1895. Andra Kammaren. N:o 42 (Riksdagens protokoll 1895:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 42.

Onsdagen den 8 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 43, i anled- Om ändrad
ning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 9, 11 och 14 i förord- lydelse af§§
ningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. f förordnin I

berörda, inom Andra Kammaren af herr O. Eklund från Stock-gen om kornholm
afgifna motion, n:o 145, hade föreslagits: munalsty

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att §§ 9, 11 och 14 i Q rel™ i
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm af den 23 maj 1862 stockholmmåtte
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 9. En hvar välfräjdad svensk undersåte, som är medlem af
kommunen samt enligt § 40 förbunden att till densamma erlägga skatt,
är, med iakttagande af de närmare bestämmelser, som §§ 10 och 11
innehålla, berättigad att i val af stadsfullmägtig deltaga.

Enahanda rättighet tillkommer bolag.

§ 11. Ej må den, som för oguldna stadsutskylder häftar, i valet
deltaga.

§ 14. Stadsfullmägtig kan ej den vara, som icke uppnått 25 års
ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som
all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår,
visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som är för nesligt
brott tilltalad eller under framtiden stäld; ej heller den, som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig eller
ovärdig inför rätta föra annans talan, och ej den, som icke sjelf röstberättigad
är.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Eklund från Stockholm: Herr talman! Den motion, öfver
hvilken utskottet nu afgifvit yttrande, afser, såsom af betänkandet
framgår, att åstadkomma likställighet i fråga om valrätten i Stockholm
och valrätten i rikets öfriga städer och landsbygden. Jag har framstält
denna motion, derför att jag icke kan förstå, att det kan vara

Andra Kammarens Prål. 1895 N:o 42. 1

N:o 42.

Om ändrad
lydelse af §§
9, 11 och 14
i förordningen
om kornmunalstyrelse
i
Stockholm.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

förenligt med billighet och rättvisa, att det skall finnas särskilda
undantagsbestämmelser för dem, som i Stockholm eg» rätt att deltaga
i kommunala val, och som en följd deraf — då den politiska rösträtten
är beroende af den kommunala — äfven i fråga om politiska
val. Enligt nu gällande kommunal lagstiftning för städerna och
landskommunerna hafva följande personer ej rätt att deltaga i kommunala
val, nemligen:

Ilo) den, som är vanfräjdad;

2:o) den, som är stöld under förmyndare;

3:o) den, hvars egendom står under borgenärers förvaltning; och

4:o) den, som häftar för oguldna koinmunalutskylder.

Men för att få utöfva valrätt i Stockholm stadgas dessutom ytterliga
fyra vilkor. Enligt förordningen för Stockholm får nemligen
valrätt ej utöfvas af:

l:o) den, som står under annans husbondevälde;

2:o) den, som efter att en gång hafva afträat sin egendom till
borgenärer ej visat sig vara från deras kraf lagligen fri;

3:o) den, som är för nesligt brott tilltalad, dömd eller under
framtiden stöld; och

4:o) den, som genom domstols beslut förklarats ovärdig att inför
rätta föra annans talan.

Dessa bestämmelser, som i Stockholm inskränka valrätten, återfinnas
i de andra kommunalförfattningarne uti den paragraf, som
handlar om valbarhetsvilkoren. Om man nu kan erkänna såsom något
fullkomligt rigtigt, att man bör ställa högre kraf på dem, som skola
mottaga förtroendeuppdrag, än på dem, som gifva dem, så må man
väl ändå hafva rätt att fråga, hvarför man beträffande valrätten i
Stockholm skall uppställa samma vilkor, som i kommunalförordningarne
för andra orter stadgas beträffande valbarhet. Jag för min del anser
detta förhållande vara helt enkelt orimligt; och det är icke blott principielt
orimligt, utan det är orimligt äfven af praktiska skäl. Det
uppstår på grund af dessa förhållanden sådana egendomligheter som
t. ex. den, att, om af två personer i för öfrigt alldeles lika omständigheter
den ene bor i Stockholm, och den andra i landsortsstad
eller på landsbygd, den ene har valrätt och den andra icke har sådan
rätt. Den, som bor i Stockholm, har icke valrätt. Men flyttar han
till landsbygden eller till en landsortsstad, får han valrätt, såväl kommunal
som politisk. Om deremot den andra personen flyttar från
landsbygden till Stockholm, så förlorar han sin rösträtt, såväl den
politiska som den kommunala. Vidare vållar detta förhållande, som
jag också i motionen framdragit och utskottet i betänkandet refererat,
en hel del svårigheter för vederbörande myndigheter i fråga om upprättande
af korrekta vallängder samt inbjuder till åtskilligt valtrassel.

De skäl, som jag anfört, för att man nu skulle söka rätta dessa
missförhållanden och få valrättsvilkoren lika i hela landet, så att
Stockholm icke skulle i detta afseende vara styfmoderligt behandladt,
har utskottet icke i något afseende vederlagt, och jag vill för min
del påstå, att utskottet helt enkelt icke kunnat vederlägga dessa skäl.
Ty det är alldeles uppenbart och påtagligt, att en sådan för kommunerna
grundläggande egenskap som valrätten bör vara lika för hela

Onsdagen (len 8 Maj, e. m. 3 N:o 4Q.

landet. Utskottet liar detta oaktadt afstyrkt motionen, och det på Om ändrad
skäl, som jag för min del icke kan under några omständigheter god- ||

känna, skäl, som jag för min del tycker påminna om: »Guds fred —j’ förordninYxskaft.
» De skäl, som utskottet för sitt afstyrkande anfört, kunna gen om hornefter
mitt förmenande icke rätteligen andragas emot motionen, sådan munalstyden
i år blifvit formulerad. Utskottets egentliga skäl för afstyrkande! ™-kholm

af motionen är det, att jag icke jemväl föreslagit en sådan ändring i ''

valbestämmelserna, att blotta åtalandet för vanfräjdande brott icke 01 s''''
skulle hindra valbarhet. Jag ber då att få påpeka, att jag i år icke
alls gifvit mig in på den frågan. Jag har tänkt mig, att, då Kongl.

Maj:t icke kunde godkänna den formulering i denna sak, som af
förra årets Riksdag antogs, det klokaste vore att nu lemna denna
fråga ur räkningen och att för ögonblicket inskränka sig till att
söka rätta de missförhållanden, som förefinnas i det hänseendet,
att lagen stipulerar alldeles för stränga vilkor för valrätten i Stockholm,
vilkor, som icke finnas för öfriga delar af riket, och att,
sedan man härutinnan åstadkommit rättelse, man skulle se till att
ändra förordningen i det andra afseende^ Om jag nu gifvit mig in
äfven på detta område och sökt att i mitt förslag formulera paragrafen
så, att blotta åtalan let för vanfräjdande brott icke skulle
medföra förlust af valbarhet i Sfockholm, hade utskottet helt naturligt
kommit att yrka afslag å min motion, just derför att Stockholmsförordningen
i den delen då skulle kommit i strid mot kommunalförordningarne
rörande öfriga rikets städer och landskommuner. Skulle
jag hafva gifvit mig in på denna fråga, hade det alltså varit absolut
nödvändigt för mig att söka väcka förslag om ändring äfven i de
öfriga författningarna i denna del. Men som jag nämnde, har jag
icke i år gifvit mig in på denna fråga, utan jag har ansett det vara
tillräckligt att tillse, att likartade bestämmelser finnas på sina platser,
dit de rätteligen höra höra, äfven i stockholmsförordningen. Och
om man anser det vara orätt, att blotta tåtalandet för nesligt brott
skall medföra förlust af valbarhet, huru mycket större skäl förefinnes
icke då för den åsigten, att det är ännu mera orätt, att detta förhållande
skall medföra förlust af valrätt? Men då synes det mig, att
utskottet bort söka att tillmötesgå min önskan i något afseende och
borttagit den större oegentligheten för att låta den mindre stå qvar
tills vidare.

Utskottet säger visserligen, att genom ett bifall till mitt förslag
det skulle kunna se ut, som om Riksdagen i år godkände något, som
den i fjol icke ville godkänna. Men deremot ber jag att få invända,
att den anmärkningen näppeligen skall kunna med fog göras, alldenstund
Riksdagen, om den antoge min motion, icke uttalade sig i fråga
om de andra båda kommunalförfattningarna, utan blott i fråga om
Stockholms kommunalförfattning samt endast i syfte att få bestämmelserna
införda på de respektive platserna. Jag har, som sagdt,
icke ansett det vara nödvändigt att inlåta mig äfven på denna fråga.

Men utskottet har tagit detta till förevändning och derför afstyrkt
motionen. Men är det nu så, att utskottet anser det vara absolut
nödvändigt att sammanblanda dessa två frågor, som enligt min mening
är alldeles åtskilda, då både väl utskottet bort vara så tillmötesgående,

N:o 42

Om ändrad
lydelse af §§
9, 11 och 14
i förordningen
om kommunalstyrelse
i
Stockholm.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

att utskottet föreslagit förändring i detta afseende och framlagt
ändringen i sammanhang med min motion.

Då utskottet icke bestridt min motions berättigande eller vederlagt
mina skäl för densamma, och då hvad utskottet anfört för afslag
icke synes mig kunna inverka något på frågan, anhåller jag
således om bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr von lvrusenstjerna: Att de högt ärade herrar motionärer

inom kammaren, hvilka icke lyckats få sina framställningar tillstyrkta
utaf lagutskottet, icke äro belåtna dermed, är ju ganska naturligt och
som det bör vara. En del motionärer äro emellertid så vänliga, att
de vilja erkänna att det icke blott varit dålig vilja hos utskottet, som
föranledt att utskottet icke kuunat tillstyrka deras förslag, utan de
hafva medgifvit, att det möjligen varit en och annan omständighet
hos motionen, som kunnat föranleda utskottet att komma till det slut,
hvari det stannat. Andra motionärer åter — och till dem synes
motionären, herr Eklund, höra — se saken från annan sida och äro
mycket förgrymmade på lagutskottet. Det kan nu icke hjelpas. Det
få vi bära med jemnmod.

Jag kan endast såga, att då den ifrågavarande motionären anmärkte,
att lagutskottet icke i någon mån sökt att vederlägga premisserna i
hans motion, så är detta ganska naturligt. Ty jag tror icke, att lagutskottet
haft något emot premisserna i hans motion att erinra. Men,
mine herrar, här förekommer en omständighet, som lagutskottet redan
anfört i sin motivering och hvilken jag tillåter mig att för ett ögonblick
relevera. Jag afser härmed det beslut, Riksdagen förra året
fattade om ändring såväl i samtliga kommunalförordningar som i
riksdagsordningen, i syfte att nu gällande bestämmelser derom, att blotta
åtalandet för vanfräjdande, nesligt brott skall utgöra hinder för valbarhet
till kommunala förtroendeuppdrag och riksdagsmannaskap, skulle
upphöra. Som herrarna erinra sig, är ock för närvarande grundlagsändringsförslag
i detta syfte hvilande.

Motionären har nu bibehållit denna bestämmelse, och således
skulle enligt den af honom föreslagna lagtexten blotta tilltalandet för
nesligt brott fortfarande utgöra hinder för att väljas till stadsfullmägtig
här i Stockholm. Det har nu synts lagutskottet, som om, i fall Riksdagen
nu komme till Kongl. Maj:t med en lagtext, deri denna inhabilitetsgrund
bibehölles oförändrad, Riksdagen dermed skulle hafva
uppgift Jen ståndpunkt, hvarpå 1894 års Riksdag alldeles bestämdt
stälde sig, en ståndpunkt, hvilken, som jag nyss nämnde, fått sitt uttryck
särskild! i det hvilande grundlagsändringsförslaget. Lagutskottet
har alldeles icke, såsom motionären här yttrat, sökt någon »förevändning»
för att afstyrka hans förslag, utan det är den omständighet, jag
här åberopat, som synes mig och har synts lagutskottet utgöra ett
fullt, motiveradt skäl att nu icke komma fram med ett dylikt lagändringsförslag.
Vi skulle då, jag upprepar det ännu en gång, uppgifva
den ståndpunkt, som vi förra året utan tvekan omfattade, och
det är af detta skäl, som jag, herr talman, hemställer om bifall till
lagutskottets hemställan.

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Herr Hedin: Herr talman! Att vilkoren för politisk eller kommunal
rösträtt eller valbarhet af lagstiftningen fastställas något olika för
olika orter inom ett och samma land, är visserligon icke något alldeles
oerhördt eller något sådant undantag från regeln, att man icke skulle
finna exempel derpå annorstädes än i vårt eget land, nemligen när
det. är ^ fråga om census, der sådan förekommer eller förekommit.
Syftemålet med s. k. diiferentiel census har varit — har Jcunncit vara
i allt fall, om det också i sjelfva verket icke alltid har varit — att
just genom censussiffrornas olikhet åstadkomma en större verklig likhet
i de medborgerliga rättigheterna, enär nemligen en olika censussifffa
påkallas derutaf, att lefnadskostnadcn och arbetsförtjensten —
man kunde korteligen säga penningvärdet — kan vara olika i städer
och på landsbygden, eller, rättare uttryckt, i större och mindre
kommuner. Sålunda har s. k. differentiel census spelat en icke
obetydlig och icke alltid rekommendabel roll uti Belgien. När
uti _ Norge genom 1881 års grundlagsförändring en ny kategori af
politiskt röstberättigade tillkom, nemligen de, som året före valet till
stat eller kommun erlagt direkt skatt, fann man sig också böra stadga
olika census, nemligen för landsbygden 500 kronor och för städer
samt »ladesteder» 800 kronor. — Syftet med en sådan olikhet kan, som
sagdt, vara och har säkerligen ofta varit att just genom censussiffrornas
olikhet betrygga en större verklig likhet i rättigheter, än som med
enahanda censussiffra för alla delar af ett vidsträckt land med mycket
olika förhållanden skulle kunna åstadkommas.

Men detta är en sak, de olika censussiffrorna. Deremot är det
för mig åtminstone ytterligt svårt att tänka mig någon rimlig grund,
hvarför man skulle för olika orter inom ett och samma land fastställa
olika — om jag får begagna det uttrycket — medborgerliga habilitetsgrunder.
Det skulle naturligtvis icke vara rimligt att för olika orter
fastställa olika valrättsålder, såvida man icke tänkte sig, att inom en
och samma politiskt organiserade stat funnes olika raser med olika
tidig fysisk och intellektuel utveckling. Lika orimligt förekommer
det mig, att ett förhållande, som inom en del orter i ett land
icke utöfvar någon den ringaste inverkan på en persons medborgerliga
rättigheter, t. ex. det nu ifrågavarande att stå under annan
persons husbondevälde, skall inom en viss ort kunna gälla såsom
och verka såsom ovärdighetsgrund till en medborgerlig rätt, som
å alla andra orter personer i samma ställning åtnjuta. Detta är ett
undan tagsstadgande, så orimligt och så odiöst, så förhatligt, att det
syne» mig, att, när helst uppmärksamheten en gång på detsamma
blifvit fäst, man ovilkorligen borde från alla håll vara ense om att
skyndasamt afskaffa detsamma.

Nu kan jag visserligen mycket väl förstå lagutskottets mening i
detta fall. Lagutskottet har trott, att, om man toge upp blott denna
sak uti kommunalförordningen för Stockholm och för denna gång
förbiginge den fråga, som var föremål för så mycken tvist vid dess
behandling under 1894 års riksdag, detta skulle kunna uttydas på det
sätt, som om man nu ville kasta den vid förra riksdagen behandlade
frågan öfver bord. Men denna invändning gäller i sjelfva verket icke
redan på den grund, som blifvit af motionären anförd; och dertill

Om ändrad
lydelse af §§
9, 11 och 14
i förordningen
om kommunalstyrelse
i
Stockholm.
(Forts.)

N:o 42.

Om ändrad
lydelse af §§
9, 11 och 14
i förordningen
om kommunalstyrelse
i
Stockholm.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

kommer en annan sak, nemligen att, då. den fråga, hvarom han nu
har vackt förslag, är en från den i fjor behandlade alldeles distinkt
fråga, som icke har något med den förra att göra, man så mycket
hellre kan upptaga den nu väckta frågan till särskild behandling och
afgörande, som det uppenbarligen skulle finnas mycket ringa utsigt
för att på samma gång få den andra frågan igenom. Jag vill i detta
afseende erinra lagutskottet och dess mycket ärade vice ordförande,
som här nyss hade ordet, om hvad lagutskottet sjelft har yttrat i ett
föregående utlåtande, jag tror n:o 41, der lagutskottet afstyrkt väckta
motioner om förändring i patentlagstiftningen, bland annat på den
grund, att Kongl. Maj:t »så nyligen som år 1893» afslagit framställningar
i samma syfte som motionerna. Uppenbarligen skulle den
äraae motionären här kunna svara, att, när Kongl. Maj:t »så nyligen»
som den 31 december 1894 har afslagit en framställning från Riksdagen
rörande den fråga, på hvilken vice ordföranden i lagutskottet
lade så stor vigt, det då kunde vara ganska rimligt af motionären,
att han för denna gång lät den saken hvila och blott tog upp den i
förhållande härtill alldeles fristående fråga, som han väckt, nemligen
om afskaffande af den olikhet mellan Stockholm och Sveriges öfriga
kommuner, som här utesluter från kommunala och politiska medborgerliga
rättigheter personer, hvilkas rättigheter i detta hänseende
öfver hela det öfriga landet icke påverkas af den omständigheten, att
de stå under annan mans husbondevälde.

Jag kan således, herr talman, icke annat än instämma med motionären.

Herr von K rusens tj erna: Med anledning af ett yttrande af

den senaste talaren skall jag tillåta mig påpeka, att Kongl. Maj:t
visserligen har afslagit de af Riksdagen föreslagna ändringarna i
kommunalförfattningarna. Men om man genomläser skälen härför,
skall man finna, synes det mig, att detta endast berott derpå, att
Kongl. Maj:t haft vissa betänkligheter mot det sätt, hvarpå Riksdagen
formulerat sin tanke i detta hänseende. A andra sidan står det obestridligen
qvar, att ännu hvilar ett grundlagsändringsförslag, der Riksdagen
bestämdt uttalar den grundsats, att blotta tilltalandet för vanfräjdande
brott icke bör utgöra hinder för valbarhet.

Herr Hedin: Herr talman! Jag skall anhålla att få göra endast
den anmärkningen, att, för att man skulle vara fullt förvissad, att
Kongl. Maj:t afslog förliden Riksdags förslag endast på den grund, att
Kongl. Maj:t hade betänkligheter mot det sätt, hvarpå Riksdagen formulerat
sitt förslag — för att man skulle vara fullt viss derom och
om att Kongl. Maj:t gillade syftet af hvad Riksdagen föreslagit, det hade
funnits ett alldeles osvikligt medel att tillgripa, nemligen att Kongl.
Maj:t gjort en bättre formulering och kommit fram med det bättre förslaget,
men det har Kongl. Maj:t låtit bli.

Herr Eklund från Stockholm: Då utskottets ärade vice ord förande

mycket onådigt upptog mitt förra anförande, tager jag mig

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

friheten att något motivera mitt yttrande, att utskottet tagit detta Om ändrad
skäl till förevändning för sitt afstyrkande. ^yiTocfi 14

I fjor, då jag hade samma motion före, tillstyrkte utskottet för \’ förordninsin
del, att ur den ifrågavarande paragrafen skulle borttagas den be-^n om Icomstämmelsen,
att den, som står under annans husbondevälde, skall munalstysakna
valrätt. Om utskottet hade varit välvilligt stämdt mot motionen, g^lfl0\m
hade det väl åtminstone kunnat framkomma med samma yrkande som fp0I.tg \
i fjor. Vidare yttrade utskottet i fjor i sin motivering följande: ^ ’’

»öfriga af sistnämnde motionär ifrågasatta ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm i syfte att i fråga om valrätt
bringa denna förordning i full öfverensstämmelse med förordningen
om kommunalstyrelse i öfriga rikets städer, synas utskottet icke vara
af behofvet påkallade». Detta sade utskottet i fjor. Det inlät sig
icke heller då på något sakligt bemötande af de skäl jag anfört. Det
ansåg endast en hemställan, att man i rättvisanä och billighetens namn
skulle likställa valrätten i Stockholm med hvad som är förhållandet
i rikets öfriga städer, icke vara af behof påkallad. Då jag hade emot
mig ett sådant utskottsbetänkande från i fjor och utskottet äfven i
år afstyrkt motionen utan att sakligt söka bemöta den, torde herrarne
ej undra öfver, att jag antog, att något slags motvilja från utskottets
sida här förelåg.

Vidare ber jag att få framhålla en synpunkt, som måste tagas i
betraktande här vid lag. Utskottet säger, att jag uraktlåtit att söka
förändra den ifrågavarande paragrafen i ungefär samma rigtning
som Riksdagen i fjor beslöt i det hänseendet, att blott åtal för vanfräjdande
brott ej skulle medföra förlust af valrätt. Men då icke
ens det ärade lagutskottet och icke heller Riksdagen kunde i fjor
formulera paragrafen så, att den vann Kongl. Maj:ts godkännande, är
det bra mycket begärdt, att en enskild motionär skall framkomma
med ett sådant förslag. Jag tycker, att utskottet hade bort göra sig
litet besvär dermed och försökt lyckas bättre i år.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och efter det herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 2.

Härefter föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 26, i fråga om skrifvelser till Kongl. Maj:t med begäran
om nedsättningar i de för statens jernvägar nu gällande fraktsatser å
landtmannaprodukter samt artiklar, som för jordbruket användas.

I en till utskottet hänvisad motion, n:o 42, hade herr J. Sjöberg
hemstält »att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, det Kongl. Mnj:t täcktes nedsätta den i nu gällande
frakttaxa för statens jernvägar bestämda fraktsats för artikeln potatis
med 60 procent deraf».

Vidare hade herr C. G. A. Berge.ndahl i motion, n;o 179, föreslagit: »att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära åtgärders

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad vidtagande för effektiv nedsättning i fallande skala af nuvarande stats9
11 och 14 banefrakter å landtmannaprodukter och artiklar, som för jordbruket
i förordnin- användas.»

gen om korn- _ Under punkten 1 hemstälde utskottet, att herr Sjöbergs motion
munalsty- icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.
relse i

^FortslT .Herr Sjöberg begärde ordet och yttrade: Då den af mig afgifna
motionen i hufvudsak ingår i den motion, som af herr Bergendahl
blifyit väckt, skall jag ej yrka bifall till min motion, utan kommer
att instämma i den hemställan, utskottet gjort beträffande herr Bergendahls
motion.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

0l’Lneffn!'' 1 Punkten 2 hemstälde vidare utskottet: att Andra Kammaren
lande skala ville för sil? del besluta, _

af statsbank- »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om åtfrakterna
å gärders vidtagande för en verksam nedsättning i fallande skala af
^vrodriktel''1 uuvarande statsbanefrakter å landtmannaprodukter samt artiklar, som
V m. m. ^ör jordbruket användas.»

I fråga härom anförde:

Herr A hrenberg: Det förefaller rätt egendomligt, att, sedan
utskottet i motiveringen till föreliggande betänkande förklarat en
allmän nedsättning af nuvarande stafe&awefrakter i större utsträckning
vara nödvändig, för att godstrafiken skall kunna i oneklig mån utvecklas,
det dock slutar med att tillstyrka bifall till ett förslag om
särskild nedsättning för »landtmannaprodukter och artiklar, som för
jordbruket användas». Jag ber då i första rummet få påpeka, huru
särskildt lyckligt de orter äro belägna, som ligga invid statens jernvägar,
som i intet fall påföra högre, utan i de flesta fall lägre frakter
än de enskilda jernvägarne, hvilka senare i vårt land allmänneligen
äro illa skuldsatta. Det synes derför ej lämpligt att — sedan hushållningssällskapens
petitioner ej synas hafva lyckats rätt bra — nu
låta från Riksdagen afgå en petition derom, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att nedsätta frakterna på statens jernvägar särskildt för
landtmannaprodukter, utan att taga hänsyn till dem, som äro i
lika stor nöd, eller de större industrierna, hvilka dessutom, efter
hvad här upplysts, i oändligt större mån än landtbruket bidraga till
trafiken. Utskottet sjelft, som naturligtvis ej sett saken i den mörkaste,
utan i den ljusaste dager, har kommit till det resultat, att endast
‘/g eller mindre af godstrafiken utgöres af landtmannaprodukter;
men för denna åttondedel skulle nu införas särskildt gynsamma
taxor. Naturligtvis kan man ej neka, att utskottet i motiveringen
också berört andra artiklar; men det har dock tillstyrkt, att frakterna
skola blifva särskildt billiga för landtmannaprodukter och artiklar,
som för jordbruket användas.

Utskottet har vidare uppdragit en parallell med Danmark, ett
land, der jernvägsbyggandet, som bekant, är ofantligt mycket billigare,

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

ty Danmark är ett slättland, men Sverige åter mångenstädes bergland.
Jag undrar, huru vida, om herrarne skulle transportera spanmål
eller gödselämnen på hjuldon, backarne ej då skulle tagas med i
räkningen. Här äro de uteslutna; jag ber att få påpeka detta.

Utskottet påpekar, att i medeltal godset går i Danmark 12 procent
längre väg och vagnarne med 13 procent större last. Men midt
på sid. 7 säger utskottet, att »för de år, under hvilka en i många
fall ofullständig statistik derom lemnat uppgifter, jordbrukets massgodstrafik
i medeltal gifvit knappt 12 procent af hela statsbanetrafikens
bruttoinkomst, men utgjort 19,5 procent af trafiken i tons i
förhållande till hela godsmängden». Detta skulle väl antyda antingen
billigare taxor hos oss, eller att det ej varit så särdeles lång väg som
transporten gått, hvilket senare också visar sig på ett annat ställe i
motiveringen, der det talas om potatis, hvilken ej skulle kunna nu
föras till de större städerna, »der den betalades högt». Förhållandet
beror naturligtvis derpå, att de, som bo närmast, få transporten billigast
och kunna göra bästa affären derpå. Med afseende på gödselämnena
är utskottet alls ej till freds med kongl. jernvägsstyrelsens
förslag till nedsatt frakt, fastän denna, som på tabellen angifves med
grön färg, är lägre än i Danmark. Utskottet önskar, att kurvan måtte
gå i ännu starkare fallande. Men det är ej någon leksak att i jernvägstaxor
göra nedsättningar, som äro orimliga. På förmiddagen har
Riksdagen genom gemensam votering beslutit inköpa vestkustbanornas
jernvägar. Det vore dock bra egendomligt, om man nu skulle
ställa så till, att äfven den lilla vinst, våra statsjernvägar gifva, skulle
gå förlorad. Utskottet hoppas visserligen, att detta ej skall blifva
fallet; utan att, om transporten af gödselämnen blir billig — och billigare
än den allra billigaste frakten i Danmark, det skall blifva så
mycket landtmannaprodukter att transportera, att jernvägsinkomsterna
derigenom skola ofantligt ökas. Men hvartill tro herrarne att de 12
procenten skola utveckla sig? Det skulle anses mycket, om deraf
blefve 13 å 14 procent. Det skulle ej blifva en utveckling, som berättigade
landtbruksnäringen att trafikera statsbanorna, hvilka redan
nu lemna den stor fördel, ännu billigare. Hvilken orättvisa skulle
ej ligga häri emot de enskilda jernvägarne, hvilka åtminstone före
förmiddagens votering utgjorde dubbelt så stora sträckor som statens!
Dessa enskilda banor, som med svårigheter och skuldsättning och till
största delen utan utdelning ombesörja sin trafik, skulle naturligtvis
tvingas att i någon mån följa statsbanorna i spåren och derigenom
komma i en ännu sämre ställning.

1 rättvisans namn, på det ej den ena näringen må ega rätt att,
derför att den kallas »modernäring», blifva fadermördare och taga
lifvet af alla andra näringar, som också behöfva främjas, ber jag att
få yrka afslag på hela detta betänkande, hvars motivering jag anser
vara särdeles klen och hvars kläm jag anser vara särdeles orättvis.

Herr Bergendahl: Herr grefve och talman! Den ärade talare,
som nyss hade ordet, yttrade, om jag fattade honom rätt, att han
fann det något egendomligt, att ensamt för landtmannaprodukter af
utskottet påyrkats cn nedsättning i jernvägsfrakter. Men utskottet

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts).

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

kunde ju ej göra annat än hålla sig till hvad motionen i fråga innebär.
Af utskottets motivering, som den iirade talaren berörde, framgår
dock, att äfven en nedsättning i öfriga näringars frakttaxor anses
vara önskvärd.

Hvad nu beträffar den ärade talarens yttrande, att det skulle
vara en stor orättvisa emot de enskilda jernvägarne, om statens jernvägar
skulle nedsätta sina frakttaxor, emedan de i sådant fall måste
följa statsbanornas föredöme, så vill jag för den ärade talaren påpeka,
att förhållandet verkligen är sådant, att, der de enskilda kunna passa
på att nedsätta sina frakttaxor, de göra detta, till förfång för i vissa
fall konkurrerande statsbanor. Dessa enskilda jernvägar äro, som
bekant, bundna af statens taxor i så måtto, att de ej få gå högre,
men de kunna opåtaldt nedsätta sina frakter huru mycket de vilja.
Jag vill nu ej framdraga några exempel i detta afseende, men jag
har verkligen åtskilliga sådana, som jag skulle kunna anföra.

