1895. Första Kammaren. N:o 33 (Riksdagens protokoll 1895:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 33.

Torsdagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Upplästes till justering protokollet för den 2 i denna månad.

Herr Forssell, som på begäran erhöll ordet, uppläste ett skriftligt
anförande af följande lydelse: Härmed får jag afgifva min
ödmjuka reservation vid det beslut kammaren fattat den 2 sistlidna
maj i fråga om anslag till en konst- och industriutställning
i Stockholm, för så vidt samma beslut må anses innefatta bifall
till statsutskottets motivering för anslaget. Sedan utskottet — till
bemötande af den vid föredragningen inför Kongl. Maj:t af de fiartementschefen

framstälda antydan, att en del af kostnaderna
ör utställningen kunde betäckas genom ett klasslotteri — yttrat,
att »ett lotteri, särskildt i den form som af departementschefen
förordats, torde kunna medföra skadliga verkningar» och uttalat
»sina betänkligheter mot anlitande af denna utväg för kostnadernas
betäckande», har utskottet förklarat sig anse »önskvärdt, att
anordnandet af ett lotteri för ifrågavarande ändamål måtte, så vidt
möjligt, kunna undvikas». Jag delar utskottets åsigt, att ett klasslotteri
medför skadliga verkningar, en åsigt som ock ligger till
grund för det genom kongl. förordningen den 6 augusti 1881 stadgade
förbudet mot dylika inrättningar; men jag vill icke, såsom
utskottet, hafva antydt eller erkänt möjligheten af att en sålunda
erkändt skadlig och i lag förbjuden inrättning skulle kunna anses
oundviklig.

Jag har afgifvit min röst för det af herr Hugo Tamm framstälda
förslag.

Härefter godkändes berörda protokoll.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

n:o 86, angående afsättande af medel för amortering af 1894
års svenska 3 procent statslån; och

n:o 87, angående disposition af nettobehållningen å vissa jernvägars
trafikinkomster år 1896;

Första Kammarens Vrot. 1895. N:o 33.

N:o 33.

Torsdagen den 9 Maj.

bevillningsutskottets betänkande n:o 27, angående beräkning
af vissa bevillningar för år 1896;

första särskilda utskottets memorial, n:o 4, i anledning af
dels återremisser från kamrarne af åtskilliga delar af de vid utskottets
utlåtande n:o 1 fogade förslag till lagar om handelsbolag
och enkla bolag, om aktiebolag, om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet samt om registrering af bankaktiebolag, dels
kamrarnes skiljaktiga beslut angående de tre sistnämnda lagförslagen;
äfvensom

.Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag till
lagstiftning i fråga om tvister mellan arbetare och arbetsgifvare;
samt

n:o 18, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
JVTajrt med begäran om utredning och förslag i fråga om förändradt
och förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk och deras hustrur.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 68, till Konungen, angående tullbevillningen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 19
och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 82.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 83, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtanden n:is 15 och 16.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Fredagen den 10 Maj.

N:o 33.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,12 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget Visby cementfabrik af ett område af Visborgs
kungsladugård i Gotlands län;

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra kronolänsmansbostället ett hälft mantal Fintorp
n:o 1 i Göteborgs och Bohus län;

n:o 88, angående förskott för bestridande af kabinettskassans
utgifter;

n:o 89, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner angående
upptagande af lån för försvarets stärkande m. m.; och

n:o 90, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

bevillningsutskottets memorial n:o 28, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan i punkten 1 af
dess betänkande n:o 21 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 41 om vissa förändringar i gällande förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin m. m.; samt

bankoutskottets memorial n:o 14, i fråga om ändringar i bankoreglementet.

N:o 33.

Fredagen den 10 Maj.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
memorial n:is 86 och 87, bevillningsutskottets betänkande
n:o 27, första särskilda utskottets memorial n:o 4 samt Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 17 och 18.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 55, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker, m. m.;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
disposition af förra länsmansbostället y2 mantal Fintorp n:o 1 i
Göteborgs och Bohus län;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition
af indragna militiebostället Vs mantal Sjöleden n:o 1 och Vs mantal
Löksbus n:o 1 i Kristianstads län;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället
Vara Stommen n:o 9 i Vara socken och Skaraborgs
län;

n:o 59, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående lindring
i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor;

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs
till Umeå och vidare till Storsandskär;

n:o 61, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1893;

n:o 62, angående vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande
af lån från odlingslånefonden stadgade vilkor och bestämmelser; n:o

63, i anledning af Kongl. Maj:ts'' proposition angående utvidgning
af Marma skjutfält;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt
för Eslöfs köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället
n:is 15 och 17 Eslöf i Vestra Sallerups socken af Malmöhus
län afsöndradt område;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar
län;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt enskilda af ett invid Jörns jernvägsstation beläget

Fredagen den 10 maj.

N:o 33.

område af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af
Vesterbottens län; samt

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till TJpsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen
och en del af kronolägenheten Slottshumlegården.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 69, till Konungen, med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående skyldighet för kommuner och enskilde att
fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof samt att till krigsbruk
afstå hästar och fordon.

Upplästes och godkändes särskilda utskottets n:o 2 förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 70, till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående-försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag tager mig friheten föreslå, att föredragningslistan till nästa
plenum måtte så uppställas, att bland två gånger bordlagda ärenden
uppföres främst statsutskottets utlåtande n:o 86, angående afsättande
af medel för amortering af 1894 års svenska 3 procent
statslån, derefter statsutskottets utlåtande n:o 87, angående disposition
af nettobebållningen å vissa jernvägars trafikinkomster år
1896, derefter bevillningsutskottets utlåtande n:o 27, angående beräkning
af vissa bevillningar för år 1896, derefter bevillningsutskottets
utlåtande n:o 26, i anledning af olika beslut rörande betänkandet
om mellanrikslagen, derefter statsutskottets utlåtande n:o82,
angående ändring i vilkoren för pensioner till åtskilliga tjensteman
vid statens jernvägsbyggnader, samt sedan öfriga två gånger
bordlagda ärenden i den ordning de förekomma å denna dags föredragningslista.

Denna hemställan bifölls; hvarjemte kammaren, på framställning
af herr talmannen, beslöt, att de under dagen första gången
bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan till
nästa sammanträde.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl, 3,is e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 83.

Lördagen den 11 Maj.

Lördagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes till en början af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 92, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandlingen af statsutskottets utlåtande n:o 79
i anledning af väckta motioner dels om vissa vilkor för åtnjutande
af de för statens embets- och tjensteman bestämda löneförmåner,
dels ock i fråga om utredning rörande embets- och tjenstemäns
dagliga arbetstid m. m.; och

andra särskilda utskottets memorial, n:o 5, angående aflöning
åt dess tjensteman och vaktbetjente.

Eöredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
utlåtanden och memorial n:is 84, 85, 88, 89 och 90, bevillningsutskottets
memorial n:o 28 samt bankoutskottets memorial n:o 14.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda den
9 och 10 i denna månad bordlagda memorial:

n:o 86, angående afsättande af medel för amortering af 1894
års svenska 3 % statslån, och

n:o 87, angående dispositionen af nettobehållningen å vissa
jernvägars trafikinkomster år 1896,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 9 och
10 innevarande månad bordlagda betänkande n:o 27, angående beräkning
af vissa bevillningar för år 1896, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda betänkande hemstält.

Lördagen den 11 Maj.

X:o 33.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda memorial n:o 26, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandlingen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 15 i anledning af väckta motioner om upphäfvande eller
uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890.

Herr Wsern: Då jag icke kan finna att det förslag bevillningsutskottet
här afgifvit är något förslag till verklig sammanjemkning,
men för min del anser, att reservationen innehåller ett
sådant, anhåller jag att få yrka återremiss på betänkandet.

Herr Cavalli: Jag får deremot yrka bifall till utskottets hemställan.
De olika beslut, som kamrarne fattat i denna fråga, äro
— jag medgifver det — af den beskaffenhet, att ett sammanjemkningsförslag
icke är så lätt att åstadkomma. Utskottet har dock
sökt uppgöra ett sådant, och det tillhör kammaren att godkänna
eller förkasta det. Men att återremittera ärendet ber jag att få
motsätta mig, ty något bättre än hvad här åstadkommits tror jag
ej utskottet är i stånd till. Jag yrkar derför bifall till dess hemställan.

Herr Ljungberg: Jag anser utskottets hemställan vara att
föredraga framför reservationen, hvilken snarare tyckes vara ett försök
att afböja frågan. Men jag skulle önska, att i motiveringen
hade influtit något som tillkännagaf behofvet af en bättre tulluppsigt
vid gränsen. Ty den närvarande är, såsom vi veta, under all
kritik. Yare sig lagen uppsäges eller ej, komma i alla fall två år
att förflyta, under hvilka vi få mottaga en mängd utländska varor,
som man nu lärer samla invid tullgränsen för att derpå spridas
öfver vårt land. Det skulle derför varit önskligt, om nödvändigheten
af en bättre tulluppsigt vidrörts i motiveringen, men då så
icke skett och kanske ej ansetts lämpligt, har jag velat fästa uppmärksamheten
derpå, att i hvithet fall som helst Riksdagen synes
böra ingå till Kongl. Maj:t med skrifvelse, hvari framhålles en
allvarlig önskan om skärpta kontroller öfver gränstrafiken.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande memorial hemstält samt vidare derpå
att memorialet skulle visas åter till utskottet; och förklarades den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 8 och 9 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 82, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändring i stadgadt vilkor
för åtnjutandet af de pensioner, som vid 1894 års riksdag be -

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

N:o 83. 8 Lördagen den 11 Maj.

viljats åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader anstälde tjensteman,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande första
särskilda utskottets memorial, n:o 4, i anledning af dels återremisser
från kamrarne af åtskilliga delar af de vid utskottets utlåtande
n:o 1 fogade förslag till lagar om handelsbolag och enkla bolag,
om aktiebolag, om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
samt om registrering af bankaktiebolag, dels kamrarnes skiljaktiga
beslut angående de tre sistnämnda lagförslagen.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Samman- Punkten 2.

jemkning

rörande för- Mom. a)—e).

slag till lag

om aktiebolag. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. f).

Herr Nyström, Carl: Man må väl ha rätt att hysa ett visst
misstroende mot detta lagförslag, då man betraktar (fess historia
och ser, huru det, efter att hafva under många år behandlats af
en komité, derifrån kommer, på vederbörligt håll ytterligare granskadt,
i sin första upplaga. Såsom sådant går det till Riksdagens
utskott, som har några veckor på sig att granska det sålunda utarbetade
förslaget; det befinnes då hafva så många fel och brister,
att, när det återkommer från utskottet, är det i väsentliga punkter
omarbetadt och i de flesta af dessa väsentliga punkter förbättradt.
Det är andra upplagan. Derefter återremitteras ett stort antal af
paragraferna till förnyad behandling. Denna behandling upptager
en och en half vecka eller något dylikt, tror jag; så återkommer
det å nyo i ganska väsentliga punkter omarbetadt och förbättradt.
Det är tredje upplagan. Man kan väl nu fråga: när den ena upplagan
efter den andra tarfvat ändringar, och sådana varit möjliga
och varit förbättringar, kan man hysa fullt förtroende för att hvad
som återstår af en lag, som haft sådana öden, skall vara tillfredsställande?
Jag tviflar på den saken och anser derför tryggast att
med nej besvara frågan, om lagen allt som allt skall antagas. Den,
som i likhet med mig tror, att lagen bör förkastas, har ingen annan
utväg än att, när de återremitterade punkterna föredragas, framställa
sina anmärkningar deremot. Det är visserligen att förmoda,
att vid denna sena tid på riksdagen man blott för att bli af med
ärendet låter dem utan vidare passera, men vi hafva ändå gjort
vår skyldighet och, då lagen genom denna behandling i Riksdagen

N:o 83.

Lördagen den 11 Maj.

icke helt och hållet är under tak, är det ju möjligt, att våra anmärkningar
kunna vinna något afseende.

Eu sådan anmärkning föreligger här, nemligen i § 8. Under
den långvariga debatt, som fördes vid lagens första behandling, ,
framgick från många håll och särskildt från många i dessa saker
erfarna personer, att ordningen för kallelse till bolagsstämma ingalunda
vore tillfredsställande. Man uppvisade, att det förut varit i
allmänhet så stäldt, att sättet för bolagsstämmans utlysning var
föreskrifvet i deu af Kongl. Maj:t sanktionerade bolagsordningen.
Nu är det öfverlemnadt till stiftarne — jag kallar så med ett gemensamt
namn dem, som taga hand om bolaget i dess början —
att bestämma, huru de vilja ha det. Antingen af okunnighet eller
af andra skäl är det möjligt, att dessa personer bestämma sådana
tider, som kunna sätta särskildt minoritetens rätt i den största fara
eller för öfrigt åstadkomma stora olägenheter. De kunna sålunda
fastställa kallelsen för bolagsstämman så, att tiden blir för lång
eller för kort — för lång, så att de kallade hinna glömma ärendet,
eller för kort, så att de icke hafva nödig tid att sammankomma
och förbereda sig. Det kan blifva så, att tiden mellan två stämmor
blir för liten, hvarigenom det i lagen afsedda syftet äfventyras.
Af sådana förhållanden anser jag det vara bevisadt — och i sådana
frågor särskildt förfarne män hafva yttrat sig i samma rigtning —,
att det borde i lagen finnas bestämmelser tillräckligt betryggande
för bolagsstämmans utlysande, så att aktieegarne hafva tid att förförbereda
sig, och garantier för att icke två bolagsstämmor komma
för tätt på hvarandra — med ett ord att i lagen skall .stå, såsom
hittills stått i bolagsordningarna, skälig och förnuftig tid bestämd
och icke detta lemnas åt stiftarne. Att vid stiftandet aktieegarne
deltaga är naturligtvis blott en fras, tv detta kommer väl ej ofta
att inträffa, utan det kommer att gå så, att bolaget stiftas genom
fem, som sedan sälja sina aktier. Och så mycket större är då faran.
Under sådana förhållanden nödgas jag för min del yrka afslag,
hvilket yrkande äfven grundar sig derpå, att jag anser, att hela
lagen bör förfalla.

Herr Philipson: Jag skall gerna instämma med den siste
ärade talaren deri, att det nu föreliggande förslaget genomgått rätt
många instanser, men tvärt emot hans uppfattning anser jag, att
denna beredning först af komitén, sedermera af högsta domstolen,
af Kongl. Maj:t, af utskottet och å nyo af utskottet icke har ländt
till annat än den noggrannaste granskning, som ett lagförslag sådant
som detta kan undergå. Mig synes sålunda, som om alla åtgärder
vidtagits för att för Riksdagen framlägga och till dess antagande
föreslå en lag, som genomgått, om jag så får säga, så många olika
arter af en skärseld och derur, efter min åsigt, framkommit luttrad
och förbättrad. Jag tror, att just hvad den siste talaren anförde
såsom skäl för ogillande utgör ett starkt stöd för antagandet af
förslaget i den form det nu föreligger, och jag her således äfven
att få yrka bifall till detsamma. Det är ju alldeles naturligt, och
det skall ingen kunna jäfva, att fullkomligt finnes intet här i verl -

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
in aktiebolag.

(Forts.)

N:o 33.

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
om aktiebolag
(Forts.)

10 Lördagen den 11 Maj.

den, och att således ej heller denna lag och dess bestämmelse kunna
hänföra sig till det fullkomliga. Men jag vågar påstå, att, vid en
jemförelse af hvad vår affärs verld hittills haft och har att stödja
sig vid i form af 1848 års lag för aktiebolag med den nu föreslagna
lagen, så störa förbättringar här synas mig vara föreslagna, att det
vore sorgligt för vår affärsverk, om ej detta lagförslag skulle
antagas.

Herr Nyström har nu särskildt fäst sig vid den nu föredragna
punkten, . nemligen 8 § 8), der det stadgas, att stiftelseurkunden
skall angifva, huru kallelse till bolagsstämma skall ske och andra
meddelanden bringas till aktieegarnes kännedom, och han har ansett
att stiftarne ej skulle bestämma dess angående. Hetta föreslagna
stadgande är, enligt min åsigt, ingen bestämmelse, som i
urkunden kan anses gjord af stiftarne, utan det är blott ett förslag
till dem, hvilka önska ingå i aktiebolaget och som sålunda vilja
skrifva på teckningslistan. Skulle nu en sådan urkund företes för
t. ex. herr Nyström, och denne finna, att de bestämmelser, som föreslagits
beträffande kallelse till bolagsstämma, icke konvenera honom,
kan han ju låta bli att teckna aktier. Men det är nödvändigt,
att den, som tecknar på en sådan lista, tydligt och klart ser,
hvad han genom sin teckning förbundit sig till, hvilka skyldigheter
han har att iakttaga, hvilka hans rättigheter äro och på
hvilken tid eller hvilka tider han skall kunna vara i tillfälle att
på bolagsstämma bevaka sina intressen samt på hvad sätt han skall
få kännedom om när dessa bolagsstämmor komma att hållas. Jag
vill icke upptaga kammarens tid med att längre yttra mig om
denna sak, utan anhåller om bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

Herr Nyström, Carl: Jag tror, att herr Philipson har missförstått
.mig. Jag var den förste att erkänna, att alla de olika behandlingar
lagen genomgått ledt till dess förbättring, och jag har
således så långt ifrån ogillat dessa förbättringar, att jag tvärtom
gläder mig öfver, att produkten blifvit så pass som den är efter
alla pålappningar. Men jag säger, att mot en lag, som har så stora
brister, att den gång på gång visar sig behöfva omarbetas, har man
rätt att hysa misstroende. Ett enkelt induktionsslut säger, att då
vid de genomgångna behandlingarna så mycket fel upptäckts, är
det antagligtvis ej så helt med hvad som återstår, utan man har
rätt att tro, att der kunna finnas många allvarsamma brister.

. Herr Philipson har vidare sagt, att de aktieegare, som vid
början bilda bolaget, väl skola se upp i detta afseende. Jo, om
det ginge till på det sättet, så behöfdes icke heller någon lag, utan
man skulle enkelt nog kunna bevaka sina intressen utan sådana
föreskrifter. Men det är för det första på det sättet, att tack vare
denna lags vidlyftiga och besvärliga bestämmelser lär det ej bli
någon sådan pröfning, utan bolaget bildas på ett enklare sätt af
fem stiftare, som sedan sälja sina aktier. Och hvad vidare beträffar
. att jag eller någon annan skulle kunna hindra en bestämmelse
i den här föreliggande punkten, som jag ansåge vara farlig

Lördagen den 11 Maj. 11 h!0 38»

och betänklig, så hur kan man komma fram med sådant? Jag kan Sammanju
ha fått aktier långt efter stiftandet genom köp, arf eller på
annat sätt och således ej varit i tillfälle att vid stiftandet pröfva glag tm iag
bestämmelserna och yttra mig i saken. Detta slags pröfning skulle omaktiebolag.
ju för öfrigt innefatta mera trygghet, om det vore regel att en stor (Forta.)
mängd pröfvade bestämmelserna vid stiftandet, men, såsom nämndt,
är det ej troligt att så kommer att tillgå. I alla händelser, det
må nu komma att ske hur som helst, kunna dock dessa menniskor
begå svåra misstag, när ej någon lag fins som hindrar, att en för
bolaget i dess framtid förderflig bestämmelse kommer in. När nu
ingen sanktioneringsåtgärd kommer att finnas, skulle det vara lagens
skyldighet att förekomma, att i detta hänseende för stora
missbruk kunna ega rum.

