1895. Andra Kammaren. N:o 33 (Riksdagens protokoll 1895:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 33.

Onsdagen den 24 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning'' särskilda Angående
utskottets i dess utlåtande n:o 1 afgifna förslag till Lag om aktie- förslag till
bolag, dervid i ordningen först förekom % om aktie bolag.

§ 34 (Fort*.)

Herr vice talmannen Östberg begärde ordet och yttrade: Då
det lagförslag, som nu är under behandling och de i särskilda utskottets
betänkande upptagna öfriga förslag äro synnerligen vidlyftiga,
så skulle det säkerligen vinnas tid, om vid den följande
föredragningen de särskilda §§ icke upplästes, utan endast deras
nummer uppropades; och får jag derför hos herr talmannen hemställa,
att de efterföljande §§ icke måtte behöfva uppläsas.

Denna hemställan bifölls; hvarefter den ifrågavarande paragrafen
godkändes.

§ 35.

Godkändes jemväl.

§ 36 var så lydande:

Ordinarie bolagsstämma skall hållas inom åtta månader efter
utgången af hvarje räkenskapsår. Å den stämma skall styrelsen
framlägga förvaltningsberättelse jemte balansräkning för det förflutna
året tillika med det utlåtande, som enligt 50 § bör af revisorerne
afgifvas.

Minst åtta dagar före ordinarie bolagsstämma skall förteckning
å de ärenden, som dervid skola förekomma, genom styrelsens försorg
hållas för aktieegarne tillgänglig. Ärende, som ej varit å förteckningen
upptaget, må ej vid stämman till afgörande företagas,
der det ej omedelbart föranledes af förvaltningsberättelsen eller
balansräkningen eller revisorernes utlåtande, eller ock enligt bolagsordningen
skall vid stämman afgöras.

Andra Kammarens Prot. 1805. N:o 33,

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

Vill aktieegare hänskjuta ärende till pröfning å stämman, göre
hos styrelsen anmälan derom minst fjorton dagar före stämman.

I afgifven reservation hade deremot herr Höglund hemstält,
att sista stycket af paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Vill aktieegare hänskjuta ärende till pröfning å stämman, göre
hos styrelsen anmälan derom minst fjorton dagar före stämman,
der ej annat af bolagsordningen föranledes.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Bengtsson i Grullåkra: Den af utskottet föreslagna 86 §
föreskrifver, att »ordinarie bolagsstämma skall hållas inom åtta månader
efter utgången af hvarje räkenskapsår. A denna stämma
skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse jemte balansräkning
för det förflutna året tillika med det utlåtande, som enligt
50 § bör af revisorerne afgifvas». Här har man enligt min mening
icke ålagt styrelsen någonting annat än att framlägga förvaltningsberättelse
jemte balansräkning m. m. Jag vet icke rigtigt
hvad utskottet kan hafva menat dermed. Har meningen varit
den, att den, som sitter som ordförande i bolagsstämman, endast
hehöfver uppläsa nämnda berättelse och balansräkning, så torde
herrarne finna, att det äT nära nog omöjligt för de aktieegare, som
äro närvarande vid stämman, att kunna fatta innehållet af hvad
som uppläses och att kunna deröfver göra sina reflexioner. Jag
tror derför att man i denna § borde inrymma eu bestämmelse om
åliggande för styrelsen att icke allenast framlägga utan äfven utdela
en del exemplar af nämnda handlingar till aktieegarne, så att
dessa må hafva något skriftligt i sin hand att rätta sig efter vid
möjligen blifvande diskussion inom bolagsstämman. Det sägs visserligen
längre fram, i 48 §, att »förvaltningsberättelsen och balansräkningen
skola minst en månad före stämman tillhandahållas
revisorerne samt, tillika med desses utlåtande, minst åtta dagar
före stämman hållas för aktieegarne tillgängliga». Men om nu så
är att det finnes aktieegare, som äro boende på långt håll från
platsen, der bolagsstämman hålles, så vore det ju alldeles orimligt
att fordra, att hvarje sådan aktieegare, som vill hafva kunskap om
denna berättelse, skulle resa en lång väg för att få densamma;
och det är helt naturligt, att en aktieegare icke kan få del deraf
genom att skrifva till styrelsen med begäran derom, ty icke lärer
styrelsen vidtaga den åtgärden att afskrifva berättelsen och sända
den på begäran. Jag tror derför, att man borde i denna § föreskrifva,
att det skulle åligga styrelsen att icke allenast vid bolagsstämman
framlägga, utan äfven utdela åtskilliga exemplar af berättelsen
till vederbörande aktieegare. Det är visserligen sant, att
det skulle föranleda en liten kostnad, ifall en 10 eller 25 exemplar
skulle framläggas och utdelas vare sig i tryck eller skrift,
men denna kostnad synes mig dock icke vara synnerligen afsevärd.
Enligt den erfarenhet jag har från bolagsstämmor vid soc -

Onsdagen den 24 April, e. m. 3 NSO 33.

kerfabrikerna i Skåne delgifves berättelsen vanligen icke på annat Angående
sätt, än att den som sitter såsom ordförande helt enkelt läser upp förslag till
densamma, och det har då visat sig, att, om i dessa handlingar °m “^teförekomma
sådana saker, hvilka styrelsen vill undvika att få när- (Forte)
mare skärskådade, styrelsens ordförande, han må eljest hafva så
starkt målföre som helst, läser upp desamma så tyst, att de knappast
kunna af aktieegarne uppfattas; men att deremot, när det gäller
sådana saker, som man vill skola komma till kännedom, han
läser derom på ett helt annat sätt. Jag vill dessutom påpeka, att
vid åtskilliga bolagsstämmor, som vid sockerfabrikerna hållits, aktieegarne
påyrkat att erhålla del af berättelsen, men detta har alltid
nekats af styrelsen. Detta är någonting helt naturligt vid sådana
bolag, som icke. vilja, att deras förvaltning och resultaten af densamma
skola blifva för allmänheten kända.

Jag vill våra sockerfabriker allt väl; men jag vill dock icke,
att man skall låta räkenskapernas granskning vid dessa fabriker
få ega rum på sätt som hittills skett. Jag skall derför be att få
yrka återremiss för att få § ändrad i det syfte, som jag antydt.

Herrar Gr. Ericsson från Stockholm och Ivar Månsson instämde
häruti.

Vidare yttrade:

Herr Berglöf: På sätt utskottets betänkande utvisar, hafva
jag och två utskottsledamöter från Första Kammaren reserverat
oss mot denna §:s andra moment.

I de flesta aktiebolag hålles årligen endast en bolagsstämma.

Man vill vid denna bolagsstämma söka upptaga till behandling och
afgörande samtliga bolaget vidkommande angelägenheter och ärenden
för att derigenom så mycket som möjligt undvika att betunga
aktieegarne med extra bolagsstämmor. Vid den ordinarie bolagsstämman
söker man sålunda att få utredt allt, som gäller det löpande
året. Ku är det föreslaget, att minst åtta dagar före den
ordinarie bolagsstämman skall en föredragningslista vara upprättad
å de ärenden, som dervid skola förekomma, och hållas för aktieegarne
tillgänglig, äfvensom att inga andra ärenden i regeln få vid
stämman förekomma .än de, som blifvit uppförda å listan, derest ej
dessa ärenden stå i omedelbart sammanhang med förvaltningsberättelsen
eller balansräkningen eller föranledas af revisorernas
utlåtande, eller ock enligt bolagsordningen skola vid stämman afgöra^.
Men man har sig nogsamt bekant, att mången gång ännu
å sista dagen före en bolagsstämma kunna uppkomma vigtiga spörsmål
af så stor betydelse, att de böra blifva föremål för bolagsstämmans
behandling och afgörande. Om nu detta förslag blir lag, så
skulle man icke vid den ordinarie bolagsstämman få afgöra sådana
vigtiga ärenden. Det torde vara ganska olämpligt att hafva en
sådan bestämmelse för ärendens behandling och afgörande vid bolagsstämman.
För stora bolag kan den ju spela en mindre vigtig
roll, ty extra bolagsstämma kan af dom hållas med jemförelsevis

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

4 Onsdagen den 24 April, e. m.

mindre betungande kostnader och besvär; men för de mindre bolagen
torde det vara ganska besvärligt att vara bundna af en dylik
bestämmelse, då vid dem i allmänhet förvaltningen icke är så drifven,
att icke just i sista stunden före den ordinarie bolagsstämman
kunna uppmärksammas saker, som man gerna skulle vilja hafva
afgjorda vid denna stämma. Derför har jag jemte mina medreservanter
ansett lämpligt att ur § 36 i bolagslagen borttaga detta
andra moment. Man har dermed icke betagit aktiebolag, som sådant
önskar, att få denna bestämmelse om framläggande af föredragningslista
viss tid före bolagsstämman införd i sin bolagsordning.
De små bolag åter, som icke vilja hafva denna stränga bestämmelse,
kunna låta bli att införa densamma i sina bolagsordningar.

På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka afslag
å andra momentet i § 36, hvilken § alltså endast skulle omfatta
det l:a och 3:e momentet.

Vidkommande det af herr Jöns Bengtsson framstälda yrkandet
derom, att förvaltningsberättelsen m. fl. handlingar skulle vara
tryckta och i flera exemplar hållas för aktieegarne tillgängliga vid
bolagsstämman, så är det ju en mycket god tanke; men det torde
vara obehöflig! att inrycka bestämmelse derom i en lag om bolag,
då de bolag, som vilja ha sina förvaltningsberättelser i tryck eller
skrift tillgängliga i flera exemplar, kunna inrycka bestämmelser
derom i sina bolagsordningar.

På grund häraf får jag yrka bifall till förslaget i 1 och 3 momenten
af föredragna §, men att 2:a mom. måtte derur utgå.

Herr Jansson i Taberg instämde häruti.

Herr Höglund: Äfven jag hyser mycken sympati för herr
Jöns Bengtssons förslag om utdelande af tryckta förvaltningsberättelser.
Jag tror dock, att det icke är nödvändigt att inrycka
stadgande derom i denna lag. Enligt min åsigt skulle ofantligt
mycket vara vunnet af det, som herr Bengtsson åsyftar, om man i
lagen finge införd den i Kongl. Maj:ts förslag upptagna men i utskottets
förslag uteslutna bestämmelsen om publicerande af balansräkningen.
Kunde man åstadkomma detta, så vore det nog det
mesta, som man kunde hoppas att vinna, och jag tror också, att
denna åtgärd skulle göra till fyllest för sitt ändamål.

Hvad herr Berglöfs reservation beträffar, kan jag deremot alldeles
icke gå in på dess syfte. Han talar om att det kan medföra
olägenheter för bolaget att icke kunna vid stämman upptaga till
behandling åtskilliga på sista dagarna tilläfventyrs uppdykande
vigtiga spörsmål. Detta kan nog vara sant, men dessa olägenheter
kunna i de flesta fall undvikas, om styrelsen tänker sig litet för,
helst dessa spörsmål i allmänhet icke gälla nya förhållanden, utan
sådana som styrelsen bort kunna i tid uppmärksamma. Då stadgandet
för öfrigt är förenadt med god ordning och till och med
kan anses vara nödvändigt för att förebygga, att bolagsstämman i
sista minuten skulle blifva öfverraskad med nya, kanske ganska

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 38.

vidt gående förslag, h vilka icke varit för delegarne på förhand Angående
kända, eller åt hvilka de icke haft tid att egna sin uppmärksamhet, förslag till
så kan jag icke annat än yrka bifall till utskottets förslag oförän- ~ette''

dradt, äfven i den 2:a punkten. (Forts.)

Herr vice talmannen Östberg: Jag skall be att i likhet med
den siste talaren få yrka bifall till utskottes förslag ofärändradt i
den andra punkten.

Det är onekligen vigtigt för aktieegarne att icke framställningar
göras på sådant sätt, att aktieegarne icke blifva i tillfälle
att tillräckligt sätta sig in i de förslag, som framläggas. Men om
det i sista ögonblicket framkommer förslag, så blifva aktieegarne
icke i tillfälle att tillräckligt sätta sig in i dem.

Jag vill erinra, att det numera finnes massor af bolag, bvilkas
aktieegare äro spridda nästan öfver hela landet. Det är då tydligen
icke möjligt för dessa aktieegare att sjelfva infinna sig på
bolagsstämman för att der bevaka sina rättigheter, utan om de
önska att få sina rättigheter bevakade, så måste de anlita ombud
för att föra deras talan. Det blir då för dessa aktieegare ganska
angeläget att vara i tillfälle att på förband få kännedom om de
vigtigare frågor, som skola komma före vid bolagsstämman, så att
de må vara i tillfälle meddela sina ombud instruktion för afgifvande
af votum i dessa fall.

Jag tror derför, att man gör rigtigast i att bereda aktieegarne
den trygghet, som förslaget i denna punkt afser att bereda dem.

På denna grund yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Grullåkra: De skäl, som af ett par talare
anförts mot det förslag, jag tagit mig fribeten framställa, äro, om
jag ej missuppfattat desamma, hufvudsakligen sparsamhetsskäl. De
anse, att det skulle blifva för dyrt för bolaget att låta trycka och
utdela förvaltningsberättelser och balansräkningar. Jag tror dock
icke, att den kostnaden skall blifva så stor, att man beliöfver
rygga tillbaka derför. Ty att aktieegarne få reda på, hvad som
skall förhandlas, eller huru bolagets angelägenheter under förlidet
år förvaltats, är verkligen värdi så mycket, att kostnaderna för
tryckningen af ifrågavarande handlingar deraf uppvägas. Och om
icke kammaren skulle vilja gå så långt, att bolagen ålades att
trycka dessa berättelser, så borde väl åtminstone den bestämmelsen
kunna införas i lagen, att denna berättelse skall vara tillgänglig
för aktieegarne några timmar förr än stämman börjar.

Jag tror, att det är alldeles nödvändigt, och att rättvisa och
billighet fordra, att kammaren återremitterar paragrafen, så att
man kan få en ändring i det syfte, som jag antydt, ty det är
alldeles obilligt att fordra, att aktieegare, som icke hafva någon
kännedom om bolagets angelägenheter, skola helt och hållet lita
på revisorernas och styrelsens muntliga framställning utan att hafva
någon ledning för sitt omdöme vid den diskussion, som på stämman
kan uppstå.

Jag vidhåller mitt yrkande.

N:o 83.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

6 Onsdagen den 24 April, e. m.

Häruti instämde herrar Ola Bosson Olsson och Johansson från
Stockholm.

Herr Höglund yttrade: Då jag sist hade ordet, yttrade jag
mig endast om de båda första punkterna af den föreliggande paragrafen.
I fråga om tredje punkten vill jag nu yrka bifall till den
reservation, jag der har afgifvit. Utskottets förslag innehåller der
det stadgande, att om aktieegare vill hänskjuta ärende till pröfning
å stämman, han skall hos styrelsen göra anmälan derom minst
fjorton dagar före stämman. Denna bestämmelse kommer i kollision
med ett stort antal bolagsordningar, och på den grund ber
jag, att den måtte få ändras. I och för sig är icke så mycket
mot innehållet att anmärka, men för att undvika en sådan kollision,
som den jag nu omnämnt, anhåller jag, att punkten måtte
få följande lydelse:

»Vill aktieegare hänskjuta ärende till pröfning å stämman,
göre hos styrelsen anmälan derom minst fjorton dagar före stämman,
der ej annat af bolagsordningen föranledes.» Det är endast
de sista orden, som blifvit tillagda i det syfte jag nyss antydt.

Herr Hedin: Jag kan icke annat än anhålla, att kammaren
behagade bifalla det yrkande, som blifvit framstäldt af herr Jöns
Bengtsson.

Ingen lär väl kunna bestrida, att förevarande lag innehåller
åtskilliga bestämmelser, som icke äro mera vigtiga, ja, äfven bestämmelser,
som äro mindre vigtiga än det yrkande, som herr Jöns
Bengtsson gjort. Befogenheten af detta yrkande har äfven från
flere håll blifvit erkänd. Det är en ringa tröst att hänvisa till att
man kan ersätta lagbestämmelsen genom en bestämmelse i bolagsordningen,
ty det är icke säkert, att en sådan bestämmelse från
början kommer in i en bolagsordning, och det kan finnas åtskilliga
intressen, som förhindra, att den sedermera blir införd i bolagsordningen.
Icke heller kan med skäl göras den invändningen, att
man genom en återremiss af denna punkt skulle föranleda synnerligt
besvär, då man i allt fall återremitterat åtskilliga andra
delar af lagen, der en ändrings rätta formulering är kinkigare att finna.

Jag anhåller derför i likhet med herr Jöns Bengtsson om
återremiss af nu ifrågavarande paragraf.

Herr vice talmannen Östberg: Jag hyser för min del samma
åsigt som flere af de föregående talarne, att det är i öfverensstämmelse
med god ordning, att förvaltningsberättelsen tryckes och
utdelas. Jag tror dock icke, att det är af den vigt, att en bestämmelse
härom hör intagas i lagen. Och jag vill särskildt erinra
om, att om i något enstaka fall en majoritet vid stämman
icke vill medgifva berättelsens tryckande på bolagets bekostnad,
så står det en hvar aktieegare fritt att ombesörja tryckning och
utdelning af förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen, ty
aktieegarne äro i tillfälle att taga kännedom om dessa handlingar.
Och säkert är, att om man börjat med tryckning af dessa berät -

Onsdagen den 24 April, e. m.

Xso 38.

telser, så lär nog stämman fortsätta denna tryckning på egen be- Angående
kostnad. Jag tror derför icke, att det är skäl att nu göra någon
ändring, då saken icke är af större vigt, än den synes mig vara. a9 bolag U

Hvad beträffar herr Höglunds förslag till ändring af tredje (Forts.)
stycket i paragrafen, kan jag icke heller se, att en ändring der
kan vara nödvändig. Het kan visserligen icke vara någonting
särskildt att anmärka mot hans yrkande, att man lägger till orden:

»der ej annat af bolagsordningen föranledes», men så vidt jag kan
förstå, så bör icke bolagsordningen innehålla, att kortare tid sättes,
och vill man hafva längre tid bestämd, inom hvilken förslag till
ärenden skola vara framstälda, så står det hvarje bolag öppet att
i sin bolagsordning införa en dylik bestämmelse.

Jag vill derför anhålla om bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Jöns Bengtsson i Gullåkra: Det har af vice talmannen
anförts såsom ett skäl, hvarför man icke borde införa den af
mig föreslagna bestämmelsen i lagen, att det på bolagsstämma
kunde beslutas om en sådan åtgärd, eller också kunde någon enskild
aktieegare på egen bekostnad låta trycka och utdela dessa
berättelser.

Hvad det första beträffar, så vill jag upplysa om, att det i
åtskilliga bolag är alldeles omöjligt att åstadkomma ett sådant beslut,
som att de ifrågavarande berättelserna skulle tryckas, just
derför att de stora aktieegarne motsätta sig ett sådant beslut.

Och hvad beträffar det andra, att en enskild aktieegare kunde
taga del af dessa handlingar och på egen bekostnad låta trycka
och utdela dem, så förefaller det mig egendomligt, att man på
detta sätt vill ålägga enskilda aktieegare kostnader, som man drager
sig för att ålägga bolagen sjelfva.

Jag tror derför, att detta skäl icke alls kan tillerkännas någon
synnerlig kraft och verkan, och vidhåller derför mitt förra yrkande.

Herr Jonsson i Hof: Det kan ju vara rätt, att förde stora

bolagen med deras omfattande affärsverksamhet det tillägg, som
herr Jöns Bengtsson yrkat, skulle vara väl på sin plats. Men man
får komma ihåg, att denna bestämmelse skulle komma att gälla
äfven för mycket små bolag, hvilkas affärsverksamhet icke är af
den omfattning, att deras förvaltningsberättelser och balansräkningar
kunna förtjena att tryckas. Det kali ju i de bolag, der
sådant är på grund af omfattningen af bolagets verksamhet lämpligt,
i bolagsordningen införas bestämmelse om att tryckning skall
ega rum.

Jag ber derför att få yrka bifall till första stycket i paragrafen,
sådant det föreligger i utskottets förslag.

Herr Berglöf: En generel anmärkning, som blifvit gjord mot
denna lag, är, att den innehåller allt för många detaljbestämmelser.

Hela lagen är nära nog att likna vid en bolagsordning, och man
har ansett olämpligt att i en civillag intaga en sådan massa små -

Nso 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forte.)

