1895. Första Kammaren. N:o 31

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 31.

Onsdagen den 8 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 19, i anledning af Täckt
motion om ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 82, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående ändring i stadgadt vilkor för åtnjutandet af de pensioner,
som vid 1894 års riksdag beviljats åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader
anstälde tjensteman; och

n:o 83, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förbättring i de
nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke-och pupillkassa;
samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 15, i anledning af väckt motion om upphäfvande af arreststraffet
i stadgan den 17 september 1861, angående extra judiciel
bestraffning för den lägre manliga bevakniugspersonalen vid rikets
fängelser; och

n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om omarbetning utaf gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med
statens medel.

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 31.

1

N:o 81. 2

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 73 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
Riksdagen medgifver, att kartografen Carl Edvard Dahlman må från
och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår från sin befattning
såsom kartograf, under sin återstående lifstid åtnjuta från
allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,800 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej af
Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 32.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 278, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 71 ja och 146 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 177 ja och 178 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 74 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, till bestridande af kostnaden för uppförande af nytt
landsstatshus i Luleå beviljar ett extra anslag af 91,500 kronor, att
utgå under två år, och deraf anvisar 45,750 kronor för 1896; hvarvid
det af Riksdagen för om- och tillbyggnad af nämnda landsstatshus
för år 1893 anvisade, men ännu icke disponerade extra an -

3 *io 31.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

slag å 17,000 kronor kommer att reserveras till Riksdagens disposition
såsom tillgång vid en kommande statsreglering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning endast
på det sätt bifallits, att, till bestridande af kostnaderna för omoeh
tillbyggnad af landsstatsbuset i Luleå, Riksdagen, utöfver härför
redan beviljade 17,000 kronor, anvisat ytterligare 10,000 kronor, att
utgå å extra stat för år 1896.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 24.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 279, som upplästes och hvaraf inbemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 106 ja och 115 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 223 ja och 139 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 81 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts den
8 mars 1895 till Riksdagen aflåtna proposition (n:o 32), bemyndigar
fullmägtige i riksgäldskontoret att, på det Kongl. Maj:t må blifva i
tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i det propositionen
bilagda statsrådsprotokoll öfver civilärenden för samma dag
angifna grunder åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta Hallands,
Göteborg—Hallands, Landskrona—Engelholms och Malmö—
Billesholms jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången af år 1896,
på reqvisition utanordna de medel, som erfordras för gäldande af
hvad för jernvägarne skall kontant till jernvägarnes egare utbetalas,
äfvensom fullgöra ränteliqvider och kapitala! betalningar å de i Skåne—
Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar inteckuade obligations -

N:o 31. 4

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

lån samt de kommunallån, hvilka af staten i följd af ifrågavarande
banors förvärfvande öfvertagas, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke af
Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej - 39.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 280, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 102 ja och 120 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 203 ja och 159 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23, punkten 1,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen för
dextrin eller dextringummi skall höjas till 20 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
besluta, att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bibehållas vid
sitt nuvarande belopp, 17 öre per kilogram.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 95;
Nej - 35.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

5 Nio 31.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afskildt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 281, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 72 ja och 138 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 167 ja och 173 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23, punkten 2,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för gryn, andra slag, skall höjas till 20 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagan, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bibehållas vid
sitt nuvarande belopp, 17 öre per kilogram.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej — 30;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 282, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 71 ja och 132 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 172 ja och 162 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets.
fortsättande kl. 7 e. m.

N:o 31. 6

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för jäst, alla slag, skall höjas till 25 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bibehållas vid
sitt nuvarande belopp, 20 öre per kilogram.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 30.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 283, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 73 ja och 142 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 174 ja och 172 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23, punkten 4,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för stärkelse af hvete, potatis eller andra vegetabiliska ämnen skall
höjas till 20 öre per kilogram, vigten af askar och pappersomslag
inberäknad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullen å ifrågavarande varuslag skall bibehållas vid sitt
nuvarande belopp, 17 öre per kilogram.

7 N:o 81.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 30.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 284, som upplästes och hvaraf inheintades, att omröstningen
derstädes utfallit med 84 ja och 136 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 188 ja och 166 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 24 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med Första Kammaren, vill, att den väckta
motionen om lastpenningarnas afskaffande afslås och att de angående
denna afgift gällande, i § 4 af tulltaxeunderrättelserna intagna bestämmelser
skola erhålla följande förändrade lydelse:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika
belopp af svenska som af främmande fartyg med 10 öre för hvarje
ton, beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både
vid inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af
ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas
dessa umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt
inkommande endast när fartyget innehar last samt större
eller mindre del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom barlastadt
anses fartyg, då dess last uppgår till mindre än en tiondedel af fartygets
afgiftspligtiga drägtighet; skolande vid beräkning häraf en
ton anses motsvara för varor, som i fartygets skeppshandlingar äro
upptagna i volym, 2,83 kubikmeter och för varor, som äro upptagna
i vigt, 1,360 kilogram.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas lastpenningar
endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis
på märkrullan eller passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar eller emottager passagerare
jemte deras effekter eller ock endast aflastar gods i annat
fartyg för export;

N:o 81. 8

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtaude af ordres
för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke
verkställer lossning och icke heller företager annan lastning
än af förnödenheter för besättning, medförde resande och
fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring afgifves,
anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt
efter verkstäld reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och
densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan
försäljning inskränkes till hvad för bestridande af reparationskostnaderna
bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets
lastdrägtighet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar
skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till
efterrättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste
tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tilllämpliga
delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt
rörande uttagande af tullpass», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta
dels att på det sätt bifalla ifrågavarande motion, att den sjöfarten
under namn af lastpenningar åliggande afgift under loppet af
tio år afskrifves sålunda, att densamma skall från och med början
af år 1896 utgå med allenast 9 öre för ton;

från och med början af hvarje derpå följande år till och med
år 1904 med 1 öre mindre per ton än det närmast föregående året; och
från och med början af år 1905 alldeles upphöra;
dels och att § 4 i tulltaxeunderrättelserna skall erhålla följande
ändrade lydelse, att gälla för år 1896:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika
belopp af svenska som af främmande fartyg med 9 öre för hvarje
ton, beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både
vid inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af
ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas
dessa umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt
inkommande endast när fartyget innehar last samt större eller
mindre del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom barlastadt anses
fartyg, då dess last uppgår till mindre än en tiondedel af fartygets
afgiftspligtiga drägtighet; skolande vid beräkning häraf en

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

9 Nso SI.

ton anses motsvara för varor, som i fartygets skeppshandlingar äro
upptagna i volym, 2,8 3 kubikmeter och för varor, som äro upptagna
i vigt, 1,360 kilogram.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas
lastpenningar endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom
bevis på märkrullan eller passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar eller emottager resande
jemte deras effekter eller ock endast aflastar gods i annat
fartyg för export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af
ordres för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke
verkställer lossning och icke heller företager annan lastning
än af förnödenheter för besättning, medförde resande och
fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring
afgifves, anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt
efter verkstäld reparation densamma åter intager och utför;
fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och
densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan
försäljning inskränkes till hvad för bestridande af reparationskostnaderna
bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets
lastdrägtighet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar
skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till
efterrättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste
tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tilllämpliga
delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt
rörande uttagande af tullpass.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 113;

Nej — 26.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 285, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 102 ja och 118 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 215 ja och 144
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

N:o 81. 10

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt förhöjning
af tullen
å tobak.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 13 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som godkänner bankoutskottets af Första Kammaren gillade
hemställan, att den vid innevarande riksdag af herr Arnoldsson
väckta motion om utsträckning af tiden för återbetalning af afbetalningslån
ej måtte af Riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, men bifall till herr Arnoldssons
motion, beslutit, att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet skall erhålla
följande lydelse:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter
utlåniugsdagen af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen
ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda
delen af lånet varder till betalning förfallen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej - 31.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 286, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 81 ja och 120 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 180 ja och 151 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 26 äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtanden
n:is 13 och 14.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 6 och 7 i denna månad
bordlagda betänkande N:o 25, i anledning af väckt motion om förhöjning
af tullen å tobak.

11 »so 31.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Herr von Strokirch: Det förslag, som jag har tagit mig fri - Ifrågasatt förveten
att framställa, åsyftar, såsom kammaren torde erinra sig, att ^bak''

utan rubbning uti den slutsiffra, som Kongl. Maj:t föreslagit för in- (portg \
komstbevillningeu i 1896 års budget, åstadkomma en nedsättning uti
den direkta beskattningen eller den s. k. tilläggsbevillningen och
delvis ersätta densamma med en ny indirekt beskattning, genom införande
af förhöjd tull å tobak. Med ett belopp af beräknade 1,800,000
skulle då den direkta beskattningen kunna minskas.

Uti min motion bar jag anfört skäl för vidtagande af en sådan
åtgärd, bvilka skäl möjligen kunna anses beröra frågan angående
direkt eller indirekt beskattnings större eller mindre tillämpning
samt möjligen äfven den frågan, huruvida 1892 års urtima Riksdags
löften biifvit i större eller mindre mån infriade. Utskottet har
också noga aktat sig för att beröra den sidan af saken och endast
afböjt min motion med uttalande af den åsigten, att en förhöjd tull
på tobak måste föregås af eu utredning angående en eventuel beskattning
af deu inhemska tobaksodlingen. Detta är ju eu åsigt,
som man kan respektera, ehuru detta uttalande ingalunda är ett
axiom. Ty erfarenheteu har visat, att tobakstullen vid många tillfällen
varit ganska rörlig, att den böjts och sänkts utan en sådan
utredning i afseende på beskattningen af deu inhemska tobaksodlingen.
Denna är ju också i förhållande till den stora tobaksförbrukningen
eu småsak. Endast i vissa delar af Skåne, vid Ahus och
här omkring Stockholm odlas tobak i någon nämnvärd mån.

Då jag emellertid har grundad anledning antaga, att bevillningsutskottet
vid beräkningen af den fyllnadssumma, som bör utgå
för att fylla statsregleringen — och utgå i form af bevillning —
har tagit hänsyn till andra inkomstkällor än den af mig föreslagna,
och derigenom på annat sätt i viss mån kommit till samma resultat,
som jag åsyftat, nemligen en nedsättning af den direkta beskattningen
eller tilläggsbevillningen, må det nu dervid få bero. Jag
vill derför icke direkt göra något yrkande, för den händelse min
motion icke i öfrigt vinner något understöd. Dock ber jag att få
framhålla, att om den af mig föreslagna vägen hade biifvit begagnad,
så hade man koinmit till ett ännu bättre resultat med afseende
på tilläggsbevillningens minskning, än hvad antagligen nu kommer
att inträffa.

Herr talman, jag har intet yrkande att framställa.

Herr Cavalli: Jag skall endast yttra några få ord i anledning
af den siste ärade talarens vädjan till bevillningsutskottet. Han
syntes nemligen antaga, att bevillningsutskottet skulle föreslå några
nya indirekta skatter, hvarigenom tilläggsbevillningen skulle kunna
nedsättas.

Utskottet har iclce föreslagit några nya indirekta skatter. Men
statsregleringen ställer sig nog så, att — då det belopp, som skall
genom bevilluingar fyllas, utgör 78,378,000 kronor, under det att

N:o 31. 12

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt för- bevillningsutskottet beräknat bevillningarna till 72,100,000 kronor,
tobak'' ^ivar^^ kommer den ordinarie bevillningen, som af Kongl. Maj:t
p '' beräknats till fem millioner — livad som ytterligare erfordras blir
vida mindre än 4,500,000, det belopp, hvartill tilläggsbevillningen
af Kongl. Maj:t beräknats, hvadan alltså tilläggsbevillningen kan
icke oväsentligt nedsättas och den ärade talarens önskan sålunda
uppfyllas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande betänkande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 4 och 6
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 22, i anledning af
väckt motion om förhöjning af bränvinstillverkningsskatten äfvensom
af tullen å spritdrycker, biföll kammaren utskottets i föreliggande
betänkande gjorda hemställan.

ifrågasatt än- Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den
äring af Riks- 30 sistlidue april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande
om utföranden’° 1 anledning af väckta motioner om ändring i Riksdagens be 0åHdg°eands-

slut angående uppförande å Helgeandsholmen af nya byggnader för
holmen af nytt Riksdagen jemte riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditioriksdagshus
nen samt för riksbanken,
ra. ra.

Herr Stråle: Åberopande mitt anförande i den nu föreliggande
frågan den 31 mars 1894 och de skäl, jag då angaf för mitt yrkande
om ett års uppskof med verkställigheten af 1888 års beslut,
måste jag för min del fästa en synnerlig uppmärksamhet vid den
förändrade ställning, frågan fått genom reservanternas förslag till
ombyggnad af vårt nuvarande riksdagshus. Då kammarens ledamöter
tvifvelsutan alla tagit del af den i min tanke tillfyllestgörande
utredning, som reservanterna lemnat för bifall till sitt förslag, skall
jag icke tillåta mig att vidare åberopa denna utredning, utan endast
framhålla, att ett bifall till deras förslag skulle medföra en högst
betydlig besparing, att i stort sedt utrymmet i det ombyggda riksdagshuset
skulle blifva lika fördelaktigt som i det föreslagna riksdagshuset
på Helgeandsholmen, särskild! om man ville använda gymnasiehusets
tomt tillika, samt att, om reservanternas förslag bifölles,
ett nytt riksbankshus på Helgeandsholmen torde kunna inom eu
jemförelsevis kort tid blifva färdigt, något som, om 1888 års beslut
qvarstår, icke torde blifva händelsen.

