1895. Första Kammaren. N:o 26

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 26.

Lördagen den 27 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående jordafsöndring från förra kronolänsmansbostället
V, mantal Fintorp n:o 1 i Göteborgs och Bohus län; samt

2:o) angående extra anslag till domkapitlens expeditioner.

Dessa kongl. propositioner blefvo härpå föredragna och hänvisade
till statsutskottet.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Herr Casparsson: Mot kammarens förliden lördag fattade

och i dag justerade beslut om antagande i nästan oförändrad
form af “reqvisitionslagen“ får jag anmäla min reservation. Jag
gör det såväl på grund af de skäl, som jag anförde under öfverläggningen
rörande lagförslaget, som på grund af de delvis tunga
sakskäl, som vid öfverläggningarna om samma fråga den 8 april
år 1889 anfördes af representanten för Elfsborgs län friherre
Klinckowström.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande andra
särskilda utskottets den 10 och 17 innevarande månad bordlagda
utlåtande, n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete samt afgifna
motioner i ämnet.

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 26.

1

N:o 26. 2

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag Punkten i.

ang. försäkring
för be- Herr statsrådet Groll: Då man genomläser utskottets moti vension

vid vering till de klämmar, som af denna motivering skola framgå,
varaktig oför- kan man icke undertrycka den föreställningen, att i motiveringen
måga till förekommer åtskilligt, som utskottet sjelft måtte hafva vid eu

arbete, närmare undersökning funnit icke hålla streck, och af hvithet ut skottet

derför underlåtit att draga några konklusioner.

Jag torde derför, då jag går att bemöta hvad utskottet yttrat,
kunna, åtminstone till en början, förbigå den del af motiveringen,
som icke särskilt utmynnat i en eller annan kläm i utskottets

förslag. .

Den sammanfattning, som utskottet gör af betänkandets innehåll
och de förslag, som utskottet har att framställa, återfinnas
på sid. 54 och 55. Der börjar utskottet med att tillkännagifva
“att utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, anser, att en lagstiftning,
afseende att bereda understöd vid inträffande invaliditet,
orsakad vare sig af ihållande sjukdom, olycksfall eller ålderdom,
är önskvärd11. Utskottet har således för sin del, oaktadt utskottet
i sina föregående resonnement framstält vissa betänkligheter mot
förslagets hufvudprincip, dock förklarat sig biträda densamma.
Såsom herrarne känna, är detta förslag i första hand grundadt pa
invaliditet, den må vara förorsakad af den ena eller andra omständigheteu.
Derigenom skiljer sig detta förslag från dem, som
i andra länder sett dagen. I Tyskland började man med olycksfallsförsäkringen
och öfvergick sedan till ålderdoms- och mvaliditetsförsäkring.
För närvarande gälla i Tyskland särskilda lagar
för reglering af dessa olika slag af försäkring. Då dessa lagar
äro byggda på olika grunder, hafva emellertid i Tyskland uppkommit
slitningar mellan de olika lagarne, hvilket vållat en mängd
tvistigheter, och detta torde vara en af de väsentligaste omständigheter,
som bidragit till att misskreditera hela arbetareförsäkringsfrågan.
I Tyskland ställer det sig under vissa förhållanden
fördelaktigare för en, som blifvit invalid, att söka komma in under
tillämpningen af olycksfallsförsäkringslagen, medan det i andra
fall ställer sig fördelaktigare att komma in under invaliditetsförsäkringslagen.
Derför söka personer, så snart det är fråga
om erhållande af pension på grund af invaliditet, att åberopa
den omständighet eller anledning till invaliditet, som kan för
dem vara fördelaktigast. Men detta måste å andra sidan gendrifvas
till förekommande af att försäkringen blir allt för betungande
för samhället. Häraf framkallas, såsom nämnts, stora
svårigheter. Detta har Kongl. Maj:t sökt undvika, i sitt förslag
genom att helt och hållet lemna a sido anledningen till invaliditeten.
. .

För dem, som drabbas af invaliditet, är det i och för sig icke
något, som bör inverka på frågan om det belopp, som bör tillfalla
invaliden, huruvida invaliditeten uppkommit af den ena eller andra
orsaken. Möjligen skulle man kunna säga, att den, som blifvit
invalid af olycksfall, bör till följd af den plötsliga rubbningen,

Lördagen den 27 April, f. m. 3 tj.q 26.

som derigenom inträdt i hans ekonomiska förhållanden, hafva Lagförslag
något särskildt plus. Något sådant förekommer visserligen icke i "ng./orsakKongl.
Maj:ts förslag, men i andra afseenden bereder denna lag så rin/ be~
betydliga fördelar, att de kunna antagas vara af större betydelse ZZion vid
än hvad skulle kunna medgifvas genom en sådan särskild pre- varaktig oförmiering.
inäga till

Jag vill erinra, att då, för att erhålla invaliditetspension, det
fordras att hafva eriagt afgifter för 260 veckor, har man ansett ^orts l
sig härutinnan böra göra undantag vid olycksfall. Drabbas en
försäkringspligtig person deraf, kan han, redan första veckan efter
det han blifvit försäkringspligtig, berättigas till pension af 63
kronor per år. Grenom de stora fördelar, som på det sättet beredts
personer vid olycksfall, har man ansett sig kunna lemna å sido
den premiering vid olycksfall, som eljest möjligen kunnat ifrågasättas.
Som jag redan nämnt, har utskottet gått in på principen
om invaliditet.

. Den andra hufvudprincipen, som ligger till grund för Kongl
Maj:ts förslag, är den, att försäkringen skall vara obligatorisk.

Den är en tvångsförsäkring. Äfven i det afseendet synes utskottet
gilla, hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Det är tydligt, att, om man
icke lägger den obligatoriska principen till grund för försäkringen,
resultatet blifver mycket klent. Det är i allmänhet icke möjligt
att få personer med temligen små inkomster till att vilja i tid och
innan de känna, att de börja närma sig invaliditeten, göra insatser
för framtiden. Så länge de känna sig friska och starka,
vilja de i allmänhet ingenting afstå för framtiden, utan först när
de känna att krafterna börja aftaga, börja de tänka på att sträfva
efter de fördelar, en försäkring har att erbjuda, men då blir också
försäkringen för dem så mycket dyrare, ty det är just genom att
få in så många risker som möjligt och fördela dem på bättre och
sämre, som man kan erhålla ett tillfredsställande resultat. Först vid
den obligatoriska försäkringen kan man noggrant beräkna de afgifter,
som erfordras, för att påkalla de afsedda pensionsbeloppen. Gröres
icke försäkringen, obligatorisk, måste den blifva af mera invecklad
art, enär den i så fall måste blifva af mer eller mindre individuel
beskaffenhet. Hänsyn måste då tagas till personernas helsotillstånd,
ålder, lefnadsyrken o. s. v. i särskilda fall.

Sedan utskottet goijkänt båda dessa hufvudprinciper, återstår
det nästan ingenting i Kongl. Maj:ts proposition, som utskottet
obetingadt gillar. Utskottet anför visserligen i slutet af andra
stycket på sid. 54, att utskottet “håller före att en sådan lagstiftning,
för att de fördelar, Indika genom densamma kunna erbjudas,
skola komma den stora mängden af arbetare till godo,
icke kan anordnas uteslutande på frivillighetens grund, utan måste
innehålla bestämmelser, .som tillförsäkra understöd åt samtliga
de arbetare, för hvilka sådant bör beredas, med iakttagande dock
att anordningarna i möjligaste mån så träffas, att icke individernas
omtanke och arbete på eget framtida uppehälle slappas.“

Om detta skall vara ett erkännande af Kongl. Maj:ts förslag
eller ett klander af detsamma, är emellertid icke godt att säga.

N:o 26. 4

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension rid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Men så mycket är säkert, att Kong], Maj:ts förslag just går ut på
att främja det syfte, som här uppställes såsom önskvärdt. Just
på det sätt, hvarpå försäkringen enligt Kongl. Maj:ts förslag är
anordnad, har man tänkt sig att man skulle befrämja individernas
egen önskan och sträfvan att förbättra sin ställning. Just derför
är förslaget så stäldt, att det hufvudsakligen afser att åstadkomma
en pensionskassa. Det afser, att de, som derifrån pensioneras, skola
komma i åtnjutande af just hvad de genom sina insatser gjort sig
förtjenta af i enlighet med de grunder, på hvilka förslaget är
bygdt. Det är således icke meningen, att detta förslag skall
bereda dem något mera, — det vore en nådegåfva — eller något
mindre — det vore ett våld. Just jemnt hvad de skola hafva,
skola de också få. Häraf är en följd att ju mer, som insättes,
desto större bör pensionen blifva. Arbetaren tvingas till en viss
grad att göra insatser i anstalten, och om han träder ut ur försäkringen,
t. ex. genom att öfvergå till annan samhällsställning,
har man sökt bereda honom möjlighet att hålla sig qvar
i försäkringen och åtnjuta de fördelar han redan beredt sig eller
förbättra dessa genom ytterliga insättningar, oaktadt han icke
vidare är försäkringspligtig.

Derigenom, genom såväl det ena som det andra, har man
tänkt sig, att man skulle befrämja sparsamheten och drifva den
försäkrade att genom egen sträfvan söka förbättra sin ställning.
För min del hoppas jag, att utskottet menat, att Kongl. Maj:t här
träffat det rätta.

Vidare säger utskottet, att utskottet ansett sig böra förorda
åtskilliga afvikelser från grunderna till det föreliggande förslaget
och uppräknar i särskilda punkter, hvilka afvikelser enligt utskottets
förslag borde göras. Jag anhåller, att, oaktadt det troligen
kommer att blifva något vidlyftigt, få bemöta hvar och eu
af dessa punkter, dervid jag skall uppställa en jemförelse mellan
hvad i förevarande betänkande föreslagits och hvad Kong], Maj:ts
förslag i motsvarande delar innehåller.

Beträffande dervid först frågan om hvilka kategorier af samhällsmedlemmar,
som skola inbegripas under den obligatoriska
försäkringen enligt Kongl. Maj:ts förslag, torde jag här icke behöfva
annat än hänvisa till 2 § i förslaget. Der förutsättes, att
alla, som inbegripas under försäkringen, skola vara anstälda hos
arbetsgivare eller arbeta hos en sådan minst en kalenderveckas
tid. Utskottet anser, att dessa bestämmelser icke äro nog omfattande.
Härigenom, förmenar utskottet, uteslutas från försäkringen
de s. k. lösa arbetarne, betings- och styckarbetare,
jordtorpare samt mindre sjelfförsörjare, såsom handtverkare m.
fl. Bland de af utskottet omnämnda grupperna består en del
af personer, som vid ett eller annat tillfälle stå i ett visst förhållande
till andra, hvilka således skulle kunna betraktas såsom
deras arbetsgivare, men en del af sjelfständigt verkande personer,
för hvilka icke någon arbetsgifvare kan anträffas. Hvad Kongl.
Maj:t åsyftar är att få in under försäkringen vissa bestämda
grupper, så att det icke kan blifva någon tvekan om att alla dessa

5 X:o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

måste vara inbegripna under försäkringen. Derför har man i förslaget
bundit detta förhållande vid den omständigheten, att arbetaren
måste stå i ett visst förhållande till en arbetsgifvare, så
mycket hellre som man i nästan alla civiliserade länder erkänner,
att arbetsgivare^ har en viss förpligtelse uti ifrågavarande hänseenden
mot sina fast. anstälde arbetare, och att dessa båda derför
måste operera tillsammans i försäkringsfrågan. Hvad deremot
de lösa arbetarne, beträffar skulle det blifva alldeles för inveckladt
att taga dem med. Att kunna utfinna något praktiskt sätt att få
dem in under försäkringen har förefallit mig alldeles omöjligt.
Man har i Tyskland försökt sig på detta, och detta har återigen
varit en af de svårigheter, som der äro med arbetareförsäkringen
förenade. Särskildt finna arbetsgifvarne det obehagligt och obeqvämt,
att de måste åtaga sig allt besvär med tillämpningen af
märkessystemet för personer, med hvilka de hafva föga att skaffa.
Att åter igen en arbetsgifvare, som har arbetare fast anstälda hos
sig, bidrager dertill, att, då de blifva invalider, de dock hafva
sin försörjning, torde hafva sitt naturliga berättigande deri, att
arbetsgifvareu dock är den, som förbrukar arbetarens arbetskraft,
som i allmänhet är nästan det enda, som arbetaren eger. Arbetsgifvaren
får betala sina maskiner. Hvarför skall han då icke
betala den lefvande kraft, han förbrukar i den mån sådant är
möjligt? Vidare finner man, om man går till statistiken, att, derest
man tager hänsyn till de grupper af samhällsmedlemmar, som
Kongl. Majffs förslag afser, man deribland träffar just dem, som
äro mest i behof af hjelp. Såsom kammaren ser i det anförande
till statsrådsprotokollet, som är bifogadt Kong], Majffs proposition,
finnes på sid. 29 en uppgift om fattighjon från olika yrkesgrupper,
hvaraf befinnes, att mot 10,000 fullvuxna personer svarar
följande antal fullt försörjda fattighjon: af jordegare (män) 31, af
inhyses- och backstuguhjon (män) 37, af manliga tjenstehjon och
arbetare 250 och åt qvinliga tjenstehjon 225 samt af jordtorpare
(män). 145; att i fråga om de öfriga yrkena motsvarande siffror
visa i hufvudsak samma resultat, nemligen att antalet fattighjon
af tjenstehjonens eller arbetarnes klasser är mångdubbelt åtta ä tio
gånger större än antalet af dem, som förut tillhört de sjelfständiga
yrkesidkarnes klass, allt i förhållande till totalantalet inom samma
klass, samt att den låga siffran af fattighjon bland inhyses- och
backstuguhjon visar, att äfven i den ringaste lefnadsstälining bofastheten
gifver ett visst skydd mot nöden. Kongl. Maj:t har
derför försökt att träffa de grupper, som äro mest i behof af

hjelp. Dermed har man tänkt sig, att den oro och det missnöje,

som. alltid vidlåder dessa grupper, skulle kunna förminskas. Oäfvet
är ju, att man icke kan undanrödja alla missförhållanden i samhället.
Man måste derför nöja sig med att söka träffa de svåraste

och lemna till framtiden att se till, om man möjligen kan gå

längre. Hvad nu beträffar de grupper, som omnämnas af utskottet
såsom icke ingående i försäkringen, så är att märka, att bland
dessa grupper finnes ett stort antal medlemmar, som någon tid
af sitt lif varit försäkringspligtige och förvärfvat rätt till pension

Lci(/forsla g
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 26. 6

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

vid inträffande invaliditet. Jag tror, att om man skulle undersöka
förhållandena härutinnan till och med i denna kammare, skulle
man finna, att måhända en tredjedel skulle varit pensionsberättigad,
om lagen trädt i kraft i sådan tid, att dess inflytande nu kunde
till full utsträckning göra sig gällande. När lagförslaget derjemte
bereder möjlighet att genom frivillig försäkring vinna förbättring
i denna pensionsrätt, föreställer jag mig, att icke gerna något mera
kan begäras. Det finnes i statsrådsprotokollet, som åtföljer Kongl.
Maj:ts proposition, uppgifter, som visa, att ett betydligt antal af
de grupper, utskottet ansett vara från försäkringen uteslutna, dock
tillhöra försäkringen. Af alla dem, som vid 18 å 20 år inträdt i
försäkringen, skulle vid fyratio års ålder omkring en fjerdedel
och vid femtiofem år omkring 45 procent hafva lemnat densamma
efter att hafva varit försäkrade under i medeltal nära tjugu år.
Således och på i statsrådsprotokollet i öfrigt antagna grunder
skulle i medeltal ungefär hälften af dem, som tillhöra dessa grupper,
hafva förvärfvat pensionsrätt och således fortfarande också vara
pensionsberättigade. Den omständighet, att en person lemnar förräkringspligtig
anställning, beröfva!'' honom nemligen icke i och
för sig rättigheten att uppbära pension, då han blifver invalid.
Vidare bör märkas, att om de, som vid senare ålder öfvergå till sådana
sjelfständiga yrkesgrupper, som af utskottet omnämnas, och således
enligt utskottets förslag skulle under försäkringen inbegripas, icke
förut tillhört försäkringen, dessa skulle komma att i hög grad
tynga på försäkringen i dess helhet. Antingen borde dessa, som
gå in vid en senare ålder, erlägga betydligt högre afgifter, och då
vore fördelen för dem ganska ringa och kunde i många fall blifva
ytterst betungande, eller också skulle man lägga kostnaderna för
dessas försäkring på öfriga försäkrade, hvilket blefve en orättvisa
mot dessa. Med detta hoppas jag hafva visat, att man, åtminstone
till dess vidare erfarenhet kan vinnas, icke bör gifva sig in på
hvad utskottet härutinnan föreslagit, nemligen att göra försäkringen
obligatorisk för dessa grupper, utan att man måste finna
sig i att en stor del af dem icke vidare kommer att tillhöra den
obligatoriska försäkringen. Man kan göra detta derför, att de i
de flesta fall redan förvärfvat pensionsrätt och i alla händelser
kunna begagna sig af den i förslaget afsedda frivilliga försäkringen,
hvarigenom dem oek är beredt tillfälle att förbättra den pensionsrätt,
som de under sin försäkringspligtiga tid till äfventyra förvärfvat.

Utskottet säger vidare, att utskottet anser, att afvikelse från
grunderna till det föreliggande förslaget bör göras i så måtto, att
vid meddelande af bestämmelser rörande uppfostringshjelp åt
minderåriga barn afseende fästes äfven vid de oäkta barnen i de
fall, der sådant låter sig göra. Hjelpen åt minderåriga barn kallas
af den nya arbetareförsäkringskomiten barnpensionering, men
denna benämning har i Kongl. Maj:ts förslag utbytts mot “uppfostringshjelp“.
Denna innebär icke någon fördel, afsedd att beredas
barnen, utan är gifven med hänsyn till familjen, d. v. s.
den är närmast ett appendix till hustrupensioneringen. Detta

Lördagen den 27 April, f. m.

7 X:o 26.

framgår äfven deraf, att understödet icke skall utgå med större Lagförslag
belopp än 30 kronor per år. Det är alldeles för litet, om man
skulle tänkt sig understödet såsom något fristående sådant, men ledande af
för hustrun, sedan mannen aflidit, är det nog en god hjelp att pension vid
hafva dessa 30 kronor om året. Detta stadgande i Kongl. Maj:ts varaktig oforförslag
har sålunda tillkommit för att hålla tillsammans familje- maa9rlJfl
bandet. Frågan om understöd åt oäkta barn är således något, (ForU)
som icke alls hör hit; det ifrågavarande stadgandet har en helt
annan grund och ett helt annat ändamål. Utskottets anmärkning
visar, att utskottet i denna punkt icke förstått, hvad som åsyftats
med Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottet säger vidare, att såsom en fyllnad till de genom
lagen tillförsäkrade invaliditetsunderstöden och i så nära samband
med dessa som möjligt borde anordnas en frivillig försäkring, som
är för arbetarne mera fördelaktig än den uti § 56 af lagförslaget
ifrågasatta. Det är den näst sista paragrafen i lagen, som handlar
om frivillig försäkring. Nu är denna paragraf så afpassad, att
den försäkrade skall få just precis, hvad som motsvarar värdet
af hans insatser, då staten åtager sig administrationskostnaden.

Utskottet vill nu, att denna försäkring skall anordnas på ett mera
fördelaktigt sätt. För de penningar, man sätter in, kan man dock
icke få mer, än de verkligen gifva. Jag vet icke, hvad utskottet
tänkt sig, men jag förmodar, att det skulle vara något slags statsunderstöd.
Sådant skulle dock bryta mot en af grundtankarne i
förslaget, ty der är det icke meningen att gifva statsunderstöd
åt arbetarne utan att gifva dem hvad de intjena med sina
insatser.

Vidare yttrar utskottet, att vid de matematiska beräkningarnes
utförande en lägre räntefot borde begagnas än den vid iagförslagets
uppgörande använda. Den kalkyl, som åtföljer Kong!.

Maj:ts förslag, är uppgjord efter en räntefot af i31 /3 procent, men
i lagförslaget är ju uttryckligen angifvet, att detsamma icke innebär
någon absolut garanti för att räntefoten alltid skall kunna
beräknas till 31/2 procent, utan tvärtom förutsättes i lagförslaget,
att räntefoten kan blifva sådan, att man icke erhåller de pensioner,
som med 3''/> procent ränta kunna gifvas, och att pensionernas
belopp då måste ändras, med den inskränkning dock,
att det förutvarande beloppet ansetts böra bibehållas för dem,
som redan börjat uppbära pension, och att för de tider, som förflyta
mellan revisionerna, skall beräknas den räntefot, som gälde
vid periodens början. Tillika är det föreslaget, att, om brist visar
sig i fonden, denna skall ersättas af staten. Således kan det icke
för dem, som ingått i pensioneringen, vara något oväntadt, att, om
räntan skulle falla, pensionen kommer att minskas, men att räntan
skall falla så betydligt som med 1/1 procent under så kort tid
som den, hvilken förflyter mellan de särskilda revisionerna, är
nästan otänkbart. Om den faller för någon kortare tid, ett år
eller så, gör på grund af den försigtighet, hvarmed beräkningarne
verkstälts, intet till saken. Beräkningarne äro först gjorda af
försäkringsinspektören och sedan kontrollerade af åtskilliga för -

N:o 26. 8

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag säkringsmatematici, hvilka alla förklarat, att beräkningarne gjorts
ang. med den största försigtighet. Försäkringsinspektören anger att,

ledande af e^uru de ifrågavarande beräkningarne äro grundade på en räntepension
vid fot af 372 procent, de troligen kunna stå sig äfven vid en räntevaraktig
ojör-fot af inemot 3 procent.

måga till Pensionsbeloppen uppgå i medeltal till 250 kronor i l:a klassen,
(Forts*) ISO kronor i 2:a klassen och 90 kronor i 3:e klassen, och om räntefoten
skulle varaktigt nedgå med en half procent och kalkylen
befunnes efter vunnen erfarenhet vara gjord så stram, att pensionsbeloppen
behöfde jemkas i enlighet härmed, skulle dessa nedgå
till i l:a klassen 210 kronor, i 2:a klassen 130 kronor och i 3:e
klassen 80 kronor. Detta är ju i alla fall icke någon nedgång,
som behöfver verka afskräckande, och, såsom sagdt, torde man
emellertid icke på många år behöfva tänka på den saken. För
öfrigt lär ju icke någon kunna garantera, att en viss räntefot skall
gälla i alla tider. Ifrågavarande lagförslag är afsedt för all framtid.
Icke kan man då basera förslaget på en viss räntefot, utan
man måste se till, att det innehåller möjligheter till modifikationer
och jemkningar efter räntefoten och andra sig företeende förhållanden.

