1895. Första Kammaren. N:o 17 (Riksdagens protokoll 1895:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 17.

Onsdagen den L7 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Majt:s nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående bidrag till bestridande af kostnaderna för en
allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897;

2:6) angående tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara
den 10 maj 1889;

3:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt kartografen
Carl Edvard Dahlman;

4 ro) om vissa förändringar i gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker; samt

5:o) angående uppförande af nytt landsstatshus i Luleå.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Riksdagsman J. F. Wester, som lider af influensa, är till
följd deraf tillsvidare oförmögen att bevista Riksdagens sammanträden.
Stockholm den 26 mars 1895.

Filip Bur gm an,
Legitim, läkare.

Justerades protokollen för den 18 och 20 i denna månad.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 16, till Konungen i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående förhöjning af tullen å spanmål m. in.

Första Kammarms Prof. 1895. N:o 17.

N:o 17. 2

Onsdagen den 27 Mars.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstat
tens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,

n:o 43, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande riksstatens fjerde hufvudtitel, och

n:o 44, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en
fråga rörande anslagen under riksstatens femte hufvudtitel;
bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 12, i anledning af väckta motioner rörande ändringar
i tullstadgan;

n:o 13, i anledning af väckt motion om exporttull å trävaror
och trämassa; och

n:o 14, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 6, med anledning af väckta motioner om inrättande af
nya afdelningskontor af riksbanken;

n:o 7, angående höjning i anslaget till extra biträde m. m.
vid afdelningskontoret i Hernösand; samt

n:o 8, angående användandet af riksbankens vinst för år 1894;
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 24, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
skyldigheten att förnya inteckning; och

n:o 25, i anledning af väckt motion angående upphäfvande
af den personliga folkskoleafgiften.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 165, med delgifning af nämnda kammares
beslut rörande dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i fråga om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och
framläggande af förslag till vissa ändringar i förordningen den
11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen af margarin
samt å handeln dermed, beslöt Första Kammaren hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 166, med delgifning af nämnda kammares
beslut rörande dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om vidtagande af åtgärder till förekommande af
förvexling mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren och andra

Onsdagen den 27 Mars.

X:o 17.

i granskapet befintliga fyrar, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 168, med delgifning af nämnda kammares
beslut rörande dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om åtgärders vidtagande för erhållande af eu förbättrad
folkskolestatistik, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogs • å nyo sammansatta stats- och banko utskottets Ifrågasatt
den 22 och 23 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3, i upphörande
anledning af väckta motioner dels om upphörande af allmänna jjj''
hypoteksbanken och inrättande af eu ny hypoteksinstitution un- em m”’
der statens förvaltning och garanti, dels om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående utredning af möjligheten och sättet för inbetalning
i förtid af äldre lån från hypoteksförening eller nedsättning
af räntan derå, utan betungande vilkor för låntagaren.

Grefve Spens: Det kan icke bestridas, att de höga

hypoteksräntorna förorsaka stora bekymmer hos vårt lands jordegare,
hvilka tyvärr i allmänhet äro skuldsatta och i främsta
rummet hafva sådana räntor att erlägga. Åt de jordegare, som
under senare åren blifvit låntagare i hypoteksföreningarna och
dessförinnan icke haft sina egendomar derstädes belånade, hafva
kunnat utlemnas billigare och jemförelsevis bättre lån, men den
stora mängden jordegare har haft hypotekslån sedan lång tid tillbaka,
sedan eu tid, då den allmänna räntefoten var betydligt
högre än nu, och då följaktligen de penningar, som hypoteksbanken
anskaffade till utlåning, stälde sig vida dyrare än nu är
fallet. De förbindelser, som hypoteksbanken under sådana förhållanden
iklädde sig, måste ovilkorligen fullgöras, och det förnämsta
vilkoret derför är, att också hypoteksföreningarnes låntagare
till punkt och pricka fullgöra den dem åliggande betalningsskyldighet.
Härutinnan kan enligt mitt förmenande icke den
ringaste eftergift ifrågakomma; — men jag tror likväl, att hypoteksbanken
utan någon förlust skulle kunna tillföra de äldre låntagame
eu god hjelp, och det är om beskaffenheten af denna hjelp,
sådan som jag tänkt mig den, som jag ber att få yttra några ord.

Enligt min åsigt borde hjelpen bestå deruti, att hypoteksbanken,
mot behöriga tilläggsförbindelser af vederbörande äldre
låntagare, årligen förskotterade eu del af den höga räntan och
gjorde sig för dessa förskott betald derigenom, att låntagare

N:o 17.

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoleksbankenlm.
m.

(Fort?.)

4 Onsdagen den 27 Mara.

efter amorteringstidens slut finge fortsätta med sina vanliga ärsinbetalningar,
intill dess hvpoteksbankens samtliga förskott voro
till fullo guldna med skälig ränta på ränta. Jag säger »med skälig
ränta», tv det ligger i sakens natur, att hypoteksbanken icke
med en dylik åtgärd får afse att skörda någon vinst, utan bör
sätta räntan å förskotten så lågt som möjligt, och jag får
nämna, att denna ränta icke kan sättas högre än till 4 procent,
derest hjelpen skall kunna utsträckas till ett större antal låntagare.
— Om vi se på eu bilaga, som är bifogad betänkandet,
så erfara vi, att hypoteksbanken har stora belopp utlånade på
s. k. tillfälliga lån, belopp uppgående till öfver 6 millioner kronor,
och att hypoteksbanken för dessa icke åtnjuter fullt 4 procent ränta;
och säkerligen kan hypoteksbanken, derest tillräckliga medel icke
erhölles genom dessa tillfälliga låns indragande, mot nämnda ränta
med lätthet anskaffa hvad som derutöfver erfordras. Skulle hypoteksbanken
å ifrågavarande förskott kunna taga lägre ränta
än 4 procent, så blir hjelpen till låntagarne ännu större.

Vi veta, att den ränta, som de äldre låntagarne erlägga för sina
lån, är 5 procent, hvartill kommer tre fjerdedel procent kapitalinbetalning
och eu fjerdedels procent förvaltningsbidrag. Hypoteksföreningarna
hafva dock under de senare åren kunnat medgifva upphörande
af förvaltningsbidraget för äldre låntagare, så att desse
numera hafva att betala en annuitet af 5 3/''i procent på sina lån.
Men med de låga pris, som nu äro gängse å alla landtbruksprodukter,
är det svårt att betala en så hög annuitet. Förskotterade
hypoteksbanken, på sätt som jag framhållit, 3/r procent af räntan, och
låntagarne sålunda finge eu årlig inbetalning af 4 lU procent ränta
och 3/4 procent kapitalinbetalning — eller eu annuitet af saramanlagdt
endast 5 procent — så erfordrades t, ex. för ett lån, som hade
10 amorteringsår återstående, eu tillökning i amorteringstid af icke
fullt 2 år, för ett låu, som hade 20 amorteringsår återstående, en
tillökning i amorteringstid af omkring 5 år, och för ett lån, som
hade 30 amorteringsår qvarstående, eu tillökning i amorteringstid
af något mer än 10 år, allt med beräkning, att hypoteksbanken
blefve till fullo ersatt för sina gjorda förskott med ränta på ränta
efter 4 procent. Uen utväg, som de äldre låntagarne för närvarande
ega för att få sin annuitet nedsatt till 5 procent, är att omsätta sina
lån och uttaga nya amorteringslåu med 4 Vi procent ränta och Vr
procent kapitalinbetalning; — men derigenom få de sina egendomar
belastade med samma höga annuitet under ej mindre än Öl år,
och tillika fordras uti de flesta om icke alla hypoteksföreningar, att
omsättande låntagare skola å nyo under flera år betala förvaltningsbidrag.
Det är gifvet, att det sätt, att få annuiteten nedsatt till
endast 5 procent å lånen, som jag har tagit mig friheten angifva,
vore för de äldre i bekymmer stadda låntagarne oändligt mycket
fördelaktigare än nyssnämnda dem hittills anvisade utväg för ett
sådant måls ernående.

Onsdagen den 27 Mars.

5 >'':o 17.

Vid detta betänkande är fogad en synnerligen förtjenstfull
redogörelse af bankinspektören öfver eu af honom verkstäld
granskning af hypoteksbankens förvaltning, och kunde om de
förhållanden, som bankinspektören här berör, vara rätt mycket
att säga, men jag vill inskränka mig till att uttala eu förhoppning,
att hypoteksbankens delegare och styrelse måtte angående den
s. k. garantifondens afförande och kapitalrabatternas öfriga behandling
följa det tillvägagående, som bankinspektören med bevisande
skäl förordat.

