi få handla härefter.

Jag skulle vidare vilja vända mig till den förste talaren och säga
honom, att nog vet han hvad statsutskottet menade med orden »under
förhanden varande förhållanden». Statsutskottet ansåg, att man borde
förr skärpa 1893 års beslut än mildra det. Det förstår friherre Klinckowström
lika bra som någon af oss, och det behöfs ingen vidare explicera
af hvad dermed menas.

Jag vill äfven accentuera, att ehuru det många gånger kunna
kännas svårt att bibehålla fullt lugn hvarje gång denna fråga varit
på tal, kan jag ändå icke annat än anse det ytterst lyckligt, att Första
Kammaren vid alla tillfallen icke intagit en utmanande hållning,
men på ett bestämdt sätt velat häfda sin mening. Och min öfvertygelse
är, att det är icke hot mot hot vi skola uppställa, utan vi skola
åtminstone visa vårt land och visa Norge och visa hela Europa, att det
är icke vi, som brutit med Norge.

Vidare trodde sig den förste talaren uti mitt yttrande vid remissen
hafva ett stöd för sin önskan att återremittera frågan. Ja, det
skulle just vara sättet att så behandla denna fråga, hvilken vi med
lif och själ önska få så snart afgjord som möjligt, Jag hoppas friherre
Klinckowström icke kommer att begära proposition på en sådan
framställning. Jag anhåller att till alla delar få instämma i utskottets
förslag.

Herr Casparsson: Då jag icke deltagit hvarken i de uttalan den,

som egt rum vid remissen af statsverkspropositionen, ej heller i
de instämmanden, som derefter följde, har sådant skett icke derför,
att jag i någon mån skulle hafva frånträdt de åsigter, som finnas
uttalade i Riksdagens skrifvelse af den 14 april 1893, utan derför,
att jag hyllar den gamla Vasa-regeln — »en gång säga och dervid
förblifva är bättre än hundra gånger tala». Men då jag nu beder att
fa instämma i de yttranden, som afgifvits af kammarens vice talman
och af herr Björnstjerna, sker det under den förvissning — för så vidt
jag lyckats utforska den opinion, som förefinnes inom det län, jag
närmast representerar — att tusen och åter tusen skola vara beredda
att deruti instämma.

N:o 6.

26

Onsdagen den 13 Februari.

Tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

Herr Boström, Filip: Jag anhåller endast att till kammarens
protokoll få uttala min allvarliga gensaga mot det sätt, hvarpå friherre
Klinckowström nyss tolkade det svar, som norska Stortingets
vensterförening i går afgaf till Hans Maj:t Konungen.

Herr Alin: Jag anhåller att för min del få instämma i herr

Boströms yttrande. Hvad friherre Klinckowström i ifrågavarande fall
anfört kan endast bero derpå, att han icke har med hvarandra sammanstält
de dokument, af hvilka han i sitt forsta anförande uppläste
det ena och i sitt andra anförande det andra. Hvad eu sammanställning
af dessa båda aktstycken gifver vid handen utgör för oss, såsom
af föregående talare framhållits, en särskild anledning att pointera den
ståndpunkt, Riksdagen intog genom 1893 års skrifvelse. Den punkt
i denna skrifvelse, som här egentligen kommer i fråga, är den, som
lyder: »Konsulatväsendet står i ett sådant samband med de diplomatiska
ärendena, att frågan om upplösning af gemensamheten i det
förra synes Riksdagen icke kunna göras till föremål för pröfning, utan
att på samma gång sättet för de senares behandling måste komma
under öfvervägande.» Uttrycken äro här sådana, att Riksdagen icke
inskränkt sig till att såsom sin mening uttala, att nämnda frågor måste
afgöras gemensamt, utan förklarat, att de stå i sådant samband
med hvarandra, att den ena icke kan komma under pröfning utan
att också den andra måste blifva föremål för behandling. Detta uttalande,
angående det intima sambandet mellan dessa begge frågor, synes
mig Riksdagen omöjligen kunna på ett bestämdare, klarare och koncisare
sätt pointera än genom att bifalla hvad statsutskottet har hemstält
rörande herr Wavrinskys motion. Jag far derför för min del
instämma i yrkandet om bifall till utskottets hemställan såväl i denna
punkt som i den föregående.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i de nu förevarande momenten hemstält samt vidare
derpå, att desamma skulle visas åter till utskottet; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
Ja besvarad.