Härmed har utskottet afslutat de anmärkningar, deri utskottet
bestämdt påyrkat ändringar i Kongl. Haj:ts förslag. Jag hoppas,
att, genom hvad jag nu yttrat, kammaren må finna, att Kongl.
Maj:ts förslag har företräden framför hvad utskottet ifrågasatt,
och att utskottets yrkanden i dessa delar således icke måtte af
kammaren godkännas.

Sedermera uppställer utskottet åtskilliga önskningsmål, om
hvilka utskottet anser, att det behöfves en del utredningar, huruvida
de böra och kunna genomföras på ett eller annat sätt. Såsom
dylikt önskningsmål uppställer utskottet först och främst den
mycket vigtiga frågan om bidragens afpassande så, att fondbildningen
kunde väsentligen minskas. Enligt Kongl. Haj:ts förslag,
som är grundadt på en räntefot af 3‘/2 procent, har man tänkt
sig, att en fond skulle komma till stånd af inemot 600 millioner
kronor, då den oafsedt folkökningen uppnått jemvigt mellan inkomster
och utgifter. Denna fond skulle bildas under loppet af
80 år. Under de första åren växer fonden hastigare, på senare
tider mindre hastigt, till dess den slutligen uppnått jemvigt, så
att inkomster och utgifter motsvara hvarandra. Nu vill utskottet,
att man skulle undersöka, om icke fondbildningen kunde minskas.
Jag ber då att få hänvisa dertill, att enligt Kongl. Maj:ts förslag
beräkningen af afgifterna är byggd på försäkringsmatematiska
grunder. För att icke afgifterna skola stiga i samma män som
utgifterna, har man afsett att bilda en fond, som kan hjelpa till
att betäcka utgifterna. Om man minskar fondbildningen, d. v. s.
icke upptager så stora försäkringsafgifter, som enligt försäkringsmatematiska
grunder behöfvas för att underfall tid betacka
utgifterna, måste förr eller senare den tidpunkt inträffa, då
afgifterna blifva för höga i förhållande till försäkringens värde.

Lördagen den 27 April, f. m.

9 N:o 26.

Detta är ett fel, som man begått i den tyska försäkringen; der
har man försökt att undvika den stora fondbildningen, men följden
häraf har blifvit, att man måste förr eller senare råka i svårigheter,
hvilka kunna blifva för hela försäkringen ödesdigra. Enligt
hvad försäkringsinspektören i sitt propositionen bilagda yttrande
å sid. 40 anför, skola veckoafgifterna inom den fjerde löneklassen
i Tyskland för närvarande uppgå till 30 Pfennige, men beräknas
att efter 80 år stiga till 66 Pfennige. Försäkringen skulle emellertid
då, om den toges i en enskild kassa, kosta allenast 44 Pfennige.
Om man minskar fondbildningen, måste alltid förr eller senare inträffa
den tidpunkt, då afgifterna blifva större än motsvarande
värde å försäkringen. Naturligtvis vill då ingen menniska längre
vara med i den försäkringen, ty man får samma förmån för billigare
pris i hvilken enskild försäkringskassa som helst. Derför måste
jag för min del på det ifrigaste afråda att fondbildningen minskas.
Hvad det beträffar att göra en fullständig utredning om dessa
förhållanden, ber jag få bemärka, att en sådan redan finnes i de
till ärendet hörande handlingar, men naturligtvis kan man än
ytterligare klargöra den genom öfverskådliga tabeller, om så
önskas. Om utskottet haft en matematiker vid sin sida, är det
intet tvifvel, att han kunnat visa det rätta förhållandet med fondbildningen
med tillhjelp af de siffror, som redan nu finnas att
tillgå.

Utskottet framhåller härefter, att det skulle vara önskvärdt,
att det möjliggjordes för arbetsgifvare och arbetstagare att på ett
verksammare sätt än enligt den nu föreslagna anordningen deltaga
i förvaltningen och kontrollera understödens utgående. Att döma
efter hvad utskottet säger på andra ställen, tyckes utskottet här
åsyfta anordningar, motsvarande de tyska “Berufsgenossensckaften“
eller dylika. För att med hvarandra närmare förbinda de särskilda,
till tyska riket förenade staterna, sökte man, såsom kändt
torde vara, att göra statsinstitutionerna gemensamma för alla
staterna. Sålunda söktes, när det blef fråga om försäkringsväsendet,
att — i stället för att göra Bayern till ett distrikt,
Hannover till ett, o. s. v. — förena alla yrkesarbetare af samma
slag inom hela eller större delar af riket till ett. I öfverensstämmelse
härmed blef förvaltningen af den tyska sjukdomsförsäkringen
ordnad, men redan vid olycksfallsförsäkringen måste
man lossa på detta system, som medförde ett allt för oformligt
maskineri, och vid invaliditets- och ålderdomsförsäkringen blef det
totalt öfvergifvet; der har man i stället sökt genomföra en territoriel
indelning af riket. I Tyskland finnas sålunda i och för
sistnämnda slag af arbetareförsäkring 31 särskilda distrikt eller
förvaltningsområden, af hvilka åtskilliga äro hvad folkmängden
beträffar vida större än det förvaltningsområde, som skulle omfattas
af riksförsäkringsanstalten här i landet. Hvad nu beträffar,
att arbetsgifvare och arbetstagare borde på ett verksammare sätt
deltaga i förvaltningen, än enligt det kongl. förslaget skulle blifva
fallet, så vill jag endast upplysa, att jag hittills icke kunnat utfinna
något sätt, som lämpligare skulle befrämja ett sådant verk -

Lagförslag
ting. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 26. 10

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

sammare ingripande från arbetstagares och arbetsgifvares sida i
förvaltningen, än nu föreslagits. Hela den lokala administrationen
är ju öfverlemnad åt nämnder, som bestå af fem personer — ibland
tre, men i allmänhet fem — utsedde ordföranden af Konungens
befallningshafvande samt två ledamöter bland arbetsgivare och
två bland arbetstagare. Dessa nämnder skola undersöka, huruvida
för en person skall betalas afgift eller icke, hvilken som skall
anses såsom arbetsgivare, huruvida afgift är vederbörligen erlagd
samt yttra sig, om en person skall anses såsom invalid och i så
fall om beloppet af den pension, som bör honom tillkomma. Nog
torde sålunda arbetstagare och arbetsgivare här hafva tillfälle
att i detalj kontrollera förvaltningen. Syftar åter utskottet på förvaltningen
af de penningar, som flyta in, så är detta en helt annan
fråga, och jag tror, att både arbetstagare och arbetsgivare skola
vara tacksamma från att slippa från den saken. Förvaltningen af
dessa penningar bör väl lika som andra dylika ärenden öfverlemnas
åt statens institutioner samt undergå revision, så att man kan
kontrollera att medlen i öfverensstämmelse med de grunder, som
äro faststälda, ändamålsenligt förvaltas. Att åter undersöka, hirra
vida försäkringsväsendet i sin helhet rör sig enligt försäkringstekniska
grunder, kunna icke arbetstagare och arbetsgivare gå i
land med, utan förhållandenas invecklade beskaffenhet i detta afseende
fordra, att en sådan undersökning verkställes af i dylika
frågor särskildt förfarna personer.

Vidare uppställer utskottet såsom önskningsmål, att afgifter
och understöd så afvägas, att statens omedelbara bidrag komma
understödstagarne i möjligast lika mått till godo. Det är nu icke
närmare förblaradt hvad utskottet härmed menar, men man kan
möjligen ana hvad yttrandet åsyftar. Åsyftas dermed hvad jag
antager och kommer icke från någon af utskottets ledamöter en
närmare förklaring, som ånger, att frågan har större betydelse, än
jag föreställer mig, så har jag i fråga härom för närvarande endast
att säga, att utskottets hela anmärkning i denna del är af så
ytterst ringa betydelse, att det icke lönar sig att gorå någon utredning
härom. Den skulle draga alldeles för lång tid i förhållande
till den ringa betydelse frågan har.

Utskottet uttalar äfven det önskningsmålet att åldersgränsen
för den nuvarande generationen för delaktighet i invaliditetspensioneringen
måtte höjas till 55 år. Detta vore samma åldersgräns,
som arbetareförsäkringskomitén föreslagit, men Kongl. Maj:t har
på grund af kostnadsskäl nedsatt åldern till 40 år. Detta är helt
och hållet en penningfråga. Statens bidrag vid 40 år såsom
åldersgräns skulle uppgå till ungefär 1,400,000 kronor om året.
År det åter meningen att taga med i försäkringen den nuvarande
generationen intill 55 år, så blir det årliga statsbidraget ungefär
2 V2 millioner kronor. Men dessutom är att märka, att pensionerna,
som kunna tillkomma åldersgrupperna mellan 40 och 55 år, blifva
jemförelsevis små emot kostnaden derför, hvadan fördelen för
dessa personer att få komma in i försäkringen är jemförelsevis

11 >T:o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

ringa i förhållande till den tunga, dem ålägges, och den kostnad,
staten måste för ändamålet vidkännas.

Ytterligare anser utskottet det vara ett önskningsmål, att sättet
för uppbörden af afgifterna medelst infästande af märken i en
pensionsbok utbytes mot något på samma gång beqvämare och
tillförlitligare sätt. Det har naturligtvis funderats hit och dit i
afseende å hvilket, som skulle vara det lämpligaste sättet för
afgifternas uppbärande, och Kongl. Maj:t har kommit till det resultat,
att det icke finnes något, som kan jemföras med märkessystemet.
Detta system har emellertid kommit något i misskredit
genom -det sätt, hvarpå det genomförts i Tyskland. Der finnas,
såsom jag nämnt Bl anstalter, hvar och en af dessa har fyra
märken. Det finnes sålunda 124 olika märken, och om man använder
origtigt märke, så blir detta antingen utan giltighet eller
också skall liqvid ske emellan de särskilda distrikten, hvilket allt
vållar ett förfärligt trassel i bokföringen. Vidare var icke i
Tyskland föreskrifvet att märkena skulle makuleras, hvaraf
blef en följd, att ett infästadt märke kunde borttagas och
säljas och arbetsgifvaren blifva åtalad eller antastad för att icke
hafva fullgjort sin lagbestämda skyldighet. Detta har vållat
mycket obehag, och det bl ef derför nödvändigt göra ändring i förfarandet.
Slutligen vålla de invecklade föreskrifter, som i Tyskland
gälla rörande grunderna för afgifternas beräknande, ständiga
tvister mellan arbetare och arbetsgivare om märkenas belopp.
Alla dessa olägenheter äro emellertid förebyggda i det svenska
förslaget.

Förhållandet torde vara, att i de ämnen, hvari utskottet ansett
en ytterligare utredning önskvärd, all utredning, som rimligen
kan _ begäras, redan finnes att tillgå dels i arbetareförsäkringskomitéernas
betänkande!!, dels ock i Kongl. Maj:ts proposition och
den dervid fogade bilagan, så att allt det material, som behöfts
för att utskottet skulle kunnat bilda sig ett omdöme i dessa frågor,
torde redan föreligga.

Med anledning af hvad jag nu anfört måste jag hemställa till
kammaren, huruvida det icke skulle vara lämpligast att afslå utskottets
förslag om vissa afvikelse!’ från grunderna i Kongl. Maj:ts
och om vidare utredning i vissa angifna afseenden. Huruvida åter
kammaren nu bör bifalla Kongl. Maj:ts förslag, det må kammaren
sjelf bedöma. Denna fråga är naturligtvis ytterst omfattande och
af stor betydelse; i afseende på en sådan fråga kännes det stundom
såsom en olägenhet och en brist i vårt riksdagsmaskineri, att ett
ärende icke kan förklaras hvilande till en följande riksdag, ty
vore sådant möjligt, är jag öfvertygad, att det i förevarande fall
skulle vara till fördel för sjelfva saken. Hvar och en hade då
tillfälle att under årets lopp närmare begrunda densamma och
bilda sig en öfvertygelse, till dess den slutligen förekomme till
afgörande. Skulle nu kammaren låta frågan helt och hållet falla,
beder jag kammaren besinna, hvad intryck sådant skulle göra i
landet. Frågan om arbetareförsäkringen väcktes vid 1884 års
riksdag och har sedermera varit föremål för Konungens oaflåtliga

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 26, 12

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

omsorger. Två komitéer hafva på frågan nedlagt mycket arbete.
Myndigheter och alla vederbörande hafva lemnats tillfälle yttra
sig. Tvenne gånger hafva förslag om olycksfallsförsäkring af
Kongl. Maj:t förelagts Riksdagen, men af Riksdagen afslagits.
Derigenom att frågan stått på dagordningen under så lång tid,
hafva naturligtvis hos de grupper af samhällsmedlemmar, som här
afses, väckts förhoppningar, som aldrig kunna do. Inom andra
länder har denna fråga vunnit allt mer och mer terräng och man
arbetar fortfarande öfverallt på densamma. Tyskland har löst
den på sitt sätt och Österrike till en del på sitt, Frankrike delvis,
nemligen i afseende på grufarbetarne, och derjemte har deputeradekammaren
antagit ett förslag till obligatorisk olycksfallsförsäkring,
hvilket för närvarande hvilar hos senaten. I Norge har en lag om
olycksfallsförsäkring för arbetare och i Danmark lag om ålderdomsförsörjning
antagits. Schweiz har principielt antagit olycksfallsförsäkringen
bland ämnen för sin lagstiftning. Jag tror icke,
att kammaren under sådana förhållanden kan undgå att på allvar
taga i tu med densamma. Det är gifvet, att olika åsigter
skola finnas om en sådan fråga som denna, men jag tror mig bestämdt
kunna säga, att något billigare förslag än detta knappast
torde kunna framställas. Detta framgår i synnerhet vid en jemförelse
med förhållandena i Tyskland och Norge. Man finner
genast en betydlig skilnad i kostnaden.

Ser jag särskildt till, huru förslaget kommer att drabba arbetsgifvarne,
tror jag, det måste erkännas, att den börda, dem pålägges,
bär blifver mindre än i andra länder, som infört arbetareförsäkring.
Jag förmodar, att alla sett den sammanfattning af
kostnaderna, som förekommer i Kongl. Maj:ts proposition. Enligt
denna skulle arbetsgifvarnes särskilda bidrag till försäkringen årligen
uppgå till 1,813,000 kronor, under det att arbetarnes skulle
utgöra 3,414,000 kronor. De förres bidrag skulle uppgå till ungefär
1 procent af arbetslönen, under det att i Tyskland arbetsgifvarnes
bidrag uppgå till ungefär 4 procent af arbetslönen. Nu lära, såsom
jag tror, många anse, att arbetsgifvarne i verkligheten komma
att få betala äfven arbetarnes bidrag. För min del tror jag ej, att
detta påstående är rigtigt. Hvem som ytterst kommer att betala
dessa bidrag, beror på den allmänna ekonomiska lagen om förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan, och under olika förhållanden
kommer det att ställa sig mycket olika. Jag tror för
min del, att, om försäkringen införes, det icke skall dröja mera
än ett par år, förr än hela denna fråga är utjemnad och ingen
menniska vidare tänker derpå. Kostnaden för försäkringen kommer
att ingå såsom en gifven faktor i de ekonomiska förhållandena,
men kan naturligtvis under vissa omständigheter dock, utan att
sådant nämnvärdt märkes, komma att inverka på arbetslönernas
belopp.

Jag har icke något vidare att tillägga; jag hoppas, att det
beslut, kammaren slutligen kommer att fatta, måtte blifva till landets
sanna nytta.

Lördagen den 27 April, f. m.

13 N:o 26.

Herr Dickson, Robert: Det förslag, som blifvit af Kongl.
Maj:t framstäldt, innebär så mycket nytt, rör sig om så ovanliga
belopp och sträcker sig öfver en så lång framtid, att man må
inför detsamma ställa sig tveksam. Jag tror icke heller, att den
allmänna meningen i landet ännu stadgat sin uppfattning i frågan,
och jag föreställer mig, att äfven mången i kammaren icke heller
hunnit längre. För den, som varit ledamot i utskottet, har saken
nödvändigtvis stält sig annorlunda; han bär ej kunnat undgå att
fatta sitt beslut; och för min del har jag utan tvekan stält mig
på det kongl. förslagets ståndpunkt, möjligen med en och annan
afvikelse i detalj. Jag tror, att förslaget är särdeles väl genomtänkt
samt att det också skall visa sig ntförbart.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet hänvisade
till den lagstiftningsverksamhet, som i utlandet egt rum för att
ordna förhållandet med arbetarne, i händelse arbetskraften upphör.
I Schweiz har obligatorisk arbetareförsäkring i princip blifvit erkänd.
1 Frankrike har den genomförts i afseende på en viss klass
af arbetare. Hos de folk, som stå oss närmast, de germaniska
och skandinaviska, har frågan kommit vida längre. Obligatorisk
olycksfallsförsäkring är genomförd i Österrike, Tyskland och Norge.
I Danmark lemnas ålderdomsunderstöd. Island till och med har
lagstiftat något i denna rigtning. Och i Tyskland finnes en invaliditetsförsäkring,
som utgjort grunden vid utarbetande af nu
föreliggande förslag. Jag tror derför, att man i Sverige icke skall
kunna undgå att lösa denna fråga. Behofvet deraf föreligger, till
stor del grundadt i arbetsklassens förändrade ställning. Industrien
är numera mer än förr storindustri och arbetarne vida mer rörliga
och flyttande än förut. Det äldre sättet att försörja dem på ålderdomen
är kanske icke vidare tillämpligt; och det behöfves att på
något sätt ordna saken så, att icke hela arbetsklassen vid framskriden
ålder kanske kommer på fattighuset. Det kongl. förslaget
afser att lemna invaliditetsförsäkring, att bereda* understöd, då
varaktig oförmåga till arbete är för handen, och derigenom tyckes
förslaget hafva träffat just det rätta; men en sådan försäkring
måste enligt min tanke vara obligatorisk, eljest blir det ingenting
af. Af den inledning, som finnes i utskottets betänkande och som
redogör för förhållandena utomlands, synes, att sedan början af 1850-talet i Frankrike funnits en pensionskassa, som äfven varit understödd
af statsmedel för att bereda ålderdomsunderstöd åt arbetare,
men att dessa icke i önskvärd mån användt kassan, som mer anlitats
af andra än sådana, som varit egentliga arbetare. Fn kassa
i liknande syfte, som finnes i England, användes icke heller i önskvärd
grad. Vänder man sig till våra inhemska förhållanden, finner
man äfven, att den verksamhet, som funnits, icke varit nog omfattande.
Försäkringsstatistiken utvisar, att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
tillsammans hafva ett kapital på 38 millioner.
Det är ju bra litet mot den försäkring, som det kong!, förslaget
afsett, nemligen pensioner på 30 millioner årligen. Man tror, att
många äro olycksfallsförsäkrade i vårt land. Antaget, att alla
kollektiva försäkringar afse arbetare, så äro något mer än 70,000

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oför
inäga till
arbete.

(Forts.).

N:o 26. 14

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag försäkrade. Det är ju ganska ringa mot den skara, som omfattas
ang. forsc^ik- af kong!, förslaget. De sjukkassor, som nu äro organiserade,
ledande af hafva icke mer än något öfver 41,000 delegare, och af dem äro många,
pension vid som icke skulle omfattas af denna försäkring. Orsaken, hvarför
raraktig oför- särskilt ålderdomsförsäkringen måste vara obligatorisk, är den
måga till långa risken. Man kan dröja att försäkra egendom emot brand(Forts
j skada, ända till dess den brinner, och att taga olycksfallsförsäkring,

'''' till dess man blir sjuk eller drabbas af otycka, men man kan icke
uppskjuta att bereda sig för ålderdomen, till dess den är för handen,
man måste tänka derpå i ungdomen, och det är just derför som
tvånget måste finnas. Man måste således tvinga folket att tänka
på sin ålderdom, och gifver icke försäkringen denna obligatoriska
egenskap, kan den ej blifva nog omfattande och beräkningarne ej
nog pålitliga.

