1895. Första Kammaren. N:o 22

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 22.

Lördagen den 20 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl.
justitiedepartementet den 19 april 1895.

Förutvarande statsministern herr friherre Johan Gustaf Nils Samuel
Åkerhielm till Margretelund hade aflemuat fullmagt, utvisande att han
vid riksdagsmannaval, som af Stockhoms läns landsting blifvit den 18
innevarande april förrättadt, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
Första Kammare för en tid af nio år från nämnda dag; och sedan
berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare
granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
utan att desse mot fullmagten framstält någon anmärkning,
beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas
Första Kammaren, hvarjemte fullnjagten skulle till kammaren öfverlemnas
för att hållas herr friherre Åkerhielm tillhanda.

In fidem

Albert Petersson.

Det upplästa protokollet lades härpå till handlingarna.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag tager mig friheten föreslå, att kammaren behagade besluta
att genom protokollsutdrag meddela Andra Kammaren hvad sålunda
här förekommit.

Denna hemställan bifölls, hvarefter protokollsutdrag i ärendet
justerades.

Första Kammarens Prot. Iti95. N:o 22.

1

N:o 22. 2

Lördagen den 20 April.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillägg
till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889;

n:o 33, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar
af förordningen om kommunal styrelse på landet den 21 mars 1862; och

n:o 34, i anledning af väckt motion med förslag till lag om arbetstiden
i bagerier m. m.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 och 30 sistlidne mars bordlagda
utlåtande n:o 26, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner
för krigsmagtens behof samt att till krigsbruk afstå hästar och
fordon.

Herr Annerstedt: I afseende på föredragningssättet ber jag få
föreslå, att ifrågavarande betänkande måtte sålunda företagas till afgörande,
att hvardera lagförslaget föredrages paragrafvis och först sedan
förslaget blifvit genomgånget detsammas rubrik föredrages, att efter det
båda lagförslagen blifvit genomgångna, utskottets hemställan rörande
förslagen föredrages, äfvensom att, för den händelse att lagförslagen
eller något af dem i vissa delar kommer att af den ena eller andra
kammaren återförvisas, utskottet lemnas öppen rätt att vid ärendets
förnyade behandling i afseende å de paragrafer, hvilka blifvit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta
förändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Denna hemställan bifölls.

Förslag till lag Utskottets förslag till lag angående skyldighet för kommuner och
ang. skyldigheten skilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof.

för kommuner
och enslcilde R ^

att fullgöra ^

föÅrigsbehof. Herr Casparsson: Då eu lag framlägges, som så nära berör

landets ekonomiska och dess invånares privatsrättsliga förhållanden,
tror jag, att man haft rätt vänta, att landets högsta dömande myndighet
beredts tillfälle att yttra sig öfver lagen, och jag vågar nästan
påstå, att man haft rätt att fordra det. 42 § af riksdagsordningen
bestämmer nemligen, att under civil- och kriminallag äfven förstås de
delar af krigslagar och författningar rörande krigsväsendet, som ega
tillämpning till medborgare, utom krigsstaten. Denna lag berör utan
all fråga författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till
medborgare utom krigsstaten, och vid sådant förhållande föreställer
jag mig, att lagförslaget bort framläggas i den ordning 87 § regeringsformen
stadgar.

Om man jemför det nu framlagda förslaget med det, som var
framlagdt vid 1889 års riksdag, äro deri åtskilliga förändringar vidtagna.
I den första inledande paragrafen, som förekom 1889, stad -

3 N:o 22.

Lördagen den 20 April.

gades, att genom reqvisition skulle fyllas sådana oundgängliga hehoiFörslag till lag
för krigsmagten, kvilka icke med tillräcklig skyndsamhet kunna på annat®"?1
sätt, såsom från samlade förråd eller genom köp, leveransaftal o. s. v./oci ^sUlde
“tillgodoses. Detta »från samlade förråd» m. m. är nu uteslutet. Jag att fullgöra
förmodar, att orsaken dertill varit den, att man ville hafva paragrafen reqvuitioner
formulerad i närmare öfverensstämmelse med 74 § regeringsformen/or kn9sieh°fMen
jag tror det skulle varit nyttigt att i lagen framhålla, att reqvi- (Forts-)
sitionssystemet ej är det enda möjliga för att uttaga krigshärens behof,
utan att det särskildt i vårt land måste ske genom samlade förråd
eller genom köp, leveransaftal o. s. v. En utvidgning af reqvisitionsrätten
har äfven skett genom att man borttagit den 8 § i 1889 års
förslag med den begränsning, den innehöll. Nyttan och behofvet af
en reqvisitionslag är naturligtvis beroende på möjligheten att genom
reqvisition kunna tillgodose härens behof. Denna möjlighet åter är
beroende på befolkningens täthet och landets uppodling. Jag tror,
att i vårt land saknas de förutsättningar, som behöfvas för att uteslutande
eller till större delen genom reqvisition kunna fylla härens
behof. Jag tillåter mig i detta fäll att uppläsa ett yttrande ur en
broschyr, som utkom i slutet på 1870-talet. Den är af »en gammal
militär». Som denne författare för länge sedan är bortgången, tror
jag mig icke på något ogrannlaga sätt lyfta på anonymitetens slöja,
då jag säger, att under denna pseudonym döljer sig eu fackman, som
under 1850—60-talen både genom teoretiska kunskaper och praktisk
duglighet intog ett mycket framstående rum inom armén och på grund
häraf efter hand beklädde ett af de högsta befälen i armén. Han
yttrar:

»Såsom, åtminstone för militärer, bekant är, måste äfven ett åkerbrukande
land, för att kunna erbjuda stridande arméer möjligheten att
lefva på landets egna tillgångar, ega en jemnt utbredd befolkning af
7 å 8 tusen menniskor på qvadratmilen.

Men nu känna alla, som egnat vårt lands befolkningsförhållande
tillräcklig uppmärksamhet, att denna befolkning är ganska ojemn! fördelad;
att denna ojemnhet vanligen har helt andra skäl än åkerbruksnäringen;
att derför, om det visserligen inom mindre och från hvax--andra skilda områden finnas sådana sträckor, livilka ega eu befolkning
af vida större täthet än den ofvan angifna medelbefolkningens, den på
större ytor, t. o. m. inom de mest befolkade delarne af södra Sverige,
är betydligt mindre än denna. Och af dessa skäl måste inom
vårt land så väl den anfallande som den försvarande hufvudsakligen
lefva på samlade förråd.»

Ser man nu på befolkningsförhållandena i Sverige — jag har bär
gjort några utdrag med ledning af 1891 års befolkningsstatistik och
Forsells statistiska arealuppgifter — så är det endast ett län i Sverige,
som efter de nyss upplästa siffrorna skulle erbjuda tillfälle att genom
reqvisition tillgodose härens behof. Det är Malmöhus län med en folkmängd
af 370,600 och eu areal af 40''/2 qvadratmil eller 9,139 invånare
per qvadratmil. Gå vi till en af våra dernäst rikaste provinser, som lätt
kan bli utsatt för ett fiendtligt anfall, nemligen Östergötland, fins der
•en befolkning af blott 2,755 per qvadratmil — således långt under hvad
den här militäre författaren uppgifva såsom minimum. Gå vi till

S:o 22. 4 Lördagen den 20 April.

Förslag till fosAIälaredalen, så fins inom Stockholms, Upsala, Vesterås och Södermanför
iommuner^an^s eu befolkning af il.458 per qvadratmil. Kommer man så till
J°och en«fa7der^orrlancb som e^er våra nyare strategers åsigter i första rummet kornak
fullgöra mer att bli utsatt för ett anfall, ställa sig der förhållandena betydligt
reqvisitioner sämre. I de fem norrländska provinserna fins endast 336 personer per
för inj«6e/io/.qvadratmil, och går man specielt till Norrbottens och Vesterbottens länr
(Forts.) fins (]er blott tg4 personel'' på qvadratmilen. Under sådana förhållanden
frågar jag: är det möjligt och tänkbart att genom reqvisition kunna
i någon afsevärd mån fylla härens behof? Jag anser det vara eu komplett
omöjlighet, och derför anser jag, att denna reqvisitionslag på
långt när ej har den betydelse, som man från visst håll velat tillegna
densamma. Den föredragande departementschefen, som hade kontrasignerat
den år 1889 framlagda lagen, liknade den vid ett mycket
inveckladt vapen, som under fredstid måste hållas i ordning för att
kunna framtagas vid krigsutbrott. Jag skall acceptera bilden, men
ber att få simplifiera och precisera densamma. Jag vill likna lagen
vid ett svärd, men ett tveeggadt svärd. Huru vida man dermed skadar
fienden, beror på eu hel mängd andra omständigheter, men säkert är,
att kommer det i en oförsigtig eller hänsynslös befålhafvares hand,,
utarmas befolkningen. I den till 1889 års Riksdag aflåtna propositionen
lemnas några uppgifter om förhållandena i utlandet. I detta hänseende
ber jag.att få meddela några upplysningar, hemtade ur dessa
uppgifter. Om Österrike-Ungern lemnas den upplysningen, att »någon
fullständig reqvisitionslag finnes ej ännu antagen, ehuru förslag dertill
är uppgjordt». Det är dock en af de största militärmagter i Europa
och som således väl tyckes kunna behöfva eu sådan lag. Om Ryssland
upplyses, att der fins en lag om inqvartering och en om utskrifning
af hästar, men icke någon reqvisitionslag. Från Danmark lemnas
den upplysning, att den lag, som tillstädjer reqvisitioner för krigsbehof,
icke kunnat anskaffas, men att en dylik lag förefinnes, visar
reglementet för förplägningsväsendet i fält af 1863. Och från Italien
meddelas den uppgiften, att »reqvisitionslagen har icke kunnat anskaffas.
Att en dylik finnes är temligen säkert». Det förefaller mig
underligt, att, om verkligen allvarsamma ansträngningar gjorts för att
från Danmark och Italien få dessa lagar, vår diplomati ej lyckats i
denna sin uppgift. För egen del har jag bättre tankar om vår diplomatis
förmåga; och när dessa lagar icke kunnat anskaffas, misstänker
jag, att de ej heller finnas. Enligt reqvisitionslagen i Frankrike får
reqvisitionen ej vara så stor, att den helt och hållet utblottar kommunen,
och der finnas vissa föreskrifter till förekommande af missbruk i
detta fall. I Holland på samma sätt; äfven der fins den restriktionen,
att reqvisitionen ej får utblotta kommunen.

I den här framlagda lagen fins ingen enda sådan restriktion. Enligt
densamma kan man uttaga ända till den yttersta skärten. Föredragande
departementschefen yttrar (sid. 16) i den kongl. propositionen:
»Till sin juridiska natur skulle reqvisitionsrätten närmast kunna karakteriseras
såsom eu rätt att upptaga ett tvångslån och uppenbarligen kunna,,
då den som träffas af eu reqvisition är berättigad att för det reqvirerade
erhålla full ersättning, anspråken på noggrant afvägda former
för reqvisitionsrättens utöfvande ställas lägre än om frågan gäller ut -

Lördagen den 20 April.

