1895. Första Kammaren. N:o 10 (Riksdagens protokoll 1895:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Första Kammaren. N:o 10.

Lördagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtanden
:

n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel;

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till allmänna barnhusiurättningen af oinskränkt egaude- och
dispositionsrätt till tomten n:o 17 qvarteret Barnhuset samt uppförande
af nytt cellfängelse för Stockholms län m. m.;

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

disposition af förra länsmansbostället ‘/a mantal Fintorp n:o 1 i
Göteborgs och Bohus län;

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition
af indragna militiebostället 1/a mantal Sjöleden n:o 1 och 1/s mantal
Lökshus n:o 1 i Kristianstads län;

u:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället
Vara Stommen n:o 9 i Vara socken och Skaraborgs län;

n:o 38, i anledning af väckt motion angående godtgörelse

till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet
gods;

n:o 39; i anledning af väckta motioner angående mautals penningarnes

afskaffande; samt

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 10.

N:o 10.

Lördagen den 2 Mara.

Ifrågasatta be•
stämmelser i
syfte att beskatta
gärdfar
ihandeln
m. m.

n:o 40, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1894 i statsverkets inkomster af för dess räkning
utarrenderade kronoegendomar m. m.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 1.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och 27 nästlidne februar
bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring
i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Herr Larsson, Liss Olof: Af betänkandet synes, att jag har
för min del velat bifalla den senare delen af motionärens förslag.

Inom utskottet har jag om den åsigten icke stått ensam, såsom
det vill synas af utskottets betänkande, ty vid voteringen om det
förslag jag omfattat var det åtskilliga, som röstade för detsamma,
ehuru de icke ansågo frågan vara af den vigt, att de anförde sin
reservation till betänkandet.

Utskottet säger, att gårdfarihandeln i viss mån står nära s. k.
realisation. Ja, den står så nära realisation, att om de söka denna
rättighet efter 10 § 1 mom. näringsfrihetsforordningen, som handlar
om realisation, så få de betala för eu sådan rättighet, men om de
söka den efter ett senare moment, få de samma rättighet men slippa
att betala något till kommunen. Numera tror jag icke vi behöfva
denna gårdfarihandel med den utveckling landthandeln tagit öfver
allt i landet. Tvärtom har den för somliga delar af landet börjat
blifva en landsplåga, åtminstone har den blifvit det för den ort, som
jag närmast känner till. Det är så, att när handlande eller fabrikanter
i städerna eller på landet från andra trakter fått ett förlegadt
eller kasseradt lager af mer eller mindre odugliga varor, skicka de
ut en sådan der karl, som fått rättighet att med sina varor fara
omkring, och denne reser omkring i de olika socknarna och bjuder
ut sina mer eller mindre odugliga varor till något billigare pris än
hvad en ordentlig landthandlare kan begära för sina varor, som äro
goda. De resa så från ort till ort, från by till by. Gårdfarihandeln
inskränkte sig förut till sådana handlande, som buro sitt lager på
ryggen, men så är icke numera fallet. De köra omkring med stora
åkdon, som nästan se ut som stora handelsbodar, och jag vet exempel
på, att det kan vara ända till sex, sju sådana störa magasin samtidigt
i en by, under det att det kan finnas sådana äfven i andra
byar, ehuru de icke sammanträffa alla på en gång. Så är åtminstone
förhållandet i ruin ort. Det är till stor skada, såvidt jag
förstår, detta kringströfvande med en så kallad gårdfarihandel.

Lördagen den 2 Mars.

3 N:o 10.

De små gårdfarihandlarne drabbas icke alls af den del

paragrafen, som jag anser borde vara tillämplig i förevarande fall, ty
dessa små gårdfarihandel^, som sälja inhemska husslöjdsalster eller
lifsförnödenheter i allmänhet, äro icke underkastade någon som helst
anmälan i det fallet och behöfva således icke under några förhållanden
betala något för sin handelsrörelse. Och icke heller
kommer det att drabba dessa lösdrifvare, som egentligen icke äro
något annat än tiggare, hvilka bära sitt lager i fickan — eu tvålbit
eller något annat — och som de så ofta taga upp och visa, att det
nästan är utnött. Till och med tvålen är sådan, att man kan blifva
smutsig blott af att se på den, ännu mer af att begagna den. Dessa
kommer man icke vidare åt, men dem som köra omkring med stora
lass synes mig, att man borde komma åt. Jag tror för min del
icke på, att landthandeln öfver hufvud är någon så stor välsignelse
för landet, men det har dock det med sig, att dessa bofasta handlande
få betala till både staten och kommunen. Men genom dessa,
som nu ströfva omkring på landet och sälja sina varor vanligen för
kontant — ty man vet ju icke, när de komma igen, och dessutom
töras de icke lemna af sina dåliga eller odugliga varor på kredit, då
köparen kunnat hinna erfara, huru bedragen han blifvit och förty
mindre benägen att betala — inskränkes handeln för de bofaste
landthandlarne till den grad, att både kronan och kommunen ej af
dem få ut någon skatt eller åtminstone få mycket mindre än eljest,
och deri ligger just det betänkliga i saken. Det finnes i den trakt,
der jag bor, landthandlande, som varit högst betydligt taxerade,
men hvilkas taxering måst betydligt nedsättas, derför att de kringskäras
af dessa kringresande gårdfarihandlande. Man säger väl, att
dessa skola beskattas i den kommun, der de äro mantalsskrifna.
Det kunna de visserligen blifva, men när de komma långväga ifrån,
torde det vara ovisst, om man i deras hemorter känner till, på
hvilka färder de äro ute, och i hvarje fall får den kornmun, der de
drifva sin handel och taga sin bästa inkomst ingenting. Om således
kommunen skulle få samma afgift som för realisation eller ett mindre
belopp, vore det åtminstone så, att kommunen kunde få någon ringa
ersättning för de förluster, kommunen nu lider genom minskad beskattning
från de bofaste landthandlarne. Detta har varit skälet
till min reservation oeh hvarför jag icke afstyrkt motionen i sin
helhet. Jag är icke så förmäten, att jag tror, att jag kan få något
annat slut i kammaren än det, hvartill utskottet kommit, och jag
har endast begärt ordet för att tillkännagifva några af de skäl, som
varit för mig bestämmande, då jag afgaf min reservation.

Något yrkande skall jag icke tillåta mig göra.

stämmelser i
syfte ett beskatta
gårdfarihandeln

ra. ra.
(Forts.)

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få yttra några ord med
anledning af den uppfattning af »gårdfarihandel», som uttalades af
den siste ärade talaren. Jag tror, att man härvidlag måste noga
skilja mellan gårdfarihandel och realisation. Realisation är just

N:o 10. 4

Lördagen den 2 Mars.

Ifrågasatta be- hvad den ärade talaren antydde såsom gällande för gårdfarihandel,
‘TflTatTbe ^aD sa^e’ a^’ den sysselsatte sig hufvudsakligen med försäljning
skatta gård- slumpvaror och dylikt. Denna realisation försiggår nästan utefarihandeln
slutande i städerna och på vissa bestämda tider, då deremot gårdfarim.
m. handeln till en ganska väsentlig del utgör en icke förkastlig mellan(Forts.
) hand mellan fabrikanten åt svenska industrialster och allmogen på
landet särskildt i de trakter, som icke äro försedda med kommunikationer
i mera vidsträckt grad. Jag tror, att det är alldeles olämpligt
att använda de bestämmelser, som gälla för realisation, på
gårdfarihandel, ty först och främst är det för en resehandlande
nästan omöjligt att på förhand uppgifva, hvilka kommuner han
ämnar besöka och huru länge han ämnar uppehålla sig i hvarje
kommun.

