1895. Första Kammaren. N:o 18

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 18.

Lördagen den 30 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Ledamoten af Riksdagens Första Kammare C. Treffenberg, som
lider af katarr i de öfre luftvägarne, bör af denna anledning en
kortare tid afhålla sig från riksdagsarbetet, intygar,

Stockholm den 29 mars 1895.

Thorbj. Hwass,

Legitimerad läkare.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Herr statsrådet Gilljam afiemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner‘till Riksdagen:

l:o) angående jordafsöndring från indragna militiebostället
Gettnabo n:o 1 i Kalmar län;

2:o) angående försäljning af kronan tillhöriga halfva gården
n:o 71 med halfva tomten n:o 127 a inom qvarteret Stor- och Vretroten
m. m. i Arboga;

3:o) angående utvidgning af Vexiö hospitals område; och

4:o) om anordnande af bageri och bryggeri vid Vexiö hospital.

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 18.

1

Ifso 18. 2

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af utskottets utlåtande n:o 4 rörande väckta motioner om
ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen;

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60,
65 och 75 riksdagsordningen;

n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §
10, § 20, § 32 mom. 1 och § 33 riksdagsordningen;

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 34
riksdagsordningen; och

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af § 37 mom.
1 och § 45 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismareus sjösänkningsbolag
af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor; och

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs
till Umeå och vidare till Storsandskär; äfvensom

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2, med
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utredning, huruvida ej det verkliga värdet å rikets silfverskiljemynt
borde bringas i rigtigare öfverensstämmelse med dess
namnvärde.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda .utlåtanden n:is 6—9
och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 26.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 och 29 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punlden 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

3 N:o 18.

Punkten 2. Lönereglering

för konsistorie TIO

tCH^liCPnCL

Herr Billing: Här föreligga vid utskottets förslag en reserva- m
tion åt de flesta förstakammarledamöterna i statsutskottet och en
reservation af herr Tamm. Skilnaden emellan de elfvas reservation
och Kongl. Maj:ts förslag är endast, så vidt jag förstår, af formel
betydelse. Reservanterna uttrycka ännu tydligare hvad som varit
meningen i Kongl. Maj:ts förslag, att konsistorienotarierna vid omorganisation
af domkapitlen skulle vara skyldiga att underkasta sig
äfven sådana förändringar, som kunde följa deraf, att de skulle få
en annan tjensteställning än hittills. Skilnaden emellan herr Tamms
reservation och den kongl. propositionen eller de elfvas reservation,
hvilka båda sistnämnda jag låter här sammanfalla, är den, att herr
Tamm föreslår, att Kongl. Maj:ts framställning skulle bifallas med
den förändring, att pensionsrätter! nu icke skulle beviljas åt konsistorienotarierna.
En hvar ser lätt, att denna sista reservation icke har
framkommit af ovillighet emot Kongl. Maj:ts proposition, utan i
stället afsett att, om man icke kunde åstadkomma bifall till denna,
man dock måtte taga ett väsentligt steg till förbättring af för handen
varande missförhållanden.

Jag skall derför icke i mitt yttrande vända mig emot denna
reservation, utan allt hvad jag kommer att säga har sin giltighet i
afseende å både Kongl. Maj:ts proposition, de elfvas reservation och
herr Tamms reservation.

Först ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet på dessa
embetsverk, som här äro i fråga: domkapitlen och Stockholms städs
konsistorium. Dessa embetsverk arbete och verksamhetsområde hafva
under senare tider i hög grad utvidgats, framför allt derigenom, att
de allmänna läroverken och folkskolorna höra under domkapitlens
vård. Och allt hvad dit hörer, det veta vi, har tagit mycket större
former under de senare årtiondena, än man förr kunde ana. Följden
häraf har blifvit, att arbetet för konsistorienotarierna äfven har
blifvit icke blott qvantitativt utan också qvalitativt större, så att
på en konsistorienotarie måste nu ställas mycket höga kraf. A ena
sidan är domkapitlet en domstol, som fäller utslag i allehanda
ärenden, och en konsistorienotarie behöfver derför hafva icke så
ringa juridiska insigter. Vidare behöfver han hafva insigt i det
kyrkliga lifvets vexlande förhållanden. Han måste känna till folkskolan
och dess behof och de frågor, som röra sig omkring henne.

Han måste också vara inne i de allmänna läroverkens arbeten. Jag
vill tillägga, att han har eu stor penningförvaltning sig anförtrodd.

Bortåt 3V4 millioner kronor i fonder förvaltas af domkapitlen — och
då i första hand af konsistorienotarierna — och 4 millioner kronor
i utbetalningar förmedlas genom dessa tjensteman. När så stora
kraf ställas på konsistorienotarierna, kan och bör man icke då tilldela
dem en lön, som i någon mån svarar mot de kompetensfordringar,
som ställas på dem? I)et förslag Kongl. Magt framstält

N:o 18. 4

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Lönereglering är utan tvifvel af den beskaffenhet, att i afseende på de föreslagna
förkonsistorin- lönebeloppen icke någon väsentlig anmärkning kan eller bör göras,
n°ni %rn,na s‘^som vore de för höga, hvarför icke heller utskottet emot Kougl.

(Forts) Maj:ts förslag i detta afseende gjort någon erinran.

Nu har under eu lång tid behofvet af en reglering af de ekonomiska
förhållanden, under hvilka domkapitlen arbeta, gjort sig melodi
mer känbart. Till Kongl. Maj:t hafva inkommit petitioner från
tjensteman i dessa embetsverk, kyrkomötet har ingått med liknande
framställningar och nu föreligger här från Kongl. Maj:t, efter en
mycket noggrann och allsidig utredning af statskontoret, ett förslag
till definitiv lönereglering.

För nästan alla embetsverk och deras tjenstemän har lönereglering
på senare tider blifvit verkstäld, och man har frångått den
principen för tjenstemäns aflöning — sportelprincipen —, som förr
gjorde sig gällande, men som ingalunda lände till embetenas önskvärda
förvaltning eller till tjenstemännens bästa. Endast i fråga om
domkapitlen qvarstår hvad som på andra områden i embetsmannaverlden
blifvit utdömdt, hvad som man under inga vilkor skulle vilja
vara med om på något annat område.

Men flertalet inom statsutskottet, d. v. s. Andra Kammarens
ledamöter, har yrkat afslag å Kongl. Maj:ts hemställan. Jag ber att
få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att för detta afslag har
utskottet icke anfört mera än ett enda skäl, nemligen det, att man
icke borde verkställa en lönereglering härvidlag utan i samband med
en omorganisation af domkapitlen. Jag anhåller att ett ögonblick
få granska detta afslagsskäl, det enda, som anförts.

Till en början ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att skäl
att afslå en lönereglering, derför att embetsverket bör omorganiseras
och omregleras, kan vara för handen, såvidt det är fråga om att
reglera lönerna för detta embetsverks ledamöter, men här är icke
fråga derom. Här är icke fråga om att bestämma ett enda öres lön
eller arfvode åt ledamöterna i domkapitlet, utan endast att bestämma
aflöning för sekreteraren uti detta embetsverk. Huru man än må
omorganisera domkapitlen, alldeles visst är, att aldrig kunna de
omorganiseras så, att icke vid dem måste finnas eu sekreterare eller
notarie och en amanuens. Många förslag om omorganisation af
domkapitlen hafva framkommit, men intet enda af alla dessa förslag
har gått ut på att inskränka konsistorienotariernas göromål eller
kompetens, utan i stället hafva de gått ut på att öka dessa. Och
det finnes icke den ringaste anledning antaga, att vid en omorganisation
konsistorienotariernas arbete skulle komma att kräfva en
mindre aflöning än den nu föreslagna, utan snarare att man i stället
möjligtvis kunde komma att framställa högre aflöningskraf. Till
det vid Kongl. Maj:ts proposition år 1893 rörande lag om stiftsstyrelser
fogade statsrådsprotokoll anförde också departementschefen
resonnementsvis, hvilka lönebelopp man kunde och herde tänka sig

Lördagen den 30 Mars, f. m.

5 N:o 18.

för konsistorienotarierna

m■ m.
(Forts.)

för stiftets sekreterare. De lönebelopp, som i berörda proposition Lönereglering
förespeglades, voro väsentligen högre än de, som nu föreslås.

Af hvad jag nu sagt tror jag framgår, med ovedersäglig visshet
— och ingen har kunnat på minsta sätt vederlägga denna framställning
-— att det skäl, som här är anfördt, att en omorganisation
af domkapitlen skulle möjligtvis förringa anspråken i afseende på
löneförhållandena för konsistorienotarierna, saknar all grund.

Möjligen kunde man tillmäta utskottets förslag en, så att säga,
politisk betydelse, om nemligen meningen skulle vara att, genom
att vägra en lönereglering, framtvinga en omorganisation af domkapitlen,
som man annars icke kunde hoppas på att erhålla. Jag
ber dock, gent emot detta, få påpeka först och främst, att det väl

kan sättas i fråga, huruvida det är rigtigt att använda ett sådant
politiskt tvångsmedel till nackdel för en del tjensteman, som i afgörandet
af de politiska frågorna icke hafva någon röst eller stämma.
Kan det vara rättvist att behålla alla tjenstemän i domkapitlen
under förhatliga löneförhållanden, derför att möjligen en tvist kan
vara emellan olika magter om huru domkapitlen böra organiseras?

Vidare ber jag få tillägga, att, så vidt jag vet, det icke har
varit någon starkare motsats mellan de olika bestämmande magterna
angående domkapitlens omorganisation. Det enda förslag, som framkommit
från Riksdagens sida, särskildt från Andra Kammaren, allt
intill 1893, var det att konsistorienotarierna skulle vara jurister.
Till detta Andra Kammarens förslag tog kyrkolagskomitén hänsigt
och föreslog, att stiftssekreteraren skulle vara jurist. Kongl. Maj:t
upptog detta, det enda som Andra Kammaren dittills hade begärt,
och framlade förslag härom, hvilket förslag godkändes af Första
Kammaren och kyrkomötet, men afslogs af Andra Kammaren —
fastän förslaget innehöll den enda bestämmelse, som kammaren

hade begärt.

Då uppkastades en annan tanke — jag vill knappt kalla det
för en tanke, ty det var verkligen icke något genomtänkt — utan
en liten fantasi. I en motion om att på ett eller annat sätt lekmannaelementet
skulle representeras i domkapitlen i eu annan form
än hittills. Jag ber att i parentes få säga, att i tio domkapitel
representeras lekmaunaelementet af fyra, fem å sex personer och det
presterliga af två. Man kan väl då icke klaga öfver, att det icke
finnes lekmän i domkapitlen. Men det enda sätt, hvilket både i
diskussioner och i motioner i Andra Kammaren antydts för att få
dessa lekmän in i domkapitlen, var så beskaffad!, att en hvar, som
granskar det, skall, utan att han behöfver hafva någon principiel
anmärkning emot detsamma, finna, att det i utförandet är alldeles
opraktiskt och ogenomförbart.

Jag tror mig nu hafva visat, att de skäl, som utskottet anfört
emot Kongl. Maj:ts framställning, sakna all både ekonomisk och
politisk grund. Jag skall nu be att. få anföra några af de pQsitiva
skäl, som tala för Kongl. Maj:ts förslag.

N:o 18.

Lönereglering
för konsistorienotarierna

m. m.
(Forts.)

6 Lördagen den 30 Mars, f. m.

Jag ber då att på fästa kammarens synnerliga uppmärksamhet
derpå, att statsutskottet, d. v. s. Andra Kammarens ledamöter i
statsutskottet, i sitt utlåtande uttryckligen och utan inskränkning
säga, att de nuvarande aflöningsförhållandena för domkapitlens tjensteman
äro olämpliga och otidsenliga. Jag ber att få fråga: huru
olämpliga och otidsenliga måste de vara, när dessa statsutskottets
ledamöter, som vilja afslå Kongl. Maj:ts förslag, dock säga, att dessa
löner äro olämpliga och otidsenliga? Om det hade kunnat finnas
en enda undanflykt från att medgifva detta, tro icke herrarne, att
man begagnat denna undanflykt? Men nu kan man icke komma
ifrån, utan måste säga, att dessa löner äro olämpliga och otidsenliga.
Jag upprepar: huru olämpliga och otidsenliga tro herrarne då att
de måste vara?

Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på hvad Kongl. Maj:t
sagt. Kongl. Maj:t har sagt, att denna reglering är nödvändig.
Kongl. Maj:t har sagt, att de nuvarande löneförhållandena vid domkapitlen
äro utdömda på andra områden, och Kongl. Maj:t har sagt,
att de äro staten ovärdiga och kunna på intet sätt försvaras. Tro
herrarne icke då, att det är ådagalagdt, att de äro orimliga? För
att nu herrarne dock icke skola lita på Andra Kammarens ledamöter
och icke obetingadt lita på Kongl. Maj:t, utan herrarne
sjelfva skola få pröfva saken, skall jag be att få relatera något litet
ur Kongl. Maj:ts proposition eller ur verkligheten.

Till domkapitlens tjenstemän utgå i statsanslag sammanlagdt
25,000 kronor. Det finnes nu 18 domkapitel med 26 tjenstemän,
och då finner man, att dessa 25,000 kronor icke kunna räcka till.
Hvarifrån komma då de öfriga nödvändiga lönemedlen? Jag skall
nämna endast de mest betydande. De äro provisioner och lösen för
expeditioner. Låtom oss nu först tänka på lösen af expeditioner.
Jag ber herrarne höra på, ty herrarne tro det icke, om
herrarne icke höra det rigtigt, så genom-orimligt är det. Om
en prest utnämnes till kyrkoherde i ett regalt pastorat, betalar han

1 fullmagtslösen 2 procent, men om en kyrkoherde utnämnes af domkapitlet,
betalar han C procent af lönen i fullmagtslösen. Detsamma
gäller om komministrarne. Äfven elementarlärarne, som få sin
fullmagt af domkapitlen, betala, för att aflöna statens tjenstemän,
6 procent af sin årslön — alla innan de ens få årslön, under det
deras gelikar och deras i bättre vilkor stälda gelikar betala endast

2 procent i stämpelafgift. — Jag vill fråga: är detta rimligt? Bör
ett sådant förhållande fasthållas en enda dag längre? Hafva vi icke
här ett exempel på hvad vi fördöma hardt på andra håll: att staten
låter andra betala sina tjenstemän. Helt enkelt är det så, att staten
låter de sämst aflönade prestmännen och elementarlärarne aflöna
sina tjenstemän. Huru skall väl detta kännas af dem, som betala
dessa aflöningar? De kunna icke undgå att känna det såsom ett
prejeri, ty sådant är det verkligen.

Vidare hafva konsistorietjenstemännen provisioner på uppbörd.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

7 Nso 18.

Om en del af sådana provisioner är icke så mycket att säga. Lönereglering
Jag skall taga de orimligaste. forkonsiatorie Herrarne

veta, att det i våra kyrkor upptages kollekter för nol^n^na
välgörande ändamål. Utaf dessa kollekter låter staten taga 6 pro- (EVts)
cent till aflöning af domkapitlens tjensteman. Man tager alltså 6
procent af hvad välvilliga medmenniskor sammanskjutit till välgörande
ändamål för att dermed aflöna statens tjensteman. År det
moraliskt rätt? Jag såg här om dagen redogörelsen för eu kollekt,
der provisionen till konsistorienotarien gick till 102 kronor. När
jag nu vet, att i denna kollekt säkerligen flertalet icke lagt mer,
snarare mindre än 10 öre, ty man lägger icke mera i håfven i allmänhet,
så har staten bestämt lönen åt konsistorienotarien så, att
han i detta fall tog 1,000 välvilliga menniskors bidrag. År det
moraliskt rätt och kan någon försvara det? Nej, det är ingen, som
kan försvara det! Och slutligen ännu ett exempel. För att aflöna
statens tjenstemän upptages kollekt till dem i kyrkorna. Man går
omkring med håfven i kyrkbänkarne för att taga upp aflöning till
konsistorienotarierna, till statens tjenstemän. År detta staten värdigt?

Jag tror, att jag har anfört tillräckliga skäl för att Första
Kammaren, som jag hoppas, enhälligt skall finna, att hvad som nu
är icke bör längre vara.

I sak har jag icke något annat yrkande än bifall till de elfvas
reservation, men då jag anser, att i formelt hänseende någon vinst
skulle göras, om den kläm, som reservanterna här framlagt, blefve
sammandragen och förkortad, skall jag anhålla att få yrka: att
Riksdagen, med godkännande af hvad Kongl. Maj:t föreslagit såväl
i afseende å aflöningssättet för konsistorienotarierna under derför
uppstälda vilkor som ock beträffande arfvoden åt konsistorieamanuenserna,
extra biträden och vaktbetjening vid domkapitlen samt skrifmaterialier
och expenser för dessa myndigheter äfvensom ersättning
för semestervikariat och i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning,
måtte höja det under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens
expeditioner» uppförda anslag med 69,409 kronor eller till 94,409
kronor, samt att det nu under titel »indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag, ersättningar» under nyssnämnda anslagsrubrik
upptagna anslag må från riksstaten uteslutas.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt förslag.

Herr Rodhe: Den, som med uppmärksamhet och något intresse
för saken tagit del af det föreliggande betänkandet, kan säkerligen
icke undgå att både förvånas öfver och beklaga det slut, hvartill
utskottet kommit. Att en förändring med afseende på domkapitelsexpeditionernas
underhåll och deras tjenstemäns aflöning är i hög
grad önskvärd och behöflig, för att icke säga nödvändig, bar dock i
den synnerligen klara och fullständiga motiveringen till Kongl. Maj:ts
proposition blifvit med, såsom mig synes, så öfvertygande och bindande
skäl bevisadt, att man haft anledning vänta, att utskottet

Nso 18. 8

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Lönereglering enhälligt tillstyrkt propositionen. Utskottet har också icke kunnat

^notarierna ^essa s^‘^> utan medgifvit, att aflöningen för domkapitlens

m- to. tjensteman är olämplig och otidsenlig. Ja, man kan väl säga, att

(Forts.) genom det sätt, hvarpå denna aflöning är ordnad, kränkes både rätt

och billighet såväl som statens värdighet. Det kan icke vara rätt
att, såsom den föregående talaren derom erinrade, bidrag till denna
aflöning hemtas ur insamlingar för välgörande ändamål eller derigenom
att en skatt lägges på vissa och dertill de sämst aflönade
ecklesiastika embetsmännen. Det kan icke vara billigt, att presterskapet
nödgas genom enskilda sammanskott, bidraga till aflöningen
af en statens tjensteman. Det kan icke vara förenligt med statens
värdighet, att den sålunda åt den enskilda barmhertigheten prisgifver
en sin embetsman och att den icke lemnar tillräckligt underhåll åt
en institution, af hvilken den dock fordrar ett fortfarande arbete.
Och det är icke ett ringa arbete som fordras af tjenstemännen vid
dessa institutioner. Konsistorienotarien vid det domkapitel, hvilket
jag tillhör, har i regel 8 å 10 timmars dagligt arbete, och dertill
ett mycket ansvarsfullt arbete, då han t. ex. har att förvalta fonder,
uppgående till mer än 260,000 kr., och förmedla utbetalningar,
uppgående till nära ‘/2 million. Att hafva ett så drygt och tillika
ett så ansvarsfullt arbete och icke kunna påräkna en säker, icke
vexlande årsinkomst, måste ju kännas påkostande. Det sist församlade
allmänna prestmöte! i Göteborg beslöt, att, för höjande af lönen
åt konsistorienotarien derstädes, en uttaxering skulle ske på
presterskapet till olika belopp, beroende på de innehafvande lägenheternas
olika storlek. Jag vill minnas, att kyrkoherdar i lista
klassens pastorat betala 10 kr., i 2:dra klassens 7 och i 3:dje klassens
5 kronor. Huruvida ett sådant beslut kommer att fattas vid
nästa prestmöte, låter sig icke med någon grad af visshet förutsäsägas.
Skulle ett sådant beslut icke fattas, kommer konsistorienotarien
att gå miste om eu högst betydlig del af sina löneinkomster.
Härtill kommer, att om enskilda prester vägra att lemna det af
prestmötet beslutade bidraget, kan detta icke på laglig väg indrifvas,
utan notarien måste tåligt finna sig uti att se sig beröfvad en del
af den påräknade inkomsten.

Man kan väl fråga: på hvilket annat område behandlar staten
sina tjenstemän på detta sätt? Måste man icke medgifva, att det
är en enkel akt af rättvisa, som begäres af Kongl. Maj:t, då anslag
äskas för dessa tjenstemäns aflöning. Och detsamma kan sägas med
afseende på domkapitelsexpeditionernas underhåll. Man har svårt
att inse det förnuftiga i detta, att icke ett tillräckligt årligt anslag
beviljas åt dessa institutioner. Äfven om staten ersätter de brister,
som årligen uppkomma — hvilket dock hittills icke varit fallet med
afseende på Göteborgs domkapitel, enär Kongl. Maj:t här låtit en för
biskopshusets vård och underhåll afsedd kassa under en lång följd
af år betäcka den årliga bristen —, men äfven om staten ersätter
dessa brister, är det ju som sagdt, alldeles orimligt att bevilja årli -

Lördagen den 30 Mars, f. ra.

9 Njo 18.

gen ett underhåll, hvars otillräcklighet på förhand inses, för att se- Lönereglering
dan efteråt betala uppkommande brist. för konsistoriel

Utskottet har emellertid afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition, det n°^n^na
har icke utaf de af detsamma godkända premisserna dragit den slut- (pörte )
sats, man kunde hafva väntat, och detta beroende derpå, att det inskjutit
en mellansats, som skulle förtaga verkan af dessa premisser,
nemligen den satsen, att en omorganisation af domkapitlen är
väntad. Ja, om nu denna omorganisation kunde vara att vänta
inom den närmaste framtiden, skulle man kunna tåla sig meS de
närvarande förhållandena så länge. Men jag undrar, om de medlemmar
af utskottet, som afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition, verkligen
sjelfva trott på möjligheten af en snar lösning af denna organisationsfråga.
Man har sålunda velat för en lång tid fastslå
nämnda oefterrättlighetstillstånd och man vill låta allt framgent
enskilde tjensteman lida för bristerna i en institutions organisation.