Orsaken dertill, att jag i riksdagens elfte timme tagit mig friheten
väcka den motion, som af utskottet här tillstyrkts, var den,
att en representant på smålandsbänken väckt motion om nedsättning
i frakttaxan för artikeln potatis. Och då utskottet ej ansåg sig kunna
förorda fraktnedsättning allenast för denna artikel, utan blott i sammanhang
med att äfven andra likstälda varor förordades till nedsättning,
så fann jag mig föranlåten att väcka motionen i fråga. Jag
tror ej, att den är så omotiverad, som man här ansett, då det är
första gången den framkommit i svenska Riksdagen. Jag hade dock,
oaktadt min nämnda uppfattning och fastän flera hushållningssällskap
och åtskilliga enskilda peti ionärer sökt verka för åstadkommande af
en nedsättning, må hända icke väckt denna motion, om jag icke vid
behandling af herr Sjöbergs motion i utskottet funnit, att statens
jernvägsstyrelse icke afsåge att åstadkomma en sådan fraktnedsättning,
som jag för min del anser vara oundgängligen nödvändig för
att det åsyftade resultatet skall vinnas. Detta ej allenast med fästadt
afseende på de produkter, som genom en fraktnedsättning skulle
komma att få större spridning, och med afseende derpå, att landets
jordbruksnäring derigenom skulle få en väl behöflig lyftning samt
att i sammanhang härmed äfven en nedsättning skulle åstadkommas
i frakterna för öfriga näringars produkter, utan äfven derför, att jag
trott mig finna, att äfven statens jernvägars trafikinkomster derigenom
skulle vinna en afsevärd ökning. Man finner af utskottets betänkande,
att under den senaste 5-årsperioden 1889—1893 — den sista, angående
hvilken man hade kännedom vid motionens framlemnande —
jernvägarnes nettoinkomst minskats med nära 1 million kronor; och
man finner derjemte, att antalet kilometer gods per bankilometer
(tonkilometer) minskats från 115,000 år 1889 till 107,000 år 1893.
Det tyckes af allt detta, som om verkligen statens jernvägstrafik
skulle befinna sig i ett märkbart stillastående. Detta mitt påstående
bekräftas ytterligare deraf, att man af den statistik angående statens
jernvägstrafik, som de senaste dagarne utkommit, finner, huru som
trafikinkomsterna under år 1894 minskats med 3,6 procent emot hvad
de belöpte sig till år 1893.

Nu har visserligen för några dagar sedan herr statsrådet och

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 11 N:o 42.

chefen för kongl. civildepartementet framhållit, att staters jernvägars Om nedsättnettoinkomst
skulle, så vidt jag uppfattade honom rätt — jag hnr
ej kunnat få tillfälle att se protokollet — för detta året belöpa si g af statsbanetill
3,70 procent. Men hvarpå beror detta, mine herrar? Det beror frakterna o
derpå, att herr statsrådet medtagit Gellivarabanan, hvars trafik ända landtmcinnatill
och med år 1893 hållits utanför den öfriga jernvägsstatistiken. produkter
Men om nu herr statsrådet äfven medtager inkomsterna af denna ._'' ''

bana —- hvilket jag ej finner vara origtigt — och derigenom kom- '' ''

mer till 3,7 0 procent emot 2,4 6 procent enligt statistiken för samma
år, så får man ej glömma att betänka de undantag stariffer, de lättnader
i afseende på trafiken, som äro Gellivarabanans trafikanter medgifna.
Med afseende härpå vill jag nämna, att då statsbanornas lägsta
trafik frakt för malm å så stort afstånd som från Gellivara till Luleå
utgör 5 kronor 30 öre per ton, nedsattes här frakten år 1891 till 4
kronor 60 öre — således en sänkning af 13 procent — år 1892 till
4 kronor — 24,5 procent sänkning — och 1893 till 3 kronor 70 öre

— eller 30,2 procent sänkning. Således har Gellivara malmfälts

aktiebolag, som trafikerar denna bana, fått en nedsättning från 5
kronor 30 öre, som utgör den normala trafikfrakten, till 3 kronor 70
öre eller 30,2 procent. Derigenom har det resultat vunnits, att
Gellivarabanan, som 1893 gaf 4,3 procent nettoinkomst, är 1894 gifvit
15,1 procent. Under sådana förhållanden, mine herrar, är det ej så
underligt, om statens nettoinkomst af jernvägarne år 1894 uppgår
till 3,7 0 procent. Men detta beror egentligen på de nedsättningar
i frakterna, som Gellivarabanan fått. Hvarför kan man ej då efter
detta mönster söka åstadkomma en nedsättning i frakterna äfven på
de andra delarne af statens jernvägar? Jag frågar, om ej det anförda
är ett lysande exempel på, hvad en fraktnedsättning kan åstadkomma.

Jag tror derför, att jernvägsstyrelsen skulle göra mycket klokt, om
den i mera vidsträckt omfattning, än den nu ämnar, nedsatte jernvägstaxorna;
och jag är, med afseende fäst på det stillastånd, som
för närvarande råder i trafikförhållandena, fullt öfvertygad, att en
sådan nedsättning skulle åstadkomma en ganska betydlig höjning i
fraktinkomsterna. Jernvägsstyrelsen säger sjelf (se utskottets betänkande
litt. B) i den skrifvelse, som den aflät i november förlidet
år till de enskilda jernvägarne och hvari dessas styrelser uppmanades
att yttra sig om nedsättning i åtskilliga frakttaxor, bland annat: »Särskilt
tillåter sig styrelsen framhålla, att hon anser, det en genom
nedsättningarne framkallad ökad trafik bör bereda jernvägarne ersättning
för den minskade inkomst, som nedsättningarne eljest skulle
hafva till följd, och detta så mycket mer som, enligt hvad af förslaget
framgår, en högre vigtqvantitet per vagn i vissa fäll skulle
utgöra vilkor för erhållande af den lägre frakten.» Genom att bestämma
en högre vigtqvantitet per vagn och således en lindring i
frakttaxorna skulle äfven efter min öfvertygelse ovilkorligen framkallas
en lifligare trafik. Af utskottets utlåtande synes ock, hvilken
ofantlig skillnad det är i afseende på jernvägsfrakterna hos oss och
i Danmark; och jag undrar, om ej detta kan mana till att försöka
följa detta kloka och praktiska folks exempel.

Det synes mig derför, som om det ej borde vara denna kam -

N:o 42. 12 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om nedsätta mara emot att gifva Kongl. Maj:t och derigenom äfven jernvägshinde
^skala styrelsen en liten antydan om, att härutinnan det nu ej precis är
af statsbane-som det borde vara. Om åter kammaren afslår den föreslagna skriffrakterna
å velsen, föreställer jag mig, att kongl. jernvägsstyrelsen skulle anse,
landtmanna- att allt är väl bestäldt med de nedsättningar den afser. Men detta
produkter vore enligt mitt förmenande hvarken för landet eller för jernvägar.
.. ’ 1 nes inkomster lyckosamt. Jernvägarne äro väl ej tillkomna i första
'' '' hand för att bereda mer eller mindre stor nettobehållning på anlägg ningskostnaderna.

Man må blott tänka på andra samfärdsmedel i
landet, som år för år åtnjuta statens understöd, t. ex. de allmänna vägarne.
Om jag ej missminner mig, bidrager staten till dessa med
bortåt 800,000 kronor årligen; men aldrig har jag hört talas om, att
från dessa väganläggningar skulle på något sätt beräknas några räntor
till staten.

Jag tror för min del, att utskottets hemställan är fullt berättigad,
och tager mig derför friheten att yrka bifall till densamma.

Herr Erickson i Bjersby instämde häruti.

Herr vice talmannen Östberg: Utskottet hemställer i denna
punkt af betänkandet, »att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om åtgärders
vidtagande för en verksam nedsättning i fallande skala af
nuvarande statsbanefrakter å landtmannaprodukter samt artiklar, som
för jordbruket användas». Jag hyser för min del de allra största
betänkligheter emot att biträda denna skrifvelse. Såsom bekant är,
och af utskottet jemväl framhålles, har jernvägsstyrelsen på grund
af åtskilliga inkomna framställningar tagit i öfvervägande frågan om
nedsättning af jernvägsfrakterna, och den har i sådant syfte framlagt
ett förslag. Utskottet uttalar nu den meningen, att denna nedsättning
är alldeles för liten, och efter en motivering i sådan syftning
hemställer utskottet, att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med
framställning om ytterligare nedsättning. Det förefaller mig alldeles
uppenbart, att, om en sådan skifvelse afgår, Riksdagen för sin del
dermed uttryckligen förklarar, att den nedsättning, jernvägsstyrelsen
föreslagit, är för liten. Frågan är då, om Riksdagen så väl känner
förhållandena, att den kan våga uttala eu så bestämd mening. Ja»
tror för min del ej, att utskottet varit i tillfälle att fullständigt utreda
saken, och jag kan ej erkänna, att i detta betänkande finnes en
tillfredsställande redogörelse för förhållandena. Vi få ju icke glömma,
att vid bestämmandet af frakterna man har att se ej blott på näringarnes
större eller mindre behof af billiga frakter, utan äfven på
den inkomst, jernvägarne lemna. Vårt land har ej råd att förbise
den saken, och jag tror, att Riksdagen alltid har ansett det vara för
staten nödvändigt att få en någorlunda god inkomst af sina jernvägar.
Att under sådana förhållanden och utan någon närmare utredning
af saken nu skrifva till Kongl. Maj:t med begäran om ytterligare
nedsättning, tror jag icke vara väl betänkt.

Man har ofta jemfört jernvägstrafiken med postverket. Man
säger, att hvarje nedsättning i postportot har medfört eu så ofantlig

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 13

ökning af korrespondensen, att statens postala inkomster derigenom
ökats, och man vill påstå, att förhållandet skulle komma att bli alldeles
detsamma, i fall jernvägsfrakterna nedsättas. Jag tror för min
del, att det vore förhastadt att draga en sådan slutsats. Att skrifva
ett bref eller ett cirkulär krafvel- ganska ringa arbete och det är ju
ofantligt lätt att öka produktionen af sådant. Deremot går det naturligtvis
icke lika lätt att i samma skala öka produktionen af varor
för att förse jernvägarne med trafikgods; och äfven om man vill medgifva,
att en ökning af trafiken kommer till stånd i följd af fraktnedsättning,
kan man visst icke påstå, att trafiken kommer att ökas
i samma mån som frakten nedsättes. Att nu framställningar från
olika delar af landet framkommit med begäran om fraktnedsättning
särskildt för landtmannaprodukter och att man dervid yrkat, att en
nedsättning måtte ske till och med ända till 50 procent, det må ju
vara ganska naturligt och äfven anses fullkomligt berättigadt, ty en
näring måste ju anses hafva full rätt att framställa sådana önskningar.
Men det är en helt annan sak, om Riksdagen hos Kongl. Maj:t
gör eu sådan framställning. Riksdagen har då skyldighet att väga
mot hvarandra de olika näringarnas intressen och behof. Om Riksdagen
skall skrifva om en fraktnedsättning, är det efter min uppfattning
också Riksdagens skyldighet att väga jordbrukets intressen gent
mot andra näringars intressen och icke ensidigt begära en sådan åtgärd
för en enda näring. Nu svaras det mig, att den aflemnade
motionen icke medgifvit att utsträcka yrkandet till jernvägstrafiken
i dess helhet. Det är sant; men just derför tror jag, att Riksdagen
icke bör aflåta eu skrifvelse, som endast söker att tillgodose intresset
för en enda af näringarna, utan att på minsta sätt se till, huru vida
en fraktnedsättning i öfriga fall må vara af behofvet påkallad.

På grund af dessa skäl anhåller jag att få yrka afslag på betänkandet.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall icke yrka afslag på förslaget
till skrifvelse, fastän det icke synes mig hållet i sådana ordalag,
som jag anser lämpliga, då Riksdagen skrifver till Kongl. Maj:t.
Men är det så, att Riksdagen vill det, så gerna för mig. Det hoppas
jag dock, att, om skrifvelsen kommer till stånd och en nedsättning
sker, den göres sådan, att icke större oegentligheter uppstå genom
nedsättningen, än hvad utskottet anser vara förhållandet nu. Bn
sådan skrifvelse som denna kan mycket väl leda derhän. Vi skola
komma i håg, att den minskning i fraktinkomster å statens jernvägar,
soin här talas om, icke uteslutande uppkommit deraf, att frakttaxorna
varit för höga, utan äfven derför, att enskilda banor blifvit bygda,
hvilka täfla med statens jernvägar. Det är klart, att inkomsterna för
statens jernvägar skola minskas derigenom. Bn fraktnedsättning skall
således icke kunna öka trafikinkomstorna, derest de enskilda jernvägarnc
skola i någon mån kunna reda sig.

Mun bör också taga eu annan sak i betraktande, nemligen att
statens jernvägar byggas till viss del med skattemedel, och då synes
det mig icke rättvist, att de delar af vårt land, som specielt genomlöpas
af statens jernvägar, .skola hafva större fördel än andra delar

N:o 42.

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.
(Forts.)

N:o 42

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

af landet, som icke lyckats få statsbanor. Derför tror jag det icke
lämpligt att göra några nedsättningar i större skala med hänsyn dels till
de enskilda jernvägarnes ställning och dels till de rättmätiga fordringarna
af andra landsdelar, som icke hafva statsbanor. Jag tror således, att
man bör vara försigtig och äfven tänka derpå, att statens jernvägar
böra bära sig sjelfva med sina egna trafikinkomster. Men skall man
gå till väga såsom utskottet antydt i sin motivering, är det ej att
tänka derpå.

Jag skall, såsom jag nämnde, icke göra något yrkande.

Herr Boethius: Herr grefve och talman! Jag skall i egenskap
af utskottets ordförande be att få redogöra för de skäl, som förmått
utskottet att låta detta yrkande komma fram till kammaren.

Först och främst ber jag då att få vända mig mot den talare,
som öppnade debatten och med mycken skärpa anmärkte, att utskottet
ville gynna endast modernäringen, men icke industrien i allmänhet.
Jag vill då erinra om att ett tillfälligt utskott är bundet vid den
motion, som är framlagd, och att motionen i fråga handlar endast
om sådana produkter, som produceras af jordbruket eller som användas
för jordbruket. Således kunde utskottet icke i sin kläm
sysselsätta sig med annat. Men om man läser utskottets motivering,
finner man till fullo, att utskottet intresserat sig lör en nedsättning
af frakten äfven med afseende på industrien. Utskottet har nemligen
tillstyrkt herr Bergendahls motion just på den grund, att utskottet
ansett en sådan allmän nedsättning vara önskvärd, och hvad
mig personligen angår, tillåter jag mig säga, att min positiva del i
detta utskottets betänkande förnämligast varit, att jag yrkat att utskottet
skulle uttala sig med hänsyn till en sådan allmän nedsättning.
Nu är det visserligen sant, att utskottet blott föreslagit en nedsättning
i fråga om landtmannaprodukter, men det är också klart, att
kommer en sådan till stånd, drager den med sig en nedsättning
äfven för industrialster. Maskiner kunna t. ex. användas för jordbruket.
Icke kan det då komina i fråga att blott nedsätta frakten
för de maskiner, som köpas af jordbrukare, utan då måste det blifva
en allmän nedsättning af frakterna på maskiner. Kommer således
en sådan reform till stånd, innebär det en allmän nedsättning af
taxorna för godstrafiken. Om den ärade talare, som först yttrade
sig, hedrat det utskott, i hvilket han är suppleant — det är just
detta — med sin närvaro, skulle det kunnat hända, att hans åsigter
gjort sig gällande. Då det är för suppleanter tillåtet att deltaga i
diskussionen, skulle säkerligen den stora sakkännedom och det upplysta
omdöme, som han visat i debatten här i kammaren, utöfvat inflytande,
och då hade kanske icke utskottet kommit med sådana dumheter,
som han anser utskottets betänkande innehålla. Jag beklagar
således på det lifligaste, att vi inom utskottet icke hade att glädja
oss åt herr Ahrenbergs upplysta råd.

Man har emellertid bestridt önskvärdheten af en sådan allmän
nedsättning från två synpunkter: först med afseende på statens inkomster
af sina jernvägar; och så ur synpunkten af de enskilda
jernvägarnes intressen. Hvad angår statens inkomster af sina jern -

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

vägar, måste jag för min del häfda, att statens jernvägar verkligen
icke äro till för att gifva en stor utdelning, utan för att upphjelpa
landets näringslif. Vidare är det min öfvertygelse, att en nedsättning
af frakttaxorna skulle framkalla en mycket lifligare transport
på dessa jernvägar. Jag tror verkligen, fastän icke den ärade vice
talmannen ville medgifva det, att det kominer i viss mån att gå här,
såsom det gått med postverket, eller att genom billigare frakter freqvensen
kommer att ökas. Det synes mig alldeles klart, att, då
tågen på våra statsbanor i allt fall måste gå, det vore en stor fördel
för staten, om de ginge fullastade äfven med nedsatta taxor mot att
gå mer eller mindre tomma, och det synes mig, att, när vi hafva
fraktvagnar, det vore en fördel för staten, om dessa kunde gå på
långa afstånd fullastade. Det vore väl underligt, om den förbindelse,
som visar sig på alla andra områden mellan billigare afgifter och en
lifligare trafik, icke skulle göra sig gällande äfven med afseende på
jernvägarne. Med afseende på persontrafiken har detta redan visat
sig på många håll. Jag erinrar om de resultat, som zontrafiken
lemnar, der den blifvit använd. Skulle det nu gå så, att en billigare
taxa medförde en verklig vinst, synes mig dermed äfven den andra
anmärkningen vara vederlagd; ty om det är en vinst för statsbanorna
att hafva billigare frakter, måste det också vara en vinst för de enskilda
jernvägarna, och då är det väl gifvet, att de, långt ifrån att
undertryckas, snarare vinna genom att ingå i samtrafik med statsbanorna.
Men för öfrigt, då det gäller ett stort och nationelt mål
— att höja våra näringar — få icke de enskilda banorna vara en
hämsko på landets utveckling. Och att en sådan nedsättning af frakter
skulle verka välgörande, ja, rent af är en lifsfråga för vårt land, det
synes mig åtminstone ganska klart. Måste det icke vara en fördel
för våra jordbrukare, som bo långt ifrån de stora centra, att kunna
för något så när billiga pris ditföra sina varor. Måste det icke
vara en stor fördel för städernas invånare att få ökad tillförsel, och
är det icke ett lifsvilkor i all synnerhet för Norrland, att denna
landsdel sättes i eu lifligare förbindelse med södra Sverige. Med
rätta klaga norrländingarne öfver, att de lida under det nuvarande
systemet, men här vore ett sätt att bringa Norrland hjelp genom
billigare frakter. Hvad är det som vållar t. ex. de höga spanmålsprisen
i Norrland, om icke det att spanmålen måste ditföras uteslutande
sjöledes? Följden deraf blir, att, när vintern kommer och
sjöfarten är slut, norrländingarna blifva helt och hållet beroende af
sina handlande och de förråd, dessa intagit. Men vore jernvägsfrakterna
här billigare, skulle en konkurrens kunna ega rum äfven
under vintern, och då skulle de höga pris, som nu drabba Norrland,
utjemnas. Det skulle förvåna mig, om Norrlands representanter icke
skulle hafva öppen blick för, hvad detta skulle innebära. Jag vill i
detta fall hänvisa till hvad herr Walter anförde, då det va? fråga
om jcrnvägarnes administration, dervid han påpekade just de svårigheter,
som Norrland hade att kämpa med på grund af de öfverdrifvet
höga taxorna.

Jag vill vidare framhålla, att utskottet icke bestämt, huru långt
denna nedsättning skall gå. Dermed förfaller i viss mån nnmärknin -

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

N:o 42.

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. in.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

gen mot utskottets motivering. Utskottet har icke kunnat klargöra
den saken, huru stor nedsättningen skall blifva. Utskottet har endast
föreslagit, att Riksdagen skall hemställa till Kongl. Maj:t att
undersöka, till huru stort belopp en sädan nedsättning må kunna bestämmas.
Riksdagen skulle uttala sig endast för önskvärdheten af
sådan nedsättning, och att denna måtte ske efter fallande skala. Det
synes mig vara alldeles klart, att en fallande skala är den rätta; ty
är ett tåg lastadt, ökas icke kostnaden proportionsvis för tåget med
afståndet eller längden af den sträcka, som tåget har att passera.
När nu dessa åsigter framhöllos inom utskottet, ansåg detta sig icke
berättigad! att undertrycka dera, utan fann det vara sin pligt att låta
dessa åsigter få komma inför denna kammare, som till största delen
representerar landets näringar, på det att kammaren sjelf måtte få
bedöma, huru vida den vill vara med om en sådan nedsättning eller
icke. Detta har utskottet ansett. Detta är orsaken, hvarför utskottet
framlagt saken. Anser nu denna kammare, att det nuvarande systemet
är godt, att ingen nedsättning bör komma i fråga, då må det
vara kammarens ensak, då må det vara den stora mängds ensak, som
inom denna kammare representerar våra näringar. Utskottet kan
trösta sig. Utskottet har emellertid gjort sin pligt, enligt dess uppfattning,
då det låtit kammaren sjelf få döma i saken.

För min del skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Boethius instämde herrar Alsterlund, Schödén och
Styrlander.

Herr Jansson i Krakerud: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
med anledning af hvad som yttrades af talaren på göteborgsbänken.
Han tycktes gå ut från den synpunkten, att, om man finge frakterna
nedsatta för landtmannaprodukter samt artiklar, som för jordbruket
användas, detta skulle lända endast landtbruket till godo. Jag skall
be att få uttala en annan åsigt, nemligen att, om man nedsätter frakterna
för landtmannaprodukter, detta enligt min mening icke länder
hufvudsakligast jordbruket till godo, utan, så vidt jag kan fatta, alla
konsumenter inom hela vårt land. Ty det är för mig åtminstone alldeles
klart, att, om man får billiga frakter på landtmannaprodukter,
landtmännen ej kunna hålla prisen på dem uppe. Det skall nemligen
göra sig gällande för stor konkurrens, för att prisen skola kunna
fortfarande vara desamma. Det skulle i så fall komma in till städerna
så mycket förnödenheter, att prisen komme att sjunka, och
detta skulle väl blifva till nytta för alla, som konsumera sådana produkter,
hvilket väl de flesta torde göra.

Herr vice talmannen nämnde om postportot och uppdrog en liten
jemförelse mellan postportot och jernvägsfrakterna för landtmannaprodukter.
Ja, det kan man göra. Men jag skall be att få fästa
uppmärksamheten uppå, att denna jemförelse haltar betydligt. Om
jag får ett bref befordradt ett öre billigare, skifver jag val ändå i
de flesta fall icke flera bref, än jag behöfver. Men så är det väl
icke med landtmannaprodukter, synnerligast icke med gödningsämnen,

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

som behöfvas för att uppdrifva jordbruket. Yi vermländska jordbrukare
köpa vår kalk i Nerike. Om vi kunna betinga oss en vagnslast
kalk för 50 kronor der, kostar den, då den kommer fram till sin
bestämmelseort, 105 kronor. Då kan man förstå, att vi måste hafva
ganska mycket betaldt för de produkter, vi åstadkomma med användande
af detta gödningsämne, för att vi skola kunna köpa sådant i
önskvärd myckenhet. Finge man billigare fraktkostnader, skulle man
kunna beställa mera kalk, mera gödningsämnen för jorden. Statsbanorna
.skulle få större frakter med anledning deraf, och jordbruket
skulle gifva större afkastning. Och detta skulle, så vidt jag kan
fatta, lända hela nationen till fördel. Ja, jag går så långt, att jag
påstår, att, om vi hade billigare frakter för gödningsämnen i några
år, de tullar, som äro åsätta, skulle hafva mycket liten betydelse.
Ty vårt land skulle då kunna åstadkomma så mycket brödsäd vi behöfva.
Orsaken, hvarför vi ej göra det nu, är, att vi få betala så
dyr frakt för gödningsämnen, att sådana ej med fördel kunna köpas
och fraktas i tillräcklig myckenhet. Då man icke kan taga ut kostnaden
derför ur jordbrukets alster, går jordbruket med förlust. Sålunda
kan jag våga det påståendet, att staten i första hand skulle få
mera frakt och konsumenterna i andra hand billigare varor, om fraktkostnaderna
nedsattes. Följaktligen kan jag icke finna, att det skulle
blifva större vinst för jordbrukarne än för deras afnämare öfver hela
landet. Och statsverket skulle få måhända lika stora inkomster som
nu, derigenom att statsbanorna finge mera att frakta. År det verkligen
fördel att hafva stora kalkberg i Nerike och en fattig jord i
Vermland, som behöfver denna kalk, men hålla frakterna så dyra,
att man ej kan få kalken dit, der den behöfves? Skulle det ej blifva
till stor fördel för hela nationen, om man gjorde sig nytta af detta
mineral, som finnes i riklig mängd och som kan användas till jordbrukets
befrämjande?

Jag kommer således att be att få på de grunder jag anfört yrka
bifall till utskottets hemställan. Jag gör det så mycket hellre, som
jag icke alls tror på, att en blifvande nedsättning kommer att hafva
mycken betydelse; ty om jag lemnar kongl. jernvägsstyrelsen rätt,
kommer den icke att sänka fraktafgifterna så mycket, att man behöfver
befara, att statsbanorna göra någon förlust.

Herr Bergendahl: Det är med anledning af herr vice talmannens
anförande, som jag nu begärt ordet. Han nämnde, att man
skulle hafva uttalat sig för nedsättning med 50 procent. I petitionen
står det »vid pass 50 procenta. Emellertid har jag af flera skäl icke
ansett mig, huru önskvärdt det än skulle hafva varit, böra såsom motionär
framhålla 50 procent, utan jag har allenast velat framhålla
önskvärdheten af en större nedsättning i de nuvarande jernvägstaxorna,
än kongl. jernvägsstyrelsen föreslagit, hvilken nedsättning i
afseende å jordbruksprodukter i allmänhet icke belöper sig till mer
än cirka 9 procent. Enligt mitt förmenande borde kongl. jernvägsstyrelscn
verka för frakternas nedsättning med mer än 9 procent,
eftersom den anser förhållandena kräfva och, för taxornas sänkande
undan för undan, allt efter som den finner sådant kunna ske. För
Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 42. 2

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

N:o 42.

Om nedsättning
i fallande
skala
af 3tatsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

to. TO.

(Ports.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

öfrigt skall jag be att få påpeka, hvad kongl. jernvägsstyrelsen i den
af mig nyss omnämnda skrifvelsen vidare yttrat. Sedan styrelsen
nämnt, att undantagsfrakter för en del gods fortfarande borde lemuas,
säger kongl. jernvägsstyrelsen: »Under sådant förhållande, samt
då derjemte inträffadt prisfall på en del mer betydande transportföremål
gör det för jernvägarne med hänsyn till deras egen fördel
nödvändigt, att lindringar i fraktförhållandena trafikanterna beredas,
har, efter det med anledning af Kongl. Maj:ts befallning i remiss å
ingifna underdåniga petitioner om fraktnedsättning utredning egt rum
angående transportförhållandena rörande vissa vigtigare godsslag, styrelsen
kommit till den åsigten, att tiden nu är inne för en ändring
i vissa delar af gällande godsklassifikation». Således har kongl. jernvägsstyrelsen
i denna sin skrifvelse påpekat nödvändigheten, till följd
af de fallande prisen å verldsmarknaden, att lättnader beredas i
vägsfrakterna. Jag har för min del icke yrkat på en 50 procent
nedsättning, men jag yrkar, att man må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
påpeka, att jernvägsstyrelsen bör åvägabringa en större nedsättning
än 9 procent. En 9 procent nedsättning i frakterna för landtmannaprodukter
är en nedsättning, som är allt för ringa för att kunna göra
någon effektiv verkan, för att kunna medföra såväl höjning i landets
näringar som tillväxt af jernvägarnes inkomster.

Dessutom ber jag att få i korthet påpeka, huru de danska jernvägstaxorna
artat sig. Till dem har ju utskottet hänvisat i sitt betänkande.
När den nuvarande svenska frakten för t. ex. rotfrukter
är 14 kronor 30 öre för 600 kilometer, är den danska för samma
varuslag och väglängd 9 kronor 10 öre. Det är väl ingå 50 procent,
som utskottet här påyrkat eller tänkt sig, att jernvägsstyrelsen skulle
komma till. Så är det ock i afseende på åtskilliga andra produkter,
som i danska frakttaxorna åberopas. De gå der visst icke 50 procent
under de svenska. Till 50 procent af de nuvarande tror jag,
att frakterna en gång kunna komma här i landet. Men det är icke
det, som utskottet påyrkat,.utan utskottet anser önskvärdt, att Riksdagen
bör hos Kongl. Maj:t anhålla om en större nedsättning än 9
procent.

Herr Waldenström: Äfven jag tror, att det skulle vara till
stor nytta för landets näringslif, om jernvägsfrakterna kunde i mera
väsentlig mån nedsättas. Jag tror icke heller, att det skulle skada
våra jernvägar eller medföra någon egentlig rubbning i deras finanser.
Vi hafva ju erfarenhet från andra områden. Man har redan påpekat
de upprepade nedsättningar, som skett i priset för befordran af postförsändelser.
Ännu aldrig har man sett, att postverket förlorat något
derpå. Jag vet ej, om jag missminner mig, men just nu kommer
det för mig en reminiscens, att, då Riksdagen hade beslutit nedsättning
af telegramportot från 1 krona till 50 öre, telegrafstyrelsens
dåvarande chef, som satt sig deremot, yrkade att få ett kreditiv på
100,000 kronor för att möta de telegrafverkets förluster, som han
med all bestämdhet motsåg såsom en följd af Riksdagens beslut.
Han fick det. Men så vidt jag vet, behöfde han aldrig lyfta ett
enda öre deraf.

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Att våra jernvägsfrakter äro allt för dyra, kan man finna af en
jemförelse med främmande länders jernvägsfrakter. Detta är också
i utskottets betänkande framhållet, såsom man kan finna af de tabeller,
som äro utskottets betänkande bifogade.