Utskottets anmälan.

Lades till handlingarna.

*

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Onsdagen den 13 Februari.

27 N:0 6.

Vid föredragning af lagutskottets nedannämnda, sistlidne dag
bordlagda utlåtanden:

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kyrkovärdars
tillsättande för viss tid, samt

n:o 4, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande
af förslag till ändrad lydelse af förordningen den 13 september
1864 angående ränta vid försträckning,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
herr Sandberg från och med den 15 samt herr Dahlberg från den
16 i denna månad.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. l,io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.

N o 6. 28

Fredagen den 15 Februari.

Fredagen den 15 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 13 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 12—
25 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 5—6.

Kammaren åtskildes kl. 3,04 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl 11 f. m.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 26, i anledning af såväl Kongl.
Maj:ts i statsverkspropositionen å sjette hufvudtiteln, under rubriken
extra anslag, gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik och
statens jeruvägsbyggnader som med afseende derå inom Riksdagen
väckta förslag; samt

lagutskottets utlåtanden:

Lördagen den 16 Februari.

29 N:0 6.

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 39 och 44 §§

1 legostadgan den 29 november 1833;

n:o 8, i anledning af väckt motion angående förslag till lag om
rätt till jagt;

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 kap.

2 § giftermålsbalken;

n:o 10, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en
arrendelag; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om fjerdingsmäns tillsättande
och aflönande.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

»	Bohnstedt ...............	..........»	76	»
»	Cederberg ......		76	»
»	Ekdahl ..................		76	»
»	Falk ........................	............. »	76	»
»	Helander ......... ...........		76	»
»	Kerfstedt...........................		76	»
grefve Kling spor, Philip .............	............. »	76	»
»	Lewenhaupt .................	........... »	76	»
herr	Lundeberg ....................		76	»
	von Möller.......................	»	76	»
»	Nyström, Carl .................. Pehr sson...................... .	............. »	76	»
»		76	»
»	Pettersson, F. E. ...............		76	»
	Sandberg .........................		76	»
»	Stephens...........................	..... »	76	»
»	Stridsberg ........................		76	»
»	Sä ve ..............................		76	»
»	Torelius..........................		76	»
»	Wallin ..........................		76	»
»	Weinberg ........................		76	»
»	Widmark ........................		76	»
friherre Gripensiedl ..................		75	»
herr	Stråle..............................		75	»

N:0 6. 30

Lördagen den 16 Februari.

Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
suppleanter för dessa valmän utsedde:

herr Nyström, Thomas........................... med 65 röster

grefve Posse ....................................... » 65 »

herr Wester ....................................... »65 »

» Orundberg........... » 65 »

» Schröder..................... » 64 »

» Tham, Sebastian .......................... » 64 »

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom särskilda lottningar bestämd.

Företogs val af sex revisorer för granskning af statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
oktober; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

herr Rudebeck, G.M. U., ledamot af Riksdagens
Första Kammare................... med 89 röster,

» Andersson, Gustaf, ledamot af Riksda dagens

Första Kammare.......... »88 » ,

» Falk, C.H., ledamot af Riksdagens Första
Kammare ..... »87 » ,

» Linder, D. U. TV., kapten vid Kongl.