Hvad slutligen beträffar det nu föreliggande betänkandet,
har jag icke något att invända mot den hemställan, som utskottet
gjort.

Herr af Buren: Under många år har jag haft för afsigt

att bringa denna fråga allvarsamt på tal, men jag har bäfvat för
svårigheterna, och ehuru jag ännu hyser vissa betänkligheter, har
jag likväl låtit öfvertala mig att nu framkomma med denna motion
till Riksdagen, dertill manad af jordbrukets betryck och den långvariga
och svåra kris, hvari jordbruksnäringen allt fortfarande
befinner sig. Jag har nemligen icke likgiltigt och med öppna ögon
kunnat se den fara, som hotar våra jordbrukare, icke allenast
genom den höga hypoteksräntan, utan äfven genom den risk, som
hypotekslånen för dem medföra. Enligt bankinspektörens berättelse
uppgå de amorteringar, som låntagarne erlagt, till 55 millioner,
och, mine herrar, för dessa 55 millioner hafva låntagarne icke
den allra minsta säkerhet. Den risken och den faran hotar att
blifva omstörtande, då man läser sådana tidningsnotiser som
denna: »Inom en af de mindre hypoteksföreningarna (i ett af

mellersta Sveriges mest välmående län) har redan i höst 150 lagsökningar
måst uttagas å låntagarne, som icke mägtat betala sina
räntor». Såväl utskottet som bankinspektören har också skarpt
betonat denna fara.

Deras klagomål, som nu äro besvärade af dessa hypotekslån,
äro nu för visso mer än någonsin berättigade, då man i andra
bankinrättningar kan belåna icke endast första inteckningar,
utan äfven andra och tredje inteckningar mot lägre ränta än
den, mot hvilken hypoteksbanken kan lemna lån, och detta, mine
herrar, med räntebetalning en gång om året utan all risk och,
märk väl, utan kapitalrabatt. Jag kan af egen erfarenhet bestyrka
detta, emedan jag sjelf har sådana lån i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten
och civilstatens pensionsinrättning. För öfrig!
är det ju en allmänt känd sak.

Eu annan vigtig omständighet är den, att genom de höga
fastlästa hypoteksräntorna motverkas en allmän och större räntenedsättning
inom landet, till skada för industrien och till skada
lör alla dem, som behöfva låna penningar. Jag vet väl, att de
finnas, som anse att jorden icke skall hafva något värde alls,

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

N:o 17. 6

Onadagen den 27 Mars.

Ifrågasatt jag menar socialisterna, men dessa besinna icke, eller kanske
upphörande ,je besinna det allt för mycket, att jorden är den som vi bygga

hypoteksban- oc^ 130 På> är den som föder ocl1 kläder ossken
in. m. Men det finnes andra, som med skal frukta, att genom en

(Ports.) nedsättning af hypoteksräntan skall åstadkommas en allmän räntenedsättning,
minskade utdelningar och minskad ränta på eget
kapital.

Det är från detta håll, som jag befarar, att det största och
kraftigaste motståndet är att vänta mot denna reform, men äfven
detta motstånd kan brytas, om landtbrukarne äro vakna och
framför allt eniga. För öfrigt tror jag, att äfven bland kapitalisterna
finnas män, som sätta det allmänna intresset framför det enskilda,
och som till fullo inse, att det är vida bättre att jordbruket,
industrien, med ett ord våra näringar och alla som behöfva låna
penningar, få lägre ränta, än om dessa skulle få något större utdelningar
på sina kapital.

Vidare håller jag före, att tidpunkten nu är synnerligen
lämplig för eu sådan reform. Våra statsobligationer stå högt i
pris och äro i stigande likasom utländska statsobligationer. Engelska
2s/i procents consols stå långt öfver pari, likaså franska 3 procents
rentes. Dessutom står nu ordnandet af fastighetskrediten på dagordningen
i snart sagdt hela den civiliserade verlden. I Frankrike
beslöt deputeradekammaren den 27 oktober 1894, i likhet med hvad
förut senaten antagit, eu lag om bildande af kreditföreningar för landtbruket.
Lagförslaget bekämpades af socialisten Jaures, men finansministern
Méline påstod, att lagen skulle komma att medhafva
ett välgörande inflytande genom att ordna landtbrukskrediten. I
Tyskland har det gått så långt, att man begär, att staten skall
afbetala 25 procent af hypoteksskulden. I Danmark pågår, såsom
berrarne veta, eu liflig agitation för att få hypoteksräntan sänkt.
Såsom herrarne kanske påminna sig, stod i Posttidningen redan
sistlidne oktober månad att läsa, att ett förslag var å bane, som
i hufvudsak gick ut på inrättande af eu ny kreditförening för
landtegendomar, hvars obligationer skulle förses med statsgaranti
intill ett belopp af 100 millioner kronor. Samtidigt framkom
äfven det förslaget, att hälften af den i danska egendomar iutecknade
skulden icke längre skulle amorteras. I samma skrifvelse
yttras, att »den nu 40 ånga kreditföreniugsinstitutionen måste
betraktas såsom föråldrad». Jag undrar om icke så är förhållandet
äfven med vår hypoteksinstitution. Vidare skrifves det om
denna nya kreditanstalt, att »intressenterna i denna afdelning
skola vara solidariskt ansvariga för de af föreningen utstälda
skuldförskrifningarna». Och slutligen står i sammma skrifvelse,
att denna centrallånekassas styrelse skall ega »grundliga kunskaper
såväl i hvad som rör landthruket som i affärer och hankförhållanden*.
I dessa uttalanden instämmer jag.

För att bota ett ondt måste man ju försöka att undersöka

Onåd agen den 27 Mars.

7 5:0 17.

orsaken till det onda. Utskottet har icke gått in i pröfning af Ifrågasatt

denna vigtiga del af frågan. Utskottet har icke ens uppgifvit,

hvad jag i min motion sagt vara orsak (ill det onda. Jag säger: hypoteksban »Orsaken

till närvarande ihållande jordbrukskris och de höga hen m. m.
5-procent-räntorna på hypotekslån beror, så vidt jag förstår, der- (Forts.)
på att vår fastiglietskredit är beramad i utlandet och grundar
sig på utländsk upplåning; derifrån den ständiga bristen på
kapital, som årligen ökar sig genom utbetalningar till utlandet
och som är så mycket farligare, som den verkar menligt på
produktionsförmågan och årligen minskar behållningen på vårt
industriella arbete. Vi söka att årligen höja inkomsten, men vi
komma aldrig till tillbörligt resultat, emedan räntorna är den
ebb, som drifver våra pengar ut, och floden, våra näringar, som
skulle drifva dem in, förmår icke att på samma gång förlägga
vår rörelse. Vi utsugas till största delen genom penniugebrist
och brist på förlag, emedan vårt rörelsekapital alla år sopas bort
genom de utländska räntorna, som skola betalas. Vi gå under
genom vår illa stälda faetighetskredit, emedan vårt näringslif icke
bringar oss förökadt kapital eller lemnar oss behöfliga tillgångar.

Våra skuldsedlar eller obligationer gå ut och komma andra folk
och deras rörelse till godo, som ensamma draga vinsten af denna
kredit.»

Att borttaga denna orsak till jordbrukskrisen hindrar så
vidt jag förstår hypoteksbankeus reglemente. Alla monopol äro
förkastliga, men i synnerhet det monopol, som fastläser jordbrukarne
vid eu hög ränta. § 5 af hypoteksbankens reglemente
innehåller, att t ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande
hypoteksförening, eller hvilken annan kreditinrättning som
helst, än allena den allmänna hypoteksbankm, må utgifva tryckta
eller graverade, till innehafvaren stälda, på viss årlig afbetalning
eller på uppsägning lydande räntebärande obligationer, i livilka för
upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlofvas». Vidare
heter det i § 8 mot slutet: »dock må ej utan föregånget beslut
af hypoteksbankens delegare vid lagligen utlyst allmän sammankomst
samt Kongl. Maj:ts dertill lemnade bifall lån till hypoteksförening
utlemnas annorledes än i kontanta penningar.» Efter mitt
förmenande borde det i stället vara i obligationer. För öfrigt har
man sagt mig, att hypoteksbankens styrande män icke äro så
noga med att efterlefva reglementet. I § i heter det: »lån, som
af hypoteksbanken upptages, skall vara från hypoteksbankens sida
uppsägbar efter viss tid, högst tio år från lånets upptagande.»