Man har ofta klagat öfver, att våra större qvarnegare icke toge
sin spanmål från vårt eget jordbruk, utan från främmande länder.
Detta är dock alls icke st underligt, då man tänker på, huru frakterna
ställa sig.

Jag har en bekant i Gefle, som är qvarnegare. Han köpte för
omkring ett eller två år sedan 100 säckar säd från en landtbrukare
i Upland. Hvarje säck kostade 1 krona 10 öre i frakt. Ungefär
samtidigt fick han en last spanmål från Odessa, och då kostade hvarje
säck blott 1 krona i frakt, således 10 öre mindre än frakten från en
jernvägsstation i Upland. Det är orimligt att låta sådant fortfara
utan att göra allvarliga försök att få rättelse till stånd.

Jag har en annan bekant i Gefle, som under många år handlat
med symaskiner både från Husqvarna och från en fabrikant Diirkop
i mellersta Tyskland. Under det att frakten för Diirkops maskiner,
hvilka först gingo på jernväg till Liibeck, der omlastades och sedan
med ångbåt fördes till Gefle, uppgick till 2 kronor stycket, kunde
han icke få någon symaskin från Husqvarna på statsbanorna för mindre
frakt än 3 kronor, och följaktligen blef det nästan omöjligt för honom
att uppehålla Husqvarnas symaskiner i marknaden gent emot konkurrensen
från Tyskland.

En riksdagsman från Vesterbotten eller rättare en hans granne
talade nyss om för mig, att då han for hem i påskas, köpte han med
sig från Stockholm sex säckar ärter. För dem fick han betala mellan
25 och 26 kronor i frakt.

De dyra frakterna göra, att köpmännen i norra Sverige äro
tvungna att på hösten, medan sjöfarten är öppen, förse sig med, hvad
de behöfva för vintern. Detta åter vållar ränteförlust, hvilken måste
läggas på varan, hvarigenom varan fördyras öfver hvad som behöfligt
vore, i fall de under vintern kunde för rimligt pris få sina förnödenheter
på jernvägarne från sydligare orter. De höga frakterna hos
oss vålla äfven, att jernvägsstyrelsen gång efter annan måste bevilja
undantagsfrakter. Dessa undantagsfrakter bevisa, att jernvägarne
kunna utan förlust föra varor för billigare pris, än de regelmessigt
göra, men å andra sidan medgifvas dessa undantagsfrakter endast åt
större lastafsändare. Följden deraf blir, att de större lastafsändarne
få fördelar, som vålla de mindre lastafsändarne förluster och svårigheter,
medan man väl borde kunna vänta, att jernvägarne skulle vara
till för att lika mycket hjelpa de mindre näringsidkarne som de
större, och icke för att gifva de mindre alldeles till spillo i konkurrensen
med de större.

För min del skall jag således, herr talman, icke tveka att yrka
bifall till utskottets betänkande.

Häruti instämde berrar Valilin, Anderson i Hasselbol, Nordin i
Hammerdahl, Eriksson i Bäck, Natt och Dag, Göthherg, Andersson i
Lysvik, Dahlsledt, Nordin i Sättna, Lundström och Mustaparta.

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

N:o 42.

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
å
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Jag tror deremot, mine herrar,

att vi böra vara mycket varsamma, innan vi fatta ett sådant beslut,
som här ifrågasatts. Jag kan icke neka till att det förefaller litet
motbjudande, att, derför att vi jordbrukare i denna kammare hafva
majoritet, vi skola begagna oss af tillfället att nu aflåta en sådan här
skrifvelse om fraktnedsättning för jordbruksprodukter och sådana
artiklar, som för jordbruket användas. Skall en sådan skrifvelse aflåtas,
bör den erhålla en annan redaktion och icke vara så ensidigt
affattad, att nedsättningen skulle gälla blott jordbruksprodukter och
artiklar, som för jordbruket användas, ty detta anser jag i högsta
grad olämpligt.

1887 och 1888, då jag hade den äran att sitta i en jernvägstaxeringskomité,
hade jernvägsstyrelsen gifvit efter för påtryckningar
af en opinion, som rådt en längre tid, och företagit åtskilliga fraktnedsättningar,
men jag minnes, att vi inom komitön vid närmare
granskning af dessa nedsättningar funno, att jernvägen icke kunde
bära dem.

Nu har man åberopat exempel från Danmark, men det kan jag
säga, att vi aldrig kunna tänka oss att här få lika låga jernvägsfrakter
som der, ty Danmarks jernvägar beröra blott tätt befolkade
trakter och hafva en stor genomgående trafik. Vi deremot hafva utsträckt
vårt jernvägsnät till äfven mindre bebodda orter för att gagna
dessa trakter och utan beräkning att de skulle genast lemna så stora
inkomster, men vi få dock tänka på att detta icke går an på längden,
utan att vi måste se till, huru dessa jernvägar skola kunna betala
sig. Här har visserligen för några dagar sedan från statsrådsbänken
upplysts, att jernvägarna nu kunna betala sina räntor, men
vi få icke stanna vid detta, utan måste tänka på, att jernbanorna få
sjelfva söka att amortera något af det kapital, som i dem är nedlagdt,
så att vi icke alltid behöfva låna penningar till denna amortering.

För öfrigt är det ju icke längre sedan än 1888 som en allmän
revision verkstäldes, då man tog hänsyn till alla förhållanden och
vidtog en del fraktnedsättningar samt införde fallande taxor. Derför,
om någon skrifvelse skall beslutas, så bör den omfatta alla föremål
och icke endast jordbruksprodukter och artiklar, som begagnas för
jordbruket. Jag kan således icke vara med om den nu föreslagna
skrifvelsen, utan yrkar afslag å utskottets hemställan.

I detta yrkande instämde herrar Themptander, John Olsson,
Wavrinsky, Gustaf Ericsson och Jakob Erikson, båda från Stockholm,
Danielson, Mallmin, Pehrsson i Norrsund, Svensson i Karlskrona,
Larsson i Berga och Hammarström.

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Jag tror, att man i denna

fråga har att taga hänsyn till många andra saker än jordbruksprodukter.
Den talare, som nyss yrkade bifall till utskottets förslag,
framdrog sjelf ett exempel om symaskiner, hvilket just vittnar om,
att det fins ofantligt många andra saker än jordbruksprodukter, som
man måste taga hänsyn till vid en sådan fraktreglering, som här

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 21 N:o 42.

ifrågasatts. Vi behöfva blott se på frakterna för stenkol och trävaror Om nedsattför
att finna, att en reglering är lika nödvändig för en mängd andra
varor som för jordbruksprodukterna. Derför tycker jag, att det skulle, af gtatsbaneom
jag så får säga, se konstigt och besynnerligt ut att nu framhålla, frakterna å
att jordbrukets alster skulle vara framför andra i särskildt behof af landtmannaen
fraktnedsättning. Det må ju vara att det är så i vissa fall, men produkter
jag tror icke, att man kan säga det såsom en allmän regel. Det m''
synes mig emellertid, att vi här äro representanter för hela svenska
folket och för alla svenska näringar, och det förefaller mig derför
något motbjudande att nu aflåta till Kongl. Maj:t en skrifvelse så
ensidig som den här föreslagna. Jag tycker väl, att utskottet gerna
kunnat motivera såsom det gjort, men att utskottet, då det nu icke
kunnat framhålla alla omständigheter i frågan och alla näringars behof,
icke bort framkomma med detta förslag, ty om det blir Andra
Kammarens beslut, så är det ju alldeles uppenbart, att man velat
framhålla, att det är uteslutande jordbrukets alster, som äro i behof
af dessa fraktnedsättningar. Då jag emellertid har den uppfattningen,
att så icke är förhållandet, utan att äfven andra varor kunna vara i
lika stort behof deraf, så synes det mig, att man icke bör aflåta
någon sådan skrifvelse, och det är derför, herr talman, som jag ber
att få förena mig med dem, som yrkat afslag å det nu framlagda
skrifvelseförslaget.

Med herr Ivar Månsson förenade sig herrar Petersson i Brystorp,

Ericsson i Väsby, Hammarskjöld, Ekströmer och Dahn.

Herr Dieden anförde: Herr talman! Det var endast de många

instämmandena i herr Waldenströms anförande, som föranledde mig
att begära ordet. Då han använde åtskilliga siffror, så förmodar jag,
att det var dessa, som framkallade instämmandena, men jag undrar,
om icke dessa siffror behöfva korrigeras något. Herr Waldenström
sade, att frakten för 100 säckar spanmål eller således en full vagnslast
från en station i Upland till Gefle gick till en krona 10 öre per
100 kilogram. Jag har dock sjelf utbetalt frakt för åtskilliga hafrepartier
från Örebro, hvilka skulle levereras till kronprinsens husarregemente
i Malmö, och derför så vidt jag minnes fått betala i frakt
föga mer än en krona per 100 kilogram. Jag kan icke gerna tänka
mig annat, än att frakten från Örebro till Malmö skulle vara betydligt
högre än från en station i Upland till Gefle, och derför är det icke
sannolikt, att frakten för en hel vagnslast mellan sistnämnda orter
skulle kunna uppgå till en krona 10 öre per 100 kilogram, hvaremot
det är naturligt, att frakten för några få säckar blir högre per 100
kilogram än för hel vagnslast. Då man emellertid tänker sig, att
statens jernvägar forsla Hafre i hela vagnslaster den 478 kilometer
långa vägen från Örebro till Malmö för ungefär en krona per 100
kilogram, så har man icke något att beklaga sig öfver och ingen anledning
att yrka nedsättning deri.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Ahrenberg: Jag skall blott bo att få säga några ord till

N:o 42. 22 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om nedsatt- svar på hvad en talare yttrat, sedan jag hade den olyckan att öppna
lande ^skala Skatten.

af statsbane- talare P& skaraborgsbänken har nemligen, för att vederlägga

frakterna å mitt yrkande, att det icke vore troligt, att man kunde göra fraktlandtmanna-
nedsättningar så der lätt efter behag och ändå få lika stora inkomprodukter
ster, påvisat hvad jag lika väl som han erkänner såsom ett faktum,
nemligen att Gellivara-banan genom fraktnedsättning fått en väsent(
or s.; ligen ökad trafik. Men jag ber den talaren och många andra med
honom att lägga märke till, att det nu är fråga blott om landtmannaprodukter
och artiklar, som för jordbruket användas. Tror den ärade
talaren på skaraborgsbänken, att det är lika lätt att femdubbla
Sveriges landtmannaprodukter som det är att femdubbla brytningen
af Gellivara-malm, så har den ärade talaren rätt, men eljest icke.

Från upsalabänken har jag från min ärade vän, utskottets ordförande,
fått en liten admonition för att jag i utskottet lyst med min
frånvaro. Men hade jag varit der, så hade der icke funnits plats för
mig, ty utskottet består af 9 ledamöter och 5 suppleanter, af hvilka
jag är den siste. Jag hade derför, äfven om jag varit närvarande,
icke blifvit i tillfälle att reservera mig mot hvad som der förekommit.

Herr Bergendahl: Den siste ärade talaren nämnde Gellivara banan,

nemligen med afseende å malmbrytningen, och uttalade som
sin åsigt, att det vore en orimlighet att framhålla förhållandet med
denna bana såsom bevis för möjligheten af dylika fraktnedsättningar.
Jag frågar då: finnes det icke jern på många andra ställen i Sverige
utom i Gellivara?

Det har också sagts, af en talare å kristianstadsbänken, att jernvägsstyrelsen
förut gjort åtskilliga fraktnedsättningar, men att talaren
1887—1888 var ledamot af en jernvägstaxekomité, som vid närmare
granskning af dessa nedsättningar fann, att statsbanorna icke kunde
bära dem. Ja, men icke desto mindre gjordes år 1890 en ganska
betydlig nedsättning i jernvägstaxorna; och detta oaktadt har, som
jag nyss nämnde, styrelsen för statens jernvägar funnit tiden vara
inne för att göra ytterligare fraktnedsättningar, och för min del finner
jag dem böra göras ännu större, än jernvägsstyrelsen föreslagit.

Herr Jonsson i Hof: Det må vara, att motionären i frågan
anser, att den nedsättning i frakt, som af jernvägsstyrelsen är under
förslag, icke är lämplig eller tillräcklig. Men om man skall välja
mellan motionärens auktoritet i fråga om att bedöma hvad som är
lämpligt i det här föreliggande fallet eller jernvägsstyrelsens, så får
jag säga, att då håller jag mig till jernvägsstyrelsen. Det är, mine
herrar, lätt att uttala fraser om att genom en eller annan fraktnedsättning
man skall kunna transportera varor från Skåne till Lappland
och ändra produktionsvilkoren i landet i skilda rigtningar. Men
jag tror, att, om herrarne vilja söka praktisera dessa teorier, det
knappast lärer komina att gå bra. Det är icke så lätt, som herrarne
förmena, att göra upp trafiktaxor, så att å ena sidan alla billiga anspråk
på låga frakter blifva tillgodosedda och å andra sidan jern -

Onsdagen den 8 Maj, e. no. 23 N:o 42.

vägarne icke blifva precis såsom landsvägar, utan komma att gifva Om nedsätt någon

afkastning i statens hand. _ Unde skala

Det förefaller mig egendomligt, att man särskildt här skall be- stoigftawe.
gara en nedsättning i frakten för produkter, hörande till ett visst frakterna å
yrke, och att motionären beklagar sig öfver, att icke utskottet hade landtmannatillfälle
att gå utöfver hvad som i motionsform förelåg. Men då han pr^u^er
sjelf var motionär, så fans det ju intet hinder för honom att taga ™
frågan ur allmän synpunkt, så att det försvaret gäller icke för ^ 0 B-''
honom.

Jag skall äfven be att få fästa uppmärksamheten uppå, hvart det
leder, att Riksdagen å ena sidan är mycket ifrig i att köpa in jernbanor
för statens räkning, och å andra sidan vill bestämma fraktsatserna
så, att det slutligen jemt och nätt går i hop att trafikera
banan. Kan det vara klokt och rigtigt att behandla saken på detta
sätt?

Jag tror för min del, att kammaren gör klokast i att sofva på
denna sak till nästa år, och jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Elgered, Truedsson,

Göransson, Ollas A. Ericsson, Jansson i Taberg och Ola Bosson
Olsson.

Vidare yttrade:

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall endast be att få instämma
med dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan.

Herr Waldenström: Med anledning af hvad en ärad talare

der nere sade, skall jag be att få nämna, att de upplysningar, jag
hade att meddela, blifvit mig gifna af den qvarnegare, som jag åsyftade.
Den spanmålen, som han talade om, var hemtad å en station
vid Rimbo-banan, hvilket torde förklara, att den blef litet dyrare, än
om den gått hela vägen på statsbanorna. Jag talade också om frakten
på våra jernvägar i allmänhet och icke endast om frakterna å våra
statsbanor.

Naturligtvis är det vanskligt att säga, i hvad mån inkomsterna
ökas, om fraktkostnaderna nedsättas, och jag undrar icke på, att
somliga hafva större förtroende till jernvägsstyrelsen i denna del än
till de omdömen, som uttalats af näringsidkare. Emellertid visar erfarenheten,
att våra förvaltande embetsverk icke gerna sjelfmant vidtaga
några reformer utan att erhålla påstötningar af allmänheten

fenom Riksdagen. Jag kan derför icke vara alldeles säker på, att
err Olof Jonsson i Hof har rätt; och när jag jemför fraktförhållandena
hos oss med dem i Danmark och Tyskland, så tror jag för min
del, att både jernbanorna och landet skulle fara val af, att det blefve
eu allmän och mer väsentlig nedsättning i jernvägsfrakterna, och att
de allmänna fraktsatserna icke hölles så höga, att man blefve tvungen
att gång efter annan medgifva undantagsfrakter.

N:°4a* 24 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

°ninatfal*" ?err Persson 1 Tallberg: Egentligen har jag begärt ordet för

lande skala att tlP aPa ^e^ar instämma i herr Lasse Jönssons yttrande, och jag
af statsbane-&ÖT det särskildt derför, att han var den förste, som hade mod att i
frakterna å afton rädda »vår ära» i denna kammare.

landtmanna- Hvad herr Waldenströms yttrande beträffar, så vill jag blott
mUm*r e.rinra derom> att ban bland andra motiv för sitt yrkande om bifall
("F rt utskottets betänkande anförde, att frakten å symaskiner vore så

*■ 0 hög, att man nödgades handla med utländska symaskiner i stället för
svenska. . Nog har väl herr Waldenström med sitt goda hufvud reda
på, att icke symaskiner höra till landtmannaprodukter. Och detta
borde för honom vara en särskild anledning att yrka afslag å utskottets
hemställan, på det att vi måtte få fram en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om en fraktnedsättning i allmänhet.

Hvad beträffar utskottets ordförandes motivering för sitt yrkande
°.m bifall till utskottets förslag, så nämnde han bland annat, att det
tillfälliga utskottet varit bundet vid motionen. Det kan väl vara
sant, men jag tror dock icke, att utskottet kan vara bundet vid att
tillstyrka hvarje motion, äfven om den går i en rigtning, som utskottet
icke kan gilla. Det torde väl vara så, att utskottets ärade
oroförande har ansett, att motionen gick i en rigtning, som han
gillade, och att vi följaktligen icke skulle få någon utredning angående
jernvägsfrakter i allmänhet.

Jag kan icke heller på de grunder, som herr Jansson i Krakerud
anfört, yrka bifall till utskottets förslag. Han gjorde det derför,
sade han, att han icke trodde, .att det skulle hafva någon synnerlig
betydelse.

Jag skall deremot tillåta mig att yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Boethius: Min ärade vän på göteborgsbänken sade, att

han såsom den siste suppleanten nog icke varit i tillfälle att reservera
sig mot utskottets hemställan, äfven om han der varit närvarande.
Det är möjligt, men det var icke heller det jag framhöll,
utan jag framhöll, att han skulle hafva kunnat vara utskottet till
gagn med sitt goda omdöme och sin sakkunskap. Förhållandet är,
att i vårt tillfälliga utskott — och jag tror äfven i öfriga — suppleanterna
hafva rätt att deltaga i diskussionen. Detta beslöts vid första
sammanträdet, då i allmänhet utskottets ledamöter och suppleanter
voro närvarande.

Hvad sjelfva hufvudfrågan beträffar, så skall jag be att få tilllägga
några ord.

Här har framhållits, att det icke skulle vara denna kammare
värdigt att blott skrifva om nedsättning i frakterna på landtmannaprodukter.
Ja, skulle denna skrifvelse så uppfattas och leda dertill,
att det blott blefve fråga om att bevilja nedsättning i frakter på
landtmannaprodukter, då skulle jag vara den förste att motsätta mig
densamma. Men af utskottets motivering framgår, att utskottet afsett
att åstadkomma en allmän fraktnedsättning, och jag är öfvertygad,
att, om den föreslagna skrifvelsen kommer till stånd, dess betydelse
blir, att vederbörande deraf få anledning att taga jernvägs -

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

taxorna i allmänhet under ompröfning. I sammanhang härmed ber Om nedsättjag
att få besvara hvad en ärad representant på dalabänken yttrade. ^n9 * fal''
Utskottet anser sig visst icke skyldigt att tillstyrka hvarje motion afstatsbanésom
framkommer, men om en motion föreligger, som utskottet anser frakterna å
kunna vara nyttig, så låter det motionen framkomma i den form, som landtmannaär
möjlig, när utskottet är visst på, att äfven i den formen motionen produkter

icke skall missuppfattas. m4 m (Forts.

)

Herr Waldenström: Herr Daniel Persson yttrade, att »nog har
väl herr Waldenström så godt hufvud, att han förstår, att symaskiner
icke höra till landtmannaprodukter». Ja, jag har verkligen så pass
godt hufvud, det kan jag upplysa herr Daniel Persson om; men jag
skall be att tillika få påpeka, att jag alls icke talade om frakter på
lanätmannaprodulcter, utan om jernvägsfrakter i allmänhet, och då hör
väl frakten för symaskiner dit. Nog har väl herr Daniel Persson så
goda öron, att han kunnat höra det, om han velat.

Herr Jansson i Krakerud: Det var med anledning af herr

Daniel Perssons yttrande som jag begärde ordet. Jag tycker, att
han bredde allt ut sig väl vidlyftigt. Att börja med sade han, att
en talare på skånebänken räddat landtbrukarnes ära. Följaktligen
skulle de landtbrukare, som yrkat bifall till utskottets förslag, vara
ärelösa, och han borde väl kunna erkänna, att det är att gå något
långt i en debatt här i Andra Kammaren att komma med sådana påståenden.

Då jag hade ordet, uttalade jag den åsigten och betonade, att
jag icke ansåg det vara förenligt med statens ekonomiska intressen
att hafva mineralier, som kunna användas bland annat till gödningsämnen,
liggande i jorden i den ena trakten af vårt land, men hafva
så dyra frakter på dessa mineralier, att de, som sitta i en annan
trakt af landet och veta, att de finnas, icke kunna med fördel reqvirera
dem. Nu säger man, att en fraktnedsättning icke skulle vara
till nytta ur statsekonomisk synpunkt. Men det är just detta jag
tillåter mig påstå. Det synes mig vara temligen klart, att, om fraktkostnaderna
blefve billigare och man följaktligen kunde med fördel
reqvirera sådana varor som t. ex. kalk från ställen, der detta gödningsämne
förekommer i öfverflöd, till trakter, der det saknas och
behöfves, brytningen deraf kunde femfaldigas, och då skulle äfven
den ärade talaren på göteborgsbänken kunna gifva mig rätt i påståendet,
att jernvägarne skulle få mera fraktgods, än de nu ha, och
jordbruket lemna större afkastning.

Så nämnde herr Daniel Persson, att jag påstått, att det skulle
vara betydelselöst att sänka jernvägsfrakterna. Jag har uttalat den
mening, att detta vore betydelselöst med hänsyn till storleken af
statens inkomster af sina jernvägar, men jag sade icke, att det vore
utan betydelse för den enskilde, som skulle draga nytta af de nedsatta
frakterna. Jag tror derför, att, då man såsom herr Daniel Persson
söker bemöta yttranden, det vore önskvärdt, att man mera samvetsgrant
sökte citera dem.

N:o 42.

Om nedsättning
i fallande
skala
af statsbanefrakterna
ä
landtmannaprodukter

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Herr Olsson i Mårdäng: I anledning deraf att utskottet kär

föreslagit en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som motionären begärt,
skall jag be att få säga några ord.

Jag är icke mot, att en skälig nedsättning i frakterna å jernvägarne
sker, men jag vill icke gå så långt som den ärade motionären,
hvilken i detta hänseende synes dela den uppfattning, som en
del hushållningssällskap och enskilda landtbrukare i petitioner till
Kongl. Maj:t uttalat, eller att en nedsättning af vid pass 50 procent
borde ske. Jag anser en så stor nedsättning vara något för mycket
begärdt.

Den ärade talare, som i denna fråga inledde debatten, förklarade,
att han ansåg utskottets motivering väl svag. Jag ber deremot
få säga, att jag anser den väl stark. Det synes mig, som om det för
utskottet endast vore ett axiom, att jernvägsfrakterna kunde nedsättas,
utan att jernvägarnes trafikinkomster skola minskas. Beträffande
utskottets påstående, att en nedsättning i jernvägsfrakterna skulle
hafva till följd en ökad produktion, och denna åter skulle medföra
ökad godstrafik, samt att jernvägarne i följd deraf genom fraktnedsättningen
ej skulle göra någon förlust, ber jag få säga, att jag icke
kan vara med om att godkänna en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
en sådan motivering från ett tillfälligt utskott.

Jag vill äfven framhålla en annan sak, som utskottet anser tala
för ett bifall till motionen, en sak, som visserligen icke under diskussionen
framhållits, men som dock synes mig hafva sin betydelse,
såsom förklaring till hvad jag nyss nämnde, då jag sade, att jag ansåg
utskottets motivering väl stark. På sid. 3 i utskottsbetänkande!
yttrar nemligen utskottet: »Om frakterna på de svenska jern vägarne

stälde sig så billiga, att landtbrukaren eller köpmannen under
hvarje årstid kunde skicka landtbrukets alster antingen till de stora
ångqvarnarne i hamnarne eller till Norrland och bergslagerna, så
kunde han derigenom påräkna betydligt större inkomst.» Mine herrar,
jag undrar hvad utskottet tänkte, då det skref denna punkt. Ty
hvad är det, som är landtbrukets alster? Om jag närmast håller mig
till det, som här talats om, nemligen potatis, så tror jag, att herrar
qvarnegare betacka sig för sådana alster. Och hvad angår förslaget
att skicka alstren till Norrland, så visar det sig, om man kastar en
blick på hvad som anföres på sid. 10 och 11 i betänkandet, hvartill
kostnaderna härför skulle komma att belöpa sig. Tro herrarne verkligen,
att äfven med en fraktnedsättning af 50 procent det skulle
vara uträkning att t. ex. skicka spanmål på jernväg från Östergötland,
Vestergötland, Småland och Skåne till Östersund? Nej, det tror jag
ej, att det kan vara i följd af konkurrensen med dem, som sjöledes
sända spanmål till de norrländska kuststäderna.

Såsom jag redan nämnt, har utskottet äfven framhållit, att en
nedsättning af jernvägsfrakterna skulle öka produktionen. Jag vill
i anledning deraf fråga: kan man påräkna, att med den ökade produktionen
äfven prisen å alstren skola bibehållas? Jag anser detta
omöjligt; och hvad blir i så fall vinsten af en fraktnedsättning?

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 27 N:o 42.

Det kunde vara mycket mera att säga om detta utskottsbetän- Om nedsänkande,
men jag vill hoppas, att kammaren på de skäl, som under \£ala
diskussionen blifvit anförda, skall finna för godt att afslå detsamma. ay sfatsiane.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag. frakterna å

landtmanna Herr

Bergendahl: Blott ett par ord. Så väl herr Lasse Jöns- ^^^ter.

son som herr Olof Jonsson i Hof och herr Persson i Tallberg hafva ™ 1

påstått, att det skulle vara högst ogrannlaga, om jordbrukarne skulle ^ ''

vara med om en skrifvelse till Kongl. Mäj:t, som uteslutande afsåge
ett landtmannaintresse.

Jag ber då att få fråga dessa herrar: voro icke landtbrukarne
med, när det gälde att få grundskatterna afskrida? Då hyste man
ingå betänkligheter, och jag ser derför icke något skäl för, att man
nu skall hysa betänkligheter att gå till Kongl. Maj:t med den föreliggande
frågan.

För öfrigt skall jag med anledning af herr Diedens påstående,
att han kunde få en säck spanmål fraktad från Malmö till Örebro för
1 krona, be att få säga, att det är alldeles omöjligt, för så vidt han
icke betingat sig någon undantagstariff. Men det är ju just sådana,
som vi skola söka att komma ifrån.

Herr Jonsson i Hof sade, att han hyste större förtroende till
jern vägsstyrelsens auktoritet än till motionärens. Ja, det är ju gifven
att han så skall göra. Men det tillfälliga utskottets utlåtande,
som jag har här i min hand, grundar sig just på officiella, af jernvägstjenstemän
underskrifna uppgifter om frakttaxorna. Det är den
auktoriteten, utskottet stödt sitt utlåtande på, och icke på motionärens
auktoritet. För öfrigt har jag ingenting att tillägga.

Herr Dieden: Jag skall blott med anledning af herr Bergendahls
anmärkning be att få säga, att jag aldrig haft något särskildt
fraktaftal med jernvägsstyrelsen. Jag har icke sjelf köpt spanmål
från Örebro, men jag har utbetalt frakt för hafre, som kommit från
Örebro till kronprinsens husarregemente i Malmö, och jag vill påminna
mig, att frakten för densamma utgjort ungefär en krona per
100 kilogram.

Medan jag har ordet, skall jag be att mot hvad herr Waldenström
sade, att vederbörande icke skulle hafva gjort några andra fraktnedsättningar
än de, till hvilka trafikanterna tvingat dem, få fästa uppmärksamheten
på, att vederbörande ingått en samtrafik med de enskilda
banorna och att, enligt hvad fullt sakkunnig man upplyst mig,
denna samtrafik förminskat statsbanornas inkomst med cirka 2 millioner
kronor om året. Det kan ju vara af intresse för kammaren att
få denna upplysning.

öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den ifrågavarande
motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering begär -

N:o 42. 28 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

des och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens andra tillfälliga utskott
hemstält i andra punkten af förevarande utlåtande n:o 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 73 ledamöter röstat
ja, men 137 nej; i följd hvaraf kammaren afslagit såväl utskottets
hemställan som den ifrågavarande motionen.

§ 3.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och lagutskottets memorial
n:o 6, angående anvisande af ersättning till sammansatta statsoch
lagutskottets sekreterare.

§ 4.

Om förslag I ordningen förekom dernäst lagutskottets memorial n:o 44, i
till lag an- anledning af ej mindre återremiss från Andra Kammaren af vissa
9<dihet8för ^e^ar det i lagutskottets utlåtande n:o 26 framlagda förslag till
kommuner dels lag angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
och enskilde reqvisitioner för krigsmagtens behof, dels ock lag angående anskafatt
fullgöra fande af hästar och fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot,
reqvisitioner samj. vackt motion beträffande ändring i vissa paragrafer i förslaget
magtenshe- till förstnämnda lag, än äfven kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
hof m. m. samma förslag.