Herr Benedicks: Vid den föregående behandlingen af detta
lagförslag syntes alla vara ense om den meningen, att den hittills
gällande lagen funktionerat alldeles ovanligt _ väl. Den nu föreslagna
har upptagit en fullständigt ny princip, som ännu aldrig
blifvit hos oss försökt, och denna princip är så djupt ingripande,
att jag tror, att det, med hänsyn till den ringa anklang detta lagförslag
vunnit hos allmänheten, är för tidigt att nu antaga detta
förslag: det blir i allt fall blott och bart ett flickverk.'' Detta lagförslag,
som på det intimaste berör atfärslifvet, har icke ens varit
remitteradt till några korporationer, grosshandelssocieteter m. fl.,
hvilka i främsta rummet skulle komma att blifva lidande af de
missgrepp, denna lag innehålla. Dessutom ber jag få erinra om
att först i förgår blef detta memorial utdeladt i kammaren, och
ledamöterna hafva alltså, förutom mångfaldiga andra göromål, haft
blott en enda dag på sig för att granska detsamma och gorå sina
anmärkningar deremot. För mig särskildt har det varit alldeles
omöjligt att medhinna annat än att helt ytligt genomgå memorialet.

Då nu detta förslag i dess helhet icke skulle annat än kunna
vinna på att kritiseras och genomses af dem, som det närmast rör,
får jag på dessa och de af den närmast föregående talaren anförda
skäl yrka afslag.

Herr Boström, Filip: Jag ber blott att få fästa uppmärksamheten
derpå, att vid förra behandlingen af detta förslag^blef
den nu föredragna paragrafen oförändrad godkänd af Första Kammaren.
Andra Kammaren remitterade den i syfte att få det 4
mom. ändradt i öfverensstämmelse med framstäldt förslag om ändring
af 3 §.

Utskottet har nu, i anledning af denna återremiss, ej haft
annat att göra än att ändra 3 mom. och låta alla de öfriga momenten
qvarstå oförändrade i enlighet med Första Kammarens
beslut.

Med anledning häraf får jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Benedicks: Det är cj ensamt i följd af innehållet i

denna paragraf, utan det är i följd af den princip, som genomgår

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Samman- det hela, som jag yrkat afslag. Jag vill i edert minne, mine
röromde^för- herrar, återkalla väglagens öde, som behandlades på samma sätt.
slag till lag ^ar väl vårt svenska folk haft anledning till belåtenhet med den
omaktiebolag, och med den behandling den lagen tick inom Riksdagen?

(Forts.) Måtte detta djupt ingripande lagförslag ej komma att få röna

samma öde.

Jag vidhåller mitt yrkande på afslag.

Herr As k er: I anledning af den näst föregående talarens
yttrande, hvilket syntes gå ut på ett anfall mot sjelfva systemet
eller mot den nya princip, som blifvit genomförd i det föreliggande
lagförslaget, vill jag endast fästa uppmärksamheten på att denna
fråga var å bane vid förslagets ''förra behandling, dervid kammaren
genom votering beslöt, att det ifrågasatta normativsystemet skulle
ersätta sanktionssystemet; och då jag för min del tror att högsta
domstolen har gjort denna förändring till ett conditio sine qua non
för lagens tillkomst, anhåller jag att få förena mig med herr Boström
uti hans yrkande på bifall till den föredragna paragrafen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande det nu föredragna momentet yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och vidblifva sitt förut i frågan
fattade beslut.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Benedicks begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad första särskilda utskottet hemstält i
punkten 2 mom. f) af memorialet n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och vidblifver
sitt förut i frågan fattade beslut.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 33.

Mom. g) —r).

Hvad utskottet hemstält bifölls. (

Mom. s).

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Herr Nyström, Carl: Het måste med tacksamhet erkännas,
att här är åter en punkt, der denna lag i sin 3:dje upplaga blifvit
förbättrad. Men ändock qvarstår i denna för bolagsmännen farliga
punkt mycket, som icke borde finnas här, och mycket annat saknas ,
som borde finnas. Det är verkligen egendomligt, att sedan utskottet,
med anledning af den förda diskussionen, efter mitt förmenande
fullt rigtigt definierat hvad med reservfond förstås och dervid kommit
till ungefär samma ordalag som herr Philipson och jag — vi
båda äro nemligen i den saken fullständigt ense — så talar utskottet
icke desto mindre om att nedsättning af reservfonden må
kunna beslutas. Om man har klart för sig, att reservfonden som
regel endast är en subtraktionspost, som framgår af en enkel räkning,
dervid från tillgångarnes summa dragés det sammanlagda
beloppet af de yttre skulderna och aktiekapitalet, så är det svårt
att förstå, huru man skall kunna besluta om nedsättning i ett dylikt
belopp. Om bolaget under året gjort förlust, så minskas reservfonden,
och derom kan man väl icke besluta. Det vore ungefär
detsamma, som om man beslöte ändra lagarne för subtraktion, och
det vore väl något svårt. Emellertid må de, som äro intresserade
af redaktionsfrågor och dylikt, söka förklara den saken — jag för
min del påstår, att det står i strid med den alldeles rigtiga definition,
med hvilken utskottet började sin ändring i 29 g.

På tal om reservfonden vill jag tillägga, att det står, att »till
reservfonden skall alltid läggas hvad vid aktieteckning kan för
aktierna betingas utöfver det belopp, hvarå de lyda». Ja, mine
herrar, här är ett förhållande, som jag påpekade under diskusionen
och som naturligtvis vid paragrafens omredigering fullständigt negligerats,
nemligen att här saknas bestämmelse om styrelsens befogenhet
i fråga om aktiers försäljning. Om ett bolag har aktier
osålda, exempelvis så, att då aktiekapitalet är 200,000 kronor och
aktier endast för 100,000 kronor blifvit sålda och utlemnade och
alltså aktier för 100,000 kronor äro inneliggande, så kan det inträffa,
att detta bolags aktier gå upp i pris öfver pari. Det borde då vara
styrelsen förbjudet att släppa ut dem till pari och dervid köpa in
dem sjelfva. Jag har knappt sett någon bolagsordning, der detta
varit förutsedt och förbjudet.

När dessa inneliggande aktier, som utan förändring i bolagsordningen
kunna utsläppas, enär de ligga innanför det faststälda
maximum, blifvit af styrelsen försålda till pari, har öfverpriset,
som kunnat vara högst betydligt, icke kommit bolaget till godo
utan styrelsens medlemmar, som på en gång varit säljare och
köpare. Det skulle ej vara ur vägen att eu bestämmelse häremot
i lagen intoges.

En annan sak, hvilken ofta förekommer och just nu är eu
aktualitet för dagen, är att i ett bolag på grund eif ett särsTcildt
bolagsstämmobeslut nya aktier utsläppas, då de som höra till den
gamla emissionen stå till betydligt öfverpris. De nya aktierna
säljas icke till detta öfverpris, utan utställas till subskription för
do gamla aktieegarne till pari. Häri ligger intet olofligt och häri
skiljer sig detta fall från clet i föregående stycke boskrifna. Emel -

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

Jl!0 33. 14 Lördagen den 11 Maj.

Samman- lertid inträffar då ofta, att en aktieegare, som ej vill vara vidare
Jrandenför- enga"erad 1 bolaget, måste teckna sig för att ej gå miste om sin
slag till lag andel i öfverskottet. Om lian ej tecknar sig i samma proportion,
om aktiebolag. so.m han har andel i bolaget, eller till mindre del eller icke alls,
(Forts.) mister han sin anpart i det öfverskott af tillgångar eller den höga
affärsvinst, . som just motsvarar öfverpriset å de gamla aktierna.
Sådana aktieegare finna sig alltså nödsakade att teckna, ehuru de
ej yilja det och kanske ej hafva penningar dertill, men de måste,
så kärt det är dem att ej gå miste om sin vinst eller andel i
öfverskottet.

Detta är ett svårt tvång för aktieegare och borde äfven kunnat
förekommas i lagen, men sådana saker har man ej velat sysselsätta
sig med. Då enligt mitt förmenande denna punkt således, oaktadt
med densamma vidtagna förbättringar, dock ej är sådan, den enligt
min åsigt borde vara, har jag endast samma utväg som förut, eller
att yrka afslag, antagligen med samma påföljd, som mina föregående
yrkanden fått röna.

Herr Philipson: Jag tror att jag kan fatta mig helt kort, då
jag skall försöka att lemna en upplysning åt den siste ärade talaren.
Han tyckes, hafva alldeles förgätit, att 26 § redan af båda kamrarne
antagits. Der är stadgadt, att »egen aktie må aktiebolag ej
förvärfva i annan ordning, än i 24 eller 25^§ sägs, ej heller såsom
pant mottaga». .24 och 25 §§ handla och föreskrifva angående
beslut i anledning af möjligen förekommande förslag om nedsättning
af aktiekapitalet. På något annat sätt än som i dessa §§ stadgas
får icke aktiebolaget förvärfva och innehafva aktier, jag vet
lika väl som herr Hyström, att det för närvarande finnes en hel del
bolag, som hafva några egna aktier inneliggande, som inköpt dessa
under dåliga tider, då de kanske stått i mycket lågt pris, för att sedan
kunna sälja dem till pari eller med förtjenst, men det är icke för
dessa nu bestående aktiebolag som man nu lagstadgar, utan det
som nu behandlas är förslag till en lag, som skall gälla hädanefter,
och som skall korrigera ett af de förnämsta felen i nuvarande
aktiebolagslag. Det har varit nästan en grym våldsåtgärd,
att aktiebolag kunnat paradera med aktiekapital på 3-, 4-,
5-hundratusen kronor, men sjelfva haft inneliggande kanske hälften
af de för detta aktiekapitals erhållande först utsläppta aktierna,
så att de gent emot tredje man figurerat med ett aktiekapital, som
varit kanske dubbelt så stort som det, hvilket i sjelfva verket
funnits. Det är icke alltid sagdt, att de aktier, som ligga inne,
hafva det samma värde, som de hade då de först utsläpptes eller
betalades med; det är icke heller sagdt, att det senare finlies
köpare till dem just då bolaget behöfver utsläppa d. v. s. sälja
dem. Man bär således gjort så att säga nära nog ett falsarium i
sin status. Äfven finnes det aktiebolag, som tagit egna aktier i
pant för utlemnade lån, och det orätta häri behöfver jag ej påpeka.
Att denna 26 § i förslaget blifvit antagen, är således mycket
rigtigt, men när nu ett förbud är utfärdadt, så behöfver här icke
stå något derom i denna nu under behandling varande §, som

Lördagen den 11 Maj.

N:o 83.

handlar om reservfonden och dess användning. Stadgandet är tillräckligt
som här föreslås, att om nya aktier släppas ut — dermed
menas också försäljning — och få högre värde, eller betalas med
högre pris än nominalvärde!, skall det öfverskott som derigenom
erhålles läggas till reservfonden, och om, såsom herr Nyström
säger, nog kanske inga andra än forna aktieegaTe teckna nya
aktier, så är deri intet ondt, då de sjelfva ju å bolagsstämma bestämma
priset. Bolaget har fått sitt tillökade aktiekapital, och om
aktierna hafva ett högre värde, så få aktieegarne vid eventuel försäljning
detta i sina hckor. För min del anser jag, att ett inrymmande
i denna § af sådana bestämmelser, som herr Nyström önskar,
är omöjligt antaga, hvarför jag yrkar bifall till paragrafen
sådan den af utskottet föreslagits.

Herr Nyström, Carl: Det var ett egendomligt missförstånd
detta. Icke ett ord har jag sagt om bestämmelsen i § 26, som
handlar om att bolag inköpa sina egna aktier. Jag har talat om
det fallet, att ett bolag, som är berättigad! att utsläppa aktier t. ex.
för 200,000 kronor, men hvars minimikapital är 100,000 kronor,
icke har till en början sålt mer än t. ex. hälften, hvilket ju är
fullkomligt lofligt och fortfarande såsom hittills måste vara tillåtet.
Sedermera efter det affären gått mycket bra och aktierna stigit
i pris besluter styrelsen sig för att släppa ut mer eller mindre af
den andra hälften, hvartill styrelsen är eller åtminstone kan vara
berättigad, och det finnes då icke någon garanti för, att icke styrelsen
sjelf behåller denna andra hälft eller köper upp dessa nya
aktier till paripris. Det finnes åtminstone i många fall nu ingenting,
som förbjuder detta, och det har också förekommit missbruk
i aen vägen, men det har platt icke någonting att göra med att
bolaget inköper sina egna aktier. Här är det styrelsen, som löser
till sig dessa aktier, hvilket bolaget har rätt att släppa ut. Det
finnes icke något stadgande om att aktierna skola säljas på auktion,
utan styrelsen säljer dem huru den vill, och således äfven till
pari, samt köper sjelf upp dem. Det har icke något att göra
med §26.

An mindre har dermed att göra det fall, att ett bolag beslutit
sig för en andra emission af aktier. Det är vanligt att, om bolaget
gått väl och aktierna, tillhöriga den första emissionen, vunnit ett
öfverpris, den nya emissionen icke utställes till allmän subskription,
utan att de nya aktierna fördelas på de gamla aktieegarne och då
till paripris. Derom är icke något annat att säga, än de två
omständigheterna, att man då icke tillför reservfonden den behållning,
som beräknas; och att det lägges ett tvång på de aktieegare,
som egentligen icke vilja vara med om ny subskription, men
som tvingas dertill, enär de, om de icke göra så, förlora sin andel i
bolagets öfverskott. I båda dessa punkter skulle det vara önskvärd!,
att des funnes någon lagstiftning, men de hafva icke något
att göra med § 26 eller med den omständigheten, att vissa bolag
hafva köpt in sina egna aktier.

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
an aktiebolag.

(Forts.)

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

Herr Benedicks: Den ifrågavarande paragrafen är en af
dem, som man kan registrera under öfverparagrafering. Den är
närmast liemtad, antager jag, från vårt grannland söderut, der det
äfven är föreskrifvet, att 10 procent af årsvinsten skall afsättas
till reservfonden. Huru kar denna bestämmelse der verkat? Jo,
der det varit dåliga bolag, och det är sådana, som § närmast afser,
bar man höjt den utgående balansen, inventarier, redskap och
sådant, och derigenom åstadkommit en vinst, som just motsvarat
den föreskrifna omsättningen. Således kan denna paragraf helt
och hållet eluderas, det vill jag säga, om någon gör sig aen illusionen,
att man genom denna paragraf skall kunna åstadkomma
större säkerhet i holagsaffärer. Det var dåliga bolag, jag omnämnde,
men det tinnes äfven bolag, exempelvis ett så öfversolidt bolag
som bränvinsbolaget i Stockholm, der man icke vet, snart sagdt,
hvar man skall göra af sina penningar. Skall ett bolag i dylika
förhållanden äfven tvingas att afsätta ända till 20 procent för att
öka ett kapital, som redan är mycket för stort? Jag för min del
yrkar afslag.

Herr Hammarskjöld: Herr Philipsons hänvisande till 26

§ hade nog sin orsak i det sätt, hvarpå den förste talaren uttalade
sig i sitt första föredrag. Han talade nemligen derom, att ett
aktiebolag hade inneliggande aktier för några hundratusen kronor
och så försålde dem. Dervid kom man helt naturligt på den
tanken, att det skulle vara redan utfärdade aktier, som aktiebolaget
af någon anledning skulle hafva inne och ville sälja. Då var
hänvisningen till 26 § fullkomligt på sin plats. Nu har herr
Nyström i sitt andra föredrag upplyst, att så var icke hans mening,
utan att han tänkte på det fall, att bolagsordningen talade om
minimum och maximum för aktiekapitalet, och att man till en
början icke släppt ut aktier till maximum, utan till en summa
under detta. Så fattas ett nytt beslut att gå utöfver det en gång
bestämda aktiekapitalet, och det är om de nya aktierna, herr
Nyström talat. År det på det sättet, så tror jag, att vi kunna
vara ganska lugåa. Om icke bolagsmännen sjelfve blunda, är det
ingen fara för, att styrelsen skall slå under sig dessa aktier. Ty
något nytt utsläppande af aktier får icke ske utan beslut på bolagsstämma,
och då står det i bolagsstämmans egen magt att fastställa
de vilkor, på hvilka utsläppandet skall ske. Bolagsmännen hafva
sålunda ganska lätt att skydda sig för att icke styrelsen slår under
sig de nya aktierna till underpris. —- Om bolagsmännen besluta på
bolagsstämma, att aktieegarne få efter viss proportion öfvertaga
den nya emissionen, finner jag, lika -med herr Philipson, icke
något ondt deri. Sådant har skett i bolag, der jag varit med, och
jag har icke begagnat mig af den rättighet, som lemnats mig, men
jag har icke haft anledning att beklaga mig öfver att andra, som
begagnat sig af sin rättighet, kunnat hafva fördel deraf. Det var
min sak, att jag icke begagnade mig af min rättighet. De anmärkningar,
som i denna del blifvit framstälda, synas mig i allt
fall icke hafva med den föredragna paragrafen något att göra. — Herr

Lördagen den 11 Maj.

N:o 33.

Nyström nämde vidare, att paragrafen skulle hafva oändligt många
fel, men som jag icke fått höra dem, kan jag icke yttra mig om
dem, utan slutar vid att yrka bifall till den nu föredragna punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande moment hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarades
den förra propositionen, som förnyades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Mom. t) och u).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. v).

Herr Boström, Filip: Jag tager mig friheten hemställa, att
kammaren behagade bifalla 32 §, sådan den lydde i utskottets
första betänkande.

Herr Wsern: Jag kan omöjligen dela den åsigt, som utskottet
här har anfört, att »aktieegarne kunna ej beklaga sig, om i följd af
deras uteblifvande från bolagsstämman re visors val icke kan hållas»,
och att, »om styrelsen innesluter samtlige aktieegare, revision är
ändamålslös». Det förefaller mig, som om det för hvarje bolag
skulle vara högst angeläget, att det blir eftersedt, att räkenskaperna
äro ordentliga, och att icke fel eller missuppfattning i dem
förekommer. Jag tror också, att det icke skulle vara passande,
om vid en revision, deri ombud för Kongl. Maj:t eller för Riksdagens
fullmägtige skulle deltaga, det befunnes, att revisorsval
icke kunnat hållas, utan att hela arbetet skulle åligga dessa ombud,
och det af det skälet, att aktieegarne icke få beklaga sig.
Det är icke fråga derom, huruvida de beklaga sig eller icke, utan
det är fråga om, att revision skall ske. Jag anser således fortfarande
att, der icke aktieegarne infinna sig, det är nödtvång för
direktörerna i ett bolag att välja revisorer. Men då det nu är för
sent att återremittera paragrafen, när riksdagen är nära sitt slut,
så vill jag icke yrka derpå. Att genom ett afslag å denna paragraf
hela lagen skulle förfalla, skulle äfven vara mig okärt, ty den
innehåller många fördelar, och när jag derjemte finner, att ett förfarande
i strid med paragrafen icke skulle hafva ringaste påföljd
för direktörerna, enär, såvidt jag kan se, det icke finnes upptaget
i de bestämmelser, som handla om fel af direktörerna, så förmodar
jag, att de icke komma att bry sig om denna paragraf, och det är
också en utväg, eu mycket ledsam utväg enligt mitt förmenande,
men utskottet har velat så hafva det.

Herr Philipson: Jag tror, att den siste talarens yttrande
mot utskottets motivering berodde på ett misstag. Han fäste sig
vid det uttrycket, att aktieegarne ej kunde beklaga sig, om, i följd

Första Kammarens Prof. 1S95. N:o 33. 2

Sammanjemkning

roande förslag
till lag
m aktiebolag.

(Forts.)

Nso 33.

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
omaktiebolag.

(Forts.)