5 N:o 22.

tagandet af en skatt». Ja, jag undrar det. Man tager från bonden,Förslag till lag
från jordbrukaren hans dragare för arméns behof, man nedslagtar hans®"?- *kyld,9het
kreatur, man upptager det foder han skulle behöfva för att framföda''''°Jch
den återstående delen af kreatursbesättningen. För allt detta får han att fullgöra
visserligen ersättning, men han får ej någon ersättning för den indirekta reqvisitioner
förlust, som han lider genom borttagandet af hans existensmedel, somför kngsbehof.
utgöra vilkoret för att kunna utöfva sitt yrke och sköta sin jord. Det (Forts.)
är med den här reqvisitionslagen ungefär som med influensan: det är
ej sjukdomen som är det värsta, utan det är sviterna, som ofta äro
värre än sjelfva sjukdomen. Också stadgade den gamla 74 § regeringsformen,
att de härens förnödenheter, som uttagits, skola ersättas efter
markegångspris med en förhöjning till hälften deröfver. Någon sådan
bestämmelse fins ej här, utan här utgår ersättningen blott efter markegångspris.

Jag skall nu be att få öfvergå till de särskilda paragraferna af
reqvisitionslagen. I den nu föredragna paragrafen heter det i det
kongl. förslaget, att »rätt att göra reqvisition tillkommer de militära
myndigheter, åt hvilka Konungen i den ordning, som i § 13 sägs,
sådan rätt meddelar». Nå, hvad sägs nu i 13 §? Der heter det blott:

»De närmare föreskrifter, som för verkställigheten af denna lag blifva
erforderliga, utfärdas af Konungen». Men hvad säger grundlagen i
detta fall? Den säger, att den skall genom en särskild af Konung
och Riksdag samfäldt stiftad lag bestämmas den ordning, det sätt och
de vilkor, hvarpå dessa reqvisitioner få uttagas. Det talas icke om att
några särskilda föreskrifters utfärdande öfverlemnas åt Konungen ensam.

Kan man gå till väga på detta enkla sätt, vore det mycket enklare
att hafva blott en enda paragraf, göra denna 13 § till den första och
blott säga: »De närmare föreskrifter, som för verkställigheten af denna
lag blifva erforderliga, utfärdas af Konungen». Det vore ändå enklare.

Nu ha vi först eu grundlag, som bestämmer rätten att uttaga dessa
reqvisitioner, så ha vi en speciallag, som närmare förklarar grundlagen,
och så ha vi dessa »närmare föreskrifter», som förklara speciallagen.

Detta förfarande förefaller mig något kompliceradt, om det också ej
saknar sin originalitet.

I 3 § af det kongl. förslaget — med kammarens tillåtelse skall
jag äfven beröra de följande paragraferna —heter det: »Hvad krigsskådeplatsen
angår, eger dock högste befälhafvaren, utan hinder af
denna föreskrift, att i nämnda afseende utfärda nödiga bestämmelser»...

Hvad menas med »nämnda afseende»? Efter ordalydelsen skulle man
tro, att det afser »krigsskådeplatsen»; men der vid lag är det allt den
anfallande och ej den anfallne, som utfärdar »de närmare bestämmelserna».
Således måste det hänföras till rikets indelning i reqvisitionsområden.
Då förefaller det mig egendomligt, att en underordnad myndighet
skall ega att annullera eller ändra hvad Kongl. Maj:t i administrativ
väg bestämt. Detta tror jag är en utväg i vår lagstiftning,
som det ej är skäl att slå in på.

I 5 § 2 mom. står: »dock äro invånarne ej skyldige att lemna de
rum eller sängar, der de vanligen hafva sitt nattläger». Jag förmodar,
att meningen är, att rummen skola vara fritagna från inqvartering,
men så står det ej i lagen. Det står blott, att invånarne ej äro skyl -

N:o 22. 6

Lördagen den 20 April.

Förslag till laglige att lemna dem. Med denna lag i banden kan vederbörande säga:
ang. skyldighetbehöfva visst ej lemna era rum eller edra sängar, men vi inqvar för

kommuner, t o i o ° o

och enskilde ^era ^er Sa oc“ sa manga man».

aa fullgöra Vi lagstifta för ett folk, som alltid varit ömtåligt om sin rätt, och
reqvisitioner 1809 års grundlagstiftare ha i 57, 73 och 74 §§ regeringsformen uppför
kngsbehof.stält ganska stärka dammar mot våld och godtycke. Jag inser mycket
(Forts.) yal, att förändrade förhållanden kunna kräfva eu förändring äfven i

detta afseende. Men derför tror jag ej, att det är nödvändigt att alldeles
rasera dessa dammar. Hvad vi enligt min åsigt behöfva är en
anskaffningslag för hästar, som möjliggöra en snabbare mobilisering,
och en förbättrad inqvarteringslag. Men jag tror ej, att vi med vårt
half-insulära läge och vår glesa befolkning behöfva eller ens kunna
underkasta oss de bestämmelser, som de kontinentala staterna med sina
sammanflytande gränser och sin tätare befolkning måste och kunna
underkasta sig.

Då jag anser, att ifrågavarande lagförslag är förkastligt både ur
konstitutionel, ur materiel och och ur formel synpunkt, skulle jag helst
vilja yrka afslag på alltsammans; men då jag vet, att ett sådant yrkande,
med den stämning som råder inom kammaren, ej skulle vinna
den minsta genklang, yrkar jag återremiss för att få mildare bestämmelser
i lagen inlagda, och i detta fall vill jag särskildt betona den
reservation, som afgifvits af ledamöter från Andra Kammaren.

Jag yrkar återremiss.

Friherre Klinckowström: Jag har flere gånger under föregående
riksdagar, då denna fråga förevarit, i många punkter reserverat mig
och motsatt mig densamma. Men i det skick denna lag nu framlagts
för Riksdagen och med afseende på den magt, som ligger derpå, att
densamma för möjliga eventualiteter nu bifalles, får jag — ehuru jag
erkänner, att jag äfven nu har åtskilliga mindre anmärkningar mot
lagen — bekänna, att jag låter alla dessa mina anmärkningar falla
och icke vill åtminstone med min röst i någon mån bidraga dertill,
att denna lag ej skulle bifallas och godkännas af Riksdagen. Denna
lag, mine herrar, är så vigtig för det olyckliga tillfälle att vi skulle
råka i krig, att jag ej vill på något sätt med min röst ha bidragit till
att den ej nu skulle bifallas. Och jag ber vördsamt kammaren besinna
vigten af att kammaren bifaller densamma.

Hvad den siste talaren anfört och hvilket utgör den främsta delen
af hans yttrande visar, att han efter min uppfattning missförstått både
lagens uttryck och mening. Han har påstått, att denna lag i vissa
delar icke skulle öfverensstämma med vissa paragrafer i grundlagen.
Men en så gammal riksdagsman som herr Casparsson vet säkert lika
väl som jag, att det fins ingen civil eller militär lag, som kan bryta
grundlagen. Den går framför alla andra lagar. Således faller den
anmärkningen till intet.

Vidare har han mycket långt och mycket sakrikt upplyst om faran
att enligt § 1 det skulle vara krigsmagten, som är på tåg inom landet,
tillåtet att reqvirera efter hans mening — så vida jag rätt förstod
honom — det flesta, snart sagdt alla af arméns lifsförnödenheter. Detta
är också ett misstag af herr Casparsson. Man behöfver ej mera än

7 Nso 22.

Lördagen den 20 April.

låsa igenom 1 § i lagförslaget, sådant utskottet föreslagit detsamma, fiårFSrtlag till lag
att finna hurusom der står, att vederbörande militärmyndighet eger att®^-^*^*
genom reqvisition af kommuner eller enskilde utfordra de förnödenheter ocjl
och tjenstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras att fullgöra
för fyllande af sådana krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke reqvisitwner
på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses. Härför Husbehof.
säges alldeles tydligt, att det är blott i sådana undantagsfall, som krigs- (Forts.)
myndigheten eger att af kommuner eller enskilde utfordra de reqvisitioner
för krigsmagtens behof, som erfordras. Men med det kommunikationsväsen
vi hafva, med den intendenturcorps med fordon och hästar,
som af den urtima Riksdagen beviljats armén, är det klart, att arméns
största behof medföras med armén. Och det är endast för undantagsfall
som här fordras en lag, hvilken jag skulle mycket beklaga, om
kammaren ej bifölle. Jag har också mot clenna paragraf en liten anmärkning.
Men jag vill ej ens nämna den för att ej brouillera denna fråga.

Sedan jag nu i största korthet — ty jag vet, att kammaren ej
tycker om mina långa tal — redogjort för hvad jag anser vara vigtigt
i denna fråga, ber jag kammaren vid 2 § 4 mom. göra ett litet tilllägg.
Det lilla tillägget har blifvit framstäldt af 6 utaf Andra Kammarens
ledamöter i lagutskottet. Och ingen kan väl neka, att detta
lilla tillägg är af den största vigt för den enskilde, i synnerhet jordbrukaren
på landet. 4 inom. lyder på sina tre rader: »Reqvisitionmå
icke omfatta annat än hvad som finnes att tillgå hos den, som skall
reqvisitionen utgöra». Nu hafva reservanterna fordrat, att dertill skulle
läggas: »ej heller sådant, som för dennes behof är oundgängligen nödvändigt».

Detta lilla tillägg är så vigtigt för den enskilde och i synnerhet
jordbrukaren, att det vore att beklaga, om ej kammaren skulle godhetsfullt
medgifva detsamma. Och jag nödgas derjemte säga, att jag
fruktar, att Andra Kammaren kommer att bifalla tillägget, och då bladet
sammanjemkning efter återremiss. Min öfvertygelse är, att om vid
slutlig uppgörelse detta lilla både rättvisa och billiga tillägg ej antages
af Första Kammaren, faller hela lagen i Andra Kammaren. Ty
herrarne ha sig alla bekant, att lagfrågor skola afgöras särskild! och
bifallas af hvardera kammaren. Med dessa fä raders tillägg, som jag
tror i Andra Kammaren vara af stor betydelse, vågar jag rekommendera
lagen till godkännande, hvarpå jag anhåller om proposition.

Herr Annerstedt: Den förste talaren har mot det nu föreliggande
förslaget framstält anmärkningar dels från konstitutionel, dels från
materiel och dels slutligen från formel synpunkt. Hvad den första
sidan af frågan beträffar, vill jag endast åberopa det yttrande högsta
domstolens ledamöter afgåfvo vid granskningen af 1889 års förslag.

Högsta domstolens fleste ledamöter förenade sig då om följande yttrande:

»Då innehållet af lagar med förslagens syfte betingas i främsta rummet
och hufvudsakligast af hvad för bevarande af statens sjelfbestånd kräfves,
hvilket ej tillhör högsta domstolen att bedöma, och de ifrågasatta lagarne
följaktligen skulle ligga utom privaträttens omfång, lärer det utlåtande,

Kong]. Maj:t behagat infordra, endast afse förslagens förhållande till
de grunder, enligt hvilka lag må i riket stiftas; och enär förslagen gå

N:o 22. 8

Lördagen den 20 April.

