1895. Första Kammaren. N:o 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 27

Lördagen den 27 april, e. m.

/

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 16, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 60, 61,
73 och 77 regeringsformen;

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
62 och 69 regeringsformen samt § 65 riksdagsordningen; och

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 53, 69,
87, 105, 106 och 107 regeringsformen, §§ 37, 38, 39, 42, 43, 48
och 57 riksdagsordningen samt § 2 tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 64, i anledning af gjorda framställningar om bidrag till
bestridande af kostnaderna för en allmän konst- och industriutställning
i Stockholm år 1897;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anordnande
af bageri och bryggeri vid Yexiö hospital;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Vexiö hospitals område;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändradt
sätt för användandet af ett till en mejeriskola inom Jemtlands
län anvisadt anslag;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Jörns jernvägsstation beläget område
af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens
län;

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 27.

1

Nso 27. 2 Lördagen den 27 April, e. m.

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Upsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen och
en del af kronolägenheten Slottshumlegården;

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppgörelse
med Stockholms stad angående öfverlåtande på staten af den rätt,
staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen, samt angående
två i ämnet väckta motioner;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; och

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71 med halfva tomten
n:o 127 a inom qvarteret Stor- och Yretroten m. m. i Arboga;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

n:o 15, i anledning af väckta motioner om upphäfvande eller
uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890;

n:o 16, angående verkstäld granskning af tulltaxan;

n:o 17, i anledning af väckt motion om lastpenningarnes afskaffande
;

n:o 18, angående stämpelafgiften;

n:o 19, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter; samt

n:o 20, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende
å mom. a) i första punkten af utskottets betänkande n:o 12,
i anledning af väckta motioner rörande ändringar i tullstadgan;

bankoutskottets memorial n:o 12, angående instruktion för nästa
riksdags bankoutskott;

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 3, angående
ersättning åt utskottets sekreterare;

lagutskottets utlåtande n:o 41, i anledning af väckta motioner
om ändring i 15 § i förordningen angående patent den 16 maj
1884; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om åtgärder till skydd för jordbruket mot skada af s. k. canadahjortar
i Södermanlands län.

Fortsattes föredragningen af andra särskilda utskottets utlåtande,
n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till

Lördagen den 27 April, e. m.

3 »so 27.

Riksdagen med förslag till lag angående försäkring för beredande af
pension vid varaktig oförmåga till arbete samt afgifna motioner i
ämnet.

''Punkten 1. Lagförslag

ang. försåt:-

Herr Åkerman: Det är ingalunda min mening att upptaga^ndl°af ^>T»-kammarens tid med att bär lemna en redogörelse för min ställnings» vid vartill
föreliggande fråga i hela dess omfattning, allra helst som denna aktigoförmäga
i alla fall bör vara någorlunda känd på grund af mitt deltagande i llU arbeteärendets
förberedande behandling. Deraf bör utan vidare vara tyd- (Forts.)
ligt, att jag i hufvudsak biträder Kougl. Maj:ts förslag, och det är
nu endast i vissa enskilda punkter, som jag ber att få göra några
anmärkningar.

Det har högeligen förvånat mig, att utskottet, som i sin motivering
visar sig befara, att de med den föreslagna försäkringslagen
förenade ekonomiska uppoffringarna skulle öfverstiga landets förmåga
att bära dem, icke desto mindre har velat påyrka så många och
störa tillökningar i försäkringen med deraf följande högst betydliga
tillägg i kostnaderna. Jag kan icke annat än finna detta visa en
inkonseqvens i resonnementet, och framför allt måste jag dervidlag
uttrycka min. förundran öfver, att utskottet velat särskildt öka på
nutidsförsäkringen genom att höja den af Kongl. Maj:t föreslagna
raaximiåldern af 40 år till den af komitén föreslagna 55 år. Efter
mitt förmenande bör ifrågavarande uutidsförsäkring betraktas såsom
något från den af lagförslaget i öfrigt afsedda vanliga försäkringen
alldeles fristående. Den allmänna principen för försäkringen är nemligen,
att hvarje arbetare skall tillsammans med arbetsgifvaren under
årens lopp småningom insätta det kapital, hvaraf han sedan
skall skörda vinsten, när han blir invalid. Men detta är åter ej
möjligt annat än under förutsättning, att den försäkrade börjar sina
inbetalningar vid helt unga (omkring 20) år och sedan dermed fortfar,
tills han blir invalid. I mån som insättningstiden genom högre
ålder hos den i försäkringspligt inträdande afkortas, blifva hans och
arbetsgifvarens bidrag till försäkringsfonden allt mera otillräckliga,
och desto större blir derför den procent, han såsom pensionär af
staten erhåller, under det att å andra sidan staten deremot åtminstone
icke direkt gifver något åt den, som vid unga år inträder i
försäkringen och derefter fortfar med insättningar. Det är af dessa
skäl jag anser nutidsförsäkringen som något för sig fristående och
helt enkelt betraktar den som ett offer af opportunitetsskäl för att
lagen må blifva så mycket begärligare eller åtminstone icke stöta
på så mycket motstånd hos arbetarne, då de genom en nutidsförsäkring
förr få känna fördelarne af dessa pensioner. Men att, när
man i alla fall fruktar, att det skall blifva svårt att bära de med
lagen förenade omkostnaderna, dock vilja gå så långt som att utsträcka
åldersgränsen för nutidsförsäkringen ända till 55 år, det är

N:o 27. 4

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag ett medgifvande, som betungar staten med ett nära på fördubbladt
vin9''för‘bere ke*°PP ifrågavarande försäkring. Nutidsförsäkringen enligt Kongl.
Ilande af pen- Maj:ts förslag är nemligen beräknad betinga ett kapital af 37 milsion
vid «or-lioner kronor, men om åldersgränsen från i detsamma förutsatta 40
aktigoförmåga År enligt utskottets önskan ökas till 55 år, blir motsvarande kapital
till arbete, gg millioner. Uppskattas i stället statens utgifter för uutidsförsäk(Forts.
) vingen i årliga tillskott, skulle dessa enligt Kongl. Maj:ts förslag
blifva 1,383,000 kronor och i det andra fallet 2,540,000 kronor. I
mina ögon är det af Kongl. Maj:t föreslagna offret för nutidsförsäkringen
alldeles tillräckligt och det mesta, som kan påräkna mitt
bifall.

I denna punkt är således min ståndpunkt alldeles bestämdt för
Kongl. Maj:ts förslag. Och jag kan så gerna först som sist uttala,
att jag förenar mig uti det af herr Dickson gjorda yrkandet. Då
emellertid detsamma förutsätter möjligheten af att Kongl. Maj:ts
förslag, innan det återkommer till Riksdagen, skulle blifva mer eller
mindre förändradt, vill jag begagna tillfället att framställa ett par
i mina ögon synnerligen önskvärda modifikationer.

Jag beder då först att få fästa mig vid frågan om de lösa arbetarne.
Tvenne talare hafva här på förmiddagen framhållit, att i
deras ögon Kongl. Maj:ts förslag, med dess skarpa begränsning och
nästan fullständiga utestängande af de lösa arbetarne,, vore särskildt
tilltalande, emedan enligt deras förmenande sedliga och sociala förhållanden
derigenom skulle befordras, i det att de lösa arbetarnes
utestängande från försäkringen skulle medföra en minskning af de
senares antal. Denna verkan skulle då bero derpå, att arbetaren,
för att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, skulle blifva
mera villig än hittills att antaga fast anställning. Men kunde man
verkligen i allmänhet våga tro våra arbetare om ett så godt omdöme,
så vore ju hela den obligatoriska försäkringen onödig. För
de personer, hvilka man enligt Kongl. Maj:ts förslag önskar få försäkrade,
anse emellertid ifrågavarande tvenne talare lika väl som jag
tvång vara nödvändigt, och deri ligger väl ändock ett medgifvande,
att man icke tror arbetarne om att hafva tillräckligt godt omdöme
om sitt eget bästa, för att de frivilligt skulle vilja underkasta sig
dessa uppoffringar på förhand. Jag befarar, att, innan arbetarne fått
ett så godt omdöme om försäkringen, att de önska frivilligt deri
deltaga, ett utestängande af de lösa arbetarne, långt ifrån att verka
i den goda rigtning, som dessa tvenne talare tänkt skulle blifva följden,
tvärtom kan verka till att man just för att slippa ifrån dessa veckoafgifter
föredrager att få en lös anställning och icke blifva tvungen
till att lemna dessa afgifter på grund af en fast anställning. Detta
blir visserligen något, som bör komma att ändra sig i den mån,
som upplysningen stiger och förtroendet till försäkringen växer, men
till en början befarar jag, att det minst lika lätt kan blifva den af
mig framhållna verkan af de lösa arbetarnes utestäugande som den
af de båda andra talarne påpekade motsatsen.

Lördagen den 27 April, e. m.

5 N:o 27.

Här har i dag sagts, att de lösa arbetarnes försäkring icke står
i öfverensstämmelse med de fasta arbetarnes, och att det borde
blifva en sak för sig, om de skulle komma att försäkras. Jag vill
visserligen medgifva, att en obligatorisk försäkring af de lösa arbetarne
aldrig kan blifva så strängt tillämpad som på de fasta, tj om
de lösa arbetarne komma öfverens med sina arbetsgifvare om att
några märken ej skola inklistras, så kommer det nog icke heller att
ske. Men om blott den ena parten vill det, så kan ej den andra
säga nej, ty en sådan vägran blir då förenad med plikt, och jag
skulle derför för min del gerna se, att någon modifiering i det
återkommande kongl.. förslaget måtte ske i den rigtning, att det
underlättas för de lösa arbetarne att, åtminstone när de sjelfva
vilja det, kunna få komma med i försäkringen. Detta synes mig i
ganska afsevärd grad kunna ernås genom att det i Kongl. Maj:ts
förslag fordrade vilkoret för lösa arbetares försäkring, nemligen att
bos samma arbetsgifvare hafva haft anställning under minst en bel
kalendervecka, utbyttes mot en fordran af sex arbetsdagar bos
samma person inom trettio eller, om så anses skäligt, möjligen ännu
flera på hvarandra följande dagar. Skola de sex arbetsdagarne i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag infalla i en och samma kalendervecka,
blir det nog ganska sällan, som de lösa arbetarne komma
med; men i mån som den tid utsträckas, inom hvilken de sex arbetsdagarne
måste infalla, beredes onekligen ökad möjlighet för lösa
arbetares försäkring, och nyssnämnda i kommerskollegii underdåniga
skrifvelse framhållna förslag synes mig derför utgöra en afgjord
förbättring.

En annan punkt, der enligt mitt förmenande det vore önskvärd!,
att en modifiering i Kongl. Majrts förslag komme att ega
rum, är den rörande fondbildningens storlek. Af föregående talare
bar olägenheten af stora fonders bildande framhållits, under det
andra talare tvärtom ansett, att verkningarna häraf endast skulle
blifva goda. För min del kan jag icke gå så långt, att jag tror
det vara lyckligt att sammanföra allt för stora fonder. I någon
mån torde visserligen olägenheterna deraf kunna minskas, om eu
fördelning uti administrationen af de insamlade medlen kommer till
stånd, så att, såsom utaf en af utskottets ledamöter på förmiddagen
blifvit föreslaget, det komme att, snart sagdt, inom hvart län finnas
en särskild administration, genom hvilken penningarne åter genast
utsläpptes i rörelsen inom samma ort. Men i alla fall kunde ju
icke dessa penningar så återgå till industrien, som ensidigt vore, då
förvaltarne af dessa medel säkerligen icke kunde godkänna en stor
del åt de industripapper, bvilka dock borde tagas som säkerhet, om
industrien icke skulle blifva lidande af den stora fondbildningen.
Det blefve nog nödvändigt att hålla sig till mera prima papper, än
större delen af dessa industripapper af försäkringsanstalter och dermed
jemförliga kassor för närvarande anses vara. Af dessa skäl
tror jag, att det ligger en viss våda uti att gå onödigt långt med

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af pension
vid varaktig
oförmåga
till arbete.

(Ports.)

X:o 27. 6

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag fondbilclningen, och detta anser jag dock Kongl. Maj:ts förslag göra.
rin^''för S<bere ^an aU på minsta sätt biträda det af utskottet föreslagna sättet,
dande °af pen- a^> * likhet med hvad som i Tyskland är händelsen, låta premierna
sion vid var- eller arbetsgifvares och arbetstagares veckoafgifter från att, såsom
aktigoförmåga Kong], Maj:t föreslagit, vara fixa, öfvergå till föränderliga, något
till arbete. gom jag p| inga yfUjoj. gifva min röst åt, kan jag nemligen ej
(Forts.) finna annat, än att det i alla fall bör låta sig göra att icke så

oväsentligt minska fonden genom att spara med utbetalningen af
de bidrag, som enligt Kongl. Maj:ts förslag staten redan året efter
arbetsgifvares och arbetstagares inbetalningar skulle lemna till fondbildningen,
och i stället låta staten betala så mycket mera, när
pensionerna en gång skola utgå. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skall
ju staten året efter, sedan premieinbetalning har skett, i medeltal
för hvarje försäkrad manlig arbetares veckopremie inbetala 13 öre
eller, närmare bestämdt, 15 öre för hvarje veckoafgift om 40 öre
och 10 öre för hvarje inklistradt veckomärke om 25 öre. Detta är
ju något, som kan undvikas, då staten, i stället för att på det sättet
följa med och efter hand inbetala penningarne samt derigenom deltaga
i fondbildningen, helt enkelt kan uppskjuta sina utbetalningar till
framtiden, när pensionerna utfalla. Derigenom skulle vi få en minskning
i fondbildningen utan att i ringaste mån principerna för arbetsgifvarnes
och arbetstagarnes—deltagande deri blefve förändrade.
Gifvet är visserligen, att statens årsbidrag derigenom i framtiden
skulle komma att blifva större, då ökade utbetalningar längre fram
alltid måste blifva eu följd af minskad folkbildning; men för denna
tillökning i statens framtida utgifter för försäkringen har den ju
haft motsvarande lättnad under förgångna år, och det ligger ingalunda
någon sådan orättvisa i att låta efterkommande betala statens
bidrag för de personer, hvilka då blifva invalider, som att på efterkommandes
skuldror förlägga den af nutidsförsäkringen uppkomna
bördan, allra helst som man genom fattigvårdstungan redan är van
att göra eu sådan efterbetalning.

Dessa äro de båda punkter, i hvilka enligt min åsigt väsentliga
modifieringar i Kongl. Maj:ts förslag äro mest önskvärda; och skall
jag, herr talman, som sagdt, be att få instämma uti herr Dicksons
yrkande.

Herr Fehrman: Det skall icke falla mig in att gifva mig ut
på den föreliggande frågans finansiella djup. Hvad som är att säga
i realiteten är framhållet af så många föregående talare, att jag
icke vill besvära kammaren med att upprepa det; men då så många
andra ledamöter här begärt ordet, har äfven jag önskat att för några
ögonblick få taga kammarens tid i anspråk.

Jag ber att få till protokollet uttala min lifiiga sympati för
det föreliggande förslaget. Jag anser för min del, att det i flera
afseenden är af den allra största vigt, att frågan får sin lösning och
det icke en lösning i en mer eller mindre fjerran liggande framtid,

Löcdageu den 27 April, e. m.

7 Nso 27.

utan snarast möjligt. Detta är af vigt i ekonomiskt afseende för Lagförslag
dem, hvilkas intresse saken gäller, men, menar jag, det är äfven af
vigt i ett annat afseende, som också blifvit af ett par talare P^ °q/pen förmiddagen

framhållet, nemligen ett sedligt. Det skulle vara en s,;on „t-<i o arväsentlig
vinst i sistnämnda afseende, om, såsom jag i motsats till aktigoförmåga
den siste talaren åtminstone vågar hoppas, det kong], förslagets an- tM arbet''--tagande skulle kunna bidraga till att i viss mån minska antalet af (Fort* )
dem, man kallar lösa arbetare, och öka antalet af dem, som hafva
en mera fast anställning — jag tänker här närmast på jordbruks- •
arbetarne — som, i stället för att gå än hit än dit och söka arbete
än här än der, ständigt tillhöra arbetsgifvarens familj, när de
icke sjelfva bildat en sådan. Man får erkänna, att det är långt
ifrån idealiskt, när förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
helt och hållet uppgår i ett löne- eller penningeförhållande. Om
något kan vinnas i syfte att mellan arbetsgivare och arbetstagare
knyta ett familjeband i stället för löne- och penningehanåei, är
detta, såsom jag tror, af en alldeles oberäknelig betydelse, ty det
som bereder familjen utrymme, det som skänker familjen eu mark,
hvarpå den kan trifvas, det är för samhällets lugna och framgångsrika
utveckling af'' den största betydelse. Jag tror således, att det
är af stor vigt, att det i denna fråga blifver icke blott tal, utan
äfven handling, att det icke stannar vid att förslag uppgöras och
pröfvas och förkastas riksdag efter riksdag, utan att något verkligen
blir gjordt äfven i sak. Jag skulle gerna genast skänka min röst
åt det föreliggande kongl. förslaget, så mycket hellre som ett bifall
dertill icke innebär, att det skall fastslås såsom lag för evärdlig tid;
erfarenheten må väl här såsom eljest få vara läromästare; hvad som
icke strax är fullgodt kan varda förbättradt. Det vore dock egendomligt,
om ett förslag, som blifvit uppgjordt och pröfvadt och framlagdt
af sakkunniga personer, hvilka velat saken och verkligen intresserat
sig för den, skulle vara till den grad underhaltigt, att det
icke dugde ens att göra början med. Jag tror ej, att det med det
kongl. förslaget så är, i synnerhet sedan jag bort, huru herr statsrådet
och chefen för civildepartementet och flera andra talare bemött
framkomna invändningar, och skulle derför, såsom sagdt, gerna
nu strax skänka min röst åt detsamma, men, såsom saken ligger,
synes det mig tjenligare att biträda det yrkande, som blifvit framstäldt
af utskottets ordförande.

Herr Wsern: Den del af förslaget, som jag vill yttra mig om,
rör det företräde, som gifvits den obligatoriska, den ofrivilliga försäkringen.
Till stöd derför har anförts dels utlandets exempel och
dels att den vore effektiv, hvilket, efter hvad man påstått, den frivilliga
försäkringen icke skulle kunna förväntas blifva.

Hvad nu först utlandets exempel angår, så anser jag detta
hvarken vara nog långvarigt eller lemna så tillräckligt bevis i något
kändt förhållande, att det kan hafva någon synnerlig betydelse för

Nso 27. 8

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag oss geut emot vår egen erfarenhet, hvilken nog är kort, men hvad
/^Tete-olycksfa^försäkringen allSår dock gatt ganska raskt framåt.
dande af pen- Beträffande den obligatoriska försäkringsskyldigheten, måste jag
tion vid var- fästa uppmärksamheten på, att skiluaden mellan obligatorisk och
aktigoförmåga frivillig försäkring visserligen icke består ensamt i den större eller
till arbete. mindre effektiviteten af den ena eller andra formen, utan att den
(Ports.) obligatoriska försäkringen gent emot den frivilliga har ganska många
och enligt min tanke ganska allvarliga sidor. För att den obliga»,
toriska försäkringen verkligen skall blifva effektiv, nöjer sig staten
icke med att säga till arbetaren, att han skall sörja för sin framtid
och att han underkastas någon påföljd, såsom utsökning eller dylikt,
om han det ej gör, utan staten använder och måste använda ett
fortgående tvång, det måste blifva ett statsförmynderskap. Det förehggande
förslaget innebär, att alla arbetare indelas i tre klasser,
med olika afgifter för hvarje klass, hvilka för hvarje arbetare skola
erläggas under alla förhållanden på bestämda tider och med bestämda
belopp. Hurudan arbetarnes ställning än må vara, skola de
vidkännas dessa afdrag på sin lön. Detsamma gäller för arbetsgifvarne,
deras förhållanden må vara hvilka som helst, så skola de
utöfver afdragen på arbetarnes löner lemna tillägg till försäkringen,
lika för alla arbetsgivare.