Månne icke ett sådant förfarande är egnadt att försvaga tron på
rättfärdighetens magt inom det offentliga lifvet? Och för öfrigt,
såsom den siste talaren nämnde, omorganisationen af domkapitlen
hindras ju icke i ringaste mån genom ett antagande af Kongl. Maj:ts
förslag. Den ena frågan kan lösas fullkomligt oberoende af den
andra.

På grund af dessa skäl beder äfven jag, herr talman, att få
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i den form den föregående
talaren föreslagit.

Herr Sä ve: Efter den utförliga utredning, som denna fråga
erhållit i statsregleringspropositionen och efter de noggranna upplysningar,
som lemnats af de sista ärade talarne i deras anföranden,
tager jag för gifvet, att frågans utgång inom denna kammare är
afgjord. Jag skulle derför icke hafva besvärat med att begära
ordet, så framt jag icke velat hafva till protokollet antecknadt,
att jag i denna fråga anslutit mig till den kong], propositionen
med den formulering, den fått genom herr Billings sista yrkande.

I likhet med de föregående talarne, anhåller äfven jag att få
uttala en reservation mot statsutskottets motivering i afseende å
denna fråga. Det förefaller mig högst betänkligt, i fall Riksdagen
skulle vilja godkänna denna motivering, ty derigenom råkade Riksdagen
rigtigt in på den betänkliga väg, som skulle nödga den att
uppskjuta alla löneregleringsfrågor, ja, alla partiella reformförslag,
så vidt de rörde ett embetsverk eller en statsinstitution, beträffande
hvilkas reformering en kongl. proposition vore att förvänta. Riksdagen
har, noga räknadt, redan börjat beträda denna väg, hvilket
skett med afseende å regleringen af elementarlärarnes löner. Detta
är, såsom hvar och en inom denna kammare väl inser, en högst
betänklig väg; ty har Riksdagen en gång erkänt billigheten och
nödvändigheten af en reglering af lönerna för en viss tjenstemannaklass,
så är det naturligtvis icke värdigt att uppskjuta denna regie -

N:o 18. 10

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Lönereglering
för konsistorienotarierna

m. m.
(Forts.)

ring på grund af ett väntadt större orgauisationsförslag, hvars lösning
ligger i en långt aflägsen framtid.

Hvad nu specielt frågan om domkapitlens omorganisation beträffar,
kan man väl betvifla, att det skall lyckas statsmagterna
att kunna inom en någorlunda kort tid lösa densamma. När jag
för 24 år sedan såsom nyblifven lektor inträdde som ledamot i det
domkapitel jag tillhör, stälde jag den frågan till en gammal lektor,
huruvida jag icke kunde hysa förhoppning att med domkapitlens
inträffande omorganisation blifva befriad från detta värf. Han svarade,
att frågan om domkapitlens omorganisation stått på dagordningen
så länge han kunde minnas tillbaka, och att han vore öfvertvgad,
att den skulle komma att stå på dagordningen i hela hans
återstående lifstid. Jag börjar nu blifva gammal sjelf, och om någon
ung lektor nu gör mig samma fråga, anser jag mig kunna gifva
honom samma svar, att frågan om domkapitlens omorganisation
stått på dagordningen så länge jag mins tillbaka, och att den kommer
att stå der så länge jag lefver.

Det är också uppenbart, att frågan om domkapitlens organisation,
sådan den nu föreligger, icke snart kan lösas. Beträffande
lösningen göra sig nemligen motsatta principer gällande. Å ena
sidan sträfvar man att söka stärka det rent presterliga elementet
inom domkapitlen och å andra sidan framträder en mera demokratisk
rigtning, med yrkandet att lekmannaelementet i så måtto bör
stärkas, att församlingarna sjelfva kunna få mera inflytande vid
ledamöternas tillsättande. Härtill kommer de rena sparsamhetsvännernas
önskan, att den nuvarande organisationen bör bevaras
derför att den är så billig. Ja, visst är, att den är billig; det
finnes till och med ingen institution, som är så billig som denna.
Ordförandens, biskopens, löneinkomster utgå i allmänhet ej direkt
från statsverket. Vice ordföranden, domprosten, får sina löneinkomster
från det stadspastorat, der han är kyrkoherde. Lektorerna
hafva sina aflöningar uppförda på staten för de allmänna läroverken
och åtnjuta såsom domkapitelsledamöter ingen aflöning alls. Går
jag sedan till tjenstemännen i expeditionen, konsistorienotarierna
och konsistorieamanuenserna, hvilka frågan nu närmast rör, så visas
af utredningen i statsrådsprotokollet, att icke heller deras inkomster
utgå direkt från statsverket; de utgå af provisioner, fullmagtslösen,
kollekter etc., alltså icke direkt från statsverket. Då intressena äro
så olika, betviflar jag, att frågan om domkapitlens omorganisation
kan lösas inom eu nära framtid.

Jag nämnde denna institutions billighet. Den ringa aflöning,
statsverket har att utbetala till tjenstemännen vid domkapitlens
expeditioner, är dock ingalunda staten värdig. Efter den belysning,
denna fråga redan fått, skall jag icke upptaga tiden med att ytterligare
söka bevisa detta. Hvad som nu blifvit föreslaget till aflöning
för desse tjenstemän synes mig vara temligen väl afvägdt.
Man kan icke säga, att den föreslagna siffran är för låg, för att ej

Lördagen den 30 Mars, f. m.

11 N:o 18.

vederbörande tjensteman skola deraf kunna hafva sin bergning, men Lönereglering
ei heller att den är för hög, om man fäster afseende på vigtenf°rhon«''^torieoch
arten af det arbete, som dessa tjensteman hafva att utföra. m m
Men i fråga om en post i Kongl. Maj:ts förslag beder jag att få (p0rts)
göra en anmärkning, nemligen i fråga om anslaget till vaktbetjeningen.
Der fruktar jag, att Kongl. Maj:t i sjelfva verket räknat
alldeles för lågt, och det ser också ut, som om departementschefen
— hvars yttrande till statsrådsprotokollet finnes refereradt på 38
sid. i betänkandet — sjelf fruktat för att den summa han föreslagit
till betäckande af arfvodena åt vaktmästarne vore för låg. Statskontoret
har satt i fråga, om icke anslaget till konsistorie vaktmästarne
skulle kunna ställas något lägre, derigenom att till dessa
befattningar toges vaktmästare vid de allmänna läroverken. Men
med den kännedom jag har om de allmänna läroverken, tror jag,
att dessa sistnämnda för vården och skötseln af sina hus och byggnader
behöfva använda sina vaktmästares tid uteslutande, så att de
icke kunna ställa något af vaktmästarnes tid till domkapitlens disposition.
Det har vidare framhållits, att en och annan vaktmästare
har fri bostadslägenhet, hvadan totalsiffran för denna post skulle
kunna något minskas. Jag betviflar, att detta oftare förekommer,
och när det inträffar, torde förhållandet dermed vara detsamma
som i Karlstad, nemligen att det allmänna läroverket tills vidare
lemnat till konsistorievaktmästarens disposition en liten lägenhet.

Det har der så skett under några år, men kan icke alltjemt så fortfara,
ty läroverket behöfver ett ökadt utrymme för sina samlingar,
och en vacker dag återtages denna lägenhet. Detta kan ock inträffa
på andra ställen.

På grund af hvad jag haft äran anföra, förordar jag bifall till
herr Billings yrkande.

Friherre Klinckowström: Herr talman! Mine herrar! Om
jag vore hemfallen åt den s. k. talarefebern, skulle jag bestämdt
nu lida deraf, när jag nödgas uppträda mot de trenne utmärkte
talare, som just haft ordet. Men jag har under min långa riksdagsmannatid
hållit omkring 2,000 offentliga tal och inträdde på riksdagsmannabanan
för något öfver 50 år sedan, så att kammaren kan
vara öfvertygad, att jag skall icke visa någon dylik svaghet.

Hvad beträffar de föregående talarnes långa anföranden rörande
nödvändigheten att reglera konsistorienotariernas löneförmåner, så
äro- dessa utmärkta parlamentariska tal enligt mitt förmenande att
anse såsom en fäktning i luften, ty dessa tre talare hafva med
många bevis, hemtade dels från det propositionen bifogade statsrådsprotokollet
och dels från egen stor erfarenhet, velat göra det för
kammaren begripligt, att en så beskaffad lönereglering, som nu
existerar för de nämnde herrarne, är olämplig och otidsenlig. Ja,
det är ju ingen, som nekat detta. Jag vet icke hvarför dessa långa
tal, som skola bevisa denna olämplighet och otidsenlighet, blifvit

N:o 18. 12

Lördagen den 80 Mars, f. m.

Lönereglering hållna, ty till och med utskottet, som likväl kommit till det slutet
förkonsistorie- afstyrka propositionen, har i sin motivering medgifvit detta och
noto™erna ggr jag men ändå kommer jag att framställa begäran om

(Ports) anslag på denna punkt af 8:de hufvudtiteln.

Emellertid finnas många skäl dertill. Jag vill nu gå igenom
bara den del af punkten, som handlar om Kongl. Maj:ts direkta
förslag i ämnet, för den händelse konsistorienotarierna skulle få
fast lön på rikets stat. Redan mot de vilkor, som blifvit uppstäda
derför och hvilka stå att läsa på sid. 40, 41 och 42 i betänkandet,
finnas ganska många anmärkningar att göra. Jag vill endast i
största förbigående fästa mig vid några få af dessa.

Längst ned på sid. 40 finnas under a), b) och c) uppstäda
vissa undantag från regeln. Oaktadt Kongl. Maj:t begärt och hoppas
att få en fast lön på stat för dessa tjensteman, har han dock undantagit
en hop sportler, som herrarne kunna läsa om under dessa
punkter. Äfven om detta förslag godkännes och gillas och eu ytterligare
utgift åsamkas statsverket af 09,409 kronor årligen i löneförmåner,
komma sålunda dessa konsistorienotarier att fortfarande
till en del få åtnjuta fördelarne af det oskick, som kallas sportler.

Den andra anmärkningen, jag i förbigående ville göra mot
ifrågavarande vilkor för beviljande af lönerna till dessa tjenstemän,
rör mom. 2 i 3:e punkten, der det står:

»att med konsistoriebefattning, förutom vid Stockholms stads
konsistorium, icke må förenas annan tjenst å rikets eller Riksdagens
eller kommunens stat, ej heller annan tjenstebefattning med mindre
den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen å
konsistorieexpeditionen.»

För den af eder mine herrar, som icke satt sig in uti denna
fråga om tjenstemäns och embetsmäns, isynnerhet de högre klassernas,
sysselsättande med enskilda uppdrag till förfång för deras statstjenster,
för hvilka statstjenster de äro väl aflönade, skall jag bedja
att, när en mycket märklig motion kommer före i denna kammare
rörande dessa frågor, här få framlägga bevis på häpnadsväckande
missbruk af dessa förhållanden och kringgående af de otillräckliga
bestämmelser angående förbud för sådan enskild tjenstgöring, hvilka
etablerades, när den senaste stora löneregleringen för embets- och
tjenstemän faststäldes och beslöts af Riksdagen. Dessa missbruk
äro till den grad upprörande, mine herrar, att, när en ny lönereglering,
fastän i en obetydlig skala, det erkänner jag, skall etableras,
borde man i de vilkor för åtnjutande af statslönen, som här uppstälts,
inlägga sådana bestämmelser, att dylika missbruk icke, hvad
dessa herrar åtminstone beträffar, borde kunna ega rum. Detta har
icke i detta andra moment af punkten 3 skett. Visserligen förekommer
uti det 4 mom. af samma punkt: »att konsistorienotarie,
som af sjukdom hindras att förrätta sin tjenst, eger uppbära hela
lönen, hvaremot sådan tjensteman, som undfår ledighet för svag
helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, lian

Lördagen den 30 Mars, f. ra.

13 N:o 18.

förpligtas att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar Lönereglering
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordrasJor
eller eljest pröfvas skäligt». Men dessa ord »kan förpligtas» skulle m_
jag vilja hafva utbytta mot skall förpligtas, för att undgå de miss- (Forts.)
bruk, hvarom jag i största förbigående nämnde.

Hvad nu sjelfva hufvudfrågan beträffar eller det slut, hvartill
statsutskottets majoritet kommit i denna punkt af betänkandet, har
man — och enligt mitt förmenande med goda skäl — inom utskottet
ansett, att denna lönefråga bör uppskjutas för att behandlas i samband
med domkapitlens omorganisation, som nu står på dagordningen.

Jag finner detta skäl ensamt i och för sig vara så giltigt och så
bestämmande, att jag icke begriper, att man icke kan gilla och godkänna
det, och beklagar, att alla ledamöter i statsutskottet från
denna kammare hafva reserverat sig deremot.

Det är ju alldeles gifvet, att dessa två organisationsfrågor eller
lönefrågor böra gemensamt behandlas. Det är ju möjligt, att vissa
högre och lägre ecklesiastika embetsman icke inse nödvändigheten
deraf, men andra goda medborgare, som i dessa frågor få, så att
säga, släppa till skinnet, kunna ju finna, att en sådan omreglering
bör gå längre än hvad vissa höga ecklesiastika embetsmän hafva
tänkt sig. Ty det kan ju inom ecklesiastikstaten finnas tillgångar,
som göra det onödigt för oss, stackars skattdragare, att släppa till
skinnet, men ändå lemna dessa herrar konsistorienotarier deras fasta
lön. Jag vill i det afseendet nämna en tillgång, som skulle vara
fullt tillräcklig och ändå lemna öfverskott åt dess värde innehafvare,
och det är biskopslönerna. Jag tror, att de äro tilltagna i den
skala, att deras innehafvare mycket väl kunna lemna ifrån sig eu
del af desamma. I synnerhet när man tänker på att biskoparne
äro vår herres och frälsares företrädare på jorden för att förkunna
hans lära -— han, som icke hade något att lägga sitt hufvud på
—- och ser, huru dessa höga ecklesiastika embetsmän uppträda både
i prunk och lyx, så tror jag, att det vore deras kristliga pligt att
litet grand gifva åt de verkligt behöfvande konsistorienotarierna och
således på det viset utan någon statens vidare mellankomst reglera
för dem deras löneförmåner. Anledningen till att Riksdagen eller
åtminstone en ganska stor del af riksdagsmännen icke vilja ingå
på denna reglering, ehuru summan, som sagdt är, bestiger sig till
endast 94,499 kronor, är den, att det lins så många anledningar,
som äro mycket mer behjertausvärda än att reglera denna fråga,
som mycket väl kan anstå och vid en senare riksdag regleras i ett
sammanhang. Jag tycker vi böra inse, att det är tryckande för en
stor del af de mindre bemedlade och fattigare folkklasserna, som
äro skattskyldiga, att betala den s. k. tilläggsbevillningen, hvilken,
jag fruktar det, kanske ej kommer att bottna med fyra och eu half
million, när den skall bestämmas af Riksdagen, och jag har så många
gånger varnat för stora och onödiga utgifter, att jag borde blifva
något hörd i denna fråga. Dessutom, såsom herrarne litet hvar

N:o 18. 14

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Lönereglering känna, beslöto vi vid urtima riksdagen 1892 en stor och kostsam
för konsistorie- reorganisation af landtförsvaret. Jag var med om densamma, och
notarierna ^ gör ^ mjg en ära af. men ^ssa löften skola inlösas, och de
tv 7\ äro icke ännu inlösta. Det fattas ännu åtminstone en, kanske två

riksdagar, innan de blifvit till fullo inlösta, och detta kan icke ske
annorlunda än genom att småningom äfven öka de skattdragandes
bördor. Jag tycker, att äfven detta gör, att vi böra frånskjuta oss
för denna riksdag en ökad utgift, när det kan ske, och här kan
det verkligen ske, fastän den framdeles bör ega rum — det erkänner
jag. Herrar ledamöter af statsutskottet i denna kammare borde
dock, synes mig, samtalsvis eller i sina yttranden upplysa kammaren
om hvar penningar skola tagas till att saldera alla dessa utgifter,
som statsutskottet föreslagit Riksdagen att besluta. Sannerligen jag
vet, hvar de skola tagas. Den som har genomläst statsverkspropositionen
— och det ha vi väl alla gjort — finner, att der tages
intill den sista tillgången i anspråk för alla de utgifter, som Kongl.
Maj:t och Riksdagen äskat; och de förslå ändå på långt när icke,
utan der finnes en tung tilläggsbevillning på 41/2 millioner uppförd
såsom en tillgång. Men, mine herrar, sedan Kong]. Maj:ts statsverksproposition
kom oss tillhanda, har, jag kan nästan säga, intet
plenum gått till ända, utan att Kong]. Maj:t kommit med en eller
flere ytterligare äskningar om stora och betydliga anslag, och vi
kunna vara öfvertygade om, att det icke är slut dermed ännu. Hvar
skola penningar tagas till detta? Nog borde väl statsutskottets
ledamöter hafva i sina ljusa hufvuden tänkt något ditåt och kunnat
meddela oss något af sina hemligheter. Ty derpå beror ju för kammaren
mycket, om kammaren vill för en god sak säga ja och amen,
när den vet, att det fins penningar. Men fins det icke penningar,
utan skola de åter utkräfvas genom ökade skatter, då, hur nödvändig
saken än må vara, kan man icke fortsätta att tynga folket med
en skatt, som redan är så tung, att mången får gå från hus och
hem och ändå icke kan utgöra alla sina skatter.

Det är på dessa grunder, hvilka åtminstone jag anser fullt giltiga
för att nu afstå denna lönefråga, som jag yrkar bifall till stats utskottets

förslag. Jag kommer icke att besvära kammaren med
någon votering i frågan. Jag vet, hvilken utgång saken här får,
och jag vill icke upptaga kammarens dyrbara tid, men säkert är,
att denna fråga kommer under gemensam omröstning.

Herr Hammarskjöld: Det kunde synas öfverflödigt, att jag
efter de tre förste talarnes anföranden begärt ordet. Jag bar likväl

gjort det af ett par skäl. Det första skälet är, att jag ej är biskop

eller konsistorieledamot och förmodligen antages icke aspirera att
bli hvarken det ena eller det andra. Just af detta skäl anser jag
mig kunna uttala mitt beklagande öfver ett och annat af hvad den
siste talaren anfört, hvilket ej synts mig vara rätt passande, särskilt
genom den personliga karakter det erhöll genom hans hän -

15 N:o 18.

Lördagen den 30 Mara, f. m.

vändning till en viss medlem af denna kammare. Vi veta alla, att Lönereglering
våra biskopar fått sina löner reglerade genom Kongl. Maj:ts och för konsistorieRiksdagens
beslut, och det synes icke vara lämpligt att angripa bi- notarierna
skoparne för hvad — icke de — utan Kongl. Maj:t och Riksdagen
beslutit. Någon medlem af statsutskottet är jag icke och kan der- °r S‘
för icke gifva den upplysning, som den siste talaren anhöll att få
af någon statsutskottsledamot. Men jag har ett annat skäl, hvarför
just jag har begärt ordet, och det är det, att under min föregående
verksamhet har jag haft ej så litet anledning att göra mig bekant
med den fråga, som nu föreligger. Jag har dervid många gånger
beklagat, att aflöningsförbållandena vid våra konsistorier varit så
oefterrättliga, som de nu från alla håll erkännas vara. Men regeringen
har under många och långa år gjort just på det sätt, som
statsutskottets pluralitet nu tillstyrker att man fortfarande skall
göra: man har väntat och hoppats på den dag, då konsistoriernas
ombildning skulle bli en afgjord sak. Den frågan har, såsom här
redan blifvit erinradt, varit under debatt och under förhandling eu
längre tid — jag tror 50—60 år. Och de förslag, som blifvit uppgjorda
till frågans lösning, äro nästan oräkneliga. Då möter mig
först det spörsmålet: är det så förfärligt angeläget att konsistorierna
skola ombildas? Ja, jag får säga, att den erfarenhet jag har är väl
icke den, att konsistorierna äro idealiska embetsverk. Sådana har
jag icke funnit någonstädes i vårt land, och jag tviflar på att sådana
finnas någonstädes i hela verlden. Men å andra sidan har jag
funnit, att konsistorierna skött sina uppdrag rätt så väl som andra
embetsverk öfver hufvud. Från den synpunkten har jag således ej
•förstått, att det varit någon synnerligen stor angelägenhet att få
konsistorierna ombildade. Men jag har deremot funnit, att de nuvarande
konsistoriernas sammansättning är, såsom utskottet uttrycker
sig om lönerna, otidsenlig. Det kan från teoretisk synpunkt anföras
grufligt mycket mot domkapitlens nuvarande organisation, och derför
är jag en vän — eu varm vän af att de skola ombildas. Men när
nu alla säga, att de önska denna ombildning, hvarför blifva då ej
domkapitlen ombildade? Felet är verkligen icke regeringens, utan
felet är — det må jag säga rent ut — den svenska Riksdagens.

Det är den svenska Riksdagen, som icke vet, huru den vill ha domkapitlen
ombildade. Det iiro visserligen alla ense om, att de böra
ombildas, men så fort ett positivt förslag framkommit, vill man icke
ha det, utan hittar på både möjliga och omöjliga invändningar för
att slå ihjel hvarje förslag, som kommer i fråga. Jag är fullkomligt
öfvertygad om att, blott den svenska Riksdagen blir ense om
huru den vill att domkapitlen skola ombildas, så, om förslaget ej är
från praktisk synpunkt rent af avita, kommer det äfven att bli lag.