Uti punkten 1 hemstälde utskottet, att Andra Kammaren ville
fatta beslut om §§ 2 och 5 i det förslag till lag angående skyldighet
för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens
behof, om hvars antagande lagutskottet i utlåtande n:o 26 hemstält,
och dervid antaga af utskottet i nu föreliggande memorial formulerad
lydelse af berörda paragrafer.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Då lagutskottets utlåtande n:o 26

med förslag till lag — i anledning af Kongl. Maj:ts proposition —
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner
för krigsmagtens behof här om dagen behandlades i denna

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 29 N:o 42.

kammare, återremitterades §§ 2 och 5 af förslaget i syfte att erhålla Om förslag
närmare bestämmelser till skydd för allmänheten mot en allt för *®<7 anlångt
gående reqvisitionsifver. Till följd af denna återremiss tog jag
mig friheten väcka en motion, i hvilken jag med ledning af den kornmuner
förda diskussionen sökte formulera dessa bestämmelser så, som jag och enskilde
ansåg kammaren önska dem. Lagutskottet har nu kommit tillbaka att fullgöra
med nytt förslag till lydelse af de ofvan nämnda paragraferna, inne- ^f^krigs^
hållande några små ändringar och jemkningar, hvilka dock icke tyckas magtens herrlig
vara af den beskaffenhet, att de kunna anses fullt tillfredsstäl- hof m. m.
lande. Det har visserligen från utskottets sida blifvit erkändt, att (Forts.)
närmare bestämmelser i motionens syfte äro behöfliga; men de ändringar,
utskottet föreslagit, äro ingalunda — särskilt hvad § 5 mom.

2 angår — af den betydelse, att jag tror, att man kan vara nöjd
med dem.

Hufvudskälet till återremissen af § 5 var ju, att man i mom. 2
önskade få införd en bestämmelse till skydd för allmänheten; så att
den icke skulle vara skyldig att ur sina stall och ladugårdar uttaga
sina egna kreatur för att bereda plats åt härens. Med anledning
häraf har nu utskottet tillagt i andra momentet följande ord: »ej
heller de stallrum, som för egna djur erfordras». Jag hade deremot
i min motion föreslagit införandet af ett annat uttryck, nemligen:

»och ej heller att uttaga eller undanflytta egna kreatur för att lemna
rum för härens». Utskottet har visserligen på sätt och vis sökt tillmötesgå
den önskan, som uttalats; men derigenom att utskottet envist
håller sig; vid ordet stallrum, får, enligt min tanke, allmänheten
genom det gjorda tillägget dock icke tillräckligt skydd. Man kan
icke anse, att ordet stallrum nödvändigt betecknar jemväl det för fäkreaturen
nödiga utrymmet i ladugårdar och oxhus, och det är således
ingen säkerhet för, att detta ord alltid får en sådan tydning.

Hade man deremot användt ordet stallar, tror jag det kanske varit
tillräckligt.

Det är ju emellertid tydligt och klart, att det icke nu kan tjena
något till att orda om denna sak, då tiden för riksdagens sammanvaro
är så långt framskriden. Jag skulle dock vara bra frestad att
vara lika välvillig mot Första Kammaren, som den varit mot min
motion, och begära återremiss; men vid denna sena tidpunkt af riksdagens
sammanvaro skall jag icke tillåta mig att göra det, utan vill
endast härmed hafva uttalat såsom min mening, att jag icke anser
den ändring, lagutskottet vidtagit i mom. 2 af § 5, vara tillräcklig
för att åt -allmänheten bereda det skydd, som såväl denna kammare
genom sin återremiss som jag genom min motion åsyftat.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punlclen 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Bifölls.

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

§ 5.

Angående Föredrogs vidare Andra Kammarens första tillfälliga utskotts uttMrätfondea/jåfjmclg
n:o 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
inrättning ^aj:t angående inrättande af en pensionsinrättning för rikets presterför
rikets skap.

presterskap. I motionen n:o 95 inom Andra Kammaren hade herr O. W.

Redelius, med hvilken herrL.Dahlstedt instämt, hemstält, »att Riksdagen
behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda, huru vida tillräckliga medel för en pensionsinrättning
åt rikets presterskap kunna åstadkommas utan statsverkets
betungande, eller om bidrag af staten är för ändamålet erforderligt,
samt derefter till Riksdagen göra den framställning, hvartill omständigheterna
kunna föranleda».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen ej måtte till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Herr Redelius begärde ordet och yttrade: För den händelse

kammaren bifaller det nu föredragna utskottsbetänkandet, så torde
jag aldrig mera få tillfälle att uttala mig i fråga om presterskapets
pensionering, och det är för att få till protokollet antecknade några
ord till svar på de mot min motion rigtade anmärkningar, som jag
nu anhållit om ordet.

Den första anmärkningen är, att motionen är »särdeles kortfattad».
Ja, det är sant, som uppenbart synes, men den är icke kortare, vill
jag påstå, än att den innehåller just så mycket, som behöfves för
att besluta om en sådan utredning, som jag begärt. Detta synes mig
bekräftas af utskottets skäl här och der i motiveringen. Jag anhåller
derför att få följa utskottet äfven då det säger, att eftersom motionen
är så kort, så kan den upptagas helt och hållet i betänkandet, och
detta vill jag för min del tillämpa så, att eftersom motionen är så
kort, så torde kammaren icke förlora tålamodet, om jag vid mitt bemötande
af utskottets yttrande följer densamma punkt för punkt och
den på det sättet kommer in i protokollet.

Först har jag sagt, att »då prester af ålder och sjukdom blifvit
oförmögne att vidare förvalta sina embeten, behöfva de afgå med
pension af lika goda skäl, på grund af hvilka statens öfriga tjensteman
erhålla pensioner».

Detta har jag ansett icke erfordra någon utredning eller bevisning,
helst som detta en gång, fastän för åtskilliga år sedan, i denna
kammare uttalats och vunnit erkännande, nemligen vid 1867 års riksdag,
då det yttrades ganska kraftiga ord i samma rigtning som dessa
mina ord och för samma sak, hvithet kammaren då godkände.

Det är nemligen icke alldeles rigtigt, hvad utskottet säger på
sid. 3, att ett afstyrkande af den då föreliggande motionen hufvudsakligen
skulle skett af det skäl, att först skulle en förberedande behandling
af denna fråga företagas af kyrkomötet. Det hufvudsakligaste

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 31 N:o 42.

skälet var ett helt annat. Men behöfligheten af ifrågavarande pen- Angående
sionering erkändes. inrättandeaf

Jag har vidare sagt, att »detta behof blifvit från skilda håll er- inrättning
kändt och framhållet», och deruti synes mig utskottet hafva instämt, för rikets
då det på sid. 7 talar om denna del af motiveringen. Men erkän- presterskap.
nande har skett icke endast i kammaren och af utskottet nu, utan (Ports.)
jag ber få nämna, att det äfven skett af kyrkomötet, då detsamma
fyra gånger skrifvit till Kongl. Maj:t i ämnet och begärt utredning
och förslag. Det har dessutom erkänts af presterskapet genom dess
representation i de gamla ståndsriksdagarna, då presteståndet vid den
sista ståndsriksdagen 1865—66 med öfvervägande pluralitet uttalade
sig för en sådan pensionering, och det har uttalats, jag ber att få
nämna äfven det, af Linköpings stifts presterskap vid ett stiftskonvent
1893.

Det är såldes sant, törs jag påstå, att behofvet blifvit prkändt
från skilda håll, men någon åtgärd har dock icke vidtagits, och såsom
orsak dertill har jag angifvit en befintlig »obenägenhet för saken», ty
det är ju uppenbart, att om det icke funnits någon sådan obenägenhet,
så hade saken naturligen kommit till stånd; derför torde icke
behöfvas några bevis. Men jag säger i min motion: »sådan obenägenhet
för saken, som uttalades i Riksdagens statsutskotts utlåtande
och Andra Kammarens diskussion i ämnet under 1870 års riksdag».

Deremot säger utskottet, att dessa ord af mig skulle vara origtiga och
att den ifrågavarande Riksdagen icke skulle behandlat frågan om
pensionering af prester, och att således utskottets betänkande icke
skulle hafva eller kunna få den tillämpning, som jag påstått, och
ännu mindre diskussionen i kammaren.

För min del tycker jag, att utskottet i stället kunnat säga, att,
när statsutskottet uttalat i fråga om pension åt erkebiskop Reuterdahl,
att »pensionering af prester icke bör af Riksdagen medgifvas», så
hade motionären Redelius haft goda skäl för den tillämpning, han
vill göra gällande, och den i Andra Kammaren förda diskussion tyckes
äfven än mera gifva stöd för hans uppfattning derutinnan. Ty
jag vädjar till utskottet och kammaren, om det icke är och varit så,
att, så ofta detta ärende förekommit inom riksdagen — och det har
varit ganska många gånger —, Riksdagen icke velat gå in på pensionering
af presterskapet på så sätt, att statsmedel skulle dertill användas.

Det är detta, som ligger uti de af mig anförda orden, och det
vågar jag vidhålla, att så är förhållandet.

På sid. 9 säger nemligen utskottet, att ett bifall till motionen
i fråga skulle göra Riksdagen, så att säga, moraliskt förbunden att
ekonomiskt uppbära hela anstalten, åtminstone till väsentligaste delen,
och utskottet antager, att Riksdagen knappast är villig att taga det
steget.

Det tror jag mig kunna påstå, och det är just det jag velat
framhålla, att Riksdagen knappast lärer vara benägen att bevilja
statsmedel för ändamålet, och derför har jag uttalat min tanke, att
nämnda obenägenhet »kunde undanrödjas i synnerhet om en pensionsinrättning
kunde åvägabringas utan statsverkets betungande, och detta

N:o 42. 32 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Angående är egentliga skälet, ber jag få tillägga, hvarför jag vågat framkomma
inrättande af med denna motion inför Riksdagen. Hade jag icke haft den uppe^nrättning
fattningen, att så kunde ske, som jag sagt, så både jag icke dristat
för rikets att framkomma med denna motion, ty jag har aldrig vågat invagga
presterskap, mig i sådan förhoppning, att Riksdagens Andra Kammare skulle
(Forts.) blifva benägen att på enskild motionärs framställning — och knappast
på regeringens — medgifva pension åt prester med statsmedel.

Derutinnan synas således utskottet och jag vara ense, och då förstår
jag icke anmärkningen i det hänseendet, och jag bestrider
utskottets påstående öfverst på sid. 9, då det tillägger mig ett
yttrande, att »bidrag af staten är för ändamålet erforderligt».

Detta har jag icke sagt. Men jag har begärt en undersökning,
huru vida icke tillräckliga medel kunde finnas utan statsverkets betungande,
eller, om det vore erforderligt, att statsmedel skulle medgifvas.
Jag har dervid dock trott, att det skulle kunna blifva något
af med saken, om utredningen gåfve vid handen, att det låter sig
göra utan statsverkets anlitande; derför skall jag medgifva, att
dessa ord mycket väl kunnat uteslutas, och om det hos utskottet
varit någon benägenhet för saken, så tror jag, att utskottet hade i
så måtto kunnat tillstyrka motionen, att det tillstyrkt en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med uteslutande af dessa ord »eller om bidrag af
staten är för ändamålet erforderligt». Då hade ju dessa farhågor för
blifvande statsutgifter för ändamålet varit borta; de hade varit afskena
i sjelfva roten.

Hvad beträffar frågan om huru man skall kunna erhålla erforderliga
medel, så har jag naturligen ansett mig förbunden att peka
åt sådant håll, hvarifrån jag ansett tänkbart att få medel för ändamålet,
men naturligen har det icke stått, ej heller står det i min magt,
lika litet som utskottet anser, att det stått i dess magt att utreda de
ifrågasatta inkomstkällornas betydelse, så att man kunde på den grunda
ett bestämdt formuleradt förslag, ty jag vågar påstå, att det är
en utredning, som ingen annan än Kongl. Maj:t kan åstadkomma.
Derför tror jag, att det icke är rigtigt, då utskottet hänvisar saken
till presterskapet, såsom det gör midt på sid. 9, då utskottet säger,
att »saken befordras bäst, om presterskapet tager densamma i sin
hand». Nej, ber jag få säga, presterskapet kan icke taga saken i sin
hand. Hvad skulle de af utskottets ärade ledamöter, som äro elementarlärare
eller skollärare i allmänhet, sagt, om man antydt, att
någon pension för dem kan icke komma i fråga, förr än de sjelfva
taga saken i sin hand; eller hvilken embetsmannacorps i verlden
. skulle erhålla pension på det sättet? Det går icke och allra minst,
om utskottet skulle hafva rätt uti hvad det säger på sid. 8, att af
de inkomstkällor, som jag antydt såsom tänkbara, skulle endast qvarstå
såsom något att tala om presterskapets egna bidrag.

Om förlåtelse, mina ärade ledamöter af utskottet! Detta låter
nära nog såsom ett hån i mina öron. Så rikt aflönade äro dock icke
rikets prester, att de kunna sjelfva åstadkomma en pension, lika litet
som man ställer en dylik fordran på någon annan embetsmannacorps,
så vidt jag känner.

Jag ber derför att få omnämna — något som jag kanske eljest

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 33 N:o 42.

icke skulle hafva gjort — hvad mediet af presternas löner är i enlig- Angående
het med den sista tillgängliga statistiken i frågan. Jag vet ick e inrättande af
någon senare än Sveriges officiella statistik för år 1889, hvilken inrättning''
gäller förhållanden sådana som de voro år 1887. för rikets

Om jag då sammanlägger alla löner, som der finnas upptagna, presterskap.
och fördelar summan deraf på samtliga prester, så får jag 2,415 (Ports.)
kronor. Ty antalet kyrkoherdebeställningar äro 1,352, komministers
och kapellpredikanters m. fl. 912 samt extra ordinarie 269. Summa
2,533 och aflöningen i första gruppen 4,761,429 och i andra 1,355,219.

Summa 6,116,648. Jag hemställer till kammaren, om det kan anses
billigt begärdt, att en tjenstemannacorps med en sådan aflöning som
2,415 kronor för hvar skall pensionera sig. Det kan väl svårligen
vara allvarligt menadt, så vidt jag kan finna, utan det är ett sätt att
skjuta undan frågan.

Vidare har utskottet dels negligerat och dels undanskjuta allt
tal om de öfriga inkomstkällor, hvilka jag tagit mig friheten att uppräkna,
och för att icke nu så sent på riksdagen och äfven på aftonen
upptaga tiden länge, så skall jag icke vara vidlyftig; men jag
kan dock icke underlåta att säga några ord derom. Sedan kyrkomötet
skrifvit till Kongl. Maj:t i ämnet och åtminstone två gånger
med pluralitet besluta hemställa om att inkomsten för ett år af hvarje
prestcrlig lägenhet måtte få för presternas pensionering användas,
så synes det väl icke vara så otillbörligt, att jag ifrågasätter denna
inkomstkälla att för ändamålet användas.

Beträffande den tredje punkten: »behållna afkastningen af de
ecklesiastika boställsskogarna utöfver boställshafvarnes andel», så ber
jag att få erinra om hvad som yttrades för en tid sedan, då det var
fråga om användningen af dessa skogar, att nemligen under de sista
åren — det är icke fullt två årtionden sedan skogskassan bildades —
har skog sålts för mer än fyra millioner kronor. Så vida icke domänstyrelsen
skulle hafva sköflat skogen, det ingen påstått, utan den
skulle räcka för framtiden och lemna en afkastning någorlunda jemnt
fördelad på de särskilda åren, så skulle det finnas en tillgång, som
icke vore så obetydlig. Ty äfven om man går ut ifrån, att rätt
mycket afgår för vård och kontroll och sådant, så skulle man väl
under en tjugu, trettio år kunna få åminstone den förstnämnda summan,
fyra millioner kronor, och det vore ett godt tag till hjelp för
ändamålet. Och skogsfonden synes nu mera icke behöfvas i sin helhet,
åtminstone icke för det ändamål, hvartill den först var afsedd,
då antalet skogar, å hvilka ordnad skogshushållning är införd, enligt
domänstyrelsens uppgift är fullt så stort som hela antalet skogsmarker
till prestboställen.

Hvad »presterskapets löneregleringsfond» beträffar, som ju går
till öfver två millioner för närvarande, så ber jag få erinra, att, så
vidt jag har mig bekant, ändamålet med dess tillkomst skulle vara
att sätta regleringen af presternas löner i gång, så att under mellantiden
från stiftandet af fonden och tills löneregleringen blifvit genomförd
skulle de svagast aflönade få lönefyllnad. När den tid komme,
då löneregleringen vore öfver allt genomförd, så skulle denna fond

Andra Kammarens Prat. 1895 N:o 4X. 3

N:o 42. 34 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Angående blifva öfverflödig för sitt ändamål och skulle kunna användas för det
inrättande af af mjg ifrågasätta ändamålet, åtminstone till någon del.
inrättning »Biskoparnes löneregleringsfond» torde svårligen kunna användas
för rikets till andra prestera pensionering än biskoparnes, men för deras räkpresterskap.
ning torde den kunna användas och äfven vara tillräcklig, hvilket
(Forts.) också utskottet synes medgifva på näst sista sidan i betänkandet.

Hvad beträffar »presterskapets fattig- och emeritikassor», så har
utskottet icke invändt något mot deras användning och icke en gång
omnämnt dem, tror jag. Det finnes dock ännu sådana. Det finnes i
hvarje stift, åtminstone i det stift jag tillhör, sådana prester, som gå
miste om befordran till ordinarie platser, och då de blifva åldriga
och sjuka och icke hafva någon lön, så har man funnit nödvändigt
att genom sammanskott af det ordinarie presterskapet bilda en s. k.
presterskapets fattig- och emeritikassa, hvarur sådana missgynnade
prester kunde få någon hjelp till sitt uppehälle på gamla dagar. Men
om pensioneringen komme till stånd, så vore ju dessa medel tillgängliga
för pensionskassan, ty då blefve sådana personer hjelpta ändå.

Hvad beträffar »andra möjliga tillgångar», hvilka jag icke specificerat
och hvaröfver utskottet nästan synes göra sig löjligt, ber jag
få nämna, att det finnes sådana andra medel, t. ex. kadukmedel, och
då dessa medel, så vidt jag känner, härflyta af inkomster från presterliga
lägenheter, synes det icke vara ur vägen att sätta i fråga att
använda dem för detta ändamål. Det har också funnits presternas
enskilda byggnadskassor för stiftet; åtminstone har det i Linköpings
stift funnits en sådan kassa, som på sin tid icke var liten och för
hvilken åtskilliga läroverkshus uppbygts. Den hade tillkommit genom
bidrag från presterna. Måhända finnas flera sådana. Det finnes i åtskilliga
delar af riket lokala kassor, som synas mig kunna användas,
åtminstone hvar och en för sin orts, sin församlings eller sitt pastorats
prester, när kassan vore så stor, att den kunde lemna tillgång
dertill.

Jag vågar derför vidhålla den uppfattningen, att saken icke är
omöjlig i ekonomiskt hänseende, som utskottet synes antaga. Jag
vågar hysa den meningen, att den är möjlig, förutsatt nemligen att
vederbörande myndigheter, Kongl. Maj:t, Riksdagen och kyrkomötet
medgifva, att dessa ifrågavarande inkomstkällor få för ändamålet användas.
Säga de nej till det, då måste man, som utskottet säger,
»förtvifla om saken».

Jag ber att ytterligare få tillägga, att pensioneringen ju kan tänkas
ske på olika sätt, som också kyrkomötet satt i fråga äfvensom
presterskapet under ståndsriksdagarnas tid, t. ex. i form af emeritilöner,
d. v. s. ett antal pensioner, som skulle tillfalla de svagaste,
äldste eller skröpligaste. Och jag vill tillägga, att om dessa af mig
uppräknade medel icke skulle få användas i sådan utsträckning, som
jag för min del anser att de borde få, så skulle de likväl lemna
tillgång till icke så få emeritilöner.

Hvad beträffar utskottets invändning på sid. 9 i slutet af andra
stycket, att frågan om presternas pensionering lämpligen bör behandlas
i sammanhang med frågan om ny reglering af presterskapets
löner, så ber jag att mot detta få invända, att det är ett sökt skäl.

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 35 N:°42.

Jag har sjelf, som kammaren behagade erinra sig, varit motionär Angående
äfven i detta ämne och sökte då i förbigående sammanbinda pensions- inrättande af
frågan med frågan om ny reglering af presterskapets löner. Men det inrättning
gick icke, det blef afslaget, och jag tror derför, att skola dessa båda för rikets
frågor sammankopplas, så stänger den ena den andra och båda hind- presterskap.
ras att komma fram. För öfrigt kan jag icke förstå, hvad reglerin- (Forts.)
gen af lönerna har med denna sak att göra. Jag har tänkt mig, att
det bästa skulle vara att gå till väga på ett sätt, analogt med det,
hvarpå man gick till väga i fråga om enke- och pupillkassans stiftande.
Man tog då för handen varande medel och den summa, som
kunde blifva disponibel för året, och delade detta belopp jemnt på
alla pensionstagare. Sålunda tillkom »grundfonden» af sådana medel,
som kunde anses gälla alla. Sedan bildade man en annan fond, »tillskottsfonden».
Den uppkom genom delegarnes egna insatser, och delaktigheten
var proportionel mot dessa. Denna anordning var uppenbart
till fördel för de mindre väl aflönade och ett tillmötesgående
från deras sida, som hade större inkomster. Om man äfven nu gjorde
på det sättet — och jag föreställer mig, att saken icke kan komma
till stånd på något annat sätt — då betyder det intet för frågans
framgång, huru vida ny lönereglering sker eller icke. Denna kan
ske någon gång; om lönerna då jemnas, så jemnas också pensionerna,
och deri ligger intet ondt.

Jag kan för min del icke finna de skäl öfvertygande, som utskottet
anfört för afslag. Och för att i alla fall utröna stämningen,
huru vida kammaren är med eller icke om att låta det ske på detta
sätt eller om det kan få ske i det fall, att inga statsmedel tagas i
anspråk för ändamålet, så ber jag att få proposition på afslag å
utskottets hemställan och bifall till motionen med den ändring, att
orden: »eller om bidrag af staten är för ändamålet erforderligt» måtte
utgå, så att klämmen skulle komma att lyda: »att Riksdagen behagade
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda, huru vida tillräckliga medel för en pensionsinrättning
åt rikets presterskap kunna åstadkommas utan statsverkets
betungande, samt derefter till Riksdagen göra den framställning, hvartill
omständigheterna kunna föranleda».

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta förlag.

Vidare anförde:

Herr Eklund från Norrköping: Då jag varit medlem af det

utskott, som behandlat denna motion, så ber jag att få med några
ord besvara den ganska långa framställning, som af motionären blifvit
gjord mot utskottets betänkande. Det är svårt att följa motionären i
alla hans olika tankegångar, om jag så får uttrycka mig. Det kan
hända, att ett och annat undfallit min uppmärksamhet, och derför ber
jag honom också om öfverseende, i fall han icke får sådant svar, som
han torde hafva anspråk på.

-lag vill till en början säga, att orsaken, hvarför motionen blifvit
afstyrkt, icke är den att den är kortfattad. Motionären tycktes lefva
i den föreställningen, att det vore motionens något rapsodiska form,

N:o 42. 36

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Angående som hade föranledt utskottet att afstyrka densamma. Det är dock
^en^pensions-''10^ fa^et- Vi hafva åt motionen egnat all den uppmärksamhet,
inrättning som vh Qvillra i motsats mot motionären icke äro fackmän, kunnat
för rikets egna åt densamma. Yi hafva gjort oss ganska mycken möda, och det
presterskap, har nog förvånat oss, att motionären, som har ett så lefvande intresse
(Forts.) för saken, icke aktat nödigt att sjelf egna densamma den utredning,
som han tvifvelsutan skulle knnnat på ett så framstående sätt lemna.
Hade de många saker, som i dag yttrats af motionären och särskildt
beträffande dessa nästan i stenstil uppräknade »inkomstkällor», blifvit
återgifna i motionen, så skulle det tvifvelsutan varit till god ledning
för utskottet.

Hvad som emellertid föranledt afstyrkandet är just den närmare
kännedomen om kyrkomötets behandling af frågan. Denna fråga
har nemligen af kyrkomötet icke mindre än fem gånger behandlats;
en af dessa gånger brydde mötet sig icke om att göra framställning
till Kongl. Maj:t, ehuru mycket lifligt intresseradt för saken, men
fyra gånger har det gjort en sådan framställning. Detta har dock
icke kunnat leda till någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida af skäl,
som framgå af chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande vid
1893 års kyrkomöte, då han säde: »Under sådana förhållanden ter

det sig verkligen mycket svårt för en departementschef att hos Kongl.
Maj:t göra framställning om en utredning, angående hvars lyckliga
resultat han på förhand måste hysa mycket små förhoppningar».

Just den omständigheten, att regeringen icke trott sig kunna
slå in på denna väg, har föranledt utskottet att afstyrka motionen,
emedan utskottet förutsett, att Riksdagen icke skulle kunna gå med
på förslaget, utan att, som i betänkandet blifvit antydt, den moraliskt
förbunde sig att underhålla hela pensionsinrättningen.

Vidare har motionären anmärkt, att utskottet skulle hafva sagt,
att det vhufvudsaMiga» skälet för tillfälliga utskottet vid 1867 års
riksdag att afstyrka den då väckta motionen om pensionering af
presterskapet skulle hafva varit, att kyrkomötet enligt dess åsigt
borde bereda saken. Jag ber med anledning häraf få påpeka, att vårt
utskott alldeles icke sagt, att detta utgjorde det Jiufvudsakliga skälet
för afstyrkandet. Utskottet har endast sagt, att det var ett bland hu/vudskälen,
och det blir ju icke alldeles detsamma. Utskottet vet mycket
väl, att 1867 års tillfälliga utskott äfven hade ett annat skäl, som
det ansåg vara lika tungt, om icke tyngre vägande än det nyssnämnda.
Detta har emellerid det nuvarande utskottet för sin del icke ansett
så tungt vägande som det andra, nemligen, att saken borde utredas
af kyrkomötet.

Vidare har motionären ansett, att utskottet origtigt tydt 1870
års statsutskotts utlåtande beträffande erkebiskop Reuterdahls pension.
Statsutskottet har der sagt, att erkebiskop Reuterdahl vore en så utmärkt
man, att man alldeles icke önskade hans tillbakaträdande, och
»dessutom», tilläde utskottet, »bör pensionering af prester icke af
Riksdagen medgifvas». Här gälde det ju endast ett enstaka fall, och
utskottet torde sålunda hafva fog för sitt påstående, att Riksdagen
icke yttrat sig om en allmän pensionering af prester, utan blott i

Onsdagen den 8 Maj, e- m. 37 N:o 42.

fråga om pension för en enskild prest sagt, att den icke borde af Angående
Riksdagen beviljas. Så hafva vi tydt 1870 års statsutskotts utlåtande, inrättande af
och hela diskussionen om nämnda fråga ger äfven anledning till en inrättning
sådan tydning, så vidt jag kan finna. Jag tycker för öfrigt, att för rikets
motionären bör vara tacksam mot utskottet, som velat undanrödja presterskap.
den något tröstlösa uppfattning, som han med hänsyn till sitt nit för (Forts.)
presternas pensionering gjort gällande med afseende på 1870 års
statsutskotts uttalande.

Vidare har utskottet omöjligen kunnat komma till någon annan
slutsats, än att motionären ifrågasatt statsbidrag till pensioneringen
på grund af hvad som står i klämmen, då motionären hermtält, Datt
Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huru vida tillräckliga medel för
en pensionsinrättning åt rikets presterskap kunna åstadkommas utan
statsverkets betungande, eller om bidrag af staten är för ändamålet
erforderligt». Utskottet har omöjligen kunnat komma till annan slutsats,
än att, som utskottet uttrycker sig, motionären förutsatt en
sådan möjlighet. Och då innebär ett bifall till motionen ett erkännande
af detta kraf från Riksdagens sida, och i och med detsamma
är äfven Riksdagen fast.

Då vi hänvisat saken till presterskapet och önskat, att initiativet
måtte komma derifrån, har detta verkligen icke inneburit det ringaste
hån. Tvärt om har utskottet haft de största sympatier för saken.

Meningen med utskottets framhållande, att saken bäst befordras, om
presterskapet tager densamma i sin hand, är den, att om presterskapet
opinerar i saken enhälligt och tydligt samt äfven visar sig
vilja göra uppoffringar för densamma, så är detta den betydelsefullaste
och bästa utvägen att befordra saken. Det är just denna
enhällighet och denna offervillighet, som saknats på kyrkomötena,
men om hvad som der brustit kunde komma fram på stiftskonventen,
prestsällskapens sammanträden och prestmötena, så skulle detta
helt visst blifva af sådan betydelse för den allmänna opinionen, att
densamma skulle vändas till att önska sakens genomförande, och jag
tror, att då äfven Riksdagen skulle vilja vara med derom. Det är
icke meningen, att presterskapet ensamt skall utföra denna sak, det
är icke meningen, att det med sina tillskott skall uppehålla pensioneringen,
ty dertill fordras äfven andra medel, utan meningen har
varit, att presterna sjelfva skola bryta väg för saken, och det kan
jag icke finna, att presterskapet gjort, så vidt det är representeradt
på kyrkomötet. Ty på det sista kyrkomötet rådde stor oenighet i
frågan. Det är just den omständigheten, att hela frågans utveckling
vid kyrkomötena svårligen kan anses vittna om växande endrägt,
om växande nit för saken, som gjort, att utskottet funnit sig böra
komma till det slut, som föreligger i betänkandet.

Jag slutar med hvad jag börjat, nemligen med en hänvisning
till den kortfattade motionen. Jag vill icke klandra den, icke uttala
någon kritik af densamma. Motionären har ganska hårdt kritiserat
utskottets betänkande. Jag tror, att om vi ville inlåta oss på en
kritik af motionen, skulle det ej fattas oss anledningar till en sådan.