8 Onsdagen den 24 April, e. m.

saker, hvilka i regel borde öfverlåtas åt det privata aftal, som bestämmes
i bolagsordningen. Den sak, som denna §:s mom. 1 omfattar,
bör obestridligen till dem, som respektive bolags delegare
sjelfva borde kunna bestämma om. Vi böra nogsamt skilja på
bolag, som hafva ett stort grundkapital, t ex. 5 millioner kronor,
och sådana med endast 5,000 kronor. Det är mycket olika förhållanden
rådande med afseende på dessa stora och små bolag.
Ett bolag på 5 millioner kronor kan tillåta sig att i ifrågavarande
hänseende göra huru som helst; det kan låta trycka sina förvaltnings-
och revisionsberättelser på det finaste papper med guldkant,
utan att detta kännes betungande för bolaget. Men det bolag, som
arbetar under små förhållanden, har icke råd att låta trycka sina
revisions- och förvaltningsberättelser. I de små bolagen går det
vanligen så till, att några dagar förut eller kanske samma dag som
bolagsstämman skall hållas, göres en öfversigt öfver bolagets räkenskaper
och förvaltning, och detta kan ske på ett par timmar. Revisorerne
komma till den aflägsna plats, der bolaget har sin verksamhet,
samt verkställa revisionen och omedelbart derefter sammanträder
bolagsstämman. Revisionen sker genast före stämman
för att bespara vederbörande kostnaderna för dubbla resor till den
aflägsna trakt, der bolagsstämman skall sammanträda. På denna
ort finnes kanske icke något tryckeri, och det kan till och med
vara svårt att få tag i personer, som kunna skrifva ut revisionsberättelsen.
Det kan väl då icke vara lämpligt att i lagen intaga
bestämmelse derom, att alla bolag skola utgifva tryckta eller i flera
exemplar utskrifna revisions- och förvaltningsberättelser, utan man
borde väl kunna öfverlemna åt bolagen att i detta afseende förfara
på sätt de anse lämpligast. Låt de stora bolagen trycka sina berättelser
att utdelas till deras tusentals aktieegare, men låt också
de små bolagen lemna sina aktieegare kännedom om förvaltningen
på det sätt, som de sjelfva anse förmånligast. Bestämmelsen derom
kan mycket väl intagas i bolagsordningen, utan att Riksdagen och
regeringen behöfver befatta sig dermed.

Jag anser det sålunda olämpligt att införa denna bestämmelse
i en civillag.

Beträffande mom. 2 har jag ungefär samma anmärkningar att
framställa. Skall det vara nödigt att äfven för de små bolagen
fastslå, att de skola hafva föredragningslistan klar minst åtta dagar
före bolagsstämman? Detta kan nog lämpa sig bra för stora bolag,
men icke för små sådana. Det synes mig, som om man äfven i
detta afseende borde kunna öfverlemna åt delegarne i bolaget att
genom bolagsordningen bestämma, huruvida de vilja hafva föredragningslistan
färdig 8 eller SO dagar före stämman eller först på
samma dag. Det torde vara alldeles onödigt att regering och Riksdag
föreskrifver huru härmed skall ske.

Mot det af herr Höglund i hans reservation föreslagna tillägg
till sista mom. af denna § vill jag erinra, att detta tillägg är obehöflig!.
Ty vare sig detta tillägg göres eller icke, äro vederbörande
berättigade att i bolagsordningen intaga bestämmelse om den tid,

Onsdagen den 24 April, e. m. 9

inom hvilken ett ärende skall vara inlemnadt till styrelsen för att
kunna behandlas å bolagsstämman.

Jag yrkar på grund häraf bifall till min reservation eller att
2 mom. måtte ur denna § utgå.

Herr Fjällbäck: Mot det af herr Jöns Bengtsson nyss framstälda
förslaget har gjorts den invändning, att tryckning af styrelse-
och revisionsberättelse skulle vålla bolaget väsentliga utgifter.
Denna farhåga anser jag för min del oberättigad, ty denna tryckningskostnad
belöper sig i de flesta fall kanske endast till omkring
10 kronor.

Den siste talaren sade, att det finnes trakter af vårt land, der
skrifkunnigbeten vore ganska ringa och der inga tryckerier funnos.
Ja, men så stor är nog icke okunnigheten der, att man icke kan
få några exemplar af dessa berättelser utskrifna, om man icke har
till sitt förfogande en hektograf för att dermed taga några kopior.
Det synes mig visserligen öfverflödigt att nu i lag bestämma, att
tryckta förvaltnings- och revisionsberättelser skola företes, utan man
bör endast bestämma, att dessa berättelser skola finnas tillgängliga
i flera exemplar, så att bolagsmännen få tillfälle att taga del af
dem. Derigenom blir ju bolagets ställning allmänt känd, hvilket
man ju åsyftat med det s. k. publicitetssystemet.

Man är vanligen mycket om om aktieegarne, innan man rigtigt
fått in dem i bolaget, men det torde vara lika vigtigt att äfven
sedermera skydda dem för möjliga öfverraskningar, åstadkomna af
mindre hederliga styrelseledamöter.

Jag tror derför, att det skulle vara till gagn för aktieegarne,
om man intoge i lagen en bestämmelse i det syfte, som herr Jöns
Bengtsson nyss nämnde, och för min del instämmer jag i hans
yrkande i detta afseende.

Herr Höglund: Hvad herr Berglöf nyss yttrade om min re servation

tyckes grunda sig på någon missuppfattning af densamma.
Han förestälde sig, att enligt lagtextens lydelse bolag skulle hafva
rätt att i bolagsordningen intaga bestämmelse om annan tid än i
denna § sägs för anmälan till styrelsen af ett ärende, som skulle
förekomma till pröfning å bolagsstämman. I denna §:s sista mom.
står dock, att anmälan skall göras minst 14 dagar före stämman,
och detta är icke något subsidiärt utan ett vilkorligt gällande stadgande,
efter hvilket alla bolag hafva att rätta sig, oberoende af
hvad som står i bolagsordningen eller icke. Alltså har hvarje
aktieegare rätt att, utan afseende å hvad som står i bolagsordningen,
få ett ärende pröfvadt af stämman, om han gör anmälan derom
minst 14 dagar före stämman.

Det är på denna grund min reservation har fog för sig och på
samma grund måste jag också vidhålla mitt yrkande om bifall till
densamma.

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

Herr Ola Bosson Olsson: För min del kan jag icke heller förstå,
att det, på sätt en talare nämnde, skulle vålla bolagen några afse -

N:o 38.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående varda utgifter, om de åläggas att trycka förvaltnings- och revisionsförslag
till berättelse. En annan talare har också redan framhållit, att kostlag
om aktie- na(jen derför icke kan beräknas till mera än 10 ä 20 kronor, och
(Ports.) detta är väl icke något att fästa sig vid, äfven om det gäller ett
litet bolag.

Man har också sagt, att bestämmelsen om huru berättelserna
skola komma till allmänhetens kännedom, lämpligen kunde intagas
i bolagsordningen. Men man torde erinra sig att, då aktieteckning
sker, är ingen bolagsordning uppgjord; detta sker först efter aktieteckningen.
Låtom oss nu tänka oss ett aktiebolag med 5,000
kronors kapital. I detta bolag hafva 3 personer tecknat sig för
1,000 kronor hvardera. De öfriga hafva tecknat sig för mindre
belopp. Då blifva med all säkerhet de öfriga aktieegarne, som
hafva mindre del i bolaget, öfverröstade af dessa 3 personer, i fall
dessa icke vilja hafva berättelserna tryckta. Jag anser derför, att
kammaren bör bifalla det af herr Bengtsson i Gullåkra framstälda
yrkande, att tryckta såväl styrelse- som revisionsberättelser skola
vara tillgängliga för bolagsmännen åtminstone några timmar samma
dag som bolagsstämman hålles. Detta synes mig vara en billig
begäran. Men bestämmelsen derom bör intagas i sjelfva lagen, ty
annars kommer den säkerligen aldrig in i bolagsordningen. De
stora aktieegarne komme nog att sätta sig deremot och bolagsordningen
uppgöres på sätt de behaga.

Jag ber sålunda att få instämma i herr Jöns Bengtssons
yrkande.

Herr Hedin: En af de mycket ärade reservanterna från ut skottet

har erinrat om den stora skilnaden mellan ett 5-millioners
och ett 5-tusen kronors bolag. Jag vill till svar derpå erinra om,
att möjligheten att tillgodose mitt intresse och tillvarataga min
rätt förtjenar lika mycket afseende, om jag är medlem af ett
5-tusen kronors bolag, som om jag är det af ett 5-millioners bolag.

Hvad för öfrigt kostnaden angår, så kan min ärade granne till
venster intyga, att han i åratal har för 16 kronor tryckt både styrelseberättelse
och revisionsberättelse, så att från den synpunkten
torde man knappast kunna utgå för att afskrämma från bifall till
herr Jöns Bengtssons förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder
förekommit, beslöt kammaren att till utskottet återremittera paragrafen.

§ 37.

Godkändes.

§ 38 hade följande lydelse:

Har styrelsen ej senast fjorton dagar efter påfordran, hvarom
i 37 § är sagt, utlyst bolagsstämma att hållas inom en månad, der

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

ej annat af bolagsordningen föranledes, eller underlåter styrelsen Angående
att i föreskrifven ordning kalla aktieegarne till ordinarie bolags- förslag Ull
stämma, har magistrat eller kronofogde i orten att, på anmälan af bolaa™6
aktieegare, ofördröjligen utlysa bolagsstämma. (Forts.)

Herr Eklundh från Lund begärde ordet och yttrade: Det är
väl sant, att det stadgande, som denna paragraf innehåller, mycket
sällan torde komma att tillämpas. Men jag undrar dock, om
icke konseqvensen skulle fordra, att de myndigheter, som här finnas
omnämnda, magistrat och kronofogde, utbytas mot öfverståthållareembetet
i Stockholms stad och Konungens befallningshafvande i
landsorten. Som herrarne finna, har nemligen i 12 § Kongl. Maj:t
föreslagit, att stiftelseurkunden skulle ingifvas till magistrat eller
kronofogde i den ort, der bolagets styrelse komme att hafva sitt
säte. Detta har utskottet ändrat så, att stiftelseurkunden bör ingifvas,
»om bolagets styrelse skall hafva sitt säte i Stockholm, till
öfverståthållareembetet och i annat fall till Konungens befallningshafvande
i länet».

Då synes det mig, som om, när denna stiftelseurkund är ingifven
till Konungens befallningshafvande, det borde vara denna
myndighet och för Stockholms stad öfverståthållareembetet, som
skulle hafva skyldighet att sammankalla bolagsstämma i syfte, som
denna paragraf nämner.

Det är på sådan grund, som jag nu tager mig friheten yrka,
att paragrafen må förändras derhän, att den blir lika lydande med
utskottets förslag till och med orden »till ordinarie bolagsstämma,
har», men att den derefter kommer att lyda: »om bolagets styrelse
har sitt säte i Stockholm, öfverståthållareembetet och i annat fall
Konungens befallningshafvande i länet att, på anmälan af aktieegare,
ofördröjligen utlysa bolagsstämma.»

På detta yrkande, herr talman, vågar jag nu anhålla om proposition.

Herr Berglöf: Utskottet har nog iakttagit, att det är en hel

del olika myndigheter, som hafva att behandla ärenden, som förekomma
i denna lag, och man skulle naturligtvis hafva ansett det
vara behagligare och lämpligare, om man kunnat hänskjuta denna
behandling till en och samma myndighet, men detta låter sig
näppeligen göra. Man vet, att Konungens befallningshafvande äro
öfverliopade med en hel del göromål, och man bör således icke till
denna myndighet hänvisa andra angelägenheter och ärenden än
sådana, som äro af den art, att do oafvisligen måste af den behandlas.

Den nu ifrågavarande åtgärden är emellertid af en jemförelsevis
så underordnad beskaffenhet, att den icke behöfver behandlas
af Konungens befallningshafvande eller öfverståthållareembetet, utan
mycket väl kan behandlas af magistrat och kronofogde.

För öfrigt skulle det för allmänheten vara förenadt med större
besvär att i dessa frågor vånda sig till Konungens befallningshafvande,

N:o 83.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

då den i de flesta fall liar magistrat eller kronofogde att tillgå på
närmare håll.

Det är på dessa skäl, herr talman, som utskottet icke har velat
göra någon ändring i denna paragraf, och jag hemställer derför,
att kammaren måtte besluta i öfverensstämmelse med utskottets
förslag.

Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes sådan den af utskottet
föreslagits.

Efter föredragning vidare af § 39 anförde:

Herr Melin: Såsom bekant, är det ett önskningsmål, att de

tvister, som möjligen uppkomma rörande dessa bolags förvaltning
— och hvarom i denna paragraf är fråga — rörande stämmobesluts
giltighet, må blifva snart afgjorda: Skulle nu den lydelse af denna
paragraf, som utskottet föreslagit, godkännas, så "fruktar jag, att
möjligheten att afgöra sådana tvister genom skiljemän skulle blifva
betagen de bolag, som hädanefter bildades, och detta tror jag och.
många med mig skulle komma att verka skadligt.

Det är derför som jag hemställer, huruvida det icke borde vidtagas
en sådan ändring i denna paragraf, att tvister, hvarom här
talas, kunde få afgöras genom skiljemän. Om jag får understöd
för denna åsigt, torde det vara skäl att återremittera paragrafen i
nu angifna syfte. Jag ber för min del att få yrka återremiss.

Herr vice talmannen Östberg: Så vidt jag uppfattat me ningen

med denna paragraf, skulle den icke utesluta rätten för de
bolag, som det önska, att i sina bolagsordningar intaga bestämmelse
om, att sådana tvister skola afgöras genom skiljemän.

Deremot innehåller paragrafen en bestämmelse, att stämning
å bolag i det i paragrafen omnämnda fall skall göras inom 2 månader
från viss dag. Det är egentligen tidsbestämmelsen, som
här är af vigt, och jag tror, att det är angeläget att utsätta viss
tid, inom hvilken sådan stämning skall ske.

Då jag, som sagdt, tror, att paragrafen icke lägger hinder i
vägen för de bolag, som det önska, att i sina bolagsordningar införa
bestämmelse om, att skiljemän i dylika fall skola användas,
ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§ *0.

Godkändes.

§ 41 lydde sålunda:

Stämning eller annat offentlig myndighets bud skall anses

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

hafva kommit aktiebolag till hända, då någon af styrelsens leda- Angående
möter i laga ordning erhållit del deraf. förslag till

Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma fattats, eller ^ afciie''
eljest kära till bolaget, kalle aktieegarne till bolagsstämma för väl (Förta)

af ombud att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses r 8''
delgifven, då den blifva å stämman föredragen; dock vare i fall,
som i 39 § afses, styrelsens rätt till talan bevarad, om inom der
stadgad tid stämman blifva utlyst att ofördröjligen hållas.

Andra stycket i denna § var i Kongl. Maj:ts förslag så
lydande:

Stämning eller annat offentlig myndighets bud skall anses
hafva kommit aktiebolag till hända, då någon af styrelsens ledamöter
i laga ordning erhållit del deraf.

Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å bolagsstämma
fattats, eller eljest kära till bolaget, delgifve stämningen
bolagets revisor eller, der flere revisorer är o utsedde, någon af dem;
och åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen
kalla aktieegarne till bolagsstämma för val af ombud att i den tvist
föra bolagets talan;

och hade herr Berglöf i afgifven reservation tillstyrkt godkännande
af paragrafen, sådan den af Kongl. Maj:t föreslagits.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Berglöf: Mot § 41 mom. 2 har jag afgifvit en reserva tion,

och det på den grund, att jag anser, att det förslag, som utskottet
gjort, är besvärligare, kostsammare och mera tidsödande,
än det förslag, som föreligger från Kongl. Maj:t. Enligt Kongl.
Harts förslag skall, om styrelse eller ledamot deraf vill klandra
beslut, som fettats å bolagsstämma, eller i öfrigt kära till bolaget,
stämningen delgifvas en af bolagets revisorer, och denne revisor
har sedan att kalla aktieegarne till sammanträde för att de må på
bolagsstämma fatta beslut angående talans förande i den anhängiggjorda
tvisten. Enligt utskottets förslag skall deremot extra
bolagsstämma sammankallas för mottagande af stämningen. Jag
kan icke rätt fatta, att det behöfves den stora apparaten af bolagsstämmas
sammankallande för att taga emot stämning, utan det kan
en revisor mycket väl gorå, och sedan må bolagsstämma sammankallas
för att man må fatta det beslut, som kan föranledas af stämningen.

På grund häraf synes det mig, att utskottet bort stanna vid
Kongl. Maj:ts förslag, och tager jag mig derför friheten yrka bifall
till detta oförändradt.

Herr Eklundh från Lund förklarade sig instämma med herr
Berglöf.

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, e. na.

Herr vice talmannen Östberg yttrade: Den bestämmelse i

§ 41, som här är omtalad, afser uti Kongl. Maj:ts förslag en utvidgning
af revisorernas myndighet på det sätt, att revisorerna
skulle ega att i vissa fall sammankalla bolagsstämma. Jag tror
emellertid icke, att den allmänna meningen anser en sådan bestämmelse
behöflig eller lämplig. Revisorerna hafva hittills icke
haft annan rätt än att granska bolagens förvaltning och att framlägga
resultaten deraf för aktieegarne, som sedan ega att besluta
med anledning af den framställning revisorerna gjort. Jag tror
också, att detta är den rätta ställning, som revisorerna böra
intaga.

Då det nu är fråga om att styrelsen önskar klandra beslut,
som på bolagsstämma fattats, så synes det vara den enklaste och
naturligaste utvägen, att styrelsen sammankallar bolagsstämma,
och jag kan icke se, att man i något afseende skulle vinna någon
fördel, om stämman skulle sammankallas af revisorerna. Styrelsens
skyldighet i detta fall är ju tydlig och klar, och dess intressen
tillvaratagas på detta sätt lika väl.

Då jag som sagdt icke kan finna, att det skulle medföra någon
fördel för aktieegarne, att kallelse utfärdades af revisorerna, så
her jag att få yrka bifall till den formulering af paragrafen, som
utskottet föreslagit.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de olika yrkandena,
blef paragrafen af kammaren godkänd med den lydelse, som
af utskottet föreslagits.

§§ 42-47.

Godkändes.

För § 48 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Den förvaltningsberättelse, som styrelsen, efter ty i 36 § sägs,
har att för hvarje år å bolagsstämma framlägga, skall uttryckligen
angifva den vinst eller förlust, som af rörelsen under året uppkommit.

Förvaltningsberättelsen och balansräkningen skola minst en
månad före stämman tillhandahållas revisorerne samt, tillika med
desses utlåtande, minst åtta dagar före stämman hållas för aktieegarne
tillgängliga.

Herr Höglund hade i afgifven reservation yrkat, att dertill
måtte fogas ett tredje stycke, så lydande:

Balansräkningen med de rättelser och tillägg, som kunna å
bolagsstämma beslutas, skall, ofördröjligen efter det den blifvit
slutligen pröfvad och sist inom tre månader från det den å bolags -

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 38.

stämma framlades, genom styrelsens försorg ingifvas till registreringsmyndigheten.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Ports.)

Herr Höglund: Mot denna paragraf har jag afgifvit en re servation.

Jag anser nemligen, att utskottet icke bort stryka den af
Kong! Maj:t gjorda framställningen om publicerande af balansräkningen,
åtminstone icke utan att ersätta denna bestämmelse
med någonting annat. Det har sagts, att balansräkningen är en
fullkomligt enskild sak, som icke anginge någon annan än bolaget
sjelft. Men jag undrar dock, om det icke kan anses, att bolaget
till gengäld för de legala förmåner, som det åtnjuter af samhället,
äfven har någon skyldighet att medgifva samhället kontroll öfver
det sätt, hvarpå det sköter sina åligganden. Detta erkännes ju
allmänt med afseende på bankbolagen; der är det ingen menniska,
som gör invändningar mot, att de skola publicera sina balansräkningar.
Jag erkänner visserligen, att det är skilnad på bankaktiebolag
och vanliga aktiebolag, men det är dock en skilnad
mera till graden än till arten.

Om man derför skulle draga sig för att fordra, att balansräkningar
skola för alla bolag publiceras, så tror jag, att man så till
vida skulle kunna tillmötesgå det allmännas kraf, att man medgåfve,
att aktiebolag skulle åläggas att ingifva sina balansräkningar
till inregistreringsmyndigheten.

Jag hemställer derför, att till utskottets förslag till lydelse
af § 48 måtte fogas ett tredje stycke, så lydande:

»Balansräkningen med de rättelser och tillägg, som kunna å
bolagsstämma beslutas, skall, ofördröjligen efter det den blifvit
slutligen pröfvad och sist inom tre månader från det den å bolagsstämma
framlades, genom styrelsens försorg ingifvas till registreringsmyndigheten.
»

Som herrarne finna, är denna ordalydelse, som finnes upptagen
i min reservation, fullkomligt lika med den i den kongl.
propositionen föreslagna, men med det undantag, att i sista satsen,
der det i den kongl. propositionen föreskrifves, att balansräkningen
skall genom styrelsens försorg införas i allmänna tidningarne, jag
i stället föreslagit, att de blott skulle ingifvas till registreringsmyndigheten.