Maj:ts flotta.................................. » 87 » ,

» Westling, G. O. F., t. f. rektor......... »85 » ,

friherre Klingspor, C. G. A., ledamot af

Riksdagens Första Kammare............ »83 »

Företogs val af tre revisorssuppleanter för granskning af statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd styrelse och förvaltning
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill

hafva blifvit utsedde:

herr von Hedenberg, R. G., t. f. kommendör

vid Kongl. Maj:ts flotta.................. med 66 röster,

» Nisser, Martin Samuel, ledamot af Riksdagens
Första Kammare ............... »61 » ,

» Kerfstedt, ledamot af Riksdagens

Första Kammare........................... »61 » ,

sedan ordningen mellan de två sistnämnde blifvit genom lottning
bestämd.

I

Lördagen den 16 Februari. 31

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Göteborg förvaltning och räkenskaper för sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
mars; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit

utsedde:

herr Boustedt, A. R., kapten .................. med 43 röster,

grefve Hamilton, Gilbert, f. d. ledamot af

Riksdagens Första Kammare............ »42 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Göteborg förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

herr Mörner, S. C. Ii. M., kapten............med 34 röster,

» Röhss, Christian, grosshandlare ......... »29 » .

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Malmö förvaltning och räkenskaper för sistlidna år,
hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande mars;
och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Berg von Linde, G. M. S., godsegare... med 48 röster,

» Stjermvärd, Hans Philip......._.......... »48 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Malmö förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

herr Wallin, P. P., landstingsman, Alfastorp, med 45 röster,

» Beijer, Gottfrid, grosshandlare............ »31 » ,

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Luleå förvaltning och räkenskaper för sistlidna år,
hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande mars;
och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Björkman, A. P., lasarettsläkare......... med 26 röster,

» Wallmark, Z. É., öfverstelöjtnant vid

kongl. Norrbottens regemente ......... » 26 »

N:0 6.

N:0 6. 82

Lördagen den 16 Februari,

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Luleå förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

herr Hacklin, A. V., lektor..................... med 26 röster,

» Trafvenfelt, A. L., kapten vid kong!.

Norrbottens regemente .................. » 25 »

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Östersund förvaltning och räkenskaper för sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
mars; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

herr Thomson, J. A., häradshöfding ......... med 32 röster,

» Warodell, 0. E. L., regementsläkare... »32 »

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Östersund förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

herr Rosengren, E., lektor ..................... med 26 röster,

» Wikander, Hj., apotekare.................. » 25 » .

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Wexiö förvaltning och räkenskaper för sistlidna år,
hvilken granskning skall taga sin början den i nästinstundande mars;
och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Cederschiöld, II. S„ f. d. lektor......... med 27 röster,

» Johansson, Ofo/^MgMsfjhospitalssyssioman »27 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Wexiö förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

herr Cervin, G., löjtnant........................ med 28 röster,

» Myrin, C. A., f. d. landtbruksingeniör »21 » .

Lördagen den 16 Februari.

83 N''.0 6.

Företogs val af två revisorer till granskning af riksbankens afdelningskontors
i Jönköping förvaltning och räkenskaper för sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
mars; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

herr Reutersvärd, C. S., godsegare............ med 38 röster,

grefve Stackelberg, F. A. A. W. L., f. d. major »38 »

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Jönköping förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

herr Silfver sparre, S. A., f. d. öfverste...... med 30 röster,

» Aschan, Lorentz, godsegare............... » 24 » .

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Kalmar förvaltning och räkenskaper för sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
mars; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

herr Waldenström, Alfred, häradshöfding ... med 34 röster,

» Wickbom, I. O., adjunkt.................. » 34 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Kalmar förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

herr Holm, A. Th. O., adjunkt _______________ med 26 röster,

» Bökelund, A., landskamrerare ............ » 25 »

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Karlstad förvaltning och räkenskaper för sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
mars; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

Första Kammarens Prot. 18U5. N:o 6‘.

3

N:0 6. 34

Lördagen den 16 Februari.

herr TJnger, J. B., kontraktsprost ............ med 32 röster,

friherre Fleetivood, G. M. C., kapten ______ » 32 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Karlstad förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

herr Uggla, C. J. P., major ................. med 30 röster,

» Gullberg, G., kronofogde.................. »29 » .