Icke behöfver man nu trumfen af de usla löneförhållandena vid domkapitlens
expeditioner för att tvinga Riksdagen sjelf att bli ense —
och någon annan, som behöfver tvingas, än Riksdagen vet jag verkligen
icke. Icke behöfver väl Riksdagen ett medel för att tvinga

N:o 18. 16

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Lönereglering sig sjelf. Vill Riksdagen saken, så går den, så fort Riksdagen vet
förkonsUtorie- hvad den vill. Från denna synpunkt kan jag således icke fatta den
notarierna ar^umentatiou, som blifvit framstäf af statsutskottets pluralitet.

—• Jag kan ej heller fatta den, när utskottet säger, att den nu föreslagna

löneregleringen skulle lägga hinder i vägen för en ny organisation af
domkapitlen, när vi en gång blifvit ense derom. Ty hvad är det regeringen
föreslagit? Hon vill ha anslag till — om jag går baklänges
domkapitlens skrifmateriel och expenser. Skulle domkapitlen bli omorganiserade
och dervid befinnas, att det anslag som nu gifvits är för
stort, så Hus det naturligtvis ej från något håll hinder att sätta ned
anslaget till skrifmaterialier och expenser. En vaktmästare lär väl
behöfvas äfven framdeles, så länge det skall finnas nagra domkapitel,
och ingen har ju ifrågasatt, att de ej skola finnas. Till konsistorieamanuenser
och tillfälliga biträden har ock begärts anslag. Men
dessa tjenstemän och biträden skulle tillsättas — med fullinagt?
Nej, på förordnande, och de skulle aflönas med arfvoden. Och det
brukar man då inom Riksdagen förstå, att tjenstemän, som endast
ha förordnande och aflönas med arfvoden, dem kan man också använda
på annat håll och på annat sätt, om genom en omorganisation
sådant skulle bli erforderligt. Och den omorganisation som
ifrågasatts afser ju bland annat att afsöndra läroverksfrågor från
domkapitlen. Skulle mot förmodan konsistorieamanuenserna ej behöfvas
för de ecklosiastiska ärendena, lära de otvifvelaktigt behöfvas
för läroverksärendena, och alltså arfvodena bli behöfliga i alla fall.
Och då amanuenserna, som sagdt, skulle vara tillsatta pa förordnande,
möter intet hinder att använda dem för läroverksfrågorna. Så fins
det då här ej mer än en tjensteman vid hvarje konsistorium, som
skulle ha fullmagt och fast lön, nemligen konsistorienotarien. Dervid
måste jag erinra, hvad den förste talaren alldeles rigtigt framhöll,
att de föreslagna yrkandena i afseende på konsistoriernas ombildning
gå ut på att den person, som nu heter konsistorienotarie,
skulle få eu förstärkt ställning och att det skulle ställas högre fordringar
på hans kompetens. Kan man da ej fatta, att den aflöning,
som nu kunde bestämmas, på intet sätt kan vara hinder för att genomföra
den omorganisation, som i den rigtningen blifvit ifrågasatt?
Jag begriper således icke beviskraften i den argumentation, som af
utskottets pluralitet blifvit framlagd. Men deremot förstår jag och
erinrar äfven kammaren om hvad redan här blifvit så fullständigt
ådagalagdt, nemligen det oskickliga, det antidiluvianska i att aflöna
tjenstemän, som dock äro det offentligas tjenstemän, med afgifter,
afdrag — eller hvad jag skall kalla det — från kyrkoherdars och
komministrars inkomster, från medel, som skulle gå till fattiga enkors
pensioner, med provisioner å kollekter och annat dylikt. Det är
rent af en skandal för Sverige, att vi ännu stå qvar på en så föråldrad
ståndpunkt.

Med anledning häraf anhåller jag om bifall till det af den
förste talaren framlagda förslaget; dock, om det anses klokare, har

Lördagen den 30 Mars, f. m. 17 jf!0 jg,

jag intet emot att förena mig om ett förslag i den retning, som Lönereglering
af reservanten herr Tamm blifvit framstäldt. förkomistorie notarierna Herr

Tamm, Hugo: Det är ett par anmärkningar af baron T*’.
Klinckowström, som jag först ber att få upptaga. Såsom ett af de C*°rt8'')
skäl, hvarför han ej vill bifalla Kongl. Maj:ts förslag eller min reservation,
anför han, att i vissa fall dessa s. k. provisioner eller
sportler fortfarande skulle utgå. Men om man ser igenom hvilka
de äro, torde om dem icke i någon mening kunna gälla, hvad som
i allmänhet har anmärkts mot sportelväsendet. Det skulle nemligen
vara en rättighet fortfarande för konsistorienotarierna att uppbära
lösen för sadana expeditioner, som part eller annan på egen begäran
erhåller eller eljest icke författningsenligt är pligtig lösa — således
ersättning för ett extra arbete. Och denna provision går ungefär
till 2,500 kr. om året för alla stiften tillsammans. Vidare är det
arfvode för förvaltning och redovisning af presterskapet enskildt tillhöriga
fonder och kassor samt af sådana fonder, som på grund af
enskildes förordnande blifvit stälda under konsistoriernas förvaltning,
för så vidt sådant arfvode af presterskapet blifvit medgifvet eller
de enskilde derom förordnat. Man har väl svårt att taga bort arfvode^,
som presterskapet sjelft för förvaltningen af sina fonder erbjudit,
och ännu betänkligare vore, synes mig, och derom är jag
öfvertygad, att jag och baron Klinckowström äro ense, om ej testamen
tsrätten finge anses vara något som man dock bör stå vid. En
stor del af dessa arfvoden äro nemligen genom testamente bestämda
att från dessa fonder utgå till konsistorienotarierna. Den tredje
slutligen är, kan jag säga, en ren barmhertighetsfråga. Någon skall
nemligen utbetala de penningar, som allmänna barnhuset utbetalar
till dem, hos hvilka dessa små barnen äro utackorderade, och i ersättning
för besväret dermed erhåller den som anmodats dertill 50
öre per barn — således ingen stor summa. Allt detta går emellertid
för alla 13 konsistorierna tillhopa till blott 7—8,000 kr. om
året. Det är väl ej så stora stötestenar, att förslaget bör falla
på dem.

Jag vill ej alls ingå på anmärkningar, som synas tala mot förslaget,
eller på frågan, om man bör antaga några nya grundsatser
i afseende på tjenstemännens förordnanden. Men jag har egentligen
* uppträdt derför att min mening varit något afvikande från mina
kamraters i utskottet. Herr Billing nämnde mycket vänligt och
rigtigt, att min reservation ingalunda är utsprungen af bristande
intresse för vår svenska kyrka. Jag har, sedan jag sjelf satt i kyrkomötet
och under den långa tid jag varit i riksdagen, ej kunnat undgå
att känna mig smärtsamt berörd af den ställning, hvari vår kyrka
befinner sig, då hon skall styras af två körsvenner: kyrkomötet och
Riksdagen, hvilka så ofta ej synas draga jemt. Jag tror dock, att
det i många fall ej är någon principiel skilnad mellan dessa två’s
meningar, utan många gånger beror den olika uppfattningen på att

Första Kammarens Frot. 1895. N:o 18. 2

N:o 18. 18

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Lönereglering
för konsistorienotarierna m.

m(Forts.
)

man ej fullständigt förstår hvarandra. Det är derför, som jag
önskar att göra hvarje steg till ett berättigadt tillmötesgående mellan
dessa parter möjligt, och mig förefaller, att man just i den föreliggande
frågan ej kan så mycket undra på, om en stor del inom
Riksdagen stält sig på den ståndpunkten och säger: vi vilja ej alldeles
bestämdt fastslå den definitiva löneregleringen. Det som betecknar
en fastslagen lönereglering är denna pensionsfråga. Det
är också på den grund hufvudsakligen, som jag sökt få bort stridsäpplet
i frågan, om derigenom skulle kunna beredas framgång i
öfrigt åt förslaget. Ty det är onekligen — såsom alla framhållit,
både reservanter och utskottsmajoriteten — eu fråga, som kräfver
en verklig lösning, och det af många skäl. Är det verkligen någon,
som kan inbilla sig att, huru än konsistoriernas ombildning kan
komma att gestalta sig, någonsin, så länge vår svenska kyrka kar
sådana aflöningsförhållanden och sådana skyldigheter som nu, dessa
konsistorienotarier bli öfverflödiga. I det fallet ber jag få hänvisa
till den redogörelse, domkapitlet i Linköping lemnat angående de
ärenden, som der under ett år handlagts: 263 ekonomiska ärenden,
44 angående arrende, 71 angående syner, 10 angående rättegångar,
26 besvärsmål, 29 äktenskapsmål, 203 ansökningar o. s. v.

Så länge man bibehåller det nuvarande aflöningssättet i svenska
kyrkan, eller jag vill för min del säga: så länge man vill erkänna,
att svenska kyrkan eger sina boställen, så länge kommer det alltid
att behöfvas i administrationen eu sådan person, som här är i fråga.
Och är man öfvertygad om att de ej kunna tagas bort, är man
öfvertygad om att det sätt, hvarpå de lönas, är i alla afseenden
förkastligt, gör jag den hemställan: skall man då för — ej såsom
baron Klinckowström sade 69,000 kr. utan — 59,000 kr. afslå detta.
Ökningen i kostnad går ej till 69,000 kr.; derifrån skall dragas först
3,700 kr., som utgå af ett annat anslag, vidare hvad som af lösen
för fullmagter härefter enligt statskontorets förslag skall stämpelbeläggas,
3,000 kr., och slutligen hvad som redan nu alldeles nödvändigt
måst af Kongl. Maj:t förskjutas till vissa expeditioner, 4,000
kr. årligen. Dragas dessa summor från, kommer hela regleringen
af denna stat att stanna vid 59,000 kr., och med de starka vitsord
om behofvet deraf, som från hela utskottet, såväl reservanter som
andra, gifvits, tror jag, att man gör rätt i att bifalla en reglering
sådan som den föreslagna. Jag har endast i detta fall undantagit
den mycket omtvistade pensionsrätten, och derför anhåller jag om
proposition å följande förslag:

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning om pensionsrätt
för konsistorienotarierna, må, med godkännande af hvad
Kongl. Maj:t föreslagit såväl i afseende å aflöningsstat för dessa
tjenstemän under derför i öfrigt uppstälda vilkor som ock beträffande
arfvoden åt amanuenser, extra biträden och vaktbetjente vid domkapitlen
samt skrifmaterialier och expenser för dessa myndigheter,
äfvensom ersättning för semestervikariat, höja det i riksstaten under

19 Nso 18.

Lördagen den 30 Mars, f. va.

åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens expeditioner» upp- Lönereglering
torda anslag med 69,409 kronor eller till 94,409 kr., samt besluta,förkonsistorieatt
det nu under titel »indelning och dermed jemförlig anvisning, not“rl^na
på förslag, ersättningar» under nyssnämnda anslagsrubrik upptagna (pörtr\

anslag må från riksstaten uteslutas, allt under vilkor, att provisio- °r8J
nerna å presterskapets enke- och pupillkassas medel komma att ingå
till statsverket.

Jag kan i afseende på den sista punkten blott tillägga, att härmed
åsyftas 90,000 kr., som enligt nuvarande bestämmelser ännu
skulle en tid utgå till konsistorienotariernas aflöning. Efter mitt
förslag komma de att indragas till statsverket i stället för att utgå
till konsistorienotarierna, så att det blir äfven derigenom en behållning
af 90,000 kr. Räknar man ränta härå efter 4 %, blir det
ytterligare 3,600 kr., som afgå från den kostnad, hvartill hela regleringen
kommer att belöpa sig. — Jag anhåller om proposition på
mitt förslag.

Herr Billing: Jag skall icke inlåta mig på något svaromål
mot friherre Klinckowström, utan blott fästa mig vid ett enda yttrande,
han hade, för hvilket jag ber att få till honom frambära min
förbindliga tacksägelse. Han sade nemligen, att den här föreslagna
regleringen bör sJce. Han argumenterade endast mot att den skedde
i år och gjorde detta af hänsyn till tilläggsbevillningen. Hade ej
denna varit, ansåg friherre Klinckowström, att löneregleringen bort
försiggå redan i år. Jag tackar honom för detta hans medgifvande,
hvaraf jag styrkes i mitt antagande, att det ej finnes någon inom
denna kammare, som ej finner lämpligt, att den ifrågasatta löneregleringen
bör försiggå.

Men jag begärde ordet icke för att säga detta, utan för att
gifva till känna, att jag, som naturligtvis mycket hellre såge, att
kammaren bifölle det af mig nyss framstälda förslaget, dock finner
skäl frångå detta för att i stället yrka bifall till det af herr Tamm
nu senast framlagda.

Herr Reuterswärd: Jag begärde ordet med anledning af det
förslag, som från den siste ärade talaren här först framstäldes; men
sedan han nu afstått från detsamma och förenat sig uti det af herr
Tamm afgifna yrkande, skall'' äfven jag anhålla att få ansluta mig
till detta sistnämnda. Jag gör det derför, att jag önskar, att det
oefterrättlighetstillstånd, som för närvarande är rådande i afseende
på domkapitlens aflöningsförhållanden, måtte fortast möjligt afhjelpas,
och för vinnande af detta mål är jag villig att ingå på hvilken
modifikation som helst i den framställning, som kommer att göras
i den rätta rigtningen.

Hvar och en, som med uppmärksamhet följt denna diskussion
och beaktat de värderika upplysningar, som här blifvit lemnade,
synnerligast från de förste talarne i dag, måste med mig instämma

Nso 18. 20

Lördagen den SO Marg, f. m.

Lönereglering deruti, att ett sådant förhållande, som nu existerar, bör afhjelpas,
för konsistorie- gom sagdt, ju förr desto hellre.
notanema Frågan om domkapitlens omorganisation har nemligen allt sedan

CF rt»\ 1828, eller i 67 år, oupphörligen återkommit till behandling i Riks dagen,

men det har gått såsom en ärad talare nyss nämnde, att
hvarje förslag som framkommit har, för vinnande af uppskof, blifvit
afslaget. Skall nu detta oegentliga aflöningssätt ytterligare få fortfara
blott derför, att Riksdagen ej kan enas om sättet för domkapitlens
ordnande? Men huru dessa förhållanden än må ordnas, så är
dock, såsom förut påpekats, absolut säkert, att en sekreterare eller
konsistorienotarie kunna domkapitlen ej undvara, och följaktligen
anser jag det vara en stor oegentlighet, om man ej nu försöker
ordna saken så godt sig göra låter. Friherre Klinckowström har
visserligen framdragit ett mycket behjertansvärdt skäl, nemligen de
stora uppoffringar man fått ikläda sig i och för fullgörande af urtima
Riksdagens beslut; men lika gerna som jag ser, att man ej
onödigtvis betungar de skattdragande högre än hvad som är absolut
nödigt, lika viss är jag ock derom, att för undanrödjande af orättvisor
och oegentlighet^- kan man ej göra nog stora uppoffringar.

Jag anhåller att få instämma i det yrkande, som af herr Tamm
blifvit framstäldt.

Herr Rodhe: Äfven jag anhåller att få, med frånträdande af
det af mig gjorda yrkande, biträda herr Tamms reservation.

Herr Säve: Då herr Billing frångått sitt yrkande och förenat
sig med herr Tamm, skall äfven jag anhålla att för undvikande af
splittring få förena mig med herr Tamm.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Tamm, Hugo, att Riksdagen,
med afslag å Kongl. Maj:ts framställning om pensionsrätt för konsistorienotarierna,
måtte, med godkännande af hvad Kongl. Maj:t
föreslagit såväl i afseende å aflöningsstat för dessa tjenstemän under
derför i öfrigt uppstäda vilkor som ock beträffande arfvoden åt
amanuenser, extra biträden och vaktbetjente vid domkapitlen samt
skrifmaterialier och expenser för dessa myndigheter äfvensom ersättning
för semestervikariat, höja det i riksstaten under åttonde hufvudtitelus
anslagsrubrik »domkapitlens expeditioner» uppförda anslag
med 69,409 kronor eller till 94,409 kronor, samt besluta, att det
nu under titel »indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag,
ersättningar» under nyssnämnda anslagsrubrik upptagna anslag må
från riksstaten uteslutas, allt under vilkor, att provisionerna å presterskapets
enke- och pupillkassas medel komma att ingå till statsverket.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

21 K:o 18.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af herr Tamms
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Herr Blomberg: Jag skall icke tillåta mig att mot det enhälliga
statsutskottet komma med något yrkande, men jag kan dock
ej anse lämpligt att låta den framställning, som här gjorts, passera
alldeles oemotsagd. Eu sådan tystnad skulle möjligen föranleda den
slutsatsen, att man i allo gillade eller fullt åtnöjdes med den afknappning,
hvilken här genom utskottets hemställan föreslås.

Det synes mig genom den mest omsorgsfulla utredning vara till
fullo ådagalagdt, att det för universitetsbiblioteket i Upsala förefinnes
ett alldeles oafvisligt behof af ökadt anslag, om biblioteket skall
kunna uppfylla sitt ändamål, och att detta anslagsbehof omöjligen
kan skäligen tillgodoses med mindre summa än den af universitetet
begärda och i den kougl. propositionen äskade. Detta har ej heller
utskottet i sitt välvilliga utlåtande på något sätt vederlagt. Det
har visserligen sagt, att det ifrågasatta behofvet i följd af åtskilliga
till uuiversitetsseminariernas bibliotek numera utgående anslag skulle
i någon mån hafva modifierats. Men jag ber att, med afseende
härå, få erinra derom, att den utredning, som från universitetet
lemnats, stöder sig på framställningar af de respektive fakulteterna
och sektionerna, grundade på ett omsorgsfullt beaktande af alla de
hjelpkällor, som man i biblioteksväg kan hafva att från skilda håll
tillita. Det kan jag ock lugnt försäkra, att dervid alla resurser
tagits i beräkning, samt att bibliotekets angelägenheter sedan länge
så skötas, att dit ej inköpas böcker, som på annat sätt kunna anskaffas
för att hållas den studerande ungdomen och dess lärare till
hända.

Jag har velat påpeka detta, på det att man icke skall tro, att
i den gjorda framställningen begärts större anslag än det oundgängligen
nödvändiga.

Härtill vill jag endast lägga, att detta anslag är af sådan beskaffenhet,
att det utgör sjelfva grundvilkor för att en sådan undervisningsanstalt
som Upsala universitet skall kunna fullgöra sin
vigtiga uppgift, hvarför det också förr eller senare måste af Riksdagen
lemnas. Man har nemligen här icke blott att tänka på det
behof, som år efter år gör sig gällande, det är också af vigt att
fylla de luckor, som uppkommit under många år af förknappning,
och som i många fall ovilkorligen måste fyllas, derest ej vetenskapens
idkare skola stå alldeles utan de för deras arbeten erforderliga
hjelpmedel. Jag har endast velat härå fästa uppmärksamheten utan
att göra något yrkande.

Herr Ljungberg: Om man uppträder mot framställningarom

Höjning af anslaget
till Upsala
universitets
bibliotek.

N:o 18. 22

Höjning af anslaget
till Upplåta
universitets
bibliotek.

(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, f. m.

ökade anslag för vetenskapliga institutioner, bär man att befara att
blifva ansedd som en fiende till den högre kulturen. Jag är dock
en lika varm vän som någon af vetenskap och litteratur, men jag
är en ännu större vän af vårt folks förmåga att bära sina skatter
och af sparsamhet med statens medel. Och jag vet, hvad vi i detta
afseende hafva lofvat både oss sjelfva och våra kommittenter vid mottagandet
af vårt riksdagsmannamandat. Är det på någon hufvudtitel
som sparsamhet i synnerhet är på sin plats, och tillika utan
svårighet kan göras, så är det just å den åttonde, hvilken på de
sista 40 åren stigit mer än någon annan, eller med öfver 600
procent.

I fråga nu särskild! om detta anslag, skulle jag knappast hafva
något att anmärka deremot, om man åtnöjt sig med en mindre förhöjning,
såsom t. ex. af 3,000 kr. eller någonting dylikt. Men att
tilldela ett universitetsbibliotek lika förhöjning med den man gifver
riksbiblioteket, synes vara obehöfligt, och dessutom har man alltid
att befara, att om man nu beviljar eu så stor summa till biblioteket
i Upsala, hafva vi nästa år att emotse eu kongl. proposition eller
en motion om ett liknande anslag för Lunds universitetsbibliotek.
Den erfarenheten hafva vi haft sedan lång tid tillbaka, år efter år.

Då man vid universiteten är så angelägen att förskaffa sig högre
anslag för sina bibliotek, förefaller det mig, som man borde använda
något mera af det skarpsinne, som vederbörande visa vid motiverandet
af sina anslagsäskanden, till utfinnande af något medel att
hämma det starka tillflöde till våra förnämsta bibliotek af svensk
litteratur, som nu föranleder så stora kostnader både för inbindning
och utrymmes vinnande. Staten har ju icke länge sedan fått bekosta
en tillbyggnad vid biblioteket i Upsala, och det talas äfven om
nödvändigheten att utvidga biblioteket här i staden.

Någon gräns måste sättas för denna hotande litterära öfversvämning.
Man har i någon mån försökt sig dermed, och detta
försök har väl ingen ångrat, men det har ej gjort till fyllest.

Vi veta att det varit stadgadt i tryckfrihetsförordningen, att
hvarje tryckt skrift skulle aflemnas till hvardera af fem uppgifna
institutioner. Af dessa äro numera borttagna riksarkivet och vetenskapsakademien,
och skäligen kan väl ifrågasättas, om man ej
skulle kunna undantaga jemväl universiteten från den levereringsskyldighet,
som är ålagd våra boktryckerier.

