1895. Andra Kammaren. N:o 36 (Riksdagens protokoll 1895:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 36.

Tisdagen den 30 april.

kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 23 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos, hvar för sig, och öfverlemnades till behandling af
statsutskottet Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner: angående

jordafsöndring från förra kronolänsmansbostället 1/2
mantal Fintorp n:o 1 i Göteborgs och Bohuslän; samt

angående extra anslag till domkapitlens expeditioner.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtanden nås 16, 17 och 18;

statsutskottets utlåtanden nås 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71 och
72; samt

bevillningsutskottets betänkanden nås 15, 16, 17, 18 och 19.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets memorial,
n:o 20, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende
å mom. a) i första punkten af bevillningsutskottets betänkande, n:o 12,
i anledning af väckta motioner rörande ändringar i tullstadgan.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

bankoutskottets memorial n:o 12;

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 3;

lagutskottets utlåtande n:o 41;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23;

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 36. 1

N:o 36.

Tisdagen den 30 April.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24; och
Andra Kammarens andra tillfälliga utskott* utlåtande n;o 25.

§ 6.

Justerades två protokollsutdrag,

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, n:o 5, i anledning
af väckta motioner om ändring i Riksdagens beslut angående
uppförande å Helgeandsholmen af nya byggnader för Riksdagen jemte
riksgäldskontor och justitieombudsmansexpeditionen samt för riksbanken; bankoutskottets

memorial, n:o 13, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om utsträckning
af tiden för återbetalning af afbetalningslån;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 42, i anledning af väckta motioner i fråga om vården af
enskildes skogar; och

n:o 43, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 9,
11 och 14 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23
maj 1862; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 26, i
fråga om skrivelser till Kongl. Maj:t med begäran om nedsättningar
i de för statens jernvägar nu gällande fraktsatser å landtmannaprodukter
samt artiklar, som för jordbruket användas.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,17 e. m.

In fidem

E. Nafhorst Böös.

Onsdagen den 1 Maj.

N:o 36.

Onsdagen den 1 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 24 nästlidne april.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången sammansatta statsocb
bankoutskottets utlåtande n:o 5.

§ 3.

Efter föredragning af bankoutskottets memorial, n:o 13, med
förslag till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes olika beslut
i fråga om utsträckning af tiden för återbetalning af afbetalningslån,
blef den föreslagna omröstningspropositionen af kammaren godkänd.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtanden n:is 42 och 43; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 26.

§ 5.

Till behandling företogs bevillningsutskottets betänkande n:o 15, Angående
i anledning af väckta motioner om upphäfvande eller uppsägning af uppsägning
förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890. lagen.

I fyra särskilda inom Riksdagen väckta motioner, deraf två i
Första Kammaren, n:o 11 af herr Almström, jemte 29 andra af nämnda
kammares ledamöter, och n:o 8 af herr af Buren, samt två inom
Andra Kammaren, n:o 51, af herr A. Peterson i Hasselstad och 55
andra ledamöter af sistnämnda kammare, och n:o 32 af herr J. Eliasson
hade förslag framstälts rörande åtgärders vidtagande med anledning
af de betydande olägenheter i afseende å Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, öfver hvilka från svensk sida
klagan under senare tider försports, och hvilka redan sistlidet år föranledde
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla om erforderlig
utredning i ämnet.

Utskottet hemstälde: att Riksdagen, i anledning af de i ämnet
väckta motioner, måtte för sin del besluta, att förordningen angående

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

4 Onsdag-en den 1 Maj.

Sveriges ocii Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den
30 maj 1890 skall, i den ordning, som i § 18 af nämnda lag stadgas,
upphäfvas, samt vid meddelande af detta beslut hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder i syfte
att angående omförmälda förhållanden måtte snarast möjligt åvägabringas
en ny öfverenskommelse, hvarigenom de båda ländernas
ömsesidiga ekonomiska intressen varda på ett rättvisare sätt än genom
den nu gällande förordningen tillgodosedda..

Häremot hade i afgifven reservation herrar Johansson i Nötskog,
frih. von Schwerin, Collander, Fredholm från Stockholm, Jansson
i Krakerud, Olsson i Sörnäs, Bakström och Bromée hemstält att
Riksdagen, med afslag å de i ämnet väckta motioner, måtte
dels hos Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t, med anledning af de betydande ändringar i
tulltaxan, som på senaste tiden egt rum, täcktes inleda underhandlingar
med norska regeringen om utarbetandet af sådana förändrade bestämmelser
i förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, att de olägenheter
för det svenska näringslifvet, hvilka på grund af de båda ländernas
nu från hvarandra så betydligt afvikande tullsatser förefinnas, må
kunna afhjelpas och så vidt möjligt är för framtiden förebyggas, samt
att Kongl. Maj:t, till olägenheternas snara afhjelpande, måtte så
skyndsamt bedrifva nämnda underhandlingar, att fullständigt förslag
till ny mellanrikslag må kunna redan år 1896 föreläggas svenska
Riksdagen och norska Stortinget, eller att Kongl. Maj:t — derest
detta icke skulle låta sig göra — meddelar nästkommande Riksdag
kännedom om underhandlingarnas fortgång och de resultat, hvartill
de kunna hafva ledt, på det Riksdagen, för så vidt icke uppsägning
på sätt nedan sägs redan egt rum, då må blifva i tillfälle att efter
sig företeende omständigheter besluta, om mellanrikslagen skall uppsägas
eller icke; och

dels för sin del besluta

sådan ändring i 3 § af gällande mellanrikslag, att spanmål, omalen
och malen, äfvensom bröd skola upptagas bland de naturalster och
tillverkningar, som, oafsedt sitt ursprung, enligt nämnda paragraf
draga hel tull,

hvarjemte reservanterna i samband dermed hemstält:
att Riksdagen ville bemyndiga Kongl. Maj:t att, för den händelse det
från Norges sida skulle möta hinder att före instundande 1 september
genomföra nyssnämnda, af Riksdagen beslutade ändring i meflanrikslagens
3 §, i öfverensstämmelse med samma lags 18 § uppsäga mellanrikslagen
med enahanda verkan, som hade Sverige för sin del fattat
ett af Norges samtycke oberoende beslut om lagens ändring eller
upphäfvande, dock utan att de med Norge inledda underhandlingarna
derigenom afbrytas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Joll ansson i Noraskog: Herr talman, mine herrar! Det
finnes ett gammalt svenskt ordspråk, som på ett både sant och

Onsdagen den 1 Maj. 5 N:o 36.

träffande sätt säger: det är icke den enes fel, när två komma i gräl Angående
med hvarandra. Detta ordspråk torde med fullt fog kunna tillämpas
jemväl på det ämne, som behandlas i föreliggande betänkande. Om meiianriicSman
läser dels motionerna i frågan, .dels utskottets betänkande, så lagen.
får man ovilkorligen det intryck, att det är endast Norge, som å sin (Forts.)
sida sökt att på ett mindre honnett sätt tillskansa sig fördelar på
broderlandets bekostnad med stöd af den gällande mellanrikslagstiftningen.
Jag och några af mina kamrater i utskottet hafva reservationsvis
sökt framhålla, att det i sjelfva verket icke är så farligt med
denna sak, som man kunde tro på grund af de mörka skildringar,
som utskottet och motionärerna i detta hänseende framlagt, och jag
skall, för att slippa upprepa hvad som förut sagts i reservationen,
blott be att få tillägga några ord rörande ett par andra saker, som
äro af den vigt, att man icke alldeles bör lägga dem å sido.

Den ena rör den anmärkning, som utskottet framstält, att »möjligheten
af ett sådant åsidosättande af Sveriges rätt, som det norska
förbudet mot kreatursimport från Sverige länge inneburit, måste för
framtiden förebyggas genom förtydligande stadganden i ämnet».

Detta syftar naturligtvis på det förhållandet, att under eu längre tid
Norge meddelat importförbud mot svensk boskap. Men detta skedde
icke på grund af mellanrikslagens bestämmelser, utan på det att Norge
liksom hvarje annan sjelfständig stat skulle kunna skydda sig mot
boskapssmitta genom införsel af kreatur från ett af smitta angripet
grannland. Om Sverige på samma sätt skulle mottaga boskap från
Norge, är jag öfvertygad, att Sverige skulle gå till väga på samma
sätt som Norge har gjort i detta fall, och att jag har rätt i denna
öfvertygelse, derom vittnar äfven det yttrande, som chefen för civildepartementet,
jag tror under förlidet år, hade i ämnet. Men denna
boskapshistoria har en annan sida, som man helt och hållet tyckes
hafva glömt bort, nemligen att, om Sverige icke hade en så god afsättning
för sin boskap i Norge, hvarför skulle man då klaga öfver
detta förbud? Denna klagan vittnar just om något helt annat, nemligen
att Sverige har en mycket god marknad för sin boskap i Norge,
och det är denna omständighet, som varit orsaken till att man upprepade
gånger sökt hindra stängandet af denna marknad. Detta (erhållande
visar ju, att det ändå är godt att hafva Norge såsom ett
land för afsättning af våra svenska produkter. Visserligen heter det
nu i dessa tulltider, att man skall producera och producera, men man
bör väl också göra något för att skaffa afsättning för hvad man producerar.
Emellertid har man härigenom, så att säga, indirekt erkänt,
att Norge är ett förträffligt land för afsättning af våra produkter.

Detta förbud hade visserligen den påföljden, att utförseln af boskap
till Norge någon tid blef stängd, men det har å andra sidan uppammat
en slagtindustri, som tagit en ganska stor utsträckning, och
det kan till och med vara tvifvelaktigt, hvilket som må vara förmånligare:
att sälja lefvande boskap eller kött till Norge.

Ungefär på samma sätt tror jag, att det förhåller sig med en hel
del andra saker, som man talat om, då det varit fråga om våra inbördes
handelsförhållanden.

Så har man rört upp himmel och jord i margarinfrågan; men

N:o 36.

Angående
uppsägning
eif (len s. k
mellanriks
lagen.
(Forts.)

6 Onsdagen den 1 Maj.

jag undrar, om det i verkligheten är någonting annat än afunden,
som utgör ett vapen i den förbittrade striden emot den konkurrens,
som i afseende å denna vara eger rum från Norge. Om icke den
norska margarinen vore bättre, så skulle icke konsumtionen af densamma
vara så stor, som man från många håll nu klagar öfver. Hos
oss vill man dels genom tullskydd och dels på annat sätt skaffa sig
det största möjliga privilegium att sälja underhaltiga och dåliga varor.
Det förefaller mig som om förhållandet i många afseenden skulle
vara likartadt äfven i fråga om den så mycket omtuggade jästindustrien.
Men om det också vore så svårt i fråga om jäst och margarin, som
det från olika håll framhållits, så kan det väl icke vara skäl i att
blott för dessa artiklars skull rubba den lagstiftning, som man till
båda folkens gagn under en lång följd af år sökt befrämja och utveckla.
Eller är det på detta sätt man skall söka befästa brodersbandet
genom att, snart sagdt, för hvilken bagatell som helst framkomma
med sådana anmärkningar som i denna och andra konkurrenssaker? Vidare

har man talat om olägenheterna af de norska produktionsbevisen,
enär de skulle underlätta införseln af främmande produkter
i vårt land. Jag undrar, om det icke förhåller sig på samma sätt
med de svenska produktionsbevisen för en del af våra varor, hvilka
gå till Norge för vidare export på utlandet. Detta har man icke
talat om så mycket, men att man icke är så alldeles okunnig om
en del saker i motsatt hänseende, har jag från skilda håll erfarit.
Jag är viss att, om Sverige vore frihandelslandet och Norge protektionistlandet,
vi skulle gå till väga på samma sätt som man beskyller
norrmännen att göra mot oss. Jag ber derför, att man lemnar denna
sak å sido och icke oupphörligt klandrar vårt broderfolk, derför
att det söker tillvarataga sina intressen, likasom vi också vilja göra,
ehuru vi gå till väga på ett helt annat och motsatt sätt. Vi hafva
under många år genom högre tullar och på annat sätt sökt, om jag
så får uttrycka mig, stänga oss ute från den öfriga civiliserade verlden,
medan norrmännen deremot på allt sätt sökt underlätta sin samfärdsel
icke blott med oss, utan äfven med andra jordens folk, för
att få afsättning för sina produkter. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på detta förhållande, på det att man icke må tro, att det uteslutande
är norrmännens fel, att vi icke nu äro fullt ense om regleringen
af våra inbördes handelsförhållanden.

Jag skall icke inlåta mig på några vidare detaljer angående de
tvistepunkter i fråga om tolkningen af mellanrikslagen, som uppstått
mellan de båda folken. Jag vill i stället öfvergå till en annan sida
af saken, nemligen skilnaden mellan utskottets hemställan och
reservanternas förslag. Man kan tycka, att denna skilnad icke är så
synnerligt stor. Utskottets flertal har föreslagit ren uppsägning och
derefter underhandling, medan reservanterna ansett, att man först bör
underhandla och derefter, om denna underhandling icke lyckas, gifva
regeringen rätt att uppsäga lagen för att på sådant sätt råda hot i
frågan. Jag föreställer mig nemligen att det icke kan vara rätt och
rigtigt, att man mellan två länder med den gemenskap, som Sverige
och Norge hafva med hvarandra, söker att åstadkomma rättelse af

Onsdagen den 1 Maj. 7 N:o 36 ■

vissa öfverklagade missförhållanden genom att, för att begagna ett Angående
något drastiskt uttryck, först använda knytnnfvarna för att sedermera
komma till något resultat genom underhandlingar. Jag har alltid keUanrikaansett
och anser fortfarande, att hvilken som helst, som lefver till- lagen.

sammans med en annan person i ett handelsbolag af en eller annan (Forts.)

art, först söker underhandla för att komma om sams angående de
tvistepunkter, som kunna förekomma mellan parterna, och att han
först, när detta icke lyckas, tillgriper kraftigare medel för att få sina
önskningar genomförda. — Jag föreställer mig också, att vi nu böra
gå till väga på samma sätt. Vi böra, beträffande de föreliggande
stridsämnena icke fatta något beslut, utan att fråga vår granne, hvad
han har för tanke i saken, och om icke jemkningar i mellanrikslagen
kunna vara möjliga, ty annars göra vi oss skyldiga till precis samma
fel, som upprepade gånger förevitats norrmännen. Jag anser att ett
annat sätt att gå till väga vid lösningen af våra mer eller mindre
tvistiga mellanhafvanden med norrmännen bör vara under vår värdighet.

Det var också för att åstadkomma enighet vid denna frågas lösning,
som vi reservanter, redan från första stund, då frågan började
behandlas inom utskottet, föreslogo, att man nu, liksom år 1888, borde
besluta, att underhandling först måtte ega rum, men att man på
samma gång borde gifva Kongl. Maj:t bemyndigande att, derest de
inledda underhandlingarna i vissa afseenden icke syntes leda till
något resultat, då uppsäga lagen med enahanda verkan, som hade
Sverige för sin del fattat ett af Norges samtycke oberoende beslut
om lagens upphäfvande. Detta förslag bemöttes emellertid icke med
tillbörlig uppmärksamhet från motståndarnes sida, utan de framkommo
i stället med ett annat förslag af nästan samma innebörd och innehåll
som vårt i reservationen framstälda. Skilnaden mellan de båda
förslagen var endast, att ordställningen var omkastad; i sak voro de,
såsom" sagdt, af enahanda innebörd. Jag tror mig också veta orsaken,
hvarför utskottsmedlemmarnes flertal öfvergåfvo denna deras från
första början intagna ståndpunkt, men jag anser det ej vara skäl att
härom gorå någon antydan. Emellertid, faktum är, att de till slut
icke ville vara med om något annat än en ren uppsägning. Vid
sådant förhållande ansågo vi reservanter det vara rigtigast, att vi endast
kort och godt föreslogo en revision af lagen. Det var också
mellan dessa yrkanden, som det voterades i utskottet, då frågan der
afgjordes. Vi reservanter hafva sedermera, på grund af andra inträffade
förhållanden, ansett osa, höra såsom vår reservation upptaga
det så att säga af hela utskottet till en början uppsatta förslaget.

Under förutsättning, att donna kammare kommer att antaga reservationen
och Första Kammaren uiskottets förslag, bör man, om
från Första Kammarens sida finnes något spår till god vilja, ganska
väl kunna åstadkomma en sammanjemkning af dessa båda beslut på
det sätt, att, under vissa vilkor, åt Kongl. Maj:t lcmnas en liknande
fullmagt att uppsäga lagen, som han fick år 1888. Jag anser, att
alla parter böra kunna vara nöjda med ett sådant beslut. För att
uppnå detta mål, synes det mig ock vara af stor vigt, att denna
kammare håller på reservationen.

Jag skall slutligen bedja att få fasta uppmärksamheten på en

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts).

8 Onsdagen den 1 Maj.

sak som visserligen synes mig van af ringa betydelse, men som
dock anmärkts såsom en brist i reservationen, den saken nemligen,
att i reservanternas förslag till beslut icke finnes intagen någon antydan
om att 14 § i lagen borde ändras i sammanhang med 3 §.
Ja, detta beror endast på ett förbiseende. Saken är emellertid lätt
hjelpt, om i det stycke i reservanternas hemställan, som börjar med
orden »sådan ändring» efter siffran 3 inskjutes »och 14 §».

Då jag antager att denna fråga under dagens lopp kommer att
blifva föremål för många och långa utläggningar, och då min ståndpunkt
i densamma framgår dels af hvad jag nu har yttrat, dels ock
af reservationens innehåll, skall jag, för att icke allt för länge uppehålla
kammarens tid, nu endast anhålla om bifall till denna reservation,
sådan den är formulerad på sid. 27 i utskottsbetänkandet,
endast med den ändring, att det stycke, som börjar med orden:
»sådan ändring» kommer att erhålla följande lydelse: »sådan ändring
i 3 och 14 §§ af gällande mellanrikslag, att spanmal, omalen och
malen, äfvensom bröd skola upptagas bland de naturalster och tillverkningar,
som, oafsedt sitt ursprung, enligt nämnda paragraf draga
hel tull».

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman, mine
herrar! De motioner, hvilka såväl inom denna som inom Första Kammaren
framburits i denna fråga, grunda sig på utredningar, som i
saken blifvit af auktoriteter verkstälda. Såväl i dessa motioner som
i utskottets utlåtande och äfven i tidningspressen har enligt min
tanke så tydligt och klart påvisats, både att de brister, som vidlåda
den s. k. mellanrikslagen, äro för stora för att böra få stå qvar, och
äfven, att enda botemedlet i detta hänseende är, att denna lag genast
uppsäges, att jag hade trott, att det i båda kamrarne i fråga omutskottets
hemställan icke skulle finnas mera än en mening. Nu hafva
emellertid åtta af utskottets ledamöter från denna kammare reserverat
sig mot utskottets beslut. De anse, att Riksdagen bör, med afslag
å de väckta motionerna, dels anhålla att Kongl. Maj:t täcktes
inleda underhandling med norska regeringen om förändring i mellanrikslagen,
dels ock, på sätt deras reservation närmare angifver, besluta
sådan ändring i 3 § af nämnda lag, att spanmål, mjöl och bröd
finge upptagas bland de naturalster och tillverkningar, som, oafsedt
sitt ursprung, draga hel tull. Den siste ärade talaren, vice ordföranden
i bevillningsutskottet, ansåg att^beslutet rörande 3 § äfven borde
omfatta 14 §, som handlar om införsel sjöledes. Min öfvertygelse
är emellertid, att enda sättet att åstadkomma någon ny sakernas ordning
i afseende på de båda ländernas handels- och sjöfartsförhållanden
är, att lagen först uppsäges och att, sedan detta skett, underhandling
eger rum.

Samme ärade talare försvarade så talangfullt norrmännens sätt
att tillämpa ifrågavarande lag, att jag måste uttrycka min förvåning
öfver, att han så kunnat göra. Ty om man vill se saken sådan den
verkligen är, så förtjenar, tror jag, norrmännens sätt att tillämpa
mellanrikslagen snarare klander än beröm.

Hvad beträffar reservanternas förslag om underhandling, så undrar

Onsdagen den 1 Maj.

N:o 36.

jag, om någon sådan kan komma till stånd, då man vet, att inajori- Angående
teten i stortinget hyser en afgjord animositet såväl mot Sverige som uppsägning
mot vår regering. Jag tror det icke, liksom jag icke heller tror, att af AJn *:*■
en unnsäeninff af lan-en kan hafva den vtnrrao+e __i: mellanriks -

o fe* & 1 uci1 ii/iöuiii jag icKe neiier tror, att

en uppsägning af lagen kan hafva den ringaste inverkan på de politiskt
invecklade förhållanden, som nu råda mellan de båda länderna
Det är för öfrig! icke endast 3 och 14 §§, som behöfva en snar revision,
utan det är hela lagen. Det är icke endast jordbruket, som
lider åt den hänsynslöshet, hvarmed norrmännen tillämpa lagen, utan
äfven industrien och de andra näringarne lida deraf, och statskassan
forlorar derpå omkring 4,500,000 kronor årligen. Följden af ett bifall
till reservanternas förslag blifyer säkerligen, att norska Stortinget,
som ju då också skall yttra sig i frågan, fördröjer sitt yttrande till
någon af de sista dagarnc af stortingsperioden, hvarigenom lagen
kommer att få. stå qvar ett helt år längre, än om den genast uppsäges.
Ty att icke någon öfverenskommelse kan träffas, utan att vi
i hvarje fall komma att få uppsäga lagen, derom är jag fullständigt
ofvertygad. Vår beskedlighet och efterlåtenhet får då endast till
följd, att norrmännen ännu tre år kunna, på sätt de göra, dråsa
nytta af lagen. 6 g

Vi hafva under 80 års tid varit så efterlåta mot detta folk, att
jag tycker, det nu kunde vara på tiden att gent emot detsamma tillvarataga
våra egna intressen. Vi måste derför söka att häfda Sveriges
rätt genom att åvägabringa en ny ordning, som, på ett rättvisare
sätt, än nu sker, tillgodoser vårt lands ekonomiska intressen.

Med dessa ord har jag velat angifva min ståndpunkt i förevarande
fråga, och jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

lagen.

(Forts.)

. Heir Eriksson i Elgered: Att mellanrikslagen, sådan den vid
sista revisionen år 1890 blef affattad, icke är fullt tillfredsställande,
torde af do utredningar, som förekommit, vara väl bekant. Med afseende
å hvad utskottet rörande denna sak anfört, tror jag dock att
utskottet gjort åtskilliga öfverdrifter. Så t. ex. är det beträffande
tragan om gränsbevakningen svårt att inse, hvarest bevillningsutskottet
tänkt sig, att man. skulle stanna. Oaktadt de förenade rikena väl
borde så vidt möjligt hafva gemensamma intressen, yrkar utskottet
att gränsbevakningen måtto blifva så sträng som möjligt, hvilket
synes tyda på, att utskottet i det afseendet skjutit öfver målet. Vidare
anmärker utskottet rörande den med mellanrikslagen ursprungligen
afsedda grundsatsen, att inhemska varor skola vara tullfria, men från
utlandet inkomna och. sedan till grannlandet öfverförda skola draga
tull, att det kan uppstå förvexlingar, så att man icke vet hvar man
ska sätta gränsen mellan det, som skall förtullas, och det, som icke
skall förtullas. Men jag tror, att, huru mycket man än må söka att
förbättra detta förhållande, man aldrig skall komma till full klarhet
så att icke oegentligheter kunna uppstå.