Man har sagt mig, att den sista konvertering, som skett, tillkommit
på sådana vilkor, att någon ny konvertering icke kan
ske förrän 1907 eller sålunda efter 12 år.

Fn annan orsak, och denna icke den minsta, ber jag att få påvisa.

På 1880-talet utgick eu utkas från regeringens dåvarande finansminister,
att all Sveriges jord skulle taxeras högre äu förut. Denna

X:o 17. 8

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt har haft ett ödesdigert inflytande. Jag tror nog, att denna ukas
af Allmänna ^kommit i bästa välmening, men den har visat sig vara af ondo.
hypoteksban- Utskottet säger i sitt betänkande, att »hypoteksbankens
ken m. m. kredit kan anses vara nästan lika god som statens.» Ja, vore det
(Forts.) rigtigt, så ramlar hela min motion, ty den är byggd just på den

förutsättning, att statens kredit är större än hypoteksbankens.
Då man sagt mig, att börsnoteringarne icke vore att lita på, har
jag hört mig för hös fackmän, börsmäu och sådana personer, som
borde hafva reda på saken, och dervid erfarit, att i allmänhet
kau sägas, att svenska statens 3-procent-obligationer stå i samma
värde som allmänna hypoteksbankens 37* procent-obligationer. Om
nu — såsom jag har anledning att förmoda — denna förutsättning
är rigtig, så gör kreditskilnaden icke mindre än 14 procent, och
då, såsom här är fallet, fråga är om 300 millioner kronor, gör
ju skilnaden 42 millioner kronor. Vill jag icke taga mer än
hälften — och jag är fullt viss om att åtminstone det beloppet
är verkliga sanningen — utgör dock skilnaden 21 millioner
kronor. Kan man då säga, hvad utskottet antager, att hypoteksbankens
kredit är lika god som statens?

Vidare, då jag i min motion skarpt betonat, att hvarken
statskassan eller den enskilde, som af hypoteksväsendet i vårt
land ej beröres, skall behöfva bidraga till åstadkommande af
ränteuedsättning, har utskottet sagt, att jag icke kunnat fasthålla
denna åsigt. Jag kan icke förstå detta utskottets resounement.
Det är ju alldeles klart, att jag utgått från den förutsättning,
som jag nyss nämnde, eller att våra 3-procent-obligationer med
icke endast statsgaranti utan äfven säkerhet af inteckning inom
halfva taxeringsvärdet icke skola behöfva, såsom utskottet säger,
säljas med en betydlig kapitalrabatt, utan att de skola kunna säljas
med en ganska obetydlig sådan.

Utskottet säger, till svar på herr Lundells motion: »För

öfrigt tillåter sig utskottet anmärka, att, om räntan å alla hypotekslån
skulle nedsättas till 4 procent, det derför behöfliga statsbidraget
ej skulle kunna begränsas till det af motionärerna omförmälda
belopp, 8,000,000 kronor, utan med all sannolikhet
skulle medtaga minst hela grundfonden, 30,000,000 kronor». Ja,
mine herrar, är icke det ett stöd för min motion. Jag åtminstone
kan icke finna annat, än att detta är ett ganska starkt stöd för
den motion, jag afgifvit.

Då styrelsens öfver Sveriges allmänna hypoteksbank utlåtande
den 18 januari 1895, som finnes bifogadt utskottets betänkande,
bland annat innehåller ett personligt angrepp mot mig, torde det
tillåtas mig att med några ord bemöta detsamma. På sid. 11
står att läsa följande: »att, då bruksegaren af Buren i motiveringen
till sin berörda motion söker göra gällande, att jordbruket med
sitt för närvarande förminskade utbyte icke längre förmår bära den
ränta af ända till 5 %, som ett stort antal jordägare hafva att erlägga
å erhållna hypotekslån, detta icke synes stå väl tillsammans med

Onsdagen den 11 Marg.

9 N:o 17.

hvad lian yttrar om den säkerhet, hypotekinstitutionen har i den
belånade jorden, nemligen att denna är »den allra bästa»; ty
vore förhållandet verkligen sådant, att jorden ej vidare förmådde
bära den skuldbörda, som för upptagna hypotekslån hvilar å densamma,
så skulle den säkerhet för lånen, hypoteksföreningarna
innehafva, ingalunda kunna sägas vara god och ännu mindre
den bästa möjliga». På detta, jag vågar säga omotiverade, påstående
vill jag svara, att på samma gång det är ett faktum att
sådana inteckningar, som hypotekinstitutionen eger såsom säkerhet
för de lån, som den utlemnat, med lätthet kunna belånas i
andra bankinstitut här i landet mot lägre ränta, utan risk och
utan kapitalrabatt —- hvilket väl måtte bevisa, att denna säkerhet
är den allra bästa — på samma gång är det en obestridlig sanning,
att den ena egendomen efter den andra exekutivt försäljes för
att betacka hypoteksföreningarnes fordringar — hvilket väl å andra
sidan måtte bevisa, att jorden och dess egare icke vidare förmå
bära den skuldbörda, som för upptagna hypotekslån hvilar å densamma.

Slutligen får jag till hans excellens herr statsministern och
chefen för finansdepartementet frambära min tacksamhet för den
utredning, som han genom bankinspektören låtit verkställa öfver
hypoteksbanken och som till fullo ådagalägger, att hypoteksinstitutionens
ledande män genom det sätt, hvarpå de skött anstalten,
visat sig oförmögna att tillgodose jordbrukarnes berättigade kraf.
Denna utredning måste öppna ögonen på hvar och eu, som vill
se, att tiden är inne att afsluta den nuvarande hypoteksinstutionens
verksamhet, alldenstund, såsom det nu är stridt, det blir
svårare för hvarje år, som går. I likhet med baukinspektören
vågar jag påstå, att det är alldeles omöjligt att uppgöra rigtiga
kalkyler, då man måste räkna med faktorer, som gå långt öfver
ett hälft sekel in i framtiden. För eder, mine herrar, är väl
icke obekant, hvilken opinion som i detta fall rör sig bland den
bästa delen af Sveriges folk. Derom lemna alla de bref, jag från
alla delar af landet emottaga angående denna sak, vittnesbörd,
äfvensom de petitioner, som hafva ingått till Hans Maj:t Konungen
om att få denna höga hypoteksränta i någon mån nedsatt. Jag
har dem här i min hand, och de stå till disposition för dem af
eder, mine herrar, som vilja deraf taga del. En har jag blifvit
anmodad att särskilt för kammaren tillkännagifva. Den är afgifven
af hushållningssällskapet i Hallands län och lyder sålunda:

»Till Konungen.

1 en till hushållningssällskapet ingifven af flere ledamöter
undertecknad motion har erinrats derom, att vid närvarande ihållande
jordbrukskris, med stadigt nedgående priser å alla landtbruksproduktor,
den höga räntefoten af fem procent å hypotekslån
å jordbruksfastigheter framstode såsom en faktor af synnerligen
menlig inverkan på jordbruket,

'' Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

N:o 17. 10

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt Under det att industriella verk understödas af staten, och riks af

^allmänna hyP°*eksbanken under de senare åren upptagit lån emot eu ränta
hypoteksban- ^ å 31/* procent, hade hypoteksföreningarne och i sista hand
ken m. in. deras delegare fått fortfarande erlägga en ränta af U/ä ä 2 pro(Forts.
) cent derutöfver. Detta förhållande syntes icke vara billigt eller
förenligt med eu sund ekonomi, i all synnerhet som den säkerhet,
hypoteksföreningarne hade uti den belånade jorden, vore den
allra bästa, ytterligare förstärkt genom särskilda för låntagarne
betungande bestämmelser. Det tycktes derför, enligt motionärernas
förmenande, vara hög tid att söka värna om vår fastighetskredit,
såvidt den rör jordbruksfastigheter. Svårigheterna att jemsides
med stegrade skatter och höjda arbetspriser bibehålla den
nuvarande höga räntefoten för bypotekslån framträda allt mera.
Fara vore för handen, att nämnda räntefot kan blifva ödesdiger
för mången sträfsam jordbrukare och motverka jordbrukets fortsatta
förbättring. Med afseende härå och då tidpunkten syntes
vara lämplig för hypoteksräntans nedsättande, enär rikshypoteksbanken
konverterat äldre lån och bankens grundfond ansenligt
förökats, ansågo motionärerna hushållningssällskapet böra i underdånighet
hänvända sig till Eders Kongl. Maj:t för att påkalla Eder
Kongl. Maj:ts nådiga medverkan för åstadkommande af ett bättre
förhållande härutinnan.