Vidare föreskrifves i det åberopade momentet, att det, innan
realisation får börja, skall aflemnas specificerad uppgift på varulagret.
Detta kan vara mycket lämpligt i afseende på en realisationsatfär,
men med afseende på gårdfarihandel har det ingen betydelse, ty det
varulager, som från början medföres, är i regeln ej stort, utan
kompletteras under vägen undan för undan. Reqvisitioner göras
under resans lopp hos fabrikanter och köpmän för lagrets kompletterande,
och en sådan bestämmelse som den för ''realisation gällande
vore således icke af någon betydelse såsom kontroll å gårdfarihandel.

Slutligen skulle man, om man tillämpade 3:dje momentet om
viss afgifts bestämmande, som enligt den nuvarande förordningen är
föreskrifven och utgör minst 25 kronor, gifva ett dödande slag åt
gårdfarihandeln, hvilken, såsom jag nyss framhöll, ännu, åtminstone
i vissa trakter af vårt land, är rent af ett behof för befolkningen.
Jag tror således, att det är för tidigt att nu skrida till en sådan
inskränkning.®

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
1 förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 26 och 27 sistlidne
februari bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt
motion angående ändring af 27 kap. 10 § byggningabalken, biföll
kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 26 och727 nästlidne februar
bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning af väckt motion om tillägg
till 7 kap. 3*§ strafflagen.

Lördagen den 2 Mars.

5 N:o 10.

Herr Feh rman:'' Jag skall icke vara mångordig, så mycketIfrågasatt utmindre
som jag icke kar något särskildt yrkande för min del att i slräckniruJ af
saken framställa. Men om jag också kan vara enig med utskottet handel n^ed
i det slut, hvartill utskottet kommit, så kan jag omöjligen finna mig tobak å sabtillfredsstäld
af motiveringen. Jag ser dervid bort från hvad utskottet batstid.
till slut yttrar beträffande »särskildt handeln med tobaksvaror» och
fäster mig vid hvad utskottet säger förut, då utskottet yttrar: »utskottet
håller före, att nu gällande bestämmelser om sabbatsbrott
visat sig tillräckligt värna om sabbatsfriden.» Om utskottet härmed
menar, att sabbatsfriden och sabbatsstillheten hos oss är sådan den
bör vara och detta just på grund af gällande bestämmelser om sabbatsbrott,
får jag erkänna, att jag omöjligen kan deri instämma ;
och jag förstår till och med icke ens, huru utskottet kunnat så yttra
sig, och det är derför jag funnit mig uppkallad att mot utskottets
motivering i det afseendet inlägga en vördsam men ändå bestämd
gensaga. Det finnes områden i vårt offentliga lif, der man, såsom
mig synes, knappt kan tala om någon sabbatsfrid eller sabbatsstillhet
alls. (Jag säger icke att det är så på alla områden, jag vill icke
öfverdrifva; jag håller mig. till hvad som är den enkla sanningen.)

I det afseendet vill jag endast erinra om jernvägsdriften. Der vet
eu hvar, att söndagen hålles såsom arbetsdag alldeles såsom — för
att icke säga mera än — andra dagar.

Det finnes också andra områden, der det visserligen icke är så
illa stäldt, men der sabbatsstillheten enligt min öfvertygelse icke på
långt när är hvad den kunde och borde vara. Det är icke länge
sedan eu agitation i det afseendet pågick rörande postverkets brefbärare.
Att skulden till ett sådant förhållande i viss grad och kanske
icke obetydligt ligger hos vederbörande myndigheter, som icke
såsom sig bör hålla hand öfver den lag vi hafva, vill jag ingalunda
bestrida. Men jag tror likväl, att lagen sjelf icke eget- den kraft
som den borde hafva, och att den sålunda icke heller gifver åt vederbörande
myndigheter det stöd, som den borde gifva, i fåll de vore
sinnade att göra sitt för hvilodagens helighållande. Jag är öfvertygad,
att just i våra söndagsförhållandeu gömmer sig en fara för
vårt folk af den allra allvarligaste art, och skall jag säga ut hvad
jag dervid tänker på, så är det att ingenting mindre än sjelfva religionen
står på spel på detta'' sätt. Söndagen kan kallas, såsom jag
tror, i omedelbar mening religionens dag, och lager man bort söndagsfriden
och söndagsstillheten från folket, då sätter man också det
religiösa lifvet hos detsamma på spel, och huru det sedan kommer
att gå med moralen, det får man se sig om. Men emellertid, huru
mycket jag än på grund af hvad jag nu sagt skulle vara intresserad
af att få i urin ringa mån medverka till förbättring af ifrågavarande
förhållanden, får jag likväl erkänna, att jag endast har ett ganska
svagt intresse att skänka den föreliggande motionen. Jag har hört,
att man fordomdags i lagutskottet hade den bestämningen för motioner
af en viss grupp, att de betecknades såsom »fnask». Jag un -

N:o 10. 6

Ifrågasatt utsträckning
af
förbudet mot
handel med
tobak å sabbatstid.

(Forts.)

Lördagen den 2 Mars.

drar, om icke denna motion, om den framkommit på den tiden,
kommit att hänföras till den kategorien; åtminstone tycker jag, att
så bort ske, ty att sysselsätta sig med en sådan sak, som motionären
här gjort till föremål för sin uppmärksamhet men låta det som
är det stora och allvarliga i frågan ligga opåaktadt, det kan jag för
min del icke tycka vara annat än »sila mygg och svälja kameler».
Jag gillar naturligtvis icke det förhållande, som motionären öfverklagar;
ville kammaren antaga motionärens förlag, skulle jag visst
icke motsätta mig. Men betraktad i stort synes mig motionen vara
rent pjaskeri. Såsom jag öfver hufvud taget ingenting har gemensamt
med tendenserna å det håll, hvarifrån motionen förskrifver sig,
så har jag, som sagdt, endast ett ganska^svagt intresse för motionen,
och jag skall icke sörja allt för mycket, i fall motionen träffas åt
det öde, som synes vara den bebådadt i utskottets förevarande enhälliga
betänkande, beträffande hvilket jag, herr talman, icke har
något afvikande yrkande att göra.

Herr Rodhe: Jag kan icke annat än instämma i det yttrande,
som af den siste talaren blifvit framfördt. Äfven mig förefaller den
första delen af utskottets motivering både olämplig och origtig och
detta både på grund af formella och sakliga skäl. Af formella skäl,
ty eu motivering för ett afstyrkande bör ju tydligen gå ut på att
gendrifva de skäl, som ligga till grund för det väckta förslaget. Nu
har emellertid motionären alls icke åsyftat att med sin motion söka
åstadkomma ökadt värnande om sabbatsfriden. Han har öfver hufvud
alls icke betraktat frågan från sabbatssynpunkt. Han säger
sjelf detta uttryckligen vid sistlidna års riksdag, då samma motion
var under behandling. Han yttrade då: »jag skall vidare säga, att
det icke heller är eu sabbatsfråga, som det här gäller, utan det är
helt enkelt en rättsfråga, och jag tror icke, att man skall kunna i
min motion taga reda på något, som skulle kunna tydas så, att det
är från sabbatsbudssynpunkt som jag betraktar denna fråga. — Jag ber
att få nämna detta, särskildt derför att jag trott mig finna af lagutskottets
motivering för afslag å min motion, att utskottet skulle
hafva uppfattat saken så, som om det varit från sabbatsbudets sida,
som jag yrkat detta, eftersom lagutskottet säger, att nu gällande bestämmelser
visat sig tillräckligt värna om sabbatsfriden.» Sedan
motionären gjort denna förklaring, synes det underligt, att utskottet
nu upprepat samma motivering, som innehölls i dess betänkande vid
förra riksdagen.