Utskottets pluralitet delar icke denna åsigt, utan afstyrker reservanternas
förslag och åberopar, att »under den långa tid, som
frågan om anskaffande af rymligare lokaler för Riksdagen stått på

13 N:o 31.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

dagordningen, Lar nemligen en ombyggnad af det bus, hvari Riks- Ifrågasatt ändagen
är inrymd, icke, då förslag derom framkommit, betraktats d^nfb^t''
annat än såsom ett provisoi-ium»; och utskottet förklarar sig vara ^uppförande
öfvertygadt om, »att, i händelse Riksdagen stannade vid en till- « Helgeandsbyggnad
och förändring, låt vara än så genomgripande, af nämnda holmen af nytt
hus, frågan om uppförande af en ny riksdagsbyggnad icke skulle riksdagshus
kunna undanskjutas för någon längre tid, utan fortfarande hållen /ports)

vid lif inom en ganska nära framtid kräfva sin lösning». .Ta, detta r
är nog rigtigt, om man tager i betraktande de förslag, som hittills
hafva framkommit. Men nu, då utrymmet i det ombyggda riksdagshuset
blir ungefär lika stort som uti riksdagshuset på Helgeandsholmen
och då antalet utaf kamrarnes ledamöter är fixt, förstår jag
icke, huru man kan påstå, att ombyggnaden blefve endast ett provisorium.

Till sist skall jag tillåta mig en fråga till eder, mine herrar:
om reservanternas utredning och förslag, som tillkommit genom enskilde
mäns betydande uppoffringar, hade förelegat, då Riksdagen år
1888 skulle fatta beslut i frågan, hade det då varit många bland
eder, mine herrar, som velat deltaga uti det beslut, som då blef
fattadt? Helt visst icke. Nå väl, det borde då ej vara för sent att
nu ändra 1888 års beslut. Som emellertid Riksdagens pluralitet icke
vill lemna sitt bifall dertill, återstår för mig icke något annat än
att till kammarens protokoll be att få antecknadt, att jag för min
del biträder reservanternas förslag.

Herr Ljungberg: Då jag i dag först uppkom i kammaren,
sade man, att det lönade icke mödan för oss, som vilja bevara Helgeandsholmen
från de båda byggnaderna, att tala i dag. Första
Kammaren vill icke höra på något sådant, och i alla fall kan icke
gemensam votering i frågan ske.

Hvad den senare invändningen beträffar, tror jag icke, att den
har synnerlig betydelse, då 65 § riksdagsordningen uttryckligen säger,
att, »när i fråga om statsutgifter kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej varda sammanjemkade, gemensam votering skall ske», och då
84:de paragrafen af regeringsformen innehåller, att grundlagar^
skola tillämpas efter deras ordalydelse.

Hvad den första invändningen angår, kan jag icke heller tillägga
denna mycken betydelse. Jag tror icke, att denna kammare, som
nyss med en glänsande majoritet ogillat den misshushållning, som
vi så länge bedrifvit genom mellanrikslagens bibehållande, nu skulle
vilja bortkasta på detta företag de millioner, som hon nyss räddat.

Jag tror det så mycket mindre, som Andra Kammaren visat sig icke
hålla på sparsamhetens idé, icke blott då hon nyligen beslöt bibehålla
mellanrikslagen, utan ock genom vidhållandet af det olyckliga
beslutet om riksbyggnaderna. Om nu Första Kammaren vidhåller
den princip af hushållsaktighet, som hon främst visat sig omfatta,
skall detta lända henne till stor ära och berömmelse, och kamma -

Jf:o 31. 14

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt än- ren skall bibehålla det öfvertag i opinionen, som hon nu vunnit
d^qlZSb Tl Sås°m laudets Pålitligaste värn för folkets pung och de fosterländska
omuppförande intre**ena ä

Helgeands- Det finnes tva grundfel i det nja byggnadsföretaget. Det ena

holmen af ny it''år, att höjden pa de byggnader, som skola uppföras, specielt riksrik^a^lua
dagshusets, är för stor, och det andra, att kostnaderna äro för dryga,
(Forts) ^a’ °keräkneliga. I afseende på det förra ämnet har jag tillåtit mig
att i min motion meddela några jemförande uppgifter från utlandet.
En talare på annat rum har, efter sin vanliga taktik att, genom en
diversion åt annat håll, söka afleda uppmärksamheten från ett ställe,
der han kört fast, inlåtit sig på en misslyckad kritik af dessa jemförelser
och af reservanternas uppgifter. Hvad reservanterna komma
att för sin del säga, vet jag icke. De bry sig troligen lika litet
om hans utfall som jag. Jag vill för min del blott säga, att, då
jag hemta! mina uppgifter från särskildt goda specialverk, han tagit
sina ur ett ytligt konversationslexikon. Jag tror derför, att mina
jemförelser stå sig ganska väl; och jag torde, för att visa den värde
kritikastens oefterrättlighet, endast behöfva tillägga, att han företagit
sig att klandra uppgifter, som alls icke förekomma i min motion.
Han säger t. ex., att jag gjort S:t Peters kupol orätt; den
skall nemligen vara högre än kupolen på det nya riksdagshuset.
Men det kunde aldrig falla mig in att anställa någon sådan jemförelse.
I min motion finnes icke ett enda ord om den jemförelse,
han sålunda påbördat mig, icke ett enda.

Det andra felet vid detta byggnadsföretag, som jag påpekat,
rörde kostnaderna. Det är lätt bevisadt och redan påpekadt af
föregående talare, hvilken ofantlig skilnad det i detta afseende är
emellan nybyggnaden på Helgeandsholmen och ombyggnaden af
nuvarande riksdagshuset. Det är också besynnerligt, att, då Första
Kammaren, liksom, förmodar jag, äfven den Andra, har sitt hufvudsakliga
motiv för qvarblifvandet vid 1888 års beslut i benägenheten
att respektera hvad en föregående Riksdag beslutit, kammaren då
glömmer, att Riksdagen fyra gånger förut, nemligen 1874, 1881,
1882 och 1887 sagt, att den icke vill bo på Helgeandsholmen. Om
den nu derefter tre gånger sagt, att den vill bo der, så måtte väl
dessa föregående beslut vara lika goda som de senare. Och vidare,
vill man hafva en sådan respekt för äldre riksdagsbeslut, hvarför
då icke fordra, att riksdagshuskomitén skall respektera 1888 års beslut,
enligt hvilket endast fem millioner få användas för byggnaderna?
Komitén har likväl med en naivitet, som är oförliknelig,
framkommit med en förklaring, att summan icke räcker och beräknat
kostnaderna till 6,440,000. Sedermera har i reservanternas
framställning angifvits, att komiténs beräkningar nu gå ut på mer
än sju millioner. Jag vill fråga, om detta är att respektera 1888
års riksdagsbeslut? Och man känner ju det sätt, hvarpå vederbörande
gå till väga vid allmänna byggnadsföretag med afseende å
kostnadsberäkningarna. Hvem minnes icke, huru t. ex. national -

15 N:o 31.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

museum beräknades erfordra högst 500,000 riksdaler banko, medan Ifrågasatt änkostnaden
sedan i verkligheten gick upp till 21/, millioner; huru
det likaledes förhöll sig med Upsala universitetsbyggnad och andra 0mu^,förande
stora företag af detta slag. Huru kan man då tänka sig, att detta å Helgeandsföretag
skall fullbordas med anslagna 5 millioner, som, redan innan holmen af nytt
det är påbörjadt, i hvarje ny beräkning af komitén mer och mer riksdagshus
anses erfordra högre belopp? Vidare beräknas af sakkunnige och
opartiske arkitekter, hvilkas beräkningar varit offentliggjorda och r
icke kunnat vederläggas, att kostnaderna gå till inemot 10 millioner!
Nu frågas, huru det skall gå till, när de millioner, som påräknats,
icke vidare räcka? Skola herrar byggnadskomiterade hafva
courage nog att komma fram och säga: gif oss tre å fyra millioner
till! Och kan Riksdagen då säga nej, när man kommit upp med
murarne? Det är icke tänkbart! Man säger, att det skulle blifva
en så stor besparing på annat sätt. Man skulle nemligen få detta
riksdagshuset och riksgäldskontorets hus för inrymmande af embetsverk.
Men denna besparing skulle blifva bra obetydlig, helst riksgäldskontoret
väl aldrig komme att förflyttas till Helgeandsholmen.

Om man ändrade och ombyggde det nuvarande riksdagshuset,
skulle i öfriga delar deraf kunna inrymmas riksgäldskontoret och
justitieombudsmansexpeditionen, så länge denna eger bestånd, och
man hade då riksgäldskontorets hus ledigt för emottagande af flera
embetsverk. Om man antager, att vårt gamla riksdaghus kan lemna
150 rum åt embetsverken, för hvilka rum, å 150 kr., hyresvärdet
blefve 22,500 kr., så skulle egendomens värde kunna, efter en kapitulering
af 6 procent, uppskattas till 375,000 kronor, men derifrån
måste dragas 75,000 kronor, som skulle åtgå till omskapning af
huset för embetsverken, så att vinsten skulle blifva endast 300,000
kronor. Hvar som helst här i staden kunde man få ett godt och
rymligt hus för detta belopp. Men man hade då icke byggt upp
tio millioner, utan endast två å tre millioner. Men äfven om detta
icke lyckades, utan man blott gjorde tre å fyra millioners besparing,
frågar jag, om det icke vore skäl att tänka på denna sak?

Jag kommer nu till de skäl, som sammansatta utskottet anfört.

Man har förut egentligen stödt sig derpå, att icke något positivt ändringsförslag
förelegat. Nu har man ett sådant, men det talar man
icke om. Allt hvad man har att komma med är att en ombyggnad
blott skulle innebära en »tillfällig» besparing. Men hvem har
sagt, att frågan endast skulle blifva tillfälligt löst genom ombyggnaden?
Jag begriper icke, hvarför denna nation, som egentligen är
temligen obemedlad, skall hafva större pretentioner än andra. I
Danmark har man i långliga tider nöjt sig med att hafva Riksdagen
inrymd i en mindre del af Kristiansborgs slott; och sedan detta
slott brunnit, har den nu i många år haft sina sammanträden i en utrymd
gardeskasern. Man har icke ännu hört talas om att danskarne
ämna så snart bygga ett storartadt riksdagshus; och göra de det, kan
man vara öfvertygad, att de icke dervid förstöra ett annat monn -

N:o 31. 16 Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifragasatt än- mentalt byggnadsverk. I Norge bar man till stortingsbus en ganska
bagens beslut *ar^n byggnad, som lärer ha kostat allenast 1,262,734 kronor, nemom
uppförande grunden 387,153 och sjelfva byggnaden 875,581 kr. I Nederå
llelgeands- länderna bar man i århundraden nöjt sig med en tarflig byggnad,
holmen af nytt uppförd år 1250 af Wilhelm II. Då frågar jag, om det är nödvänrlka^a9^us
digt, att detta fattiga lands representation skall hafva en så ståtlig
(Forts) praktbyggnad, att det icke går an att bygga på den plats, vi nu
begagna, utan att vi nödvändigt måste bemägtiga oss den mest framstående
plats i hufvudstaden. De ritningar, som af opponenterna
upprättats, äro ganska tillfredsställande. Arkitekten Melanders äro
likväl i min tanke ännu vackrare och förete en så magnifik anblick,
då huset ses från sjösidan, att det måste förundra, att man vill
kasta detta tillfälle ifrån sig att gifva den till staden på detta håll
ankommande främlingen en hög tanke om vår nations skönhetssinne,
för att i stället upptorna jettelika murar invid vårt härliga slott.
Man säger vidare, att om vi icke bygga på Helgeandsholmen, hafva
vi icke någon tomt att bygga på. Ja, det är då ett löjligt argument.
Först och främst är Stockholms stad stor, och det finnes
många platser, som skulle passat bättre än den lilla holmen. Om
herrarne ville närmare undersöka förhållandena, så skulle ni finna,
att vederbörande aldrig gjort sig mödan att i vidsträcktare mån undersöka,
hvarest tjenligare platser kunde vara att erhålla. Oupphörligt
när det talats om en eller annan bland de många, som kunde
ha varit att tillgå, men icke tagits i betraktande, så har man hängt
upp sig på Helgeandsholmen. Huru lamt bedrefvos icke underhandlingarna
om Bergstrahlska huset. Man har i denna stora angelägenhet
skött sig illa från början till slut och med en slösaktig sorglöshet,
som aldrig skulle ha tillåtits vid ett annat offentligt byggnadsföretag.

Vidare säger utskottet: »Utskottet har emellertid af berörda
yttrande inhemtat, ej mindre att fullmägtiges uppmärksamhet är
fästad å husets dimensioner, samt att dessa redan blifvit något minskade».
Ja, det är ju en dråplig minskning, som på ett ställe uppgifves
till eu och på ett annat till l1/, fot! Utskottet fortsätter:

»--än äfven att frågan om anbringandet af den å de godkända

ritningarna förekommande kupolen kommer att underkastas ytterligare
pröfning». Ännu efter 7 års förlopp har man icke hunnit så långt,
att man vet, om kupolen skall qvarblifva eller om den skall minskas
eller borttagas! Jag vill här upprepa, hvad jag redan sagt en gång
förut, att, om man nödvändigt skall bygga på Helgeandsholmen, kan
man icke taga bort kupolen, ty den är det enda, som höjer upp den
platta och monotona byggnaden. Möjligen kan den minskas, men
icke tagas bort. Det Zettervallska förslaget var bättre, men det har
icke accepterats. Nu skall kupolen gå upp 94 fot öfver slottets tak.