Hushållningssällskapet, som delar motionärernas uppfattning,
att eu väl ordnad fastighetskredit är ett af de väsentligaste vilkoren
för eu framgångsrik jordbruksdrift, anser jemväl att den
ränta, som nu i allmänhet måste erläggas för de lån, som ett
rationelt bedrifvet åkerbruk nödvändiggör, icke står i önskvärdt
förhållande till den säkerhet af inteckning i jordbruksfastighet,
som för sådana lån erbjudes.

Med denna åsigt har hushållningssällskapet icke kunnat
undgå erkänna, att frågan om tillhandahållande af billigare kapital
för jordbruket, då sådan säkerhet erbjudes, måste, särdeles
under de tryckta förhållanden, under hvilka jordbruksnäringen,
i följd af prisfallet på dess produkter, nu arbetar, vara i hög
grad förtjent af beaktande. Hushållningssällskapet har derför
funnit sig böra på det sätt bifalla framställningen, att sällskapet
hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhåller, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, hvilka åtgärder må
kunna vidtagas för att lån mot inteckning i jordbruksfastighet må
kunna erhållas på fördelaktigare vilkor än dem, på hvilka sådana
lån för närvarande af hypoteksföreningarne beviljas.

Halmstad den 2 februari 1895.

Å hushållningssällskapets vägnar
underdånigst
C. NORDENFALK.

Vidiaieraa ex officio Ernst lott Porat.

Ernst von Porat.

Onsdagen den 27 Mara.

11 N:o 17.

Ja, mina herrar, allt detta har nu uppfordrat mig till att Ifrågasatt
i min ringa mån söka få någon lindring i det betryck, hvaraf upphörande
den bästa delen af Sveriges befolkning lider, och anhåller jag att hypotMbanfå
yrka bifall till motionen. ten m. m.

(Forts.)

Herr Re t tig: Mig synes, att genom såväl utskottets be tänkande

som dervid fogade utlåtanden af hypoteksbankens styrelse
och bankinspektören ifrågavarande motion så fullständigt utredts,
att något vidare icke är att tillägga. Då emellertid den värde
motionären nu talat för sitt förslag, tillåter jag mig att yttra
några ord.

Den värde motionären hemställer, »att Riksdagen för sin
del ville besluta, att vår nuvarande hypoteksinstitution skall upphöra
och ställas på utredning, samt att en ny hypoteksbank skall
inrättas, som grundar sin rörelse på inhemska obligationer,» hvarigenom
han tänker, att eu nedsättning i räntan å jordbrukshypotekslånen
lättast skall kunna åstadkommas, och detta »utan att
statskassan eller den enskilde, som af hypoteksväsendet i vårt
land ej berördes, dertill behöfde bidraga». Han anser vidare, att
de inhemska obligationer, hvarå den föreslagna nya hypoteksbanken
skulle grunda sin rörelse, skulle, om de utsläpptes med 3
procent ränta, blifva så begärliga, att de skulle »framlocka och
lösa 100-tals millioner kronor ur sin onyttiga depositionshvila».

Hvad nu upplösningen beträffar, är den ju en åtgärd, som
icke bestämmes af ena parten. Här finnas nemligen två parter,
den som erhåller lånen och den som lemuar dem. Af 1804 års
Riksdags revisorers berättelse inhemtas, att hypoteksbanken den
31 december 1893 hade utelöpande obligationer till ett belopp af
318,800,000 kronor. Deraf äro 139,000,000 kronor ouppsägbara,
och utbetalas så, att 1877 års 5-procentlåu, hvarå den 31 december
1893 återstod 16,000,000 kronor, icke får slutbetalas eller konverteras
förr än år 1907, 1878 års 4-procentlån, som den 31
december 1893 uppgick till 92,000,000 kronor, icke får slutbetalas
förr än 1959 och 1879 års 4-procentlån, som nämnde dag uppgick
till 31,000,000, icke får slutbetalas förr än år 1939. Öfriga
180,000,000 kronor kunna på olika tider amorteras eller uppsägas
till betalning, och åtgärder i sådant hänseende äro redan vidtagna
i afseende å de lån, som upptogos 1879, 1880 och 1883.

Häraf framgår således, att någon upplösning af hypoteksbanken
naturligtvis icke kan komma till stånd förr, än nämnda lån löpt
ut sin tid och blifvit betalda.

Hvad angår förslaget att inrätta en ny bank, hvarigenom
den värde motionären, såsom sagdt, tror, att han skall störa en
hel del penningar i dess nuvarande depositionshvila, tänker jag,
att detta störande icke blifver så stort. Ty allmänheten bär i
landet är ännu icke villig att fastlåsa stora kapital mot så låg
räntesats som 3 procent. Det blefve nog i så fall nödvändigt att

N:o 17. 12

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanken
in. in.

(Forts.)

Onsdagen den 27 Mars.

gå till utlandet. Emellertid har utskottet på ett utmärkt sätt utredt
denna sak och visat, att en ny hypoteksbank icke har bättre
förutsättningar att kunna upptaga billigare lån än den nuvarande
hypoteksbanken.

Hvad beträffar den siste talarens påstående, att hypoteksbankens
372-procent-lån vore mycket lägre noterade än statens,
vill jag först säga, att man skall icke jemföra 3-procent- och 3Vaprocent
lånen. Ty statens 3-procent-lån hafva redan i 7 år varit
ute i verldsmarknaden och vunnit stort förtroende, och vid den
sista försäljning, som jag har mig bekant, betingade de 98,2 5
procent eller något dylikt. 3Vj-procent lånen betingade vid sista
försäljningen, statens lOH/s-procent och hypoteksbankens 9972 ii
100 procent. Således var skilnaden i pris icke stor. Och att inrätta
en ny hypoteksbank för 17* procent tror jag icke vara
vidare fördelaktigt.

Hvad herr Lundells motion angår, önskas deri en skrifvelse
till Kougl. Maj:t med anhållan, »att Kongl. Maj:t måtte låta utreda,
om och på hvad sätt lämpligen tillfälle kan beredas för
låntagare i hypoteksförening, som förmedlar lån från allmänna
hypoteksbanken, att utan betungande vilkor få antingen sina äldre
lån inbetalta eller få dessas räntefot nedsatt till 4 procent. Mig
synes, att utskottet och vederbörande bankinspektör samt hypoteksbankens
styrelse redan lemuat en så fullständig utredning i
denna sak, att vidare utredning icke skulle kunna göras annat
än möjligen om, huruvida hypotekslånen verkligen kommit jorden
till godo. Jag tror icke, att så är förhållandet. En stor del af
lånen hafva användts till köpeskillingsliqvid för egendomar, eu
del gått till industriella företag, och en del har helt enkelt blifvit
upplefd. Skulle man nu på ett eller annat sätt träda emellan
för att hjelpa låntagarne, så skulle hvilken medborgare i landet
som helst kunna gå in till Riksdagen och säga: jag har gjort
skuld och kan icke betala den höga räntan, då skulle litet hvar
kunna hafva anspråk på hjelp lika väl som ifrågavarande i betryck
varande medborgare.

Herr Rundel! säger vidare, att statsmagterna hafva sin
dryga andel i att dessa lån blifvit gjorda, emedan Kongl. Maj:t
skulle hafva rättighet att insätta ordförande och en ledamot i
styrelsen för hypoteksbanken. Denna rättighet är ett misstag så
till vida, att Kong!. Maj:t insätter endast ordförande i styrelsen.
Den andra ledamoten insättes af fullmägtige i riksgäldskontoret.
För öfrigt består direktionen af ytterligare tre ledamöter, som
delegarne välja. Man får väl icke kasta allt ansvar på den af
Kongl. Maj:t tillsatta ordföranden, utan är det väl de tre af delegarne
tillsatta ledamöterna, som draga det största ansvaret, och
som skulle hafva protesterat, om de två öfriga yrkat på dessa lån.

Emellertid är lånens upptagande icke så fördömligt. På den
tid, då de upptogos, ser man många andra lån göras på ungefär

Onsdagen den 27 Mars.