Förslag till lag ut på att i vidsträcktare mån och i vissa fall på annat sätt eller under
för kommuner1111^ vilkor’ auo § regeringsformen öfverlåtit åt Konungen att enoch
enskilde sam bestämma, ålägga de enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsatt
fullgöra behof, samt i grundlag stadgade lagstiftningsformer ej innefatta hinder
reqvisitioner för Konungen och Riksdagen gemensamt att derom förordna, synes det
/,r ^eAo/.underdåniga utlåtandet böra innefatta eu anmälan, att högsta domstolen
(Forts.) finner förslagens öfverensstämmelse med allmänna lagstiftningsgrunder
bero deraf, att förslagen varda antagna af Konungen och Riksdagen
gemensamt». Vid detta uttalande af högsta domstolen förefaller det
mig, som om man med skäl kunde säga, att någon berättigad anmärkning
mot den form, Kongl. Maj:t här valt, icke bör kunna framställas.
Meningarna om den lämpligaste formen för denna lagstiftning kunna
möjligen vara delade. Säkert är dock, att den nu vadda formen, efter
anförda uttalande af högsta domstolen, är sådan, att Första Kammaren
kan vara fullt trygg, att kammaren genom att bifalla ifrågavarande
förslag ej i någon mån träder grundlagen för när.

Hvad angår anmärkningen i materielt afseende, som talaren framstälde
mot lagförslaget, nemligen att 1 § och hvad dermed har sammanhang
i efterföljande paragrafer skulle kunna komma att alldeles
omöjliggöra magasinssystemet och grunda hela försvarsstyrkans underhåll
på reqvisitionssystemet, är denna anmärkning redan af den föregående
talaren besvarad. Uet är, på sätt under ärendets föregående
behandling upprepade gånger framhållits, alldeles icke meningen med
detta förslag att åstadkomma ett lmfvudsaMigt sätt för arméns proviantering
i krigstid. Derpå har icke varit någon tanke. Meningen
är uteslutande att i förevarande afseende icke ställa vår armé i sämre
belägenhet än fiendens. För att bevisa detta vill jag icke gå in på
något gebit, som är för jurister främmande; jag vill blott fästa uppmärksamheten
derpå, att för ungefär 20 år sedan var en konferens
från alla Europas stater samlad i Brtissel för att öfverlägga om några
mellanfolkliga regler rörande förhållandena i krig. Der fattades visserligen
icke några för staterna bindande beslut, ej heller ledde konferensen
till några konventioner mellan särskilda stater. Men de uttalanden,
som vid konferensen skedde, hafva i allt fall den betydelse, att
de representera den nutida allmänna rättsuppfattningen inom Europa
angående förevarande fråga. Bland de öfverläggningsämnen, som förekommo,
var reqvisitionssystemet och de rättigheter, som en krigshär i
främmande land eger. Man var då alldeles ense derom, att det vore i
full öfverensstämmelse med folkrätten, att den främmande hären fylde
sina oundgängliga behof i det främmande landet genom reqvisitioner
och kontributioner, och alla skiljaktigheter, som vid konferensen uttalades
i denna del, bestodo endast i olika meningar angående huru
stor betalningsrätt skulle tillkomma de qvitten, som af den främmande
härens fältförvaltning lemnades.

När sedermera året derpå ifrågavarande kongressuttalanden blefvo
föremål för öfverläggningar inom institutet för folkrätten — eu samling
af Europas förnämsta auktoriteter på detta område — var också den
allmänna uppfattningen der enhällig deruti, att en reqvisitionsrätt i
främmande land ej kunde undvaras, lika litet som den ur folkrättslig
synpunkt kunde möta gensägelse.

Lördagen den 20 April.

9 N:o 22.

Då så är förhållandet, ligger i öppen dag att om den försvarande^?™/^ till lag
hären skulle sakna den befogenhet, som tillkommer fienden, har lag-“"jJ- kommuner
stiftningen illa sörjt för landets försvarsförmåga, då krigsfara inträffar/0CÄ ^skilde

Det är härigenom tydligen ådagalagdt, att den lag, som nu är i att fullgöra
fråga, är af nödvändigheten påkallad, rättvis och billig. För den en- regvisitioner
skilde personen måste det vara en fördel att, om han, på sätt den {öi-e-fdr kr‘9sbe,tofgående
talaren framhöll, får sina kreatur nedslagtade och sitt foder (Forts.)
bortfördt och hinder i hans näring sålunda uppstår, han dervid åtminstone
får eu förbindelse å ersättningen derför, i afseende å hvilken han
kan vara säker att åtminstone, så framt ej hans eget land går under,
derför erhålla betalning, än att samma åtgärder med hans egendom
vidtagas, men han erhåller ett qvitto af fienden, som för honom innebär
ringa eller ingen säkerhet att derför eu gång få njuta betalning.

Vid detta förhållande kau väl ingen betvifla, att, då behofvet kräfver
att hans egendom tages i anspråk, det för honom är en fördel, att det
sker efter denna lag mot att den tages af fienden.

Vidare har yttrats, att förslaget icke innebär några garantier mot
missbruk. Det förefaller mig likväl, som om förslaget innehölle så
pass stora garantier, som för handen varande förhållanden kunna medgifva.
Den 3 § är så formulerad, att, så vidt ske kan, reqvisitionerna
jemnt drabba kommunerna, och det undantag från denna regel, som
sista momentet af 3 § innehåller, utvisar uppenbart, att det blott är
på sjelfva krigsskådeplatsen, som en jemkning i denna fördelning får
ega rum, och mot ett sådant undantag bör väl icke kunna rigtas någon
anmärkning, då det torde ligga i öppen dag, att sådana förhållanden
kunna inträffa, och då behofven måste fyllas och tillgångar dertill
finnas, der böra dessa tillgångar också få användas, för att ej eu obotlig
skada skall åstadkommas.

Hvad redaktionen af 3 § angår, blir tillfälle att derom tala, då
vi komma till denna paragraf.

Hvad det af den föregående talaren rekommenderade tillägget till
2 § beträffar, vill jag uttala som min personliga uppfattning i denna
fråga, att det alldeles icke var i följd af någon motvilja mot saken,
som detta förslag ej samlade flera röster i lagutskottet, utan pluralitetens
uppfattning inom utskottet var, att detta tillägg till följd af sakens
natur måste vara så obestämdt, att det lemnar föga eller ingen garanti
åt den enskilde, och jag kan tillägga, att om det är så, att ett större
eller mindre antal af denna kammares ledamöter anser, att detta tilllägg
innebär någon garanti, och medkammaren omfattar denna åsigt,
det icke synes vara någon betänklighet att antaga detsamma. För
den saken behöfver hvarken förslaget förkastas eller någon återremiss
ega rum. Kammaren kan antaga detta tillägg, när vi komma till 2 §.

Slutligen har den förste talaren äfven i formelt afseende framstält
anmärkningar mot 13 §. Men det lär väl i afseende på denna lag,
såsom i fråga om vissa andra lagar, ligga i förhållandenas natur, att
denna af Konung och Riksdag stiftade lag ej bör innehålla så detaljerade
bestämmelser, att icke, sedan lagen blifvit antagen, behof förefinnes
af vissa närmare bestämmelser i och för tillämpningen af de
föreskrifter, som i lagen innehållas. Dessa kunna ej lämpligen utfärdas
af annan än Kongl. Maj:t, då för de åtgärder, som erfordras för lagens

>'':o 22. 10

LördageD den 20 April.

Förslag till /^genomförande, behöfvas stadganden vexlande efter olika orter, olika
“för kommuner1^611 00 ^ tillfällen. Det kan icke vara lämpligt, att Konung och Riksoch
°m2Td7^% gemensamt stifta sådana i minituösa detaljer ingående bestämmelser.
att fullgöra Från Riksdagens synpunkt är det öfverflödigt, då detalj bestämmelserna
reqvisitioner icke i någon punkt få strida mot den af Konung och Riksdag gemenfor
kngsbehof.samt stiftare lagen, och deri ligger det för den enskilde nödiga skyddet,
(lorta.) Och den, som genomläser denna lag, skall icke kunna säga, att alla
dammar för godtycket genom antagandet af densamma skulle vara
bortrifva. Jag tror tvärtom, att lagen uppställer sådana skrankor, som
förhållandena medgifva och som böra vara fullt tillräckliga, så att den
enskildes rätt ej trädes för när. På dessa skäl yrkar jag bifall till
förslaget.

Herr Casparsson: Med anledning af de aumärkningar, som

blifvit framstälda mot mitt förra yttrande, vill jag säga, att om friherre
Klinckowström vore befälhafvare för svenska armén, eller någon
besjälad af hans anda, skulle jag verkligen icke frukta antagandet af
denna lag, ty jag tror att den i så fall skulle tolkas på. ett mycket
humant och hänsynsfullt sätt, men jag sade, att om det vapen, som
lagen gifver, folie i en oförsigtig eller eu hänsynslös anförares händer,
skulle det lätt kunna inträffa, att dess egg komme att vändas mot
landets egna invånare. I anledning af hvad den ärade lagutskottsordföranden
nämnde derom, att högsta domstolen skulle förklarat, att
dess hörande i frågan skulle vara öfverflödigt, ber jag att få uppläsa
slutet af samma yttrande. Högsta domstolens fyra ledamöter säga:
»Enär förslagen gå ut på att i vidsträcktare mån och i vissa fäll på
annat sätt eller under andra vilkor, än 74 § regeringsformen öfverlåtit
åt Konungen att ensam bestämma, ålägga de enskilde att fullgöra
reqvisitioner för krigsbehof, samt i grundlag stadgade lagstiftuingsformer
ej innefatta hinder för Konung och Riksdag gemensamt
att derom förordna, synes det underdåniga utlåtandet böra innefatta
en anmälan, att högsta domstolen finner förslagens öfverensstämmelse
med allmänna lagstiftningsgrunder bero deraf, att förslagen varda antagna
af Konungen och Riksdagen gemensamt.» Högsta domstolen
har ej haft någon anledning att ingå i pröfning af lagförslagets bestämmelser,
utan blott yttrat sig om, huruvida det i allmänhet öfverensstämde
med allmänna lagstiftningsgrunder, och detta framgår ännu
tydligare af det yttrande, som två ledamöter i högsta domstolen vid
samma tillfälle afgåfvo, deri de säga: »Kongl. Maj:ts remiss påkallar
ej högsta domstolens yttrande, huru vida eller i hvad mån de föreslagna
stadgandena i och för sig äro lämpliga eller ej».

Högsta domstolen har derför ej gjort annat än svarat på den till
densamma gjorda framställningen, men ej ingått i någon granskning
af sjelfva lagförslaget och dess detaljer. Jag har ej bestämdt påstått,
att högsta domstolen bort öfver lagen höras, men jag har sagt, att jag
vågar »nästan» påstå, att man haft rätt att fordra det. Jag tror
lagförslaget skulle vunnit derpå i såväl reelt som formelt hänseende.
Visserligen har lagutskottet afslipat de värsta kantigheterna i det
kongl. förslaget, men jag tror, att om det fått undergå den pröfning,
som 87 § regeringsformen förutsätter, hade det för förslaget varit

Lördagen den 20 April.

11 N:0 22.

bättre. Emellertid fågnar det mig att böra från flera håll, att lagen Förslag tulla#
ej uppfattas så, som skulle man vilja göra reqvisitionssystemet till det“ng. skyldighet
enda eller det hufvudsakligen bestämmande, utan att det blott undan- och ens<:iMe
tagsvis kan och bör tillämpas. Men då det anförande, från före- att fullgöra
dragande departementschefen, kvilket åtföljde den kongl. propositionen reqvmtioner
till 1889 års Riksdag, gaf anledning till antagandet, att dåvarande-^0’'' kr‘9‘beh°fkrigsministern
hyste en sådan uppfattning af reqvisitionssystemet, att (Forts-)
det borde kunna användas i ganska stor utsträckning, och då lagförslaget
mot detta utsträckta användande ej uppställer något bestämdt
hinder, har jag velat deremot framställa mina betänkligheter.