Jag vill blott fästa uppmärksamheten på ännu en sak. Här
stundar inom två år en stor industriexposition. Hit komma massor
af främlingar från Norge, Danmark, Finland och andra länder.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

17 S:o 31.

Hvad skola de säga, när de se, att detta fattiga folk bygger en så. Ifrågasatt annor
hörd t dyr praktbyggnad på en plats, der den kau förderfva slottet? d"n9 af Rikf
Finge jag gifva ett rad åt de vise, att icke saga envise jnan, som om uppförande
sitta i riksdagshuskomitén, så vore det, att de skulle då söka att d Helgeandspå
något sätt öfverhölja och dölja de halfuppresta mnrarne till riks- holmen af nytt
dagshuset, och icke börja att lägga bankhuset i strömmen förr än riksdagshus
efter expositionen, ty jag fruktar, att annars de besökande komma '' ''

att fråga sig, hvad det är för ett folk, som de kommit till, och
att de draga ifrån oss med ett homeriskt löje öfver vår dåraktighet.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Treffenberg: Jag skall inleda mitt anförande med eu
erinran derom, att det i fjol under Helgeandsholmsfrågans behandling
i denna kammare väl knappast var någon, som ifrigare än jag
yrkade på en revision af det i en hastig vändning tillkomna olycksbeslutet
af år 1888. Allt sedan denna tid har jag varit lifligt intresserad
af denna vigtiga frågas lösning i den, såsom mig synes,
enda rätta rigtningen, hvilken fått sitt uttryck i herrar Themptanders
och Fränckels reservation. Det var också derför, som jag
i dag 8 dagar sedan föreslog kammaren att uppskjuta detta ärendes
behandling till i dag, för att under mellantiden den uttömmande
bevisningen i reservationen skulle kunna hinna åtminstone studeras,
smältas och, såsom jag hoppades, verka afgörande på alla dem af
kammarens ledamöter, hvilka möjligen ännu voro tveksamma i
saken. Den utgång, frågan, efter hvad kändt är, fått i Andra Kammaren,
har emellertid korsat mina beräkningar och krossat alla
mina förhoppningar. Saken är efter min uppfattning ohjelpligen
fallen. Det är mycket ovisst, huruvida man här i kammaren skulle
kunna uppbringa en majoritet för reservationen, ändå ovissare, huruvida
man ■ skulle i frågan kunna grundlagsenlig anställa gemensam
votering, och ovissats af allt, huruvida man i den gemensamma voteringen
slutligen skulle kunna fa riksdagsmajoritet för reservanternas
förslag. Saken är fallen och man har icke annat att göra
än att med resignation böja sig för ett fait accompli. Att under
sådana förhållanden inlåta sig på ett vidlyftigt ordande om en sak,
som är utan räddning förlorad, skulle vara både ogrannlaga och att
onödigtvis upptaga en mot Riksdagens slut för kammaren synnerligen
dyrbar lid. Jag skall icke heller göra det.

Men eu fallen .storhet förtjenar dock en hederlig begrafning,
och jag vill lemna ett bidrag dertill genom att, till tjenst för kommande
generationer, i dagens protokoll inrista den för den fallna
storheten passande, men också för dess baneman möjligen något obeqväma
grafskrift, som förekommer i följande utdrag ur reservationen:

»Att, i trots af den bland arkitekter och inom konstnärskretsar
samt bos den bildade allmänheten och till och med i de djupa lederna
allt mer utbredda åsigten om omöjligheten att på ett något
så när tillfredsställande sätt utföra 1888 års beslut, Riksdagen icke

Första Kammarens Prat. 1895. N:o 31. 2

N:o 31. 18

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt än- lånat ett villigt öra åt de åren 1891 och 1894 gjorda förslagen om
äring af Riks- ändring i samma beslut, må anses vara förklarligt i betraktande
om uppför a''!''i ■■ deraf, att då ej angafs något annat sätt för beredande af de beå
Selgeands- höfliga nya lokalerna, och att, enär hufvudstadens kommun ännu
holmen af nytt icke angifvit, h vilka uppoffringar den ville underkasta sig för att få
riksdagshus s| stor (jgj af Helgeandsholmen som möjligt ordnad till öppen plats,
m. m. ^ ännu icke kunde beräknas, i hvilken mån Riksdagen i händelse
( orts.) ändring komme att hållas skadeslös för sina uppoffringar

i syfte att förvärfva holmen och göra en del deraf tjenlig till byggnadsplats.

»Nu åter är ställningen en helt annan. Kommunen har gjort
ett erbjudande, som väl må kallas mycket respektabelt. Genom
fullständigt utarbetade ritningar med kostnadsberäkningar bar det
blifvit klargjordt, att alla de behöfliga lokalerna, till en del lika,
till en del mera ändamålsenliga än enligt riksdagshuslromiterades
förslag, kunna med riksdagshusets om- och tillbyggnad beredas; att
genom bankhusets förläggande uppe på holmen i stället för vester
om Drottninggatan och i sjön derutanför vinnas rymligare lokaler
på en plats, som i afseende å ändamålsenlighet med hänsyn till
bankens rörelse icke tål någon jemförelse med den andra; att de
nya riksdags- och riksbankshusen blefve färdiga inom en jemförelsevis
kort tid, under det att, hvad det nu beslutade riksbankshuset
beträffar, det ännu står i vida fältet, om och när det kan blifva
uppfördt å Helgeandsholmen och i vattnet derutanför; att ett helt
och hållet nytt och ändamålsenligare samt vida rymligare embetsverkshus
erhölles genom ändringsförslagets antagande, än om ändamålet
tillgodosåges genom reparation och inredning af det nuvarande
riksdagshuset; samt att, i händelse 1888 års beslut på nedan
angifna sätt ändras, kostnaderna för det hela nedbringas från, lågt
räknadt, 8 millioner till ett belopp, som håller sig under 5 millioner
kronor.

Bättre och säkrare valuta samt en besparing på minst 3 millioner
kronor borde, föreställa vi oss, vara en tillräcklig anledning
för Riksdagen att å nyo betänka sig i frågan och icke, sedan denna
inträdt i ett helt nytt skede, likgiltigt förskansa sig bakom obenägenheten
att ändra ett beslut, med hvilket helt visst endast få
af Riksdagens ledamöter numera äro fullt belåtna.»

Jag skulle lyckönska mig, om jag vore tankeläsare, ty jag tror,
att rigtigheten af denna slutmening skulle komma att då bekräftas.

Ja, mine herrar, »det lumpna skådespelet af en fallen kung» —
ty en konung var dock det nya riksbyggnadsförslaget i förhållande
till det gamla — detta skådespel är nu slut. Derunder har den
svenska hetsighetens, det svenska slöseriets och den svenska riksdagsprosans
trippelallians, understödd af hjelptrupper från åtskilliga
andra stormagter, nemligen dels en fetischartad vördnad för .ett obegripligt
riksdagsbeslut, som icke åtminstone för mig blir begripligare
derigenom, att det ofta upprepas, och dels den De GeersJca Riks -

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

19 N:o 31.

dagens förhoppning att, politiskt taladt, få bo i evinnerliga hyddor
utan att behöfva tälta i utskottets »provisorier», ja, härunder har
denna trippelallians & kompani upprest åt sig på Helgeandsholmen en
minnesvård, som genom tiderna skall blifva »judomen en förargelse
och grekomen en galenskap».

Men vid sidan af hvad som sålunda försiggått inför öppen ridå,
synes det äfven hafva förekommit ett litet spel bakom kulisserna.
Detta, om det eger grund, har ett visst intresse derför att vi derigenom
erhålla en förnyad, allt för väl behöflig påminnelse om en
ständigt vakande nemesis, som här i denna fråga sprider en viss
ljusglimt in i allt det öfriga mörkret och tillika är egnad att, om
icke försona oss med, dock något mildra den bittra tanken på den
förnedring, hvartill landets eller åtminstone hufvudstadens härligaste
plats nu inviges. En inblick i detta kulisspel erhålla vi genom
det i september 1894 i tidningarna offentliggjorda brefvet från
herr Lithander till friherre Hochschild. I detta bref omtalar herr
Lithander, att, sedan friherre af Ugglas framlagt sin bekanta motion
angående anstånd med de beslutade riksbygguadernas uppförande,
eller i hvarje fall uppförande af endast ett hus å Helgeandsholmen,
herr Lithander interpellerat friherre af Ugglas i frågan med det
resultat, som framgår af följande passus i herr Lithanders bref:

»På min förfrågan i flera personers närvaro i Första Kammaren
enskildt till friherre af Ugglas, hvarför han icke motsatt sig min
motion 1888, då det varit lättare att hindra saken, i stället för
att anfalla den nu, svarade friherre af Ugglas: ''Jo, emedan hofstallfrågan
då icke var löst, och dess lösning var dock hufvudsaken’.
(Jag kan taga på min ed, att svaret är rätt återgifvet.)
Den beundran och fullkomliga högaktning, jag hyser för friherre
af Ugglas, förebygger den ofördelaktiga slutsats, man skulle kunna
draga af detta svar, men svaret förvånade mig dock högeligen; ty
ehuru äfven jag önskade att få den för radikala element i vanliga
fall så aptitliga stallfrågan ur verlden, ej minst derför, att jag ansåg
detta för Hans Maj:t Konungen önskvärdt, så har jag dock aldrig
tänkt mig den såsom hufvudsak, jemförd med det statsintresse, som
genom densammas lösning skulle befrämjas.»

Ja, mi ne herrar, är det nu verkligen så, att man får tro, att
äfven i denna fråga, såsom i så många andra, spelat in dunkla
krafter, hvilka åsyftat att efter hand under frågans utveckling leda
densamma mot ett annat slutmål än det öppet tillkännagifna —
mot det slutmål nemligen, som jag och otaligt många med mig
anse vara det enda rätta och som funnit sitt uttryck i reservationen
— ja, miue herrar, må då den herostratiska kolossen stå der på
Helgeandsholmen och inför höga och låga i sena led vittna derom,
att det dock icke alltid lyckas att vinna stora mål med små medel.
Se der nemesis med sin ljusglimt i — det lumpna skådespelet af
eu fallen kung!

Ifrågasatt ändring
af Riksdagens
beslut
om uppförande
ä Helgeandsholmen
af nytt
riksdagshus
m. m.

(Forts.)

N:o 31. 20

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt ändring
af Riksdagens
beslut
om uppförande
d Helgeandsholmen
af nytt
riksdagshus
m. m.
(Forts.)

Friherre Klinckowström: Det är icke värdt att slösa många
ord på denna fråga, hvilken genom Andra Kammarens för några
dagar sedan fattade beslut efter min tanke är afgjord. Man bör
heller icke — åtminstone skall icke jag i det afseendet försynda
mig — upptaga tiden med att besvara vare sig reservanternas yttrande
i frågan eller den siste talarens något skarpt uttalade vrede
och förbannelse öfver det byggnadsföretag, hvarom tre Riksdagar
fattat öfverensstämmande beslut och som godkänts af Kougl. Maj:t
i sittande statsråd. De må gerna hafva sin lilla fröjd att få ondgöras
öfver att dessa riksbyggnader komma att uppföras på Helgeandsholmen.
Jag anser det vara eu stor lycka och till stort gagn,
hvad angår hufvudstadens förskönande, att vi icke gått i den fälla,
som reservanterna i denna fråga utlagt för oss. Jag har här eu
protest, som för någon tid sedan blifvit i frågan öfverlemnad till
som jag tror hvarje medlem af Riksdagen; der förekomma två teckningar,
föreställande, den ena huru Helgeandsholmen skall taga sig
ut, när de nu beslutade byggnaderna blifvit uppförda, och den andra
huru det skulle se ut med endast ett riksbankshus på holmen. Jag
kan försäkra herrarne, att hvarje oförviiladt omdöme måste vid
jemförelse af dessa teckningar gifva den nu beslutade byggnadskomplexen
företräde framför opponenternas förslag med endast ett riksbankshus
på Helgeandsholmen, hvilket, långt ifrån att försköna platsen,
enligt min åsigt skulle i hög grad förfula densamma. Jag får säga,
att deras byggnad har utseende snarare af ett straffängelse än af en
riksbank.

Hvad nu beträffar sjelfva frågan, så är det besynnerligt, att
opponenterna, som i början af sin opposition så mycket talat om
den s. k. skönhetslinien och att dessa byggnader skulle inkräkta
på denna till men för en fri utsigt öfver det kungliga slottet, det
är besynnerligt, att opponenterna numera helt och hållet både i tal
och skrift uteslutit denna kapitalanmärkning — förmodligen har
skönheten åldrats något och mist sin skönhetslinie.

Jag vill nu icke fördröja afgörandet af denna fråga genom en
längre diskussion öfver opponenternas olika förslag och de olika
klander, som uttalats öfver det af statsmagterna i frågan fattade
beslutet, men det är eu tillfällighet, som ser ut som en tanke, att
man bland ledarne i oppositionen nu finner fyra af herrar serafimerriddare,
och denna tillfällighet har, tro mig, i allmänhetens ögon
kastat mera skugga på det kungliga slottet, än någonsin de beslutade
riksbyggnaderna, när de blifva färdiga, kunna komma att
göra. Med tacksamhet för det sammansatta utskottets hemställan
får jag yrka bifall dertill.

Herr Nyström, Carl: Jag skall följa herr Treffenbergs exempel.
Jag förstår nog, att de allra flesta af herrarne skola säga:
»hvartill tjenar mer tal? Saken är ju afgjord. Sorgens beklagande
ökar saknaden, såsom det brukade stå på de gamla begrafnings -

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

21 N:o 31.

(Forts.)

korten. Låtom oss icke vidare tala om detta!» Men jag kan icke full- Ifrågasatt anständigt
erkänna den åsigten, att man så der utan vidare skall uppgifva
sin ställning. Herrarne måtte väl erkänna, äfven från sin ^uppförande
synpunkt, att det understundom kan vara en skyldighet att strida, a iielgeandsfastän
nederlaget är gifvet, och det är derför som vi utbedja oss holmen af nytt
kammarens tillåtelse eller ursäkt, om vi åtminstone vilja uttrycka riksdagshus
vår sorg öfver, att hvad vi ansett vara ett räddningsförslag hopplöst
gått förloradt, och kanske äfven vår grämelse öfver det sätt, hvarpå
det gått förloradt, och öfver de anfall, som i åtskilliga tidningar
och på annat sätt rigtats mot vår uppfattning. Det nit, de uppoffringar,
den sakkunskap, den auktoritet, som stält sig på vår sida,
hade, synes oss, förtjenat ett annat erkännande. Yi kunna icke
vara fullt belåtna med att vid sakens afgörande man låter inverka
exempelvis den smakfulla »badmage», som på ett och annat ställe
användts såsom vapen mot oss. Vi tycka, att den insats, som är
gjord i ärendet, kunde förtjena ett bättre öde. Det gäller alltså
nu att göra en protest, men deri vill jag gifva herrarne rätt, att
en protest kan och bör vara kort.