13 S:o 17.

samma vilkor. Så till exempel har Stockholms stad uuder åren
1867—1880 skuldsatt sig för icke mindre än 40,000,000 kronor
utan rätt till konvertering. 1867 års lån var 3,000,000 kronor
och slutbetalades 1892. 1869 års lån, 2,000,000 kronor, får icke

slutbetalas förr än 1897, 1877 års lån, 10,000,000, kronor icke
förr än 1908 samt 1880 års lån, 25,000,000, icke förr än 1936.
Dessutom har Stockholms hypotekskassa, som tagit upp lån 1861
och 1879, ej heller gjort förbehåll att få slutbetala eller konvertera
samma lån, hvilka löpa det ena till 1906 och det andra till
1924. Vidare har Göteborgs stad, som år 1872 tagit upp ett lån
å 5,000,000 kronor, icke gjort något sådant förbehåll beträffande
samma lån, som löper till 1918. Jag vill dermed visa, att, oaktadt
åtgärden nu anses mycket oklok, tänkte man icke så vid
tiden för lånens upptagande. Man hade icke då förutsett så
billiga penningetider, utan man ansåg, att när så stora lån erliöllos,
ville icke långifvarne gå in på konverteringsrätt, och att
lånen voro till förmån för vederbörande.

Jag anser emellertid resultatet af det hela vara, att, skall
någon hjelp lemnas, måste i en eller annan form statsverket eller
någon annan myndighet träda emellan och betala antingen en
del af eller hela räntan, och det tänker jag ingen kan vara med
om. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Grefve Hamilton: I hvad de aktade talarne på Blekinge

och Kronobergs läns bänkarne yttrat, ber jag få instämma deri,
men också blott deri, att ingen torde kunna bestrida, att det
måste kännas hårdt för de mer än 70 tusen landtman, som äro
delegare i hypoteksföreningarna, att nödgas erlägga 474 eller 5 %
ränta å sina lån, hvarför de pantsatt de bästa säkerheter, hvilka
de nu skulle kunna på andra håll belåna mot betydligt lägre
räntefot. Anledningen till detta missförhållande är att söka deruti
att hypoteksbanken, föreuingarnes förlagsgifvare, sålt sina med
37a ä 5 procent ränta löpande obligationer till lägre än parikurs,
hvarigenom på hypoteksbankens nuvarande obligationsskuld, cirka
309 millioner kronor, belöpa sig i kapitalrabatter 19l/ä millioner
kronor, och har banken således blott öfverskottet eller 289Va
millioner i fordringar hos hypoteksföreuingarnas delegare eller
andra placeringar. Kapitalrabatten måste amorteras och förräntas
med de belopp, hvarmed räntan å bankens fordringar hos delegarne
öfverskjuter räntan å bankens obligationsskuld. Det är
således af nöden, att hvarje delegare betalar icke blott samma
ränta som banken jemte å lånen föreskrifven kapitalamortering
utan äfven sin andel i amorteringen och förräntuingen af kapitalrabatterna.

Säkerligen hyser enhvar en liflig önskan att förhjelpa delegarne
ur de svårigheter, hvari de till följd häraf kommit, men
frågan är, huru detta skall kunna ske. Jag kan icke finna,

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

Mo 17. 14

Onsdagen den 27 Mars.

Jfrågata tt
upphörande
aj allmänna
hypotekshan ken

m. in.

(Forts.)

att någon af motionärerna vare sig i denna eller Andra Kammaren
ens kunnat angifva rigtningen för en möjlig lösning af frågan.
Herr af Buren har visserligen föreslagit, att bypoteksbanken skulle
upplösas och staten öfvertaga dess verksamhet, hvarigenom han
förmenar, att den förmånen skulle vinnas, att bankens utländska
lån skulle kunna utbytas mot billigare med statens garanti försedda
inhemska sådana, och, såsom orden lyda, 100-tals millioner
kronor framlockas ur sin onyttiga depositionshvila. Men hvad
menas med att staten öfvertog hypoteksbankens verksamhet. Finnes
det någon anledning till att tro, att staten skall kunna förvalta
ett penningeverk billigare än enskilde? Och har icke staten
lemnat hypoteksbanken tillräcklig garanti för dess skuld i de 30
millioner kronor, som blifvit afsätta till hypoteksbankens grundfond?
Hvad åter beträffar att förvandla de utländska lånen till
inhemska, så lär icke detta kunna ske på grund af ett riksdagsbeslut,
utan beror möjligheten häraf på tillgången af utländska
valutor inom landet, och denna åter beror på skilnaden mellan
vår export och import. Vidare skulle det vara högeligen intressant
att få veta, hvarest den aktade motionären har sina »i deposition
hvilande 100-tals millioner». Han menar väl icke bankernas
depositioner, ty dessa slumra sannerligen icke. De utgöra ju vår
handels, vår industris, våra landtmäns rörelsekapital, och detta
vill han väl icke beröfva dem.

Motionären i Andra Kammaren, herr Lundell, har framhållit,
att staten borde deltaga i gäldandet af kapitalrabatterna,
och jag medgifver, att detta kan vara en lösning af frågan och
en radikal sådan, men den skulle kasta oss in på socialismens
område, och vi landtmän måste tillbakavisa hvarje häntydan härom.

Grefve Spens har ock framkommit med ett förslag till lösning,
men jag kan icke finna annat än att detta förslag blott
innebär en förlängning af tiden för amorteringen af delegarnes
skulder, och löser således icke heller frågan.

Jag föreställer mig emellertid, att det sundaste sättet att
lösa frågan är, att kapitalrabatternas amortering fortsättes såsom
hittills, och, om härtill äfven användes konverteringsvinsterna,
skulle amorteringen kunna vara slutad efter 12 år, hvarefter en
betydlig räntenedsättning skulle kunna ega rum.

Slutligen har det förvånat mig och säkerligen många med
mig, att denna fråga blifvit bragt inför Riksdagen, innan hypoteksbankens
delegare haft tillfälle att yttra sig derom på allmänt
sammanträde, der likväl hvarje delegare har rätt att genom ombud
utöfva rösträtt. Förrän delegarne fått tillfälle att yttra sig öfver
frågan, anser jag att Riksdagen deri icke bör fatta något beslut.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Tamm, Hugo: Jag skall icke länge upptaga kammarens
tid. Det är blott ett par punkter, på hvilka behöfves ett
svar och hvilka måste skarpare betonas.

Onsdagen den 27 Hare. 15

Det förekommer ett yttrande i herr af Burens motion, som jag
anser icke böra förbigås, nemligen det, att icke något gjorts till delegarnes
i hvpoteksbanken bästa, I det fallet vill jag framhålla de
väsentligaste af under senare åren låntagare beredda lindringar. De
äldre delegame, hvilka häfta för 250 millioner, bar först och främst
medgifvits rättighet att omsätta lånen från 5 till 4 3A procent ränta.
Vidare ega de att för hvarje 500 kronor, som afamorterats
omsätta motsvarande summa till 4 procent ränta och för en gång
4 procent kapitalrabatt. Derjemte påföres från och med år 1888
icke vidare något förvaltningsbidrag. Och slutligen förefinnes
äfven rättighet att mot obligationen inbetala sina lån. Om dessa
nedsättningar eller lindringar säger bankinspektören, att det är de
längst gående eftergifter, hvilka äro med bankens säkerhet förenliga.

Jag vill i detta sammanhang för öfrigt framhålla, atthypoteksbanken
icke är någon statsinstitution i egentlig mening,
utan delegarnes i hypoteksföreningarne kommissionär för att
förmedla deras lånerörelse. Staten har blott åtagit sig att kontrollera
och se till, att allt går rätt till för anstaltens kredit gent
emot långifvare. Delegarne sjelfva, icke Riksdagen, äro de som
bestämma om lånefrågorna.

Nu säger man: hvarför kan det icke åstadkommas, att dessa
äldre delegare få lägre räntefot, då banken kan nu upplåna penningar
till mycket lägre ränta? Jo, af det enkla skälet, att
hypoteksbanken har gamla skulder, som måste betalas — uppkomna
derigenom, att banken, som var lagligen förbjuden att
låna ut för högre ränta än 5 %, måste upplåna till högre, hvarigenom
ett skuldbelopp uppstått, som nu håller på att amorteras.
Hittills känner man icke några andra sätt för att betala eu skuld,
än antingen att betala den sjelf eller att någon annan betalar
den eller ock att den efterskänkes. Då nu obligationshafvarne
nog icke lära efterskänka sin fordran, återstår allenast, om man
icke vill betala skulden sjelf, att eu annan skall betala den. Och
detta är nog också kärnpunkten i de framstälda motiven.