Nu anser jag för min del, att det är en vigtig skyldighet för
arbetaren att sörja för sin framtid, men jag anser, att han äfven
har andra skyldigheter, som äro större än denna. Jag anser det
sålunda vara en större skyldighet för honom att sörja för sina gamla
föräldrars underhåll. Man kan nu säga, att, om det föreliggande
förslaget går igenom, denna skyldighet skulle upphöra, alldenstund
arbetaren, nar hans föräldrar sjelfva erhölle pension, icke behöfde
sörja för deras underhåll; men det är ju icke sagdt, att föräldrarne
tillhöra de klasser, hvilka skulle få pension, och äfven om de det
skulle göra, kommer det att dröja mycket länge, innan arbetaren
genom af föräldrarne förvärfvad pensionsrätt kan blifva fri från
skyldighet att sörja för dem. På samma sätt åligger det arbetare
att sörja för syskon, om de äro vanföra. Vidare anser lag det vara
eu stor skyldighet för arbetaren, och en större än att sörja för framtiden,
att sörja för sin fortfarande arbetsduglighet, att sköta om sin
helsa. Likaså har han skyldighet att sörja för hustru och barn,
om han har sadana, för deras helsa och trefnad. Nu svarar man
mig, att afdraget dock icke är så stort, det är icke större än att
arbetaren kan sörja för allt detta och likväl komma ut med afdraget.
Men hur vet man det? Här är icke blott fråga om hvad
som kan och bör vara, utan staten ger en reglementarisk föreskrift
och utöfvar ett tvang, sa att afdraget skall ske under alla förhallanden;
under hvilka förhallanden som helst skall arbetaren nödvändigt
vidkännas detta afdrag. Men nu frågar jag, om icke arbetarens
familj kan vara särskildt stor; om icke dyr tid kan inträffa;
om icke olyckshändelser af alla möjliga slag kunna förefalla;

Lördagen den 27 April, e. m.

9 »so 27.

om icke arbetarens bostad kan vara så förfallen, att oundgängliga Lagförslag
reparationer dervid måste vidtagas, men aftal eller andra förhållanden an''J- föreäkgöra,
- att ingen annan än arbetaren sjelf dertill har skyldighet; om dcmde°af penhan
icke kan hotas åt utmätning eller ansättas för gamla skulder;^» vid varom
icke en mängd sådana händelser, deraf en hvar lätt kan tänka aktigoförmåga
sig huru många som helst, kunna inträffa, till följd hvaraf arbetaren tiu arbetebehöfver
hvarenda styfver han har? Jag tror, att förhållanden (Forts.)
många gånger inträffa, då arbetaren kan behöfva anlita alla sina
besparingar, men det får han icke. Staten använder tvång och
säger, att försäkringsafdraget skall vid hvarje aflöning göras, emedan
arbetaren skall sörja för sin framtid såsom det vigtigaste af allt;
detta skall ske, hurudana förhållandena än må vara för honom. Jag
påstår, att detta är ett oberättigadt tvång, som kommer att vålla
lika mycken oro i sinnena, som, efter hvad här sagts, arbetarne nu
lära hysa för att få denna s. k. förmån.

Men jag frågar vidare: är denna lag så oskadlig äfven för arbetsgifvaren
? Kan icke äfven han ganska lätt komma i sådana
förhållanden, att hvarje möjlig besparing för honom är nödvändig?

Kunna icke fallissement af personer, hos hvilka han har stora fordringar,
kunna icke dåliga konjunkturer och en mängd andra omständigheter
göra det för hans bestånd nödvändigt att få använda
alla sina tillgångar? Kan icke han hafva skyldigheter mot sig och
sin familj, hvilka måste förefalla större och mera oafvisliga än denna
att sörja för sina arbetares framtid? Det är ett förfärligt tvång,
som genom denna lag skall åläggas äfven arbetsgifvaren.

Utom de fall jag nyss nämnde, då det för arbetaren enligt min
åsigt vore eu skyldighet att använda sina besparingar till annat än
att sörja för sin framtid, kan jag vidare finna fall, då det skulle
vara för honom mycket önskvärdt att få disponera öfver dem för
annat ändamål. Jag vill tänka mig eu ung arbetare med s. k.
goda anlag och energi, men utan kunskaper. Han vill förkofra
dessa och söka komma sig upp. Huru skall han då göra? Han vill
skaffa sig böcker, erhålla skolundervisning eller få resa. Om han
får använda sina besparingar härtill, kan han komma sig så upp i
verlden, att han icke behöfver någon ålderdomspension, men staten
säger nej; detta är det enda nödvändiga och skall gå framför allt
annat.

Jag skall nu öfvergå till att framvisa orättvisor, som äro förenade
med denna obligatoriska försäkring. Äro alla arbetare verkligen
i lika förhållanden med hänsyn till tvånget att underkasta sig
de bestämda afdragen? Jag tror, att en arbetare, som vet, att han
i någon mån är omistlig eller åtminstone att det skulle kosta arbetsgifvaren
mera än afdraget att anskaffa en annan lika skicklig, icke
lärer underlåta att säga åt arbetsgifvaren: den lön, jag hittills fått,
behöfver jag fortfarande helt och hållet; och arbetsgifvaren får betala
hela afdraget. Andra arbetare åter måste finna sig i afdraget,
och vidare gifves cn tredje klass af arbetare, hvilka icke äro mer

N:o 27. 10

Lördagen den 24 April, e. ra.

till arbete.
CForts.)

Lagförslag behöfliga för arbetsgivare!!, än att denne, om ban är närig eller
ang. forsak- e]jest anser sig dertill tvungen af sina egna omständigheter, säger åt
dande°afbpen-^em: måste underkasta er en så mycket lägre aflöning, att jag

sion vid var- från den gamla lönens belopp gör afdrag ej blott för hvad ni skola
alctigoförmåga betala, utan äfven för hvad lagen ålägger mig att tillskjuta till er
pensionering. Arbetsgivaren nedsätter lönerna med hela det af staten
fordrade beloppet, 40 öre i första klassen o. s. v., och sådana
arbetare måste finna sig deri. Och jag har härvid det ytterligare
skälet för mitt påstående, att det obligatoriska uttagandet af afgifterna
kommer att föranleda orättvisor, att jag tror det vara gifven
att de arbetare, som måste underkasta sig, att hela afdraget
betalas af dem, äro de, som redan förut hade minsta aflöningen och
sålunda äro i större behof af alla sina besparingar och blifva mera
lidande än de arbetare, hvilka kunde säga arbetsgivaren, att om de
skola vara qvar hos honom, måste han betala hela afgiften. Jag
kan icke se annat, än att detta innebär en orättvisa.

På samma sätt förhåller det sig med arbetsgifvarne. Deras tillskott
skola utgå med lika belopp för hvarje arbetare, men beror
icke arbetsgifvarens förmåga att utgöra tillskottet på andra och mer
inflytelserika förhållanden än blott antalet arbetare, och är det öfver
hufvud af otvifvelaktig rättvisa, att hans blotta egenskap af arbetsgivare
skall ålägga honom dylika förpligtelse^ Jag tror, att man
vid all beskattning — och dessa tillskott komma att för arbetsgivaren
blifva en skatt — bör bestämma skattens storlek i förhållande
till den beskattades inkomst och förmåga att bära skatten.
Men står nu denna skatt i något sådant förhållande till de särskilda
arbetsgifvarnes förmåga att bära skatten? Det gör den ju alls icke.
Och så alldeles obetydlig tror jag icke heller att den kommer att
blifva i vissa fall. — Till kommerskollegium ingå årligen uppgifter
om de bevillningar, som erläggas för i landet idkade yrken, men
till följd af att i primäruppgifterna bevillning för särskilda yrken
ofta sammanslagits, har kollegium icke kunnat upprätta tabeller
öfver för hvarje yrke erlagd bevillning, utan uppgifves i den kollega
berättelser åtföljande tabellen öfver bevillningen blott dess belopp
för städer eller provinser. Det är derför omöjligt att med ledning
af berättelsen angifva, hvad bevillningen är för ett särskildt yrke.
Emellertid kan man dock af kommerskollegii berättelser draga vissa
slutsatser i nu ifrågavarande afseende till följd deraf, att för fabri- „
kerna inom hvarje yrke uppgifvits sammanlagda värdet af produktionen
och antalet arbetare. Jag har gjort en undersökning af dessa
förhållanden och dervid funnit, att tillverkningarnas värden vid sockerbruken
i riket under år 1892 uppgifvits till sammanlagdt 48,411,000
kronor, under det de samma år sysselsatt 4,126 arbetare. Om värdet
af tillverkningarna fördelas på arbetarne, fiuner man, att den pr
arbetare har utgjort 10,522 kronor, hvad nu än fabrikernas vinst
på tillverkningen må hafva varit. Om man antager denna vinst
uppgå till blott 10 procent af produktionen, blir vinsten för hvarje

Lördagen den 27 April, e. m.

11 JI:o 27.

använd arbetare 1,052 kronor. Det tillskott af omkring 7 kronor Lagförslag
50 öre årligen, som arbetsgifvaren, om den föreslagna lagen varit an(Jm I?rs?*''e
gällande, skulle betalat för samtlige arbetares pensionering, uppgår pen således

här icke till en, utan blott till omkring 8/4 procent af vin- sion vid var sten.

Ser jag deremot på en annan näring, t. ex. tegelbruk, så aktigoförmåga

bär hela produktionen ett värde af något öfver 5 millioner kronor. tM arbete Arbetarnes

antal är deremot cirka 6,800, och tillverkningens värde (Forts.)
uppgår ej till mer än 747 kronor för hvarje arbetare. För torfmulloch
torfströfabrikerna är produktionsvärdet* upptaget till 135,761
kronor, arbetarnes antal var 384 och värdet af produktionen pr arbetare
blir således 354 kronor. Får arbetsgifvarens vinst häraf beräknas
till 10 procent, uppgår hvad han skall afsätta till arbetarnes
pensionering till 20 procent af vinsten.

Dessa förhållanden kunna nu visserligen skifta olika år, men
de anförda siffrorna visa, att vilkoren äro mycket olika för olika
yrken, och den för alla lika beskattningen blir derigenom orättvis.

I samma mån arbetsgifvarens handtering närmar sig handtverket,
och det är sjelfva det på tillverkningen nedlagda arbetet, han skall
lefva åt, i samma män blir hans vinst pr arbetare mindre och tungan
af beskattningen större. Men de större fabrikerna med stora
och dyrbara maskiner och stora jordagods hafva deremot så stor
inkomst pr arbetare, att tillskotten för deras pensionering för dessa
fabriker blir jemförelsevis obetydlig. För de små industriidkarne
blir deremot skyldigheten att göra dessa tillskott ganska känbar
och kommer otvifvelaktigt att väcka mycket missnöje.

Till hvad jag förut sagt angående arbetsgifvarnes ekonomiska
ställning och de svårigheter, denna kan medföra för dem att betala
afgifterna, under det de behöfde alla sina inkomster för sig sjelfva,
vill jag lägga det fall, då arbetsgifvaren icke kan underhålla sin
handtering, utan det blir konkurs. Om konkursboet fortsätter arbetet
på fabriken eller verkstaden, så blir det i sin ordning arbetsgivare
och skall göra samma bidrag till arbetarnes pensionering
som eljest skulle utgått. Hvem drabbar då denna utgift? Jo, borgenärerna.
Men det är väl sällan som konkurs inträffar för en verkstad,
ett bruk, en fabrik, utan att några personer, som haft sina
små besparingar insatta hos egaren af bruket, fabriken o. s. v., genom
konkursen förlora det mesta af hvad de ega och finna sig försatta
i största nöd. Deras fordringar äro oprioriterade, men arbetarue
hafva förmånsrätt för sina innestående aflöningar, och ändock
skola dessa små borgenärer å hvad de i konkursen kunna få ut
på sina fordringar vidkännas afdrag för att försäkra arbetarne pensioner.

Jag tror således, att det system, om hvilket här är fråga, har
ganska stora och beaktansvärda fel, hvaremot jag icke kan erkänna,
att den erfarenhet, man hittills har, ovilkorligen fördömer den frivilliga
försäkringen. Fn talare uppgaf på förmiddagen, att vi på
detta sätt både 70,000 arbetare försäkrade mot olycksfall; sedan har
en annan meddelat, att antalet uppgick till 80,000. Jag tror, att

N:o 27. 12

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslay man på denna frivillighetens väg kan komma så långt, att man på
rt''1 för^bere §ans^a tillfredsställande sätt kan lösa denna fråga, och att vi i
dande af pen• hvarje fall höra noga undersöka denna väg, innan vi komma med
sion vid var- ett statstvång, som kan blifva i så hög grad skadligt och orättvist.
aktig oförmåga Jag har nu icke något yrkande att framställa, ty jag tror, att
till arbete. efter m|g kommer en talare, som formulerar ett yrkande, till hvil(Ports.
) ket jag lran ansluta mig.

Herr Tamm, Hugo: Dessa frågor om arbetares ålderdomsförsäkring
hafva på olika håll uppkommit af olika anledning. Det är
icke herrarne obekant, huru frågan uppkom i Tyskland. Det var
den gamle kejsar Wilhelm, som, mätt af år och ära, på sin dödsbädd
uttryckte den önskan, att sådan för alla gällande försäkring
måtte införas, och han hade vid sin sida Bismarck, hvilken jag för
min del icke vill gifva samma vitsord, som en föregående talare
lemnat honom, enär jag anser, att liksom det gäller som regel, att
historiska personligheters efterlemnade papper icke få öppnas förr än
efter 50 år, så bör äfven denne statsmans historia icke heller anses
skrifven förr än efter 50 års förlopp. Men säga hvad man vill, en
jernvilja hade han, och förmådd af sin kärlek till sin gamle herre
och kejsare, dref Bismarck i Tyskland igenom dessa lagar om ålderdomsförsäkring,
ehuru deremot restes ofantligt många invändningar.
Emellertid blefvo hans förslag lag, och verkningarna deraf hafva
börjat träda i dagen. I Sverige har nu föreliggande fråga först på
allvar af regeringen börjat upptagas i sammanhang med införandet
af ett ekonomiskt system, som jag icke kan gilla och hvars debetsida
jag icke varit med om att skrifva, och jag kunde derför anse
mig fritagen från att nu behöfva yttra mig i frågan.

Men som en drifkraft för dessa förslag ligga nog högre, vackrare
motiv än de politiska; det kan icke nekas, att dessa lagförslag
äro framsprungna ur en allt mer förherrskande och sig utbredande
känsla af solidaritet mellan de olika klasserna; att de utvisa, att
man allt mer börjat inse samhällets pligt att se till, att icke nöd
och elände blir de svagares slutliga lott i samhället. Och jag är
öfvertygad om, att det är denna känsla, som gör, att alla här närvarande
äro så sympatiskt stämda i fråga om denna lags principer.
Men man må vara hur sympatisk som helst i fråga om principerna,
så gäller det dock se till, att principerna blifva på ett praktiskt sätt
utförda och leda till ett godt resultat för alla intresserade parter,
staten, arbetstagarne och arbetsgifvarne.

Jag skall derför gå något tillbaka och beröra en fråga, som
jag icke hört förut under diskussionen beröras, den frågan nemligen
huru lagstiftningen om ålderdomsförsäkringen slagit ut i Tyskland.
På ena sidan är Tyskland det allra yppersta experimentalfält för en
sådan lagstiftning. Der finnes jordbruk i stor omfattning, mångskiftande
industrier, olika nationaliteter, med ett ord alla mö liga
förhållanden, som kunna vara egnade att göra landet till ett godt

Lördagen den 27 April, e. ra.

IS N:o 27.

experimentalfält på detta område. I Tyskland finnes det starkast
organiserade, bäst uppfostrade embetsmannastånd i verlden att handhafva
verkställigheten af dessa lagar. Hela det tyska folket är sedan
gammalt vandt att blicka upp till styrelsen för erhållande af hjelp
och var således mer än andra folk på förhand vandt vid statssocialismen.
Men vid införandet af dessa lagar höjdes från alla håll ett
stort rop mot dem. Socialisterna förklarade: inga premier, men
pension; det är statens skyldighet att laga att hvarje medborgare
på gamla dagar har sin försörjning.

Deremot stodo äfven liberalerna, hvilka intogo ungefär samma
ståndpunkt, som den talare, som stod här närmast före mig. Mot
dessa lagar uppträdde slutligen ock de romersk-katolske. Med ett
ord: det var missljud från alla håll. Till och med ibland de konservative,
det parti, som stod regeringen närmast, voro sympatierna
för förslaget icke synnerligen stora. En person, som var närvarande
vid ett konservativt möte, berättar, att de konservative skulle rösta
för lagförslaget, och detta beslöts äfven på partimötet. Men när de
sedan kommo ut i »sammaubindningsbanau», så murrade alla, och
då han frågade dem, hvarför de då gått in på att rösta för förslaget,
svarade de: »Ja, wir miissen doch.»

Nu har emellertid lagen blifvit införd, och resultatet har, enligt
de uppgifter, jag på olika ställen kunnat erhålla, visat, att en stor
del af dessa farhågor voro öfverdrifna.

Jag kan tala om en rätt egendomlig, sannfärdig historia. Det
var en högt stående, officiel person i Berlin, som förut haft till uppgift
att »bearbeta opinionen», som på tillfrågan, hurudant resultatet
af försäkringslagen visat sig vara, svarade: »Jo, det har gått illa.
Ty vi trodde, att vi skulle få arbetarnes röster med oss, men arbetare
röstade alldeles som förr.» Och om afsigten med lagen var
denna, så har då det resultatet icke vunnits. Kan man således säga,
att många af olycksprofetiorna ej slagit in, äro å andra sidan de
väntade fördelare mera tvifvelaktiga och derom skall jag här nämna
ett och annat, som jag har från ett håll, som jag anser säkert,
nemligen från en uppsats i en bekant engelsk tidskrift »The Contemporary
Review».

Författaren till denna uppsats yttrar, att resultaten hafva onekligen
i eu viss grad varit goda, och denna sin åsigt stöder han på
följande grunder. En sak, som han anser vara god, är, att den
obligatoriska försäkringen onekligen har gagnat jordbruksarbetarne.
Det har skett på det sätt, att jordbruksarbetarne, hvarpå i Tyskland
är ganska stor brist, då de arbetande klasserna i allmänhet dragas
till den framåtskridande industrien, hafva kunnat uppställa såsom sin
bestämda fordran, att premierna skola betalas uteslutande af arbetsgifvaren;
hvarom icke så gå de sin väg. »Således», säger den engelske
författaren, »har det visat sig, att försäkringen för jordbruksarbetarne
varit till fördel, då de slippa undan premierna och likväl
få gagn af försäkringen».

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af pension
vid varaktig
oförmåga
till arbete.

(Ports.)

Nso 27. 14

Lördagen den 27 April, e. m.

lagförslag Bland de fördelaktiga verkningarna räknar lian vidare, att det

ang./orsak- eri]igt 1892 års statistik — de sista siffror, som stodo honom till
dande af pen- buds — var 187,000 personer, som fingo del af dessa arbetareför»ion
vid var- säkringspensioner, hvarigenom fattigvården blifvit i någon mån linaktig
oförmåga drad. Sedermera uppräknar han de sociala förmåner härutaf hvilka
till arbete. n)all åtminstone från tysk sida måste erkänna vara ganska stora.

(Forts.) Det

är nemligen så, att fattigvårdsunderstödet i Tyskland är ofantligt
dåligt ordnadt. Nu hafva emellertid pensionärerna på grund af
det kontanta belopp de årligen uppbära lättare blifvit intagna i familjer.
Ja, dessa äro de egentliga fördelar, den engelska författaren
hittills har velat erkänna vara följden af arbetareförsäkringen i
Tyskland.

Derefter kommer han emellertid till den andra sidan af frågan:
huru det i realiteten ställer sig med svårigheterna vid denna arbetareförsäkring.
Yi träffa då genast på en af de största svårigheterna,
och den ligger i administrationen af hela denna stora affär. Denna
hade i Tyskland år 1892 kostat 4,448,000 mark eller 35 öre på
hvarje försäkrad person, och författaren — han är, som jag nämnt,
engelsman — tillägger, såsom jag tror med fullt skäl, att i Tyskland
har administrationskostnaderna kunnat nedbringas till eu så
liten summa, på grund af tyskarnes i allmänhet utmärkt ordnade
administration, något, som svårligen skulle kunna åstadkommas i
något annat land. Och hvad värre är, hela denna administration
står ännu der långt ifrån färdig. Den har icke visat sig verka så
väl, som man hoppats, att den skulle göra. En af de bästa administratörerna
yttrar härom: »Här står jag med en armé af 4,000 frivilliga
medhjelpare, af hvilka icke en enda gör sin pligt. De kunde
gerna skickas bort allesammans. Här hafva vi i vårt Vorstand två
arbetsgivare och två arbetare, som endast äro till besvär, och vidare
finnes ett Ausschuss af tio af hvardera klassen, hvilka blott tilltrassla
arbetet.» Allt mera tränger sig den fordran fram i Tyskland,
att hela administrationen för att kunna verka ordentligt måste
inrättas mera byråkratiskt. Man ser således, att såsom helt naturligt
är, man äfven i Tyskland sväfvar i stor villrådighet om, huruledes
administrationen af detta kolossala verk skall utföras.