Men äfven från saklig synpunkt kan ju denna motivering icke
hålla stånd, såsom den föregående talaren påpekade. Ingen, som har
blick för förhållandena, sådana de äro, kan gifva utskottet rätt i
dess uppfattning, att allt är väl bestäldt på detta område. Ideala
förhållanden existera sannerligen lika litet på detta som på andra
områden, och det är föga lämpligt, att Riksdagen genom att godkänna
en sådan motivering som den ifrågavarande fastslår, att allt

Lördagen den 2 Mars.

7 Njo 10.

här är väl bestäldt. Det är ju möjligt, att icke mycket afseende Ifrågasatt utfästes
vid en motivering sådan som denna, och saken kunde ju der- sträckning af
för synas ganska obetydlig, men då den nu blifvit bragt på tal, an- handel1 med
ser jag en rättelse böra göras, hvarför jag yrkar bifall till utskottets tobak å sab hemställan

med ogillande af första delen af dess motivering. batstid.

(Forts)

Herr Ljungberg: Jag är för min del hvarken vän eller fiende
till förbrukningen af tobak, men jag tror, att utskottet bort fasthålla
en princip, som är af yttersta vigt för hvarje lagstiftning, som
vill uppfylla sitt ändamål — att iakttaga konseqvens. Det är nu icke
länge sedan en förklaring utkom till strafflagen, hvari säges, att med
förbudet »mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan
dylik bod afses jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt
hålles till salu». Denna inskränkning, då det står blott
bod, är synnerligen olämplig, och erfarenheten har också visat, att
en betydlig försäljning sker å helgdagarne alldeles utanför bodarna
och äfven å schweizerier. Detta synes mig icke hafva bort undgå
lagutskottets uppmärksamhet, ty det är ju icke lämpligt, att en lag
gpres till föremål för gyckel, hvilket nu verkligen är fallet. Jag
anser derför, att det är ganska sorgligt, att utskottet så enkelt affärdat
denna motion utan att taga steget ut och söka afhjelpa en
påtaglig brist i den nya författningen, hvilket varit ganska lätt.

Jag vill för min del instämma med de föregående talarne i
ogillande af utskottets betänkande i detta fall.

Herr Casparsson: Då 1893 års Riksdag begärde en lagförklaring
till 7 kap. 3 § strafflagen och Kongl. Maj:t meddelade en sådan,
torde det ytterst verkande motivet dertill hafva varit, såsom
lagutskottet uttrycker sig, »värnandet om sabbatsfriden». Huru har
nu denna lagförklaring i detta hänseende verkat? År sabbatsfriden
bättre tillgodosedd för närvarande, då uti en stad, så framt motionärens
uppgifter äro rigtiga, 200 skrikande pojkar springa omkring
på torg och gator och bjuda ut tobaksvaror eller då, såsom det
skedde här på riddarhustorget, det bildades ko för att från ett
schweizeri få det nödiga tobaksförrådet, medan cigarrbodarna voro
stängda, eller, såsom motionären uppgifver, på Djurgårdsslätten från
hundratals försäljningsbord tillhandahållas ifrågavarande varor, eller,
såsom på ett ställe, bodarna visserligen äro stängda, men framför bodarne
försäljningsbord utflyttats, der kommersen pågår, eller, såsom
på ett ställe skett — i Vaxholm — visserligen boden stängts, men
i ett stånd, hvarest på livardagarne tillhandahållas viktualier, om
söndagarne tillhandahållas »läskedrycker och cigarrer». Jag tror
icke, att hvad som åsyftades med denna lagförklaring vunnits, men
hvad som skett är till bestämd skada för tobaksliandlarne, hvarom
man ser af tidningarna, att de vid möten på möten uttalat sina bekymmer.
Jag finner väl, att lagutskottet i sakens nuvarande läge
icke kunnat komma till annat resultat än det gjort, men jag anser

S: o 10. 8

Lördagen den 2 Mars.

Jfr äg åsatt utsträckning
af
förbudet mot
handel med
tobak ä sabbatstid.

(Forts.)

saken vara så beaktansvärd, att något i densamma bör åtgöras, ty
genom dylika lagförklaringar skapar man icke aktning för lagen
eller bidrager att stärka förtroendet till lagstiftarne.

Jag bar icke något yrkande att göra, men jag har velat uttala
min uppfattning af den år 1893 afgifna lagförklaringen, hvilken jag
anser alldeles icke hafva verkat hvad man dermed afsåo\

Herr Annerstedt: Då af en talare blifvit yrkadt, att kammaren
måtte ogilla första punkten i den af lagutskottet använda
motivering, har denne talare dervid uti ifrågavarande del af ntskottets
motivering inlagt något helt annat, än den enligt min uppfattning
innebär. Lagutskottet har icke sagt, att allt här i landet är
val bestäldt i afseende å sabbatsfriden. Hvad lagutskottet påstår
år, att lagbestämmelsen i 7 kap. 3 § strafflagen är sådan, att genom
förändring i detta lagrum, enligt utskottets förmenande, icke
någon ökad sabbatsfrid torde kunna vinnas.

Anledningen dertill att utskottets betänkande blifvit så affattadt
som skett — hvaröfver den siste talaren förvånat sig — är den, att motionären
icke begärt en ändring i handelslagstiftningen, utan eu lagförklaring,
hvarigenom lagstiftningen angående sabbatsbrott skulle
undergå förändring. Det är ju naturligt, att utskottets betänkande
innefattar svar pa hvad motionären hemställer, och jag hoppas, kammaren
icke fordrar, att utskottet skall svara på något annat,
än hvad motionären begär att Riksdagen skall besluta. Det skulle
blifva allt för vidlyftigt, om lagutskottet vid alla motioner skulle
genomgå och granska samtliga de af motionären anförda motiv samt
för Riksdagen framhålla i hvilka afseenden motionärens yrkanden
och de åt honom anförda motiv icke stå i öfverensstämmelse med
hvarandra, när sådan bristande öfverensstämmelse i motionen förekommer.
Detta är något, som lagutskottet hittills icke ansett tillhöra
sina åligganden. Lagutskottet har derför hittills endast afgifvit
svar på de yrkanden, en motionär framställer, samt tillika anfört
de skäl, på grund hvaraf utskottet anser sig böra af- eller tillstyrka
dessa yrkanden.

Yid dessa förhållanden synes mig kammaren i år liksom i fjol
böra godkänna lagutskottets förevarande hemställan.

Herr Rodhe: Sedan lagutskottets ordförande förklarat, huru
utskottet fattat motiveringen, skall jag icke för min del hålla på
det yrkande, jag gjorde om dess ogillande, utan nöjer mig med att
hafva protesterat deremot. Jag ber dock att mot lagutskottets ärade
ordförande fa påpeka, att ordalagen verkligen äro så allmänt hållna,
att den, som läser betänkandet, svårligen kan få annan uppfattning
än den, för hvilken jag gjort mig till tolk.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Lördagen den 2 Mars.

9 N:o 10.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämuda, den
27 sistlidne februari och den 1 innevarande månad bordlagda utlåtanden: n:o

16 i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse
af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891, dels ock om ändring af 4 mom. i 38
§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
samt

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 73 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 27 nästlidne februari och den 1 innevarande mars bordlagda
utlåtande n:o 18, i anledning af väckta motioner om ändrade
bestämmelser rörande utseende af rättens ombudsman i konkurs.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2. Lagförslag om

ändrade be Herr

Annerstedt: Mot den nu föredragna punkten af före- stam^s^de
varande betänkande har jag och flera andra af kammarens leda-uf^räuens ommöter
i utskottet anmält vår reservation. Enligt min uppfattning '' budsman i
är nemligen den förändring, som här af lagutskottet tillstyrkts, så konkurs.
långt från att medföra någon förbättring i det afseende, som åsyftats,
att den snarare komme att verka tvärt om.