Jag vill emellertid blott uttala den önskan, att den stora innebörd

N:o 42. 38 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Angående af tankar och fakta, som finnes i motionärens hållna anförande, äfven
T?T»e»såms- ac*e var*1 att ^nna * hans motion. Utskottet skulle helt visst deriinrättning
genom hafva uppmuntrats att egna frågan ett ännu större intresse,
för rikets än utskottet nu gjort.

presterskap. För min del får jag tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Redelius: Jag ber att få svara några ord, särskildt på
den siste talarens anmärkning derom, att kyrkomötets behandling af
frågan skulle hafva varit ett vigtigt skäl, om icke det förnämsta
skälet för utskottet att afstyrka motionen i fråga.

I det afseendet vill jag först instämma i den ärade talarens
yttrande i den delen, att Kongl. Maj:t verkligen icke har fäst synnerligt
afseende vid kyrkomötets framställning. Men att detta verkligen
skall gälla såsom ett skäl emot sjelfva saken, derom vågar jag dock
hysa en annan mening. Jag ber att i detta afseende som ett bevis
af färskt datum få erinra om ett annat kändt sakförhållande. Det
sist församlade kyrkomötet beslöt att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t behagade inhemta kyrkomötets yttrande,
innan några nya bestämmelser faststäldes angående de ecklesiastika
boställsskogarne och användningen af deras afkastning, hvilken begäran
hade stöd i gällande regeringsform. Men huru gjorde Kongl. Maj:t?
Kyrkomötet skref hösten 1893. Den 26 januari 1894 utfärdade Kongl.
Maj:t en ny förordning i ämnet utan att höra kyrkomötet. Men att
kyrkomötets skrifvelse icke hade någon verkan hos Kongl. Maj:t
bevisar icke, att den samma var hvarken obefogad eller för saken
främmande. Sjelfva saken ansåg Kongl. Maj:t så vigtig, att Kongl.
Maj:t utfärdade ny förordning några månader derefter. Men kyrkomötets
skrifvelse betydde ej någonting för Kongl. Maj:t.

Med sådana erfarenheter, mine herrar, anser jag mig berättigad
att påstå, att Kongl. Maj:t icke fäster stort afseende vid kyrkomötets
skrifvelse!’, äfven om de skulle förnyas tre ä fyra gånger, såsom det
skett i detta fall. Helt annorlunda skulle, tror jag, verkan blifva,
i fall Riksdagen beslutade en skrifvelse.

Och vidare ber jag få erinra, att om det också i kyrkomötet
icke var »fullständig enighet», när beslutet fattades, så är det icke
heller så i Riksdagen. Huru många gånger är det väl, som andra
kammaren är komplett enig i sina beslut? Huru ofta votera vi icke?
Om det också blir endast en rösts majoritet i en fråga, som det
hände i förmiddags, så får det ändå gälla som ett Riksdagens beslut,
och jag har icke hört, åtminstone ofta, att någon åberopar minoritetens
skäl såsom gällande framför majoritetens. Det är dock ett
faktum, att kyrkomötet beslöt skrifvelse i ämnet, och kyrkomötet,
särskildt dess presterliga del, var icke skiljaktigt i fråga om behofvet
af cn sådan pensionering, utan endast beträffande medgifvandet af
ett vakansår, men man gick in äfven på det. Jag ber att få betona
det faktiska förhållandet, att kyrkomötet verkligen beslutit, att
ett års behållen inkomst af alla presterliga lägenheter borde få
användas till detta ändamål. Det må väl i sak väga mera, hvad
kyrkomötet i sin helhet bclutit, än hvad den eller den enskilda medlemmen
invändt, ty i hvilken fråga kan man icke finna på invänd -

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 39 N:o 42.

ningar och motskäl? I de allra flesta frågor finnas väl både skäl. Angående _
och motskäl. Jag känner mycket väl till hvad så vackert talades om ''^pensionsde
gamla patriarkaliska presthusen både af herr Rundgren 1888 och inrättning
herr Wennerberg 1893. Detta låter ju mycket bra, och som prestman för rikets
vill jag visst icke förtaga det goda intrycket af en sådan målning, presterskap.
Jag önskar blott, att detta vore allmänt, men från enstaka fall till (Forts.)
ett allmänt förhållande är det ett bra stort steg.

När den siste talaren påstod, att utskottet velat undanrödja den
misströstande uppfattning, som efter 1868 års kyrkomöte gjort sig
gällande hos kyrkomötet, får jag säga, att jag finner utskottet hafva
ökat, men icke minskat denna misströstan, hvilken jag för öfrigt finner
ganska lätt förklarlig. För mig är det åtminstone alldeles klart, att
om kammaren nu skulle godkänna utskottets hemställan, så måste
jag för min del misströsta om frågans lösning och tänker visst icke
besvära kammaren med denna fråga nästa år. Jag låter då frågan
falla, såsom hopplös, men icke bevisar det någonting mot salen, och
icke är det heller ’ ett bevis på, att jag sjelf ändrat uppfattning i
fråga om önskvärdheten af pensioneringen.

Jag ber äfven att i detta sammanhang få tillägga, att om jag
trodde, att det endast eller hufvudsakligen vore en förmån för presterskapet,
som genom denna pensionering skulle vinnas, så skulle jag
icke hafva besvärat kammaren eller Riksdagen med någon motion i
ämnet. År icke saken sådan, att den mera gäller vår kyrka och
församling, så menar jag, att det icke är stora skäl att yrka framgång
åt densamma. Ty hvad presterna beträffar, kunna de nog reda sig
med de nuvarande förhållandena, i synnerhet de bättre lottade; de
taga en vikarie och låta honom sköta tjensten, och aflöningen till
denne blir för de nämnde vida mindre än den afbränning, som skulle
uppstå, om de måste lemna sin plats och i stället finge pension, ty
jag har aldrig tänkt mig, att denna skulle sättas så hög, att den
kunde uppgå till det belopp, som en kyrkoherde i ett af de bättre
aflönade gällen finge i behåll, sedan han aflönat vikarie. Det blefve
en bestämd uppoffring att afstå från bostad och vedbrand samt större
delen af den kontanta inkomsten och i stället taga en pension till
mindre belopp. Men för församlingen och kyrkan är det nyttigt,
att själasörjaren träder tillbaka, då han icke längre förmår sköta
sitt kall.

I öfrigt skall jag icke bemöta den siste talarens anförande, som
på det hela var mera välvilligt än utskottets betänkande, utan vidhåller
endast mitt yrkande om bifall till det af mig framstälda förslaget.

Herr Wavrinsky: Då jag lyssnade till motionärens energiska

försvar för sin motion, kan jag icke neka, att detta gaf mig en osökt
anledning att påminna mig motionärens uppträdande, då det gälde
arbetarepensioneringen. Så vidt jag kan erinra mig, var motionären
då den ende af kammarens ledamöter, som yrkade rent afslag. Jag
skulle vara tacksam, om den värme, som han nu utvecklat, då
det gälde presterskapets pensionering, äfven finge göra sig gällande,
när arbetarepensioneringsfrågan återkommer till Riksdagen.

Jag ber att få fästa utskottens uppmärksamhet på, att det på

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

inrättandeaf^ förekommer en punkt, om hvilken man kan saga, att den är
en pensions- minst sagdt svårfattlig. Det heter der i andra punkten på andra stycinrättning
ket: »Hvarje sådan», nemligen kyrkoherde, »som uppnått 70 års ålder,
för rikets skulle ''vara skyldig och, om han saknar förmåga att sjelf sköta
presterskap. pastoralvården, redan vid 60 års ålder ega rättighet att erhålla afsked
(.»orts.; från tjensten med bibehållande af viss del af löneinkomsterna som
lifstidspension’.»

Det förefaller mig, som skulle det här stå, att kyrkoherdar vid
70 års ålder skulle ega rättighet att erhålla afsked redan vid 60 års
ålder, de skulle då, kan man säga, blifva »barn på nytt». Jag vet
icke, om det är fel i uppfattningen hos mig, men jag kan, med den
ordalydelse denna punkt har, icke få någon klar mening i densamma.

Jag har velat fästa uppmärksamheten härpå, innan beslut fattas.

Herr Hammarlund: Då motionären sist hade ordet, förklarade
han, att om hans motion nu afsloges, komme han att låta saken falla,
såsom alldeles hopplös. Jag ber att få uttala den önskan, att han
icke så måtte göra, utan i stället tillgripa den utväg, som utskottet
i sitt betänkande anvisat, nemligen att låta presterna sjelfva taga saken
i sin hand, låta dem uttala sina önskningar och göra sina erbjudanden.

Han förklarade visserligen, då han första gången hade ordet, att
detta vore orimligt begärdt. Hvad skulle man säga, menade han, om
folkskolelärarne och elementarlärarne sjelfva toge en dylik pensionssak
om hand? Jag ber då få erinra derom, att åtminstone hvad folkskolelärarne
beträffar, är det just detta sätt, som användes af dem
för att få till stånd deras pensionsinrättning. Redan 1852 togo de
saken i sina händer och sände ombud till en skollärareriksdag här i
Stockholm, der de uttalade sina önskningar, detta på en tid, dåjernvägar
ej funnos, och då skollärarne hade i aflöning 16 tunnor spannmål
och 53 rdr 16 sk. banko. Sedan höllo de i energiskt i 14 års
tid, innan pensionsinrättningen kom till stånd. Under tiden samlade
de icke obetydliga belopp till pensioneringen, och när pensionskassan
ändtligen kom till stånd, öfverlemnades dessa medel dit. Det kunde
vara skäl att se till, om man icke här kunde göra något på samma sätt.

Nu begär motionären, »att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda,
huru vida tillräckliga medel för en pensionsinrättning åt rikets presterskap
kunna åstadkommas utan statsverkets betungande.»

Ja, visst kunna tillräckliga medel åstadkommas, men detta, såsom
utskottet påpekar, under den förutsättning, att presterskapet ville
bidraga i högre grad, än det erbjudit sig vid kyrkomötena. Vid det
näst sista kyrkomötet ifrågasatte man ett bidrag från presterskapet af
1 procent af den blifvande pensionen, och vid senaste kyrkomötet
satte man till och med i fråga en nedsättning af detta bidrag till */2
procent. Det har emellertid synts utskottet uppenbart, att det med
så låga afgifter icke är möjligt att få en dylik pensionsinrättning till
stånd, utan att statsverket dertill bidroge. Men nu vet man ju icke,
om presterskapet vill bidraga i högre grad. Detta bör först blifva

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 41 N:o 42.

utrönt, innan man skrider till vidare utredning af frågan. Det be- Angående
köfves uttalanden från presterskapet sjelft i vidsträcktare om fattning, inrättande af
än som hittills föreligga. Förr än sådana erhållits, torde det ej v båkinrättning''
skäl att besvära Kongl. Maj:t med frågan. för rikets

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. presterskap.

(Forts.)

Herr Redelius: Jag ber att få säga utskottets ordförande, att
jag i mitt första anförande i förbigående nämnde, att — på min motion
— Linköpings presterskap på allmänt stiftskonvent i Linköping
i augusti 1893 uttalade sig för en dylik pensionering, och jag ber att
få betona, att detta skedde enhälligt och med uttalande af att de
voro villiga att bidraga med 2 procent af lönen för detta ändamål.

Vidare ber jag få nämna, att 1895 kommer ett prestmöte att hållas
i Linköping, hvarvid äfven en motion af mig i samma ämne kommer
att behandlas.

Herr Olsson i Mårdäng: Då jag är en af de många, som anse,
att frågan om presterskapets pensionering lämpligen bör behandlas i
sammanhang med frågan om reglering af presterskapets löner, och
jag dessutom i min mån bidragit till att detta motiv inkommit i
utskottets betänkande, ber jag nu att få yttra några ord. Jag vill
då förklara för den ärade motionären hvad han icke tyckes förstå,
nemligen att dessa frågor äro beroende af hvarandra.

Jag anser, att den lägst aflönnde delen af presterskapet har tillräckligt
stora afgifter redan förut. Med de nu gällande bestämmelserna
för presterskapets löneinkomster äro en de! prestlöner så låga,
att om dessa prestman skulle betungas med pensionsafgifter jemte
de icke obetydliga afgifter, som de redan hafva till åtskilliga kassor,
till hvilka de äro tvungna att lemna bidrag, så tror jag, att det för
många skulle blifva allt för mycket betungande. Det var denna omständighet,
som har varit bestämmande för min ställning till frågan.

i '' Jag ber äfven få gifva till känna, att jag under hand talat med
åtskilliga om denna fråga, och med stöd äfven af deras mening kunde
jag inom utskottet yrka, att det af mig anförda skälet skulle intagas
i motiveringen.

Till sist ber jag få säga, att jag för min del anser löneregleringsfrågan
vara vida vigtigare, synnerligast för en stor del af våra
prester, än pensionsfrågan.

Jag ber få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Företogs handläggning af bevillningsutskottets betänkande n:o 21,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 41 om vissa förändringar
i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m.

Om vissa
ändringar i
gällande
bränvinsförsäljningsförordning.

N:o 42.

Om vissa
ändringar i
gällande
bränvinsför
säljningsför
ordning.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj e. m.

Under punkten 1 hemstälde utskottet, att Riksdagen, med förklarande
att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte för sin del antaga af utskottet framlagdt förslag
till förändrad lydelse af §§ 7—11, 15, 17, 18, 20—22, 38 och 41 i
kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 31 december
1895.

Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr vice talmannen Östberg: I anseende till den långt framskridna
tiden tror jag mig uttrycka kammarens önskan, om jag hemställer,
att de särskilda paragraferna i förslaget ej må uppläsas, utan
endast nummern på den föredragna paragrafen uppropas.

Herr Fredholm från Stockholm: Jag hade just ämnat göra
samma framställning som vice talmannen, dock med det tillägg, att
hvarje paragrafs särskilda moment uppropas för sig, så att betänkandet
föredrages med angifvande af paragrafnummer och moment.

Till hvad sålunda hemstälts i fråga om sättet för föredragningen
af betänkandet lemnade kammaren sitt bifall.

§§ 7-9.

Godkändes.

§ 10.

För mom. 1 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

»1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den,
som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet
idkas, göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande
inom första hälften af mars månad det år, då försäljningen skall börjas.
Kommunalnämnden skall före slutet af samma månad deröfver
afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre
år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom den må ega rum, hvarefter
yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman. Denne
inhemte, före april månads utgång, på kommunalstämma, som blifvit
två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Varder
framställningen af kommunalstämman ogillad, förfalle frågan. Har
åter kommunalstämman tillstyrkt bifall, insände, inom tre veckor från
det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet
och kommunalnämndens yttrande, jemte eget utlåtande i
ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder framställningen
icke genast af Kongl. Maj:ts befallningshafvande afslagen, läte Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, derest den trakt inom kommunen, hvarest
utskänkningen skulle utöfvas, är så belägen, att rörelsen kan vålla
olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom denna kommun kun -

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 43 N:o 42.

gorå, att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande för Om vissa
kommunen att, derest den har något att erinra mot bifall till fram- ändringar i
ställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att j^nOTws/öri
frågan vidare höras, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma säljningsförmed
yttrande. Sitt beslut i ämnet delgifve Kongl. Maj:ts befallnings- ordning.
hafvande ordföranden i kommunalnämnden i den kommun, der fråga (Forts.)
om utskänkningen blifvit väckt, samt vederbörande länsman.»

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 175, hade deremot
herr T. V. Forsell, hemstält, att åt ifrågavarande moment måtte
gifvas följande förändrade lydelse:

l:o. Vill någon väcka förslag — — — — — till Konungens
befallningshafvande in.

Konungens befallningshafvande Tcungöre derefter, att sådant förslag
blifvit vackt, och förelägga den eller de kommuner, som hafva något att
erinra mot bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma med påminnelser,
samt fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve det ordföranden
i kommunalnämnden inom den kommun, der fråga om utskänkningen
blifvit väckt, samt vederbörande länsman till känna.

I fråga härom anförde:

Herr Forsell: 10 § af kongl. förordningen rörande försäljning af
bränvin den 31 december 1891 angifver de förhållanden, under hvilka
bränvinsförsäljning på landet kan få ega rum. Bestämmelserna uti
detta lagrum afse att ordna bränvinsförsäljningen på ett sätt, att den
sprider så liten olägenhet som möjligt. De bränvinsförsäljningsrättigheter,
som enligt detta lagrum kunna inom en kommun förvärfvas,
hafva ingalunda till syfte att bereda några direkta inkomster åt den
kommun, inom hvilken en sådan försäljning eger rum. Det torde
emellertid för litet hvar af herrarne vara kändt, att genom kringgående
af lagens bestämmelser kommunerna på många ställen vetat att
medelst dylika försäljningsrättigheter bereda sig en ganska oskälig
inkomst vid sidan om författningen.

Härom vore kanhända icke så mycket att säga, för så vidt de
dåliga verkningarna af bränvinsförsäljningen stannade inom den kommun,
inom hvilken försäljningen eger rum, men bränvinsförsäljningens
natur är, som hvar och en vet, af beskaffenhet att icke kunna bindas
till sina verkningar inom några bestämda gränser, utan denna försäljning
verkar långt utöfver den kommuns gränser, inom hvilken den
bedrifves. Det är för oss alla kändt, att angränsande landtkommuner
tills dato äro alldeles urståndsätta att freda sig för de dåliga verkningarno
af bränvinsförsäljningen i en annan kommun, i ty att dylik
försäljning kan komma till stånd emot deras vilja och utan deras hörande.

För att emellertid i någon mån söka afhjelpa denna olägenhet
väckte jag vid 1893 års riksdag en motion, hvars syfte var, att
angränsande kommuner skulle lemnas tillfälle att, när bränvinsförsäljningsrättighct
sökes inom grannkommunen, angifva de skäl, på
grund af hvilka de för sin del ansågo, att sådan rätt icke borde

N:o 42. 44 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om vissa kommunen i fråga medgifvas. Riksdagens bevillningsutskott 1893
ändringar i tillstyrkte denna motion, och begge kamrarne antogo den, denna
bränvinsför- kammare åtminstone utan votering.

säljningsför- Man hade följaktligen godt hopp om att denna så allmänt af
ordning. Riksdagen omfattade lagändring skulle leda till dermed åsyftade re(Forts.
) sultat från regeringens sida. Så har likväl ingalunda skett.

I anledning af den skrifvelse, som Riksdagen på grund af den
af mig väckta motionen aflät till Kongl. Maj:t, har Kongl. Maj:t låtit
höra samtliga Konungens befallningshafvande i länen, och om det icke
tröttar herrarne allt för mycket, skall jag be att med några ord få angifva
de yttranden och anmärkningar, som Konungens befallningshafvande
hafva afgifvit med anledning af den ifrågavarande, af Riksdagen godkända
lagändringen.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län säger, att Konungens
befallningshafvande för sin del icke har någonting att invända
mot sjelfva tanken, men för sin del anser obehöfligt, att kungörelse
utfärdas rörande sökt försäljningsrättighet, för så vidt den sökta
rättigheten genast afslås. Häruti vill jag för min del gifva Konungens
befallningshafvande i Stockholms län fullkomligt rätt, men endast
under den förutsättning, att den, som fått afslag, ej vädjar till högre
myndighet. Om detta göres, föreställer jag mig, att den högre myndigheten
måste höra vederbörande angränsande kommuner, hvilket
nog kommer att orsaka större tidsutdrägt, än om detta redan vore
gjordt innan ärendet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgjordes.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands, Vermlands och
Vestmanlands län hafva delvis instämt i hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län sålunda anfört.

Konungens befallningshafvande i Hallands län deremot anför
mot Riksdagens beslut, att man icke bör ställa så till, att den ena
kommunen kan ingripa i den andra kommunens angelägenheter, utan
att tvingande skäl derför förefinnas, och vidare anser samma Konungens
befallningshafvande, att olägenheterna af bränvinsförsäljningsrättigheter
icke kunna verka utöfver ett område af 2 mil. Hvad den
första anmärkningen vidkommer, vill jag hemställa till herrarne, om
icke detta är en angelägenhet af så allvarlig betydelse, att man just
i detta fall bör låta den ena kommunen ingripa och tillse, att icke i
en grannkommun bedrifves en rörelse, som i så väsentlig grad kan
vara en annan kommun till men. Hvad åter igen beträffar påståendet,
att en sådan försäljning icke verkar längre än 2 mil, så vore det
verkligen mycket önskvärdt, att det vore sant, men jag föreställer
mig, att äfven de, som bo på mer än 2 mils afstånd, förbruka spritvaror.

Konungens befallningshafvande i Blekinge län säger för sin del,
att man icke bör höra kommunerna i andra fall, än då den föreslagna
utskänkningslokalen är belägen på en sådan plats, att missförhållanden
kunna uppstå för den angränsande kommunen. Men huru skall man
utröna detta, om man icke låter kommunerna yttra sig och angifva de
skäl, som de ha för sitt yrkande om afsjag?

Konungens befallningshafvande i Östersunds län afstyrker hela
förslaget, derför att nykterhetsföreningar och sällskap ifrån när och

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 46 N:o 42.

fjerran skulle ingripa och begagna lagstiftningen såsom ett agitations- Om vissa
medel. Emot denna uppfattning vill jag dock åberopa sjelfva lagtexten, ändringar i
som icke tillerkänner föreningar och sällskap någon yttranderätt i bränvinsfördetta
hänseende, utan endast kommunerna, och jag föreställer mig då, säljningsföratt
det icke kan vara så farligt att taga mitt lagförslag, ty icke lära ordning.
väl kommuner från när och fjerran befatta sig med att i demonstrativt (Forts.)’
syfte insända sådana petitioner och missbruka lagen, och om de gorå
det, så föreställer jag mig, att Konungens befallningshafvande nog
veta, att dylika petitioners rätta plats är — papperskorgen.

Andemeningen med den af Riksdagen år 1893 antagna lagtexten
var att sätta hvarje kommun, som ansåg sig lida af inom annan kommun
sökt bränvinsförsäljningsrätt, i tillfälle att afgifva yttrande och
framhålla sina skäl emot dylik försäljning, innan frågan afgjordes af
vederbörande.

Nu har emellertid Kongl. Maj:t vid granskningen af såväl den af
Riksdagen antagna lagändringen som ock af Konungens befallningshafvandes
yttrande i ämnet, ansett sig böra gilla, hvad Konungens befallningshafvande
i Hallands och Blekinge län erinrat mot lagförslaget,
och för sin del låtit affatta ett förslag till författning, som lyder,
såsom herrarne sjelfva kunna inhemta på sid. 7 i utskottets betänkande:
»Varder framställningen icke genast af Kongl. Maj:ts befall ningshafvande

afslagen, läte Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest
den trakt inom kommunen, hvarest utskänkningen skall utöfvas, är så
belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan
inom denna kommun kungöra, att sådan framställning blifvit väckt,» etc.

Om detta blir upphöjdt till lag, skall alltså Konungens befallningshafvande,
när handlingarnc inkommit från kommunalstämmoordföranden,
först underkasta dessa handlingar en första pröfning, gående ut
på huru vida någon kommun kan hafva olägenheter af försäljningen.

Uti det outredda skick, hvari ärendet i denna del då föreligger, saknar
Konungens befallningshafvande hvarje ledning vid bedömandet af
denna fråga. Den enda ledning, Konungens befallningshafvande skulle
kunna ega, vore dess personliga kännedom om personer och förhållanden
inom orten, men man bör väl icke bygga lagen på den förutsättning,
att Konungens befallningshafvande skall hafva personlig
kännedom om alla kommuner inom sitt län. Naturligtvis måste
Konungens befallningshafvande i fall då sådan kännedom saknas på ett
eller annat sätt göra sig underrättad om förhållandena, och jag undrar,
om detta kan ske på ett lämpligare och beqvämare sätt än genom
att låta kungörelse härom inflyta i länstrycket. Kongl. lagförslaget
deremot kan vålla både tidsutdrägt och onödigt besvär. Om Konungens
befallningshafvande eger eller får kännedom om att grannkommun
kan få olägenhet af ifrågasatt försäljningsrättighet i en annan kommun,
och då måste höra sådan kommun, och denna kommun kanske är belägen
i ett annat län, så skall Konungens befallningshafvande till
denna kommun skicka kungörelse. Nu kan det inträffa, att denna
kommun icke har gudstjenst mer än hvar annan eller hvur tredje
söndag. Förutom onödigt besvär för vederbörande länsstyrelse fördröjes
ärendets slutbehandling genom denna procedur. — Hela denna

N:o 42.

Om vissa
ändringar i
gällande
bränvinsförsäljningsförordning.

(Forts.)

46 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

långsamma och besvärliga procedur är enligt min mening öfverflödig,
och den kan undvikas genom en kungörelse, som införes i länstrycket,
så snart handlingarna inkommit och inom ärendet slutpröfvas.

Utskottet affärdar min motion ganska lättvindigt. När motionen
var före 1893, så var utskottet enigt rörande behofvet af den af mig
föreslagna lagändringen. År 1895, då samma lagförslag föreligger,
säger utskottet i sin motivering, att lagförslaget ni sig innefattar
bestämmelser, hvilka synas utskottet gå längre än som för det afsedda
ändamålet torde vara erforderligt». Det är märkvärdigt, att utskottet
icke kunde upptäcka detta år 1893, utan först 1895 kommit på den
tanken. I det närmaste sitta samma personer i detta års utskott som
de, hvilka sutto uti 1893 års utskott. Jag föreställer mig, att då lagändringen
ansågs nödvändig 1893, borde den vara det äfven 1895.
Åtminstone har ej utskottet gifvit skäl för en motsatt mening.

Utskottet har visserligen gjort ett litet försök att motivera sitt
afslag, i det det påstår, att antalet af dessa försäljningsrättigheter har
i betydlig mån aftagit. Men kan väl detta vara något skäl? Så
länge en enda sådan rättighet qvarstår och bringar oreda i kommunerna,
torde man kunna säga, att samma skäl qvarstå som 1893.

Herr talman! Då jag hyser den uppfattning, att det af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget i ganska väsentlig mån förringar betydelsen
af 1893 års Riksdags beslut, skall jag för min del yrka afslag å Kongl.
Maj:ts förslag och bifall till min i ämnet afgifna motion.

Herr Olsson i Sörnäs: Då herr Forsell yrkat bifall till sin

motion, så skall jag deremot endast be att få yrka bifall till det af
utskottet framlagda förslaget.

Herr Eklund från Stockholm: Då Riksdagen år 1893 beslöt i

ungefär samma syfte som det, i hvilket herr Forsell nu motionerat,
eller rättare fattade ett beslut, som återfinnes å sid. 1 i utskottets
betänkande, och då vidare flertalet Konungens befallningshafvande tillstyrkt
Riksdagens ifrågavarande beslut samt slutligen af det skäl, som
nyligen anfördes, då vi behandlade ett utlåtande från lagutskottet rörande
ändring i kommunalförfattningarne, nemligen att det vore högst olämpligt,
om Riksdagen det ena året uttalade sig på ett sådant sätt, att
det ej stode i öfverensstämmelse med hvad Riksdagen kort förut uttalat,
skall jag taga mig friheten yrka bifall till herr Forsells motion.

Herr John Olsson instämde häruti.

Herr Bokström: Jag tror, att utskottets förslag i sak går i

samma rigtning 1895 som 1893, endast med den skilnad, att nu icke
är fråga om en så storartad apparat, som Riksdagen då begärde, men
som icke torde vara för ändamålet erforderlig. Vi skola besinna, att
den fråga, hvarom motionären väckt förslag, är byggd på ett sällan
förekommande undantagsförhållande, och dessa undantagsförhållanden
blifva allt mera sällsynta, i den mån som de på auktion utbjudna
bränvinsrättigheterna utrotas från landsbygden. Det har redan skett
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Skaraborgs,

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 47 N:o 42.

Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs, Gefleborgs, Vester- Om vissa
norrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län. Saken har bäringar i
sålunda mera teoretisk än praktisk betydelse. bränvinsför Hvad

angår den mening motionären uttalat, att Konungens befall- säljningsförningshafvande
icke hafva den lokala kännedom om sina län, att de ordning.
kunna bedöma en sådan sak, så torde endast böra erinras, att det (Forts.)
väl icke finnes någon befallningshafvande, som saknar en karta öfver
länet på väggen, och alldeles viss är jag också, att Konungens befallningshafvande
till sin disposition hafva kronofogdar och länsmän, som
kunna lemna dem upplysningar i saken.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Då jag inom utskottet yrkat bifall

till herr Forsells motion, så är det klart, att jag helst skulle se att
densamma af kammaren bifölls. Jag yrkade bifall till motionen hufvudsakligen
derför, att jag ansåg att man derigenom vunne enhet i lagstiftningen.
Såsom förevarande § 10 nu enligt Kongl. Maj:ts af lagutskottet
förordade förslag är stiliserad, skulle det komma att bero på
Konungens befallningshafvandes godtycke, om en grannkommun komme
att höras eller icke. Om således en Konungens befallningshafvande
anser, att den ifrågasatta utskänkningen medför olägenhet för en närgränsande
kommun, så kommer han att höra denna i ämnet; men
deremot kan en annan Konungens befallningshafvande anse, att utskänkningen
icke medför någon olägenhet för grannkommunen, ehuru
denna är belägen helt nära det ställe, der utskänkningen skall ega
rum, och då bryr han sig naturligtvis icke om att höra denna kommun.
Då detta är en oegentlighet, som vidlåder denna § 10 mom. 1,
så yrkade jag som sagdt inom utskottet bifall till herr Forsells
motion.

Som frågan emellertid nu är i det läge, att en återremiss icke
tjenar något till, och hela saken i alla fall icke är af så stor betydelse,
vill jag nu icke göra något yrkande. Jag kommer dock att rösta för
återremiss, om proposition framställes derå.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och efter det herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef momentet
godkändt med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

Mom. 2.

Godkändes.