En sådan arbetareförsäkring måste vidare, så vidt jag förstår,
i främsta rummet bekostas af arbetarne sjelfve. Samhället lemnar
sina medlemmar fattigunderstöd, då behof deraf förefinnes; men
den, som vill hafva bättre understöd än fattigvården, måste sjelf
dertill bidraga. Lagstiftningen afser äfven, att arbetsgifvaren skall
dertill bidraga. Dertill finnas två anledningar; den ena är den,
att, såsom man äfven i Sverige anser, arbetsgifvaren är skyldig
att bidraga till olycksfallsförsäkring af sina arbetare, vare sig
man stadgar försäkringspligt eller ansvarspligt. Vidare har han
en moralisk pligt att tänka på sina arbetares ålderdom. Denna
har i vår lagstiftning vunnit uttryck uti legostadgan, som stadgar
husbondens skyldighet att icke förskjuta ett tjenstehjon, hvilket
sedan sitt 30:de år tjenat honom redbart.

Det är naturligt, att ett så vidt omfattande förslag icke kan
ordnas så, att hvarje försäkrad får sitt särskilda konto och hvarje
insättning der antecknas. Det skulle blifva ett alldeles förfärligt
tidsödande och kostbart arbete. Frågan löses derigenom, att hvarje
arbetare har sin bok, deruti märken insättas. Derigenom undvikas
omgångarne med särskild bokföring, och arbetaren kan sjelf kontrollera
hvad honom bör tillkomma.

Denna föreskrift, att både arbetstagaren och arbetsgifvaren
skola bidraga, begränsar omfånget af försäkringen. Man måste
således utesluta alla dem, som icke hafva någon arbetsgifvare, ty
man vet icke, hvem man då skall hålla sig till för märkenas infästande.
Äfven de, som endast hafva bostad, kost och kläder,
blifva uteslutna, ty arbetsgifvaren har då intet att hålla inne för
afgiften. Lösa arbetare måste också uteslutas, äfvenså arbetare,
som arbeta mindre än en vecka på samma ställe. I Tyskland försökte
man taga dessa med genom stadgandet, att den arbetsgifvare,
der de första dagen i veckan äro anstälda, skall insätta märken i
boken; men det synes mig ganska oresonligt, att just denne arbetsgifvare
skall bära kostnaden. Ingen kommer kanske då att vilja
lemna arbete första dagen, och arbetarne få då aldrig börja
sitt arbete. Man kan icke heller, såsom en reservant föreslagit,
stadga, att för hvarje dag ett märke skall insättas i boken; det
skulle medföra en förfärlig omgång och arbete. För öfrigt äro

15 Nso 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

desse löse arbetare, som endast arbeta en dag här och en dag der, Lagförslag
icke af den betydelse, att man för deras skull bör undanskjuta anfö- forsåkeller
försvåra tillämpningen af hela lagen. ledande tf

För denna försäkring påräknas således bidrag från både ar- pension vid
betare och arbetsgivare. Detta utesluter naturligtvis icke, att varaktig oförstaten
i någon mån bidrager, särskildt för bestridande af kost- må9a m
nader vid förvaltningen samt genom beredande af garanti för pen- ™bete''
sionernas utgående. Men fondbildning blir i alla fall nödvändig, (Forta-)-och i hvad mån den det är, synes deraf'' att, när försäkringen hunnit
till sin fulländning, beräknas utgå årligen 31 millioner, hvaraf
20 millioner i räntor och 11 millioner i bidrag genom afgifter.

Tager man således bort denna fond, måste afgifterna ökas i motsvarande
mån. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
påpekade, att i Tyskland, der dock fondbildning finnes, afgifterna
komma att uppgå till 60 Pfennige i veckan, ehuru försäkringen
icke är värd mer än 44 Pfennige. Borttoges fondbildningen, är
det sagdt mig, att afgifterna skulle stiga från 40 öre till 1 krona
i veckan och i motsvarande proportion för de lägre afgifterna. —

Man har funnit denna fondbildning svår och omöjlig, men det är
kanske endast derför, att den är ovanlig. I bilagan till den kongl.
statsverkspropositionen erinras, att depositionerna i sparbanker och
enskilda banker ökats under 20 år med 500 millioner kronor eller
nära nog det belopp, hvartill fonden skulle uppgå. Enskilda och
aktiebankernas insättningar sluta på omkring 800 millioner kronor.

Om man tänker på det sätt, hvarpå fonden skulle disponeras, så
uppgår statsskulden till 278 millioner och hypoteksbankernas skuld
till 318 millioner, således en tillgång på obligationer på omkring
600 millioner kronor. Vidare finnas kommunallån till belopp af omkring
175 millioner. Så komma inteckningsbolag, hypoteksföreningar
och enskilda jernvägar, så att det nog lärer blifva tillfälle att använda
och disponera penningarna. —- Man finner dock sjelfva samlandet
äfventyrligt och befarar, att det skall göra sig känbart. Det är
dock kändt, att åtskilliga lifförsäkringsbolag finnas i landet, och
att dessa, för att fullgöra sina förbindelser, af de premier, de uppbära,
årligen göra afsättningar till lifräntefonder. De afsättningar,
som gjordes 1893, uppgingo till 51/., millioner eller två tredjedelar
af det belopp, som här är i fråga att till en början årligen afsätta.

Detta har icke medfört någon känbar rubbning i våra näringsoch
affärsförhållanden.

Med den uppfattning, hvartill jag kommit i anslutning till den
kongl. propositionen, kan jag för min del icke gilla det uttalande,
hvarmed utskottet framkommit, och hvilket afser att begära en ny
utredning, i enlighet med hvad utskottet anser sig böra förorda
på sid. 54. Bifalles detta utskottets betänkande, besluter Riksdagen
dermed, att ett kommande förslag bör vara grundadt på de
af utskottet uttalade principerna.

Dessa innebära först, att försäkringen skall omfatta s. k. lösa
arbetare, betings- och stycka! betare, jordtorpare samt mindre sjelfförsörjare.
Om de löse arbetarne bär jag haft tillfälle att nyss
yttra mig. Betings- och styckarbetare torde ofta vara i den ställ -

N:o 26. 16

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete

(Forts.).

ningen, att de verkligen äro att räkna såsom arbetare, men ibland
äro de snarare att anse såsom entreprenörer och sjelfförsörjare.
Jordtorpare skulle kunna tagas med, om jordegaren anses såsom
arbetsgivare och förskjuter afgiften för dem, men jag tror, att
frågan är för tidigt vackt. En mängd af dessa kategorier omfattas
af försäkringen, derigenom att dertill hörande individer, innan de
blefvo löse arbetare, sjelfförsörjare o. s. v., varit i tjenstehjonsförhållande
åtminstone under 5 år och derigenom inträdt i föreningen
samt blifvit delaktige af pensiousrätten. Det vanskliga
uti att mottaga sjelfförsörjare ligger deruti, att dessa då finge erlägga
både arbetstagarens afgift och den som eljest betalas af
arbetsgivaren, således nära dubbel afgift. Det torde då blifva
svårt att utkräfva denna. Skall den utmätas såsom skatterna eller
på annat sätt? Tycker man, det är hårdt att innehålla hvad
en arbetare förtjenar, blir det kanske ännu svårare att hos sjelfförsörjare
utmäta materialier eller annat, hvarmed han drifver sin
rörelse.

Utskottet har emellertid föreslagit, att alla dessa kategorier
skola medtagas, men det är temligen outredd med huru många
personer understödstagarnes antal härigenom skulle ökas. Utskottet
antager 50 proc., men jag har äfven hört uppgivas såsom
sannolikt 70 proc. Att afgifterna komme att högst väsentligen
ökas är påtagligt. De komma att ökas ännu mera derigenom, att
utskottet (sid. 55) föreslår den nu lefvande generationens mellan
40 och 55 år upptagande bland de till försäkring berättigade. På
sid. 34 finnas uppgifter angående afgifternas belopp. Med en ökning
i de försäkrades antal af 50 proc. skulle summan af enskildes
bidrag uppgå till 7,800,000 och statens till 6,500,000 kronor, äfven
om man icke antager någon ökning af förvaltningskostnaden. Mellan
30 och 80 år skulle enskildas avgifter och statens bidrag ökas till
tjugu millioner. Efter åttio år skulle pensionen uppgå till 45 millioner
kronor.

Utskottet, som genom detta gjort saken nästan omöjlig, har
för att ytterligare öka svårigheterna sagt, att fondbildningen borde
väsentligen minskas. Jag har redan angifvit, huru en sådan åtgärd
skulle verka, men tillåter mig att ytterligare göra några
anmärkningar om utskottets motivering. På sid. 46 säges det,
att fondbildningen icke är nödvändig för den ifrågasatta statsforsäkringen.
Motivet skulle vara, att staten kan förskjuta penningar,
eller också att man kan låta dem, som äro i försäkringen,
betala mer, än den är värd.

Det yttras på sid. 44, att beräkningarna borde vara sådana,
att de kunde gälla åtminstone ett århundrade framåt. Men nu är
det ju föreslaget att, revisioner skola ske hvart 10:de år. Och
äfven om man tänker sig, att en försäkring skulle gälla, så länge
en person qvarstode i försäkringsanstalten — längre behöfver den
icke gälla — är det så, att, då försäkringen börjar vid 18 års
ålder och åldersgränsen är 80 ä 90 år, den längsta tid, för hvilken
beräkningarne skulle gälla, är 60 ä 70 år. Att säga 100 år, det

Lördagen den 27 April, f. in.

17 Jiso 26.

är detsamma som att säga, att folk i ailmänliet skulle lefva Lagförslag
120 år. an9- fo''*äk Ett

annat yttrande på sidan 45, som förefaller anmärknings- ledande af
värdt, är det, “att sänkningen af pensionernas belopp blefve pension vid
så mycket känbarare, som med räntefotens fall helt naturligt varaktig oförföljer
ett lägre penningvärde''1. Detta skulle bero på något i mä9a
naturen förknippa^ förhållande mellan dessa omständigheter. Nu (forts)
hafva räntorna fallit oupphörligt sedan år 1880, men ännu har
jag icke hört talas om något fallande penningvärde, som skulle
yttra sig i stigande värden på jordbrukets och bergsbrukets produkter
m. m. Sådana glädjande erfarenheter hafva ännu icke visat
sig. Tvärtom hafva prisen på spanmål, kreatur, jern o. s. v. fallit,
och jag har icke heller hört talas om stigande fastighetsvärden.

Jag tror derför, att sammanställningen mellan räntefoten och
penningvärdet är alldeles ohållbar, och jag kan icke finna, att ett
sådant uttalande bör framgå såsom Riksdagens beslut.

Utskottet talar också på sidan 47 om det origtiga uti att uppsamla
ofantliga kapital, »som i hufvudsak ej komma till omedelbar
användning förr än vid eu tid, då deras penningvärde torde hafva
i väsentlig mån sjunkit och de lemna en afkastning, som antagligen
såväl på grund af en lägre räntefot som till följd af penningvärdets
fall är mindre än den, som de nu lemna);. Om detta
yttrande vore sant, skulle det vara origtigt att folk samlade kapitalgenom
att göra insättningar på sparbank; hellre då lägga ned
penningar i lösören eller fastigheter. Att sätta in penningar i sparbanker
skulle vara skadligt derför, att, när insättarne på gamla
dagar taga ut dem, äro de icke så mycket värda som när de satte
in dem. Jag tror icke, att utskottet sjelft menar så, tv det talar
om att på friviliighetens väg söka förmå folk att åstadkomma en
sparpenning. Men jag tycker icke, att yttrandet är sådant, att
det bör vinna Riksdagens godkännande. Om man nu stryker fondbildningen
— ja, då kunna de bristande medlen icke åstadkommas
annorlunda än antingen genom nedsättning af pensionsbeloppen eller
genom höjning i afgifterna eller genom statsbidrag.

Att sätta ned pensionsbeloppen är möjligt, men de äro icke så
■störa, att man kan nedsätta dem i någon väsentligare mån, ty de
uppgå icke ens alltid till fullt fattigunderstöd. Pensionsbeloppen äro
i medeltal för l:a klassen — 250 kronor, för 2:a klassen — 150
kronor och för 3:e klassen — 90 kronor. Värdet af full fattigförsörjning
beräknas i allmänhet på landet till 94 kronor, i Småland,
Östergötland och Halland till 81—86 kronor, i Malmöhus
län 110 kronor, i Norrbottens län stiger det till 135 kronor, hvilket
också är medeltalet för fattigförsörjningen i städerna. I Stockholm
är det 176 kronor och i Göteborg 143 kronor. Det skulle
ju icke vara värdt att hafva denna pension, om den vore så
ringa, att den icke vore bättre än full fattigförsörjning.

Att höja afgifterna öfver hvad försäkringen verkligen är värd,
torde icke vara möjligt, det har herr statsrådet och chefen för
civildepartementet redan påvisat.

Återstår således statsbidraget, och det är val så utskottet tänker,

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 26. 2

X:o 26. 18

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag då det på sidan 50 säger: ... »så torde bidrag i samma syfte af
Wn a^männa medel, uttaxerade efter andra grunder, vara berättigade,

ledande af äfven utan sådan begränsning af dessa bidrags användande, som
pension vid uti lagförslaget afses». Denna sats finner jag vara ganska farligvaraktig
oför- Det innebär, att staten är egentligen den, som skall lemna penma/riete11
s*on> är socialistiskt yttrande och leder för öfrigt till

(Forts.) statsutgifter, som staten icke kan bära. Minskas fondbildningen,
så kunde statens utgifter, utöfver hvad Kong!. Maj:t beräknat,
stiga med 20,000,000 kronor.

Utskottet bar också ansett, att försäkringen borde omfatta
oäkta barn. Det är icke vanligt i någon pensionskassa, och jag
tror icke heller det är praktiskt, derför att det är ofantligt osäkert,
hvilken som är fader till det oäkta barnet.

Utskottet anser också, att man borde beräkna en lägre räntefot
än den förslaget upptager. Detta vore kanske rigtigt, om icke
någon jemkning kunde ske under hela tiden, men då den kan ske
genom den hvart tionde år företagna revisionen, tycker jag det
är rätt att lemna dessa arbetare, som tvingas att ingå i försäkringen,
den ränta, som för närvarande lägst kan erhållas. Postsparbanken
lemnar 3,c proc. och skall då sjelf bestrida förvaltningskostnaderna.
Här förutsättas icke mer än 372 proc., och då skall
staten bestrida alla kostnader och dessutom ikläda sig garanti.
Jag tror, att Kong]. Maj:t förfarit rätt, då Kongl. Maj:t föreslagit
en räntefot af 372 procent.

På sidan 55 yttrar utskottet såsom ett önskuingsmål: att utgifter
och understöd så afvägas, att statens omedelbara bidrag komma,
understödstagarne i möjligast lika mått till godo. Jag har trott, att
detta skulle förklaras genom ett yttrande, som förekommer på
sidan 48, öfverst: »Sålunda har den tredje pensionsklassen kommit
att intaga en något sämre ställning än de båda öfriga genom de
statsbidrag till hustru- och barnpensionering, som komma de försäkrade
inom sistnämnda klasser till godo». Således bland annat
genom bidrag till hustrurs pensionering hafva de öfre klasserna
blifvit gynnade, men icke kan bidrag till hustrupensionering lemnas
för tredje klassen, när klassen endast omfattar qvinno!’. Icke
har utskottet väl haft den meningen, att försäkrade qvinnors män
äfven skulle vara omfattade af försäkringen?

Slutligen säges också, »att sättet för uppbörden af afgifterna
medelst infästande af märken i en pensionsbok utbytes mot något
på samma gång beqvämare och tillförlitligare sätt»; och det talas
om möjligheten att föra listor öfver arbetare. Men detta finner
jag omöjligt. Om det är svårt att föra listor öfver de ständiga
arbetarne, huru skall det vara möjligt att föra listor öfver lösa
arbetare. Skall arbetsgifvaren för hvarje dag afgifva en förteckning
öfver de arbetare, som äro hos honom anstälda, och skola
dessa förteckningar sammanföras och bearbetas, torde det blifva
ett mycket omfattande arbete.

Herr talman! Jag tror mig härmed hafva gifvit skäl för den
åsigt jag har, att Kongl. Maj:ts förslag i sig sjelft är rätt och
godt, men att utskottets förslag är egnadt att föra frågan på af -

Lördagen den 27 April, f. m.

19 N:o 2G.

vägar. Jag tror dock icke, att i frågans nuvarande skick man Lagförslag
skall kunna ena sig om att antaga Kongl. Maj:ts förslag, ty jag
tror, att, så omfattande som frågan är, behöfver den blifva mera ledande af
känd i landet, innan representationen deri fattar beslut. Våra för- pension vid
fattningar känna icke sättet att bereda eu fråga genom att upp- varaktig oförskjuta
den från en riksdag till en annan, men det skulle kunna m^JeM
låta sig göra, om Riksdagen för denna gång låter den falla men (aJ e e''
derjemte anhåller, att Kongl. Maj:t till nästa Riksdag måtte ånyo ^ or s''''
framlägga förslaget. Jag ber derför att få föreslå, att Kammaren
med afslag på utskottets hemställan må förklara, att Kongl. Maj:ts
proposition i anseende till ämnets omfattning icke för närvarande
kan bifallas, samt för sin del besluter, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade för nästaårs
Riksdag ånyo framlägga förslaget, antingen oförändradt eller med
de förändringar Kongl. Maj:t till äfventyrs må finna böra vidtagas.

Jag tillåter mig uttala min sympati för förslaget, att det af
Kongl. Maj:t ifrågasatta beloppet måtte afsättas såsom grund för
det statsunderstöd, som vid frågans reglerande skall tagas i anspråk,
och jag hoppas, att om också icke nu frågan kan lösas,
denna vigtiga fråga, då den en gång blifvit stäld på dagordningen,
icke skall falla.

Herr Almgren, Fredrik: De väsentligaste betänkligheter,
som man i allmänhet hyser mot det kungliga förslaget, synas mig
vara dels i ekonomislit hänseende, att den lag, som Kongl. Maj:t
sålunda föreslagit, skulle kunna vålla afsevärda rubbningar i våra
näringar, i våra industriella förhållanden, dels i socialt hänseende,
att förslaget skulle innehålla allt för mycket stats-socialism. Af
utskottets uttalande i senare delen af dess motivering framgår visserligen,
att ntskottet anser sig dels hafva bemött dessa betänkligheter
och funnit dem icke beaktansvärda, dels ansett dem kunna
häfvas genom framställande af vissa ändringsförslag. Men utskottets
sätt att bevisa detta synes mig icke vara det rätta. Det
går icke rakt på saken. Tvärt om innefattar den förra delen af
utskottets motivering en hel mängd abstrakta spekulationer, och i
många fall synes utskottet anföra starkare skäl mot än för utskottets
slutmening. Ehuru jag i mångt och mycket ansluter mig
till det resultat, till hvilket utskottet kommit, kan jag naturligtvis,
på grund af hvad jag nyss anfört, icke hänvisa till utskottets motivering
såsom stöd för min åsigt i ämnet. Jag skall derför anhålla,
herr talman, att i korthet få sjelfständigt beröra dels några
af dessa nyss nämnda betänkligheter, dels några af de förändringar,
som utskottet här har föreslagit, och hvilka jag i likhet med
utskottet anser böra företagas, om lagen skall blifva till båtnad
för landet.

Hvad nu först de ekonomiska betänkligheterna beträffar, frågar
jag mig: hvad skulle då här egentligen ifrågasättas, ifall nu det
sålunda i viss mån förändrade förslaget blefve lag? Jo, att vid
hvarje aflöningstillfälle af arbetaren och arbetsgifvaren tillsammans
afsattes en viss procent af aflöningen, för att denna summa, öfver -

N:o 26. 20

Ijördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
aj
pension vid
varaktig oför
måga till
arbete.

(Forts.)

lemnad till och förräntad af staten, måtte vid inträffande invaliditet
kunna användas till ett understöd åt arbetaren tillräckligt stort
att skydda honom mot nöd. Ligger häri någon fara för ekonomiska
rubbningar? Jag tror det icke, ty sådant sker ju alla dagar
inom stora grupper af vår industri, vid våra jernvägsanläggningar,
vid våra större fabriker. Allt beror på, huru stor procent
af aflöningen som afsättes. Nu visa de statistiska utredningarna
och matematiska beräkningarna, som åtfölja Kongl. Maj:ts förslag
och komiténs utlåtande, att om arbetare och arbetsgivare tillsammans
för hvarje dagaflöning afsätta 4 öre, så är detta tillräckligt
för att i invaliditetsfall i medeltal bereda åt arbetaren ett understöd
af 150, 130, 110 kr., beroende på den räntefot, enligt hvilken
medlen kunna förräntas. Men fyra öre om dagen är icke mer än
två procent af eu årlig lön af 600 kronor. Det är således icke
något afsevärdt.

Vidare är ifrågasatt ett statens bidrag, som skulle utgå under
de första 30 åren efter lagens trädande i kraft med 3,400,000 kr.,
under de derpå följande 50 åren med 4,400,000 kr., men det är
äfven beräknadt, att samtidigt fattigvård stungan skulle minskas
med öfver 3V2 millioner. Äfven om man icke vill erkänna denna
beräknings rigtigket, måste man dock medgifva, att det statsbidrag,
som här kan komma i fråga utöfver fattigvårdsbidragen, väl icke
bör kunna rubba våra statsfinanser eller i anmärkningsvärd mån
öka våra skatter.