Men det finnes i hvarje fall en gren af vår litteratur, med hänseende
hvartill en inskränkning i detta afseende utan tvifvel borde
kunna göras, nemligen tidningslitteraturen. Det har i den kongl.
propositionen och i utskottets utlåtande framhållits, hvilken ofantlig
massa tidningar, som inströmma till biblioteken och måste inbindas,
och denna inbindning är så dyrbar, att redan ett enda band för de
större tidningarna kostar 8 kr. 50 öre. Då vi nu hafva omkring
500 olika tidningar, som alla skola aflemnas till 3:ne bibliotek, är
ju lätt att förstå, till hvilka betydliga kostnader ensamt denna in -

23 N:o 18.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

bindning skall uppgå, och hvilket stort utrymme för dessa massor Böjning af anmåste
erfordras. Skulle det verkligen kunna anses nödvändigt, att af sla9et tiU &Phvarje
tidning aflemnas ett exemplar till alla tre biblioteken ? Skulle
man ej t. ex. kunna göra den inskränkning, att mellersta Sveriges (p0rts)
tidningslitteratur ginge till kongl. biblioteket i Stockholm, norra
Sveriges till universitetsbiblioteket i Upsala samt de sydliga provinsernas
till biblioteket i Lund? Om Stockholmstidningarna skulle
möjligen anses vara af den betydenhet, att man i afseende å dessa
ej ville göra denna förändring, kunde det väl låta sig göra åtminstone
med de öfriga.

Jag har blott velat framkasta denna tanke, emedan dess realiserande
skulle, enligt mitt förmenande, ofantligt mycket inskränka
behofvet af penningar och utrymme för våra stora bibliotek, och
jag skulle vilja hemställa till bibliotekens chefer och andra vederbörande
att taga denna sak i allvarligt öfvervägande till en annan
gång. Jag har ej något yrkande för närvarande, utan jag har blott
velat väcka tanken på ett sätt att i någon mån kunna hämma det
ofantliga tillflöde till biblioteken, som framkallar oupphörligt växande
anslagsfordringar.

Herr Billing: Så långt som till 3,000 kronor har det verkligen
ej fallit någon statsutskottsledamot in att nedpruta ifrågavarande
anslag, och den siste talaren gjorde ej heller något yrkande derpå.

Jag hade derför ej behöft begära ordet, så mycket mindre, som jag
ej vill fatta hans anförande i öfrigt annorledes än såsom hafvande
haft till syfte att endast ytterligare stryka under hvad utskottet
sagt, Han sade sig vilja framkasta en tanke, men den tanken har
utskottet ganska utförligt uttalat i sitt betänkande, nemligen den,
att skyldigheten för de tre biblioteken att till förvar och inbindning
mottaga allt svenskt tryck måtte i någon mån inskränkas.

Huru det skulle tillgå, derpå ville utskottet ej inlåta sig, utan man
var öfvertygad om att, sedan utskottet i sin motivering uttalat denna
tanke, regeringen skulle taga hand om saken och leda den till ett
godt resultat,

Vidare ber jag att, i anledning af hvad den siste talaren yttrade
derom, att han ville hafva anslaget minskadt med hänsyn till
utsigten om en liknande anslagsfordran från universitetet i Lund,
få säga, att den tanken har ej varit främmande för utskottet, utan
har utskottet tagit för afgjordt, att ett sådant kraf från Lunds
universitet vore att vänta, och det var äfven med tanke härpå, som
man delade de af Kongl. Maj:t föreslagna 27,000 kr. så, att de tre
biblioteken skulle komma att få 9,000 kr. hvar.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Alin: Det är ett ganska eget sätt att spara, som ifrågasatts
af en talare, den närmaste före den siste ärade talaren, och
som går i den rigtningen, att om man har en institution, till hvilken

H:o 18. 24

Höjning af anslaget
till Ursäkt
universi*
tets bibliotek.

(Forts.)

Ifrågasatt
ändring i vilkor
en för lönetursberäkning

såsom lektor
vid allmänt
läroverk.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

man betalar betydliga anslag, skall man pruta på några tusen kronor,
när det är fråga om, att denna institution skall erhålla medel, som
för densamma äro alldeles oundgängliga, för att den skall kunna
fylla sin uppgift. Den sortens sparsamhet förstår jag mig icke på,
och jag beklagar äfven att statsutskottet funnit sig nödsakadt att,
med afseende på denna Kongl. Maj:ts synnerligen väl motiverade
framställning, föreslå nedprutning. Emellertid finner jag ställningen
sådan, att jag ej har något annat att göra än att, i likhet med min
kamrat på kopparbergsbänken, inskränka mig till att beklaga detta
förhållande utan att framställa något yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkterna 4 och 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 6.

Herr Sä ve: Jag skall tillåta mig att i afseende på ifrågavarande
punkt göra en liten anmärkning mot statsutskottets motivering.

Statsutskottet har afstyrkt herr Eklundhs motion om att bestämmelsen
beträffande godkändt undervisningsprof såsom vilkor för
lönetursberäkning såsom lektor vid allmänt läroverk skulle upphöra
att gälla, bland annat på den grund, att någon utredning ej föreligger
om verkningarna af förändringens genomförande. Jag antager,
att med verkningarna menas utgifterna för statsverket för
förändringens genomförande. Detta utskottets yttrande har fört
min tanke tillbaka till den motivering, hvarmed utskottet vid förra
riksdagen tillstyrkte Kongl. Maj:ts proposition om bortfallande af
bestämmelsen beträffande godkändt undervisningsprof såsom vilkor
för lönetursberäkning såso*m adjunkt.

Som kammaren behagade erinra sig, så framstälde Kongl. Maj:t
vid förra riksdagen en proposition om 12,000 kr. för inrättande afen
kommission i hufvudstaden, inför hvilken samtliga undervisningsprof
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken skulle afläggas,
och i sammanhang dermed ett förslag om att bestämmelsen beträffande
godkändt undervisningsprof såsom vilkor för lönetursberäkning
såsom adjunkt skulle upphöra. Statsutskottet afstyrkte då den första
punkten, med anledning deraf, att utskottet ansåg, att dylika prof
för lärarebefattningar borde minskas, och det an drog såsom skäl
derför, att dylika prof ej förekomma i andra länder eller på andra
embetsmannabanor, och att dessutom i sjelfva verket prof redan
förut försiggått vid profårskurserna. På grund af hvad utskottet
sålunda anfört hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte medgifva,

Lördagen den 30 Mars, f. m.

25 N:o 18.

att »bestämmelsen beträffande godkändt undervisningsprof såsom Ifrågasatt
vilkor för lönetursberäkning såsom adjunkt» etc. måtte uppköra. ändring i yil Efter

denna motivering kunde man från utskottet nu väntat ^ursberäknhig
sig något annat än ett afstyrkande -af berr Eklundks motion. såsom lektor

Men utskottet säger vidare i sin motivering, att det anser sig vid allmänt
icke böra tillstyrka förändringen på enskild motionärs förslag. Om läroverk.
här vore fråga om tillämpning af en alldeles ny princip i afseende (Forts.)
på lönebestämmelser, skulle jag väl kunna förstå detta resonnement;
men derom är ej bär fråga, utan blott om att draga ut konseqvenserna
af det beslut, utskottet tillstyrkte vid förra riksdagen och
till hvilket Riksdagen då gaf sitt bifall.

Då för öfrigt de skäl, som blifvit framstälda af motionären,
förefalla mig vara fullt öfvertygande, och då Riksdagen, som har att
hålla fast vid konseqvenserna af sina beslut, näppeligen bör kunna
handla på annat sätt nu än förra kret, tager jag mig friheten yrka
bifall till herr Eklundhs motion,.

Herr Bil lin g: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag att först få säga, att jag icke tror, att det påståendet är
rigtigt, att konseqvensen af förra riksdagens beslut angående adjunktsprofven
skulle bjuda att bifalla herr Eklundhs motion. Ty der förefinnes
en ganska väsentlig skilnad emellan adjunkts- och lektorsprof,
beroende på de förändringar, som inträdt genom förändrade
statuter vid universiteten rörande filosofie licentiatexamen. Då man
nemligen kan aflägga filosofie licentiatexamen och erhålla den teoretiska
kompetensen till lektorat utan att i sin licentiatexamen upptaga
några skolämnen, hafva lektorsundervisningsprofven naturligtvis
en helt annan betydelse än profven för adjunktsbefattning, då lektorsprofven
afse att visa, att vederbörande också ha den tillräckliga insigten
i några skolämnen. Jag tror derför ej, att konseqvensen af
förra riksdagens beslut skulle leda till det af den siste talaren gjorda
yrkandet.

För öfrigt anser jag mig böra tillägga — och det tror jag att
jag kan göra å utskottets vägnar —, att det ingalunda varit
någon slags motvilja mot att lindra svårigheterna i afseende på de
pedagogiska profven som dikterat utskottets hemställan. Ingen inom
Riksdagen- har, rörande borttagandet af dessa prof, uttalat sig så
liberalt som jag. Hufvudskälet till vårt afstyrkande af motionen
var, att vi ej visste, huru stor innebörd den hade; ty jag vill fästa
uppmärksamheten på att motionären yrkat, att hans förslag skulle
hafva eu retroaktiv verkan. Det skulle således innebära ett medgifvande,
att — huru många vet man icke — alla, som blifvit lektorer
under de senare åren eller redan för många år tillbaka, skulle
få räkna sig den föregående tjenstgöringen till godo för uppflyttning
nu. Jag har ingen föreställning ens om huru många dessa skulle
komma att blifva. Dessutom ligger det någonting betänkligt uti
att besluta, att eu sådan bestämmelse som den föreslagna skall ega

X:o 18. 26

Lördagen den SO Mars, f. m.

Ifrågasatt
ändring i vilkoren
för löne
tursberäkning
såsom lektor
vid allmänt
läroverk.
(Forta.)

Ifrågasatt utvidgning
af
allmänna läroverket
i Varberg.

retroaktiv verkan. Då dertill kommer, att man i allmänhet ej på
^förslag af enskilde motionärer vill vidtaga förändringar i aflöningsstater,
helst i fråga om sådana med den betydliga omfattning som
elementarlärarnes, synes mig som om utskottet haft fullgiltiga grunder
för sin hemställan, och jag anhåller derför om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Sälte, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

PunJcten 7.

Herr Rodhe: Det torde icke anses otillbörligt, att, ehuru utsigt
till att motionen skall bifallas af kammaren icke lärer förefinnas,
jag såsom eforus för det läroverk, till hvars förmån motionen blifvit
väckt, framhåller några skäl, som kunna tala för bifall till densamma.
Förhållandet är, att den indragning af pedagogier, som egt
rum på grund af 1890 års Riksdags beslut, kommit att synnerligen
tungt drabba Hallands län. Det har blifvit beröfvadt en tvåklassig
och två enklassiga pedagogier, den förra i Kungsbacka och de senare
i Falkenberg och Laholm. Det har således nu blott det fullständiga
läroverket i Halmstad och så det tre-ldassiga i Varberg. Då dessa
läroanstalter äro för länets behof otillräckliga, har Varbergs kommun
sökt och erhållit tillstånd af Kongl. Maj:t att på kommunens
bekostnad få det tre-klassiga läroverket i Varberg utvidgadt till
femklassigt och har nyligen låtit uppföra ett tidsenligt läroverkshus,
afsedt att inrymma fem klasser. Det synes nu visserligen vara
något obilligt, att eu kommun, hvars tillgångar ju icke kunna vara
så synnerligen stora, skall allt framgent nödgas åtaga sig uppoffringar
för att fylla ett behof, som staten annorstädes tillgodoser.
Det synes, som det vore billigt, att Hallands län såsom en ersättning
för de mistade tre pedagogierna erhölle den från statens synpunkt
sedt lilla, men från länets synpunkt sedt stora förmånen af
fem-klassigt läroverk i Varberg. Man kan visserligen säga, att afstånden
till Halmstad och Göteborg icke äro så stora, och att behofvet
af detta läroverk i Varberg derför icke heller kan vara så
stort. Men läroverken i Halmstad och Göteborg äro ganska starkt
befolkade, så att svårigheterna för lärjungar att der vinna inträde

27 N:o 18.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

ökas för hvarje år. Såsom ett bevis derpå vill jag nämna, att vid ifrågasatt utsikta.
höstterminens början afvisades från Göteborgs läroverk ieke
mindre än 53 till intagande godkända lärjungar af brist på ut- verket » Var.
rymme. Ganska starka skäl synas således tala för bifall till nio- berg.
tionen, och jag bar ansett mig höra framhålla dessa, ehuru jag icke (Forts.)

bar något yrkande att göra.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkterna 8 och 9.

Hvad utskottet bemstält bifölls.

Punkten 10.

Herr Alin: Såsom herrarne finna, bar Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att böja det på Vetenskapsakademiens stat uppförda årsanslaget
till den zoologiska stationen vid Kristineberg från 2,000
kronor till 5,000 kronor, eller med 3,000 kronor, eu anslagsbegäran,
som statsutskottet bar besvarat dermed, att utskottet bemstält, att
den må på så sätt bifallas, att höjning sker med 2,000 kronor i
stället för 3,000 kronor. Utskottet bar således bemstält om en afprutning
af 1,000 kronor på hvad Kong!. Maj:t för ifrågavarande
ändamål har begärt. För den händelse, att den korta tid, vi haft
på oss att studera det häfte, som statsutskottet bär bar lemnat i
våra bänder, bar medgifvit kammarens ledamöter att studera hvad
statsutskottet bär bar serverat oss, så tror jag, att herrarne skola
vara eniga med mig derom, att af alla de framställningar, bvilka
statsutskottet har i sitt utlåtande refererat, ingen kan anses vara
bättre motiverad än den nu ifrågavarande. Vetenskapsakademien
yttrar också om den framställning, som af stationsföreståndaren
blifvit gjord, att »akademien funnit hans framställning så uttömmande
och öfvertygande, att akademien icke både något att dervid
tillägga, utan endast kunde vitsorda noggrannheten af hans uppgifter,
äfvensom det stora gagn, som vår zoologiska station tillskyndat
den biologiska forskningen»; och har chefen för ecklesiastikdepartementet
till de skäl, som uti professor Theels af Vetenskapsakademien
förordade framställning förefinnas, lagt ytterligare ett,
nemligen fiskerinäringens intresse af den ifrågavarande stationens
vidmagthållande och förkofran. Det är också förhållandet — jag
känner det äfven genom personlig erfarenhet — att det anslag, som
denna station åtnjuter, användes på det allra samvetsgrannaste och
sparsammaste sätt, och då nu behofvet af en sådan höjning deraf,
som Kongl. Maj:t här äskat, är så till fullo ådagalagdt som det är,
så synes det mig, som om det hade varit skäl, att statsutskottet
hade tillstyrkt eu i förhållande till andra anslag så obetydlig för -

Höjning af
anslaget till
zoologiska stationen
vid Kristineberg.

N:o 18. 28

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Höjning af
anslaget till
zoologiska stationen
vid Kristineberg.

(Forts.)

höjning som denna och icke afprutat derå eu summa af 1,000 kronor.
Jag finner heller icke de skal, som statsutskottet har anfört för
nedprutningen, vara af den beskaffenhet, att de kunna motivera eu
dylik nedprutning. Statsutskottet säger, att det anser, »att icke
något särskildt anslag bör beviljas för att bereda arfvode åt ett
yngre vetenskapligt extra biträde åt stationens föreståndare». Det
är det ena skälet till nedprutningen. Jag ber att med anledning
deraf få erinra om, hvad föreståndaren i sin framställning yttrat
om, hvad detta ifrågasatta vetenskapliga biträde skulle hafva att
uträtta. Det yttras der, att »det kan ej rimligtvis begäras, att föreståndaren
skall åsidosätta sina vetenskapliga studier för att dagligen
stå de studerande till tjenst i alla möjliga afseendeu, tillhandagå
dem vid anhållan med apparater, kärl och instrument, tillreda reagentier,
sortera och på olika händer fördela arbetsmaterialet, konservera
djur, deltaga i draggningsfärder för uppsökande af önskadt arbetsmaterial,
föra draggningsjournal m. m., allt göromål, som på andra
laboratorier under vederbörlig uppsigt tilldelas något yngre vetenskapligt
biträde.» »Föreståndarens tid är tillräckligt upptagen» —
utom af hans egna vetenskapliga studier — »med att under hela
året efter bästa förmåga vårda och öfvervaka stationen, att se till,
att dess behof så vidt möjligt fyllas, och att dertill under sommarmånaderna
närvara och ordna arbetena på ett sådant sätt, att i
möjligaste måtto allas billiga fordringar blifva tillfredsstälda.» Såsom
herrarne finna, är här meddeladt, att göromål finnas af den beskaffenhet,
att de väl kunna fyllas af ett yngre vetenskapligt biträde,
såsom här är i fråga. Dessa göromål äro af den beskaffenhet,
att föreståndarens tid och krafter icke böra derför tagas i anspråk.
Yi skola betänka, att den korta tid, som utgöres af sommarens
flyende veckor der nere, den kan vara af ovärderlig vigt för den vetenskapliga
forskning, som stationen har att vårda. Om föreståndaren
är, såsom han nu är och väl äfven i framtiden kommer att
vara, en vetenskapsman af rang, så bör han vara fri från att dagligen
nödgas sysselsätta sig med dessa löpande göromål, som väl
kunna bestridas af ett yngre vetenskapligt biträde, och få egna sig
åt de högre uppgifter, som åligga honom i egenskap af stationens
föreståndare och såsom den vetenskapsman, som närmast har att
tillse, att stationens frukter komma vetenskapen till godo. Det synes
mig verkligen, som om, då man gifvit anslag till en sådan institution
som denna, man icke skall spara på sådant sätt, att man
knappar in på möjligheten att vinna det allra hufvudsakligaste och
väsentligaste, som med denna institution kan vinnas.

Vidare har utskottet såsom ett annat motiv till nedsättning
med denna lilla summa af 1,000 kronor yttrat: »möjligen kunna
äfven de beräknade utgifterna för draggningar utan egentlig olägenhet
något nedbringas.» Låtom oss se till, hvad chefen för stationen
yttrar om dessa draggningars betydelse för stationen. Han säger:
»stationen har i regel måst nöja sig med ett båtlag», men »två båt -

Lördagen den 30 Mars, f. m.

29 N:o 18.

lag är eu ovilkorlig nödvändighet att hafva, dels för att det behof- Höjning af
liga arbetsmaterialet fortast möjligt utan mycken tidspillan skall anslag»t till
kunna anskaffas, dels för att äfven vid Kristinebergs station, såsom
förhållandet är vid utlandets, undersökningar årligen må fortgå med stineberg™
uppgift att utvidga vår kunskap om djurlifvet i bafvet kring våra (Forte.)
kuster etc.» Och vidare: »dagspenningen för endast ett båtlag, två
karlar, under tre månader är emellertid för stationen en dryg utgift;
två båtlag bar bon ej råd att hålla.» Derjemte beter det, att
»af största vetenskapliga betydelse skulle det vara, att undersökningar
öfver djur- och växtverlden kunde utsträckas öfver en större del af
året», en omständighet, som också talar för, att man icke inknappar
på möjligheten att få det ifrågavarande arbetet utfördt.

Under sådana förhållanden synes det mig, som om, för så vidt
man icke skall utgå derifrån, att man gifvetvis shall pruta, bär
funnes talande skäl för att, icke det göra. För min del kan jag
icke underlåta att anhålla om proposition på bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Törnebladh: Det torde icke hafva undgått kammarens
uppmärksamhet, hvad som redan af en talare på Elfsborgsbänken
under dagens lopp bar framhållits, hurusom 8:e hufvudtiteln har
under de senaste åren svält ut ganska betydligt. I viss mån är
detta ett synnerligen glädjande tidens tecken, och det är också ett
bevis på det intresse, hvarmed Riksdagens båda kamrar hafva omfattat
kulturens utveckling och allt hvad som tjenar till att främja
denna. Jag tillåter mig i förbigående att nämna, att en ganska
betydlig del af de anslag, som upptagas på 8:e hufvudtiteln, tillhör
folkundervisningen, som är ett ämne, hvarför Riksdagen alltid har
visat synnerligt intresse. Om man nu ser på denna 8:e hufvudtitel,
sådan den har blifvit behandlad af statsutskottet i sin helhet, skall
man finna, att statsutskottet, mest genom öfverenskommelse mellan
båda sidorna, har varit, det vågar jag påstå, synnerligen tillmötesgående
mot de anslagskraf, som blifvit framstälda. Jag skall i det
fallet erinra derom, att det är icke mindre än mellan 700,000 och
800,000 kronor, som hafva blifvit tillstyrkta i nya eller förhöjda
anslag, under det att, om jag undantager anslaget till lönereglering
åt konsistorierna, det är icke fullt 16,000 kronor, som blifvit afprutade.
Utgående från denna jemförelse mellan hvad statsutskottet
har förordat och hvad som har blifvit begärdt, kommer jag naturligen
till det resultat, att man på vissa punkter väl får lof att nöja sig
med de små nedsättningar, som blifvit ifrågasatta, för att vinna de
större ändamålen och för att för framtiden bevara den förkärlek för
kulturändamål, som lyckligtvis ännu fortfar. Det kännes ofta ganska
tungt att vara med om att afstyrka än 1,000 kronor här, än
500 kronor der, än 800 kronor der, men man gör det för att vinna
större mål. Att motiveringen ofta blir knapp och icke tillfredsställande,
det ligger i sakens natur, då det i sjelfva verket är sum -

N:o 18. 30

Höjning af
anslaget till
zoologiska stationen
vid Kristineberg.

(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, f. m.

man, som det rör sig om. Jag skall icke inlåta mig pa något vidlyftigt
försvar för den nu i fråga varande motiveringen, helst jag
sjelf i utskottet yrkat på en annan, men jag skall tillägga, att det
var inom utskottet äfven tal om att man skulle säga något derom,
att »utsträckningen af undersökningarna till vintermånaderna», som
upptagits till 1,000 kronor, möjligen skulle kunna bedrifvas för något
mindre belopp. Jag är fullkomligt öfvertygad om att den
skicklige forskare och utmärkte arbetare i vetenskapens verld, som
förestår denna station, skall med de 2,000 kronor, som nu lemnas,
utom de förra 2,000 kronorna, kunna för vetenskapen — och det
är denna, som det här egentligen är fråga om, ty hvarken stationscbefen
sjelf eller Vetenskapsakademien bar lagt någon vigt på den
praktiska inverkan på fiskerinäringen — lemna ett mycket godt arbete
och föra stationen framåt. Jag tror icke, att det är skäl att
för dessa 1,000 kronor ställa till eu gemensam votering, hvars utgång
troligen icke är tvifvelaktig. Således, ehuru jag helst skulle
velat vara med om att bevilja 5,000 kronor, anhåller jag dock, på
de skäl, jag anfört, om bifall till utskottets förslag.