Vid behandlingen af denna fråga bör man icke förglömma, att
institutionen rättens ombudsman från början var afsedd att vara
sådan, att eu ledamot af rätten förordnades att hafva den närmare
tillsynen öfver konkursförvaltningen samt uttolka de öfriga åligganden,
som konkurslagen uppdrager åt rättens ombudsman. Så var ock
det ursprungliga förslaget affattadt, men med anledning af vår domstolsorganisation
blef i det reviderade förslaget i fråga om rättens
ombudsman vidtagen den förändring, att rättens ombudsman skulle
kunna utses inom eller utom rätten. Det är sålunda med de grunder,
hvarpå konkurslagen hvilar, icke öfverensstämmande att borttaga
tillåtelsen för rätten att till denna befattning utse eu af dess
ledamöter, och det skäl, motionären anfört för en sådan förändring,
synes mig icke vara bevisande. Det anförda skälet är, att enligt
motionärens uppfattning skulle på vissa ställen bestämmandet af arfvodet
för rättens ombudsman gifva anledning till grundade anmärk -

N:o 10. 10

Lördagen den 2 Mars.

Lagförslag om ningar. Konseqvensen häraf synes mig då vara, att man gifver
anträde be- arlc]ra regler för detta arfvodes bestämmande. Frågan om föränang.
utseende i sättet för bestämmande af arfvodesbeloppet till rättens om af

rättens om- budsman bär, såsom man torde erinra sig, flera gånger förut varit
budsman i föremål för Riksdagens behandling, och bestämmelserna i detta
konkurs. armie ha ock undergått förändring från de ursprungligen gällande.
(Forts.) Skulle nu denna förändring varit otillräcklig för att verka det
åsyftade ändamålet — bestämmandet af arfvodet för rättens ombudsman
till lämpligt belopp — så låt oss då förbättra dessa bestämmelser,
— bvilket utan tvifvel låter sig göra — men icke på grund af nu
gjorda anmärkningar i detta hänseende borttaga rättens befogenhet
att till sin ombudsman utse en af sina ledamöter. Den ifrågasatta
förändringen synes mig icke heller skola komma att verka till det
åsyftade ändamålet. Det torde vara lätt att inse, att skulle
en sådan lag, som den nu föreslagna, af Riksdagen antagas och af
Kongl. Maj:t stadfästas, blefve den omedelbara påföljden sannolikt
blott den, att i alla sådana fall, der, om icke ändringen kommit
till stånd, ledamot af rätten blifvit utsedd till dess ombudsman,
de vid rätten antagna extraordinarierna erhålla denna befattning.
Att en sådan förändring med afseende å sättet för uppehållande af
ifrågavarande institution icke är lämplig, torde vara tydligt, på
grund af bland annat det förhållande, att sådana extra ordinarie tjensteman
icke sällan endast för någon kortare tid äro tjenstgörande
vid den rätt,. af hvilken de erhållit ett dylikt förordnande och att
det följaktligen lätt kan inträffa, att de under konkursens fortgång
icke vidare uppehålla sig der konkursförvaltningen finnes, utan måste
från annan ort utöfva den kontroll deröfver, som åligger dem
såsom rättens ombudsmän. Det finnes redan exempel på att så tillgått,
der extra ordinarie tjensteman förordnats att uppehålla ifrågavarande
befattning.

Under sådana förhållanden vågar jag vördsamt yrka, att kammaren
måtte afslå nu föredragna punkt i lagutskottets ifrågavarande
betänkande.

Herr Poignant: Jag måste bekänna, att jag tillhör den utskottsmajoritet,
som uti denna fråga ty värr består af endast 2 jurister
jemte dock alla icke-jurister, som inom utskottet deltagit i
denna frågas behandling, en majoritet som mot sig har en minoritet,
bestående af 5 jurister och deribland utskottets högt ärade ordförande
och vice ordförande. Att strida torde här således vara förgäfves,
men att åtminstone i någon män bjuda till att angifva de
skäl, på hvilka majoriteten hufvudsakligen stöder sin mening, synes
mig vara en skyldighet.

Jag utgår dervid från de skäl, som reservanterna anfört mot
utskottet.

Reservanterna påstå till en början, att det ifrågavarande stadgandet,
som utskottet vill taga bort, att rättens ombudsman må

Lördagen den 2 Mars.

11 N:o 10.

kunna utses bland rättens ledamöter, är fullkomligt öfverensstämmande
med principerna för nu gällande konkurslag. Jag borde
kanske icke våga påstå, men jag påstår i alla fall, att dessa stadganden
äro långt ifrån att vara öfverensstämmande med principerna
i nu gällande konkurslag. De äro tvärtom bestämdt stridande emot
dessa, sådana de äro uttalade just i 41 och 42 §§ konkurslagen,
hvilka angå rättens ombudsman, hans befattning, sättet för hans
tillsättande och för afsättande från befattningen. Enligt 41 § åligger
det rättens ombudsman att öfver gode männens och sysslomannens
förvaltning hafva tillsyn. Det är således ingen domarebefattning,
utan endast en tillsyn han har att utöfva. Han skall vidare
vid borgenärernas sammanträden utom rätten föra ordet. Detta är
naturligtvis icke heller annat än en vanlig ordförandebefattning.
Deremot eger hau icke föra ordet, då det hålles förhör med borgenärerna
inför rätten. Vidare bör han inför rätten eller domaren
anmäla de frågor, som i konkursen uppstå och påkalla rättens pröfning.
Han eger icke en gång att föredraga dessa frågor inför rätten,
dertill är han inkompetent, utan han får endast anmäla behofvet
af rättens pröfning i förekommande fall samt dervid bedöma,
hvilka frågor som äro ostridiga och hvilka äro stridiga. Han eger
slutligen att vidtaga de åtgärder och beslut, som enligt konkurslagen
uttryckligen förklaras ankomma på rättens ombudsman och
hvilka alla äro närmast att jemföra med åtgärder vid utmätning,
således med göromål som tillkomma stadsfogdar och länsmän, men
ingalunda kunna anses såsom domaregöromål. Det heter visserligen
i slutet af § 41, att i>har den, som till ombudsman förordnas, icke
förut aflagt domareed, gånge sådan ed inför rätten eller domaren,
innan han nämnda befattning tillträder», men att deraf draga den
slutsatsen, att han är domare, vore förhastadt. I det första förslaget
till nuvarande konkurslag var verkligen fråga om att göra
rättens ombudsman till domare, efter förebilden af den franska
handelsrättens »juge commissaire», som har att i egenskap af ledamot
i domstolen föredraga konkursmål och derför hålla de förberedande
förhören med borgenärerna. Rättens ombudsman skulle
då väljas endast inom rätten. Men den franska institutionen, hvilken
förutsätter att endast köpmän kunna försättas i konkurs, kunde så
mycket mindre vinna tillämpning på svenska förhållanden, som de
svenska domstolarne på landsbygden icke äro kollegiala. Att rättens
ombudsman såsom sådan icke är att anse såsom domare, framgår
äfven deraf, att i konkurslagan såsom kompetensvilkor föreskrifves
icke att han bör vara en »lagfaren», utan »en ärlig och
förståndig man». För öfrigt angifver lagstiftaren i motiveringen
till det komitébetänkande som innehöll det förslag, hvarpå den nuvarande
konkurslagen är grundad, närmare sin mening i detta fall.
I denna motivering anföras såsom personer, lämpliga till rättens
ombudsmän — sedan man bestämdt sig för, att desse borde, i motsats
till de franske »juges commissaires», få utses äfven utom rät -

Lagförslag om
ändrade bestämmelser

ang. utseende
af rättens ombudsman
i
konkurs.
(Forts.)

N:o 10. 12

Lördagen den 2 Mars.