De skäl, hvarpå vi kunna stödja denna protest, äro, att ärendet
kommit i ett helt annat läge, sedan frågan sista gången diskuterades,
genom Stockholms städs anbud, genom den utredning, som nu
blifvit gjord, men då icke fans och — jag tvekar icke att säga
det — äfven genom Wallots utlåtande, hvarvid måste fästas den
allra största vigt, på samma gång man måste protestera mot de
föga värdiga insinuationer, för hvilka han varit utsatt. Jag tror,
att dessa tre omständigheter borde motivera en ny pröfning och
möjligen en ny utgång af saken, men derpå är naturligtvis icke att
tänka sedan denna nattstund i Andra Kammaren i lördags, då naturligtvis
inseglet är satt på ett beslut, som vi anse vara förderfligt.

Der anfördes ett skäl, som jag icke har begripit och icke kan
begripa, och detta är så mycket märkvärdigare, som detta skäl var
det förnämsta, som i sakens senare skede förekommit. Man resonerar
icke nu såsom förra gången frågan var före. De då anförda
skälen hafva fallit bort efter den gjorda undersökningen. Man säger
nu: »denna fråga om ändring är ju afslagen så många gånger,
alltså måste den afslås äfven nu. Upprepade motioner äro gagnlösa.»

Jag är icke så viss om det. År det sant hvad sotn står i det latinska
ordspråket om droppen, som urhålkar stenen genom att ofta
falla, kan det hända, att samma lag gäller motioner, så att de också
genom att ofta falla, slutligen kunna leda till målet, och med hänvisning
till det gång på gång fattade beslutet säger jag, att en oklokhet
tre gånger upprepad gör icke en klokhet utan tre oklokheter —
hvarken mer eller mindre.

Man har såsom ett andra skäl nu anfört, att redan ofantliga
penningsummor användts från Riksdagens sida för denna fråga, och
att man icke bör låta dessa penningar vara bortkastade. Herrarne
känna till det engelska ordspråket: man skall icke kasta goda pen -

N:o 81. 22 Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt än- ningar efter dåliga, och den omständigheten, att dessa penningar
ddc^ensfbeslut är0 fÖr .andamalet utgifna, bör väl icke utgöra något skäl för att
om uppförande utkasta ännu mycket mer penningar, om de kunna besparas. Man
å Helgeands- maste utgå från den punkt, der man är, och göra klart för sig de
holmen af nytt uppoffringar och penningutgifter, som förestå, om de äro större, än
de behöfva vara. Om man kan nå ett gifvet mål med mindre pen(Ports)
ningalh bör den vägen väljas, oafsedt hvad man derpå förut bortkastat.
Med ett ord, pröfningen i denna stund bör endast afse de
förestående utgifterna.

Visserligen erkänner jag, att, då vi yrka, att man skall nöja
sig med de mindre penningutgifterna, det är skäl och fog för att
äfven fästa sig vid beskaffenheten af den vara, som för de mindre
penningutgifterna skulle förvärfvas. Denna vara är, säga herrarne,
endast ett provisorium. Ja väl, men först och främst skulle vi få
en ojemförligt bättre riksbank, och i afseende på riksdagshuset är
här fråga om ett provisorium, med hvilket vi skulle vara betryggade
under lång tid, och äfvenledes är det från sakkunnigt håll bevisadt,
att den besparing, som nu är möjlig att göra under tiden
för provisoriet, skulle genom räntetillägg växa till ett kapital, med
hvilket — och deremot har icke någon invändning kunnat göras —-man skulle kunna åstadkomma ett riksdagshus, hvars ståtlighet skulle
tillfredsställa äfven den högst uppdrifna riksdagsfåfänga.

Vidare är det sagdt, att man skall icke ändra ett fattadt beslut.
Det är det tredje af dessa underliga skäl, som anförts. Jag tillåter
mig hemställa, utan att deråt egna många ord, huruvida, när det
gäller en Riksdagens ensak, eu hushållningsfråga, icke eu politisk
fråga, det är skäl att vidhålla ett fattadt beslut om en byggnad,
äfven om denna skulle visa sig vara aldrig så illa beräknad och
planlagd. Under sådana förhållanden är det icke karaktersfasthet,
utan oförnuftig envishet att motsätta sig en ändring till det bättre.
Det fattade beslutet skall nu hafva en mysteriöst bindande kraft,
som man icke i det enskilda lifvet vill tillerkänna beslut i liusbållningsfrågor
gent emot sedermera tillkomna upplysningar. Och Riksdagen
har ju för öfrigt i denna sak redan, och det flera gånger,
ändrat sina beslut.

Det har slutligen nu härstädes anförts ett fjerde skäl såsom
tillägg till de nyssnämnda tre underliga skälen, nemligen att ändringsförslaget
är framlagdt af fyra serafimerriddare. Jag kan icke
finna, att det sista skälet är så synnerligen bevisande.

Jag upprepar, att den byggnad, som man här skall åstadkomma,
är för det första ful, eller åtminstone — om detta kan bättre tillfredsställa
någon estetisk finsmakare — karakterslös, schablonmessig,
simpel. Den skall vidare skymma slottet, och detta så mycket värre,
som det utgör en kompakt klump, som ställer sig framför slottet i
fullständig brutalitet. Den som vill tänka på hvad detta innefattar
— han bör läsa hvad baron von Krsemer förra riksdagen yttrade i

23 N:o Bl.

Onsdagen den 8 Maj, f. ra.

denua fråga. Jag förmenar, att ingen kan läsa hans anförande utan Ifrågasatt änö
• i. ii- j äring af Kiks att

känna sig beklämd. m 0 t , dagens beslut

Det har anmärkts mot platsen, att den är för trång. I detta om uppförande
fall har för mig uppgifvits, att professor Meldahl, på hvars aukto- ä Helgeandsritet
det officiella förslagets försvarare stödja sig, yttrat sig i denna holmen af ny it
sak sålunda: »Opgaven er jo i sig en urimelighed.» Wallot har ännu n smagm_
skarpare uttryck om problemets omöjlighet. ° __ (Forts.)

Den är vidare i mångt och mycket oändamålsenlig, och den är
dyr, dyrare än nödvändigt vore.

Likväl skulle man kunna få till mycket billigare pris ett antagligt
förslag, som i många fall är lika bra och i andra afgjordt
bättre. Detta afgjordt bättre gäller riksbanken såsom liggande isolerad
på Helgeandsholmen med möjlighet till utvidgning, alltså bättre
än om den ligger i sjön såsom ett appendix till riksdagshuset. Tilltror
man sig nu att säga, att den nyligen uppgjorda ritningen gitver
bilden af ett straffangelse, ser jag i detta omdöme ett uttryck af
den riksdagsprosa, hvarom herr Treffenberg talade.

Man skulle vidare, såsom nämndt, få de nödiga byggnaderna
billigare och på det sättet, när tiden är inne, hafva samlat den
fond, som behöfves för att få ett riksdagshus, som skulle uppfylla
alla anspråk och som icke skulle skymma slottet. Men nog vet
jag, att allt detta icke hjelper. Nog vet jag, att arbetet å Helgeandsholmen
kommer att fortgå måhända under ett slags moraliskt
öfverinseende eller uppsigt af de konstdomare eller byggnadsauktoriteter,
som på allra senaste tider speciminerat, och som der vid lag,
äfven om de icke satt sig in i dessa ärenden, dock om dem hafva
ett mycket fullständigt omdöme färdigt.

Saken är nu afgjord för denna gången, men är den dermed
slut? Nej, mine herrar, om kanske något ytterligare anlopp icke
kommer att göras från opponenternas sida, är jag likväl förvissad,
att det eu dag skall visa sig, att saken är omöjlig på grund af sin
egen innebörd, och då, om icke förr, när tillskottsmillionerna skola
letas fram, är det godt att hafva gjort sig urarfva i ett riksdagsbeslut,
som då först skall visa sin innebörd och sina verkningar.

Herr Björnstjerna: Som frågan redan är afgjord genom Andra
Kammarens beslut, hade jag icke ämnat att i dag taga till ordet i
densamma, men ett yttrande af herr Treffenberg har uppkallat mig.

Han uppläste ett stycke af ett i en tidning tryckt bref från motionären
vid 1888 års riksdag, hvari denne yttrar, att en numera afliden,
högt aktad och saknad ledamot af denna kammare, friherre
af Ugglas, skulle hafva svarat honom, när han frågade friherre af
Ugglas, hvarför lian icke motsatt sig förslaget, när det första gången
antogs, att det var, emedan hofstallfrågan da ännu icke varit löst,
och »den var hufvudsaken». Ett sådant yttrande, fåldt från eu
sådan man, skulle man lätt kunna föreställa sig härleda sig från
tankar, som uttryckts från eu ännu högre stäld man. Densamme

N:o 33. 24

(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt »»-motionären har äfven vid andra tillfällen velat framhålla detta, som
ddagei,fbfslut om fråSan om ett Hytt hofstall varit det, som afgjort, att äfven
om uppförande. Hans Maj:t Konungen gaf sitt samtycke till de ifrågavarande byggä
Helgeands- nadernas uppförande a Helgeandsholmen, ehuru det är uppenbart för
holmen af nytt en hvar, att för ett hofstall kunde man aldrig faen bättre belägennksdagshus
^et, :in der det lag. Det är ej heller någon hemlighet, att Hans
Magt Konungen med saknad lemnade sitt samtycke till hofstallets
förflyttning, men likväl gjorde detta, sedan han blifvit öfvertygad,
att det förslag, som då, år 1887, lades fram som kong!, proposition,
skulle vara fördelaktigt både för Riksdagen och riksbanken samt att
de nya riksbyggnaderna skulle blifva en prydnad för Stockholms
stad. Således har icke på något håll längtan efter ett nytt hofstall
kunnat spela eu rot i det beslut, som då fattades. Jag protesterar
bestämdt mot, herr Treffenbergs uttalande, och beklagar, att ett
sådant yttrande skall komma att införas i dagens protokoll.

Eftersom jag har ordet, skall jag helt kort yttra mig om frågan
i öfrigt. Herr Treffenberg talade om den svenska hetsigheten,
som kommit den svenska Riksdagen år 1888 att fatta ett så förhastadt
beslut. Jag ber honom påminna sig, att det då redan var
några och tjugu år, som man hållit på att leta efter plats för nytt
riksdagshus och ny riksbank, och att i denna fråga var en gång
förut, i början på sjuttiotalet beslutadt, att dessa byggnader skulle
uppföras å Helgeandsholmen; att ritningar dertill uppgjordes och
pris utdelades, fastän Riksdagen sedan frångick sin förra mening.
Efter alla försök, som gjorts för att finna lämpligare plats på annat
ställe, återkom man till detta som det ojemförligt bästa. Kär det
förslag, som sedermera antogs, framlades år 1887 som kongl. proposition,
satt i Konungens råd som statsminister eu af de serafimerriddare,
som herr Klinckowström nu omnämnt såsom stående i spetsen för agitationen
mot företaget. Detta förslag var fullkomligt detsamma, som
eu enskild motionär upptog 1888. Att denne Konungens dåvarande
främste rådgifvare nu uppträdt mot förslaget bevisar väl, att den
nuvarande planen är någonting helt annat, än man då tänkte sig.
Riksdagshuset har vuxit ut högst betydligt i höjd och storlek och
framflyttats ganska väsentligt. Riksbanken har vuxit till mer än
dubbla beloppet, hvartill den då beräknades, och Drottninggatans
förlängning öfver holmen har tillkommit, hvilken icke var ifrågasatt
hvarken i Kongl. Maj:ts proposition till 1887 års Riksdag eller i
herr Lithanders motion, utan infördes af statsutskottet och var enligt
min öfvertygelse fullkomligt öfverflödig. Hade man åtminstone
nöjt sig med att bibehålla Drottninggatan vid samma bredd som
den nu har, eller 37 fot, hade den ena byggnaden icke behöft skjutas
fram så långt och den andra icke skjutas ut så mycket i sjön, men
Drottninggatan skulle nödvändigt göras 60 fot bred. Allt detta
gör, att förslaget nu är någonting helt annat än det ursprungliga.
Få hafva arbetat så mycket som jag för att få dessa byggnader
förlagda på Helgeandsholmen, hvarvid dock det nya hofstallet sanner -

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

25 N:o 31.

ligen aldrig spelat någon ro], men väl niin lifliga önskan att få Ifrågasatt änHelgeandsholmen
afröjd och att få bort hofstallet derifrån. Detta äring a/Riksvar
i vår tanke en så ofantligt stor fördel för Stockholms stad, att omuppfärande
vi tyckte uppnåendet deraf vara väl värdt betydliga uppoffringar, ä Hel-geandsoch
då man på samma gång kunde få det förträffligaste läge för holmen af nytt
riksdagshuset och riksbanken, blef detta afgörande. För min del riksdagshus
stod jag friherre af Ugglas så nära, att jag kan försäkra, att, huru ™ ''

än hans yttrande tolkats, säkert har det aldrig varit hans mening,
att hofstallet vore liufvudsaken i denna fråga; men jag vet väl, att
han, liksom jag, ifrade för att få Helgeandsholmen afröjd och att''
få bort hofstallet derifrån, på det att holmen måtte kunna ordnas
på ett densamma värdigt sätt.

Såsom dessa byggnader tillvuxit, har jag. förestält mig, att det
skulle vara lämpligare att bygga till detta riksdagshus, så mycket
mer som den stora olägenhet, som förut åberopats såsom skäl deremot,
nemligen att riksdagsmännens antal ständigt tillväxte, nu är undanröjd.
Min öfvertygelse är, att man här kunnat få ganska tillfredsställande
lokaler för Riksdagen, och att Helgeandsholmen hade blifvit
vackrare med endast en byggnad. Men dervid är ju nu intet att
göra. Jag vill blott tillägga ett beklagande, att min motion om
flyttande af riksgäldskontoret och justitieombudsmannaexpeditiouen
från det blifvande riksdagshuset icke kunnat leda, såsom jag tänkt
mig, till minskning i riksdagshusets storlek, men jag har likväl med
tillfredsställelse sett, att utskottet välvilligt uttalat sig derom, och
att äfven utskottet önskar, att fullmägtige, som hafva byggnaden om
hand, måtte göra hvad de kunna för att få storleken af dessa byggnader
så mycket som möjligt förminskad. Hvad jag i alla händelser
hoppas, är, att denna kolossa kupol, som icke har något der att
göra, men som utan tvifvel skulle skada det bredvid liggande slottets
utseende, måtte komma bort.