§§ 11, 15 och 17.

Godkändes.

§ 18.

Mom. 1, var enligt utskottets förslag så lydande:

»1. Bolag, som i § 9 mom. 2 omförmäles, skall hafva till ända -

N:o 42.

Om vissa
ändringar i
gällande
bränvinsförsäljningsför

ordning.

(Ports.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

mål endast att i sedlighetens intresse ordna och öfvervaka minuthandeln
med och utskänkningen af bränvin inom staden och må icke
afse att bereda vare sig delegarne vinning utöfver årlig ränta med
högst fem procent å de af delegarne tillskjutna kontanta medel, eller
staden någon ekonomisk fördel utöfver den vinst, som enligt denna
förordning kan densamma tillkomma. Delegarne i bolaget skola vara
mer än dubbelt så många som antalet ledamöter i dess styrelse, dock
ej färre än tolf, af hvilka åtminstone åtta böra vara boende i staden.»

Herr Eklundh från Lund begärde ordet och yttrade: Herr grefve
och talman! Mot de bestämmelser, som utskottet föreslagit i mom. 1
af denna § 18, ber jag att få göra en liten erinran. Jag skall nemligen
tillåta mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att momentet
i fråga ändras i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag så att
orden: »ej färre än sex, af hvilka åtminstone fyra böra vara boende
i staden», införas i stället för de af utskottet föreslagna: »ej färre än
tolf, af hvilka åtminstone åtta höra vara boende i staden».

Som herrarne nogsamt veta, hafva delegarne i ett spritförsäljningsbolag
att verka hufvudsakligast i sedlighetens intresse och de
kunna icke påräkna någon ekonomisk vinst af denna sin verksamhet,
men deremot ofta obehag. Det torde derför också, särskildt i mindre
stadssamhällen, mången gång blifva hardt nära omöjligt att finna
12 personer, som äro villige att ikläda sig stor risk, ansvar och besvär
samt uppoffra en ofta dyrbar tid utan att derför kunna påräkna
någon som helst ersättning. Jag tror sålunda, att det ändamål, som
man i nykterhetens intresse afser att vinna genom detta nya lagförslag,
bättre och säkrare uppnås, om bolagsdelegarnes antal bestämmes
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit; ty annars inträffar helt visst, att man
på många ställen icke får något utskänkningsbolag till stånd, och då
blir det enskilda personer, som efter auktion få öfvertaga bränvinsförsäljningsrättigheterna,
och resultatet deraf återigen antagligen helt
annat än man afsett.

Jag tillåter mig på grund häraf, herr talman, yrka afslag på
utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna del.

Vidare anförde:

Herr Themptander: Jag skall bo att få i allo instämma med
den siste ärade talaren. Jag har från min embetsförvaltning fått kännedom
om förhållandena inom några af de minsta stadssamhällena i
vårt land, och jag är på grund deraf fullkomligt öfvertygad, att det
skulle blifva förenadt med verklig svårighet att i våra minsta stadssamhällen
åstadkomma ett spritförsäljningsbolag, derest man fordrade,
att det skulle vara minst 12 personer, som skulle sluta sig tillsammans
för bolagets bildande. Det är nog sant, att för de större städerna
kan denna siffra icke verka hindrande, men här är ju fråga
om en lagstifning, som skall lämpa sig icke blott för de större, utan
äfven för de allra minsta stadssamhällena, och då är denna siffra 12
alldeles orimligt hög. Jag har den erfarenhet, att tillämpningen af
bolagsinstitutionen för försäljning af spritvaror verkligen kan gagna

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

nykterhetsintresset, och jag är öfvertygad, att denna institution ännu Om vissa
mera kommer att göra det efter de restriktioner och den skärpta ändringar i
kontroll, som nu ifrågavarande lagförslag afser att införa. Jag skulle bränvinsförderför
mycket beklaga, om man hindrades att tillämpa dessa bestäm- säljningsförmelser
derigenom att det mötte svårighet att finna ett tillräckligt ordning.
antal personer, som vore sinnade att bilda ett sådant bolag, som här (Forts.)

’ fråga.

ar i

Jag kan visserligen förstå, att det å ena sidan finnes ganska goda
skäl för att, såsom Kongl. Maj:t i sin proposition gjort, något öka
antalet bolagsmän för att derigenom förekomma att icke, såsom nu
är möjligt, t. ex. två personer kunna bilda dylikt bolag, men jag vill
å andra sidan säga, att en högre siffra än den af Kong!. Maj:t föreslagna
synes mig icke lämpligt eller tillrådigt att intaga i förordningen.

Jag ber derför, att, med anslutning till den föregående talarens
yrkande, få hemställa, att siffrorna 12 och 8 i utskottets förslag utbytas
mot 6 och 4, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nyström: Jag är i allo förekommen af de två nästföregående
talarne och skulle sålunda egentligen endast behöfva instämma
med dem.

En tioårig erfarenhet såsom styrelseledamot i ett spritförsäljningsbola^
har gjort mig alldeles öfvertygad om att det är ytterst nödvändigt,
att Konungens befallningshafvande har en fullständig, personlig
kännedom om dem, bvilka skola blifva delegare i ett sådant
bolag, och det blir naturligtvis svårare för Konungens befallningshafvande
att bedöma personernas lämplighet för uppgiften i fråga,
om deras antal är 12 i stället för 6. Såsom vi finna af utskottets
utlåtande, är det nemligen Konungens befallningshafvande, som skall
afgöra, huru vida de personer, som erbjuda sig att taga saken om
hand, äro lämpliga eller icke.

Jag instämmer derför, som sagdt, i de två föregående talarnes
yrkande, och jag vill tillägga, att enligt ett meddelande, som nyss
lemnats mig, har Första Kammaren beslutat en liknande förändring
af utskottets formulering af förevarande § 18.

Herr Bokström: Det kan måhända synas något förmätet af mig
att, särskildt efter den näst föregående talarens anförande, uppträda
till försvar för utskottets åsigt i denna fråga, men jag skall likväl
anhålla att få påvisa, att utskottet ingalunda saknat goda skäl för
sin mening.

Den förste talaren, herr Eklundh från Lund, ansåg, att det i
sedlighetens intresse vore alldeles nödvändigt, att antalet delegare i
bränvinsbolagen minskades till hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Det är
likväl ganska märkvärdigt, att, om man genomläser kontrollbyråns
berättelser öfver bränvinsbolagens verksamhet, man finner, att det
just är de bolag, hvilka hafva ett fåtal delegare, som utmärkt sig
genom djerfva afsteg från sedlighetens mål. En följd af don föreslagna
inskränkningen af delegarnes antal måste blifva en förhöjning

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 42. 4

N:o 42. 60 Ousdagen den 8 Maj, e. m.

Om vissa i hvarje särskild delegares kontanta tillskott, att bolaget blir en öfverändringar
i klassinstitution, och då man sålunda utestänger småfolket från denna
bränvinsför-del af nykterhetsverksamheten, så är jag viss på att, huru mycket
säljningsför- det än står i lagen om att bolaget har ett sedligt ändamål, detta
ordning, mål dock på många ställen komme att skjutas åt sidan, samt att det
(Forts.) blir ett kotteri, som i all gemytlighet Båge till godo sina egna ekonomiska
fördelar.

Den högt ärade talaren på stockholmsbänken kunde på grund
af sina erfarenheter påstå, att det vore en verklig svårighet att få
dessa bolag till stånd i de mindre städerna. Man må emellertid
komma i håg, att något väsentligt rörelsekapital behöfva dessa bolag
icke. Detta kapital kan nemligen sättas mycket lågt, enär bolaget
såsom innehafvare af ett monopol har god kredit, och det blir sålunda
icke i någon mån ansträngande för lott- eller aktieegarne äfven inom
ett litet samhälle att vara med i bolaget. Men några bidrag till bolaget
måste dock lemnas, och sjelfklart är, att i samma mån som delegareantalet
minskas, så måste det på hvarje delegare belöpande tillskottet
ökas, och derigenom blir småfolket utestängdt från företaget.
Äfven om man inom mindre samhällen till en början skulle rygga
tillbaka för att bilda ett sådant bolag, med många delegare och små
tillskott, så torde man dock rätt snart komma till insigt om, hvilka
fördelar bolaget kunde och borde bereda samhället i nykterhetens
intresse. Denna insigt är redan mångenstädes genom erfarenheten
vunnen.

Härmed tror jag mig hafva angifvit, att utskottet visserligen icke
saknat skäl för sin åsigt. För min enskilda del skulle jag hafva
önskat, att minimiantalet delegare i dessa bolag bestämts till ännu
flere än utskottet här föreslagit, men jag fick icke något understöd
härför inom utskottet. Säkert är i alla fall, att man icke kan påstå,
att ett sådant bolag uppbäres af det allmänna intresset inom kommunen,
om detta representeras af endast 6 personer. Då blir det i
allt för många fall icke något vidare bevändt med bolagets sedliga
ändamål. Detta är min lifliga öfvertygelse.

Häruti instämde herrar Melin, G. Ericsson från Stockholm, Ivar
Månsson och Lindgren.

Herr Eklundh från Lund: Med anledning af den siste ärade
talarens anförande skall jag be att få erinra derom, att jag alldeles
icke har sagt, att det sedliga intresset beträffande spirituosaförsäljning
skulle befrämjas mera derigenom, att bolagsledamöterna blefve
färre, än som af utskottet föreslagits, utan jag har sagt, att sedlighetens
intresse i detta afseende bättre befrämjades, om ett bolag komme
till stånd för handhafvande af bränvinsförsäljningen, än om densamma
anförtroddes åt enskilda personer. Jag tilltrodde mig också uttala
det påståendet, att det, v synnerhet i de mindre stadssamhällena,
kunde blifva svårt att få ett sådant bolag till stånd, om delegarnes
antal bestämdes till minst 12, såsom af utskottet föreslagits. Det
var på dessa grunder, jag tillät mig yrka bifall till Kongl. Maj:ts
framställning i denna §.

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 61 N:o 42-

Herr Halm: För min del ber jag att få instämma med den näst Om vissa
siste talaren, herr Bokström. Jag tror nemligen icke, att det skall ändringar i
möta några synnerliga svårigheter att kunna få lämpliga personer &rfwtn»*/örtill
så stort antal, som utskottet här ifrågasätter. Det är ju endast säljningsförfråga
om åtta personer från staden, de öfriga fyra kunna ju tagas ordning.
från omkringliggande landsbygd. Det torde tillåtas mig att upplysa (Forts.)
om att i den stad, hvarifrån jag är, finnes ett bränvinsbolag, och att
detta bolag består af 75 personer. Det finnes således, skulle jag tro,
ingen svårighet för att bilda ett bränvinsbolag med ett stort antal
personer.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr West er: Med anledning af den ärade ledamotens af bevillningsutskottet
anförande skall jag be att få göra några erinringar.

Såsom skäl för att bolaget borde bestå af 12 personer har anförts,
att om man satte en lägre siffra, skulle bolaget blifva uttryck
för ett partiintresse och skulle man hindra de mindre bemedlade
i samhället att vara med. — Den argumentationen förstår jag icke.

Det är ju icke sagdt, att bolaget icke får bestå af mer än 6 personer;
utan endast att bolag Jean bildas med 6 personor. Det torde
blifva mycket svårt eller snart sagdt omöjligt att i småstäderna få i
hop 12 lämpliga personer, och med de stränga föreskrifter, som nu
äro föreslagna, lära näppeligen sträfvanden att drifva bolagen för
något enskildt intresse kunna göra sig gällande. Jag vill icke bestrida,
att sådana sträfvanden hittills på ett eller annat ställe funnits.

Men hädanefter kan det knappast inträffa. Det är nemligen, som
bekant, föreskrifvet, att intressenterna skola erhålla högst 5 procent
på sina penningar, och under sådana förhållanden skola herrarne icke
tro att det är så lätt att få menniskor att gå in i sådana bolag. Om
också rörelsekapitalet är litet, så fordras det likväl alltid ett rörelsekapital
på några tusen kronor, och skola bolagsmännen vara i tillfälle
att kunna släppa till ett större eller mindre belopp. Det är
visserligen sant, att under närvarande förhållanden 5 procent är en
rätt bra ränta, men man skall betänka obehaget af att vara medlem
i ett sådant bolag. Hvad bolaget än gör och låter, har det kritik
på sig från alla håll, inom och utom samhället. Jag har åtminstone
den erfarenheten, då det varit fråga om att bilda dylika bolag, att
folk, som ansetts lämpliga, undandragit sig uppdraget af obenägenhet
att underkasta sig dermed förenadt obehag och mottaga anmärkningar
från höger och venster. Härtill kommer, att, enligt gällande bränvinsförfattning,
en hel mängd folk, ända ifrån landshöfding till polisbetjent,
på grund af embets- eller samhällsställning äro förbjudna att
ingå i sådant bolag. Inom ett litet samhälle är det med sådant förhållande
sannerligen icke lätt att för ett bolags bildande få i hop så
många personer som 12; och jag kan icke se, att 12 spelar en så
synnerligt stor roll, att bolaget i sedligt hänseende får större styrka
af 12 än af 6 delegare.

Det har vidare sagts, att de oegentligheter, som här uppdagats,
förnämligast yppats inom de bolag, som bestått af få medlemmar. Men
i dessa oolag bär det merendels varit endast 2 h. 3 personer, hvilka

N:o 42.

Om vissa
ändringar
gällande
bränvinsförsäljningsför

ordning.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

. på samma gång utgjort styrelse och icke haft någon som helst kon1
troll öfver sig. Detta är en helt annan sak. Vill man verkligen
låta de små samhällena och icke allenast de större eller medelstora
-städerna komma i åtnjutande af bolagsinstitutionens fördelar, så är
det, enligt min tanke, nödvändigt att sätta ned det ifrågavarande
antalet till hvad regeringen föreslagit. Första Kammaren har också,
såsom redan är nämndt, ändrat paragrafen i öfverensstämmelse dermed
eller, med andra ord, för sin del nedsatt antalet till 6.

Jag får derför anhålla om bifall till herrar Eklunds och Themptanders
här framstälda yrkande.

Herr Themptalider: Jag är redan i väsentliga delar förekommen
af hvad den siste ärade talaren och herr Eklundh i saken anfört.
Ingen kan vara mera än jag öfvertygad om nödvändigheten, att i afseende
på dessa bolag utöfvas all den kontroll, som är möjlig, för
att dessa bolag verkligen skola komma att idka sin verksamhet i
nykterhetens intresse, och att icke så beskaffade beklagliga missbruk,
som hittills ty värr understundom gjort-sig gällande, må i framtiden
återkomma. Men jag har en icke så alldeles obetydlig erfarenhet
af dylika bolag, och jag får såga, att det hinder, som hittills förefunnits
för åstadkommande af ett verkligt korrektiv mot sådana missbruk.
det ligger deri, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande stått
magtlös och icke haft i sin hand någon möjlighet att kunna beifra
dessa missbruk, när de skett. Nu har i detta afseende en förändring
blifvit gjord i här föreliggande förslag derigenom, att Kongl. Maj:ts
befallningshafvande fått i sin hand bland annat att genom vite tillhålla
vederbörande att ställa sig till efterrättelse de gifna föreskrifterna;
och deruti anser jag att en högst värderik förändring blifvit
gjord i den hittills gällande lagen. Och dermed anser jag också, att
man vunnit alldeles fullt tillräcklig garanti, för att icke något kotteriintresse
skall kunna göra sig gällande i detta fall, och att, om ett
sådant vill framsticka, det finnes ett verksamt vapen gent emot detsamma.

Det har, såsom redan blifvit anmärkt, här föreslagits, att bolagsintressenterna
icke få beräkna mer än 5 procent på tillskjutna medel.
Det finnes då, enligt min tanke, ingen annan möjlighet för dem att
bereda sig fördelar än i fråga om beräkningen af deras arfvoden.
Men om vederbörande landsting och hushållningssällskap, som hafva
att pröfva deras förvaltning, skulle finna, att arfvodena äro oskäligt
högt beräknade, så ega de att derom göra anmälan hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande; och Kongl. Maj:ts befallningshafvande har då i
sin hand rätten att genom vite tillhålla dem att för framtiden icke
utanordna andra arfvoden, än som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anser skäliga i detta fall. I fråga om möjligheten att förekomma
missbruk från vederbörande bolagsstyrelses sida, är derför ingenting
att för framtiden befara, derest vederbörande fullgöra sina skyldigheter.
Deremot får jag säga, att jag tycker att det skulle vara beklagligt,
om man skulle tillskapa svårigheter att åstadkomma bolag
derigenom, att man bestämmer antalet af de personer, som skulle
bilda bolag, så som utskottet här föreslagit. Jag undrar icke på att

Osndagen den 8 Maj, e. m. 63 N:o 42.

t. ex. den ärade representanten från Örebro eller en och annan ta- Om vissa
lare från Göteborg, som hur gifvit till känna sin mening, anser, att ändringar i
talet 12 icke är för högt. Men det är ju icke alls med afseende på dessa iränvinsförstörre
städer, som jag yttrat mig, utan i afseende på de allra minsta säljningsför8tadssamhällena,
uti hvilka det är lika angeläget, att bolag komma ordning.
till stånd och att nykterhetens intresse blir främjadt genom tillämp- (Forts.)
ning af bolagsinstitutionen. Det är med afseende härå, som jag förut
påstått och fortfarande vågar vidhålla, att det kan leda till verkliga
svårigheter, i händelse man nu sätter antalet så högt som till tolf.

Fn ärad talare har sagt, att det icke är nödvändigt, att alla tolf
äro bosatta i staden; en del kunde också bo på landet. Jag vädjar
dock till hvar och en, som har någon erfarenhet med afseende å
dessa förhållanden, huru stor medverkan från landet det kan vara att
påräkna. Det är personer från stadskommunerna, som sluta sig tillsammans
för att bilda sådana bolag, och medverkan från landet lärer
vara ytterst ringa. Jag tror sålunda, att man alldeles onödigtvis
skulle tillskapa en svårighet vid bildandet af bolag i de minsta städerna,
om man biträdde utskottets förslag om den högre siffran, och
jag är fullkomligt öfvertygad om att de öfriga korrektiv, som i denna
nya författning innehållas, äro alldeles tillräckliga för att åtminstone
tills vidare stäfja de missbruk, öfver hvilka man i detta afseende
klagar. Det är ju möjligt, att en framtida erfarenhet kan gifva vid
handen, att icke heller dessa korrektiv äro tillräckliga; men då vill
jag säga eder, mine herrar, att sannerligen icke ligger det något
större korrektiv i siffran 12 i stället för siffran 6. Nej, mine herrar,
den siffran är efter min bestämda öfvertygelse af jemförelsevis underordnad
betydelse såsom korrektiv mot missbruk. Om i framtiden
missbruk fortfarande komme att visa sig, och om dessa missbruk
icke stäfjas genom de korrektiv, som detta författningsförslag innehåller,
måste de lagstiftande myndigheterna vara beredda på att utfinna
andra korrektiv. Men efter min tanke finnes det alldeles icke
minsta antaglighet för att denna siffra, fi eller 12, kommer att ur
den synpunkt, som herrarne föreställa sig, utöfva någon nämnvärd
betydelse. Af denna anledning vidhåller jag mitt förut framstälda
yrkande.

Herr Jansson i Krakerud: Jag får för min del uttala min förundran
öfver att man finner det vara så svårt att i en stad få i hop
12 personer att bilda bolag. Nog synes det mig, att ett stadssamhälle
skulle kunna åstadkomma så många personer, som här äro föreslagna.

Den senaste ärade talaren nämnde visserligen, att han hade erfarenhet
af att det skulle vara nästan omöjligt att få i hop 12 personer.
Jag kan dock icke förstå, huru man kan hafva erfarenhet om
en sak, som ännu icke praktiserats. Jag tror således, att man först
får besluta i enlighet med utskottets förslag och sedan praktisera det
några år, innan man kan ega någon erfarenhet om huru vida det går
att få i hop dessa 12 personer eller icke.

Skulle man vara rädd för utskottets förslag, har man ju redan
ett korrektiv deri, att Första Kammaren beslutat sätta antalet till (i.

Om nu Andra Kammaren bestämmer antalet till 12, får man väl ett

N:o 42.

Om vissa
ändringar
gällande
bränvinsför
säljninqsför
ordning.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

. medlingsförslag och stannar möjligen vid siffran 9. Och så många
lsom 9 kan man väl samla i hop i en stad, som vill arbeta i nykter.
hetens och sedlighetens intresse, synnerligast i dessa tider. Då jag
-för min del tror, att man tryggt kan taga utskottets förslag, ber jag
således att få yrka bifall till detsamma.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af
utskottets förslag till lydelse af ifrågavarande moment och dels på
bifall till det af herr Eklundh från Lund under öfverläggningen framstälda
förslag. Herr talmannen fann den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad; men, som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets förslag till lydelse af
mom. 1 i § 18 af förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Eklundh under
öfverläggningen framstälda förslag.

Omröstningen utföll med 83 ja mot 69 nej; och hade sålunda
kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af mom. 2 anförde:

Herr Eriksson i Elgered: Det andra momentet af den adertonde
paragrafen visar, att de rättigheter, som blifvit ett bolag meddelade,
kunna af bolaget under vissa förutsättningar öfverlåtas åt andra.
Detta återigen har en icke ringa betydelse med afseende på nykterhetsverksamheten,
utan en ganska väsentlig betydelse. Denna betydelse
ligger deri, att medan 3 mom. af samma paragraf tydligen förbjuder
ett bolag att sjelft utöfva sin verksamhet å annan ort, än der bolaget
har sitt säte — ty det får icke genom ombud vare sig utbjuda
eller tillhandahålla sina varor, hvilket visar, att bolaget med afseende
å sin verksamhet är hänvisadt uteslutande till stadens område
— så är detta icke fallet, så snart en annan person eller ett annat
bolag, exempelvis en vinhandelsfirma, får på sig öfverlåten en sådan
rättighet, ty då eger denna person eller detta bolag rätt att drifva
sin rörelse äfven på annat håll. Vore det så, att en sådan firma eller
ett sådant konsortium, som fått en sådan rättighet på sig öfverlåten,
endast vände sig till sådana personer inom landsbygden, hvilka der
ha sådan rättighet, antingen i egenskap af gästgifvare eller på någon
annan grund, vore derom mindre att säga, men nu vända sig der -

• Onsdagen den 8 Maj, e. m. 65 N:o 42.

jemte dessa agenter till allmänheten och till enskilda personel'' samt Om visso.
utbjuda och påtruga dem på detta sätt sina varor. Hvad detta med- ’

för inom landsbygden är en sak, som är allmänt bekant. Dock får iränvinsförjag
säga, att i den ort, jag tillhör, förekommer detta icke i så stor8äljningsförutsträckning.
Ett skäl till att detta tillvägagående der förekommer ordning.
i mindre skala än annorstädes torde vara att söka deri, att det är (Ports.)
en glest befolkad bygd; men i tätt befolkade bygder förekommer
det rätt ofta och åstadkommer mycket ondt. Derför synes det mig,
att allt hvad utskänkning och utminutering af spirituösa drycker angår
borde vara underkastadt alldeles samma vilkor, som är gällande för
de ifrågavarande bolagen, eller att de få utöfva sin verksamhet endast
inom det område, dit de i första rummet äro hänvisade, och icke
annorstädes.

Man anmärker häremot, att då skulle man bereda t. ex. utländska
agenter, som resa i sådana ärenden, förmåner, som de svenska agenterna
saknade, enär i 17 art. af franska handelstraktaten just en
sådan rättighet är medgifven åt franska handelsresande. Men först
och främst är härvid att märka, att, efter hvad jag tror, det icke så
ofta förekommer, att franska agenter resa omkring i landsbygden
och på detta sätt utbjuda sina varor, utan det är företrädesvis agenter
för svenska firmor, som der söka göra afiarer. Och äfven om franska
handelstraktaten skulle lemna utländingar af viss nation ett sådant
företräde, som de svenska firmorna saknade, är dock att märka, att
det vore i nykterhetens intresse, som detta skedde: jag menar, att
det vore i nykterhetens intresse, som svenskarne vore utestängda.

Och för öfrigt, skulle det icke vara möjligt, att den franska handelstraktaten
rättades så, att den icke öfverskrede svensk lag och svenska
författningar?

Då emellertid hvarken i den kongl. propositionen eller i utskottets
förslag något finnes, som berättigar att göra ett yrkande om
ändring i detta afseende, skall jag afstå derifrån. _ Jag har endast
velat göra detta uttalande för att befria mig från misstanken för att
jag från nykterhetens synpunkt skulle finna detta utskottsbetänkande
vara väl affattadt.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning af den senaste talarens anförande. Han vidrörde
i detta en fråga, som icke hör till detta moment, utan förekommer
först i det följande. Hvad som afhandlas i detta moment är rätten
för bolag att på annan öfverlåta försäljningsrättighet och sättet, på
hvilket detta skall ske. Det är endast om detta, som moment 2
handlar. Vid nästa moment kan det komma i fråga att besvara
hvad talaren yttrat.

Herr Eriksson i Elgered: Jag anmärkte också mycket riktigt,
att här medgifves en rättighet, hvarigenom hvad som finnes stadgadt
i mom. 3 kan kringgås.

Vidare yttrades ej. Momentet godkändes.

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om visaa
ändringar i
gällande
bränvinsförsäljningsförordning.

(Forts.)

Mom. 3-7.

Godkändes.

För mom. 8 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

8. Bolag vare pligtigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan meddela vare sig med anledning
af vägrad ansvarsfrihet eller till följd af annan framställning
från någondera af de i nästföregående mom. nämnda myndigheter.
Tredskas bolaget fullgöra sålunda gifna föreskrifter, eger Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förelägga lämpligt vite.

I afgifven reservation hade deremot herr Cavalli, med hvilken
herrar Budebeck, grefve Klingspor, StepJiens, friherre Alströmer, af
Buren och S. M. Olsson i Sörnäs instämt, hemstält:

att Riksdagen måtte, med afslag å utskottets förevarande hemställan,
godkänna följande af Kongl. Magt för ifrågavarande moment
färeslagna lydelse:

»Bolag vare pligtigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan meddela vare sig med anledning
af vägrad ansvarsfrihet eller till följd af annan framställning
från någondera af de i nästföregående moment nämnda myndigheter.
Tredskas bolaget fullgöra sålunda gifna föreskrifter, eger Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förelägga lämpligt vite eller återkalla bolagets
rättighet till minuthandel med och utskänkning af bränvin att
upphöra med löpande försäljningsårs utgång.»

Ordet begärdes af

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som
yttrade: Uti detta moment har Kongl. Maj:t föreslagit, att slutet
skulle få följande lydelse: »Tredskas bolaget fullgöra sålunda gifna
föreskrifter, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande förelägga lämpligt
vite. eller återkalla bolagets rättighet till minuthandel med och
utskänkning af bränvin att upphöra med löpande försäljningsårs utgång.
» Jag måste här påpeka, att det begicks ett misstag i den
föregående diskussionen, då det nämndes, att Konungens befallningshafvande
icke skulle hafva rättighet att ålägga vite. Den nuvarande
författningen har nemligen den bestämmelsen, att om bolaget tredskas
fullgöra gifna föreskrifter, »eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förelägga lämpligt vite». Detta är sålunda en gammal föreskrift,
men den har visat sig icke vara till fyllest för att dundra bolagen att
göra lagöfverträdelser. Af denna anledning har fortsättningen tillkommit,
som innehåller den bestämmelsen, att Konungens befallningshafvande
skola ega rätt att återkalla bolagets rättighet till minuthandel
med och utskänkning af bränvin, derest bolaget tredskas.

Utskottet har emellertid föreslagit, att denna bestämmelse skulle
strykas, och såsom skäl derför anfört, att det synes utskottet »betänkligt
att åt en administrativ myndighet lemna en befogenhet af ifrågavarande
art», och vidare att en sådan bestämmelse skulle vara obe -

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 57 N:o 42.

höflig, »derest de af Kongl. Maj:t föreslagna, väsentligen skärpta be- Om vissa
stämmelserna angående bolagen varda antagna». ändringar i

Gent emot det första skälet ber jag få erinra, att de nu ifråga- bränvinsförvarande
bolagen icke äro att jemföra med vanliga bolag, som drifva säljningsförnågon
rörelse af ett eller annat slag, ty de äro ju tillkomna endast ordning.
i sedlighetens intresse och af polishänsyn. Skulle derför ett sådant (Forts.)
bolag i stället för att verka i sedlighetens intresse låta sig ledas af
egoistiska motiv och uppmuntra superiet, så förefaller det mig, att
ett sådant bolags tillvaro icke vidare kan anses berättigad, utan att
det vore en lycka för samhället att blifva af med ett bolag, som
icke genom upprepade tillrättavisningar genom viten låter rätta sig.

Jag tror, med anledning af hvad jag haft äran nämna, att det icke
kan medföra några farliga konseqvenser, att åt Konungens befallningshafvande
uppdrages en sådan rättighet som den af Kongl. Maj:t
föreslagna. Jag kan icke heller dela utskottets uppfattning, att »derest
de af Kongl. Maj:t föreslagna, väsentligen skärpta bestämmelserna
angående bolagen varda antagna, den Kongl. Maj:ts befallningshafvande
medgifna rätten att förelägga bolagen lämpligt vite alltid — ett ord,
som jag flickar in — skall visa sig vara ett tillräckligt korrektiv mot
tredska från bolagens sida». Dessa skärpta bestämmelser äro nog
bra, men jag tror icke, att de, åtminstone icke alltid, kunna vara en
tillräcklig motvigt emot den frestelse, som ju alltid för ett bolag,
åtminstone om det är mycket litet, ligger uti att söka göra sig en
orättmätig vinst genom att uppmuntra superiet, och jag tror, att det
till och med en och annan gång skulle kunna ställa sig som en enkel
räknefråga för bolaget, om det bär sig bättre att tredskas och betala
vitet eller att rätta sig efter de af Konungens befallningshafvande
gifna föreskrifterna. Jag tror också, att de skärpta bestämmelser,
som af utskottet föreslagits, just påkalla detta af Kongl. Maj:t föreslagna
stadgande, att Konungens befallningshafvande skulle hafva
rätt att på vissa vilkor upplösa ett tredskande bolag, och jag fruktar,
att, om icke denna bestämmelse inflyter, författningen icke vid alla
tillfällen skall visa sig effektiv, utan att tvärt om demoraliseringen
mången gång skall kunna fortsättas såsom hittills.