Ser man vidare på, huru arbetareförsäkringen i Tyskland i sjelfva
verket har slagit ut, så möter oss ett faktum, som onekligen för
mig har den allra största betydelse. Trots, mina herrar, de plikter,
som åläggas dem, hvilka icke försäkra sig, trots den starka kontrollen,
trots alla de processer för att tvinga folk att försäkra sig,
som redan gått upp till 10,000 stycken, så både af 15,500,000 beräknade
försäkringstagare endast 11,200,000 ingått. 4,300,000 arbetare
fans det då ännu, hvilka man icke varit i stånd att få försäkrade,
d. v. s. en fjerdedel af hela personalen. Detta visar en sak,
nemligen den, att arbetarne anse försäkringen såsom en beskattning,
som blifvit dem pålagd. På grund häraf har också i Tyskland motståndet
mot försäkringslagen visat sig så starkt bland arbetärne, att

Lördagen den 27 April, e. m.

15 N:o 27

de särdeles i början rent af kastat bort böckerna. Och på ett år, any. fönåk1891
—1892, minskades i Öfre Bayern försäkringstagarne med 26,000 ring för berestycken,
och i Posen var det mellan 7,000 och 8,000 personer, som dande af penundandrogo
sig försäkringstvånget. Ja, der stöta vi åter på en fråga, vif V°T
som är af ganska stor betydelse. Om arbetarne vare sig äro mot-a ^ arbete
villiga mot försäkringen, om de anse den onödig eller af andra skäl (Ports.)
motsätta sig den, synes det mig åtminstone egendomligt att påtvinga
dem en sådan sak, innan den hunnit mogna i deras omdöme. Och
erfarenheten visar nu, att arbetarne i allmänhet icke inom Tyskland
vilja tvingas fram till detta. Alla medgifva också, att denna tvångs-’
försäkring har menligt inverkat på arbetarnes sträfvan att hjelpa sig
sjelfva, och denna sak -har till och med omvändt en hel mängd personer
ifrån den åsigten, att detta försäkringssätt skulle vara så
förmånligt.

Den författare, som jag närmast har följt vid den redogörelse,
jag här lemnat för förhållandena-i Tyskland, slutar med att säga:

»De officiella berättelserna från Berlin äro visserligen mycket fördelaktiga,
men i verkligheten tvifvelaktiga. Således: Vackert resultat
på papperet, myndigheterna äro i allmänhet nöjda, parterna äro
missbelåtna! Växande kraf framställas från arbetarnes sida, allt flera
administratörer börja erkänna svagheterna uti den nuvarande lagen,
men en återgång till frivillighetsförsäkring är genom denna omöjliggjord.
Det hela leder till socialistisk uppfattning: inga premier
men pensioner för alla», och sedan »hvarför skall endast producenternas
kapital svara för en sak, som gagnar alla?» Den engelske
författaren ställer sig således ganska tvifveaktig med afseende på
arbetareförsäkringsfrågan i Tyskland, och han vill visa fram, att
frågan der ännu behöfver stor utveckling och mycken bearbetning,
innan man på detta det rikaste och bästa experimentalfält i verlden
kan komma till bestämdare former och en bestämd uppfattning af,
huru detta skall ställa sig.

Att, som här är sagdt i dag, man skulle nu antaga Kongl.

Maj:ts förslag och sedan ändra det felaktiga, går ej så lätt, om ock
intet hinder ligger i att sedan söka utsträcka den — ty i och med
lagens första tillämpning ingår staten millioner enskilda kontrakt
med enskilda personer — hvarigenom staten blir så fastbunden, att
jag åtminstone icke kan annat se, än att herr Hedin har fullkomligt
rätt i sin uppfattning, att man måste stå fast vid öfverenskommelserna
med arbetarne* kosta hvad det kosta vill, särskildt vid
den pension, som man kommit öfverens om, när arbetaren började att
betala premie; och hvem får betala skilnaden, om räntan faller? Jo,
det blir staten.

En af de tyska administratörerna har äfven bekräftat detta, då
han i detta hänseende yttrat: »Ja väl, vi kunna icke taga tillbaka
beslutet. Nu återstår i Tyskland ej annat att göra, än att af det
som finnes göra det bästa möjliga.» »Och», tilläde han, »andra nationer
borde betänka sig, inuan de taga detta steg.»

N:o 27. 16

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af pension
vid varaktig
oförmåga
till arbete.

(Forts.)

Eu af de föregående talarne — jag tror, dét var landshöfding
Dickson — yttrade, att det i detta fall var en moralisk skyldighet för
arbetsgifvaren att tänka på arbetstagarne. Ja väl, den erkänner jag
af fullaste hjerta; en annan fråga är den: om den moraliska pligtkänslan
stärkes eller slappas genom införande af lagbudet. Jag saknar
ej kännedom om dessa förhållanden på många ställen i vårt land
— och vid de flesta bruk, industriella inrättningar på landet och
större jordbruk finnes denna moraliska pligtkänsla. Införes nu lagtvånget,
ligger det nära till hands, att innehafvarne af dessa verk
och jordbruk, för hvilka det vore en faktisk vinst att blifva alldeles
qvitt en skadad eller urgammal arbetare, så småningom kände sig
frigjorda från det moraliska tvånget och sade till en sådan arbetare:
»Jag och du hafva inbetalt till din pension, nu äro vi skilda från
hvarandra.» Hvart skulle då karlen taga vägen? Jo, till staden
med sin lilla årspension komme han nog, i stället för att som hittills
få behålla sill bostad, vedbrand, kanske kafvelse, och dessutom
erhålla ersättning för det arbete, han'' ännu kunde prestera.
Jag fruktar, att arbetarne på alla dessa ställen skulle få det mycket
sämre, än de hittills hafva haft.

På dessa grunder står jag, som herrarne höra, mycket tveksam
inför denna fråga. Ehuru jag erkänner, att det är en fråga, på
hvilken bör allvarligt arbetas, kan jag å andra sidan icke neka till
att mig synes, att då det pågår eu så omfattande verksamhet i denna
fråga särskildt i Tyskland, klokheten bjuder, att man något afvaktar
den tidpunkt, då felgreppen der blifvit rättade, så att man i det
beslut, man fattar, har en stadig grund att stå på. Det finnes ingenting
sämre än att med förespeglingar väcka arbetares förhoppningar
och sedan ej sätta dem i verket eller förvrida dem. — »Sagdt
och gjordt», måste här vara regeln.

Och jag vill tillägga, att på den grund, jag nyss nämnde, äro
icke dessa förhållanden i Sverige så för ögonblicket påträngande,
som de kunna vara i andra länder. Det är sant, hvad landshöfding
Dickson yttrade, att industrien allt mer och mer utvecklar sig
i Sverige som i andra länder samt flyttar sig till städerna, hvarigenom
vi i dessa arbetarefrågor allt mer likställas med andra kontinentala
länder. Men ännu tror jag icke, att dessa förhållanden
hafva utvecklat sig hos oss derhän, att vi hafva behof af att ögonblickligen
och omedelbarligen ingripa på experimentens område.
Det är sålunda ingalunda af någon fiendtlighet emot förslaget, utan
tvärtom emedan jag önskar, att det förslag, hvilket en gång antaget
icke kan tagas tillbaka, just på den grund att man i samma stund
man gör det till lag faktiskt å statens vägnar ingår kontrakt med
flera hundra tusen enskilda personer, må blifva så godt som möjligt,
som jag anser klokheten bjuda, att man ser sig väl före, innan man
fattar det afgörande beslutet.

Jag kan dessutom icke för min del instämma uti landshöfding
Dicksons förslag till motivering, dels emedan jag anser, att man väl

Lördagen den 27 April, e. m.

17 N:o 27.

behöfver tänka på saken längre än till nästa riksdag och dels för Lagförslag
det andra emedan i det förslaget ingår en sak, som förefaller mig anrJ'' försökegendomlig,
nemligen att man afslår förslaget nu och ber att få ett ^nd^af ^en
likadant tillbaka igen. Det synes mig redan från dessa synpunkter sionvid varicke
vara antagligt. Jag får derför, herr talman, be att få i stället riktig oförmåga
framställa följande förslag: satt kammaren, med af slag å utskottets ua arl>ete.
förslag, i anseende till ämnets omfattning och innan ytterligare er- (Forts.)

farenhet vunnits från de länder, der dessa lagar redan äro införda,
icke heller må för närvarande bifalla det kongl. förslagets. Öfvertygad
som jag är om, att Kongl. Maj:t kommer att hafva ögonen
fästade på denna fråga, och då han ju har full rätt att taga fram
den, när helst han anser den vara mogen, lika väl som Riksdagen,
när helst den anser tiden vara inne, ju kan gå in med en skrifvelse
och anhålla om förslag i frågan, håller jag före, att det icke är
något dödande af frågan, om kammaren skulle antaga det af mig
här framstälda förslaget.

Häri instämde herr von Möller.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få instämma med den
siste ärade talaren och tillåter mig att med några få ord motivera
detta mitt instämmande.

Den första betänkligheten, som jag har emot förslaget, är grundad
på min innerliga öfvertygelse om sanningen af det påståendet,
att statens ingripande ovilkorligen slappar arbetarnes egen omtanke.

En ärad talare på förmiddagen yttrade visserligen, att detta vore
fraser, men jag tillåter mig säga, att enligt min uppfattning är detta
ett uttryck af århundradens, ja årtusendens, erfarenhet.

Den andra betänkligheten är den, att genom förslaget skulle
framkallas en ny anledning till misstro och slitningar mellan arbetare
och arbetsgivare. Jag vill icke ingå i några detaljer. Jag vill endast
anföra ett exempel. Det inträffar dåliga konjunkturer, och arbetsgifvarne
se sig nödsakade att nedsätta aflöningen. Tro herrarne
icke, att arbetarue genast komma att begagna sig af denna nedsättning
för att påstå: se nu komma arbetsgifvarne att vilja afskudda
sig sin andel i pensioneringen; hädanefter blir det vi, som få ensamma
bära bördan. Det är dessa frukter af förslaget, som komma att
mogna tidigare och visa sig förr och i en annan rigtning, än utskottet
trott sig kunna förutse.

En ärad talare yttrade, att i Tyskland vore belåtenheten allmän.
Jag för min del tillåter mig säga, att, efter hvad jag erfarit,
omdömena i Tyskland i detta afseende äro minst sagdt delade. Jag
ber att få påpeka en olägenhet, som skulle inträffa, om man beslöt
tillämpning af förslaget, och som skulle särskilt drabba de mindre
arbetsgifvarne. 49 § stadgar böter och vid bristande tillgång dertill
fängelse för försummelse med afseende på aflemnande af pensionsmärken.
Nu är det väl bekant, hurusom för de mindre arbetsgif Första

Kammarens Prof. 1895. N:o 27. 2

fi:o 27. 18

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag varne det ofta är förenadt med ganska stora svårigheter att vid
ang. försök- veckans slut hopbringa de penningbelopp, som erfordras för den
ring för bore ]j0n|arl^a aflöningen till arbetarne. Derför kan man också tänka
sion vid var- sig fall, da det kanske för honom är omöjligt att i förskott — saaktig
oförmåga som det skulle beböfvas •—- förskaffa sig dessa pensionsmärken och
till arbete. hafva (Jern på lager. Beloppet är visserligen litet, men de mindre
(Forts.) arbetsgifvarnes tillgångar äro också små och begränsade. Detta
skulle i sin ordning utsätta honom för åtal och trakasserier från
hämndgiriga arbetare. Detta är en detalj af missförhållandena, som
skulle kunna framkallas genom ifrågavarande lag.

Vidare ber jag att till alla delar få instämma i de af en kamrat
på stockholmsbänken uttalade farhågorna med afseende på fonderingen.
Detta hans uttalande har visserligen från flera håll blifvit
bemött, men jag för min del har icke funnit mig öfvertygad af
dessa genmälen. Jag hyser liksom han stora farhågor i detta afseende.

På grund häraf, herr talman, ber jag att få förena mig med
herr Tamm.

Friherre Klinckowström: I likhet med herr Tamm kan jag
af det teoretiska skäl, som han anförde rörande en snarlik lags verkan
i Tyskland, icke bifalla det väckta förslaget; men jag har andra
och mera talande skäl härför. Jag betviflar, att denna lag skall
uppnå det syftemål, som dermed är afsedt. Jag tror, att vill man
upptaga den stora och vigtiga arbetarefrågan och verkligen förbättra
arbetarnes ställning, måste det ske på ett — om jag så får säga —
samfäldt sätt och icke partiel^ ty då lyckas man aldrig. Jag har,
såsom jag nämnde härom dagen, då bagerifrågan och önskan att
förkorta bageriarbetarnes arbetstid var före, redan yttrat mig, att
det efter mitt förmenande aldrig på den vägen skall lyckas, och jag
tror aldrig, att arbetarne skola finna sig tillfredsstälda deraf. Det
är så många anmärkningar som kunna göras på detta förslag, men
jag ville endast fästa herrarnes uppmärksamhet på den relativt ofantliga
kostnad, som detta förslags upphöjande till lag skulle komma
att medföra. På sidan 34 i betänkandet finnes en uppgift rörande
dessa kostnader, och enligt densamma skulle vid försäkringens början
arbetarne bidraga med nära 37» milloner, arbetsgifvarne med
1,813,000 eller tillsammans öfver 5 millioner kronor. Statens bidrag
skulle vid försäkringens början, mina herrar, gå löst på 3,390,000
kronor, och efter SO år och derefter intill 80 år skulle arbetarne
bidraga med 4,927,000 kr. och arbetsgifvarne med 2,631,000, tillsammans
7,558,000 kr. Statens bidrag under samma tid skulle utgöra
4,398,000 kr. Huru skola så mycket penningar i detta penningfattiga
land kunna utpressas af arbetsgivare, arbetstagare och staten?
Det är efter mitt förmenande en svårlöst gåta. Men, såsom jag nyss
nämnde, detta finner jag hela förslaget vara, en afväg från den rätta
för arbetarfrågans lösning. Mången kanske tycker, att jag för mycket

Lördagen den 27 April, e. m.

19 .\:o 27.

sysslar med den tanke, som jag särskildt vid flera tillfällen i denna
kammare framfört dels motionsvis, dels genom mina yttranden till
protokollet, nemligen att den enda rätta vägen är att göra arbetarne
delaktiga i arbetets vinst, och der detta system är försökt, har äfven
arbetarepensioneringen utgjort en del af detta system på det viset,
att af den årliga brutto vinsten afdragits dels ränta på arbetsgifvarens
i rörelsen insatta kapital, dels för brukning af verktyg, maskiner,
reparation af byggnader och äfven, märk väl, mina herrar, af bruttovinsten
afsatts för arbetarnes pensionering, och sedau har nettovinsten,
efter på förhand uppgjorda och af både arbetsgivare och
arbetstagare granskade och öfverenskomna kontrakt, blifvit till en
viss proportion och under vissa förhållanden fördelad mellan arbetare
och arbetsgifvare. Detta system har tillfredsstält arbetarne. De
hafva haft tillfälle att granska genom deputerade sjelfva räkenskaperna
och se, att icke några underslef göras, som kunna beröfva
dem deras lagliga vinst, och det har aldrig vant fråga om den så
vidt utbredda frågan om arbetstidens förkortande. Icke heller har
den socialistiska ligan haft någon magt med de arbetare, som förenat
sig om detta nya system. Det är få i denna kammare, som
intressera sig för denna fråga. Jag har derför tagit med mig ett
arbete, som hvarje fosterlandsvän, hvilken ömmar för statens bästa,
borde förskaffa sig, och det vore önskligt, om detta arbete öfversattes
på svenska språket. Det är ursprungligen skrifvet i England,
öfversatt och bearbetadt på tyska och heter: »Die Teilung des Geschäftsgewinns
zwischen Unternehmern und Angestellten, ein praktischer
Beitrag zur Arbeiter- und Lohnfrage von N. P. Gilman»,
tryckt i Leipzig 1891. Denna bok visar klart, huru denna fråga
står i de flesta kulturländer. Jag har hört en och annan, som sagt:
detta är en fåntasifråga och har icke någon betydelse i verkligheten.
Tvärtom, jag skall be att få nämna, att i de kulturländer, der detta
system är satt i verket och visat sina välgörande verkningar, äro
in alles 262 fabriksidkare, bergsbruk, alla möjliga industrigrenar.
Deribland äro i Frankrike 84, i Tyskland 18, i Stor-Britanien och
Irland 73, i Schweiz 12, i Nord-Amerika endast 40 och i öfriga
länder 16. Denna bok redogör klart och tydligt både huru kontrakten
afslutas och huru sjelfva systemet verkar i praktiken.
Arbetarne äro delaktiga i vinsten och äro tillfredstälda, och, hvad
märkvärdigt är, mina herrar, arbetsgifvarne hafva, oaktadt den andel,
som tillfaller deras arbetare, vunnit i arbetsresultat. Jag har,
såsom jag nämnde, då bagerifrågan var före, i ett par fall tillämpat
dessa åsigter vid mitt landtbruk, och jag har haft vinst deraf och
icke förlust, ty arbetarnes nit och omsorg att tillvarataga den materiel,
som är i deras vård, såsom verktyg och maskiner, är så ofantlig
i jemförelse med såsom förhållandet var förut, att man icke kan
tro det utan att hafva försökt det. Här finnes redogörelse för allting,
och i den motion, jag förra riksdagen afgaf, har jag till stor
del begagnat en öfversättning ur denna bok och rekommenderar den

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af pension
vid varaktig
oförmåga
till arbete.

(Forts.)

N:o 27. 20

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag på det högsta. Man kan med skäl fråga, hvarför jag städse, så vidt
ang. forsak- möjligt är, återkommer till denna fråga om andelssystemet mellan
dcrod/a/pen-ar''3e^''are oc^ arbetsgivare. Jag skall i det fallet bedja att få berätta
sion vid var- herrarne en liten anekdot. Jag kom tidigt på riddarhuset och gjorde
aMigoförmåga der bekantskap med en högst märkvärdig man, som må hända ingen
till arbete. af kammaren kände personligen, dock säkerligen hört talas om. Det
(Ports.) var kong], sekter Lars Johan Hierta. Det var i många fall en högst
märkvärdig menniska, både praktiskt klok och förståndig och genialisk
i sina företag. Han började sin bana med ingenting och slutade
som mångmillionär. Han var näringsidkare och industriidkare,
och dessutom var han, kan man säga, en genialisk litteratör, och
han grundade det s. k. Aftonbladet. Jag erkänner, att jag icke
kunde dela hans åsigter, men att han var en både praktiskt och
intellektuelt ovanlig företeelse, torde icke någon, som kände honom,
kunna förneka. När representationsfrågan böljade lefva upp i Sverige,
såsom herrarne hafva sig bekant, så, genom att han var hufvudredaktör
i Aftonbladet, trumfade han sent och bittida, både i tidningen och
i anföranden på riddarhuset och i motioner på alla möjliga sätt,
om nödvändigheten att förändra den — om jag så får säga — fyrbenta
representationen. Jag frågade honom, hvarför han gjorde så.
Jo, sade han, man skall så länge ingnida i vederbörandes sinnen
nödvändigheten af denna förändring, att de icke veta, hvarifrån de
fått idén, utan sluta med att tro, att de fått den af sig sjelfva. Det
är denna regel, jag följt med långt mindre fördel och framgång, det
erkänner jag, ty jag har icke äran att vara tidningsredaktör, men
jag försäkrar, att om ni begrunda denna fråga, torde ni finna, att
en mängd partiella förändringar åtskilliga gånger kommit till stånd
på detta sätt. Genom att acceptera detta system skola säkerligen
många af de svårigheter, som resa sig mot arbetsvinstens fördelning
mellan arbetare och arbetsgifvare, försvinna, ty säkert är, mina herrar,
att denna fördelning är både rättvis och billig, och arbetarefrågan,
som för närvarande sysselsätter hela det civiliserade Europa,
kommer aldrig att stanna, förr än andelssystemet blifvit rättvisligen
erkändt och tillämpadt.

Jag förenar mig i det förslag till utlåtande, som af herr Tamm
nyss afgafs.

Herr B il lin g: Ehuru jag skulle hafva ganska liflig lust att
ingå i diskussion med herr Wsern rörande hans yttrande, skall jag
dock försaka detta. Det kunde dock hafva sina skäl att diskutera
de af honom framstälda teorierna, ty uppenbarligen är det de, som
i grund och botten uppbära herr Tamms yrkande, hvarför också
bifall till herr Tamms yrkande skänkes säkerligen af alla dem,
hvilka stå på samma teoretiska åskådningssätt, som af herr Wsern
blifvit utveckladt.