Det som så val af utskottets betänkande som af motionerna och
af de utredningar, embetsverken lemnat, obestridligen framgår, klätt
lagen lider af formella brister; ock redan ur den synpunkten
medgifver jag det berättigade i en revision. Men det är dock ett

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k
mellanriks
lagen.

(Forts.)

10 Onsdagen den 1 Maj.

annat skäl, som vida mera än de formella bristerna talar för en sådan
revision, och det är de förändringar vår tulltaxa undergått sedan år
1890 såväl genom 1892 års industritullar som genom innevarande
års spanmålstullar. Donna omständighet, att Sverige allt mer och
mer beträder den protektionistiska vägen med höga tullsatser, under
det att Norge står qvar på frihandelsprincipens grund, gör att missförhållanden
uppstått, som måste rättas genom mellanrikslagens omarbetande.
Frågan gäller då, på hvilket slitt detta skall ske, om
man skall föredraga den väg, bevillningsutskottet föreslår, att omedelbart
uppsäga lagen, eller taga reservanternas förslag om underhandling
med fullmagt för regeringen att i visst fall uppsäga lagen.

Hvad beträffar det förra af dessa alternativ eller bevillningsutskottets
förslag, så får jag för min del såga,, att jag icke kan dela
den uppfattning, till hvilken utskottet kommit, och det hufvudsakligen
af ett skäl, det politiska skälet. För ingen torde väl vara främmande
och obekanta de svåra slitningar på det politiska området,
som ega rum mellan brödrafolken. Om man också icke kan saga,
hvad venstern i Norge bär i skölden, är dock så mycket konstateradt
och uppenbart, att den längtar efter hvarje anledning från Sveriges
sida, som kan göra propaganda för vensterns sak vid de stundande
valen till Stortinget. Venstermajoritetens vara eller icke vara kan bero
på, huru vida Sverige skall gifva näring åt dess sak. År. det något,
som skulle kunna bidraga att gifva venstern framgång vid de stundande
valen, tror jag det just skulle vara, om vi gå brutalt och våldsamt
till väga i afseende på frågan om handelsförhållandena mellan
de båda folken. Det är derför af nöden att söka förekomma detta,
och det kan ske genom ett beslut att först underhandla med Norge,
men på samma gång gifva regeringen fullmagt att, derest alla underhandlingar
stranda, uppsäga lagen. Från protektionistiskt håll bolde
man väl ej heller frukta att öfverlemna denna sak åt regeringen, så
mycket hellre som regeringen sjelf ju är protektionistisk. Jag kan
derför icke annat än ansluta mig till hvad reservanterna hemstält,
och tror att vi göra klokast uti att stanna på denna ståndpunkt.

På grund af dessa skäl skall jag, herr talman, be att få yrka
bifall till reservanternas förslag med det tillägg, som af herr Johansson
i Noraskog blifvit gjordt.

Herr Anderson i Tenhult: Enligt min uppfattning är den

föreliggande frågan den kanske mest vigtiga af alla de frågor, som
vid denna riksdag förekommit, och derför anser jag, att hvar och eu
af oss bör öppet gifva sin ståndpunkt i denna fråga till känna, på det
att våra kommittenter — ja, hela landet — må kunna veta, hvilken
ställning till densamma hvar och en af oss intager.

Under den tid den s. k. mellanrikslagen haft sin tillvaro, har
svenska staten och svenska folket med anledning af densamma gjort
högst betydliga förluster. Efter de upplysningar, jag kunnat erhålla,
hafva vi endast i tullafgifter under åren 1890, 1891 och 1892 förlorat
sammanlagdt 8,643,901 kronor. För år 1893 uppgår vår förlust till
4,316,856 kronor och för 1894 blir förlusten minst lika stor eller
4’316,856 kronor. För innevarande år, då tullarne blifvit betydligt

N:o 30.

Onsdagen den 1 Maj.

förhöjda, och intill uppsägningstidens slut — alltså en tid af 21/2 år
— lärer förlusten ej kunna beräknas lägre än till 5,000,000 per år,
e“e^ för ^V* &1'' 12,500,000 kronor. Hela vår förlust från och med
1890 till uppsägningstidens slut skulle således blifva 29,777,613 kronor.
Sådana uppenbara förluster vill man, att vi skola tåla, under
det att år efter år svenska folket pålägges förhöjda skatter, såsom
tilläggsbevillningar, förhöjda stämpelafgifter m. m.

I gengäld för de uppoffringar, som svenska folket sålunda gör
för Norge, belöna norrmännen oss med att undandraga sig allt deltagande!
kostnaderna för den utländska diplomatien. Af den kongl.
propositionen af 22 sistlidne mars finner man, att vi under år 1894
för detta ändamål fått betala för Norge 91,800 kronor, och i samma
kongl. proposition har Kongl. Maj:t begärt, att vi fortfarande skola
betala för Norge 15,300 kronor i månaden, hvilket för innevarande
år gör 183,600 kronor. Det är således en summa af tillhopa 275,400
kronor, som Sverige dels har betalt dels ifrågasattes skola betala för
Norge utom de tullförluster, som jag nyss påvisat.

lill dessa nu uppräknade förluster kunna komma andra, som ja"
tror blifva af ännu svårare art. Ty om Sverige gent emot Norge
visar sig så svagt, magtlöst och undfallande, att det ej vågar taga
steget fullt ut och besluta mellanrikslagens uppsägning, då kunna *vi
vara fullt och fast förvissade om, att kursen å våra statspapper i utlandet
skall högst betydligt sjunka. Man kan rimligtvis icke begära
att ett land, som visar sig förödmjukadt, svagt och obeslutsamt mot
ett annat mindre land, skall hafva eller kunna få något anseende eller
förtroende på den utländska penningmarknaden.

Då jag således af fullaste öfvertygelse önskar, att den s. k. mellanrikslagen
så fort möjligen ske kan måtte uppsägas, och då jag icke
vill bära ansvaret för de direkta och indirekta följder, som, i fall vi
låta detta tillfälle gå oss ur händerna, skola drabba vårt land och
vårt anseende i utlandet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ^et^e.n: Jag har alltid ansett mellanrikslagen såsom ett

handelskontrakt, i hvilket politiken icke borde inblandas. Men det
kan icke nekas, att ett sådant handelsfördrag äfven har en politisk
betydelse såsom ett medel att stärka föreningsbandet mellan de båda
folken, och derför tror jag, att man bör handskas mycket varsamt
med detta kontrakt. Hittills hafva alltid rättelser i fördraget åstadkommits,
utan att någon uppsägning behöft ske, och jag tänker, att
så väl äfven framdeles skall blifva fallet. Det är icke längre sedan
än 1890, som svenska Riksdagen ansåg bestämmelserna i fördraget
antagliga. Så störa förändringar hafva väl icke sedan den tiden egt
rum i afseende på industrien, att det för den skulle innebära någon
synnerlig fara att på vanligt sätt inleda underhandlingar med Norge
om förändrade bestämmelser. Men annorlunda ter sig saken, då det
gäller spanmål. Här är skyndsam ändring af nöden till följd af de
höga tullsatser, som i år blifvit hos osa införda. Reservanterna hafva
också i afseende på artikeln spanmål gjort sin framställning på ett
sätt, som ur affärssynpunkt är fullkomligt korrekt. Men saken har

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 30.

Angående
uppsägning
af den s. k
mellanrikslagen.

(Forts.)

12 Onsdagen den 1 Maj.

äfven en politisk sida, som bör beaktas. Om man betänker, att i
Norge finnes ett parti, som gerna tolkar och vänder allt, som kommer
från Sverige, till det värsta, undrar jag, om man icke genom ett
antagande af reservanternas framställning i hvad den rör spanmålsfrågan
skulle gifva detta parti vapen i händerna, så att det kunde
säga: Se här; när det gäller ett svenskt intresse, då skola vi pressas

att genast vara till tjenst och göra ändringar. Detta är den farliga
sidan af reservanternas förslag. Jag tror, att det vore bäst, om vi
kunde fatta ett sådant beslut, att det icke gåfve något vapen i händerna
på detta parti i Norge. För detta ändamål anser jag det bästa
beslut, som kunde fattas, vore att taga reservanternas förslag, men
med uteslutande af de båda sista styckena. Jag skall derför, herr
talman, hemställa om proposition på bifall till reservanternas förslag,
men blott i de två första styckena. En naturlig följd blir då, att
orden »för så vidt icke uppsägning på sätt nedan sägs redan egt rum»
i andra stycket måste strykas.

Herr Odhner: Till en början ber jag få säga, att jag liksom
de flesta i vårt land är af den meningen, att väsentliga förändringar
i mellanrikslagen äro af nödvändigheten påkallade. Vidare vill jag
nämna, att jag icke är någon principiel motståndare till lagens uppsägning;
men jag tror, att denna uppsägning bör ske genom den
myndighet, som ensam är i tillfälle att rätt bedöma, om och vid
hvilken tidpunkt den bör företagas, nemligen regeringen. Den bör
ske genom regeringen eller åtminstone på regeringens initiativ. Skulle
nu regeringen träda fram inför Riksdagen och förklara, att den anser
en omedelbar uppsägning af mellanrikslagen vara det rigtigaste, ja,
då skulle jag för min del icke hysa någon vidare betänklighet att
instämma med utskottet. Men i annat fall, om regeringen ej gör det,
hafva vi icke några andra säkra eller någorlunda objektiva grunder att
följa än dem, som föreligga uti dels de lokala myndigheternas och
korporationernas, dels de tre centrala embetsverkens utlåtanden, ty
hvad beträffar den flod af tidningsartiklar och broschyrer .m.. m.,
hvarmed vi blifvit öfversvämmade i dessa dagar, tror jag mig icke
göra dem någon orätt, då jag säger, att de äro mer eller mindre färglagda
af parti-opinioner. Hålla vi oss således till de officiella eller
halfofficiella utlåtandena, så vågar jag påstå, att dessa icke gifva tillräcklig
anledning till att Riksdagen skulle afvika från det sätt att gå
till väga, som den följde år 1888.

Hvad nu först angår de lokala myndigheternas och korporationernas
utlåtanden, så innehålla dessa, såsom vi veta, en framställning i
mer eller mindre starka ordalag al de olägenheter, som mellanrikslagen
medfört, men endast ett mindre antal af dem hafva yrkat en
omedelbar uppsägning af densamma.

Vända vi oss derefter till de utlåtanden, som afgifvits af de tre
centrala embetsverken, kommerskollegium, generaltullstyrelsen och
landtbruksstyrelsen, så hafva af dem två förklarat, att de ansåge
revisionen böra föregås af en uppsägning, under det att det tredje
menat, att detta vore en sak, som det icke tillhörde embetsverken
att yttra sig om. Af de i embetsverkens öfverläggningar om denna

N o 36.

Onsdagen den 1 Maj. 13

flaga deltagande nio ledamöterna befinnas fem hafva röstat för en
uppsägning utan föregående revision och fyra icke velat derom yttra
^an har således i fråga om uppsägningen icke mycken ledning
af dessa utlåtanden; meningarna hafva i denna punkt varit delade
eller icke uttalat sig. För öfrigt känner kammaren mycket väl hvad
dessa utlåtanden innehålla. Embetsverken förklara sålunda, att nuvarande
bestämmelser i mellanrikslagen tarfva eu ganska väsentlig
förändring, men säga äfven, att de mot denna lag anförda klagomålen
vid undersökningen icke visat sig vara af den omfattning och betys.
ora embetsverken väntat. Jag anser mig således"5hafva goda
skäl för hvad jag förut yttrat, eller att de af vederbörande rnyndigheter
in. fl. afgifna utlåtanden icke gifva tillräcklig anledning till att
afvika från det sätt att gå tillväga, som följdes af 1888 års Riksdan
Icke heller kan jag finna, att utskottet anfört bindande skäl för en
omedelbar uppsägning genom Riksdagen. De skäl, som utskottet
anfört, tala, så vidt jag kan förstå, egentligen för en skyndsam rättelse
åt missförhållandena, men de bevisa ingalunda, att en omedelbar uppsägning
är det enda eller lämpligaste medlet att nå målet.

Dessa af utskottet anförda skäl hade enligt min uppfattning
snaraie bort föranleda utskottet att acceptera det första af de förslag,
leservanterna framstält i utskottet, nemligen det, som omtalas på sidan
22 i betänkandet eller satt Riksdagen med anledning af de nyss förut
beslutade ändringarna i tulltaxan ville i skrifvelse dels anhålla, att
Kongl. Maj.t, så snart ske kunde, måtte inleda underhandlingar med
norska regeringen om sådana bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen,
Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet

påkallades dels ock bemyndiga Kongl. Maj:t att, derest de inledda
underhandlingarna icke syntes leda till det åsyftade målet, först då
uppsäga ifrågavarande lag med enahanda verkan, som hade Sverige
för sm del fattat ett af Norges samtycke oberoende beslut om lagens
upphäfvande». Det är detta förslag, som jag för min del helst skulle
vilja omfatta och jag skulle hafva önskat, att reservanterna inom
utskottet viubhfvit detta sitt första förslag. Jag tror, att de då
skulle hafva befunnit sig i en fördelaktigare ställning än de nu göra,
ty . ^ *** bekant, att reservationen, sådan den här föreligger,

gifvit anledning till hvarjehanda misstydningar eller missförstånd.’
Man har nemligen från protektionistiskt håll fått höra, att hvad
reservanterna föreslagit rörande ändring af den tredje paragrafen i
mellanrikslagen och hvad dermed stode i samband skulle vara ett slags
sprängkil, afsedd att söndra jordbruksintresset från industriintresset;
man kan också befara, såsom herr Dieden påpekat, att äfven i Norge
nämnda del af reservanternas förslag lätt skulle kunna misstydas och
uppfattas såsom ett slags hot, en otillbörlig pression, likasom om
reservanterna skulle vilja säga, att, om Norge icke gifver efter i denna
fråga till den 1 nästkommande september, så har det uppsägningen
öfver sig. ö

Dermed må nu förhålla sig huru som helst, säkert är dock, att
medan reservationen,. sådan den nu föreligger, gifvit anledning till
hvarjehanda misstydningar, måste det af reservanterna först framlagda,
men sedan öfvergifna förslaget erkännas vara enkelt, klart,

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

och, så vidt jag kan finna, oantastligt. Ett antagande af detsamma
skulle icke medföra något uppskof, som är att tala om, ty man kan
mycket väl tänka sig, att regeringen om en eller två månader härefter
skulle kunna verkställa uppsägningen, om de inledda underhandlingarna
icke ledde till något resultat.

Men, mine herrar, man hade då i alla fall vunnit en ganska väsentlig
fördel. Man hade då fullgjort all rättfärdighet. Man hade
åtminstone försökt underhandlingens väg, innan man tillgripit uppsägning,
och man hade då icke på sitt samvete att hafva utan rätt
nöd upplöst ett af de få band, som nu förena de båda grannländerna.

Det är på dessa skäl, herr talman, jag för min del helst skulle
vilja sluta mig till det af reservanterna först framstälda å sid. 22
omnämnda förslaget och äfven skulle vilja göra yrkande derpå, men
jag tror dock, att det är rigtigare att med afseende å yrkandet något
se tiden an och afvakta hvad diskussionen kan gifva vid handen.
Jag vet väl, hvad äfven den förste talaren antydde, att reservanterna
velat vinna samma mål på indirekt väg, på sammanjemkningens
omväg, men jag skulle för min del föredraga den direkta vägen.

Herr Natt och Dag: Den föreliggande frågan är eu af de

vigtigaste, som förekommit under denna riksdag, åtminstone lika
vigtig som tullfrågan, och detta bevisas bäst deraf, att hela landet
deltager uti och visar stort intresse för densamma.

Äfven jag har från ett antal framstående män, som varit samlade
till öfverläggning rörande denna fråga, emottagit ett telegram med
begäran att jag skulle rösta för mellanrikslagens uppsägning. Detta
var visserligen för mig alldeles öfverflödigt, då jag det oaktadt hade
afgifvit min röst för lagens uppsägning, men äfven om jag varit af
reservanternas åsigt, skulle jag hafva betänkt mig två gånger, innan
jag gått stick i stäf mot landets mening, ty att landet icke vill hafva
den nuvarande mellanrikslagen bevisas tydligt af de många skrivelser,
som kommit till riksdagsmän. Vid sådant förhållande är det
förvånande, att åtta ledamöter af denna kammare reserverat sig mot
utskottets förslag, och ännu mera förvånande är att det är åtta fri
handlare, som i detta fall vilja hjelpa jordbruket till tullskydd.

Här går man till väga på ett diplomatiskt sätt, enligt regeln:
orden äro till för att dölja tankarne. Vi protektionister äro icke
endast jordbruksprotektionister, utan äfven tullskyddsvänner för andra
näringar, och af de många svar, som inkommit på af regeringen
förliden höst framstälda förfrågningar framgår tydligt, att flera näringar
än jordbruket lida af mellanrikslagen.

Jag skulle kunna yttra mycket i denna sak, men jag vill icke
blanda in politik i denna rent ekonomiska fråga. Så mycket vill jag
dock säga, att af allt hvad vi sett från Stortinget framgar att tillmötesgående
icke är att vänta.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilson från Lidköping: Herr talman. Skulle jag i den

fråga, som Riksdagen nu går att afgöra, låta mig ledas endast af en

Onsdagen den 1 Maj. 15

viss rådande känslostämning, då vore jag icke ett enda ögonblick
tveksam att rösta för mellanrikslagens omedelbara uppsägning. Tv
åt allt för väl_ kända skäl är stämningen gent emot Norge eller rättare

mot det parti, som derstädes nu har magten, hos mig liksom hos
hvarje svensk för närvarande allt annat än vänlig, och det är derför
lätt förklarligt, om man känner sig frestad att begagna det tillfälle,
som nu erbjuder sig att gifva detta land ett hugg till baka.

Men tvister och misshälligheter mellan tvenne partier utjemnas
eder förmildras icke, derigenom att båda blifva heta och i lika grad
fordra sig. Under denna pågående unionella förvecklingen har Sveriges
regeiing och representation, äfvensom i allmänhet dess press och
hela folket allt hittills iakttagit en orubbligt lugn och försigtio- hållning.
Den dag kan, ty värr, må hända komma, då äfven vi nödgas
visa tanderna och handla med kraft. Men vi göra klokt om vi fortfarande
undvika att genom någon aggressiv åtgärd från vår sida bidraga
till skapandet af en sådan beklaglig situation, förr än det visat
sig, att annan utväg icke finnes.

Nu är det icke blott troligt, utan till och -med temligen säkert,
att en omedelbar uppsägning af mellanrikslagcn utan föregångna
underhandlingar om nödiga rättelser i densamma skulle i Norge
betraktas såsom en politisk demonstration från Sveriges sida samt
bidraga till att ytterligare vidga klyftan mellan båda folken. Men
hvarför taga ett sådant steg, så länge det icke är alldeles nödvändigt?
Urdnandet af Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsjd-hållanden
ur ju hufvudsakligast en ekonomisk fråga, och det bör
lgga i båda lundens intresse, att den icke göres jemväl till en i lika
bog grad politisk fråga.

, „ Att <m omarbetning af mellanrikslagen är med nödvändighet påkallad
så val på grund af de stora förändringar, den svenska tulltaxan
ny igen undergått, som af andra vigtiga skål, derom kan icke råda
mera an en mening. Icke heller finnes någon anledning att förmoda,
att Norge skall motsatta sig en dylik revision. Huru långt åter detta
and ar villigt att tillmötesgå de fordringar, som från svensk sida
upps allas såsom billiga och rättvisa, derpå kunna först öppnade underhandlingar
lemna svar. Erfarenheten från senaste revision för ei
inanga år sedan g.fver vid handen, att en godvillig öfverenskommelse
då kunde uppnås utan föregången uppsägning, och man bör hoppas,
att detta icke skall vara omöjligare nu. Finner man sig i detta afseende
sviken, då först är liden inne att uppsäga mellanrikslagen.

De skal, reservanterna inom utskottet anfört för klokheten
och ändamålsenligheten af detta mera moderata och hänsynsfulla
tilfvagagående, synas mig vara så starka och öfvertygande, att
de icke kunna vederläggas. I fall det befinncs, att mellanrikslagen
nödvändigt bör uppsägas, så betyder tre månaders uppskof
med verkställigheten deraf mycket litet. Men kunna deremot
ledsamma och svåra förvecklingar undvikas derigenom, att vällugn
ing erhåller någon tids rådrum att skyndsamt underhandla
med deri norska regeringen i afsigt att redan vid innevarande
ptortmg fa förslag väckt om ändring af 3 och 14 §§ i mellanrikslagen,
angående spanmål, så hafva vi ju, derest dessa underhandlingar

n:o 36

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående leda till önskadt resultat, sålunda bäst tillgodosett vårt eget lands
uppsägning intresse. Lyckas det åter icke att före instundande 1 september
°{n Man riks- vinna Norges bifall till en af svenska Riksdagen beslutad ändiing i
lagen. nyssnämnda §§, då återstår för regeringen att verkställa den uppsäg(Forts.
) ning af inellanrikslagen, hvartill hon af Riksdagen blifvit bemyndigad.

*“• På den af reservanterna föreslagna vägen har man ock någon
utsigt att kunna få ett förslag till ny mellanrikslag framlagdt redan
för nästa års Riksdag och Storting, hvaremot en nu gjord omedelbar
uppsägning otvifvelaktigt leder dertill, att, äfven om en ny uppgörelse
med Norge kan träffas, denna likväl icke kommer till stånd före utgången
af de två årens uppsägningstid, ja, kanske ännu senare. Den
skyndsamma lösning af frågan, som vi alla önska, torde sålunda bäst
vinnas genom antagande af reservanternas förslag, ff ill detta förslag,
med det af herr Johansson i Noraskog nu gjorda tillägg, ber jag
alltså, herr talman, att få yrka bifall.

Herr Petri: Herr talman! Förhållandena med afseende på

inellanrikslagen ställa sig för närvarande ogynsamt för Sverige, och
detta är af alla parter erkändt, så att derom behöfver icke vidare
ordas. Frågan är om sättet att bäst afhjelpa dessa olägenheter. 1
det hänseendet föreligga nu dels utskottets förslag, som yrkar uppsägning,
och dels reservanternas förslag, som yrkar underhandling
först, och sedan i värsta fall uppsägning. Då jag ställer mig pa
samma sida som utskottet, så ber jag att i korthet få vidröra nagra
af de skäl, som från motsatta sidan blifvit anförda. .