18 Lördagen den 11 Maj.

af deras uteblifvande från bolagsstämman, revisorsval icke kunde
hållas. Det är ju alldeles tydligt och klart, att bolaget består af
dess aktieegare. Vilja dessa icke taga så vara på sina intressen,
att de se till, att kontroll öfver styrelsens förvaltning kommer att
ske, så är det ju fullkomligt rigtigt, såsom utskottet säger, att de
få icke beklaga sig, om de icke gå på bolagsstämman, så mycket
mindre, som de icke behöfva gå dit sjelfva, utan kunna infinna
sig genom ombud. Mig synes, att motiveringen är rigtig, ty man
bör dock kunna förutsätta, att aktieegarne skola taga vara på sina
egna intressen, och kan man icke förutsätta det, bör man åtminstone
påvisa för dem, att det är deras skyldighet att så göra.
Skulle emellertid revisorsval icke kunna ega rum vid en bolagsstämma,
så är jag öfvertygad om, att styrelsen föreslår att bolagsstämman
ajourneras och då meddelas upplysning i tidningarne att
stämman blifvit ajournerad i och för revisorsval, och jag gissar att
hela valet sedan mycket lätt åstadkommes då ju derefter nog några
aktieegare komma tillstädes. Jag tror icke att man behöfver riskera
något genom antagande af den föreslagna paragrafen, hvartill jag
anhåller att få yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren 32 § i
utskottets förslag till lag om aktiebolag.

Mom. x).

Herr Nyström, Carl: Då vi nu hafva kommit till den egentligen
kritiska punkten i denna lagstiftning, der naturligen de största
farhågorna möta, må det ursäktas, om man ännu en gång gör
ett, naturligen vanmägtigt, försök att hindra en lagstiftning, som
man tror, särskildt i denna punkt, vara betänklig. De afherrarne,
som följt med och ännu minnas diskussionen vid lagens första behandling,
torde påminna sig, att mot den första afdelningen af § 33
gjordes hufvudsakligen den invändningen, att den på ett oskäligt
sätt förhindrar ett bolags handlingsfrihet, då det gäller att till bolagets
största förmån och gagn utvidga dess verksamhet, om denna
utvidgning är af beskaffenhet att påkalla ändring i bolagsordningen.
Denna ändring i bolagsordningen är omgärdad med vilkor
och föreskrifter, så hårda och så vidlyftiga, att en sådan för bolagets
väl och förmån ytterst nödvändig operation blir snart sagdt
omöjlig att göra. Man tage såsom exempel följande: Till ett bolag
inkommer ett anbud från vederhäftig affärsfirma om en mycket
stor och god affär. Den affären skall pågå under så många år, att
den skall på ett högst väsentligt sätt befordra bolagets blomstring
och således bolagsmännens fördel. Antag nu att denna affär är af
beskaffenhet att fordra en förändring'' i bolagsordningen, antag att
anbudet kommer in strax efter sedan den ordinarie bolagsstämman
egt rum, då skall på grund af denna, enligt mitt förmenande, rent
af orimliga bestämmelse, att den ena af de båda bolagsstämmor,
der ärendet skall företagas, måste vara ordinarie, det dröja i det
närmaste ett år, innan anbudet kan antagas, och den som gifvit

Lördagen den 11 Maj. 19

detta utmärkta anbud får det beskedet, att, oaktadt alla de aktieegare
som kunnat anträffas med frågan, alla medlemmar i styrelsen,
alla revisorerne äro öfvertygade om, att anbudets antagande är för
bolaget en lifssak, så får bolaget dock, på grund af lagstiftningen,
icke handla fritt i sin egen angelägenhet och antaga detta anbud,
utan den som gjort anbudet får svar, att om ett år kommer besked.
Påföljden blir naturligen den, att anbudet tages tillbaka, och bolaget
är på grund af lagstiftningens i detta fall enligt mitt förmenande
onödiga skärpa eller hårdhet beröfvadt möjligheten att
på detta sätt sköta sin affär och vinna alla dessa förmåner. Det
finnes nu visserligen anvisad en utväg, nemligen att alla aktieegare
förena sig om denna ändring. Det behöfver ju icke sägas,
att en sådan sak är omöjlig. Icke kan man ens i ett medelstort
bolag få i hop alla aktieegarne. Om man också känner
deras adresser och tillskrifver dem, så svara de icke. Icke heller
vet man, huru deras svar skola vara formulerade för att anses
giltiga, huruvida ett enkelt bref eller ett meddelande på brefkort
kan godkännas. Jag vet, att fall förekommit, der frågan
om giltigheten af ett i bref meddeladt tillstånd spelat en viss
roll. Såsom sagdt, att infordra bifall från alla aktieegarne är en
omöjlighet, utan man är hänvisad till att söka få beslutet fattadt
vid två på hvarandra följande bolagsstämmor, deraf minst
en ordinarie. Jag frågar: till hvad skall detta tjena att i detta
fall så ytterst väsentligt inskränka bolagens handlingsfrihet. Hvarför
icke nöja sig med två på hvarandra följande extra ordinarie
bolagsstämmor, åtskilda af t. ex. en månad? Då i kungörelsen om
extra ordinarie bolagsstämma uttryckligen skall utsättas, hvilket
ärende skall behandlas, kan det icke blifva tal om öfverraskning
för aktieegarne. Mig synes, att derigenom erhållas samma garantier,
som om ärendet skall behandlas på en ordinarie och en extra
ordinarie bolagsstämma. Och dermed vinnes, att ärendet kan blifva
inom skälig tid föredraget, och den för bolaget vigtiga affären komma
till stånd. Jag förstår fullt väl, att man skall vara försigtig och
äfven tänka på, att icke minoriteten oskäligt lätt kan ledas in på
banor, som den alls icke gillar och icke vill vara med om. Men
att man i det fallet skulle hafva vunnit något genom bestämmelsen
om en ordinarie och en extra ordinarie bolagsstämma, kan jag icke
finna. Och då jag således anser att i denna bestämmelse ligger
ett onödigt tvång, kan jag icke finna annat, än att densamma motverkar
sitt ändamål, för så vidt ändamålet för en lagstiftning om
aktiebolag skall vara att befordra bolagens blomstring och fördel.

Hvad den andra punkten beträffar, veten I, mino herrar, väl,
att den handlar om en synnerligen vigtig angelägenhet, om bolags
upplösning. Ännu så sent i denna lags historia som i dess
andra upplaga, bjöd man på en lagstiftning, som med afseende på
minoritetens rätt vid bolags upplösning erbjöd garantier så ytterst
försvagade gent emot de redan befintliga — som dock äro så otillräckliga
— att man måste förvåna sig deröfver, i synnerhet då alla
menniskor veta, att i årtionden klagats öfver den kompletta rättslöshet,
som i detta hänseende eger rum. Lyckligtvis är nu detta

N:o 33.

Sammanjemkming

rörande förslag
till lag
om aktiebolag.

(Forte.)

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Samman- i en vigtig punkt afhjelpt dermed, att man ändtligen i tredje upprirandeför
^a°ai1 beslutat föreskrifva, att, för att ett bolag skall kunna upp^skig^ill
lag ^ösas, erfordras en majoritet af minst två tredjedelar af de röstande
omaktiebolag. Men ändock säger jag och påstår mig kunna bevisa, att dessa ga(Forts.
) rantier, i stället för att vara starkare, äro i någon mån svagare än
de förefintliga. Svaglieten ligger i bestämmelserna om tiden för
bolagsstämmas hållande. När jag säger detta, afser jag sådana bolagsordningar
— hvilka varit de vanligaste — hvari upptagits
föreskriften om två tredjedelars majoritet, men hvilka tillika hade
det skydd för minoriteten, att bolagsstämmorna skulle vara åtskilda
af någon förnuftig tidrymd, derunder minoriteten kunde bereda sig
för försvaret. Jag kan anföra exempel på, huru helt enkelt en
framställning i tidningarne af det tilltänkta våldsdådet vid den
andra bolagsstämman förekommit detsamma. Nu, då frågan om
bolagsstämmans utlysning, i stället för att vara föremål för Kongl.
Maj:ts kontroll och förnuftiga omsorg, blir en bolagsmännens ensak,
kan det — och jag tror äfven vid tanken på det sätt, hvarpå bolagen
hädanefter komma att bildas, att så kommer att ske —
blifva till den grad otillfredsställande sörjdt för denna sak, att
den ena bolagsstämman kommer dagen efter den andra, och att,
såsom en talare redan anfört, samma majoritet, som ena dagen
våldsamt beslutat sitt attentat på minoritetens egendom, andra
dagen kommer att bekräfta detsamma. Sådant kunde icke ske
efter den gamla ordningen, och, då nu så kan ske, påstår jag, att
garantierna blifvit i denna punkt försvagade. Och då de icke
blifvit i någon annan punkt förstärkta, är jag berättigad att säga,
att garantierna, i sin helhet betraktade, blifvit icke förbättrade utan
försämrade. Under sådana förhållanden anhåller jag att få yrka
afslag å utskottets förslag.

Herr Philipson: Det vill synas mig, som om den siste värde
talaren genom att ofta använda ordet anbud beträffande ett bolags
verksamhet tydligen har förvillat sitt eget begrepp och derför måhända
kunnat så göra med oss alla i denna kammare. Här är
icke fråga om anbud på sådant, som tillhör bolagets verksamhet.
Ty anbud af hvilken form som helst, som afser tillverkning eller
leverans af något, som faller inom ramen af bolagets verksamhet,
kan styrelsen genast antaga. Herr Nyström har ''emellertid låtit
framskymta, att, om t. ex. ett bolag är bildad! för tillverkning af
vapen och till gevärsindustrien hörande alster, och ett anbud kommer
på en art af denna verksamhet, så skulle anbudet icke få antagas
på grund af nu föredragna paragraf. Så är, som jag förut
tagit mig friheten påvisa, icke fallet. Frågan gäller annan verksamhet
än den först bestämda. Och jag hemställer: om till detta
bolag, som drifver denna jernåder och vapenfabrikation, kommer
ett anbud om en leverans af 10,000 säckar mjöl, tillkommer det då
styrelsen att alla aktieegarne oåtsporda antaga anbudet och uppbygga
en qvarn för att förmala mjölet?! Jag kan icke fatta annat,
än att det anbud, som här måste förutsättas, skall vara ett anbud
på leverans eller tillverkning af en vara, hvilken bolaget vid dess

Lördagen den 11 Maj.

Jim 33.

bildande aldrig både drömt sig skola tillverka. Är det då rätt Sammanatt,
sedan personer gått in i bolaget under förutsättning att den iem^V''in9
eller den bestämda verksamheten kommer bolaget att drifva — gkig^tilllaä
»den äro vi med om, i den hafva vi satt in våra penningar» — en omaktiebolag.
annan verksamhet, som måhända efter andras förmenande kan vara (Forts.)
mer lönande, men som de icke vilja vara med om, skulle utan
deras medgifvande få beslutas och etableras? Mig synes, att man
går bra långt, då man förutsätter, att något sådant får ega rum
utan hvarje enskild aktieegares medgifvande.

Jag ber att få bestrida herr Nyströms anmärkningar mot det
senare momentet. Garantierna för minoritetens rätt beträffande
upplösning af bolaget äro ingalunda försvagade. Tvärtom anser

a dem förstärkta. Och om herr Nyström inbillar sig, att i vårt
skulle kunna gå för sig, att två bolagsstämmor utsattes, den
ena på tisdagen och den andra på onsdagen, misstager han sig
fullkomligt. Ty i reglementet föreskrifves, hur lång tid före bolagsstämman
kallelse dertill skall ske, och en bolagsstämma
måste hafva varit hållen, innan en annan ny kan utlysas. Dessutom
vill jag påpeka en sak, nemligen att publiciteten i vårt land
har den kraft och det inflytande, att kommer det i tidningarne att
synas, på hvad sätt man önskar företaga sådana operationer, som
de af herr Nyström antydda, så sannerligen det blir många i vårt
land, som göra om det experimentet.

Herr Nyström, Carl: Jag trodde verkligen, att jag skulle
behöfva bedja om ursäkt, för att jag för många gånger sade, att jag
talade om anbud, som afse affärsgrenar, hvilka nödvändiggöra en
ändring i bolagsordningen. Emellertid befinnes nu, att det varit
en gång för litet, eftersom herr Philipson tror, att jag talat om
anbud beträffande sådant, som ligger inom bolagets ursprungliga
verksamhet. Naturligtvis har jag endast talat om sådant, som
skulle nödvändiggöra ändring i bolagsordningen och till följd deraf
falla under § 33. — Herr Philipson har talat om, att besynnerligt
skulle vara, om det skulle tillkomma styrelsen att fatta beslut angående
sådana affärer. Det är icke tal härom. Jag tycker endast
att det är hårdt, att icke bolaget skall utan de föreslagna formaliteterna
få antaga ett anbud, som, enligt hvad alla äro ense om,
är fördelaktigt.

Dessutom vill jag med afseende å hvad herr Philipson yttrat
derom, att bolagsstämmor icke skulle kunna utlysas till två på
hvarandra följande dagar, nämna, att jag från vederhäftigt håll
hemtat min förmodan i detta hänseende. Slutligen skall jag be
att få säga, att när man ifrågasätter att supplera lagen med publiciteten,
står det illa till med lagen.

Herr Wacrn: När man genom sådana bestämmelser, som de
ifrågavarande, åsyftar kontroll, synes mig, att man bör iakttaga
hvad som erfordras för att de skola blifva effektiva. Nu anser jag
för min del, att den bestämmelse, som här finnes, att beslut angående
vissa angifna frågor icke är giltigt, »med mindre samtlige

Ji:o 33.

Sammanjemkning

rörande förslag
till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

22 Lördagen den 11 Mai.

aktieegarne förenat sig derom eller beslutet fattats å två på hvarandra
följande bolagsstämmor, deraf minst en ordinarie», icke erbjuder
full garanti mot ett förbnstadt beslut. För att garantien
skall blifva effektiv borde stadgas, att dessa bolagsstämmor skola
hållas med minst en månads mellantid. I afseende å kallelsen är
icke stadgadt annat, än att stiftelseurkunden skall angifva huru
kallelse till bolagsstämma skall ske, hvilken» fordran fullt uppfylles,
om nämnda urkund eller bolagsordningen säger i hvilka tidningar
kallelse skall intagas och huru långt före stämmas hållande kallelse
dertill skall utfärdas, t. ex. en månad förut, men detta hindrar
icke, att kallelse kan ske till båda de för nämnda vigtiga besluts
fattande nödiga bolagsstämmorna till samma dag, nemligen
till en ordinarie stämma på förmiddagen och en extra stämma på
eftermiddagen. Vid sådant förhållande anser jag, att efter orden
»å två» borde inskjutas orden »med minst en månads mellantid
hållna och»; och tillåter jag mig göra förslag derom. Jag vet att
det kommer att svaras, att detta är sådant, som kan intagas i bolagsordningen;
men då min åsigt är, att denna bestämmelse bör och
skall intagas i bolagsordningar, anser jag, att den bör finnas i lagen.

Friherre Äkerhielm, Gustaf: Jag anser det vara lämpligt,
att, innan klubban faller, någon af de från denna kammare i utskottet
insatta ledamöter uppträder för att, såsom jag tror vara
behöfligt, om ock blott i korthet, bemöta gjorda anmärkningar emot
och klargöra skälen för ett bifall till utskottets förslag. Först och
främst: här föreligger ett förslag till sammanjemkning. Andra
Kammaren har fattat beslut, Första Kammaren har återremitterat
paragrafen. Utskottet har varit skyldigt att taga hänsyn till Andra
Kammarens beslut — och det är egentligen mot detta beslut, icke
mot sammanjemkningen, som den förste talaren har rigtat sina
anmärkningar. Första Kammaren måste således i en sammanjemkning
gå in på, att bestämmelserna i första punkten af den
föredragna paragrafen skärpas. I stället för förutvarande »två tredjedelar»
och af Andra Kammaren beslutade »fyra femtedelar» kom
utskottet nu med siffran »tre fjerdedelar». Skälet dertill är, att
utskottets uppgift just var att göra en sammanjemkning.

Hvad beträffar det af den siste talaren, herr Wsern, påpekade
förhållande, att tänkbart skulle kunna vara, att, i ifvern att få
preferensaktier utfärdade eller att få göra en ändring i bolagets
verksamhet, en ordinarie bolagsstämma skulle komma att åtföljas
af en snart sagdt samma dag sammanträdande extra ordinarie bolagsstämma,
ber jag att få erinra om, att, då på första bolagsstämman
beslutet skall vara enhälligt, skall beslutet på den senare stämman
biträdas af minst tre fjerdedelar af hela aktiekapitalet. Och då
torde hvar och en finna, att bestämmelserna äro stränga nog.

Men i paragrafen finnes en tredje punkt, vid hvilken icke någon
fäst sig, och som lyder så: »Är för giltighet af beslut, hvarom
nu är sagdt, något ytterligare vilkor i bolagsordningen bestämdt,
lände ock det till efterrättelse.» Alltså äro bolagsmännen i tillfälle
att med anledning af detta tredje stycke sjelfve se sig före

Lördagen den 11 Maj. '' 23 JJSO 33*

och, der de finna det klokt och behöflig^, skärpa lagens före- Sammanskrifter.
Men det är ju just detta herr AVsern vill hafva medgifvet.

Alltså: jag tror för min del, att kammaren lugnt kan bifalla ut- jn!)

skottets förslag. • om aktiebolag.

(Forte.)

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande moment yttrats: l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Weern, att den
af utskottet nu föreslagna lydelse af 33 § i lagen om aktiebolag
skulle godkännas med den ändring, att i såväl första som andra
stycket af paragrafen mellan orden »två» och »på hvarandra följande
bolagsstämmor» skulle inskjutas orden: med minst en munads
mellantid hållna och; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. y).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. z).

Herr Boström, Filip: Den nu föredragna paragrafen är af
Första Kammaren återremitterad i syfte att få begreppet aktiekapital
närmare bestämdt. Fn sådan bestämmelse är nu i 19 § af
utskottet föreslagen och af kammaren antagen. Och då något särskildt
förtydligande af förevarande paragraf icke synts utskottet *
behöfligt, tillåter jag mig yrka bifall till paragrafen, sådan utskottet
föreslagit densamma.

Efter härmed slutad öfverläggniug godkände kammaren 37 § i
utskottets förslag till lag om aktiebolag.

Mom. å).

Herr Boström, Filip: Denna paragraf är af Första Kammaren
återremitterad på yrkande af herr Hasselrot, i syfte att tvister
skulle kunna afgöras äfven af skiljomän. En sådan bestämmelse
är af utskottet föreslagen i 2 mom. af 64 §, och anhåller jag
med anledning deraf, att 39 § måtte godkännas sådan den föreligger.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkände kammaren
39 § i utskottets förslag till lag om aktiebolag.

Mom. ä)—Ib).

Hvad utskottet hemstält bifölls. -

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Samman- Mom. CC).

jemkning

r$laglm^lag ... Herr Boström, Filip: Jag tager mig friheten yrka bifall
om aktiebolag, till denna paragraf, sådan den föreligger i* utskottets förslag.

(Forte.)

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren 54 § i
utskottets förslag till lag om aktiebolag.

Mom. dd).

Herr Bvedelius: Jag anhåller, att kammaren ville godkänna
paragrafen med den lydelse, densamma hade, då den först till kammaren
inkom.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkände kammaren
55 § i utskottets förslag till lag om aktiebolag.

Mom. ee)—ll).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Sammanjemkning
rörande
förslag
till lag om
registrerade
föreningar
för ekonomisk
verksamhet.

Mom. mm).

Lades till handlingarna.
Punkten 3.

Mom. a)—c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.
Mom. d).

Lades till handlingarna.