Slutligen är här ifrågasatt bildande af en fond, som utskottet
framhåller under vissa förhållanden kunna stiga ända till en milliard.
Det är visserligen sant, att genom en sådan summa samlad
och förvaltad på ett ställe, om den uteslutande användes till uppköp
af statsobligationer, kunde vållas verkliga rubbningar i landets
ekonomiska förhållanden. Men dylika förutsättningar behöfva alls
icke göras. Jag förstår icke, hvarför dessa belopp, samlade på
olika ställen i landet, nödvändigt skola sammanföras på ett centralställe.
De kunde ju stanna i de större städerna och i länen
och der förvaltas i skilda fonder; och redan derigenom, att milliarden
delades i 30 olika fonder på 20, 30 millioner, skulle många af
betänkligheterna mot summans storlek försvinna. Derjemte skulle
fonden, på detta sätt fördelad, lätt kunna användas till beviljande
af billiga lån åt jordbrukare och industriidkare och således blifva
till gagn och icke till skada för den ekonomiska ställningen i landet,
och detta efter mitt förmenande i sådan grad, att de genom
denna decentralisering ökade förvaltningskostnaderna skulle mer
än tillräckligt ersättas. Jag kan således icke finna, att alla
dessa betänkligheter, som i ekonomiskt afseende framstälts, äro
afsevärda, förutsatt att några jemkningar i det kungliga förslaget
vidtagas, främst beträffande fondens förvaltning.

Hvad åter anmärkningarna i socialt afseende beträffar, frågar
jag mig äfven der: hvad skulle ske, ifall detta förslag antoges?
Jo, hvarje arbetare, som varit verksam under 5 års tid skulle i
händelse af invaliditet erhålla ett ringa understöd. Understödet
skulle ökas i mån som längre tid förflutit till dess han blifvit

Lördagen den 27 April. f. m.

21 Tf so 26.

oförmögen att arbeta, och utgå i förhållande till det belopp, som Lagjörslag
arbetaren och arbetsgifvaren tillsammans lemnat. Skulle häri j*''

ligga någon statssocialism? Visserligen har jag inom utskottet ledande af
hört det resonnementet: att det är ej arbetaren som betalar utan pension vid
endast arbetsgifvaren, att denne söker ersättning hos konsumenterna, varaktig oföratt
konsumenterna utgöra samhället och att det sålunda är sam- mågatdl
hället som erlägger arbetarens bidrag. Men detta är ett alltför
långsökt resonnement. Jag kan ej finna, att här någon stats- ^ 01 s''^
socialism kommer i fråga.

Vidare ifrågasättes statsbidrag till hustrurs och barns pensionering.
Detta synes mig endast vara en, om jag så får säga, förädlad
form af fattigunderstöd.

Kommer jag så till statsbidraget för upptagande i försäkringen
af den nuvarande generationen, så måste jag säga, att detta
är någonting som icke tillhör lagens väsende; det är någonting
som försvinner med denna generation. Det kan således icke heller
på denna grund sägas att lagen innebär någon statssocialism.

Det enda betänkliga i denna riktning är efter mitt förmenande
det statsbidrag, som skulle utgå till de mindre bemedlade arbetsgifvarne
såsom en hjelp åt dem för bidraget till arbetareförsäkringen.
Denna del af förslaget måste omarbetas, det är min öfvertygelse,
ty eljest qvarstår en viss statssocialism, som icke bör finnas.
Men ändringen kan ganska väl ske i den rigtningen, att vissa
arbetsgivare, som hafva mycket bättre ställning än andra, såsom
kapitalister och handlande, få erlägga högre afgifter än t. ex. fabrikanter
och jordbrukare. Jag kan således icke heller finna, att
de anmärkningar, som uppställa mot förslaget såsom gående på
något sätt i statssocialistisk rigtning, äro befogade eller af den
natur, att de ej mycket lätt kunna undanrödjas.

Jag skall nu ytterligare beröra ett par af de förändringar,
hvilka utskottet föreslagit, nemligen dem, hvilka sammanhänga med
försäkringens egenskap af tvångsförsäkring. Kongl. Maj:t delar
arbetarne i 2:ne klasser: de som hafva 10 hr. och deröfver i veckolön,
och de som hafva mindre; och Kongl. Maj:t vill åt de förra bevilja
högre pensionsbelopp, naturligtvis under vilkor, att äfven premierna
som inbetalas blifva större, d. v. s. att arbetsgifvarne i viss mån
betala mera för dessa arbetare än för andra. Detta synes mig
icke rigtigt, ty frågan gäller här att söka befria arbetaren från
nöd och elände i invaliditetsfall, och då är gränsen lika för alla.

Allra minst kan man begära, att en arbetsgivare skall sörja i
högre mån för den arbetare, som har bättre lön, än för den, som
har sämre. Må det sedan vara arbetarens ensak att, ifall han
vill, utöfver skyddet för nöd och elände i händelse af invaliditet
äfven vinna en viss sorgfrihet lemna förökadt bidrag, och må sta- .
ten då sörja för, att han får full valuta för hvad han sålunda
lemnat. Men att gå längre i obligatorisk försäkring synes mig
icke rätt. Deremot synes mig önskvärdheten af ett dylikt fortsättande
af tvångsförsäkringen på frivillighetens väg vara en af
de allra vigtigaste anledningarna till ändring i Kongl. Maj:ts
förslag.

N:o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

*»

Ytterligare delar Kong!. Maj:ts förslag arbetarne i de fast anstälde
och de tillfälligt anstälde, de lösa arbetarne. De förra skola
få delaktighet i "försäkringen, de senare icke. Jag kan icke värja
mig från den tanken, att det hufvudsakliga skälet för denna delning
är ett rent praktiskt skäl, det nemligen att sedan man väl
kommit under fund med, att det i Tyskland förkättrade märkessystemet
här i Sverige med anledning af olika förhållanden skulle
kunna blifva ganska användbart, har man också menat, att då
detta icke passar på lösa arbetare, vore klokast att utesluta dem
från försäkringen. Det fans naturligen andra skäl, men jag befarar
att detta var det egentliga. Men det är en orättvisa att vid
införandet af en tvångsförsäkring utesluta personer, som, med lika
rättigheter och skyldigheter som andra, borde vara deri upptagna.
För öfrigt är det fullkomligt klart, att vid införandet af en tvångsförsäkring
densamma kommer till en början att kännas tryckande
för de försäkrade, som då afundas dem, som stå utanför. När sedermera
försäkringens fördelar göra sig gällande, blir förhållandet
omvändt.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att anföra något
af hvad jag eljest skulle velat säga med afseende på det ena eller
andra ändringsförslaget, som utskottet här kommit med. Fn del
af de saker, som utskottet sålunda har föreslagit, äro verkligen af den
beskaffenheten, att jag tror, att de mycket väl kunna ändras vid
den i alla fall nödvändiga omredaktionen. Deremot skulle jag
för min del önska, att Riksdagen redan vid detta tillfälle för det
första gåfve sitt erkännande åt det principielt rigtiga uti Kongl.
Maj:ts förslag och för det andra godkände i hufvudsak, hvad utskottet
här har såsom ändringsförslag framstält, samt till följd
deraf till Kongl. Maj:t afläte en skrifvelse, som stödde sig på utskottets
motivering, dock icke, på skäl jag nyss anförde, på denna
motiverings första del, utan endast på den del af motiveringen,
som står på sidan 54 och följande sidor och som börjar sålunda:
“Af hvad utskottet sålunda anfört lärer framgå''1 o. s._v.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
utlåtande på sätt jag sålunda anfört.

Herr Stridsberg: Då jag haft äran att vara ledamot af

Nya arbetareförsäkringskomitén, skall jag be att få yttra några
ord i denna så vigtiga fråga. Jag skall då att börja med villigt
och tacksamt erkänna, att de förändringar Kongl. Maj:t gjort i
sagda komités förslag, enligt min åsigt, äro, med ett undantag
kanske, förbättringar. Vidare att, ehuru jag är varmt intresserad
af att nu ifrågavarande förslag till lag “för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete" skall af Riksdagen antagas,
jag dock varit tveksam att yrka bifall af tvenne skäl.

Det ena emedan detta lagförslag är af stor genomgripande betydelse,
att det väl behöfver blifva mera kändt, begrundas och
mogna, att vi ytterligare böra från andra länder lära hur dylik
lag verkar, innan den antages. Mot detta påstående kan ju invändas,
att detta ärende varit föremål för behandling af tvenne

23 N:o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

komitéer, af alla länsstyrelser, en mängd af Sveriges städers magistrater
och andra, samt sist af kong!, kommerskollegium, men
jag har ansett det vara vigtigare att ännu dröja ett eller annat ”elände af
år, så att mera enighet må vinnas och slutligen vi må få en så pension vid
god lag som möjligt till stånd. varaktig oför Det

andra emedan den stora allmänhet, som utgöres af i denna m^JeM
fråga så djupt intresserade arbetare, ännu haft endast ringa tillfälle
yttra sig och man så litet känner till, åtminstone i landsor- or s''
ten, hur arbetarne stå till förslaget.

Att nu i detalj ingå på de af särskilda utskottet gjorda förändringar
och invändningar skulle taga för lång tid utan jag skall
hålla mig till de väsentligare.

Utskottet säger sig hysa stora betänkligheter mot den obligatoriska
principen. Jag åter anser det ej vara möjligt att grunda
en försäkring eller pensionering af detta slag på annat än denna
princip, och har chefen för civildepartementet i sitt föredrag i statsrådet
i denna fråga framlagt skälen derför.

Det påstås, att stort motstånd skulle komma från arbetsgifvarne.
Jag har dock svårt att fatta detta, ty det kan väl ej vara
annat än angenämt för en arbetsgivare att veta, att hans arbetare,
när de blifvit gamla och orkeslösa eller träffas af olycksfall,
ej äro utblottade så att de nödgas anlita fattigvården utan hafva
en något så när tryggad tillvaro, äfven om detta måste ske med
någon uppoffring.

Mot detta resonnement säger då mången: redan nu arbetar
industrien under sådana svårigheter, att den förmår ej bära ökade
bördor. Ja! det är tyvärr sant med mången affär, och jag har
sjelf i komitén framdragit exempel på industriella verk, som arbetade
med förlust och som till och med skulle nödgas låna medel
för att kunna betala sina andelar till arbetarepensioneringen.

Detta är dock ej skäl nog, för att ett land skulle underlåta att
införa en så, som jag är lifligt öfvertygad om, välsignelsebringande
lag. Om, mot förmodan, verk och affärer ej kunna bestå med en
dylik ökad utgift, måste de ordnas om eller upphöra, det kan ej
kjelpas. Jag ber få fästa uppmärksamhet vid hvad som redan
sker vid många af våra verk, nemligen att årliga afsättningar göras
för beredande af pension åt orkeslösa och utslitna arbetare,
så äro t. ex. vid 1894 års slut omkring 80,000 arbetare kollektivförsäkrade
i enskilda bolag. För dessa verk skall det ju vara
särdeles välkommet, att staten tager hand om denna sak, emedan
det blir äfven billigare för arbetsgifvaren och säkrare för arbetaren.
Ett annat mål, som mången industri sträfvar efter, fastän
det sällan kommit till utöfning, är att så ordna, att arbetarne på
något sätt få del af den vinst ett företag lemnar. Den nu föreslagna
lagen synes mig lemna ett utmärkt sätt derför, då ju arbetsgifvarens
bidrag kan anses taget af vinsten.

En af reservanterna anser, att förslaget ej afser olycksfallsförsäkring
i tillräcklig utsträckning, men förslaget lemnar dock, i
sämsta fall, en person, som blifvit invalid till följd af olycksfall,
och som blott erlagt en veckas afgift eller 25 öre, en årlig pension

N:o 26. 24

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oför
mäga till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. m.

af 63 kronor. Denna pension naturligtvis större, beroende på den
tid den försäkrade varit med.

Utskottet afstyrker förslaget, emedan ej s. k. lösa arbetare
skulle komma med. Jag frågar: Vore det verkligen skäl att ge-nast
taga med dessa, som naturligtvis skulle orsaka svårigheter af
flera slag vid lagens tillämpning? För min del tror jag, att de
lösa arbetarnes antal skulle betydligt minskas genom en lag sådan
som denna, ty när en arbetare ser fördelen af att hålla sig
stilla hos en arbetsgivare, så blir han ej böjd för att, af ofta
ringa anledning, flytta. Beträffande betings- och styckarbetare,
komma de, enligt min åsigt, under lagen, ty det är likgiltigt, om
arbetaren förtjenar sin aflöning genom dags- eller timlön eller
ackord, och inverkar det ingenting, om arbetaren utför arbetet vid
fabriken eller i sin bostad.

Utskottet fruktar för den stora fondbildning, som skulle ske
genom pensionsafgifterna och statens bidrag. Ja, efter 80 år skulle
denna fond blifva omkring 400 millioner enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Komitén förfrågade sig under sitt arbete hos framstående finansmän
om detta och fick till svar, att dermed ej hade någon fara.
För egen del kan jag ej alls se någon fara häri, snarare gagn,
ty de samlade medlen skola ju genom utlåning spridas öfver hela
landet och derigenom komma jordbruket och annan industri till
godo; och kanske derigenom kypoteksbankens och statens behof
kunde fyllas.

Vidare tror utskottet, att infästande i pensionsbok af de föreslagna
afgiftsmärkena, ungefär såsom nu sker i postsparbanksböcker,
skulle orsaka arbetsgifvarne så mycket besvär. Jag hoppas
och tror, att de arbetsgivare ej äro så många, som för ett
så godt ändamål som detta ej skulle göra sig detta besvär. Skulle
dock något mera praktiskt sätt kunna påfinnas, vore så mycket
bättre.

. Ehuru jag således anser utskottets skäl mot bifall till Kong].
Maj:ts förslag ej vara af den beskaffenhet, att de bort utgöra hinder
för dess antagande, skall jag dock ej, då förslaget antagligen
ej kommer att vinna tillräcklig tillslutning, yrka bifall dertill,
utan ber att få förena mig i det af herr Dickson gjorda yrkande.

Herr Billing: Ett djupt intresse för den fråga, som nu föreligger
och som med skäl kan kallas samtidens stora fråga, har
manat mig att begära ordet. Ärendet är af så vidt omfattande
och komplicerad art, att hvilket förslag, som kommer att framläggas,
kan gifva anledning till invändningar och säkerligen också
skall framkalla invändningar, och icke blott detta, utan man kan
också taga för afgjordt, att hvilket förslag, som än blefve antaget
i det här. föreliggande syftet, skulle verkligen i sig innebära sådana
svårigheter och sådana misstag, att man framdeles behöfde
vid detsamma göra större eller mindre rättelser. Jag är alldeles
öfvertygad derom, att hvarje land, som försöker lösa det stora
spörsmål, som här är på tal, måste betala ganska dyra lärpenningar.
Men då jag anser, att detta är nödvändigt, kan icke den

Lördagen den 27 April, f. m.

25 N:o 26.

omständigheten, att berättigade invändningar mot ett förslag kunna Lagförslag
göras, imponera på mig så mycket, att iag derför skulle anse, att ™9-försökförslaget
bör förkastas. rttV. bS

Mot det nu föreliggande förslaget hafva också gjorts invänd- pension vid
ningar. Ser man på detsamma kan man dock icke neka det ht-varaktig oförminstone
den formella förtjensten, att det kvilar på fasta och be- m“S’“ m
stämda principer och att dessa principer äro genomförda med en (Forts.)
ovanligt stark konseqvens, något som utskottet icke torde hafva
tillräckligt genomskådat, ty utan tvifvel hvila åtskilliga af utskottets
betänkligheter och utskottets förslag derpå, att icke utskottet
konseqvent följt det föreliggande kungliga förslaget i dess
konseqvenser. Detta förslag har också fått mycket ampert erkännande
icke blott’ i vårt land, ehuru minst der, utan äfven i utlandet
af de mest kompetenta domare.

På mig har utskottets framställning gjort ett mycket nedslående
intryck. Så i första hand utskottets kläm, ty ett bifall
till denna kläm skulle uppenbarligen medföra ett väsentligt steg
tillbaka. Det skulle medföra en ny komité, ett nytt vidlyftigt
komitéarbete. Detta är att kasta frågan tillbaka igen, och derom
kan jag icke vara med.

Då jag läste utskottets betänkande, gjorde det först på mig
ett ganska starkt intryck. Jag tänkte: äro dessa anmärkningar
eller de flesta af dem befogade, är det så godt att “kasta yxan i
sjön“ och icke tänka på något af de i det kungliga förslaget framstälda
syften. Men då jag begynte granska utskottets framställning
litet närmare i fogarna, förekom det mig, som om dessa icke
voro så synnerligen väl sammanpassade. Det förekom mig, som
om de motskäl, utskottet anfört, icke voro väl genomtänkta eller
i verkligheten grundade. Hvad som närmast fäste min uppmärksamhet
vid granskningen af den kritik utskottet afgifvit, var, att
de skäl, utskottet anför mot det kungliga förslaget, ofta gå stick i stäf
mot hvarandra, så att, om man lyssnar till det ena skälet, utskottet
iramhåller, man gör sig skyldig och i mycket hög grad skyldig
till hvad utskottet i en annan punkt klandrar. För att bevisa
detta, skulle jag kunna hänvisa till nästan alla utskottets “grunder",
men jag skall blott i förbigående påpeka det vigtigaste.

När utskottet, pag. 54, uti de två första punkterna i afseende
å grunderna för förslaget yttrar, att vid utarbetande af ett nytt
förslag pensioneringen borde utsträckas till stora klasser af medborgare
utöfver hvad det kungliga förslaget omfattar, så är det
alldeles uppenbart, att ett bifall till en sådan framställning skulle
hafva till följd, att man ännu mer skulle få skäl till den klagan,
som kommer utskottet att ställa främst bland önskningsmålen
fondbildningens minskande. Jag skall icke upptaga kammarens
tid med att gå igenom mera, men jag tror, att den allmänna anmärkning
jag gjort kan tillämpas på samtliga grunder, som här
äro uppstälda.

Om jag nu något närmare aktar på utskottets skäl mot det
kungliga förslaget, skall jag endast i förbigående säga ett ord angående
den stora principfrågan, obligatoriskt åliggande för veder -

N:o 26. 26

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

hörande att bereda sig pension. Om den saken yttrar sig utskottet
vacklande. I ett andetag erkänner det nödvändigheten deraf,
i ett annat söker det att bestrida densamma. Men utskottet
dristar sig dock icke att utdöma denna princip, och då skall
jag icke tvista med utskottet derom, utan i korthet säga, att
för mig är det alldeles uppenbart, att skall man i detta ärende
komma till ett resultat, måste man komma dit på den obligatoriska
vägen. Detta är helt enkelt nödvändigt. Och vidare vill jag blott
tillägga, utan att ingå i någon närmare motivering, då icke någon
opposition i detta hänseende ännu framkommit, att jag anser tvång
icke vara blott nödvändigt, utan fullt berättigadt, icke något enbart
nödvändigt ondt, utan också något, som kan försvaras såsom
positivt godt.

De af utskottet framstälda grunderna, som skulle utgöra bas
för ett nytt förslag och som äro framstälda på sid. 54, hafva af
herr statsrådet och chefen för civildepartementet blifvit så grundligt
och sakkunnigt bemötta, att jag nu icke dristar mig att upptaga
kammarens tid med att säga om igen hvad han har sagt, då
han yttrat hvad jag tänkt säga, utan skall jag blott sammanfatta
och med något högre röst, än han begagnade, angående den första
punkten, om hvilka personer som skulle blifva pensionsberättigade,
gent emot utskottet uttala,

l:o att dessa i första punkten omnämnda icke äro i lika^stort
behof utaf den förmån, hvilken här är i fråga, som de af Kongl.
Maj:t omförmälda arbetare, något som fattigvårdsstatistiken betygar
;

2:o att en stor del af dessa i grunderna nämnda personer i
sjelfva verket skulle blifva pensionsberättigade, derför att de, innan
de kommo i den uti grunderna angifna ställning, voro pensionspligtiga; 3:o

att om man vill utsträcka pensioneringen till de lösa arbetarne,
man har stält sig på en alldeles ny och annan grund än
det kungliga förslaget, enär man bortser från att arbetsgifvaren
skall lemna bidrag. Denna grund kan omöjligt sammanfogas med
detta förslag, utan vill man göra dessa lösa arbetare pensionsberättigade,
gäller det att få en ny lag angående dem. Här vill
jag tillägga, att, om ett genomförande af det kungliga förslaget
skulle kunna hafva den följden med sig, att de lösa arbetarne
kände sin ställning mycket sämre än de fasta, det skulle vara för
mig mycket glädjande, ty deraf kunde jag hoppas skulle framgå,
att åtskilliga af dem skulle välja att blifva fasta arbetare i stället
för lösa, och att man derigenom skulle få en dam mot hvad jag
anser vara en af de farligaste saker för vår befolkning och som
griper allt mer omkring sig: upplösning af det fastare förhållandet
mellan husbönder och tjenare, arbetsgivare och arbetare, så
att det blifver allt flere och flere lösa arbetare. Huru slutar det
i allmänhet för dem, som aldrig hafva en rätt fast punkt, ett fast
hem att hålla sig till? Slutligen vill jäg i afseende på denna
punkt tillägga

4:o att, om utskottet endels kan hafva någon rätt uti hvad

LördageD den ‘27 April, £. m.

27 H:o 26.

det sagt, vill jag erinra om att det bästa är fiende till det goda Lagförslag
och att, om man icke kan utsträcka denna pensionering till så
stora folkklasser, som utskottet önskar, lärer det i alla fall vara ledande «/
en mycket stor vinst, om man kan utsträcka den till en så stor pension vid
mängd arbetare, som det kungliga förslaget afser. varaktig oför Beträffande

den andra grunden vill jag blott erinra om att m^Jfl
utskottet uppenbarligen icke aktat på principen i Kongl. Maj:ts (Forte.'')
förslag, då grunden för understöd åt barn, uppfostringsbidrag åt
barn enligt detta förslag, är uppehållandet af familjen, att icke
upplösa en afliden arbetares familj. År detta principen, kan ju
icke en tillämpning deraf, åtminstone icke i samma grad, göras på
de här omtalade barnen.