Herr Crusebjörn: Då denna fråga med hänsyn till möjligheten

af en klok krigföring inom landet är af den största vigt och betydelse,
anhåller jag att med anledning af den senaste talarens första
yttrande få säga några ord. Af hans anförande framgår, att han ej
anser en sådan lag som denna vara af något större behof påkallad,
och han ville bevisa detta dermed, att icke vederbörande hade kunnat
anskaffa de lagar i detta afseende, som funnes i en del andra länder,
och att dessa alltså ej hade sakerna så väl ordnade, som man förestälde
sig. Hvad nu först det beträffar, så är ju bekant, att sådana
lagar för flera af de stora arméerna åtföljas af åtskilliga reglementariska
bestämmelser, hvilka stödja sig på dessa lagar. Om det nu
icke varit möjligt att anskaffa dessa författningar och reglementen från
åtskilliga länder, såsom Italien, Österrike m. fl., så kan detta visserligen
förefalla besynnerligt och man kan tycka sig ega skäl att deröfver
göra anmärkningar; men jag kan af egen erfarenhet nämna, att
då jag låg i offentligt uppdrag i främmande land i sex månader i
ändamål att bland aunat skaffa reda på vissa bestämmelser rörande
arméförhållandena, särskild! i Österrike, stötte det på synnerligen stora
svårigheter. Somliga voro lätta att få, andra åter absolut omöjliga.

Med den vana vi hafva att lägga allt i öppen dag, i synnerhet allt
som angår vårt arméväsen, finna vi det underligt, att eu annan magt
skulle kunna vara så jaloux om sina militära institutioner. Förhållandet
är emellertid, att i Österrike är det nästan alldeles omöjligt att
på hederlig väg komma åt vissa författningar. Man skall ej tro, att
de hufvudsakligaste bestämmelserna alltid återfinnas i en lag, som införes
i eu författningssamling, utan ofta nog återfinnas dessa bestämmelser
i särskilda i mer eller mindre grad hemliga reglementen, hvilka
ej äro i tryck eller för allmänheten tillgängliga.

Den ärade talaren nämnde äfven om ett land, der man ej alls
har några motsvarande bestämmelser, nemligen Ryssland. Men der
behöfves visst ej eu sådan lagstiftning. Der är man ej i behof af
någon lag, hvarefter man har att under krigstid göra sina reqvisitioner.

Der tager man hvad man behöfver utan någon författning, helt
ogenerad!.

Hos oss» torde det deremot vara af eu ofantlig vigt att få dessa
saker på förhand väl ordnade och förberedda. Tv huru laglydig en
befälhafvare än är och huru gerna lian än skulle vilja ställa sig både
grundlagar och andra lagar till efterrättelse, så kommer eu befälhafvare
under krig lätt nog i det läge, att han framför allt måste se

N:o 22* 12 Lördagen den 20 April.

Förslag till %till hareris behof och nödgas taga hvad som kan fås, om ej andra
föt kommun''1™^ flnnas: och om ingen lagstiftning finnes, niåste eu befälhafvare
ocA ”enskilde oaktadt under vissa förhållanden göra detta, han får riskera hvad
att fullgöra som helst. Då måtte det väl vara vida lyckligare och bättre att få
reqvisitioner en lagstiftning, som ordnar förhållandena, och sedan på denna basis
för husbehof.utarbeta och komplettera nödiga reglementen och bestämmelser. Detta
(Forts.) angående behofvet af eu reqvisitionslag.

Vidare framhöll talaren, att lagen ej vore till så stor nytta hos
oss, enär befolkningsförhållandena ej här stälde sig gynsamma derför,
och för den åsigten anförde han en auktoritet från 1860-talet. Nu
äro likväl förhållandena ganska olika emot hvad de voro på den tiden,
och särskild! när man säger, att för att en armé skall kunna helt
och hållet underhållas genom reqvisitioner, erfordras en så och så stor
folkmängd pa qvadratmilen, så är detta yttrande ej fullt korrekt. Ty
detta är naturligtvis beroende på befolkningens välstånd o. s. v. Men
äfven eu annan sak gör sig härvid gällande. Han sade nemligen:
»hvad har väl en sådan lag för betydelse i Norr- och Vesterbotten,
der det blott tinnes 300 å 400 invånare på qvadratmilen»?

Det kan så tyckas, men om man närmare betraktar saken, skall
man nog finna, att denna lag kan vara till stor nytta äfven der; ty
dessa 300 å 400 personer per qvadratmil bo ej jemnt fördelade inom
dessa län. De båda nämnda länen äro, som bekant, i areal mer än
en tredjedel af vårt land. Det finnes hundratals qvadratmil, hvarest
knappt någon enda person bor. Befolkningen är sammanträngd i
ådalarne och utefter kusterna, och der är befolkningens täthet lika
stor som på mången förnäm bygd här i mellersta Sverige, och förmögenheten
är der äfven så koncentrerad, att på vissa orter, såsom
t. ex. i Medelpad, kan man anlita reqvisitionssystemet i vida större
utsträckning än i någon annan provins, der befolkningsstatistiken eljest
ställer sig gynsammare.

Vidare yttrade samme talare, att vi ej hade något behof af denna
lag i följd af vårt insulära läge och inga länga landgränser, der arméer
kunna gå öfver och stora mått och steg vidtagas. Det kan ju så vara.
Men om det verkligen — låt vara äfven sjöledes — skulle göras ett
allvarligt anfall i hjertat af vårt land, och stora truppmassor behöfva
rycka ut, då är eu sådan lag af stor nytta, och är talaren derom med
mig ense, hvarför är han då så afvogt sinnad emot densamma? Behöfver
deremot lagen ej tillämpas, då är den väl ej till skada derför
att den finnes. Jag finner sådlunda denna invändning vara utan någon
större betydelse.

Emellertid skulle jag beklaga, om kammaren återremitterade detta
ärende, ty den återstående tiden är kort, och man kan ej veta, hvilken
utgång frågan sedan skulle få. Det blefve måhända ett uppskof, men
ett uppskof med eu så vigtig lag som denna skulle kunna vara ödesdigert
och kunde blifva till stor olycka, hvarför jag skall bedja att
på det allvarligaste få afstyrka återremiss. ♦

Hvad beträffar det ifrågasatta tillägget i 4 § mom. 2, har jag
ingenting deremot, det finner jag mycket väl kunna intagas i lagen,
och det skulle ju under vissa förhållanden kunna vara till någon nytta.

Jag ber att få yrka bifall.

13 N:o 22.

Xördagen den 20 April.

Friherre Klinckowström: Jag ber om ursäkt, om jag vågar Förslag tullar

upptaga kammarens tid, men det är endast ett par ord jag önskar""^ sk’Jldi9hel
säga för att besvara den anmärkning, som herr Casparsson framstälde
i sitt senaste yttrande. Han ansåg, att en våldsam, okunnig eller att fullgöra
tyrannisk — jag mins icke uttrycket — befälhafvare skulle kunna reqvisitioner
missbruka lagen. Ja, hvarje lag kan ju missbrukas af den, som bärför krigsbehof.
sig orätt åt och icke bryr sig om lagens ord och föreskrifter. Man (Forts.)
skall väl icke lagstifta för annat än att varna de elake att gå in på
orätta vägar, och jag trotsar herr Casparsson att kunna lagstifta så,
att hvarken mord, brand eller tjufveri kunna begås. Kunde han det,
då vore han värd fulla vigten af sin kropp i guld.

Emellertid måste man erkänna, att för orättfärdige och ogerningsmän
finnas ju domstolar och bestraffning, och längre kan aldrig lagen
komma, äfven beträffande en befälhafvare i krig, som begår våld mot
denna lag och tillåter sig att tillgripa den enskildes egendom utom
lagen. Det göra äfven tjufvar och det kan icke hjelpas, men de blifva
strängt straffade af vederbörande myndighet.

Jag yrkar fortfarande varmt bifall till lagen.

Herr Blomberg: Jag ämnade yttra mig med anledning af den förste
talarens såväl formella som materiella anmärkningar mot de föredragna
förslagen, men efter det anförande, som den näst föregående talaren
hade, i hvilket han belyste en reqvisitionslags stora vigt och betydelse
i materielt hänseende, skall jag inskränka mig till att påpeka ohållbarheten
af de formella invändningar, som af den förste talaren framstäldes.
Han sökte nemligen göra gällande, att lagen skulle vara af
sådaut innehåll, att den borde anses falla inom sådant område, att
högsta domstolens yttrande bort infordras. Jag har sett, att denna
mening uttalats och förfäktats vid 1889 års riksdag. Enligt min
tanke var denna åsigt redan då ohållbar, men om man ock då kunde
vara tveksam, så gifver den affattning, som 74 § regeringsformen
numera erhållit, ett bestämdt svar på detta spörsmål. Den ställer
nemligen denna lag i den kategori af lagar, som i regeringsformen
mångenstädes omförmäles och som kan på det sätt karakteriseras, att
dess lagar stiftas af Konung och Riksdag gemensamt men i olikhet
med de lagar, som uttryckligen föras till regeringsformens 87 §:s
område, utan högsta domstolens hörande. Detta är fallet i allmänhet
med lagar, som angå skatter och besvär, med hvilka denna lag har
mycket slägttycke, liksom ock med kommunallagarne. Jag ber att fä
fästa uppmärksamheten vid, att i alla de fall, der i regeringsformen
hänvisas till lagar, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt
efter högsta domstolens hörande, säger grundlagen, att de skola stiftas
i enlighet med 87 § regeringsformen, under det att den med afseende
å lagar af reqvisitionslagens natur stadgar, att de skola stiftas »af
Konungen och Riksdagen samfäldt». Grundlagen har sålunda sjelf
afgjort denna fråga, då den stält nu ifrågavarande lagar utom det område,
som 87 § afser.

Jag vill blott tillägga, att då här talats om, att genom denna
lag skulle skapas tunga bördor, så förmenar jag, att lagens syfte tvärtom
är att söka reglera och derigenom lätta de bördor, som alltid

N:o 22. H

Lördagen den 20 April.

Förslag till ^blifva nödvändiga under de förutsättningar, för hvilka lagens bestämang.
skyldighetme\ser aro afsedda. Ty, mine herrar, om krig bryter ut och ingen
ochlnskildT^n finnes af den beskaffenhet, som den nu föreslagnas, då blir det
att fullgöra den oundvikliga följden, att fritt spelrum lemnas för godtycklig bereqvisitioner
handling. Under det att denna lag föreskrifver bestämda former och
förkrigsbehof.m§,tt för fördelningen samt bestämd ersättning, står då allmänheten
(Forts.) inför sammå bjudande nödvändighet att bära tillfälliga bördor, men
utan att dessa former äro lagstadgade, utan att måtten äro faststälda
och utan att ersättningen är bestämd. Det är detta, som är lagens
stora förtjenst; det är lagstiftarens skyldighet att söka ordna dessa
förhållanden, innan olyckan kommer och med bjudande nödvändighet
ålägger utomordentliga bördor utan hvarje stöd af lag.