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Hernösand förvaltning och räkenskaper för sistlidna
år, hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande
mars; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

herr Hammar, O. A. G., landssekreterare... med 30 röster,

» Liedberg, J, TF, rådman.................. »30 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Hernösand förvaltning och räkenskaper
för sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva

blifvit utsedde:

herr Bucht, G. TF, rektor .................... med 29 röster,

» Hedrén, L. M., adjunkt .................. »29 » ,

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Falun förvaltning och räkenskaper för sistlidna år,
hvilken granskning skall taga sin början den 1 nästinstundande mars;
och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Ny Un, G. F,, f. d. löjtnant .......... med 49 röster,

» Thorell, Axel, t. f. landsfiskal ............ » 47 » .

Lördagen den 16 Februari.

35 N:0 6.

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Falun förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

grefve Spens, H. M„ länsbokhållare ......... med 39 röster,

herr Wahlqvist, J. A., kamrerare ............ »36 » .

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskoutors
i Örebro förvaltning och räkenskaper för tiden intill
utgången af sistlidna år, hvilken granskning skall taga sin början den
1 nästinstundande mars; och befunnos, efter valförrättningens slut,

dertill hafva blifvit utsedde:

herr Cassel, J. G., ryttmästare ............... med 46 röster,

» Waldenström, H. A., borgmästare...... » 46 » .

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Örebro förvaltning och räkenskaper för
tiden intill utgången af sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens
slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Reuterswärd, C. F. C., ryttmästare vid

kongl. lifregementets husarer ............ med 37 röster,

» Bergström, Gustaf, vice häradshöfding »34 » .

Företogs val af två revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Visby förvaltning och räkenskaper för sistlidna år,
hvilken granskning, skall taga sin början den 1 nästinstundande juni;
och befunnos efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

grefve Cronstedt, A. F., major ............... med 24 röster,

herr Hambraeus, J., landssekreterare ......... » 24 » ,

Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i Visby förvaltning och räkenskaper för
sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:

N:o 6. 36

Lördagen den 16 Februari.

Anslag till
väganläggnin
gar och vägförbättringar.

herr Warfwinge, C. 0., förste landtmätare med 24 röster,
» Eneqvist, N. Th., landträntmästare ... »24 » ,

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.

Herr statsrådet friherre Akerhielm aflemnade Kong!. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående lindring i välboren för ett åt Hjelmarens och Q,vismarens
sjösäukningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor.

2:o) angående disposition af förra länsmansbostället V2 mantal
Fintorp n:o 1 i Göteborgs och Bohus län; samt

3:o) angående vissa förändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 13 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 12, angående
föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, brooch
hamnbyggnader, vattenkommuuikationer och torrläggning al vattensjuka
marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

Punkten 1.

Friherre Klinckowström: Då ingen reservation är bifogad

detta betänkande — hvilket jag likväl väntat —- finner jag väl, att
någon utsigt icke finnes att vinna något med mitt uppträdande; men
jag begärde ordet derför att jag icke kan neka mig nöjet förklara, att
det hade varit, såsom jag tror, både rättvisst och billigt att här lyssna
till mitt förslag. Ty, mine herrar, om vi icke spara der vi rätteligen
kunna spara i denna statsverksproposition för att lindra de många
fattiga i landet från den s. k. tilläggsbevillningen, tror jag, att vi
illa motsvara det förtroende, som svenska folket lemnat sina ombud i
riksdagen. Jag har blott velat säga dessa ord, emedan jag ej gillar
det slut, hvartill statsutskottet i denna punkt kommit.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Punkterna 2—4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 16 Februari.