Mot den tredje grunden i utskottets betänkande vill jag erfdast
säga, att om man skulle följa denna grund, konsekvensen
nödvändigt blefve, att staten skulle betala ett öfverskott utöfver
hvad som icke efter försäkringstekniska grunder kan gifvas såsom
frukt utaf arbetarnes årsbidrag. Ja, vill man gå in på den vägen,
må man göra det, men att göra det skulle vara i bestämd strid
mot den grundprincip, som uppbär det kungliga förslagets beräkningar.

Så den fjerde grunden, den om de matematiska beräkningarnas
utförande efter en för låg räntefot. I fråga om den vill jag
endast anmärka, att äfven om det möjligen kunde vara klokare
att räkna efter en lägre räntefot, det dock blifvit af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet tillkännagifvet, att så stor
försigtighet iakttagits i beräkningarna, att de mest sakkunnige,
som granskat dem, säga, att de hålla stånd äfven om räntefoten
skulle sänkas till 3 %. Men äfven om här skulle vara antagen
en för hög räntefot, kan omöjligen detta vara något grundskott
mot det kungliga förslaget, ty detta förslag hvilar dock icke på
denna beräkning så, att om denna beräkning i framtiden skulle
behöfva ändras, det kungliga förslagets fördelar skulle vara förlorade.
Det är väl tydligt, att man i dessa beräkningar kan välja
en af två utgångspunkter. Antingen kan man en gång för alla
fixera det blifvande pensionsbeloppet och för att alltjemt uppehålla
detta låta pensionsbidragen af arbetarne vexla, höja dem så småningom,
eller också kan man bestämma årsbidragen, fixera dessa och
låta pensionsbeloppen vexla efter de fluktuerande finansiella förhållandena.
En af dessa utgångspunkter måste man välja, och för
min del kan jag icke finna annat, än att den, som i det kungliga
förslaget valts, är i alla afseenden den fördelaktigaste och rigtigaste.
Och man kan icke säga, att vederbörande kunna känna
sig narrade, då det uttryckligen i lagen är sagdt, huru med saken
sig förhåller och då naturligtvis de, som om den saken vilja inhemta
upplysningar, också lätt få upplysningar. Faran är väl ej
heller så stor, då en granskning af ställningen kommer att med
korta mellantider vidtagas och den, som en gång fått pension,
icke får någon minskning i denna utan staten ikläder sig ansvar, att
det pensionsbelopp, som åt en person utgått också kommer att utgå.

Jag skall icke inlåta mig på de af utskottet framstälda önsk -

N:o 26. 28

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

ningarna. Utskottet har tydligen lagt mindre vigt på dem, eftersom
det skilt dem från gränderna. Men jag skall till sist såsom
ytterligare motiv för mitt yrkande, hvilket går ut på instämmande
i den af herr Dickson gjorda framställningen, säga, att det kungliga
förslaget är för mig tilltalande redan derför, att det visar
ytterligare, att den svenska regeringen och då val också den svenska
staten vill erkänna såsom en sin pligt att göra något i den
här angifna rigtningen. Vidare är jag vän af det kungliga förslaget
derför, att jag anser, att det är grundadt på goda och rigtiga
principer, att det är invaliditet, som bestämmer pensionsrätt, att
bidrag till pensioneringen lemnas af arbetstagare och arbetsgivare,
att den delaktighet staten uti detta verk skulle hafva synes
mig icke vara annat än befogad och kunna väl försvaras. Vidare
är jag vän af det kungliga förslaget derför, att jag tror, att det
redan under den s. k. väntetiden skulle medföra mycket stora
sociala och sedliga fördelar. Jag tror icke, att man kan nog högt
uppskatta det sociala och sedliga värdet deraf, att en stor folkklass,
som hittills till stor del icke ansett det kunna löna sig att
spara för framtiden, lär sig, låt vara genom ett tvång till att
begynna med, spara för framtiden, att göra något för sin framtid
i ekonomiskt hänseende. Jag upprepar, att jag tror icke, att man
kan nog högt uppskatta värdet deraf. Jag tror också, att ett utförande
i praxis af det kungliga förslaget skulle närmare sammanbinda
tjenare och husbönder, ty den omständigheten, att det här
föreligger ett lagbud, tror jag icke skulle verka förslappande på
det rent personliga intresset, utan tror jag, att det skulle i stället
vara egnadt att framkalla detta personliga intresse. Jag tror, att
det skulle vara ett band att knyta husbönder och tjenare tillsamman,
att de tillsammans arbetade för tjenarnes framtida uppehälle.
Och slutligen, ser jag framåt, kan jag icke nog uttala, huru stor
välsignelse det vore, om dessa menniskor, när de en gång hafva
släpat hela sitt lif, sluppe att i alla fall till sist komma på fattighuset
utan på annat sätt kunde få sitt uppehälle.

Jag yrkar bifall till det af herr Dickson gjorda yrkandet.

Herr’ Pettersson, Carl: Efter den förmåga jag eger, har
jag sökt sätta mig in i den föreliggande frågan med dess oöfverskådliga
räckvidd, och det har vid denna undersökning synts mig,
som om socialismen stode oss mycket närmare än mången tror.
Vi veta, att socialismens stormar uppskakat hela den gamla verlden,
och det kan då icke väcka förundran, att några fläktar äfven
hunnit till vårt land samt till och med trängt in i en och annan
punkt af det kungliga förslaget; jag behöfver blott hänvisa till
§§ 9 och 53. Men detta är ett intet att tala om mot de resonnement
och önskningar, hvarmed utskottet framkommit i sitt förslag.
Derifrån håller sig dock hei’r Hedin, som naturligtvis förer
liberalismens talan, fri, fastän han, stående på arbetarnes bästa,
vill vända upp och ned på den af Kongl. Maj:t föreslagna fördelningen
af pensionsafgifterna, så att arbetsgifvaren skall betala
mera än arbetstagaren. I utskottet deremot vill man icke endast,

Lördagen den 27 April, f. m.

29 N:o 26.

att försäkring skall lemnas åt de af Kong!. Maj:t föreslagna ar- Lagförslag
betareklasser, utan önskar den utsträckt ända till lösa arbetare anrj'' J°rsäk~
och oäkta barn. _ ödande If

Det, som jag funnit mest betänkligt uti de resonnement, hvar- pension vid
med utskottet framkommit, kunnen herrarne läsa på sid. 49, der varaktig ofördet
talas om en reservant inom den nya arbetareförsäkringskomi- mä9a tiU
tén, som framhållit något, som utskottet anser ega fullgiltiga skäl (Forts)
för sig, och jag förmodar att dermed syftas på den reservant, som °r
ansåg att, i stället för att arbetsgifvaren skulle betala sin andel,
denna i stället skulle erläggas af staten. Nå väl, om vi glida in
på den banan, föreställer jag mig, att det skall icke dröja länge,
förr än arbetarne och deras målsmän också komma med den fordran,
att den andel, de skola betala till pensionskassan, äfven
skall erläggas af staten. Inslås den banan, komma nog motioner
i framtiden att väckas, som syfta ännu längre. Utvecklingen kommer
att fortgå oupphörligt till dess arbetare af hvarje slag blifva
pensionerade utan att erlägga någon afgift till kassan. Och man
kan då tänka sig, att det framlägges ett förslag, som kanhända
blir lag, och hvilket endast innehåller dessa två paragrafer:

§ 1. “Alla arbetare i Sverige, hvilkas årsinkomst icke uppgår
till 1,800 kronor, erhålla pension i B klasser (som det kungliga
förslaget angifver), i lista klassen med 250 kronor, i 2:dra
klassen med 150 kronor och i 3:dje klassen med 90 kronor.

§ 2. Medel till denna pensionering erhållas genom uttaxering
på alla, som i årsinkomst ega 1,800 kronor och derutöfver."

Herrarne måste medgifva, att det är ett ofantligt enkelt och
lättfattligt förslag, hvarigenom man nndslipper alla farhågor, som
äro förenade med stor kapitalfond och fallande räntesatser samt
allt bråk med pensionsmärken, pensionsböcker och pensionsnämnder,
o. s. v. Det förstås, att detta förslag kommer väl ej heller
att väcka allmänt bifall, ty jag tänker mig, att de, som äro i 3:dje
pensionsklassen och hafva blott 90 kronor, önska få denna förhöjd
till samma belopp, som utgår i lista pensionsklassen och likaså
de som tillhöra 2:dra klassen, och jag förmodar, att de som hafva
pension i högsta klassen ej heller blifva nöjda, utan önska en förhöjning.
Nå, men hvar får man medel till dessa förökade statsutgifter?
Jo, den utvägen är redan anvisad af komitén, som uppgjort
förslag till ny bevillningsförordning. Om jag icke är allt
för illa underrättad, föreslår denna komité, att medan alla andra
för sina årliga inkomster skola erlägga i bevillning till staten en
procent, skola aktiebolag betala l1/., % och dessutom alla delegare
i aktiebolag likaledes V/2 %. Hvad hindrar, att man fortsätter
på denna bana och pressar fram ur dessa öfverdådigt rika
bolag och enskilda efter hand 2, 3, 4, kanske ända till 5, 6 % ?

Dermed får man ju medel till den nämnda pensioneringen; och på
samma gång. vinnes målet, att ingen rikedom och ingen kapitalfond
bildas i samhället. Det torde äfven inträffa, att industri
och näringar samtidigt gå under. Men man får trösta sig, att åtminstone
jordbruket fins qvar; ja, det får då ensamt bära de nya

3f:o 26.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande,
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Fort1?.)

SO Lördagen den 27 April, f. m.

anspråken och de nya pålagorna, hvilka jag tror blifva mera outhärdliga
än de beryktade “sekelgamla orättvisorna1*.

Hvad jag nu förespeglat, skall — hoppas jag — icke vinna
framgång, om vattnet “stämmes i bäcken, innan det kommer i
ån“. Mig tilltalar åtminstone icke utskottets förslag i något afseende.
Deremot är jag mycket böjd för bifall till den kongh
propositionen, enär jag anser dels, att för hederliga och rättskaffens
arbetare bör i sjukdomens och ålderdomens dagar beredas
en för menniskovärdet lämpligare hjelp än fattigvårdsförordningen
anvisar, dels att de grunder, hvarpå nämnda förslag är byggdt,
äro i hufvudsak rigtiga och väl afpassade. Men då ämnet nog
kan behöfva ytterligare öfvervägas, beder jag att få instämma i
det af herr Dickson framstälda yrkandet.

Herr Törnebladh: Herr statsrådet och chefen för civilde partementet

har i statsrådsprotokollet uttalat sig bland annat om
det tillstånd af oro, som, i följd af en ekonomiskt otrygg ställning,
genomgår arbetsklassen, ett tillstånd, som måste skadligt återverka
på samhället i dess helhet; och han har ansett, att det föreliggande
förslaget skulle vara ett medel att lemna någon trygghet
eller kanske erforderlig trygghet i afseende på den framtida ekonomiska
existensen för den talrika arbetsklassen. Om man skulle
vilja tro, att det tillstånd af oro, som kan förefinnas såväl hos oss
som i andra länder, inom arbetsklassen, skulle kunna häfvas blott
genom en lag, sådan som den förevarande, torde man icke behöfva
gå stort längre än till grannlandet Tyskland, för att finna, att hvad
der blifvit genomfördt visserligen ännu icke har haft den verkan,
som här har blifvit afsedd. Detta tillstånd af oro kan icke häfvas
genom någon enskild sådan lag. Det behöfves mångas samverkan,
och samverkan i flere afseenden, för att så småningom återföra
lugn och ro inom det i frågavarande samhällslagret och särskildt
är uppmuntran med ord och exempel till egen sparsamhet och omtanke
af allra yttersta vigt i det afseendet. Jag vill gerna erkänna,
att det kan hända icke gör till fyllest- Jag tillåter mig dock erinra
derom, att vår tid har just uti vårt land sett, huru allt mer
och mer individerna, både inom den ena och den andra klassen,
hafva varit betänkta på att sörja för sin framtida utkomst och
särskildt för sin ålderdom, genom insättningar i sparbanker och
genom lifförsäkringar. Om det icke har varit tillräckligt, är det
dock en början, och man bör icke misskänna det arbete, som derutinnan
utförts, icke heller det arbete, som af enskilde arbetsgifvare
och bolag och andra blifvit egnadt åt att bilda hjelpkassor
och föreningar af olika slag. Derutöfver, jag må gerna erkänna
det, behöfves dock någonting.

År då det förslag, som vi nu hafva för oss, egnadt att lösa den
uppgift, som det har satt för sig? Det är den frågan, som framför
allt bör undersökas. Jag kan dock icke underlåta att erinra
derom, att det finnes anspråk, kanske oberättigade, som icke blifva
genom det kongl. förslaget tillfredstälda. Jag syftar här på, att
flera kategorier"af arbetare eller daglönare, huru jag vill kalla dem,

31 N:o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

icke äro i förslaget, upptagna och att den nuvarande generationen
endast under en viss åldersgräns, temligen lågt satt, kan komma
in i försäkringen och blifva delaktig af dess fördelar. Jag skall
gerna erkänna, att kanske är det att taga för mycket för sig, om
man nu grepe sig an äfven dermed, såsom utskottet i viss mån ansett
vara önskvärdt; men jag måste å andra sidan frukta, att med anledning
af de förslag, som här hafva varit synliga i det ena och
det andra afseendet, de anspråk, som blifvit framstälda derutinnan,
icke komma att under framtiden hvila, utan göra sig gällande och
bidraga . till att underhålla ett tillstånd af oro, om också kanske
något mindre än man nu fruktar för.

Värst af allt är det, om förslaget icke håller hvad det lofvar,
eller, för att begagna herr statsrådets och chefens för civildepartementet
ord uti bihanget till den kongl. propositionen, “bos den
klass, till hvilkens bästa försäkringen i första hand syftar, väcker
förhoppningar, som framtiden icke mägtar inlösa". — Och det är
just med de orden till utgångspunkt, som jag i ett särskildt afseende
vill. underkasta förslaget en kritik. Jag syftar härvid på
fondbildningen och ränteberäkningen.

Hvad nu beträffar fondbildningen, har derom visserligen blifva
sagdt, att en likadan bildning af besparingar fortgår och länge
fortgått inom vårt land, oberoende utaf den nu föreliggande fråga13-
— Het är fullkomligt riktigt. Men långtifrån att det utgör
ett argument för denna fondbildning, utgör det tvärtom det starkaste
argument emot en sådan, i ty att den fond, som nu skall
börja att operera och skaffa sig räntebärande papper kommer att
möta konkurrensen af alla de fonder, som hafva blifvit bildade och
som hålla på att, redan nu, genom sin konkurrens inbördes sänka
räntefoten. Det förhåller sig icke så, som en ärad talare här har
sagt, eller åtminstone framgick af hans yttrande, att postsparbanken
skulle utan svårighet kunna gifva en ränta af 3,6 %. Det
är tvärtom. Den tid torde nemligen icke vara långt aflägsen, då
postsparbanken måste vara betänkt på att sänka den räntesats,
som från början blifvit faststäld, eller 3,c %, hvilken nu endast
kan uppehållas derigenom, att under förflutna tider ränteförhållandena
varit betydligt gynsammare för banken än nu.

Och om det, hänvisas till det kapital, som blifvit insatt i banker
på deposition, så innebär detta i sjelfva verket en förvexling
af korta och långa papper, ty en fond, sådan som den, som skall
bildas efter, detta förslag,, kan icke jemföras med depositioner i
bankerna, hvilka äro insatta i allmänhet på kortare tider för att kunna
vid förefallande, behof disponeras. Den stora summa, som nu är
inne på deposition i våra banker, kommer sig till icke oväsentlig
del af näringarnas svårighet att upptaga tillräckligt kapital och
göra det produktivt. Depositionerna utgöra således alldeles icke
ett stycke af denna fondbildning.

Hvad. som åberopats om ränteförhållandena under 1850-talet
och omkring den tiden gifver mig anledning fästa uppmärksamheten
på, att just vid den tidpunkten voro räntorna ovanligt höga.
Jag skall icke trötta herrarne med någon lång öfversigt af ränte -

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

>'':o 26. 32

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag förhållandenas utveckling, men jag skall tillåta mig meddela, att
ang. Jörsäk- fontän i början af 1700-talet och ända bort åt 1770 eller så oinTredande
af kring var ovanligt låg. Den var så lag, att redan då vid kassor,
■pension vid som bildades på en längre framtid man i Tyskland ifrågasatte att
varaktig oför- beräkna en räntefot af 3 proc. Räntan steg visserligen sedan i
inäga till följd af dels förhållandena vid århundradets slut, och dels de stora
(Forts) krigen under det första kejsardömet, men den föll sedan för att
åter höja sig på 1840- och 1850-talen, hvilket till en icke oväsentlig
del härrörde af de stora jern vägsföretag, som då förekommo,
hvarjemte naturligtvis också alla de mekaniska uppfinningarna och
deras tillgodogörande genom industrien måste inverka.

Nu befinner sig räntan så pass lågt nere, att det alldeles icke
är någon anledning att tro på en höjning af densamma, om icke
antingen så olyckligt skulle inträffa, att något större krig verkade
derhän, hvilket återigen komme att hafva en ofördelaktig inverkan
på näringarna och industrien, eller också möjligen stora uppfingar
skulle framkalla industriella företag af omfattande betydelse,
hvilket väl icke är att vänta, helst som det aflägsna österlandets
inträde på handelsmarknaden snarare torde verka i motsatt rigtning.

Under sådana förhållanden och då fonden skulle komma att
börja sin bildning under svåra omständigheter, är en beräkning
för längre tid af en räntefot af 3 1/2 proc., hvilken nu hos de gamla
kassorna endast kan uppehållas med hjelp af de fonder, som de
samlat under gynsammare tider, icke att förorda. Nu är det visserligen
sagdt, att i sjelfva verket beräkningen är så försigtigt
gjord, att det effektivt skulle blifva 3 och icke 3 V2 proc. Jag tror
dock, att det då hade varit klokare att göra denna beräkning fullt
matematisk med den lägre räntesatsen och att icke lägga in der
bakom något, som åtminstone icke ännu är med matematisk evidens
åskådliggjordt. Jag har så mycket mera anledning dertill
som, om också denna försigtighet har blifvit iakttagen i beräkningarna,
samma försigtighet icke blifvit iakttagen i yttranden om
hvad som i framtiden torde kunna komma att inträffa. Ty på sid.
46 i Kongl. Maj:ts proposition säger försäkringsinspektören: “det
måste vara tydligt, att man icke endast har att tänka på möjligheten
af en försämring af pensiousvilkoren, utan att man med lika
stor sannolikhet kan förutsätta möjligheten af en förbättring af
desamma11. Detta yttande är egnadt att väcka förhoppningar,
som antagligen icke komma att motsvaras af verkligheten. _ Jag
nekar alldeles icke, att temporärt kan det kanske blifva en mindre
eller större ränteförhöjning. Men den revision, som hvart 10:de
år skall återkomma och hvilken revision skall bestämma rättigheter
och skyldigheter, icke för denna generation, men för dem, som
senare komma att hafva rättigheter och skyldigheter till försäkringsanstalten,
denna revision är visserligen icke egnad att lugna
sinnena, utan i de flesta fall att nedstämma hågen. Den måste,
man må nu säga hvad som helst om att det ingått i aftalet, att
revision skall ske, komma åstad en misslynthet öfver att den obli -

Lördagen den 27 April, f. m.

33 N:o 26.

gatoriska försäkringen icke bär magt att hålla hvad den har stält Lagförslag
i utsigt. an9- f°rsä><-

Det är icke obetydande nedsättningar, som genom detta skulle ledande af
göras på de olika pensionsbeloppen, och sådana nedsättningar verka pension vid
naturligtvis så mycket bittrare, ju mindre summan är. Jag vill varaktig oföricke
säga, att den är för lågt tilltagen, men medelbeloppet har ju må^a m
icke beräknats vara synerligen högt, åtminstone i tredje klassen.

Sant är, att hvad utskottet påstår derom, att med räntefotens (Forts.)
fallande också skulle följa ett nedsatt penningvärde, icke har sitt
nationalekonomiska berättigande eller kan sägas vara på något
sätt bevisadt. Men å andra sidan torde en hvar af kammarens
ledamöter mycket lätt kunna tänka sig, att vid den tid, då pensionerna
komma till sin egentliga användning, då de skulle vara
att tillgå för den stora massan af pensionstagare, om också penningvärdet
icke har fallit, anspråken på existensminimum skola
hafva stigit, så att den summa, som nu möjligen anses vara stor, då
befinnes vara liten. —■ Det skulle strida emot alla gångna ti-ders
erfarenhet, om det icke skulle så inträffa.

Det är just denna osäkerhet för blifvande pensionstagare, som
tvingas att sörja för sin ålderdom, såsom nu blifvit föreslaget,
hvilken hos mig utgör den största betänklighet emot det nu föreliggande
förslaget. Om det än må vara rigtigt sagdt, att detta
förslag är det billigaste, som kan framställas, så utgör detta icke
för mig hufvudsaken. Hufvudsaken är, om förslaget också är effektivt
och om det lemnar tillräckliga garantier för att det mål, som
skall vinnas, verkligen kommer att genom de föreslagna medlen
vinnas, alltså: om medlen motsvara ändamålet och om beräkningarna
äro gjorda så, att de icke visa sig mer eller mindre illusoriska.