Herr Tamm, Hugo: Man märker, att flera af dem som ogilla
det slut, hvartill utskottet kommit, djupt känna detta, och då deras
sak faktiskt "är förlorad, gör detta, att de, som hafva att i Riksdagen
försvara utskottet, af naturliga orsaker också måste känna
sig, om jag så får säga, mindre fallna för att ingå uti eu skarpare
kritik af de förstnämndes åsigter. Endast ett af de skäl, hvarpå
utskottet grundar sin hemställan, anser jag mig dock böra något
litet beröra för att klargöra den ståndpunkt, utskottets majoritet
intagit. Det är i afseende å besparingsfrågan, det egentligt nya
för året.

Det är onekligen sant, att Stockholms stad afgifvit ett från
stadens synpunkt rikligt anbud, men utskottet har ju måst betrakta
denna sida af saken från Riksdagens synpunkt. Från de synbara
besparingarna måste emellertid, så vidt jag kan finna, afgå flera
betydande summor, kostnaden för nytt embetshus och dessutom åtskilliga
andra, hvarmed den uppgifna besparingssumman först måste

N:o 81. 26

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

Ifrågasatt än- betydligt reduceras. Men för att den förespeglade besparingen skall
ddaginfbeslut verklighet, måste den framlagda planen till ombyggnad kunna

omuppförandeoc^ höra realiseras. Kan det verkligen gå an att beqvämt utföra
å Helgeands- den plan till ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset, som är
holmen af nytt framlagd? Den skulle, såsom vi sett af utskottets betänkande, taga
en ^ a^ ^ ar; en nfa sa^arnet skulle uppföras bär på andra

(Forts) s*^an sedermera skulle reparationerna af det gamla utföras.

Men är det någon, som tror, att, om vi började att röra vid detta
redan flera gånger ändrade hns, det skulle lyckas deraf få något
varaktigt och brukbart? Det skulle snart nog visa sig, att man
finge göra om hela gamla huset, och då stode vi inför nya utgifter,
som ingalunda äro beräknade. Vi hafva i dag nyss i en gemensam
votering förklarat, att vi icke ansett ett tvåvåningshus, länsstatshuset
i Luleå, kunna tillbyggas, emedan det icke vore lämpligt att
sätta ett gammalt hus till ett nytt, men med en sådan monumental
byggnad, som här är i fråga, skulle man utan vidare undersökning
göra det! Vidare äro ju opponenternas ritningar ej godkända, och
ej ens reservanterna hafva i sina framställningar vågat gå längre
än till yrkande, att huset skall ombyggas »med ledning af dessa»;
men i sådant fäll torde ock det egentliga värdet hafva förfallit af
dessa entreprenadkoutrakt, som bero på att ritningarna följas. Hela
frågan, om det skulle blifva ens någon afsevärd kontant besparing,
ställer sig redan på dessa grunder ganska tvifvelaktig för mig.

Härtill kommer, att staten skall afhända sig Helgeandsholmen, värd
millioner, för en summa af 1,000,000 och några hundra tusen kronor.
Jag säger: afhända sig, ty det är visserligen sant, att den nominella
eganderätten står qvar, men i och med detsamma nämnda holme
ingått i stadsplanen, öfvergår ju dispositionsrätten till staden, och
all möjlighet att med t. ex. en tillbyggnad utvidga det bankhus,
som der skulle uppföras, blefve dermed staten beröfvad utan att till
Stockholm derför få betala dryga penningar. Det faktiska och
drygt betalade värdet af Helgeandsholmen, som i framtiden stiger,
skulle staten afhända sig för en ringa penning — men detta synes
icke utskottet hafva varit skäl att gå in på.

Dessutom är det väl temligen antagligt, att, såsom utskottet
sagt, en ombyggnad endast skulle innebära ett provisorium. Detta
hafva icke heller reservanterna kunnat förneka, men då man skall
söka upp en plats för det slutliga riksdagshuset, torde detta icke
blifva så lätt som man sagt. Det synes väl, huru svårt det varit
att komma åt den plats, der det nu skall byggas, och huru svårt
det är att till och med få behålla den. Hvarför skulle det då
blifva lättare?

På dessa skäl anser jag, att besparingsfrågan icke har det
värde för svenska staten, som man vid första påseende skulle vilja
tillmäta den, samt att den i sjelfva verket reducerar sig till ingenting.

Det är endast denna sak, som jag velat något närmare beröra,

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

27 Ji:o 8i.

och då nu frågan faktiskt är fallen, och då jag förmodar, att kam- Ifrågasatt änmaren
i likhet med mig, som gång på gång haft uppdraget i ut- drtn9 afRiksskott
handlägga denna fråga, är skäligen utledsen och uttröttad uppförande
Tid både diskussion om densamma och dess idkeliga återkomst till d Helgeandsbehandling,
yrkar jag endast bifall till utskottets betänkande. holmen af nytt

riksdagshus

Herr Friinckel: Såsom flera föregående talare här framhållit, m''
är denna fråga, sedan Andra Kammaren förkastat densamma, ohjelp- ^ 1 ''

ligen fallen, och det borde således vara onödigt för mig att här
yttra något vidare i saken, så mycket mera som jag i den reservation,
hvilken jag tillsammans med en ärad ledamot af Andra Kammaren
varit i tillfälle att afgifva, redan anfört de skäl, hvarför jag
anser, att detta vårt förslag vore tänkbart.

Då jag det oaktadt begärt ordet, har det skett dels derför, att
jag önskat inför kammaren klargöra, hvarför denna motion kommit
fram. Det har skett på den grund, att, då vid föregående riksdagar
denna fråga behandlats, emot de då väckta motionerna gjorts egentligen
endast tvenne invändningar; dels den, att något förslag faktiskt
icke förelegat, som kunnat ersätta det en gång faststälda, dels ock
att Stockholms kommun icke gjort något erbjudande, hvarigenom
kostnaderna skulle kunna delas.

Begge dessa förhållanden hade iuträdt, innan våra motioner afgåfvos.
Först och främst föreligger, såsom herrarne torde erinra
sig, ett ganska genomarbetadt förslag till ändring af det förut fattade
beslutet, hvarigenom man afsett att rädda Helgeandsholmen.

Vidare förelåg, såsom senare ock har bekräftats genom stadsfullmägtiges
beslut, ett erbjudande från Stockholms kommun, att, om man
ville tillmötesgå kommunens önskan, att icke på detta sätt stadens
vackraste plats måtte belamras, staden vore benägen att, för att förhindra
ett sådant beslut, uppoffra 1,350,000 kronor. Jag tror således
kammaren skall finna, att goda anledningar fÖrefunnits att
framkomma med motionen, sådan den nu föreligger.

Motionen har nu blifvit pröfvad, och emot denna pröfning hafva
vi varit i tillfälle att afgifva våra reservationer. Dessa hafva redan
af Andra Kammaren afvägts, och resultatet känna vi: »man har icke
ansett sig böra frångå sitt en gång fattade beslut». Under sådana förhållanden
är då naturligtvis frågan äfven från vår sida slutbehandlad.

Men det är äfven af ett aunat skäl, som jag tagit mig friheten
att begära ordet. Under frågans behandling i Andra Kammaren har
det nemligen framhållits tvenne motiv för afslag, som jag icke kan
lemna oanmärkta. Ett af dessa motiv rigtades emot den framstående
auktoritet i arkitektoniskt afseende från Tyskland, hvilken enskilda
personer varit i tillfälle att här på platsen rådfråga i denna
angelägenhet. Hans yttrande, som relaterats i våra motioner, är så
otvetydigt, att derom icke kan vara något tvifvel. Man har nu
velat låta påskina, att eu man sådan som han, eu man, soin i Tyskland
fått de största förtroenden i arkitektoniskt afseende, skulle

N:o 31. 28

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt »»-hafva varit nog svag att låta inverka på sig af den opinion, som
beslutin°He honom, och som bär möjligen tog honom om hand. Jag
„ uppförande ^er aH för min del få protestera emot att något sådant kan vara
ä Helgeands- möjligt — och det är min lifliga öfvertygelse, att kammaren skall
holmen af nytt instämma i denna min protest — då man vet, hvilken erfarenhet
riksdagshus oc^ }lvj]lcet, namn, som står för det nämnda yttrandet.

(Forts) Ett annat skäl, som framkommit under debatten i Andra Kam .

'' maren emot motionärernas förslag, är det, att uppgifterna af de herrar
arkitekter, som på enskild tillskyndan utarbetat det nya förslag, som
här föreligger, och på hvilka uppgifter reservanterna stödt sig, skulle
vara på något sätt vilseledande för omdömet. Jag ber äfven att i
det fallet, utan att vara fackman, få bestrida möjligheten af något
sådant, och jag anhåller, att här vid lag få taga till vittnen de komiterade,
som närmast haft öfverinseende öfver dessa arkitekter. Jag
är nemligen öfvertygad om, att dessa herrar instämma med mig
deruti, att arkitekterna sökt att åstadkomma ett ärligt arbete och
behandlat frågan så rättvist, som det varit dem möjligt.

Det är icke att förundra sig öfver, att, då man här sökt att
intränga i denna fråga utan att vara fackman, man måst lyssna till
de många sakkunniges omdöme, och då man på riksdagshuskomiterades
sida nästan helt och hållet varit i saknad af någon auktoritet
på detta område, som velat stödja deras förslag, så torde det få ursäktas,
att man i detta fall hållit sig dels till auktoriteterna och
dels till fackmännen, hvilka i stor mängd gifvit sin mening i frågan
till känna.

Herr talman, jag har intet yrkande att framställa.

Herr Walldén: Icke heller jag kan för mig dölja, att efter utgången
i medkammaren något hopp icke lärer finnas om framgång
för hvad jag anser vara det rigtiga eller reservanternas förslag. Jag
skall således icke tillåta mig att upptaga kammarens tid med att
onödigtvis söka närmare utveckla de skal, som enligt min tanke
tala derför. Men deremot kan jag icke underlåta att uttala mitt
beklagande, att en angelägenhet, i sitt slag så vigtig som denna,
kommit i det läge, att man måste befara, det ytterligare, jag vet
icke huru många, millioner skola utgifvas för att i hela dess omfattning
genomföra detta byggnadsföretag, som 1888 i en olycklig
stund beslöts. Det synes mig, som om det nya uppslag, hvilket vid
denna riksdag gifvits genom de noggranna och i detalj utarbetade
ombyggnadsförslagen och genom det af Stockholms stad gjorda anbudet
att åtaga sig utförandet af vissa, till ett värde af 1,400,000
kronor uppskattade arbeten å Helgeandsholmen, är af beskaffenhet
att hafva bort tagas under noggrann och allvarlig pröfning, innan
man besluter sig för att fortsätta på den år 1888 inslagna vägen.
Hvart den vägen bär i finansielt hänseende, kan ingen med visshet
förutsäga. Hvart den leder i andra afseenden, derom hafva insigtsfulle
och erfarne fackmän både inom och utom landet så godt som

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

29 N:o 31.

enstämmigt uttalat varnande ord. Men den stora majoritet, som i
lördags i medkammaren bestämde utgången af frågan, bär icke velat
lyssna till dessa varningar, lika litet som till de önskningar, hufvudstaden
framstält, eller till krafven på sparsamhet med statens medel.
Fast öfvertygad som jag är, herr talman, att 1888 års beslut inne--bär ett svårt missgrepp, som man skall komma att få ångra, då det
icke längre kan hjelpas, har det för mig varit angeläget att inför
Riksdagen frikalla mig från ansvaret för detta beslut, och det är
derför jag önskat att göra detta uttalande. — Något yrkande skall
jag icke göra.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att till alla delar få instämma
i den föregående talarens yttrande.

I herr Walldéns anförande instämde jemväl herrar Philipson
och Wall in.

Herr Wennerberg: Det säger sig sjelft, att det för mig liksom
för flera liktänkande, som yttrat sig, icke kan bli fråga om att
söka åstadkomma en votering, ej heller om att söka öfvertyga personer
af annan åsigt om förträffligheten af vår egen; men i fall man
är öfvertygad, att det beslut, som vi gå att fatta, ej är så välbetänkt
som det borde vara, så är det gagneligt också för framtiden — och
det en icke allt för aflägsen framtid, eu 3 å 4 år — att inför liktänkande
och vänner icke hafva genom tystnad gifvit skäl till den
misstanken, att man skulle hafva varit med om ett beslut, som man
af innersta mening anser vara origtigt. Jag har uttalat min åsigt
redan förra året, och jag skall derför icke trötta kammaren med
några anmärkningar rörande möjligen felaktiga beräkningar hos reservanterna,
hvarom talats i Andra Kammaren samt skrifvits i tidningarna,
icke heller sysselsätta mig med det ovanligt innehållslösa
utlåtande, utskottet afgifvit såväl mot reservanterna som mot motionärerna.
Jag skall endast för min egen del och för det lilla afseende,
jag fäster vid att ens mening får qvarstå i ett protokoll, till
hvilket man framdeles, om det så behöfves, kan hänvisa en och annan
gång, få yttra mig något om saken i dess helhet och — för att bli
kort — endast se den ur några allmänna synpunkter.

Så fört en byggnad, och främst af alla en monumental, skall
uppföras, finnes det åtskilliga förutsättningar, som nödvändigt måste
iakttagas. Det finnes teoretiska sådana, som äro högst nödiga och
inverka på hvarje annan synpunkt, ur hvilken föremålet, eller här
den monumentala byggnaden, måste betraktas och de, livilka byggmästaren
först och främst måste fästa afseende vid, äro de, som röra
platsen. Det, som för honom är mest behöflig!, är naturligtvis icke
den sköna platsen, utan den, som gifver utrymme. Men alla arkitekter,
som i denna fråga yttrat sig dels officielfc, dels icke officiell,

Ifrågasatt änäring
af Riksdagens
beslut
om uppförande
d Helgeandsholmen
af nytt
riksdagshus
m. m.

(Forts.)