Mom. e).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. f) och g).

Lades till handlingarna. v

Mom. h) och i).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. j).

Herr Boström, Filip: Med anledning af det beslut, kammaren
nyss fattat med afseende å lydelsen af 55 § af lagen om aktiebolag,

N:o 83.

Lördagen den XI Maj,

får jag anhålla om bifall till denna paragraf, sådan den af utskottet
föreslagits.

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren 37 § i
utskottets förslag till lag om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet.

Sammanjemkning
rörande
förslag
till lag om
registrerade
föreningar
för ekonomisk
verksamhet.

Mom. 1c) och l).

(Forts.)

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. m) och n).

Lades till handlingarna.

Mom. o) och p).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. q) och r).

Lades till handlingarna.

Mom. s).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4 och 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till samman
trädets fortsättande klockan 7 på aftonen.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
nedannämnda, den 9 och 10 i denna månad bordlagda utlåtanden: n:o

17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag till
lagstiftning i fråga om tvister mellan arbetare och arhetsgifvare, och

n:o 18, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om föränd radt
och förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk och deras hustrur,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Jf:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 8 och 9 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion om
att anlägga ändring § § 1 och 5 tryckfrihetsförordningen.
boktryckeri.

'' Herr Berg, Gustaf: Då jag i likhet med flera andra af ut skottets

ledamöter reserverat mig mot utskottets förslag i det föredragna
betänkandet, skall jag anhålla att få i korthet framlägga de
skäl, som föranledt mig till denna reservation.

Såsom kammaren behagade finna, har utskottet genom det nu
föredragna förslaget afsedt att utsträcka rättigheten att anlägga
boktryckerier, hvilken rätt för närvarande är begränsad till stad
och landsbygden inom eu omkrets af en half mil från staden, äfven
till köping och landsbygden i allmänhet, dock hvad landsbygden
angår endast för så vidt Kongl. Maj:t efter pröfning i hvarje särskilt
fall dertill lemnar sitt tillstånd. Jag vill nu för min del
icke neka, att eu reform i den åsyftade rigtningen är behöflig, och
jag medgifver alldeles obetingadt, att med afseende å ett stort antal
af våra köpingar förhållandet är sådant, att de lika väl som
städerna kunna hafva berättigade anspråk, att boktryckerier få anläggas
inom deras område. Fn del af dessa köpingar äro, så väl
hvad angår folkmängden som i fråga om deras betydelse i öfrigt,
fullkomligt likstälda med många mindre städer. För offentliggörande
af legala och kommunala meddelanden, annonser och många
andra dylika saker är det äfven för dessa platser af stor vigt att
hafva sitt organ inom den periodiska pressen. Jag medgifver äfven
att i fråga om eu. mängd platser på landsbygden, de nemligen der
en större befolkning är sammanträngd inom ett ringa område, såsom
till exempel större stationssamhällen, samma skäl kunna förefinnas
att tillerkänna dem den rätt i detta hänseende, som är de
mindre städerna medgifven. Och — i motsats till hvad från andra
håll uttalats — fruktar jag ej heller, att man skulle lägga en för
tung. börda på regeringens skuldror genom bestämmelsen, att den i
hvarje särskilt tall skulle pröfva frågan om rättigheten till boktryckeriers
anläggande å landsbygden.

Jag vill således icke neka, att en reform i nu ifrågavarande
hänseende är behöflig, men jag vågar alldeles bestämdt påstå, att
skall en föränding i detta fall vidtagas, bör den ske i sammanhang
med en fullständig revision af tryckfrihetslagen, och för detta påstående
tala enligt min åsigt många skäl. I sådant hänseende bör
i främsta rummet uppmärksamheten fästas på det förhållande, att
nu ifrågavarande stadgande angående rättigheten att anlägga boktryckerier
ingalunda är mer antiqveradt eller mera i behof af omarbetning
eller förändring än många andra stadganden i tryckfrihetslagen.
Det förhåller sig kanske alldeles tvärtom, och jag ber att
i det hänseendet få påpeka åtminstone två delar af nuvarande
tryckfrihetslag, i fråga om hvilka det torde vara ännu större skäl
att så fort som möjligt vidtaga en förändring.

I första rummet vill jag då framhålla det nuvarande ansvarighetssystemet,
som kan tillåta och tillåter en person att på en annan
hvälfva öfver straffet för det brott, han sjelf begått, och som vidare

X:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

kali tillåta, att eu för brott häktad person kan fortfara att vara an- Ifrågasatt
svang utgifvare af en tidning, hvars innehåll är honom obekant utsträckning
och hvarom det kanske till och med icke är någon möjlighet för honom " Jt1 anlägga
att skaffa sig kännedom. Sådana förhållanden äro i sanning skam- boktryckeri.
fläckar för vår lagstiftning. _ _ (Forts.)

Vidare ber jag att få erinra om juryinstitutionen, som med
hänsyn till det sätt, hvarpå juryn för närvarande skall sammansättas,
ovilkorligen måste anses såsom i hög grad otillfredsställande.

Det tillgår nemligen så, att parternas jurymän äro att betrakta och
betrakta sig sjelfvao såsom anhängare och försvarare af den part,
som utsett dem. Åklagaren utser icke andra jurymän än sådana,
om hvilka han vet att de skola fälla; den tilltalade utser icke andra
än sådana, som han vet skola fria; och då ligger frågans afgörande
helt och hållet i händerna på de jurymän, som af.domstolen
utses. Det blir således domstolens inflytande, som blir bestämmande,
men icke dess inflytande under ansvar, utan utöfvadt
utan ansvar genom den af domstolen tillsatta jurynämnden, som
afgör frågan. Detta kan icke vara lämpligt.

Då jag sålunda påstår, att en förändring i det nu föreslagna
syftet icke bör företagas annat än i sammanhang med en fullständig
revision af hela. tryckfrihetslagen, skall jag vidare tillåta mig att
såsom stöd för ett “sådant uttalande återgifva några ord, som den
14 februari 1887 af dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
von Steyern anfördes inför Kongl. Maj:t, då beslut
fattades om framläggande af det förslag till ny tryckfrihetslag, som
framkom till 1887 års första Riksdag, men till följd af den riksdagsupplösning,
som då egde rum, aldrig kom att få någon behandling
i utskott eller kamrar. Dåvarande justitieministern yttrade sig
nemligen, efter att hafva talat om ansvarighetssystemet, på följande
sätt: »Till en revision af tryckfrihetslagstiftningen finnas äf‘ven
andra skäl. I fråga om straff för tryckfrihetsbrott, om vilkoren
för idkande af boktryckerirörelse och bokhandel, om åtalsrätt och
rätt att belägga tryckt skrift med qvarstad, om juryns sammansättning
och reglerna för dess verksamhet samt om rättegången i
öfrigt i tryckfrihetsmål, äfvensom om vilkoren för spridning här i
riket af utländska skrifter och om ansvar för dylika skrifters innehåll
lemnar lagen rum för allvarsamma anmärkningar. Dess uppställning
är synnerligen oredig. Ämnena förekomma blandade om
hvarandra på''ett sätt, som gör uppfattningen svår och tillämpningen
i hög grad osäker och vacklande. Sjelfva språket afviker på ett
ingalunda lyckligt sätt från de öfriga grundlagarnes och från det i
lagstiftningen i allmänhet vedertagna.» Och slutligen uttalar.dåvarande
justitieminister det omdömet: »Det är ej möjligt att i en
sådan lag omarbeta något eller några af hufvudpartierna, utan att
omskrifva hela lagen.» Detta är efter min uppfattning ett så sant
och kraftigt uttalande, att det förtjenar väl att beaktas.

Ett tredje skäl för mitt påstående, att om en förändring skall
vidtagas, den bör sko i sammanhang med eu fullständig revision,
vill jag söka i det förhållande, att ett antagande af utskottets, förslag
i föreliggande fråga skulle komma att försvåra och fördröja en

N:o 38.

Lördagen den 11 Maj.

Ifrågasatt sådan revision. Det är ju alldeles klart, att, om anhängarne af ett
afTättiXeten önskningsmål, såsom i detta fall utvidgandet af rättigheten att anatt
anlägga boktryckerier, få fram detta sitt önskningsmål, äro sedan an boktryekeri.

hängarne af andra önskningsmål distanserade. Man förlorar i en
(Forts.) sådan uppgörelse hjelptrupper, som man eljes skulle kunna hoppas
eller t. o. m. med visshet veta sig hafva på sin sida. Här behöfvas
förenade krafter af alla dem, som önska revision.

Jag nämnde 1887 års förslag, och jag skall be att nu få derom
yttra några ord. 1887 års förslag blef, såsom jag påpekade, aldrig
pröfvadt till följd af den riksdagsupplösning, som mellankom; men
detta förslag är enligt min öfvertygelse ett godt förslag att bygga
på, äfven om det kan nu behöfva i en eller annan del omarbetas,
i hvilket hänseende jag ber att få särskildt påpeka 3 kap. om
ansvarighet för tryckt skrifts innehåll och 5 kap. om juryinstitutionen.
Enligt 1887 års förslag skulle jury väljas bland en jurymannacorps,
som utsåges af domstolen. Deremot kunna ju många
anmärkningar framställas, och jag för min del finner icke detta vara
något lyckligt sätt att lösa denna fråga. Jag tror då att det vore
mycket bättre att återgå till de äldre förslagen, 1871 eller 1872 års
förslag. Enligt 1871 års förslag skulle en för hvarje landstingsområde
gemensam jurymannacorps utses af landstinget eller, i fråga
om städer, som icke deltoge i landsting, af stadsfullmägtige; 1872
ändrades detta förslag så, hvad anginge städer hvilka icke deltaga
i landsting, att jurycorpsen skulle utses af de vid riksdagsmannaval
till Andra Kammaren röstberättigade invånarne, dock genom medelbara
val.

Slutligen skall jag be att få nämna, att vid denna riksdag
hafva inom konstitutionsutskottet gjorts försök att få fram ett förslag
till ny tryckfrihetslag. Dessa försök hafva emellertid strandat,
hufvudsakligen kanske af det skäl att tiden icke tillåtit genomförandet
af den derom väckta frågan. Under sådana förhållanden
och då jag för min del, såsom jag förut nämnt, anser det vara ett
synnerligen beaktansvärdt önskningsmål att så fort som möjligt få
en annan tryckfrihetslag till stånd, skulle jag anse det vara mycket
lyckligt, om regeringen ville taga denna fråga i sin hand och framlägga
förslag, baseradt på 1887 års aldrig pröfvade förslag.

Slutligen skall jag be att få påpeka, att det af utskottet nu
framlagda förslaget innehåller en felaktighet, som jag tycker förtjena
att anmärkas, den nemligen, att under det att'' det nu är tilllåtet
att utan särskildt tillstånd anlägga boktryckeri inom ett område
af en half mil från stad, skulle genom detta i reformatoriskt
syfte tillkomna förslag den inskränkning göras uti ifrågavarande
rättighet, att inom denna rayon af en half mil boktryckeri icke
skulle få anläggas utan Kongl. Maj:ts särskilda pröfning.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra tillåter jag mig att
vördsamt yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Unger: Då den föregående högt ärade talaren varit

nog ridderlig att å sin sida medgifva behöfligheten af den reform,
som här föreslagits, och ej heller haft någon synnerlig anmärkning

Lördagen den 11 Maj.

N:o 83.

att framställa mot förslaget i formelt hänseende, skall jag å min
sida medgifva rigtigheten af hvad han anförde derom, att det vore
önskligt att tryckfrihetslagen finge undergå en fullständig revision,
men deremot kan jag icke vara med om att, då det är af trängande
behof att få till stånd den lagändring, om hvilken här är fråga,
ändock behålla lagen qvar i dess gamla skick för att använda
denna bristfällighet såsom tumskruf, när man vill genomföra andra
förändringar. Jag har väl hört talas om att ett sådant förfarande
iakttagits i andra utskott, och till följd af ärendenas beskaffenhet
kan ju sådant förfarande der möjligen försvaras, men i konstitutionsutskottet
äro ärendena icke åt den beskaffenhet, att sådana kompromisser
eller användandet af sådana tumskrufvar der kan få
spela in.

Jag her att få fästa uppmärksamheten på, att detta förslag
öfverensstämmer med det af Kongl. Maj:t vid 1887 års riksdag
framlagda, samt att det föregående förslaget af år 1870, hvilket
denna kammare antog såsom hvilande och sedan äfven godkände,
gick ännu längre, ty deri medgafs anläggandet af boktryckerier på
landet alldeles fritt. Detta förslag blef emellertid icke af Kongl.
Maj:t sanktioneradt, derför att, såsom Kongl. Maj:t i sitt svar
meddelade Riksdagen, Kongl. Maj: t ansåg »svårighet kunna uppstå
att på hvarje ort, der boktryckeri enligt Riksdagens förslag finge
anläggas, finna lämplig person för uppdraget att såsom justitiestatsminister^
ombud vaka öfver tryckta skrifters allmängörande»
och så vidare.

Dessa skäl för afslag förefinnas nu icke här, ty det beror helt
och hållet af Kongl. Maj:ts pröfning, på hvilka orter, utom stad
eller köping, boktryckerier skola få anläggas. Vid framläggandet
af 1887 års förslag yttrades också till statsrådsprotokollet af dåvarande
justitieministern, att han ville tillstyrka, Kongl. Maj:t att
så mycket gå Riksdagens en gång uttalade önskan till mötes, att
det medgåfves att anlägga boktryckeri utan särskildt tillstånd i
köpingar, samt med Konungens tillstånd å de ställen på landsbygden
i öfrigt, der Konungen funne det kunna ske utan. åsidosättande
af aen tillsyn, som åt skrifters utgifvande borde egnas.

Det förslag, som* af justitieministern sålunda tillstyrktes, är
just det som här föreligger.

Herr Berg förklarade, att han icke hade annat att anmärka
mot utskottets förslag, än att deri horttagits den rätt, som nu är
medgifven, att, utan särskildt tillstånd af Kongl. Maj:t, anlägga
tryckerier på landet inom ett afstånd af en half mil från stad.
Det tyckes mig dock som om herr Berg, som icke alls vill hafva
någon utvidgning af rättigheten att anlägga boktryckerier, ej borde
hafva något att anmärka mot hvad utskottet i denna del föreslagit.
Förslaget har tillkommit för att åstadkomma likformighet, och det
är att märka, att den nya bestämmelsen icke kunde hafva tillhakaverkande
kraft på tryckerier, som redan äro anlagda inom half mil
från stad, utan att dessa finge fortfarande finnas utan. särskildt
tillstånd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Ifrågasatt
utsträckning
af rättigheten
att anlägga
boktryckeri.
(Forts.)

NSO 33. 30 Lördagen den 11 Maj.

Ifrågasatt Herr An ner ste dt: Då det på alla håll medffifves, att nu

S3S gällande tryckfrihetslag i hög grad är i behof af omarbetning torde
att anlägga det icke .behöfva betraktas såsom ett användande af tumskruf eller
boktryckeri, annat otillåtet förfarande att åtminstone göra ett försök, huruvida
(Forts.) icke en sådan omarbetning skulle kunna komma till stånd; huruvida
icke, om man verkligen griper sig'' au med frågan, man om
icke första gången dock inom en icke alltför aflägsen framtid
skulle kunna komma till ett tillfredsställande resultat. Under
sådana förhållanden torde det få anses såsom ett lämpligt tillvägagående
i denna lagstiftningsfråga, att man icke utbryter en enda
detalj och derom framlägger förslag, utan att man först gör ett
försök att få ett organiskt och fullständigt förslag till tryckfrihetslag
och först, sedan detta visat sig omöjligt att åstadkomma, tillgriper
de partiella reformernas väg. Nu synes icke något bevis
förefinnas derom _ att det skulle vara omöjligt att få till stånd en
förbättrad tryckfrihetslag; ty det sista förslag, som i sådant afseende
framlagts af regeringen, har icke varit föremål för Riksdagens
behandling. Således vet man icke, om ej deri kan erhållas ett
första uppslag, som, efter konstitutionsutskottets bearbetande, kan
leda till ett förslag af beskaffenhet att kunna antagas af Riksdagen.

I motsats till den förste talaren, anser jag nemligen att förslag
till en ny tryckfrihetslag bör utgå från Riksdagen, ty kommer
Kongl. Maj:t med ett sådant förslag, så blir detta säkert förkastadt.
Om åter ett konstitutionsutskott, deri ledamöterna från de båda
kamrarne äro någorlunda eniga, framlägger ett förslag till sådan
lag, synes sannolikheten tala derför att det blifver af Riksdagen
antaget.

Jag ber att få instämma i den förste talarens yrkande om
afslag å utskottets ifrågavarande betänkande.

Herr Nyström, Carl: Jag instämmer med min ärade kamrat
i konstitutionsutskottet med afseende å såväl hans motivering som
hans yrkande och jag har det att säga, mot herr Unger att, om
någon toge sig det orådet före att afstyrka en klok och behöflig
åtgärd på ett område för att vinna framgång på ett annat område,
så är detta tumskruf, det är icke annat än den illa kända vissnepolitiken,
hvars införande i våra förhållanden visserligen icke är
önskligt. Men gäller frågan ett partiel! förslag, som står i organiskt
samband med ett större förslag, och man anser det vara till hinders
för det större förslagets genomförande, om det mindre antages, kan det
icke betraktas såsom tumskruf eller otillbörlig påtryckning att afslå
det mindre. Het kan icke nekas, att antagandet af det förevarande
mindre förslaget skulle minska utsigterna för ett större förslag, och
det vigtigaste i denna förhandling torde vara, att det uttalas önskan
om att detta större förslag, om ny tryckfrihetslag, måtte komma
till stånd, och detta icke blott i den allmänna form, att en sådan
önskan förefinnes, utan så att man förklarar sig vilja upptaga till
pröfning det utarbetade förslaget från 1887. Hvad som kan befordra
ett så stort önskningsmål bör antagas, och hvad som går
deremot bör förkastas. Som jag nu delar den meningen, att det

Lördagen den 11 Maj.

Jf:o 33.

föreliggande partiella förslaget, som jag för öfrigt icke har någon
anmärkning emot, skulle lägga hinder i vägen för det större förslagets
genomförande, ber jag att få biträda herr Bergs yrkande.

Herr Hasselrot: De anmärkningar, som hlifvit framstälda
emot konstitutionsutskottets nu föreliggande betänkande, hafva, så
vidt jag kan förstå, icke någon reel innebörd, då ifrån alla håll
erkänts, att den föreslagna förändringen är riktig och behöflig.

För afslag å utskottets framställning hafva egentligen endast
andragits tvenne hufvudsakliga skäl. Det ena är, att man skulle
genom att antaga en sådan här partiel förändring tillbakasätta det
utaf oss alla eller åtminstone af de flesta bland oss högeligen
åstundade målet: att få vår tryckfrihetsförordning ändrad äfven i
andra och mera vigtiga delar, och, om jag för min del hade den
uppfattningen, att ett antagande af detta partiella förslag skulle i
någon mån förhindra eller försena ett blifvande förslag till ny
tryckfrihetsförordning, skulle jag visserligen instämma i yrkandet
på afslag å den nu föreslagna förändringen.

Jag kan dock icke föreställa mig annat än att, om en felaktig
bestämmelse hlifvit rättad på förhand, vi då skola hafva en omsorg
mindre att tänka på, då det stora förslaget till en allmän revision
af tryckfrihetslagen kommer före. Och att man, såsom herr Berg
sade, skulle förlora de anhängare till eu revision af lagen, som
önska i förändringen i nu förevarande fall, vid ett blifvande förslag
om ändring i öfriga delar, derför att de fått sin vilja fram nu, det
kan jag ej förstå. Aro de öfvertygade om nyttan af de ändringar,
som då ifrågasättas, lära de rösta för dem, tänker jag; och äro de
det icke, så lära de väl icke underkasta sig att rösta för ändringar
i andra vigtigare och större delar, för att få fram sin önskan om
rättelse i de jemförelsevis mindre vigtiga delar, som nu föreligga
till pröfning.