Reservanterna föreslå, att man i skrifvelse till kong!. Alaj:t
skulle anhålla, att Kongl. Maj:t måtte föranstalta om någon revision
af inellanrikslagen, och att om icke detta går, Kongl. Maj:t skulle
bemyndigas att uppsäga densamma. Ja, med den lilla tillit, som jag
har till något tillmötesgående från norsk sida, tror jag, att ett säd an t
beslut icke skulle föranleda till annat än ett för Sverige dyrbart
uppskof på ett års tid och att i alla fall Kongl. Maj:t skulle blifva

nödgad att uppsäga lagen. ,

Vidare hafva reservanterna sagt, att man måste »rakna med den
möjligheten, att, i händelse af uppsägning, efter de stadgade två årens
förlopp någon ny öfverenskommelse ej finnes färdig att inträda i den
upphäfdas ställe». Jag tror icke, att detta är så, farligt- iy skulle
icke någon utjemkning af de nuvarande memngsskiljaktigheterna
mellan Sverige och Norge vara uppnådd inom två år, så ar jag radd
att då ty värr sådana förhållanden inträdt, att någon mellanrikslag

icke kan komma att existera. , ,

Den förste talaren i ordningen sade, att en nu genast skedd
uppsägning skulle kunna betraktas nästan som ett knytnatvesslag.
Jao- tror, att detta är icke så litet öfverdrifvet. Jag kan icke fatta,
att, när man har ett kontrakt mellan två parter och den ena vill
uppsäga kontraktet, men tillika säger, att det endast sker loi a
åvägabringa en ny ömsesidig öfverenskommelse, något förnärmande
skulle ligga i eu sådan uppsägning.

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

Herr talman, efter hvad jag.nu sagt är det påtagligt, att jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mine herrar! Den unio nens

komité, som 1824 tillsattes för att under Mathias Rosenblads
ledning utarbeta ett nytt förslag till mellanrikslag mellan Sverige och
Norge, uttalade i sitt betänkande, att »den satt såsom sitt mål att
genom undanrödjande af de hinder, som för ett närmare samband af
de förenade rikenas ekonomiska intressen kunde möta, i möjligaste
måtto befrämja utvecklingen af en för båda folken gemensam nationell
industri». Denna tanke fortlefde under de följande årtiondena samt
vann i styrka allt mer och mer, och man begrep å ömse sidor om
Kölen, att just det ekonomiska sambandet mellan de båda skandinaviska
rikena skulle föra med sig såsom frukt landens sociala närmande,
lifligare förbindelser på det andliga området samt dertill ett önskvärdt
befästande af den politiska unionen. Det är under det sista
årtiondet, som ett omslag i denna uppfattning egentligen egt rum,
och detta omslag har skett just genom stärkandet och utvecklandet
af vårt nuvarande ekonomiska system, som har en utomordentlig förmåga,
synes det, att splittra i stället för att förena. Detta systems
anhängare hafva med allt större fiendtlighet vändt sig mot mellanrikslagen
såsom varande i deras ögon den egentliga källan till många
af vårt lands ekonomiska olyckor. De hafva öfverdrifvit lagens skadliga
verkningar, och de hafva två gånger under en kort tid framkallat
en revision af lagen för att nu slutligen påyrka dess omedelbara
uppsägning i tanke att få den å nyo reviderad och utan tvifvel
med hemligt hopp hos många, kanske de flesta, att blifva den alldeles
qvitt. Flere af motionärerna och utskottet jemte dem hafva
förklarat, att allmänheten allt mera stadgats i den åsigt, att innevarande
års Riksdag bör taga ytterligare steg å den väg, hvilken beträddes
af 1894 års Riksdag. »Krafvet på en omedelbar uppsägning
— yttra motionärerna — låt vara såsom inledning till en för Sveriges
intressen betryggande omarbetning af lagen, har under det gångna
året framträdt med ökad styrka från alla delar af vårt land.»

Motionärerna och utskottet säga sig tala å allmänhetens vägnar i
de olika delarna af vårt land. Det beror nu på, hvad med allmänheten
skall förstås. Den allmänhet, som vill en omedelbar uppsägning
af mellanrikslagen, tror jag i sjelfva verket endast utgöres af
våra agrar föreningar, våra mjöl- och spanmålsproducenter, tillverkare
af jäst, spik och margarin samt slutligen åtskilliga yrkespolitici, som
behöfva frågan om mellanrikslagen såsom ingrediens i ett nytt stort
politiskt bravurnummer. Men jag förmodar och är öfvertygad om,
att den stora allmänheten, massan af svenska folket, har mycket litet
reda på mellanrikslagen; och de flesta torde af densamma icke hafva
last en enda paragraf. Jag är äfven fullt säker derpå, att de, som
verkligen läst den och sökt att taga reda på lagens verkningar, i allmänhet
icke dela den uppfattning, som i detta full hyllas af det
protektionistiska partiet.

När man talat om mellanrikslagens verkningar, så hafva dess
motståndare fäst sig egentligen vid tre hufvudsaker. 1 första rurn Andra

Kammarens Prof,. 1805. N:o 36. 2

Angående
uppsägning
(tf den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående met hafva de framhållit den ojemna handelsbalansen, som på ett be
uppsägning tiinkligt sätt synes dem luta till Norges fördel. Det hafva äfven flere
af cen s. . ^ mojionjrerna gjort, och en af dem, min granne, herr Eliasson i

mellanriks lagen.

(Forts.)

Skuttungeby, bar till och med, när han skulle lemna ett bevis på
huru ofördelaktigt handelsbalansen stälde sig för Sverige, på ett föga
lyckligt sätt grupperat statistiska siffror. Han har vid talet om
Sveriges export till och import från Norge i båda fallen tagit svenska
uppgifter, då det är alldeles klart, att man, för att få en någorlunda
rigtig uppfattning af hithörande förhållanden, skall för importen till
Sverige taga de svenska siffrorna och för exporten till Norge naturligtvis
de norska. Gör man detta, så ställa sig verkligen sifferförhållandena
annorlunda, än hvad den ärade motionären, herr Eliasson,
syntes förmena. I sjelfva verket hade då införseln från Norge till
Sverige 1893 ett värde af 31,439,496 kronor, utvisande i följd af en
förändring i värdeberäkningen ett sjunkande af vid pass 4 millioner
från föregående år. Men exporten till Norge från Sverige hade samma
åt ett värde af något öfver 28 millioner kronor, utvisande en
stegring från föregående år af nära l million.

Men det är icke nog härmed. Det är icke hela denna export
och hela denna import, som faller under inflytandet af mellanrikslagen.
För att få klart för sig mellanrikslagens inflytande på samfärdseln
mellan Sverige och Norge, måste man frånse alla i begge
rikena tullfria varor, som af mellanrikslagen icke beröras, vidare alla
tullpligtiga varor, som icke inom Sverige eller Norge produceras,
samt slutligen sådana inhemska varor, för hvilka afsändarne icke
kunnat eller icke brytt sig om att anskaffa produktionsbevis. Håller
man sig sålunda till den delen af exporten, som af mellanrikslagen
direkt beröres, ställa sig i sjelfva verket siffrorna ännu gynsammaro
för oss med afseende på den internationella förbindelsen mellan
Sverige och Norge. Enligt den svenska statistiken var värdet åt denna
införsel från Norge till Sverige år 1893 nära 15 i/s millioner, då deremot
värdet af exporten från Sverige till Norge var något öfver 19 millioner.
Det var således här ett plus för Sverige af mellan 3 och 4
millioner.

Vidare har man talat om mellanrikslagens skadliga inverkan på
det svenska jordbruket. Derom tala flere af motionärerna eller kanske
rättare alla motionärerna, och i deras tal instämmer äfven utskottet
på sid. 2 och 3, der det framhåller mellanrikslagens skadliga inflytande
på det svenska jordbruket, ända fram till slutet af år 1894.
Jag skall anhålla att äfven i detta fäll som stöd för min afvikande
åsigt få anföra några siffror. Hela spanmålsinförseln till Sverige 1893
af omalen spanmål var något öfver 221 millioner kg. och af malen spanmål
15 1/i millioner kg., uti runda tal räknadt. Åt hela denna import af
malen och omalen spanmål utgjorde importen från Norge en försvinnande
liten del, eller af omalen spanmål 1 1/2 million kg. och af malen
3,750,000 kg. Men nu är det väl att märka, att af denna spanmålsimport
från Norge berördes endast en högst obetydlig del af den
s. k. mellanrikslagen. På grund af densamma gick tullfri af omalen
spanmål 46,000 kg. och af malen 359,000 kg., således en, så vidt jag
kan förstå, försvinnande liten del i jemförelse med det hela. Nu

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

har visserligen utskottet anfört, att, sedan tullukasen utkom i början Angående
af detta år, förhållandena högst väsentligt förändrats till det sämre, uppsägning
i det att den tullfria importen af spannmål från Norge väsentligt stigit,
så att den under månaderna januari, februari och mars endast lagen.

till stora Kopparbergs, Vermlands och Elfsborgs län skulle uppgå (Forts.)

till 677,000 kg. Ja, detta är ju mycket möjligt, och det utgör endast
ett nytt bevis på den gamla satsen, att straffet stundom följer
mycket snabbt på synden.

Man har, när man talat om mellanrikslagens inverkan på det
svenska landtbruket, äfven talat om den brödimport, som från Norge
egt rum till Sverige. Med afseende på denna import är det på det
sättet stäldt, att, sedan en förändring år 1890 infördes i § 3 mellanrikslagen,
hvarigenom bakning förklarades vara någonting, som icke
medförde naturalisation af varan, importen af bröd från Norge till
Sverige sjönk i högst betydande grad. Under åren 1887—89 var importen
af finare bröd i medeltal 83,000 kg., föll derefter och var
under åren 1890—92 endast 42,000 kg. samt 1893 endast 25,000 kg.

Och hvad beträffar importen af »bröd, andra slag», så uppgick den
1889 till 1,331,000 kg., sjönk de följande åren till 159,000 kg. och
utgjorde 1893 endast 44,000 kg. Jag förmodar, att Jerikos murar
icke ramla för så litet.

Slutligen har man talat om mellanrikslagens utomordentligt skadliga
inverkan på den svenska industrien. Jag kan endast beklaga
mina högt aktade politiska motståndare för det temligen ljumma
understöd, som de i detta fall erhållit både af embetsverken och bevillningsutskottet,
emedan alla dessa auktoriteter förklarat, att »de
funnit de mot mellanrikslagen anförda klagomålen, så vidt de blifvit
på faktiska förhållanden grundade, i allmänhet, särskildt hvad beträffar
den egentliga fabriksindustrien, ega mindre både omfattning
och innebörd än embetsverken, med afseende å den allmänna meningen
rörande mellanrikslagen väntat». Ja, det skall Gud veta, att,
om man närmare ser i papperen, d. v. s. närmare undersöker de
statistiska data, der icke finnas synnerligt grundade skäl till klagan.

Och det är karakteristiskt, att, när embetsverken och bevillningsutskottet
skola framhålla några särskilda grenar af den svenska industrien,
som skulle lida af mellanrikslagen, de icke kunna anföra
andra än spik , jäst- och margarinindustrien. Jag tror, att endast
denna omständighet torde visa, att mellanrikslagen med afseende på
den svenska industriens trefnad icke är så absolut förkastlig. Man
behöfver endast undersöka exportsiffrorna för en mängd varugrupper,
för hvilka jag har uppgifter här uti min hand, för att finna, att
Sverige under de sista åren, i synnerhet 1893, häften allt mer vidgad
marknad i Norge. I synnerhet gäller detta om den s. k. textilindustrien.

På det hela kan man säga, att under den sista tiden de båda
rikena Sverige och Norge uti sitt varuutbyte hafva stått och fortfarande
stå på samma ståndpunkt, på hvilken de stått under ett par
tre årtionden, och att, om en förändring häri under det sista årot inträffat,
denna förändring hellre varit till förmån för Sverige. Men
hvad som är absolut säkert, är, att de förenade rikena tillsammans

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

inom sitt eget område så småningom alltmer undanträngt utlandet och
förbehållit Sverige-Norge såsom marknadsplats för sin egen industri.

Med allt detta vill jag icke förneka, herr talman, att mellanrikslagen
behöfver i många punkter revideras. Jag erkänner villigt,
att, på grund af den tullförhöjning å spanmål som skett under denna
riksdag, det är nödvändigt att åstadkomma en sådan förändring i 3 §
mellanrikslagen, att spanmål, vare sig den är norsk eller icke, skall
vid export från Norge till Sverige bära hel tull, med undantag naturligtvis
för de småpartier, hvarom mellanrikslagens 4 § har att tala.
Vidare synes det mig klart, att mellanrikslagen måste förändras äfven
i den rigtning, att icke den norska industrien må kunna tillgodogöra
sig tulldifferenserna på diverse råämnen, hvilket rubbar reciprociteten
mellan rikena till Sveriges skada. I det fallet är jag
fullkomligt ense med utskottet liksom med utskottets reservanter.
Jag skiljer mig från dem endast med afseende på sättet att vinna
det åsyftade målet, och i det fallet ber jag att få sluta mig
helt och hållet till bevillningsutskottets ärade reservanter. När jag
medger, att en revision af mellanrikslagen är väl behöflig, är jag
deraf i min tanke alls icke förpligtad att tillika vara med om lagens
uppsägning såsom den första åtgärden att vidtaga. Btt sådant tillvägagångssätt
är ungefär detsamma som att söka komma till nytt
aftal med en bolagsman eller gammal vän på det viset, att man såsom
inledning till aftalet ger honom ett knytnäfsslag midt i ansigtet.
Jag kan icke finna, att ett sådant tillvägagående är praktiskt. Erfarenheten
ger icke vid handen, att det är nödvändigt i våra förbindelser
med vårt brödraland. Jag är i det fallet af en helt annan

tanke än den siste ärade talaren, herr Petri. Vid de två revisioner

af mellanrikslagen, som genomförts 1887 och 1890, har, så vidt jag
vet, Norge visat allt önskligt tillmötesgående mot Sveriges önskningar,
och jag ber att få fästa uppmärksamheten på den omständigheten,
att båda gångerna yrkandet på revision utgick ifrån Sverige.

I likhet med utskottets reservanter anser jag således, att det
skulle vara en mycket opraktisk procedur, för så vidt man verkligen
vill en ny mellanrikslag, att börja med lagens uppsägning, emedan
det i så fall, att döma af den erfarenhet, som man hitintills haft,

skulle komma att dröja en mycket längre tid, innan man kunde få

en ny mellanrikslag till stånd. Det kunde till och med hända, att
vid de två årens slut man stode utan mellanrikslag till förfång för
våra näringar, såsom de ärade utskottsreservanterna anfört uti sin
enligt mitt förmenande väl skrifna reservation, sid. 23, der reservanterna
i fyra punkter framhålla de olägenheter för hela det svenska
näringslifvet, som skulle blifva en följd deraf, att icke någon ny
mellanrikslag hade kommit till stånd före uppsägningstidens slut.

Då jag icke annat kan förstå, än att en dylik eventualitet skulle
vara till oberäknelig skada för vårt fädernesland, så kan jag icke
vara med om ett förslag, som innebär mellanrikslagens omedelbara
uppsägning före inledandet af underhandlingar om en revision, och
jag får derför, herr talman, instämma med de ärade utskottsreservanterna
med den modifiering i deras yrkande, som af den förste
ärade talaren blifvit framstäldt.

Onsdagen den 1 Maj. 21 N:o 38.

Herr Bäckgren: Då jag varit med om att underteckna en af Angående

motionerna om mellanrikslagens uppsägande, så skall jag be att få uppsägning
yrka bifall till utskottets väl motiverade hemställan derom. mellanriks Så

vidt jag kan förstå, äro de handels- och sjöfartsöfverenskom- lagen.
melser mellan Sverige och Norge, som äro sammanfattade i den s. k. (Forts.)
mellanrikslagen, tillkomna för att bereda fördelar för de båda
ländernas närings- och handelslif, men då innehållet i dessa öfverenskommelser
i flera fall är sådant, att det till följd af Norges tulllagstiftning
länder hufvudsakligen detta land till godo och naturligtvis
då på Sveriges bekostnad, så blir det för vårt land en oafvislig pligt
och tvingande nödvändighet att söka få de uppenbara missförhållandena
undanröjda. De från svenska näringsidkare flerfaldiga gånger framburna
klagomålen öfver mellanrikslagens för Sverige skadliga bestämmelser
med anhållan om åtgärders vidtagande för deras afhjelpande
bära väl vittne om, att mellanrikslagen icke alltid tillgodosett berättigade
anspråk från svensk sida. Dessa klagomål hafva tillkommit
efter den erfarenhet, som i det praktiska lifvet vunnits med tillämpning
af lagens innehåll. Många torde de ej vara, hvilka nu ej inse,
att mellanrikslagen behöfver omarbetas för att bättre fylla sin
bestämmelse, att vara till båtnad såväl för Sverige som för Norge.

Utskottets samtliga herrar ledamöter tyckas också vara eniga om,
att en förändring bör ske, och det synes vara endast i fråga om sjelfva
sättet att få denna förändring till stånd, som åsigterna inom utskottet
äro delade.

Reservanternas största fruktan för en öppen och klar uppsägning
af mellanrikslagen skulle väl ligga i faran att icke vidare få någon
mellanrikslag till stånd de begge länderna emellan. Frågan är då, om
olägenheterna deraf skulle för vårt land blifva större, än hvad de
äro med den mellanrikslag, som nu finnes. Genom uträkningar har
man ju visat, att mellanrikslagens verkningar minskat Sveriges
inkomster årligen med millioner kronor. Äfven om dessa siffror
skulle hafva stält sig något olika, i fall mellanrikslagen icke funnits
till, bevisa de dock, att denna lag icke verkat för Sverige, hvad
man med densamma åsyftat. Skulle det åsyftade lättare varuutbytet
de båda länderna emellan ske med så betydliga uppoffringar från
Sveriges sida, som man framhållit, så blir det ju Riksdagens pligt
att uttala sig för en uppsägning af mellanrikslagen, den må sedan
komma till stånd i annan form eller icke. En handels- och sjöfartsöfverenskommelse,
som hufvudsakligen gynnar blott det ena landet
på det andras bekostnad, är efter min uppfattning mellan fria nationer
hvarken rättvis eller önskvärd; och att, såsom mellanrikslagen nu är
affattad, den icke lyckats jemnt afväga fördelarne mellan de begge
länderna, derom vittna de många klagomålen öfver densamma från
svensk sida. Lika litet som det må tillkomma Sverige att genom
mellanrikslagen njuta oskäliga fördelar på Norges bekostnad, lika
litet må det tillkomma Norge att hufvudsakligen hafva fördelarne
på sin sida. Kommer en uppsägning till stånd, blifva de båda
länderna i tillfälle, om de så önska, att med afseende på förhållandena
sådana som de varit, sådana som de nu äro och sådana de
under uppsägningstiden kunna gestalta sig, grundligen revidera och

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående omarbeta mellanrikslagen, så att den må verka hvad man med denuppsägning
gamma åsyftar, nemligen ömsesidig fördel för de båda brödralanden.
mrtlanriks- Ser lnan nu På reservanternas olika förslag, så synes det, som
lagen. * om det knappast skulle kunna leda till någon ny mellanrikslag.

(Forts.) Reservanterna tala visserligen först om underhandlingar och skyndsamma
underhandlingar, som skulle kunna leda dertill, att förslag
till ny mellanrikslag kunde framläggas till nästa års Riksdag, men
det ser ut, som om reservanterna sjelfva ej hade så synnerligen stor
förhoppning, att dessa underhandlingar skulle leda till någon ny
mellanrikslag. Ty omedelbart efter detta reservanternas förslag tala
de om, att, i fall underhandlingarne ej ledde till det önskade resultatet,
för nästa Riksdag skulle framläggas uppgift om det resultat, hvartill
dessa underhandlingar ledt, på det att, som reservanterna såga, nästa
års Riksdag »må blifva i tillfälle att efter sig företeende omständigheter
besluta, om mellanrikslagen skall uppsägas eller .icke». Hålla
nu reservanterna strängt på sin åsigt, att någon uppsägning af rrellanrikslagen
ej bör ske, och skulle den åsigten vinna majoritet inom
denna kammare i år, så får man väl icke antaga, att denna majoritet
skulle till nästa år helt och hållet byta om mening i denna fråga,
så att en uppsägning då skulle kunna i denna kammare beslutas.

Vidare hemställa reservanterna om ändring i § 3. Det föreföll
mig, när jag genomläste reservationen, mycket besynnnerligt, att
icke ett ord nämndes om § 14, men som den ärade vice ordföranden
i bevillningsutskottet nu har framlagt förslag om ett tillägg, så att
äfven orden »i 14 §» skulle intagas, vill jag icke fästa mig dervid.
Det hade i annat fall skolat leda till, att de vid denna riksdag
beslutade tullsatserna reducerats till jemnt hälften, ty den utländska
spanmålen hade ju då sökt sig väg öfver Norge till vårt land.

Reservanterna hemställa i sista punkten af klämmen, att, om
underhandlingarne om den begärda förändringen af §§ 3 och 14 icke
skulle leda till önskvärdt resultat, Riksdagen skulle »bemyndiga»
Kongl. Maj:t att uppsäga mellanrikslagen. Ja, detta bemyndigande
kan visserligen innebära en uppsägning af mellanrikslagen, men det
kan också innebära rakt ingenting, ty om Kongl. Maj:t ej_ sjelf
skulle vilja hafva mellanrikslagen uppsagd, så begagnar sig Kongl.
Maj:t naturligtvis icke af detta bemyndigande, och då stå vi på
samma ståndpunkt, som vi nu stå.

Herr talman! Då enligt min uppfattning en uppsägning af den
nuvarande mellanrikslagen fortare och lättare skulle leda till att
få en efter Sveriges nuvarande förhållanden mera afpassad mellanrikslag,
så anhåller jag att få vidhålla mitt i början af mitt anförande
gjorda yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Kardell: En sund unionspolitik här i norden måste i

främsta rummet gå ut på att allt mera närma de skandinaviska
brödrafolken till hvarandra, att verka för deras allt närmare sammanslutning
uti vänskap och förtroende. På våldets väg kan naturligtvis
icke detta mål nås. Den vägen leder endast till nationalhatets förbannelse,
och har man en gång kommit dit, är det icke mycket bevändt
med nordens lugn, kanhända ej heller med nordens sjelfstän -

Onsdagen den 1 Maj. 23 N:o 30.

(likhet. Min öfverrygelse är, att utan hjertats union någon verklig Angående
politisk union icke är i längden möjlig. af^den^k

Jag tror emellertid, att man kan säga, att, i trots af de mer mellanrikseller
mindre våldsamma politiska slitningar, som då och då rubbat Ingen.

harmonien i norden allt sedan 1814, i det stora hela ett allt större (Forts.)

närmande dock egt rum mellan de båda brödrafolkens djupare lager,
ett närmande, som gjort, att det gamla nationalhatet allt mera aftagit.