I betraktande af dessa förhållanden, och då jag — hvad som
må komma att inträffa kan jag naturligtvis icke med bestämdhet
förutsäga — för min del, icke kan öfvertyga mig om, att den räntefot,
som blifvit vald, lemnar tillräckliga garantier, då jag tillika
icke kan finna, att hvad utskottet framstält såsom önskningsmål är
genomtänkt eller så beskaffad!, att Riksdagen ens kan i en skrifvelse
acceptera detsamma, återstår för mig ingenting annat än att
yrka afslag på såväl Kong]. Maj:ts proposition som utskottets förslag,
i den förhoppning att frågan dermed icke är fallen.

Hvad beträffar anslag till ändamålet föreligger frågan derom
icke nu.

Herr Treffenberg: Jag skall till en början anhålla hos den
siste talaren, att, om jag olyckligtvis under mitt föredrags fortgång
skulle glömma att bemöta honom, han behagade påminna
mig derom, innan jag lemnar denna plats.

Det yttrades här för någon tid sedan, då gevärsfrågan var
föremål för kammarens behandling, af en talare, att han ansåg den
frågan måhända vara den vigtigaste af alla frågor, som under
Jenna riksdag förelåge. Jag delar icke denna hans mening. Efter
min tanke är redan en fråga, ehuru med yttre portée, behandlad,

Första Kammarens Frat. 1895. N:o 20. 3

N:o 26. 34

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oför•
inäga till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. m.

som varit vigtigare än alla andra — herrarna förstå nog, att jag
härmed syftar på unionsfrågan — likasom jag också anser, att af
rent inre frågor den nu föreliggande, mera än alla andra, förtjenar,
att kring sig samla Riksdagens uppmärksamhet och intresse. Det
är derför, enligt mitt förmenande, djupt att beklaga, att denna
fråga rönt så mycket motstånd hos utskottet, och att sannolikt
motståndet äfven inom Riksdagen blir ganska kompakt. Men jag
sörjer dock icke såsom de der intet hopp hafva, ty jag anser verkligen.
i likhet med den siste ärade talaren, om jag fattade honom
rätt, att denna fråga hör till dem, som icke kunna eller böra falla.
Jag delar sålunda i det fallet äfven den åsigt, som af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet är uttalad i hans yttrande
till statsrådsprotokollet, der han säger, att vi förr eller senare
måste beträda den väg, hvarpå alla civiliserade länder, som äro
med oss befryndade, inslagit. Detta tror jag också. Yi må draga
oss undan så länge vi vilja, vi tvingas slutligen derin, och
väl är det.

Men herrarna förstå lätt, att, med den förkänsla jag har deraf,,
att frågan för denna Riksdag måste falla, det icke heller kan falla
mig in att här inlåta mig i någon vidlyftig kritik af detaljerna i
utskottets betänkande, äfven om jag vore mägtig att anställa en
sådan kritik af alla punkter i detsamma. Det vore så mycket
onödigare som en sådan kritik, och denna af den^ grundligaste beskaffenhet,
redan är anstäld af herr statsrådet och chefen för civildepartementet
och äfven sedermera af åtskilliga andra talare, som
här yttrat sig. Men om jag icke förty nu uppträder i frågan så
har jag dermed endast afsett, att göra min lilla insats för att frågan,
så vidt på mig beror, må komma att falla, för att begagna ett
utslitet men träffande uttryck, framåt och icke bakåt, hvilket senare
otvifvelaktigt skulle blifva händelsen, om utskottet finge sin
vilja fram.

Utskottet har, såsom herrarna finna, på något ställe sagt, att
det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget innebär ett stort steg
framåt, men nästan i samma andetag rycker utskottet fram med,
lag vill icke säga de obotfärdigas förhinder, ty det har jag icke
rätt till, då utskottet, efter hvad jag tror, är fullt öfvertygadt om
rigtigheten af hvad det säger, men dock med förhinder i det att
utskottet framställer dels fordringar på 4 afvikelse!’ från hufvudgrunderna
i Kongl. Maj:ts förslag och dels icke mindre än 6 önskemål
om utredning, in summa således i 10 punkter, der utskottet
icke vill följa Kongl. Maj:t. Då man nu betänker, att hvar
och en af dessa punkter kanske skulle föranleda en ganska vidlyftig
utredning, bör det vara tydligt för oss hvar och en, att härigenom
frågans lösning skulle komma att mycket länge fördröjas
och det vill jag icke vara med om. Det är nemligen hög tid på,
att vi taga i tu på allvar med denna fråga. Tidens tecken äro
sådana, och detta har också framhållits af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet.

Af hvad utskottet anfört på sid. 54 och 55 behagade kammaren
finna, att utskottet der gjort en resumé af hvad utskottet

Lördagen den 27 April, f. m.

35 Njo 26*

förut i betänkandet anfört; och utskottet afslutar denna resumé
matt en from önskan derom, att det af Kong!. Maj:t begärda anslaget
för bildande af en fond till förmån för arbetareförsäkringen
måtte komma att af Riksdagen beviljas.

Det gläder mig, att kunna förklara, att jag af hjertat instämmer
både i ingressen till denna utskottets resumé och äfven i den
sålunda af utskottet i slutet uttalade önskan; det är endast midtelpartiet,
som upptager de nyssnämnda 10 punkterna, som jag icke
kan vara med om. Emellertid skall jag be att något litet få uppehålla
mig vid ingressen, emedan jag icke ens der är rigtigt nöjd
med utskottet, åtminstone icke så nöjd som jag önskat att jag
kunnat vara.

Utskottet uppställer här tre grundsatser, hvilka jag godkänner
allesamman. Det är redan vackert af utskottet att erkänna, att
en lagstiftning erfordras för ordnande af dessa angelägenheter.
Yi veta nemligen alla, att det finnes ett stort och mägtigt parti,
jag behöfver knappast nämna, ty alla veta det, att det är manchesterskolan,
som är antesignan för detta parti och yrkar på,
att lagstiftningen icke skall gripa in i sådana frågor, som dessa.
Jag misstänker, att herr Törnebladh nog i sin mån är litet smittad
af dessa läror. Kanske skall jag nu passa på, för att icke glömma
det, att vända mig emot herr Törnebladh. Jag tänker dock icke
bemöta honom i hvad han yttrade vare sig om kapitalbildningen
eller om osäkerheten i den till grund för Kongl. Maj:ts förslag
liggande kalkylen beträffande räntefoten. Det skall jag icke göra,
emedan jag icke är bankman, såsom herr Törnebladh. Men han
började med att ställa en varning till kammaren, som gick derpå
ut, att vi ej måtte föreställa oss, att all möjlig oro skulle kunna
stillas genom antagande af en lag om arbetareförsäkring. Ja, behöfs
en sådan varning till denna kammare? Jag föreställer mig,
att det icke finnes någon medlem i denna kammare, som är så —
med respekt sagdt — dum, att han tror, att all oro skulle kunna
hjelpas genom en försäkringslag. Det veta vi alla — och herr
törnebladh med — att det fins blott ett suveränt medel som stillar
all oro.

Utskottet erkänner — och redan det är ett vackert steg —
att lagstiftning i ämnet är önskvärd. Det skulle dock varit önsk=
värdi, om utskottet sagt, att den är nödvändig, men jag hoppas,
att redan till nästa riksdag, man kommit till insigt derom.

I afseende på den andra grundsatsen är jag äfven med om
hvad utskottet yttrar, då det nemligen erkänner, att lagstiftningen
bör hvila på invaliditetsprincipen. Den är enligt min åsigt fullt
rigtig, och det är lätt att komma till insigt derom. Väljer man
den andra principen, eller en viss åldersgräns för pensionens utgående,
så inträffar ofta att man får antingen för mycket eller för
litet, antingen får man pension, då man ännu ej behöfver den eller
ock får man den ej, då man behöfver den. Här i invaliditetsprincipen
har jag funnit den största vinsten i Kongl. Maj:ts förslag,
och jag är kurerad för min gamla föreställning, då jag nemligen
förut trott att frågan skulle bäst ordnas genom att skilja olycks -

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 23. 36

Lördagen den 27 April. f. in.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

falls- och åldersförsäkring från hvarandra. Men nu synes mig
Kongl. Maj:t hafva med segrande bevisning ådagalagt origtig^
heten i en sådan uppfattning och att eu förnuftig lagstiftning i
ämnet bör byggas på invaliditetsprincipen.

Så komma vi slutligen till den tredje grundsatsen, eller försäkringstvånget.
Ja, det är fullt rigtigt. Det går ej på annat sätt
och vi hafva lyckligtvis erfarenhet att tillgå för att stärka
den öfvertygelsen, till hvilken vi äfven måste komma på rent apriorisk
väg. Öfverallt, der man försökt med frivillig försäkring, har
det misslyckats. Vi måste anlita tvånget. Men här är jag mindre
nöjd med utskottet, derför att, oaktadt utskottet i föregående motivering
tycktes hylla denna princip, så är det icke utan, att här
i sjelfva resumén utskottet går som katten kring het gröt och vill
ej klämma fram med rätta ordet, utan här kommer en lång tirad
med onödiga ord, hvars “kurze Sinn“ dock blir — försäkringstvång.
Tiraden låter så här: “Utskottet håller före, att en sådan lagstiftning,
för att de fördelar, hvilka genom densamma kunna erbjudas,
skola komma den stora mängden af arbetare till godo, icke kan
anordnas uteslutande på frivillighetens grund utan måste innehålla
bestämmelser, som tillförsäkra understöd åt samtliga de arbetare,
för hvilka sådant bör beredas, med iakttagande dock att anordningarna
i möjligaste mån så träffas, att icke individernas omtanke
och arbete på eget framtida uppehälle slappas11. Ja, är det väl
— frågar jag utskottet — möjligt att åstadkomma sådana “bestämmelser11,
hvarigenom man uppnår detta mål, utan att tillgripa försäkringstvångsprincipen?
För mig står det ej till. Och det hade
varit lika så godt att säga rent ut hvad utskottet i alla fall måste
anses ha menat. Men denna försigtighet i valet af ordalag i resumén
förklaras af och öfverensstämmer med hvad utskottet förut
på ett ställe i betänkandet yttrat och hvarå jag ber att nu få fästa
uppmärksamheten. Utskottet talar nemligen der om “de beaktansvärda
faror och olägenheter som äro förenade med försäkringstvång11,
och så fortsätter utskottet: “Hvarje social anordning, som
har till följd, att arbetaren upphör att lita till sin egen kraft och
sitt eget förutseende och i dess ställe af det allmänna väntar fullt
understöd, så snart en motgång möter, måste derför verka undergräfvande
på samhällets bestånd och vara till skada äfven för
dem, till hvilkas förmenta fördel den införts11. Det är, som sagdt,
häri den största faran ligger, som framhållits af utskottet.

Ja, här få vi göra förnyad bekantskap med en af dessa många
olycksaliga fraser, som visserligen icke äro afsedda att vilseleda,
men som ändock äro egnade att kollra bort en hel mängd folk,
som hafva antingen för liten omdömesskärpa eller för mycken
omdömeslättja för att undersöka sjelfva pudelns kärna. Det har
yttrats i någon tidning, att utskottet skulle genom denna fras hafva
rigtat ett “dödshugg11 emot Konungens bekanta diktamen af år 1888.
Och ehuru jag oaktadt ansträngning — det beror, det försäkrar
jag, icke på tankelättja — icke kunnat utfinna den rätta meningen
med tidningens dödshugg och dess sammanhang med det kongl.
diktamen, så, om tidningen har menat, att utskottets fras skulle

37 N:o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

utgöra ett dödshugg emot tvångsprincipen, då påstår jag, att den, Lagförslag
så långt ifrån att vara ett dödshugg, fast hellre är ett hugg i vä- an3- f°™äkdret.
Jag vill endast be att här få fästa herrarnes uppmärksam- ilande ''Tf
het på en omständighet i form af en fråga, ifinnes det verkligen pension vid
någon, som är öfvertygad om, att en pension till det belopp,varaktig oförhvarom
här i genomsnitt är fråga, för första klassen 250 kronor, rnå''Ja m
för den andra 150 kronor och för den tredje 90 kronor, skulle vara 1%

ett fullt tillräckligt “understöd" för en arbetarefamilj''? Och är "

det verkligen någon, som tror, att förhoppningen att komma i åtnjutande
af ett sådant understöd vid 70 års ålder eller, om
invaliditet inträffar, tidigare är egnad till att verka så, att arbetaren
“upphör att lita till sin egen kraft och sitt eget förutseende?"
Jag. för min del tror det icke och tycker derför
utskottets fras tjena till rakt ingenting annat än att vilseleda
tanklöst folk.

Det är emellertid nu händelsen, att tanken, som utskottet framhållit,
ingalunda är ny. Jag känner i den igen en gammal bekant;
den hade endast, denna tanke, då en annan drägt, och förekom
uti en högst intressant kritik af arbetareförsäkringen i Tyskland.

Denna kritik återfinnes, uti ett tryckt arbete under titel, som jag
tror, “Studier och kritiker". Der förekom, säger jag, denna utskottets
tanke under följande form: "ekonomisk förtänksamhet
måste utgå från individens känsla af eget ansvar, och statsmagten
skadar i stället för gagnar, om den genom sina åtgärder försvagar
denna individuella ansvarighet." Ja, jag hade då att såsom dåvarande
Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län afgifva
utlåtande, öfver den äldre arbetareförsäkringskomiténs förslag. Och
denna kritik rörande a.rbetareförhållandena i Tyskland, som jag nyligen
hade läst, låg mig så i tankarne, att jag, ehuru jag medgifver
på ett kanske något tillkonstladt sätt, beredde mig möjlighet att
i det officiella utlåtande, som jag afgaf till Kongl. Maj:t, ?''å kriticera
kritiken. Helst skulle jag nu önska, att ur mitt minne kunna
upprepa den del af detta utlåtande, som jag här afser, men jag
törmår det icke, och derför ber jag kammaren ursäkta, att jag här
laser upp denna del af utlåtandet, som jag önskar må förvaras i
Riksdagens protokoll och hvarigenom jag äfven på samma gång
vill besvara utskottets och den högt ärade kritikerns i olika form
klädda tanke.

Sedan jag nemligen i utlåtandet citerat kritikerns nyss anförda
sats att “ekonomisk förtänksamhet måste utgå från individens
känsla af eget ansvar" etc., fortsätter jag: “Detta låter mycket
vackert, .men innehåller dock endast en så kallad sanning med
modifikation’. Frasen har nemligen icke någon betydelse för arbetareförsäkringsfrågan,
utan endast under tvenne förutsättningar,
den ena, att ekonomisk förtänksamhet hos den enskilde arbetaren
vore tillräcklig för att bereda honom en i ekonomiskt hänseende
betryggad ställning äfven på ålderdomen, och den andra, att känslan
af den individuella ansvarigheten skulle komma att försvagas
genom de ifrågasatta hitåt syftande lagstiftningsåtgärderna. Begge
dessa förutsättningar äro dock af författaren obevisade och torde

NT:o 26. 38

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oför
måga till
arbete.

(Forts.)

äfven befinnas obevisliga. Det är nemligen, enligt länsstyrelsens
öfvertygelse, så långt ifrån att arbetareklassen, i stort sedt, äfven
med användande af den högsta grad af ekonomisk förtänksamhet
eller, med andra ord, med de yttersta ansträngningar skall kunna
lyckas att bereda sig en något så när oberoende ekonomisk ställning
och att statens mellankomst, till underlättande af dessa ansträngningar,
skulle komma att försvaga individens känsla af eget
ansvar, att denna känsla fasthellre först genom en sådan mellankomst
skall kunna väckas och höjas. Erfarenheten från snart 19
sekler tillbaka borde hafva lärt författaren, att just hopplösheten
uti arbetareklassens sträfvanden, äfven de allvarligaste, att betrygga
sig mot nöd på ålderdomen, måste helt och hållet förqväfva ansvarighetskänslan,
hvilken endast då kan vinna näring och styrka,
om samhällsförhållandena blifva sådana, att hvarje arbetare med
egen god vilja kan på ålderdomen förskaffa sig en någorlunda
dräglig utkomst. “Lasalle’s jernlag", som ådagalagt arbetslönernas
oförmåga att bereda arbetaren en inkomst utöfver hvad som
åtgår för tillfredsställandet af de nödvändigaste lefnadsbehofven
för dagen, hvilar och skall fortfarande hvila tungt öfver arbetareklassen
och ett verksammare medel att åtminstone i någon mån
minska dess förfärande verkningar torde under förhanden varande
förhållanden knappast kunna uttänkas än “experimentet", att emot
denna jernlag ställa försälcringslagarna.11 Så yttrade jag mig då.
Och, mine herrar, verldens störste nu lefvande statsman har uttalat
såsom sin åsigt, att här i dessa försäkringslagar ligger ett
verksamt botemedel emot tidens sociala missförhållanden, om också
icke genom dem alla dessa missförhållanden skola kunna afhjelpas.
Och då herr Törnebladh—jag återkommer nu till honom —
antj^dde, att striden i T3’skland emellan representanterna för det
ordnade samhället och socialisterna genom försäkringslagarne skulle
hafva skärpts, så tror jag, att det är bäst att låta den frågan tills
vidare vara oafgjord. Jag har fasthellre för min del grundad anledning
antaga, att skärpan i denna strid mildrats på senare tider
och detta är då icke heller att undra på, ty redan nu äro omkring
300,000 arbetare i Tyskland pensionerade, och hvad skall då följden
ej blifva, när man kommit upp till maximum, som är beräknadt
till omkring 3 millioner arbetare. Jag vill härvidlag endast
tillägga, på det att jag ej skall anses stå här och fara med prat.
för hvilket jag ej kan stå hemul, att dessa uppgifter har jag af
en person, som har rest i Tyskland särskilt för det ändamålet
att göra sig närmare underrättad om, huru försäkringslagen verkat;
och jag har äfven sjelf sett samma ljuspunkt framhållen i
utdrag af en och annan tysk tidning.

Då det således synes som skulle verkningarna af försäkringslagarne
varit goda, tycker jag icke det är skäl, att vi genast kasta
yxan i sjön, utan att vi böra fortgå på den väg, KongL Maj:t
här inslagit. Vi måste för att lära oss simma kasta oss i vattnet,
och lyckligtvis är det icke värre med saken, än att man har
temligen säker landkänning. Dessutom och i detta sammanhang
ber jag att nu för andra gången få åberopa mitt ideal af stats -

39 N:o 26.

Lördagen den 97 April, f. m.

mannaklokhet, furst Bismarck. Minnens I, mine herrar, huru han
plägade förfara, när de blefvo för närgångna i tyska riksdagen
och ansatte honom med spörsmål, som han ej ansåg sig skyldig
till att besvara, då det nemligen gälde frågor, hvilkas omedelbara
lösning icke af förhanden varande förhållanden var påkallad. Han
värjde sig helt enkelt med den erinran, att det kommer andra
generationer efter oss, och att dessa skola också ha några uppgifter
att lösa. Det är, synes det mig, en billig pretention. Det
kan ju hända, att, om vi gripa oss an med denna lagstiftning, åtskilliga
svårigheter i framtiden kunna uppkomma, men apres notis
(icke le äéluge!) hoppas jag det skall finnas förståndigt folk, som
kan taga hand om och till ett lyckligt slut utföra saken.

Jag nämnde, att jag var ense med utskottet om början och
slutet af den resumé, som utskottet gjort, och sedan jag nu genomgått
de tre grundsatser, som jag i likhet med utskottet godkänner,
öfvergår jag till den slutönskan, som utskottet här uttalat, att
nemligen det af Kongl. Maj:t begärda anslaget till den blifvande
pensionsfonden måtte beviljas. Jag behöfver då blott erinra de
ledamöter af kammaren, som finnas qvar sedan 1890 års riksdag,
om. att jag då väckte en motion i fråga om användandet
af de af spanmålstullarne uppkommande öfverskottsmedel, hvari
jag föreslog, att man skulle af dessa medel afsätta till en grundplåt
för arbetareförsäkringen till ett belopp af en million, och min
afsigt var då naturligtvis, att denna afsättning skulle fortgå undan
för undan för hvarje år. Hade denna miu motion blifvit bifallen,
både vi nu i denna stund haft samlade 5 ä (J millioner, men statsutskottet,
till hvilket min motion inkom redan vid Riksdagens
början, dröjde med att afgifva sitt betänkande, ända till dess att
den ordinarie tiden för Riksdagens upplösning var inne och först
den 18 maj föredrogs i sammanhang med förslaget till statsreglering
utskottets yttrande öfver min motion. Resten kunna herrarna
förstå. Utskottet hade ej lång tid på sig för att motivera sitt
afslag: min motion blef alfärdad på två rader och på lika många
minuter expedierades den af denna kammare. Jag höll sjelf liktalet
öfver den, och herr Sandberg, som sitter här bredvid, var
den ende, som understödde mig med ett välvilligt yttrande.

Denna fråga, mine herrar, är dock icke att leka med. Jag
ber att i främsta rummet hos statsutskottet få till allvarlig eftertanke
rekommendera, hvad det verkligen gäller och sedan äfven
hos kammarens ledamöter. Och jag kan icke göra det på ett
kraftigare sätt än genom att för tredje gången erinra om den
verldsbekante man, som en gång i tyska riksdagen anbefalde sina
försäkringslagar med de orden: “Om vi tvingas till att kämpa, så
låtom oss åtminstone kunna göra det med godt samvete*1. Och
det kunna vi icke göra, mine herrar af Första Kammaren, med
mindre än att vi med allvar taga i tu med att ordna våra arbetareförhållanden.