Den andra anmärkningen är gjord af en talare på stockholmsbänken,
nemligen den, att det icke är lämpligt att börja med
partiella reformer, utan att man, först sedan ett försök att få det
stora hela igenom misslyckats, bör beträda de partiella reformernas
väg. Detta är alldeles rigtigt, dock endast under förutsättning att
reformerna hafva något, organiskt samband med hvarandra. Vi
hafva emellertid här att besluta om ett enstaka fall, som icke har
något intimare samband med de andra bestämmelserna, och jag
kan då ej inse, att vi icke skulle nu kunna antaga en förändring,
som allmänt erkännes vara rigtig, därför att man ej fått allt på
eu gång.

Mot hvad här hlifvit sagdt, att det finnes andra bestämmelser
i lagen, som äro vigtigare och nyttigare att få ändrade än dessa,
vill jag framhålla, att det likväl är en detaljbestämmelse i det nu
föreliggande förslaget, med hvilkens genomförande man enligt min
åsigt icke längre kan vänta. Stadgandet uti den nu gällande
tryckfrihetslagen, att »förbrytelser emot denna lag upptagas vid
allmän underrätt i den stad, der boktryckeriet, ifrån livilket den
åklagade skriften utkommit, anlagdt är», är nemligen otillämpligt

Ifrågasatt
utsträckning
af rättigheten
att anlägga
boktryckeri.

(Forts.)

Jf:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Ifrågasatt på de städer, som lyda under landsrätt. Det finnes nu intet
aTrättigheten *orum’ der en .tidning, som utgifves i Borgholm eller Haparanda,
att anlägga kan åtalas, då ju i dessa städer ingen underrätt finnes. Jag tviflar
boktryckeri, nemligen på, att en häradsrätt vågar sig på att taga upp ett
(Ports.) tryckfrihetsmål i Borgholm eller i Haparanda.

Af denna anledning synes det mig vara åtminstone en högst
nödig och nyttig förbättring af tryckfrihetsförordningen, som nu är
ifrågasatt, och då samtliga nu föreslagna förändringar öfverensstämma
med hvad Kongl. Maj:ts förslag till ny tryckfrihetslag år
1887 i denna del innehöll, tillåter jag mig att yrka bifall till
konstitutionsutskottets förslag.

Herr A lin: Min ärade kamrat i utskottet, herr Unger, yttrade
uti sitt anförande, så vidt jag hörde hofiom rätt, att den ändring,
som konstitutionsutskottet nu föreslagit, vore en af de allra nödvändigaste
förändringar, som böra göras i tryckfrihetslagen. Och
han har härutinnan icke ännu af någon blifvit motsagd, om också
val icke alla, som här uttalat sig, anse den föreslagna förändringen ’
lika nödvändig som han. För min del kan jag så mycket mindre
instämma i det yttrandet, att förändringen skulle vara en af de
allra nödvändigaste, som jag anser det vara ganska tvifvelaktigt,
huruvida den kan anses vara nödvändig. Ty det är ju alldeles
gifvet, att i och med den starka utveckling, som kommunikationsväsendet
har undergått under den senaste tiden, behofvet af boktryckerier
på landet blifvit mindre än det t. ex. var då denna
fråga senast var före, i början af 1880-talet. Och hvad angår
deras tal, som för den föreslagna förändringen anföra det skälet,
att lika väl böra köpingar med temligen stort invånareantal hafva
den nu ifrågavarande rätten, som småstäder med mycket obetydligt
antal invånare, så kan jag ej instämma deri. Ty är det så,
att det finnes städer af den ringa storlek, att det är olämpligt att
de hafva d.enaa rätt, då bör, enligt min mening, reformen snarare
gå i den rigtningen, att man inskränker rättigheten att upprätta
boktryckerier å orter med ringa invånareantal. — Hvad vidare
angår nyttan af den ifrågavarande förändringen, så har vid ett
föregående tillfälle här i kammaren af friherre Ericsson, som genomgående
kritiserade ett motsvarande förslag, framhållits, huruledes
den nytta, som skulle ligga deri, att tidningar komme att
uppsättas äfven i köpingar, kunde vara synnerligen tvifvelaktig, i
det man väl kunde Befara, att man derigenom skulle gifva ökadt
inflytande åt det literära proletariatet i vårt land. Jag vill således
för min del alldeles icke medgifva, att denna förändring
skulle vara nyttig, och ännu mindre, att den skulle vara nödvändig.

Men i alla händelser synes det mig vara uppenbart, att uti den
nu gällande tryckfrihetslagen finnes mer än ett stadgande af den
beskaffenheten, att det är en verklig skam för ett civiliseradt land,
att dylika bestämmelser skola få gälla och tillämpas längre än det
är absolut nödvändigt. Och att under sådana förhållanden, om
man skall företaga sig att förändra något i en sådan lag, taga och
ändra en sak af den beskaffenhet, som den nu ifrågavarande, och

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

låta de öfriga ligga, det anser jag för min del icke vara ett lagstiftaren
värdigt förfaringssätt.

Hvad för öfrigt angår talet om den föreliggande frågans sammanhang
med frågan om den allmänna revisionen af tryckfrihetsförordningen,
så är det enligt min mening visst icke en likgiltig sak med
afseende på lösningen af sistnämnda fråga, huruvida den nu föreslagna
förändringen antages eller icke. Med afseende på denna
sak vill jag erinra herrarne om det välbekanta förhållandet, att
så snart det blir fråga om att vidtaga någon mera genomgripande
ändring i tryckfrihetslagen, så snart det blir fråga om att söka få
bort just de värsta bristerna i denna lag, uppstår ett skri ifrån
hundratals organ, att det är meningen att lägga hämmande band
på tryckfriheten o. s. v.; och det ropet ljuder så högt, att man
mer än en gång har måst afstå från tanken på att få ens de allra
värsta af de rådande olägenheterna afhjelpta. Det starka motstånd,
som, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, uppstår
vid hvarje försök till en revision af tryckfrihetslagen, gör, att man,
om man verkligen anser en allmän revision af denna lag nödvändig
och på allvar vill ernå en sådan revision, måste se till, att så
många intressen som möjligt må förenas om att drifva på frågans
lyckliga lösning; och särskildt bör man se till, att icke något göres,
som kan bidraga till att öka antalet af de organ, från hvilka
ropen komma att hvarje försök att afskaffa till och med de värsta
missförhållandena i tryckfrihetslagen är ett försök att tillintetgöra
tryckfriheten i vårt land. Och då ett antagande af det nu ifrågavarande
förslaget enligt min åsigt skulle bidraga till att öka antalet
utaf de röster, som skola komma att höjas emot en allmän
revision af tryckfrihetslagen, så finner jag särskildt deruti ett skäl
emot, hvad konstitutionsutskottet här föreslagit, och anhåller att
få instämma i yrkandet på afslag å utskottets betänkande.

Herr Hammarskjöld: Jag är icke alldeles öfvertygad om,
att det nu framlagda förslaget till alla sina delar är lyckligt.
Enligt detsamma skulle boktryckerier få inrättas »uti stad eller
köping». Deremot har jag ingenting att invända. Men så heter
det vidare: »Konungen obetaget att tillåta inrättande af boktryckeri
äfven å annan ort». Nu veta vi allesammans, hvilken vigtig politisk
rol publiciteten i våra dagar spelar; och för min del tror jag
icke, att det är principielt rigtigt eller sakligt lämpligt, att det
öfvcrlemnas åt Kongl. Maj:t att efter sin vilja bestämma, hvar
publicistisk verksamhet får utöfvas och hvar icke. Tvärtom synes
det mig vara principielt origtigt. Det skulle ju, teoretiskt taget,
kunna missbrukas. Visserligen tror jag icke på ett sådant missbruk.
Men hvad som är mycket säkert, är, att om Konungen
funne sakliga skäl föreligga för att säga nej till framställningar
om att få anlägga boktryckeri å något ställe å landet, så skullo
åt en sådan vägran gifvas den mest hätska och elaka uttolkning,
och den skulle användas såsom vapen emot regeringen för att
ådagalägga, hurusom regeringen ville undertrycka den för folket
nödiga upplysningen.

Första Kammarens Vrot. i89ö. N:o (ii). 3

Ifrågasatt
utsträckning
af rättigheten
att anlägga
boktryckeri.

(Forts.)

If!0 33. 34 Lördagen den 11 Maj.

Ifrågasatt Den utsträckning, som möjligen bör ske i rätten att anlägga

af rättigheten boktryckerier, bör bestämmas genom lag, då enligt min tanke det är
att anlägga särdeles olämpligt att öfverlemna åt regeringen att efter sin omhoktryckeri.
pröfning bestämma härom.

(Forts.) _ Utaf detta sakliga skäl och i öfrigt till fullo instämmande i
åsigten om behofvet af en genomgripande omarbetning af tryckfrihetslagen,
instämmer jag i yrkandet på afslag å det framstälda
förslaget.

Herr Unger: Jag kan för min del icke medgifva, att det
innefattar ett skäl till afslag på en framställning om förändring af
en lag, att det möjligen finnes andra lagar eller delar af samma
lag, som bättre behöfva omarbetas. Om det framställes en motion
om en lagändring, som utskottet finner nödig och nyttig, och som
åtminstone de flesta af oss också finna vara det, skall då denna
motion icke tillstyrkas derför, att åtskilliga delar af lagen finnas,
som äro i ännu större behof af ändring? Ett sådant resonnement
kan jag icke gå med på.

Hvad det af herr Alin anförda skälet emot den af konstitutionsutskottet
här tillstyrkta förändringen af tryckfrihetslagen beträffar
— att det, om ''den antoges, skulle blifva flera organ, som
skulle skräna emot en allmän revision af tryckfrihetslagen ■— så
synes det mig, som om man efter hans regim borde skrida till
den åtgärden att förbjuda alla tryckerier, innan man kunde tänka
på att förändra gällande tryckfrihetslag. Och dit vilja vi väl ändock
icke komma.

Hvad slutligen angår det af herr Hammarskjöld anförda sakliga
skälet, så har ju Kongl. Makt sjelf ansett, att det kunde vara
lämpligt, att Kongl. Maj:t pröfvade ansökningar om rätt att anlägga
boktryckerier på landet, och gåfve tillstånd dertill för sådana
ställen på landsbygden, der Kongl. Maj:t funne, att det lämpligen
kunde ske utan åsidosättande af den tillsyn, som åt skrifters
utgifvande bör egnas. För öfrigt synes det''mig vara svårt att
genom lag bestämma de platser på landet, der boktryckerier må
kunna få anläggas. Och den pröfningsrätt, som genom det nu
föreliggande förslagets antagande skulle läggas i Kongl. Maj:ts
händer, tror jag icke skall medföra större svårigheter än mången
annan pröfning, som Kongl. Maj:t får företaga; Kongl. Maj:t är
nog så van att blifva klandrad för sina handlingar, att han säkert
med jemnmod skall bära det klander, som kan framkallas deraf,
att en boktryckare blir vägrad att anlägga ett boktryckeri i någon
landsände.

Jag yrkar fortfarande bifall till konstitutionsutskottets betänkande.

Herr Helander: Att tryckfrihetslagen behöfver omarbetas,
finner jag lika naturligt som många andra, men jag kan derför
ej se, att man bör slå in på den väg, som utskottet nu tillstyrkt.
Det är nemligen så, att reservationen mindre afser ordalydelsen
af den förändring, som skulle ske i §§ 1 och 5 tryckfrihetsförord -

Lördagen den 11 Maj.

N:o 33.

ningen, än den omständigheten, att man velat framhålla, att, om nu
vidtoges en partiel förändring, det är mycket sannolikt, att man
derigenom drager ut på tiden med hela saken. Jag finner, i motsats
till hvad en talare nyss här yttrat, helt naturligt, att så skulle
blifva fallet; ty om man nu skulle genomdrifva en förändring i
denna lag, kunde resultatet möjligen blifva det, att man sedermera
vid en allmän omarbetning af lagen i dess helhet funne svårighet
möta att få följande paragraferna i lagen att harmoniera med hvad
man redan bestämt i de nu ifrågavarande paragraferna, och det
kunde då kanske visa sig, att en ny förändring i dessa paragrafer
vore af nöden. Hvad särskildt § 1 beträffar, får jag för min del
säga, att det väl kan emot den af utskottet föreslagna lydelsen
sättas i fråga, om icke uti denna paragraf borde jemväl intagas
något annat och mera, såsom t. ex. att de, som anlägga boktryckerier,
också böra råda öfver sig och sitt gods samt vara välfräjdade
män.

I alla händelser tror jag, att det är rigtigast att afbida tiden,
ty huru man än ser saken, är det dock visst, att, om också den
föreslagna förändringen nu skulle förklaras hvilande, man likväl
ingenting vinner i tid, för den händelse man skulle vid nästa
riksdag kunna .få fram ett fullständigt förslag. Antagandet kan
ju icke komma i fråga förr än vid 1897 års riksdag i ena händelsen
såväl som i den andra, och man har då åtminstone, genom att
emotse ett förslag till en allmän revision af tryckfrihetslagen nästa
år, tid att närmare betänka saken. För öfrigt är det väl så, att för
en ganska lång tid sedan denna kammare gillat en förändring,
hufvudsakligen öfverensstämmande med den nu föreslagna; men
då beslut i frågan sedermera fattades, vid 1882 och 1884 års riksdagar,
förkastades förslaget i denna kammare med respektive 60
röster mot 36 och .62 röster mot 27.

Jag är, som sagdt, af den meningen, att utskottets förslag icke
bör antagas, och yrkar derför på afslag å detsamma.

Herr Hasselrot: Utaf de skäl, som hlifvit anförda emot det
nu föreliggande betänkandet, gjorde det af talaren på stockholmsbänken
anförda på mig ett starkt intryck. Han framhöll, att den
omständigheten, att Kongl. Maj:t skulle hafva rätt att bestämma,
om och hvar ett boktryckeri på landet skulle få anläggas, icke
vore principielt rigtig, utan att bestämmelsen härom skulle ordnas
på något annat sätt. Då man emellertid närmare tänker på
saken, och tänker efter, huru olikartade förhållandena äro på landet,
tror jag, att man måste medgifva, att det icke genom lag,
såsom den ärade talaren höll före, kan bestämmas, hvar sådana
boktryckerier skulle få anläggas. Man måste sålunda besluta sig
för ettdera: antingen att boktryckerier icke få anläggas på landet,
eller också får man öfverlemna åt någon myndighet att bestämma,
hvar sådant får ske. Och då lägger jag med fullt förtroende den
rätten i Kongl. Maj:ts hand, viss om, att den icke kommer att
missbrukas, och viss om, att, för den händelse klagomål emot
Kongl. Maj:ts åtgärder i detta fall på ett eller annat håll väckas,

Ifrågasatt
utsträckning
af rättigheten
att anlägga
boktryckeri.

(Forte.)

Nso 33.

Lördagen den 11 Maj.

Ifrågasatt Kongl. Maj:t med jemnmod skali bära detta. Och att Kongl. Maj:t
utsträckning icke hyser betänkligheter emot en bestämmelse i denna rigtning,
att anlägga ^ramoär bäst deraf, att en sådan finnes i Kongl. Maj:ts eget förboktryckéri.
&r 1887.

(Forts.) Jag ber fortfarande att få yrka bifall till konstitutionsutskottets

förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats dels bifall till hvad
utskottet hemstält, dels ock afslag derå.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt
dessa yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på afslag å
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda

Ja — 27;

Nej — 71.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 8 och 9 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15, i
anledning af väckt motion om upphäfvande af arreststraffet i stadgan
den 17 september 1861, angående extra judiciel bestraffning
för den lägre manliga bevakningspersonalen vid rikets fängelser,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Angående Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 7
omarbetning ock g innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af
reglementet. motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om om arbetning

utaf gällande resereglemente af den 11 februari 1881 i
syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel.

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Herr Dickson, Robert: Då jag icke lärer vara berättigad till
någon reseersättning för de tjensteresor, jag företager inom mitt
tjenstgöringsdistrikt, lärer man icke heller kunna säga, att jag
talar i egen sak, då jag ifrågasätter lämpligheten af att aflåta den
skrifvelse, som här är föreslagen. Det ifrågasättes att hos Kong!.
Maj:t begära en omarbetning af gällande resereglemente, och sådant
har motionärens yrkande varit. Motionären har uppgifva sju särskilda
fall, i hvilka ifrågasättes förändring. Af dem har först
Andra Kammarens utskott med allt skäl affört några, och Första
Kammarens tillfälliga utskott, som behandlat motionen, har affört
åtskilliga andra. Det återstår således icke mycket, och det kan
vara skäl att ifrågasätta, om det är lämpligt att i dessa få afseenden
företaga en omarbetning af resereglemente! Bland de saker,
som återstå, är det en, som verkligen kan vara af vigt, nemligen
frågan om ersättning vid resa å jernväg. Men utskottets utlåtande
omtalar, att denna fråga redan är föremål för Kong! Maj:ts pröfning
i ett ärende, deri statskontoret och kammarrätten afgifvit utlåtande
och förslag till frågans lösning, med hvilket förslag Första
Kammarens tillfälliga utskott är belåtet. Att i den delen aflåta
en skrifvelse tyckes således vara öfverflödigt. Hvad som återstår
är då, att skjutslegan för första och andra klassen skall utgå efter
två hästar i stället för efter tre, att de tre högsta klassernas ersättning
för transport af effekter skall nedsättas från 1 krona 50 öre
till 1 krona samt att åkdonslegan skall sänkas för vissa klasser
från 1 krona till 80 öre och för andra från 60 öre till 50 öre, allt
pr mil. Det förefaller mig, som, när mån endast i dessa tre afseenden
ifrågasätter en förändring, man icke bör tala om en omarbetning
af stadgan, och jag tycker derför, att skrifvelsens slut icke
kommer att stå tillsammans med de premisser, som kauslideputerade
komma att införa. I sjelfva verket tror jag också., att man
kan ifrågasätta lämpligheten häraf. Då nu landshöfdingar och
biskopar icke hafva någon reseersättning, är det säkerligen icke
ofta, som någon af första och andra klassen reser efter skjuts, så
att någon afsevärd besparing för statsverket blefve det icke genom
att minska antalet hästar; men nog torde det kunna inträffa fall,
då det behöfs tre hästar, den ene för att föra resgodset.

Att nedsätta åkdonslegan med några öre är en så ofantlig
obetydlighet, att det hvarken är en vinst för staten eller en förlust
för tjenstemännen, och att af den arrfedningen ifrågasätta en
omarbetning förefaller mig icke lämpligt.

Återstår således nedsättning i ersättningen till de tre högre
klasserna för transport af reseeffekter från 1 krona 50 öre till 1
krona. Det kan ju för en och annan vara tillfälle att göra en
besparing på denna femtioöring, men ersättningen kan icke lämpas
efter alla fall. Ibland kan det för tjenstemännen. vara tillfälle att
göra en besparing, i andra fall måste han vidkännas utgifter, för
hvilka han icke får någon ersättning. Om han t. ex. i större
städer behöfver ett åkdon till jernvägsstationen eller ångbåten, får
han ingen ersättning för det; och behöfver han på en längre resa
medföra böcker eller andra tunga saker och måste på den grund

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

N.O 33. 38 Lördagen den 11 Maj.