Emellertid skall jag icke upptaga kammarens tid dermed, utan
har endast begärt ordet för att fästa samtliga herrarnes uppmärk -

Lördagen den 27 April, e. m.

21 Ji:o 27.

samhet på hvad herr Tamms yrkande innebär. Skenbart kan det Lagförslag
ju tyckas innebära ingenting annat än ett uttalande af att frågan an(J- försdf:-ännu icke är mogen, och derom kunna vi ju vara temligen ensfcmdeaf^enmen
i realiteten innebär det ett uppskof med hela denna fråga. Då sion vi,i varspörjer
jag: huru stort, huru långt uppskof? Herr Tamm nämndeaktigoförmåga
icke någon tid; men den, som kan draga konklusioner, är icke tvek- tiu arbetesam
om tiden, ty yrkandet var egentligen detta: att man skulle (Forts.)
vänta med att bringa denna sak till verkställighet, intill dess frågan
så mognat bland arbetare, att icke ett stort antal bland dessa
skulle känna den förmån, som här beredes dem, såsom en tyngd och
en skatt. Detta var grundmotiveringen, och hvad är då konklusionen?
Huru länge tro herrarne, att vi skola dröja, om icke i
denna fråga skall göras någonting verkligt, förr än alla eller det
största flertalet arbetare hunnit till denna mognad i uppfattningen?

För mig är det alldeles klart, att till denna mognad komma icke
dessa arbetare på någon annan väg än derigenom, att de verkligen
genom ett försäkringstvång småningom lära sig förstå frågan och
bedöma dess värde. Herr Tamms förslag innebär derför — så
vidt jag kan förstå — frågans uppskjutande. Huru länge? Jo, i
eu så godt som obegränsad framtid. Herr Tamms förslag är derför
mycket mer negativt än utskottets förslag. Ett bifall till herr
Tamms förslag synes mig alldeles tydligt i realiteten innebära frågans
begrafning för en lång framtid, och derför vill jag uppmana
alla dem, som icke önska att frågan skall på detta sätt begrafvas,
att de icke måtte bifalla herr Tamms yrkande, och att de icke
måtte fästa sig vid den af honom anmärkta formella ovanligheten i
herr Dieksons yrkande. Jag erkänner, att detta är ovanligt i formen,
men i eu så ovanlig situation och i frågor som denna, synes
det mig, att man icke bör fästa sig vid denna obetydlighet.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till herr Dieksons yrkande.

Herr Pkilipson: Endast några få ord med anledning deraf,
att några talare här fortfarande uttalat sina qvarstående betänkligheter
mot och farhågor för den s. k. stora kapitalbildningen. Jag
ber då att fä påpeka, att den kapitalbildning af 600,000,000 kronor,
som är föreslagen att komma till stånd, icke skall försiggå eller
uppstå i morgon eller i öfvermorgon, utan under loppet af en tidrymd
af ända till 80 år. Man behöfver således icke befara, att
denna fondbildning kommer att ske så fort, att hela landets finansiella
och kreditförhållanden komma att på något sätt derigenom
rubbas. Jag ber att få påminna om, hurusom 1870 den sista december
funnos i sparbankerna 57,000,000 kronor insatta medel —
egentligen småfolkets besparingar —, men redan endast 20 år derefter
eller 1890 funnos 300,000,000 kronor, således nära sex gånger så
mycket. Kan vårt land nu sägas hafva haft olägenhet af denna
kapitalbildning? Hade man 1870 talat om en kapital- eller fond -

N:o 27. 22

Lördagen den 27 April, e. m.

Lagförslag bildning för invaliditet af 300,000,000 kronor, hade många inom
ang. försök- rjksdagen häpnat mycket mer än nu, då här afses bildande af en
r<lande °af pen- ^°nd af 600,000,000 kronor; och jag hemställer dessutom, huruvida
sion vid var- icke vårt land haft högst betydlig nytta af dessa af mig omnämnda
aktig oförmåga insättningar i sparbankerna? Hvarje kapital — det må komma huru
ull arbete, vj]j —) S0IU tillföres ett land, blir icke der liggande orörligt
(Forts.) utan någon nytta. Det må användas huru som helst, så kommer
det från de högsta till de lägsta lager att verka godt i mer än ett
afseende. Jag ber derför att fortfarande få söka öfvertyga dem,
som fästa stor vigt vid och hysa fruktan för denna kapitalbildning,
att i den ligger icke hågon fara, snarare välsignelse. Den är utgången
ur besparingar och härleder sig således från minskade utgifter.
Således är det besparingar, som bildat fonden, och hvilken
fond blifver till nytta för dem, som sparat, för dem sjelfva på ålderdomen
och för deras efterkommande i framtiden.

Jag yrkar bifall till herr Dicksons förslag.

Herr Sandberg: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid.

För den lugna och fredliga utvecklingen i vårt land är det
enligt min öfvertygelse af högsta vigt, att kraftiga åtgärder ofördröjligen
vidtagas för att bereda vår arbetarebefolkning vid invaliditet
och på ålderdomen en bättre försörjning än den, fattigvården
kan lemna. Det faller mig icke in att ingå i någon kritik af de
skäl, som under den långvariga diskussionen blifvit anförda från den
ena eller andra sidan. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på,
att när fråga är om ett lagförslag af den vidsträckta omfattning,
som det nu föredragna, händer det icke sällan, att hvad som från
teoretisk synpunkt betraktadt synes vara fel och brister, i praktiken
visar sig medföra fördelar, äfvensom tvärtom att bestämmelser, som
teoretiskt synas fullt rigtiga och ändamålsenliga, i den praktiska
tillämpningen föra med sig svåra olägenheter. Endast erfarenheten
kan fälla en rättvis dom, och först sedan sådan vunnits, kan det
onödiga och öfverflödiga afskaffas, det origtiga ändras och det bristande
tilläggas. På grund af den uppfattning, som jag härmed antyda
skulle jag gerna hafva varit med om ett bifall till det kongl.
förslaget, men då inga utsigter för att kammaren skall bifalla detsamma
förefinnas, förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till
en skrifvelse af det innehåll, herr Dickson föreslagit.

Herr Tamm, Hugo: Jag vet icke, huru herr Buding drager
sina konklusioner, eller på hvad sätt han tager sig rättighet att
säga, att ett bifall till det af mig framlagda förslaget vore liktydigt
med frågans uppskjutande eller begrafning på lång tid. Det skulle
förutsätta, att regeringen icke från denna dag hade något intresse
för frågans lösning eller att i Riksdagen icke skulle finnas något
intresse för frågans återupptagande. Då jag har rätt att fordra, att
mina ord få innefatta den mening de uttala, då regeringens allvar

Lördagen den 27 April, e. m.

28 N:o 27.

i denna fråga ej får betviflas, och då slutligen de, som uttala sig i Lagförslag
princip för det kongl. förslaget och skrifvelsen, måtte förutsättas r^"9''/byS^c
mena, att de önska frågans framgång, måste jag protestera mot ""Lf a/ penhet
Billings tolkning. sio» vid var aktig

oförmåga

Herr Törnebladh: Jag anhåller att fa återtaga mitt yrkande tlU arbete.
och förena mig med herr Tamm. (Forts.)

Herr statsrådet Groll: Jag beklagar, att jag icke haft tillfälle
att åhöra herr Tamms anförande, men då till miu kännedom kommit
ett och annat af hvad det innehöll, ber jag att med anledning
deraf få säga några ord.

Det af honom gjorda yrkande går derpå ut, att vi här i landet
ingenting borde göra. förr än af oss förvärfvats erfarenhet, huru den
i ämnet gällande lagstiftningen utfallit i Tyskland. Det är emellertid
enligt min åsigt uppenbart, att de i utlandet existerande förhållandena
äro i så många afseenden skilda från våra förhållanden,
att man skulle hafva ytterst svårt att bilda sig eu bestämd föreställning,
huruvida resultaten här i landet skulle blifva likartade med
dem i utlandet. Jag vet knappast, huru, vid en sådan efterforskning,
som herr Tamm tänker sig, det egentligen skall blifva möjligt
att få upplysningar, som äro tillämpliga på våra förhållanden. Huru
skola vi kunna veta, att alla yttringar, som der visa sig, äro grundade
på förhållanden, som hafva motsvarighet i vårt land? Yi kunna
visserligen finna en och annan omständighet, som antyder, att, om
likartade åtgärder här genomfördes, resultatet möjligen skulle blifva
detsamma, men i det stora hela lärer det icke vara möjligt att utifrån
hemta någon erfarenhet af verklig betydelse utom i rent teoretiskt
och vetenskapligt afseende. Den erfarenhet åter, som i vissa
praktiska detaljer vunnits i Tyskland, har man sökt göra sig till
godo i det kongl. förslaget, och det är derför man hoppas kunna här
undvika vissa missförhållanden, som der alstrat missnöje. Man vet,
att, när ålderdoms- och invaliditetsförsäkringslagen i Tyskland började
tillämpas, den väckte under första tiden mycket missnöje hos
arbetarne, beroende på deras missförstånd om lagens verkliga innebörd.
De trodde nemligen, att lagen i dess helhet skulle på en gång
träda i kraft, då deremot verkliga förhållandet var, att under första
tiden endast ålderdomspensioneringen skulle träda i tillämpning, och
då de sålunda funno, att endast de gamle, till och med fast de ej
vore invalider, fingo pensioner, under det att yngre invalider icke
komme i åtnjutande deraf, antogo de, att hela lagen, som dock för
dem medförde icke obetydliga förpligtelser, var förfelad.

Jag hemställer ännu en gång, huru det skall blifva möjligt för
oss att få fullständig reda på, huru lagen i Tyskland egentligen
verkat, och hvilka känslor den egentligen der uppväckt. Hvad vi
böra taga hänsyn till, är de förhållanden, som existera hos oss, och
vi äro lyckliga nog att kunna i lugn göra det; och derigenom böra

A:o 27. 24

Lördagen den 27 April, e m.

Lagförslag vi i tid kunna ordna förhållanden, som i Tyskland måste regleras
ri^''för*ber c un<^er re<^an ganska spända omständigheter. Vi behöfva icke experidande
°af pen- mentera så mycket som andra länder för att öfvervinna vissa praksion
vid var- fiska svårigheter, som uppstält sig för dem, utan vi kunna börja
aktig oförmåga sakta och varligt, se tiden an och derunder tillgodogöra oss vår
till arbete. egen erfarenhet. I öfverensstämmelse med dessa grundsatser är ock
(Forts.) Kongl. Maj:ts förslag uppgjordt.

Herr Tamm lär hafva yttrat under sitt anförande, att denna
fråga vore en följd af det nya ekonomiska system, som på senaste
tiden införts här i landet. Jag ber med anledning deraf få påpeka,
att denna fråga uppkommit 1884, vid hvilken tid jag tror ett ekonomiskt
system rådde, som af herr Tamm i sina hufvuddrag gillades.
Jag vet icke, om han sjelf var med om att rösta för den skrifvelse,
som då afläts till Kongl. Maj:t, men jag skulle mycket misstaga
mig om hans tendenser i allmänhet, så vida han icke det gjort.
Då det nu är fråga om att draga konseqvenserna af hvad som då
från Riksdagens sida begärdes, ryggar han tillbaka. Är det väl politiskt
att gå så till väga, att, sedan förhoppningar uppväckts, som
närts ett tiotal af år, ett tu tre draga sig tillbaka för konseqvenserna?
Hvad skall sådant göra för intryck? Huru är det möjligt
under sådana förhållanden tänka sig, att landet skall gå fram på
den lugna utvecklingens väg? Nej, sådant föder split och oro i
landet. Konseqvens måste det finnas i allting, i offentliga göranden
och låtanden lika väl som i enskilda.

Det har redan blifvit af biskop Billing påpekadt, hurusom, i
fall herr Tamms yrkande skulle bifallas, sådant vore att begrafva
frågan. Ja! När kunna vi säga, att vi från utlandet vunnit tillräcklig
erfarenhet för att börja göra något? Huru jag än ser saken,
kan jag icke finna annat, än att vi göra klokt i att börja så snart
som möjligt. Ty derigenom kunna vi under lugna tider ordna förhållandena,
så att vi, då de oroliga tiderna, som förr eller senare
måste komma, äro för handen, kunna uppvisa redan uppnådda resultat
och tryggt stå emot de ytterligare påtryckningar, som då
möjligen göras.

I afseende på Kongl. Majrts förslag har det i synnerhet framstälts
anmärkningar emot fondbildningen; jag yttrade mig redan i
förmiddags om denna sak och jag påminner om förhållandena dervidlag.
Jag minnes emellertid icke, om jag nämnde, att endast 4
liiförsäkringsbolag här i Sverige under 1894 i afgifter uppburit
12 millioner kronor, således vida mera än som skulle inflyta i afgifter
till denna pensionsinrättning, om den komme till stånd. Fondbildningen
för dessa bolag har under samma år uppgått till ungefär
6 millioner kronor, d. v. s. ungefär lika mycket som hela den fondbildning,
hvilken under de första 80 åren i medeltal skulle förekomma.
Jag vill fråga, om vi det allra ringaste haft någon känning
af den genom dessa bolag åstadkomna fondbildningen.

För öfrigt har jag intet att tillägga. Af diskussionen har jag

25 N:o 27.

Lördagen den 27 April, e. m.

icke funnit någon anledning att frångå Kongl. Maj:ts förslag i af- Lagförslag
seende på dess hufvudgrunder. Deremot är det möjligt, att anled- fläkning
till ändringar i en eller annan af förslagets detaljer kan före- \ ™nde°af ^en
komma, och att till följd deraf en eller annan detalj bör modifieras Aon vid Vari
öfverensstämmelse med åsigter, som uttalats i kammaren, men att aktig oförmåga
röra vid fondbildningen vore, så vidt jag tror, ett svårt slag åt hela m arbeteförsäkringen.
Dermed skulle man måhända göra det omöjligt för (Forts)
kommande generationer att fullfölja hvad vi planlagt. Ty, såsom
jag redan på förmiddagen nämnde, torde i sådant fall den tidpunkt
komma att inträffa, då afgifterna för försäkringen blifva större än
dess värde, och då måste af sig sjelf försäkringen upphöra. Den
blifver då i den form, den nu är tänkt, en omöjlighet.

Herr Blomberg: Jag skall icke tillåta mig att många ögonblick
upptaga kammarens tid, men jag vill, under lifligt erkännande
af det intresse, som regeringen egnat åt denna vigtiga fråga, gent
emot här gjorda yrkanden om afslag eller om uppskof till en obestämd
framtid uttala den meningen, att redan nu förefinnes eu erfarenhet,
som vi kunna bygga på, och denna lär oss, att uågot måste
göras och måste göras snart i föreliggande sak. Att hänskjuta
denna fråga till en oviss framtids reformer, om hvilkas innebörd
man icke ens kan gifva någon bestämd anvisning, tror jag vore ett
farligt experiment. Det är nödvändigt att gripa saken an med allvar,
att verkligen erkänna, att här föreligger en fråga af genomgripande
betydelse och kräfvande snar lösning. Visserligen kan denna lösning
icke nu omedelbart vinnas; den, som vi för ögonblicket kunna
åstadkomma, måste blifva ofullständig, men ett beslut kunna vi fatta,
som innebär ett verkligt steg framåt. Om man åter genom antagande
af herr Tamms förslag kastar frågan på framtiden och talar
om att afvakta den erfarenhet, som må vara att hemta från skilda
håll, då har man också på samma gång gjort betydelselöst allt arbete,
som redan är utfördt, och öfverlemnat oss åt en alldeles fullständig
ovisshet om hvad som möjligen en gång kan göras. Jag
ber derför att få yrka bifall till det förslag af dem, som i dag
framstälts, hvilket synes mig föra frågan i någon mån framåt och
verkligen öppnar utsigt för att det stora mål, som här är planlagdt,
må kunna snart nog realiseras, och jag finner detta i herr Dicksons
förslag, ehuru det icke i allo tillfredsställer mig. Detta säger jag
med allt erkännande af att utskottets betänkande är pregladt af en
verklig känsla för frågans vigt och betydelse, och att utskottet haft
god anledning till flera af sina betänkligheter. Jag tror emellertid
icke, att Första Kammaren bör stanna vid utskottets välvilliga, men
sväfvande uttalanden; jag tror, att Första Kammaren bör säga sin
mening något tydligare. Och då kammaren icke kan gifva det fullständiga
och klara svaret, att den i allt godkänner Kongl. Maj:ts förslag,
bör den åtminstone svara i en form, hvilken innebär ett erkännande
af grundtankarne i det kongl. förslaget och en önskan.

N:o 27. 26

Lördagen den 27 April, e. in.

Lagförslag att dessa måtte förbättras och kompletteras, samt att förslaget så
ang. försök- fort sonl möjligt måtte för Riksdagen å nyo framläggas, på det att

dande °af b"n- C''et måtte förunnas Riksdagen att i en snar framtid kunna bringa

sioli "vid Var- dessa vigtiga försäkringsanordningar till utförande.
aktig oförmåga Jag yrkar bifall till herr Dicksons förslag.
till arbete.

(Forts.) Herr Törnebladb: Då jag var med vid 1884 års riksdag och

med min röst bidrog till det beslut, som Riksdagen då fattade, att

frågan skulle komma under utredning, vill jag härmed förklara, att
med den röst, jag då afgaf, jag naturligtvis icke på förhand bundit
mig vid antagande af de förslag, som skulle framkomma, utan förutsatte,
att jag, som andra, deråt skulle egna en mogen pröfning, och
jag tror, att då i Riksdagen funnos många betänksamme män, som
voro af den åsigten, att det borde skrifvas för att få fram frågan
och under utredning, såsom också sedermera skett, men att dessa
1884 icke förbundo sig att rösta för det förslaget, som skulle framläggas
1895, om de nemligen funne detta icke egnadt att lösa
frågan.

Hvad vidare fond bildningen beträffar, ber jag få anmärka, att
man må erinra sig, att fondbildningen i detta fall har ett särskilt
ändamål, nemligen att genom samlande af en fond och dess förräntande
bereda tillräckliga tillgångar till pensioneringens utförande,
och det är ur den synpunkten som jag anser, att beräkningen af
ränteafkastningen icke är fotad på sådana grunder, att den lemnar
en säker garanti för framtiden. Det förhållande, som här omnämnts,
att stora fonder redan bildats, utgör, såsom jag redan på förmiddagen
tog mig friheten anmärka, ett ytterligare skäl för den åsigten,
att räntefoten lättare skulle komma att sjunka, ty ju flera fonder,
dess svårare för dem att erhålla papper af prima beskaffenhet, och
om andra skola vi här icke tala. Jag har så mycket större anledning
till denna uppfattning, som jag uti statsrådsprotokollet finner
, ett ”yttrande, hvilket antyder, att äfven enligt föredragandens åsigt
räntefoten skulle komma att sjunka, något som borde komma jordbruket
och näringarna till godo, hvarigenom fondbildningen blefve
för dem en fördel i stället för en olägenhet. Detta kan mycket väl
blifva händelsen genom tillfällena till besparingar, men denna^ stora
fond komme otvifvelaktigt äfven att sänka räntefoten. Det må vara
huru som helst med andra fonder, men för denna inträffar den händelsen,
att vid revisionen, pensionsvilkoren skulle komma att försämras,
och det är det jag fruktar för, ty staten har i sjelfva verket
åtagit sig en ansvarighet, som man nu nekar till, men som i framtiden
kommer att fordras. Jag kan icke neka till att fondbildniugen
för pensioneringen är af stor betydelse; jag inser, att denna är en
sak, som dessförutan svårligen låter utföra sig. Statsrådet och chefen
för civildepartementet har rigtigt framhållit, att om den tages
bort, gör man derigenom i en framtid afgifterna större, da pensioneringen
af sig sjelf skulle upphöra. Men jag får deremot framhålla,

Lördagen den 27 April, e. m.