N'':o 31. 30

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt än- hafva erkänt, att den valda platsen icke har ett för ändamålet önskdnng
af Riks- värdt och fullt tillräckligt utrymme.

om uppförande nu troligen kommer att gorå nagra påståenden, som

å. iielgeands- synas vågade, anhåller jag få nämna, att ingenting skulle vara mig
holmen af »skärare än att få upptaga eu verklig diskussion såväl om detta som
riksdagshus angående åtskilliga andra deraf beroende förhållanden, men det till—
'' '' låtes icke af tiden, ej heller skulle det af omständigheterna för till °

'' fatlet till något tjena, hvarför jag icke vill nämna annat än det

oundgängligaste om de senare.

Det gäller inom arkitekturen liksom helt visst uti alla läroböcker
i ämnet, som sedan forna tider varit tillgängliga, samt måste
af hvilken arkitekt som helst vara erkändt, att tinnes icke plats,
kan icke någon byggnad åstadkommas. Men det kan ju finnas en
mindre plats, der man ändock vill uppföra en byggnad, och sådant
var fallet här. Då nu platsen icke hade det utrymme, som var erforderligt
för att byggnaden skulle blifva beqväm och tillräckligt
stor på bredden, tog man sin skada igen på höjden. Den byggnad,
hvartill vi sett ritningar, är derför ovanligt hög; och liksom man
ville vara riktigt säker på att med den ena dimensionen hjelpa upp
den andra, så bär man anskaffat en kupol. För öfrigt följde häraf
behofvet af många våningar, som åter inverkade på konstruktionen
af det hela, och detta menligt. Det var dock icke annat att göra,
ty platsen hindrade att få det utrymme, som kunde erbjudas på
bredden i ett mindre antal våningar.

Emedan utrymme saknades för en ändamålsenlig konstruktion,
kunde man icke heller fästa det afseende, som borde fästas, vid en
tillbörlig stil, hvilket är den tredje nödvändiga betingelsen för en
monumental byggnad; platsen med utrymmet det första, konstruktionen
det andra och stilen det tredje.

Hvad konstruktionen angår, skulle man möjligen kunna hafva
redt sig fram, så länge fråga var om endast ett bus; men så fort
det blef tvenne, blef hela konstruktionen tillkonstlad, hvilket tillräckligt
visas af de många olika meningar, som just i detta afseende
sökt göra sig gällande. Konstruktionen är nu i hög grad uppstyltad,
och särskildt genom bankhuset är den i det hela förstörd. Det
finnes icke någon fri baksida på riksdagshuset, ingen fri framsida på
bankhuset, hvilket, ehuru icke alls hörande till det andra, såsom ett
närgånget appendix är hängdt invid detsamma, en tung tillsats, som
hvarken lemna!- riksdagshuset stöd eller säkerhet; och hvad som fordom
enligt inskriften på sedlarne gälde om banken »Inne robur et
securitas» torde numera här böra på huset utstrykas, liksom det
längesedan utstrukits på sedlarna.

Innan jag slutar hvad jag har att säga om det teoretiska, dit
stilen endels är att räkna, ber jag att redan här, innan jag kommer
till den estetiska synpunkten, få tillägga några ord om densamma.
Det är icke oväsentligt, hvad stil en byggnad har. En god och
fullkomligt ändamålsenlig byggnad säger alltid till, hvad som skall

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

81 N:o 31.

vara i dess inre. Här i Sverige hafva vi ingen äldre arkitektur. Ifrågasatt änsom
är värd att tala om. Endast den kyrkliga höjer sig under drin9 “/Riks''
medeltiden öfver den simplaste nivå. Af verldsliga byggnader från da9ensJesluj
äldre tid hafva vi nästan intet af värde att tala om. Först under ffdgeandsförra
århundradet framkom något sådant. Om vi nu påminna oss holmen af nytt
den breda, solida bas, det förträffliga, lugna, men mägtiga utseende, riksdagshus
som det kongl. slottet har, hvad hade väl då varit rigtigare än att m'' m''

efter detta det yppersta mönster i landet gifva åt riksdagshuset en (Forts'')

sådan stil? Har den ena statsmagten en sådan boning, borde också
den andra försöka få fram något liknande. Det hade gifvit ett passande
utseende, beqvämlighet och soliditet, och vi hade fått ett riksdagshus,
som anstått svenska folkets urgamla frihet. Det hade då
icke erhållit en stil, som kommer det att bredvid det kung], slottet
te sig såsom en utklädd docka. Men det var helt enkelt omöjligt,
det stod icke till att på denna plats, der icke halfva det erforderliga
utrymmet finnes, uppföra en dylik monumental riksbyggnad; och
efter min åsigt skulle heller aldrig något riksdagshus förlagts der.

Jag har nu sett saken från arkitektonisk-teoretisk synpunkt; jag
vill äfven se den ur praktisk och går då från det yttre till det
inre. Vi, veta att detta rör arkitekten mindre. Sedan han fått de
erforderliga dimensionerna, bestämmer han det dekorativa och beqvämligheten
lätt nog. Men huru hafva de första vilkoren för detta
uppfylts? Vi hafva sett det. Och har det trots detta lyckats att
i riksdagshuset få tillräckligt utrymme, tillräcklig belysning, tillräcklig
beqvämlighet? Jag vågar säga nej till alla dessa tre frågor.

Utrymme finnes visserligen, om dermed menas arealen af golfytor,
men denna är splittrad; än kommer mycken yta på en gång fram,
utan att det der behöfves, och på andra ställen finnes åter för litet.

Hvad belysningen beträffar, är det mycket svårt att efter ritningen
afgöra dess beskaffenhet. Jag har hört sägas, att den icke är den
bästa, man kunnat önska, men detta kan endast senare afgöras, och
jag lemnar derför det ämnet. Så kommer jag till beqvämligheten.

Det är gifvet, att hvarje riksdagsman är angelägen att få någorlunda
rymligt, der han sitter, och det finnes, såsom vi veta, åtskilliga
utländska representanthus, der ledamöterna kunna taga sitt lilla
riksdagsbibliotek med sig till sin plats, hafva fullkomlig beqvämlighet
samt, om de behöfva skrifva, kunna göra det, hvar och eu vid
sin pulpet, och der man icke hindrar hvarandra vid ut- och in-gång,
såsom ständigt är händelsen här. Nog är det då liårdt, att, när
man kostar på sig eu stor byggnad, man icke skall få det mycket
bättre i alla dessa afseenden, än man har. Hvad hjelper det beqvämligheten,
om det yttre är grannt, prydt med kupol, friser och
kolonner? Hvad gagnar sådant riksdagsmannen, om han icke får
det, som för honom är af största vigt, eu fredad plats, hvarest, om
han icke ständigt vill följa med förhandlingarna, han kan sysselsätta
sig med annat, som tillhör riksdagsarbetet.

En sak, som tillhör den praktiska synpunkten, är också kost -

N:o 81. 32

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt än- nåden. Eu kostnad, som gifver eu god valuta, är icke att klaga
drmg af Riks- 5fver^ äfven om den är något stor. Hav är den mycket stor, och
omuppföranL ^ vore »ti fästa något större afseende dervid, om valutan vore
å Helgsands- också mycket god, men jag kan icke gå in derpå. Då blott få och
holmen af nytt i vissa afseenden föga vigtiga förbättringar äro att vänta i det nja
riksdagshus j1US) hvarom Riksdagen nu snart skall fatta sitt beslut, uppställer
m\ sig naturligtvis den frågan: stå dessa förbättringar i rimligt förhål(
oits.) ]an(je till de ifrågasatta kostnaderna? Jag måste svara alldeles bestämdt
nej! För närvarande heter det visserligen, att hvad som är
föreslaget endast skulle kosta 5 millioner. Sakkunnige hafva emellertid
till och med antagit dubbla summan, och min innersta öfvertygelsee
är, att det icke stannar vid 10 millioner. Här finnes så mycket
outredt qvar ännu, så mycket, som icke är och icke kunnat upptagas
i kostnadsberäkningarna, ty man vet ju icke, hvad som kan inträffa
i afseende på pålningen eller på vattenståndet i strömmen
o. s. v.; man kan ännu icke hafva fullkomlig visshet, huru sådana
förhållanden komma att gestalta sig.

Vi hafva på senare tider vant oss att, såsom ett gammalt ordspråk
säger, »sila mygg och svälja kameler»; vi hafva prutat 100
kronor på pensioner till fattiga enkor efter hederliga och rättskaffens
tjensteman — och hvad gör staten för vinst derpå? Vi pruta
20 ä 30 tusen kronor, då fråga är att hastigare få i ordning vår
flotta eller någon annan del af försvaret, och hvad vinst för staten
har detta medfört? — Men vi äro färdiga att lägga ut hela millioner
såsom ett intet, då det är fråga om ett hus åt oss sjelfva. Jag tror,
att det blir svårt att i längden inför landet försvara ett sådant sätt
att gå till väga.

I de motförslag, som inlemnats, finnas i ett eller annat afseende
felaktiga beräkningar, som såväl i diskussionen i Andra Kammaren
som äfven i åtskilliga tidningar gifvit motståndare anledning
till mycket buller; men sammanlagda utgöra dessa blott en försvinnande
bagatell emot hvad man nu står i begrepp att kasta bort på
det nya riksdagshuset, och detta enligt beslut hufvudsakligen af riksdagsmän,
som med allt skäl och på aktningsvärda grunder proklamerat
sparsamhetens grundsats. Huru hänger det i hop härmed? Hur
förklara och hur försvara det?

Till frågan om den praktiska anordningen hör det besynnerliga
annex, som man gifvit riksdagshuset, då man vill tvinga hit bankhuset.
Hvad har det der att göra? Finnes det inre nära samband
mellan båda husen? Eller var utrymmet så stort, att det
borde begagnas? Eller var läget synnerligen passande för en bank?
Visserligen icke; men för att få ett någorlunda tillfredsställande svar
på sista frågan, tvangs man hitta på Drottninggatans förlängning.

. Men är det icke alldeles orimligt att bygga en sammanbindningsbro,
som utmynnar på det mest olämpliga ställe i hela staden, som, om
ett brostöd i strömmen derför visar sig erforderligt, skulle åstadkomma
ännu större vattenträngsel, än nu är fallet! Detta sista,

Onsdagen deu 8 Maj, f. m.

33 N:o 31.

hvarom jag emellertid talat med en fackman, förstår jag icke nog Ifrågasatt iinför
att fästa mycket afseende dervid. äring afRiks Men

hvad är det man främst borde hygga om? Jo, det är ^uppförande
Norrbro. I decennier har man talat om dess obestånd och derjemte ä Helgeandsframhållit,
hvilka fördelar dess sänkande till den rätta nivån i för- holmen af nytt
hållande till slottet skulle medföra för det sistnämnda. Detta är eu riksdagshus
sak, som man genast borde börja med och icke uppskjuta, till dess
ett nytt riksdagshus uppförts på Helgeandsholmen, då ombyggandet '' 01 8''
antingen blir en fråga, som icke kan lösas eller endast med allt för
stora kostnader.

Jag öfvergår nu till den tredje synpunkten, som, sedan jag nämnt
den teoretiska och den praktiska, påtagligen är den estetiska. Derom
har icke varit någon allvarlig diskurs under hela denna långa tid,
som förflutit, sedan Helgeandsholmen utsågs till byggnadsplats. Det
enda var, att man till en början försökte, ehuru mindre lyckligt, att
nedsätta denna synpunkt till en obetydlighet. Tvärtom har man i
alla länder, der man haft råd att bestå sig sådana byggnader —
och vi visa ju nu, att äfven vi hafva råd dertill — ansett denna
synpunkt vara ej den vigtigaste, men den, som sätter kronan på
verket. — Redan i vår lagstiftning tillätes det icke den enskilde att
bygga fula hus vid städernas gator, och myndigheterna öfvervaka
detta på det strängaste. Skulle icke staten då hafva rättighet att
också fästa sig vid den estetiska sidan af denna fråga, då det gäller
riksdagshuset, som borde blifva icke endast det förnämsta näst Kongl.

Slottet, utan äfven det värdigaste, ståtligaste och solidaste i staden!

Låtom oss tänka oss detta riksdagshus på den ifrågavarande platsen.

Det är ju nu antagligt, att det skall hafva denna för sig olyckliga
riksbank bredvid sig. Och låtom oss sedan till en början följas åt
till Vasabron. Der se vi ingenting af slottets hela vackra och förträffliga
sida åt högvakten och föga af fasaden åt Norrbro, emedan
utsigten dit är afstängd. Man säger, att om man ställer sig på
Hotel Rydbergs trappa, så ser man slottet mycket bra. Ja, men
ifall man står på ett annat ställe — hvilket är lofligt —, der slottet
skulle kunna ses, då är det förbi med denna utsigt. Låtom oss
sedan följas åt till Skeppsholmsbron, från hvilken hela den fria och
friska Norrströmsfårau skulle lemna en oförliknelig utsigt långt nedåt
Mälarstränderna. Det är icke heller öfverdrifvet, hvad utländingarne
säga, att sådana utsigtspunkter får man icke se i hela Europa. Och
allt detta går nu bort, ty det perspektivet blir afbrutet från ena
sidan som från den andra. Det är således endast under vissa förhållanden,
såsom om jag ställer mig precis, der jag är anvisad af
fullmägtige att stå, som slottet synes fritt; men ändå icke ens der
i sin helhet, ty vill man se slottet i dess fulla skönhet, bör man se
icke blott mellersta partiet, utan äfven båda sidolängorna. Först
då visar sig, huru ädelt måttfullt det är och huru mägtigt det verkar.

Det finnes ännu någonting, som jag ber få nämna, och det är,
att genom den ornamentala utstyrsel, som riksdagshuset får, så

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 31. 3

N:o 31. 34

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt dn- skall det, icke nog med att det genom sin massa kommer att bortdTglns
beslut en ®*°.f ^ af slottet,^ äfven genom sin heterogena stil verka

omuppförande obehagligt såväl i afseende på slottet som på hvarje annan närligå
lldgcands- gande byggnad.

holmen af nytt Jag vill icke påstå, att det tilltänkta riksdagshuset i och för
riksdagshus sig är fultj men jag påstår, att det i förhållande till sin omgifning
(Forte) ^lott skadar denna, utan äfven sjelf skadas.