Herr vice. talmannen Östberg: Då utskottet velat utesluta det
sista stycket i § 48, så har det skett derför, att utskottet ansett,
att ett aktiebolags verksamhet är en rent enskild verksamhet. Deraf
följer att redogörelsen för bolagets räkenskaper är en sak, som i
första hand angår endast aktieegarne. Och om man ville säga, att
bolagets ställning i någon mån äfven angår personer, som med bolaget
träda i affärsförbindelse, så finnes ju alltid den utvägen öppen

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

16 Onsdagen den 24 April, e. m.

för dessa personer att vid ingående af affärsförbindelser begära att
få del af bolagets ställning enligt sist afgifna revisionsberättelse.

Men att deremot den stora allmänheten skulle hafva ett berättigadt
anspråk att få del af alla aktiebolags ställning, kan jag
för min del icke förstå. Jag tror icke att det är någon rättighet
och tror icke heller att det skulle vara till gagn. Det är deremot
ett annat förhållande i fråga om bankbolag. Ty i fråga om dessa,
är det icke blott en och annan, som träder i affärsförbindelse med
de samma; utan det är hela den stora allmänheten, som har intresse
af att veta ett bankbolags ställning. — Då jag alltså anser
det vara en oberättigad fordran, att alla aktiebolag skulle låta
offentliggöra sina balansräkenskaper, hemställer jag om bifall till
utskottets förslag oförändradt.

Vidare yttrades icke. Utskottets förslag godkändes.

§ M Godkändes.

§ 50 var så lydande:

Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas
af en eller flere revisorer. Öfver granskningen skall för hvarje år
skriftligt utlåtande afgifvas.

Val af revisor må ej afse längre tid än två år. Revisor
må, ändå att den tid, för hvilken han hlifvit vald, ej gått till ända,
kunna genom beslut å bolagsstämma från uppdraget skiljas.

Hvad i 46 § är om styrelse stadgadt skall ega motsvarande
tillämpning å revisorer.

I motion n:o 92 inom Andra Kammaren hade herr O. H. Ström
hemstält: »att Riksdagen måtte besluta, att aktiebolags böcker,
räkenskaper och andra handlingar skola vara tillgängliga för aktieegarne,
samt att denna bestämmelse skall intagas i blifvande lag
om aktiebolag».

Ordet begärdes af herr Ström, som yttrade: Utskottet har såsom
skäl för afstyrkande af min motion om införande i lagen om
aktiebolag af en bestämmelse om aktieegares rätt att taga del af
ett aktiebolags böcker, räkenskaper och andra handlingar anfört:

att Kongl. Maj:ts förslag innehåller väsentligen skärpta bestämmelser
om revision;

att, om dessa bestämmelser i något fall anses otillräckliga, intet
hinder möter att i bolagsordningen intaga ytterligare föreskrifter
rörande granskning af förvaltningen; samt slutligen

att det ej kan vara tillrådligt att ålägga alla aktiebolag en så
besvärlig och ur affärshemlighetens synpunkt farlig uppsigt som
den af mig föreslagna.

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

Jag kan dock icke finna de af utskottet för afstyrkandet an- Angående
■gifna skälen hafva så särdeles stor vigt. " förslag till

De af utskottet åberopade skärpta bestämmelserna för revisionen ?”!
.•åstadkomma visserligen någon, men icke så särdeles mycket större (Förta.)
säkerhet för underslef än förr, enär det icke finnes någon bestämmelse
i lagförslaget, huru en enskild aktieegare skall gå till väga
för att kunna få reda på revisorers underlåtenhet att göra anmärkningar,
der sådana bort göras, eller på hvad sätt han skall kunna
få kännedom om, huru styrelsen skött bolagets angelägenheter samt
om oegentligheter blifvit begångna, såvida revisorerna af ett eller
annat skäl underlåtit att i revisionsberättelsen härom underrätta
aktieegarne. Om i ett bolag, såsom stundom är fallet, det öfvervägande
antalet aktier innehafves af närmare slägtingar och intimare
vänner, händer det ofta, att dessa inom sig utse styrelsemedlemmar,
icke alltid tagande tillbörlig hänsyn till personernas
lämplighet för uppdraget, utan mången gång hufvudsakligast för att
bereda dem goda inkomster genom högre arfvoden eller andra förmåner.
Icke heller till revisorer utses uti dylika bolag alltid de
lämpligaste personerna, utan ofta nog sådana, som anses icke vara
så stränga eller så hemmastadda i affärens bedömande, att de genom
väsentliga anmärkningar kunna åstadkomma obehag för vederbörande,
utan på sin höjd »sila mygg, men svälja kameler». I
dylika bolag är det till betryggande af minoritetens rätt af den
allra största vigt, att den mindre aktieegaren eger att sjelf taga
del af räkenskaper och handlingar för att sjelf kunna bedömma,
huruvida han bör qvarstå som aktieegare eller genom försäljning
af aktierna, medan de ännu hafva något värde, söka rädda, hvad
räddas kan. Då i 7 § uti förslaget om lag för handelsbolag staddas,
att äfven bolagsman, som icke deltager i förvaltningen (han
kan till och med hafva blifvit skild derifrån på grund af 6 § i
samma lagförslag) eger, när uppenbart hinder i bolagets verksamhet
derigenom icke vållas, granska bolagets räkenskaper och taga del
af dess angelägenheter, inser jag icke, hvarför eu oförvitlig delegare
i ett aktiebolag skall vara förvägrad samma rätt. I §§ 49
och 52 af aktielagen stadgas visserligen, att styrelsemedlemmar och
revisorer äro för bolaget ansvarsskyldiga, men jag inser ej, huru
denna ansvarsskyldighet skall kunna göras gällande, om endast de
personer, som det angår, ega kunskap om, hvad som bör beifras,
derför att aktieegarne icke haft rätt att ur böcker och räkenskaper
inhemta kännedom härom.

Utskottet säger, att, om de skärpta revisionsbestämmelserna i
något fall anses otillräckliga, intet hinder möter att i bolagsordningen
intaga ytterligare föreskrifter rörande granskning af förvaltningen,
men aktieegarne böra väl, om sådana ytterligare bestämmelser icke
finnas i bolagsordningen intagna, genom föreskrifter i aktielagen
så mycket som möjligt vara skyddade mot att blifva bedragna af
oredliga styrelsemedlemmar och revisorer. De bestämmelser härom,
som finnas i aktielagen, böra derför under alla förhållanden vara
sådana, _ att de kunna tillämpas, hvilket ej blir fallet, om aktieegarne
icke genom bestämmelser i lagen sättas i tillfälle att kunna

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 83 2

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

kontrollera styrelsemedlemmar och revisorer. Dessutom torde det
ofta blifva svårt att i bolagsordningen få in dylika bestämmelser,
och skall en redan gällande bolagsordning ändras i detta syfte,,
torde det blifva ännu svårare samt förslaget derom afvisas, såsom
varande cbikanöst, personligt förolämpande o. s. v. Finnes deremot
en dylik bestämmelse som den af mig föreslagna intagen i
aktielagen, blir förhållandet annorlunda, då alla aktiebolag blifva
likstälda i detta afseende.

Utskottets påstående, att den af mig föreslagna kontrollen skulle
blifva besvärlig, bör ej utgöra något skäl, om derigenom de enskilda
aktieegarnes fördelar betryggas. Dessutom är ju ej meningen, att
bolagets styrelse skall besväras med böckers och räkenskapers tillhandahållande
när som helst och huru ofta som helst, utan blott
då det icke vållar uppenbart hinder i bolagets verksamhet.

Utskottet säger slutligen, att den af mig föreslagna uppsigten
skulle ur affärshemlighetens synpunkt kunna blifva farlig för ett
bolag. Sådan fara kan dock enligt min åsigt lika väl åstadkommas
af lösmynta styrelsemedlemmar och revisorer, för hvilkas tystlåtenhet
man icke har större garantier, då de icke äro edsvurna, än
för en enskild aktieegares, hvars intresse väl sammanfaller med
bolagets lika mycket som styrelsemedlemmens eller revisorens,
hvilka dessutom icke alltid äro aktieegare. För öfrigt behöfver
väl en redbar affärsverksamhet icke sky ljuset, utan bör den tvärtom
vinna större tillit, då det är kändt, att hvarje delegare eger
rätt att erhålla inblick i affärens skötsel och tillstånd. Blott en
osund affärsverksamhet kan till en tid hafva fördel af hemlighetsmakeriet
för att så länge som möjligt kunna uppskjuta den omsider
oundvikliga kraschen.

Då i senare tider, såsom allmänt är bekant, större underslef
skett, underlättade af styrelsemedlemmars eller revisorers slapphet,
godtrogenhet eller undseende, tror jag det skulle blifva en helsosam
hållhake för den oredlige direktören, styrelsemedlemmen eller räkenskapsföraren,
om han visste, att hvarje aktieegare, äfven den minsta,,
hvilken stund som helst kunde komma för att taga del af räkenskaperna,
innan spåren af någon så kallad oegentlighet hunnit
igensopas till den på förut bestämd tid återkommande ordinarie
revisionen.

Det är i synnerhet för den mindre aktieegaren, som kanske har
hela sitt lilla hopsparade kapital placeradt i ett aktiebolag, af största
vigt att när som helst kunna få se, huru affären skötes, hvilket
vid en revision blott allt för ofta med helt lätt hand vidröres. Man
kan visserligen invända, att aktieegaren har ju rätt att hos bolaget
göra anmärkningar mot förvaltningen, men huru detta skall kunna
ske, då han icke haft rätt att på grund af ett uttryckligt stadgande
i aktielagen ur bolagets räkenskaper hemta material till sina anmärkningar
och bevis för deras vigtighet, kan jag ej fatta. Han
blir då uteslutande hänvisad att rätta sig efter hörsagor och smygande
misstankar, som kunna vara alldeles ogrundade, och kan
härigenom, då misstankarne blifvit vidt spridda, mycket större

Onsdagen den 24 April, e. m.

K:o 83.

skada tillskyndas bolaget, än om aktieegaren käft tillfälle att i
bolagets räkenskaper inhemta verkliga och sanna förbållandet.

Huru än min motion skärskådas, tror jag icke, att dess antagande
kan komma att skada ett redbart bolag, men väl gagna, derigenom
att det tillgodoser minoritetens rätt, hvilket också bör vara
i bolagets välförstådda intresse.

På grund af livad jag nu yttrat samt då det är omöjligt tilllämpa
49 § 4 mom. samt 52 § i lagförslaget, om aktieegarne icke
sättas i tillfälle att på grund af en uttrycklig bestämmelse i aktielagen
kunna få granska bolagets räkenskaper och i öfrigt taga
kännedom om dess angelägenheter, får jag hemställa om bifall till
mitt i motionen gjorda yrkande samt att ett tillägg göres till 50 §
1 mom. i aktielageu, så lydande:

»Dessutom eger en och hvar af aktieegarne rätt att, när uppenbart
hinder i bolagets verksamhet ej derigenom vållas, granska
bolagets räkenskaper äfvensom i öfrigt taga kännedom om bolagets
angelägenheter.»

Om kammaren icke anser sig kunna direkt besluta ordalydelsen
eller platsen för tillägget, anhålles om återremiss till utskottet för
redigering af bestämmelsen samt angifvande af den plats, der den
bör intagas.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

Herr vice talmannen Östberg anförde: Då utskottet har
ansett en sådan bestämmelse som den af motionären föreslagna
vara betänklig ur affärshemlighetens synpunkt, och motionären
deremot genmält, att dermed icke skulle vara så farligt, då hvarje
aktieegares intresse sammanfaller med bolagets, så vill jag säga,
att jag tror, att han gör sig skyldig till ett mycket stort förbiseende.
Skulle hvarje aktieegare hafva rätt att granska bolagets räkenskaper,
så är det ju alldeles klart, att han derigenom skulle få tillfälle
att taga kännedom om alla bolagets affärsvänner, alla bolagets tillverkningspris
och försäljningspris; och han kunde intränga i alla
de förhållanden, som för ett affärsbolag äro af beskaffenhet att icke
höra göras bekanta för allmänheten eller bolagets konkurrenter.
Skulle en aktieegare genom att förvärfva en enda aktie få tillfälle
att taga reda på alla dessa förhållanden, är det alldeles uppenbart,
att det för hvarje konkurrentbolag eller hvarje konkurrerande affär
skulle vara mycket angeläget att söka förvärfva sig en eller annan
aktie i det förevarande bolaget; och det är alldeles klart, att det
skulle för bolaget vara mycket skadligt och mycket betänkligt, om
man genom bestämmelser nu gjorde sådant möjligt. Jag tror icke,
att man behöfver mera än påpeka dessa förhållanden för att visa,
huru betänkligt det vore för bolagen, om man gjorde det till en
rättighet för hvarje aktieegare att i detalj granska alla räkenskaperna.
Aktieegarna hafva tillfälle att på bolagsstämma till revisorer
utse personer, på hvilkas omdöme och ordentlighet de måste
lita; och jag tror, att man icke kan göra mera för att åstadkomma
kontroll öfver det sätt, hvarpå bolagets affärer skötas.

Jag anhålleT om bifall till den föreslagna paragrafen.

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

Herr Ström: Jag ber att få återtaga mitt yrkande på återremiss
och yrkar bifall till det tillägg, som jag förut föreslagit.

Vidare anfördes icke. Kammaren godkände paragrafen oförändrad.

Utskottets förslag.

Revisor skall ega ständig tillgång
till bolagets alla böcker,
räkenskaper och andra handlingar;
och må af honom begärd
upplysning angående förvaltningen
ej af styrelsen förvägras.

Der granskningen dertill föranleder,
må revisorerna skriftligen
med angifvande af skälet påfordra,
att extra bolagsstämma skall
af styrelsen utlysas. Har sådan
påfordran skett, skall hvad i 38
§ sägs ega motsvarande tillämpning.

Herr Berglöf, hvilken beträffande denna § inom utskottet
varit af skiljaktig mening, begärde ordet och yttrade: Vid § 51
har jag, på sätt utlåtandet utvisar, afgifvit min reservation. Enligt
Kongl. Maj:ts förslag ega revisorerna utlysa extra bolagsstämma,
när de finna, efter revisionen, att sådana omständigheter föreligga,
att aktieegarne böra höras öfver någon bolaget vidkommande fråga,
der styrelsen skulle på mindre lämpligt sätt förfarit. Enligt utskottets
förslag skulle revisorerna hänvända sig till styrelsen med
begäran, att styrelsen måtte utlysa extra bolagsstämma. Om nu
revisorerna funnit något fel eller någon oegentlighet, är det väl
olämpligt, att de skulle vända sig till styrelsen, mot hvilken de
skola framkomma med sina anmärkningar vid bolagsstämman, för
att styrelsen skulle utlysa extra bolagsstämma angående saker, som
gå till styrelsens nackdel. Man kan ju tänka sig, att styrelsen
underlåter att utlysa sådan extra bolagsstämma. Då hafva naturligtvis
revisorerna den utvägen att hänvända sig till magistrat eller
kronofogde för att få extra bolagsstämma utlyst. Men det är ju
en onödig omgång och ett olämpligt sätt. Det torde väl derför
vara mera lämpligt, att revisorerna få förklaras berättigade att
direkte utlysa, för sådana säregna fall, den bolagsstämma, på hvilken
de vilja frambära sina anmärkningar mot styrelsen. På grund
häraf anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:t föreliggande förslag.

Herr vice talmannen Östberg anförde: Jag tror för min del

icke, att det kan anföras tillräckliga skäl för att införa den bestäm -

§ 51 hade följande lydelse:

Kongl. Maj:ts proposition.

Revisor skall ega ständig tillgång
till bolagets alla böcker,
räkenskaper och andra handlingar;
och må af honom begärd
upplysning angående förvaltningen
ej af styrelsen förvägras.

Revisorerna ege utlysa extra
bolagsstämma, när de finna omständigheterna
det påfordra.

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

melsen i lagen, att revisorerna skulle utlysa extra kallelse till bo- Angående
lagsstämma. Kammaren bar i § 41 antagit en liknande bestäm- förslag till
melse, som den utskottet här föreslagit, och i den nämnda para- ^
grafen godkänt utskottets formulering, hvilken innebär, att bolags- (Forts!)
stämma skall utlysas af styrelsen, oaktadt i det sammanhanget
Kongl. Maj:t föreslagit, att revisorerna skulle utlysa stämman. Jag
kan i detta fall likasom i det förra icke inse, att man vinner något
i sak genom att förlägga kallelserätten till revisorerna. Men deremot
skulle man enligt mitt förmenande derigenom helt och hållet
förrycka revisorernas ställning och göra förhållandet emellan styrelse
och revisorer till något annat, än hvad det hittills varit och
bör vara. Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände paragrafen med den
lydelse, som af utskottet föreslagits.

§ 52 lydde sålunda:

Kongl. Maj:ts proposition.

Revisorer, hvilka i sitt utlåtande
mot bättre vetande lemna
origtig uppgift eller uppsåtligen
underlåta att göra anmärkning
mot dylik, i förvaltningsberättelsen
eller balansräkningen meddelad
uppgift, eller vid fullgörandet
af sitt uppdrag visa grof
vårdslöshet eller försummelse,
vare bolaget ansvarige för all
deraf uppkommande skada, en för
alla och alla för en. Ej må dock
talan härom anställas sedan ett
år förflutit från det revisorernas
utlåtande å bolagsstämma framlades.

Beträffande denna § hade reservation afgifvits af herr Höglund,
som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Efter föredragning af paragrafen anförde nu:

Herr Höglund: Med denna paragraf anser jag, att utskottet
har åstadkommit en synnerligen svår försämring i Kongl. Maj:ts
förslag, i det att det har väsentligen försvagat den kontroll, som
revisorerna skulle underkastas. Om man jemför den lydelse, som
denna paragraf oger enligt utskottets förslag samt enligt komiterades
och Kongl. Maj:ts förslag, ser man genast, att Kongl. Maj:t
redan har betydligt försvagat det ansvar, som skulle åläggas revisorerna,
i det att Kongl. Maj:t inskränkt preskriptionstiden för de
förseelser, hvarom denna paragraf handlar, till ett år. Det kan ju

Utskottets förslag.

Revisorer, hvilka i sitt utlåtande
mot bättre vetande lemna
origtig uppgift eller uppsåtligen
underlåta att göra anmärkning
mot dylik, i förvaltningsberättelsen
eller balansräkningen meddelad
uppgift, vare bolaget ansvarige
för all deraf uppkommande
skada, en för alla och alla
för en. Ej må dock talan härom
anställas sedan ett år förflutit
från det revisorernas utlåtande å
bolagsstämma framlades.

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

22 Onsdagen den 24 April, e. m.

visserligen anföras skäl för Kongl. Maj:ts förfarande dervidlag.
Men jag anför det blott såsom bevis för att åtminstone Kongl. Maj:ts
förslag icke kan anses vara alltför strängt. Såsom paragrafen nu
enligt utskottets förslag föreligger, blir en revisor faktiskt fri från
allt ansvar, blott ban icke bevisligen begår uppsåtliga falsarier.
Huru det skall gå till att bevisa något dylikt, torde vara ganska
svårt. Men deremot bar ban icke alls något ansvar för äfven den
allra gröfsta vårdslöshet och försummelse, så att till och med om
han icke ens öppnar de räkenskapsböcker, som han är satt att
granska, så kan han icke få ansvar derför, bara han förklarar att
han trodde allt vara godt och väl och att han handlade i god tro.
Det kan väl icke gerna vara rigtigt.

Enligt 65 § äro styrelseledamöter, liqvidatorer eller aktieegare,
som öfverträda lagen eller bolagsordningen, ansvariga för deraf uppkommande
skada, en för alla och alla för en. Om denna paragraf
kan tillämpas på revisorerna, är visserligen något ansvar stadgadt,
och dermed vore således åtminstone något vunnet; men i alla fall
är intet särskildt ansvar ålagdt revisorerna, och att bevisa, hvilken
skada i visst fall vållats, kan många gånger vara ganska kinkigt.

Någon fara för att i Kongl. Mar.ts förslag för strängt ansvar
vore stadgadt torde, som nämndt, icke förefinnas. Detta framgår
ju redan deraf, att, som jag nyss framhöll, Kongl. Maj:t icke oväsentligt
förmildrat komiténs förslag. Men det framgår framför allt
af den omständigheten, att ansvar icke drabbar revisorerna för
minsta grad af vårdslöshet eller försummelse, utan endast då sådan
af grof art förekommit. Och det förtroendet bör man väl kunna
sätta till vår domarecorps, att den skulle tillämpa ett sådant stadgande
med förstånd, synnerligast som det ej lärer vara första gången,
som de ifrågavarande yttrycken förekomma i vår lagstiftning.