27 N:o 27.

att om räntefoten sjunker, kommer pensionsbeloppet af sig sjelft att
sjunka, och det är icke mycket bättre.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen:

att beträffande utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan
yrkats: l:o) att denna hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Hickson,
Bobert, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte
förklara, att Kongl. Maj:ts proposition i anseende till ämnets omfattning
icke för närvarande kan bifallas, samt för sin del besluta,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t behagade för nästa års riksdag å nyo framlägga förslaget antingen
oförändradt eller med de förändringar, Kongl. Maj:t till äfventyra
må finna böra vidtagas; samt 3:o) af herr Tamm, Hugo,
det kammaren ville förklara, att kammaren, med afslag å utskottets
förslag, i anseende till ämnets omfattning och innan ytterligare erfarenhet
vunnits från de länder, der dylika lagar redan äro införda,
icke kan för närvarande bifalla det kongl. förslaget;

att derjemte herrar Almgren, Fredrik, och Wester, hvilka förordat
bifall till utskottets hemställan, i fråga om motiveringen
framstält särskilda yrkanden, nemligen herr Almgren, att den del af
motiveringen, som börjar å sid. 54 i utlåtandet med orden »Af hvad
utskottet sålunda anfört» och slutar å sid. 55 med stycket hatt sättet
för uppbörden af afgifterna medelst infästande af märken i en pensionsbok
utbytes mot något på samma gång beqvämare och tillförlitligare
sätt», skulle godkännas, samt herr Wester, att motiveringen
i sin helhet skulle ogillas; och

att under sådana förhållanden syntes lämpligast, att propositioner
framstäldes först i anledning af de yrkanden, som afsåge utskottets
hemställan, och derefter, för den händelse denna hemställan
bifölles, beträffande de yrkanden, som rörde motiveringen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
de tre yrkanden, som framstälts i afseende på utskottets hemställan,
samt förklarade sig anse propositionen på godkännande af herr Dicksons
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraprosition
dervid antagits bifall till herr Tamms yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller det af herr Robert Dickson i afseende å punkten
1 i andra särskilda utskottets utlåtande n:o 2 gjorda yrkande,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte förklara,
att Kongl. Maj:ts proposition i anseende till ämnets omfattning icke
för närvarande kan bifallas, samt för sin del besluta, att Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj: t behagade

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af pension
vid varaktig
oförmåga
till arbete.

(Forts.)

N:o 27. 28

Pension åt
kartografen G.
E. Dahlman.

Lördagen den 27 April, e. m.

\

för nästa års riksdag å nyo framlägga förslaget, antingen oförändradt
eller med de förändringar, Kongl. Maj:t till äfventyrs må finna böra
vidtagas, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hugo Tamms yrkande, det kammaren
ville förklara, att kammaren, med afslag å utskottets förslag, i anseende
till ämnets omfattning och innan ytterligare erfarenhet vunnits
från de länder, der dylika lagar redan äro införda, icke kan
för närvarande bifalla det kongl. förslaget.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 56.

Då sålunda utskottets hemställan icke bifallits, förklarade herr
talmannen, att propositioner med anledning af de rörande motiveringen
framstälda yrkandena icke kunde framställas.

Punkten 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 24 och 25 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 10 a, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående pension å allmänna indragsstaten åt
kartografen Carl Edvard Dahlman.

Herr Helander: Då statsutskottet enhälligt afstyrkt Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, skall det antagligen icke tjena till
någonting att framställa ett yrkande i motsatt rigtning. Jag vill
emellertid säga några ord för att visa, att framställningen visst icke
saknar grund.

Det är ju möjligt, att statsutskottet kan hafva rätt deri att
fordra, då det är fråga om pensioner, att sökanden styrker, att han
är sjuk eller besvärad af ålderdomssvaghet. Men detta måste dock
kunna och böra något modifieras, då förhållandet visserligen oftast
är det, att tjenstemannen har några timmars sysselsättning på embetsrummet,
då det åter ibland förekommer andra tjenstebefattnin -

Lördagen den 27 April, e. m.

29 N:o 27.

gar, som äro mycket ansträngande, hvartill jag i synnerhet räknar
en sådan som den ifrågavarande kartografen Dahlmans tjenst. Han
måste i orten öfvervaka och leda kartarbetena, hvilket är ett mycket
kroppsligen ansträngande arbete, och han har sedermera att
jemväl på ritrummen öfvervaka der pågående arbeten, hvilket är i
betydlig grad påkostande för synförmågan.

Om den ifrågavarande kartografen Dahlman, som nu är 67 år
gammal och varit anstäld vid landtmäteriet inemot ett hälft århundrade
samt derunder i 82 år tjenstgjort vid kartverket, i stället tidigt
ingått i tjenstgöring vid generallandtmäterikontoret, hade han
sannolikt der redan en .längre tid haft en befattning, som varit
ofantligt mycket mindre ansträngande och förenad med mindre ansvar
än den han nu bekläder. Han hade då antagligen också, äfven
om han hade stannat qvar i lägsta tjenstegraden, haft en löneinkomst
af 4,000 kronor, under det att han nu har fått åtnöja sig med
3,500 kronor om året, hvillia han endast så småningom erhållit.
Han hade dessutom, äfven om han, såsom sagdt, stannat qvar i
lägsta tjenstegraden hela tiden, nu varit pensionsberättigad redan
under 2 års tid, och han hade fått pension utan afseende på huru
det förhåller sig med sjuklighet eller ålderdomssvaghet.

Jag anser derför, att det vore en synnerligen billig och rättvis
sak, om denna framställning blefve beviljad. Då emellertid, på
sätt jag redan nämnt, hopp om framgång för den kongl. propositionen
icke lärer finnas, har jag endast velat nämna detta, till
den kraft och verkan det kan hafva, och skall, som sagdt, nu icke
göra något yrkande.

Herr Widmark: Äfven jag får på det varmaste förorda, att
den ifrågavarande pensionen måtte tillkomma en så högt förtjent
embetsman som kartografen Dahlman. Statsutskottet synes hafva
stödt sitt afstyrkande uteslutande derpå, att det icke fans något
bevis bifogadt ansökningen om sjukdom och oförmåga att sköta det
arbete och de göromål, som tillhöra hans tjenst. Mig synes det
dock vara nästan öfverflödigt att bevisa en naturlig sak. Det är
nemligen naturligt, att en 67 års man, huru rask och kry han än
må vara, icke är passande för eller med full kraft kan verkställa
de ansträngande mätningar, som erfordras. Chefen för topografiska
corpsen har också sagt, att kartografen Dahlman numera vid 67 års
ålder icke kan gagna och fullgöra sina skyldigheter så som i yngre
år. Detta tycker jag vara bevis nog för att han icke kan verka
såsom en ung och fullt rask person. Då det dessutom för kartverket
är nyttigt och nödvändigt, att arbetskrafterna ombytas, så att
det blir unga och kraftfulla tjensteman, hvilka också fås för billigare
pris, hvarigenom kartverket också erhåller en större arbetsprodukt,
vågar jag nu till en början, jag vet icke huru jag kommer
att göra i afseende å en votering, yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Pension åt
kartografen C.
E. Dahlman.
(Forts.)

Nso 27. 30

Lördagen den 27 April, e. m.

Pension åt
kartografen C.
E. Dahlman.
(Forts.)

Friherre von Otter: På sätt den siste talaren anförde, har utskottet.
stödt sitt afslag på den omständighet, att icke något intyg
varit företedt öfver att kartografen Dahlman varit i sådant helsotillstånd,
att han kunde anses såsom oförmögen i utöfvande af sin
tjenst. I detta afseende har utskottet stödt sig vid Riksdagens föregående
beslut. Kammaren har ju i detta afseende fria händer, men
utskottet bör väl vara något konseqvent i sina framställningar.
Både förra året och i år har Riksdagen afslagit pensioner på den .
grund, att personer, som ännu icke uppnått 70 år, icke hade inlemnat
intyg om att de voro oförmögna i utförande af sitt arbete.
Vidare är det icke kammaren obekant, att för flere af dem, som
hafva pensionsrätt på allmänna indragningsstaten, fordras sjukbetyg
för att de skola kunna få pension, så vida de icke uppnått 70 år.
Vidare vill jag framhålla, att i den lag, som nyligen varit föremål
för kammarens behandling, har det såsom varaktig oförmåga till
arbete stadgats fylda 70 år. Följaktligen innan denna ålder måste
det vara intyg om sådan oförmåga. Kammaren har ju, som sagdt,
fria händer i detta afseende,i men utskottet har ansett det böra åberopas,
som i detta fall har varit prejudikat.

För min del har jag verkligen haft ett ytterligare skäl till afstyrkande,
och det är den omständigheten, att föregående kartografer,
som på detta sätt fått pension, hafva icke erhållit högre sådan än
till 1,250 och 1,000 kronor, och ingen kommissionslandtmätare har
erhållit högre pension än 1,600 kronor, under det att det för kartografen
Dahlman begäres 2,800 kronor. Jag tror, för min del åtminstone,
då denna ansökan inkommit i riksdagens sista timme,
att denna pension bör anstå ett år, då det är högst antagligt, att
icke något högre belopp än 1,600 kronor kunde af utskottet tillstyrkas.

Herr Helander: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag få upplysa, att de kartografer, som hafva varit kommissionslandtmätare,
hafva redan en bestämd pension af 1,600 kronor, som
de i alla händelser ega rätt att åtnjuta. Pensionsframställningen
för dem härledde sig, såsom jag vill minnas, deraf, att de, i anseende
till minskad synförmåga, begärde pension, innan rätta pensionsåldern
var uppnådd. Dessutom hade de nämnda kartograferna inom
kartverket en lägre tjenstegrad än den person, som här är i fråga.
Han är, så att säga, deras förman, ty han skall öfvervaka och leda
de arbeten, som jag nyss nämnde, icke blott i orterna, under det
de der pågå, utan äfven på tjensterummet. Han har derför ock
en ytterst ansvarsfull befattning och har dervid visat en högst ovanlig
skicklighet.

Jag tror, att kammaren i alla afseenden gjorde rätt, om kammaren
bifölle den ifrågavarande pensionen.

Herr Säve: Jag är förekommen af herr Helander. Jag begärde

Lördagen den 27 April, e. in.

31 N:o 27.

ordet närmast med anledning af friherre von Otters sista yttrande, Pension åt
hvari gjordes en jemförelse mellan kartografen Dahlman och de kartografen C.
kartografer, som fatt sina pensioner sig beviljade under närmast E'' ahlnu*nföregående
riksdagar. Det är en väsentlig skilnad mellan dem, som 0 s''^
också rigtigt blifvit framhållet, den nemligen, att kartografen Dahlman
sedan år 1867 användts såsom biträde vid öfvervakandet och
kontrollen af det ekonomiska kartverkets arbeten, hvadan han följaktligen
haft en sorts chefskap öfver öfriga kartografer. En annan
jemförelse beder jag få framhålla. Riksdagen beviljade år 1888 pension
åt kartografen Ljungstedt och 1890 pension åt kartografen Leczinski
— visserligen mindre belopp än de, hvarom här är fråga —
men det är dock att observera, att nämnde kartografer fingo sina
pensioner af Riksdagen sig beviljade vid en ålder af 60 år. Här är
nu fråga om en synnerligen förtjent tjensteman, som gjort tjenst i
47 hela år och som uppnått en ålder af 67 år. Med speciel hänsyn
härtill äfvensom ock dertill, att det förefaller mig öfverensstämmande
med rättvisans och billighetens fordringar, att Riksdagen nu
beviljar ifrågavarande pension, skall jag instämma i det af herr
Widmark gjorda yrkande, och detta så mycket mera, som jag icke
kan bortse ifrån en annan jemförelse, som äfven förefaller mig vara
synnerligen naturlig, nemligen den mellan herr Dahlman och öfrige
landtmätare. Förste landtmätarnes pensionsålder är i lag bestämd
till 60 år, och kommissionslandtmätarnes till 65 år, och häri ligger
för Riksdagen ytterligare ett skäl att bevilja den 67-årige kartografen
Dahlman den nu föreslagna pensionen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Majrts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 24 och 25
innevarande april bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning af såväl
Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i och tillägg
till de för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade vilkor
och bestämmelser som åtskilliga inom Riksdagen väckta motioner
om ändrade föreskrifter rörande samma fond, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 24 och 25 i denna månad Ifrågasatt nedbordlagda
utlåtande n:o 57, i anledning af inom Riksdagen väckta satlmnff a an .

. o i i ••ii • p *i j i i nr» •« o • nuitcter m. m.

motioner angående nedsättning åt annuiteter och stranrantor a vissa ä vissa cn8kil.
enskilda jernvägsbolags statslån. da jcmvägsbo lags

statslån.

N:o 27. 32

Lördagen den 27 April, e. m.

Ifrågasatt nedsättning
af annuiteter
ra. w.
a vissa enskilda
jernvägsbolags
statslån.
(Forts.)

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.

Herr Lybeck: Denna fråga, hvilken mer eller mindre berör alla
de enskilda jernvägar, hvilka kommit till stånd genom statslån, är
af en synnerlig vigt och betydelse för dem, hvilka arbeta under
ekonomiska svårigheter och till följd deraf icke kunnat i rätt tid
till staten fullgöra ''sina förbindelser. Den ort, jag representerar, har
genom stora ansträngningar och uppoffringar åstadkommit en jernväg
af öfver 150 kilometer i en trakt, förut så vanlottad på kommunikationer,
att det fans socknar, som hade ända till 9 å 10 mil
till närmaste jernvägsstation. Företaget främjades genom ett lån af
staten, för hvilket staten förbehållit sig första inteckning i all jernvägens
tillhörighet, så lös som fast. Det visade sig emellertid, att
det belopp, hvaröfver man disponerade, icke var tillräckligt för företagets
utförande. Ett obligationslån måste upptagas, för hvilket
landstinget iklädde sig garantierna. Man hoppades visserligen och
trodde, att denna garanti icke skulle behöfva tagas i anspråk, men
de senare årens svåra konjunkturer för såväl jordbruk som industrier
har orsakat en nedsättning i fraktinkomsterna, hvilken haft
till följd, att ett belopp af 28,000 kronor måste årligen utdebiteras
på detta lilla landsting endast för detta ändamål. Ställningen är
sålunda ganska brydsam, men blir det ännu mera, om den bebådade
nedsättningen i samtrafiktaxorna för statens jernvägar kommer
till stånd.

Jag har visserligen ingen förhoppning, att motionen nu skall
på något sätt leda till önskvärdt resultat, då statsutskottet icke har
lemnat sitt understöd åt densamma, men jag har velat nämna dessa
förhållanden för att visa huru önskvärdt det vore, att en räntenedsättning
kunde komma till stånd och att framdeles Riksdagen måtte
hafva i välvilligt minne de stora bekymmer, under hvilka de enskilda
jernvägarne arbeta.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 24 och 25 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående uppförande af nytt landsstatshus i Luleå.

Herr Berg, Lars: Då jag funnit utskottets förslag till tillbyggnad
till landsstatshuset i Luleå föga tilltalande och lämpligt
samt utskottets skäl föga hållbara, ber jag att med några ord få
söka bevisa denna min uppfattning.

Utskottet stöder sitt förslag uteslutande derpå, att landsstatens
behof af utrymme skulle för en längre följd af år väl kunna tillgodoses
med en tillbyggnad, som naturligtvis dessutom blefve betydligt
billigare än en nybyggnad. Såvidt min erfarenhet och kännedom om
förhållandena sträcka sig, blefve emellertid detta ingalunda fallet.

Lördagen den 27 April, e. m.

33 Nso 27.

Och herrarne skola dervidlag gifva mig rätt endast af det faktum,
att de lokaler i detta hus, som äro i det mest trängande behof af
ökadt utrymme och bäst behöfliga, icke beröras af denna till- och
ombyggnadsfråga, utan förblifva i sitt nuvarande trånga och otillfredsställande
skick. Det är nemligen i första rummet lokalerna för
kansli och kontor, som blifva oberörda och fortfarande skola bibehållas.
Vidare afhjelpes icke bristen på vänt- och skrifrum för allmänheten
och icke heller, annat än delvis, bristen på ett brandfritt
arkivrum. Bland annat fortfar äfven frånvaron af enskildt rum för
landshöfdingen, så att det egentligen endast är några af de öfriga
lokalerna, såsom ränteri- och arkivrummen, der dock blott en del
vigtiga kartor och nybyggeshandlingar kunna förvaras, som blifva
tillgodosedda. Då emellertid eldfaran qvarstår temligen oförändrad
i det gamla tillbyggda trähuset, så vågar jag påstå, att yttrandet i
utskottets utlåtande, att detta bristfälliga förhållande skulle för en
längre följd af år kunna med en tillbyggnad undanrödjas, icke är förenligt
med faktiska förhållandet, utan att i det gamla trähuset
tvärtom fortfarande qvarstår denna betydliga brist och fara — och
då landsstatshuset i Luleå är det enda af trä, som ännu förekommer
i riket, och då der förvaras det största antal kartor, omfattande ‘/4
af rikets areal, och vigtiga eganderättshandlingar i form af nybyggnadsutslag
m. nn, synes mig påtagligt, att en tillbyggnad är
olämplig, helst denna åtgärd innebär ett slöseri med statsmedel, som
härpå skola väsentligen bortkastas, då behofvet ändock snart skall
kräfva en nybyggnads utförande.

Det är eu uppgift, som, ofta upprepad i handlingar^, äfven då
ärendet sist var före vid Riksdagen, menligt inverkat på frågan och
som, ehuru då vederlagd, likväl nu åter uppenbarar sig, och det är,
att förslaget skulle vara konungens befallningshafvandes. Det står
visserligen i förbigående i utlåtandet, att förslaget är upprättadt af
den ekonomiska besigtningeu, men icke dess mindre återkommer det
föregående yttrandet oafbrutet. Jag ber derför få förklara, att den
ekonomiska besigtningen upprättat det första förslaget, uppgående
till en kostnad af 14,000 kronor, till hufvudsakligen provisoriska
åtgärder för att aflägsna den största eldfaran och undanrödja den
värsta trängseln i vissa lokaler. Det insändes visserligen med förord
af Konungens befallningshafvande, som dock samtidigt satte sig
enskildt i förbindelse både med vederbörande minister och med intendentsembetet
med anhållan, att, om anslag till dessa mera provisoriska
åtgärder kunde utverkas eller icke, eu utredning och ett
fullständigt förslag till nybyggnad måtte få upprättas. Detta hade
också till följd, att Kongl. Maj:t anbefalde Konungens befallningshafvande
och öfverintendentsembetet att uppgöra ett fullständigt
byggnadsförslag, något som genast skedde, hvilket förslag slutligen
framlades för 1892 års Riksdag. Då erhöll emellertid statsutskottet
i den nådiga propositionen underrättelse om att ett mindre och provisionelt
förslag funnits upprättadt och lät då uppsöka det. Jag vet

Första Kammarens Prot. 1805. N:o 27. 3

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

Nso 27. 34

Lördagen den 27 April, e. m.

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

icke, hvarifrån det då kora, men det tog lång tid och möda att
uppleta det ur sin gömma, och när det ändtligen återfans, upptog
statsutskottet detta förslag såsom sitt. Det är således utskottet och
Riksdagen, som upptagit detta förslag, som nu föreligger och som
upprättades såsom eu tillfällig skyddsåtgärd, under det att hufvudfrågan
utreddes; men det är ingalunda Konungens befallningshafvandes
förslag, som omfattar en fullständig nybyggnad.

Då jag således tror, att jag härmed har påvisat, att förslaget
är olämpligt och att det icke heller är fullt värdigt staten, som bör
bygga sina lokaler med hänsyn till en lång framtid och billiga underhållskostnader,
och då jag anser, att det ordspråk, som säger, att
»den, som bygger ett fult och olämpligt hus, förevigar eu dumhet»,
i hög grad är tillämpligt just på denna bygggnadsfråga, är jag förvissad,
att kammaren icke vill vara med på en sådan anordning som
utskottets, hvarför jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nyström, Thomas: Frågan om ordnande af landsstatshuset
i Luleå förekom redan vid 1892 års riksdag. De alternativa förslag, som
då innehöllos i den kongl. propositionen, voro tillbyggnadsförslaget,
som slutade på 17,000 kronor, och nybyggnad sförslaget, på 102,000
kronor. Riksdagen beslöt då antaga tillbyggnadsförslaget för 17,000
kronor. Således har Riksdagen redan fattat ett beslut, att tillbyggnadsförslaget
i afseende å landsstatshuset skulle utföras. Men när
arbetet skulle sättas i gång, befans, att det kostnadsförslag, som låg
till grund för tillbyggnaden, icke var fullt tillfredsställande. De
beräknade murmassorna voro för låga, och den person, som uppgjort
förslaget, hade uteglömt åtskilliga arbetsposter. Dessutom anmärktes,
att arbetsprisen under de senare åren stigit, så att kostnadssumman
af dessa anledningar måste höjas till 27,000 kronor. Detta synes
vara anledningen, hvarför en kongl. proposition nu framkommit
till denna Riksdag om en nybyggnad, som skulle kosta 91,500 kronor.
Men det redogöres äfven i denna proposition om tillbyggnadsfrågan.
Det visas då först, att, såsom jag nämnde, tillbyggnadssumman
skulle ökas till 27,000 kronor, och vidare upplyses i Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes utredning, att det gamla trähuset är
bristfälligt och tarfvar eu grundlig och dyrbar reparation, men af
handlingarne kan man icke se, hvilket belopp detta iståndsättande
af trähuset skulle fordra, så att kostnaden komme att gå till
27,000 kronor plus detta okända belopp. Såväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande
som öfverintendentsembetet hafva mycket bestämdt
förklarat sig vilja tillstyrka nybyggnad och icke tillbyggnad, men i
statsutskottet har man ansett sig icke böra gå ifrån tillbyggnadsförslaget,
som Riksdagen beslutat sig för, utan hellre underkasta sig
en ökad kostnad derför. Jag var närvarande i statsutskottet, då
frågan der behandlades, och jag ansåg mig icke kunna deltaga i
detta beslut, emedan jag insåg, att, om det tillbyggnadsförslag, som
här föreligger, kommer till utförande, det icke på långt när kommer

Lördagen den 27 April, e. m.