Jag yrkar bifall.

Herr Casparsson: Den ärade talaren från Vesterbotten torde

allt missuppfattat hvad jag sade eller hört orätt, då han uppgaf, att
jag skulle hafva yttrat, att det i Ryssland icke skulle finnas några
som helst motsvarande lagbestämmelser. Jag yttrade, att det der finnes
lag både om hästanskaffning och om inqvartering, men deremot, såvidt
jag kunnat utreda, ingen reqvisitionslag.

Det var detta jag sade.

Grefve Posse: Då jag erkänner, att jag i hufvudsak instämmer

i det yttrande, som jag med nöje nyss hört friherre Klinckowström afgifva,
anser jag mig hafva principielt uttalat mig i saken utan att
derför behöfva upptaga herrarnes tid; men då jag deremot har åtskilliga
önskningar om rättelser af och tillägg till en del paragrafer i
den föreslagna lagen, skall jag, allt efter som den föredrages, bedja
att vid hvarje punkt få taga herrarnes tid och öfverseende i anspråk.
Jag bär visserligen hyst fruktan för, att en i följd deraf törhända
föranledd återremiss möjligen skulle kunna förorsaka lagens fall,
men då jag hört, att i Andra Kammaren redan åtminstone ett moment
blifvit återremitteradt, tror jag, att risken icke är så stor, och derför
anhåller jag att få framställa de anmärkningar, ändringar och tillägg,
jag för min del anser önskliga.

Jag ber att redan nu få föreslå en ändring i punkten 1 af § 1.
På 8:de raden stå orden: »må vara». Jag skulle önska, att dessa ord
utbyttes mot ordet »äro», och tager såsom motiv derför stadgandet i
§ 2 mom. 4, der det heter: »Reqvisition må icke omfatta annat än
hvad som finnes att tillgå hos den, som skall reqvisitionen utgöra».
Det är således der föreskrifvet, att reqvisitionen icke får gälla annat
än hvad som verkligen finnes att tillgå.

Det i förevarande punkt nyttjade, omnämnda uttrycket skulle
deremot enligt min förmening kunna föranleda att reqvisition egde
rum af något, som efter reqvirentens åsigt kunde eller borde finnas
att tillgå, utan att så dock vore förhållandet.

För större tydlighets skull härutinnan heder jag få yrka att de
påpekade orden »må vara» måtte utbytas mot ordet »äro».

15 X:o 22.

Lördagen den 20 April.

Herr Annerstedt: Den redaktion, hvaremot den siste talaren^sZay till lag
vändt sig, är hemtad från 74 § regeringsformen, der det heter, att"”?- ‘Vighet
Konungen eger »att i den ordning, på det sätt och på det vilkor samt^ochlnskTdY
med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i sär- ait fullgöra
skild af Konungen och Riksdagen samfäldt stiftad lag, låta af kom- reqvisitioner
muner eller enskilda utfordra förnödenheter och tjenstbarheter, somförkri9sbehofmå
vara att i orten tillgå». Det torde vara lämpligt, att denna lag (Forts.)
i 1 § begagnar just de ordalag, som förekomma i grundlagen.

Jag får derför vördsamt yrka, att paragrafen måtte oförändrad
af kammaren antagas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle godkännas,
dels, af grefve Posse, att paragrafen skulle godkännas med
<len ändring, att i mom. 1 förekommande orden »må vara» utbyttes

mot ordet äro, dels ock att paragrafen skulle visas åter till utskottet.

«

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på paragrafens godkännande i oförändradt
skick vara med öfvervägande ja besvarad.

§ 2-

Friherre Klinckowström: Det är endast rörande denna paragrafs
4:e moment, som jag, redan då jag första gången yttrade mig om förslaget,
begärde att få det tillägg, som finnes i reservanternas förslag.

Detta tillägg förekommer på sid 28 i lagutskottets utlåtande. Utskottets
förslag lyder sålunda: »Reqvisition må icke omfatta annat än hvad

som finnes att tillgå hos den, som skall reqvisitionen fullgöra». Reservanterna
hafva tillagt: »ej heller sådant, som för dennes behof är oundgängligen
nödvändigt». Jag har förut framhållit, och flera talare efter
mig hafva äfven ansett, att detta tillägg kan vara både nyttigt och
nödvändigt. Jag anser det vara i högsta grad nödvändigt och ber
derför, att kammaren godhetsfullt ville bifalla detta tillägg af reservanterna,
hvarpå jag vördsamt anhåller om proposition.

Friherre von Otter: Nyttan och nödvändigheten af den föreliggande
lagen hafva blifvit så klart framhållna af flera föregående
talare, att jag icke dermed skall upptaga kammarens tid, men då det
säkerligen är ett allmänt önskningsmål, att lagens otydlighet må så
mycket som möjligt undanrödjas, anser jag mig på denna grund vid
ett par punkter böra fästa uppmärksamheten.

Här i 2 § är det två moment, som enligt min åsigt icke äro så
tydliga som önskligt vore. Det första är mom. 1 litt. c. Der har af
utskottet till Kongl. Maj:ts förslag fogats ett ord »materiel», hvithet
jag för min del tror vara icke rätt väl valdt. För min del skulle jag
icke kunna svara, om någon frågade mig: hvad är fartyg med eller
utan materiel? Här afses tydligen inventarier. Om jag går till den
gamla sjölagen, begagnas der i stället för »inventarier» ordet »tillhörigheter».
Det är den 28 § i gamla sjölagen; den nya har jag icke

>T:o 22. 16

Lördagen den 20 April.

Förslag till låghalt tillfälle att studera. Emellertid tror jag, att detta mom. skulle
ay. skyldighetv[nna p§_ om or(let »materiel» utbyttes mot ordet »inventarier».
f°och°enskilde Den andra anmärkningen, jag tillåter mig göra vid denna paragraf,
att fullgöra afser 4 inom., som af flere talare förut blifvit berördt, men den anreqvisitioner
märkning, jag tillåter mig framställa mot detta moment, afser något
för krigsbehof.amv^ jju hvad dessa herrar omförmält. Här står, att reqvisitionen
(Forts) jcke rnä omfatta annat än hvad som finnes att tillgå hos den, som
skall reqvisitionen utgöra: Då frågar jag mig: hvem är det, som skall
göra reqvisitionen? Det är militärmyndigheterna. Hvem skall den
ställas till? Ja, enligt § 4 skall den ställas till länsstyrelse, kronofogde,
länsman eller någon sådan. Reqvirenten vet icke, hvem det är,
som skall utgöra reqvisitionen. I de flesta fall åtminstone vet han
icke, hvem som skall utgöra reqvisitionen. Det är endast i de fall,
der större skyndsamhet erfordras för att icke ändamålet med reqvisitionen
skall förfelas, som den får ställas omedelbart till dem, som skall
fullgöra reqvisitionen. Detta moment afser således endast ett sådant fall,
som bör vara undantagsfall; och då reqvirenten i regeln således omöjligen
kan veta hvad som finnes att tillgå hos den, som bör utgöra
reqvisitionen, tror jag, att detta moment bör omredigeras. Jag skulle
derför vilja föreslå följande ändrade lydelse: »Skyldighet att fullgöra

reqvisitioner skall i hvarje fall vara inskränkt till hvad som finnes att
tillgå inom orten, eller, der reqvisition enligt § 4 mom. 2 ställes omedelbart
till den, som skall densamma fullgöra, hos denne».

I 1 §, som nu redan är antagen, står, att det är hvad som finnes

1 orten att tillgå som är hufvudsaken, och derom stadgas alldeles ingenting
i detta 4 mom. Jag tror mig veta, att detta moment är i Andra
Kammaren återremitterad t, och derför skall jag för min del tillåta
mig yrka, att detta moment äfven här återremitteras. — Jag hör nu,
att hela § 2 är återremitterad i Andra Kammaren. Under sådana förhållanden
ber jag att få begära återremiss af hela paragrafen.

Herr Casparsson: Jag har endast att göra samma yrkande som
den föregående talaren. Då Andra Kammaren återremitterat hela den

2 § i syfte att få den bättre utarbetad, föreställer jag mig, att det
vore skäl, att Första Kammaren äfven fattade samma beslut, och jag
hemtar stöd derför i de anmärkningar, som af föregående talare blifvit
framstälda. Jag förenar mig med den nästföregående talaren.

Herr Annerstedt: Hvad den siste ärade talarens anmärkningar
beträffa, vet jag icke om uttrycket »materiel» är så svårt att förstå,
som han anser. Det är ett ord, som i de kongl. propositionerna angående
statsverkets behof användes i åtskilliga sammanställningar.
Innan jag gick hit, slog jag händelsevis upp årets kongl. proposition
angående statsregleringen, och der fann jag på fjerde hufvudtiteln bland
andra följande sammansättningar: utrustningsmateriel och sjukvårdsmateriel,
så att det förefaller mig, som om detta ord i riksdagsspråket
vore ganska bekant. I förevarande fall synes det betyda hvad som
hör till fartyget. Hvad detta allt skall vara förmodar jag den föregående
talaren är bättre än någon annan i tillfälle att angifva. Deremot
synes det mig vara åtskilligt, som icke kan subsumeras under

Lördagen den 20 April. 17 Jf;o 22.

det af honom använda ordet inventarier. Under sådana förhållanden^sta? till lag
förefaller det mig, som om mom. c borde förblifva oförändradt. ans- skyldighet

Hvad anmärkningarna vid mom. 4 angå, förefaller den föreslagna^Ai®™^*r
förändringen i afseende på momentets början vara icke utan sin be- ån fullgöra
tänklighet. Det är, just med anledning af de anmärkningar, som från rejvisitioner
många håll rigtats mot denna lag, ganska angeläget, att i lagen tyd-för krig sbehof.
ligt uttalas, att reqvisition icke får omfatta något annat än hvad som (Forts.)
finnes hos den, hos hvilken reqvisitionen göres, så att den tro ej må
uppkomma, att den enskilde skall vara skyldig att genom köp eller
på annat sätt anskaffa något som reqvireras. Det har nemligen under
lagens föregående behandling visat sig, att det egentliga motståndet
mot denna lag grundats derpå, att, då man läser lagen utan att
hafva satt sig in i dess syfte och ändamål, den missuppfattning uppkommit,
att staten genom den icke blott skulle kunna taga i besittning
det som verkligen finnes, utan att lagen äfven skulle kunna användas
till att _ i kommunerna utskrifva gärder, så att kommunerna skulle
nödgas inköpa, hvad de icke hade sjelfva. Detta är icke lagens mening,
men för att det skall tydligen framgå, har 4 mom. i denna paragraf
på anhållan af ledamöter i medkammaren fått den lydelse, som förslaget
innehåller. Jag tror icke, att det är så farligt med denna olägenhet,
som den föregående talaren anförde. Det är gifvet, att om man
i reqvisitionen begår något ofrivilligt misstag, blir det icke värre än
att det svaras, att det reqvirerade icke finnes att tillgå.

En lydelse ungefär i den affattning, som här förekommer har
också i allmänhet gifvits åt denna grundsats, då man talar om fiendens
rätt att göra reqvisitioner i ett främmande land. I syfte att förändra
början af 4 mom. synes mig derför detta moment icke böra återremitteras.