Lagforslag om. ten —, länsman och krön obe [jern ngen i allmänhet. Jag tror äfven,
"stämmelser a!^ ^ Sans''ca allmänt, särskildt är det, efter hvad jag inhemta!,
ang. utseende Pa Gotland regeln, att hvarje länsman anses böra förordnas till
af rättens om-rättens ombudsman i konkurser inom hela sitt länsmansdistrikt,
budsman i och detta tror jag är ganska bra. Det öfverensstämmer med lagkonkurs.
stiftarens anvisningar i motiveringen.

(Forts.) Vidare anföres i samma motivering, att man kunde såsom rät tens

ombudsmän använda unga jurister, som biträda häradshöfdingarne
på landet, men detta pekar naturligtvis icke alldeles derhän,
att en medlem af rätten i regeln bör utses till dess ombudsman.
Ännu mindre stämmer det öfverens med stadgandet i 42 §
konkurslagen, att »på rätten eller domaren ankommer att, när så
skäligt pröfvas, ombudsman entlediga och annan i hans ställe förordna.
Deröfver må icke klagan föras». Det synes mig icke vara
en värdig eller lämplig ställning för en domare att af sina meddomare
erhålla ett uppdrag, som medför inkomster, från hvilket
han när som helst, innan uppdraget bragts till ände, kan skiljas.
Rätten behöfver derför icke hafva funnit, att'' han upphört att vara
en årlig och förståndig man; äfven om han endast befinnes icke
vara flitig eller ordentlig, bör han afsättas. Jag undrar, huru det
skulle gå till, om t. ex. en rådman, som sutte i en rådstufvurätt,
bestående af endast tre ordinarie ledamöter, befunnes mindre flitig
och ordentlig och derför måste skiljas från sin befattning såsom
rättens ombudsman. Icke kan väl den ordinarie ordföranden jemte
den andre rådmannen skilja honom från ombudsmansbefattningen,
helst rätten ej är domför, der icke tre i rätten sitta. Icke kan väl
heller lämpligen den ordinarie ordföranden jemte den andre rådmannen
och en adjungerad ledamot i rätten låta den ordinarie ledamoten
i samma rätt stå upp och blifva entledigad från sin ombudsmansbefattning.
Äfven vid tillsättandet af en af rättens ledamöter
till rättens ombudsman synes det mig vara litet oegentligt ordnadt.
Jag vet icke, om det brukas så, att den ordinarie ordföranden tillika
med de ordinarie rådmännen utse eu bland sig till rättens
ombudsman eller om eu extra ordinarie ledamot af rätten tillkallas
för ändamålet.

Att en oegentlighet här vid lag förefinnes i lagen, det synes mig
i allt fall alldeles klart ; men då man från det första förslaget, att
rättens ombudsman ovilkorligen borde utses inom rätten, kom till
förslaget om frihet för rätten att utse sin ombudsman utom densamma,
blef af en naturlig försigtighet befogenheten att utse ombudsmannen
inom rätten qvarstående, ehuru denna befogenhet påtagligen
ansågs endast tills vidare böra fortfara, och ehuru komitén
i motiveringen till konkurslagen bestämdt förklarat, såsom också
nämnts i utskottets betänkande, att komitén vore förvissad, »att
någon svårighet icke skulle möta att i hvarje landsort såväl som
i hvar stad finna personer, fullt kompetenta och i öfrigt lämpliga
för ifrågavarande befattning». Derom var komitén för 1/3 århundrade

Lördagen den 2 Mars.

lö >’:o 10.

tillbaka fullkomligt öfvertygad. Sådana personer finnas ock för närvarande
icke allenast på landet, utan om möjligt ännu säkrare i
städerna. Hvad särskildt Visby beträffar, der det också är regel
att rådmän utses till ombudsmän, finnes öfverflöd på personer, som
både enligt allmänna omdömet och enligt de kompetensvilkor lagstiftaren
uppstält äro särdeles lämpliga till rättens ombudsmän.

Reservanterna anföra, att om lagutskottets hemställan blefve
lag, skulle den sannolika följden endast blifva den, att i de fall,
der för närvarande en ledamot af rätten anses böra förordnas till
rättens ombudsman, i stället någon af de vid rätten inskrifne extraordinarier
erhåller förordnandet, och detta har äfven den ärade ordföranden
nu upprepat i sitt yttrande i kammaren. Jag tror det
äfven för min del, så vida dessa extra-ordinarier verkligen äro till
ifrågavarande befattning lämpliga personer. Jag tänker nemligen
så högt om våra rådstufvurätter, att jag är öfvertygad om dessas
villighet att, då det finnes andra personer, lika eller om möjligt
ännu lämpligare än de extra ordinarie domstolsledamöterna, utse
dessa personer till ombudsmän.

Slutligen har utskottets ordförande påpekat, att det vore väl
möjligt att erhålla förändrade föreskrifter angående sättet för bestämmande
af ombudsmännens arfvoden. Det är ju möjligt, och
det är mycket lätt, om, såsom reservanterna anse, ombudsmannabefattningeu
är något, som gerna, till och med i regeln, bör tillkomma
domstolens ledamöter att blott bestämma, att de skola göra
det på embetets vägnar och icke få någon annan ersättning derför
än möjligen för resor. Denna lösning af frågan skulle jag för min
del nog vilja förorda, men jag anser verkligen rättvisan kräfva, att,
då man tager från rådmännen deras arfvoden, man också befriar
dem från deremot svarande arbete, och det är derför icke blott i
syftet af en förbättrad lag, utan äfven ur synpunkten af rådmännens
eget välfÖrstådda intresse, som jag tager mig friheten att yrka
bifall till utskottets betänkande.

Herr Ljungberg: Liksom den siste ärade talaren tillåter jag
mig på det högsta förorda ett bifall till utskottets betänkande. I
vår tid, då konkursernas antal allt mer och mer tillväxer och allmänheten
dervid lider stora förluster, synes det mig vara lagstiftarens
uppgift att så mycket som möjligt minska dessa, men icke
att förstora dem, hvartill likväl ombudsmaunainstitutioneu ofta mer
än tillbörligt bidragit. Jag ber att få anföra ett exempel: i eu
stor konkurs, i hvilken man motsåg ringa utdelning, beslöto borgenärerna,
för att spara något, att måttliga arfvoden skulle utgå till
ombuds- och sysslomännen. Men dessa åtuöjdes icke med detta beslut,
utan rättens ombudsman sammankallade borgenärerna till ett
nytt sammanträde, dervid det gamla beslutet upprefs och af eu tillfällig
majoritet beslöts, att det förut bestämda arfvodet skulle fördubblas.
Det lönade sig icke att öfverklaga det sistnämnda beslutet,

Lagförslag om
ändrade bestämmelser

ang. utseende
af rättens ombudsman
i
konkurs.
(Forts.)

N:o 10. 14

Lördagen den 2 Mars.

Lagförslag om
ändrade bestämmelser

ang. utseende
af rättens ombudsman
i
konkurs•
(Forts.)

ty man hade då att vända sig till en rätt, der ombudsmannen var
ledamot, och man hade icke anledning antaga, att rättens ledamöter
skulle visa sig ogina mot hvarandra, då ett sådant beslut en följande
dag kunde drabba dem sjelfva.