35 N:o 27.

att motsvara de fordringar, som kunna ställas på ett landsstatskus
i Luleå. Jag skall bedja att få redogöra för mina skäl härför.

Det gamla landsstatshuset är uppfördt af trä, 71 fot långt, 36
fot bredt, med ett 6 fots bredare midtelparti. lJerrarne finna således,
att det är ett ganska litet hus, och till detta skulle nu läggas
en tillbyggnad af sten, 42 fot lång, 25 fot bred, och som icke skulle
uppföras i linie med det gamla huset, utan i vinkel mot detsamma.
Jemför man nu detta tilibyggnadsförslag med det förslag till nybyggnad,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt och hvilket är
uppgjordt af öfverintendentsembetet, finner man, att det tillbyggda
landsstatshuset skulle få eu golfarea af omkring 6/10 af nybyggnadsförslagets.
Då man har anledning antaga, att detta senare är normalritning
för ett landsstatshus, synes det mig, att tillbyggnadsförslaget
icke skulle motsvara de fordringar, som i något annat län
kunna uppställas på ett landsstatshus. Och meningen med tillbyggnaden
var, att länsstyrelsens vigtigare handlingar och kartor
skulle förvaras i det tillbyggda stenhuset; men detta mål når man
icke. Landtränteriets lokaler skola läggas i nedra våningen på tillbyggnaden,
och de fordringar, man på denna lokal kan ställa, tror
jag i ganska väsentlig mån uppfyllas. Men landtmäteriet är deremot
mycket styfmoderligt behandladt. Det upptages i förslaget endast
ett rum åt provinslandtmätaren och ett hvalf för kartors förvarande,
medan afvittringslandtmätaren får ett mycket litet rum i träbyggnaden,
7 V2 alnar i qvadrat. Ser man på landtmäterilokalens golfarea
i normalförslaget för nybyggnaden, finner man, att den är l''/2
gång så stor som i tillbyggnadsförslaget och att kart.hvalfven hafva
dubbelt så stor area i nybyggnaden som i tillbyggnaden. Man ser
således, att man skulle riskera att få förvara en del kartor äfven i
träbyggnaden, dit afvittringsarkivet skulle förläggas. Länsstyrelsens
arkiv skall förläggas i våningen en trappa upp i den gamla träbyggnaden;
således tillgodoses icke fordringarna på arkivhandlingarnes
säkra förvarande på sätt, som man ämnade med denna tillbyggnad,
nemligen att arkivet skulle förläggas i stenhus. Slutligen kommer
jag till sessionsrummet. Detta uppgifves vara för litet för sitt ändamål.
Den allmänhet, som der plägar vara närvarande vid virkesauktioner
och andra sammanträden, kan icke utan mycken otjenlighet rymmas
i denna lokal. Just till följd af den stentillbyggnad, som skall ske
vinkelrätt mot den korta träbyggnaden, har detta sessionsrum blifvit
mycket maltraiteradt. Rummet är 35 fot långt och förlorar nu på
en femtedel af sin längd fönster. Således kan man icke använda
det, utan att det till och med under dagen upplyses. Kan det vara
lämpligt att förstöra det gamla huset på det sättet? Man tager
bort fönsterna, så att man får arbeta vid ljus. Men ännu mera,
för att komma till landtmäterikontoret skall man genomgå en 26
fot lång korridor, som från förstugan leder till kontoret och som
utefter hela sin längd blir utan fönster och måste upplysas med
lampor. Man förstör genom denna tillbyggnad de beqviimligheter,

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

N:o 27.

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

36 Lördagen den 27 April, e. m.

som nu finnas. Man får famla i mörker för att söka sig väg till
landtmäteriet, och sitta i mörker och arbeta i sessionsrummet!

Åt det anförda torde inses, att en tillbyggnad på det föreslagna
sättet ej uppfyller de billiga fordringar, som kunna ställas på ett
landsstatshus och ej lärer lemna fullt trygga förvaringsrum åt landtmäterikontorets
och länsstyrelsens dyrbarare handlingar. En dylik
tillbyggnad skall deremot för framtiden i hög grad försvåra en
ändamålsenligare utvidgning af tjenstelokalerna utan att rifva ned
det gamla trähuset. Och om man lufver detta, hvad har man sedan
qvar? En 25 fot bred stenbyggnad. Kan denna ligga till grund
för en utvidgning af landsstatshuset? Jag tror det icke.

Det är all anledning att antaga, att statsutskottet just till följd
af den utredning, som föreligger, fattat sitt beslut; ty såväl Kongl.
Maj:ts befallningshafvande som öfverintendentsembetet, hvilka hade
fullständig lokalkännedom beträffande förhållandena i landsstatshuset,
hafva icke ansett sig behöfva annat än på ett mycket generelt sätt
framhålla, att en tillbyggnad är olämplig. Men för statsutskottet
hafva icke dessa förhållanden varit fullt tillgängliga af handlingarna.
Jag har sökt att af kartor leta mig till desamma.

Just derför, att statsutskottet icke velat afvika från det beslut,
som en gång blifvit af Riksdagen antaget, försökte jag att i utskottet
yrka afslag såväl på Kongl. Maj:ts proposition som på tillbyggnadsförslaget,
på det att frågan måtte återkomma, på annat och
bättre sätt utredd, och för att man måtte vinna insigt, om det är
möjligt att få en tillbyggnad på klokare sätt eller få nybyggnadsförslaget
antaget. Jag vågar för den skull hemställa, om det icke
vore bättre att afslå båda förslagen.

Hans excellens herr statsministern Boström: Jag skall anhålla
om bifall till den kongl. propositionen. Som lierrarne dels
se af propositionen och bandlingarne i målet och dels hört af den
förste talaren, lärer ingen tvekan kunna uppstå om behofvet af förbättrade
landsstatslokaler i Luleå, och herrarne hafva också klart
för sig olägenheterna af, om vid eldsvåda handlingar, som der förvaras,
gå förlorade. Behofvet är äfven af Riksdagen erkändt, då
Riksdagen för 3 år sedan gaf medel till tillbyggnad af detta hus.
Jag kan nu icke förstå, att, då behofvet varit så länge erkändt, det
då kan vara skäl att afslå den gjorda framställningen, såsom af en
talare blifvit yrkadt. Men frågan är, hvilketdera nu är klokast,
ny- eller tillbyggnad. I denna del har den siste talaren erinrat, att
då frågan var före 1892, ansågs, att tillbyggnad skulle kunna verkställas
för 17,000 kronor, under det nybyggnad skulle kosta 102,000
kronor. Situationen är nu sålunda förändrad, att man funnit, att
man icke kan göra denna tillbyggnad under 27,000 kronor, under
det att öfverintendentsembetet vitsordar, att nybyggande kan gå för
91,500 kronor. Sålunda äro ju ändringarna i kostnadsberäkningarna
till förmån för nybyggande. Man står då i valet, om man skall

Lördagen den 27 April, e. m.

37 N:o 27.

bygga till eller bygga nytt. Man behöfver dock icke vara mycket
erfaren i dylika ting för att veta, att om man också kan hjelpligt
draga sig fram, får man dock icke något godt resultat genom att
bygga ett stenhus bredvid ett trähus, och man får dessutom en del
dyrare underhållskostnader, så att kapitalbesparingen för dagen så
småningom blir derigenom bortamorterad.

Då behofvet är oafvisligt, hemställer jag om bifall till den
kongl. propositionen.

Herr Tamm, Hugo: Jag skall icke uppträda mot den siste
talaren, men jag skall bedja att få redogöra för de skäl, som inom
utskottet varit bestämmande. Det är jag, som får framföra dem,
emedan den af ledamöterna, som inom afdelningen förfäktade denna
mening, icke är här närvarande.

Det hufvudsakliga behofvet, hvilket är framstäldt såsom nödvändigt,
är, att landtmäterikontorets dyrbara handlingar böra komma
att förvaras uti ett säkert rum, äfvensom att bereda ökadt utrymme
för länsstyrelsens embetslokaler.

Då detta ärende var före förra gången i riksdagen, så förelåg
verkligen, såsom den förste talaren anförde, ett förslag — hvilket
då åtminstone uppfattades såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förslag — nemligen att frågan kunde provisoriskt ordnas på det nu
föreslagna sättet. Nu var, såsom det visat sig, kostnadsförslaget
icke ordentligt pröfvadt. En af ledamöterna i utskottet hyste dock
det förtroende till den dåvarande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
skicklighet i byggnadskonsten, att han redan på denna grund ville
ställa sig på den dåvarande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förslag
gent emot den nuvarande Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Utskottet har emellertid nu stödt sig derpå, att detta förslag, icke
då, utan sedermera, pröfvats af öfverintendentsembetet, ehuru det
förklarats så till vida vara origtigt, att den billigaste summan för
eu ombyggnad vore 27,000 kronor. Härmed har man nu att jemföra
den af öfverintendentsembetet till 91,500 kronor nedprutade
kostnaden för en nybyggnad. Det är ju för öfrigt alldeles naturligt,
att man genom en ombyggnad skall kunna vinna mycket större utrymme.
Det är sant, att äfven landshöfdiugeu icke får något eget
rum, men då är han så mycket säkrare att träffa på embetsrummet,
som nu är det stora sessionsrummet. Utrymmet blir således kanske
icke det bästa möjliga, men förslaget är pröfvadt, och det är ej
heller nekadt, att det kan användas såsom det är. Det gamla huset
är ej heller så dåligt, som nu påstås. Förra gången frågan var före,
stod det, att det var så bra, att det kunde användas till seminarium.
Således bör det vara rätt godt i och för sig. Nu säger man, att
det fordras eu stor och dyrbar reparation, hvarför kostnaderna ännu
icke beräknats. Frågan ställer sig således på det sätt, som vi, som
äro med i jordbruk och industriella affärer, ofta se, att eu fabrik
kunde nog vara bättre, om den byggdes om, och en ladugård fördel -

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forte.)

N:o 27.

A nslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

38 Lördagen den 27 April, e. m.

agtigare, om den gjordes ny. Då står man inför det alternativet:
skall man bygga om alltihop eller bygga till? Det är denna ståndpunkt,
som varit bestämmande, och då statsutskottet nu fått ett förslag,
som genomgått vederbörlig behandling och icke visat sig omöjligt,
ehuru det icke är det bästa möjliga, har statsutskottet ansett,
att man borde stanna vid att bevilja 27,000 kronor, hvartill jag
yrkar bifall.

Herr Widmark: Det förefaller blifva alldeles för dyrköpt att
lägga ned 27,000 kr. för att göra en lokal, som redan är för liten
i flera hänseenden, något så när dräglig, och det kan omöjligt, dröja
länge, innan behofvet gör sig så starkt gällande, att en nybyggnad
måste ske, och då synes det mig vara en stor misshushållning att
på detta sätt, så att säga, kasta bort 27,000 kronor. Detta är ett
skäl för mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Men det är
en stor brist, som tillbyggnadsförslaget icke tillgodoser; det finnes
nemligen icke ett embetsrum för landshöfdingen, och såsom upplyst
blifvit, äro de andra embetsrunnnen redan för små. Jag har särskilt
fäst mig vid ritningarna i hvad som rörer länslandtmäterikontoret,
dess arkivrum och det rum, som är afsedt till landtmätarens
arbetsrum. Sjelfva arkivet, eller hvalfvet för bevarande af kartor,
är alldeles för litet. Så är ock förhållandet med förste landtmätarens
arbets- och mottagningsrum, livilket, om det skall uppfylla
sitt ändamål, måste vara temligen stort, ty der kan man icke använda
vanliga bord, utan det behöfs ganska stora, som i följd deraf
taga ett större utrymme, och man behöfver der mången gång vid
full dager arbeta på kartritningar. Besinnar man dessutom, att
Norrbottens län utgör nära ‘/« af hela riket, torde det vara klart,
att, då allt skiftesväsen i det ganska betydliga kustlandet knappt är
påbörjadt, till kontoret med den växande kulturen årligen skall flöda
in en massa handlingar och kartor, som snart nog icke få rum inom
det lilla arkivet, utan måste förvaras i det rum, som tillika skall
vara embete- och mottagningsrum. Min erfarenhet från Falun är,
att mottagningstiderna, den l:ste och siste i hvarje månad, då kontoret
skall hållas öppet för allmänheten, hafva ända till 20 besökande
infunnit sig. För sådana besökande skola kartor å bord utläggas
för att beskådas, så att de må kunna erhålla de upplysningar
de önska. Härtill fordras annat än skrubbar; härför behöfvas rigtiga
rum.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Kerfstedt: Då jag är en af reservanterna mot utskottets
förslag, skall jag bedja att få med några ord nämna orsaken, hvarför
jag såväl inom afdelningen som i utskottet icke kunde gå med
på att afslå Kongl. Maj:ts'' förslag.

Jag deltog redan 1892 i den behandling, som då egnades ifrågavarande
ärende, och jag tillhörde äfven då dem, som ansågo, att en

Lördagen den 27 April, e. m. 39

nybyggnad här vore nödvändig i stället för den reparation och tillbyggnad,
hvartill Riksdagen då beviljade medel. I den kongl.
propositionen i ärendet fans visserligen ett relaterande om en utvidgningsplan,
som ifrågasatts, men förslaget var icke åtföljdt af någon
specifik kostnadsberäkning, utan det uppgafs endast eu summa i klump,
nemligen 17,000 kronor. Endast omnämnandet af detta projekt blef
emellertid ett förträffligt fynd såväl för afdelningen som för statsutskottet
att derpå grunda ett beslut, och detta blef äfven sedermera
Riksdagens. I år ansåg sig statsutskottet bundet af detta beslut.
Talande skäl kunde under sådant förhållande icke inverka, ehuru
man insåg, att denna tillbyggnad icke blef tillfredsställande. Det
enda skäl, utom det vanliga sparsamhetsskälet, som anfördes, var, att
trähus passade bättre för Norrland äu stenhus, och derför borde man
behålla träbyggnaden. Om nu trähus äro bättre till boningshus, så
hemställer jag, om ett olämpligt och otillräckligt sådant bör bibehållas
såsom embetslokal, der dyrbara handlingar och kartor skola
förvaras. Som staten icke assurerar sina byggnader, anser jag dessa
27,000 kronor, som ifrågasatts för utvidgningen af denna träbyggnad,
vara så godt som bortkastade penningar. Dessutom är att märka,
att 1 andsstatshuset ligger på ett kort afstånd från landshöfdingeresidenset,
och faran för eldsvåda synes mig alldeles afgjordt tala till
förmån för öfverintendentsembetets förslag att göra en ny byggnad
af sten. Jag anser det således icke rådligt att verkställa den ifrågavarande
tillbyggnaden, utan att ett nytt landsstatshus bör uppföras
till ett jemförelsevis billigt pris, och som vi i den kongl. propositionen
se, har priset nu gått ned till 91,500 kronor. Jag yrkar
på grund häraf bifall till Kongl. Maj:ts förslag i enlighet med min
reservation.

Herr Crusebjörn: Jag får säga, att statsutskottets förslag strider
helt och hållet emot den åsigt, jag hyser beträffande hvad som
är klokt i denna här föreliggande fråga. Jag kan väl finna, att
man mången gång får vänta på verkliga förbättringar, och jag finner
det helt naturligt, att personer, som under många år fått finna sig
i bristfälliga lokaler och dragits med alla de olägenheter, som
sådana föra med sig, hellre se, att det får vara som det* är, än att
förbättringar, hvilka kanske icke blifva annat än halfmesyrer eller
kanske icke ens det, vidtagas. Det är derför jag finner helt naturligt,
att denna tanke här framstälts, att en lämplig kritik på statsutskottets
förslag vore att afslå hela framställningen. Man kan väl
säga, att det vore en kritik af utskottets förslag att gent emot detta
bifalla Kongl. Maj:ts framställning, men jag vet icke, om statsutskottet
förstår att uppfatta denna kritik lika bra, som det skulle
uppfatta ett rent afslag. Om jag vore landshöfding i Norrbotten,
skulle jag verkligen hellre se, att frågan härom afsloges, än att utskottets
förslag antoges. Kanhända, om så skedde, att man inom
utskottet kunde komma ifrån den uppfattningen, att hvad man nu

Nso 27.

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

N:o 27. 40

Lördagen den 27 April, e. m.

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Ports.)

stannat vid egentligen är den förre landshöfdingens förslag. Det
hjelper icke, att kan, för hvarje gång denna fråga förelegat i Riksdagen,
uppträdt ock förklarat, att det visst icke är hans förslag, utan
att detta var en tanke, som först gjorde sig gällande för att kunna
afhjelpa en brist, men eu tanke, hvilken sedan underkändes såväl af
honom sjelf som af myndigheterna. När så är förhållandet, hade
man måhända kunnat vänta sig af statsutskottets skarpsinniga ledamöter
från denna kammare, att de skulle kunnat hafva öfvertygat
Andra Kammarens utskottsledamöter om, att det verkligen icke var
Konungens befallningshafvandes i Norrbotten förslag, hvarpå de
stödde sig.

Det vore verkligen önskvärdt, om frågan ännu en gång komme
före. Herr Tamm har visserligen öppet erkänt, att de Första Kammarens
utskottsledamöter, som understödde Andra Kammarens ledamöter
uti förslaget, hafva haft den meningen, att denna uppfattning gjort
sig gällande, och att utskottet egentligen stödde sig på ett förslag från
den förre Konungens befallningshafvande. Emellertid, dåj här så
många yrkanden framstälts till förmån för Kongl. Maj:ts förslag, vill
jag naturligtvis också yrka bifall dertill, och hoppas, att åtminstone
denna kammare denna gång gifver statsutskottet eu baklexa. Det
är verkligen illa att tänka sig ett företag, som staten skall utföra,
att, då det bör göras så fullständigt, att det för framtiden kan vara
till gagn och nytta, det kräfver en kostnad af 91,500 kr., att man
då vill uppmana Riksdagen att på detta provisoriska företag lägga
ned 27,000 kr. förutom de icke obetydliga reparationskostnader, som
antydts. Det är icke uträknadt, till hvad belopp dessa reparationskostnader
uppgå. Reparationsarbetena måste företagas samtidigt med
tillbyggnaden, och om dessa kostnader icke komma med i budgeten,
betyder det detsamma, då de ändå skola bestridas med statsmedel.

Utskottets förslag förefaller mig verkligen högst opraktiskt. Jag
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Hans excellens friherre von Essen: Då jag under åtskilliga
föregående riksdagar tagit befattning med denna fråga, tillåter jag
mig att vid detta tillfälle yttra några ord rörande densamma.

Det har af den föregående talaren framhållits, att om det förslag,
hvilket statsutskottet här gjort, skulle antagas, blefve det icke
tillfredsställande för det dermed afsedda behofvet, och de fel, han
anmärkte mot detsamma, synas mig vara framstälda på ett sådant
sätt, att det bör vara tydligt, att det icke vore lämpligt att bifalla
det. Ett skäl, hvilket icke blifvit framhållet, men hvilket dock
torde erkännas af de flesta inom denna kammare, vill jag dock tilllägga,
nemligen att om detta förslag blefve antaget, skulle, med
den utveckling, som Norrbotten otvifvelaktigt går till mötes, den
föreslagna nybyggnaden inom en snar framtid blifva allt mer och
mer otillräcklig. Hvar och en, som varit i denna del af landet,
torde inse, att Norrbotten står på en framtida utveckling som

Lördagen den 27 April, e. m.

41 N:o 27.

kanske ingen annan del af landet, och äfven de, som icke sett dessa
trakter, torde likväl hafva sig bekant, att så är förhållandet. För
min del har jag vid liera tillfällen på platsen tagit kännedom om
nu ifrågavarande förhållande och kan på grund deraf vitsorda, huru
otillräcklig och till huru föga gagn den föreslagna nybyggnaden
skulle blifva; nätt och jemt tillräcklig för det närvarande, skulle
den uti en framtid blifva alldeles otillräcklig.