Hvad det af reservanterna inom utskottet föreslagna tillägget beträffar,
förefaller det mig, att, då dess billighet blifvit betonad af flera
utaf kammarens ledamöter, och då medkammaren återremitterat paragrafen,
efter hvad man sagt mig i syfte att detta tillägg må i paragrafen
intagas, man allt för väl kan vara med om ett sådant tillägg.

Huru vida 4 mom. skall återremitteras eller ett tillägg till 4 mom. af
denna lydelse genast antagas, är enligt min åsigt i sak temligen likgiltigt.
Jag vill endast tillägga, att jag yrkar, det momenten 1, 2 och
5 under alla förhållanden mätte antagas oförändrade.

Herr S amzelius: Jag har begärt ordet icke för att yttra mig i
sak, utan angående formen för behandlingen af förevarande paragraf.

Jag vill meddela, att, efter hvad jag med visshet fått tillkännagifvet
från Andra Kammaren, hela 2 § der blifvit återremitterad; och jag
bär bort, att anledningen dertill hufvudsakligen varit, att man önskat
få det tillägg till 4 inom., som här är föreslaget, men att man icke
varit fullt nöjd med redaktionen. Om nu detta moment skulle antagas
på sätt det här blifvit formuleradt, såsom friherre Klinckowström yrkat,
skulle behandlingen i lagutskottet blifva följande: Man skulle der till
en början icke kunna upptaga paragrafen till slutlig behandling, utan
man skulle anmoda Andra Kammaren att i ämnet fatta beslut. Detta

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 22. 2

JJ:o 22. 18

Lördagen den 20 April.

Förslag till tapkomme att medföra tidsutdrägt. Derför synes mig för framgång af
ang. skyldighetsa^en som ;;l„ lifligt önskar, vara bäst, att hela § 2 återremitteras.

för kommuner 0

°att fullgöra Herr Nyström, Carl: Med afseende å den omarbetning af denna
reqvisitioner paragraf, som gifvetvis förestår, torde vara af vigt, att man redan nu
för krigsbehof.faster något afseende vid det ändringsförslag, som här föreligger. Då
(Forts.) friherre von Offer ifrågasätter, att ordet »materiel» skall ersättas af
»inventarier», får jag för min del, på grund af erfarenhet om den
terminologi, som nu är införd vid jernvägar och andra ställen, förklara,
att denna förändring är mindre önskvärd. Ty alldeles klart
är, att man afsett att ordet »materiel» skulle innefatta såväl inventarier
som förbrukningsartiklar. Men för hvarje dag kommer man mer och
mer derhän, att man sätter inventarier för sig och derunder icke inbegriper
förbrukningsartiklar, såsom kol, olja och dylikt. Då man nu
önskar att i lagen få in ett ord, som innefattar både inventarier och
förbrukningsartiklar, är icke skäl att utbyta »materiel» mot ett ord,
som innefattar endast endera af dem. Derför synes mig ordet materiel
böra bibehållas.

Friherre von Otter: Om mom. 4 fått bibehålla den lydelse,

som Kongl. Maj:t gifvit åt detsamma, eller att reqvisition icke fick
omfatta annat än hvad som inom orten funnes att tillgå, skulle jag
icke haft någon anmärkning deremot. Men just derför att utskottet
har utelemnat detta och vändt frågan direkt på den, som skall fullgöra
reqvisitionen, anser jag, att det vore rättare att använda en sådan
redaktion, som jag föreslagit. Ty reqvirenten kan omöjligen veta, hvad
som finnes att tillgå hos en person, om hvilken han icke vet, hvem
han är. Reqvisition skall lemnas till Konungens befallningshafvande
eller vederbörande inom landtregeringen — hvart den sedermera går
vet man icke — och enligt mom. 3 eger ju kommunen sjelf besluta
rörande sättet och ordningen för fördelningen af det reqvirerade. Reqvirenten
kan följaktligen icke veta, hvad som finnes hos den, som
skall fullgöra reqvisitionen — när han icke känner hvem den person
är, som skall utgöra densamma.

Hvad åter detta ord »materiel» beträffar, är det ett uttryck, som *
är vedertaget. Det är sant. Herr Annerstedt åberopar, att det förekommer
på åtskilliga ställen i statsverkspropositionen. Ja, der förekommer
ock ordet »fartygsmateriel». Men fartyg med eller utan materiel
vågar jag påstå är något, som åtminstone icke någon, som är
van vid terminologien på sjön, skall kunna säga hvad dermed förstås.

— Ville man vakta sig för hvad herr Nyström anförde, kunde man
säga »bemanning och inventarier jemte öfriga fartygets tillhörigheter».

Jag vill fästa sistnämnde talares uppmärksamhet på, att om kol, utrustningsmaterialier
och sådant finnes i lagen särskildt stadgadt. Detta
är ju varor; men här är icke fråga om varor, utan om sjelfva fartyget
med hvad dertill hörer. — Jag har endast velat fästa uppmärksamheten
på, att ordet »materiel» enligt sjöspråket innebär en otydlighet.

Herr Reuterswärd: Då för oss är bekant, att äfven Andra

Kammaren har oförändrad antagit 1 §, ser jag deri ett godt omen för

19 2i:o 22.

Lördagen den 20 April.

hela förslagets framgång. Men skulle vi börja att återremittera &\\i-Förslag tilltag
för många punkter utan att noggrant bestämma, i hvilken retning0"»- seghet
förändringarna skulle gå, och helst om vi skulle återremittera 2 § med
sina många underafdelningar, kunde så många förändringar tillkomma, fullgöra
att vi kanske med ledsnad skulle se, att vi vidtagit en sådan åtgärd, regvuitioner
Bär gäller tvisten egentligen, så vidt jag förstår, icke något annat änförkrigsbehof.
det lilla tillägg till mom. 4, som Andra Kammarens reservanter önskat. (Forts.)
Ordföranden i lagutskottet, som har väl betänkt frågan, har icke gjort
något motstånd mot att föra in denna lilla förändring; och då sä är,
skulle jag önska, att kammaren ville antaga paragrafen, för öfrigt
oförändrad, med detta tillägg.

Hvad angår det af friherre von Otter omnämnda förhållande, att
man begagnar olika benämningar för vissa anskaffningsförhållanden
till sjös och till lands, tror jag verkligen, att är det icke för något
annat än för det förtydligande, han önskar, som vi skulle återremittera
paragrafen, riskera vi för mycket för att göra det. Jag yrkar derför,
att alla punkterna i denna paragraf antagas oförändrade, men att till
den fjerde göres det tillägg, som Ändra Kammarens reservanter föreslagit.

Grefve Posse: Såsom jag nyss, hafvande ordet, nämnde, hade
jag tänkt föreslå flera ändringar i föreliggande lagförslag, men då
hos mig af flera skäl å nyo väckts den fruktan, jag till en början hyst,
för att en möjligen blifvande återremiss skulle kunna föranleda hela
lagförslagets fall, får jag härmed, följande den siste ärade talarens
uppmaning, förklara mig afstå från de yrkanden om ändringar och
tillägg uti föreliggande lagförslag, som jag eljest haft för afsigt att göra.

Herr Caspa rsson: Det tillägg till paragrafen, som reservanterna
från Andra Kammaren gjort, är, såsom en tidning uttryckt sig, af
mycket platonisk beskaffenhet. Jag föreställer mig, att, om paragrafen
blifver till utskottet återremitterad, densamma skulle kunna få eu
bättre och mera tillfredsställande redaktion. Då reservanternas yrkande
är det enda evangelium, som förefinnes i hela lagen, tror jag det verkligen
vara skäl att söka få detta deras yrkande bättre och tydligare
formuleradt, hvarför jag ytterligare anhåller om proposition å återremiss.

Herr Wieselgren: A.f föregående talare är påpekadt ett praktiskt
skäl för återremiss, hvilket skulle ligga deri, att man vunne tid,
och att icke den tidsödande procedur skulle behöfva ifrågakomma, som
grundlagsenlig! måste ega rum, för så vidt kammaren nu skulle fatta
beslut. Jag ber dock att få fästa kammarens uppmärksamhet på risken
deraf, att, i händelse af en återremiss, så många speciella meningar göra
sig gällande, att vi verkligen icke veta, huru vida icke hela lagförslaget
skulle komma att stranda på någon af dem. Ty i eu fråga som denna
ligger, efter hvad jag tror, eu stor fara i ett för långt ingående i detaljer.
Det är denna fara, som förefaller mig större än den fara, som
skulle ligga i litet grand större tidsutdrägt med frågans afgörande.

På grund häraf ber jag att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till paragrafen oförändrad, dock hvad angår 4 mom. med den åt
Andra Kammarens reservanter föreslagna formuleringen.

>'':o 22. 20

Lördagen den 20 April.

Förslag till lag Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talang
**yf<2ijfce«manrlen att, enär särskilda yrkanden blifvit framstälda rörande den
för kommuner^ föredraga paragrafens olika moment, lämpligast syntes, att hvarje
°att fullgöra moment för sig företoges till afgörande, dervid, då återremiss yrkats
reqvisitioner å paragrafen i sin helhet, proposition komme att vid hvarje särskildt
för Ärijs&eAo/.moment göras på återremiss.

(Forts.)

Härefter gjordes beträffande hvart och ett af momenten 1—3 jemlik
de yrkanden, som i afseenden derå framstälts, propositioner, först
derpå att momentet skulle godkännas samt vidare derpå att detsamma
skulle visas åter till utskottet; och förklarades i fråga om hvart och
ett af dessa moment den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vidare yttrade herr talmannen, att i afseende på mom. 4 yrkats,
dels, af friherre Klinckowström, att detta moment skulle erhålla den
lydelse, som föreslagits i den af herr Kardell m. fl. vid utlåtandet
afgifna reservation, dels ock att momentet skulle visas åter till utskotet.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af ifrågavarande
moment med den af utskottet föreslagna lydelse, samt vidare
på bifall till hvartdera af sistnämnda båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till friherre Klinckowströms yrkande vara med
öfvervägande ja besvarad.

§§ 3-6.

Godkändes.

§ 7-

Friherre von Otter: Jag skall icke göra något yrkande i afseende
å denna paragraf. Men jag har ansett mig icke kunna underlåta
att fästa uppmärksamheten derpå, att om grunden, efter hvilken
— om en jernväg tages i anspråk för krigsändamål — ersättningen
skall utgå, finnes icke ett ord nämndt i denna lag. Detta torde bero
derpå, att, under det att paragrafen i öfrigt är lika lydande som den
var enligt 1889 års förslag, har tillagts hela den del, som handlar om,
att jemväl jernväg kan tagas i anspråk för krigsändamål. Enligt 1889
års förslag lyder denna paragraf sålunda: »Militärtransporter betalas

efter faststäld taxa eller de särskilda bestämmelser, som kunna för
jernvägen vara gällande. Ersättning för i öfrigt begagnad driftmateriel
lemnas i förhållande till tiden, hvarunder den blifvit använd, den förlust,
som derigenom kunnat för jernvägen uppkomma, samt den skada,
materielen lidit.» I denna paragraf var endast fråga om materiel^,
men i nu föreliggande paragraf får hela jernvägen tagas i anspråk;
och, såsom sagdt, finnes icke i hela lagen ett ord om grunden, hvarefter
ersättningen för jern vägens tagande i anspråk skall utgå.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes förevarande paragraf.

Lördagen den 20 April.