Detta närmande beror i främsta rummet på de tilltagande kommersiella
förbindelser, som under denna tid varit rådande mellan de
båda folken. Det gifves, som vi veta, intet säkrare medel att borttaga
gamla nationella fördomar eller närma nationerna till hvarandra
än handeln. Det bar sagts, att ingen ångbåt befordrar gods
och passagerare mellan Dover och Calais utan att en del af det
forna nationalhatet mellan engelsmän och fransmän blir afnött. På
samma sätt kan man säga, att intet bantåg befordrar gods och passagerare
mellan olika punkter i Sverige och Norge, utan att de gamla
nationella skiljaktigheterna minskas, utan att de forna dissonanserna
småningom försvinna och upplösas i harmoni.

Vi, som bo i gränsprovinserna, känna bäst till detta. Jag kan
specielt anföra exempel från Jernband. Under den gamla tiden,
under ofridens och tullskrankornas tidehvarf rådde der ett verkligt
nationalhat mellan trönder och jemtar. Uti Jemtland finnas ännu
bland folket åtskilliga sägner och berättelser från denna tid, i hvilka
norrmannen, då han der förekommer, icke framställes just i någon
fördelaktig dager. Den omständigheten beror derpå, att hans bild
blifvit vanstäld af nationalhatet. Sådana berättelser gå visserligen
ännu ibland folket, och det händer, att man skrattar åt dem, men
det finnes ingen enda sådan berättelse från vår tid; dertill är vänskapen
med bröderna på andra sidan gränsen allt för stark; man känner
den allt för intimt, allt för nära för att nu kunna göra sig skyldig
till något sådant.

Man må väl taga sig till vara för att störa det sammansmältningsarbete,
som sålunda börjat och under långliga tider fortgått,
hvilket man skulle göra, om man rubbade handelsförbindelserna.

Här har talats så mycket om handelsbalansen, hör har ordats
om, att vi Ivenskar årligen skulle förlora betydande penningsummor
till norrmännen. Huru kan man säga det? Det finnes ingen, som
kan exakt uppgifva handelsomsättningens storlek. Det finnes ingen,
som kan kontrollera uppgifterna om export och import. De officiella
siffrorna afvika här vid lag betydligt ifrån hvarandra. Och då
enskilda personer undersöka dessa förhållanden, så komma de, som
vi hafva funnit, till högst olika resultat. Enligt somliga blir det en
högst betydande förlust för Sverige, såsom en bekant ledamot af
Första Kammaren räknat ut. Enligt andra skulle vi deremot till och
med hafva vinst på förbindelsen. Men äfven om vi till punkt och
pricka kände till värdet af importen och exporten, hvad skulle detta
egentligen lära oss om handelsbalansen? Vi må komma i håg, att
export icke alltid är detsamma som vinst och import icke alltid detsamma
som förlust. Det kan ju mycket väl låta tänka sig, att en
norrman exporterar en vara till Sverige, och att den svenska köparen

N:o 30.

Angående
uppstigning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj

der vid lag gör en betydande vinst, under det den norska säljaren gör
en betydande ''förlust. Sådana förhållanden äro naturligtvis icke de
vanliga. Man får icke betrakta affärer i allmänhet såsom ett slags
operationer, vid hvilka de båda parterna söka att lura hvarandra, så
att den ena skall vinna och den andra förlora. Långt derifrån! Förhållandet
är tvärt om sådant, att vid sunda affärer, då båda parterna
gå till dem med öppen blick för sakförhållandena, resultatet blir det,
att båda vinna, både säljaren och köparen. Så är förhållandet mellan
de enskilde och så är äfven förhållandet mellan nationerna.

Jag anser sålunda, att under den tid, vi haft mellanrikslagen,
den har visat sig vara till gagn för de båda brödrafolken; ingen
torde kunna bevisa motsatsen. Vi, som bo i gränsprovinserna, hafva,
såsom sagdt, endast fördelaktig erfarenhet om dess verkningar. Det
är för öfrigt egendomligt, att af de 56 ledamöter från denna kammare,
hvilka undertecknat den stora motionen om mellanrikslagens uppsägning,
äro icke färre än 42 från Göta rike, 13 från Svea rike och
de flesta af dem från de ostligare trakterna af denna landsända, samt
endast en från Norrland; denne representerar en ort, som är mera
aflägsen från Norge än någon annan valkrets i Norrland. Detta
förhållande torde också bevisa någonting i fråga om det rätta sakförhållandet
här vid lag.

En talare på jönköpingsbänken nämnde, att norrmännen burit
sig illa åt beträffande den wdiplomatiska frågan m. m. Jag undrar
hvad den saken hör hit? Äfven om alls icke någon politisk union
funnes mellan Sverige och Norge, behöfdes dock en mellanrikslag;
men eu politisk union mellan de begge folken utan en mellanrikslag
är en omöjlighet. Skulle man nu åter införa tullskrankor, sådana
som i forna tider skilde Sverige och Norge från hvarandra, skulle
detta leda till mycket elände; ty dermed skulle naturligtvis följa
smyghandel och andra demoraliserande saker. Smyghandeln skulle
helt enkelt icke kunna förhindras, ty den politiska gränsen mellan
Sverige och Norge är långt ifrån öfver allt densamma som den
naturliga. Det finnes på östra sidan om Kölen flera socknar, som
tillhöra Norge; huru skulle man på dessa ställen kunna hindra lurendrejeri?
Detta skulle knappast lyckas äfven om man dit kommenderade
hela den svenska armén! •

Jag anser sålunda, att det ligger stor fara i att nu biträda
utskottets hemställan om ovilkorlig uppsägning. En talare frågade
hvilka dessa faror skulle vara. Jo, det är naturligtvis först och främst
den faran, att vi om ett par år härefter antagligen icke hafva någon
mellanrikslag, något som enligt min åsigt vore en stor olycka för
norden. Denna fara hafva vi å vår sida velat undvika. Genom
uppsägningen skulle också uppstå förbittring och ovilja mot Sverige
från norsk sida; vi skulle genom ett sådant tillvägagående taga till
förebild den norska vestern, som ju vill uppsäga den konsulära
gemenskapen utan föregående underhandling med Sverige. Jag har
hört detta tillvägagående klandras mycket och med rätta, och detta
i synnerhet från det håll, der man nu önskar omedelbar uppsägning.

Jag medgifver nog, att en revision af mellanrikslagen är nödvändig
just med hänsyn till de höga tullsatser på spanmäl, som i år

Onsdagen den 1 Maj. 26 N:o 30-

antagits af Riksdagen. Må vi då nöja oss med alt begära cn sådan Angående
revision, inen sjelfva mellanrikslagen böra vi hålla på, ty den är
nödvändig så länge vi icke kunna få en fullständig tullförening mellan me/;anrj/csde
båda länderna till stånd, hvilket naturligtvis vore det bästa. Men lagen.

med de olika tullsystem, som nu råda i de begge länderna, kunna (Forts.)

vi för närvarande icke tänka på något sådant. Vi böra sålunda,
såsom sagdt, nöja oss med att begära en revision och medgifva uppsägning
endast om norrmännen icke vilja gå in på en billig revision.

Då är det deras fel och icke vårt att mellanrikslagen uppbäfves.

Jag ber, herr talman, att på grund häraf få yrka bifall till reservanternas
hemställan med det af herr Johan Johansson gjorda tillägget.

Herr Norberg instämde häruti.

Herr friherre von Knorring: Af den reservation, som bifogats
utskottets betänkande, framgår, att reservanterna, i likhet med
bevillningsutskottets pluralitet, anse, att en revision af mellanrikslagen
bör ske. Reservanterna äro dock af olika åsigt mot utskottet
beträffande sättet att få denna revision till stånd. Mellan raderna af
reservationen kan man dock läsa, att reservanterna äfven beherskas
af en ganska stor fruktan för att, om mellanrikslagen nu blir uppsagd,
det kan inträffa, att någon ny mellanrikslag sedan alls icke
kommer till stånd. Huru vida reservanterna anse, att det är lämpligare
att behålla den nuvarande mellanrikslagen, sådan den är, än att
icke alls hafva någon mellanrikslag, det vågar jag nu icke afgöra.

Af vissa yttranden, som bevillningsutskottets vice ordförande nyss
fälde, har jag dock vågat att draga en slutsats, som jag behåller för
mig sjelf. Jag tror emellertid, att hvarje fruktan för att, om mellanrikslagen
nu uppsäges, någon ny mellanrikslag icke skall komma till
stånd är obefogad. Den är obefogad, derför att norrmännen sannolikt
skola väl betänka sig, innan de vägra ingå på de medgifvanden,
som fordras från svensk sida, då de väl kunna inse, att, i händelse
en tullgräns upprättas mellan de båda länderna, Norge sannolikt
skall göra långt större förluster derpå än Sverige. Under sådant
förhållande skulle nemligen norrmännen naturligtvis få långt svårare
att få in sina varor i vårt land, som har högre tullar, än vi skulle
hafva att få in våra varor till dem, då tullarne ju äro låga i Norge.

Derjemte är att märka, att under en mellanrikslags-regim hafva norrmännen
utsigt att kunna få sälja sina varor i vårt land relativt för
högre pris än vi våra varor i deras land, derför att de i vårt land
hufvudsakligen konkurrera endast med svenska varor, hvaremot vi i
Norge med anledning af Norges lägre tullsatser måste konkurrera
utom med norska, äfven med utländska varor. Jag tror således, att
hvarje farhåga, att icke en ny mellanrikslag skulle komma till stånd,
i händelse den nuvarande blir uppsagd, är oberättigad.

Såsom ett skäl för att icke uppsäga mellanrikslagen nu genast
hafva reservanterna framhållit, att norrmännen alltid förut visat stort
tillmötesgående, då det varit fråga om revision af denna lag. Jag
anser icke detta skäl vara användbart, ty först och främst är det nu
fråga om eu långt vidsträcktare revision än förut; och dertill kom -

N:o 36 5)6 Onsdagen den 1 Maj.

Angående mer, att den nuvarande norska regeringen sannolikt skall hysa stora
af^len^k betänkligheter att utan nödtvång göra några inedgifvanden i afseende
mellanriks- På mellanrikslagen, enär den då säkerligen skulle utsätta sig för beto,
gen. skyllningen att »taga svenska hänsyn», en beskyllning, som i andra
(Forts.) hänseenden gjorts samma regering, ehuru, efter all anledning att
antaga, orättvist. Deremot ställer sig saken helt annorlunda, om den
norska regeringen kan för stortinget framvisa det andra alternativet:
om icke de begärda medgifvandena lemnas, så är det slut med mellanrikslagen.

Jag tror sålunda, att det klokaste sättet att gå till väga för att
nå det åsyftade målet är att uppsäga mellanrikslagen. Bevillningsutskottets
vice ordförande sade visserligen, att ett sådant tillvägagående
vore att använda en knytnäfspolitik. På samma gång karakteriserade
han dock det sätt, som norrmännen använda i ett visst annat
hänseende, så, att det vore att, utan att först tillfråga grannen, vidtaga
åtgärder emot honom. Jag skulle vilja helt enkelt kasta om
denna karakterisering, och jag har så mycket större anledning dertill,
som jag tror mig veta, att när en handelstraktat finnes mellan två
länder, och deri stadgats ömsesidig uppsägningsrätt, är det vanligt,
att det landet, som önskar en revision af traktaten, först uppsäger
densamma, och icke plägar detta anses såsom knytnäfspolitik. Ännu
mindre bör en uppsägning af oss nu anses såsom sådan politik.

Det kunde nog vara ännu mycket att anföra mot reservanternas
förslag, men jag vill icke allt för länge upptaga kammarens tid. Jag
vill blott anmärka, att det föreslagits, att regeringen skulle söka
åstadkomma sådan ändring i § 3 af gällande mellanrikslag, att spannmål
från Norge till Sverige komme att draga hel tull. Nu har från
reservanternas sida gjorts ett tillägg i afseende på 14 §, som befunnits
alldeles nödvändigt. Men det finnes också bestämmelser i 4 §,
som böra ändras, nemligen beträffande införsel af småpartier, 150 kg.
omalen och 100 kg. malen spanmål, ty denna införsel kommer naturligtvis
eljest att fortgå lika obehindradt som hittills. Huru stora
qvantiteter spanmål importeras till os9 i dylika småpartier, det känner
jag icke, men någon obetydlighet är det icke. Det är för öfrigt
mycket antagligt, att, om de nu begärda medgifvandena göras beträffande
spannmålstullen, underhandlingarne om afhjelpande af de
öfriga bristerna i lagen komma att draga så mycket längre ut på
tiden, så att det icke finnes någon säkerhet för att resultatet kan
framläggas för nästa Riksdag. Man kan derjemte antaga möjligheten
af att, sedan medgifvande lemnats af Norge i afseende å spanmålstullarne,
Riksdagen icke skulle befinnas synnerligen angelägen
att uppsäga mellanrikslagen, äfven om förslaget till de öfriga bristernas
afhjelpande icke befunnes tillfredsställande. Det är äfven
derför jag hyser den åsigt, att det är bäst att smida medan jernet
är varmt och nu genast uppsäga lagen.

Jag yrkar på grund häraf bifall till utskottets hemställan.

. . *

Häruti instämde herrar Hy dberg, Hoéthius och Hestadius.

Herr Frcdholm från Stockholm: Som kammaren behagade er -

Onsdagen den 1 Maj. 27 N;o 38-

inra sig, aflat sistlidne Riksdag en skrifvelse till Kongl. Maj:t med Angående
begäran, att Kongl. Maj:t måtte bringa till stånd en utredning rörande
mellanrikslagen och på grund deraf framkomma med framställning i meuanriksämnet.
lagen.

Utredningen hafva vi fått, men jag beklagar, att någon framställ- (Forts.)
ning med anledning deraf icke blifvit af regeringen till Riksdagen
afgifven. Jag beklagar detta derför, att under hela det år, som förflutit,
sedan Riksdagen afgaf sin skrifvelse, här i landet pågått en
väldig agitation för att få mellanrikslagen upphäfd, under antagande,
att denna mellanrikslag endast och allenast medfört ogynsamma verkningar
för vårt land och dess industri. Denna agitation har, som vi
veta, utmynnat i fyra till denna Riksdag afgifna motioner, uti hvilka
mer än hundra af Riksdagens ledamöter hafva deltagit. Man skulle,
såsom det vill synas mig, kunnat hafva skäl att förvänta, det regeringen
redan af denna anledning skulle hafva funnit sig föranlåten
att till Riksdagen inkomma med flen begärda framställningen i ämnet,
och det vill vidare synas mig, som man till en sådan förväntan skulle
kunnat hafva ännu större skal, derför att regeringen till denna Riksdag
inkom med en proposition om betydligt höjda spanmålstullar. Det
vill nemligen på grund af sakens vigt synas, som om i samband med
denna proposition också bort göras antydan om, huru man skulle
ordna förhållandena i afseende på spanmålshandeln mellan Sverige
och Norge.

Emellertid hafva långt ifrån alla varit eniga i att anse, att mellaniikslagen
för landet medfört så stora olägenheter, som motionärerna
påstått, i synnerhet en af dem, som för sin del anser för landet förmånligast
att icke hafva någon mellanrikslag alls. De myndigheter,
som yttrat sig i frågan, äro af annan mening och hafva betraktat den
både med mycket större sakkunskap och med mycket större lugn.

Man bör derför tillmäta myndigheternas omdöme betydligt större
vitsord än en hos allmänheten uppjagad opinion, i synnerhet om den
hyses af personer, som hvarken hafva förmåga eller tid att taga
kännedom om denna ganska invecklade fråga, hvilket i många fall
torde vara händelsen. Alla äro likväl ense om, att mellanrikslagen,
sådan den nu är, är behäftad med brister, hvilka uppkommit på den
grund, att Sverige, sedan den sista revisionen vidtogs, har gjort så
stora förändringar i sin ekonomiska lagstiftning. Alla äro också ense
derom, att man bör söka att få sådana ändringar till stånd, hvarigenom
lagen fortfarande kan komma att fylla sitt ändamål till fromma
för båda folken.

Det är endast och allenast om sättet, på hvilket man skall gå
till väga för att vinna detta mål, som meningarne äro delade. Men
det är ju tydligt och klart, att uti en fråga som denna, af en sådan
mellanfolklig beskaffenhet och af så djupt ingripande betydelse, man
icke kan begära, att hvarje enskild person skall hafva den öfverblick
öfver förhållandena och den kännedom om alla på frågan inverkande
omständigheter, som är nödvändig, för att man skall kunna bestämma
sig för det sätt, på hvilket det är klokast att gå till väga, när man
vill åstadkomma ändring. Denna öfverblick af förhållandena, som
den enskilde saknar, den är likväl regeringen i besittning af. Men

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k
mellanrikslagen.

(Forts.)

Onsilagen den 1 Maj.

då nu utskottet icke i någon framställning från regeringen haft lodning
för sitt omdöme, har det fått lita på egna krafter, och derför
har det inom utskottet gjort sig olika meningar gällande om bästa
sättet att gå till väga för att få af alla önskad ändring till stånd, allt
efter den opinion om mellanrikslagens menliga verkningar, som hos
den ene eller andre medlemmen af utskottet varit rådande.

Då vi nu emellertid stå inför ett afgörande, så vill det synas
mig, som om det för kammarens ledamöter skulle vara af mycket
stor vigt att få kännedom om, hvilken ställning regeringen intager
till denna fråga; och då vi äro nog lyckliga att se hans excellens
herr statsministern här närvarande, så tager jag mig friheten att till
honom framföra en vördsam anhållan, att han ville lemna kammaren
del af den ställning, regeringen intager till frågan, och hvilket sätt
regeringen anser klokast att tillgripa för att vinna det åsyftade ändamålet.
En sådan kännedom om regeringens ståndpunkt synes mig
vara vigtig, icke blott för denna kammare, utan kanske ännu mer
för utskottet, för den händelse att kamrarne skulle stanna i olika
beslut och en sammanjcmkning af kamrarnes olika meningar sålunda
blir en nödvändighet.

Beträffande de olika sätt att vinna ändring i mellanrikslagen,
som här blifvit framhållna, så kan jag för min del icke finna annat,
än att en ovilkorlig uppsägning skulle vara det minst lämpliga. I
motsats härtill yttrade den siste talaren, att, så vidt han kunde finna,
en ovilkorlig uppsägning vore det enda rätta sättet, ty, säde han,
han hyser ingen fruktan för, att icke en ny mellanrikslag skulle
komma till stånd, och detta af det skäl, att norrmännen skulle hafva
större förlust af lagens upphäfvande än svenskarne. Detta sitt påstående
grundade han derpå, att tullarne och följaktligen äfven varuprisen
här i landet äro högre än i Norge, och att norrmännen derför
skulle hafva stor fördel af att exportera sina varor hit, under det vi
deremot skulle hafva olägenhet af att exportera våra varor till Norge
genom att der erhålla lägre pris. Jag kan icke förstå ett sådant
resonnement, enär det väl bör vara alldeles likgiltigt, hvilka tullar
äro gällande i importlandet, då det på denna marknad är med den
inländska tillverkningen som vi i Norge, likasåväl som norrmännen
här, hafva att kämpa. Konkurrensen blir i det hänseendet precis
lika, huru stora eller små tullarne än äro. Fördelen af mellanrikslagen
ligger deri, att begge folken med lätthet kunna skicka sina
varor till hvarandra och att de dervid stå till hvarandra i bättre
ställning än till utlandet, så att de lättare än utländingen kunna hos
hvarandra till fromma för begge folken skapa sig en marknad.

Såsom ett ytterligare skäl, hvarför man borde upphäfva lagen,
anlörde samme talare, att man vid en underhandling icke skulle
komma att röna tillmötesgående från norrmännens sida. Detta är
ott resonnement, som jag icke heller kan förstå, ty om, som han
sade, lagen för norrmännen medför så betydligt stora fördelar, så
skulle det förvåna mig på det allra högsta, om de icke skulle bemöda
sig om att göra de för lagens bestånd nödiga medgifvandena,
hvarigenom ett för dem så fördelaktigt förhållande som det talaren
framhöll skulle kunna ega fortvaro. Då han på dessa skäl ansåg

Onsdagen den 1 Maj. 29 N:o 36.

klokheten bjuda att nu uppsäga lagen, så får jag säga, att hvad som Angående
är klokt i fråga om mellanrikslagen ibland icke är så alldeles lätt
att finna. De af kammarens ledamöter, som voro här i Riksdagen år niellanriks1887,
torde påminna sig, huruledes vid den då vidtagna revisionen lagen.
af mellanrikslagen reste sig ett högst betydligt motstånd mot en af (Forts.)

de förändringar, som då i lagen infördes, nemligen den, att en vara
af utländskt ursprung, som undergått endast förmalning, icke skulle
åtnjuta tullfrihet. Herrarne torde minnas, hurusom qvarnegarne då
förklarade, att ett sådant stadgande skulle lägga hinder i vägen för
afsättningen af deras mjöl till Norge, och hurusom de på denna
grund ville förhindra mellanrikslagens antagande. Men huru gestaltade
sig förhållandena året derpå? Hade icke denna bestämmelse
antagits 1887, huru hade det då gått för oss 1888 och sedermera?

Det är verkligen, på sätt omnämnda förhållande utvisar, en ganska
svår sak att komma under fund med hvad som med hänsyn till framtiden
är klokt eller icke klokt, när man grundar sitt omdöme på
vexlande och tillfälliga förhållanden.

Hvad nu beträffar de andra begge förslagen, så skulle jag helst
hafva sett, att man nu endast beslutade sig för att göra en revision
af lagen för att få de olägenheter, som nu är förknippade med densamma,
afhjelpta. Jag tror nemligen, att en sådan revision skulle
kunna gå mycket lätt för sig, om man vore tillmötesgående å ömse
sidor, hvilket dock förutsätter, att man erkänner de fördelar, lagen
har och likaledes erkänner den rättvisa befogenheten hos så väl den
ena som den andra parten att göra hemställan om ändring i sådant,
som är till men för den. En sådan öfverenskommelse skulle enligt
mitt förmenande kunna träffas både fort och väl, om man handlade
på samma sätt, som man i allmänhet gör, när man har fördelaktiga
affärsförbindelser med hvarandra och önskar ändring i träffade aftal.

Men man säger, att förhållandena nu icke äro sådana, och att
man icke har någon tilltro till att en sådan revision skall komma till
stånd, än mindre genomföras med sådan skyndsamhet, att de olägenheter,
med hvilka vi nu hafva att dragas, skulle blifva snart afhjelpta.

Man fäster sig dervid i synnerhet vid den olägenhet, som uppstått
genom de här nyligen höjda spanmålstullarne, en olägenhet, som man
anser kunna medföra betänkliga följder för den svenska statskassan.