Såsom skäl för bibehållande af den nuvarande ordningen har
det anförts, att rätten i annat fall skulle blifva nödsakad att till
ombudsmän utse extra-ordinarier, men jag kan icke finna, att detta
nödvändigt blefve följden. Sannolikt komme öfverallt, liksom förhållandet
blifvit med sysslomannabefattningarna, åtminstone i Stockholm,
att åtskilliga dertill lämpliga och dugliga personer funne det
med sin fördel förenligt att för ett måttligt arfvode tillhandagå
såsom ombudsmän vid konkurser och att de på ett tillfredsställande
sätt fullgjorde sina funktioner. För öfrigt, om extra-ordinarier skulle
användas, blefve det otvifvelaktigt till borgenärernas fördel, ty antagligen
vore deras öfverordnade icke främmande för den gamla
principen: »måttligt skola kapellanerna hafva» och slösade nog icke
med arfvodena för de extra tjenstemännen. Jag får derför på det
bestämdaste yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Mine herrar! Då här
icke föreligger frågan, huruvida institutionen »rättens ombudsman»
bör bibehållas eller icke, skall jag icke taga kammarens tid i anspråk
med att framhålla skälen för och emot densamma. Den fråga
som här föreligger är, huruvida, när en rättens ombudsman skall
finnas, man dertill må få taga en person, som är ledamot af rätten.
I likhet med lagutskottets ärade ordförande kan jag icke finna, att
det strider mot nuvarande konkurslagstiftning, att man har en sådan
rätt. Jag tror icke det varit någons mening att påstå, att den
nuvarande konkurslagstiftningen bestämdt fordrar, att man skall
taga en medlem af rätten till dess ombudsman, utan blott att de
bestämmelser, konkurslagstiftningen eljest innehåller, icke lägga hinder
i vägen att så göra, och att det således icke är något principvidrigt
att till rättens ombudsman taga en af rättens egna medlemmar.
Huruvida den nuvarande friheten skall bibehållas eller icke, beror
helt och hållet på praktiska skäl. Aro olägenheterna af dess bibehållande
större än af dess borttagande, det är frågan. Jag erkänner
nog fullkomligt, att utskottet bär rätt i hvad det säger, när det
framhåller, att en sådan frihet under vissa förhållanden kan vara
mindre bra, att den ibland kan gifva anledning till misstankar och
ondt tal; allt detta anser jag rigtigt. Men det förefaller mig å
andra sidan, att det skulle medföra icke så små olägenheter, om
domstolarne blefve förhindrade att, då så lämpligt vore, till rättens
ombudsman förordna ledamot af rätten. Vi skola icke tänka allenast
på städerna eller särskilt småstäderna; vi hafva också i Sverige
något, som heter landsbygden. Der är icke så särdeles godt om
personer, som hafva de insigter och den formella vana, som fordras
för att vara en lämplig rättens ombudsman. Den förste talaren har

Lördagen den 2 mars.

15 N:o 10.

hänvisat till länsmännen. Dessa kunna i många fall vara mycket Lagförslag om
bra till rättens ombudsmän, men jag skulle icke gerna ställa så till, än^ra(le beatt
rätten blefve så godt som tvingad att vid hvarje konkurs taga ^”utseende
länsmannen till rättens ombudsman, och dertill skulle man lätt nog af rättens omkunna
blifva drifven, om rätten blefve förhindrad att till ombuds- budsman i
man förordna en erfaren nämndeman. Man har på landet vanligen , konkurs.
just icke många andra att välja på än länsmännen och några er- (Forts.)
farna och kloka nämndemän. Att nu upphäfva denna valfrihet förefaller
mig i hög grad opraktiskt. I småstäderna kan det lättare gåför
sig att finna lämpliga personer utom rätten, men som det förslag,
som här framlagts, gäller icke blott småstäderna, utan äfven
landsbygden och der skulle, enligt min åsigt, i många fall leda till
stora olägenheter, måste jag instämma i den förste talarens yrkande
om afslag på ''det framlagda förslaget.

Herr Öl ander: Att rättens ombudsmanna-institutionen icke vunnit
särdeles varma sympatier inom vårt land, i synnerhet hos de rättsökande,
torde vara temligen allmänt bekant. Orsaken dertill är
antagligen att söka i de stora ingrepp, densamma gör i ett konkursbos
tillgångar, och som ofta icke motsvara värdet af det med befattningen
förenade arbetet. Man har derför vid flera tillfällen försökt
att få denna institution ändrad eller afskalfad. Många motioner
i sådant syfte hafva blifvit för Riksdagen framlagda, men allt hvad
man vunnit härmed har varit att erhålla en annan, mot missbruk
mera betryggande form för bestämmande af det rättens ombudsman
tillkommande arfvodet. Jag sade: »en mot missbruk mera betryggande
form». Ja, det var nog meningen med densamma; och detta
ändamål skulle också vinnas, om man aflägsnade de förhållanden,
hvilkas undanrödjande just afses med de nu föreliggande motionerna
och utskottets deröfver afgifna betänkande.

I lagen af 1890 föreskrifves, att frågor af denna beskaffenhet
skola afdömas af konkursdomstolen, som sålunda ensam eger att bestämma
beloppet af rättens ombudsmans arfvode. Fordringsegarne
ega dock att deröfver afgifva förslag, som skall till rätten ingifvas.
Då nu emellertid, såsom det vanligen tillgår åtminstone i
städerna, rättens ombudsmans-befattningen, så att säga, delas ut på
domstolens ledamöter i tur och ordning — naturligtvis med undantag
af ordföranden, hvilken enligt lag icke eger rätt att innehafva en
sådan befattning —, är det ju klart, att, om också den ledamot,
hvilken frågan gäller, d. v. s. hvars arfvode för tillfället skall bestämmas,
icke deltager i ärendets behandling, rättens öfriga ledamöter
likväl icke kunna undgå att hysa ett visst intresse af att
arfvodet icke blir lågt, åtminstone icke lägre än förut varit vanligt,
äfven om det i sådant fall betydligt öfverstigit hvad det med befattningen
förenade arbetet varit värdt. Vi veta nemligen, att det
fans en tid, då det var i lag stadgadt, att rättens ombudsman egde
rätt att i arfvode bekomma tredjedelen af hela den för konkurs -

N:0 10. 16 Lördagen den 2 Mars.

Lagförslag om förvaltningen utgående ersättningen, och man har naturligtvis ingen
undrade be- benägenhet att göra förändring i hvad förut varit vanligt och lagligt.
ang^utseende Jag vil1 visst icke Påstä’ att denna uppfattning i vanliga fall ligger
af rättens om-till grund för rättens bedömande af sin ombudsmans arfvode, och
budsman i jag är öfvertygad om, att herr Andreasson har alldeles orätt, då han
konkurs. säger, att sjelfva arfvoclet fördelas mellan rättens ledamöter, en olag(Forts.
) lighet, hvartill jag förmodar icke någon rätts ledamöter skulle vilja
göra sig skyldiga. Men det ligger dock nära till hands för utomstående
att antaga, att vid bestämmande af detta arfvode rätten
skall taga hänsyn till sina ledamöters intressen och den minskning
i deras beräknade inkomster, som af arfvodets nedsättning måste
blifva en följd. Blotta misstanken härom kan ju icke annat än
menligt inverka på domstolens anseende och den tillit till dess
opartiskhet, som bör utgöra grunden för den aktning, som bör tillkomma
densamma. Jag kan verkligen icke heller inse, hvarför
man skall behöfva hålla sig till rättens egna ledamöter för att erhålla
en tjensteman, hvars funktioner, åtminstone numera, efter den
erfarenhet som under tidernas lopp vunnits, lika väl och lika noggrant
kunna utöfvas af andra. Det är icke så, som den siste talaren
sade, att på landet i allmänhet utses nämndemän till denna
befattning, enär det skulle vara svårt att erhålla andra dertill skickliga
personer. Jag har hållit ting inom många domsagor i landet,
men jag vet icke någon, der rätten plägat förordna nämndemän till rättens
ombudsmän. Det kan ju hända, att sådant inträffat på andra
ställen, men derom har åtminstone jag icke någon kännedom. I vanliga
fall utses på landet till denna befattning länsmannen i orten eller
andra dertill lämpliga och skickliga personer, och på sådana har,
så vidt jag vet, aldrig varit brist. Jag kan icke föreställa mig, att det
skall vara mera brist i städerna än på landet på personer, som äro
villiga och skickliga att öfvertaga nämnda befattning, utan att man
derför skall behöfva tillgripa den af reservanterna befarade utvägen
att dertill använda vid rätten tjenstgörande extra ordinarie tjenstemän.
Men äfven om så skulle blifva förhållandet, kan jag icke inse,
att detta skulle innebära någon synnerlig fara, åtminstone icke någon
fara, som kunde motsvara olägenheterna åt att befattningen
bibehålies åt rättens ordinarie ledamöter. Jag anser sålunda, att
utskottets förslag är fullt motiveradt och den af utskottet föreslagna
åtgärden af behofvet påkallad icke blott derför, att derigenom komme
att undanrödjas ett till obehöriga misstankar ledande jäfsförhållande
mellan rättens ombudsman och rätten, utan äfven emedan den
kontroll, det åligger rätten att utöfva såväl öfver rättens ombudsman
som öfver hela konkursförvaltningen i öfrigt, skulle blifva mera
effektiv och mera oberörd af hänsyn, som kunna menligt inverka på
konkursen och fördröja dess afslutande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag bifall till utskottets
betänkande.