Herr Almén: Då här är fråga om ett ringa anslag till eu
institution, som är den enda för Sveriges rike, så hade jag hoppats
på bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Da det är fråga om anslag
till universitetet, så är regeln den, att om medel beviljas till
en ny lön eller en ny institution vid ett universitet, så kommer
inom få år också turen till det andra, och det händer stundom, att
det blir fråga äfven om ett tredje anslag af samma natur. Här
åter är fråga om eu enda anstalt för Sveriges rike, och man kan
icke befara, att ett anslag till denna skall hafva flere sadana till
följd. Under sådana omständigheter hade jag hoppats på bifall till
Kongl. Maj:ts proposition. I alla händelser är det anmärkningsvärdt,
att utskottet velat på en gång öka anslaget och samtidigt
binda händerna på en föreståndare, som är ovanligt nitisk och dertill
sparsam. Att öka anslaget, men säga, att han icke får hafva
ett vetenskapligt biträde, det är i sanning konstigt, då man betänker,
huru många och svåra göromål skola vid stationen på kort tid
besörjas. Att vidare säga, att anslaget må ökas, men draggningarna
kunna minskas, är icke heller välbetänkt, då det ju är med draggningarna,
som man skaffar material till de undersökningar, som utföras
vid stationen. Motivering och bifall hänga således icke bra ihop.
Jag skulle derför vilja yrka på, att åtminstone motiveringen ogillas.

Betänker man, att Sverige alltid på det naturvetenskapliga området
har intagit ett synnerligen framstående rum i täflan med andra
nationer, och att på senare tiden sådana anstalter som denna i
flertalet länder hafva inrättats, både många och särdeles rikt utrustade,
så vore det i sanning sorgligt, om icke Sverige äfven här
skulle kunna följa med sin tid. Vetenskapsmän sakna vi icke,
en anstalt hafva vi äfven, som jemväl har ett annat syfte, än det

Lördagen den 30 Mars, f. m.

81 N:o 18.

rent vetenskapliga. Den afser tillika att utbilda lärare, icke blott
vid universiteten, utan äfven vid våra skolor.

Under sådana omständigheter tillåter jag mig att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Billin g: Hufvudsakeu i den argumentering, som den
förste talaren hade, kan han använda i opposition vid alla de punkter,
der statsutskottet föreslagit någon förändring i Kongl. Majrts proposition.
Ty hufvudpunkten i herr Alins argumentering var den,
att motiveringen för detta anslag i Kongl. Maj:ts proposition var
synnerligen god och stark. Men nu gäller detta om Kongl. Maj:ts
proposition icke blott i denna punkt utan i alla punkter under
åttonde hufvudtiteln. Och det är icke att undra på, redan på grund
deraf att de förberedande utlåtandena komma från lärda professorer
vid universiteten i Upsala och Lund, Vetenskapsakademien o. s. v.
Och tron I, mine herrar, icke, att dessa kunna skrifva både starkt
och logiskt? Ja, det är icke tvifvel om att starkare motivering
föreligger för Kongl. Maj:ts förslag än för statsutskottets. Och
tron I icke, att jag mycket hellre försvarade Kongl. Maj:ts motivering
än statsutskottets? Men jag vill fästa uppmärksamheten på
att hufvudtiteln innehåller 79 punkter. Somliga anse att punkt 10
är den vigtigaste, andra att punkt 15 och andra att punkt 25 är
det. Och de som tycka, att punkt 15 eller 25 är den vigtigaste,
tycka, att punkt 10 gerna kan stryka på foten. — Hvad göres i
utskottet? Jo, der söker man jemka så, att anslagen blifva ungefär
rättvist fördelade på alla dessa universitet, folkskolor, allmänna
läroverk o. s. v. Så sitter man och dividerar på 79 punkter. Nu
tycker jag att det är ganska skickligt gjordt, då vi tillstyrkt bifall
till snart sagdt allt hvad Kongl. Maj:t begärt, med litet afprutningar
här och der. Jag tycker att det är ganska gentilt gjordt.

Hvad särskilt beträffar denna punkt, så, för att icke underminera
herr Alins påstående, att ett anslag å 5,000 kronor är väl
motiveradt, vill jag nämna, att denna nedprutning från 3,000 kr.
till 2,000 kronor skedde hufvudsakligen för att vinna dessa tusen
kronor åt annat håll, för att icke få afslag på andra punkter. Och
jag må säga, att särskildt den, som sitter såsom ordförande på 2:a
afdelningen, känner sig uppfordrad att väga ganska noga. Ty de
institutioner, som hafva sina målsmän i eller i närheten af Stockholm,
hafva till hands förträffliga representanter att lägga ut sin
talan. Men de institutioner, som ligga långt härifrån, hafva icke
så lätt att komma med sin extra bevisning och sina extra bevekande
tal. Då tillhör det utskottet att söka dela så rättvist som
möjligt, och jag tror, att vi gjort det, och jag tror, att föreståndaren
för institutionen vid Kristineberg icke är missbelåten med
utskottets förslag. För min del får jag säga, att jag blef ganska
glad och belåten, då vi på afdelningen slutligen kommo till det
förslag, som utskottet nu framstiilt.

Höjning af
anslaget till
zoologiska stationen
vid Kristineberg.

(Forts.)

N:o 18. 32

Höjning af
anslaget till
zoologiska stationen
vid Kristineberg.

(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, f. m,

Hvad motiveringen beträffar, har den siste talaren gjort anmärkning
mot hvad utskottet sagt derom, att något särskildt anslag
icke borde beviljas för att bereda arfvode åt ett yngre vetenskapligt
extra biträde, och med afseende härå påstått, att utskottet
dermed bundit institutionens föreståndare, så att han icke skulle
ega använda några medel i detta syfte. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att detta aldrig varit utskottets mening, och det
står ej heller skrifvet, ty här står, att utskottet anser, att icke
något särskildt anslag bör beviljas för detta ändamål. Utskottet
har visst icke något emot, att föreståndaren, om han på andra områden
kan inbespara dessa 500 kronor, använder dem till arfvode
åt ett extra biträde. Som sagdt, utskottet har icke på något sätt
afsett att binda händerna på föreståndaren. Men I veten nog, mine
herrar, att i Riksdagen finnas åtskilliga personel'', som hysa ganska
stor förskräckelse för att anställa nya tjensteman. Ena dagen, säga
dessa, väckes förslag om 500 kronor till arfvode åt en extra amanuens,
nästa riksdag påstås, att 500 kronor tydligen är för litet
arfvode, och att här finnes icke mer än eu enda i Sverige, som har
så litet arfvode — och så yrkas, att beloppet skall fördubblas.

Till kammaren bevilja de 5,000 kronorna, så icke skall jag
sörja deröfver. Men jag tror ändock, att utskottet har gått ganska
rätt till väga, då det åstadkommit, hvad det här har föreslagit. —
Jag ber slutligen att få säga blott ett ord med anledning af hvad
herr Alin yttrade om ifrågavarande anslags betydelse för fiskerinäringen.
Alldeles säkert är, att föreståndarens bestämda mening
är, att denna anstalt icke bör betraktas från synpunkten af dess
betydelse för fiskerinäringen, utan att denna synpunkt bör hållas
alldeles utanför, och att man bör stå fast vid att anstalten underhålles
endast i vetenskapligt syfte. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyström, Carl: Yi äro alla lifligt öfvertygade om
att vi inom utskottet i biskop Billing hafva en ypperlig förespråkare
för vetenskapens och forskningens intresse, och att han der gör
hvad möjligt är. Om herr Billing nu har ansett sig böra tala mot
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt med afseende å dessa tusen
kronor, som skilja mellan utskottets och Kongl. Maj:ts förslag, har
han förmodligen dertill haft sina skäl, men jag skall anhålla —
utan att gå långt in i den vidlyftiga och högst intressanta frågan
om uppgiften för sådana forskningar, som de vid denna anstalt förekommande,
om de resultat, som af dem kunna vinnas för det praktiska
lifvet — att få säga, att mig synes, att man genom att pruta
på detta anslag spar på orätt håll, ty just nu stå forskningarne på
det område, som denna anstalt skulle tillgodose, på en nydaningspunkt,
i det att dels nya metoder tillkommit, dels vigtiga och nya
resultat vunnits eller stå i utsigt. Om vårt land alltså, såsom sig
bör, skall deltaga äfven i denna del af vetenskapens utveckling,

Lördagen den 30 Mars, f. m.

33 N:o 18.

bör man icke bär hålla tillbaka. Här är mycket att vinna; och Höjning af
■det är en uppgift, hvilken står framför hvarje land, som ligger vid anslaget till
hafskusten, att gifva sitt bidrag till dessa forskningar. °Om nu zo.olo''Jiska sta;
såsom herr statsrådet framhållit, af desamma kunna vinnas äfven ^tillbe™™''
uagra vigtiga slutsatser för fiskerinäringen, lärer väl detta icke (Forts)

tunim räknas till annat än förmån för anslaget, ty låt vara att
föreståndaren med allt skäl vill betrakta anstalten såsom en rent
vetenskaplig sådan, torde väl icke vara honom emot, i fall af det *
slags forskningar, som der pågå, ytterst vigtiga slutsatser skulle
kunna dragas för fiskerinäringen. Det synes mig vara ytterligare
ett skäl för att bevilja anslaget. — Jag anhåller att få instämma
med herr Alin i hans yrkande.

f.. ^Heri ^ Alin: Jag hoppas, att mitt yttrande icke blifvit missförstådt
så, att jag skulle hafva uttalat något klander mot det sätt,
hvarpå statsutskottet behandlat hufvudtiteln i dess helhet. Tvärtom
ger jag mitt fulla erkännande åt den skicklighet, hvarmed det
skett, och åt det intresse, utskottet visat för de ändamål, som skola
främjas med anslagen under denna hufvudtitel.

Jag begärde för^ öfrigt ordet med anledning af hvad herr Billing
sist yttrade angående frågan om sambandet mellan de resultat,
som kunna vinnas för den vetenskapliga forskningen, och fiskerinäringen.
Med hvad jag yttrade derom afsåg jag endast att påpeka,
att detta skäl var framhållet af herr departementschefen i
hans yttrande, och med afseende å det berättigade deri kan jag
nöja mig med att instämma med näst föregående talare. För öfrigt
bei jag endast att fa tillägga, att jag tror visst, att herr Billmg
har rätt i hvad han yttrade derom, att icke blott förevarande
framställning, utan framställningarna i allmänhet på denna hufvudtitel
vore val motiverade, men jag tror ändå, att man väl kan säga,
att ingen är bättre motiverad än denna. Vidare vill jag betona'',
att det här är fråga om ett ändamål, som — såsom i ”professor

Théels framställning till vetenskapsakademien blifvit ådagalagdt _

är af synnerligen stor vigt för vetenskapen och som kau ”vinnas
genom ett jemförelsevis så obetydligt anslag som det af Kongl.
Maj:t begärda, äfvensom att de skäl, som för anslagets fullständiga
beviljande blifvit anförda, äro så alldeles orubbade af hvad utskottet
anfört, att, för den händelse denna sak skall afgöras med hänsyn
till de skal, som blifvit anförda, mig synes, som om icke något annat
borde kunna komma i fråga än att bifalla Kongl. Maj:ts framställning.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af lierr Alin, att kammaren,
med af slag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
Första Kammarens Prot. 1895. N:o 18. o

Nso. 18 34

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Höjning af från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
anslaget till framställning oförändrad.

Z0°l0rJnv?dKri- Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
Wnstinebergn'' dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
(Forts.) utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

\

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 10
af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 33.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt höj- Punkt&H 12.
ning af anslå get

till nies- Herr Hammarskjöld: Jag förstår mycket väl, att det afmuseets
ento- styrkande, hvarmed utskottet här har kommit, har sin grund i de
m°delnin ^ skal, som förut blifvit af två statsutskottsledamöter i dag utvecklade,
c ning eburu jag beklagar det resultat, till hvilket utskottet kommit,

skall jag icke tillåta mig att mot ett enhälligt statsutskott yrka
på någon votering. Jag begärde ordet endast för att få säga ett
par ord om utskottets motivering. Utskottet har icke förnekat behofvet
af det begärda anslaget, men hänvisar till att vetenskapsakademien
borde bestå medlen i och för ändamålet. Detta beror
enligt min mening derpå, att utskottet icke har rätt tänkt sig förhållandet
mellan vetenskapsakademien och det naturhistoriska riksmuseet.
Vetenskapsakademien är ett vetenskapligt samfund, som
visserligen understödjer vetenskapen med de donations- och andra
medel, som stå till akademiens förfogande, men hvilket dessutom

Lördagen den 30 Mars, f. m. 35 jf.0 j§

bär af staten fått i uppdrag att förvalta det naturhistoriska riks- Ifrågasatt höjmuseet
och dertill använda det anslag, som staten består till detta nin9 af anslasitt
museum. Det naturhistoriska riksmuseet är nemligen icke veten- ''Jet til1 n/cs''
skapsakademiens, utan statens, och det kan derför icke vara lämp- ZolollTll
ligt eller rigtigt, att vetenskapsakademien skall af de medel, som delning.
den har, bestå penningar till att betala kostnader för denna in- (Forts.)

station. Den omständighet, att vetenskapsakademien åt staten
förvaltar institutionen, bör väl icke draga med sig, att vetenskapsakademien
skall af sina tillgångar äfven betala densamma.

Det är detta lilla missförstånd, mot hvilket jag velat inlägga
protest, utan att framställa något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkten 13.

Lädes till handlingarna.

Punkten 14.

A ng. öfriga or -

Herr B i 11 ing: I särskild proposition n:o 34 har Kongl. Maj:t«>X*''''ätande
föreslagit höjning i anslaget till veterinärinstitutet. Till denna pro- hufvudtitein.
position, som inkommit senare än statsverkspropositionen, har icke
utskottet tagit hänsyn, då det formulerade framställningen under n:o
14. Jag anhåller derför att få föreslå eu annan formulering såväl
af referatet som af klämmen, så lydande: Beträffande öfriga, bär
ofvan ej sär sk tidt nämnda ordinarie anslag under åttonde hufvudtiteln
har Kongl. Maj.t i statsverkspropositionen icke föreslagit annan
ändring, än att, för jemnande af Imf vudtitelns slutsumma, förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., för närvarande
upptaget till 23,079 kronor, måtte höjas med 2 kronor eller
till 23,081 kronor.

I särskild proposition n:o 34 har Kongl. Maj.t föreslagit höjning
i anslaget till veterinärinstitutet, och kommer utskottet framdeles
under riksdagen att deröfver afgifva yttrande.

Utskottet hemställer, att samtliga under åttonde hufvudtiteln
uppförda ordinarie anslag, i hvilka förändring icke blifvit ifrågasatt,
må för år 1895 fastställas till samma belopp som i innevarande
års riksstat; dock att i anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved in. in. må få göras den jemkning, som till jemnande
af hujvudtitelns slutsumma kan erfordras.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren, att samtliga
under åttonde hufvudtiteln uppförda ordinarie anslag, i hvilka
förändring icke blifvit ifrågasatt, skulle för år 189(5 fastställas till
samma belopp som i innevarande års riksstat, dock att i anslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. finge göras den jemkning,
som till jemnande af hufvudtitelns slutsumma kunde erfordras.

N:o 18. 36

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Ifrågasatt anslag
för utbildning
af lärarinnor
i hushallsgöromål.

_ Punkterna 15—46.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 47.

Herr Almén: Då förslag i förevarande ämne väckts af enskild
motionär, och utskottet utan reservation afstyrkt detsamma, är det
naturligtvis ingen utsigt att vinna bifall dertill. Då emellertid denna
fråga har större betydelse än man skulle förmoda vid tanken på att
här endast är ifrågasatt ett så litet anslag som 3,000 kronor; då
vidare frågan antagligen kommer tillbaka och får eu lyckligare utgång,
vill jag begagna tillfället att fästa uppmärksamhet på frågans
betydelse i och för sig.

Under de sista tjugu åren har jag mycket sysselsatt mig med
granskning af utspisningsstater för allmänna inrättningar ur praktisk
synpunkt. Jag har funnit, att det råder en stor okunnighet
bland dem som uppgjort desamma, och att misshushållning tillika
eger rum. Mot alla utspisningsstater kan med skäl anmärkas, att
de förete en gemen enformighet. Äfven de bästa näringsmedel blifva
vid sådant förhållande olämpliga. Jag vill taga ett enda exempel.
Våra värnpligtige utspisas dagligen med sill och gröna ärter, en förträfflig
föda i och för sig, men skall den njutas dagligen, blir den
enformig och otjenlig. Eu annan brist vidlåder utspisningsstaterna
derutinnan, att vissa näringsämnen t. ex. kolhydrater äro allt för
rikliga, så att de icke gagna, utan snarare skada, medan andra äro
så knappa, att det stöter på svält. Utspisningsstaterna äro dessutom
dyrare än de borde vara och ändå otjenliga.

Då jag nu antager, att samma brist äfven förefinnes i afseende
å den enskilda hushållningen och att hjelp nog icke kan åstadkommas,
förr än bättre insigt i dessa ämnen bibringas dem, som hafva
något att säga på detta område, så anser jag motionens syfte särdeles
behjertausvärdt. Bättre insigter böra meddelas lärarinnor och
lärare i första rummet, ty på sådant sätt väckes hos dem intresset
för frågan.

Jag tror derför, att om vi kunde anskaffa kunniga lärarinnor,
så skulle de få många uppmärksamma åhörare, och det skall då icke
dröja länge, innan det ökade intresset leder till ökade kunskaper.

Jag har från dessa synpunkter velat fasta uppmärksamhet på
frågan i förhoppning att, då frågan återkommer, den skall medföra
ett bättre resultat.

Jag skall icke upptaga tiden längre och har icke något yrkande
att göra.

Herr Rodhe: Då äfven jag tillåter mig att yttra några ord till
förmån för denna motion, sker det mindre i förhoppning, att motionen
nu skall bifallas inom denna kammare än i afsigt att om

37 N:o 18.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

möjligt hos några framkalla en gynsam stämning för densamma, [Ifrågasatt anhändelse
den vid en följande riksdag återkommer. slag för utbild Den

sak, hvarom fråga är, är hos oss helt ny. Det är då ick^^nnor^/Tus-''
så underligt, att åtskilliga, som icke tänkt sig vidare in i den, ställa hållsgöromål.
sig något tveksamma gent emot densamma. Det lider dock intet (Ports.)
tvifvel, att den har framtiden för sig, och att de sympatier, hvarmed
den af många ungdomens och skolans vänner omfattats, skola
vinna snar och allmän utbredning.

Nyttan af undervisning i huslig ekonomi är allt för stor för att
icke blifva allmänt erkänd. Denna nytta är i första hand en pedagogisk,
i det att den är egnad att vänja barnen vid ordning, renlighet,
sparsamhet och förtänksamhet jemte det att den är egnad att
bidraga till att stärka kroppens krafter och motverka det menliga
inflytande, som det långvariga stillasittandet på skolbänken måste
utöfva. Redan denna pedagogiska nytta af ifrågavarande undervisning
torde utgöra ett tillräckligt skäl för att staten bragte några
offer till dess främjande.

Dertill kommer den oberäkneliga nytta i moraliskt och socialt
afseende, som den kan medföra för de hem, der de, som mottaga
denna undervisning, komma att intaga en ledande ställning såsom
husmödrar eller uppfostrarinnor. Hvad är det, som gör, att de
mindre bemedlade klassernas hem så ofta förete för menniskovännen
eu så mörk och nedslående och rent af hemsk tafla? Är det icke
beroende på att hon, som skulle upprätthålla hemmet och vara den,
hvars ordnande hand tryckte på detsamma en stämpel af trefnad
och ordning, saknar förmåga, öfning och insigt att detta göra? Hon
har måhända vuxit upp i fabrikernas salar, der hon intet har inhemtat
af allt detta, som vore till gagn för att fylla den husmoderliga
uppgiften. Hon har icke i föräldrahemmet fått den vård och
ledning ens i afseende på skötandet af hemmets yttre angelägenheter,
som kunnat alstra för framtiden några helsosamma frukter. När
hon då mottager det egna hemmet, står hon der alldeles redlös, utan
förmåga att sköta och upprätthålla detsamma, framför allt med de
inskränkta tillgångar, som stå till buds. Följden visar sig snart.

När mannen kommer hem från sitt arbete, får han otillräcklig och
osmaklig föda, barnen vanvårdas och få lida äfven de på föda äfvensom
på kläder en brist, som de kanske nödgas söka fylla genom
ett tidigt öfvadt tiggeri, och öfver hufvud kommer der att öfver
hemmet hvila en osnygghet och oordning, som utestänger all möjlighet
till trefnad och glädje derinne. Är det då underligt om, när
det icke hos mannen finnes någon inre motståndskraft, han lätt dukar
under för frestelsen att söka ersättning för den i hemmet saknade
trefnaden annorstädes — till äfventyrs på krogen. Och att
hemmet då sjunker ännu djupare, låter lätt tänka sig.