Den olägenheten kan icke athjelpas på annat sätt, än att Norge
förklarar sig villigt till ett sådan medgifvande, att spanmål, som införes
från Norge, får draga hel tull. Då jag för min del icke kunnat
förneka betydelsen af detta skäl, har jag för denna orsakB skull
varit benägen att gå med på en vilkorlig uppsägning.

Man har sagt, att detta med revisionen förknippade vilkor skulle
vara ett hot mot norrmännen. Detta påstående begriper jag icke.

Jag kan nemligen icke föreställa mig, att någon kontrahent skall
kunna taga det som ett hot, om den ena höfligt och välvilligt anhåller,
att den andra ville vara god och ändra en kontraktsbestämmelse,
som för den, hvilken begär ändringen, är af yttersta vigt att
få ändrad och för den, af hvilken den begäres, icke har någon betydelse
alls. Det kan i detta fall icke vara af någon betydelse för
Norge att bibehålla ifrågavarande kontraktsbestämmelse, eftersom

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forta.)

Onsdagen den 1 Maj.

norrmännen icke hafva någon spanmål att exportera. Norge är ju
sjelft ett spanmålsimporterande land, och då kan det ju icke hafva
någon olägenhet af att göra ett sådant medgifvande som det begärda.
Jag föreställer mig således, att, om denna fråga framställes på ett
hyggligt sätt, den icke skall möta något motstånd, så mycket mindre
som dermed är förknippad den omständigheten — hvilken det icke
är mindre vigtigt att fästa afseende vid — att frågan icke behöfver
någon utredning. Den behöfver icke underställas några myndigheter
för inhemtande af deras yttrande. Saken är enkel och klar och kan,
om man blott vill, beslutas ganska hastigt.

Det är på dessa grunder, som jag förenat mig med öfriga reservanter
i den afgifna reservationen. Jag kan icke förstå, hvarför
man skall motsätta sig ett bifall till denna reservation. Ännu mindre
kan jag fatta det motstånd, som framkommer från deras sida, som
äro angelägna att få mellanrikslagen upphäfd, och som tillika förklara,
att de för sin del äro fullt öfvertygade, att, såsom åtskilliga
talare anfört, norrmännen icke skola vara med om att göra det begärda
medgifvandet. Om de verkligen hafva den öfvertygelsen, att
norrmännen icke vilja eller skola göra detta medgifvande, så kan jag,
som sagdt, icke förstå, att den omständigheten skall kunna afhålla
dem att gå med på reservationen, emedan de ju, om de hafva rätt,
skulle vinna just det mål, som de så mycket eftersträfva. Men äfven
om det skulle gå på det sättet, att lagen på grund af det med
revisionen förknippade vilkoret blir uppsagd, så hafva vi i alla fall
visat ett bemödande att undvika en uppsägning, så vida man kan
få de svåraste olägenheterna afhjelpta. Hvilkctdera af de nu senast
omnämnda yrkandena: på revision enbart, eller på en med revision
förenad vilkorlig uppsägning det kan vara klokast att omfatta, är i
likhet med allt, som står i samband med denna fråga, ganska svårt
att afgöra för den, som icke känner ställningen bättre, än hvad den
enskilde representanten kan göra. Kunde man deremot i denna del
få en anvisning från regeringen, huru man för att säkrast vinna målet
borde rösta, tror jag, för min del, att kammaren icke skulle vara
ovillig att följa regeringen.

Herr talman! Jag skall tills vidare anhålla att få förena mig i
det af herr Johan Johansson i Noraskog framstälda yrkandet.

Med herr Fredholm förenade sig herrar Gethe, Svensson från
Karlskrona och Aulin.

Ordet lemnades härefter till

Hans excellens herr statsministern Boström, som yttrade: Strax
i början af debatten uttalades af en talare på stockholmsbänken en
antydan om önskvärdheten af att från regeringens sida få höra ett
uttalande i den föreliggande frågan, och den senaste talaren framstälde
i detta hänseende en direkt interpellation. Jag vill då säga,
att bestämmelserna i denna lag, som ju är af ekonomisk karakter, äro
sådana, att med de förhållanden, som för närvarande råda i vårt land,
förändringar deri äro af behofvet påkallade. Detta är, så vidt jag

Onsdagen den 1 Maj. 31 N:o se vet,

erkändt af alla, som med saken haft att göra, liksom det också, Angående
så vidt jag kunnat höra, af ingen talare under diskussionen blitvit
motsagdt. _ mellanriks I

fråga åter om de olika sätten att gå till väga, behölver jag lagen.

icke erinra kammaren derom, att, då man förut önskat ändringar i (Forts.)

lagen, man vid de två senaste tillfällena, åren 1887 och 1890, förfarit
på det sättet, att ändringarne blifvit vidtagna under hand genom
underhandlingar och överenskommelser mellan de båda regeringarne,
hvilka överenskommelser sedermera blifvit af representationerna godkända.
Denna fråga föreligger emellertid icke här; jag har åtminstone
icke hört något yrkande derom. Jag vill således icke uttala
mig, huru vida man icke fortfarande har att hoppas att på denna väg nå
på det snabbaste sättet det resultat, som man önskar. Man har derför
nu att välja mellan de två förslag, som här föreligga, utskottets och
reservanternas. Det framgår dervid alldeles tydligt, att reservanterans
förslag framkommit i syfte att göra framställningen mindre stötande,
mera behaglig — eller hur jag skall uttrycka mig — gent emot
Norge. Jag är dock mycket tveksam, huru vida verkligen reservanterna,
på det sätt deras förslag blifvit formuleradt, lyckats deri.

Mig förefaller det tvifvelaktigt, om en sådan bestämmelse i fråga om
spanmålstullarne, som af reservanterna blifvit föreslagen och hvilken
de önska få satt i verket till den 1 september, erhållit en rätt lycklig
form, ty dermed är ju förknippadt äfventyret att, för så vidt nämnda
bestämmelse icke till sagda tid kommit till stånd, en uppsägning
skall ske. Lagen sjelf känner icke till någon sådan bestämmelse,
att den och den åtgärden fordras vid visst äfventyr, utan lagen säger,
att, om man vill hafva en ändring genomförd, detta skall ske genom
uppsägning, hvithet naturligtvis icke hindrar, att man kan under hand
försöka nå samma mål. Vid sådant förhållande må jag säga, att, då
nu kammaren har att välja mellan utskottets förslag och reservanternas
förslag, utskottets förslag synes mig vara att föredraga.

Vidare anförde:

Herr Thestrup: Herr talman! Jag kan icke tro, att en kontraktsenlig
uppsägning af mellanrikslagen, derest en sådan varder af Riksdagen
beslutad, skulle kunna betraktas såsom någon förolämpning,
ännu mindre, såsom af en föregående talare antyddes, något slags våld
mot brödrafolket, eller att härigenom något grundadt missnöje, som
eljest måhända hade kunnat undvikas, skulle uppväckas mot oss.

Sannolikt kommer, efter mitt antagande, resultatet att blifva, att,
vare sig vi fatta beslut om omedelbar uppsägning af mellanrikslagen
eller besluta i enlighet med det af reservanterna framlagda förslaget,
vårt beslut i Norge skall betraktas såsom Övergrepp och magtmissbruk.

Jag anser derför, att vi i detta afseende kunna känna oss fullt lugna
och fatta vårt beslut oberoende af den stämning, som gent emot oss
i Norge kan vara eller blifva rådande.

Egde vi visshet eller åtminstone grundad förhoppning derom,
att de af herrar reservanter i deras reservation föreslagna underhandlingarne
skulle föra till det åsyftade målet — en sådan revision

N:o 36. 32 Onsdagen den 1 Maj.

Angående af mellanrikslagen, att, på sätt reservanterna säga på sid. 27 i beaf^den^k
tän^an^eti ^de olägenheter för det svenska näringslifvet, hvilka på
mellanriks- grund de båda ländernas nu från hvarandra så betydligt afvikande
lagen. tullsatser förefinnas, må kunna afhjelpas och så vidt möjligt är för
(Forts.) framtiden förebyggas», skulle jag möjligen för min del kunna vara
med om att biträda den i öfrigt egendomliga reservationen — egendomlig
ej minst derför, att de notoriskt frihandelsvänlige reservanterna,
i ett syfte, som dock ej bör kunna missförstås, föreslå sådan
ändring i nu gällande mellanrikslag, att landtmannaprodukter, hvilka
från Norge hit till landet införas, skola draga hel tull, men deremot
lemna industriens alster alldeles ur räkningen; men då jag emellertid
med den kännedom, jag för min del anser mig ega — och jag vet,
att många der vid lag befinna sig på samma ståndpunkt som jag —
om norrmännens tillmötesgående och lojalitet mot oss, ej blott i politiska,
utan äfven i ekonomiska frågor, är fullkomligt öfvertygad om
det gagnlösa i slika underhandlingar, i den form reservanterna föreslagit,
då brödrafolket helt visst ej vill vara med om någon rubbning
eller förändring i den för dem så gynsamma mellanrikslagens bestämmelser,
skulle följden af bifall till reservationen ej blifva annan,
än att den definitiva uppsägningen af samma lag ytterligare framflyttades
4 eller 5 månader och att vi derefter stode på precis samma
punkt som förut, medan under tiden ett ytterligare tvisteämne derigenom
inkommit i de redan så vanskliga unionella förhållandena.

Med anledning häraf och då jag för min del anser, att en efter
båda ländernas ömsesidiga ekonomiska intressen afpassad ny eller
reviderad mellanrikslag lättare och bättre kan komma till stånd efter
det uppsägning af den nuvarande lagen egt rum; då jag vidare tror
den raka vägen för att vinna ett önskvärdt mål vara den bästa och
ändamålsenligaste; och då jag slutligen håller före, att brödrafolkens
väl derigenom icke i någon mån kränkes eller äfventyras, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson från Upsala instämde häruti.

Herr Swartling: Herr grefve och talman, mine herrar! Den
talare, som öppnade debatten om denna fråga, nemligen bevillningsutskottets
ärade vice ordförande, citerade ett gammalt ordspråk: »det
är icke ens fel att två gräla». Jag lemna!- derhän, huru vida detta
citat var så synnerligen väl valdt., då mig veterligen något gräl icke
förekommit de båda länderna emellan och jag hoppas icke heller
skall förekomma i denna fråga. Men han begagnade det till inledning
för att få tillfälle att säga att det är egentligen från svensk
sida, som man har att söka anledningen till klagomål öfver mellanrikslagen.
Jag vill erkänna att i viss mån kan han hafva rätt. Ty
det är ju den omständigheten, att vi funnit skäl att ändra vår tulltaxa,
som gifvit anledning till att klagomål kunnat uppstå öfver tillvägagåendet
från norsk sida; och jag kan väl förstå, att den ärade
talaren såsom varm frihandelsvän ogerna har sett dessa förändringar
och helst skulle önskat att de uteblifvit. Men han får förlåta, om vi
söka att i det längsta behålla vår sjelfbestämningsrätt, åtminstone i

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

ekonomiska frågor, . sådana som röra vår tullagstiftning. Han framhöll
också, utaf hvilken ofantlig betydelse mellanrikslagen vore för
oss så till vida, att vi hade liflig och stor omsättning af åtskilliga
varor till Norge. Det är nog sant, att det skulle vara få som bestred?
rigtigheten af ett sådant påstående, likasom det är få, som
bestrida att lagen är till ömsesidig fördel.

En ärad talare här midt öfver, herr Höjer, framdrog som bevis
på hvilka öfvervägande fördelar Sverige har af lagen ett arbete, som
nyligen utgifvits af C. F. Wasrn. Jag vill gerna tro på dess siffrors
rigtighet, och ehuruväl jag icke saknar all anledning till tvifvel, vill
jag taga dem för goda. Han erinrade, att utaf tullpligtiga genom
mtellannkslagen tullfria vordna varor utgjorde importen till Sverige
från Norge ett värde af 15 1/2 millioner och exporten från Sverige
till Norge 19 millioner. Sverige exporterade således för 3 1/2 millioner
mera, och det tyckes nog vara en förmån. Men jag har sett
en beräkning — för att göra en jemförelse här vid lag —°huru det
ställer sig med den saken i förhållande till båda ländernas tillverkningsvärden.
Man vet då, att enligt statistiken för år 1890 — någon senare
statistik har man icke fått från Norge — utgjorde tillverkningsvärdet
_ i Sverige 270 millioner och då man, med ledning af antalet
industriarbetare, räknar sig till motsvarande tillverkningsvärde i Norge
så skulle det utgöra cirka 67 J/2 millioner. När man ser till förhållandet
emellan dessa siffror och de nyss nämnda export-och importsiffrorna,
så framgå,r det, att Norges export till Sverige utgör omkring 23 procent
af tillverkningsvärdet, under det att Sveriges export till Norge
utgör endast omkring 7 procent af tillverkningsvärdet. Deraf synes

tydligen framgå, att Norge har fullt ut lika stora om icke större
— man kan tydligen påstå större — fördelar än Sverige; och det
ligger ju dessutom påtagligen i sakens natur, att det land, som vinner
en ökad marknad på 5 millioner köpare, skall hafva större fördelar
än det land, som vinner en ökad marknad på endast 2 millioner
köpare.

Emellertid kan man ju fasthålla vid det, att fördelarne äro ömsesidiga.
Den önskan bör vara allmän, att en mellanrikslag, som i
möjligaste mån befordrar fri samfärdsel länderna emellan, måtte finnas,
och en sådan skall också säkerligen alltid komma att finnas. Man
är emellertid fullkomligt ense om, att omfattande ändringar i den
nuvarande förordningen, den s. k. mellanrikslagen, behöfva vidtagas,
och det är ju också endast om tillvägagångssättet för att snabbast
och säkrast kunna genomföra dessa ändringar, som skiljaktigheter
uppstått. För min ringa del har jag trott och tror fortfarande, att
det rigtigaste, säkraste och lämpligaste tillvägagångssättet är det, som
utskottsmajoriteten föreslår, eller uppsägning af lagen. Jag tror att
det är det rigtigaste sättet, derför att lagen sjelf i dess § 18 hänvisar
dertill såsom det, hvarigenom man kan få en bestämd tidpunkt fastslagen,
inom hvilken ny öfverenskommelse bör vara träffad. Ja^
tror, att det är det säkraste och till målet snabbast ledande, derför
att å båda sidor finnes nog så stort intresse af att erhålla en ny lag,
så att sträfvan derefter bör kunna gifva anledning till att, innan den
Andra Kammarens Prof. 1895. N:o ,76''. 3

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

bestämda tiden — i detta fall 2 år — utgår, ny öfverenskommelse
skall vara träffad.

Det är derjemte ett annat skäl, som man kan säga vara af mera
grannlaga natur, som gör att jag för min del vill hålla mig till utskottets
förslag. Man bör ju under alla förhållanden vara grannlaga,
och detta till och med emot dem, som icke synas ens förstå hvad
grannlagenhet betyder. Nu synes det mig, som om det icke kan
kallas grannlagenhet att komma och säga: vi behöfva en fullständig och
omfattande revision af nu gällande mellanrikslag; åtskilliga af dess
bestämmelser behöfva ändras, och till en början är det vigtigt för
oss att inom den allra närmaste tiden kunna få en betydelsefull
ändring, den nemligen att i Norge producerad spanmål och deraf
uppkomna produkter, mjöl och bröd, likställas med och betraktas
såsom utländska varor; och gån I icke in derpå inom en viss tid —
den 1 september — så säga vi då upp lagen! Detta kan jag icke
finna vara grannlaga. Jag tror tvärtom att de flesta måste erkänna,
att det ligger något stötande deri, att då man framställer en begäran
på samma gång uttala ett hot; — ja, må hända är detta uttryck något
för starkt, men i allt fall något dertill gränsande.

Det är detta allt, som gör att jag håller före, att det är bäst att
taga bevillningsutskottets förslag sådant det är. Utskottets ärade
vice ordförande antydde, att reservanternas förslag egentligen skulle
vara tillkommet för att utgöra grund för en sammanjemkning emellan
det beslut, som komme att fattas af Första Kammaren, och det som
sannolikt komme att fattas af den Andra. Jag förstår sannerligen
icke, huru bevillningsutskottets ärade vice ordförande, med den kännedom'',
som han bör hafva om ställningen, kan hysa den allra aflägsnaste
tanke på möjligheten af en sammanjemkning i denna fråga.
Ty det bör han bättre än någon annan veta, att Första Kammaren
är alldeles orubbligt fast i sin önskan att uppsäga lagen.

Man har uttalat fruktan för att, om lagen kommer att uppsägas,
man om två år skall vara försatt i den ställningen, att man står
utan mellanrikslag. En sådan fruktan vågar jag nästan betvifla verkligen
kan finnas. Ty så liflig och obestridlig är önskan på båda
sidorna om gränsen af att få en lättad samfärdsel länderna emellan,
att man kan vara ganska lugn för att en mellanrikslag alltid kommer
till stånd.

På grund af hvad jag nu i korthet yttrat, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Mallmin, Eklund
från Norrköping, Jakobson, Nilsson i Grafva, Ekslrömer, Hammarskjöld,
Redelig, Andersson i Löfhult, Arnoldsson, Belimer, Kihlberg,
Hazén, Andersson i Skeenda, Svensson i Brämhult, Sjöberg, Bengtsson
i Häradsköp, Ericsson i Norrby och Johansson i Berga.

Herr Wijkander yttrade: Herr grefve och talman! Redan vid
föregående års riksdag öfverlemnades till bevillningsutskottet från
finansministern en promemoria, utarbetad i generaltullstyrelsen, hvilken
visade, att de öfverklagade olägenheterna med mellanrikslagen inga -

Måndagen den 1 Maj. 35 N:o 36.

lunda voro så stora, som man möjligen hade väntat, och vid denna Angående
riksdag hafva vi fått mottaga ett utlåtande, som ännu grundligare uppsägning
utreder dessa frågor och visar, att Sverige har så stora fördelar af ^ellanriksmellanrikslagen,
att de äro fullt jemförliga med dem, som Norge lagen.
har af samma lag, och som derjemte ådagalägger, att de olägenheter, (Fort?.)
som skulle föranleda en ny revision, äro så obetydliga, att man svårligen
kan förutsätta, att på denna grund några kraftåtgärder skulle
tillgripas. Det har vid de föregående tillfällen, då det varit fråga
om ändringar i mellanrikslagen, städse visat sig, att Norge varit fullt
tillmötesgående, och jag kan derför icke förstå, hvilka skål flere föregående
talare haft att förutsätta, att ett sådant tillmötesgående nu
icke skulle visas. Men sedan den nämnda utredningen af vederbörande
embetsverk blifvit afgifven, har en väsentlig höjning af spanmålstullarne
egt rum. Härigenom har naturligtvis ett missförhållande
inträdt, ett missförhållande, på hvilket måste ganska snart rådas bot,
och hvars afhjelpande icke torde möta svårigheter, då ju Norge är
ett spanmålsimporterande och icke ett spanmålsexporterande land.

Kunde man vara förvissad, att, om lagen nu uppsäges, en ny lag
skulle kunna utarbetas och blifva antagen inom två år, sä skulle det
naturligtvis kunna betraktas som en smakfråga, huru vida man redan
nu skall uppsäga lagen och derefter företaga en revision, eller om
man utan vidare skall söka åstadkomma en revision, naturligtvis med
den baktanken att, om denna revision icke- lyckas, möjligen tillgripa
en uppsägning af lagen. Men, mine herrar, liksom det nu fordras
båda kamrarnes medgifvande för att uppsäga lagen, fordras det då
också båda kamrarnes beslut för att en ny lag skall blifva antagen.

Då vi nu veta, att i medkammaren det största motstånd utvecklas
mot en mellanrikslag, då vi veta, att der finnas ganska många personer,
som i förhoppning om att kunna bilda nya industrier icke
skulle tveka att genom lagens uppsägning skada andra industrier, då
vi veta, att det finnes många, som sätta som sitt mål att icke få
någon mellanrikslag alls, som med andra ord hafva samma åsigt, som
för en stund sedan uttalades här i kammaren, att man bör söka att
få så stora statsinkomster som möjligt genom att införa tullar gent
emot Norge, genom att uppdraga en tullgräns mellan de båda grannlanden,
så torde man böra betänka sig två gånger, innan man lemnar
Första Kammaren den triumfen att, i sin hand hafva lagens antagande
eller förkastande, under det att vi nu kunna pröfva och ändra densamma
och äfven låta lagen falla, om icke revisionen blifver tillräckligt
genomgripande. Då man nu vet, att i Norge så spända politiska
förhållanden äro rådande, att omständigheter kunna inträda, som
nästan omöjliggöra en ny lags antagande, förefaller det mig vara
synnerligen lättsinnigt att nu uppsäga lagen, och jag skulle ur industriens
synpunkt beklaga, om ett sådant beslut fattades. Ty det
finnes många industrier, som skulle i väsentlig mån skadas, om ett
provisorium komme till stånd, då någon mellanrikslag icke funnes.

Och, mine herrar, se vi på förhållandena med spanmålstullarne,
kan jag icke nog framhålla det skäligen naiva i utskottets framställning
på sid. 20, der utskottet uttalar som sin åsigt, att, om lagen
nu uppsäges, »man med fog bör kunna påräkna, att från Norges sida

N:o 36. 36 Onsdagen den 1 Maj.

Angående hinder icke skall möta för åvägabringande af bär ofvan förordade
förändrade bestämmelser rörande spanmål, omalen och malen, samt
mellanriks■ bröd och andra tillverkningar af spanmål så tidigt, att de må kunna
lagen. träda i kraft redan innan detta års skörd föres i marknaden».

(Forts.) Vi skulle således vänta, att norrmännen utan att deraf hafva

någon fördel skulle vara så generösa, att de genast vidtoge en ändring
med afseende å spanmålstullarne, oaktadt vi förut uppsagt lagen.
Det måtte väl vara gifvet, att reservanternas förslag i detta afseende
är fördelaktigare, och att man har större anledning att förvänta ett
snabbt genomförande af en sådan ändring med afseende å spanmålstullarne,
om man icke uppsäger lagen, utan läte norrmännen, hvilka
ju sägas hafva så stor fördel af densamma, se, att under denna förutsättning
någon uppsägning icke skall ega rum.

I andra länder brukar det vara regeringen, som i sådana frågor
som denna tager ledningen. Jag kan då icke underlåta att rigta
uppmärksamheten på det yttrande, som nyss afgafs af hans excellens
herr statsministern och som var så sväfvande, att han icke en gång
ville säga, om han ansåg en uppsägning i och för sig vara önsklig
eller icke, utan endast förklarade, att, om en uppsägning skall ega
rum, det vore bättre, att den skedde på det af utskottet föreslagna
sättet än i enlighet med reservanternas förslag. Han kringgår härigenom
frågan i allt väsentligt. Detta är för mig ett nytt stöd för,
att kammaren icke bör påtaga sig ansvaret för en direkt uppsägning
af lagen, utan att vi åtminstone böra vara så försigtiga, att vi möjliggöra
lagens fortfarande bestånd genom att begära en revision af dess
bestämmelser och derjemte endast uttrycka den önskan, att de mest
påfallande missförhållandena, hvilka mycket hastigt kunna afhjelpas,
nu blifva ändrade.