Det har anmärkts, att adjektivet grof möjligen skulle kunna
hänföras endast till det första af de följande substantiven, och att
således ansvar skulle kunna drabba revisor visserligen endast för
grof vårdslöshet, men jemväl för försummelse, äfven om densamma
vore af lindrig beskaffenhet. På det sättet tror jag icke, att någon
förståndig domare gerna kan läsa lagen; och jag tror icke, att ens
de, som gjort denna anmärkning, osjelfva skulle vid noga betraktande
läsa lagen på detta sätt. Åtminstone har man icke tolkat
dessa ord sålunda i 6 § af lagen om handelsbolag och enkla bolag,
der man återfinner enahanda uttryck »grof försummelse eller vårdslöshet».
Der har uttrycket lemnats alldeles oanmärkt.

Det förslag, som utskottet nu har framlagt, medför sålunda
alla olägenheter af revisorsinstitutionens stärkande utan att medföra
dess fördelar. Revisorerna skulle få ökad magt, men icke
ökadt ansvar. Men ökad magt måste åtföljas af ökadt ansvar;
eljest kan den lätt föranleda till missbruk eller åtminstone dertill,
att det med den ökade befogenheten afsedda målet icke vinnes i
de fall, der det vore mest magtpåliggande. En vigtig länk uti den
kedja af kontroller, hvarmed Kong!. Maj:t velat omgärda bolagsinstitutionen,
är dermed utbruten, och jag skulle anse det vara
till mycket stor skada för lagen, om den icke kunde återinsättas.

Onsdagen den 24 April, e. m.

J»:o 33.

Vida bättre än att bibehålla denna 52 § i det af utskottet styra- Angående
pade skicket, vore det att helt och hållet stryka densamma; ty då förslag till
gälde åtminstone allmänna lagens stadganden, och det är mycket "-1
bättre att hafva den allmänna lagen och dess stadganden rörande (Forts.)
syssloman att hålla sig till än att ersätta dessa stadganden med
ett i och för sig absolut intetsägande specialstadgande.

På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag, att 52 § måtte
bifallas oförändrad med den lydelse, den eger enligt Kongl. Maj.ts
proposition.

Herr Ohlsson från Yexiö: Då den sakkunniga komité, som
utarbetat lagförslaget, högsta domstolens ledamöter, som granskat
detsamma, och Kongl. Maj:t, som derefter handlagt ärendet, samtliga
varit ense angående lämpligheten och behofvet af en bestämmelse
om revisorers ansvarighet för skada, som uppkommer derigenom,
att de göra sig skyldiga till grof vårdslöshet eller försummelse
vid fullgörandet af sitt revisionsuppdrag; då Riksdagen genom
att utesluta och borttaga denna bestämmelse skulle tydligt och
klart gifva på hand, att revisorer icke ens behöfva iakttaga vanlig
omtänksamhet och ordentlighet, utan kunna vid slikt uppdrags fullgörande
göra sig skyldiga till hvilken vårdslöshet och försummelse
som helst utan den allra ringaste risk; då slutligen ett dylikt legaliserande
af grof vårdslöshet och försummelse enligt min mening
säkerligen skulle leda derhän, att kontrollen inom våra många
aktiebolag blefve slappare än hittills, hvilket i sin ordning sannolikt
skulle medföra ett ökadt antal oegentligheter och försnillningar
till oberäknelig våda för enskilde och för det allmänna; så yrkar
jag, att utskottets hemställan ogillas och att den kongl. propositionen
i denna del godkännes.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Ivar Månsson, Göransson,
Eriksson i Elgered, Johnsson i Bollnäs, Zetterstrand och
Henricson.

Herr Restadius yttrade: Herr talman! Till de anmärkningar
mot utskottets ifrågavarande förslag, som redan blifvit gjorda, vill
jag ytterligare lägga en. Uti 44 § af komiténs förslag, hvilken
motsvarar 52 § af utskottets, finnes icke någon viss tid bestämd,
inom hvilken talan mot revisorer, de der ej fullgjort sina lagliga
skyldigheter, skulle anställas. Emellertid har, vid granskningen af
ifrågavarande lagförslag i högsta domstolen, anmärkts af ledamöter
i samma domstol, att preskriptionstiden i detta fall cj borde vara
längre än den af natt och år, som i 18 kap. handelsbalken är
bestämd för der omnämnda syssloman. I följd af denna anmärkning
har uti Kongl. Maj:ts och uti utskottets förslag blifvit införd
den bestämmelse, som lyder sålunda: »Ej må dock talan härom
anställas sedan ett år förflutit från det revisorernas utlåtande ä
bolagsstämma framlades». Jag tror, att genom ifrågavarande bestämmelse
preskriptionstiden blifvit så kort, att omständigheter
kunna förkomma, då åtal icke kan anställas, ehuru alla möjliga

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

anledningar dertill förefinnas. För att belysa rigtigbeten af detta
mitt påstående tillåter jag mig att anföra ett exempel.

Jag antager, att ett bolag hade sin bolagsstämma den 1 maj

1894. Der framlade revisorerna sin berättelse, och fann stämman,
den vara af sådan beskaffenhet, att den icke till någon anmärkningföranledde.
Ny bolagsstämma blef utsatt att hållas den 2 maj

1895. Revisorerna för år 1894 funno emellertid vid fullgörandet
af sitt uppdrag, att föregående års revisorer gjort sig skyldiga tilL
sådana öfverträdelser, som uti 52 § omförmälas. Bolagsstämman,
finner ock, att dessa revisorernas anmärkningar äro fullt berättigade..
Nu har emellertid mer än natt och år förflutit från det förra revisionsberättelsen
framlades. I följd deraf kan icke någon talan anställas
mot det föregående årets revisorer, huru befogad densamma
än kan vara. Detta förhållande finner jag icke vara lämpligt och
tillåter mig derför, herr talman, vördsamt föreslå, att preskriptionstiden
utsträckes till två år, samt att följaktligen i sista punkten
orden ett år måtte förändras till två år, hvarom jag härmed
framställer yrkande.

Herr Natt och Dag: Utskottets förslag säger i 52 §:

»Revisorer, hvilka i sitt utlåtande mot bättre vetande lemna
origtig uppgift eller uppsåtligen underlåta att göra anmärkning
mot dylik, i förvaltningsberättelsen eller balansräkningen meddelad
uppgift, vare bolaget ansvarige för all deraf uppkommen skada»,,
m. m. Men hvem skall väl döma om den saken? Skall bolaget
göra det sjelft eller skall afgörandet ske inför domstol? Sker det
inför domstolen, skola bevis företes, och hvem kan bevisa, om
skadan uppkommit till följd af grof vårdslöshet eller allenast oförstånd?
Det låter farligt för revisorerna, men det är dock ingen fara.

Här har varit ett förslag väckt i Första Kammaren derom att
få revisorer, som skola bättre förstå sig på sitt uppdrag och derjemte
vara edsvurna. Nämnda förslag har dess värre fallit. Jagvill
derför, i stället för den här framlagda bestämmelsen, som jaganser
vara utan värde, föreslå, att, om någon bolagsman är missnöjd
med revisionsberättelsen, han må ega rättighet att vända sig till
den domstol, hvarunder bolaget sorterar. Sådant sker i andra
länder, och jag tror derför, att det äfven här kunde vara lämpligt.
Herr talman! Jag yrkar återremiss i detta syfte.

Herr Schönbeck: I likhet med den ärade reservanten anser
jag, att den ändring i föreliggande paragraf, som utskottet föreslagit,
är en försämring af lagförslaget. Jag vill derför för min
del yrka bifall till reservanternas hemställan derom, att paragrafen
måtte få den lydelse, som deråt gifvits i Kongl. Maj:ts proposition.

Man har så länge och så ofta hört klagas öfver den slapphet
och den opålitlighet, hvarmed revisioner ofta utföras och hvarigenom
också falsarier och underslef främjats eller åtminstone
möjliggjorts, att man hade hoppats och väntat, att, sedan nu tillfälle
dertill beredts, Riksdagen också skulle veta att skärpa ansvaret
för herrar revisorer. Men detta synes alldeles icke varit

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

meningen, att döma af utskottets utlåtande. Ty blifva revisorerna Angående
ersättningsskyldige endast under det förhållande, att man kan före- förslag till
bringa full bevisning om, att de hafva handlat bedrägligt eller a“ **''

oredligt mot sina hufvudman eller mot dem, som valt revisorerna, (Forts)
antager jag för alldeles gifvet, att lagen då aldrig blifver effektiv.

Ty att bevisa, att en revisor handlat mot bättre vetande eller
genom uppsåtlig underlåtenhet åsidosatt sin pligt är en mycket
svår sak, äfven om han gjort sig saker dertill. En sådan bevisning
anser jag sä mycket mindre kunna åstadkommas, som, då man har
något mera följt med förhandlingarna i en domstol, man också
nogsamt känner, att en ransakning eller undersökning i ett sådant
mål, som t. ex. mot en revisor, icke sker med den skärpa och
bestämdhet, som t. ex. förhållandet är, när en ransakning företages
mot en tjuf för stöld, den må vara huru liten som helst. Utskottet
förmenar emellertid, att om ansvaret skärpes, så skulle aktningsvärda
och kompetenta personer afskräckas från att åtaga sig revisioner.

Men jag tror det har ingen fara dermed. En redlig och pligttrogen
person kommer säkerligen icke att rygga tillbaka för sådana bestämmelser,
som finnas i den kongl. propositionen. Han känner
nog med sig, att, när han handlat efter bästa förstånd och med full
samvetsgrannhet, han icke af våra domstolar blir förklarad hafva
ådagalagt grof vårdslöshet eller grof försummelse, hvilka begge fall
förutsätta eu straffvärd likgiltighet för uppfyllandet af åtagna pligter.

— Jag känner något till revisioner. Jag har sjelf varit revisor,
om ock icke i stort, och har fört räkenskaper, som blifvit af andra
personer reviderade. Men det får jag säga, att ehuru jag icke kan
räknas till de blindt troende eller mest tillitsfulla, så har jag dock efter
vunnen erfarenhet det förtroende för vår domarecorps, att jag aldrig
skulle frukta för att åtaga mig revisorsvärf derför att 52 § erhölle
den lydelse, som den har i den kongl. propositionen. Nej, men jag
tror snarare, att paragrafen med nämnda lydelse skulle verka afskräckande
för sådana personer, som äro osjelfständiga och karakterslösa.
Men det vore säkerligen icke till skada för aktieegarne,
att de blefve af med sådana herrar revisorer. Af en revisor bör
man dock i främsta rummet kunna fordra sjelfständighet och icke
att han är sådan, att han år efter år söker ställa sig in med styrelsen
för att få don att genomdrifva sitt omval. Enligt min uppfattning
måste en revisor vara åtminstone lika ansvarig och under
samma förhållande ansvarig, som en syssloman är enligt 18 kap.
handelsbalken. Jag tror likväl äfven, att det vore en förbättring''
af lagen, om det tillägg deri gjordes, som herr Rcstadius föreslog
beträffande preskriptionstiden. Jag skall emellertid sluta med,
såsom jag redan nämnt, att yrka bifall till reservantens hemställan.

Herr vice talmannen Östberg: Jag kan icke undra öfver, att
utskottets uteslutande af några ord i 52 § väckt missbelåtenhet
bland åtskilliga af kammarens ledamöter. Jag erkänner gerna, att
de skäl, som framstälts för dessa ords bibehållande, äro värda allt
beaktande. Jag erkänner också, att det varit godt, om revisionerna

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

kunde i allmänhet sko med mera allvar än hittills ofta varit fallet.
Då jag emellertid biträdt utskottets hemställan, her jag få nämna
de skäl, som i detta fall varit för mig bestämmande.

Då man läser dessa ord: »revisorer, hvilka vid fullgörandet af
sitt uppdrag visa grof vårdslöshet eller försummelse», så måste
man erkänna, att dessa ord äro något sväfvande. Det är icke lätt
att afgöra, huruvida en försummelse eller vårdslöshet skall kallas
grof eller är af lindrigare art. Det uppstår derför alltid en stor
svårighet för dem, som hafva att bedöma ett sådant stadgande, att
afgöra, hvilken grad af försummelse, som föreligger. Men ännu
svårare är att afgöra, hvilken skada, som uppkommit genom en
försummelse af revisorerna. Det är så mycket svårare att kunna
uppskatta denna skada, som det är en försummelse af underlåtenhet
och icke en positiv handling från revisorernas sida. Jag
tror derför, att det för domstolarne icke blir lätt att kunna tillämpa
eu sådan bestämmelse, som här föreslagits. Men äfven om detta
låter sig göra, är det enligt mitt förmenande alldeles säkert, att
denna bestämmelse för en del aktningsvärda personer skulle förefalla
ganska hotande och farlig. Jag har redan hört personer,
dugliga och fullt redbara, som hafva uttalat sin tvekan om, huruvida
de skulle våga utsätta sig för de äfventyr, som här föreligga,
då de ansett omöjligt att på förhand veta, huru en uraktlåtenhet
från deras sida skulle uppfattas af domstolarne, i fall den skulle
komma till deras bedömande.

Utaf dessa skäl har jag trott mig böra biträda utskottets hemställan
och yrkar derför bifall till densamma.

Herr Palme: Då jag är helt och hållet ense med dem, som

anse, att utskottets mildring af 52 §:s innehåll icke blifvit lyckadt,
så skulle jag kunna inskränka mig till att förena mig med
dem, som yrkat bifall till den utaf min högt ärade granne på
stockholmsbänken framlagda reservation. Emellertid torde den
åsyftade passus i kongl. förslaget, der det står: »eller vid fullgörande
af sitt uppdrag visa grof vårdslöshet eller försummelse»
enligt mitt förmenande kunna komma missuppfattning åstad, i ty
att, såsom också reservanten uti motiveringen till sin reservation
visat, det skulle kunna tänkas, att man med dessa ord skulle kunna
förstå icke grof vårdslöshet och grof försummelse, utan grof vårdslöshet
och lindrig försummelse. För att borttaga hvarje skäl till missförstånd
i detta afseende, och då jag anser, att skärpa och tydlighet
uti uttrycket i alla fall oförminskade qvarstå, äfven om uttrycket
derigenom i någon mån skulle förlora i, såsom reservanten uttrycker
sig, fyllighet, så föreställer jag mig, att man mycket väl skulle
kunna taga bort det sista substantivet: försummelse, och således
låta de af mig nyss citerade orden lyda: eller vid fullgörande af
sitt uppdrag visa grof vårdslöshet.

Herr talman! På grund af de af mig anförda skäl anhåller
jag att få framställa förslag om 52 §:s lydelse i likhet med Kongl.
Maj:ts förslag, men med utgående af orden: eller försummelse.

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

Herr Höglund: Då jag hyser samma mening som den siste Angående
talaren och då det finnes flere som äro ense med honom deri, att förslag till
det skulle vara en förbättring, om substantivet »försummelse» bort- -1 ie''

toges, skall jag återtaga mitt yrkande och förena mig med honom. (Forts.)

Herr vice talmannen har anmärkt, att orden vore sväfvande.

Jag förmodar, att han anser uttrycket »grof vårdslöshet» vara lika
sväfvande som uttrycket »grof vårdslöshet eller försummelse». Jag
ber då att få erinra derom, att liknande uttryck förekomma på
många ställen i lagen. Så vidt jag hittills försport, har det ej för
vår domarecorps mött någon svårighet att afgöra, hvad som skall
vara grof vårdslöshet eller lindrig vårdslöshet, hvilken grad af
vårdslöshet skall vara straffbar och hvilken icke. Dessutom föreställer
jag mig, att våra domare nu som alltid i tvistiga fall följa
den gamla göda regeln: »Hellre fria än fälla». Om tillämpningen
blir sådan, torde ej uttryckets obestämda ordalag vålla någon olägenhet,
åtminstone ej den olägenhet, som befaras, nemligen för
stor stränghet.

Detsamma gäller i viss grad om den svårighet att uppskatta
skada, som samme talare anmärkte. Denna svårighet förefinnes
redan nu i många fall, der domare skola ådöma skadeståndsplikt.

Blifva de tvungna att ådöma sådan i ett fall till, torde de nog
reda sig med det nya fallet lika bra som med de föregående.

Herr Restadius yrkade, att preskriptionstiden måtte utsträckas
till två år, och han anförde ett exempel för att visa detta. Detta
exempel skulle vara fullkomligt giltigt, om ej revisorerna hade
rätt att när som helst under årets lopp granska bolagets räkenskaper
och öfriga handlingar. Såsom i den föreslagna lagen angifves,
hafva revisorerna långt innan årets slut tillfälle att upptäcka
de fel, som blifvit begångna; och med den metod, som äfven
enligt utskottets förslag skulle gälla, skulle de kunna få extra bolagsstämma
utlyst och före årets slut till dess afgörande hänskjuta
de felaktigheter, styrelsen enligt deras förmenande låtit komma sig
till last. På grund häraf anser jag hans yrkande vara öfverflödigt
och yrkar i detta afseende, lika med utskottet, att preskriptionstiden
ett år måtte bibehållas.

Som sagdt, jag återtager mitt förra yrkande och instämmer i
det af herr Palme framstälda.

Herr Berglöf: Angående denna paragraf och de nu omtvistade
orden hafva inom utskottet långa öfverläggningar egt rum. Det
bär anförts en hel del skäl för borttagande af dessa kraftord »grof
vårdslöshet eller försummelse». Det har påvisats, hurusom vid
revisioner af stora bolag det är omöjligt för hvarje revisor att fullständigt
granska alla bolagets detaljer. Det finnes bolag, der t. ex.
f) revisorer arbeta under loppet af nära eu månad. Men detta
oaktadt kunna de ej hinna genomgå hvarje detalj. Revisionen
tillgår då så, att revisorerna uppdela arbetet. Den ena afdelningen
tager eu del, den andra eu annan del af bolagets räkenskaper och
förvaltning. Revisorerna hafva förtroende för hvarandra, och den
ena flocken anser, att hvad den andra gör är rigtigt. Det kunde

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

28 Onsdagen den 24 April, e. m.

ju hända, att förtroendet dervidlag skulle svika och att en afdelning
af revisorerna, som hade att granska en del, beginge något
misstag, som kunde rubriceras under begreppet »försummelse»; då
skulle den andra flocken, som ej haft tid och tillfälle att ingå i
den granskningen, drabbas af ett så stort ansvar, som denna lagparagraf
bestämmer. Man svarar: »Revisionerna få ej förrättas på
det sättet, utan samtliga revisorer skola genomgå hvarje detalj af
bolagets räkenskaper och förvaltning». Men då måste ock revisionerna
utsträckas betydligt längre än nu är fallet, då de uppdelas.
Denna längre tid kräfver betydligt större kostnader för bolagen i
och för revisionernas verkställande. Det är nu möjligt, att de säga:
»Den längre tiden och den större kostnaden underkasta vi oss,
allenast revisionerna verkställas på det eller det sättet». Men här
kommer jag återigen till dessa olika slag af bolag, de stora och
de små bolagen, de rika och de fattiga bolagen. De rika bolagen
kunna underkasta sig dessa strängare och svårare arbeten för revisionen;
de fattiga kunna det ej. Då är det tillfälle beredt för de
bolag, som sådant önska, att göra särskildt aftal med sina revisorer
om att verkställa Tevisionen på det ena eller andra sättet och att
i bolagsordningarna införa de mera skärpta bestämmelser, som de
vilja hafva för sina revisorer. Det är nogsamt att beakta — jag
framhåller det ännu en gång — skilnaden mellan olika bolag och
lämpligheten för dem att kunna efter sig företeende omständigheter
i dessa delar föreskrifva egna lagar.

Ett annat exempel har ock framdragits i afseende på dessa
revisioner. Det finnes stora bruksbolag, der revisorerna hafva skyldighet
bland annat att revidera det utgående och ingående förrådet.
Malmhögarne skola kontrolleras vara rigtiga, såsom de upptagas i
inventarieförteckningen. Kolförråden skola tillses vara rigtiga enligt
inventarieförteckningen. Tackjerns- och stångjernsförrådet etc.
skall genomgås, så att inventariet stämmer från det ena året till
det andra. Mine herrar, hvilka revisorer finnas, som kunna ingå
i alla möjliga dylika detaljer? Jag vågar påstå, att det är en
omöjlighet. Om nu en revisor underlåter att göra ett slikt arbete,
kan påstående framställas derom, att han varit försumlig i arbetet.
Om styrelsen upptagit ett större inventarieförråd än i verkligheten
finnes, och utredning derom förekommer, skulle således revisorerna
en för alla och alla för en betala skadestånd för detta till bolaget.
Det kan ej vara rimligt begärdt. På sådana vilkor får man inga
revisorer, som vilja utföra slikt arbete och ikläda sig slikt ansvar.
Det är dessa omständigheter och flera andra, som anförts inom utskottet,
hvilka gjort, att vi böjt oss för nödvändigheten att utesluta
de ifrågavarande orden: »grof vårdslöshet eller försummelse».