Se, när man har eu sådan bild för ögonen — och den bilden
möter i tusenden af hem ibland oss — då kan man icke annat än
lifligt önska framgång åt hvarje sträfvan i sund rigtning för att af -

N:o 18. 38

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Ifrågasatt an- hjelpa eller mildra detta fruktausvärdt tillväxande sociala onda, då
slag för utbild- ]jan nlan i eko annat än lifligt önska, att det medel, som ligger uti
^innor^i lvus- undervisning i huslig ekonomi, hvarigenom qvinnorna få lära att
hållgöromåi. redan i sin ungdom med omtanke och sparsamhet sköta ett hushåll,
(Forts.) lära sig att med beräkning inköpa och på ett förståndigt sätt tilltaga
och tillreda en smaklig och närande föda — då kan man icke
annat än lifligt önska, att det medlet snart måtte komma till en mera
allmän användning vid våra folkskolor; och man kan då icke annat än
beklaga, att en dyrbar tid går förlorad för den utredning, som utskottet
föreslår och med tanken på hvilken det afstyrkt ifrågavarande
motion.

Det synes som i afseende å denna sak en utredning vore föga
behöflig, som om man med godt förtroende kunde öfverlemna åt
Kongl. Maj:t att lemna det lilla anslag, som här begärts till de anstalter,
som af honom pröfvas lämpliga att mottaga detsamma.

Jag har endast velat framhålla dessa skäl för motionen, men
vågar tills vidare icke yrka bifall till densamma.

Herr Casparsson: Då statsutskottet i sin motivering sagt, att
det icke skulle hafva tvekat att förorda bifall till förevarande motion,
om icke ärendet synts kräfva en fullständigare utredning än
den som nu föreligger, så ligger häri, för så vidt jag lyckats rätt
tolka statsutskottsspråket, ett löfte om bättre lycka nästa gång. Såsom
bevis på att intresset är väckt för denna sak, kan jag meddela, att
jag mottagit från olika håll icke mindre än fyra exemplar af samma
broschyr i ämnet. Jag har icke något yrkande att göra, men ber
att få instämma i den mening, som ligger i statsutskottets uttalande
i dess motivering om motionen, nemligen ett »välkommen åter»!

Efter slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet i
föreliggande punkt hemstält.

Punkterna 48—64.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om anord- Punkt€7% 65.

nande vid

Upsala af en Friherre Klinckowström: Det ser verkligen ut, som om statsa*3nessjiike”
utskottet konstituerat sig vid denna riksdag till skarprättare öfver
snart sagdt alla enskilda motioner, som till detta utskott remitterats.
Jag har begärt ordet för att djupt beklaga, att icke här en,
som mig synes, nödig hushållning med statens medel vid denna
riksdag kunnat ega rum, och ifrågavarande anslag blifvit till en
kommande riksdag uppskjutet. Men med den tendens statsutskottet,
såsom nämndt, synes hafva följt beträffande enskilda motioner, skall
jag utan tvekan räcka mitt hufvud under bilan.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

39 lf:o 18.

Herr Bill in g: Det är ganska betecknande och man kali väl
säga nästan uppbyggligt, att en kongl. proposition af den innebörd,
som här föreligger, och som rörer ett anslag på inemot en och en
half million, af statsutskottet utan ringaste motsägelse förordas och
troligen af Riksdagen utan ringaste meningsskiljaktighet beviljas.
Det gifver ett starkt uttryck åt allmänhetens medlidande med dessa
arma menniskor, som skola intagas på den här föreslagna asylen
för sinnessjuke, äfvensom en känsla af deltagande för alla dem, som
annars tvingas att vårda dessa menniskor i hemmen.

Jag vågar till detta blott lägga den önskan, att för inträde i
dessa asyler icke måtte beredas onödiga svårigheter af annat slag.
Jag anser mig böra vid detta tillfälle gifva uttryck åt denna önskan,
derför att jag med bekymmer — och detta bekymmer delas
af många — erfarit huru det i vissa fall möter nästan oöfvervinneliga
svårigheter att få sjuklingar intagna på hospital eller asyler.

Jag vill icke nu inlåta mig på frågan, huruvida det i vissa fall
behöfves strängare vilkor, strängare instruktioner för att få sjuklingar
intagna på hospitalen, än hvad hittills varit fallet. Herrarne
veta, att under de senare åren i svenska pressen eu och annan
gång gjorts påståenden i denna rigtning. Jag vill hvarken bekräfta
eller bestrida detta, men jag är alldeles viss på att de anfall, som
gjorts mot åtskilliga intagningar på anstalter för sinnessjuke inom
en stor del af läkarecorpsen ingjutit eu ökad förskräckelse att meddela
intyg åt dem, för hvilka inträde å hospital önskas. Man är
rädd att meddela sådana intyg, och i många fall är det nästan
omöjligt att få dylika intyg af andra läkare än dem, som äro
tvungne att gifva desamma. Detta kan ofta vålla stora svårigheter.

Men jag går ett steg längre och uttalar den öfvertygelsen, att
om strängare vilkor i vissa fall behöfvas, så behöfvas åter i vissa
fall relaxationer, ty det kan förekomma rent af upprörande händelser,
som visa att menniskor bort intagas å hospital utan att
kunna blifva det. Jag skall be att få uppläsa en kort berättelse af
en läkare med afseende å en honom närstående person. Den är
icke lång, och jag ber herrarne höra på den, ty den visar det berättigade
i hvad jag sagt. Berättelsen är som sagdt gjord af eu
medicus. Den lyder sålunda:

»En 28-årig man försökte nyligen att beröfva sig lifvet genom
att kasta sig framför ett bantåg. Han skadades svårt och dog kort
derefter å lasarettet.

Mannen i fråga, som då studerade vid universitet, insjuknade
år 1886 i hypokondri, hvilken sjukdom bröt hans bana och gjorde
honom till invalid för lifvet. Hans tillstånd var under årens lopp
vexlande, men ett af sjukdomens mångahanda symptom, drift till
sjelfmord och tillika fruktan derför, följde honom hela tiden.

Professor Kjellberg vårdade patienten under slutet af 80- och
början af 90-talet. Af alla de läkare som rådfrågats var professor

Om anordnande
vid
Upsala af en
asyl för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 18. 40

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Om anordnande
vid
Upsala af en
asyl för sinnessjuke.

(Forts.)

Kjellberg den ende, som för patienten uttalade sin åsigt, att hospitalsvård
behof des, men ej ens professor Kjellberg ansåg sig kunna,
med de symptom som förefunnos, intaga honom på hospital, utan
erbjöd honom privat isolerad vård. Patienten föredrog dock då att
med professorns tillstånd och löfte om fortsatt vård vistas i sitt
hem. Under professor Kjellbergs behandling inträdde småningom
någon förbättring, dock var patienten fortfarande invalid, förföljd
af sjelfmordstankar. 1894 försämrades hastigt hans tillstånd. Patienten
framhöll nu ofta sjelf, att liospitaisvård vore hans enda
räddning. Han anlitade flere läkare, bland andra, efter professor
Kjellbergs död, en annan hospitalsläkare, och anhöll ifrigt att blifva
intagen och vårdad å hospital. Ehuru alla tillfrågade läkare voro
ense om sjukdomens diagnos, fick patienten af dem alla det svar,
att rikets hospital ej kunde mottaga honom. Läkarne ansågo nemligen
ej, att i patientens och hans omgifuings blotta utsago om
ständigt återkommande sjelfmordsdrift tillräckliga bevis förelågo om
tvingande behof af hospitalsvård, i synnerhet som andra tydliga
symptom af sinnesförvirring aldrig visat sig.

Om patienten öfverlefvat sjelfmordsförsöket, först då skulle läkarne
med godt samvete ansett sig kunna öfverlemna honom till
den vård och det skydd, som endast hospitalen kunna skänka ett
sådant sjukdomsfall som detta.»

Alltså, mine herrar, denne man led af sjelfmordsdrift och förstod
att han var sinnessjuk. Han begärde sjelf att blifva intagen
på hospital, men han kunde icke blifva intagen förrän han begått
försök till sjelfmovd.

Finna icke herrarne, att här ligger en tillräcklig grund för att
fästa uppmärksamheten på frågan, huruvida icke i detta afseende
något behöfver ändras.

Jag har icke något yrkande. Jag har endast velat framhålla
något, som oroat mig och troligen många andra i vårt land.

Herr Almén: Beträffande först det stora anslag, som begärts
för ifrågavarande ändamål, så har utskottet erkänt betydelsen af det
åsyftade målet, och som ingen lärer bestrida detta, behöfver jag
icke uppehålla mig vid denna punkt. Dock, för att icke någon må
tro att detta stora anslag gifves för tidigt, vill jag nämna, att förliden
onsdag den 27 mars funnos 419 patienter, som vöro berättigade
till inträde å hospital eller asyl, men icke kunde mottagas af
brist på utrymme. Dessutom funnos 32 öfvertaliga patienter, som
på grund af tvingande omständigheter måst mottagas utöfver det
bestämda antalet, och för ytterligare 15 patienter blefvo platser anvisade,
eller summa 466 på lediga platser väntande sjuka. För
dessa finnas nu att disponera 112 platser vid Lunds asyl i dess nya
paviljong, som ännu icke blifvit fullt upptagen, hvarjemte 50—60
platser äro reserverade för Norrlands behof.

Det synes således, att det finnes mellan tre och fyrahundra

41 Nso 18.

Lördagen den SO Mars, f. m.

patienter, som måste vänta på passande vård. Betänker man dertill,
att sinnessjuke i det största antalet fall kunna botas, om de i rätt
tid komma i åtnjutande af hospitalsvård — statistiken visar 45 %
botade af dem, som inom två år efter sjukdomens uppkomst erhållit
sådan vard; om det deremot dröjer många år med intagning å vårdanstalt,
kunna de nästan aldrig botas — så kan det verkligen sägas
vara hög tid att skatta platser åt de väntande patienterna, derest
man icke skall behöfva i all tid vårda dem såsom obotliga. Det
skulle derför vara ytterst beklagligt, om icke detta anslag beviljades.

Allt, som rörer sinnessjukes vård, kan enligt gammal sed påräkna
stor uppmärksamhet sa väl hos den svenska Riksdagen som hos
allmänheten, och ett nytt bevis härom lemnades af den föregående
talarens anförande. Om ock i lena ordalag, uttalade han skarpa anmärkningar
och klander mot läkarne liksom mot hospitalsstadgan.
Det exempel han anförde var ju ganska upprörande, men många liknande
torde finnas, och vi, som i medicinalstyrelsen hafva att handlägga
ärenden om sjukes intagande å hospital, äro icke ovana dervid.
Fragar man emellertid: är det öfverensstämmande med hospitalsstadgan,
att en person, hvilken bestämdt visas lida af sjelfmordsmani,
icke får inträde å hospital?, så måste jag förklara att så icke
är förhållandet. Tvärtom torde det icke gifvas något fall af sinnessjukdom,
då en läkare så gerna gifver intyg för patientens intagande
å hospital, som just då fråga är om sjelfmordsmani. Jag kan
knappast tänka mig något annat fall, som kan mera berättiga dertill.
År det konstateradt, att en person lider af sjelfmordsmani,
tror jag sålunda icke att det finnes någon läkare, som skall vägra
att gifva honom intyg derom. Men man måste ihågkomma, att
läkaren härvid uppträder såsom tjensteman, och att intyget är af
mycken vigt för den sjuke och kan medföra stort ansvar för läkaren,
som icke får döma efter blotta hörsagor. Hvad angår det af herr
Billing anförda fallet, sa kunde visserligen den läkare, som vårdat
den sjuke, icke gifva giltigt intyg om hans intagande på den anstalt,
som förestods af läkaren sjelf, men väl om hans mottagande på en
annan anstalt. Jag tror derför icke att man kan tillskrifva hospitalsstadgan
felet, att den sjuke icke erhöll vård.

Men lemnar man detta fall och frågar, om icke stadgan är allt
för sträng och uppställer allt för många svårigheter för sinnessjukes
intagande a hospitalen, sa vill jag säga, att stadgans fordringar äro
mycket stränga. De äro, tror jag, strängare än i något annat land.
Detta kommer sig, efter hvad jag tror, åtminstone delvis deraf, att
allmänheten på detta område har eu viss lust att klandra läkarnes
åtgöranden, har en viss misstro till dem. Anmärkningar mot läkarne
icke blott uttalas enskildt, utan stå ofta att läsa i de allmänna
tidningarna. Ingen må derför förundra sig öfver att eu läkare betänker
sig, innan han skrifver ut’ intyg för någons intagande å
hospital. Den private är icke skyldig dertill och han gör det högst

Om anordnande
vid
Upsala af en
asyl för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 18. 42 Lördagen den 30 Maxa, f. m.

Om anord- ogerna; tjensteläkaren är visserligen skyldig, men han saknar ofta
nande vid ngdig kännedom om den sjuke och dennes lefnadsvanor in. m.

Upsala af en Hvad jag således velat framhålla är först, att följden af det
^nessjuke-1 myckna klander, som i detta afseende enskildt och offentligt uttalats
(Forts) mot läkarecorpsen, har blifvit den, att läkarne draga sig för att skrifva
ut dessa magtpåliggande intyg, och vidare, att fordringarna för inträde
å hospital i vårt land äro för stränga.

Frågan är då, hvad som bör göras för att vinna rättelse i afseende
å dessa fordringar. Medicinalstyrelsen har gjort framställning
om tillsättande af en komité för revision af hospitalsstadgan.
Kongl. Maj:t har ock dertill gifvit sitt bifall, och komitén har äfven
börjat arbeta, men som deri sutto tjensteman och andre, som voro
af sina göromål hindrade att deri fortsätta, maste komitén till hösten
afbryta sitt arbete. Under sitt studium af utländska författningar
i ämnet kom emellertid komitén till det resultat, att vara fordringar
beträffande sjukes intagning å hospital äro för stränga. Men blir
det fråga om att eftergifva något häraf, ja, då säger man, att^följden
kan blifva, om icke den att friska personer komma in, så åtminstone
den att jemte de berättigade äfven sådana sjuke intagas,
som icke äro i verkligt behof af hospitalsvård, utan kunna vårdas i
hemmet. Jag svarar härtill: lindra fordringarna på inträde, tv de
äro verkligen allt för svåra, men öka kontrollen öfver de intagna,
så att säkerhet finnes, att om ringaste tvifvel uppstår — jag säger
icke, att någon frisk intagits, ty det tror jag icke kan förekomma
här i landet — huruvida någon patient icke är mera sjuk än att
han kan vårdas i sitt hem, han genast må utskrifvas. Oka denna
kontroll, men lindra fordringarna för inträde.

Jag vill icke upptaga tiden längre, men jag har velat yttra
dessa ord för att om möjligt förekomma, att något missförstånd i
ämnet må uppstå.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkterna 66—72.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
mathematica».

Punkten 73.

Hans excellens friherre von Essen: Såsom kammaren finner,
har det i Kongl. Maj:ts proposition för ifrågavarande ändamål begärda
anslaget 4,000 kr. af utskottet blifvit nedsatt till 3,000 kr.,
utan att man egentligen kan se, hvilka skäl utskottet derför funnit
giltiga. Åtminstone synas de skäl, utskottet anfört, mig icke vara
synnerligen talande. Man måste erkänna, att nedsättningen afser
en ganska ringa summa och att det icke kan vara af synnerlig vigt

Lördagen den 30 Mars, f. m.

43 Nso 18.

för budgeten, om anslaget utgår med samma belopp, som hittills,
eller det endast lemnas 3,000 kronor. Det måste således vara någon
annan orsak än besparingsskäl, som gifvit anledning till nedprutningen
— något slags prickning. Det kunde åtminstone synas så,
men då man tager hänsyn till tidskriftens betydelse och den heder,
det medfört för vårt land att under många år en sådan tidskrift
der utgifvits, tyckes det, som om en dylik prickning icke skulle vara
på sin plats. Det är så, att tidskriften i ''utlandet tillvunnit sig så
stort anseende, att det der icke finnes någon matematisk auktoritet,
som icke tillerkänner densamma den högsta rang. Och det måtte
vara en storpolitik, som är tillåten, att låta Sverige framstå inför
utlandet såsom nästan främst i fråga om utbredande af matematisk
kunskap. Att för detta ändamål offra en så liten summa som ''den,
hvarom här är fråga, torde icke vara för mycket.

Tidskriften började att utgifvas 1882 och fick första gången
1884, såsom jag tror enhälligt, ett statsunderstöd af 4,000 kronor.

Vid den tiden hade jag äran att vara ordförande i den afdelning
af statsutskottet, som behandlade frågan, och detta har gjort
att jag sedan följt med den, hvilket ock är anledningen till att jag
nu ber deri något få upptaga kammarens tid.

Det har hittills varit vanligt, att ett statsbidrag på extra stat,
som lemnats till ett vetenskapligt ändamål, får oförändradt fortfara,
till dess behofvet deraf upphört; så har nästan utan undantag
alltid varit fallet, och derför synes det mig, att, i fäll en minskning
skall göras i ett sådant anslag, synnerligen starka skäl derför böra
förefinnas. Såsom kammaren behagade erinra sig, väcktes visserligen
redan 1886 inom statsutskottet fråga om behöfligheten af detta
anslag. Det hade då framkommit så många auslagsbehof, att man
måste göra alla möjliga försök till inskränkningar, och anslaget till
tidskriften hade då ej heller utgått mer an två år. Man trodde sig
derför böra begära eu utredning om behöfligheten af anslaget, och
en sådan utredning verkstäldes äfven. Denna visade, att tidskriften,
oaktadt de anslag, som dessutom lemnats till densamma från Norge
och Danmark, samt statsprenumerationer från Frankrike och Tyskland,
icke kunnat bestå utan enskilda uppoffringar, som ofta varit
ganska betydliga. På grund häraf beslöt Riksdagen då också, att
fortfarande bevilja anslaget. Jag vill nämna att man då i statsutskottet
ansåg sig böra söka taga kännedom om tidskriften, och
så många band deraf, som utkommit, studerades också i utskottet
så godt sig göra lät, men det var ingen, som begrep sig på saken.
Man tittade på banden och fann dem mycket digra, men kunde ej
komma längre. Detta föranledde, att man förskaffade sig den omtalade
utredningen, och vi måste nöja oss med auktoriteters utlåtanden.
Dessa utlåtanden lemnades i så ampel form, att oaktadt vi
icke begrepo saken, litade man derpå, och utskottet tillstyrkte anslaget,
hvilket sedan allt jemt lemnats.

Med anledning af deu befattning, jag sålunda haft med frågan,

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
mathematica».

(Fort*.)

N:o 18. 44

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Anslag för hafva telegram från vetenskapsmän i Paris och Berlin rörande tidfortsatt
utgif- ghriftens betydelse tillsändts mig. För att i kammarens protokoll
skriften Acta bevara dessa bevis om hvilken ställning tidskriften intager i Europa,
mathematica.» ber jag att få uppläsa dem på de språk, hvarpå de äro affattade.

(Ports.) Telegrammet från Paris lyder:

Essen

Grand Maréchal du Royaume

Stockholm.

Nous vous adressons le témoignage de notre plus haut estime
pour le talent et le devouement du rédaeteur des Acta. Nous vous
exprimons respectueusement le voeu que le journal mathématique
devenu l’un des plus importants de 1’Europe, rempli de travaux
suédois excellents et de plus en plus nombreux, soit continué dans
1’intérét de tous les géométres et de 1’honneur scientifique de la
Suéde.

Hermite, Darboux, Poincaré, Appell, Picard
Membres de 1’Institut.

Åtminstone några af namnen å undertecknarne torde vara kända
för flertalet af kammarens ledamöter.

Det andra telegrammet, det från Berlin, är så lydande:

Reichsmarschall von Essen

Stockholm.

Die von Herrn Professor Mittag-Leffler redigirte mathematische
Zeitschrift Acta Mathematica hat sich auf der Höhe fortwährend
erhalten, die sie von Anfang ihres Erscheinens an eingenommen.
Sie gilt als eins der bedeutendsten Organe för die mathematischen
Wissenschaften und gereicht dem Königreiche Schweden gerade
durch ihre internationale Bedeutung, die sie wie keine andere besitzt,
zum höchsten Ruhme. Die Zeitschrift verdient ubrigens eine
Beihulfe der Regierung umsomehr als der Hauptredaeteur ihr mit
seltener Uneigennutzigkeit ohne Anspruch auf eigenen pekuniären
Yortheil seine Thätigkeit widmet. Es wtirde sehr zu beklagen sein,
wenn die Acta in Folge mangelliafter materieller Unterstutzung zu
erscheinen aufhören musste.

Karl Weierstrass
Mitglied der Akademie
der Wissenschaften.

Berlin, 28 mars 1895.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

45 N:o 18.

Weierstrass lär, efter hvad man sagt mig, vara den främste Anslag för
mannen på matematikens område i Berlin. fortsatt ulgif Hvad

angår de svenska matematiska bidragen, kan jag nämna, skriften^»Acta
att dessa, som i de första åtta banden utgjorde omkring 15 proc., mathematica».
i de sista banden stigit till omkring 37 proc. Det är således ett (Forts.)
ganska betydligt bidrag till tidskriftens innehåll, som lemnas af
svenska vetenskapsmän och genom densamma sprides öfver verlden.

Såsom bevis på hvilket stort anseende tidskriften åtnjuter i utlandet,
får jag nämna följande: Franska institutet har nyligen med
sitt stora matematiska pris belönat tre mer än vanligt betydande
matematiska arbeten. Tvenne äro af fransmän, herrar Painlevé och
Roger Lionville. Båda ha anhållit att få publicera dessa prisbelönta
arbeten i Acta Mathematica, enär de härigenom kunde påräkna
större uppmärksamhet för desamma, än om de publicerades i den
franska tidskriften »Journal des mathématiques». Det tredje prisbelönade
arbetet är af Prof. Weingarten i Berlin. Äfven han har
af samma skäl som de franske författarne anhållit att få publicera
i Acta Mathematica i stället för i den tyska tidskriften »Crelles
Journal».

Acta Mathematica skiljer sig allt fortfarande från öfriga matematiska
tidskrifter, den franska »Journal des mathématiques», den
tyska »Crelles journal», den italienska »Anali di Mathematica», den
engelska »Qvarterly Journal», hvilka alla så godt som uteslutande ha
sina medarbetare inom eget land, derigenom att icke allenast det
egna landets, utan äfven alla främmande länders främste lärde deri
publicera sina bästa arbeten.