Angående betala öfvervigt, lemnar staten icke ersättning för det. Jag vill
°mafb?es™9 dermecl visa> att om den beviljade ersättningen någon gång kan
reglementet. tyckas .för hög, finnes det andra fall, då det icke lemnas någon
(Forts.) '' ersättning. För öfrigt utgår ersättningen icke blott till tjensteman
med lön, utan ofta till e. o. tjensteman, som förordnas för ett visst
uppdrag, och för livilka reseersättningen är den enda ersättningen
för resekostnaden och arbetet. Särskildt vill jag påpeka ett fall,
t. ex. vid inspektioner af sparbanker skickar man derför lämpade
enskilda personer, men de få icke någon annan ersättning än den,
resereglementet lemnar.

Jag tror mig härmed hafva visat, att de ifrågasatta ändringarna,
i och för sig obetydliga, i allmänhet icke kunna hafva grund
för sig, och slutligen att de ifrågasatta förändringarne icke kunna
vara tillräckliga premisser för den konklusion, som göres, nemligen
omarbetning af hela stadgan. Jag får derför yrka, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, förklarar sig icke kunna biträda
det af Andra Kammaren i ämnet fattade beslut.

Herr von Stapelmohr: Då den föregående talaren yttrat sig
mot det beslut, hvartill utskottet kommit, och motiven derför, skall
jag bedja att få till granskning upptaga de anmärkningar, som i
den inom Andra Kammaren väckta motionen rigtats mot resereglementet
och öfver hvilka vederbörande utskott afgifvit utlåtande.

Den första anmärkningen gäller den skjutslega efter tre hästar,
som tillkommer embetsman i första och andra klasserna. Med skjutslegan
för den tredje hästen afsågs egentligen, om jag icke misstager
mig, att bestrida kostnaden för skjuts för betjent och fortskaffande
af resgods. Sedan samfärdseln inom landet genom jernvägarna
och ångbåtarna betydligt lättats, hafva också resorna blifvit
mycket beqvämare och kunna hastigare verkställas än förr, hvarför
det för embetsmannen numera icke torde vara behöflig! att
medföra betjent eller hafva så mycket resgods som förut. Ser man
nu på skjutsstadgan af år 1878, finner man i §§ 36 och 37, att efter
två hästar få, utom den skjutsande, resa tre personer och medföra
resgods efter beräkning af två centner för hvarje häst, dock att, der
antalet resande, som på åkdonet färdas, är mindre än här ofvan
medgifves, för hvarje person, hvarmed antalet understiger det sålunda
bestämda, ytterligare två centner gods må medföras äfvensom
att endast två hästar »behöfva begagnas för halftäckt vagn med
plats inuti för två personer, eller dermed jemförligt åkdon.

Deraf framgår, att en embets- eller tjensteman icke behöfver
använda mer än två hästar för ett åkdon, som tyckes vara för honom
passande och beqvämt, och att han utan höjning i kostnaden
kan på åkdonet medföra betjent, om så önskas, äfvensom tillräcklig
qvantitet resgods kostnadsfritt. Då tre hästar numera högst
sällan lära användas vid tjensteresor, synes det icke behöiligt, att
bestämmelsen om ersättning för lega af tre hästar qvarstår i resereglementet,
hvadan den med fog kan tagas bort; och jag tror icke,
att jag tager fel, om jag påstår, att de flesta embetsman beräkna
legan för den tredje hästen såsom en sportel i tjensten. Rese -

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

reglementet hvital'' på den uppfattningen, att en embets- eller tjensteman
bör få full ersättning för de kostnader, ban åsamkat sig i
och för resa i statens ärenden. — Resekostnadsersättningen får
dock ej öfverstiga det belopp, som efter bestämda grunder beräknas
för resan åtgå, med rätt dock för förrättningsmannen att välja
ett billigare och mindre beqvämt färdssätt, än i resereglementet
angifvits, och behålla den besparing, som derigenom kan göras. Nu
medgifver resereglementet för en tjensteman i första, andra och
tredje klasserna rätt att vid resa å jernväg erhålla reseersättning
för plats i första klassens vagn, och denna bestämmelse lär tolkas
så, att ersättningen utgår äfven i det fall, då resan sker å tåg, der
första klass icke finnes. Om man vidhåller den grundsats^ som
nyss är nämnd, eller att förrättningsmannen skall få ersättning för
resekostnaden, förefaller det oegentligt, att en resande skall erhålla
ersättning för plats i en vagnklass, som icke finnes. Utskottet har
derför ansett sig böra ansluta sig till den mening, statskontoret
och kammarrätten i till Kongl. Maj:t afgifvet underdånigt utlåtande
uttalat, eller att ersättning för resa i första klassens vagn må utgå
endast i det fall, att sådan vagn medföljer det tåg, hvarå resan
verkställes.

Vidare förekommer anmärkning mot ersättningen till resande
för transport af reseeffekter. Resereglementet medgifver de tre
första klasserna en ersättning af 1 krona 50 öre för transport af
eSekter till och från fartyg eller jernväg, hvarje gång så sker. Och
denna bestämmelse lärer på grund åt Kongl. Maj:ts utslag tillämpas
så, att, då den resande med skjuts färdas till eller från jernvägsstation
eller ångbåt, godtgörelsen utgår för resgodsets flyttning
från åkdonet till jernvägskupén eller ångbåten eller tvärtom. En
transport af resgods kan väl någon gång medföra en kostnad utöfver
den af utskottet föreslagna ersättningen af en krona, men
det torde vara mera sällsynt, och i de flesta fall torde den uppgå
till mindre belopp än en krona, till följd hvaraf, äfven om ersättningen
nedsättes till det af utskottet föreslagna beloppet, en krona,
den resande icke kommer att på denna ersättning göra förlust, utan
snarare vinst. ...

Den förre talaren nämnde, att 1 krona 50 öre icke vore för
mycket i vissa fall, och ban framhöll särskild! det fallet, det den
resande kunde i stad behöfva skjuts från hotellet eller bostaden
till jernvägsstationen eller ångbåten. Jag erinrar deremot, att ifrågavarande
ersättning är afsedd för transport af resgods och icke för
skjuts åt den resande, hvarför den resande icke bar skäl att fordra,
att transportersättningen skall räcka jemväl till betalning af skjuts
åt honom sjelf, utan får han betala sådan skjuts med andra medel.
— Jag tror icke heller han har rätt att få särskild ersättning för
färdandet i stad mellan bostaden och jernvägsstationen eller ångbåten.
, , , „ . .

Äfven innehåller utskottets utlåtande ett tillstyrkande åt bifall
till hvad Andra Kammaren beslutat derom, att ersättningen
för åkdonslega skall för de två förstå klasserna nedsättas från 1
krona till 80 öre samt för tredje och fjerde klasserna från GO öre

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forte.)

Jf:o 33.

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Ports.)

Lördagen den 11 Haj.

till 50 öre, allt per mil. Jag är ense med den förste talaren derom,
att detta icke spelar någon synnerlig rol vare sig för statsverket
eller lör den enskilde, men då Andra Kammaren enstämmigt uttalat
sig för denna nedsättning, har utskottet ansett sig icke böra
motsätta sig densamma. Det kan ju vara, att de bestämmelser,
som utskottet föreslagit, kunna införas i resereglementet utan omarbetning
af hela reglementet, men då motionären föreslagit, att
hela resereglementet skall omarbetas i syfte att besparingar äfven
i atfdra afseenden, än de af honom påpekade, måtte göras, ansåg
utskottet lämpligast, att hela resereglementet blefve granskadt för
att få utrönt, om icke till vinnande af besparing ändringar kunde
vidtagas äfven i andra delar. Af detta skäl har utskottet icke
velat framställa något särskilt förslag, utan instämt i det af Andra
Kammaren fattade beslut om aflåtande af en skrifvelse till Koned
Maj:t. b ''

På grund af hvad jag nu anfört och utskottets betänkande
innehåller, anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Säve: Då jag tillhört det utskott, som haft att handlägga
ifrågavarande ärende, och varit med om det beslut, hvartill
utskottet kommit, anhåller jag att få förorda detsamma hos kammaren.
till godkännande, och får jag för öfrigt med afseende på motivermgen
helt och hållet instämma i hvad den siste ärade talaren
anförde.

När man genomgår rese- och dagtraktamentsreglementenas bestämmelser,
får man den föreställningen, att den gängse uppfattningen,
att dessa bestämmelser äro alltför fördelaktiga för de resande,
väl tarf var berigtigande. Man kan nemligen egentligen icke
säga, att bestämmelserna äro för fördelaktiga. Vill man hafva en
norm att gå efter, bör man fästa sig vid det arfvode, som finnes
bestämdt i grundlagen för Andra Kammarens ledamöter. Det är
faststäldt till 10 kronor. Till den klass i resereglementet, den
tredje klassen, som är berättigad till en traktamentsersättning af
10 kronor, höra sådana ombets- och tjenstemän, hvilkas arfvoden
skäligen icke kunna sättas lägre än ledamöternas i Andra Kammaren
Andra klassen uppbär ytterligare 2 kronor eller tillsammans
12 kronor, och den högsta eller första klassen ytterligare 3 kronor
eller tillsammans 15 kronor, och ingen kan finna detta vara för
högt. Deremot skulle man kunna göra den anmärkningen, att de
tjensteman, som böra till de lägre klasserna, fjerde, femte och sjette,
få i dagtraktamentsersättning en skäligen svag ersättning försina
gjorda omkostnader. För fjerde klassen är dagtraktamentet bestämdt
till blott sex kronor, och sänkningen från tio till sex kronor
är onekligen för stor. Om man jemför en tjensteman i tredje
klassen med en i fjerde, t. ex. en major med en kapten, torde man
näfva svårt att för sig förklara, att skilnaden i lefnadskostnader
skall vara så stor dem emellan, som dagtraktamentsreglementet
tyckes angifva. Andra Kammaren bar emellertid för sin del icke
ansett, att bestämmelserna i detta, hänseende tarfva någon rättelse.

Deremot bar den ansett, att resereglementet i vissa punkter

Lördagen den 11 Maj.

N:o 33.

bör undergå någon modifikation. Såsom den siste talaren framhöll,
har äfven utskottet ansett, att en sådan modifikation bör göras.
Jag instämmer helt och hållet deri, och jag gör det företrädesvis
derför, att, då det ligger synnerlig vigt på, att den största sparsamhet
iakttages med statens medel, jag anser det mindre lämpligt,
att man inom denna kammare, bland hvars ledamöter så många
embetsman finnas, motsätter sig sträfvandet att införa sparsamhet
på de delar af ifrågavarande område, der sparsamhet kan ske utan
att den enskildes rätt för öfrigt trädes för nära. Specielt synes
mig detta vara förhållandet med bestämmelserna angående ersättning
för forsling af reseeffekter. En ledamot af Andra Kammaren,
som sjelf varit statsrevisor, yttrade under diskussionen härom i
Andra Kammaren: »Jag har sjelf såsom statsrevisor varit i tillfälle
att se, hurusom personer utfärdat reseräkningar, upptagande
ersättning för transport af effekter till sammanlagdt mycKet högre
belopp än för sjelfva resan, hvarför jag tror mig kunna påstå, att
en förändring i detta afseende är af behofvet påkallad.» Jag har
sjelf sökt att i kammarrätten förvissa mig om huru härmed kan förhålla
sig, och jag har funnit uppgiften fullt rigtig. Mycket ofta
kan det inträffa, att den ersättning, som den resande eger rätt att
debitera statsverket för flyttning af reseeffekter från eller till ångbåt
och jernväg, går till högre belopp än ersättningen för hela resan
i öfrigt.

Kär utskottet behandlade detta ärende, var utskottet nästan
färdigt att instämma i Andra Kammarens uttalande häri, d. v. s.
att föreslå en strykning ur resereglementet af all ersättning för
denna reseeffektfoTsling; men utskottet tänkte sig, att då traktamentsersättningen
för öfrigt är så ringa för klasserna 4, 5 och 6,
och då alltså tjenstemännen i dessa klasser icke skulle tåla vid en
sådan minskning, ansåg utskottet sig för sill del icke böra yrka på
borttagandet af bestämmelsen i fråga. Deremot ansåg utskottet det
vara af behofvet påkalladt att söka åstadkomma en sänkning af
ersättningen för reseeffektforsling för de tre högre klasserna, och i
öfverensstämmelse härmed blef också utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt
vidare på afslag derå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Dickson, liobert, begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 16, röstar

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

JT:o 33.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende ä
arbetstiden.

Lördagen den 11 Maj.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 51;
Nej — 40.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 7
och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
i fråga om ordnande af förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Herr Wester: Då jag icke kunnat dela utskottets åsigt i frågan,
har jag ansett mig böra yttra några ord.

Med utskottet vill jag dock instämma deri, att en begränsning
af arbetstiden vid sådana fabriker och verkstäder, der dess utsträckning
har ett menligt inflytande på arbetarnes helsa, torde vara
nödvändig, liksom jag äfven anser det vara ett önskningsmål icke
minst för arbetsgifvarne, att arbetstiden äfven inom andra näringar
måtte kunna begränsas, då sådant utan allt för stora olägenheter
låter sig göra. I motionärens och utskottets förslag kan jag deremot
icke instämma. Skulle Första Kammaren antaga detta, så
innebure detta en framställning om utredning af en sak, som till
väsentliga delar ligger inom yrkesinspektörernas verksamhet, ty det
tillhör dessa att öfvervaka, att icke arbetarne taga skada till helsa
och lif genom det sätt, hvarpå arbetet bedrifves. På samma gång
skulle kammaren tillika i princip hafva gått in på yrkandet om en
lagstadgad arbetsdag. I vårt land har alltid principen om det fria
aftalet skattats högt, likaväl af arbetare som af arbetsgivare, ty
den har varit egnad att ingifva dem förtroende för hvarandra, och
den har sålunda utgjort det bästa och säkraste föreningsbandet
emellan dem: den har äfven visat sig mägtig att år för år förbättra
arbetarnes ställning samt att inom många brancher förkorta arbetstiden.
Öfvergifva vi denna på ett område, kunna vi äfven lätt
gorå det på ett annat. Vi komma in på lagstadgade förhållanden
likaväl för arbetare som för arbetsgivare, och skada kanske till sist
den sak, som man här vill hjelpa. Nu vill jag likväl instämma
deri, att vid de stora arbetscentra i utlandet sådana förhållanden
kunna finnas, som göra en begränsad och lagstadgad arbetstid der
önsklig och nödvändig, men för våra jemförelsevis små förhållanden,
der det fria aftalet visat sig utgöra ett så synnerligen godt
föreningsband emellan arbetare och arbetsgivare, finner jag en dylik
lagstiftning icke af behofvet påkallad.

Äfven kan jag uti ett och annat hänseende instämma i motionärens
motivering. Han talar der om arbetarens förhållande till sitt

N:o 83.

Lördagen den 11 Maj.

hem och sin familj, och omnämner, att det dagliga släpet mången
gång kan blifva sådant, att hemmet endast blir en tillflygtsort, der
arbetaren äter och sofver, men icke finner någon tid öfrig för sina
närmaste. Jag medgifver tillvaron af dylika förhållanden på många
ställen, men otvifvelaktigt har en förbättring i detta hänseende
under senare åren allt mer och mer inträdt. Jag vill härvidlag
påpeka arhetarnes mer och mer framträdande magt och förmåga att
sjelfva bevaka sina rättigheter i detta hänseende, och jag skall för
att klargöra min åsigt bedja att få uppläsa ett yttrande, som af en
högsta domstolens ledamot afgifvits till dess protokoll den 17 december
1890. »För min del», säger han, »anser jag det skäl för
lagstiftningens mellankomst, man velat finna i arbetarens förmenta
svaga ekonomiska och sociala ställning, för närvarande icke ega
särdeles stor betydelse och för framtiden ännu mindre sådan. Den
förmåga af sammanhållning och organisation till bevakande af gemensamma
intressen, som lyckligtvis alltmer vinner insteg bland
arbetarne, gifver dem en styrka och betydelse, som, enligt hvad
erfarenheten redan visat i talrika fall, ej står tillbaka för arbetsgifvarnes;
och allt eftersom denna förmåga hinner att utvecklas
och spridas, lära arbetarne alltmer vinna den dem tillkommande
fria och oberoende ställningen, som ganska väl sätter dem i stånd
att i förhållande till arbetsgifvarne iakttaga och bevaka sina fördelar.
»

Jag tror, att på denna väg, det fria aftalets väg, som här tydligen
framhållits, arbetarne allt kraftigare förstått att bevaka sina
rättigheter, och hvad lagstiftningen i detta fall skulle kunna göra,
torde i alla händelser komma för sent och först efter de fördelar,
som arbetarne redan vunnit och som de ytterligare kunna vinna,
innan lagstiftningen kommer till stånd.

Jag vill äfven erinra om Riksdagens beslut den 8 maj 1893,
då Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhöll om utarbetande af en arbetarestatistik.
Motionären säger sjelf, att en dylik arbetarestatistik
vore den hufvudsakliga förutsättningen för att genom lagstiftningen
framgångsrikt kunna ingripa till arbetarnes. förmån. Jag hemställer
då, om det icke kunde vara skäl att invänta denna statistik,
innan man af Kongl. Maj:t begärde verkställandet af ytterligare
utredningar. Den, som aktar på vår tid, skall nog finna, att det
går en humanitetens genius sakta men säkert fram genom verlden
och mensklighcten. Dess lösen är aktning för rätt och menniskovärde,
men huru akta vi detta, om vi vilja beröfva de enskilde
deras rätt att fritt disponera öfver sin tid och sitt arbete. Låt oss
då hellre ordna arbetareförhållandena så, att hvar och en, som önskar
arbeta, äfven måtte kunna göra det samt åtnjuta arbetets välsignelse.
Då skola vi finna stöd i den sanningen, att arbetet befordrar helsa
och välstånd, men låt oss icke sätta opraktiska lagparagrafer hindrande
i vägen för arbetets frihet, för individens utveckling och
för det fria aftalets fortfarande bestånd; vi skulle då i längden
snarare skada än gagna arbetet!

Herr talman, jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden
(Forts.)

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

Herr Andersson, Gustaf: Lika litet som den föregående
talaren kan jag gilla det slut, hvartill utskottet kommit, och då
man på grund af den enighet, hvarmed utskottet fattat sitt beslut,
kan antaga, att äfven kammaren skall godkänna detsamma, ville

S härmed afgifva min protest mot ett dylikt beslut, till den kraft
verkan det hafva kan.

Bet förslag, som föreligger, är icke nytt; redan 1891 inkom
motionären, herr Berg, med ungefär samma förslag som nu, eller
att hos Kongl. Maj:t begära en utredning angående ordnandet af
förhållandena mellan arbetare och arbetsgivare samt af arbetstiden.
Motionen föll då, men 1893 kom motionären tillhaka med
sitt förslag, som äfven då rönte samma öde som förut. Men 1894,
då förslaget för tredje gången återkommit, antogs det af Andra
Kammaren och inkom till den Första, der det emellertid afslogs.
Motionären hyllar antagligen satsen, att trägen vinner, och återkom
derför äfven i år med sitt förslag, samt hade då tagit med
sig en liten hjelptrupp på icke mindre än 14 man och bestående
af herrar Oskar Eklund, John Olsson, J. M. Erikson, Emil Hammarlund,
Joll. Johansson, Lars Eriksson, Johannes Svensson, C.
G. Thor, Gustaf Ericsson, A. Hedin, Magnus Höjer, Anton Hahn
och O. Walter. Jag vet icke hvad det kan vara, som inverkat
på utskottet, kanske möjligen den stora mängden af motionärer,
efter som utskottet nu kommit till ett helt annat slut än föregående
år. Ser jag på utskottets sammansättning, hestår det af
tvenne tjensteman, hvaraf den ena tillika är stor industriidkare
och jordbrukare, samt tvenne jordbrukare. Jag föreställer mig, att
utskottet möjligeu ansett motionärens förslag obetydligt eller oskyldigt
och derför gått in derpå, men äfven från den synpunkten anser
jag utskottets förfarande förkastligt; man bör ju icke skrifva
till Kongl. Maj:t om sådana saker så, att Kongl. Maj:t har svårt
att fatta, hvad Riksdagen med sin skrifvelse menar. Antag emellertid,
att en skrifvelse i förevarande ämne aflåtes till Kongl.
Maj:t och i anledning deraf en komité tillsättes, hvad är då naturligare,
än att motionären blir förste man i denna komité? Med
fullt erkännande af hans stora förmåga och insigter i alla möjliga
ämnen, tror jag dock, om äfven alla motionärerna blefve ledamöter
i denna komitén, det blefve för dem alldeles omöjligt att komma
fram med ett förslag, som hade utsigt att af Riksdagen antagas;
och hvad tjenar under sådana förhållanden en skrifvelse till?