Reservanten har sagt, att ordet »grof» hör till »försummelse»
lika väl som till »vårdslöshet», och att domaren i hvarje fall skall
veta att tolka orden på det sättet. Han har ock såsom stöd för
sin åsigt åberopat, att samma bestämmelse förekommer i handelsbolagslagens
6 §. Men, mine herrar, jag vill påstå, att hvarje
domare måste i föreliggande fall ej göra någon annan tolkning än
i öfverensstämmelse med hvad i lagen är skrifvet, nemligen »grof

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

vårdslöshet» å ena sidan och »försummelse» å andra sidan. Hvad Angående
särskilt beträffar den 6 § i handelsbolagslagen, som han åberopat förslag till
som stöd för sin åsigt, så finner jag deri tvärtom ett stöd för min la9 ^aalctie
uppfattning. Tv uttrycken der äro ej lika med de i denna § före- (Forte.)
kommande. I den nämnda paragrafen (se sid. 3 i Bil. A) heter det
nemligen: »Hav genom bolagsaftal åt bolagsman uppdragits att handhafva
förvaltningen eller viss del deraf, må han ej från det uppdrag
skiljas, utan skäl dertill är, såsom att han i bolagets angelägenheter
visat trolöshet eller grof försummelse eller vårdslöshet''».

Der är ordet »grof» enligt min tanke fördt på sin rätta plats, nemligen
till »försummelse», men icke till »vårdslöshet». Deremot
dalas i föreliggande paragraf om »grof vårdslöshet eller försummelse».

Denna omvexling af uttryck och ordställning gifver lagskiparen
anledning att i hvarje § och på hvarje ställe skarpt hålla sig till
lagens ordalydelse. På förra stället måste han betrakta ordet
»grof försummelse» såsom en bestämmelse och »vårdslöshet» såsom
en bestämmelse. Här måste han betrakta »grof vårdslöshet» som
en bestämmelse och »försummelse» som en bestämmelse. Om det
derför är meningen, att »grof» skall höra till båda substantiven, då
är lagtexten dåligt skrifven och borde omredigeras. Men utskottet
har ej kunnat gå in på den bestämmelsen och har derför ej inlåtit
sig på någon redaktionsförändring af den föreliggande paragrafen.

Jag skall äfven be att få säga några ord med hänsyn till herr
Restadii förslag att utsträcka preskriptionstiden till 2 år. Han
anförde ett exempel för att visa, huru det skulle kunna blifva
omöjligt för vederbörande att träffa revisorerna inom den angifna
tiden af 1 år. Jag vill då upprepa, hvad den föregående talaren
sade, att man alltid har tillfälle att genom en extra bolagsstämma
reglera missförhållandena. Revisorerna äro enligt den nyss genomgångna
51 § berättigade att påkalla extra bolagsstämma. Skulle
det följande årets revisorer finna, att det föregående årets revisorer
begått någon försummelse eller vårdslöshet, äro de naturligtvis
i tillfälle att innan den der 2 maj inträffande bolagsstämman,
som herr Restadius talade om, påkalla extra bolagsstämma
för att få missförhållandet pröfvadt. Jag tror derför, att hans invändning
mot lagen ej har någon betydelse.

Sedan detta betänkande inkom på Riksdagens bord, har det
varit mycket tal om denna paragraf. Det har sagts, att om paragrafen
antages i den form, utskottet föreslagit, skulle förslaget ej komma
att godkännas af högsta domstolen och regeringen, ty det anses
som en nödvändighet att fä skärpta bestämmelser för revisorerna.

Med beaktande af detta må man ju tänka på saken ännu en gång
och se till, om man ej bör göra någon afvikelse från utskottets
förslag. I den delen må jag säga, att jag ej skulle hafva något
emot att, såsom en föregående talare föreslagit, borttaga orden
»eller försummelse» och bibehålla orden »grof vårdslöshet». Man
hade då kommit ifrån den der obehagligheten med ordet »försummelse»,
som är dels tvetydigt, dels mindre lämpligt med hänsyn
till de stora revisioner, på hvilka jag nyss gaf exempel.

För min del skall jag således ej hafva något emot det yrkande,

N:o 33.

Angående
fördag till
lag om aktiebolag.

i(Fort8.)

30 Onsdagen den 24 April, e. m.

som här blifvit framstäldt först af herr Palme, att paragrafen ändras,
så att det får heta: %eller vid fullgörandet af sitt uppdrag visa grof
vårdslöshet».

Herr Restadius: Mig synes det vara oomtvistligt, att med
de i Kong!. Maj:ts förslag förekommande orden »grof vårdslöshet
eller försummelse» menas grof vårdslöshet eller grof försummelse.
Det kan icke finnas något skal, hvarför vårdslösheten måste vara
grof, men i paragrafen skulle afses äfven mindre försummelse. Då
jag emellertid hört det praktiska lifvets män säga, att i och med
den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen tvetydighet skulle kunna
anses förefinnas, vill jag gerna förena mig med herr Palme i hans
yrkande, att orden »eller försummelse» må utgå; ty under »grof
vårdslöshet» kan också inrymmas grof försummelse. — I nämnda
del instämmer jag med herr Palme. Men deremot nödgas jag vidhålla
mitt yrkande, att »ett är» måtte utbytas mot två år. Jag
har icke genom hvad å motsatta sidan anförts blifvit öfvertygad,
att mitt förslag skulle vara onyttigt. En af motsidans talare eller
båda — de hade ju i det närmaste samma uppfattning — hafva
sagt, att det är tillåtet för revisorerna att när som helst under
löpande revisionsår sätta sig in i bolagets angelägenheter, och att,
om de då finna skäl till anmärkning, de kunna begära sammankallande
af extra bolagsstämma, som skulle besluta åtal mot nästföregående
års revisorer. Men om upptäckten göres en eller två månader,
innan ett år förflutit från det dessa revisorers utlåtande å
bolagsstämma framlades, är det gifvet, att tiden kan blifva för inskränkt,
för att åtal skall kunna anställas. Det är ej nog, att åtal
beslutes inom natt och år, utan stämningen skall också vara de
förra revisorerna vederbörligen delgifven inom samma tid. Revisorerna
kunna vara bosatta på vidt skilda orter eller bortresta; och
deraf kan följa, att en rundlig tid åtgår för stämningens delgifvande,
d. v. s. för att åtal skall hafva blifvit i laga ordning anhängiggjordt.
Derför tror jag, att man bättre och tryggare vinner
det åsyftade målet genom att tiden för åtals anställande utsträckes
till två år, hvarom jag alltså framställer vidare yrkande.

Herr Me lin instämde häruti.

Herr Themptander: För min del ber jag att få uttala min
anslutning till det af utskottet framlagda förslaget.

Det synes framgå af denna diskussion, som hade man här i
landet i allmänhet den erfarenhet, att revisorer skött sina uppdrag
på ett synnerligen klandervärd! sätt. Jag vill visst icke bestrida,
att icke i enstaka fall så kan hafva inträffat. Men jag tror icke,
att man kan hafva kommit till den erfarenhet, att i regel inom
våra bolag revisionerna blifvit skötta på så klandervärdt sätt, att
man har anledning att mot revisorerna förfara med den synnerliga
skärpa och stränghet, som här ifrågakommit. Instämmande i hvad
den ärade vice talmannen i detta afseende nyss sagt, är jag fullt
öfvertygad om, att, derest man inför en så sträng bestämmelse i
en ny bolagslag, det i många fall skall möta verklig svårighet att

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. In.

få personer, som åtaga sig revisionsuppdrag. Det är visserligen
förhållandet, att det i vårt land finnes några bolag, i hvilka revisionsuppdrag
är förenadt med förmåner, som kunna göra ett sådant
uppdrag ur ekonomisk synpunkt i någon mån eftersträfvansvärdt.
Men om man ser till det stora flertalet bolag, är den ersättning,
som bestås revisorerna så obetydlig, att sannerligen revisionsuppdrag
der i allmänhet icke eftersökas för arfvodenas skull. Låter
man nu en sådan fara hägra för revisorernas ögon som den, man
nu är betänkt på att tillskapa i denna §, skulle det icke alls förvåna
mig, om det i många tall mötte mycket stora svårigheter att
få revisorer.

Jag ber också få betona en sak, som af herr Berglöf nyss framhölls,
nemligen att i ett stort bolag, der det behöfves flera vid sidan
af hvarandra verkande revisorer, det verkligen icke går för sig,
att hela detta revisionskollegium tager del af alla det bolagets naturligtvis
vidlyftiga räkenskaper och hela den omfattande förvaltningens
alla detaljer. De måste göra en arbetsfördelning sins emellan.
Om, sedan de gjort en sådan fördelning, en afdelning later
komma sig till last en försummelse, kunna herrarne då tycka, att
det är rimligt, att revisorerna skola en för alla och alla för en
svara för den deraf uppkomna skada? Är ej en bestämmelse derom
i högsta grad betänklig ?

För öfrigt förstår jag icke, hvarför bolagsrevisorer särskildt
skulle efterklämmas på detta betänkliga sätt. Med ett stort bolags
revisorer kan man ju mycket väl jemföra t. ex. de revisorer, som
Biksdagen utser för granskning vid riksbankens lånekontor. Icke
har någon menniska ifrågasatt, att dessa revisorer skulle drabbas
af så beskaffad! ansvar, i händelse de läte komma sig till last någon
försummelse. Det kunde till och med ifrågasättas, om icke
statsrevisorerna också borde bära sådant ansvar, som här är föreslaget,
derest man håller efter bolagsrevisorer på detta sätt.

Herrarne skola icke tro, att ett revisionsuppdrag är så synnerligen
lätt. Det är i vidlyftiga bolag en ganska svår sak att göra
sig fullt förtrogen med räkenskaperna. I stora bolag äro räkenskaperna
ofta uppstälda på ett visserligen för bolagens ändamål tillfredsställande,
men dock så kompliceradt sätt, att det fordras ganska
mycken insigt och arbete för att göra sig fullt förtrogen med
dem. — ISIu har en revision afslutat sitt värf utan att göra anmärkning.
Följande år upptäckes en förfalskning. Då kan man
säga: lika väl som denna upptäcktes då, kunde den hafva upptäckts
året förut. Jag förutsätter naturligtvis, att förfalskningen skett så
tidigt, att den kunnat upptäckas vid den förra revisionen. Ja, när eu
sak är upptäckt, förefaller det i allmänhet hafva varit mycket lätt
att upptäcka den; men det händer ganska ofta, att det icke är så
lätt att göra en dylik upptäckt. Dessutom har man ganska stor
erfarenhet om, att revisorers anmärkningar, de må nu göras i enskilda
eller offentliga inrättningar och äfven då de röra ganska
allvarsamma saker, icke alltid framkomma derför, att revisorerna
äro så synnerligen skarpsynta och hafva någon större förmåga att
genomtränga förhållandena, utan minst sagdt lika ofta tillkomma

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Ports.)

Onsdagen den 24 April, e. m.

på grund af'' anmälanden, som ingått från ett eller annat håll till
revisorerna eller rent af i följd af en tillfällighet. Derigenom har
dessas uppmärksamhet fästs på eu förelupen oegentlighet; sedan anses
emellertid revisorerna vara så märkvärdiga, derför att de hittat
på den, och de, som varit revisorer året förut, anses som nattmössor,
då de icke kunnat göra samma upptäckt, och man anställer
naturligtvis efter detta förslag åtal mot dem. Kunna herrarne
finna lämpligt att ålägga revisorer ett sådant äfventyr, dertill så
formuleradt, att de skola en för alla och alla för en svara för skada
af dylikt förbiseende?

För min del kan jag icke annat än sluta mig till utskottets
förslag, till hvilket jag derför ber att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herr Sjö.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Mine herrar! Jag får

bekänna, att jag deremot icke hyser så stor fruktan för, att, om
paragrafen blir antagen i öfverensstämmelse med det yrkande, som
herr Palme gjort, det skall blifva svårt att finna revisorer för granskning
af hvilka affärer det än må vara. Jag skall anföra ett exempel
på, att det icke möter svårigheter ens när uppdraget icke är förenadt
med stora inkomster. Jag kan nämna, att ett brandstodsbolag
i den ort jag tillhör redan har i sitt reglemente bestämmelse af
ungefär enahanda lydelse som denna för revisorerna. Detta bolags
revisorer ha också mycket låg aflöning, bestämd för dag. Men i
alla fall har man, som sagdt, fått revisorer, och dessa hafva fullgjort
sitt uppdrag helt säkert lika visligt, som om den nämnda
bestämmelsen icke funnits.

Äfven tror jag, att man öfverdrifver faran för, att det skulle
blifva svårighet för en domstol, derest åtal skulle ske i den här
afsedda rigtningen, att tolka, hvad som är grof försummelse och
huruvida revisorerna gjort sig skyldiga till sådan. Har en förfalskning
upptäckts, som skett så lång tid före upptäckten, att den kunnat
uppdagas af föregående års revisorer, ja, den förfalskningen är
icke så öppet och klumpigt gjord, att jag kan tänka mig, att det
gerna är möjligt, att de revisorers förbiseende, som icke förut varsnat
den, kan subsumeras under grof vårdslöshet. I dylika fall kan
man väl vara säker på, att det varit rent af en händelse, som gjort,
att man upptäckt falsarier. Ty de äro så skickligt utförda och
planlagda,, att, om icke särskild anledning mellankommer, de kunna
fortgå år efter år utan att märkas. Förbiseendet kan under sådant
förhållande icke komma under rubriken grof försummelse.

Herr Berglöf har sökt angifva, hvilka svårigheter skulle uppstå,
i fall affären skulle omfatta mycket betydande förråd af skilda
slag, och ansåg, att revisorerna skulle begå grof vårdslöshet, derest
de icke uppmätte dessa förråd, som kanske bestode af tusentals
läster kol och tusentals ton malm etc. Jag kan knappast tro, att
det skulle låta sig göra att uppmäta en sådan sak annat än på ett
ungefär, på höft, ty i det afseendet får man väl lof att lita på bokföringen
och de uppgifter, som påvisa, huru stora dessa förråd äro.
Skulle man mäta eller väga upp sådana saker för att undgå risken

Nso 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

af ansvar för grof vårdslöshet, måste revisionen vara permanent Angående
och kontrollera hvarje läst kol eller vagn malm, och en sådan förslag till
tolkning kan det väl icke falla någon domare in att inlägga i para- Jag l™aaktie''
grafens ordalydelse gent emot revisorerna. (Forte.)

Om emellertid icke detta förslag hade framkommit i Kongl.

Maj:ts proposition, skulle risken säkerligen hafva varit mindre att
antaga utskottets förslag, än hvad det nu är, ty om Riksdagen, när
det föreligger ett förslag, som upptager sådana skärpta bestämmelser,
icke vill gifva sitt samtycke dertill, så ger man intrycket af,
att revisorerna hafva rätt att vara vårdslösa och försumliga utan
att drabbas af ansvar. Ur den synpunkten är det mycket vigtigt,
att man icke stryker bort alltsammans, utan att kammaren åtminstone
bifaller det förslag herr Palme väckt, och jag skall derför
också yrka bifall dertill.

Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de olika yrkanden,
som derunder förekommit, godkändes paragrafen med den lydelse,
som af herr Palme under öfverläggningen föreslagits.

§ 53.

Godkändes.

§ 54 var af följande lydelse:

Har antalet aktieegare nedgått under fem, eller har enligt vederbörligen
pröfvad balansräkning aktiekapitalet till två tredjedelar
eller till den mindre del, som kan vara i bolagsordningen bestämd,
gått förloradt, skall, der ej inom tre månader tillräckligt antal aktieegare
inträder eller bristen i aktiekapitalet fylles, bolaget upplösas
och liqvidation verkställas, vid äfventyr att de, som med vetskap
om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande af bolagets verksamhet
eller handla å dess vägnar, svara för uppkommande förbindelser,
en för alla och alla för en.

Efter föredragning af paragrafen yttrade:

Herr Nyländer: Enligt ordalydelsen i denna paragraf skall
ett aktiebolag upplösas och liqvidation verkställas, då antalet aktieegare
nedgått under fem. Detta stadgande synes mig verkligen
alldeles för hårdt. Det kan ju nemligen lätteligen inträffa, att i
ett aktiebolag, som består af endast 5 delegare, en af dessa af en
eller annan anledning utträder ur bolaget och de återstående anse
det ej vara med bolagets fördel förenligt att intaga någon ny i den
förres ställe, och enligt § 24, som redan är antagen, kan bolag ega
rätt att sjelft inlösa dessa aktier. Det kan ock hända, att de fyra
återstående delegarne i bolaget icke kunna inom den bestämda tiden
af 3 månader finna någon lämplig person, som vill inträda i
deras bolag, och i sådant fall synes det mig verkligen vara hårdt

Andra Kammarens Prof. 1895. JV:o 33.

N:o 38.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

34 Onsdagen den 24 April, e. m.

och orätt, om dessa personer skulle fråntagas rättigheten att fortsätta
sin verksamhet under det skydd, som denna aktiebolagslagstiftning
har till syfte att lemna. En ändring eller ett tillägg till
denna paragraf synes mig derför vara af behofvet påkallad, och jag
tror saken lätteligen skulle kunna hjelpas derigenom att man i
denna paragraf liksom i flera föregående inför, beträffande ifrågavarande
afseende, den undantagsbestämmelsen: »för såvida ej bolagsordningen
annorlunda bestämmer». För att emellertid få paragrafen
omredigerad i detta syfte, anhåller jag, att densamma måtte
till utskottet återremitteras.

Herr Höglund: Då det är stadgadt i en af de första paragraferna
angående aktiebolags bildande, att aktieegare skola vara
minst fem, är det icke annat än rigtigt att stadga, att, då icke detta
vilkor längre uppfylles, aktiebolaget skall upplösas. Likaledes är
det ett annat stadgande i denna paragraf, mot hvilket, om jag icke
misstog mig, den ärade talaren vände sig, nemligen att aktiebolag
skall upplösas, om två tredjedelar af aktiekapitalet gått förlorade.
Men hafva på papperet i balansräkningen två tredjedelar af aktiekapitalet
gått förlorade, kan man i nio fall af tio vara säker på
att vida mera gått förloradt, och att bolaget är fullt konkursmessigt
äfvensom att det till och med skulle blifva en mycket dålig utdelning
i en sådan konkurs. Man kan således äfven i detta fall vara
fullt förvissad om, att bolaget är värdt att upplösas och icke längre
värdt att lefva. På den grund ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyländer: I paragraf 9, som kammaren redan antagit,
står visserligen, att stiftarne skola vara minst fem, men icke att
aktiebolags delegare skola för all framtid vara minst fem, och derför
torde den bestämmelsen icke utgöra något hinder för, att i den
nu föreliggande paragrafen undantag göres, så att hvarje särskild
bolagsordning kan få innehålla något stadgande om huru förfaras skall,
i den händelse specielt det bolagets aktieegare af en eller annan
anledning skulle minskas under fem. Hvad vidare herr Höglund
yttrade beträffande aktiekapitalets minskning, så har jag ej uttalat
mig om denna sak eller deremot gjort någon anmärkning, hvadan
samma ärade talares invändning häremot torde förfalla. Jag vågar
derför vidhålla mitt på goda grunder gjorda yrkande om återremiss.

Herr Höglund: Det är visserligen sant, att det endast står,

att stiftarnes antal skall vara fem, men alla stiftare skola också
inträda i bolaget, och således är mitt påstående uttalande rigtigt,
att ett bolag icke får bildas, om det har mindre än fem aktieegare.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de olika yrkandena,
blef paragrafen af kammaren godkänd.

§§ 55—65 äfvensom §§ 67—77 godkändes.

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

§ 78 var så lydande: Angående

förslag till

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar lag £”i
kronan och en tredjedel åklagaren. Saknas tillgång till böternas (Forts.)
fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Herr Persson i Stallerhult erhöll ordet och yttrade: Enligt
§ 77, som nu är antagen, stadgas böter från 5 till och med 500
kronor för vissa uraktlåtenheter, som af såväl styrelseledamöter som
enskilda aktieegare kunna begås. I den nu föredragna paragrafen
finnes stadgadt, huru dessa böter skola fördelas, och i detta afseende
är föreslaget, att % skola tillfalla kronan och J/3 åklagaren.