Under sådana förhållanden är det icke underligt, mine herrar,
om jag, då jag i teoretiskt afseende finner hela företaget otillfredsställande,
i praktiskt afseende misslyckadt och i estetiskt afseende
beklagligt, måste motsätta mig ett bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Almgren, Fredrik.

Herr Törnebladh: Jag hade icke tänkt taga del i debatten,
da, såsom af flere talare redan anmärkts, frågan i sjelfva verket är
afgjord, men jag har icke kunnat förbigå med tystnad de anmärkningar,
som nu, särskild t af den siste ärade talaren, blifvit rigtade
emot det föreliggande förslaget, anmärkningar, hvilka jag skall be
att i korthet, så godt jag kan, få upptaga för att sedan tillämpa
vissa anmärkningar på det, som reservanterna ville sätta i stället.

Jag kan icke rigtigt förstå skilnaden mellan den teoretiska, den
praktiska och den estetiska synpunkten i detta fall. Det har förefallit
mig, som den teoretiska och praktiska synpunkten tillsammans
just skulle bilda den estetiska. Det kan ju hända, att konstnärerna
hafva någonting annat att upplysa, ehuru jag har mina mycket
starka tvifvel derom.

Jag skall emellertid först se saken från den s. k. estetiska synpunkten,
som här egentligen synes afse de blifvande byggnadernas
förhållande till omgifningarna. Man säger, att man icke skall kunna
se slottet från alla punkter af omgifningarna. Det är ju icke så
underligt. Men det sammanhänger med en annan fråga, som inom
konstverlden icke är alldeles okänd, frågan, huruvida en stor och
monumental byggnad nödvändigtvis behöfver ligga så fritt, att icke
någon annan stor byggnad får ligga i närheten. Jag skall icke inlåta
mig på afgörandet af denna fråga, men vill blott framhålla, att
den bland konstkännare är långt ifrån afgjord. Det finnes nog de,
som äro af motsatt åsigt. Likaså ber jag få anmärka följande. Om
anblicken af slottet skulle komma att skadas genom riksdagshuset,
hvilket kan vara tvifvelaktigt, så undrar jag, om icke hvar och eu,
som sett de förslagsritningar till en bankbyggnad, som först förelågo,
förmodligen såsom uttryck af den högsta estetik, vid betraktande af
denna byggnads läge i förhållande till slottet skulle säga: Gud bevare
oss för eu sådan byggnad i slottets närhet. Jag vädjar till hvar och
en af herrarne, som sett ritningarna, om icke denna byggnad också
skulle i väsentlig grad, likasom nu den lilla bazarbyggnaden, bidraga
att stänga den så mycket omtalade utsigten.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

35 N:o 31.

Då den store auktoriteten Wallot har sagt, att man »murar till
Mälarens utlopp i Saltsjön», så torde detta icke böra tagas efter
orden. Herrarne behöfva icke mera än på återvägen härifrån gå
öfver Norrbro och å dess norra del blicka utåt strömmen för att
finna, att detsamma till stor del kommer att blifva fritt, och herrarne
skola genast finna, att uttrycket »mura till» är lika origtigt
som det uttryck, hvarmed herr Wallot börjar sin estetiska förklaring,
nemligen: »den af riksdagshuskomiterade afsedda platsen», som
icke förmildras af det tyska uttrycket »in Aussieht genoramene»,
ty det är icke en »in Aussieht genommene», utan en af Riksdagen
beslutad plats. Detta misstag är så kolossalt, att det för mig klart
bevisar, att han måste hafva handlat på egen hand och icke under

intryck af någon inspiration, i hvilket fall han naturligtvis undvikit

en sådan villfarelse. Jag skall icke heller uttala mig om de starka
uttryck, han gjort sig skyldig till i sitt utlåtande, derför att jag
förmodar, att han är så van vid starka uttryck i Tyskland om sitt
eget verk — de må nu vara orättvisa, som jag hoppas, eller icke —,
att han icke kunnat frigöra sig derifrån.

Jag tillåter mig säga, att, då fråga är om platsen, och det

var dermed den siste ärade talaren begynte, det spelar en mycket

stor rol, huru pass betydlig tomt för en byggnad man kan under
våra förhållanden afse. Vore man obunden, så att man kunde taga
idealiskt stora platser och derefter bygga idealiskt stora hus, der
hvarje riksdagsman, åtminstone de flesta af dem, hade, såsom i
Amerikas representanthus, särskilda rum till sitt förfogande, då stälde
sig saken betydligt olika. Men våra förhållanden äro icke sådana,
utan vi måste vid byggandet taga hänsyn till de tomtplatser, som
kunna erhållas, helst när det är fråga om eu central plats, hvilken
alltid är synnerligen dyr. För riksbanken särskildt är det af vigt
att hafva en central plats. I afseende derpå vill jag hänvisa till
hvad en af reservanterna för några år sedan sade: riksbanken kan
ligga hvar som helst, blott den ligger på en central plats. Det är
ett uttryck, som synes stå i någon strid med hvad nu i reservationen
uppgifves, att banken framför allt borde ligga vid en af de
förnämsta stråkvägarne för den allmänna rörelsen och att den der -

Ifrågasatt ändring
af Riksdagens
beslut
om uppförande
ä Helgeandsholmen
af nytt
riksdagshus
m. m.

(Forts.)

för skulle läggas på Helgeandsholmen nära Norrbro. Platsen är ju
sålunda i det fallet ganska afgörande; men jag föreställer mig, att
de ritningar, som äro uppgjorda, visa, att både riksdagshus och
riksbankshus kunna byggas derstädes med tillräckligt afseende på
den beqvämlighet, som bör åstadkommas för riksdagsmännen.

Konstruktionen är visserligen sådan, att man här gått något
i höjden, men denna höjd är icke så synnerligen stor, och den är
icke sådan, den af motionären uppgifvits, ty hans siffror äro i detta,
som i många andra fall, origtiga. Förhållandet är nemligen icke,
att huset kommer att med 25 fot öfverstiga de högsta enskilda hus
i staden, det skall icke uppstiga till 93 fot öfver marken, utan det
är 72 7, fot i allmänhet, utom på det jemförelsevis obetydliga

Jf:o 31. 36 Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt än- midtpartiet, der det blir icke 93 fot, utan 88 fot. Sålunda långt
äring af Riks- ifrån atf öfverstiga enskilda bus, understiger det i allmänhet den
om uppförande högsta tillåtna höjden för dem, ty den är 74 fot. — Vare detta
å Helgeands- för närvarande nog sagdt om siffrorna i motionen, med undantag
holmen af nytt att jag beträffande riksdagshuset i Berlin blott vill med stöd af utriksdagshus
gjfven beskrifning nämna, att det är till taklisten 93 fot och till
f". ryggåsen 151 fot, och icke resp. 68 och 92 fot, hvilket är en högst
(Forts) väsentlig skilnad. 8

Hvad beträffar kupolen, har jag från detta rum sagt, att det
är icke alls någon afgjord sak att den kommer dit. Jag tror, att
i det fallet byggmästaren för riksdagshuset i Berlin har rätt mycket
att lära oss. Han har visserligen satt dit en kupol, men den erfarenhet,
man hittills haft af denna kupol, har visat, att den icke
verkat så lyckligt som man från början trodde. Man måste, då en
sådan auktoritet kommer fram med någonting, också se på huru
det tager sig ut efteråt. Om man här kan undvika kupolen, är
något, som jag icke vet, men som jag antager kunna komma att
ske. Det blifver i allt fall eu senare fråga.

Hvad beträffar riksbanken, så står det ännu på dess sedlar*
»hinc robur ett securitas» och det kommer att stå der fortfarande!
oberoende af bankhusets plats i vattnet. Det finnes många hus i
Stockholm och i andra hufvudstäder, som med ganska stor fördel
blifvit byggda i vatten, äfven under tider, då ingeniörsvetenskapen
icke var så utvecklad som nu. Faran för banken är således ringa,
om blott Riksdagen fortfarande håller vård om sin riksbank, hvilket
jag hoppas skall blifva förhållandet, äfven om den ligger på Helgeandsholmen.

Hvad angår stilen, så får jag erkänna, att det för enheten
naturligtvis blir svårare med 2 hus, om Drottninggatans förlängning
skall blifva så bred, som man nu tänkt sig. Det har från
början varit anmärkningar deremot, att gatan mellan husen varit
för trång, och då har det alltid hetat: icke skolen I lägga 2 hus

bredvid hvarandra och hafva en gata med endast 36 å 37 fots

bredd. Man ansåg sig böra lyssna till dessa klagomål och gjorde

gatan 60 fot bred, eller den bredd, som gatorna minst skola hafva

i de nya stadsdelarne, naturligtvis också med afseende på de så
mycket omtalade belysuingsförhållandena, för att få dessa tillfredsställande.

Hvad beträffar utrymmet, har jag förut talat om, att plenisalarne
blifva fullt tillräckliga i afseende på utrymmet, hvilket i
reservanternas yttrande upptagits några hundra fot för litet. Särskilt
hafva dessa plenisalar ett syftemål med den s. k. absis, hvilken
reservanterna icke medtagit i beräkningen, derför att den icke
finnes i ombyggnadsförslaget, nemligen vinnandet af den fördel, att
vid voteringar omkring talmansbordet ledamöterna kunna röra sig
lätt och ledigt i stället för att trängas och nästan slås. Det torde

Onsdagen deu 8 Maj, f. m.

37 i\!0 31.

således icke vara olämpligt att få eu sådan afsilning på rummet, Ifrågasatt andorn
bidrager till ledamöternas beqvämlighet, och detta lär väl också af Slksvara
skäl att taga i betraktande. Att det hus, som är föreslaget ^uppförande
att uppföras, icke är det bästa möjliga, går jag mycket gerna in ä HelgeancUpå
— ett sådant skulle fordra stora kostnader och mycket större holmen af nytt
plats — men valutan blir dock temligen god, om kosta adsberäk- riksdagshus
ningarna hålla streck, hvilket jag icke har anledning misstänka,
att de ej skola göra. Men hvad jag har icke blott anledning att '' r ''
misstänka, utan kan bestämdt bevisa, är, att reservanternas kostnadsberäkningar
med en besparing på omkring 3 millioner icke
hålla streck. Jag skall dock ej så mycket fästa mig vid de 786,000
kronor, som skulle åtgå till det gamla huset — det kan hända, att
det blifver dyrare —, ej heller skall jag fästa mig vid bankhuset,
som nu fått en ny fasad, hvilken ser något trefligare ut •—• inom
parentes sagdt, synes denna fasad hafva tillkommit efter kritiken
vid den offentliga utställningen af ritningarna och icke med afseende
å ett inre behof, såsom i allmänhet sker, om man vill uppgöra
ritningar ändamålsenligt. Ej heller skall jag fästa mig vid
en del andra anmärkningsvärda förhållanden; det är detaljer, som
kunna ändras, fastän det kommer att kosta penningar. Men hvad
jag skall fästa mig vid är realiserandet af det önskningsmål, Riksdagen
haft att få lokaler åt en del af de ganska många embetsverk,
som nu hyra lokaler, genom att det gamla riksdagshuset skulle
kunna inredas till sådana. Kostnaden för embetsverkshus med tomt
är nu i det ändrade kostnadsförslaget upptaget till i rundt tal
1,076,000 kronor. Veta kammarens ledamöter, hvarifrån denna

siffra tagits? Jo, först och främst ingår deri kostnaden, 660,000
kronor, för ett hus, som är beräknadt att inrymma de embetsverk,
som nu skulle få blifva qvar, d. v. s. de, som nu ligga på den
plats, der riksdagshuset enligt det senaste nybyggnads för slaget skulle
ligga, således kammarrätten, domänstyrelsen och marinförvaltniugen.

Det är det nya huset för dessa, för hvilket byggnadskostnaden beräknats
till 660,000 kronor; dertill komma sedan 416,000 kronor
för tomtplats. Denna tomtplats är beräknad till 12 kronor per
qvadratfot. Hvarifrån har denna siffra erhållits? Jo, från de handlingar,
som föreligga från Stockholms stadsfullmägtige med dess anbud;
der är tomten beräknad till 12 kronor per qvadratfot. Men detta
anbud skulle vara förfallet genom antagande af förslaget om tilloch
ombyggnad, och då återstår för staten att köpa tomten af Stockholms
stad. Men för sådant fall bör erinras, att stadsingeuiören,
som uppgjorde tomtprisberäkningen, har en annan beräkning af tomtvärdet,
hvilket upptagits till något öfver 30 kronor per qvadratfot.

Han säger nemligen, att om staden för något allmänt behof skulle
behöfva donna tomt, så bör man beräkna priset efter det i denna
stadsdel i allmänhet gällande medeltaxeringsvärdet. Skilnaden utgör
mellan 6- och 700,000 kronor. Det är möjligt, att staden skulle
vilja sälja den för den summa, som staden förklarat sig villig att

»ro 31. 38

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt om-afstå tomten för i sammanhang med ordnande af Helgeandsholmen,
dd(^enfbeslut men det är lån?t ifrån säkert* till och med mycket osäkert.
om uppförande Hvad beträffar de kostnadsberäkningar, komitén uppgjort, och
å Heigeands- de kostnadsberäkningar, som uppgjorts mot komitén, behöfver ja<*
holmen af nytt icke erinra om mera, än att nyss en talare uppgift, att kostnarikma9mUS
dern.a skulle till 9 å 10 millioner, men i hans motion står det

(Forts) 19 å 15 millioner. Det är således temligen på måfå tagna siffror

i detta fall. Och hvad skola vi nu få för hvad vi komma att utgifva,
i händelse reservationen vunne bifall? Jo, ett riksdagshus,
der salarne delvis hafva ytterväggar, der genomgången till hallen
icke är mer än 10 fot hög, der passagen från Första Kammaren
till klubbrummen är icke fullt 5 fot bred, men så mycket längre,
ty den är öfver 60 fot, der ljusförhållandena äro dåliga och kommunikationerna
mycket bristfälliga, och der vice värden får sekundär
dager, för ett rum visserligen från kaféet, men det förbättar
icke saken. Tron I, mine herrar, att man i längden skulle nöja
sig dermed eller vara tillfreds med att derför hafva utgifvit en så
stor summa? Nej, då tror jag man hellre bör taga den större summan
och fa ett godt hus, om också icke det bästa, men sträfvandet
efter det bästa är just fiende till det goda.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter detta anförande hördes flera rop på proposition.