Herr grefve och talman! Jag ber att för min del få ansluta mig
till reservanternas framställning i den form, utskottets vice ordförande
gifvit densamma.

I detta yttrande instämde herrar Melin, Liljéholm, Lilljeqvist,
Hedgren, WijJc, Ahrenberg, Bann, Andersson i Upsala, Falk, Arliusiander,
Zotterman, Hordin i Hammerdal, Amnéus, Wikström, Göthkerg
och Johansson från Stockholm.

Herr Forsell anförde: Herr talman, mine herrar! Af reservationen
och utskottets betänkande finner man, att så väl utskottets
majoritet som äfven reservanterna äro ense derom, att en revision af
mellanrikslagen är utaf behofvet påkallad. Det förefaller mig alltså,
att man kan behandla denna fråga uteslutande sedt från handelsintressets
synpunkt, oberoende af hvilketdera man är, frihandlare
eller protektionist. Ej heller synes det mig, som om man vid behandlingen
af denna fråga behöfde blanda in de politiska förhållanden,
som för närvarande äro rådande i Norge. Det är ju icke fråga om
politik, utan endast om att ordna handelsförhållandena emellan Sverige
och Norge på ett bättre och för de båda länderna mera tillfredsställande
sätt, än som nu existerar.

Då man alltså är enig derom, att mellanrikslagens bestämmelser

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj. 37

böra revideras, synes hela tvisten gälla endast sättet för åvägabringandet
af nödiga rättelser, och.derom är det således som vi bär böra
öfverlägga. Utskottet ställer sig på mellanrikslagens ståndpunkt och
säger, att Sveriges folk är missbelåtet med mellanrikslagen i det skick,
hvari den nu befinnes, och vill derför med begagnande af mellannkslagens
bestämmelser säga upp denna lag. Reservanterna deremot
stalla sig visserligen på denna lags grund; men de vilja, som de säga,
utaf hänsynsskäl tillägga ett vilkor, som går ut derpå, att om norrmännen
icke inom en viss bestämd tid velat acceptera hvad ifrån
Sverige fordras, då skall mellanrikslagen uppsägas.
u = u kan icke neka till, att när jag skall välja emellan dessa

båda förslag, ställer jag mig på utskottets sida, derför att det förslaget
går raka vägen och är baseradt uteslutande på sjelfva lagens
bestämmelser och icke som reservanternas förslag är sammankoppladt
med obehöfliga hänsyn af ganska tvifvelaktig art. Mig förefaller
det, som. att de herrar, som tro att de genom antagandet af reservationen
visa sig artiga och hänsynsfulla mot Norge, hellre borde omfatta
herr Diedens förslag, hvilket tillstyrker underhandlingen utan
någon som helst påföljd. Detta förslag är i fullaste mått baseradt
på tillit till. norrmännens tillmötesgående, och i detta förslag finnes
intet hot. Riksdagen skulle då, om underhandlingarna strandade, sjelf
e.ga att bedöma, huru vida lagen bör uppsägas eller icke. Reservationen
åter hotar med uppsägning, om ej begärd revision inom viss
bestämd tid bifalles. Nu har man väl sagt, att detta icke innebär
något hot. Denna mening kan jag ej dela. Om man säger till en
person, med hvilken man gjort upp ett kontrakt: det här kontraktet
tilltalar. mig icke längre, jag vill. hafva det ändradt, men om ni icke
inom viss tid går in på de af mig föreslagna ändringarna, så säger jag
upp kontraktet. — kan det väl icke nekas, säger jag, att deri lig»er
ett hot. Mig förefaller åtminstone att det så gör."

Nu hafva här under diskussionen framkastats åtskilliga yttranden,
som 1 ett och annat hänseende vidröra den politiska ställningen i
Norge, och man har till och med, för så vidt jag icke hört alldeles
orätt, sagt, att man i Norge har en viss benägenhet att vrida all tincr
som kommer från Sverige till det värsta. Ligger det någon sanning
i detta yttrande, mine herrar, så undrar jag, om icke just den slutkläm,
som. reservanterna gifvit åt sin reservation, skulle kunna vara
en anledning för sådana norrmän, som vilja gå på antydda sätt till
väga, att säga: I viljen lika gerna som de andra säga upp lagen, men
I stryken litet, med hartassen först och sedan huggen 1 till! Då föreställer
jag mig, att det är mycket bättre att gå rakt på saken och
uppsåga lagen, men med det tillägg, som utskottet gjort, att vi derför
ingalunda vilja bryta våra handelsförbindelser med Norge. Vi
vilja tvärt om omedelbart sätta oss i förbindelse med Norge för att
ordna dessa förbindelser på ett sätt, som för oss båda är gagneligt;
och jag .föreställer mig, att Norges folk häruti ej skall se anledning
till ovilja från Sveriges sida, då vi härvid ju endast begagna oss
åt vår konti aktsenliga rätt. Väl ar det sant, att det finnes inom
Norge en hel del, som nog vill vränga till det värsta allt, som kommer
från oss, men det är nog hufvudsakligast de s. k. yrkespolitici

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 80. 38 Onsdagen den 1 Maj.

Angående — en olycka, hvaraf Norge för närvarande lider — men hvad dessa
uppsägning herrar saga och göra bör icke inverka på oss i något hänseende. ^ i
melUmriks- kunna och böra lemna dem alldeles å sido.

lagen. Herr Kardell varnade oss för att störa sammansmältningsarbetet

(Forts.) mellan de båda folken. Jag undrar dock, om detta störes genom en
revision af de missförhållanden i handelshänseende mellan de olika
folken, som nu ega rum. Jag kan ej förstå, att sammansmältningsarbetet
skulle störas, om den ena parten på ett tillbörligt sätt begagnar
de rättigheter, som båda parterna gemensamt kommit öfverens om.

Jag antydde för en stund secian, att jag ansåg reservanternas
slutkläm innebära ett hot. Jag vidhåller denna min uppfattning och
skulle bra gerna vilja veta, hvarför herrar reservanter hafva satt in
det hotet om uppsägning, om de varit öfvertygade om — såsom en
och annan af dem sagt — att, med de exempel vi hittills haft på
tillmötesgående från Norges sida, vi ej behöfva befara något som
helst afslag på vår framställning. Vore detta verkligen förhållandet,
hvarför ej då antaga herr Diedens förslag att utesluta sista delen af
klämmen? Nu kan man ej frigöra sig från den tanken, att reservanterna
tänkt, att det möjligen kan hända, att den förordade godvilliga
uppgörelsen med Norge ej kommer till stånd — och stält till sig
frågan: huru skola vi då göra? Jo! Då skola vi uppsäga mellanrikslagen.

Som jag för min del icke vill vara med om att i onödan hota
Norge, men° ej heller ryggar tillbaka för att tillvarataga vårt lands
rättigheter, och då jag anser Sverige — när det ej öfverskrider kontraktsenliga
bestämmelser — vara i sin fullgoda rätt att uppsäga
mellanrikslagen, skall jag, i valet mellan reservanternas och utskottets
förslag, ställa mig på utskottets ståndpunkt och yrkar derför, herr
talman, bifall till dess hemställan.

Herr Ivar Månsson: Sällan, så vidt jag vet, har man sett en
sådan enighet i uttalandena från dem, som haft tillfälle att i saken
yttra sig, som just angående mellanrikslagens uppsägning. Om man
ser på de utlåtanden, som myndigheterna — tullstyrelsen, kommerskollegium
och landtbruksstyrelsen — afgifvit, skall man der finna på
3 å 4 sidor mycket korta men bestämda uttalanden från nära nog
samtliga Kongl. Maj:ts befallningshafvande. En mängd handels-, industri-
och handtverksföreningar samt åtskilliga andra föreningar, som
beröras utaf lagen, hafva uttalat sig i den rigtningen, att någonting
bör göras och en ändring vidtagas.

Då sålunda den största enighet, man i något fall kan tänka sig,
just eger rum här, är det ej utan mycken förvåning, som man hört
från stockholmsbänken uttalas, att det skulle vara eu sorts yrkes Solitici,

som här drifva en viss agitation för att få denna fråga fram.

ej, mine herrar, något sådant tror jag ej här är fråga om. Det är
verkligen så faktiska sakförhållanden, att jag ej tror man bör med
rätta komma fram med sådant tal. Jag skall sålunda icke vidare
uppehålla mig vid frågan om nödvändigheten af, att något göres i
detta afseende; ty jag har ej hört egentligen förnekas, att den nuvarande
ordningen är felaktig. Tvärt om synas alla vara ense derom,

N:o sa.

Onsdagen den 1 Maj.

att något måste göras för att få en ändring här vid lag. Det är hufvudsakligen
om sättet att nå detta mål, som man strider. Det är sålunda
ej min mening att till bemötande upptaga sådant, som här uttalats
derom, att det skulle vara vissa yrkespolitici, som här drifva agitation,
eller att det skulle ligga något annat här bakom: det är ty
värr allt för bestämda sakförhållanden, af alla erkända, som här föreligga.

O ö 9 ^

Det sades af den förste talaren, att inom utskottet en tid varit
ganska stora sympatier för — ja, nära nog enhällighet — att gå den
väg reservanterna föreslagit. Jag ber då få säga, att, så vidt jag
känner förhållandena inom utskottet, aldrig Första Kammarens ledamöter
velat gå in på den vägen. Jag deremot stod länge på den
ståndpunkt, på hvilken reservanterna stå, just i tanke på att vinna
enighet. Jag trodde, att det skulle kunna vara möjligt att få Första
Kammaren att vara med om att försöka det sättet, men ju längre
man kom i förhandlingarna, desto omöjligare visade detta sig vara,
nemligen att begagna den mildare formen, en vilkorlig, icke definitiv
uppsägning. Och jag får säga, att med anledning af den sista
tidens händelser och uttalanden i Norge all sådan politisk hänsyn nu
är för mig försvunnen. Jag anser, att det gagnar till intet att försöka
en sådan utväg; ty så vidt jag förmår bedöma saken, är intet
tillmötesgående att vänta af den norska stortingsmajoriteten. Yi hafva
fått de otvetydigaste bevis derpå i det bemötande, vår Konung rönt
vid hans senaste vistelse der. Det är bland annat dessa omständigheter,
som bragt mig i den ställningen, att jag för min del anser
bäst att gå den raka vägen, som leder fram till det åsyftade målet.
Att behålla mellanrikslagen oförändrad, det är — derom tror jag vi
kunna vara ense — omöjligt. Det är ej värdt att säga, att det endast
skulle vara några få fall, nemligen de som af utskottet exempelvis
anförts. Om man behagar läsa myndigheternas utlåtanden och
aktgifva på de orimliga konseqvenser, hvartill de förändrade tullförhållandena
ledt, och huru saken ställer sig för den svenske och den
norske industriidkaren, skall man finna, att det är absolut omöjligt
för den svenska industrien att mäta sig med den norska, då det är
så olika tullar på de begagnade råvarorna. Jag skall ej tillåta mig
att uppräkna dessa, men om herrarne vilja göra sig det besväret att
läsa hommerskollegii utlåtande, skolen I finna, att så är förhållandet.
Då man besinnar detta, är det efter min mening icke rätt, om man
vill nå det åsyftade målet, att taga hänsyn endast till artikeln spanmål,
omalen och malen. Ty om norrmännen gå in på de föreslagna
vilkoren — hvilket de naturligtvis kunna göra i tanke på, att de i
alla fäll i hufvudsak genom formansforsling få in sin mesta spanmål
— då står hela industrien qvarlemnad i sticket. Jag tror ej, att det
är rätt att styra så till och vill derför icke gå den väg reservanterna
påvisat.

Jag ber äfven att få erinra derom, att vi skrefvo förra riksdagen
en rätt allvarlig och bestämd skrifvelse till regeringen att åstadkomma
en förändring. Vi hafva sett, till hvilka resultat detta hittills
ledt. Vi hafva sett, hvad våra myndigheter nära nog samstämmigt
uttalat — visserligen är kommerskollegii majoritet för en annan me -

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 3ö. 40 Ousdagen den 1 Maj.

Angående ning, men det finnes en reservation, som uttalar sig i likhet med
af^den^k tu^styrelsen och landtbruksstyrelsen —; de hafva bestämdt förmellanriks-
ordat lagens uppsägning, för att vi skola kunna komma till rätta häri.
lagen. Med fästadt afseende härå, och då jag anser det vara bäst att

(Forts.) »ställa kyrkan midt i byn» och ej sätta den ena näringen framfor
den andra, utan att få alla likstälda, är det som jag anser det vara
rättast att följa myndigheternas uttalanden och uppsäga lagen.

Jag vet visserligen, att många hysa den fruktan, att vi ej skola
kunna få en ny mellanrikslag till stånd;, men jag tror, att denna
fruktan är alldeles onödig. Ty med kännedom om det samstämmiga
uttalande, som gjorts af alla första kammar-ledamöter i bevillningsutskottet,
och den tendens som är rådande i denna kammare att få
en ny ordning till stånd, och då man har all anledning att hoppas,
att regeringen också skall ställa sig på samma ståndpunkt, synes
man ej behöfva befara, att icke en ny mellanrikslag skulle kunna
åvägabringas.

Under sådana förhållanden, och då jag ej har mycket hopp om
att någon sammanjemkning af olika beslut i denna fråga skall kunna
ske, utan den då torde helt förfalla, är det min lifiiga önskan och
förhoppning, att denna kammare måtte bifalla utskottets, hemställan,
på det att något verkligt resultat måtte kunna vinnas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergendahl: Sedan jag tillsammans med 55 andra ledamöter
af denna kammare undertecknade herr Petersons motion, med
hemställan till regeringen om snar uppsägning af mellanrikslagen,
hafva ej mina åsigter på något sätt ändrats. Jag har ej funnit mig
tilltalad af reservanternas förslag. Visserligen kunde det tyckas, att
jag som jordbruksprotektionist skulle finna mig tilltalad af reservanternas
hemställan om förändring i afseende å spanmålsinförseln. Men
jag kan ej vara med om att tillgodose ensidigt ett intresse, äfven om
detta skulle beröra landets hufvudnäring. Ett sådant tillvägagående
från Riksdagens sida skulle — derom är jag fullt öfvertygad — alstra
ett berättigadt missnöje hos landets öfriga näringsidkare. Dessutom
kan jag ej finna, att denna ändring i mellanrikslagens 3 § skulle
åstadkomma någon egentlig nytta, enär derigenom icke formansforslingen,
som medgifves i samma lags 4 §, upphäfves. Vidare förefaller
det mig, som om snar uppsägning vore af behofvet påkallad
på grund af de svårigheter, som för närvarande finnas, att på fullt
ändamålsenligt sätt tillämpa den nuvarande lagen. Motionärerna
framhålla åtskilliga synpunkter, från hvilka man kan se de nuvarande
oegentligheterna, nemligen att öppen öfverträdelse af aftalets bestämmelser
eger rum, såsom i fråga om margarinindustrien och kreaturshandeln;
att förtäckt öfverträdelse af aftalets bestämmelser fortgår
genom olaglig transitohandel, samt att kringgående af aftalet genom
ett slags substitution sker, i det att från utlandet till Norge importerad
vara visserligen icke materielt öfverföres till Sverige, men
möjliggör, att en motsvarande qvantitet af i Norge frambringad vara
kommer tullfritt eller mot half tull öfver gränsen.

Men ännu ett skäl talar, enligt mitt förmenande, för utskottets

N:o 38.

lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

förslag: nemligen den ställning, Första Kammaren intagit i denna Angående
fråga. Visserligen har vice ordföranden i bevillningsutskottet fram- uppsägning
hållit, att eu sammanjemkning skulle kunna ske, om kamrarne stanna mellanriksi
olika beslut. Jag för min del är af en annan mening. Jag tror
ej, att Första Kammaren i denna fråga gifver med sig; och jag är
öfvertygad, att, när ärendet återkommer till denna kammare, den å
sin sida äfven kommer att hålla på den ståndpunkt den intagit. Hvad
blir då följden? Ytterligare ett år skall gå, innan den efterlängtade
uppsägningen eger rum. Under denna tid kommer missnöjet i landet
att växa, och jag undrar, om det kan vara till nytta för ett godt
samförstånd mellan brödrafolken. Jag tror ej, att denna kammare
genom att fördröja nödiga reformer bör befordra detta missnöje, utan
att kammaren tvärt om bör genom att ifra för dessa reformers snara
vidtagande medverka till åstadkommande af ett godt förhållande
mellan de båda folken.

Herr grefve och talman! Jag ber på grund af hvad jag nu sagt
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Andersson i Backgården, Gustafsson,
Carlsson, Andreasson och Olsson i Tyllered.

Herr Lilliehöök: Då jag undertecknat en af de motioner, som
nu löreligga till behandling, så är min åsigt i denna fråga klar och
tydlig. Men jag har begärt ordet för att förklara, att den utredning,
som ytterligare tillkommit dels i utskottsbetänkande^ dels genom
hans excellens herr statsministerns yttrande, och dels genom den
diskussion, som nu förevarit, styrkt mig ännu mera i denna åsigt,
att en omarbetning af mellanrikslagen är absolut nödvändig och bör
ske så snart som möjligt. Det verksammaste sättet att nå detta mål
är enligt mitt förmenande att, med den rätt 18 § i mellanrikslagen
gifver, uppsäga densamma. En sådan åtgärd, som dock vore baserad
på fullt laglig grund, har af flere talare betecknats som våldsam och
till och med brutal. Denna åsigt kan jag ej dela. Här gälla ju,
noga taget, allenast rent ekonomiska intressen. Vilja partilidelserna
i Norge göra denna fråga till en politisk, så är det en sak, som ej
kommer den svenska Riksdagen vid.

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Killebäckstorp: Jag för min del kan ej vara

med om det slut, hvartill reservanterna i utskottet kommit. Jag
anser, att, om Riksdagen skulle godkänna detta förslag, det ej skulle
medföra annat resultat, än att tiden förlängdes, innan vi finge en ny
mellanrikslag upprättad, som vore för Sverige rättvisare än den
vi nu hafva. Jag kan ej förstå, hvarför vi skola vara så rädda för
att uppsäga lagen. Visst är, att om Norge genom mellanrikslagen
funnit sig lida förlust, till vinst för Sverige, hade det ej dröjt att
uppsäga densamma. De skulle ej besinnat sig många gånger. Hvarför
behöfver då Sverige rygga tillbaka för att uppsäga den?

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, i synnerhet som jag

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

till alla delar kan instämma uti herr Ivar Månssons anförande i denna
fråga, och ber på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Fredholm i Saleby: Syftet med mellanrikslagens upp sägning

är ju det, att man skall få till stånd rättvisa i ekonomiskt
hänseende mellan de båda brödrafolken. Nu har det en lång följd
af år visat sig, att så ej varit förhållandet. Derför hafva nu motioner
blifvit väckta med begäran om uppsägning, på det man måtte få nya
bestämmelser, som äro mer rättvisa, än de hittillsvarande visat sig
vara. Jag har äfven underskrifva en af dessa motioner och jag har
fortfarande samma åsigt. Dessutom har jag fått uppmaning från min
hembygd att i min mån medverka till lagens uppsägning, på det att
en ny må kunna komma till stånd så snart som möjligt. Vi hafva
ock sett af tidningarnas meddelanden från alla delar af landet, att
denna uppfattning är allmän. Jag anser derför, att man bör på allt
sätt söka verka för att få ett rättvisare förhållande. Äfven hafva vi
genom myndigheternas utlåtanden funnit, att lagen är bristfällig.
Både kommerskollegium, generaltullstyrelsen och landtbruksstyrelsen
hafva erkänt det. Hvad beträffar reservanternas förslag, så kan detta
nog i och för sig vara godt, men ej är det säkert, att vi verkligen
nå målet på den vägen.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag för att få
lagen uppsagd och en ny, bättre i stället.

Herr Eliasson: Herr talman, mine herrar! Sedan ganska många
talare nu gjort framställningar både för och emot bevillningsutskottets
förslag, kan det visserligen anses öfverflödigt att jag yttrar mig i
frågan, men då jag är motionär och under diskussionen upptäckt, att
frågan icke blifvit sedd från så många sidor som möjligt, skall jag
tillåta mig uttala mina åsigter, oaktadt jag för sammanhangets skull
riskerar att säga något af hvad som är sagdt förut.

Hvad jag allra först vill tillåta mig anföra är, att de embetsverk,
af hvilka Kongl. Maj:t, i anledning af förlidet års Riksdags skrifvelse
i ämnet, infordrat yttranden angående mellanrikslagen, nära Dog sammanstämmande
tillstyrkt ifrågakomna lags uppsägning. Uti de utlåtanden,
som afgifvits af kongl. kommerskollegium, kongl. generaltullstyrelsen
och kongl. landtbruksstyrelsen, hvilka i tryck utdelats, säger
tullstyrelsen å sid. 61: »Generaltullstyrelsen anser för sin del böra

tillråda, att den ifrågasatta revisionen af mellanrikslagen föregås aflagens
uppsägning». Landtbruksstyrelsen yttrar sig derom, sid. 172: »Med
stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, får landtbruksstyrelsen hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t måtte med det snaraste vidtaga erforderliga
åtgärder, i syfte att de af landtbruksstyrelsen här ofvan framhållna
olägenheter för det svenska jordbruket och vissa andra detsamma
närstående näringar utaf åtskilliga mellanrikslagens bestämmelser eller
tolkningar deraf måtte undanrödjas, hvilket, för så vidt dertill
erfordras ändring af mellanrikslagens bestämmelser, icke enligt landtbruksstyrelsens
åsigt kan ske utan att beslut från Sveriges sida fattas
om samma lags upphäfvande.» Kommerskollegium åter tyckes åsyfta

Onsdagen den 1 Maj. 43 N:o36.

att draga sig ifrån ett på sak gående utlåtande och yttrar, sid. 61: Angående
»Hvad slutligen angår frågan om mellanrikslagens uppsägning såsom
medel för åstadkommande af de förändringar deri, hvilka anses böra mellanrikeske,
finner sig kommerskollegium böra för sin del uttala den åsigt, lagen.
att, då denna fråga är af beskaffenhet att icke kunna bedömas ute- (Forts.)
slutande ur synpunkten af handelns och industriens intressen, utan
äfven är att betrakta såsom en unionelt politisk angelägenhet, det
ligger utom embetsverkens uppgift att vidare inlåta sig härpå.» Men
i "en reservation, sid. 62 och följande, anför bland annat herr generaldirektören
Åkerman: »Instämmande i den inom embetsverken en hälligt

uttalade åsigten om behofvet af en revision, anser jag mig
emellertid tillika skyldig att, då uppsägningstiden för den så kallade
mellanrikslagen är två år, och då med dess revidering högst väsentliga
ändringar afses, utan hvilkas genomförande det för Sverige i
längden till och med torde blifva bäst att vara utan mellanrikslag, i
underdånighet tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t i syfte att den tillärnade
revisionen snarast möjligt månde leda till önskvärdt resultat,
måtte hos Riksdagen väcka förslag om uppsägning af nådiga förordningen
af'' den 30 maj 1890 angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden». När man ser dessa yttranden, när
man vet, att mellanrikslagens tillämpning medfört ännu större förluster
för Sverige, sedan tullen å spanmål och mjöl förhöjdes, än förut,
och när man hör missnöjet inom landet emot mellanrikslagens bibehållande,
så förefallar det mig, att man icke bör lemna sådana förhållanden
obeaktade. Det må tillåtas mig säga, att om jag vore utan
all kännedom om mellanrikslagens verkningar, eller om jag vore i
saknad af egen åsigt om frågans innebörd, så skulle jag ändock anse
mig pligtig att fästa större afseende vid 3:ne embetsverks nära nog
samstämmiga tillstyrkan, än en opposition som utgått från två femtedelar
af bevillningsutskottet, då jag anser mig skyldig besinna, att
jag icke är hitkallad för att gynna norska intressen på Sveriges bekostnad.