Jag erkänner den ringa utsigt, som förefinnes att få bifall på
en sådan fråga som denna, då den har statsutskottets flertal emot
sig, men jag vågar dock hysa förhoppning, att kammaren i detta
fall icke skall dela sina förtroendemäns åsigt, utan bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Nyström, Thomas: Då jag icke fått något understöd
i mitt yrkande, ber jag att få taga tillbaka detsamma.

Herr Bergman: Som detta ämne synes vara temligen uttömdt,
återstår icke mycket att derom säga.

Den, som har genomläst Konungens befallningshafvandes i denna
fråga gjorda utredning, har derigenom fått en fullt säker inblick i
densammas nuvarande läge. Om utskottets förslag här skulle blifva
Riksdagens beslut, skulle dervid otaliga svårigheter möta för detsammas
genomförande, af hvilka jag nu endast vill nämna en.

Då här är fråga om icke allenast eu tillbyggnad, utan äfven om
en genomgående reparation, om väggar, hvilka i sessionssalen skola slås
ut, o. s. v., vill jag fråga: hvar skall Konungensbe fallningshafvande
under tiden utöfva sin verksamhet? Det finnes icke i hela Luleå
någon lämplig lokal att för ändamålet kunna få hyra, och icke kan
man väl suspendera Konungens befallningshafvande under hela den
tid, reparationsarbetena pågå.

Som jag finner genomförandet af utskottets förslag absolut
omöjligt, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 24 och 25 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 59, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

Anslag till
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

N:o 27. 42

Lördagen den 27 April, e. m.

Punkten 1.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
24 och 25 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Marma skjutfält,

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt
för Eslöfs köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället
nås 15 och 17 Eslöf i vestra Sallerups socken af Malmöhus
län afsöndradt område,

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar
län, och

n:o 63, i anledning af väckt motion om användningen af inflytande
medel genom exporttull å trävaror och trämassa,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 24 och 25 innevarande april bordlagda memorial n:o
11, angående riksbankens skuld på så kallade lånebanksobligationer
m. m.

Punkten 1.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 2.

Lades till handlingarna.
Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 27 April, e. m.

43 N:o 27.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 25 i denna månad Ifrågasatt änbordlagda
utlåtande n:o 35, i anledning af väckt motion om ändring r°rand*
af den uti förordningen angående kommunalstyrelse i stad stadgade J-ommunalberäkning
af kommunalbeskattning å jordbruksfastighet. beskattning å

jordlnniks Herr

Anne rs t ed t: I den motion, som här varit föremål fifa fastighet i stad.
lagutskottets utlåtande, och med anledning af hvilken hemstälts
om skrifvelse till Kongl. Maj:t, har motionären ifrågasatt ändring af
beskattningen i afseende på jordbruksfastighet i stad med hänsyn
till den förändring i bevillningsförordningen, hvilken antogs vid urtima
riksdagen samtidigt med öfriga då fattade beslut.

Då fråga uppstod om den verkan, hvilken den af Kongl. Maj:t
i afseende på jordbruksfastighet föreslagna ändring i bevillningslagen
skulle utöfva på kommunalbeskattningen i fråga om sådan fastighet
i stad, yttrade dåvarande departementschefen, att han icke funne
någon anledning, att för ifrågavarande jemförelsevis obetydliga fastigbetskategori
bibehålla den undantagsställning i afseende å kommunalbeskattningen,
som härrört af jordbruksfastighetens lägre bevillning,
och sådant ifrågasattes icke heller uti den år 1883 framlagda propositionen.
Detta departementschefens uttalande föranledde icke
något annat yttrande från Riksdagens sida, än att särskilda utskottet
åberopade hvad den kongl. propositionen i dessa delar innehöll,
och Riksdagen fattade sedermera det beslut, hvarigenom, på sätt
redan är uämndt, jordbruksfastighet i stad skulle erlägga bevillning
efter samma grund som fastighet på landet, utan att någon ändring
i kommunalbeskattniugen af sådan jordbruksfastighet vidtogs.

Nu har motionären, under antagande att detta skulle hafva
berott på något förbiseende vid 1892 års riksdag, föreslagit en ändring
deri och utskottet tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvarigenom denna kommunalbeskattning skulle nedsättas till hälften.

Då, enligt mitt förmenande, icke anförts något skäl, hvarför
Riksdagen, som 1892 ordnade dessa förhållanden på det sätt, för
hvilket är redogjordt, skulle ändra sitt då fattade beslut, yrkar jag
vördsamt, att kammaren måtte afslå utskottets förslag om skrifvelse
till Kongl. Maj:t i detta ämne.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beti-äffaude det nu föredragna utlåtandet endast yrkats, att hvad utskottet
hemstält skulle afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

N:o 27. 44

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. inskränkning
i den legala
annonseringen -

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 24 och 25 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 38,
i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala annonseringen,
dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af
10 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom.

Punkten 1.

Herr Annerstedt: I fråga om den uti denna punkt af förevarande
lagutskottsbetänkande ifrågasatta skrifvelse till Kongl. Maj:t
har jag anmält min reservation. Jag kan för min del icke anse det
vara lämpligt för Riksdagen att ingå till Kongl. Maj:t med begäran,
att han skall företaga en undersökning af icke blott civillagen, utan
af alla administrativa författningar, uteslutande ur synpunkten huruvida
den legala annonseringen skulle kunna inskränkas. Det är ju
gifvet, att de särskilda lagbud, vid hvilka legal annonsering blifvit
stadgad, har lagstiftaren, såsom t. ex. vid stiftandet af utsökningslagen,
inteckningslagen m. fl., noga genomtänkt i hvilket omfång
legal annonsering i hvarje särskild! fall kunde anses behöflig, och
endast i de fall, der det ansetts erforderligt för nödig säkerhet och
trygghet för det allmänna och den enskilde att annonsering sker
mer än en gång, föreskrifvit sådant. Deremot, så snart lagstiftaren
ansett annonsering en gång vara tillräcklig, har föreskrift derom
gifvits. Nu säger visserligen utskottet i motiveringen till sitt förslag,
att det icke, om man går igenom den förteckning, som i afseende
på dessa olika föreskrifter blifvit uppgjord, kan finna någon
giltig grund till denna olikhet i föreskrifter. Det är naturligtvis
svårt att i detta ämne tvista med utskottet, då derför egentligen
skulle erfordras eu fullständig relation för kammaren af de särskilda
lagbuden, såväl af dem, i hvilka annonsering tre gånger är föreskrifven,
som ock af dem, der annonsering endast eu gång är stadgad,
och derefter en jemförelse mellan de särskilda lagbudens vigt och
betydelse för samhället och den enskilde. Så mycket anser jag mig
dock kunna säga, att om icke uppfattningen har ändrat sig mot
sådan den var, då den lag, som är i fråga, blef antagen, skall man
lätt finna, att det i allmänhet vid sådana fall, der förlust af rättighet
lätt kan ifrågakomma för den enskilde, derest han icke iakttager
viss tid för anförande af besvär eller för talans fullföljd eller
för någon anmälan, har man i allmänhet stadgat annonsering tre
gånger, under det att i andra fall, der omedelbar förlust af rättighet
och möjlighet att bevara sin rätt icke förekommer, man ansett
föreskrift om annonsering en gång tillräcklig.

Nu är tydligt, att uppfattningen hos olika personer kan vara
olika med afseende derpå, huru man lyckats genomföra denna åtskilnad
för de särskilda fallen; men man synes kunna ega rätt att
antaga, att förhållandet blifvit någorlunda tillfredsställande ordnadt

45 Nso 27.

Lördagen den 27 April, e. m.

vid behandlingen af den lag, som är i fråga. Om vi besinna, att Ang.inskränk
dessa lagar — om lag fäster mig vid civillagen — blifvit först ut- * den le
arbetade af en komité, som säkerligen förstått att iakttaga skilnad seringen.
i detta afseende, derefter granskade af Kongl. Maj:t samt af högsta (Forts.)
domstolen och slutligen af Riksdagens lagutskott och kamrar, så
bör väl kunna antagas, att denna sak blifvit någorlunda väl ordnad.

Om nu så skulle vara, att åsigterna för närvarande så förändrat
sig, att man i den ena eller den andra punkten finner eu
modifikation vara af nöden, borde väl i sådana fall motion framställas
om ändring i just dessa lagbud. Det veta vi nog, att hos
svenska Riksdagen är det icke svårt att få motioner väckta om
ändring i fråga om särskilda lagparagrafer, hvadan en allmän revision
för att erhålla en sådan jemkning i de särskilda fall, der den
kan vara behöflig, alldeles icke erfordras.

Jag slutar med den anmärkning, att kostnaden för den legala
annonseringen är uti vårt land icke så betydlig, att denna i och
för sig kan utgöra någon tillräcklig anledning att företaga en allmän
revision i syfte af densammas nedbringande. I afseende på de
i civillagen föreskrifna kungörelser gäller frågan i allmänhet blott
en eller annan krona, beroende på annonsens längd.

Af alla dessa skäl yrkar jag, att kammaren ville afslå utskottets
hemställan i första punkten af detta utlåtande.

Herr Poignant: Kammaren behagade finna, att utskottet i nu
föreliggande betänkande ingalunda har ifrågasatt någon allmän revision
af en mängd författningar eller de författningar, i hvilka
förekomma bestämmelser om legal annonsering, och jag tror mig
kunna visa, att eu sådan revision omöjligen kan blifva en följd af
denna utredning eller bör ske i sammanhang med den utredning,
som utskottet begärt. Utskottet har begärt utredning endast, om

och i hvilka fall inskränkning i den genom lag och författningar

stadgade legala annonseringen må ega rum, och dermed syftat på
annonseringen i den s. k. allmänna tidningen, här lika med Posttidningen,
den kanske minst allmänna af alla tidningar, efter som
den blott läses af ett antal embetsman.

Utskottet har grundat sin framställning icke ensamt och icke
ens hufvudsakligen på det antagandet, att det skulle vara tre gånger

så dyrt att annonsera tre gånger som att annonsera en gång. Ut skottet

har alldeles tydligen i motiveringen grundat sin hemställan
hufvudsakligast derpå, att det nu stadgade annonseringssättet ej
medför den dermed åsyftade verkan — att sprida kännedom om ett
visst faktum eller en viss händelse till alla dem, som deraf kunna
hafva intresse.

Det kan icke vara annat än olämpligt att låta ett sådant tillkännagifvande,
som rör allmänheten, ske uteslutande eller företrädesvis
i en tidning för embetsman. Förhållandet med den legala annonseringen
i ordets mest vidsträckta bemärkelse framgår af en ut -

N:o 27. 46

Lördagen den 27 April, e. in.

Ang.inskränk- låtandet bifogad tablå eller förteckning å lagrum, som innehålla
ning 1 den le'' bestämmelse om legal annonsering tillika med uppgift å de af lagen
stadgade sätt för denna annonserings verkställande. Denna för(Forts.
) teckning upptager icke blott de lagrum, i hvilka bestämmes om annonsering
i Posttidningen, utan också för sammanhangets skull de
lagrum, der det föreskrifves om annonsers eller kungörelsers uppläsning
i kyrkan, om det särskilda annonseringssättet genom anslag
å rättens dörr samt om åtskilliga speciella kungörelsesätt, såsom
t. ex. införande i läuskungörelserna.

Om man räknar tillsammans siffrorna i de särskilda kolumnerna
i denna tabell, finner man, att kungörelse i allmänna tidningar,
d. v. s. Posttidningen, är påbjuden tre gånger i 27 lagrum, kungörelse
i Posttidningen en gång i 20 lagrum, kungörelse i ortens
tidning i 22 lagrum, kungörelse i kyrkan en gång i 31 lagrum,
kungörelse i kyrkan flera gånger i 6 lagrum, anslag å rättens dörr
i 10 lagrum och andra speciella kungörelsesätt i 27 lagrum, deribland
16 lagrum stadga införande i länskungörelserna.

Det synes mig vara temligen klart, att om utredningen inskränkes
till hvad utskottet bar begärt, blir det blott fråga om att
utröna och jemföra dessa 27, enligt hvilka annonsering skall ske
tre gånger, med de 20, enligt hvilka den skall ske en gång, och söka
utgrunda anledningen till dessa olika bestämmelser. Att det uti. en
tidning, som är ett olämpligt organ för kungörelser, det icke är tre
gånger bättre att annonsera tre gånger än en gång, synes mig tydligt,
utan det blir lika oegentligt i ena som andra fallet. Utredningen
skulle möjligen kunna inskränkas till att helt enkelt föreslå,
att i Posttidningen behöfver icke annonseras mer än en gång.
Skulle detta resonnement vara origtigt, finge man kanske lof att
komma fram med ett motsatt förslag om annonsering tre gånger i
alla dessa mål, men det tror jag icke på. Det är emellertid tydligt,
att det icke kan komma i fråga att revidera sjelfva författningarna,
utan blott annonseringssättet, hvilket förutsätter kännedom om författningarnas
innehåll och vigten af annonseringen i hvarje särskildt
fall.

En sådan lagkännedorn får väl förutsättas hos dem, som hafva
att verkställa eu utredning af denna art.

Skulle man nu vänta på enskilda motioner i alla dessa fall, en
motion för hvarje författning och hvarje lagbestämmelse, då blefve
det 27 motioner allra minst, som måste afbidas, innan det kunde
blifva någon ändring i fråga om annonseringar i Posttidningen, och
om man då tager med äfven de andra kungörelsesätten, skulle man
hafva att vänta på 104 motioner för att få reda i allt detta; tv
det finnes 104 särskilda lagrum, der detta förekommer. Och till och
med om revisionen skulle sträcka sig så långt som till alla dessa
104 lagrum, vore detta revisionsarbete i allt fall icke synnerligen
svårt. En mycket hög auktoritet kan åberopas till stöd för det sätt,
som utskottet tillstyrkt för att få en utredning till stånd angående

Lördagen den 27 April, e. m.

47 N:o 27.

inskränkning i den legala annonseringen i Posttidningen — en utredning, Ang. inskränksom
utskottet ansett böra ske i ett sammanhang rörande alla de nin9 i den le''
lagrum, i hvilka en sådan annonsering är påbjuden. Kongl. Maj:t °ala ,annon'' ■
bar nemligen den 29 juni 1894 utfärdat ett cirkulär till samtliga 7^1^
länsstyrelserna i riket, med befallning att inkomma med utlåtande,
huru och i hvad mån uppläsande af länskungörelser i kyrkan skulle
kunna inskränkas. De flesta länsstyrelserna hafva redan afgifvit sitt
utlåtande, och jag föreställer mig, att den saken kan redas upp till
och med utan eu komité. Den leder då, tror jag, till ändring i
bestämmelserna i åtskilliga författningar.

Jag tror, att om Riksdagen beslutar att begära den af utskottet
nu föreslagna utredning, kommer den att peka åt samma håll som
den af Kongl. Maj:t begärda utredningen i fråga om länskungörelserna
och deras uppläsande i kyrkan, och man skulle genom dessa
båda utredningar tillsammans få någon reda i det nu fullständigt
orediga legala annonseringssättet.

Jag yrkar Infall till utskottets förslag.

Herr Pettersson, Carl: Till stor del förekommen af den näst

föregående talaren, som utförligt framstält mycket af hvad jag skulle
velat säga, och då det för öfrigt är långt lidet på qvällen, lofvar
jag att ej uppehålla kammaren särdeles länge. Jag vill blott göra
ett litet tillägg och framdraga ett exempel från den krets, jag egentligen
tillhör. Då det nemligen är fråga om att tillsätta folkskoleläraretjenster
inom församlingar, så är påbjudet, att annonsering skall
ske tre gånger i Posttidningen. Detta är dock en tidning, som ingen
af skollärarne läser, och sålunda kunna de ej på den vägen erhålla
kännedom om de lediga platserna. Naturligtvis måste en ledig
tjenst annonseras en gång i den officiella tidningen, enär en viss
fatalietid skall stipuleras, men att annonsera om denna sak tre gånger,
det är väl dock för mycket. Och när nu Posttidningen ej
läses af skollärarne, måste man ställa om, att de lediga platserna
kungöras i för dessa specielt lämpade tidningar och särskildt i ortstidningar.
Detta medför emellertid extra kostnader för församlingarna,
och hvad särskildt beträffar annonseringen i Posttidningen,
kunde detta vara alldeles nog med en gång. På grund häraf får
jag instämma med den näst föregående talaren i hans yrkande om
bifall till utskottets förslag.

Herr Rudebeck: Då jag på grund af min erfarenhet som domare
anser mig böra yttra mig i frågan, vill jag framhålla, att
inom den domsaga, jag har att förvalta, ganska stora jordstyckningar
ega rum och der således finnas mycket små egolotter, som ofta vexla
egare. Deraf följa ofta förekommande lagfartsansökningar, som förklaras
hvilande, och angående hvilka kungörelser skola utfärdas, och
har jag då funnit, hurusom den nu påbjudna annonseringen verkligen är
ett onus och medför en utgift, som ej står i rimligt förhållande till det

N:o 27. 48

Lördagen den 27 April, e. m.

senngen.

(Forts.)

Ang.inskränk- gagn. som deraf antages följa. Om man betänker, att i denna dommng
» den ?c-gaga på närmare 40,000 invånare finnes, med undantag af domaren,
ingen, som håller Posttidningen, ehuru många måste anlita den, så framgår,
huru ringa tidningen är spridd, och det är knappt, att de rättsökande
förskaffa sig eller förvara de nummer af tidningen, som angå
det ärende, om hvilket för deras räkning annonserats. Jag har
vidtagit den åtgärden att låta ett exemplar af Posttidningen finnas
inbundet i rättens arkiv och tillkännagifvit, att det der finnes tillgängligt
för dem, som af detsamma önska taga del, särskildt rörande
kungörelser i lagfartsärenden. Men det har icke inträffat, att
någon enda anmält sig för att erhålla eu dylik upplysning. I allmänhetens
föreställning är denna kungörelse i Posttidningen sålunda
endast en skyldighet, som skall fullgöras enligt lagens föreskrift,
men ingen tager någon kännedom om dessa kungörelser.

Det är verkligen ej heller, såsom den förste ärade talaren sade,
fråga om blott en eller annan krona, utan det händer mången gång,
att dessa kungörelser kosta mer än hvad hela saken är värd. Såsom
ett exempel vill jag nämna kungörelser om ståudskogsliqvid,
der det inträffat, att liqviden gält några få kronor, men kostnaden
för kungörelserna derom uppgått till tre gånger detta belopp. Vederbörande
parter kunna verkligen med fullt fog framställa den frågan,
hvad det skall tjena till att nödgas vidtaga en sådan aunonseringsåtgärd,
då ingen menniska tager del deraf. Saken är icke, såsom
den förste talaren håller före, alldeles betydelselös, utan har tvärtom
en rätt stor betydelse, och det ligger, enligt mitt förmenande, mycken
vigt uppå att ändring sker i dessa förhållanden, hvilka ej äro
rigtiga.

I likhet med de båda siste talarne kan jag ej heller finna, att
här är fråga om någon revision af lagar och författningar, utan
endast fråga om en utredning, huruvida ej någon ändring skulle
kunna vidtagas i gällande bestämmelser rörande den legala annonseringen,
och denna utredning bör vara så mycket lättare att verkställa,
som dervid finnes att tillgå den förteckning å lagrummen i
fråga, hvilken är betänkandet bifogad.

Om så vore, att Posttidningen verkligen hade någon allmän
spridning, kunde det ju finnas fog för denna annonsering, men det
har den ej, och dertill kommer, att syftet dermed, nemligen att det
kungjorda skall komma till eu större allmänhets kännedom, ej vinnes.

Naturligtvis gifves det fall, då en kungörelse har åsyftad följd
och bringar det kungjorda ärendet till kännedom för dem, det vederbör,
och äfven medgifves, att vissa ärenden hafva den betydelse, att
bestämmelserna om deras kungörande böra stå qvar; men så är
ej förhållandet i alla de fall, der lagen nu föreskrifter kungörelse,
likasom en kungörelses införande mer än en gång oftast är obeböfligt.

Med ett ord — det berättigade i utskottets förslag synes mig
ligga i öppen dag, och den gagneliga verkan af en utredning torde

Lördagen den 27 April, e. m.

49 N:o 27.

näppeligen af någon kunna motsägas. Icke keller beköfver genom Ang.inskränkvidtagandet
af en ändring i åsyftade hänseendet uppstå någon risk ntn9 1 den le~
för de rättssökande, och derför tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt. (Forts.)