Herr Ljungberg: Jag skall endast bedja att få upptaga några
anmärkningar, som den siste talaren i sin nöd, ty i en svår sak
får man ju gripa till allt, tillät sig att framkasta mot mig.

Han sade, att det skulle vara origtigt att uppgifva riksdagshusets
höjd till 93 fot och att den nu i stället skulle vara 78 fot. Jag
beder då att fa fästa hans och kammarens uppmärksamhet derpå,
att de i byggnadsfrågan lenmade dimensionsuppgifter hafva undergått
oupphörliga förändringar, såsom synes af bil. A. vid betänkandet.
Både grundyta, areal af golf och höjd mått hafva alltjemt undergått
förändringar, så att det ena årets uppgifter äro helt olika det andra
årets. Man kan icke taga andra uppgifter än dem man erhåller.
Jag erhöll den klandrade uppgiften i bygguadskontoret, och om den
nu skulle vara alltför hög, så vore det desto bättre. Komitén hade
då besinnat sig; men jag tyckte mig höra herr Törnebladh sjelf tala
om 93‘/2 fot, och den siffra, han sedan angaf om 78 fot, som nu
för ögonblicket skulle vara maximihöjden, öfverensstämmer icke med
den af 80 fot »till balustraden å mellanpartierna», som nämnda bilaga
upptager. Denna balustrad är icke heller dét högsta partiet å
byggnaden, efter hvad ritningen utvisar. För öfrigt hade jag varit
beskedlig nog att icke i min motion påminna om den fatala skorstenen,
som enligt komiténs betänkande af den 17 februari 1894 skall
från jordvåningen stiga till en höjd af vid pass 104 fot och således
med 26 fot öfverskjuta riksdagshusets tak, efter herr Törnebladhs allra
nyaste uppgift.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

39 N:o 31.

Men det är en annan sak, om hvilken jag skulle vilja utbedja Ifrågasatt {immig
någon förklaring, eftersom samme talare, trots oefterrättligheten drin9 “/ Sikti
hans egna både uppgifter och åtgöranden, vill skolmästra andras ^uppförande
uppgifter. Jag har framför mig ett betänkande af den 3 mars 1891, d Helgeandsundertecknadt
R. Törnebladh, uti hvilket sid. 25 står, att »den tomt, holmen af nytt
som genom 1888 års beslut förvärfvats för riksdagshus och riks- riksda9slius
bank, har kräft en kostnad af 1,4 millioner kronor; men sedermera m''

får man i ett betänkande af 25 sistlidne april, undertecknadt af ^ or
Hugo Tamm, och naturligtvis grundadt på herr Törnebladhs och hans
komités uppgifter, se att den för de båda byggnaderna förvärfvade
tomten kostat Riksdagen 2,400,000 kronor! Hvart har den nya millionen
tagit vägen, eller är den senare uppgiften origtig, eller den
förra, eller båda? Det senare är det mest sannolika. Och huru
lättvindigt vederbörande handskas icke blott med siffror, utan äfven
med Riksdagens beslut, kan ses deraf, att sedan komitén 1891 sagt,
att »den af 1888 års Riksdag anvisade byggnadsfonden icke behöfver
öfverskridas», så beräknar densamma 1892 kostnaden till mer än 1
million deröfver och nu, efter hvad reservanterna uppgifva, till ännu
vida högre belopp. På samma sätt med dimensionstalen, hvilka man
linapt hinner nedskrifva, innan de äro ändrade, lyckligtvis nu nedåt,
då de förr alltjemt gingo uppåt. Hvilka af komiténs uppgifter, man
skall taga för rigtiga, och huru länge de tagna blifva det, vet ingen.

Jag har intet vidare att tillägga, men yrkar fortfarande bifall till
reservanternas förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Ljungberg,
att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och antaga det förslag,
som innefattades i den af herrar O. R. Themptander och E.

Fränekel vid utlåtandet afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ljungberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande, omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och bankoutskottet
hemstält i sitt utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
det förslag, som innefattas i den af herrar O. R. Themptander och
E. Fränekel vid utlåtandet afgifna reservation.

Nso 31. 40

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ifrågasatt ändring
af Riksdagens
beslut
om uppförande
ä Helgeandsholmen
af nytt
riksdagshus
m. m.

(Forts.)

Interpellation
ang. ofog vid
s. k. varietéföreställningar.

Vid omröstningens slut befuunos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 30.

Herr Berg, Gustaf, erhöll på begäran ordet och yttrade:
Likasom jag 1888 i Andra Kammaren reserverade mig mot det beslut,
som då fattades i förevarande fråga, skall jag anhålla att få till
protokollet antecknadt, att jag reserverar mig mot det beslut, som
nu blifvit fattadt.

Herr von Strokirch: Äfven jag anhåller att få reservera mig
mot det beslut, kammaren nyss fattat.

Herr Casparsson: Mot det fattade beslutet, hvarigenom riksbyggnadernas
förläggande dels på Helgeandsholmen och dels i Norrström
blifvit för all framtid besegladt, vill jag anmäla min reservation,
förvissad, att äfven i detta fall den gamla erfarenheten skall
bokstafligen göra sig gällande, att »långa år få gälda hvad stunden
brutit».

Herr Wennerberg: Jag beder att få inlägga min reservation
mot det fattade beslutet.

Mot kammarens nyss fattade beslut reserverade sig äfven grefve
Douglas samt herrar Hasselrot, af Burén, Ljungberg, Wallin, lludebeck
och Asker.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda den
4 och 6 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 77, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående extra
anslag till domkapitlens expeditioner, och

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts under sjette hufvudtiteln
gjorda framställning angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Herr Treffenberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Mine herrar! Jag har i går underrättat herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet om att jag ämnade i dag till honom
ställa en skriftligen affattad interpellation, som jag strax skall uppläsa,
sedan jag likväl dessförinnan i korthet redogjort för anledningen
till interpellationen.

Förhållandet är nemligen det, att jag redan vid början af denna
riksdag från ett aktningsvärdt håll anmodades att, så vidt på mig

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

41 N:o 81.

berodde och på det sätt jag ansåg lämpligast vara, söka sätta i rörelse
krafter, kvilka kunde antagas komma att på ett mera verksamt
sätt tygla det öfverhandtagande sjelfsvåldet inom det s. k.
varietéväseudet, särskilt här i hufvudstaden. Med eu viss tvekan
upptog jag denna maning, dels derför att jag erinrade mig, att Riksdagen
redan år 1893, således för två år sedan, fäst Kongl. Majrts
uppmärksamhet på den form af osedlighet, hvarom här är fråga,
och dels derför, att jag saknade tillräckligt material för ett mera
aktivt inskridande, och till sist äfven derför, att, om jag öfver hufvud
taget komme att bestämma mig för ett sådant inskridande, jag
var oviss, om jag bäst kunde tjena saken genom interpellation, motion
eller möjligtvis genom att skrifva i tidningarna i ämnet, i
händelse någon sådan ville upplåta plats för en uppsats i saker).
Emellertid kom senare under riksdagens lopp en gripande artikel i
ämnet uti tidningen Nya Dagligt Allehanda. Sedan jag genomläst
denna artikel, hade jag alldeles klart för mig, att någonting måste
göras och göras snart, allra helst som jag tillika uti den vid justitieombudsmannens
senaste embetsberättelse fogade förteckning öfver
till regeringen inkomna riksdagsskrifvelser faun, att den af mig nyss
omnämnda riksdagsskrifvelsen af 1893 ännu vid 1894 års slut icke
ledt till någon åtgärd från regeringens sida. Det var då, såscmjag
nämnde, klart för mig, att man icke längre stod till svars med att
i en så allvarlig fråga lägga armarue i kors, utan att man måste
söka slå ett stort slag, äfven med risk att resultatet skulle inskränka
sig till eu vanmäktig protest. Sedan gjorde en lycklig tillfällighet,
att jag sammanträffade med eu högt ärad vän och meningsfrände,
hvilken förtrodde mig, att äfven han umgåtts med funderingar på
att interpellera i samma sak som jag, och det är efter samråd med
honom och, jag kan tillägga, äfven efter hans koncept, som jag nu
uti moralens, den offentliga anständighetens, hela samhällsintressets
och tusen sinom tusen föräldrars namn anhåller att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få ställa följande interpellation.

»Det är för alla bekant, att vid s. k. varietéer bedrifves ett ofog,
som framkallat starkt ogillande och allvarliga bekymmer. Att här
närmare skildra detsamma kan ej komma i fråga. Enligt från vidt
skilda håll framkomna enstämmiga vittnesbörd kan det anses vara
ådagalagdt, att vid varietéfÖreställningarna bedrifves propaganda för
osminkad liderlighet, ohöljd hädelse och politisk smädelse. Så långt
har man gatt i hänsynslöshet, att man till och med anordnat varietéföreställningar
för barn och annonserat dem till tiderna mellan församlingens
söndagsgudstjenster.

Väl är jag öfvertygad derom, att bot mot det nu omtalade
ofoget ej ensamt eller förnämligast är att söka i rättsliga åtgärder,
men å andra sidan kan det ej bestridas, att staten, som äfven har
en sedlig uppgift, har skyldighet att förebygga eller hindra sådant,
som är egnadt till att i religiöst eller sedligt hänseende förderfva.

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 31. 4

I nterpcllation
ang. ofog vid
s. k. varietéföreställningar.

(Forts.)

N:o 31. 42

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Interpellation
ang. ofog vid
s. k. varietéföreställningar.

(Forts.)

Antingen finnas i svensk lag tillräckliga bestämmelser i nu antydt
syfte och då böra dessa efterlefvas, eller också saknas sådana.
I senare fallet är det de lagstiftande myndigheternas pligt att tillse,
att ny lag varder stiftad.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag vördsamt
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa
följande spörsmål:

Finnas i gällande lag och förordningar bestämmelser, genom
hvilhas tillämpning det s. k. varietéofoget han förebyggas eller stäfjas;
och, om så icke skulle vara förhållandet, är regeringen betänkt på
att åstadkomma sådana bestämmelser ?»

Herr statsrådet Östergren: Herr talman! Mine herrar! Den
högt ärade representanten för Kopparbergs län har nyss till mig i
min egenskap af chef för justitiedepartementet framstält följande
spörsmål: finnas i gällande lag och förordningar bestämmelser, genom
hvilkas tillämpning det s. k. varietéofoget kan förebyggas eller stäfjas;
och, om så icke är förhållandet, är regeringen betänkt på att
åstadkomma sådana bestämmelser?

Af det yttrande, hvarmed den ärade representanten inledde spörsmålet,
framgår, att det öfverklagade ofoget består deri, att vid varietéföreställningar
bedrifves propaganda för osminkad liderlighet,
ohöljd hädelse och politisk smädelse.

Mine herrar, om vid varietéföreställningar förekomma uppvisningar,
tal, sång eller annat, som sårar tukt och sedlighet, så att
deraf kommer allmän förargelse eller fara för andras förförelse, då
är brott begånget mot 13 § i 18 kap. strafflagen; och äro prestationerna
vid dessa föresällningar af den beskaffenhet, att de kunna
anses innefatta hädelse eller smädelse, har vederbörande brutit mot
strafflagen, som i 7:e, 9:e, 10:e och 16:e kap. stadgar strängt ansvar
för dessa brott.

Åtalandet och bestraffandet af nu nämnda brott skola otvifvelaktigt
bidraga till förekommande eller stäfjande af de i spörsmålet
omförmälda varietéofogen; men antagligen åsyftas i spörsmålet hufvudsakligen
det fall, då, ehuru brott icke kan anses vara begånget,
emedan den eller de uppträdande vetat ställa så till, att prestationen
ej faller under något i strafflagen beskrifvet brott, den dock
strider mot anständighet, skick och goda seder, d. v. s. mot sedligheten,
och derför är klandervärd och förkastlig. För detta nu
sist omnämnda fall är korrektivet att söka i ordningsstadgan för
rikets städer af den 24 mars 18(38. I 13 § af denna stadga är
nemligen föreskrifvet, att en hvar, som vill gifva offentlig föreställning
af ifrågavarande slag, skall före dess början derom göra anmälan
hos polismyndigheten och i visst fall afvakta tillstånd, samt
att polismyndigheten, der sig visar, att föreställningen åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eger upplösa
föreställningen och förbjuda dess förnyande.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

13 N:o 31.

Genom hvad jag nu anfört, tror jag mig hafva visat, att gäl- Interpellation
lande lag och författningar innehålla bestämmelser, genom hvilkas an^
tillämpning det s. k. varietéofoget kan förekommas eller stäfjas. [föreställningar■ Herr

Treffenberg: Jag beder till en början att få betyga (Forts.)
min tacksamhet till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för de upplysningar, han behagat lemna. Dessa upplysningar
hafva till fullo stadfäst min egen öfvertygelse derom, att i redan
nu gällande lagar och författningar bestämmelser finnas, med tillhjelp
af hvilka man kan hejda osedligheten vid dessa varietéer, och
herr statsrådet har också ganska rigtigt uppfattat andemeningen med
spörsmålet. Men då så är, är det gifvet, att interpellationens intresse
koncentreras på en annan punkt, nemligen på frågan, hvem
Riksdagen, allmänheten och en hvar god medborgare har att taga
för hufvudet, i den händelse dessa till upprätthållande och befrämjande
af sedligheten stiftade lagar icke efterlefvas. Svaret på den
frågan har jag äfven klart för mig; men jag anser frågan, synnerligen
i närvarande stund, vara af så grannlaga beskaffenhet, att jag
får inskränka mig till uttalande endast af den förhoppningen, att
vi icke här i Sverige måtte, genom att låta detta laissez-aller-system
fortgå, slutligen glida ned i det stadium, på hvilket romerska riket
en gång befann sig, då, såsom historieskrifvaren klagar, man kommit
derhän, att man icke längre förmådde uthärda vare sig det
onda eller botemedlen derför: »nec mala, nec remedia pati possumus».

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3,6 2 e. m.

In fidem

A . von Krusenstjerna.