Att reservationen är svårförstådd, det tilltror jag mig hafva medhållare
om, och för mig har det varit omöjligt att af dess ordalydelse
kunna för mig sjelf nöjaktigt förklara hvad dermed afses. Jag har i
anledning häraf måst antaga, det meningen skulle vara, att ändringen
af mellanrikslagen skulle fortare bedrifvas i fråga om spanmål och
produkter deraf än för andra varor. Mig lik, hyser jag fortfarande
den öfvertygelsen, att alla svenska näringar behöfva skydd för den
allt mer ökade norska exporten hit, och den allmänna opinionen syftar
äfven härpå. Underligt måste det förefalla mig, att reservanterna nu
äro så ömma om det svenska jordbruket och dess idkare, att de anse
jordbruksnäringen böra sättas i en undantagsställning framför andra
näringar. Jag är icke hvarken siare eller teckentydare, men jag tror
mig ändock kunna i reservationen läsa emellan raderna, att reservanternas
förslag är ett maskeradt afslag.

Till stöd för mitt uttalande i sistberörda afseende skyndar jag
att anföra, det man såsom säkert kan antaga, att Första Kammaren
godkänner utskottets förslag. Skulle då Andra Kammaren fatta ett
beslut i öfverensstämmelse med reservationen, så kan ju visserligen

N:o 36.

44 Onsdagen den 1 Maj.

Angående en saminanjemkning ifrågasättas, men en annan sak är, om en sådan
a/sammanjemkning kan anses möjlig. För min del måste jag tvifla
mellanriks- derom. Enigheten bland Första Kammarens utskottsledamöter är för
lagen. stor för att gifva stöd åt den tanken, att två så emot hvarandra stri (Forts.

) dande förslag kunna föranleda till annat än ett afslag, och jag står

undrande och spörjande vid det förhållandet, att man medger nödvändigheten
af mellanrikslagens ändring, men icke vill visa något
tillmötesgående för ernående af detta mål. Hvad vårt land förlorar
på ett års förlängdt dröjsmål, det förefaller mig vara värdt beaktande.
Icke har det visat sig från norsk sida något erkännande för det att
svenska Riksdagen 1894 undansköt den äfven då väckta frågan om

uppsägning, utan snarare tvärt om. Icke heller kan man vänta, det

norska exportörer komma att hädanefter tillämpa mellanrikslagen
bättre än förut och i annan anda, än som vunnit häfd. Faller frågan
vid denna riksdag, så är Sverige dömdt att ännu 3 år till lida förluster,
som allt mer och mer komma att ökas. För min del kan jag
icke annat än beklaga, om flertalet i Andra Kammaren bortser från
dessa omständigheter; men jag kan på samma gång icke missunna
reservanterna och med dem liktänkande den heder, som de igenom
ett afslag skulle vinna inför svenska folket.

Nyss tillät jag mig nämna, att reservationen synts mig svårförstådd.
I ett hänseende förefaller den mig dock klar och tydlig, och
det är i fråga om reservanternas uttalande, att ett villigt tillmötesgående
från norsk sida för en revision är att påräkna. Deremot kan
jag icke annat än inlägga en gensaga. Man måste efter mitt förmenande
härvid äfven tänka på hvad erfarenheten under senare tider
ådagalagt; ja, man kanske till ock med bör taga i betraktande, om
tidsandan hos de för närvarande magtegande i Norge gifver skälig
anledning härtill. För min del vill jag i dessa fall endast påpeka det
oberättigade fasthållandet af det norska kreatursimportförbudet, likasom
ock Norges vägran att deltaga i de gemensamma unionella utgifterna.
Mig synes, att dessa omständigheter, likasom många andra,
icke vittna om tillmötesgående. Rättigheter, men inga skyldigheter, det
har blifvit Norges fordringar på senaste tiden, och föreslagna underhandlingar
tillbakavisade. Under sådana förhållanden kan man efter
min tanke icke räkna på ett tillmötesgående, när det gäller afståendet
af förmåner, allra minst i en tid som den närvarande, då det icke
lärer kunna förnekas, att den norska ministéren är att betrakta endast
såsom en interimsstyrelse, och det förefaller mig, att eu hvar måste
åtminstone inför sig sjelf erkänna, att underhandling med resultat af
en behöflig och snar ändring i mellanrikslagen utan föregången uppuppsägning
är det antagligen minst möjliga.

En sak, hvilken reservanterna alldeles förbigått, men som det
oaktadt torde förtjena att tagas i betraktande, det är bestämmelsen i
nuvarande mellanrikslags 4 §. Denna § innehåller följande stadgande^ Vid

resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift
som tull, medgifvet att af till införsel tillåtna, tull underkastade natur -

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

alster eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier,
nemligen:

Bränvin och sprit samt dermed beredda drycker äfvensom vin,
alla slag, tillsammans 4 liter,

Bröd 20 kilogram,

Garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

Kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kilogram,

Malt 40 kilogram,

Risgryn 5 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 8 kilogram,

Spanmål, utom malt, omalen 150 kilogram,
malen 100 kilogram,

Tobak 1 kilogram,

Väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

Andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

Sedan jag anfört det omnämnda skall jag tillåta mig fästa uppmärksamheten
något närmare vid denna så kallade formansforsling,
och den utsträckning, som den fått sedan spanmålstullarne förhöjdes.
Detta omDämnes i utskottets betänkande pag. 17, der det anföres:
»Sådana missbruk (följder af 4 §:s tillämpning), befordrade genom den
i hög grad utvecklade landthandeln vid gränsen, måste naturligtvis
komma att ökas i samma mån som de svenska tullsatserna höjas utöfver
de norska, och införseln följaktligen lemnas tillfälle till vinst
på tulldifferensen. Också har, efter den i början af innevarande år
vidtagna tullförhöjning för malen och omalen spanmål, den tullfria
importen af mjöl från Norge jemlikt ifrågavarande 4 § — hvilken
import, på sätt den vid kommerskollegii och generaltullstyrelsens
underdåniga utlåtande fogade tabell 7 utvisar, redan förut var ganska
ansenlig — i anmärkningsvärd grad tilltagit. Enligt införskaffade
uppgifter från gränsbevakningen öfverfördes sålunda tullfritt jemlikt
ifrågavarande § ensamt på gränsen till Elfsborgs, Vermlands och
Kopparbergs län under månaderna januari—mars innevarande år 677,866
kilogram malen spanmål, under det att motsvarande import för samma
månader år 1894 icke uppgick till mera än 181,888 kilogram.» Med
anledning häraf kan jag icke underlåta påpeka, att under det ökningen
af det enligt § 4 tullfritt införda mjölet utgjorde under detta års 3
första månader 495,978 kilogram, så uppgick hela 1894 års tullfria
mjölimport, som är medgifven enligt § 3, till endast 361,323 kilogram.
Det kan då icke förefalla mig annat, än att om 3 §, efter hvad reservanterna
åsyfta, undergår behöflig revision, men 4 § lemnas orubbad, så
har man botat ett ondt med hälften värre. Förändringen blir illusorisk
eller endast förvillande och fruktlös, och följden deraf ingen
annan, än att formansforslingen än ytterligare vinner utsträckning,
samt det hufvudsakligaste uppskjutes till en långt aflägsen framtid.
Om detta kan vara till nytta för Sverige, derom måste jag tvifla.

Det kan invändas, att den så kallade formansforslingen icke får
användas i handelsafsigt, och att, om den är öfverdrifven eller miss -

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 36.

Onsdagen den 1 3Iaj.

Angående brukad, så är det tulltjenstemänneus fel. Mig förefaller det dock, att
uppsägning om bär föreligger någon felaktighet så är det mellanrikslagens, som
mellanriks- icke bestämmer något forum för afgörande af tvister emellan de båda
lagen. rikenas tullstyrelser, och att det är ingen lätt sak att genom lag-,
(Forts.) tillämpning ändra hvad som vunnit långvarig häfd.

1 anledning af en talares på stockholmsbänken emot mig personligen
rigtade anmärkning för de af mig i min motion anförda
siffror, så vill jag nämna, att i min motion förekomma siffror
efter så väl norsk som svensk statistik, och att om anmärkningar
göras emot den svenska, så torde den norska statistiken äfven böra
träffas af kritik. Denne talare sade, att Sveriges export till Norge
är större än Norges export hit. Detta visar icke statistiken. Under
1890 var Sveriges utförsel till Norge efter norsk statistik 23,124,700.
Sveriges införsel från Norge efter svensk statistik 32,832,778 — 1891
var efter samma grunder Sveriges utförsel 25,396,500 och införsel
33,565,261 samt 1892 utförsel 27,253,100 och införsel 35,319,209. —
Det är då för mig oförklarligt, huru herr Höjer kunnat komma till
den mening han uttalade.

Sedan jag nu uttalat dessa mina åsigter, har jag icke något vidare
att tillägga än ett yrkande om bifall till utskottets förslag; och jag
gör det för att fullgöra min pligt mot fäderneslandet som svensk
medborgare.

Herr Nordström: I)å jag tillhör dem, som undertecknat en af

föreliggande motioner, är min åsigt gifven, men jag har begärt ordet
för att uttala ett beklagande, i händelse denna kammare skulle i dag
svika landets förhoppningar. Sällan har en opinion varit så kompakt
inom vårt land som denna, hvilken för närvarande förefinnes för mellanrikslagens
uppsägning, och detta oberoende af huru vida det gäller
frihandlare eller protektionister. Jag ber jemväl att få protestera
mot den uppfattning, som här blifvit uttalad, att en omedelbar uppsägning
skulle kunna uppfattas såsom en utmaning gent emot broderlandet.
Jag vågar påstå, att den samhällsklass, hvilken jag tillhör,
är den lojala3te bland de lojala, är den fredligaste bland de fredliga,
men då det gäller en vitalfråga sådan som denna borde det väl vara
vår oafvisliga rättighet att begagna oss af alla de ärliga medel, som
stå oss till buds. Visserligen hafva reservanterna inom utskottet
framhållit, att målet skulle vinnas lättare genom att underhandla utan
uppsägning. Jag för min del kan icke dela den uppfattningen. Jag
ser i detta förslag fast mera en snara att skilja de fosterländska intressena
åt inom denna kammare; men jag hyser den förhoppning, att
likasom industriens representanter skola förfara ärligt och upprigtigt
gent emot jordbrukets målsmän, likaså är jag öfvertygad om att jordbrukets
representanter i föreliggande fall skola handla ärligt och
upprigtigt gent emot industriens. Derför ber jag, herr grefve och
talman, få i korthet inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekenman: Sedan jag begärde ordet, har åtskilligt af hvad

jas tänkte anföra beträffande detaljer af föreliggande förslag blifvit

Onsdagen den 1 Maj. 47 N:o 36.

af andra talare yttradt, hvarför jag har anledning att inskränka mig Angående
till att endast i korthet uttala mig. at^den^k

Frågan är ju uppenbarligen, så vidt man kunnat inhemta både wellanrik»-af utskottets betänkande, reservanternas förslag och de uttalanden, lagen.

som under debatten här i dag egt rum, så beskaffade, att alla äro (Ports.)
ense derom, att i följd af de stora förändringar, som i tullsystemet
under senare år egt rum — man må tycka väl eller illa om dem allt
efter sin uppfattning — en förändring i det mellanfolkliga aftal, som
kallas mellanrikslagen, måste vidtagas. Olikheterna, skiljaktigheterna
röra endast och allenast metoden, sättet hvarpå denna förändring bör
bäst komma att genomföras. Reservanterna hafva visserligen sökt
visa, att man skulle kunna komma till målet på ett sätt, som enligt
deras mening vore mera artigt, = mera humant mot broderfolket än på
det sätt utskottet föreslagit. A andra sidan har anförts, hurusom just
i motiveringen till denna reservation ligger åtskilligt, som man näppeligen
kan antaga vara artigt. Jag tror, att man åtminstone bör
kunna med fullt fog säga, att formuleringen i detta hänseende är i
utskottets förslag lika artigt som någonsin i reservanternas. Utskottets
förslag innebär deremot ett mera klart och tydligt uttalande, att
man vill begagna sig af den rättighet, som man enligt gällande kontrakt
i detta afseende eger. I sakligt hänseende anser jag för min
del det således vara gifvet, att utskottets förslag eger ett stort företräde
framför reservanternas. Detta ärende är en bevillningsfråga och
då är det också enligt min mening lämpligt och klokt, att Riksdagen
från början oförtydbart uttalar sin mening. När en så grundlig och
genomgående förändring af mellanrikslagen, af de nya förhållandena
påkallad, måste vidtagas, så att man kan gerna kalla det ett nytt
arbete, är det, så vidt jag förstår, skäl att Riksdagen från början säger
sin mening. Detta sker genom att antaga utskottets förslag om
uppsägning af mellanrikslagen, och det är på den grund, herr grefve
och talman, som jag tillåter mig att yrka bifall till detsamma.

Herrar Ramstedt och Baas förklarade sig instämma med herr
Ekenman.

Herr Fr ed ho lm från Stockholm: Jag är mycket tacksam för

att hans excellens herr statsministern behagat upptaga mina spörsmål
till besvarande, men jag skulle ha varit det i ännu högre grad, om
svaret varit något mera fullständigt. Herr statsministern ville icke
yttra sig om, huru regeringen komme att förfara, för den händelse här
förelåge en framställning sådan som den år 1888, då Riksdagen bemyndigade
Kongl. Maj:t att, derest de inledda underhandlingarna icke
syntes leda till åsyftadt mål, först då uppsäga mellanrikslagen. Det är
sant, att här föreligger icke någon sådan framställning, men dervid
tror jag mig böra erinra derom, att, för den händelse en sammanjemkning
skulle komma i fråga, det i sådant fall vore för utskottet
af största vigt att veta, hvilken ställning regeringen intoge till just
ett sådant förfaringssätt. Nu har man sagt, att en sammanjemkning
icke kan komma till stånd. Ja, detta vet icke jag, men det är alldeles
klart att, för den händelse kamrarne stanna i olika beslut, hvil -

N:o 36. 48 Onsdagen den 1 Maj.

Angående ket jag icke heller vet, har utskottet skyldighet att söka åstadkomma
af^den^k en 8ammanj åkning. Kan en sådan icke komma till stånd, torde
»nellanriks- detta då komma att bero på, om den majoritet, som är så angelägen
lagen. att få mellanrikslagen uppsagd, derför att den enligt deras förme(Ports.
) nande medför så stora olägenheter för oss, skulle vara mera benägen
att låta det fortfara på samma sätt som nu och hvaröfver så
mycken klagan förts, än att gå den andra vägen och genast söka
bringa en underhandling om revision till stånd. För min del kan
jag icke tro det förra och anser derför, att en sammanjemkning i
händelse af skiljaktiga beslut kan ha stora utsigter att lyckas.

Hans excellens herr statsministern förbigick tillika den af mig
till honom gjorda förfrågan, hvilket ur regeringens synpunkt vore
att föredraga: en enkel revision af mellanrikslagen eller en revision
förknippad med vilkorlig uppsägning. Det synes mig otvifvelaktigt,
att ett svar på denna fråga skulle hafva varit af största betydelse,
såsom enligt mitt förmenande bestämmande för flertalet i denna kammare
med afseende på hvilket af förslagen vid omröstningen borde
föredragas det andra. Åtminstone skulle det hafva varit bestämmande
för alla dem, som i likhet med mig icke på något vilkor vilja vara
med om en ovilkorlig uppsägning.

I valet mellan en ovilkorlig uppsägning och reservanternas förslag
stälde sig herr statsministern likväl på den förra ståndpunkten.
Jag antager, att detta förorsakades deraf, att herr statsministern ansåg,
att lagen icke känner ett sådant förfaringssätt som det af reservanterna
förordade. Jag ber då att i det hänseendet få uttala en afvikande
mening. I mellanrikslagens § 18 står, att lagen fortfarande
»gäller, till dess för båda rikena annorlunda förordnas», och jag kan
icke, med hänsyn till att lagen blifvit godkänd såväl af Riksdagen
som af norska stortinget, förställa mig, att detta kan tillgå på annat
sätt, än att först den ena representationen fattar beslut och sedan
den andra representationen omfattar samma beslut. Det synes mig
derför som om lagen förutsätter, att ändring i lagen skulle kunna
göras på det sätt, som reservanterna föreslagit, utan att lagen derför
upphör att gälla.

Herr Ericson i Ransta: Det har ju erkänts från alla håll, att
mellanrikslagen vidlådes af stora brister. Utskottet har i sin motivering
tydligt framhållit en mängd af dessa brister, och till och med
reservanterna hafva icke kunnat förneka, att denna lag tarfvar stora
och betydande förändringar. Det framgår också af dess utredning, att
Sverige icke förlorar så litet på denna mellanrikslag, och det är också
helt naturligt, då Sverige är ett land med tullar, i vissa fall ganska
höga, då Norge deremot är mera frihandelsvänligt. Jag behöfver således
icke beröra frågan om behofvet af förändringar i mellanrikslagen.
Beträffande sättet att åstadkomma dessa förändringar är min
åsigt stadgad. Jag kommer att rösta för utskottets förslag, och detta
af det skäl, att jag icke kan finna, att man kommer till något resultat
med reservanternas förslag. Man har sökt visa, att deraf skulle
följa fördel i synnerhet för jordbruket. Men då jag, ehuru sjelf
jordbrukare, icke vill vara med om att förskaffa jordbruket en för -

Onsdagen den 1 Maj. 49 N:o 3Q.

del på industriens bekostnad; då jag tror, att, om denna reservation Angående
antages, vi icke komma någonstädes; och då det ju dessutom är uppsägning
kändt, att Första Kammaren redan nästan enhälligt uttalat sig för mellcmriksutskottets
förslag, kan jag icke annat än rösta för detsamma. Jag lagen.

förstår icke, huru man kan tänka sig, att en sammanjemkning skulle (Forts.)

kunna ske mellan reservanternas förslag och det utskottsförslag, som
så enhälligt af Första Kammaren antagits. Om Andra Kammaren
stannar vid reservanternas förslag, kan sålunda enligt mitt förmenande
följden icke blifva någon annan, än att hela frågan är för ytterligare
ett år fallen.

Jag kan icke heller fatta, att den föreliggande frågan är någon
politisk fråga. Så vidt jag fattar den, är den blott en ekonomisk.

Det har särskildt framhållits, att det*''skulle blifva svårt, om icke
omöjligt, att åstadkomma en ny mellanrikslag, om den nu gällande
uppsäges, detta derför att Första Kammaren icke skulle kunna vara
med om sådana vilkor, som kunde antagas komma att från norsk
sida uppställas. Jag vet icke, hvar man fått denna åsigt ifrån. Läser
jag utskottets förslag, i hvilket dess ledamöter från Första Kammaren
enhälligt uttalat sig för en uppsägning, finner jag, att i den af utskottet
föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t också skulle anhållas om
framläggande af förslag till ny mellanrikslag. Detta innebär väl, att
Första Kammaren verkligen vill en ny lag, och jag tror, att man
icke har rättighet att framkasta sådana påståenden, som att Första
Kammaren skulle ställa sig omöjlig, då det gälde att åstadkomma en
ny mellanrikslag. Dessutom har man förbisett, att, om norrmännen
skulle framställa obilliga fordringar för sitt medgifvande af en ny
lag, faran ej läge på vår sida, utan faran väl måste ligga på Norges
sida. Det bör ligga i norrmännens intresse mera än i vårt att få en
ny lag till stånd. Då för öfrigt mellanrikslagen innehåller en sådan
bestämmelse, att det är tvåårig uppsägningstid, förefaller det egendomligt,
om, i fall det är så, som här framhållits, att man från Norges
sida är van att visa tillmötesgående, vi icke på dessa två år skulle
kunna få en ny lag till stånd.

Jag skall derför blott bedja att få nämna, att jag vid en blifvande
votering kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad: Jag skall endast be att såsom min

åsigt i förevarande fråga få uttala, att jag ansluter mig till utskottets
hemställan. Jag kan icke vara med om reservanternas allt för sväfvande
och vidtomfattande skrifvelseförslag. Bifall dertill skulle
kunna för allt för lång tid undanskjuta och fördröja hela frågan, om
vi ej vore redo att ingå på för vår handel skadliga medgifvanden.

Följden blcfve ändå slutligen uppsägning af mellanrikslagen, och
dyrbar tid skulle blott förspillas utan gagn.

Som förut niimnts, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson: Jag känner allt för väl mina valmäns ställ ning

till denna fråga. Den öfverensstämmer fullständigt med min
egen, som jag vill gifva till känna till protokollet genom att yrka bifall
till utskottets lörslat;.

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 36. 4

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k
rnellanrikslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

Herr Petersson i Runtorp: Då jag har undertecknat herr

Eliassons motion, kan det synas öfverflödigt, att jag begärt ordet för
att uttala min åsigt. Men på det att man icke skall misstänka, att
j[ag låtit mig vilseleda af reservanternas förslag, vill jag hafva sagdt
till protokollet, att jag icke gjort det, utan ämnar yrka bifall till
utskottets förslag.