Lördagen den 2 Mars.

17 N:o 10.

Herr von Stapelmohr: Då jag anslutit mig till reservationen,
skall jag bedja att få yttra några ord till försvar för densamma.
Som emellertid min tjenstebefattning faller inom stadsdomstolarnes
verksamhetsområde, skall jag hålla mig till valet af rättens ombudsman
inom rådstufvurättsledamöternas krets.

Grunddragen af rättens ombudsmans befattning äro angifna i
41 § konkurslagen, hvilken § är refererad i utskottets betänkande.
Dessa grunddrag hafva dessutom blifvit upprepade af talaren på gotlandsbänken.
Men det finnes äfven andra paragrafer i konkurslagen,
som innehålla stadganden, de der närmare bestämma rättens ombudsmans
bestyr. Sammanställer man dessa lagstadgandeu med hvarandra
och tillika tager i betraktande, att konkurs är att likna vid
en generel utmätning, synes mig rättens ombudsmans bestyr vara
af den art, att af dess innehafvare fordras insigt i de tvistefrågor,
som han har att söka förlika, äfvensom förtrogenheten med affärsoch
näringsförhållandena inom orten. Dessa förutsättningar för att
på ett rätt sätt utöfva rättensombudsmanna-befattningen förefinnas
i allmänhet hos rättens ledamöter, till följd af den ställning de intaga
och den verksamhet de utöfva inom samhället.

Såsom sjelfva benämningen antyder, har rättens ombudsman att
å rättens vägnar hålla tillsyn öfver konkursens gång och afveckling;
han skall äfven utöfva kontroll öfver gode männen och sysslomännen,
så att de icke vålla onödig tidsutdrägt med konkursens afsilande
och icke genom försummelse eller vårdslöshet eller egennyttiga
handlingar tillskynda borgenärerna skada eller förlust. Då
rätten står i nära beröring med rättens ombudsman, såsom varande
ledamot af rätten, kan rätten lättare följa konkursens afveckling och
af ombudsmannen inhemta de upplysningar rörande densamma, hvilka
kunna vara nödiga för rätten att känna till för att den skall rätt
kunna bedöma eu del af de frågor, som komma under rättens handläggning.
— 1 allmänhet är det så, att om rättens ombudsman utses
bland rättens ledamöter, har han samma intresse som rätten i
det afseendet att konkursen snart skall blifva slut, och att slutet
skall blifva sådant, att det icke orsakar några tvister eller processer
emellan borgenärerna inbördes eller emellan dem och utredningsmännen.

I kongl. förordningen af 18 april 1890 finnes föreskrifvet, att
arfvode åt rättens ombudsman skall bestämmas på det sätt, att, sedan
å i laga ordning utlyst borgenärssammanträde borgenärerna föreslagit
arfvode åt rättens ombudsman, förslaget skall ingifvas till
rätten, som derefter bestämmer, hvad skäligen må rättens ombudsman
i arfvode tillerkännas. Nöja sig borgenärerna eller gäldenären
icke med rättens beslut i det afseendet, ega de att deröfver klaga
hos öfverrätt Deruti ligger således ett korrektiv mot missbruk från
rättens sida.

Utskottet säger nu: »Motionärerna hafva båda företrädesvis fäst
sig vid den vanskliga ställning, hvari frågan om arfvodesbeloppet*

Första Kammarens Prat. 18.95. N:o 10. 2

Lagförslag om
ändrade bestämmelser

ang. utseende
af rättens ombudsman
i
konkurs.
(Forts.)

N:o 10. 18

Lördagen den 2 Mars.

Lagförslag om bestämmande icke kan undgå att försätta den samvetsgranne rättsändrade.
bc- ledamöter för hvilken blotta skymten af misstanke att dervid vilja
ang. utseende^ett eller annat sätt tillgodose egna intressen måste vara förhataf
rättens om-lig; och», tillägger utskottet, »nekas kan icke, att det är ur denna
budsman i synpunkt, som stadgandet i fråga ter sig mest betänkligt».

A(Forta) Fur min del är jag öfvertygad om att rättens ledamöter, vid

'' pröfning af arfvodet åt rättens ombudsman, skola låta sig leda af

lika samvetsgrannhet och pligtkänsla som vid bedömande af öfriga
frågor, som höra till rättens domareverksamhet. Jag vågar också
tro, att någon befogad anledning till det antagandet, att rättens ledamöter
skulle, såsom autydts, svika sin pligt, icke förefinnes. Val
kan det hända, att misstankar kunna uppstå emot rättens ledamöter,
att de afvika från hvad heder och pligt bjuda, men misstankar
kunna, som man vet, uppstå utan grund, och ty värr härflyta de
ganska ofta från icke så klara källor. Men den omständigheten, att
vissa tankar kunna uppstå mot en person, som är satt att handhafva
och tillämpa lagen, synes mig icke vara tillräckligt skäl för att ändra
lagen, om denna för öfrigt är god och bra. Skulle dock rätten,
för att den finner misstankar rigtade emot sig, vilja undgå dessa
misstankar, eger ju rätten full frihet att välja rättens ombudsman
utom sin egen krets. Någon lagföräudring i ifrågavarande afseende
kan således icke vara af behofvet påkallad.

Vidare anför utskottet såsom ett hufvudskål för sin hemställan:
att »en dylik anordning» — eller att taga rättens ombudsman ur
rättens ledamöters krets — »dels mången gång kan föranleda jäfsförhållanden,
som särskildt vid rådstufvurätterna i de mindre städerna
med deras sammansättning svårligen kunna undgå att vålla
tidsutdrägt med konkurssakens behandling och kostnader för borgenärerna,
och dels måste försvåra den kontroll öfver ombudsmannens
verksamhet, som rätten bör låta sig angeläget vara att utöfva».

Hvad nu först beträffar utskottets ordande derom, att tidsutdrägt
och kostnader skulle vållas med konkurssakens afgörande, har
jag mindre skäl att yttra mig derom, ty jag känner icke, huruvida
utskottet för detta uttalande har stöd i verkligheten. Jag tror dock
icke, att så är förhållandet. I de flesta af rikets städer är nemligen
rättens ledamöters antal så stort, att om rättens ombudsman, vid
pröfning af arfvodesfrågan, utträder ur rätten, så är det återstående
antalet dock tillräckligt att göra rätten domför. Der antalet af
rättens ledamöter utom ordföranden är endast 2, kan ju till en sådan
pröfning lätt tillkallas eu extra rådman, utan att någon tidsutdrägt
eller kostnad derför behöfver förorsakas konkursboet. Någon svårighet
vid kontrollen har jag ej funnit.