Utaf hvad jag yttrat framgår, att jag med glädje instämmer i
berr Dicksons förslag.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

>T:o 26. 40

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Rodhe: Den fråga vi nu förehafva torde väl kunna anses
såsom en af de allra vigtigaste, som förelegat för innevarande
Riksdag till pröfning och afgörande. Det som föreslås af Kongl..
Maj:t afser att lemna ett bidrag till lösande af det stora problem,
på kvilket hvarje tid har att arbeta, men som vållar alldeles särskilda
svårigheter för vår tid — problemet att söka hämna pauperismen
och söka bereda åt så många som möjligt af samhälletsmedlemmar
tillfälle till en tryggad och från näringsbekymmer så
mycket som möjligt fri ställning. Det medel som föreslås är helt
Bytt. Det afser införandet af en institution med väldiga dimensioner
och en mycket vidlyftig apparat. Det är då icke underligt,
att många betänkligheter yppat sig mot Kongl. Maj:ts förslag ock
att många ansett försigtigheten höra bjuda ett uppskof med åtgörandet
angående detsamma, på det att frågan må hinna bil/
bättre pröfvad. Utskottet har också stält sig på denna ståndpunkt
och förordat ett uppskof samt ansett, att Kongl. Maj:t borde framlägga
ett Hytt och delvis omarbetadt förslag. Fråga är blott,
huruvida man kan vänta ett bättre förslag till nästkommande
Riksdag än detta, som blifvit uppgjordt af de mest sakkunniga
personer med ledning af all den erfarenhet, som vunnits både
utomlands och hos oss på ifrågavarande område. Om man, såsom
utskottet synes göra, godkänner förslagets grundidé och verkligen
anser, att man bör slå in på den af Kongl. Maj:t föreslagna vägen,
då synes det som borde man göra det så fort som möjligt, efter
som de fördelar man åsyftar äro att vinna först ganska långt
fram i tiden och eftersom det är erfarenheten, som härvid är den.
bäste läromästaren, hvilken bäst sätter i stånd att göra rättelser
i en del detaljer.

Jag hade tänkt att punkt för punkt genomgå hvad utskottet
anfört på sid. 54—55, der det sammanfattat sina betänkligheter
mot Kongl. Maj:ts förslag. Men då man med sitt anförande kommer
efter så många talare som jag nu, befinner man sig i den mindre
gynsamma — eller gynsamma, huru man nu vill fatta det — belägenhet,
att hvad man hade tänkt säga, det har redan till större
delen blifvit sagdt. Jag har således egentligen icke mycket att
tillägga till de skäl, som redan särskild! af chefen för civildepartementet
och äfven af andra talare blifvit anförda mot utskottets
betänkligheter. Jag skall blott be att få göra några korta tillägg..

Utskottet har klandrat Kongl. Maj:t derför att han icke låtit
förslaget omfatta de s. k. lösa arbetarne. Hvilka praktiska svårigheter
det skulle medföra att medtaga äfven dem, har redan blifvit
påpekadt, och jag kan icke annat än betona, äfven jag, hvad som.
af en föregående talare blifvit nämndt, att det vore synnerligen
önskvärd!, om antagandet af denna lag kunde bidraga till, att
dessa lösa arbetare kunde vinna en fastare ställning. Hvad jordtorparne
beträffar, är det också redan nämndt, att större delen.
— mer än z/3 — af dem redan förut varit i en tjenande ställning.

Lördagen den 27 April, f. m.

41 N:o 26,

och således redan vunnit rätt till pension. Jag vill nämna, hvilket Lagförslag
förut icke blifvit nämndt, att det är icke ringa pensioner, som de
sålunda redan förvärfvat sig rätt till. Om t. ex. en sådan jord- ledande af
torpare varit dräng i fem år, har han rätt till en pension af 63 pension vid
kronor, om han varit det i tio år, har han rätt till en pension af varaktig oför76
kronor, om i femton eller tjugu år, en pension af 80—100 kronor. tM

Månne man icke kan anse, att dessa jordtorpare skola vara be- (Forts!)
låtna med denna utsigt till en så pass stor pension, som de redan
ega, och månne det icke skulle vara obilligt att af dem fordra,
att de skulle nödvändigt fortsätta inbetalning af pensionsafgifter,
som nu måste erläggas af dem ensamma? Ty man kan dock icke
fordra af jordegaren, att han skall betala äfven för dem. Hvad
de öfriga sjelfförsörjarne beträffar, är det vid så framskriden ålder
de flesta komma till denna ställning, att den afgift de då skulle
hafva att erlägga, om de vid den åldern skulle ingå i pensionsinrättningen,
blefve alldeles för stor i förhållande till pensionens
värde.

Utskottet har vidare klandrat Kong!. Maj:t derför, att hänsyn
icke tagits till de oäkta barnen. Jag för min del hålier deremot
före, att det är en stor förtjenst hos det kong], förslaget, att detta
ej skett. Ty det är ju, såsom redan här har blifvit påpekadt,
allde ei icke fråga om någon barnpensionering, utan om hjelp åt
familjemödrar till uppfostran af deras barn. Om nu denna rätt
till att erhålla hjelp till uppfostran afbära skulle utsträckas äfven
till oäkta barnaföderskor, månne icke detta vore att åt dessa
likasom gifva en premie för ett osedligt lefnadssätt, och månne
man icke genom ett sådant lagstadgande skulle rent af främja
osedligheten, då utsigt bereddes till att erhålla en så jemförelsevis
betydlig hjelp som 30 kronor för hvarje oäkta barn?

Hvad vidare ränteberäkningen beträffar, har man ansett, att
denna blifvit gjord efter alldeles för hög räntefot. Det är ju dock
dervid att märka, att en revision sker hvart femte eller hvart
tionde år, och att beräkningarne då få göras om, i fall de skulle
visa sig vara origtiga. Man har uttalat ett klander öfver, att på
detta sätt pensionerna skulle komma att blifva vexlande, och man
har uttalat den önskan, att de skulle blifva fixerade. Men huru
skall detta kunna ske, utan att staten lemnar en garanti för, att
pensionerna blifva fästa? Månne dock icke denna garanti skulle
innebära alldeles för stor risk för staten? Det kunde ju då inträffa,
att vid blott en half procents sänkning af räntefoten staten finge
att utbetala 20 till 25 millioner mer än beräknadt är. För öfrigt
torde man icke veta så noga, huru det kommer att i framtiden
ställa sig med afseende på denna räntefot. För den icke sakkunnige
är det omöjligt att vederlägga, hvad som säges af fackmännen
derom; men man torde icke heller vara förpligtigad att
fästa för mycken tilltro till deras beräkningar, då de röra sig på
de lösa antagandenas mark, der man ingen fäst fot finner.

Detsamma torde i någon mån äfven kunna sägas om fondbildningen.
Man vill hafva fondbildningen minskad, men huru
skall detta kunna ske? Huru skall det vara möjligt att kunna

N:o 26. 42

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

bereda pensioner, sådana som man tänkt sig dem, utan en fondbildning
och fondbildning till det mått, som bär föreslagits? Pensionerna
skola jir utgöras genom sammanläggning af årsafgifterna
samt räntan på fonden. Minskas nu fonden, så måste ovilkorligen
afgifterna höjas, och följden blir då den, att afgifterna blifva för
stora i förhållande till försäkringens värde. Man har uttalat betänkligheter
mot denna fondbildning derför, att den skulle draga
så stora kapital från näringarne och industrien. För min del kan
jag icke begripa ett sådant resonnement, ty det är ju icke fråga
om att låsa in penningarne, utan de lemnas ju ut i samma mån
som de komma in. Och icke kan väl denna fondbildning, som
här föreslagits, anses vara för stor för vårt land? Man betänke,
att fyra af våra större lifförsäkringsbolag — Svea, Skandia, Thule
och Nordstjernan — årligen taga in 11 ä 12 millioner kronor.
Skulle det då kunna anses för mycket, om staten för hvarje år
tager in 9 millioner för denna anstalt? Man har redan nämndt,
att i depositioner och i sparbanker äro 600 millioner samlade. Med
afseende på depositioner genmältes det nyss, att dessa äro korta,
så att de äro gjorda blott för tre, fem eller sex månader o. s. v.
Ja, men om, på samma gång som dessa deponerade medel uttagas,
en lika stor eller större summa sättes in, så må man väl vara
berättigad att betrakta dessa depositioner såsom en stående
fond. Den, som icke är sakkunnig, kan åtminstone icke resonnera
på annat sätt.

Huru ringa äro för öfrigt icke dessa millioner emot vårt
lands nationalförmögenhet! Man har uppgifter om, att blott den
egendom, för hvilken brandförsäkring erlägges, uppgår till ett
värde af omkring sex milliarder kronor, och en sakkunnig person
har uppgifvit för mig, att Sveriges nationalförmögenhet skulle
kunna uppskattas till tjugu milliarder kronor. Skulle det då kunna
anses för mycket, att en fond bildades af 9 millioner årligen?

Utskottet har ansett, att åldersgränsen för den nuvarande
generationens delaktighet i invaliditetsunderstöd skulle höjas till
55 år. Jag ber härvidlag blott att få nämna, hvad som ej förut
blifvit uppgifvet, att detta skulle vålla staten en ökad kostnad af
omkring 1,300,000 kronor, och jag tror, att hvar och en skall
draga sig för en sådan tillökning i kostnaderna.

Slutligen anser utskottet, att sättet för uppbörden af afgifterna
medelst infästande af märken i en pensionsbok bör utbytas mot
något bättre och beqyämare sätt. Jag kan icke neka till, att
hvad utskottet härom anfört, var något, som till en början imponerade
på mig, och jag höll före, att det vore bättre, att t. ex.
i hvarje kommun funnes en liggare på pensionstagarne. Men jag
har öfvergifvit denna tanke och sluter mig för närvarande helt
och hållet till det kongl. förslaget. Jag har föranledts att göra
detta, särskildt sedan jag fått kännedom om, huru dessa märken
skulle vara beskaffade. De äro försedda med årtal samt äfven
med arbetsgifvarens namn, och dertill kommer, att hvarje innehafvare
af ett sådant märke eller pensionsbok, kan få sin pension
kontrollerad hos pensionsnämnden vid bokens uppvisande. Också

Lördagen den 27 April, £. in.

43 N:o 26.

är det ju tillfälle för honom att, i den händelse pensionsboken Lagförslag
skulle gå förlorad, kunna få den ersatt på sätt, som lagen nämner, “”f ^“beDertill
kommer slutligen, att kostnaderna för eu sådan der an- ledande af
ordning med liggare i hvarje kommun, skulle blifva icke obetyd- pension vid
liga. Yi hafva i vårt land 2,600 kommuner, och skulle man här- varaktig oförför
beräkna endast 100 kronor på hvarje kommun, så biefve det m^Jfl
genast en tillökning i kostnaderna af 260,000 kronor. (Forts.)

Då sålunda de skal, på hvilka utskottet stöder sitt afstyrkande
af det kongl. förslaget, icke synas mig vara tillräckligt tungt
vägande, och då jag anser, att ett antagande af detta förslag
skulle medföra afsevärda och stora fördelar både i socialt och
sedligt afseende, kan jag icke annat än hysa de allra varmaste
sympatier för det kongl. förslaget. Då emellertid utsigterna för
detsammas antagande icke lära vara så stora, ansluter jag mig
till det af landshöfding Dickson framstälda förslaget, till kvilket
jag sålunda, herr talman, yrkar bifall.

Hem West er: Man synes i denna kammare vara temligen
enig i sin önskan att erhålla en lag om arbetareförsäkring —
endast vägarne, som skola leda till detta mål, tyckas vara olika.

För min del anser jag det icke vore rigtigt att nu genast antaga
Kongl. Maj:ts förslag eller herr Dicksons reservation. Det har
ju med större eller mindre befogenhet framstälts en mängd anmärkningar
mot det kongl. förslaget, och det får väl också medgifvas,
att då det är fråga om eu lag afsedd att gälla för sekler,
är det af största vigt, att man redan från början söker göra den
så fullständig och så noggrann som möjligt. Sålunda anser jag,
att hvarken sjelfva lagen eller den sak här är i fråga skulle förlora
på, att de ännu en gång finge omarbetas och utredas. Det
har en gång yttrats i denna kammare, att vår tid eger ingen mera
glädjande företeelse än den allt jemt fortgående förbättringen af
arbetarnes ställning, och hvar och en som erkänner betydelsen
häraf måste äfven med tillfredsställelse omfatta det nu föreliggande
förslaget, ty om det äfven icke i sin nuvarande form kan antagas,
bär det dock otvifvelaktigt varit en mägtig häfstång för denna
frågas utredning och dymedelst fört den ett stort steg framåt.

Ser man nu till de kapital, som erfordras för att föra förslaget
igenom, kan man med fog framställa den frågan: ega landets
arbetare och arbetsgifvare verkligen förmåga att bära de stora
ekonomiska uppoffringar, som detta förslag kräfver? Jag vågar
nästan tro att detta förslag från början är icke för litet, utan
snarare för stort. Börjar man i mindre skala kunde försäkringen,
efter vunnen erfarenhet, med fördel utvidgas, hvaremot en minskning
i den en gång antagna pensioneringen vore omöjlig. Yi
måste komma ihåg, att det kapital, som dragés från industrien
till fonder för att der fastlåsas, detta kapital kommer ej arbetet
till godo, hvaremot det kapital som användes till näringarnes och
industriens utveckling och förkofran kommer arbetet och arbetarne ,
till godo och befrämjar deras bästa.

Det nu föreliggande förslaget innebär dock att ett betydligt

N:o 26. 44

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oför
måga till
arbete.

(Forts)

Lördagen den 27 April, f. m.

kapital årligen komme att dragas från industrien och näringarne,
och häruti ser jag en verklig fara för vårt kapitalfattiga land.

Äfven anser jag att den erforderliga beskattningen bör tagas
ej blott af arbetare och arbetsgifvare. Utskottet har också i sin,
■motivering föreslagit att våra kapitalister och större handlande ej
borde gå fria från denna beskattning, då de ju erhålla en betydlig
lättnad i framtiden i följd af kommunalskattens jemna nedgående
genom den minskade fattigtungan.

Det skulle ju kunna finnas mycket annat att framhålla i en
så vigtig fråga som denna, men de förnämsta erinringarna hafva
redan gjorts, hvarför jag endast i korthet ber att få yrka bifall
till utskottets förslag med ogillande af dess motivering.

Grefve Douglas: Ehuru jag ej kan sluta mig till deras antal,
hvilka förordat denna kong], proposition, underkänner jag dock
ingalunda det stora och betydelsefulla arbete, som å densamma
nedlagts och ännu mindre detta lagförslags utomordentligt stora
betydelse. Frågan om arbetarnes pensionering har ju under en
eller annan form trängt sig fram på dagordningen inom de allra
flesta europeiska kulturstaterna, och om också dess bättre vi ej
hafva samma sorgliga anledning som vår grannstat Tyskland att
söka genom lagstiftningsåtgärder intressera stora kategorier af
arbetare och stora samhällslager för samhällets bestånd, så ligger
det dock en djup sanning i den uppfattningen, att i ett land med
begränsad politisk rösträtt den samhällsklass, som ej eger sådan
rösträtt, aldrig bör finna någon rättvis anledning till den föreställningen,
att deras säregna intressen icke skulle omfattas med
samma samvetsgrannhet inom Riksdagen som öfriga representerade
samhällsklassers. Jag har också derför vid de båda tillfällen jag
haft att arbeta mig in i dessa frågor, nemligen första gången då
jag såsom landshöfding fick mig ålagdt att afgifva utlåtande angående
arbetarekomiténs betänkande och nu senast såsom ledamot
i arbetareförsäkringsutskottet, sökt att enligt bästa förmåga afväga
alla skäl för och emot, hvilka kunnat anföras och som föreligga
i Kongl. Haj:ts förslag. Att resultatet ändock blifvit ett negativt
ligger hufvudsakligast i känslan af det stora ansvar, som hvar
och en gör sig delaktig uti, hvilken genom sitt råd bidrager till
att Riksdagen tager detta första afgörande steg mot den obligatoriska
arbetareförsäkringen, ett ansvar, som vi i sakens nuvarandeläge
och på grund af dess oöfverskådlighet icke velat påtaga oss
och som ytterligare skärpts af den öfvertygelse att, när steget eu
gång vore taget, det då ej kunde tagas tillbaka.

Det måste ju stå klart för en hvar redan vid det första genomläsandet
af den kong], propositionen, att här föreligger en ny
skapelse, hvilken, derest den skulle blifva lag, inom kort komme
att framträda såsom en hittills okänd men i hela vårt näringslif
djupt ingripande faktor, en institution, som för att kunna funktionera
kräfver ett så stort samladt kapital och så stora årliga
tillskott, att de kapital, vi t. ex. nedlagt på våra statsjernvägar,
eller den årsbudget, som är anslagen till flera af våra hufvudtitlar,

45 N;o 26.

Lördagen den 27 April, f. m.

i jemförelse dermed förefalla ganska blygsamma, och om man Lagförslag
närmare tänker sig in uti de otaliga förhållanden, hvilka direkt an$-eller indirekt beröras af denna organisation, hvilken först många betande %
■decennier härefter kan anses fullt genomförd, och besinnar, huru- pension vid
som hvarje felaktighet i kalkylerna under denna långa tid Så varaktig oförsmåningom
kan växa ut till missförhållanden, hvilka direkt inverka mdsa m
på sjelfva försäkringens hufvudgrunder, och tänker man slutligen /ports)
på den redan från Tyskland vunna erfarenheten angående omöjlig- ''

heten. eller åtminstone den ytterligt stora svårigheten att, sedan
organisationen väl vunnit laga kraft, göra några ändringar i hufvudgrunderna
eller likasom skjuta in någon punkt, torde man finna
förklaringsgrunden till den stora betänksamhet, hvarmed utskottet
går till sitt värf och den tvekan det uttalat i afseende på derå
af bestämmelserna i Kongl. Maj:ts proposition. Motiven till
denna tvekan har utskottet andragit i sitt betänkande, som i dag
blifvit delvis mycket omildt behandladt. Jag ber att få hålla mig
till den punkt, som jag anser innebära den allra största svårigheten,
och den består deruti, att då regeringen nu framträdt med
principen af obligatorisk arbetareförsäkring och då den lag, som
framlagts, enligt sin natur har karakteren af en hjelp, ett understöd,
en _ lättnad åt de obemedlade klasserna, så bör denna lag,
enligt mitt förmenande, för att vara rättvis äfven komma alla
arbetande klasser utan undantag till godo. Det är denna princip
jag anser vara den allra vigtigaste, och låtom oss komma öfverens
derom, att skälet hvarför ej denna synpunkt blifvit vederbörligen
beaktad ligger ingalunda, på sätt här af några talare anförts,
deruti, att enligt den officiella statistiken dessa klasser icke skulle
vara i samma behof af försäkring som de andra, utan egentliga
skälet ligger i den stora tekniska svårighet, som möter att taga
med dessa klasser, hvilka man för enkelhetens skull kallar för “lösa
arbetare", hvarmed menas manliga och qvinliga betings-och styckarbetare,
jordtorpare, mindre sjelfförsörjare, handtverkare med flera.

Dessa skulle endast med största svårighet kunna inrymmas i försäkringen
och derför, endast af detta rent tekniska skäl, enades man om
deras uteslutande. De hafva ej någon bestämd arbetsgifvare, eller
denne vexlar så ofta, att man står alldeles rådlös inför problemet
på hvad sätt pensionsbidragen här skulle kunna hos arbetsgifvaren
utkräfva^. I Tyskland har man sökt hjelpa saken med att helt
kategoriskt dekretera, att den arbetsgifvare, hos hvilken den Inse
arbetaren hade arbete den första dagen i en kalendervecka, äfven
skulle hafva bestyret med att inklistra hans pensionsmärke, men
denna utväg har der väckt många missförhållanden och stridigheter
och kännes af arbetsgifvarne såsom en stor orättvisa, öfver
hvilket man icke må förundra sig. Denna utväg är sålunda ej
att rekommendera. Men äfven om man skulle lyckas att lösa
denna svårighet och att sålunda få hela den lösa arbetarebefolkningen
in i försäkringen, hvilket skulle representera en tillökning
i de försäkrades antal af minst 40 procent, så uppstår i och med
detsamma och just genom denna tillökning en ny svårighet, nemligen
att det samlade kapitalet och de årliga afgifterna växa till

tf:o 26. 46

Lördagen den 27 April, f. m.

Lag färsing
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

så oerhörda belopp, att man verkligen kan ifrågasätta huruvida
vår industri och staten sjelf skulle kunna bära detta. Om man
åter vill föra fram saken på den andra vägen, nemligen att sätta
ned pensionerna för att på det sättet minska tillskotten och det
samlade kapitalet, så riskerar man att beröfva dessa pensioner
den karakter man velat förläna dem, eller att blifva ett någorlunda
tillräckligt understöd i fall af invaliditet.

Det är i denna kedja af hittills olösta svårigheter, som enligt
min uppfattning det berättigade ligger i utskottets förslag att, i
trots af det stora arbete, hvilket redan är nedlagdt på detta förslag,
ändock hemställa om en skrifvelse till Kongl. Maj:t om
ytterligare utredning i dessa punkter. Det innebär —- jag ber att
få nämna det på grund af uttalanden i dag i kammaren — ingalunda
någon inkonseqvens att, såsom utskottet gjort, framhålla sig
yppande svårigheter samt huru som ur den ena svårigheten utvecklar
sig en annan, samt ur denna en tredje o. s. v., utan det
har endast varit utskottets skyldighet att vid förslagets bedömande
påvisa dessa. Att deruti ligger någon inkonseqvens kan jag
ej finna.