Jag för min del anser, att man icke bör slå in på den vägen att
uppmuntra åklagaremagten att åtala så ringa förseelser som af en
eller annan inom bolaget kunna begås, för att erhålla sin andel af
böter som derför komma att ådömas. Jag tror verkligen, att allmänna
åklagaren bör göra sino pligt utan att uppmuntras med
sportler af en sådan natur. Åtskilliga gånger hafva lagförslag
framlagts för Riksdagen, i hvilka föreslagits en sådan fördelning
att allmänna åklagaren skulle hafva en viss andel af böterna och
kronan en annan. Men under senare år har Riksdagen beslutat,
att de böter, som i sådant fall ådömas, skola tillfalla kronan ensam.

Jag tror äfven, att här föreligger en så beskaffad lag, att man bör
följa denna praxis och gifva kronan alla böterna.

Jag vill endasto framdraga två exempel, huru Riksdagen i dylika
fall handlat. År 1887, då Kongl. Maj:t framlade för Riksdagen
förslag angående handelsregister, firma och prokura, fans i lagförslaget
stadgadt, att vissa försummelser i afseende på skyldigheten
att inregistrera affärsföretag skulle straffas med böter från 5 till
100 kronor, och att af dessa böter ena hälften skulle tillfalla allmänna
åklagaren och den andra hälften kronan. När detta förslag
behandlades inom lagutskottet, uppstod fråga, huruvida det icke
vore skäl, att hela bötesbeloppet tillfölle kronan, och lagutskottet
motiverade denna sin åsigt med dessa korta ord, som jag skall
taga mig friheten att uppläsa: »I andra stycket af §24 stadgas, att
böter, som ådömas enligt § 23, skola fördelas lika mellan kronan
och åklagaren. Den uppmuntran till tjenstenit i beifrande af de i
sistberörda § omförmälda förseelser, som väl härmed är afsedd, tror
utskottet icke vara erforderlig eller lämplig; och har derför föreslagits,
att dessa böter likasom sådana, hvilka ådömas enligt förordningen
angående patent den 16 maj 1884 (22 §) och lagen om skydd för
varumärken den 5 juli samma år (19 §) äfvensom ofvan åberopade förordning
af den 30 maj 1879, skola tillfalla kronan ensam. När sedan
frågan föredrogs i kammaren, höjdes ingen enda röst mot den ändring,
som lagutskottet företagit, och i den sedan utfärdade författningen
i ämnet är stadgadt, att de böter, som ådömas, skola tillfalla kronan
ensam. Vid 1889 års riksdag förelåg en proposition med förslag
till lag angående skydd mot yrkesfara. Såsom herrarna torde
minnas, fans äfven der stadgadt böter för vissa förseelser, som
kunde läggas yrkesidkare till last. Böterna voro der bestämda

N:o 33.

Angående
förslag till
lag om aktiebolag.

(Forts.)

36 Onsdagen den 24 April, e. m.

från 5 till 500 kronor. I det kongl. förslaget var det föreslaget, att
af dessa böter 2/3 skulle tillfalla åklagaren och */s kronan. När
lagutskottet behandlade denna kongl. proposition, stod lagutskottet
fast vid samma åsigt, att allmänna åklagaren icke borde tillerkännas
någon andel af böterna, utan att de skulle tillfalla kronan ensam.
Utskottet motiverade då denna uppfattning med dessa korta ord:
»Böter, som ådömas enligt denna lag, böra efter utskottets tanke
tillfalla kronan ensam, på sätt ock blifvit iakttaget i de flesta nyare
författningar, hvilka innehålla bestämmelser om böter».

Det är ju således alldeles uppenbart, att Riksdagen flera gånger
under senare tid icke tillerkänt allmänna åklagaren någon andel i
böter på grund af åtal, som han i följd af sitt embete är skyldig
att utföra. Om man ser på den kongl. proposition, som här är
under behandling, finner man, att deri föreligger äfven förslag till
ändring af lagen angående handelsregister, firma och prokura. De
stå således i ett nära sammanhang med hvarandra, dessa lagar, och
hvarför ej då i båda behålla samma bestämmelser angående böter,
eller att de skola tillfalla uteslutande kronan och icke åklagaren?

Jag skall, herr talman på grund af hvad jag nu anfört anhålla
att få framställa yrkande om sådan ändring i den nu föredragna
paragrafens formulering, att paragrafen får följande lydelse: »Böter
som enligt denna lag ådömas tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag».
Jag anhåller om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Anderson i Tenhult, Truedsson, Lasse
Jönsson, Andersson i Nöbbelöf, Svensson i Olseröd, Folke Andersson,
Cottander, Sjöberg och Anderson i Hassebol.

Herr Berglöf yttrade: 1 förevarande lag har denna bestäm melse

införts för att på något sätt sporra åklagaren att bevaka det
allmännas intresse i dessa bolagsförhållanden. Det är sedan en
smaksak, om man skall taga bort denna bestämmelse för att åklagaren
skall egna saken mindre uppmärksamhet. Ty tager man
hort böterna, så egnar åklagaren i de allra flesta fall saken mycket
liten tillsyn. Vill man således, att aktiebolagsbestämmelserna
skola af åklagaren helt och hållet försummas, då bör man taga
bort bötesandelen; men vill man, att han skall vaka öfver, att
aktiebolagen skola skötas på sätt lagen föreskrifver, då bör man
behålla bestämmelsen. Det är, som sagdt, en smaksak; och jag tillåter
mig icke att bedöma den annat än efter min egen subjektiva
uppfattning; och för den förefaller det tilltalande, att åklagaren
får del i böterna, enär han då uppmärksammar saken bättre.

På grund häraf ber jag att få yrka bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Herr Zetterstrand: I likhet med den förste talaren anser

äfven jag, att böterna böra odelade tillfalla kronan. I lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 stadgas
nemligen, såsom förut antydt, i 24 §, att böter, som ådömas enligt

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 83.

23 § för försummad anmälan, skola tillfalla kronan, och den nu
förevarande lagen anser jag vara närmast jemförlig med firmalagen.
På denna grund förenar jag mig med det yrkande, som blifvit framstäldt
af den förste talaren.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande
af utskottets förslag och dels på bifall till herr Perssons
i Stallerhult under öfverläggningen framstälda ändringsförslag.
Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad; men som votering begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner första särskilda utskottets förslag till
lydelse af § 78 i förevarande förslag till lag om aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstay

Nej;

Yinner Nej, har kammaren godkänt den af herr C. Persson
under öfverläggningen föreslagna lydelsen af nämnda paragraf.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 49 ja,
men 121 nej; i följd hvaraf kammaren godkänt det af herr Persson
under öfverläggningen framstälda förslag till lydelse af ifrågavarande
paragraf.

Återstående §§ 79—81.

Godkändes.

Efter föredragning af rubriken till lagförslaget yttrade:

Herr vice talmannen Östberg: Då kammaren återremitterat

flera paragrafer af lagförslaget, hemställer jag, att äfven rubriken
måtte till utskottet återförvisas.

Vidare anfördes icke. Rubriken återremitterades.

Slutligen förklarades utskottets i punkten 2 gjorda hemställan
besvarad genom kammarens vid föredragning af de olika paragraferna
i det ifrågavarande lagförslaget fattade beslut.

Enligt den af kammaren godkända föredragningsordning förekom
härefter till behandling utskottets förslag till Lag om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet.

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. ra.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

§ 1 af detta lagförslag var så lydande:

Förening för ekonomisk verksamhet med syfte
att åt medlemmarne anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter,
eller

att afsätta alster af medlemmarnes verksamhet, eller
att bereda höstäder åt medlemmarne,

eller att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnes
ekonomiska intressen,

må, der den består af minst fem medlemmar samt i enlighet
med denna lag antagit stadgar och utsett styrelse, kunna, på sätt
nedan sägs, varda registrerad.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Bergström: Herr talman! Det motsvarande grund stadgandet

i § 1 i bolagskomiténs ursprungliga förslag till lag om
föreningar för ekonomisk verksamhet var betydligt mera kortfattadt
än detta stadgande. Der talades endast om föreningar för ekonomisk
verksamhet utan något närmare angifvande af syftet med
dessa föreningar. Men då detta lagförslag kom till behandling i
högsta domstolen, så anmärktes der, att denna begreppsbestämmelse
vore allt för allmän och vidtomfattande, och åtskilliga af högsta
domstolens ledamöter ansågo önskligt, att i sjelfva lagtexten skulle
å ena sidan såsom exempel på de af lagen afsedda föreningar anföras
de vigtigaste och mest kända föreningarna, såsom produktions-,
konsumtions-, bostads- och byggnadsföreningar, och å andra sidan
så fullständigt som möjligt angifvas de föreningar, som, ehuru de
hafva ekonomiskt syfte eller intaga en med föreningar med sådant
syfte jemförlig ställning, dock icke vore i lagen afsedda. Herr
statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har fäst behörigt
afseende vid dessa anmärkningar från högsta domstolens
sida; och på detta sätt har 1 § erhållit den lydelse, hvari den nu
föreligger från regeringen och särskilda utskottet. Tillika har i
regeringens förslag en paragraf, § 70, tillkommit, som från denna
lags bestämmelser undantager vissa föreningar för ekonomisk verksamhet.

Hvad nu vidkommer § 1, så är nog denna paragraf tillfredsställande
så till vida som den angifver åtskilliga lämpliga exempel
på föreningar för ekonomisk verksamhet. Den säger, att dylika
äro föreningar »med syfte

att åt medlemmarne anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter,
eller

att afsätta alster af medlemmarnes verksamhet, eller

att bereda bostäder åt medlemmarne».

Men derefter har i regeringens förslag tillfogats ett stycke,
som ingalunda angifver något exempel på föreningar, som skulle
falla under denna lag, utan snarare angifver af hvad art alla föreningar
skola vara, som i öfrigt skola hänföras under densamma.
Det heter nemligen:

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

»eller att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnes
ekonomiska intressen»

Det är denna sista formulering, som jag för min del icke tror
vara fullt lyckligt funnen.

Redan på förmiddagen har en talare framhållit, att åtskilliga
föreningar för ekonomisk verksamhet kunna komma till stånd,
hvilka icke kunna sägas hafva direkt till syfte att främja medlemmarnes
ekonomiska intressen. Han talade om sådana byggnadsföreningar,
som kunna bildas för att bygga en mötes- eller
föreningslokal, en goodtemplarlokal eller dylikt, och han talade
äfven om andra dylika föreningar. Det blir väl fråga om, huruvida
dylika föreningar alls kunna komma till stånd och bli registrerade,
om man använder denna formulering:

»eller att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnes
ekonomiska intressen».

Det vill visserligen synas af herr statsrådet och chefens för
justitiedepartementet anförande till statsrådsprotokollet, att han
menat, att alla föreningar för ekonomisk verksamhet af hvad syfte
det i öfrigt vara månde skola kunna få inregistreras, endast de
icke stå i strid med 70 § i denna lag. Men då det skall vara en
hel del myndigheter i de olika orterna, som skola tillämpa lagen,
så torde det nog hända, att man på det ena hållet medgifver registrering,
men på ett annat håll ett visst motstånd reser sig mot
att bevilja sådan i ett liknande fall. Det synes mig önskligt, att
man undviker att lemna tillfälle till dylika olika tolkningar från
registreringsmyndigheternas sida, och derför tillåter jag mig, herr
talman, att föreslå, att denna passus:

»eller att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnes
ekonomiska intressen»,

förenklas till följande:

»eller att på annat sätt främja medlemmarnes intressen».

Jag anhåller om proposition på bifall till paragrafen med
denna förändrade lydelse.

Herr Eriksson i Bäck instämde häruti.

Herr Höglund: Den af den föregående talaren gjorda an märkningen

tror jag i det stora hela taget saknar befogenhet. Det
skulle kunna tyckas, som om det icke vore något ekonomiskt intresse
i de exempel, han anförde om byggandet af goodtemplarlokaler
och dylikt, men det finnes dock ett så till vida ekonomiskt
intresse för deltagarne i ett sådant företag, som de derigenom
undvika att betala hyra, och jag tror, att, så snart penningar sättas
in i ett företag, man kan säga, att ett ekonomiskt intresse är med
i saken, och att i följd deraf föreningar af detta slag komma in
under denna paragraf.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Hedin: Det kan så mycket mindre vara någon anled ning

att på de skäl, den siste talaren anfört, motsätta sig herr

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

Bergströms förslag, som bestämmelsen i det af herr Bergström åsyftade
stycket »eller att på annat dermed jemförligt sätt främja medlemmarnas
ekonomiska intressen» lika väl som de föregående bestämmelserna
falla under hufvudbestämmelsen i första raden af
denna paragraf, der det heter: föreningar för ekonomisk verksamhet
med syfte att---att---att--eller att--. Det är

således alldeles öfverflödigt att hafva ordet ekonomiska framför ordet
intressen i 4:de stycket; och, om man tager bort det, vinner
man derigenom ett ändamål, hvars giltighet herr Bergström har
uppvisat.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner å de olika yrkandena, blef paragrafen
af kammaren godkänd med den ändring, som af herr Bergström
under öfverläggningen föreslagits.

§§ 2 och 3.

Godkändes.

§ å lydde enligt utskottets förslag sålunda:

Vid förenings bildande skola medlemmarne bestämma, huruvida
allenast föreningens tillgångar, förfallna men ej guldna insatser
och andra afgifter inräknade, skola häfta för dess förbindelser,
eller medlemmarne åtaga sig obegränsad eller till visst belopp
begränsad personlig ansvarighet för föreningens förbindelser.

I afgifven reservation hade deremot herr vice talmannen
Östberg hemstält, att ifrågavarande § måtte erhålla följande lydelse: »Medlem

i registrerad förening vare ej pligtig att utöfver de
insatser eller andra afgifter, han inbetalt eller förbundit sig att
inbetala, ytterligare något tillskjuta»

Herr vice talmannen Östberg begärde ordet och yttrade:
Med afseende å denna § har jag gjort ett särskildt yrkande, till
hvilket jag ber få hemställa om bifall. Den af mig föreslagna
lydelsen å paragrafen är denna:

»Medlem i registrerad förening vare ej pligtig att utöfver de
insatser eller andra afgifter, han inbetalt eller förbundit sig att
inbetala, ytterligare något tillskjuta.»

Detta innebär, att föreningar icke skulle få stiftas med personlig
ansvarighet, vare sig begränsad eller obegränsad.

Då man läser aktiebolagslagen, der bestämda föreskrifter finnas
derom att aktieegare skola vara fritagna från personlig ansvarighet,
så måste man med skäl undra, hvarför icke liknande bestämmelser
upptagits i förslaget till lag angående registrerade föreningar. Orsaken,
hvarför man icke vill hafva personlig ansvarighet i aktie -

Onsdagen den 24 April, e. m.

Jf:o 33.

bolagen, är väl hufvudsakligen den, att man vill hafva leda och
ordning i bolagsväsendet. Annars skulle man ju kunna anse det
rimligt, att ett aktiebolag egde rätt att i sin bolagsordning intaga
bestämmelser derom, att aktieegare åtaga sig särskild ansvarighet,
begränsad eller obegränsad. Om man vill med afseende å aktiebolagen
undvika detta, så kan jag icke finna annat, än att lika
starka skäl finnas för att göra samma bestämmelse i fråga om de
registrerade föreningarna. Huru skulle det komma att taga sig ut,
om den föreslagna bestämmelsen blefve lag? Man skulle få föreningar
med de allra mest vexlande bestämmelser med afseende å
ansvarigheten. Den ena föreningen blir stiftad såsom ett aktiebolag
utan personlig ansvarighet, den andra med obegränsad personlig
ansvarighet och den tredje med begränsad ansvarighet, varierande
i hundratals olika former. Jag kan icke förstå, att detta
kan vara bra för föreningarnas medlemmar och ännu mindre för
de utom stående personer, som finge med föreningarna att göra,
ty säkert är, att det skulle blifva mycket svårt att hålla reda på,
huru vidsträckt ansvarigheten vore i. det ena och andra fallet.

Man har särskildt påpekat och påstått, att personlig ansvarighet
skulle vara så fördelaktig för konsumtionsföreningarna och att i
Tyskland målsmännen för arbetarerörelsen sagt, att det vore ett
lifsvilkor för konsumtionsföreningarna att få begagna sig af personlig
ansvarighet. Först derigenom kunde föreningarna vinna
lifaktighet och verksamt befordra arbetarnes fördelar. Jag kan
knappt förstå, huru man kan komma till eu sådan slutsats. Det
förefaller mig, att särskildt för den samhällsklass, som tillhör konsumtionsföreningarna,
det skall vara af vigt att icke blifva indragen
i någon personlig ansvarighet. Det säges visserligen, att det står
fritt för en hvar att icke gå in i någon förening förr än man gjort
sig underrättad om huru det förhåller sig med ansvarigheten. Men
just med afseende å konsumtionsföreningarna förefaller det mig,
som om i många fall ett ganska stort moraliskt tvång att ingå i
dem skulle komma att göra sig gällande. Jag tänker mig en konsumtionsförening
vid en större fabrik eller annan industriel inrättning,
och jag föreställer mig, att det i ett sådant fall knappt
blir möjligt för arbetarne der att undandraga sig att ingå i föreningen
och påtaga sig alla de förpligtelser, som föreningens stadgar
innehålla.

Hvad beträffar påståendet, att den obegränsade personliga
ansvarigheten väsentligt skulle underlätta dylika föreningars uppkomst
och fortvaro, så tror jag, att resultatet kan komma att blifva
ett helt annat. Antag, att eu kousumtionsföreniug med personlig
ansvarighet kommer i gång, men att sedermera affären vanskötes
eller bringas på fall genom oredlighet i förvaltningen; då blir
naturligtvis följden den, att det belopp, som erfordras för att betala
skulderna, kommer att uttaxeras på dem. Eu sådan sak kommer
nog att spridas och blifva bekant inom vida kretsar. Jag
fruktar då för, att den kommer att ganska väsentligt rubba framgången
för liknande organisationer. Jag tror, att sådana fall komma
att verka vida mera hämmande på konsumtionsföreningarne, än

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 88.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

om de till en början hafva litet svårt för att få den kredit, de
kunna behöfva.

Jag ber att mot den obegränsade personliga ansvarigheten
ytterligare få åberopa, hvad jag i min reservation deremot anfört,
och vill endast tillägga, att, om utskottets förslag antages, det
kommer att gifva anledning till användningen af de i 6 § föreskrifna
långa och obehagliga tilläggen i firmabeteckningen. Man
blifver nemligen på gruud af nämnda paragraf tvungen att till
den egentliga firmabeteckningen sätta långa bihang. För en mejeriförening
finge man t. ex. tillsätta orden: »utan personlig ansvarighet»,
»med begränsad personlig ansvarighet», eller »med obegränsad
personlig ansvarighet», beroende på stadgarnes bestämmelser
i detta afseende. Jag tror, att dessa långa beteckningar blefve
synnerligen otrefliga och komme att föranleda mycket obehag. I
synnerhet mellan de båda senare firmatilläggen är det en högst
obetydlig skilnad. Man behöfver vid den ena endast sluta ut
eller ditskrifva en enda bokstaf, så har man betecknat den andra.
Nu kan man visserligen säga, att sådana formella obehag i sak ej
göra så mycket. Enligt min tanke böra de dock tagas något i
öfvervägande.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den af mig
vid denna paragraf afgifna reservationen.

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.

Vidare anförde:

Herr Höglund: Jag ber först och främt att få säga, att jag

så till vida är ense med den föregående talaren, att jag anser det
önskvärdt, att så få föreningar som möjligt med obegränsad personlig
ansvarighet uppstå. Men derifrån till ett formligt förbud
för dylika föreningar anser jag det vara ett ganska stort steg.

Enligt hvad som upplysts, existera redan i vårt land ganska
många föreningar med obegränsad personlig ansvarighet. Hå sålunda
sådana föreningar redan finnas, har man ju anledning antaga,
att behofvet af en dylik föreningsform förefinnes. Särskildt då det
är fråga om att för första gången stifta en lag för föreningar för
ekonomisk verksamhet, anser jag det icke vara skäl att utesluta en
föreningsform, som redan i icke ringa grad förefinnes. Hvad tro
lierrarne blefve följden deraf? Jo, icke att sådana föreningar upphörde,
men väl att de komme att existera på samma sätt som förut
eller så, att de icke blifva bundna af lagen.