Det synes mig, att, då man har sådana bevis på det stora anseende,
tidskriften åtnjuter, och på den ära Sverige vinner genom
att publicera densamma, den besparing, hvarom fråga är, är allt för
obetydlig för att icke Riksdagen bör fortfarande lemna den dess
hittills varande anslag. Det är naturligt, att kammaren icke gerna
sviker sina förtroendemän i statsutskottet, och sålunda rubbar deras
ställning till kamraterna i utskottet på andra sidan bordet, men
fastän ledamöterna från denna kammare nu mangrant förenat sig
om den här föreslagna besparingen, vågar jag hemställa till dem
och kammaren, om det kan vara sårande för dessa ledamöter, om
kammaren i denna punkt frångår deras förslag och antager Kongl.

Maj:ts proposition. Jag hoppas, att det icke så är, utan håller före,
att dessa aktade ledamöter kunna anse sig fortfarande ega kammarens
förtroende, äfven om de öfverröstas i denna punkt.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nisser, Martin Samuel: Af alla de anslag, statsutskottet
behaudlat på åttonde hufvudtiteln, finnes det icke något, inför
hvilket jag står så tveksam som detta, icke blott i år, utan äfven
vid de föregående riksdagar jag bevistat. Vi hafva visserligen fått
höra, att dessa »Acta Mathematica» i utlandet vunnit erkännande

N:o 18. 46

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
matliematica».

(Forts.)

såsom mycket värdefulla, men det är ur sparsamhetens synpunkt,
som jag här tagit till orda. Nedsättningar hafva gjorts å anslag
långt mera behjertansvärda än det nu föreliggande. Det anslag
staten lemnat uppgår redan till mellan 50 och 60 tusen kronor. Det
är visserligen, om man så vill, ett internationelt verk, men författarebidragen
från Sverige och Finland äro verkligen så små, att
hedern ligger egentligen deri, att utländska författare införa sina
arbeten i »Acta Mathematica».

Jag kan icke undertrycka den uppfattningen, att det här är —
kanske uttrycket låter litet strängt — en »litterär fåfänga», som
gör sig gällande. Det är icke mera än två å tre uppsatser, som
inkomma från Sverige, Finland och Danmark årligen. Icke ens arbetets
titel är svensk; dess innehåll är skrifvet på främmande språk;
något svenskt arbete kan det, enligt min åsigt, sålunda icke kallas.
Det är med afseende härå jag ansett fullt fog förefinnas att nedsätta
den summa, som nu af utskottet äskas, och dertill finnas
större skäl, än när fråga är om att nedpruta några hundra kronor
på länsmanslöner eller pensioner till fattiga enkor. Jag vill härvid
framhålla, att jag visst icke är någon motståndare till matematiska
doktriner, ty jag har egnat flera år af mitt lif åt dess studium.

Med afseende å hvad jag anfört, tillåter jag mig yrka, att man
nu icke måtte bevilja mer än 1,000 kronor till detta ändamål.

Herr Hammarskjöld: Jag kan gerna gifva den siste talaren
rätt i att här icke är fråga om ett anslag för den omedelbara praktiska
nyttan. Det gäller ett anslag af en alldeles särskild art, af
ideel natur. Jag skulle vilja säga, att det är ett anslag, som bringar
vårt fädernesland heder och ära, och fäderneslandets heder och ära
står för mig såsom något mycket högt, så att äfven om jag skulle
behöfva pruta något å de anslag, som behöfvas till praktiska ändamål,
lägger jag sådan vigt å detta anslag af 4,000 kronor till Sveriges
ära, att jag gerna underkastar mig det. Och att »Acta mathematica»
inom hela den eiviliserade verlden bringat Sverige heder
och ära, tror jag icke att någon, som känner förhållandena, skall
kunna neka.

Det är mycket sant, att största delen af uppsatserna i tidskriften
skrifvas af utländingar, men detta är alldeles naturligt, då tidskriften
eljest icke skulle uppfylla sitt ändamål att vara en internationel
vetenskaplig tidskrift. Den skulle icke vara internationel,
om den uteslutande eller företrädesvis fyldes af uppsatser af svenskar.
Men redan deri ligger en heder för oss, att de förnämsta vetenskapsmän
i verlden inom matematiken vända sig till vår tidskrift
för att få sina uppsatser publicerade. Och vidare är det en heder
för oss, att under medverkan af vår tidskrift den matematiska vetenskapen
gått framåt i vårt land på ett sätt, hvartill den föregående
tiden icke sett motstycke.

Det skulle göra mig ondt, om sinnet för Sveriges heder och

Lördagen den 30 Mars, f. m.

47 x\:o 18.

ära gått tillbaka, så att anslaget till denna tidskrift, hvilken utgått
med sitt nuvarande belopp sedan 1884, nu skulle nedsättas. — Jag
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Bil lin g: Under den korta diskussion, som här hållits,
hafva två yrkanden framkommit, det ena om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag om 4,000 kronors anslag och det andra om detta anslags
nedsättning till 1,000 kronor, med förklaring tillika af den, som
gjorde detta senare yrkande, att han egentligen önskade yrka rent
afslag. I dessa två yrkanden torde herrarne kunna se ett tillräckligt
motiv för statsutskottets förslag. Då det nemligen för statsutskottets
ledamöter var väl känd!, att inom Riksdagen och äfven
inom Första Kammaren finnas icke få medlemmar, som önska och
med ifver påyrka indragning af detta anslag, och då det vidare var
bekant, att en sådan uppfattning äfven hyses af många utom Riksdagen,
så ansåg utskottet, att man skulle kunna stilla stormen och
lugna sinnena på det ena och andra hållet genom att föreslå eu
minskning i anslaget, dock icke större, än att man i alla fall kunde
vara förvissad om att tidskriften skulle fortfara att utgifvas.

Genom denna prutning har icke det ringaste sagts mot tidskriften,
utan man har endast förmenat, att, då svenska staten redan
bidragit till tidskriften med omkring 50,000 kronor, det kunde
vara tillräckligt, om denna hädanefter finge 3,000 kronor om året.
Detta förslag har närmast sitt motiv i det förhållande, som jag påpekat,
men jag tror, att det derför äfven finnes andra ganska beaktansvärda
grunder, för så vidt man anser, att beaktansvärda grunder
någonsin kunna finnas för nedprutning af ett af Kong], Maj:t äskadt
anslag.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att tidskriften är en tidskrift
hufvudsakligen och i främsta rummet för utländske matematik.
De svenskar, som der införa uppsatser, kunde utan svårighet
få dessa införda i andra tidskrifter, universitetens årsskrifter och
vetenskapsakademiens handlingar. Uppsatserna skulle kanske äfven
der få tillräcklig offentlighet, om än icke så stor som i Acta mathemica.
När man dessutom vet huru svårt det är för andra vetenskapsmän
att få sina afhandlingar publicerade, är det icke underligt,
om man frågar, hvarför just den högre matematiken skall
gynnas på detta sätt.

Denna tidskrift är hufvudsakligen till för utländske matematici.
Det har här sagts, att Sverige vinner heder och ära genom att den
utgifves här. Detta är möjligt, jag bestrider icke att så är, men
hvad jag vågar påstå är, att Sverige icke förlorar något af sin heder
eller ära, om anslaget till tidskriften nu nedsättes från 4,000
till 3,000 kronor. Jag tycker för öfrigt icke att äran är så ofantligt
märkvärdig. Utländske matematici tycka naturligtvis att det
är bra, att Sverige betalar hufvudsakliga kostnaden för tryckningen
af deras arbeten.

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
mathematica».

(Forts.)

N:o 18. 48

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
mathematica»
(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, f. ra.

Jag tror ock, att, om Sverige nu ger 3,000 »kronor till denna
tidskrift, den fortfarande kommer att utgifvas. Jag kan icke föreställa
mig, att ett bifall till statsutskottets förslag skall hafva till
följd, att Acta mathematica kommer att upphöra att utgifvas. När
man, då det behöfves, kan få så ypperliga telegram från Berlin och
Paris som dem vi nyss hörde uppläsas, så dör sannerligen icke tidskriften
för 1,000 kronor. Då finnes det säkert bakom densamma
magtmedel, som räcka vida längre än till 1,000 kr. Herrarne inse väl,
att jag icke är någon motståndare till tidskriften, men som frågan
nu blott är att välja mellan 4,000 kronor och 3,000 kronor, anser
jag äfven det mindre anslaget utgöra en tillräcklig uppmuntran för
tidskriften, hvarför denna kammare icke torde göra oklokt i att bevilja
detta belopp.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: Jag var tveksam i utskottet, huruvida
jag skulle nöja mig med utskottets mening eller om jag skulle afgifva
reservation. En del af de skäl, som framkommit från den
föregående talaren, hafva gjort, att jag icke anmält min reservation.
Detta har nemligen icke berott derpå, att jag icke i år liksom föregående
år lifligt intresserar mig för denna tidskrift. Jag anser det
vara en ära för vårt land, att tidskriften är svensk, att det är i
denna svenska tidskrift som utmärkta utländske matematici införa
sina afhandlingar. Jag anser det för svenske matematici vara af
en helt annan betydelse att få sina uppsatser införda i en sådan tidskrift
och derigenom få dem kända, än om de få dem intagna i
t. ex. universitetens årsskrifter. Alla dessa skäl äro för mig desamma
i år som föregående år. Jag hade dock icke i kammaren yttrat
mig, om icke den som försvarade utskottets mening anfört åtskilligt,
som jag ej vill biträda.

Jag ser af en tidningsartikel, som jag har skäl att sätta tro
till, att antalet af svenske matematicis bidrag i väsentlig mån ökats.
Från att från början i de första åtta banden hafva utgjort 15 %
hafva de svenska bidragen i de sista fem banden stigit till 37 ,%.

"Vidare har det anförts man och man emellan, att tidskriften
icke hade så stor betydelse, enär Frankrike hade sill matematiska
journal, Tyskland sin o. s. v. Då komma dessa telegram från utlandet,
som nyss blifvit upplästa, undertecknade med de bästa vetenskapliga
namn. Dessa uttalanden, synes mig, äro värda kammarens
aktning och måste mottagas med aktning.

Då jag varit med om denna fråga allt ifrån början, ber jag att
få nämna huru den utvecklat sig. Frågan om denna tidskrift uppstod
år 1881, kort efter kriget, då det var svårt att få en tidskrift,
der man kunde sammanföra olika författare från olika länder. Franske
och tyske vetenskapsmän skrefvo icke gerna i hvaraudras tidskrifter.
Då tecknades ett belopp såsom grundplåt, och med Konungen i spetsen
sammanbragtes ett ej ringa belopp. Detta var början. Riks -

Lördagen deu 30 Mars, f. m.

49 N:o 18.

dagen lemnade derefter ett anslag. Dermed har det fortgått år från
år. De bästa intyg hafva ingått och ingå fortfarande. Något skäl
att nu nedsätta anslaget kan jag derför icke finna. Jag skall icke
yttra mig om, huruvida kammaren bör gifva 4,000 eller af opportunitetsskäl
3,000 kronor, men jag tror, att en afprutning å detta
anslag till 1,000 kronor är liktydigt med afslag, och med fullt fog
kan derom sägas: hvad man vinner derpå, ära vinner man icke.

Hans excellens friherre von Essen: Ordföranden på andra
utgiftsafdelningen yttrade, bland annat, att han icke trodde, att tidskriften
skulle do, om en nedsättning af 1,000 kronor skedde. Det
vet jag icke, jag skulle icke heller tro det, men jag instämmer uti
hvad herr vice talmannen nyss yttrade, att det vore ett egendomligt
svar på sådana telegram, som våra största vetenskapliga auktoriteter
på detta område lemnat om denna tidskrifts stora värde, om svenska
Riksdagen det oaktadt uedprutade anslaget med 1,000 kronor.

Det låter visserligen ganska bra när man säger, att så och så
mycket har man under årens lopp gifvit ut, men skulle man addera
hop allt hvad som under alla år gifvits ut för -hvarje ändamål, komme
man till häpnadsväckande summor på alla möjliga områden.
Detta är icke något rigtigt sätt att beräkna utgifter.

Talaren autydde också, att de svenska produkterna på det matematiska
området kunde lika gerna införas i utländska tidskrifter,
om man ville hafva dem kända i främmande länder, men det är
redan visadt, att det finnes icke någon tidskrift i Europa, som har
sådan klang inom den matematiska verlden som just denna. Det
är den största fördel för våra vetenskapsmän att just der få sina
uppsatser publicerade. Detta är icke blott en ära, utan det kan
äfven befordra fortsättandet på deras bana att de blifva kända öfver
hela verlden.

Det är sant, såsom den ärade talaren sade, att hundratals önskningar
framställas från olika håll att få dylika bidrag. Det finnes
något som kallas den kongl. svenska afundsjuka!], som framträder i
högre grad, när någou gynnas och icke alla få samma förmån; men
alla kunna icke få samma förmåner. Under sådana förhållanden
och då detta är ett företag, som tillfredsställer alla billiga fordringar,
tycker jag, att det är fullt skäl att fortsätta med det hittills
lemnade bidraget dertill och icke af fruktan att väcka afund nedsätta
anslaget.

Jag anhåller fortfarande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nisser, Martin Samuel: Det synes mig, att man gör ett
alltför stort nummer af dessa »Acta mathematica», då man säger, att
Sveriges ära är beroende på, om anslaget dertill bestämmes till 4,000
eller till 3,000 kronor. Det är mot denna öfverdrift jag ber att få inlägga
eu protest. Jag håller lika mycket på Sveriges ära som någon
annan, men jag har icke från den synpunkten kunnat finna mig

Första Kammarens Frat. 1895. N:o 18. 4

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
mathematica».

(Forts.)

N:o 18. 50

Lördagen den 30 Mai*, f. m.

Anslag för
fortsatt utgifvande
af tidskriften
»Acta
mathematica».

(Forts.)

föranlåten att biträda utskottets förslag; från rent principiel och
sparsamhetssynpunkt är det, som jag fortfarande yrkar bifall till
mitt nyss framstälda förslag.

Herr statsrådet Gilljam: Då jag fått tillfälle att närvara vid
denna frågas behandling i kammaren, vill jag icke underlåta att
nämna, att jag har min ståndpunkt i frågan klar och gifven och
att jag naturligtvis hemställer om bifall till Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt. Jag får visserligen medgifva, att jag icke ingick i den
allra noggrannaste pröfning, då jag gjorde min hemställan om nådig
proposition till Riksdagen uti ifrågavarande ärende, emedan jag hufvudsakligen
litade på den utredning, som redan förut kommit frågan
till del. Jag har emellertid, till följd af utskottets oförväntade förslag
till ändring uti det belopp Kongl. Maj:t begärt, haft anledning
att å nyo granska åtskilliga handlingar, som höra till denna fråga,
särskild! den framställning till Kongl. Maj:t från 1886, som kan
sägas ligga till grund för de senare åi-ens propositioner om anslag
till tidskriften. Äfven har jag varit i tillfälle att läsa åtskilliga
belysande utredningar i tidningsartiklar, om jag också icke förr än
nu varit i tillfälle att få kännedom om de här omnämnda telegrammen,
och jag har kommit till den åsigt, att, när frågan å nyo
pröfvas efter de uppgifter man har framför sig, fullgiltiga skäl förefinnas
för att Riksdagen icke bör afvika från det anslagsbelopp, som
Riksdagen förut beviljat för denna tidskrift.

Jag anhåller att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Bi 11 ing: Jag skall endast säga ett par ord.

Till min förvåning yttrade herr vice talmannen något, som
skulle innebära, att jag icke skulle hafva visat tillbörlig aktning mot
de här upplästa telegrammen. Detta förvånar mig i hög grad. Jag
sade ingenting annat, än att en tidskrift, som bäres upp af sådana
krafter, som visa sig i dessa telegram, lärer icke do, om den endast
får ett anslag på 3,000 kr. Innebär det den ringaste brist på aktning
för dessa telegram eller deras afsändare? För resten innehålla
dessa telegram icke annat än hvad vi veta förut, eller att i Acta
mathematica varit införda de allra yppersta matematiska afhandlingar.
Det vet hvar och en, och deremot har icke någon motsägelse gjorts.

Herr Alin: Jag kämpade nyss för Kongl. Maj:ts förslag i fråga
om beviljande af ett anslag, och jag beklagar mycket, att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet till följd af frånvaro
från kammaren då var förhindrad att understödja Kongl. Maj:ts
förslag, i bvilket fall jag haft förhoppning, att mitt yrkande på votering
skulle hafva utfallit med större framgång än nu blef händelsen.
Då gälde det ett litet anslag för svensk vetenskaplig forskning.
Kammaren ansåg sig icke kunna fullt ut gifva det lilla anslag,
som Kongl. Maj:t begärt. Jag förmodar, att skälet dertill

Lördagen den 30 Mars, f. m.

51 N:o 18.

egentligen var det, att man icke ansåg sig böra rubba något af re- Anslag för
sultatet af den enighet, som vid behandlingen af denna hufvudtitel forts<fu ntgifinom
utskottet vunnits. Detta skäl kunde jag, såsom jag yttrade, ^rijten „jcla
ej godkänna, men med hänsyn till det sätt, hvarpå det gjorde sig mathematica».
gällande i fråga om beviljande af nämnda anspråkslösa anslag för (Forts.)
en svensk vetenskaplig forskning af sådan betydelse som den, för
hvilken detta anslag äskats af Kongl. Maj:t, förefaller det mig verkligen
underligt, om samma skäl icke skulle gälla med lika kraft
med afseende på nu ifrågavarande anslag.

Jag erinrar för öfrigt om, hvad här också blifvit medgifvet,
huruledes större delen af innehållet i denna tidskrift utgöres af afhandlingar,
som berömda utländingar här låta trycka, och jag kan
icke anse, att den omständigheten, att deras namn, deras artiklar
finnas i ifrågavarande tidskrift är särskildt egnad att främja utvecklingen
af svensk vetenskaplig forskning. Hvad angår de upplästa
telegrammen, så intyga de — för så vidt jag kunnat höra
— icke annat än ,hvad vi veta förut — nemligen att i denna tidskrift
förkomma afhandlingar af utmärkta, till och med verldsbekanta
personer.

Jag skulle emellertid icke hafva yttrat mig i denna fråga, så
vida det icke hade synts mig, som om den synpunkt, som gjordes
gällande i fråga om ett sådant anslag som det nyss af mig berörda,
icke borde helt och hållet skjutas åt sidan, då det gäller ett sådant
anslag som det nu ifrågavarande.

Jag instämmer för öfrigt med herr Billing.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats: l:o) att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas; 2:o) att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kong]. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
måtte bifalla denna framställning oförändrad; och 3:o) af herr
Nisser, Martin Samuel, att till understöd för fortsatt utgifvande ,
af tidskriften »Acta mathematica» skulle på extra stat för år 1896
beviljas ett anslag af 1,000 kronor.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punlcterna 74—78.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 79. Omgodtgörelsc

för utbetalda

Herr statsrådet Gill järn: Uti denna sista punkt, beträffande ersätt- förskott till.
ning för genom statskontoret utbetalda förskott, har Kongl. Maj:ts dffkca/f
förslag vunnit utskottets godkännande, men det förekommer i dess ut- uon,kassör
låtande eu passus, som jag icke fullt förstått, och då denna kan hafva

in. m.

N:o 18. 52

Lördagen den 30 Mars, f. nr.

Omgodtgörelse betydelse för framtida åtgärder från Kongl. Maj:ts sida, anhåller jag
Sförskot^iiU 8enom någon statsutskottets ledamot erhålla upplysningar i saken.
Hitta domkapi- Angående gäldandet af förskott, som statskontoret gjort för att täcka
tels expedi- den brist, hvilken uppkommit i vissa domkapitels expeditionskassor,
tionskassor säger nemligen utskottet, »att framställningen angående det behof,
m. m. som genom nämnda belopp tillgodosetts, bort i annan ordning före(Forts.
) läggas Riksdagen» o. s. v. Hvad som åsyftas med denna »andra
ordning» har jag svårt att förstå. Innebär uttrycket, att Kongl.
Maj:t både bort gå in till Riksdagen med begäran om förhöjning i
det anslag, som är för domkapitlens expeditioner i staten upptaget,
vill jag göra den erinran, att det forsta af ifrågavarande förskott
är så sent som från år 1891. Då var redan frågan om domkapitlens
expeditioners bättre förseende med nödiga medel under behandling,
och Kongl. Maj:t hade således efter mitt förmenande icke anledning
att gå in till Riksdagen med begäran om förhöjning af de gamla
anslagen, förrän hufvudfrågan slutbehandlats. Jag vill nämna, att
detta är grunden, hvarför åtskilliga förskott allt från år 1891 icke
förr anmälts till ersättning, utan dermed sparats, till dess frågan
om anordningarna vid domkapitlens expeditioner och härför erforderliga
anslag kunde af Kongl. Maj:t för Riksdagen framläggas, såsom
just vid denna riksdag skett.

Om man åter menat något annat med dessa ord, hoppas jag
derom erhålla upplysning genom den statsutskottsledamot, som nyss
begärde ordet.

Herr Billing: Med anledning af herr statsrådet och chefens
för ecklesiastikdepartementet anförande ber jag att få säga, att jag
för min ringa del i utskottet påstått detsamma, som herr statsrådet
anförde vara skälet till att icke Kougl. Maj:t förrän nu kommit
med den framställning, som nu föreligger. När statsutskottet skrifver,
att Kongl. Maj:t bort i annan ordning förelägga Riksdagen
framställning angående ersättande af medel, som för här ifrågavarande
ändamål af statskontoret förskjutits, har detta, så vidt jag
förstått förhandlingarna i statsutskottet, följande betydelse. Man ansåg,
att Kongl. Maj:t, i stället för att låta bristen år från år täckas
af statskontoret, bort inkomma till Riksdagen med framställning om
höjning i anslaget till domkapitlens expenser; och då jag icke reserverat
mig mot detta betänkande, har det berott derpå, att jag i
statsutskottets framställning sett ett löfte i förväg gifvet, att, om
Kongl. Maj:t inkommer med framställning om höjning af dessa expensmedel,
en sådan framställning kommer att af statsutskottet förordas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren,
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.