Det skulle vara bra frestande att gifva sig in litet i resonnement
om motiveringen till reservationen. Men då jag är oviss, om den är
skrifven i Stockholm eller Kristiania, skall jag ej bry mig om det.
Jag tror, att här talats tillräckligt om huru den ser ut. Men jag
skulle vilja säga något med anledning af hvad utskottets ärade vice
ordförande nämnt. Han säde ett par ord, som jag icke kan lemna oanmärkta.
Han sade, att det finnes ett gammalt ordspråk, som säger, att
det icke är ens fel, att två träta. Det är nog ofta sant, att detta ordspråk
har giltighet. Men det finnes ett annat, som säger: »Om man länge
spottar på en sten, blir han våt». Den, som Dehandlat oss på ett
sådant sätt, som norrmännen gjort, kan man icke tro hafva så allvarlig
mening med sitt tal om Norges välvilja mot Sverige. Han framstälde
vidare en jemförelse, gående derpå ut, att, om norrmännen
vore i vårt ställe, de icke skulle hafva gjort på det sätt, som utskottet
föreslagit. Men jag tror, att norrmännen hafva så tydligt visat
hvad de vilja, att jag är öfvertygad, att, om de af en sådan traktat
lidit detsamma, som vi fått göra, denna skulle hafva varit för länge
sedan uppsagd. Jag är säker på, att utskottets vice ordförande känner
norrmännen så väl, att han icke drager det i tvifvelsmål. Jag
erkänner, att norrmännen hafva en viss förtjenst, den nemligen, att
de med all flit tillgodose sina egna fördelar. Detta skulle jag önska,
att äfven Sverige gjorde, om också blott hälften så bra som norrmännen.
Då skulle det stå bättre till i Sverige, än det nu gör. Det
vitsordet nödgas jag gifva dem.

Man har sagt, att vi skulle göra eftergifter för att vinna norrmännen.
Ilar man emellertid icke kunnat vinna dem genom eftergifter
under åttio år, tror jag, att vi icke heller hädanefter kunna
det. I det fallet tror jag, att vi kunna komma fullt öfverens om
huru det är.

Det skulle nog vara mycket annat att svara på, i synnerhet hvad
som yttrats från stockholmsbänken. Det har der talats om — eftersom
jag skrifvit på en af motionerna, som jag nämnde, tog jag åt
mig litet af det — att det här skulle göras i yrkespolitik. Ja, det
må talaren i fråga misstänka, om han behagar; men det passar mycket
illa. Det finnes ett ordspråk, som säger, att man ej skall tala
om rep i hängd mans hus.

Som sagdt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Den fråga,

som här föreligger, är ju helt och hållet af ekonomisk art, och meningsskiljaktigheterna
i frågan gälla i sjelfva verket, på hvilket sätt
man lämpligast kan vinna det mål, hvarom alla äro ense, och egentligen
icke huru vida lagen behöfver undergå förändring. Det har då
förefallit mig något omotiveradt, att man i sammanhang med denna

Onsdagen den 1 Maj. 61 N o 86.

fråga här har sökt påbörda Norges Storting för i år åtskilliga oegent- Angående
ligheter rigtade mot Sverige, särskild! derför att, så vidt jag känner, uppsägning
Norges Storting hittills icke begått någon enda handling, som kan meUanrikssägas
vara nedsättande eller sårande för Sverige, om man icke dit lagen.
vill räkna, att icke Stortinget genast velat fatta beslut om att betäcka (Ports.)
bristerna på de gemensamma anslagen, utan beslutit ätt uppskjuta
denna fråga tills vidare. Men detta är väl i och för sig icke någon
anledning att emot ett grannfolks representation rigta förebråelser
från denna kammare. Jag tror att saken är vigtigare än så. Jag
tror, att förhållandet mellan de båda länderna står på den ståndpunkt,
att det bör af det ena landet iakttagas all möjlig grannlagenhet och
hänsyn gent emot det andra. Det kan hända, att svårigheterna med
knapp nöd ändå kunna öfvervinnas, men vi skola säkerligen aldrig
lyckas att komma till rätta med de oegentligheter eller felaktigheter,
som man anser vidlåda vår nuvarande riksakt, om man vid debatter
äfven om andra saker skall söka hetsa upp stämningen mot hvarandra.

Efter detta ber jag att nu få öfvergå till den föreliggande frågan.

Jag har redan anmärkt, att det icke finnes någon egentlig meningsskiljaktighet
derom, att en revision bör ega rum, utan meningsskiljaktigheterna
gälla det sätt, hvarpå man lättast kan vinna detta mål.

Utskottet för sin del har ansett, att en uppsägning genast skulle vara
medlet för att säkert, förmånligt och fort vinna resultatet. Reservanterna
återigen hafva ansett, att om man gör uppsägningen beroende
af att en viss för tillfället mera vigtig ändring till den 1 september
blir genomförd, så skulle man derigenom fortare komma till målet.

Jag får för min del säga, att så vidt jag kan se, skulle en direkt
uppsägning utan alla försök till underhandling alldeles bestämdt endast
leda derhän, att vi icke förr än på sin höjd om två år kunna
hoppas att få dessa rättelser till stånd, och att för det andra, om man
en gång verkstält uppsägningen, det trots alla försäkringar om lättheten
att få en ny mcilanrikslag till stånd och antagen af Riksdagens
båda kamrar, det kommer att mötas af oerhörda vanskligheter, om
man skall lyckas att komma till rätta i denna sak. Jag vill icke gå
djupt in i några detaljer i denna sak, utan endast fästa herrarnes
uppmärksamhet på följande: hvilken af de vägar, som embetsverken
föreslagit, nemligen systemet med half tull eller med särskilda tariffer
för sådana sammansatta varor, som delvis äro fullbordade i Norge,
men hvilkas ingredienser eller halffäbrikat äro importerade — hvilketdera
af dessa sätt, frågar jag, tro herrarne vara säkrast och rigtigast?

Det måste vara förenadt med ofantliga svårigheter att åstadkomma
en mellanrikslag, som kan tillgodose båda ländernas intressen, derför
att när det ena landet har sitt tullsystem baseradt på den ena tullprincipen,
så har det andra det på en motsatt, och alla yrkesidkarc,
som genom denna lags bestämmelser om halfva eller skilnadstullur
tro sig lida mer eller mindre skada, svårligen lära kunna förmås att
gå in på nya aftal. Ty när en gång lagen är uppsagd, så resonera
de som så, att »kommer det ingen ny mellanrikslag, så hafva vi ett
fullständigare skydd för våra egna näringar, och det förlora vi, om
vi gå in på mellanrikslagen». Hvem kan på förhand säga, hvilket

N:o 38. 62 Unsdagen den X Maj.

Angående af dessa intressen, som representeras af å ena sidan yrkesintresset
oc^ ^ andra sidan det mera allmänna intresse, som vill åstadkomma

mellanriks- en mellanr''kslag, blir starkast gällande, när det kommer till åtgörande»».
de om att antaga en ny mellanrikslag? Man måste således enligt

(Forts.) mitt förmenande räkna med möjligheten, minst sagdt, att, när en

gång mellanrikslagen är uppsagd och dessa två år gått till ända, man

kanske sedan står der utan; och jag tror mig veta, att den utgången
skulle från vissa håll helsas med glädje. Ilos ganska många finnes
nog den lifligaste önskan att komma in på en sådan väg. Men det
är icke min ståndpunkt. När jag således finner, att det ligger en
fara uti att utan nöd begagna sig af uppsägningen, så gäller det
sedan att undersöka, om det sätt, som reservanterna föreslagit, är det
mest lämpliga eller om man kan tänka sig något annat, som lika väl
kan leda till målet och vinna mera odelade sympatier. Man har ju
sagt, och det kan må hända ligga någon sanning deri, att med den
formulering reservationen har, är det ett slags hot rigtadt mot vår
motpart i fråga om underhandlingens gång, ett damoklessvärd, satt
öfver hans hufvud, för att påskynda underhandlingens gång och i
hvarje fall tvinga honom att före den bestämda tiden ingå på ändringen
af de paragrafer, som utgöra förutsättningen för att icke uppsägning
skall ske. Det har också åtminstone man och man emellan
sagts, att man från norsk sida hellre önskade, att utskottets förslag
blefve antaget än denna reservation. Jag förstår mycket väl skälen
för en sådan tankegång. Ty om vi tänka på den sväfvande ställning,
hvari Norges regering för närvarande befinner sig — den har
ju icke återtagit sina afskedsansökningar, utan står qvar tills vidare
— så kunna vi finna, att det för Norges regering icke skall vara så
synnerligen behagligt att i denna ställning ingå i underhandlingar
med Sveriges om denna fråga, hvaremot, om en direkt uppsägning
kommer till stånd, norska regeringen, så vidt jag kan finna, är helt
och hållet befriad från detta bekymmer. Den behöfver då icke ingå
i några underhandlingar, utan kan dröja så länge den behagar.
Återigen om 1 september-vilkoret står qvar, och man måste antaga,
att det är af intresse för Norge, att mellanrikslag skall finnas, så
skulle samma norska regering svårligen kunna undgå att upptaga
underhandlingar med Sverige för att undvika risken, och det är således
för mig förklarligt, att norska regeringen hellre ser lagens
direkta uppsägning, än att reservationen går igenom. En annan fråga
är ju, om detta ensamt kan vara ett afgörande skäl för svenska Riksdagen
att derefter rätta sig. Men då man emellertid också hört
Sveriges statsminister uttrycka den meningen, att af de två föreliggande
förslagen, utskottets och reservanternas, utskottets förslag
är att föredraga, då kan ju skälet få en mera aktuel betydelse emot
reservationen.

Det återstår nu att undersöka, om icke ett tredje sätt finnes,
hvarom hans excellens icke yttrade sig, men som man kanske kunde
underförstå på det hållet, ett sätt, som skulle mottagas med större
sympatier än reservanternas förslag, och detta tredje sätt består deri,
att kammaren skulle gå till väga nu på samma sätt som år 1888,
nemligen att göra underhandlingarnas fortgång beroende af en even -

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

tuel uppsägning, med ett ord att kammaren uppdrager åt Kongl.
Maj:t att, om icke underhandlingarna arta sig väl, uppsäga mcllanrikslagen.
Derigenom har man, enligt mitt förmenande, vunnit den
stora fördelen, att man först försöker underhandlingens väg, innan
man griper till den andra riskabla utvägen, att säga upp, och derigenom
undvikes äfven, så vidt jag kan förstå, att i beslutet på
minsta sätt ligger något hot emot motparten om underhandlingarnas
påskyndande. Så vidt jag kan finna, skulle det beslutet för
tillfället vara det lämpligaste, att man återgår till den form, som
begagnades 1888 i samma fråga.

Med anledning af hvad jag nu yttrat och med stöd af de kortfattade
skäl, jag anfört för min åsigt, skall jag be att få framställa
ett yrkande. Detta yrkande är, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t dels anhålla, att Kongl. Maj:t, med anledning af de
beslut, Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske
kan, inleda underhandlingar med norska regeringen om sådana bestämmelser
i förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, hvilka af Riksdagens
omförmälda beslut med nödvändighet påkallas, dels ock bemyndiga
Kongl. Maj:t att, derest de inledda underhandlingarna icke
synas leda till det åsyftade målet, uppsäga ifrågavarande lag med
enahanda verkan, som hade Sverige för sin del fattat ett af Norges
samtycke oberoende beslut om lagens upphäfvande.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta yrkande.

I detta yttrande instämde herr Ola Bosson Olsson, Johnsson i
Bollnäs, Andersson i Lysvik, Hammarström, Palme, Olsson i Ornakärr,
Ericsson i Väsby, Näslund och Henricsson.

Herr Danielson: Jag vill icke upprepa hvad som blifvit sagdt

i denna fråga, utan blott påpeka eu synpunkt, hvilken icke framhållits
som sig bör, men som dock borde något vidröras. Man har
framhållit, att, såsom äfven reservanterna antydt, man borde nu likasom
1888 lemna Kongl. Maj:t i uppdrag att uppsäga traktaten, och
den siste talaren framlade ett formuleradt förslag i detta syfte. Men,
mine herrar, är det verkligen klokt att göra så, och är icke ställningen
nu annorlunda än 1888? Skulle icke detta anses såsom ett allt
för tungt uppdrag för Kongl. Maj:t, och skulle icke, om Kongl. Maj:t
vidtoge en sådan åtgärd, norrmännen tyda detta såsom en ytterligare
svårighet till de många andra, som redan finnas. Jag tycker derför,
att Riksdagen sjelf bör afgöra denna fråga, ty vår tulltaxa är ju helt
och hållet beroende på .Riksdagen, och Kongl. Maj:t kan icke ändra
eller tillägga något dertill, utan hvad Riksdagen i det fallet besluter
står last. Här har talats om att detta skulle vara ett lämpligt sätt,
men det lins väl intet lämpligare sätt att använda än det, som denna
mellanrikslag sjelf föreskrifver. Det kan väl icke vara olämpligt, att
två representationer, om jag så får säga, tala med hvarandra i denna
Istiga, då dessa representutioner sjelfva hafva beslutanderätten. Jag
anser derför, att Riksdagen icke bör kasta denna rätt eller börda från
sig, utan att Riksdagen bör fatta beslut efter sin uppfattning, och

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 36.

Angående
uppsägning
af den s. k
mellanrikslagen.

(Ports.)

Onsdagen den 1 Maj.

jag har icke hört mer än cn uppfattning om att denna mellaurikslag hör
ändras och i vissa fall ändras så fort som möjligt. När vi nu äro af
denna åsigt, hvarför skall icke Riksdagen då besluta i denna sak.
Jag tycker derför, att allt tal, som går åt ännu håll, icke är välbetänkt.
År det nu så, att majoriteten inom Riksdagen, som fattat besluten
om ändringar i tulltaxan, har handlat oklokt, och att missförhållandena
mellan Sverige och Norge nu äro större än förut, så är
det också klart, att denna majoritet bör få bära skulden för det, och
då böra de herrar, som hafva en annan åsigt och som röstat mot
tullarna, icke hålla på det, utan låta oss protektionister få skulden i
detta afseende. Går det icke bra, så är skulden vår, och går det på
annat sätt, så äro herrarne också fria från ansvar. Vi, som fattat
dessa beslut, böra få bära både klander och beröm, det må blifva
hvilket som helst, och herrarne böra derför icke motsätta sig detta
föreliggande förslag.

Hvad det beträffar att vi ej skulle få någon ny lag, så har ju
utskottet anmodat Kongl. Maj:t att så snart som möjligt vidtaga åtgärder
i detta syfte, och det måste ju blifva underhandlingar genast,
och derför är jag öfvertygad om att vi icke behöfva frukta för att
icke få en ny mellaurikslag. Herr Olof Jonsson i Hof sade, att vi
skulle komma att såra norrmännen och väcka ännu större missnöje
hos dem. Ja, men om man antager en skrifvelse, deri det står att
svenska Riksdagen ej vill uppsäga mellanrikslagen, så komma underhandlingarne
att dröja i oändlighet, och norrmännen komma att göra
allt motstånd, som är möjligt. Jag tror derför, att den vägen icke
är rigtig, och hvarför skall Riksdagen frångå att uppsäga lagen på
det sätt, som lagen sjelf föreskrifver. Jag vill icke kasta denna börda
på regeringen, då regeringen i våra dagar ändå har mycket svårt att
reda sig. Hvarför skulle icke Riksdagen hafva mod att på sitt eget
ansvar göra detta, som vi alla önska. Det förefaller mig så besynnerligt,
att jag icke kan ana eller förstå de skäl, som ligga der bakom.
Jag skulle kunna vara med om reservanternas förslag, och jag kan
icke annat än gilla hvad de i några hänseenden sagt, men blott under
förutsättning att man finge Första Kammaren att vara med på saken.
Men nu har Första Kammaren med 114 röster mot 10 antagit
utskottets,, förslag, och fins det då någon utsigt att få uppsägning till
stånd? År icke detta att krångla bort frågan och skjuta undan
den? Vår industri och våra näringar vänta dock något helt annat,
och de hafva äfven befogade anspråk på att få något annat. Derför
tycker jag, att de herrar, som hafva eu annan åsigt, icke böra så hårdt
hålla på denna, utan låta oss få bära ansvaret, så att vi snart nog
må komma till rätta med denna fråga. •

Här har sagts, att man icke bör vidtaga denna åtgärd utan den
yttersta nöd. Ja, den nöden kan icke föreligga så öfverhängande,
men det är nöd för våra näringar, och jag anser, att en hvar, som
behjertar detta förhållande, bör so donna sak så allvarsamt, att man
icke på omvägar undanskjuter ett beslut, som bör vara en följd af
vår tulltaxa, sådan den nu blifvit bestämd.

På dessa skäl hemställer jag, om icke herrarne kunde i denna
fråga frångå sin uppfattning så mycket, att vi finge denna skrifvelse

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

till stånd, ty faller denna skrifvelse, så kommer den att falla för
många år framåt, och då hafva vi verkligen tillfogat våra näringar och
vår industri en ganska känbar skada. Med dessa förhoppningar
vågar jag hemställa om bifall till utskottets framställning, och jag
ber herrarne ännu en gång att icke så hårdt hålla på denna sak, utan
låta det gå derhän, att vi få uppsäga lagen och på samma gång
underhandla samt derefter få en bättre af vägd mellanrikslag, som
väl icke gifver oss orimliga fördelar, men icke heller låter norrmännen
såsom nu sker missbruka de rättigheter, som äro dem tillerkända.

På dessa i korthet anförda skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Med herr Danielson instämde herrar Erickson i Bjersby, Pehrsson
i Norrsund, Jönsson i Mårarp, Nilsson i Kägglu, Bladh, Holmgren,
Johansson i Bastholmen, Johansson i Strömsberg, Odqvist, Nilsson i
Kattleberg och Nyländer.

Herr Larsson i Mörtlösa: Med den kännedom, man har om

norrmännens obenägenhet att ingå på några underhandlingar, kan jag
icke vara med om reservanternas förslag, ty bifalles detta förslag,
skulle följden deraf troligen blifva, att vårt lands jordbruk och industri
skulle ännu längre komma att lida af de olägenheter, som
mellanrikslagen medfört. Uppsäges deremot lagen nu, så inse nog
norrmännen, att allvarets stund är kommen, och finna det måhända
då lämpligt att börja underhandla.

Jag tillåter mig derför att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dahlgren: Då jag underskrifvit en af motionerna i ämnet,
vill jag endast gifva till känna, att jag kommer att lemna min röst åt
utskottets förslag. Jag gör det så mycket hellre, som det vid ett
möte, hvilket jag strax före riksdagens början höll med mina valmän,
enhälligt uttalades den önskan, att mellanrikslagen måtte uppsägas.

Jag sluter mig alltså till utskottets förslag.

Herr Sjö: En ärad talare yttrade, att det icke är ens fel, att
två gräla, men huru han kan tillämpa den satsen på utskottets betänkande,
det förstår jag icke. För mig synes utskottets förslag
hafva den förtjensten, att det säger rent ut hvad man vill i motsats
mot reservanternas, hvilket jag icke kan vara med om. Utskottets
förslag är praktiskt och ärligt uttaladt, så att man vet det mål, som
man vill nå, och derför kan jag icke vara annat än med om det.
Säkert är ju, att vår tulltaxa på senare tider kommit i det skick, att
förändringar i mellanrikslagen måste komma till stånd, och säkert är,
att, om i vårt ställe norrmännen hade ändrat sina tullförhållanden,
ingen menniska här i Sverige skulle hafva sagt något, i fall de begärt
en revision af lagen. Derför tror jag ock, att norrmännen icke
skola såga något åt oss, då vi begära en revision, ty detta är ju i
lagen tillåtet, och då bör man väl icke klandra eller illa upptaga en
sådan begäran. Uppsägelse har ju skett af tarifftraktater med andra
magter, och aldrig har man hört ett oudt ord om det, utan då tiden

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o lO. 66 Onsdagen den 1 Maj.

Angående vant ute, har man uppsagt traktaterna för att komma öfverens om
af^den*»*jk °^ka förhållanden. Så är ock fallet här, och då jag icke fruktar, att
mellanriks- man härigenom på något sätt skall stöta sig med norrmännen, utan
lagen. hoppas att man i all frid skall kunna undanrödja de öfverklagade

(Ports.) missförhållandena genom en ny mellanrikslag, så yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr Petersson i Dänningelanda: Jag skall icke upptaga

kammarens tid med att upprepa de skäl, som anförts till försvar för
mellanrikslagens uppsägning, utan endast be att i korthet få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Grundell: Jag skall blott be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på bifall till hvart och ett af de af
herrar Johansson i Noraskog, Jonsson i Hof och Dieden framstälda
förslag. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för bifall till utskottets hemställan, men som votering begärdes,
upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo
hvart och ett af de återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg
bifall till herr Jonssons förslag, nu förklarades hafva flertalets mening
för sig. Men som votering äskades jemväl i fråga om kontrapropositionen,
blef, sedan till kontrapropositionen i denna votering antagits
herr Johanssons i Noraskog förslag, nu först uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande n:o 15 antager yrkandet om bifall
till det af herr Olof Jonsson under öfverläggningen framstälda förslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till det af herr Johan Johansson
under öfverläggningen framstälda förslag.

I denna första votering afgåfvos 97 ja-röster och 122 nej-röster;
och erhöll propositionen för hufvudvoteringen i följd häraf följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 15, röstar

Ja;

N:o 36.

Onsdagen den 1 Maj.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr J. Johansson i
Noraskog m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservation med den
af herr Johansson under öfverläggningen deri föreslagna ändring.

Angående
uppsägning
af den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Hufvudvoteringen visade 106 ja, men 112 nej; hvadan kammaren
sålunda beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit denna
utgång af omröstningen, anförde:

Herr Ericksson i Bjersby: Då det nu af kammaren fattade

beslutet enligt min tanke, minst sagdt, leder till ekonomisk skada
för vårt land, anhåller jag att få anmäla min reservation mot detsamma.

Reservation emot det fattade beslut anmäldes vidare af herrar
Jönsson i Gammalstorp, Larsson i Mörtlösa, Mallmin, Larsson från
Upsala, Redelius, friherre von Knorring, Natt och Dag, Johansson i
Bastholmen, Lindh i SefFle, Hammarskjöld, Rydberg, Larsson i Fole,
Lilliehöök, Persson i Killebäckstorp, Andersson i Skeende, Nilsson i
Grofva, Sjöberg, Johansson i Strömsberg Anderson i Tenhult, Hazén,
Johansson i Dingle, Anderson i Himmelsby, Bengtsson i Häradsköp,
Lind i Gerum, Ekströmer, Eklund från Norrköping, Kumlin, vice
talmannen Östberg, Petersson i Boestad, Fredholm i Saleby, Johansson
i Berga, Ericson i Ransta, Wellander, Ericsson i Norrby, Baaz, Skytte
och Eklundh från Lund.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Andersson i Backgården under 4 dagar från och med
den 4 dennes och

„ L. P. Larsson i Berga under morgondagen.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 73, med förslag till voteringsproposition, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om pension åt kartografen Carl
Edvard Dahlman;

n:o 74, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med afseende
å Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nytt landsstatshus i
Luleå;

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förAndra
Kammarens Prot. 1695. N:o 36. 5

N.o 63.

68 Onsdagen den 1 Maj.

bättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och
v pupillkassa; och

n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,59 e. in.

In fidem

E. Nathorst Bofis.

STOCKHOLM, F. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1895.