Beträffande Herr Lundells motion vill jag påpeka, att han
föi’eslår, att åtta af de 30 millioner, som staten till säkerhet deponerat,
skola få användas till afbetalning af denna bankens
skuld och derigenom räntan för delegarne sänkas Men hvarken
dessa åtta millioner eller resterande tjugutvå millioner äro
för delegare disponibla: de åtta millionerna äro endast att
disponera, ifall vid konkurs alla bankens tillgångar ej förslå
att gälda dess skuld och när hypoteksbankens delegare fingo
rättighet att frigöra och i män af inlösen af sin skuld återfå
delar af sina hypotek, hvilka enligt äldre förordningar skulle
ligga qvar i banken, till dess hela lånen slutbetalats, så lemnade
staten de ofvannämnda 22,000,000 i obligationer som säkerhet
för att obligationsinnehafvarne ej skulle genom detta medgifvande

N:0 17.

Ifvägmått
upphörande
af allmänna
hypotektb-mken
m. m.
(Forts.)

N:o 17. 16

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksban
ken m. m.

(Forts.)

blifva lidande eller anse sin betingade säkerhet förminskad. Huru
»behjertansvärdt» för gäldenärernas räkning än motionärens förslag
är, kan det ej realiseras, tv i sjelfva verket äro dessa millioner
obligationsinnehafvarnes, ej delegarnes, egendom, åtminstone
tills vidare. Skall således den af Herr Lundell begärda
hjelpen gifvas, måste den lemnas direkt ur statskassan. Jag kan
icke förstå., huru man kan anse att det gör detsamma, huruvida
obligationer ligga som hypotek eller realiseras — åtminstone för
den, som eger obligationerna, och i synnerhet ifall detta är eu
annan person än låntagaren. Det förefaller, som om motionären
varit nog lycklig att aldrig göra bekantskap med borgenssystemets
erfarenheter.

Lika klar som herr Lundells mening är, lika oklar synes
mig herr af Burens tankegång vara. Jag har försökt att få den
klarare under hans anförande här, men det har icke lyckats mig.
Han säger, att lian vill sätta banken på utredning, men hvad
menar han dermed? Grefve Hamilton har redan berört denna
fråga. Eu utredning är det, så vidt jag vet, då man betalar sina
skulder och realiserar tillgångarne. Huru detta skall gå till för
en institution som hypoteksbanken — med skulder delvis ouppsägbara
till 1959 och motsvarande valuta placerad i långa lån -—
der debet och kredit endast gå ihop genom att de uppgjorda
amorteringsplanerna följas, kan jag ej fatta.

Herr af Buren klagar öfver att vi icke i utskottet upptagit
hans hufvudargument, att orsaken till jordbrukets betryck varit
bristen på kapital, ett förslag förenadt med ett annat, att 3 procentobligationer
på ett par hundra millioner skola upptagas inom
landet. Jag anser, att vi icke gjort honom någon otjenst med att
icke upptaga denna argumentation. Det lärer icke gå an att
tvinga någon till en viss ränta, och jag förstår icke, huru man
kan föra ett sådant resonnement, att om det är brist på kapital
i Sverige, man skall bota detta genom att fastlåsa ännu mera
kapital. Svenska jorden var 1892 intecknad till öfver 1 milliard,
således finner man, att jorden var intecknad till 2 gånger det
belopp, hvarför den häftade i hypoteksbanken; låt vara att en
del af dessa inteckningar icke voro belånade, så hafva jordbrukarne
stora lån mot vexlar och kreditiv, så att nog vågar man
säga, att det lösa kapital, jordbruket kräfver, är flera gånger
större än det, som hypoteksbanslånen representera. Skall
man nu fastlåsa af detta lösa kapital i nya obligationer och så
undandraga det från jordbruket, när man ser, huru jordbruket så
väl behöfver det? Hittills har man ansett, att det är rikedom på
kapital, som nedsätter räntan, men nu konnner herr af Buren
med en alldeles ny finansiel teori, som åtminstone för mig är alldeles
ofattlig.

Slutligen måste jag uttala, att jag icke tror det vara gagneligt
att idisla sådana påståenden, som att jordbruk i Sverige ej

Onsdagen den 27 Mars.

17 N:o 17.

alls bär sig, ej kan betala 3 % på taxeringsvärdet, icke heller kan
det vara gagneligt att komma med dessa ständigt upprepade anfall
på hypoteksbanken, ty på detta hänger i ej ringa mån Sveriges
kredit i utlandet. Följden af detta har äfven visat sig
deruti, att från utlandet ingått förfrågningar, om hypoteksbankens
ställning verkligen är botad. Man har sett i tidningar,
att det står varningar för att göra affärer med Sverige. Man
plägar annars vara försigtig, när man sjelf är låntagare, att nedsätta
värdet på sina säkerheter. Jag hemställer hvart det skulle
taga vägen, om svenska Riksdagen gånge med på eu förklaring,
att hypoteksbanken skulle sättas på utredning och en ny sådan
institution upprättas. Huru tro herrarne att det då ginge med
alla svenska obligationer? Då blefve det i sanning eu blott dröm,
att vi en gång stått nära 3 % på våra goda obligationer: obligationerna
skulle falla oerhördt, räntorna stiga och i sanning den
dag, då ett sådant beslut fattades, skulle blifva en sorgedag, som
jag hoppas icke måtte inträffa.

Jag har endast velat beröra dessa punkter, som icke förut
blifvit framhållna, och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fagerholm: Såsom stöd för sitt afstyrkande af de
väckta motionerna har det sammansatta utskottet i sitt betänkande
intagit samt åberopat dels styrelsens öfver allmänna hypoteksbanken
underdåniga utlåtande den 18 januari 1895 och dels
bankinspektörens berättelse don 31 december 1894, och jag skall
bedja att få ur dessa yttranden anföra några ord.

I sitt yttrande säger hypoteksbankens styrelse bland annat
följande, som återfinnes å sid. 11 i betänkandet: »I anledning
häraf anser sig styrelsen böra i underdånighet erinra, att hypoteksbanken,
som redan före nämnda tidpunkt varit i tillfälle medgifva
hypoteksföreningarne befrielse från utgifvande af bidrag
till bestridande af bankens förvaltningsomkostnader, under tiden
efter utfärdandet af den nådiga förordningen utlemnat 4 % lån
till belopp af omkring 20 millioner kronor och medgifvit, att med
5 % ränta löpande lån till belopp af något öfver 47 millioner
kronor fått omsättas till en räntefot af 4:!/-i %.

Häraf framgår, att hypoteksbanken utlemnat 4 % lån till
belopp af 20 millioner kronor, som icke deltaga i de stora kapitalrabatterna,
utan drabba dessa sålunda uteslutande 47 millioner
kronor 4SA % och cirka 215 millioner kronor 5 % lån.

Herr af Burens motivering för förklaringen, att den nuvavarande
säkerheten för hypoteksbankens obligationer är dålig,
men att dessa obligationer med 3 k % ränta och statens garanti
skulle ega den allra bästa säkerhet, gillar jag fullkomligt,
och stödes jag i denna min åsigt af det yttrande i baukinspektörens
berättelse, som förekommer å sid. 20 i betänkandet och
lyder så:

Förlita Kammarens Prof. 1895. N:o 17.

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

X:o 17. 18

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt
upphörande
aj allmänna
hypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

Frågan om sättet för bokföring af kapitalrabatterna är emellertid
tydligen af underordnad vigt mot den frågan, huruvida
tillgång verkligen finnes bakom kapitalrabattskulden, så att banken
kan med visshet antagas blifva i tillfälle att gälda densamma.

Att denna tillgång, om man frånser den genom sparade
vinster bildade reservfonden, icke är och icke kan vara annat
än värdet af ränteskiluaden mellan in- och utlåningen, framgår
af hvad här ofvan blifvit yttradt. Jag öfvergår derför nu till
eu kortfattad framställning af beräkningen utaf detta värde och
dess förhållande till kapitalrabattskulden, dervid jag knappast lärer
behöfva förutskicka den erinran att, då man här måste räkna med
faktorer, som peka långt in i framtiden och sålunda måste vara
i viss mån osäkra, man icke kan komma till ett positivt bestämdt
resultat.

På grund af styrelsens och bankinspektöreus utlåtanden har
nu utskottet hemstält om afslag å herr af Burens motion. För
min ringa del måste jag på samma grund yrka bifall, ty hypoteksbankens
soliditet beror ju ytterst på om delegarnes betalningsförmåga
kan för framtiden påräknas, hvilket jag betvifiar, detta
just i betraktande af hvad i dessa utlåtanden anförts och särskildt
med hänsyn till de många konkurser och tvångsförsäljningar
af fast egendom, som på senare tider inträffat å landsbygden.