Dessutom har utskottet framhållit några särskilda önskningsmål,
hvilka enligt min tanke äro berättigade, åtminstone kunna
för dem vigtiga skäl anföras.

Här har talats om en punkt angående oäkta barn. Det kan
ju vara sant, att den ifrågavarande försäkringen är en arbetareförsäkring
och ej en barnförsäkring, och att sålunda den föreslagna
barnförsäkringen är att anse endast som ett supplement till den
förra. Men å andra sidan har anförts såsom en af hufvudgrunderna
för den kongl. propositionen att fattigtungan skulle i hög
grad förminskas derigenom, och då vet ju enhvar, som har någon
kännedom om förhållandena på landet och i staden, att bland de
ständigt växande bördorna oäkta barns försörjning ingalunda hör
till de minsta, och derför borde en önskan om, att en så pass vidtomfattande
lag, hvilken kräfver så dryga offer, äfven måtte i någon
mån bidraga till fattigtungans lindrande, ej kunna förefalla
oberättigad.

Utskottet har vidare fäst. sig vid en punkt, nemligen “att
sättet för uppbörden af afgifterna medelst infästande af märken i
eu pensionsbok utbytes emot något på samma gång beqvämare
och tillförlitligare sätt." Ja, det är visserligen sant att man i
Tyskland i afseende på den egentliga arbetsförsäkringen ej utfunnit
något annat sätt, och i de andra staterna är hela denna
lagstiftning ännu så i sin linda, att vi ej kunna tala derom med
hänsyn till der gjorda erfarenheter; men den omständigheten att
hittills något annat sätt ej utfunnits bevisar icke, att det ej lian
finnas något annat och bättre.

Utskottet har framkastat tanken om att upprätta längder inom
pensionsdistrikten, i hvilka arbetarne skulle kunna införas, men
har i brist på tid ej närmare preciserat sättet. Men så mycket
kan jag från min erfarenhet från södra Tyskland anföra, att just
detta evinnerliga klistrande med pensionsmärken kännes inom

Lördagen den 27 April, f. m.

47 N:o 26.

många industrigrenar och i många trakter derstädes som ett snart Lagförslag
sagdt olidligt besvär, som trycker vida mera och förorsakar mycket ang'' försäkmera
förargelse än sjelfva afgifternas storlek. ''Töande aj

Om sålunda utskottsarbetet i år fått utmynna i ett lagförslag, pension vid
vill jag dock påminna om, att utskottet har uttalat sig för önsk- varaktig oförvärdheten
af en arbetareförsäkringslag, vidare att den bör byggas på mäg“ tiU
den obligatoriska principen samt att den obligatoriska försäkringen (Forts )
bör utsträckas till så många klasser af arbetare och arbeterskor
som möjligt, och slutligen bär utskottet uttalat önskvärdheten af
att, vare sig lagförslaget antages eller icke, den af Kongl. Maj:t
föreslagna summan, 1,400,000 kronor, måtte afsättas för att reserveras
till en blifvande arbetareförsäkring.

Dermed tror jag, att redan ganska mycket är vunnet, och om
Riksdagen vill antaga utskottets förslag, så tror jag, att man fåfängt
skall söka leta upp något lagförslag med lika stor omfattning
och med ens närmelsevis så stora kraf, hvilket redan i
sitt första, framträdande inför Riksdagen kan uppvisa ett lika
stort positivt resultat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Grefve Hamilton: Yi stå inför en af dessa stora sociala frågor,
hvilka förr eller senare kräfva sin lösning. Och det lärer väl
icke vara tvifvel underkastadt, att, om lösningen kan ske under
en lugn tid, innan missnöjet insmugit sig bland de djupa lagren
och någon antydan om att vilja störa samhällsordningen ännu icke
varsnats hos dessa, vore det till icke ringa fördel för vårt lands
sunda och lagbundna utveckling —• jag menar med andra ord:
bättre förekomma än förekommas.

Efter de vidtomfattande och djupt ingripande lagstiftningsåtgärder,
hvilka under de senare åren inom vårt land vidtagits,
vore måhända tiden inne att fästa vår uppmärksamhet på den del
af svenska folket, hvars förmyndare vi lagstiftare med eller mot
vår vilja i politiskt afseende mer eller mindre äro. Vårt förmyndareansvar
manar oss dertill, och för oss landtman bör det vara
angenämt veta, att en del af de millioner, som utgå för att skydda
vår betryckta näring, återbördas till arbetarebefolkningen, för att
betrygga dess ålderdom. Hyser man den åsigten att ett lands
inre lugn utgör dess styrka, måste man ock erkänna, att en arbetareförsäkringslagstiftning
innebär stora fördela!’. Otvifvelaktigt
verkar det tryckande och kännes oroande för den mera tänkande
delen af arbetarebefolkningen att veta, att, när nöd på grund af
sjukdom eller ålderdom står för dörren, för dem återstår endast
att vända sig till den allmänna fattigvården, och att det enda tak
öfver hufvudet som erbjudes dem är fattighusets — då å andra
sidan deremot vissheten om, att, när invaliditet eller död träffar
dem de sjelfva eller i senare fallet deras familjer hafva sin utkomst
bör ingifva dem en känsla af trygghet och förnöjsamhet.

Man kan naturligtvis invända, att den flitige arbetaren — för den
lättjefulla hyser man ej några omsorger — icke har några dylika
bekymmer, enär han sjelf sörjer för sin framtid. Men ovisst är,

N:o 26. 48

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

huruvida han alltid har tillfälle dertill, tv invaliditet kan inträffa
vid unga år, innan han hunnit samla några medel. Och den lättjefulle
kan ju efterlemna hustru och barn.

Många anse, att frivillig försäkring vore bättre än den obligatoriska.
Förhållandena i Frankrike gifva emellertid vid handen,
att en frivillig försäkring icke medför nöjaktigt resultat. Man
håller äfven före, att vårt land icke skulle kunna bära kostnaderna
för försäkringen i fråga. Men afsigten är ju endast att bereda
bergning åt landets egna invalider, och dem måste vi redan
nu underhålla. Frågan gäller endast, huruvida underhållet skall
utgå under en bättre och lämpligare form än som nu sker. Också
synes utskottet vara enigt med afseende på nödvändigheten af
arbetareförsäkring. Det är blott rörande sättet för dess utförande,
som meningarna äro delade.

Det är ju mycket möjligt, att åtskilliga brister vidlåda Kongl.
Maj:ts förslag. Men, skulle så vara, håller jag före, att dessa
allenast kunna på nöjaktigt sätt afbjelpas sedan man genom lagens
tillämpning vunnit nödig erfarenhet. Och, låt vara att utskottet
har rätt i sina påståenden — hinder möter ju icke att framdeles,
ifall det visar sig vara af nöden, i försäkringen inbegripa
äfven andra kategorier af arbetare, att bevilja uppfostringsbidrag
äfven åt andra barn än äkta, att vidtaga lämpligare anordningar
för förvaltningen och uppbörden af bidragen, eller att anordna en
fördelaktigare frivillig försäkring än den i 56 § ifrågasatta. För
öfrigt har utskottet i dessa hänseenden icke kunnat framkomma
med något mera tillfredsställande än som inbegripes i Kongl.
Maj:ts förslag.

Fondbildningen är onekligen den betänkligaste sidan af frågan,
men denna svårighet bör likväl kunna lösas, ty fondbildningen
kommer endast att ske så småningom, och, om också icke skilnaden
mellan vår export och import skulle medgifva försäkringsanstalten
att, såsom man tänkt sig, återförvärfva våra s. k. utländska
låneförbindelser, möter säkerligen icke hinder för placeringen
af medlen i vårt eget lands industris och näringars obligationer.
En följd häraf blir antagligen en räntenedsättning, men
detta är ju ett mål, som eftersträfvas af många.

Arbetareförsäkringen skulle säkerligen binda en stor del af
Sveriges folk med kärlekens band vid fosterjorden. Och då för
mig såsom mål för lagstiftarens arbete hägrar, att den blågula
flaggan städse måtte svaja ej allenast öfver hvarje tum svensk
jord utan äfven öfver ett religiöst och moraliskt, ett idogt och
välbergadt, ett förnöjdt och lyckligt, ett fosterlandsälskande svenskt
folk, ja, öfver ett land, hvars söner ej längta utöfver dess gränser
och hvilka, då det gäller att värna dess frihet, ej gå under
fanorna af tvång, utan ila dit drifna af fosterlandskärlek, skulle
jag icke tveka — för att komma ett steg närmare detta mål —
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men då jag vet, att ett’
sådant yrkande icke medför något praktiskt resultat, ber jag att
få förena mig i det af herr Dickson framstälda förslaget.

Lördagen den 27 April, f. in.

40 N:o 26.

Herr Philipson: Vid denna sena timme skall jag icke för- Lagförslag
söka ingå i någon kritik af utskottets betänkande och den kläm, a?9- f°rsäk''
hvartill det kommit. Denna kritik har blifvit gjord af föregående ledande
talare vida bättre än jag skulle kunnat åstadkomma. Jag har en- pension vid
dast begärt ordet för att uttala mina varma sympatier för Kongl. varaktig oförHaj:ts
föreliggande förslag. Vi industriidkare, som redan ofta m&9a m
hafva i våra stora bolag och verk infört sjuk- och begrafnings- ("fort3'')
kassor samt besparingsfonder, afsedda för våra arbetares bästa,
vi känna till den nytta, som derigenom beredes arbetarne. Och
jag är derför lifligt öfvertygad om de välsignelsebringande fördelar,
som skulle beredas landets arbetsklasser genom införande af
denna obligatoriska försäkring.

Bland de skäl, som verkat största motståndet mot det kongl.
förslaget, synes mig det förnämsta vara föreställningen om svårigheterna
beträffande den föreslagna kapitalbildningen. Denna föreställning
förefaller mig likväl högst besynnerlig. En kapital- eller
fondbildning synes mig i och för sig vara för hvarje land önskvärd.

Och åstadkommes denna kapitalbildning genom arbetarnes och
arbetsgifvarnes besparingar, synes det mig så mycket lyckligare.

De stora kapitalbildningar, som i vårt land egt rum vid våra lifoch
olycksfallsförsäkringsanstalter, visa tillräckligt den stora välsignelse,
som dessa institut medföra dels för de försäkrade, dels
äfven för landet derigenom att besparingarne komma näringarna
till nytta, der de ju naturligtvis göras fruktbärande.

Nu har sagts, det man icke skulle kunna lyckas att väl placera
ett kapital, så stort som det ifrågasatta, att en ränta af 37»
procent kunde anses vara för hög. Hen jag vågar i likhet med
en föregående talare påstå, att, då kostnaden för förvaltningen af*
denna kassa icke skulle bestridas af fondens medel, utan endast
af staten, högst egendomligt vore, om icke denna fond i medeltal
skulle kunna skaffa sig en ränta af 31/2 procent. Skulle under
tidernas lopp så hända, att ränteförhållandena ändrade sig, ja —
då kunde, sedan man först sett att svårigheter mötte, en ändring
ske. Men jag för min del hyser den öfvertygelse, att ännu under
ett femtiotal år penningar bär i landet väl kunna af näringarna
användas till 372 procent. De oerhörda hjelpkällor, som i vårt
land finnas, mana oss till fortsatt verksamhet på den väg, hvarpå
vi sedan mer än tjugu år lyckligt inslagit, mana oss till fortsatt
verksamhet å industrien och näringarnes områden. Och med ökad
verksamhet för dessa kommer äfven penningbehofvet att ökas.

En ärad talare på stockholmsbänken har framhållit, hvilka svårigheter
han ansåge skulle uppstå, genom den föreslagna stora fondbildningen,
och han har dervid omnämnt de stora depositioner, som
finnas i bankerna. Ja, dessa må man icke tro ligga obegagnade.

De komma nog näringarna till gagn. Och, om nu under en tid
näringarne icke hafva el ler haft så stora penningebehof, härleder det
sig deraf, att varuvärdena öf ver hela jorden hafva sjunkit i förut okänd
grad. Återgå dessa varuvärden till sina normala belopp, då behöfvas
penningarne väl; och för min del tror jag att vi för närvarande
hafva den lägsta ränta, som vi måhända på ett årtionde kunna emotse.

Första Kammarens Vrot. 189~>. N:o ,‘Vi. 4

Ji:o 26.

50

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag På de skal, som af föregående talare blifvit anförda, tror äfrin
ven ia&> Kongl. Maj:ts förslag i sin helhet icke obetingadt är

ledande af det, som kan tillfredsställa alla, men jag finner detsamma vara
pension vid mera tillfredsställande än utskottets, och jag är öfvertygad om,
varaktig oför- att de små förändringar, som på grund af den i kamrarne förda
Yllete11 diskussionen kunna af Kongl. Maj:t tagas i öfvervägande, skola
(Forts.) när förslaget, som jag hoppas ånyo återkommer, bereda detsamma
den framgång, som jag af hjertat önskar det måtte vinna.
Jag ber att fä instämma i herr Dicksons förslag.

Herr Sjölin: Under den nu länge pågående diskussionen har
jag funnit, att det är i synnerhet två punkter, hvarom den rör sig
beträffande detta förslag, nemligen om försäkringsgrunden och huruvida
flere försäkringstagare, än i förslaget omförmälas, skola komma
i fråga. Hvad det senare angår, kunna ju meningarne derom med
skäl vara delade, men jag tror dock, att det antal, som, enligt
hvad här är ifrågasatt, icke skulle komma med i försäkringen, betydligt
reduceras, när man ser på, huru de benämnas, som sålunda
skulle uteslutas. Det heter i lagförslagets 2 § 1 punkten, att “arbetare,
gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra, hvilka
i fråga om anställningen äro med dem jemförliga“, skola försäkras,
och utskottet anmärker, att lagen kommer att omfatta uteslutande
de i § 2 mom. 1 uppräknade grupper af arbetstagare, och
att från försäkringen uteslutits s. k. lösa arbetare, betings- och
styckarbetare, jordtorpare samt mindre sjelfförsörjare, såsom handtverkare
med flere. Detta ord “lösa arbetare", det kan ju tydas
på olika sätt, men meningen är förmodligen, att dit skola hänföras
»alla, som icke hafva oafbrutet arbete på samma ställe eu hel vecka.
Men deremot då det talas om betings- och styckarbetare har jag
förestält mig, att de skulle kunna afses, sådan paragrafen är affättad.
Ty jag kan icke förstå, att det skulle göra så stor skilnad,
om jag har en arbetare, med hvilken jag har ackorderat om
en dagspenning, eller jag har en arbetare, som arbetar på beting.
Jag kan hafva arbetare, och jag har det verkligen också, som arbeta
hela året om på beting och ackord, och jag kan icke föreställa
mig,., att de skulle vara befriade från att vara försäkringspligtige.
År denna min uppfattning rigtig, så kommer antalet af
dem, som äro ifrågasatta att icke inbegripas under försäkringen,
att reduceras ganska väsentligt.

Så talas här vidare om jordtorpare. Det är redan förut af
några talare omnämndt, att en stor del af jordtorparne hafva varit
försäkringspligtige innan de blefvo jordtorpare. Således omfattar
förslaget äfven dem. Det är således enligt mitt förmenande
icke så, som utskottet har beräknat, att det skulle tillkomma minst
50 procent, derest dessa klasser skulle medtagas. Nu kan det ju
med fog vara delade meningar om, huruvida de skola medtagas
eller icke, men jag tror. att det möter icke något hinder sedan,
att få en klass för dem särskild^ och att man således icke nu bör
förkasta förslaget derför, att man icke kan utsträcka det så långt
som utskottet har förestält sig. Dessutom, hvad beträffar de lösa

Lördagen den 27 April, f. m.

51 ]*:o 26.

arbetare, är det visst icke så, som många föreställa sig, att det Lagforslag
är just den fattigaste delen af befolkningen. Nej, det är mången ann- f6rsäk''
gång så, åtminstone på min ort, att dessa tillfälliga arbetare, lösa ilande tf
arbetare, de äro husegare, som sjelfva hafva en jordtorfva, och de pension vid
kunna hänföras till lösa arbetare blott derför att de tillfälligtvis varaktig oförarbeta
för andra, men icke i allmänhet. Således, om man betrak- m&,Ja m
tar saken på detta sätt, tror jag icke, att det finnes så mycket (p^rts’)
skäl att utsträcka förslaget derhän, som utskottet har föreslagit.

Hvad nu åter angår fondbildningen, så är redan så mycket
taladt derom, att jag skall icke inlåta mig på några detaljer i det
afseendet, men jag kan icke underlåta att säga, att det förefaller
mig besynnerligt det sätt, hvarpå man här resonnerar, när man
skall stifta en lag. 1 de allra flesta fall är det så, när det är
fråga om en lag, som kräfver utgifter, att man har svårighet att
genomföra lagen, derför att man icke vet, huru man skall få de
medel, som erfordras. Här är ett motsatt förhållande. Här anser
man det besvärligt att åstadkomma denna lag, derför att vi få för
stora kapital och det kommer att verka menligt i andra rigtningar
och andra afseenden. Jag hyser icke så stora farhågor i detta
afseende, derför att jag har den uppfattningen, att det är nödvändigt
att för en försäkringsinrättning sådan som denna hafva en
fond, och att dessa medel icke komma att dragas ur landet eller
ligga värdelösa, utan de, likasom andra, komma att göras räntebärande.
Således kan jag icke se, att _deri skulle ligga någon
nationalförlust.

Hvad den obligatoriska principen beträffar, så har ju icke utskottet
direkt velat förneka dess behöflighet, men det har, såsom
redan förut är antydt, varit mycket vacklande i sin uppfattning
härom. Jag för min del är icke vacklande i det afseendet, jag är
fullkomligt på det klara med, att skall denna försäkring göra det
gagn, som dermed är afsedt, så är det alldeles nödvändigt, att den
blir obligatorisk. Ty efter den erfarenhet jag har, är det just
de personer, som icke sjelfva tänka på sin framtid, som icke vilja
göra något för ålderdomen, eller om sjuklighet eller olycksfall
inträffar, det är de, som behöfva den obligatoriska försäkringen,
för att de skola kunna hafva ett stöd, i händelse de råka i sådana
omständigheter, som med denna försäkring afses. Derför tror jag,
att det är alldeles nödvändigt, att försäkringen blir obligatorisk,
och det har också visat sig, att i de länder, der man har försökt
att på frivillighetens väg nå detta mål, det icke har lyckats.

Hvad nu åter beträffar det ifrågasatta förslaget, att man skulle
uppskjuta ärendet utan att angifva några skäl för uppskofvet, så
förefaller det mig vara af allra största vigt, att man får denna
fråga så fört som möjligt afgjord. De försäkringstagare, som af
denna lag skola hafva gagn, och för hvilka den skall stiftas, de
följa den med den största uppmärksamhet, och de göra det så
mycket mer, som de hafva sig fullkomligt bekant, att det är inånga
år sedan detta förslag väcktes, och att det stod i samband med
det förslag, som 1888 års Riksdag antog, rörande införande af tull
på lifsmedel. Man kunde du trösta dem med att såga: här kan

Ji:o 26. 52

Lördagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
ang. försäkring
för beredande
aj
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

ni se, att lagstiftaren tänker äfven på er; det är nödvändigt att
begagna detta medel för att skydda både jordbruksnäringen och
andra näringar i landet, men lagstiftaren har icke förbisett, att
han bör göra något äfven för de orepresenterade. Nu måste vi
göra något för att infria detta löfte. Det är nu redan sju år sedan
detta ord uttalades från allra högsta ort, och det torde icke
vara för tidigt nu, att man griper sig saken an med allvar. Man
har talat om, att det kräfves mera utredning. Jag vill icke neka
dertill. Det kan vara möjligt, att det är nödvändigt att göra
några ändringar i det föreliggande förslaget. Men jag föreställer
mig, att, då två komitéer haft detta förslag om hand och utarbetat
det i olika rigtningar, då det varit förelagdt Riksdagen eu
gång förut och vederbörande myndigheters utlåtande inhemtats,
man icke saknar utredning. Man må komma med hvilket förslag
som helst så är det enligt mitt förmenande icke möjligt att derför
vinna odeladt bifall inom Riksdagen. Härtill skola vi icke
sträfva, men hvart vi enligt min åsigt höra sträfva, det är dertill,
att så fort som möjligt söka göra detta förslag till en verklighet.
Detta är, såvidt jag förstår, både rätt och klokt. Det är rätt derför
att alla andra samhällsklasser hafva fått skydd för sitt arbete
och sina näringar. Då är det också rätt, att denna andra klass
eller tredje klass, hvilket man vill kalla den, denna stora skara
af arbetare får något skydd för sin näring, och det är så mycket
vackrare, om Första Kammaren godkänner det förslag, som här
är af en högt ärad talare framstäldt, som kammaren derigenom
visar landet och hela arbetarebefolkningen, att Första Kammaren
verkligen vill befrämja dess bästa.

Det är under uttalande af dessa förhoppningar och önskningar,
som jag vördsamt anhåller att få instämma i herr Dicksons förslag.

Som ytterligare sju ledamöter anmält sig för afgifvande af

?stranden i nu föreliggande fråga, uppsköts dess fortsatta behändig
till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 3,27 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normana Boktryckeri-Aktiebolag, 1895.