Om man nu ändrar lagen, såsom utskottet har föreslagit, synes
mig deraf blifva en följd, att lagstiftningen betager rätten friheten
att till rättens ombudsman utse den person, rätten finner vara dertill
mest lämplig och passande, och nödgar rätten att hänvända sig

Lördagen den 2 Mar*.

19 N:o 10.

till eu person, som kanske rätten finner vara dertill mindre väl skickad.
Huruvida detta skall höja rättens anseende eller främja konkursboens
afveckling eller vidga betydelsen af rättens ombudsmannainstitutionen,
vill jag låta vara osagdt. Jag tror det dock icke.

På grund af dessa skäl och på grund af hvad i reservationen i
öfrigt blifvit anfördt, tillåter jag mig yrka afslag på utskottets nu
framlagda lagförslag.

Herr Hasselrot: Såsom en ärad talare förut påpekat, är här
icke fråga om lämpligheten att bibehålla sjelfva institutionen af
rättens ombudsman eller icke, utan frågan gäller endast, huruvida
man skall borttaga vederbörandes befogenhet att till rättens ombudsman
välja en ledamot af rätten. Man har i min tanke i allmänhet
underskattat betydelsen af rättens ombudsman. Min erfarenhet
härutinnan är, att då rättens ombudsman är dugande,
skicklig och nitisk, bidrager han högst väsentligt både till konkursens
snabba afslutande och till utredning af rättsfrågor i densamma.

Här har påpekats åtskilligt, som rättens ombudsman har att göra,
men man har icke fäst sig vid en väsentlig skyldighet, han har, att
nemligen, då t vistiga fordrings- och förmånsrätts-anspråk förekomma inför
rättens ombudsman, försöka förlikningsvis uppgöra dessa frågor. Jag
har ofta funnit, att då rättens ombudsman har erforderlig förmåga
i detta fall, uppgöres större delen af sådana tvistefrågor förlikningsvis
inför ombudsmannen. Är rättens ombudsman deremot mindre
lämplig för sin befattning härutinnan, får domstolen att pröfva hela
den ofta stora massan af tvistiga fordringar, hvilket inverkar högst
menligt på konkursens snabba afveckling samt medför ej obetydliga
kostnader. Jag tror således, att man bör se sig väl före, innan
man inskränker domarens eller rättens nuvarande befogenhet att till
rättens ombudsman välja den lämpligaste personen genom bestämmelsen,
att dertill ej får tagas en ledamot af rätten.

Här har en ärad landtdomare omnämnt, att han icke känner
till, att någon nämndeman blifvit utsedd till rättens ombudsman.
Jag har emellertid baft den glädjen att till rättens ombudsman
flera gånger ha kunnat utse en nämndeman, och detta städse till
synnerligen stor belåtenhet med resultatet. Har man erfarne, dugande
nämndemän, äro de, enligt min tanke, till ifrågavarande befattning
lämpligare än länsmännen, och allt eftersom förmågan och
vanan att i skrift uttrycka sig redigt och ordentligt blir mera allmänt
samt man af sådana personer får allt flere inom nämnden,
föreställer jag mig, att man allt oftare skall inom nämndemännens
krets kunna få skickliga och lämpliga rättens ombudsmän.

Nu säger man visserligen, att rätten kommer i en obehaglig
ställning, då den skall bedöma arfvodet för ombudsmannen, när
denne sjelf är en ledamot af rätten. Jag tillåter mig likväl der vid
lag påpeka, att till ledning för bestämmandet af detta arfvode föreligger
alltid ett förslag af borgenärerna om storleken deraf, jag

Lagförslag om
ändrade bestämmelser

ang. utseende
af rättens ombudsman
i
konkurs.

(Forts.)

N:o 10. 20

Lördagen den 2 Mars.

Lagförslag om har icke hört uppgifvas — och jag hoppas, att en sådan uppgift ej
ändrade be- hellre kan göras — att rätten höjt ett arfvode, som borgenärerna
an^utseende föreslagit. Val har jag hört, att en eller annan borgenär tyckt ett
af rättens om- föreslaget arfvode vara för högt och att rätten då satt ned detbudsman
i samma, men att rätten skulle höjt ett arfvode för en af sina egna
konkurs, ledamöter, det har jag, som sagdt, icke hört talas om. Skulle
(Forts.) emellertid sådant obehörigen ske, finnes ju, såsom en talare förut
påpekat, rätt att deröfver föra klagan. Under nuvarande förhållanden
anser jag, det vore äfventyrligt och ingalunda behöflig! att
inskränka den rätt, som uti ifrågavarande afseende förefinnes, och
får jag derför yrka afslag på lagutskottets förslag.

Herr Lundström: Då jag tillhör lagutskottet och den del
deraf, som icke är juridiskt bildad, har jag ansett mig böra uttala
de skäl, som föranledt mig att instämma i utskottet förslag. Dessa
äro naturligtvis icke juridiska, utan rent praktiska.

I reservationen säges: »Såsom motiv för det af motionären
ifrågasatta förbudet att inom rätten utse rättens ombudsman har
hufvudsakligen åberopats det förhållande, att i vissa fall, då en
domstolsledamot förordnades till rättens ombudsman, bestämmandet
af hans arfvode skulle hafva skett på ett sätt, som lemnade utrymme
för anmärkning.» Detta kan visserligen vara ett skäl, men för mig
har det icke varit hufvudskälet. Det torde icke kunna förnekas, att
den föreställningen gör sig bland allmänheten allt mer gällande, att
rätten, så länge den får bland sina egna ledamöter utse och i verkligheten
också utser rättens ombudsman vid konkurser, har svårighet
att förfara fullt opartiskt vid bestämmande af arfvodet och att den
delvis kanske också anses döma i egen sak. Men äfven om, såsom
jag tager för gifvet, inga missbruk ega rum, föreställer jag mig,
att blotta misstanken om att rätten icke skulle förfara opartiskt klen
sak, som man måste försöka om möjligt undanrödja. Skulle,
såsom motionärerna påstå, åtminstone den ene af dem, det vara med
verkliga förhållandet öfverensstämmande, att ombudsmannaskapet
fördelas i tur och ordning bland rättens ledamöter och att arfvodet
går till en gemensam kassa, som sedan delas mellan ledamöterna, så
visar detta, att ett missbruk eger rum, som man bör göra allt för
att stäfja. För min del tror jag visserligen icke, att så är förhållandet;
men i alla fall, redan misstanken om något sådant synes
mig verka ofördelaktigt på det anseende, våra domare och våra domstolar
med rätta hafva för opartiskhet och oveld i alla afseenden. ( Det
har varit hufvudsakligen på dessa skäl, som jag biträdt utskottets
förslag, och då dertill kommer, att det icke synes medföra någon
särdeles olägenhet, om rättens ombudsman finge väljas endast utom
rätten, beder jag att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först

Lördagen den 2 Mars.

21 N:o 10.

på bifall till livad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält
samt vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 2 af
sitt utlåtande n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—47;

Nej—38.

Juserades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Njo 10. 22

Tisdagen den 5 Mars,

Tisdagen den 5 mars.

Kammaren samuiauträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 26 sistlidne februari.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 60 regeringsformen;

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen; samt

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning.

Vid föredragning af statsutskottets den 2 i denna månad bordlagda
memorial n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i en fråga rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel,
godkändes den af utskottet i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 2 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:is
34—39.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 2 i
denna månad bordlagda memorial n:o 40, i anledning af remiss med
öfverlemnande af uppgift å förändringar år 1894 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Tisdageu den 5 Mars.

23 N:o 10.

På framställning af hen- talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppforas främst de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, och sist de under dagen andra
gången bordlagda ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 3,0 9 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.