Utskottet säger i sin motivering sid. 7: »Med denna utskottets
uppfattning är det klart, att utskottet icke kan tillstyrka aflåtande
af skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, motionärerna
föreslagit. På delegarnes i hypoteksbanken beslut är bankens
ledning och verksamhet hufvudsakligen beroende, och det torde
derför böra åt dem öfverlemnas att så ordna denna verksamhet,
att de lättnader, som äro förenliga med bankens trygghet och
kredit, jemväl beredas». Och längre ned å samma sida yttrar
utskottet slutligen, att utskottet ej »velat underlåta att fästa uppmärksamheten
på ett förhållande, som utan gensägelse kan innebära
en viss fara för att delegare i hypoteksföreuingar kunna
nödgas till ganska känbara utgifter utöfver dem, som betingas
af ränta och amortering å deras län. Utskottet syftar härmed
på det allmänt kända, af bankinspektören i hans berättelse
påpekade och närmare utvecklade sakförhållandet, att gällande
lagstiftning lemnar delegare i hypoteksförening tillfälle att frigöra
sin egendom från hypotekslån, hvilket frigörande emellertid sker
på öfriga låntagares i föreningen bekostnad, i det att ansvaret
för derigenom för föreningen uppkommande ränteförlust lägges
på dessa. Denna fara har visserligen hittills icke uppträdt synnerligen
hotande, men då den onekligen förefinnes, har utskottet
här velat uttala önskvärdheten af en sådan ändring i lag, att
densamma för framtiden varder undanröjd.»

Onsdagen den 27 Mars.

19 No 17.

Härmed liar utskottet sålunda sagt, att delegarne måste
hjelpa sig sjelfva; men då vid pass 72,000 af landets jordbrukare
med deras familjer, genom brist på framsynthet hos sina förtroendemän,
kommit i ett läge, som är mera än olidligt, så anser
jag, att staten bör se till, om ej en förändring i detta tillstånd
till det bättre kan åstadkommas, och då staten nu med 30 millioner
kronor i statsobligationer garanterat hypoteksbankens obligationer,
bör den icke allenast tillse, om dessa millioner äro i fara
att förloras, utan äfven utreda, huruvida hypoteksbanken bör i
sitt nuvarande skick fortsätta sin verksamhet eller en förändring
i dess organisation bör vidtagas.

Att genom en ny lag hårdare fastbinda delegarne vid en
föråldrad institution anser jag nu icke vara lämpligt. 1893 års
vinst uppgick endast till 770 % af obligationsskulden; och detta
förhållande jemte de stora obetalda kapitalrabatterna påvisar ovilkorligen,
att en afveckling är nödvändig. Då herr af Burén icke
afgifvit något förslag om sättet för hypoteksbankens ställande på
utredning, torde det tillåtas mig att till protokollet få anföra mina
tankar såväl härom som om de grunder, på hvilka en ny jordbruksbank
bör inrättas.

Uppdraget att härom gå i författning torde lemnas åt tre
personer med bankinsigter och affärsvana, hvilka väljas af Konungen,
Riksdagen och delegarne i hypoteksbanken och erhålla
löner om 5,000 ä 6,000 kronor hvar, som betalas af delegarne.

Genom desse komiterades försorg omstämplas till 3 %
och förses med garanti af staten, i den mån delegarne vilja insända
nya reverser, lydande icke allenast å resterande skuld, utan
äfven å densamma vidlådande kapitalrabatt och kursskilnad, så
många obligationer, som fördelaktigt kunna säljas. Hypoteksbanken
innehade den 31 december 1893 osålda obligationer till
belopp af 135 millioner kronor, hvilka kunna i mån af behof
omstämplas och försäljas; och infrias dermed utelöpande obligationer,
som i sin tur omstämplas och försäljas.

Delegarnes nya reverser böra löpa med 3 7-2 % ränta, hvaraf
beräknas 1/io % för statsgarantien och 4/io % till reservfond, förvaltning
och tantiéme. Dessa reverser böra icke vara underkastade
amortering, sedan lånebeloppet nedgått till 40 % af den
intecknade fastighetens taxeringsvärde, och skola endast vara
betalbara med de omstämplade 3 ^obligationerna. — I fall de
nya reverserna komma att uppgå till ett belopp af 400 millioner
kronor, erhåller staten på sin garanti en årlig summa af 400,000
kronor, hvarå 3 % ränta bör lemnas till delegarne.

Bankens hufvudkontor förlägges i Stockholm och delegarnes
affärer dermed böra förmedlas genom socken- eller kretskomitéer.
Kretsarne svara solidariskt hvar för sitt område. Detta system
begagnas af belgiska statsbanken och har befunnits fullt tryggande.

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanlcen
m. m.

(Ports.)

N:o 17. 20

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
liypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

Några exempel torde kunna belysa hvilken vinst uppkommer
för delegarne, i fall detta system antages.

Ett lån å 10,000 kronor, taget 1880, medför nu eu årlig
utgift af 575 kronor. Derå återstår nu 8,000 kronor. Lägges
härtill 8 % kapitalrabatt 640 kronor och 4 % kursskilnad 320
kronor, får jag en summa af 8,960 kronor. 37-2 % ränta härå
utgör 313 kronor 60 öre. Skilnaden således 261 kronor 40 öre.
Ett annat exempel. Af ett 1885 taget lån på 10,000 kronor med
utgift 575 kronor återstår 9,000 kronor. Med tillägg af 11 %
kapitalrabatt 990 kronor och 4 % kursskilnad 360 kronor blir den
nya skulden 10,350 kronor. 3''/a % ränta härå är 362 kronor
25 öre och skilnaden uppgår sålunda till 212 kronor 75 öre.

Af hvad jag nu anfört framgår, att jag i likhet med herr
af Buren icke ifrågasätter något tillskott af staten för det åsyftade
ändamålet.

Jag har ej vidare att tillägga, utan får yrka afslag på utskottets
förslag och bifall till herr af Burens motion.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr af Burén, att
kammaren måtte afslå utskottets hemställan och bifalla hans i
ämnet väckta motion.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr af Burén, som härefter på begäran erhöll ordet, uppläste
en skriftlig reservation af följande lydelse:

Bland åtgärder, afsedda att lindra det betryck — ja nöd —
hvaruti jordbruket, utan dess idkares förvållande, råkat, är utan
gensägelse sänkning af nuvarande höga hypoteksränta en af
de verksammaste, emedan den verkar både lättnad i betrycket
och på det rätta sättet genom minskning i utgift.

Jordbrukarens årligen svällande utgifter till skatter, arbetare,
brandstodsafgifter m. m. hafva med stadigt sjunkande pris på
allt hvad han har att sälja numera öfverskridit den gräns, hvilken
aldrig borde varit uppnådd.

Men utan den osäkerhet, och utan det bekymmeruppfylda
i landtbrukarens tillvaro, som detta förorsakar, leder det med
naturlig konseqvens till jordvärdets sjunkande, ehuru hela vårt
fastighetsskatte- och vårt kreditsystem tvingar till att hålla det
högre än dess verkliga, på rentabiliteten grundade värde betingar.
Detta kan icke vara sundt, hvarken för staten eller den enskilde.

Onsdagen den 27 Mars.

21 N:o 17.

Alla känna ock erkänna, att svenska laiultkruket, utan dess
ogynsatmna förhållanden i klimatiskt hänseende, och dess afskilda
läge från verldsmarknaden, äfven har att kämpa med eu skarp
konkurrens med lyckligare lottade länder, samt med eu exeptionelt
hög räntefot.

Skall jordbruket kunna bestå, och skall jordvärdet kunna
hållas närmelsevis uppe, samt fastigketskrediten omvärnas så,
som man har anledning tro att statsmagterna det önska, så
måste räntefoten på hypotekslånen sänkas, och detta både snart
och tillräckligt lågt, eljest kommer den tid med hast, då jordbruk
råkar i vanrykte och vanhäfd, samt såväl fastighetskrediten som
kanske äfven statskrediten lider ödesdigert afbräck.

Lätt vore det att med siffror och offentliga noteringar påvisa,
huru publika kassor, förmyndarekammare, sparbanker, privatbanker
och enskilda kapitalister sänkt sina räntesatser till och
med för andra och tredje inteckningen ansenligt under hvad
hypoteksverket tager för den första.