Ser man åter saken från min synpunkt, är motionärens förslag
alldeles icke så oskyldigt, som man kanske på andra håll anser.
Jag tror, att något helt annat, än hvad genast synes, ligger derinunder.
Här är nu visserligen endast fråga om att begära få utredt, hvilka
industrier, som kunna hänföras till helsofarliga eller menligt inverkande
på arbetarnes helsa. Det kan ju synas rigtigt, att något
göres härvid, ehuru jag tror det kan ske på annat sätt än det nu
föreslagna. Emellertid, med den energi, motionären i allmänhet
utvecklar, är jag öfvertygad, att han kommer igen och då går ett
steg längre samt föreslår en ny skrifvelse till Kongl. Maj:t, utgående
på, att äfven andra industrier än sådana, som kunna hän -

N:o 83.

Lördagen den 11 Maj.

föras till helsofarliga, skola blifva föremål för bestämmelser i afseende
på arbetstiden. Sker så, så antager jag, att frågan snart
kommer att beröra landtbruket. Jag vet icke, huruvida motionären
någonsin varit inne i en ladugård. Har han det, är jag
öfvertygad, att han skall hänföra densamma till sådana inrättningar,
som äro af helsofarlig art, ty i ladugårdar är luften ofta sådan,
att icke hvilken arbetare som helst kan vistas der. Motionären
jemte öfriga, som sutto i komitén, skulle då kanske icke tveka att
reglera arbetstiden äfven för dem, som hafva att sköta dessa sistnämnda
inrättningar, likaväl som inom andra yrrken. Jag tror, att
det då hlefve svårt för jordbrukarne, till och med svårare, än det
nu är fallet. •* ''

Vi hafva redan en institution, som kallas yrkesinspektionen,
och jag är förvissad, att om oegentligheter finnas, som äro af beskaffenhet
att böra afhjelpas, skall denna taga frågan i sin hand,
samt påpeka det felaktiga, hvithet derigenom med all säkerhet
torde blifva afhjelpt, utan att man behöfver skrifva till Kongl.
Maj:t. Dessutom är ju, såsom den föregående talaren anmärkte,
en skrifvelse i ämnet redan aflåten till Kongl. Maj:t. Att nu åter
ingå med en skrifvelse af ungefär samma innehåll, anser jag vara
alldeles onödigt.

Herr talman, jag skall bedja på nu anförda grunder få yrka
afslag på utskottets hemställan.

Friherre Gripenstedt: Om jag, liksom de båda föregående
talarne, fruktade, att ett bifall till skrifvelseförslaget skulle blifva
ett steg till införande af en lagstadgad normalarbetsdag, skulle
äfven jag yrka afslag på utskottets hemställan. Men här gäller
det icke att införa någon normalarbetsdag, eller att begära statens
inblandning i förhållandet mellan arbetare och arhetsgifvare
i allmänhet; det är blott fråga om det slag af yrken, som äro
helsovådliga, och jag ber att få betona, att utskottet i sin motivering
särskildt framhållit, att begreppet helsovådliga yrken icke
hör få tagas i allt för vidsträckt bemärkelse. Vidare torde observeras,
att i skrifvelseförslagets kläm står »inrättningar, i hvilka
arbetet genom sin art menligt inverlcar på arbetarens helsa», men
der står icke lian menligt inverka, hvarigenom jag tror den anmärkningen
af den siste talaren, att ladugårdar skulle kunna inbegripas
under helsovådliga inrättningar, hafva förfallit. Sådana
afses alldeles icke med uttrycket helsovådliga yrken och inrättningar.
Icke heller anser jag ett yrke helsovådligt, derför att
olycksfall eller öfveransträngning inom detsamma förekommer, ty
sådant kan förekomma inom alla. Enligt min mening är ett yrke
helsovådligt, då arbetarnos helsa gifvet blir undergräfd, så vida
icke särskilda försigtighetsmått vidtagas. Det är för sådana undantagsfall,
som, då t. ex. i vissa fabriker giftiga ämnen handhafvas
eller giftiga ångor förekomma, eu undantagslag enligt min
mening är af behofvet påkallad, och det är detta som afses i skrifvelsen.
Om motionären haft andra afsigter, vet jag visserligen
icke, och vill jag icke inlåta mig på att försvara honom, men så -

Om ordnan
det af förhållandet

mellan arhetsgifvare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

som skrifvelseförslaget nu föreligger, tror jag det icke vara någon
fara att bifalla detsamma.

Herr Dickson, Robert: Jag tror, att man under denna liksom
under föregående riksdagar gjort den erfarenheten, att, sedan
Riksdagen af Kong! Maj:t begärt eu utredning och ett förslag,
och detta förslag framlägges, Riksdagen icke är vidare hågad att
följa med på den anvisade vägen. Jag tror, att detta förhållande
bör mana till försigtighet vid aflåtande af de många skrivelser,
som föreslås, i synnerhet i detta fall, der det tydligen skulle nedsättas
en sannolikt talrik komité med det magtpåliggande uppdraget
att undersöka, hvilka industrier äro farliga, och derefter
bedöma, huruvida farligheten kan afhjelpas genom en förkortad
arbetstid. Äfven med iakttagande af all den varsamhet, som utskottet
förordar, befarar jag, att en sådan komité på ett mycket
betänkligt sätt skulle ingripa i förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare. För öfrigt finner jag det icke särdeles rationelt att
söka afhjelpa ett yrkes farlighet genom förkortad arbetstid. Der
fara finnes för arbetarens helsa, borde enligt min tanke undersökningen
gå ut på, om icke orsaken ligger i felaktiga anordningar
eller uti något annat, som med lämpliga åtgärder kan afhjelpas,
men icke afse en reglering af arbetstiden. Jag föreställer mig, att
om ett yrke är helsofarligt, kan arbetet dervid för någon tid lämpligen
afbrytas och arbetaren sysselsättas i någon annan industri;
dagsarbete!^ förkortande torde kanske endast i undantagsfall vara
det lämpliga sättet att undanrödja helsofaran, hvilket sannolikt
bör sökas på andra sätt. I sådant afseende hafva vi ju yrkesinspektörerna
och helsovårdsnämnderna. De förra hafva ännu icke
under många år varit i verksamhet eller egnat sin uppmärksamhet
åt den helsofara, som inom olika yrken kan vara för handen. Jag
finner således icke förslaget lämpligt, och liksom en föregående
talare tror jag det endast vara en förklädd form för att på dagordningen
bringa frågan om normalarbetsdagen. För min del kan
jag icke ansluta mig till den uppfattningen, att staten bör ingripa
i dylika frågor och neka myndiga, vuxna män att arbeta så länge
de finna det förmånligt. Det kan ju hända, att inom någon industri
det visar sig fördelaktigt att minska arbetstiden och dervid
under kortare arbetstid åstadkomma en lika stor produkt som under
en längre. Detta påvisades för några dagar sedan på ett förträffligt
sätt af herr Hugo Tamm. Men är förhållandet sådant,
behöfves icke heller något lagstadgande.

Jag vill också erinra derom, att den nu föreliggande frågan,
ehuru i en något olika form, varit föremål för den föregående
Riksdagens pröfning och då af kammaren afslogs, liksom äfven
frågan om arbetstidens begränsning i bagerier för några dagar sedan
med betydande majoritet afslogs.

Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag på utskottets hemställan.

Lördagen den 11 Maj.

N:o 38.

Herr Crusebjörn: Af hvad som anförts mot det tillfälliga
utskottets föreliggande betänkande finner man, att en stor förskräckelse
är rådande för en statens inblandning uti förhållandet mellan
arbetare och arbetsgivare samt för en reglering af arbetstiden.
Af den omständigheten, att frågan ursprungligen väckts på tal af
en ledamot i Andra Kammaren, hvars åsigter äro kända såsom
ganska avancerade, har man här tydligen velat göra ett nummer.
Man har blott pekat på motionären och hans meningsfränder, hvilka
undertecknat motionen, och dermed velat säga: så snart något
kommer från det hållet, är det bäst att vara på sin vakt samt utan
hänsyn till de öden, som motionen genomgått, afslå alltsammans.

Det är ju icke så oklokt detta sätt att resonera, då man icke
vill gå rigtigt in i frågan och redogöra för huru dess ställning för
närvarande är. Emellertid ber jag få påpeka, att denna fråga har
kommit i ett högst väsentligt olika skede detta år emot hvad den
var förlidet år. Då gäl de det att begära en utredning om arbetstidens
begränsning inom alla fabriker och industriella yrken, men
särskild! de helsovådliga. Numera har man begränsat sig och uttalat
begäran om en sådan utredning endast inom sådana yrken,
der arbetets art är sådan, att en begränsning af arbetstiden kan
vara berättigad. Det är sålunda i afseende å denna fråga en stor
skilnad nu mot förr.

Utskottet, som i allo delar de åsigter, som i allmänhet äro
uttalade om att det vore mycket vådligt att inlåta sig på någon
lagstiftning, som skulle begränsa det fria aftalet, har, för att ännu
mera precisera frågans ståndpunkt, uttryckligen i motiveringen
förklarat, att det icke afses andra än sådana yrken, hvari helsovådligt
arbete icke kan på annat sätt begränsas än genom inskränkning
i arbetstiden. Det förefaller mig således vara en verklig
skuggrädsla, då man nu icke vågar sig in på denna fråga, utan
tror, såsom man så ofta hör i enskilda resonnement i denna sak,
att bara motionären och hans likatänkande få in ett enda finger,
så komma de nog sedermera in med hela handen.

Jag tror, att det är oklokt att visa räddhåga att taga under
ompröfning stora idéer, som göra sig gällande i tiden; men man
bör naturligtvis begränsa den uppgift, man förelägger sig, så att
den kan hafva ett praktiskt resultat.

Det är på det sättet med dylika frågor som dessa, att de oftast
afslås i Första Kammaren, äfven då det, som begäres, är mycket
måttligt. Ett sådant utslag ständigt och jemt användes till ett
medel för agitationen, och då är det väl klokare att taga saken om
hand och utreda den och visa, om det är möjligt att åstadkomma
någonting på lagstiftningens väg. Deremot, så länge det synbarligen
är alldeles opraktiskt att föreslå en sådan utredning och då
det ilr gifvet, att, om någonting skulle göras, man gjorde ett obehörigt
intrång på det fria aftalet, då är det rigtigt att afslå. Så
är icke förhållandet nu.

Vidare tror jag det är orätt, om man säger, att en sådan skrifvelse
är onödig. Man säger, att yrkesinspektörerna hafva ju dylika
frågor om hand vis ä vis fabriksnäringar och hafva tillfälle att

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

>'':o 83.

Lördagen den 11 Maj.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

påyrka förbättringar m. m. Ja, i yrkesinspektörernas uppgift ingår
visserligen att undersöka de olika fabrikerna, huruvida anordningarne
der äro helsovådliga och olycksfall så mycket som möjligt
genom förbättrade förhållanden kunna förebyggas o. s. v. Men
yrkesinspektörerna hafva ingen rättighet att komma med förslag
om arbetets begränsning.

Den förste ärade talaren hyste, som vi hörde, varma känslor
för arbetarne och deras bästa, och han talade varmt för en begränsad
arbetstid, blott icke på lagstiftningens väg. Han yttrade bland
annat, att förhållandena numera äro sådana, att eu begränsad arbetstid,
der denna är behöflig och nyttig, kommer nog att ega rum
utan att man lagstiftar i detta hänseende, och han sade särskildt,
att arbetarnes magt numera är så stor, att arbetarne veta nog att
tvinga sig till de berättigade fordringar, som de kunna hafva. Mig
förefaller, som det vore klokare, att man genom lagstiftning och
andra åtgärder går till väga på ett sådant sätt, att icke arbetarne
skola behöfva använda denna sin stora magt. Genom tillmötesgående
emot, låt vara något omstörtande, idéer, och genom tillmötesgående
på rimligt sätt genom att icke neka en utredning, der
den utredning, som begäres, är väl begränsad, tror jag, att man
bryter udden af många våldsamma agitationer, att man kommer
längre och bättre och rubbar icke det goda förhållande, som råder
mellan arbetsgifvare och arbetare, än om man skall tänka sig, att
arbetarne skola tvinga sig till hvad som kan vara rimligt.

Vidare säger man det vara alldeles obehöfligt att aflåta eu
skrifvelse på den grund, att 1893 års Riksdag aflat en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om en arbetarestatistik, och att det vore
skäl att afvakta tillkomsten af denna statistik, innan man gör någonting
i denna fråga. Jag tillåter mig då fästa uppmärksamheten
på, hvad denna 1893 års riksdagsskrivelse afsåg. Det kan nog
hända, att många af kammarens ledamöter nu glömt, huru denna
skrifvelse var affattad. Denna skrifvelse begärde en utredning
rörande lämpligaste sättet för samlande, bearbetande och publicerande
genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik samt framläggande
för Riksdagen af de förslag, som med anledning häraf
må synas vara påkallade. Om någon tror, att man med lugn kan
vänta till dess vi få denna arbetsstatistik, är det antagligt, att
vi få vänta mycket länge. Vi skola först emotse en utredning rörande
lämpligaste sättet att upprätta en sådan arbetsstatistik; sedermera
skall det naturligtvis komma förslag i ämnet, huru detta
skall tillgå, och öfver de kostnader, som dermed äro förenade.

Den arbetsstatistik, som afsågs i 1893 års skrifvelse, är mycket
omfattande. Skrifvelsens innehåll afsåg två stora grupper; nemligen:
a) antalet i de särskilda yrkena anstälde arbetare, fördelade
efter ålder, kön och civilstånd; aflöning och aflöningssätt (tidlön,
med eller utan premie, styckelön, andel i vinsten o. s. v.), arbetstiden;
arbetslokalernas tillstånd, helsovådliga inflytelser m. m.;
arbetarens utgifter för sitt uppehälle, födans beskaffenhet, lifsmedelsprisen;
bostadsfrågan; hustruns sysselsättning utom hemmet;

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

arbetslöshet; strejker; olycksfall i arbetet; sparkassor och insättningar
i sparbanker; kooperativa företag; inrättningar till främjande
af arbetsklassens materiella, intellektuella och moraliska
fromma o. s. v.; i) affärsställningen inom de olika industrigrenarna,
hvarigenom lagstiftaren sattes i tillfälle att bedöma, i hvad mån
åtgärder, som medförde en ökning i produktionskostnaderna, kunde
vigtagas, utan att derigenom möjligheten att bestå i konkurrensen
allt för mycket försvårades eller rent af tillintetgjordes.

Den arbetsstatistik, som här sålunda är i fråga, är så ofantligt
omfattande, att det är säkert att 10-tal af år skulle åtgå, innan vi
Unge se denna arbetsstatistik, äfven om man hade en särskild statistisk
byrå, som handhade sådana saker. Den frågan har vidare
avancerat så, att riksdagsskrifvelsen varit hänvisad till kommerskollegium
och statistiska centralbyrån, hvilka embetsverks utlåtande
deröfver begärts. Uti det afgifna utlåtandet har frågan blifvit
noggrant utredd och man har visat, huru på de olika områdena
skulle kunna åstadkommas den önskade statistiken. Det slutar
dermed, att kostnaden för den statistik det är fråga att upprätta
skulle uppgå till 41,000 kronor om året, och föreslås en särskild statistisk
byrå för denna sak. Man finner således, att, om man vill
komma någonstans med den lilla fråga, som nu föreligger — lilla
i jemförelse med den stora om arbetsstatistiken — man icke kan
afvakta denna arbetsstatistik.

Här är nu icke fråga om någonting annat än att utreda, huru
lång arbetstid som förekommer i de helsomenliga yrkena, der det
helsovådliga arbetet icke kan förekommas på annat. sätt än genom
inskränkning i arbetstiden. Sålunda förefaller mig den uppgift,
som nu föreligger och som i utskottets betänkande afhandlas, ingalunda
vara stor och ingalunda höra till dem, som icke kunna inom
rimlig tid erhålla eu praktisk lösning, i fall man vill företaga en
sådan.

Det måtte väl vara berättigadt, att, der icke på något annat
sätt ett skydd för arbetaren kan åstadkommas, en begränsning i
arbetstiden varder bestämd; naturligtvis icke större begränsning,
än som nödigt är för att göra intrånget i det fria aftalet så ringa
som möjligt.

Nu har här anmärkts, att om denna skrifvelse aflätes, så blefve
nödvändigt att det tillsattes en komité för att utreda, hvilka de
helsovådliga yrken skulle vara, som borde underkastas utredning.
.lag tror icke, att det behöfves någon komité för att bestämma
denna sak, när man gifvit hela frågan en så begränsad form, som man
nu gjort. Man har ju de medicinala myndigheterna, såsom medicinalstyrelsen,
förste provinsialläkarne och andra läkare, från hvilka
man kan få en tillbörlig utredning om hvilka yrkon som skulle
vara af don natur, att de skulle kunna inrangeras bland dem, om
hvilka här är fråga. Vidare hafva ju yrkesinspektörerna tillfällen
att afgifva uttalanden i dessa frågor. Af utskottets motivering
synes det, att utskottet afsett endast sådana yrkan, för hvilka eu
lagstiftning, sådan som motionären ifrågasatt, är. behöflig. .

Man säger visserligen, att arbetaren kan tvinga sig till att fä

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 33. 4

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgifvare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

S:o 33.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

Lördagen den 11 Maj.

sin vilja gäldande. Ja, detta är godt och väl, men i praktiken
ställer det sig nog så, att blir det icke i lag bestämdt om denna
sak, så blir det i det stora hela som det hittills bar varit i fråga
om de helsovådliga yrkena. Ingen fabriksidkare vill väl erkänna,
att hans industriella arbete är på något sätt helsovådligt, då det
bedrifves såsom ban gör det. För att skydda de svaga i samhället,
tror jag man bar goda skäl att inlåta sig på en utredning i denna
fråga. Jag tror det vara verkligt klokt, om man, såsom frågan nu
föreligger, ginge ett steg till mötes och beslutade att instämma i det
skrifvelseförslag, hvarom Andra Kammaren gjort hemställan, helst då
man ser, att denna kammare mer och mer intresserar sig för denna
fråga. Då frågan förra året der var före, beslöts en skrifvelse med
101 röster emot 89, och i år bar samma beslut fattats med 133 emot
93, hvilket visar, att sympatierna för skrifvelsen i den form den
föreligger derstädes äro stora.