21 Nso 22.

$ F örslag till lag

ang. skyldighet

Friherre von Otter: Äfven vid denna paragraf måste jag fö/^°™”“™r
ett ögonblick taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Stadgandet att fullgör!
att för begagnandet af fartyg ersättning skall utgå efter samma reqmtitioner
grunder som för begagnandet af byggnader är enligt min mening all -för krigsbehof.
deles origtigt. Följden af detta stadgande är, att om fartygen ligga (F°rts.)
tomma -— såsom ju i händelse af krig ofta kommer att ske — kunna
de af militärmyndigheterna tagas i anspråk utan någon som helst ersättning.
Och finnas de icke tomma, skall ersättningen utgå i förhållande
till den för innehafvaren förlorade afkastning eller nytta. Men
då fartygen under krig icke kunna underhålla någon fraktfart, kunna
de icke bereda någon afkastning eller nytta, och följaktligen kunna
de tagas utan någon ersättning, jemväl om de icke äro tomma.

Fn annan omständighet är, att fartygen, om de tagas för krigsändamål,
kunna af fienden skjutas i sank eller gå förlorade på andra
sätt. Då skola ju fartygen ersättas efter deras värde. Men huru skall
det blifva möjligt att ersätta dem efter deras värde, då någon värdering
icke egt rum. Enligt min mening bör med afseende å fartyg
gifvas flera detaljerade föreskrifter, och i hvarje fall måste vid öfvertagandet
af fartyg för krigsändamål värdering ega rum. Så har hittills
förfarits. Vi hafva visserligen icke haft några reqvisitionslagar,
men då t. ex. 1854 en hel mängd fartyg förhyrdes, skedde alltid värdering.
Och uppenbart är, att sådan bör ega rum. I detta fall får
jag således verkligen yrka på återremiss af mom. 2 och 3.

Herr Annerstedt: Då man läser denna 8 §, bör man hafva i

minne, hvad som står i § 1, nemligen att reqvisition är medgifven till
fyllande af »sådana krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke på,
annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses». Deraf följer
att jemte fartygs reqvisition efter 2 § och dess ersättande efter 8 §
finnes ett annat sätt, hvarpå krigsmagten skall såsom regel skaffa sig
erforderliga fartyg, och det heter förhyrning. Det är endast i fall,
der omständigheterna äro sådana, att förhyrning icke kan med tillräcklig
skyndsamhet ega rum, som rättighet förefinnes att reqvirera
fartyg och använda dem. Det är vid detta tillfälliga användande,
såsom t. ex. om några tomma pråmar eller båtar behöfvas för att gå
öfver en flod, eller dylikt, som, efter hvad jag förmodar, förslagets
upphofsmän ansett, att likställigheten med byggnader är temligen
uppenbar. De fall, som den siste talaren åsyftade, förefalla mig vara
sådana, att krigsmagtens ledare kunnat förhyra fartyg och genom aftal
bestämma den ersättning, som borde ifrågakomma. Det är tydligt, att
de bestämmelser, den siste talaren ifrågasätter, och den af honom påyrkade
värderingen under vissa förhållanden icke kunna utan alltför
stort uppehåll användas.

Det är på dessa skäl jag påyrkar bifall till paragrafen, dock med
erkännande, att — om man icke fäste afseende vid en föregående
talares varning för att alltför mycket fördjupa sig i detaljer — man
mycket väl skulle kunna tänka sig några andra regler än förslagets

>'':o 22. 22

Lördagen den 20 April.

Förslag till lagfor ersättandet af begagnande af fartyg. Men slår jag in på en sådan
ang. skyldighetj-ror jagt atq bestämmelserna icke blifva så enkla som förslagets,
*°och°en2Td7Vi‘lz‘n ganska detaljerade, hvilket i detta fall knappt kan vara lämpligt.
fullgöra Men, såsom sagdt, man måste antaga, att förhyrandet af fartyg skall
regvisitioner blifva regel och reqvisition af dem undantag.

för krigsbehof.

(Forts.) Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal mannen,

att i afseende på den nu föredragna paragrafen yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, af friherre von Otter, att
paragrafens första moment skulle godkännas men de två öfriga momenten
visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af paragrafen i dess helhet
vara med öfvervägande ja besvarad.

§§ 9 och 10.

Godkändes.

§ U Herr

Öländer: Såsom herrarne finna, har jag anmält reservation
mot denna del af utskottets betänkande, nemligen i fråga om sammansättningen
af den i paragrafen omförmälda kommission. Och i mitt
tycke är stadgandet härom det allra vigtigaste i lagen. Det kan ju
icke förnekas, att denna lag gör ett djupt ingrepp i den enskildes
eganderätt, men det är ett ingrepp, som är nödvändigt. Det gäller
fosterlandets väl, och det är således hvarje fosterlandsväns pligt att
göra de uppoffringar, som för ett så stort ändamål äro erforderliga.
Men då således den enskilde för det allmännas och statens väl underkastar
sig detta tvång och dessa uppoffringar, är det också statens
skyldighet att, så vidt i dess förmåga står, ersätta honom den skada
och förlust, han derigenom lider. Staten har ju också uppfattat denna
sin skyldighet, då i förslaget föreskrifves, att allt hvad som fråntages
den enskilde skall honom ersättas till fulla värdet. Men denna föreskrift
är af ringa betydelse, om icke fullständig garanti finnes för att
ersättningsbeloppet kommer att motsvara skadans storlek.

Hela den nu föreslagna lagen är i sjelfva verket att anse såsom
ett slags expropriationslag, enligt hvilken staten af den enskilde exproprierar,
hvad staten för det ifrågavarande krigsändamålet behöfver.
Men tager man del af den expropriationslag, som nu i allmänna
fall är gällande, läser de minutiösa föreskrifter, som der förekomma
angående sättet för värderingen af det exproprierade föremålet, föreskrifter,
hvilka lemna de noggrannaste garantier för, att hvarken
staten eller den enskilde genom expropriationen skall blifva lidande,
samt jemför dessa föreskrifter med det sätt för ersättningens bestämmande,
som i nu föreliggande lag föreslagits, kan man icke underlåta
att finna, att lagen i denna del lemnar åtskilligt öfrigt att önska.
Att i nu förevarande fall, der så stor skyndsamhet är af nöden, använda
samma invecklade procedur som vid expropriation i allmänhet,

Lördagen den 20 April.

23 N:o 22.

är naturligtvis icke tänkbart, men att, såsom här föreslås, ö f v e rl e m n a Fö /-slag till lag
hela denna vigtiga och ömtåliga fråga åt en kommission, bestående afan9- skyldighet
’ endast tre ledamöter, deraf den som skall betala utser två och
som skall hafva betaldt utser endast eu, är nog ett tillvägagående, som att fullgöra
icke kan vara alldeles öfverensstämmande med rättvisans och billig- reqvisitioner
hetens fordringar. Här föreslås nemligen, att staten genom sina re-förkrigsbehof.
presentabel'', Konungens befallningshafvande och viss militärmyndighet, (Forts.)
skall utse två af kommissionens ledamöter, under det att landstinget
utser den tredje. Bestämmelsen att denne tredje äfven skall vara ordförande
är alldeles betydelselös och hindrar icke att han kan blifva
öfverröstad af de två andra, hvilka således äro de, som ensamma bestämma
ersättningen, det vill med andra ord säga: Den betalningsskyldige
bestämmer sjelf genom sina representanter, hvad han skall
betala. Att den andra partens intresse dermed icke är fullt tillgodosedt,
bör vara temligen tydligt.

Det finnes många sätt, hvarpå denna kommission kan erhålla en
bättre och för ändamålet lämpligare sammansättning. Först och främst
synes mig ett antal af tre ledamöter vara för ringa. Enligt min mening
bör antalet ledamöter icke understiga fem, deraf två skulle kunna
tillsättas, såsom nu är föreslaget, af statens representanter, Konungens
befallningshafvande och vederbörande militärmyndighet, samt två af
landstinget, hvarefter dessa fyra skulle kunna utse den femte, hvilken
i så fall blefve en fullständigt opartisk person. Dock hvarken kan
eller vill jag här framställa något bestämdt förslag i berörda afseende,
utan anhåller, herr talman, att betänkandet i denna del varder till
utskottet återremitteradt.

Herr Annerstedt: Vid ordnande af den nämnd, som skall vidtaga
de värderingar, som här äro i fråga, får icke lemnas ur sigte, att
den skall operera, när krigsmagten är stäld på krigsfot. Det är derför
nödvändigt att så ordna denna myndighet, att den handlar snabbt.

Det af utskottets majoritet biträdda förslaget innehåller med afseende
härå, att nämnden skall bestå af tre personer. Ju flera personer, som
skola ingå i nämnden, ju svårare är det att få dem tillsammans, och
dessutom ju kostsammare blir det. Den föreslagna sammansättningen
åt nämnden synes ock erbjuda tillräckliga garantier. Det förefaller
mig nemligen icke vara rigtigt att påstå, att den af Konungens befallningshafvande
utsedde ledamoten uteslutande skall komma att stå
på statens bästa, så uteslutande, att han för ett billigt pris för staten
skall förbise den enskildes rätt. Jag tror, att hela vår statsorganisation
hvilar på den förutsättning, att embetsmännen förstå att skilja
på rätt och orätt och vid embetets utöfning göra det förra. Så t. ex.
är det tillåtet att anföra besvär öfver beskattningsnämndens uppskattning
af enskildes skattskyldighet hos ett embetsverk och derefter hos
Konungen.

Vid jemförelsen med expropriationsnämnden är det dessutom den
skilnad, att man icke har rätt att klaga öfver den förras beslut, medan
detta förslag innehåller, att, om den enskilde är missnöjd med värderingen,
han kan söka ändring och följaktligen har tillfälle att ådagalägga
det verkliga värdet af de persedlar han afstått. Vid sådant för -

S:o 22. 24

Lördagen den 20 April.

Förslag till ihållande synes man berättigad att antaga, att tillräcklig trygghet
ang. skyldighet den enskilde utfår sin rätt.

ocA enskildT Jag får derför yrka bifall till utskottets förslag.

att fullgöra

reqvisitioner Herr Rudebeck: Jag skall deremot be att få ansluta mig till

för krigsbehof.ften mening, som uttalats af herr Öländer rörande önskvärdheten af
(Forts.) en anllan sammansättning af nämnden, så att den erbjuder mera
trygghet för att dens intresse, som skall erhålla ersättning, blifver
bättre tillgodosedt. Jag kan icke föreställa mig, att snabbheten vid
sammankallandet af nämnden i afsevärd mån äfventyras genom att
nämnden förstärkes med två ledamöter utöfver det antal, förslaget upptager.
Om man betänker den ofantliga vigt, detta uppdrag eger, den
betydelse frågan har, och den omsorg och noggrannhet, som kräfves
hos kommissionens medlemmar, samt särskild! den kännedom om lokala
förhållanden, som är af nöden, synes det mig som ett oafvisligt
vilkor, att kommissionen sammansättes på ett sätt, som lemnar dem,
hvilka skola erhålla ersättning, större trygghet, än förslaget innehåller.
Om man beaktar, hurusom vid markegångssättningen alla intressen
blifva så noga tillgodosedda och hänsyn tagen till alla anspråk,
bör detta fordras ännu mer i afseende å dessa nämnder, om hvilka i
denna lag är fråga. Särskild! erfordras dervid, att personer från den
ort, der betalningen skall erläggas, blifva representerade. Utan att
jag tror, att de farhågor, som uttalats af den förste talaren, ega en
allmännare spridning, anser jag det likväl ej finnas något bättre sätt
att bereda trygghet hos dem, som möjligen med oro betrakta denna
lag, än att sammansätta kommissionen så, att den medför full säkerhet
för dem, som skola lemna prestationerna, att de, så vidt möjligt är,
erhålla sin fulla ersättning.