Detta uppenbara missförhållande är hvarken eu enstaka
företeelse eller har rådt under eu kort period, utan ända sedan
midt uti 1870-talet eller omkring 20 år, och dock har liypoteksbankens
inlåningsränta ända sedan år 1879 varit under 5 % eller
varierande för 7 lån från 4 V2 till 3 ''/a %. Om något är eu
tydlig fingervisning att det är fel uti organisationen af vår hypoteksinstitution,
så är det väl detta. Dess organisation må hafva
varit lämplig och god vid tiden för en inländsk räntefot af 6 %
vid höga pris på landtbrukets produkter och vid billiga arbetspris,
men är numera med sin stabla utlåningsränta af 5 %
absolut ohållbar.

Detta sakförhållande är dock icke sagdt såsom förebråelse
mot hypoteksinstitutionens nuvarande styresmän, ty det är penningmarknadens
på de två sista årtiondena inträdda omfattning,
dess hastiga omsättning och kapitalets nöjande med lägre ränta,
som är yttersta orsaken. Det enda som varit att hoppas och att
vänta af institutionens styresmän är, att de borde långt för detta
tagit sina mått och steg för att missförhållandet icke skulle räckt
så länge och innan detta missförhållande väckt så mycken misstro,
men det visar, att förhållandena vuxit vår nuvarande hypoteksinstitution
öfver hufvudet, så att den icke utan synnerlig
skada för dess klientel längre kan röra sig med nuvarande former.

Att söka reformera dessa på den gamla grunden, skulle
endast vara ett onödigt, tidsödande och förlustbringande palliativ,
såvida man icke vill utbringa en stor direkt statshjelp till att
betala alla de betydande kapitalrabatterna för allmänna hypoteksbanken.
Men detta är åter något, som af flera skäl bör undvikas,
just för att jordbrukaren icke skall betinga sig lägre räntefot
genom att kasta skilnaden på andra samhällsklasser, äfven
om en sådan åtgärd kan försvaras med modernäringens betryck

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
h>/potckshanken
m. in.

(Ports.)

N:o 17. 22

Onsdagen den 27 Mars.

Ifrågasatt
upphörande
af allmänna
hypoteksbanken
m. m.

(Forts.)

och att andra näringar fått verksam statshjelp, då de varit i
brydsamt läge, såväl som embetsmannacorpsen genom dyrtidstillägg.

För att få hypoteksräntan sänkt, återstår derför intet annat
än att få:

en ny hypoteksinstitut^, som grundar sin rörelse på inhemska
obligationer, garanterade af staten,

som öfvertager Allmänna hypotelcsbankens både tillgångar och
skalder,

som opererar med mindre förvaltningskostnader, och

som uppnegotierar lån fördelaktigare än liypoteksbanken mägtat.

Denna nya anstalt kan då endera genast eller efter en kort
tid inrymma åt sina låntagare åtminstone samma rättigheter,
dem andra långifvande verk låter komma sina låntagare till del,
såsom först och främst lägre räntefot, och detta med mindre
omgång och kostnad.

Huruvida denna föreslagna institution skall blifva ett fristående
verk, sorterande under vare sig finansministern eller
riksgäldskontoret, är en smaksak, som icke för närvarande är
hufvudsak.

Men säkert är, att om icke antydda förändring i hypoteksverket
under statens garanti genomföres, så är fara värdt, att,
utom den orättvisa, som tillskyndas hypoteksföreningarnes låntagare
genom att i en kritisk tid nödgas betala en, visserligen
kontraherad, men dock oskälig ränta för sina bästa säkerheter mot
hvad ut- och inländsk penningmarknad tager för sekunda säkerheter,
många låntagare i föreningarne söka befria sig ifrån hypo
tekslånen; men det torde blifva ödesdigert för nuvarande institution
och för den af staten garanterade grundfond 30 millioner kronor.
Hvad som yrkas är sålunda endast, att föreningarnes låntagare,
genom reformens genomförande, skola blifva någorlunda likstälda
gent emot den nya hypoteksinstitutionen, som de eller andra
låntagare äro gent emot andra svenska penuingeverk.

Att detta är i samhällsfridens och samhällsbevarandets intresse
och sålunda ett rent konservativt, torde icke behöfva mera
än påpekas, då det ligger för öppen dag.

För att antyda det moderata i mitt förslag fästes uppmärksamheten
på de kraf på lättnad i hypotekslånen, som i två af
våra grannländer framstälts och åtminstone i det ena håller på
att framtvingas: I Tyskland har krafvet gått ut på ingenting

mindre än att afskrifva 25 % af lånens kapitalskuld, och i Danmark
hålla dess agrarer som bäst på med att i riksdagen genomdrifva
3 ‘/a % räntefot på hypotekslånen, samt dessutom rån tegaranti
af staten intill 100 millioner kronor under 10 år att
börja med.

Jemföras dessa kraf med min motion och den välgrundade,
skarpa kritik, som bankinspektören den 31 december afgifvit

Onsdagen den 27 Mars.

23 N:o 1

öfver deu af hans excellens herr statsministern och chefen för
kongl. finansdepartementet anbefalda granskning af Sveriges allmänna
hypoteksbanks förvaltning och räkenskaper, så framstår
den som synnerligen blygsam i sin begäran, då jag yrkat och
fortfarande yrkar:

att vår nuvarande hypotehsinstitution skall upphöra och ställas
på utredning, samt att en ny hypoteksbank skall inrättas, som grundar
sin rörelse på inhemska obligationer, garanterade af staten,
hvilka belånas inom landet.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 23 i denna månad bordlagda memorial n:o 11, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 12 punkten i utskottets
betänkande n:o 1 angående vissa delar af tullbevillningeu.

Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 23 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 1, med anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande
af visst tillägg till gällande myntlag, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

Herr Grundberg aflemnade följande motioner:

n:o 49, rörande omarbetning af kongl. kungörelsen den 21
oktober 1864 angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus; samt

n:o 50, om införande af belsovårdslära såsom läroämne vid
rikets folkskolelärareseminarier.

Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

Upplästes och godkändes statsutskottes förslag till Riksdagens
skrivelser:

n:o 14, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition
angående upplåtelse till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt
egande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 qvarteret
Barnhuset samt uppförande af nytt cellfängelse för Stockholms
län in. m., och

N:o 17. 24

Onsdagen den 27 Mar-,

n:o 15, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående resekostnadsersättningen
till Andra Kammarens ledamöter, då resan
sker å jernväg.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, denna dag aflemnade nådiga propositioner till
Riksdagen:

l:o) angående bidrag till bestridande af kostnaderna för en
allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897,

2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt kartografen
Carl Edvard Dahlman, och

3:o) angående uppförande af nytt landsstatshus i Luleå.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl.
Maj:ts under sammanträdet aflemnade nådiga proposition till
Riksdagen om vissa förändringar i gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen om tillägg
till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

Justerades elfva protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 7 e. m.

In fldem

A. von Krnsenstjerna.

Fredagen den 29 Mars.

25 N:0 1

Fredagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 22 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 28 regeringsformen;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 32 regeringsformen;

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§§ 35 och 36 regeringsformen; samt

n:o 9, i anledning af väckta motioner, åsyftande förändrade
bestämmelser i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän
i Andra Kammaren; och

lagutskottets utlåtande n:o 26, med anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående skyldighet för kommuner och enskilde
att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof samt att till
krigsbruk afstå hästar och fordon.

Vid föredragning af herr Grundbergs nedannämnda, den 27
i denna månad bordlagda motioner:

n:o 49, rörande omarbetning af kongl. kungörelsen den 21
oktober 1864 angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länslasarett och kurhus, samt

n:o 50, om införande af helsovårdslära såsom läroämne vid
rikets folkskolelärareseminarier,

beslöt kammaren att hänvisa dessa motioner till sitt tillfälliga
utskott mo 2.

Första Kammarens Prat. inuti No 17.

N:o 17. 26

Fredagen den 29 Mara.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 27 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 9.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 i denna månad bordlagda memorial n:o 43, med anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
riksstatens fjerde hufvudtitel.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—é.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Vid föredragning af statsutskottets den 27 innevarande mars
bordlagda memorial n:o 44, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens femte hufvudtitel,
godkände kammaren den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nya på flere ledamöters begäran
följande den 27 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen:
bevillningsutskottets betänkande!! nås 12—14, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nås 6—8 samt lagutskottets utlåtanden
nås 24 och 25.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,o8 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Koeraners Boktr.-Aktie!). 1895.