Jag är öfvertygad om, att ifall man nu afböjer detta skrifvelseförslag,
kommer det snart igen, och jag tror derför icke, att man
vinner mycket på ett afslag. Jag skall derför anhålla om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: I ett och annat kan jag hafva den lyckan
att instämma med den föregående talaren, och just derför, att
jag delar åtskilliga af hans arbetarevänliga åskådningar, vill jag
icke uppehålla mig med att framställa, hvad som kan och bör läsas
på raderna och mellan raderna uti denna motion. Likväl går jag
icke så långt som landshöfding Crusehjörn. Jag kan icke neka,
att jag är något rädd för en sak, nemligen för den saken, att, i fall
Första Kammaren antager detta skenbart oskyldiga förslag, sådant
skall betraktas och exploiteras såsom ett på förhand gifvet löfte,
att Första Kammaren är färdig att i den stora arbetarefrågan gå
vida längre än Första Kammaren kanske är böjd för, och det är
icke rådligt att ingifva sådana falska förhoppningar. Missräkningen
blir sedermera kanske svårare, än om man från början icke inlåtit
sig på sådana mångtydiga preliminärer.

Emellertid, om jag lemnar derhän alla dessa tydningar och
förhoppningar, qvarstår en speciel omständighet, på hvilken jag
vill fästa herrarnes uppmärksamhet. Det vissa är nemligen, att då
utskottets ärade ordförande har sagt, att man nu icke skall begära
en utredning annat än i fråga om sådana industriella sysselsättningar,
hvaruti arbetets helsovådliga beskaffenhet icke kan i tillbörlig
grad motverkas på annat sätt än genom en begränsning af
arbetstiden, så är detta utskottets motivering och möjligen dess
ordförandes tanke, men det är icke Första Kammarens tillfälliga
utskotts förslag, utan förslaget är, att man skall instämma i Andra
Kammarens skrifvelseförslag, och hvad der läses är något helt annat.
Detta förslag är icke på långt när så begränsad^ som utskottets
ordförande velat göra frågan, utan der står, att man skall
begära en utredning, »huruvida och i hvad mån åtgärder äfven i
vårt land kunna vara behöfliga och lämpliga för ordnande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglerandet

Lördagen den 11 Maj.

N:o 33.

af arbetstiden inom sådana fabriker och andra industriella inrättningar,
i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarens
helsa» — detta utan afseende på huruvida arhetets menliga
inverkan kan förekommas blott genom förkortning af arbetstiden;
och det är ingen ringa skilnad. Ty hvarför sätter man i Andra
Kammarens skrifvelseförslag undersökningen om arbetstiden i samband
med endast de helsovådliga inrättningarna? Uppenbarligen
kan det icke'' finnas någon annan förklaring af detta än att utskottet
förutsätter, att helsovådan, skadan af arbetet, skulle vara
proportionel mot arbetstiden.

Men det är icke alltid förhållandet. I vissa fall kan det vara
förhållandet såsom i fråga om stenhuggare-lungsot och stålarbetarelungsot
m. fl. yrkessjukdomar. _I sådana yrken som stenhuggarens
och stålarbetarens är uppenbarligen skadan proportionel mot arbetstiden,
ty ju längre tid arbetet varar, desto större mängd stenstoft
eller stålstoft kastas in i arbetarens lungor. Men det är visst icke
fallet i alla yrken. Det behöfs blott, att det finnes vissa afbrott,
en viss omvexling i arbetet för att icke denna proportion skall
inträda. Och uppenbart är, att det icke gäller de egentliga mekaniska
farorna; ty i fråga om en skada orsakad af den ryktbara
cirkelsågen, som spelar en så stor roll vid dessa undersökningar,
är det ju klart, att skadan kan lika lätt inträffa på den första
arbetstimmen som på den åttonde. Der finnes alls icke denna
proportion. Det är således ingen anledning att utsträcka undersökningen
af arbetstiden bara till de helsofarliga inrättningarna, och
derför sväfvar denna sak i luften. Den kommer att sluta med
undersökning af arbetstiden i alla yrken, ty det finnes, såsom nämndt,
intet skäl, hvarför den blott skulle begränsas till de helsofarliga.
Om någon gent emot detta resonnement vill säga, att skador
genom cirkelsågen och andra sådana mekaniska skador har man
icke afsett, så skall jag hänvisa till sid. 16 i betänkandet, der det
citeras några yttranden af den s. k. nya arbetareförsäkringskomitén.
Der står, att »någon principiel åtskilnad emellan olycksfallen och
yrkessjukdomarna torde svårligen kunna göras»; och litet högre upp
står samma sak: »det är dock svårt att inse, hvarför olycksfallen i
arbetet skola betraktas ur väsentligen annan synpunkt än yrkessjukdomarna».
Man vill således der i inledningen sätta alla dess
faror för helsan, de må nu vara alldeles tillfälligt påkomna, såsom
skadorna från cirkelsågen, eller kontinuerligt och proportionel; verkande,
såsom i de fall jag nyss anfört om lungsot, —- man vill sätta
dem i samband med en undersökning af arbetstiden. Men, som
sagdt, arbetstiden har i somliga men icke i alla fall särskild betydelse
för arbetarens helsa. Detta bevisar, att med en sådan dålig
distinktion, som man nu gjort, blir följden don, att undersökningen
icke kommer att hålla sig till de i vidsträckt mening helsofarliga
yrkena, utan kommer att omfatta alla yrken. Detta är också meningen,
såsom synes af inledningen, och detta är vida mera, än
utskottets ordförande framhållit.

Om nu den begärda undersökningen innefattar vida mera, än
utskottets ordförande velat medgifva, så är det skäl att man be -

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.
''(Forts,)

N:o 83.

Lördagen den 11 Maj.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsdi
f vare och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

tänker sig, innan man antager ett sådant förslag. Det kommer bestämdt
att blifva inledningen till en serie af förslag, som för Första
Kammaren skola vara föga välkomna. Ett afslag behöfver för resten
icke tolkas såsom ett sterilt nej på alla sådana frågor om tillgodoseende
af arbetarnes intressen. Ty om jag är rigtigt underrättad,
så har Englands exempel anvisat en utväg, som är vida bättre än
hvad som föreslagits åt alla de komitéer som här arbetat. Jag syftar
på den ryktbara arbetsbyrån, som i England är inrättad för att
på ett systematiskt och rationelt sätt taga dessa ärenden om hand.
Och då jag anser detta vara den rätta vägen, medan deremot hvad
här föreslagits i sin skenbara obetydlighet kan komma att gå längre,
än flertalet af kammarens ledamöter torde vilja gä, yrkar jag, herr
talman, afslag på utskottets hemställan.

Herr Fränekel: Jag begärde ordet egentligen derför, att den
ärade ordföranden i det tillfälliga utskottet velat låta påskina, att
de uttalanden, som här i kammaren gjorts mot aflåtande af en sådan
skrifvelse, som det tillfälliga utskottet föreslagit, kunde delvis
bero af dem, som i Andra Kammaren äro motionärer rörande detta
förslag. Jag får visserligen erkänna, att då jag nu icke vill biträda
detta iörslag utan afslå denna skrifvelse, har jag ansett mig böra
göra detta icke minst derför, att förslaget framkommit från det håll,
hvarifrån det kommit. Det är gifvet, att jag icke på något sätt
vill bestrida, att de herrar, som motionerat i denna fråga, lika väl
Sony jag önska bereda arbetarne det väl, som är möjligt, men det
är i fråga om medlen att bereda dem detta, som vi äro af olika
åsigter. Och då jag fortfarande liksom vid föregående tillfällen är
af motsatta åsigter rörande dessa medel med dem som väckt denna
motion, torde det tillåtas mig att säga mina skäl härför.

Jag tror för min del, att våra arbetare hafva vida mera gagn
utaf den lugna utveckling, som lagstiftningen till förmån för deras
skyddande och bevarandet af deras helsa åstadkommer, än af det
ständiga tal, som föres af dem som för arbetarne framhålla, att de
endast hafva skyldigheter, men att man ej nog bevakar deras rättigheter.
Jag tror nemligen, att det sätt, på hvilket man här i landet
gått till väga för att skydda våra industriella arbetare, har just varit
den lugna väg, som man bör gå.

Den förste talaren, som yttrade sig i denna fråga, har redan
nämnt, att ställningen inom hela verlden är sådan, tack vare bildningens
framgång, att alla önska att i detta fall göra hvad som
gerna är möjligt, och så har Inan också velat göra här i landet.
Man har åstadkommit eu lag för minderårigas skyddande i fabriker,
man har tillsatt en arbetareförsäkringskomité år 1884, man har genom
denna komité skaffat uppgifter om alla de olika förhållanden, som
beröra donna sak, man har derefter funnit behof af att införa en
lag till skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, och man härefter
denna lags tillämpning förstärkt yrkesinspektörernas antal,
derför att man funnit, att yrkesinspektionen är en nyttig inspektion,
om den går i rätt retning. Man har derefter inom Riksdagen begärt
åstadkommandet af en statistik, dock på det sätt att man be -

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

gärt få veta, på hvilket lämpligt sätt alla uppgifter borde samlas, Om ordnanför
att en sådan statistik skulle kunna åstadkommas. De som hafva dei^förmera
brådtom i detta fall tror jag gå en ovigtig väg, och den vägen melhnarbets.
vill jag för min del icke beträda och derför icke heller skrifva till gifvare och
Kongl. Maj:t, icke ens om arbetstid i helsovådliga yrken. _ arbetare i

»er man på den lag, som föreligger angående yrkesinspektionen, afseende å
finner man, att den i 2 § 1 mom. innehåller att: »idkare af yrke,
som i denna lag afses, är pligtig att vidtaga alla de anordningar,
som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest
med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos
honom anstälde arbetares lif och helsa». Detta skall yrkesinspektören
i första rummet öfvervaka. Jag hemställer då till herrarne,
om nu ifrågavarande sak kan vara lagd i bättre och sakkunnigare
händer än just i dessa yrkesinspektörers, hvilka nu årligen skola
aflemna sina berättelser, som enligt Riksdagens önskan skola till
trycket befordras och på hvilka man kan stödja de förslag, som
kunna vara af behofvet påkallade? Kan det vara skäl att upptaga
frågan om normalarbetsdag under denna förstuckna form, att den
nemligen icke skulle vara behöflig annat än för de helsovådliga
yrkena? Jag anser det icke vara rätt. Och som jag dessutom bestrider
önskvärdheten att införa lagstadgad normalarbetsdag, vill
jag icke ens på denna väg öppna en dörr för en sådan möjlighet.

Af dessa skäl yrkar jag anslag.

Herr Tamm, Hugo: Här har flera gånger åberopats den s. k.
arbetarestatistiken, om hvilken Riksdagen beslöt en skrifvelse redan
1893. Det motiv, som då bestämde kammaren att ingå med en sådan
skrifvelse, var onekligen detta, att kammaren alltför väl såg,
att dessa arbetarefrågor uti olika form och gestalt skulle tränga sig
fram allt mer och mer. Detta var orsaken, och alla erkände då,
att det var nödvändigt att vid lösningen af dessa frågor hafva något
fast att stå på; detta var, som jag tror, anledningen till att
denna skrifvelse vann kammarens anslutning. Men denna skrifvelse
innehöll icke hvad den ärade ordföranden inom utskottet synes
tro, nemligen att denna statistik skall behandla alla möjliga
hithörande ämnen i kontinuitet såsom t. ex. befolkningsstatistiken.

Den åsyftade en sådan statistik, som i Amerika är införd, som
började i Massachusetts och sedan blifvit i alla stater inrättad och
derifrån öfvergått till och börjat bearbetas i England. Det är ingalunda
en fortlöpande statistik i vanlig mening, utan snarare en
undersökning af med arbetareförbållanden sammanhängande frågor,
som hvarje år upptager just de frågor som dä föreligga, för att lagstiftande
och förvaltande magten skola få full reda på dessa, och hafva
i Amerika under flera år de af ordföranden i utskottet omnämnda
ärendena undan för undan undersökts och statistiskt bearbetats.

Denna undersökningsbyrå står under ett par personers ledning —
som bestämma, hvad under året skall undersökas, som fastställa,
från hvilka synpunkter eu fråga skall undersökas; undersökningen
sker genom hvad jag kan kalla reporters, som på ort och ställe genom
personlig beröring med arbetare och arbetsgivare och myndig -

N:o 33.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende &
arbetstiden.

(Forts.)

Lördagen den 11 Maj.

heter insamla de nödiga uppgifterna — en metod som visat sig
ofantligt mycket mera praktisk än den hos oss vanliga genom frågoformulär.
Här är ej fråga om någon stor organisation eller ett
stort embetsverk; till en intresserad och qvalificerad persons disposition
behöfva blott ställas ett par tre personer och nödiga medel
för dessas aflöning, resor och omkostnader till tryckning etc.; hela
saken är så lätt ordnad och man kan omedelbart gripa sig i en eller
flera frågor som tarfva undersökning. Hade vi haft en sådan
byrå, så hade det varit rätta vägen att åt den öfverlemna undersökningen
i afseende å den fråga som var före härom dagen, nemligen
angående bageriarbetarnes ställning. På samma sätt hör ske
med alla dessa frågor, äfven den om lagstadgad arbetstid, så att
man finge reda på om den verkligen önskas af arbetarne, om den
har berättigande i existerande förhållanden, hvar eller i hvilka yrken
den kan anses behöflig o. s. v. — En sådan undersökningsbyrå,
med sin vana att undersöka och med sitt praktiska sätt att gå tillväga,
skulle gifva både regering och Biksdag en fast grund att stå
på vid fattande af beslut i dessa vigtiga och ömtåliga ämnen.

Jag var ytterst ifrig för denna förra skrifvelse och står fortfarande
på den ståndpunkten, att dessa frågor tränga fram till behandling,
och jag är öfvertygad att vi alla önska, att de skola lösas
så väl som möjligt för arbetarne — då är det också af vigt att
vi i detta fall hafva någon bestämd bas att stå på, ty eljest blifva
de lösta efter känslosvall och efter tycken för och emot, kanske
också af rädsla. Det är derför jag fortfarande anser denna statistik
så ytterst vigtig, och förefinnes ej ringaste hinder att den inom
mycket kort tid kan vara i verksamhet och genast taga itu med
närmast föreliggande''frågor. Hvarför jag begärde ordet i dag, var
egentligen endast att jag ville fråga regeringen: Hvad har regeringen
åtgjort i denna fråga? Har denna skrifvelse af 1893 lagts till handlingarna
eller icke? Då ingen af regeringens ledamöter är närvarande,
kan jag nu endast få denna fråga till protokollet antecknad.

Herr ^Vester: Endast några få ord för att bemöta den aktade
ordföranden i utskottet. Han talade om att motionen icke
vann sympati i kammaren, och att detta skulle bero på motionärerna.
Detta vill jag på det bestämdaste tillbakavisa. Är ett förslag
godt och nyttigt för vårt land och vårt folk, är jag öfvertygad,
att Första Kammaren antager det, motionären må vara
hvem som helst.

Vidare talade han om att jag skulle hafva hänsyftat på arbetarnes
magtställning och att man sålunda kunde vänta, till dess
de tvingade fram sin rätt. Nej, det var visst icke på det viset
jag framstälde saken. Jag tänker mig, att om två kontrahenter
göra upp ett kontrakt och den ene är svagare och den andre starkare,
sä torde den starkare blifva segrare. Men om nu arbetarnes
ställning blir nästan lika stark som arbetsgifvarens, kan ju kontraktet
uppgöras på mera rättvis grund än förut.

Slutligen nämnde den ärade ordföranden något om skuggrädsla,
pch det ordet förstår jag icke rätt i samband med denna fråga.

liördagen den 11 Maj. 55

Jag kan nemligen icke fatta, att någon rädsla kan finnas lios Riksdagen
att besluta i en vigtig fråga. Har jag en öfvertygelse, så
beslutar jag derefter och icke efter någon räddhåga.

Herr Treffenberg: Jag begärde ordet närmast med anledning
af herr Tamms anförande. Han har sjelf sagt till mig, att
det måtte vara en orätt uppfattning af utskottet angående innehållet
af Riksdagens skrifvelse år 1893, och om man ser utskottets
framställning af detta innehåll, kan man verkligen icke få
någon annan föreställning, än att den ajbetsstatistiska byrån skulle
få uppdrag att utreda alla dessa många punkter, hvilka här äro
särskildt omtalade. Det lär dock icke vara händelsen. Jag har

icke här till hands Riksdagens skrifvelse och kan således icke
skilja emellan utskottets ordförande och herr Tamm.

Jag ber få tillägga några få ord. De invändningar, som
gjorts emot skrifvelseförslaget, hafva, enligt min tanke, till största
delen blifvit af friherre Gripenstedt och utskottets ordförande besvarade
på ett tillfredsställande sätt. Hvar och en, som minnes
min ståndpunkt, då frågan om en skrifvelse angående bageTiarbetarne
förevar, kan nog göra sig en aning om hvad jag tänker

äfven i denna fråga. Jag föreställer mig dock, att döma af den
utgång den frågan fick, att äfven den nu föreliggande, liksom

flera andra frågor, som afse förbättringar af arbetarnes tillstånd,

för en längre tid komma att räknas till »haablose Slaegter». Emellertid
synes mig, som om kammaren och Riksdagen borde med
begärlighet omfatta hvarje tillfälle, som erbjudes, att öfvertyga
arbetsklassen derom, att dess väl ligger kammaren om hjertat och
att följaktligen äfven denna kammare icke borde vara obenägen
för en undersökning, som afser att, såvidt ske kan, afhjelpa rådande
missförhållanden.

Jag skall inskränka mig till detta, väl vetande att det är
hopplöst att genomdrifva utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält samt
vidare på utslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 7 och 8 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 14,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj it med
begäran om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar
af riksdagsbeslutet:

JT:o 3é.

Om ordnandet
af förhållandet

mellan arbetsgivare
och
arbetare i
afseende å
arbetstiden.

(Forts.)

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

u:o 1, ingressen,
n:o 2, slutmeningen,

n:o 3, angående val af justitieombudsman och hans suppleant,

n:o 4, angående val af fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,

n:o 5, angående upphörande af utgående nederlagsafgiften,

n:o 6, angående utarbetande och framläggande till Riksdagens
antagande af visst tillägg till gällande myntlag,

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar, dels angående
godkännande af grunder för blindundervisningens ordnande,
dels ock om anslag till förskola för blinda i Yexiö samt till uppförande
af en byggnad för förskola för blinda å Tomteboda m. m.,

n:o 8, i fråga om Vermlands och Gotlands läns skiljande
från Svea hofrätts och förläggande under Göta hofrätts domvärjo,

n:o 9, om fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser
rörande verkställighet af frihetsstraff,

n:o 10, angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid,

n:o 11, om lag angående hvad till fast egendom är att hänföra
samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom,

n:o 12, om tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara
den 10 maj 1889,

n:o 13, om ändrade bestämmelser rörande utseende af rättens
ombudsman i konkurs,

n:o 14, om fjerdingsmäns tillsättande,

n:o 15, om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885,

n:o 16, rörande upphäfvande af forum privilegiatum för utländske
adelsmän, som i riket inkommit,

n:o 17, om vidtagande af åtgärder till förekommande af obehörigt
bruk af sådana inteckningar, som, enligt 23 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom, må utan uppvisande af
inteckningshandlingen dödas,

n:o 18, angående utredning och förslag i fråga om den legala
annonseringen samt angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen
om lagfart å fång till fast egendom, samt

n:o 19, angående stämpelafgiften.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Björklund
från och med den 14 i denna månad till riksmötets slut.

N:o 33.

Lördagen den 11 Maj.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde och att statsutskottets memorial
n:o 90 skulle å samma lista uppföras näst efter nämnda
utskotts utlåtande n:o 85.

Vidare henistälde herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till nu pågående sammanträdes fortsättande på aftonen, måtte
få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3,49 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 33.