Af dessa skäl anser jag ett större antal medlemmar i kommissionen
alldeles, nödvändigt och förenar mig i det förslag, som framstälts
af herr Öländer i sådant syfte.

Herr Anderson, Albert: För min del tror jag deremot, att
antalet ledamöter i kommissionen är tillräckligt; och lagutskottets ordförande
har derför gifvit fullt tillfredsställande skäl. Kommissionen
är egentligen icke jemförlig med expropriationsnämnd i vanlig mening.
Dess beslut kunna öfverklagas hos Kongl. Maj:t. Och kommissionen är
äfven bunden af bestämmelserna i 9 § sista momentet, der det stadgas, att
pris å arbete eller varor, som upptagas å taxa för krigsskådeplats,
icke får understiga motsvarande pris enligt markegångstaxan. Deri
finnes tryggheten för den enskilde att erhålla tillräcklig ersättning.
Dessutom finnas i gällande landshöfdingeinstruktion bestämmelser, som
gå derpå ut, att de enskildes skyldigheter med afseende å försvaret
och deras rättigheter skola bevakas af Konungens befallningshafvande,
som i det fallet geut emot de militära myndigheterna har att tillse
de enskildes rätt. Dessa bestämmelser afse visserligen icke direkt
detta lagförslag; men i konseqvens med ofvannämnda grundsats är
alldeles påtagligt, att i såväl det ena som det andra fallet de enskildes
rätt i afseende å försvaret bör bevakas af Konungens befallningshafvande
sjelf eller genom ombud. Äfven om det någon gång

Lördagen den 20 April.

25 N:o 22.

skulle inträffa, att kommissionens beslut vore sådant, att den enskilde^vsfaj Ml lag
icke finge sin tulla rätt, har han ju utvägen att söka ändring hos""^*^*^®''

Kongl. Maj .t. och enskilde

Jag föreställer mig, att detta är för den enskilde fullt betryg- att fullgöra
gande, hvarför jag yrkar bifall till utskottets förslag. reqvimtioner

för lerig sb ekof.

Herr Öländer: Jag vidhåller det yrkande jag framstält, och (Forts-)
fastän hvad ordföranden i lagutskottet anfört till genmäle å mitt
förra yttrande redan blifvit besvaradt af den föregående talareD, ber
jag att få ytterligare pointera, att jag icke kan inse, hvarför det skall
vara så stor brådska förenad med ersättningens bestämmande. Naturligt
är, att skyndsamhet erfordras med att erhålla hvad som reqvireras,
men med bestämmandet af ersättningen härför bör man kunna gå
mycket lugnt till väga. Jag tror, såsom jag förut sagt, att, om denna
kommission erhölle den sammansättning jag föreslagit, kommissionen
skulle erbjuda bättre garanti och större trygghet för dem, som skola
verkställa reqvisitioner, än en kommission, sammansatt på sätt utskottet
föreslagit, torde kunna erbjuda. Det obehagliga och förhatliga,
som alltid kommer att vara förenadt med reqvisitionerna, blir dock
så vidt möjligt förminskadt, då man kan vara förvissad om, att ersättningen
blir bestämd till fulla värdet.

Herr Törnebladh: Jag har ansett mig böra meddela, att enligt
underrättelse, som just nu ingått, Andra Kammaren bifallit denna paragraf
oförändrad, och får jag yrka bifall till densamma.

Herr Öländer: Vid det af den förre talaren uppgifna förhållandet
ber jag att få afstå från mitt yrkande om återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle godkännas,
dels ock, af herr Rudebeck, att paragrafen skulle visas åter
till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande vara med öfvervägande
ja besvarad.

§§ 12—14 samt rubriken.
Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående anskaffande af hästar ochFörsiag till lag
fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot. an9- anskaf -

hästar och

§ i•

fordon för
krigsbehof.

Herr Casparsson: Då denna lag är alldeles oundgänglig för att
vi må kunna mobilisera armén med nödig skyndsamhet, har jag icke
något att anmärka mot dess antagande, men det synes mig, som om

N:o 22. 26

Lördagen den 20 April.

Förslag till ibland de angifna kategorier, som äro befriade från skyldigheten att
‘‘”fundera/ afst4 s*na hästar, en blifvit uteglömd, nemligen rusthåll, som göra efhästal
och fiktiv rusttjenst. Dessa äro under krigstid skyldiga att, om hästen
fordon för stupar, ersätta honom inom, såsom jag vill minnas, tre månader.
husbehof. Under sådana förhållanden synes det mig orättvist, att dessa rust(Forta.
) hållare icke få åtnjuta samma befrielse, som enligt mom. d) medgifva
dem, hvilka förbundit sig att för truppernas årliga öfningar tillhandahålla
hästar samt vid mobilisering öfverlåta dem till kronan.
Jag vet icke, om detta beror på förbiseende eller är afsigtligt, men jag
vill icke framställa något förslag om tillägg till den föredragna paragrafen,
utan har jag endast velat fästa uppmärksamheten derpå, att
billighet och rättvisa kräfva, att antingen rusthållarne fritagas från
skyldighet att enligt reqvisition utlemna sina hästar, eller också att
de befrias från skyldigheten att i krigstid ersätta stupade hästar.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes förevarande
paragraf.

§§ 2 och 3.

Godkändes.

£ *

Friherre Barnekow: Jag har begärt ordet för att påpeka en
sak, som jag anser utgöra en fullständig orättvisa. De nya kommunalförfattningarna
veta icke af någon utdebitering annat än efter fyrk,
men här får man en alldeles ny beskattning, nemligen för hästegare,
och denna beskattning går så till, att en komité tillsättes, som uttager
hästar hvar den finner för godt. Det gifves möjligen kommuner, der
det finnes blott få hästegare, som hafva hästar lämpliga för detta
ändamål; deras hästar kommer man således att taga, visserligen mot
ersättning, men alla andra inom kommunen få gå helt och hållet fria.
Detta anser jag vara eu orättvisa. I stället för de här förekommande
orden »inom kommunen uttager» anser jag, att det borde heta »på
kommunens bekostnad anskaffar». Skulle anskaffningen härigenom
komma att blifva dyrare, så får kommunen i sin helhet härför lemna
ersättning. Då den nuvarande lagstiftningen icke känner annan kommunal
beskattning än efter fyrk, kan jag icke förstå, hvarför vi vid
antagandet af en ny lag skola återgå till eu föråldrad och förhatlig
grund för beskattning.

Jag har intet yrkande att framställa, men jag har velat yttra
dessa ord för att åtminstone någon inom Riksdagen skall visa sig
hafva uppmärksammat den orättvisa, man här ärnar införa inom vår
lagstiftning.

Herr Annerstedt: Gent emot det uttalande, som gjorts af den
senaste talaren, får jag erinra, att enligt den grundtanke, hvarpå den
ifrågavarande författningen hvilar, den icke är att uppfatta såsom en
beskattningslag, hvarigenom en ny beskattning införes, utan att den

27 N:o 22.

Lördagen den 20 April.

är närmast jemförlig med den expropriationslag, som tvingar en jord-^rslo? till la?
egare att afstå en del af sitt område för statens behof. Här är det an,ja^‘kH~
fråga om en lag, som ålägger hästegare att mot ersättning afstå det ^stat och
antal hästar, som erfordras för landets försvar. Skulle i stället vid- fordon för
tagas den ändring i lagen, att, såsom den siste talaren förordat, det krigsbehof.
antal hästar, som erfordras, fördelas på kommunerna och inköpes för (Forts.)
kommunernas medel, då först kunde det blifva tal om en kommunal
beskattning. Här är nu emellertid blott fråga om att hästegare skola
vara skyldige att för statens behof mot full ersättning afstå en del af
sina hästar.

Jag yrkar bifall till paragrafen, sådan den lyder enligt utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.

§§ 5—9 samt rubriken.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragning af de
särskilda lagförslagen fattade beslut.

Föredrogs å nyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets
den 17 och 18 i denna månad bordlagda memorial n:o 15, angående
fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Upplästes följande dödsattest:

Att godsegaren grefve Johan De la Gardie afled i Stockholm
den 12 april 1895 till följd af dubbelsidig lungkatarr och lunginflammation,
intygar

Stockholm den 19 april 1895

G. D. Wilkens,

med. d:r.

Härefter beslöts, att skrifvelse skulle till Konungen aflåtas med
anmälan om den genom berörda dödsfall uppkomna ledighet inom
kammaren, hvarpå ett i sådant afseende uppsatt förslag upplästes och
godkändes.

Herr talmannen yttrade derefter, att han finge föreslå, det kammaren
ville besluta att vid det sammanträde, som komme att hållas

K:o 22. 28

Lördagen den 20 April.

onsdagen den 24 innevarande april, företaga val af en ledamot i första
särskilda utskottet efter grefve De la Gardie.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda
framställningar dels angående godkännande af grunder för blindundervisningens
ordnande, dels ock om anslag till förskola för blinda
i Vexiö samt till uppförande af en byggnad för förskola för blinda å
Tomteboda m. in.

På begäran af grefve Piper beviljades honom ledighet från riksdagsgöromålen
under tre veckor, räknadt från den 21 innevarande
månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 24, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts under
åttonde bufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens expeditioner» gjorda
framställning.

Justerades ytterligare tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 5 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 23 April.

29 N:o 22.

Tisdagen den 23 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Wer såll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, angående försäljning till aktiebolaget Visby cementfabrik
af ett område af Visborgs kungsladugård i Gotlands län.

Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets utlåtande n:o 10, med anledning af väckta motioner
om ändring i § 32 mom. 2 i bankoreglementet i syfte att utsträcka
tiden för återbetalning af afbetalningslån; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 36, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser rörande
verkställighet af frihetsstraff; och

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
angående flottled och kungsådra.

Cpplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 25, till Konungen, angående upphörande af utgående
nederlagsafgiftens utgörande.

>T:o 22. 30

Tisdagen den 23 April.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
sammansatta stats- och lagutskottets den 20 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 4 äfvensom lagutskottets nämnda dag bordlagda
utlåtanden n:is 32—34.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 230, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och
framläggande af förslag till lagstiftning i fråga om tvister emellan
arbetare och arbetsgifvare, beslöt Första Kammaren hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 231, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20, i anledning af väckt
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag i fråga om förändradt och förbättradt pensioneringssätt
för sjöfolk och deras hustrur, beslöt Första Kammaren hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 232, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af föreskriften om arreststraff i stadgan den
17 september 1861 angående extra judiciel bestraffning för den lägre
manliga bevakningspersonalen vid rikets fängelser, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

i

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet''protokollsutdrag,
n:o 233, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21, i anledning af erhållen
återremiss å utlåtandet n:o 3, angående väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om omarbetning af resereglementet i
syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 2.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

31 N:o 22.

Tisdagen den 23 April.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst bland utskottsbetänkandena
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,12 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.