Jag anser, att den föregående talaren har, af den organisatoriska
likheten mellan aktiebolag och föreningar för ekonomisk verksamhet,
låtit förleda sig att i någon mån förvexla dessa associationsformers
begrepp. Både föreningarne och aktiebolagen bestå af en
sammanslutning af ett större antal personer, som icke alla kunna
deltaga i vården af associationens angelägenheter. Följden deraf
blifver, att såväl aktiebolaget som föreningen måste utse vissa
personer att sköta de gemensamma angelägenheterna. Dessa per -

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

soner utgöra styrelsen. Vidare måste, då icke alla medlemmarne
i ett bolag eller en förening hvar för sig kunna granska och bedöma
styrelsens åtgöranden, revisorer också utses för att å medlemmarnes
vägnar utföra detta värf. Det är således i organisationen
som likheten förekommer mellan aktiebolag och föreningar
för ekonomisk verksamhet. Denna likhet har naturligtvis också
föranledt en sak, som reservanten i sin reservation anmärkt, eller
att en stor del paragrafer i förevarande lagförslag innehålla fullständigt
enahanda och i samma ordalag affattade bestämmelser som
en del paragrafer i förslaget till aktiebolagslag. Men längre sträcker
sig icke likheten. Går man nemligen till begreppet af dessa båda
associationsformer, finner man, att i aktiebolaget det inbetalda
kapitalet betyder allt, men den enskilde aktieegarens person så godt
som ingenting. Uti föreningen deremot är förhållandet helt annat.
Der har medlemmens personlighet en stor betydelse. Nya medlemmar
få icke inträde utan efter styrelsens pröfning, lott får icke
på annan öfverlåtas och ovärdiga medlemmar kunna uteslutas.
Detta är allt saker, som gifva en helt olika karakter åt föreningen
i jemförelse med aktiebolaget, och som, så att säga, ställer föreningen
ett godt stycke närmare handelsbolaget eller på ett stadium mellan
handelsbolag och aktiebolag. Då handelsbolaget såsom kreditbas har
den obegränsade personliga ansvarigheten, så följer också deraf helt
naturligt, att man kan tänka, att den personliga ansvarigheten
äfven kan, åtminstone i vissa fall och i viss grad, vara berättigad
för föreningen.

Jag har nu talat om den teoretiska sidan af saken. Går jag
sedan öfver till den praktiska sidan, som är hufvudsaken, så har
reservanten derom i sin reservation anfört, att följden af den personliga
ansvarigheten blifver, att föreningsmedlemmarne blifva i
allmänhet helt och hållet beroende af styrelsens redbarhet och duglighet.
Men om den personliga ansvarigheten icke medgifves, hvad
blir då följden? Jo, att, såsom också i reservationen finnes anmärkt,
andra personer eller vissa medlemmar i föreningen blifva
nödsakade att åtaga sig personlig ansvarighet för föreningens förbindelser.
De blifva alltså tvungna att ställa borgen. Nu vill jag
säga, att, hvad borgenssystemet angår, jag anser det vara en åt de
största kräftskador, som tära på vårt ekonomiska lif. Redan ur den
synpunkten bör hellre den personliga ansvarigheten för föreningsmedlem
tillåtas, än borgenssystemet uppmuntras. Men borgenssystemets
användande i nu ifrågavarande fall skulle också få till
följd, att föreningen blefve beroende af de personer, som ikläda
sig borgen. Jag hemställer till edert bepröfvande, mine herrar,
hvilket som är bäst för en förening: att blifva beroende af styrelsens
redbarhet och duglighet eller af borgensmännens godtycke. Tv
det blifver följden.

Hvad den obeqväma firmabeteckningen beträffar, är det en anmärkning,
som jag icke kan tillmäta synnerligt värde, så mycket
mindre som för de långa firmabeteckningarne stämplar kunna användas,
som kunna för billigt pris erhållas.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 83.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

Jag har intet vidare att tillägga, utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ivar Månsson: Denna sak förefaller mig mycket vig tig.

Jag kan icke förstå eller fatta, hvarför det skall vara mera
nödvändigt att vid de s. k. registrerade föreningarne för ekonomisk
verksamhet hafva solidarisk ansvarighet än det är vid aktiebolagen.
Jag her få säga, att min uppfattning är, att bestämmelsen om solidarisk
ansvarighet kommer att verka på så sätt, att antingen inga
föreningar komma till stånd, eller också, att de föreningar, som
komma till stånd, ställa sig utom lagen. Ty säkert är, att rädslan
för den solidariska ansvarigheten är så stor, att de flesta säkerligen
skola draga sig för att gå in i sådana föreningar, om de skulle
komma till stånd. Vi böra komma i håg, att dessa föreningar till
största delen bestå af personer, som icke kunna följa med och
kontrollera de affärer, föreningarne göra, och jag måste derför på
det högsta beklaga, om denna kammare skulle bifalla paragrafen
såsom utskottet föreslagit den. Jag tänker här särskildt på, huru
det då skulle ställa sig för dessa mejeriföreningar, som i vårt land
börjat blifva så allmänna. Det förhåller sig nemligen så, att man
i följd af förhållandena nära nog icke har fritt val, om man vill
gå in i dessa mejeriföreningar eller icke. Man blifver, snart sagdt,
tvingad att vara med i dem för att få något betaldt, om man vill
sälja sina mejeriprodukter. Då är det hårdt, att man på samma
gång tvingas in i eu solidarisk ansvarighet. De medlemmar af en
förening, som icke vilja vara med om den solidariska ansvarigheten,
men af orsak, som jag antydt, ändock nödgats att ingå i en
förening, kunna å en bolagsstämma öfverröstas af öfriga föreningsmedlemmar,
och de blifva då tvungna att finna sig i ett sådant
beslut.

Den senaste talaren nämnde, att det vore nödvändigt, att vissa
personer iklädde sig personlig ansvarighet för en förenings affärer.
Nej, det behöfva de icke, om de ej sjelfva vilja, ty affärerna kunna
uppgöras efter hand. Vid mejeriföreningarne går det nu i allmänhet
så till, att för det hus och de maskiner, som behöfva anskaffas,
lån upptages, som sedermera intecknas, så att det finnes säkerhet
derför i föreningens egendom; men affärerna uppgöras efter hand.
Någon skuldsättning behöfver sålunda icke ifrågakomma. Men om
styrelsen vill gå till väga på det viset, att den för affären lånar
penningar, blir det styrelsens egen sak. Styrelsemedlemmarne blifva
ansvarige för de förbindelser, den utfärdar, men de äro ju ock i
stånd att kontrollera dem, men om styrelsen inlåter sig i vidlyftiga
företag och skuldsätter föreningen, blefve det icke lätt för de enskilda
medlemmarne i föreningen att kontrollera dessa affärer. Jag
får säga, att den omständigheten, att det ifrågasättes att ålägga
föreningsmedlemmarne personlig ansvarighet, har hos mig väckt
det allra största bekymmer i fråga om mejeriföreningarne. Ty jag
tror, att, om denna paragraf antages såsom utskottet formulerat
den, man skall få skäl att befara, att denna bestämmelse kommer
att menligt inverka på den i öfrigt mycket goda saken.

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

Jag kan, såsom jag nämnt, icke finna, hvarför det skall vara
nödvändigt att här bestämma en solidarisk ansvarighet. Jag tycker,
man bör gå en sådan väg, att man icke uppmuntrar dessa föreningar
till skuldsättning, utan i stället till att uppgöra sina affärer
efter hand. Yare sig det är en konsumtionsförening eller någon
annan förening, bör den vara mån om att köpa och sälja kontant,
så att den icke behöfver skuldsätta sig. Detta är för mig de skäl,
som göra, att jag på det lifligaste yrkar, att vi sluta oss till den
af herr vice talmannen vid betänkandet fogade reservationen och
bifalla paragrafen, såsom han der formulerat den. Jag ber få säga,
att detta är så mycket mera nödvändigt, som jag hört uppgifvas,
att Första Kammaren tagit lagförslaget oförändradt. Här gäller det
således att i handling afgöra, om man vill åtaga sig en sådan solidarisk
ansvarighet som här ifrågasättes eller icke.

Jag ber att få yrka bifall till den af herr vice talmannen mot
denna paragraf afgifna reservationen.

Herr Larsson i Berga instämde häruti.

Herr Ohlsson från Yexiö: Jag skall först be att få påpeka, att
den föregående talaren antagligen icke behörigen uppmärksammat
fortsättningen af detta lagförslag, då han kunnat yttra sig så, som
han gjort. Han antog, att, om han gick in i en förening, som från
början icke hade personlig ansvarighet för medlemmarne, pluraliteten
vid ett sammanträde skulle kunna besluta sådan ansvarighet.
Jag ber då att få hänvisa honom till § 17 i lagen, der det heter:
»Beslut, hvarigenom medlemmarnes ansvarighet för föreningens förbindelser
skärpes, vare ej giltigt med mindre samtlige medlemmarne
derom förenat sig.» Således, när jag gått in i en förening,
är jag säker på, att jag såsom föreningsmedlem icke kan mot min
vilja underkastas någon annan ansvarighet än den, jag åtagit mig
från början. Hvad talaren i det fallet anförde förtjenar sålunda
icke det ringaste afseende.

Talaren antydde vidare och tog dervid ett exempel från mejeriföreningarne,
att man kan bo på en sådan plats, att man
blir tvungen att ingå i eu dylik förening, hvilka bestämmelser
den än må hafva, för att man skall kunna sätta sig i tillfälle
att sälja sina lädugårdsprodukter till rimligt pris. Ja, det är
sant. Förhållandena kunna vara sådana. Men jag ber honom
betänka, om det i sådant fall är bättre att hafva att göra med
ett bolag eller med en enskild person än med en dylik förening.
Det är ju dock endast på tillgång och efterfrågan som priset beror.
Kan jag icke sälja till mer än en, är det naturligtvis denne, som
bestämmer priset, denne ende må nu vara bolag, enskild person
eller förening; och en lag kan i det fallet ingenting åtgöra. Detta
säger sig ju sjelft.

Jag skall slutligen be att få påpeka, att om denna paragraf
icke antages i det skick, den nu föreligger, så att medlemmarne i
en förening sjelfva få besluta om och ordna sina ekonomiska angelägenheter,
och bestämma, om de vilja hafva partiel ansvarighet

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående eller solidarisk ansvarighet eller alls ingen personlig ansvarighet,
förslag till (]å är hela detta lagförslag nära nog af noll och intet värde. Då
streradeför- ^an man gerna slopa det helt och hållet. Denna fråga har mycket
eningar för dryftats i utskottet, och man var der ense om, att i fall dessa beekonomisk
stämmelser icke intagas i lagen, kunde man, som sagdt, gerna afslå
verksamhet, het hela. Vi veta ju dock, att man varit mycket angelägen om
(Forts.) att få denna lag just för föreningarne, och jag skall derför, herr
talman, he att få yrka bifall till utskottets förslag i förevarande
paragraf.

Herr Olsson i Mårdäng: I motsats mot den siste ärade talaren
skall jag be att få förena mig med dem, som yrka bifall till
vice talmannens förslag. Jag kan icke begripa, huru man nu kan
vilja fastslå en sådan bestämmelse som denna, att förening må
kunna besluta, att medlemmarne skola åtaga sig personligt ansvar
för föreningens förbindelser, då man på förmiddagen sade, att dessa
föreningar skulle utgöra ett slags ersättning för de mindre aktiebolagen.
Det synes mig då vara eu ganska besynnerlig inkonseqvens,
att dessa mindre bolag under ett annat namn skola hafva
andra bestämmelser rörande ansvarigheten än de större bolagen.
Jag yrkar derför, som sagdt, herr talman, bifall till det förslag,
som framstälts af vice talmannen.

Herr Persson i Tällberg: Det är nog sant, som herr Ohlsson
från Vexiö sade, att det står i lagen, att det behöfves alla föreningsmedlemmarnes
samtycke för ett beslut om personlig ansvarighet.
Men det är lika sant, hvad herr Ivar Månsson sade, att
man kan blifva tvingad af omständigheterna att gå in i en förening,
der personlig ansvarighet för medlemmarne är föreskrifven.
Ty om det icke på en ort finnes någon annan förening att ingå i,
och alla medlemmar utom en önska personlig ansvarighet, måste
denne gå med derpå, om han vill vara med i föreningen. Ensam
kan han ju icke bilda någon förening. Det finnes i vårt land
många sådana föreningar med personlig ansvarighet för medlemmarne,
och sådana föreningar kunna mycket väl bildas enligt den
lag, vi redan hafva, derför kan jag lika litet som en del andra
talare här förstå, hvad denna lag skall tjena till. Jag kan icke
finna, att den i någon mån kan vara bättre än den, vi förut hafva,
eller att man särskildt skall stifta lag för att få till stånd föreningar,
som man gerna önskar komma ifrån.

På grund häraf skall jag he att få yrka bifall till herr vice
talmannens reservation.

Herr Ivar Månsson: Jag skall blott med anledning af den
ärade talarens på vexiöbänken yttrande be att få säga, att det visserligen
kan vara sant, att det står mig fritt att göra, som jag vill.
Men jag tror dock, att det i praktiken går klent med den saken.
Ty om en mejeriförening beslutar, att medlemmarne skola vara
solidariskt ansvariga och detta beslut fattas af eu majoritet mot

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

en stor minoritets vilja, hvad skall jag då göra? Huru skall jag
bära mig åt? Om jag icke kan sälja min mjölk, går jag under.
Jag får då lägga ned min boskapsskötsel, ty jag kan icke köra
långa vägar hvarje dag för att få afsätta min mjölk. Jag är således
helt enkelt tvingad, mine herrar, att vara med i denna förening.
Jag tycker, att det är en märkvärdig lagstiftning, att man
skall blifva tvingad in i en sådan solidarisk ansvarighet, och jag
förstår . icke, huru man kan säga, att hela lagen icke duger, om
man ej får denna bestämmelse. Det är för mig obegripligt, att
man kan säga så. Nog tycker jag, att det skulle vara lika bra
att hafva samma bestämmelser i det fallet för dessa föreningar
som för aktiebolagen; ty kan man sköta dessa senare, kan man
nog också sköta de förra på samma sätt. Kunna icke föreningarne
få kredit på annat sätt än derigenom att medlemmarne skola vara
personligt ansvariga, då få föreningarne hellre låta bli att skuldsätta
sig. Jag yrkar fortfarande bifall till herr vice talmannens
reservation.

Herr Berglöf: Det är verkligen tråkigt med dessa lagförslag
och detta lagskrifvande. Riksdagen ingår med skrifvelse till regeringen
och begär lagar. Regeringen tillsätter en komité, som efter
långvarigt arbete, efter noggrant studium och efter mycket öfvervägande
uppgör förslag till lagar, hvarefter regeringen låter förslagen
behandlas af högsta domstolen samt slutligen sjelf lägger
sista handen vid dem och anser dem vara lämpliga. Derpå komma
dessa lagförslag till Riksdagen, som lemnar dem till ett utskott,
hvilket under flere veckor sitter och gnuggar igenom dem och gör
de ändringar, som kunna anses nödiga. Till sist kommer sedan
det hela inför kamrarne; och efter ett flygtigt genomläsande af
några paragrafer, efter ett flygtigt begrundande af det hela säger
man: den der punkten går jag icke in på, utan jag yrkar afslag
på densamma, äfven om derför hela lagen skulle falla. Kan det
vara rimligt att så göra? Då tror jag, det är bättre, att Riksdagen
slutar upp med att skrifva till Kongl. Maj:t och begära lagar, om
man i sista hand skall gifva dem en så lättvindig behandling, som
lemnats åt detta förslag. Jag har här i kammaren varit med om
långa öfverläggningar rörande den skrifvelse, som ligger till grund
för förslaget. Då framhölls just i afseende på dessa föreningar, om
hvilka nu är fråga, nödvändigheten af att få en lag till stånd, som
kunde afhjelpa en stor lucka i lagstiftningen. Man sade då: dessa
föreningar kunna icke arbeta med någon ordning, derför att det
icke finnes någon lag för dem. Det uppstår tvister och krångel
på alla möjliga håll, derför att vi icke hafva någon lag att rätta
oss efter. Det var på grund af dessa och många andra skäl, som
då anfördes, som Riksdagen skref till Kongl. Maj:t och begärde en
lag; men nu, sedan man fått den, nu vill man icke antaga den.

Dessa registrerade föreningar hafva blifvit jemförda med aktiebolagen.
Man säger: aktiebolagen äro bra; i dem hafva aktieegarne
icke någon personlig ansvarighet, sedan de inbetalt sina aktier.
Man hör derför göra dessa föreningar lika med aktiebolagen, så att

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

de blifva ett slags små aktiebolag, som kunna vara till gagn för den
mindre affärsverksamheten. Ja, det kan nog vara sant, att det
kan finnas många likheter mellan dessa föreningar och aktiebolagen.
Men det finnes likväl en bestämd olikhet dem emellan, och det är
i afseende på kreditbasen. Aktiebolaget har sin bestämdt gifna
kreditbasis, som det står på. En hvar vet, hvilket aktiebolagets
kapital är, och huru det förhåller sig med bolagets tillgångar. Men
det är ej på samma sätt med föreningarne. I en förening kunna
tillgångarne vexla från den ena tiden till den andra och det högst
betydligt. Det är i många fall mycket obetydliga insatser af medlemmarne,
som i föreningarne skola utgöra grunden för krediten.
Ja, det finnes föreningar, som icke alls hafva några insatser af
medlemmarne, utan som arbeta endast med lånta medel. Under
utskottets öfverläggningar har det blifvit upplyst, att det ofta är
fallet just med mejeriföreningarne, att medlemmarne icke göra insatser,
utan att föreningarne lefva på lånta penningar. Icke kan
väl den stora allmänheten, som skall göra affärer med både aktiebolag
och föreningar, hafva samma trygghet, då det gäller en förening,
som då det gäller ett aktiebolag, när den icke vet hvilka
tillgångar föreningen kan hafva.

Man har sagt, att bestämmelsen derom, att förening skall kunna
besluta, att medlemmarne skola vara personligt ansvariga för föreningens
förbindelser, vore farlig; och man har sagt, att föreningar
med sådan ansvarighet icke nu finnas och att man derför ej
vill hafva några. Detta är icke sant. Det finnes en mängd föreningar
i vårt land, der medlemmarne varit tvungna ikläda sig
personlig ansvarighet för att kredit skulle kunna erhållas. Det
finnes föreningar för uppköp af gödningsämnen, särskildt i Skåne,
som nu drifva affärer, som gå på 100,000-tals kronor, hvilka föreningar
icke kunnat få någon kredit, förrän medlemmarne iklädt
sig personligt ansvar. Icke tro väl herrarne, att en affärsman kan
vilja göra affärer, som gå på så stora summor, med en förening,
om hvilken han icke vet, hvad den eger. Först sedan det blifvit
beslutadt, att medlemmarne ikläda sig personligt ansvar för föreningens
förbindelser, vågar affärsmannen göra affärer med föreningen.
Man har tillsport föreningar, hvarför de beslutat införandet
af personligt ansvar, och man har alltid fått till svar, att det varit
det enda sättet att kunna drifva affärer. Det är på grund af dessa
upplysningar, som lemnats såväl till komitén som till utskottet,
som man icke kunnat annat än antaga denna paragraf i det skick,
den nu föreligger.

Jag återkommer till aktiebolag och deras förhållanden. Det
finnes en del aktiebolag, som icke kunna få kredit med mindre
än att en större eller mindre del af aktiebolagets delegare ikläda
sig personlig ansvarighet, d. v. s. de gå i borgen för bolagets förbindelser.
Nu har det sagts: föreningarna skola anlita samma system,
medlemmarne skola ikläda sig borgen för föreningarnas förbindelser,
då går det bra. Ja, mine herrar, ni hafva icke läst
lagen och hvad som står i densamma, om ni vilja gå med om ett
sådant uttalande. Här är icke fråga om att ikläda sig solidarisk

N:o 88.

Onsdagen den 24 April, e. m.

ansvarighet, utan endast personlig ansvarighet. Skilnaden härvid
är den, att om föreningen grundas på borgenssystem, få medlemmarne
skrifva under skuldsedlar på större eller mindre belopp.
När de äro förfallna, så vänder fordringsegaren sig direkt mot
löftesmannen. Men den föreningsmedlem, som åtagit sig personlig
ansvarighet för föreningens förbindelser, står icke i samma ställning
som en löftesman på en skuldsedel, ty innan man får vända
sig mot föreningsmedlemmen, skall föreningen hafva gjort konkurs,
och föreningens tillgångar skola vara realiserade, och det skall
hafva visats, hvilken brist som uppstått hos föreningen. Sedan
allt detta är gjordt, skall bristen fördelas mellan föreningsmedlemmarne
och af dem gäldas. Således har man den fördelen,
att man icke genast blifver öfverfallen af fordringsegarne, som
man blir, då man iklädt sig en borgen, vare sig det är aktiebolag
eller förening.