* Herr Fröberg: Såsom af betänkandet framgår, bar jag ej kunnat
instämma i det förslag, utskottet bär framstäf, och detta af
det skäl, att jag för min del anser, att man framför allt bör i lagen
se till, att rättssäkerheten bevaras. Det är derför i vissa fall, annonsering
tre gånger bör ega rum. Om herrarne behaga taga närmare
kännedom om de lagar och författningar, der denna annonsering
tre gånger är föreskrifven, är det just för sådana fall, der det är
fråga om att personer kunna beröfvas en rättighet, om de ej göra
den gällande inom den tid, som i annonsen förekommer. Vid granskning
af motionens innehåll skola vi genast finna, att motionären ej
utgått från denna grundsats, utan från en helt annan, nemligen att
få en så ringa annonseringskostnad som möjligt. Det är från den
synpunkten det påkallas revision af gällande författningar i ämnet.
Jag bekänner, att jag äfven önskar att vara sparsam, men aldrig
kan jag derutinnan gå så långt, att jag för dess skull uppoffrar rättssäkerheten.
För bevarande deraf är jag öfvertygad om att herrarne
ej kunna vara med om det, som nu hufvudsakligen afses, eller att
borttaga denna annonsering tre gånger. — Jag ber att bland många
andra mål få nämna t. ex. konkursmålen. En gäldenär uppgifver
ej i sin stat en viss fordringsegare. Denne blir aldrig genom kallelse
från domaren underrättad om att konkurs inträffat; han bor
utom den ort, der den offentliga stämningen anslås. Huru skall
han få reda på detta? I allmänhet endast genom den annonsering,
som förekommer i Posttidningen. Den, som är satt i den ställning,
att han måste taga reda på sådana förhållanden, skaffar sig Posttidningen,
och har han den ej, söker han den, der den fins, för att
göra sig underrättad om förhållandet. Det fins många — åtminstone
under den tid, jag varit domare, och jag är öfvertygad om,
att många andra domare skola kunna vitsorda detsamma, att det
fins många fordringsegare, som vid konkurs bevaka fordringar, som
aldrig stått i gäldenärens stat. Då det är så, får jag säga, att det
är önskligt, att underrättelse om den offentliga stämningen blifver
kungjord så mycket som möjligt, så att en hvar derom får kännedom
för att blifva i tillfälle att bevaka sin rätt. Nu säger man,
att Posttidningen icke är så allmänt spridd. Men den fins i orterna,
och det är bufvudsaken. Den fins der, och de, som äro intresserade,
taga reda på förhållandena i denna tidning, och det är just
det, som är ett osvikligt medel att i det fallet kunna bereda eu
hvar tillfälle att iakttaga sin rätt. År detta sant, anser jag mig
redan hafva ådagalagt det skal, som talar för bibehållande af den
nuvarande annonseringen. Visserligen lins det föreskrifvet, att i
vissa fall det blott behöfver annonseras eu gång, t. ex. om eu perjFörsta
Kammarens Prot. 1895. N:o 27. 4

K:o 27. 50

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. inskränkning
i den legala
annonseringen.

(Forts.)

sons försättande i omyndighetstillstånd. Men i dessa fall, som äro
af mindre vigt, är dock icke fara för lianden, att genom bristande
kännedom derom någon förlorar sin rätt. Den omständigheten, att
en person förklaras omyndig, medför icke för honom befrielse från
fullgörandet af någon derförut af honom ingången förbindelse; och
dessutom torde en sådan persons affärsförhållanden i allmänhet ej
sträcka sig långt utom den ort han tillhör. En talare har framhållit
annonseringen om folkskoleläraretjenster. Jag vet nu ej, hurudan
hans erfarenhet är, men jag hör också till ett skolråd, och jag
har funnit det, att annonsering i ortstidningarna icke varit tillräcklig,
långt ifrån! Men genom annonseringen i Posttidningen hafva
personer från långt aflägsna orter satts i tillfälle att söka dylika tjenster
ända uppe i Hernösand. Det är mycket lätt, att en annons kan undgå
vederbörandes uppmärksamhet, men den efterföljande kan deremot lättare
uppmärksammas. Ju flera gånger en sak offentliggjorts, desto säkrare
är det, att den kommer till allmänhetens kännedom. Det har talats
om att det skulle vara ett så oredigt annonseringssätt. Jag finner
det ej. Tvärtom, det är mycket bra. Det grundar sig på en sann.
rigtig och klar rättsuppfattning och det är fullt logiskt, stödt på
förhållandenas olika beskaffenhet. Och mig synes origtigt att förändra
detsamma allenast af kostnadshänsyn och för åstadkommande
af enhet i afseende å annonseringsstadgandena. Hvad beträffar talet om
inskränkande af kungörelsers uppläsande i kyrkan, så hvad hör det
hit? Det är ju nu icke fråga om kungörelsers uppläsande i kyrkan,
utan om kungörelsers bringande till allmänhetens kännedom genom
intagande i en allmänt spridd tidning, och detta tal har således ej
med denna sak det ringaste att skaffa. Så har det också sagts, att
med den föreslagna skrifvelsen ej afses åstadkommande af någon
förändring i alla de förhållanden, der efter nu gällande lag skall
annonseras. Men det är ju det, som åsyftas, och huru ett sådant
påstående kan framletas ur utskottets motivering och kläm, kan jag
icke inse. Det är för mig omöjligt att fatta det, och jag ber den,
som påstår det, äfven framvisa något skäl för ett dylikt påstående.
Jag bestrider det, och i fall det vidhålles, skall jag söka åstadkomma
motbevisning.

Jemte det jag förklarar, att jag till alla delar instämmer i det
yttrande, som lagutskottets ordförande nyss hade, ber jag att få yrka
afslag å utskottets förslag.

Herr Hassel rot: Det är nog så, som utskottets ordförande
nämnde, att det i regeln åtminstone fins en viss skilnad i beskaffenheten
af de annonser, som införas en eller tre gånger. Det är, såsom
han nämnde, i allmänhet, då fråga är om vinnande eller förlorande
af en rättighet, som annonsen är bestämd att införas tre
gånger. Detta är en gammal sed i vår lagstiftning, och den hade
säkert sitt berättigande under den första tiden, då publiciteten icke
var så stor som nu och Posttidningen var den mest spridda och kända

Lördagen den 27 April, e. m.

51 Nro 27.

tidningen. Under sådana förhållanden var det enligt min åsigt berättigad!,
att i dylika fall, som voro af större betydelse, införa annonsen
tre gånger i Posttidningen, på det att allmänheten säkrare
skulle fästa sig vid densamma. Förhållandet är nu ett annat, ehuru
lagstiftningen i allmänhet har bibehållit samma princip och äfven i
nya lagar infört bestämmelse om kungörelse tre gånger. Om det nu
är så, att Posttidningen läses ytterst litet af allmänheten, betyder
det således icke något, om annonsen kommer in en eller tre gånger.
Hvarför tillkännagifvandet blir bekant — herr Fröberg nämnde personer,
som, ehuru fordringarna icke varit uppgifna, likväl bevakat
dessa i konkursen, likasom personer, hvilka sökt folkskoleläraretjenst,
ehuru bosatta långt bort — beror icke derpå, att kungörelsen varit
införd i Posttidningen eu eller tre gånger, utan på det kända förhållandet,
att alla de stora tidningarna taga ur Posttidningen dessa
vigtiga kungörelser och införa dem i sina upplagor. På det sättet
får allmänheten kännedom om förhållandena och kommer i tillfälle
både att bevaka fordringar och söka tjenster. Således är det icke
de upprepade kungörelserna i Posttidningen, som i någon mån bidraga
till kännedom om deras innehåll. Under sådana förhållanden
och då, såsom herr Rudebeck påpekade, utgifterna i många fall alls
icke äro obetydliga, tror jag, att all skälig anledning finnes att biträda
utskottets förslag och ber åt t få yrka bifall dertill.

Herr Törnebladh: Jag tillåter mig att se denna fråga äfven
något från allmänhetens synpunkt och icke blott från. lagens väktares
synpunkt, och jag tror, att allmänheten har mycket intresse af,
att den legala annonseringen uppehälles på ett behörigt sätt, så att
man får kännedom om hvad man bör få kännedom om. Ser man
på motionen, har den rigtat sig mot Posttidningen såsom för litet
spridd. Rätta sättet att få den mera spridd vore att få priset något
nedsatt, och det vore kanske önskligt, men det är icke föremål för
vår behandling i dag. Men är det så, att tidningen är för litet
spridd, föreställer jag mig, att det vore så mycket mera skäl att
annonsera tre gånger, och jag hemställer till dem, som behöfva söka
efter tillkännagifvanden, om det icke är lättare att hitta dem, när
de äro införda tre gånger. Hvad särskild! bevakande af affärsförhållanden
beträffar, kan jag från det område, der jag har min verksamhet,
intyga, att det möter stora svårigheter att följa med annonserna,
och det är understundom ganska vigtiga saker, som manskall
taga reda på. Man måste gå till Posttidningen. Funnes icke
denna tidning, såsom motionären tyckes önska, då skulle de andra
tidningarna icke heller kunna taga in meddelanden efter den. Jag
tror således, att hvad vi här hafva att göra, är att så mycket som
möjligt, så länge Posttidningen är legal tidning, se till, att den får
spridning och att den kan verka äfven så, att de andra tidningarna
taga notiser från den. Hvad beträffar påståendet, att de lokala kungörelserna
och andra tidningar skulle kunna i viss mån supplera den

Ang. inskränkning
i den legala
annonseringen,

(Forts.)

N:o 27. 52

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. inskränk- legala, är det visst sant, men lyckligtvis är vårt land nu genom
ning i den le- samfärdsmedel så förenadt i afseende på skilda lokaliteter, att de
gala annon- lokala tidningarna visst icke räcka till för den legala annonseringen.
seringen. j yrkar bifall till reservationen.

(Forts.) ö J

Herr Cavalli: Jag ber om ursäkt, att jag upptager kammarens
tid, men som vanligt skall jag fatta mig mycket kort. Jag torde
ha samma fog som den siste talaren att föra allmänhetens talan,
hvilken han satte i motsats mot hvad han kallade »lagens väktares»
talan. Och denna allmänhetens talan är så tydlig och klar, att
om man gör sig mödan att taga några nummer af Posttidningen,
skall den genast träda i dagen. I anledning af det nu föredragna
betänkandet har jag tagit några nummer af tidningen i vårt läsrum,
och här äro de. Här finnas kungörelser om exekutiv försäljning af
fastigheter. Mine herrar, det gäller att betala med tillgångarna hos
personer, som äro ruinerade eller stå på branten af sin ruin. Huru
mycket kosta dessa annonser? Den ärade ordföranden i lagutskottet
sade, att här var fråga om en eller annan kronas utgift. Jag vet
ej, om han sade det i detta sammanhang, men han sade, att den
officiella annonskostnaden icke var så stor. Nå väl, dessa annonser,
som jag här talar om — jag har visserligen icke den beryktade
mätstickan till hands — kosta den-ena 11 kr. 87 öre, en annan 15
kr. och en tredje 25 kr. 37 öre; och de skola införas tre gånger!
Detta är en beskattningsform så hård, att endast den yttersta nödvändighet
måste påkalla dess användande. Nu har en talare sagt,
att det hjelper ej med mindre än tre gånger. Jag betviflar det.
Jag har hört ett uttalande af en gammal erfaren ombudsman i eu
stor bank, som sagt, att för en ordentlig man, som i Posttidningen
sett efter utmätningsannonser rörande fastigheter och derom gjort
anteckning i sitt memorial, en gång vore tillräckligt, och att de senare
annonserna gjorde honom onödigt besvär. För den, som ej är
noggrann, hjelper icke, såsom herr Fröberg tror, tre gånger. Det
beliöfs för en sådan mer än tre gånger.

Det fins i lagar och författningar 104 bestämmelser om legal
annonsering. Herr Hasselrot har på ett fullständigt sätt visat, att,
huru behöfligt det än kunde vara under föregående tider, det nu ingalunda
är af nöden. Endast den omständigheten borde mana att tänka
på, om man ej kunde ordna denna annonsering billigare och lämpligare.
Man det fins en liten rubrik bland dessa annonser, som jag
skall egna några ögonblick, och den heter »lediga tjenster». Det är,
såsom en talare redan nämnt, stadgadt, att folkskoleläraretjenster
skola kungöras tre gånger. Jag vet nu icke, huru många folkskolelärare
hålla Posttidningen; antalet är nog lätt räknadt, och om jag
säger lika med 0, torde jag ej vara långt från sanningen. Till och med
om vissa barnmorsketjenster skall annonseras i den officiella tidningen.
Jag undrar just huru många aspiranter till sådana platser läsa Posttidningen.
I allmänhet skola lediga tjenster kungöras tre gånger,

Lördagen den 27 April, e. m.

53 N:o 27.

men beträffande riksbanken och tullverket är det föreskrifvet blott Ang.inskränkeu
gång. Hvarför denna skilnad? Inom det stora verket jernvägs- ”ln^ 1 <l®n
styrelsen med dess tusentals underordnade kungöres aldrig någon 3a^ringentjenst
i Posttidningen. Samma är förhållandet med postverket med (Forts.)
undantag för de postmästaretjenster, som af Kongl. Maj:t tillsättas.

Dessa verk reda sig således utan meddelanden i Posttidningen. Jag
tror, att en så anspråkslös framställning som lagutskottets bör tillvinna
sig kammarens erkännande. Jag yrkar bifall till dess hemställan.

Herr Annerstedt: Då den föregående talaren framdragit vissa
exempel och kommit till rätt betydliga kostnadssummor, borde han
tillika hafva uppgifvit, hvarom rättstvisten i detta fall rörde sig.

Jag förmodar, att värdet på den egendom, som skulle säljas på
exekutiv auktion, var betydligt, och huru angeläget är det icke för
dem, som hafva fordringar i en sådan egendom, att bevaka sin rätt?

Den långa annonsen, som kostade 25 kronor, måste, om man efter
annonspriset uträknar dess ungefärliga längd, hafva varit beskrifning
på ett stort gods eller också affattad med en vidlyftighet, som väl
icke vanligen brukar ega rum med dessa annonser. Huru som helst
dermed än är i detta fall, kan svårligen ifrågasättas att ändra utsökningslagens
stadgande, ty vid utmätningsauktioner, om någonsin,
är det nödvändigt, att kungörelsen sker så, att, så vidt ske kan, inteckningshafvarne
utan allt för stor svårighet kunna få kännedom
om förrättningen, för att dervid tillstädeskomma och bevaka sin rätt,
då de kunna äfventyra att eljest helt och hållet förlora den. Tre
gångers annonsering i den legala tidningen torde icke vara för
mycket, ty, såsom en föregående talare redan anmärkt, för de personer,
som hafva att bevaka inteckningar och dylikt på andra orter,
är det den legala tidningen, som för dem utgör det medel, hvarigenom
de kontrollera, att intet på annan ort passerar, som nödvändiggör
deras ingripande. Och detta kan icke ersättas genom den annonsering,
som förekommer i andra tidningar, ty jag vågar påstå,
att hvar och en, som har kännedom om, huru en ombudsman går
till väga för att kontrollera, att han icke försummar hvad honom
åligger, vet, att han noga följer med annonserna i Posttidningen,
och för möjligheten att vara säker på, att ej något förbiseende eger
rum, är det af vigt, att annonsen står i denna tidning mer än en
gång.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Cavalli: Den siste värde talarens anförande visar, huru
olämpligt det nuvarande sättet för kungörande af exekutiva auktioner
är. Kostnaden för kungörande af en exekutiv auktion å en obetydlig
egendom kan kosta lika mycket som å en större, och annonserna
skola i hvarje fall gäldas af ruinerade personers tillgångar.

N:o 27. 54

Lördagen den 27 April, e. m.

gala annonseringen.

(Forts.)

Ang.inskränk- Herr Rudebeck: Med anledning af herrar Törnebladhs och
ning i den le- Annerstedts yttranden, som gifvit en fullkomligt origtig framställning
af meningen med utskottets hemställan, vill jag nämna, att
så vid t jag kan förstå, är icke utskottets mening, att den legala annonseringen
skulle upphöra, utan endast att den skulle inskränkas
och förekomma i en form, som vore för behofvet till fyllest. Då
jag förut yttrade mig, tillät jag mig säga, att den i särskilda fall
vore af stor betydelse, men att eu mängd fall funnes, der den icke
vore af någon betydelse.

.Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält,
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen,
som förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Annerstedt begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 1 af
sitt utlåtande n:o 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—51;
Nej—14.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 24 och 25 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 16 mom. 2 och 4 i förordningen
den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande m. m., biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Lördagen den 27 April, e. m.

55 N:o 27.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 25 innevarande må- Ifrågasatt förnåd
bordlagda utlåtande n:o 40, i anledning af väckt motion om delning P&
fördelning på vissa år af utgifter, som boställshafvare fått vidkännas
tor indelning åt bostallsskog m. m. vares utgifter

för indelning

Herr Pettersson, Carl: Då det torde förefalla en och annan af bostallsskog
besynnerligt, att jag, som dock har äran att vara ledamot af lag- m'' m''
utskottet, icke har reserverat mig mot utskottets afstyrkande af
min föreliggande motion, anhåller jag att i största korthet få angifva
skälen till denna min afsigtliga underlåtenhet. De äro två:
det första, att utskottet med afseende på min anmärkning, att en
boställsinnehafvare kan komma att lida för alla sina både före- och
efterträdare, uttryckligen förklarar denna omständighet »innebära ett
missförhållande, som, så vidt ske kan, bör afhjelpas genom ändrade
lagbestämmelser». För det andra har utskottet ansett, att hvad jag
påyrkat skulle kunna vinnas på ett annat sätt, än jag föreslagit,
samt sagt, att det »har sin plats uti någon af de förordningar, som
reglera förhållandet emellan af- och tillträdande boställshafvare».

Den saken känna lagutskottets herrar jurister bättre än jag, så att
jag icke kan vara nog förmäten att uppträda mot dem. Då utskottet
emellertid medgifvit, att ett verkligt missförhållande i detta
fall eger rum, hoppas jag, att i framtiden rättelse deri skall vinnas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande utlåtande gjorda hemställan.

I

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 11,15 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 27. 56

Tisdagen den 30 April.

Tisdagen den 30 april.

Kammaren sammauträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 5, i anledning
af väckta motioner om ändring i Riksdagens beslut angående
uppförande å Helgeandsholmen af nja byggnader för Riksdagen
jemte riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen samt för
riksbanken;

bankoutskottets memorial n:o 13, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
utsträckning af tiden för återbetalning af afbetalningslån;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 42, i anledning af väckta motioner i fråga om vården af
enskildes skogar; och

n:o 43, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
9, 11 och 14 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt förslag om sådant tillägg till kongl.
förordningen den 11 oktober 1889, att deruti blefve stadgad kontroll
äfven å tillverkning af och handel med margarinost;

n:o 8, angående motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om åtgärders vidtagande för åstadkommande af en fortskyndad
och ändamålsenlig folkskolestatistik; samt

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om omarbetning af kongl. kungörelsen angående
förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid
länens lasarett och kurhus af den 21 oktober 1864.

Tisdageu den 30 April.

57 N:o 27.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 27 innevarande månad bordlagda ärenden, nemligen:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 16—18, statsutskottets utlåtanden
n:is 64—72 samt bevillningsutskottets betänkanden n:is
15—19.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets den
27 i denna månad bordlagda memorial n:o 20, med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å mom. a) i första punkten
af utskottets betänkande n:o 12, i anledning af väckta motioner
rörande ändringar i tullstadgan.

Vid föredragning af bankoutskottets den 27 innevarande april
bordlagda memorial n:o 12, angående instruktion för nästa riksdags
bankoutskott, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
bemstält.

Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets den
27 i denna månad bordlagda memorial n:o 3, angående ersättning
åt utskottets sekreterare, godkändes utskottets hemställan.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 27 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 41
och Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtande
n:o 6.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
hemställer, att kammaren behagade besluta, att af de i dag för andra
gången bordlagda ärenden skola å föredragningslistan till morgondagens
plenum uppföras först bevillningsutskottets utlåtande n:o 15,
om upphäfvande af den s. k. mellanrikslagen, så bevillningsutskottets
utlåtande n:o 16, angående verkstäld granskning af tulltaxan, derefter
bevillningsutskottets utlåtande n:o 17, om lastpenningarnes afskaffande,
så samma utskotts utlåtande n:o 18, angående stämpelafgiften,
och n:o 19, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter, vidare statsutskottets utlåtanden n:is 64—72, deruppå
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 16, 17 och 18, vidare lagutskottets
utlåtande n:o 41, samt sist Första Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtande p:o 6.

Denna hemställan bifölls.

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 27.

Nso 27. 58

Tisdagen den 30 April.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3,15 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

/

STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 18 95.