N:0 6.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 13 ock 15 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

Herr Ljungberg: Jag har blott velat med några ord påpeka

det forcerade sätt, hvarpå telegrafstyrelsen ökar sina depenser för telefonväsendets
utveckling. Det vore nog skäl att man betänkte sig något,
innan man hastade vidare. Förut har man lånat från statskontoret,
nu skall man anlita riksgäldskontoret, det vill säga utländska lånemedel,
och det till så stora belopp som 750,000 kr. Jag har hört berättas,
att telegrafstyrelsen går så långt i sitt nit för telefonväsendets
utveckling, att hon, för att underlätta denna, använder telegrafverkets
medel. Så lära t. ex. öfvergångsafgifterna till allmänna telefonbolaget
betalas af staten, på det att allmänheten ej må afskräckas från riks
telefonen. På det sätt, som telegraf- och telefon väsendets räkenskaper
lära vara med hvarandra inblandade, kan emellertid någon säker
kännedom härom ej vinnas,af andra än statsrevisorerne, och jag skulle
derföre vilja fasta deras uppmärksamhet på denna sak, så att de, när
de härnäst komma tillsammans, må se till, om de ofantliga summor,
som staten offrar för rikstelefonen äro till verkligt gagn och väl använda.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i det föredragna utlåtandet hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämuda, den 13
och 15 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar,

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Borgholms stad af ett jordområde om 2 hektar 52 ar
från Borgholms kungsladugård,

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna mönsterskrifvarebostället ®/<t mantal Silleberg
n:o 3 Börje Olofsgård med V-i mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs län,

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande kronolägenheten
Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län,

n:o 18, i anledning af Kongl. MajJs proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Långträsks jernvägsstation beläget område
af Piteå kronopark i Norrbottens län,

Lånemedel till
utveckling af
statens telefonväsende.

N.o 6. 38

Lördagen den 16 Februari.

d:o 19, i anledning af väckt motion om upplåtande af väg öfver
Eskilstuna kungsladugård till allmänt begagnande i utbyte mot annan
väg,

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Ulrika
Charlotta Thorsberg,

n:o 21, i anledning af väckt motion om tillägg till 32 § i kungörelsen
den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomänner,

n:o 22, i anledning af väckt motion i fråga om ändrade bestämmelser
angående syner och besigtningar å torp, tillhörande rotar och
rusthåll vid indelta armén,

n:o 23, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten hembjudas,

n:o 24, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af frälseskatteräntor, och

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Magt med begäran om utredning, på hvilka vilkor staten kunde förvärfva
hela vattenkraften vid Trollhättan för att, med kraftens tillgodogörande,
undantaga omgifningarna till en nationalpark,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lag, utskottets nedannämnda, den 13
och 15 februari bordlagda utlåtanden:

n:o 5, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande
upphäfvande af forum privilegiatum för utländska adelsmän, som i
riket inkommit, och

n:o 6, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
denna dag aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kr., och

2:o) angående disposition af förra läsmansbostället V* mantal Fintorp
n:o 1 i Göteborgs och Bohus län.

Tisdagen den 19 Februari.

39 N:0 6.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kong], Maj:ts
under sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
vissa forändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.

Justerades aderton protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,26 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande
anslagen till civildepartementet.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1895 den 16 februari sammanträdde kamrarnes valmän för att
utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnes, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

N o 6. 40

Tisdagen den 19 Februari.

lierr revisionssekreteraren Axel Ferd. Thollander 44 röster,

» häradshöfdingen D. G. Restadius............ 4 » ,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren A. F. Thollander blifvit till
Riksdagens justitieombudsman utsedd.

W. Stråle. Philip Klingspor.

J. Johansson. Otto M. Höglund.

År 1895 den 16 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
i fall han, innan nästa lagtima riksdag anstält nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den tid
justitieombudsmannen kan vara åt svår sjukdom eller annat laga förfall
derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut, rösterna
hafva utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritx Bohman 47 röster,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritx Bohman
blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

W. Stråle. Philip Klingspor.

J. Johansson. Otto M. Höglund.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till Konungen
med anmälan om de verkstälda valen, dels ock till den paragraf
derom, som borde i riksdagsbeslutet införas.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 16 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o
26 och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 7 11.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,36 e. m.

In fidem.

A. von Krusenstjerna.

IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, STOCKHOLM, 1895.