Det sftges vidare: vi vilja hafva föreningarna sådana som de nu
äro. Ja, mine herrar, hvilket lagligt skydd lemna dessa föreningar?
Icke det minsta, ty de föreningar, som för närvarande finnas, äro privaträttsliga
aftal. Bildar jag nu en förening, så bestämmer jag i
föreningens regler, huru långt jag går med min ansvarighet. Om
den omtalade mejeriföreningen vill ikläda sig personlig solidarisk
ansvarighet, och 25 stycken af dem, som äro medlemmar i föreningen,
enas derom för att kunna drifva densamma, måste den
26:te medlemmen, som icke vill ikläda sig sådant ansvar, utgå
och sjelf ordna för afyttrande! af sina mejeriprodukter.

Således finna vi, att förhållandet nu är icke bättre än det
skulle blifva efter denna lag, ty majoriteten kan ju tvinga till
flera skärpta bestämmelser i afseende å ansvarigheten.

Dessutom höra vi ihågkomma, att detta lagförslag berättigar
en hvar att taga på sig den ansvarighet, som han finner lämpligt
åtaga sig. Ingen kan tvingas, utan föreningen bildas med den
ansvarighet, föreningsmedlemmarne sjelfva vilja åtaga sig. Det
kan väl icke förefinnas något olämpligt uti att antaga en sådan
lag.

Den föregående talaren har lifligt uppmanat kammaren att instämma
uti den af herr vice talmannen afgifna reservation. Ja,
mine herrar, jag har funderat mycket på denna sak och jag har
varit af alldeles samma åsigt, som herr vice talmannen framhållit
i den vid denna punkt fogade reservationen, men jag har efter en
lång granskning af lagen låtit mig öfvertygas om nödvändigheten
af att antaga det föreliggande förslaget, i fall man vill hafva en
föreningslag, som blir till nytta och gagn, intill dess någon bättre
framlägges.

Om nu detta lagförslag faller, så får man ingen lag; man får
börja på nytt och försöka få någon annan, men det drager naturligtvis
åratal. Antaga vi deremot lagen, så är det väl icke
så förfärligt att hafva den någon tid, på det att vi må tillse,
om den är till gagn och nytta. Befinnes lagen vara olämplig
och skadlig för den stora allmänheten och dess intressen, så

Andra Kammaren!: Prot. 1895. N:o 38.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 83.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

är det ju icke värre, än att Riksdagen ändrar eller upphäfver densamma.

Jag anser mig äfven böra upplysa kammaren om, att Första
Kammaren godkänt lagförslaget i föreliggande skick, och jag vågar
hemställa, att denna kammare följer medkammarens exempel och
antager lagförslaget, ty det innebär en stor förbättring gent emot
de oreglerade förhållanden, som nu råda med hänsyn till våra
föreningar.

Med herr Berglöf förenade sig herrar Jönsson i Gammalstorp
och Zetterstrand.

Herr Bergström: Herr talman! Det synes mig dock vara en
någon lättvindig anmärkning, som den siste talaren rigtade mot
dem, som här uppträdt och yrkat på ändringar i lagförslaget. Han
sade, att detta skett »endast och allenast efter en flygtig genomläsning»,
hvilken naturligtvis gifvit ett resultat af litet värde i
jemförelse med den noggranna pröfning, som han och utskottets
öfriga medlemmar kunnat underkasta lagförslaget. Det synes mig
som om i denna punkt det vore oberättigadt att framställa en sådan
anmärkning, då dock den förevarande paragrafen redan i högsta
domstolen varit föremål för högst allvarsamma anmärkningar.
Jag vill erinra den siste talaren om, att en af högsta domstolens
ledamöter då hade ett utförligt yttrande, hvilket han började på
detta sätt:

»Enligt min åsigt skulle det innebära en allvarsam fara, om
lagstiftaren genom att medgifva registrering af sådana föreningar,
hvilkas stadgar ålade sina medlemmar personlig ansvarighet
för föreningens förbindelser, uppmuntrade till så beskaffade föreningars
bildande.»

Och i detta yttrande instämde dessutom två af högsta domstolens
ledamöter.

Den af den siste talaren framstälda anmärkningen synes mig
i detta stycke vara så mycket mera oberättigad, som en af utskottets
medlemmar kommit med ett annat yrkande i reservationsform,
och denne utskottsledamot väl får anses hafva gjort sin framställning
efter grundlig pröfning.

Hvad beträffar den ärade talarens yttrande om, att då Riksdagen
begärt ett förslag till lagstiftning i fråga om föreningar, så bör
den väl ock hålla till godo med hvad den får — ja, så folio
kanske icke alldeles hans ord, men sådan ungefär var hans mening
— hvad detta beträffar, så är, om reciten är rigtig i herr statsrådet
och chefens för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet,
hvad Riksdagen begärt i detta stycke endast en utredning,
huruvida särskilda lagbestämmelser kunde meddelas angående de
rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i stadsfastighet,
samt beträffande delning af sådan fastighet. Sedermera har enligt
samma recit denna framställning från Riksdagens sida gifvit anledning
till det ytterligare komité-,
af hvilket vi för närvarande se frukterna. Det synes mig således,

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 33.

som om Riksdagen icke gifvit någon bestämd anvisning i nu ifrågavarande
afseende, hvilket den begärt skulle följas vid utarbetandet
af lagförslaget.

Under behandlingen af lagförslaget rörande aktiebolag har från
åtskilliga håll af vederbörande framhållits, att man borde se till,
att man förhindrade osund affärsverksamhet. Nu förefaller det
mig, som om all affärsverksamhet, der man bygger på föreningar
med ända till obegränsad personlig ansvarighet, är osund; och iag
kan under sådana förhållanden icke finna annat, än att man Dör
söka bot för hvad som brister på annat håll. Man bör söka
åstadkomma en lagstiftning rörande småfolkets affärsverksamhet,
fotad på andra grunder än på föreningar för ekonomisk verksamhet
med ända till obegränsad personlig ansvarighet.

På grund af hvad jag nu anfört, kommer jag för min del att
gifva min röst åt det förslag, som framstälts af af herr vice talmannen.

Herr Bamstedt förklarade sig instämma med herr Bergström.

Herr Höglund: Jag ber att med några ord få betona en

sak, som af en föregående talare icke beaktats. Det var herr Ivar
Månsson i Träa, som talade om, att en majoritet kunde tvinga en
medlem af en förening att ingå på obegränsad ansvarighet, sedan
han gått in i eu förening, som hade begränsad ansvarighet. Jag
vill minnas, att han yttrade sig så. Jag ber då att få erinra om,
att det i 17 § första punkten heter: Beslut, hvarigenom medlem marnes

ansvarighet för föreningens förbindelser skärpes, vare ej
giltigt, med mindre samtlige medlemmarne derom förenat sig.

Det kan alltså icke gå till på det viset, som herr Ivar Månsson
sade; utan har en person gått in i en förening med vare sig
ingen personlig ansvarighet utöfver insatsen eller också med endast
begränsad ansvarighet, så kan icke ansvarigheten skärpas mot
hans vilja.

Jag skall icke yttra något vidare, utan inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af utskottets
förslag och dels på ogillande deraf och godkännande af
den af herr vice talmannen för paragrafen föreslagna lydelsen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Votering begärdes och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition: Den,

som godkänner den af herr vice talmannen föreslagna
lydelse af förevarande § 4 i förslaget till lag om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet, röstar

Ja;

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 83.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Ports.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets förslag till
lydelse af samma paragraf.

Omröstningen visade 91 ja mot 65 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

För § 5 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Förenings stadgar skola angifva:

1) föreningens firma;

2) föremålet för föreningens verksamhet;

3) den ort, der föreningens styrelse skall hafva sitt säte;

4) den insats, med hvilken hvarje medlem skall i föreningen
deltaga, huru insatserna skola göras, samt huruvida medlem må
deltaga i föreningen med högre belopp än enkel insats;

5) huru för föreningens förbindelser skall ansvaras;

6) huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess
beslutförhet;

7) huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;

8) huruvida räkenskapsafslutning skall ske för år eller oftare
samt tiden derför;

9) huru ofta ordinarie sammanträde skall hållas;

10) huru kallelse till sammanträde skall ske, och andra meddelanden
bringas till medlemmarnes kännedom.

Efter föredragning af paragrafen anförde

Herr vice talmannen Östberg: Med anledning af kammarens
beslut rörande 4 § ber jag att få hemställa, att i 5 § måtte utelemnas
den femte punkten, som lyder: »huru för föreningens förbindelser
skall ansvaras», och att till följd deraf de efterföljande
momenten framflyttas.

Vidare anfördes icke. Med bifall till herr vice talmannens förslag
beslöt kammaren, att mom. 5 skulle ur paragrafen utgå, och
nummerordningen å de följande momenten i enlighet dermed rättas.

§ 6 var så lydande:

Förenings firma skall innehålla ordet »förening» samt, der medlemmarne
ej åtaga sig personlig ansvarighet, orden »utan personlig
ansvarighet», der ansvarigheten är begränsad, orden »med begränsad
personlig ansvarighet» och, der den är obegränsad, orden »med
obegränsad personlig ansvarighet». Ej må firman innehålla personnamn
eller ordet »bolag».

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 88.

Ny firma skall tydligt skilja sig från andra, hos samma myndighet
förut enligt bestämmelserna i denna lag registrerade, ännu bestående
firmor.

Herr vice talmannen Östberg yttrade: På grund af de föregående
besluten hemställer jag, att 6 § 1 mom. måtte erhålla följande
lydelse: »Föreningens firma skall innehålla ordet förening.
Ej må firman innehålla personnamn eller ordet bolag»; samt att
2 mom. måtte erhålla samma lydelse som i utskottets, förslag.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

Det af herr vice talmannen sålunda hemstälda ändringsförslag
blef af kammaren godkändt.

§§ 7-16.
Godkändes.

§ 17 var så lydande:

Beslut, hvarigenom medlemmarnes ansvarighet för föreningens
förbindelser skärpes, vare ej giltigt, med mindre samtlige medlemmarne
derom förenat sig.

Beslut om annan ändring af stadgarne eller om föreningens
upplösning af annan orsak, än i 36 § sägs, vare ej giltigt, med mindre
samtlige medlemmarne förenat sig derom eller beslutet fattats
å två på hvarandra följande sammanträden, deraf minst ett ordinarie,
och å det sammanträde, .som sist hålles, biträdts af minst
två tredjedelar af de röstande. Är härutöfver något vilkor för beslutets
giltighet i stadgarne bestämdt, lände ock det till efterrättelse.

Efter föredragning af paragrafen yttrade

Herr vice talmannen Östberg: Jag tillåter mig hemställa, att
första momentet måtte ur § 17 utgå, äfvensom att det i början af
andra momentet förekommande ordet »annan» måtte uteslutas.

Vidare anfördes icke. Herr vice talmannens ändringsförslag
bifölls.

§ 78.

Godkändes.

§ 18 hade enligt utskottets förslag följande lydelse:

Beslut om ändring af stadgarne skall registreras. Styrelsen
skall härom ofördröjligen göra ansökning och dervid foga, i två

N:o 83.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, e. m.

exemplar, med styrelseledamöternes egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter
styrkta utdrag af protokoll, som i det ärende förts.

Beslut, som innefattar lindring af den medlemmarne enligt
stadgarne åliggande skyldighet att i föreningen göra insats eller
inskränkning i den personliga ansvarighet för föreningens förbindelser
de enligt stadgarne åtagit sig, må ej gå i verkställighet förrän
ett år förflutit från det beslutet registrerades.

Herr vice talmannen Östberg erhöll ordet och yttrade: Jag
her att få hemställa att uti 19 paragrafen andra stycket måtte uteslutas
följande ord: »eller inskränkning i den personliga ansvarighet
för föreningens förbindelser, de enligt stadgarne åtagit sig».

Jag får tillika hemställa att paragrafen i öfrigt måtte godkännas.

Härefter blef paragrafen af kammaren godkänd med den lydelse,
som af herr vice talmannen föreslagits.

§§ 20—47 äfvensom rubriken till den nu genomgångna afdelningen
af lagförslaget godkändes.

Efter föredragning af § 48 anförde:

Herr vice talmannen Östberg: Jag vågar hemställa, att herr
talmannen måtte på en gång föredraga §§ 48—55. De handla alla
om »särskilda bestämmelser om registrerade föreningar med personligen
ansvariga medlemmar». Och hemställer jag i händelse af bifall
till sådant föredragningssätt, att samtlige dessa §§ måtte ur
förslaget utgå.

Sedan herr talmannen i ett sammanhang föredragit jemväl §§
49—55, beslöt kammaren, att hela den afdelning, som omfattade
§§ 48—55, skulle jemte tillhörande rubrik ur lagförslaget utgå.

§§ 56 och 57.

Godkändes.

§ 58 var så lydande:

Är ej, då anmälan efter 50 § 4 mom. göres, anmälda förhållandet
så styrkt, som för hvarje fall finnes föreskrifvet, meddele
Konungens befallningshafvande styrelsens ledamöter föreläggande,
vid vite, att afgifva förklaring, så ock, när omständigheterna dertill
föranleda, att insända de handlingar, som för ärendets pröfning
må vara erforderliga.

Har eljest den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som
finnas för hvarje särskildt fall stadgade, eller pröfvas förenings
stadgar eller beslut, som för registrering anmäles, icke hafva i före -

N:o 83.

Onsdagen den 24 April, e. m.

skrifveri ordning tillkommit eller ej stå i öfverensstämmelse med
föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning,
skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall Konungens befallningshafvande ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifvit fullständig
adress, till honom med allmänna posten öfversända skriftlig
underrättelse om beslutet med skälen derför.

År sökanden med beslutet missnöjd, ege han att, vid talans
förlust, innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag
deröfver anföra besvär hos Konungen.

Beträffande denna § anförde:

Herr vice talmannen Östberg: Då i första stycket af denna
paragraf förekommer ett stadgande, som hänför sig till paragraf 50,
hvilken paragraf uteslutande rör föreningar med personligen ansvarige
medlemmar, vågar jag hemställa, att första stycket i den föredragna
paragrafen måtte uteslutas, äfvensom att ordet »eljest», som
förekommer strax i början på följande stycke, måtte utgå.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition, beslöt kammaren, att första stycket af denna
paragraf äfvensom ordet »eljest» i andra stycket skulle utgå.

§ 59 hade enligt utskottets förslag följande lydelse:

Beviljas förenings registrering, läte Konungens befallningshafvande
i registret införa:

1) dagen för stadgarnes antagande;

2) föreningens firma;

3) föremålet för föreningens verksamhet;

4) den ort, der styrelsen har sitt säte;

5) om och i hvad mån föreningens medlemmar åtaga sig personlig
ansvarighet för föreningens förbindelser;

6) huruvida räkenskapsafslutning skall ske för år eller oftare
samt tiden derför;

7) styrelseledamöternes fullständiga namn och hemvist;

8) hvilken eller hvilka bland styrelseledamöterne äro berättigade
att teckna firman;

9) huru kallelse till sammanträde skall ske, och andra meddelanden
bringas till medlemmarnes kännedom.

Dessutom skall, om föreningens medlemmar åtaga sig obegränsad
eller till visst belopp begränsad personlig ansvarighet för föreningens
förbindelser, förteckning å medlemmarne införas i registret.

Det ena exemplaret af stadgarne skall, försedt med bevis om
registreringen, till sökanden återställas.

Herr vice talmannen Östberg yttrade: Jag hemställer, att
ur denna paragraf mom. 5 måtte uteslutas, och likaledes, att det
af utskottet till denna paragraf tillagda stycket måtte utgå. Detta
stycke har följande lydelse:

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
föi''
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 24 April, e. m.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

»Dessutom skall, om föreningens medlemmar åtaga sig obegränsad
eller till visst belopp begränsad personlig ansvarighet för
föreningens förbindelser, förteckning å medlemmarne införas i registret.
»

Det af berr vice talmannen sålunda framstälda förslag till
lydelse af denna paragraf blef af kammaren godkändt.

§ 60—65.

Godkändes.

§ 66 var så lydande:

Öfverensstämmer ej förteckning, hvarom i Öl § förmäles, med
inkomna anmälningar om inträde i föreningen eller afgång derur,
förelägge Konungens befallningshafvande styrelsens ledamöter vid
vite att afgifva förklaring och insända de handlingar, som för åstadkommande
af rättelse kunna vara erforderliga.

Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af

Herr vice talmannen Östberg, som anförde: Då denna paragraf
endast afser förhållanden, som röra föreningar med personligen
ansvarige medlemmar, anhåller jag, att denna paragraf i dess helhet
måtte ur förslaget utgå.

Med hifall till detta herr vice talmannens yrkande, beslöt
kammaren, att denna paragraf skulle ur lagförslaget utgå.

Ruhr liten till §§ 56-66.

Godkändes.

§ 67.

Godkändes.

För § 68 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift, som i 19 §
1 mom., 23 § 4 mom., 30 §, 50 § 1 mom. eller 51 § är meddelad,
straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Lag samma vare om liqvidator, som ej fullgör hvad honom
enligt 40 § 2 mom. eller 44 § 3 mom. åligger.

Herr vice talmannen Östberg begärde ordet och yttrade: Jag
vågar anhålla, att ur denna paragraf hänvisningen till § 50 1 mom.
och § 51 måtte utgå, och att paragrafens första stycke sålunda får
följande lydelse: »Underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift,

Onsdagen den 24 April, e. m.

N:o 83.

som i 19 § 1 mom., 23 § 4 mom. eller 30 § är meddelad, straffes
med böter från och med fem till och med femhundra kronor»; samt
att andra stycket godkännes i enlighet med utskottets förslag.

Det af herr vice talmannen sålunda framstälda ändringsförslag
hifölls af kammaren.

Angående
förslag till
lag om registrerade
föreningar
för
ekonomisk
verksamhet.

(Forts.)

Härefter föredrogs § 69, så lydande:

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
kronan och en tredjedel åklagaren. Saknas tillgång till fulla gäldandet
af böterna eller af vite, hvartill någon på grund af denna
lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Beträffande lydelsen af denna § anförde

Herr Persson i Stallerhult: Under åberopande af hvad som
anfördes, då § 78 i aktiebolagslagen för en stund sedan föredrogs,
och med anledning af det beslut, som då fattades, skall jag anhålla
att få hos herr talmannen framställa det yrkande, att § 69 måtte
erhålla följande af mig föreslagna lydelse: »Böter, som enligt

denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång» etc.

Detta är endast en ändring, som står i full öfverensstämmelse
med det beslut, som fattades för eu stund sedan vid föredragningen
af motsvarande paragraf i aktiebolagslagen.

Vidare yttrades ej. Det af herr Persson framstälda förslag till
lydelse af denna § blef af kammaren godkändt.

§§ 70 och 71 samt rubriken till den afdelning, som omfattade
§§ 67—71, äfvensom rubriken till det ifrågavarande lagförslaget
godkändes.

Utskottets i punkten 3 gjorda hemställan förklarades vara genom
kammarens i fråga om de särskilda paragraferna af hithörande
lagförslag fattade beslut besvarad.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr B. V. Hedgren
under två dagar från och med den 26 dennes.

§ 3.

Justerades tre protokollsutdrag.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes följande ärenden:
statsutskottets utlåtanden:

n:o 10 a, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Biksda;en
angående pension å allmänna indragningsstaten åt kartografen
Jarl Edvard Dahlman;

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 33.

N:o 83.

Onsdagen den 24 April, e. m.

n:o 56, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande af lån från
odlingslånefonden stadgade vilkor och bestämmelser, som åtskilliga
inom Riksdagen väckta motioner om ändrade föreskrifter rörande
samma fond;

n:o 57, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner angående
nedsättning af annuiteter och straffräntor å vissa enskilda
jernvägsbolags statslån;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande
af nytt landsstatshus i Luleå;

n:o 59, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster;

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Marma skjutfält;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt
för Eslöfs köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället
n:is 15 och 17 Eslöf i Vestra Sallerups socken af Malmöhus
län afsöndradt område;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående iordafsöndring
från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar
län; och

n:o 63, i anledning af väckt motion om användningen af inflytande
medel genom exporttull å trävaror och trämassa;

bankoutskottets memorial n:o 11, angående riksbankens skuld
på så kallade lånebanksobligationer m. m.; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändring af den uti
förordningen angående kommunalstyrelse i stad stadgade beräkning
af kommunalbeskattning å jordbruksfastighet;

n:o 38, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om
den legala annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad
lydelse af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom;

n:o 39, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16
mom. 2 och 4 i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande m. m., och

n:o 40, i anledning af väckt motion om fördelning på vissa år
af utgifter, som boställshafvare fått vidkännas för indelning af boställsskog
m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,ib e. m.

In fidem

E. Nathorst Eöös.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.