Lördagen den 30 Mars, f. na.

53 N:o 18.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 27 och 29 i denna månad bordlagda betänkande n:o
12, i anledning af väckta motioner rörande ändringar i tullstadgan.

Punkten 1.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få yrka afslag å bevillningsutskottets
förevarande hemställan.

Enligt mitt förmenande skulle det vara ett mycket olycksdigert
beslut, om Riksdagen skulle antaga det förslag, som utskottet framstält.
Långt ifrån att derigenom framkalla eu sundare spanmålsmarknad
skulle man derigenom undantränga den regulator på alltför
starka svängningar i spanmålsprisen, som man eger just i nederlagsrätten.
Jag skall såsom bevis för detta påstående anföra ett
exempel. Man kan tänka sig tvenne eventualiteter. Den ena är
vid normala spanmålspris och utsigt till medelmåttig skörd. Importen
pågår som vanligt, ty landet har alltjemt behof af jemförelsevis
stora qvantiteter spaumål att fylla. Emellertid visar det sig
fram på hösten, att skörden utfaller oförväntadt väl. Prisen börja
falla, och de falla så mycket hastigare som de genom de nu införda
förtullade spanmålsqvantiteterna uppkomna öfverskotten utbjudas
till höger och venster utan att finna köpare. Hade nian bibehållit
nederlagsrätten, hade detta öfverskott i behaglig tid kunnat gå åt
andra håll. Det har man nu afklippt. Nederlagsrätten skulle således
kunna verka såsom eu regulator på de fallande prisen. Men
den verkar äfven mot en alltför stark stegring.

Jag tänker mig nemligen den andra eventualiteten, äfven med
normala spanmålspris, men med mycket vackra utsigter för den
kommande skörden. Importörerna hålla sig sålunda tillbaka, men
i sista stunden inträffar missgynnande väderlek. Skörden hotar att
förstöras, och man motser ett mycket dåligt år. Nu skulle importörerna
gerna vilja operera, men de våga icke, emedan de befara,
att man under trycket af missväxten kommer att nedsätta eller
borttaga de höga tullarne. Under tiden har på grund af den sena
årstiden och de försvårade kommunikationerna tillräckligt med spanmål
icke kunnat införas, i synnerhet till de norra delarne af landet,
hvilket kan medföra rent af svåra tider för dessa trakter. Under
sådana förhållanden hade nederlagsrätten med stor fördel kunnat begagnas
för att i tid införa tillräckliga qvantiteter spanmål, emedan
man då kunnat iakttaga en afvaktande hållning gent emot tullförändringar
och sålunda förhindra öfverdrifven prisstegring.

Bevillningsutskottet har såsom sitt förnämsta skäl anfört, att
nederlagsrätten i väsentlig grad bidrager att framkalla osunda spekulationer.
Hvad menar man med osunda spekulationer? Jo, säger
utskottet, det är sådana, som bedrifvas af personer, hvilka sakna
både kapital och affärserfarenhet. Nu skulle borttagande af nederlagsrätten
förhindra, att sådana personer bedrifva spanmålsimport.

Om upphörande
af rättigheten
att d
nederlag upplägga
spanmål
m. m.

N:o 18. 54

Lördagen den SO Mars, f. m.

Om upphö- Men på samma gång träffar man ju också de personer, som visserrande
af rät- ]jgen sa]jna kapital, men som ega affärserfarenhet. Det skulle enligt
nederlag \Ipp- utskottets uppfattning således vara ett bevis på en sund affärsspekulalägga
spanmål tion, då den bedrifves t. ex. af stora qvarnbolag eller stora kapitala.
m. lister, och på en osund affärsspekulation, när den bedrifves af sådana
(Forts.) personer, som visserligen hafva affärserfarenhet, men sakna kapital
och äro hänvisade till krediten. Jag tror icke, att det skulle vara
förmånligt att framkalla ett dylikt förhållande och gifva, så att säga,
ett monopol åt de stora kapitalisterna. Dessutom skulle den närmaste
påföljden deraf blifva, att tyngdpunkten inom spån målsmarknaden
komme att förläggas till grannländerna, till Köpenhamn och
Kristiania, der man gör allt för underlättande af handeln. Detta
bör man äfven taga i betraktande.

Slutligen, då denna åtgärd, såsom jag nyss nämnde, är af genomgripande
verkan för spanmålshandeln, borde man, för att företaga
en dylik åtgärd, i främsta rummet hafva att påräkna en utredning.
Att en utredning här föreligger, kan man icke säga, då man läser
bevillningsutskottets betänkande. Ensamt saknaden häraf torde för
mången kunna vara giltigt skäl för afslag.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag, herr talman, att
få yrka afslag å utskottets nu föredragna betänkande.

Häri instämde herr Wcern.

Herr Philipson: Då jag inom bevillningsutskottet deltagit i
behandlingen af denna fråga och der yrkat bifall till motionen, må
det tillåtas mig att med några få ord få bemöta den senaste talaren
och angifva de skäl, som för utskottet varit bestämmande.

Det kan ju icke för tänkas ocli bör långt ifrån klandras, att
personer, som idka eu näring, hvars afkastningsförmåga år ifrån år
förminskas, och hvars nuvarande tryckta läge är af den beskaffenhet,
att den måste väcka bekymmer och oro hos hvarje fosterlandsvän,
det kan ju ej förtänkas dessa personer, säger jag, att de framkomma
med förslag åsyftande, vare sig direkta eller indirekta, lättnader i
deras betryck, synnerligast om denna lättnad för dem kan ernås utan
det ringaste bidrag från statsverkets sida och utan att en dylik
skulle medföra någon den ringaste minskning i statsverkets inkomster.
En sådan lättnad synes mig den nu föreliggande motionen,
om den af Riksdagen bifalles, kunna medföra för flertalet af de
svenska jordbrukarne, ty det kan icke råda något tvifvel derom, att
vid ett bifall till motionen en minskning, och en ganska betydlig
minskning, i nu ofta förekommande import af spanmål och mjöl i
spekulationssyfte deraf skulle blifva en följd. För mig åtminstone
råder intet tvifvel, att den skyldighet, som skulle åligga importörerna,
i fall nederlagsrätten borttoges, att vid införandet eller ankomsten
till landet af spanmål eller mjöl genast erlägga den för
dessa varor stadgade tullafgiften måste komma att hindra mer än
en spekulant ifrån att, såsom nu sker, på kredit utomlands inköpa

Lördagen den 30 Mars, f. m.

55 Nso 18.

spanmål och mjöl, intaga varan och, när den hit i landet inkommit,
med stöd af nu gällande författning, erhålla lång kredit för tullafgiften
genom att upplägga densamma på nederlag. De störa nederlagsbehållningarna
af spanmål och mjöl i tider, då tullförhöjning
eller prisstegring å spanmål emotses, visa tillräckligt, att man
väl förstår att begagna sig åt nederlagsrätten, hvilken, såsom bekant,
medgifver importören att under ända till fem års tid hafva
sina varor upplagda på nederlag samt att vid varans uttagande
derifrån tillgodonjuta tre månaders kredit på den åsätta tullen. Det
är ju kändt och enhändt, att värdet eller priset på eu vara i allmänhet
bestämmes genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan,
och då vanligen nederlagsbehållningarna under vintern äro
störst, d. v. s. just under den tid, då jordbrukaren kan tröska sin säd
och måste sälja sin spanmål, så, när han då utbjuder sin vara, får
han af den vanlige köparen höra, att stora förråd af samma slag
äro hopade på nederlagen, hvilket förhållande lägger hinder i vägen
för honom att erhålla något så när resonnabla pris för och ofta gör
det för honom omöjligt att sälja sin vara. Det har sagts af den
föregående talaren, att nederlagsrätten kunde anses vara och gagna
såsom en regulator för spanmålsprisen, men det vore i så fall eu
enarmad regulator, ty den reglerar priset å den inhemska varan
nedåt, men å den utländska uppåt, och en sådan regulator kan jag
för min del icke anse juste.

Det är egendomligt med eu del förhållanden, som å den andra
sidan ofta åberopas såsom nödiga och nyttiga för vårt land. Då,
just till följd deraf, att stora qvantiteter utländsk spanmål ligga på
nederlag, jordbrukaren ofta, just när han det önskar, icke kan sälja
hvad han deraf producerat, måste äfven han göra ett slags nederlag
af dylika sina produkter, och detta sker då på hans spanmålsvind
eller spanmålsbod. När det är lägligt och förmånligt för importören
af utländsk spanmål, så tager denne ut sin vara och säljer den samt
betalar tullen tre månader derefter. Denna tull hör man ju städse
från andra hållet kallas en tullskatt, men de skatter, som jordbrukaren
har att betala till kronan och kommunen, de få icke erläggas
när han finner det vara för honom lämpligt och förmånligt.
Han måste betala sin skatt på uppbördsstämman eller reststämman,
annars blir han lagsökt. Han har således icke fritt val att sälja,
då han kan göra det med fördel, utan ofta tvingas han, för att
kunna betala skatten, att sälja när han, just på grund af de nu
bestående nederlag sförhållandena, kanske får minst betaldtför sinvara.

Nu säges det, att denna stora import af spanmål från utlandet
är nödvändig för befolkningens behof, men vi veta ju litet hvar, att
en stor mängd landtbrukare nödgats använda sin råg, då de icke
kunnat få antagligt pris derför, till kreatursföda. Skulle det löna
sig att odla råg med någon förtjenst, om äfven liten, så skulle den
icke, såijom nu delvis sker, användas till kreatursfoder utan till
brödföda; och enligt min fulla öfvertygelse skulle man då inom tio

Om upphörande
af rättigheten
att (1
nederlag upplägga
spanmål
m. in.

(Forte.)

N:o 18. 56

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Om upphö- år få den glädjen konstatera, att den svenska jorden producerade
rande tillräckligt spanmål för det svenska folkets behof.

nederlag ''upp- Då man ofta på senare tider hemtat lärdom från utlandet

lägga spanmål och i synnerhet från Preussen, vill jag nämna, att man der icke
m. m. nöjt sig med att skydda jordbrukets intressen endast genom de tull(Forts.
) satser, som nu gälla och hvilka till följd af traktaten med Österrike
—Ungern icke kunna på tio år höjas. Bland de tnånga reformförslag,
som der af det preussiska statsrådet, hvilket dock ingalunda
får förblandas med den preussiska regeringen, till jordbrukets gagn
föreslagits, tillåter jag mig nämna: blandade transitolagers och deras
kredits begränsande till den rena transitohandelu; understöd åt de
kooperativa spaumålsbodarna; reform af produktbörserna för spel- och
spekulationsaffärernas inskränkande; ändring af qvarnarnes kreditförhållanden
i syfte af den inländska spanmålens gynnande o. s. v.
Detta visar tydligt för mig, att det icke är alldeles nog med de
tullsatser, som äro spanmål och mjöl åsätta. Vill man, att de skola
hafva någon större effekt, och den bästa möjliga effekt, för att höja
prisen å den inhemska varan i nivå med den utländska, så synes det
mig nödvändigt att söka åstadkomma en af de lättnader för jordbruket,
som skulle uppstå derigenom, att man icke genom nederlagsrätten
rent af direkt understödde en import, hvars ofta oroväckande
storlek i de flesta fall af mig anses öfverflödig och skadlig.

På grund af dessa skäl, som jag nu haft äran anföra, och flera
andra, hvilka jag i anseende till den långt framskridna tiden ej vill
trötta herrarue med att åhöra, anhåller jag, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr Bohnstedt: Såsom motionär anser jag mig skyldig att
yttra några ord till frågans belysning.

Nederlagsrätten är ju af gammalt datum, och skall jag söka
visa, huru densamma begagnats under de sista 20 åren. Under tiden
från 1875 till 1888, då spanmålsimporten var fri, var det blott en
enda gång som nederlagsrätten begagnades. Det var 1881, då omkring
25,000 kg. hvetemjöl upplades. Det är först efter tullsatsernas
införande 1888, som nederlagsrätten kommit till heders, och
sedan hafva tullnederlagen successivt ökats, hvilket visar, att man
sökt just derigenom motverka de tullsatser, som voro afsedda att
skydda jordbruket. Jag anhåller nu genom några siffror få visa:
1) dels huru mycket importen ökats sedan 1875, 2) dels äfven
huru mycket den inhemska spamnålsproduktionen under samma tid
ökats, samt slutligen 3) i huru stor utsträckning nederlagsrätten
användts under samma tid. För att icke nödgas anföra för många
siffror, skall jag blott taga dem för hvart femte år, och gälla mina
siffror endast artikeln råg och hvete.

1875 importerades 78,653,500 kilogram hvete och råg, 49,839,000
kilogram mjöl, summa 128,492,500 kilogram. Af samma sädesslag
importerades 1880 respektive 88,722,000 kilogram och 50,922,000

Lördagen den 30 Mars, f. va.

57 N:o 18.

kilogram mjöl, summa 139,644,000 kilogram, således ungefär detsamma
som 1875. Sedermera steg importen af samma slags spanmål
1885 till bortåt 300 millioner kilogram, 1890 sjönk den ned
till något öfver 200 millioner kilogram, var 1892 227,000,000,

1893 251,000,000 och 1894 351,000,000 kilogram. Samtidigt uppgick
enligt officiella statistiska uppgifter för 1875, då folkmängden
utgjorde 4,383,291 personer, brödsädesproduktionen inom landet efter
afdrag af den spanmål, som behöfdes för utsädet, till 487,926,936
kilogram och för

1880 till 505,000,000 kilogram,

1885 b 536,000,000 b

1890 b 554,000,000 b

1892 » 594,000,000 b

1893 b 592,000,000 b

Oaktadt folkmängden från 1875 till 1895 endast ökats med

omkring 440,000 menniskor och den inhemska brödsädesproduktionen
stigit till en med 105 millioner ökad qvantitet, är dock importen

1894 omkring 220 millioner kilogram större än 1875.

Åkerarealen uppgifves 1875 till 2,736,783 hektar och 1893 till
3,371,757 hektar.

Den med höstsäd besådda arealen uppgifves för år 1875 till
412.130 hektar och för år 1893 till 462,080 hektar.

På nederlag voro angifna råg och hvete, rågmjöl och hvetemjöl
i kilogram år

1888 c:a 15,000,000

1889 b 37,000,000

1890 b 38,000.000

1891 b 74,000,000

1892 b 98,000,000

1893 b 100,000,000.

Dessa siffror äro hemtade från statistiken, men jag är dock för
min del öfvertygad, att produktionen inom landet varit betydligt
större, än statistiken upptager.

Är då verkligen denna stora årliga import af brödsäd af behofvet
påkallad? För min del tror jag det icke. Då vi veta, huru
stora qvantiteter af i synnerhet råg under de tvenne sista åren måst
uppfodras inom landet för att på något sätt kunna realiseras, måste
denna slutsats ligga ganska nära. Jag tror derför, att det väsentligen
varit spekulationslusta och icke egentligen behofvet, som framkallat
den ökade importen, och det synes mig då onaturligt, att en
lagstiftning skall finnas, som på jordbrukets bekostnad berättigar hvilken
spekulant som helst att på nederlag upplägga huru stora qvantiteter
som helst af mjöl och spanmål och med milliontals kilogram nedtrycka
priset inom landet. Jag tror, att denna författning ej passar

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 18. 5

Om upphörande
af rättigheten
att ä
nederlag upplägga
spanmål
m. rti.

(Forts.)

Ji:o 18. 58

Lördagen den SO Mars, f. m.

Om upphö- för nuvarande förhållanden; den tillämpades naturligen icke under
rande af rat- frjhandelstiden, men har nu kommit till heders, då den icke borde
i''nederlag ''‘upp Snnas- Denna nederlagsrätt för spanmål framkallar just dessa osunda
lägga spanmäl spekulationer inom affärslifvet, då spekulation möjliggöres för perm.
m. soner som sakna både kapital och affärserfarenhet.

(Forts.) Med den välvilja, bevillningsutskottet visat motionen, hoppas jag,

att dess med anledning deraf framstälda förslag skall vinna kammarens
bifall, och är förvissad, att regeringen, om hvars lifliga intresse
för vårt jordbruk jag är öfvertygad, ej skall underlåta att
taga frågan under ompröfning, så mycket hellre sonj den hel och
bållen faller under Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsområde.
Tillåter mig sålunda att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Re t tig: Ehuru tiden är långt framskriden, djerfves jag
dock begära ordet i denna fråga för att få min åsigt antecknad till
protokollet.

Jag anhåller då att få protestera emot herr Bohnstedts motion.
Det synes mig nemligen, sedan man nyligen pålagt förhöjda spanmålstullar,
vara skäl att se tiden an och vänta, till dess att resultatet
af dessa visat sig, innan man börjar pålägga nya skatter på
ifrågavarande förnödenhetsartiklar. Man må nemligen säga hvad
man vill, om man ser saken rätt, så innebär dock upphäfvandet af
nederlagsrätten en kascherad tullförhöjning och ett privilegium för
en viss klass att drifva spanmålsaffärer. Om man tänker sig nederlagsrätten
borttagen, måste tullen ögonblickligen erläggas af importörerna.
Många af dessa hafva antagligen icke så stort kapital,
att de kunna genast betala den inköpta varan, utan måste mot säkerhet
af densamma upplåna medel dertill. Det faller sig sedan ej
så lätt att ytterligare anskaffa medel för tullens betalande. Såsom
nyss anförts, synes det mig derför, att man borde se resultatet af
den antagna tullförhöjningen, innan man vidtager ytterligare åtgärder,
verkande i samma retning.

Hvad beträffar det herr Bohnstedt anförde, att nederlagsrätten
icke begagnats förrän på sista tiden, så är ju detta helt naturligt.
Då ingen tull fans, lade man icke upp spanmål på nederlag; man
hade ju dertill icke den ringaste anledning. Det är först då en vara
är belagd med tull, som det är fördelaktigt att begagna sig af nederlagsrätten.

Samme talare ansåg det vidare vara orätt, att man på jordbrukets
bekostnad och till dess förfång lät så kolossala qvantiteter
spanmål komma in i landet, hvilket hindrade jordbrukarne att sälja
hvad de producerade. Men är det icke äfvenledes lika orätt att på
allmänhetens bekostnad gynna jordbrukarne samt ålägga denna allmänhet
att ovilkorligen betala högre pris för spanmål. Det synes
mig vara alldeles gifvet.

Herr Bohnstedt sade också, att spanmålsimporten blott skedde
på grund af spekulationslust. Men äfven spekulationer framkallas af

59 N:o 18.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

behofvet. Hvilken importör tager in hundratusentals hektoliter spån- Om upphömål,
om han icke har förhoppning att sälja varan. l^hetenauå

Jag kan således icke finna, att herr Bohnstedt kunnat otver- nederiag upp.
tyga mig om rättvisan af nederlagsrättens borttagande, utan korn- lägga spanmål
mer detta med säkerhet att verka högst skadligt och fördyra denna *». m.
förnödenhetsartikel. Åtskilligt skulle äfven vara att anmärka mot (Forts.)
herr Philipsons yttrande, men då tiden är långt framskriden, samt
hvar och en af herrarne säkerligen redan bestämt sig för, huru han
kommer att votera, vill jag icke längre upptaga kammarens tid,
utan inskränker mig till att yrka afslag på utskottets föreliggande
framställning.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att,
enär olika yrkanden framstälts beträffande den nu föredragna punktens
båda moment, propositioner komme att göras för hvardera
momentet särskildt.

Vidare anförde herr talmannen, att i afseende på mom. a) yrkats
dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock afslag derå, hvarefter
herr talmannen gjorde propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Rettig begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
1 mom. a) af sitt betänkande n:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 28.

Emot det sålunda fattade beslutet anmälde herr Forssell sin
reservation.

N:o 18. CD

Lördagea den 30 Mars, f. m.

Sedermera yttrade herr talmannen, att beträffande mom., b) i
föreliggande punkt endast yrkats, att hvad utskottet hemstält skulle
bifallas, och blef, på gjord proposition,, detta yrkande bifallet.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade: Jag anser mig böra tillkännagifva,
att enligt öfverenskommelse i talmanskonferensen kommer arbetsplenum
att utsättas till nästa fredag; att, huruvida det blir arbetsplenum
på lördagen eller icke kommer att bero på ärendenas afgörande
under fredagen och på de ärenden, som äro färdiga att då
behandlas; samt att vidare det första arbetsplenum efter påsk blir på
torsdagen den 18 april, då gemensamma omröstningar komma att
ske öfver de voteringspropositioner, som derförinnan blifvit af kamrarne
godkända.

Herr Casparsson erhöll på begäran ordet och anförde: Då
lagutskottets i dag för andra gången bordlagda betänkande u:o 26,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för
kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens
behof m. m., innehåller bestämmelser, som på ett mycket känbart
sätt beröra den enskildes rätt, och det under nästa vecka antagligen
mycket forcerade riksdagsarbetet torde för mången försvåra möjligheten
att sätta sig in i lagbestämmelsernas alla detaljer, får jag
vördsamt hemställa, att detta lagutskottets betänkande n:o 26 måtte
uppföras på föredragningslistan för det plenum, som kommer att
hållas lördagen den 20 nästkommande april.

På gjord proposition beslöts, att lagutskottets ifrågavarande utlåtande
skulle uppföras på föredragningslistan till det kammarens
sammanträde, som komme att hållas lördagen den 20 nästinstundande
april.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Pettersson,
Fredrik Emil, under tio dagar från och med den 2 i nästa månad.

Kammaren åtskildes kl. 4,0 3

m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 18 9 8.