I öfrigt förefaller det mig, som om reservanterna, hvilka äro
många, vid denna punkt föreburit synnerligen goda skäl för sin reservation,
och jag ber derför få ytterligare hänvisa till dessa skäl.

Jag har velat yttra detta, emedan jag har den öfvertygelsen, att
kammaren bäst främjar nykterhetens intresse genom att låta den af
Kongl. Maj:t föreslagna punkten qvarstå i författningen. På detta
sätt kommer denna kammare äfven att fatta samma beslut, som Första
Kammaren nyss har fattat.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Sörnäs: Efter det anförande, som nu hållits af
herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet, har jag
för min del ingenting vidare att tillägga, utan ber endast få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Jag gör detta så mycket hellre, som
jag deri icke finner någon som helst risk för de bolag, som vilja

N:o 42.

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om vissa
ändringar :

gällande

bränvinsför

säljningsför ordning.

(Forts.)

ställa sig lagar och författningar till efterrättelse. För sådana bolag
låter, som möjligen ej i allo vilja ställa sig gällande lag till efterrät.
telse, torde en bestämmelse sådan som den Kongl. Maj:t här före-
slagit ändock vara behöflig. Det är derför som jag ber att få yrka
bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, hvilket är detsamma som innehålles
i den af herr Cavalli m. fl. afgifna reservation, som återfinnes
å sista sidan af utskottets betänkande.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet önskade, att kammaren skulle lemna sitt bifall
till den kongl. propositionen i hvad den afser, att Konungens befallningshafvande
skulle bemyndigas att återkalla ett bolags rättigheter.
Ett sådant återkallande skulle kunna ske, när ett bolag tredskades
att fullgöra de föreskrifter, som Konungens befallningshafvande kunde
förelägga det »vare sig med anledning af vägrad ansvarsfrihet» eller
till följd »af annan framställning från någondera af de i nästföregående
mom. nämnda myndigheter». De i näst föregående mom.
nämnda myndigheter äro landstingen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och stadsfullmägtige.

Mot nu nämnda stadgande skulle egentligen icke kunna göras
någon invändning, om det blott afsåge de fall, då någon af dessa
myndigheter vägrade ansvarsfrihet för bolaget. Då borde detta kunna
anses som en anmärkning af den beskaffenhet, att man ej behöfde
motsätta sig, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande finge rätt att återkalla
bolagets försäljningsrättigheter. Men om man tänker sig, huru
stadgandet i ett sådant fall skulle komma att tillämpas i praktiken,
så försvinner betydelsen af denna Konungens befallningshafvandes
disciplinära myndighet. Ty bolagets rättigheter öfverlåtas åt detsamma
på 3 år. Försäljningsåret börjar i stad den 1 oktober, på
landet den 1 november. Om jag då antager, att ett bolag får sina
rättigheter i år och träder i verksamhet den 1 oktober, så blir det
först uti januari 1897, som bolagets förvaltning under försäljningsåret
1895—96 underkastas revision, och sedan den är verkstäld, skall den
granskas af landstinget, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
stadsfullmägtige. Landstinget kan icke verkställa någon granskning
förr än i september 1897. Om då landstinget vägrar ansvarsfrihet,
skall detta beslut hänskjutas till Konungens befallningshafvandes afgörande,
hvilket blefve i slutet af år 1897. Sedan kan öfver Konungens
befallningshafvandes beslut anföras besvär hos Kong). Maj:t, och
skulle det derefter befinnas vara anledning för Konungens befallningshafvande
att göra gällande den magt att återkalla rättigheterna,
som Kongl. Maj:t vill tilldela honom, så skulle effekten deraf icke
kunna blifva annat än den, att det ifrågavarande bolaget finge upphöra
med sin verksamhet den 1 oktober 1898, d. v. s. just då de
tre år voro gångna, för hvilka det fått rättigheter. Jag kan för min
del deraf icke finna, att man på föreslaget sätt skulle i ringaste mån
kunna inskränka den bolaget en gång meddelade rättigheten att i 3
år utöfva försäljning.

Men en annan sak, och ännu betänkligare, är, att ett sådant återkallande
skulle af Konungens befallningshafvande få göras äfven i

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

N:o 42.

följd af »annan framställning» från någon af förut omnämnda myn- Om pissa
digheter. Det står icke nämndt, af hvilken art denna framställning ändringar i
skall vara, derom står alls ingenting föreskrifvet. Framställningen iränvinsförkan
derför vara hvilken som helst. Måhända skulle sådant oaktadt säljningsför -

icke heller i detta fall någon egentlig fara vara förenad med den
enligt Kongl. Maj:ts förslag Konungens befallningshafvande medgifna
rätten, om icke förhållandet vore det, att för den händelse bolaget
öfverlåtit någon minuthandels- och utskänkningsrättighet åt annan
person, så skulle äfven denne, så vidt jag kan se, i förening med
bolaget, beröfvas sina rättigheter, oaktadt ensamt bolaget och icke
han gjort sig skyldig till någon den ringaste förseelse. Det vill
sålunda synas mig, som skulle en bestämmelse af den art, Kongl.
Maj:t föreslagit, på ett betänkligt sätt ingripa i tredje mans rätt, och
detta är ju något, som man vid all lagstiftning i främsta rummet bör
undvika.

För öfrigt vill det synas mig, som om man efter de skärpta bestämmelser,
som här blifvit föreskrifna i § 9 och i de föregående
momenten af § 18, huruledes Konungens befallningshafvande vid
meddelande af försäljningsrättigheten har att pröfva personer, vilkor
och alla omständigheter, det synes mig, säger jag, som om man då,
när Konungens befallningshafvande vid rättigheternas beviljande pröfvat
personerna och funnit dem lämpliga att utöfva rättigheterna, icke
skulle kunna förutsätta, att de sedermera skulle göra sig skyldiga till
sådana förseelser, som kunde medföra den påföljden, att deras rättigheter
återkallades.

Vid många tillfällen har det synts mig vara ganska betänkligt
att lägga en stor magt i embetsmäns händer, icke just dérför, att jag
tror att de skulle missbruka den, ty ett missbruk skulle nog blifva
förenadt med risken af kritik och granskning; men den omständigheten,
att en person har i sin hand en obegränsad magt, förskaffar
honom ett öfver höfvan stort inflytande på dem, mot hvilka han kan
utöfva magten. I detta fall skulle bolagens styrelser må hända komma
att göra honom medgifvanden, endast derför att de annars voro eller
ansåge sig vara utsatta för faran att förlora sina rättigheter, och detta
synes mig vara en mycket betänklig sak.

Med de skärpta bestämmelser, som denna förordning innehåller,
befarar jag för min del, att personer icke skola vara synnerligen
angelägna att bilda sådana bolag; och skulle genom ansvarighetens
utsträckande, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, bildandet af bolag ytterligare
försvåras, tror jag man ej skulle handla till nykterhetens fromma,
utan till dess skada, om man antoge Kongl. Maj:ts förslag. Komma
bolag ej att bildas, då utbjudas försäljningsrättigheterna på auktion,
och då återgå vi till de förhållanden, som förefunnos, innan denna
bolagsinstitution kom till stånd. För öfrigt, om det också skulle visa
sig, att de bestämmelser, som af utskottet tillstyrkts, ej skulle vara
tillräckliga för att vinna det åsyftade ändamålet, så vill jag hemställa,
om det kunde vara förenadt med någon synnerligen stor fara att låta
denna fråga om Kongl. Maj:ts bclällningshafvandes utsträckta rätt
anstå, till dess det visat sig förefinnas ett verkligt behof af att gifva
Kongl. Maj:ts befallningshafvande en så stor magt?

ordning.

(Forts.)

N:o 42. 60 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Om vissa Jag anhåller, herr talman, att på grund af hvad jag nu yttrat få

ändringar i yrka bifall till utskottets hemställan.
gällande J

bränvinsför- .

säljningsför- Herr Eklundh från Lund: Herr grefve och talman! Då jag

ordning, begärde ordet, afsåg jag endast att yrka bifall till den angående
(Forts.) detta moment vid utskottsbetänkandet fogade reservationen eller, med
andra ord, till Kongl. Maj:ts förslag i denna del oförändradt. Jag
skulle alltså, enär ett yrkande om bifall till detta förslag redan blifvit
framstäldt, kunna inskränka mig till att instämma uti detsamma, men
jag ber dock att med anledning af herr Fredholms yttrande få säga,
att jag för min del icke kan dela hans farhågor, att ifrågavarande §,
om bestämmelsen uti densamma skärptes så som reservanterna föreslagit,
skulle hindra eller försvåra ett bolags bildande.

En hvar, som ingår såsom delegare i ett bränvinsförsäljningsbolag,
gör tydligtvis detta endast i afsigt att gagna det samhälle han
tillhör derigenom, att han söker befordra det sedliga intresse, som
med bolagets bildande rätteligen måste afses.

Då detta bör vara hvarje sådan bolagsmans enda syftemål, och
han af sin verksamhet härutinnan icke kan påräkna att skörda annan
vinst än samhällets tacksamhet, synes det mig vara påtagligt, att han
skall göra allt hvad på honom ankommer för att ställa sig lagens
föreskrifter till noggrann efterrättelse.

Jag tror alltså, att det icke skulle medföra någon som helst fara,
om Kongl. Maj:ts lagförslag beträffande mom. 8 i § 18 oförändradt
bifölles och Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda bemyndigades
att, efter framställning från någondera af de i nästföregående mom.
nämnda myndigheter, vid löpande försäljningsårs utgång återkalla den
åt ett bolag lemnade rättigheten till försäljning af spirituösa, för den
händelse bolaget tredskades fullgöra gifna föreskrifter.

Skulle något bränvinsförsäljningsbolag så missförstå sin uppgift
och till den grad missbruka den åt bolaget lemnade rättigheten, kan
det ingalunda skada, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger magt
fråntaga bolaget försäljningsrätten.

Det är af dessa skäl, som jag nu ber att få förena mig i det
redan framstälda yrkandet om bifall till den vid detta moment fogade
reservationen.

Häruti instämde herrar Nyström och Hansson i Solberga.

Herr Bokström: Som kammaren behagade finna, har utskottet

i föregående paragrafer och moment i det allra närmaste följt Kongl.
Maj:ts förslag och derigenom visat, att det mål, till hvilket Kongl.
Maj:t syftat, också är utskottets. Men det förefinnes den skilnaden
mellan föregående delar af detta lagförslag och detta moment, att de
förra varit af Kongl. Maj:t motiverade och utredda. Detta är, vågar
jag påstå, ej förhållandet med detta moment. Här finnes endast i
statsrådsprotokollet ett kategoriskt uttalande af följande lydelse:
»Den nuvarande påföljden för bolags försummelse att ställa sig gifna
föreskrifter till efterrättelse har icke visat sig effektiv, i det att bolag
år efter annat kunnat fortsätta ett förfarande, hvarom anmärkning

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

N:o 42.

gjorts af revisorerna och gillats af länstyrelsen». Detta uttalande Om vissa
lider af en tvetydighet, som gör detsamma vilseledande. Ordet bolag ändnngar i
har i vårt språk samma form för singularis som för pluralis. ^aD bränvins/örvet
ej här, om det är fråga om ett bolag eller många bolag. Jag säljningsförhar
sökt skaffa mig underrättelse, huru dermed i verkligheten för- ordning.
håller sig, och i kontrollbyrån har jag fått den upplysningen, att (Forts.)
ordet bolag här måste vara singularform, icke afse ett flertal. Bolagens
antal är 87, och det är 1 bolag, för hvilket tredska kan konstateras
och för hvilket sålunda ett bättre korrektiv kunde hafva varit
erforderligt. Mig synes det sålunda, att uttrycket i statsrådsprotokollet
blifvit något olyckligt valdt; och jag skulle för min del nästan
våga tro, att om upplysningen kommit till Kongl. Maj:t med det i
verkligheten grundade innehåll: »Någon tredska hafva hittills

varande bolag i allmänhet icke låtit komma sig till last, men af
dessa bolag, utgörande enligt senaste redogörelse 87, har 1 visat
tredska», så skulle Kongl. Maj:t varit förhindrad framlägga ifrågavarande
obehöfliga skärpning i förordningens bestämmelser.

Herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet har
framhållit, att inga farliga konseqvenser kunna befaras, om en sådan
bestämmelse får inflyta i försäljningslagen. Jag ber för min del att
få anknyta mig till hvad en ledamot på stockholmsbänken nyss sade.

Det kan ju hända, att till följd af anförda besvär fråga om en af
Konungens befallningshafvande beslutad indragning af bolags bränvinsförsäljningsrätt
ej kan blifva afgjord jemnt med försäljningsåret, och
bolaget är väl i sin goda rätt att fortsätta försäljningen, till dess
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut vunnit laga kraft, hvilket
kan inträffa långt in på ett följande försäljningsår. Då skulle, om
Kongl. Maj:ts beslut är fastställande, bolaget en vacker dag vara urståndsatt
att fortsätta affären. Om bolaget bildats af personer, som
med personliga uppoffringar ingått i ett sådant bolag och sjelfva ej
varit tredskande, utan tredskan visats af bolagets styrelse, kan det
vara hårdt för desse öfrige bolagsmän att blifva lidande i sin ekonomi
genom de förluster, som kunna framkallas af en sådan plötsligt
upphörd bolagsverksamhet, hvilken kan hafva varit mycket stor.

Herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet anförde
vidare, att det kan bära sig bättre för ett bolag att betala vite
än att lyda. Ja, det kan väl så vara, men jag föreställer mig, att
det är ej bolaget, som blir ålagdt vite, utan det är styrelsen; och om
denna skulle tillåta sig att af bolagets medel betala vitet, så finnes
det revisorer, som böra kunna korrigera ett sådant missgrepp.

Några reservanter från Första Kammaren och en reservant från
denna kammare hafva, i likhet med hvad nyss herr Eklundh från
Lund uttalat, funnit Kongl. Maj:ts motivering förträfflig. Det kan
ju få stå för dessa herrars räkning.

För öfrigt har denna iudragningsinagt, lagd i en administrativ
myndighets hand, i vårt land ej någon särdeles god klang. Man
söker förebilderna dertill i Kyssland och i Finland, sedan det upphörde
att tillhöra Sverige. Jag tror ej, att svenska folket vill, att
embetsrnyndigheten i vårt land skull utveckla sig i den rigtningen,

N:o 42.

Om vissa
andringar 1
gällande
bränvinsförsäljninqsför

ordning.
(Ports.)

62 Onsdagen den 8 Maj, e. m.

utan torde fast hellre i stället andra korrektiv emot öfverträdelser af
denna lag höra, om så nödigt är, uppsökas.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Halm instämde häruti.

Herr Hammarström: Det kan väl ej vara lämpligt, att per soner,

som tredskas, skola innehafva denna rättighet och sköta denna
affär. Jag anser för min del tvärt om, att det är alldeles i sin ordning,
att länsstyrelsen har magt att återtaga rättigheterna, då ej bolaget
fullgör de åligganden, som det åtagit sig. Det är, synes mig,
ej större våda med att länsstyrelsen får återkalla rättigheterna, än
att den har magt att meddela dem. För min del håller jag före, att
de skäl, som af herr Cavalli och dem som med honom instämt,
blifvit anförda för reservationen, äro fullgiltiga. Jag yrkar derför
bifall till denna reservation. Jag gör det så mycket hellre, som
Första Kammaren redan fattat beslut i enlighet dermed; och jag
hoppas, att denna kammare måtte äfven göra så, ty jag kan ej finna,
att en sådan fråga som denna bör föranleda olika beslut i de båda
kamrarne.

I detta yttrande instämde herrar Broström, Andersm i Hassolbol
och Nordin i Hammerdal.

Herr Anderson i Tenhult: På de skäl, som herrar Cavalli,

Rudebeck m. fl. i sin reservation anfört, ber jag att få yrka bifall
till det af dem framstälda förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Jag har icke varit med om att

behandla det här lagförslaget på den afdelning, som haft i uppdrag
att utarbeta detsamma, och följden blef, att jag ej kom in deri i dess
helhet. Dock uppstod rörande denna § en liten diskussion inom
utskottet, i ty att jag till en början äfven hyste den åsigten, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande borde hafva rätt att indraga nämnda bolag.
Jag undrar således ej på, att åtskilliga talare nu uppträdt, förmodligen
i nykterhetens intresse, och yrkat bifall till reservationen. Men
jag skall dock be att få fästa uppmärksamheten på sjelfva sakförhållandet.
Det är ju först och främst så, att dessa bolag ej få mer än
5 procent ränta på sina penningar, huru ifriga de än månde vara
att sälja spirituösa. Derför har man ock beräknat, att de personer,
som bilda dessa bolag, ej göra det för att forcera bränvinsförsäljningen,
utan tvärt om i sedlighetens intresse. Man må äfven besinna,
att dessa rättigheter endast räcka i tre år. Detta är ju ett korrektiv,
som gör, att bolagen ej vilja utsätta sig för en vägran att få sina
rättigheter förnyade, när de 3 åren äro ute. Jag kan derför ej fatta
den ärade talaren från Lund, som å ena sidan uttalade den farhågan,
att, om i lag skulle fastslås ett antal af 12 personer, det ej skulle
kunna bildas något bolag, men å andra sidan nu ej synes hysa någon
fruktan för, att bolag ej skall kunna komma till stånd, om åt Kongl.
Maj:ts befallningshafvande lemnas sådan rättighet, som Kongl. Maj:t

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 63 N:o 42.

föreslagit. Och hvarför? Jo, derför, så vidt jag hörde rätt, att det Om vissa
alltid kommer att finnas personer, som hafva ett sådant intresse för *

sedlighet och nykterhet, att de icke alls frukta för Konungens be- bränvinsförfallningshafvandes
rätt härutinnan. Men då hemställer jag till den säljningsförärade
talaren: om det finnes personer, som äro så intresserade af ordning.
nykterhet och sedlighet, hvad skall det då tjena till att lemna (Ports.)
Konungens befallningshafvande en sådan befogenhet, som Kongl. Maj:t
föreslagit? Då torde det aldrig komma att inträffa något, som ger
Konungens befallningshafvande anledning att inskrida; ty icke lär
han kunna draga in rättighet för personer, som hafva sådana egenskaper,
som den siste ärade talaren nämnde.

Jag tror således, att man mycket väl kan nöja sig med att bifalla
utskottets förslag. Jag skulle för min del i alla fäll icke fästa
mig det ringaste vid det der, ty från åtskilliga synpunkter har det
ju ingen betydelse; men af principiella skäl är det väl litet oegentligt
att lemna sådan magt i Konungens befallningshafvandes händer,
att han får, så att säga, regera despotiskt. Det bör vara mycket
tvingande skal för att lemna Konungens befallningshafvande en sådan
magt. Det är således från denna synpunkt, som jag sluter mig till
utskottets förslag, och ber således att få yrka bifall dertill.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrar! För min

del snser jag, att den sak, hvarom vi nu diskutera, är den vigtigaste,
som förekommer i hela förslaget. Jag skulle icke anse denna punkt
vara så vigtig, om jag kunde dela den siste ärade talarens åsigt i
detta fall och vara lika öfvertygad som han, att, då man nu beslutit,
att bolaget icke skall få mera än 5 procent i vinst, det hädanefter
skall blifva personer, hvilka uteslutande verka i sedlighetens och
nykterhetens intresse, som skola blifva bränvinshandlare i vårt land.

Jag har verkligen svårt att tro, att så skall blifva i alla händelser.

Herr Fredholm från Stockholm tycktes uttala en motsatt åsigt, fastän
han kom till samma resultat. Han sade nemligen, att, om vi
skulle lägga en sådan rätt i Konungens befallningshafvandes hand,
det kunde leda derhän, att ingen vågade bilda bolag. Men det föreföll
mig derför, att han icke var fullt så säker på den åsigt, att dessa
bolag skulle komma att verka uteslutande i sedlighetens och nykterhetens
intresse, som den siste ärade talaren.

Utskottet säger sig finna det betänkligt att lemna denna magt i
Konungens befallningshafvandes händer. Jag för min del får säga,
att jag finner det högst betänkligt, om man ej lemnar Konungens
befallningshafvande denna magt. Jag tror, att eu stor del af detta
eljest ganska goda lagförslag då skulle vara förfeladt, och ber derför,
herr talman, att få yrka bifall till herr Cavallis med fleres reservation.

Herr Eklundh från Lund: Herr grefve och talman! Endast

ett par ord i anledning af den näst siste talarens anförande.

Jag trodde verkligen icke, att man skulle kunna so någon motsägelse
uti och hafva svårt att förstå mina yttranden under öfverläggningen
angående ifrågavarande paragraf, men finner att jag härutinnan
bedragit mig.

N:o 42.

Om vissa
ändringar i
gällande
bränvinsförsäljningsförordmng.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Kan det väl vara svårt att förstå, att man, särskildt i ett mindre
samhälle, möjligen icke skulle lyckas få till stånd ett spritförsäljningsbolag,
om det stadgades, att detta skall bestå af minst 12 personer,
i följd deraf att delegarne i bolaget, utan någon som helst godtgörelse,
måste ikläda sig den ekonomiska risk, det besvär och obehag,
som delaktighet i ett dylikt bolag nästan alltid medför, då
rörelsen skall med sträng samvetsgrannhet bedrifvas; men att man
deremot ingalunda torde behöfva frukta, att någon, som annars vore
villig ingå såsom delegare i slikt bolag, skulle draga i betänkande
att göra detta derför, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, under
vissa förutsättningar, hade laglig befogenhet att återkalla bolagets
rättighet att försälja spirituösa?

Jag kan åtminstone icke fatta, att någon motsägelse ligger uti
dessa mina yttranden, och vidhåller alltså mitt vid förevarande moment
framstälda yrkande.

Herr Ivar Månsson: Jag skall be att få säga, att, då Första

Kammaren antagit Kongl. Maj:ts förslag, och då jag tror, att det väl
näppeligen skall behöfva tillämpas, att Konungens befallningshafvande
behöfver vidtaga den åtgärd, som efter denna paragrafs förändring,
såsom nu ifrågasättes, skulle vara i lagen medgifna, jag icke ser
någon fara i att denna kammare går samma väg. Jag vet knappt,
huru det skall gå till att sammanjemka besluten, om denna kammare
stannar i annat beslut än Första Kammaren. Lagförslaget skulle då
riskera att falla. Jag anser, att det icke är någon fara att gå in på
Kongl. Maj:ts förslag och skall derför be att få tillkännagifva min
afsigt att rösta för detsamma.

Herr Fredholm från Stockholm: Då den siste talaren såsom

ett skäl för att bifalla Kongl. Maj:ts förslag anförde, att han icke
trodde att stadgandet någonsin skulle få någon tillämpning, får jag
säga, att jag icke kan förstå, hvartill ett sådant stadgande då skall
tjena. Skall stadgandet stå der blott och bart såsom ett slags ornament,
kan man saklöst låta det vara borta. För min del antager jag
dock, att om det kommer in i bränvinsförsäljuingsförordningen, är väl
meningen, att det skall tillämpas.

Jag skall be herrarne ännu en gång taga i betraktande, hvad
det kan hafva för effekt, om en vinhandlande eller annan person,
som fått försäljningsrätt af bolag på sig öfverlåten och icke gjort
sig skyldig till något fel, om han, på grund af Konungens befallningshafvandes
magtfullkomlighet och derför att styrelsen i bolaget varit
på något sätt misshaglig, blir beröfvad sin lofliga näringsverksamhet.
Herrarne må dock taga ett sådant förhållande i allvarligt betraktande!
Det skulle ju kunna hända, att sådant inträffar. Kunna herrarne då
stå till svars med att tillstyrka en lag, som kan hafva en sådan påföljd?
År det nödvändigt att hafva en dylik bestämmelse i lagen,
måste man åtminstone samtidigt vidtaga sådana försigtighetsmått, så
att något sådant, som jag här framhållit, icke kan inträffa. Då nu ej
föreligger något sådant förslag, som förebygger lidande för tredje
man, kau man väl låta med denna fråga anstå till nästa år, så att

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 65 N:o 42.

Ulan före afgörandet får bättre tänka sig in i saken och dess verk- Om vissa
ningar. ändringar i

gällande

Herr Ekman: Jag skall be att gent emot den siste talaren få^äljningsförpåpeka,
att det väl är föga skäl att befara någon obehörig magt- ordning.
utöfning från Konungens befallningshafvandes sida, då i förevarande (Forts.)
moment förut står: »eller till följd af annan framställning från någondera
af de i nästföregående mom. nämnda myndigheter», nemligen
landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och stadsfullmägtige.

Man får väl då förutsätta, att dessa myndigheter icke komma med
några klagomål, som äro obefogade; och således är det icke ensamt
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som utan vidare kan tillämpa den
ifrågasätta påföljden, utan det beror också på framställningar från
dessa myndigheter. Just deri ligger, tycker jag, ett ganska vigtigt
korrektiv emot att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall missbruka
sin magt i detta afseende. Jag får för min del förena mig med yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr Waldenström förklarade sig instämma med herr Ekman.

öfverläggningen var slutad. 1 enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande
af utskottets förslag till lydelse af ifrågavarande moment,
och dels på godkännande af den af Kongl. Maj:t för detsamma föreslagna
lydelse; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes. Med anledning häraf skedde nu uppsättning, justering och
anslag af följande voteringsproposition:

. Den, som bifaller bevillningsutskottets förslag till lydelse af mom.
o i § 18 af förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelse af detta moment.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 33 ja,
men 100 nej; hvadan kammarens beslut utfallit i enlighet med nejpropositionens
innehåll. *

Återstående §§ 20—22, 38 och 41.

Godkändes.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 42. 5

N.o 42.

Om vissa
ändringar 1
gällande
bränvinsförsäljningsför

ordning.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens vid
föredragning af de särskilda paragraferna fattade beslut.

Punkten 2.

Bifölls.

Punkten 3.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 181, hade herr
G. Jansson i Krakerud föreslagit, att i bränvinsförsäljningsförordningen
måtte intagas »dels uttryckligt förbud för innehafvare af
bränvinsförsäljningsrättighet, hvilka fått densamma från bolag på sig
öfverlåten, att genom ombud upptaga beställningar å bränvin, och dels
straffbestämmelser så väl för rättignetsinnehafvare, som deremot bryter,
som för ombud, hvilket låter begagna sig till utöfvande af sådan
agenturverksamhet».

Utskottet hemstälde emellertid i förevarande punkt, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Bokström: Såsom kammaren behagade se af utskottets

betänkande, har uti den kongl. propositionen lemnats en redogörelse
för den Riksdagens skrifvelse af år 1894, som innehöll framställning
om att Kongl. Maj:t måtte med franska regeringen inleda förhandlingar
om ändringar i franska handelstraktaten, så att franska handelsagenter
icke finge rätt att till andra än återförsäljare, som nu hafva
bränvinsförsäljningsrättigheter, föryttra bränvin i mindre qvantiteter
än 250 liter. Med anledning deraf har Kongl. Maj:t gifvit chefen
för utrikesdepartementet del af denna Riksdagens framställning, och
utrikesdepartementet har med anledning deraf satt sig i förbindelse
med Kongl. Maj:ts minister i Paris. I den till ministern i Paris aflåtna
skrifvelsen har chefen för utrikesdepartementet framhållit nödvändigheten
af en utredning af den verkliga uppfattningen hos franska
regeringen af den nuvarande traktatens innehåll i denna del.
Derpå har emellertid icke från ministern i Paris erhållits någon utredning,
och det framgår icke af hans svarsskrifvelse, att han satt sig
i förbindelse med någon af de ledande männen i Frankrike, någon
medlem af regeringen eller parlamentet. Men han upplyser om att
han talat med framstående personer. Om dessa samtal varit en
boulevardkonversation eller af någon grundligare beskaffenhet, det
vet man icke. Men hvad man vet, det är att någon utredning från
ministern icke kommit utrikesdepartementet till hända, endast ett uttalande
om ministerns uppfattning, att en sådan framställning, som
allt för mycket skulle strida emot de franska vinbolagens intressen,
icke skulle kunna vinna något afseende.

Kongl. Maj:t har vid förnyad föredragning af detta ärende låtit
dervid bero, i synnerhet som Sverige icke skulle hafva något veder -

Onsdagen den 8 Maj, e. m. 67 N:o 42.

lag att erbjuda. Det är ju en sanning, att Riksdagen icke påförhand Om vissa
erbjudit något vederlag, men jag vågar hoppas, att Riksdagen icke ändringar i
skulle vara obenägen att lemna ett sådant vederlag, hvartill möjlighet irånvtilsforma
finnes. Genom tullförhöjningarna på vin och konjak m. m. till säljningsförhöga
belopp finnes det en möjlighet att sänka dessa tullar, och till ordning.
äfventyra kunde detta vara fullt tillfredsställande för de i frågan in- (Forts.)
tresserade handelshusen. Förr än svenska regeringen lyckas ordna
detta förhållande med Frankrike, förr kan man icke hafva någon utsigt
att med någon effekt stödja nykterhetsrörelsen i vårt land, och
det betyder kanske icke så mycket, då man ser huru bränvinsförsäljningen
försvinner från landsbygden, från den ena orten efter den
andra, då behofven lättare tillfredsställas genom agenter, som gå från
stuga till stuga och upptaga order. Jag har velat begagna detta tillfälle
för att uttala mitt beklagande öfver att denna vigtiga fråga
fortfarande står lika outredd, som den var, då Riksdagen år 1894 hos
Kongl. Maj:t gjorde framställning om inledande af underhandling i
syfte att vinna ändring i de rörande franska handelsresandes rättigheter
här i landet traktatsenligt gällande bestämmelser.

Herr Jansson i Krakerud: Jag ber om ursäkt att jag begär
ordet ännu en gång så sent på qvällen, men jag kan icke undvika
att yttra några ord med anledning af min motion. Det är verkligen
att beklaga, att man icke kan komma någon vart i lagstiftningen
med dessa handelsresande. Det synes mig, att när de enskilda handelshusen
och vinhandlarne i vårt land hafva rättighet att annonsera i
tidningarna och skrifva till alla försäljningsställen, dit de hafva utsigt att
få sälja, de mycket väl kunde nöja sig dermed utan att behöfva
sända ut agenter, som gå omkring på landsbygden och truga sin
punsch och konjak på svaga och fattiga menniskor. Derjemte ber
jag att få fästa uppmärksamheten på de inkonsekvenser och svårigheter,
man kommer i, då det är fråga om att lagstifta rörande rusdryckshandteringen.
Då nu utskottet går att motivera afslag å min
motion, säger utskottet på sid. 25 sista punkten, bland annat: »såsom
skäl för sitt afstyrkande härutinnan vill utskottet — med erinran att,
till följd af gällande handelstraktat med Frankrike, handelshus i
Frankrike äfvensom i alla de länder, med hvilka Sverige ingått fördrag
om behandling såsom den mest gynnade nation, icke kunna betagas
rättigheten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar
på bränvin, samt under hänvisning till den i statsrådsprotokollet
lemnade redogörelse öfver de förhandlingar, hvilka beträffande
nyssberörda i franska handelstraktaten förekommande bestämmelse
blifvit mellan Sverige och Frankrike förda — framhålla att, så länge
denna bestämmelse är gällande, följden af ett stadgande, sådant som
det nu föreslagna, skulle — på sätt tillförene inom Riksdagen framhållits
vid behandling af förslag, liknande det nu framstälda — blifva,
icke den, att det förderlliga systemet med bränvinsagenter upphörde,
utan efter all sannolikhet den, att agenter komme att resa för utländska
handelshus i stället för, såsom nu, för svenska, och att den
vinst, som på denna rörelse nu tillfaller de svenska bränvinsförsäljarne,
i stället skulle komma utlandet till godo».

N:o 42.

Om vissa
ändringar i
gällande
bränvin^ 6rsälininqsför

ordning.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Maj, e. m.

Jag skulle hafva önskat, att utskottet äfven anfört denna paragraf
ur franska handelstraktaten, så att vi kunnat få se dess ordalydelse.
Det är besynnerligt, att det skall finnas en handelstraktat
med ett främmande land, som betingar detta land så mycket större
rättigheter än det andra, som ingått aftalet. Men då nu utskottet
icke kan bifalla min motion derför att dessa franska handelshus
hafva rätt att skicka handelsresande hit till vårt land, hvad skall
det då tjena till att förneka bolagen att hafva handelsombud? Jag
kan icke fatta, att det är bättre att förmena dem det än att gifva
handelshusen i Göteborg och Stockholm rättighet att skicka ombud.
Skulle man icke kunna resonera på samma sätt vid § 18, der det
står att bolagen icke få hafva ombud? Kunde man icke säga, att,
då förhållandena äro sådana, att franska handelshus och svenska vinhandlande
få skicka ombud, tjenar det icke någonting till att förbjuda
bolagen detsamma? Jag kan icke fatta annat, än att det eljest uppstår
betydliga inkonseqvenser i lagstiftningen. Jag har velat säga
detta för att påpeka nödvändigheten af att, om vi någonsin skola
kunna komma till rätta uti ifrågavarande hänseende, det är nödvändigt
att vi göra oss oberoende af utländingens ombud. Jag har
intet yrkande att göra.

Herr Fredholm från Stockholm: Jag vill endast med ett par
ord bemöta den föregående talaren.

För det första vill jag fästa uppmärksamheten på att hvad som
gäller franska handelsresande, gäller äfven andra länders, de länder
nemligen, med hvilka Sverige afslutat handelsfördrag, enligt hvilka
de skola behandlas såsom den mest gynnade nation.

Derför är det ingenting vunnet med att taga bort rättigheten
för svenska medborgare att hafva ombud på landsbygden, emedan
vi derigenom icke kunna tillintetgöra denna slags handel, då vi ju
icke kunna förbjuda utländingarne att dit skicka ombud. Deremot
skulle man genom ett sådant förbud för svenska importfirmor omöjliggöra
användandet af ombud för uppgörandet af aftal med återförsäljare
och andra, som sjelfva hafva rättighet att utminutera och utskänka
bränvin, och dermed om ej alldeles omöjliggöra, så dock på
ett betänkligt sätt försvåra handelsomsättningen med finare spirituösa.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Slutligen föredrogs och bifölls särskilda utskottets n:o 2 memorial
n:o 3, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 1 af utskottets utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen med förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete samt afgifna
motioner i ämnet.

Onsdagen den 8 Maj, e. in.

N:o 42.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 19, i anledning af väckt
motion om ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen,
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i stadgadt vilkor för åtnjutandet af de pensioner,
som vid 1894 års riksdag beviljats åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader
anstälde tjensteman; och

n:o 83, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förbättring i de
nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa;

bevillningsutskottes memorial n:o 26, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandlingen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 15 i anledning af väckta motioner om upphäfvande
eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890;

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 220, innefattande delgifning
af bemälde kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 8 angående motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om åtgärders vidtagande för åstadkommande af en fortskyndad
och ändamålsenlig folkskolestatistik; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28, i
anledning af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser angående
utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,37 på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.

N:o 42

Torsdagen den 9 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 dennes.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 19; och
statsutskottets utlåtande n:o 82.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial
n:o 83, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående förbättring i de nuvarande
pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

bevillningsutskottets memorial n:o 26;

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 220; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28.

§ 5.

Ordet begärdes af herr Hedin, som anförde: Uti kommers kollegiets

och skogsstyrelsens gemensamma utlåtande till Kongl. Maj:t
den 19 mars 1872 i fråga om, i hvad mån den bergsöfverstyrelsen
och bergsstaten tillkommande befattning med allmänna skogar borde

[>å skogsstyrelsen och skogsstaten öfverflyttas, uppgafs, att hela areaen
inom de yttre gränserna af de kronan tillhöriga allmännigstrakter,
hvilka fortfarande och utan att hafva undergått den behandling, som
i kongl. förordningen den 4 februari 1811 är föreskrifven, voro till
understöd för bergsbruket upplåtna, utgjorde tillsammans 63,232 tunnland
29 7,o kappland eller 354,104,43 qvadratref, samt att den del

Torsdagen den 9 Maj.

71 N:o 42.

deraf, som beräknats bestå af »skog», »skogsmark» eller »skogbärande
mark», upptog ett område af 45,344 tunnland 5 4/5 kappland, motsvarande
254,207,4 qvadratref.

Om någon väsentligare del af denna skogsareal redan bort återgå
under kronans nyttjanderätt på den grund, att vilkoren för upplåtelsen
icke längre uppfyllas, men fortfarande utan laglig rätt af enskilde
begagnas för annat ändamål än bergsbrukets understödjan le, kan det
följaktligen vara en betydlig, staten tillhörig skogsareal, hvars af -

_ _ J

Tunabergs kopparverks kronoallmänning, samt

Emme hytteskog, Guldsmedsboda och Kronobergs grufveskogar.

Hvad den förstnämnda angår, inhemtas af en officiel utredning,
att efter det den rättighet till skogsfång från allmänningar, som
genom tid efter annan utfärdade privilegier och författningar tillerkänts
och bibehållits åt det år 1640 från kronan försålda Åkers
styckebruk, vid flera tillfällen föranledt klagomål från allmogens sida
— sålunda klagade Åkers och Öster-Rekarne häradsbor år 1778 hos
Kongl. Maj:t, att allmänningen obehörigt tillstädes, och år 1800 klagade
riksdagsfullmägtigen för Åkers, Daga och Selebo härad och
begärde delning — Kongl. Maj:t år 1801 befalde, att undersökning
om skogstillgången skulle ega rum, hvad skogsfång bruket och skoglösa
hemman i orten behöfde, samt huru stor trakt i vissa tunnland
bruket för dess drift och behof i framtiden till enskildt bruk, mot
årlig afgift kunde behöfva, samt att, efter verkstäld undersökning,
genom Kongl. Maj:ts resolution den 7 maj 1802, åt bruket upplätos
af Öster-Rekarne, Åkers, Daga samt Selebo allmänningar 14,550 tunnland
med impedimenter, hvaraf 9,709 tunnland ren skog.

Det är allmänt bekant, att kanontillverkningen vid bruket för
länge sedan fullständigt upphört, hvarför man ock länge med förundran
gjort sig den frågan, huru ett privilegium, hvars förutsättning
upphört, fortfarande kan af brukets egare få nyttjas.

Beträffande, för det andra, Tunabergs kopparverks allmänning,
må här, under hänvisning i öfrigt till den af herr Johnsson med flere
mot konstitutionsutskottets déchargebetänknnde år 1894 afgifna reservation
(s. 43—51), åberopas en för några veckor sedan till justitiekansleren
ingifven anmälan äfvensom ett protokoll, utvisande bland
annat, att Tunabergs koppargrufva och kopparhytta numera äro nedlagda.
Förstnämnda handling är af följande lydelse:

»Till kongl. justitiekanslersembetet.

Under åberopande af det i närlagda handling innehållna intyg
derom, att från Tunabergs kopparverks allmänning under senare åren
en betydlig afverkning till afsalu egt rum, och särskildt^att i denna
stund "finnes nedförd å tillstötande vattendrag en virkesqvantitet af
omkring 12,000 stockar, som tågna från samma allmänning synas
vara derå obehörigen afverkade, och med afseende å i 1894 års konstitutionsutskottets
memorial n:o 7 innehållna utredning om de med
afseende på denna allmänning rådande rättsliga förhållanden, samt
med särskild! påpekande, att, då bergsrörelsen vid koppargrufvan nu -

kastning obehörigt undandrages staten,
exempel påpekas förhållandet med

_»

I detta afseende må såsom

^ Torsdagen den 9 Maj.

mera är alldeles nedlagd, något skatteköp för det förut befintliga
bergverkets egare ej vidare torde kunna lagligen ifrågakomma; får
jag härmed vördsamt hänvända kongl. justitiekanslersembetets uppmärksamhet
å den försiggångna afverkningen till den åtgärd, som
kan på kongl. justitiekanslersembetet bero.

Stockholm den 16 april 1895.

Nils Stahre,

trävaruhandlande, adress: Mora.»

Det här åberopade intyget lyder sålunda:

»Undertecknade hafva denna dag besökt Tunabergs koppargrufva
i Södermanland samt den intill Näfveqvarns jernbruk liggande kopparhytta^
och dervid funnit, °

att samma koppargrufva numera ej på något ställe bearbetas,
att spelverket för vattnets uppfordring ur grufvan är bortrifvet,
att för öfrigt samtliga byggnader och anordningar vid grufvan
synas ange, att densamma numera vore i sin helhet ödelagd,

att intill grufvan boende arbetare i dag för oss uppgifvit, dels
att hufvudgrufvan i inånga år varit öfvergifven samt fyld med vatten,
dels att detta numera sedan något år tillbaka vore fallet med hela
grufvan,

att vid grufvan numera ej finnes någon kopparsmälthytta, men
att strax ofvan Näfveqvarns jernbruk finnes en sådan, uti hvilken
malm från Tunabergs koppargrufva, enligt flere personers utsa?o,
skall hafva senast för tio år sedan nedsmälts; dock syntes äfven
denna hytta vara i det närmaste nedrutten samt smältugnarna delvis
sönderfallna och fallfärdiga,

att vi, på grund åt hvad vi sålunda funnit, bibringats den åsigten,
att om Tunabergs kopparverk numera ej kan sägas, att det »på
bergsvis dritves», utan att detta befinnes vara nedlagdt,

att en mängd personer inom Tunaberg och vid Näfveqvarns bruk
i dag för oss uppgifvit:

att allt sedan lång tid tillbaka hafva de och andra personer för
kopparverksegarnes räkning från Tunabergs kopparverks rekognitionsskog
till Näfveqvarns jernbruk årligen nedfört träkol, som uti
jernverket förbrukats,

att för två år sedan flere tusen stycken aspvirkesstockar, tagna
från Tunabergs kopparverks rekognitionsskog, af kopparverksegarne
försålts och utskeppats från Näfveqvarns brygga,

att under förra året kopparverksegarne skola hafvs^ å samma
rekognitionsskog upphuggit, försålt och från Näfveqvarns bruks brygga
utskeppat dels åtskilliga hundra famnar björk-, furu- och granved,
dels flere tusen sågtimmer,

att vi i dag tagit i besigtning cirka 12,000 st. vid Näfveqvarns
b.rygga ä Bräviken till större delen å isen liggande, vackert groft
timmer, som enligt flere personers uppgift skall under innevarande
vinter af kopparverksegarne till största delen afverkats från Tunabergs
kopparverks rekognitionsskog och till en konsul Arvidson i

N:o 42.

Torsdagen den 9 Maj.

Stockholm försålts samt att till hans sågverk vid Käppala, Lidingö
bortföras, och var virket försedt med ett märke K.

Allt detta varder af oss under eldig förpligtelse intygadt.
Nyköping den 13 april 1895.

C. L. Lindberg, Emil Hellberg,

poliskonstaplar i Nyköping.

Rätt afskrifvet, intyga:

B. Hofgren. H. Spångberg.

Vidkommande Guldsmedsboda och Kronobergs grufveskogar och
Emmehytteallmänningen, belägna i Askersunds revir, inhemtas dels
af en till Konungens befallningshafvande i Örebro län af en tjensteman
vid skogsstaten ingifven, den 6 oktober 1890 daterad inlaga angående
oegentligheter i förvaltningen och dispositionen af nämnda skogar,
hvilka innehafvas af Svartå bruk, Billingsbergs bruk och Emme hyttelag,
dels af andra i ärendet sedermera tillkomna handlingar följande:

Då någon brytning ej under många år egt rum i de grufvor,
för hvilkas bearbetning Guldsmedsboda och Kronobergs skogar upplåtits,
och då enligt kongl. brefvet den 29 januari 1824 till kammar-
och bergskollegierna dylika skogar må för de grufvors behof
och nytta, åt hvilka de varit upplåtna, bibehållas och på sätt som
hittills begagnas, endast så länge samma grufvor varda bearbetade,
samt vid deras upphörande åt andra grufvor, som deraf kunde vara
i behof, upplåtas; och då den åt Emme hyttelag upplåtna allmänning
numera ej heller för sitt rätta ändamål användes, eftersom hyttan för
länge sedan lärer hafva blifvit jemnad med jorden, så har det varit
mot författningarna stridande att bergmästaren, såsom skett, medgifvit
afverkning å nämnda skogar, då väl nyttjanderättsinnehafvarne
icke kunnat, såsom trettonde mom. i förordningen den 30 maj 1873
angående förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd
anslagna skogar förutsätter, uppgifva något »virkesbehof» för — grufvor
som ej bearbetas eller för en länge sedan nedlagd hytta. Det
anmärktes också i nyssnämnda inlaga till Konungens befallningshafvande
i Örebro, att, oaktadt föreskriften i 1873 års förordnings nittonde mom.
att, der skogen förvaltas af nyttjanderättsinnehafvarne sjelfva (såsom
med de^ nu ifrågavarande skogarna är fallet), dem åligger att årligen
såväl till jägmästaren som till skogsstyrelsen aflemna förteckning
öfver de skogseffekter, som under året blifvit uttagna, hvarken under
det år, då denna anmälan gjordes, eller under föregående år sådan
förteckning för någon af dessa skogar till vederbörande jägmästareexpedition
inkommit.

1 den förklaring, som Konungens befallningshafvande infordrade från
bergmästaren i mellersta distriktet, läser man det märkliga erkännandet,
att han, på anmälan från nyttjanderättsinnehafvarne om behof af
virke, meddelat tillstånd till afverkning, utan att, på sätt 1873 års
författning tydligt föreskrifver, pröfva behofvet, förvissa sig om att
ett sådant behof, som i och med upplåtelsen afsågs, verkligen före -

Torsdagen den 9 Maj.

fans. flur fullständigt lian ansett sig kunna uraktlåta den af lagen
honom ålagda pröfningen framgår af hans yttrande, att under de år,
då ingen brytning egt rum i Guldsmedsboda och Kronobergs grufvor,
behof af virke likväl kunnat förekomma, nemligen för uppförande af
gruf byggnader, men att det var honom obekant, huru vida sådana byggnader
verkligen uppförts!

I påminnelser, afgifna af den tillförordnade jägmästare, från hvilken
den hos Konungens befallningshafvande gjorda anmälan härrörde,
anmärktes också med anledning af denna förundransvärda förklaring,

att det enligt 13 mom. i 1873 års förordning ålåg bergmästaren
att, innan han åt Emme hyttelag meddelade tillstånd till afverkning
å hytteallmänningen, pröfva de anmälda behofven och, med hänsyn
till den afverkningstillgång, som enligt hushållningsplanen för året
förefans, bestämma det slag och belopp af virke, som för hvarje af
bergmästaren godkändt behof finge afverkas, men att sådan pröfning
icke egt rum; att bergmästaren icke kunde vara okunnig om, att
sedan många år tillbaka den verksamhet upphört, för hvars understödjande
skogen blifvit anslagen, och att således något virkesbehof
icke kunnat vara för handen; samt slutligen att, då enligt bergmästarens
egen uppgift Emme hyttelag på senare tider endast för två år
begärt tillstånd till afverkning å hytteskogen, men afverkning egt
rum jemväl öfriga år intill 1890, nyttjanderättsinnehafvarne således
förfarit i strid med mom. 13 i 1873 års förordning, i det de afverkat
utan bergmästarens tillstånd,

samt att, enär vid Guldsmedsboda och Kronobergs grufvor någon
brytning på de senare åren icke egt rum, utan endast försvarsarbeten
och, hvad Kronobergsgrufvan angår, mindre reparationer å grufbyggnader,
något virkesbehof icke förefunnits; att likväl 1888—89 å Guldsmedsboda
grufveskog afverkats omkring 1,500 sågstockar och inemot
100 famnar ved, och å Kronobergsgrufvans skog kolats minst 300
läster kol; hvarjemte påpekades, att nyttjanderättsinnehafvaren i sina
förklaringar icke kunnat uppgifva, att något virkesbehof för grufdriften
under senare åren förefunnits.

Vidare bör näranas, att vederbörande öfverjägmästare dels, beträffande
samtliga ifrågavarande skogar, instämt uti hvad tillförordnade
jägmästaren Wallmo hos Konungens befallningshafvande anfört, samt derjemte
framhållit såsom önskligt, att Konungens befallninghafvande,
genom att förordna om rättegång, ville söka åstadkomma att nyttjandeinnehafvarne
förklarades skyldige att till statsverket ersätta värdet
af allt det virke, som de under sistförfiutna 10 åren afverkat i strid
med förordningen den 30 maj 1873, dels, beträffande Emme hytteskog,
derjemte yrkat att dispositionsrätten måtte på grund af kongl.
brefvet den 29 januari 1824, hyttelaget afhändas.

Konungens befallningshafvande yttrade, uti resolution den 8
januari 1891, hvad hufvudfrågan — den olagliga afverkningen —
angick, att då bergmästaren, som förmenades hafva olagligt förfarit,
ej står under Konungens befallningshafvandes, utan under kommerskollegii
lydno, samt, så vidt fråga i målet kan uppstå om upphörande
af eller inskränkning i den Emme hyttelag samt Svartå och Villingsbergs
bruk tillkommande rätt att fortfarande innehafva och nyttja

Torsdagen den 9 Maj. 75

ifrågavarande skogar, sådan fråga, vid det förhållande att den bergsöfverstyrelsen
och bergsstaten tillkommande befattning med de till
bergshandteringens understöd anslagna skogar, jemlikt förordningen
den 30 maj 1873, upphört endast så vidt sjelfva skogsvården angår,
icke tillhör Konungens befallningshafvande, utan bemälda kollega
handläggning, Konungens befallningshafvande till samma kollegium
öfverlemnat samtliga handlingar i målet för den åtgärd, som på kollegium
må ankomma.

Konungens befallningshafvandes i Örebro län skrifvelse i ämnet
inkom till kommerskollegium den 10 januari 1891, men lärer den,
oafsedt åtskilliga infordrade yttranden, icke hafva föranledt eller
komma att föranleda någon sådan åtgärd, som i den till Konungens
befallningshafvande i Örebro ingifna anmälan afsåga, och som äfven
Konungens befallningshafvande synes hafva förväntat från kollega
sida.

Vidkommande den uppgift, som i ett af kollegium infordradt
utlåtande förekommer, att genom ett år 1836 ingånget aftal tackjernsblåsningen
i Emme hytta och hyttelagets privilegier öfverflyttats på
Hjortqvarns masugn, hvaraf hälften skulle tillhöra Emme hyttelag, så
har detta förmenta skäl för bibehållande åt hyttelaget af dess nyttjanderätt
till hytteallmänningen af jägmästaren i Askersunds revir
förklarats sakna all grund, enär, enligt meddelande från sagda masugns
egare, Emme hyttelag aldrig haft ringaste andel deri. Det bör
också anmärkas, att i detta senare, till kommerskollegium afgifna utlåtande
bergmästaren lärer hafva kommit'' till en annan åsigt, än den
inför Konungens befallninghafvande uttalade, och yttrat, att hyttelaget
förbrutit sin rätt, emedan det i derå år utan tillstånd afverkat skog
å allmänningen, samt att det borde åläggas att till staten återbära de
afverkade beloppens värde.

Af det anförda framgår:

1) beträffande vissa grufve- eller hytteskogar, att afverkning eger
rum, ehuru grufva eller hytta, till hvars understödjande nyttjanderätt
till skog af staten upplåtits, blifvit nedlagd; att, när behof af virke
hos bergmästaren anmälts, lian med åsidosättande af sin skyldighet
att pröfva behofvet meddelat afverkningstillstånd; att när åter nyttjanderättsinnehafvaren
besparat sig besväret att anmäla ett imaginärt
virkesbehof för en icke existerande hytte- eller grufdrift, och utan
tillstånd företagit afverkning, ingen myndighet rör en hand mot sådant
missbruk; att på anmälan derom från en skogstjensteman Konungens
befallningshafvande förklarat sig sakna befogenhet att ingripa; samt
att, efter det Konungens befallningshafvande till kommerskollegium
öfverlemnat handlingarna i målet, kollegiet ej heller — och förmodligen
af samma skäl — någon åtgärd vidtagit till skyddande af statens
rätt och intresse,

2) beträffande den åt Åkers styckebruk upplåtna allmänning, att
ehuru längesedan all kanontillvcrkning vid bruket upphört, koluingen
å statens skog fortsattes, utan att veterligen från offentlig myndighets
sida något åtgjorts med anledning af detta öfvergrepp,

3) att den till understöd åt Tunaborgs kopparverk anslagna skog
numera, sedan koppartillverkningen upphört, anlitas dels till kolning

N:o 42.

N:o 42 76

Torsdagen den 9 Maj.

för Näfveqvarns jernbruk, dels till afverkning i stor skala af sågtimmer
och ved för afsalu, hvarom nu omsider af enskild man anmälan gjorts
hos justitiekansleren och kammarkollegium.

Då förhållanden af samma slag som de ofvan anförda antagligen
mångenstädes förekomma; då splittringen på flere myndigheter af en
rätt och en pligt, som synas höra vara på en hand koncentrerade,
torde utgöra en hufvudsaklig anledning till den vare sig likgiltighet
eller vanmagt å de offentliga myndigheternas sida, som möjliggöra
nyttjanderättsinnehafvarnes förfarande att, sedan nyttjanderättens förutsättning
och vilkor upphört, till sin olofliga vinning på statens
bekostnad använda staten tillhöriga skogstillgångar; och då särskildt
skogsstyrelsen enligt 1873 års förordning ej lärer kunna anse sig
befogad att ingripa med qvarstad och åtal, så har jag på grund af
hvad sålunda blifvit anfördt, efter samråd med flere kammarens ledamöter,
funnit mig böra anhålla om kammarens tillstånd att till chefen
för finansdepartementet framställa följande spörsmål:

År chefen för finansdepartementet betänkt uppå att inom kort
underställa Kongl. Maj:ts pröfning förslag om nödiga åtgärder till
åvägabringande af ett verksamt skydd för framtiden af statens rätt
och intresse i angifna hänseende samt till utkräfvande af ansvar och
skadestånd för öfvergrepp, som redan egt rum?

I denna framställnings syfte instämma: C G. Anderson, D. Perhsson
i Tällberg, E. Norman, 0. Walter, J. Nordin i Hammerdal.

Den af herr Hedin sålunda gjorda framställning begärdes af flere
ledamöter på bordet och bordlädes.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 68, till Konungen, angående tullbevillningen.

§ 8-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

n:o 86, angående afsättande af medel för amortering af 1894 års
svenska 3 procent statslån; och

n:o 87, angående disposition af nettobehållningen å vissa jernvägars
trafikinkomster år 1896;

bevillningsutskottets betänkande n:o 27, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1896; samt

första särskilda utskottets memorial n:o 4, i anledning af dels
återremisser från kamrarne af åtskilliga delar af de vid utskottets

N:o 42.

Torsdagen den 9 Maj.

utlåtande n:o 1 fogade förslag till lagar om handelsbolag och enkla
bolag, om aktiebolag, om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
samt af registrering af bankaktiebolag, dels kamrarnes skiljaktiga
beslut angående de tre sistnämnda lagförslagen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,40 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 42.

Fredagen den 10 Maj.

Fredagen den 10 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

§ 2-

Härefter förekom till afgörande den hos kammaren i gårdagens
sammanträde bordlagda frågan, huru vida det spörsmål till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, som herr Hedin äskat,
finge till herr statsrådet framställas eller icke.

Sedan herr Hedins skriftligen aflattade framställning i ämnet
blifvit uppläst och efter af herr talmannen i sådant afseende gifven
proposition, biföll kammaren herr Hedins ifrågavarande begäran.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:

statsutskottets memorial nås 86 och 87;

bevillningsutskottets betänkande n:o 27; samt

särskilda utskottets n:o 1 memorial n:o 4.

I sammanhang härmed begärdes ordet af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Jag tillåter mig föreslå,
att kammaren måtte besluta, att statsutskottets utlåtande n:o 86 angående
afsättande af medel för amortering af 1894 års svenska 3
procent statslån, samt statsutskottets betänkande n:o 87 angående
dispositionen af nettobehållningen å vissa jernvägars trafikinkomster
år 1896, samt slutligen bevillningsutskottets utlåtande n:o 27 angående
beräkning af vissa bevillningar för år 1896 måtte få uppföras
å föredragningslistan för morgondagens plenum främst bland två
gånger bordlagda ärenden och föredragas i nu nämnda ordning.

Den sålunda gjorda hemställan bifölls.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr M. Andersson
i Löfhult under morgondagen.

Fredagen den 10 Maj.

N:o 42.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget "Visby cementfabrik af ett område af Visborgs
kungsladugård i Gotlands län;

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra kronolänsmansbostället 1/a mantal Fintorp n:o 1
i Göteborgs och Bohus län;

n:o 88, angående förskott för bestridande af kabinettkassans
utgifter;

n:o 89, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner angående
upptagande af lån för försvarets stärkande m. ra.; och

n:o 90, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

bevillningsutskottets memorial n:0 28, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om bevillningsutskottets hemställan i punkten
l:o af dess betänkande n:o 21 i anledning af Kongl. Maj/ts proposition
n:o 41 om vissa förändringar i gällande förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin m. m.;

bankoutskottets memorial n:o 14, i fråga om ändring i bankoreglementet;
samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 30,
med anledning af Första Kammarens beslut i fråga om föreslagen
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om sådant tillägg till kongl.
förordningen af den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen
af margarin samt å handel dermed, att deri blefve stadgad
kontroll äfven å tillverkningen af och handel med margarinost.

Dessa ärenden skulle u
morgondagens sammanträde.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:
från statsutskottet:

n:o 55, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m.;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra länsmansbostället */s mantal Fintorp n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition
af indragna militiebostället J/g mantal Sjöleden n:o 1 och J/g mantal
Lökshus n:o 1 i Kristianstads län;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället
Vara Stommen n:o 9 i Vara socken och Skaraborgs län;

ppföras främst å föredragningslistan för

N:o 42.

SO Fredagen den tO Maj.

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående lindring
i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af
staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor;

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs tia
Umeå och vidare till Storsandskär;

n:o 61, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1893;

n:o 62, angående vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande
af lån från odlingslånefonden stadgade vilkor och bestämmelser;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Marma skjutfält;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt
för Eslöfs köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället
nås 15 och 17 Eslöf i vestra Sallerups socken af Malmöhus
län afsöndradt område;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar län;

n;o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Jörns jernvägsstation beläget område
af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens
läns; samt

n:o 67, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
till Upsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen och en
del af kronolägenheten Slottshumlegården;

från lagutskottet:

n:o 69, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner för
krigsmagtens behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon;
samt

från särskilda utskottet n;o 2

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,17 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, P. A. HTMAHS EFTERTRÄDA II K. 1896.