1895. Andra Kammaren. N:o 31

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 31.

Lördagen den 20 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till behandling förekom konstitutionsutskottets memorial n:o Ang. fullbor15,
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll, dad granskI
detta memorial anmälde utskottet: statsrådet^fär

att vid den granskning af dessa protokoll, som, i öfverensstäm- c]a protokoll.
melse med grundlagens föreskrift, blifvit företagen och nu fullbordad,
utskottet hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets ledamot
tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett anledning förekomma
att framställa någon anmärkning på grund af § 107 af samma
grundlag.

Häremot hade reservationer anmälts:
af herr Ljungman;

af herrar Elowson, Ola Bosson Olsson, Vahlin, Bengtsson i
Gullåkra och Johnsson i Bollnäs;

af herrar Vahlin, Boström, Elowson, Ola Bosson Olsson,

Bengtsson i Gullåkra, Gyllensvärd och Johnsson i Bollnäs; samt
af herr Johnsson i Bollnäs, hvilken sistnämnde ansett, att det
i protokollet öfver finansärenden den 21 januari 1894, n:o 1, omförmälda
ärende, rörande utfärdande af förordning angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket, innefattande förändring i
förvaltningen af de civila, militie- och ecklesiastika boställenas skogar,
samt ändring i dispositionen af de medel, som inflyta för skogsalster
från de ecklesiastika boställenas skogar, enligt 107 § regeringsformen
bort för Riksdagen anmälas.

Efter uppläsande af utskottets i memorialet gjorda anmälan
anförde:

Andra Kammarens Brot. 1895. N:o 31.

1

N:o 31. 2

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

Herr Redelius: Då grundlagen medgifver hvarje kammarens
ledamot rättighet att fritt yttra sig till protokollet öfver allt hvad
som i kammaren förekommer, och då här förekommer ett betänkande,
som vi nyss hört uppläsas och hvilket innehåller ett ärende
af den vigt, att jag för min del anser detsamma vara förtjent af
större uppmärksamhet, än utskottet, såsom synes af reservationen, ansett
skäligt att deråt egna, har jag ansett mig böra derom yttra
några ord. Det rörer enligt min uppfattning en reduktion, som
visserligen icke nu först begynts genom den förordning, som omnämnes
i reservationen å sid. 18, men som i allt fall deri fått, så
att säga, en stadfästelse. Reservanten säger å sid. 18 hurusom af
hvad han anfört »torde otvetydigt framgå, att de beslut, som blifvit
af Rikets Ständer fattade med afseende å förvaltningen af de ecklesiastika
boställenas skogar och användningen af behållen afkastning
af dem, icke lära berättiga Kongl. Maj:t att, utan vederbörandes
hörande, utfärda ifrågavarande förordning angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894, enär presterskapets
privilegier af den 16 oktober 1723 härigenom blifvit för
nära trädda, samt församlingarnas rätt till viss förmån från de
ecklesiastika boställenas skogar icke utan Riksdagens medgifvande
torde kunna ändras». Den rätt, som här beröres af den nämnda
förordningen, är ju tydligen nyttjanderätt till jord och nyttjanderätt
till skog, saker, som ju höra under allmän lag — och för min del
är jag icke böjd för att gå in på den åsigten, att Kongl. Maj:t
skulle ega rätt att ensam stifta lag i sådana ärenden. Jag vill också
med ett bevis ur sjelfva lagen söka att visa, att här är stiftad en
ny lag, hvilken icke så litet inkräktar på den af grundlagen skyddade
och genom särskilda resolutioner stadfästade, presterskapet tillkommande
nyttjanderätt till skog å ecklesiastika hemman. I den
åsyftade förordningens 21 § säges det under hvilka förhållanden
ecklesiastika boställen böra i författningsenlig ordning utarrenderas.
Denna föreskrift, ordagrant citerad, lyder sålunda: »Öfverstiger den
ordinarie virkesafkastningen hvad som erfordras för gårdens behof,
upplåtes öfverskottet till arrendatorn mot årligt skogsarrende» och
i slutet åt samma paragrafs sista moment heter det vidare: »skogsarrende,
hvarom nu är sagdt, tillfaller presterskapets löneregleringsfond»
— alltså icke boställsinnehafvaren, såsom hittills egt rum och
i vissa fall utan afkortning. Jag ber i det afseendet få meddela
några upplysningar, för den händelse att några af kammarens ledamöter
icke känna till förhållandena, hvilket ju också låter förklara
sig deraf, att dessa äro olika på olika orter. Det finnes fall, då en
pastor har två boställen, nemligen ett bostadsboställe utan skog
och derjemte ett stomhemman, såsom det kallas i Linköpings stift,
der det finnes skog. Af ålder har pastor i sådant fall också fått
sig tillförsäkrad husbehofsvirke till vedbrand samt underhåll af byggnader
och stängsel m. m. från stomhemmanet. Denna hans gamla
rättighet är emellertid upphäfd genom denna §, ur hvilken jag nyss

Lördagen den 20 April, 9. m.

3 N:o 31.

tog mig friheten att uppläsa några ord. Jag ber i förbigående få Ang. fullbor nämna,

att denna fråga icke direkt berör mig personligen, emedan dad 9ransk jag

icke har något sådant stomhemman, men den berör andra, som "T3//fdef..*
jag känner. Detta är någonting alldeles nytt och har förut icke * da protokoll.
existerat. Jag känner mycket väl till, och det är för öfrigt allmänt (Forts.)
bekant att när löneregleringen för presterskapet uppgjordes, så befans
det, att vid några boställen skogen var större, än att den ansågs
höra tillfalla presterskapet derstädes odelad och att under vissa

förhållanden en del anses böra ingå till löneregleringsfonden, men
icke till skogskassan, som da ännu icke fans till. Detta är nu en sak
för sig, men här är det icke fråga om annat än husbehofsvirke,
hvilket jag ber att få betona, När någon fått tillträda ett boställe
och fatt sig tillerkändt husbehofsvirke, så är det emellertid en väsentlig
skilnad, om han erhaller detta virke från boställets egen skog
eller icke — jag vill särskilt påpeka den saken.

Jag har blott velat uttala detta och inskränker mig för ögonblicket
till denna punkt. Min åsigt, att den rätt, som Kongl.

Maj:t här tillvällat sig, rätteligen bör tillkomma de kyrkliga myndigheterna
och presterskapet, styrkes deraf, att dessa hemman, om
hvilka här är fråga, icke äro af krononatur och aldrig tillhört
kronan.

Det finnes också en annan sida af saken att beakta, nemligen
församlingarnas rätt i förevarande afseende; men härom vill jag emellertid
nu icke utbreda mig eller göra mig till målsman för dessa
intressen, hvilka här hafva så många representanter, utan skall jag
åt dem öfverlemna att säga, hvad de må finna för godt att i saken
andraga.

Jag kan naturligtvis icke göra något yrkande.

Herr Restadius: Då den mening, som reservanten omfattar,

synes vara delad äfven af innehafvare utaf ecklesiastika boställen,
så vill jag, som inom konstitutionsutskottet sökt ådagalägga, att. den
mening, reservanten omfattat, icke är rigtig, nu söka, °så vidt jag
förmår, utreda, att samma mening uppenbarligen tillkommit i följd
af en origtig uppfattning om hvad som med 1894 års boställsskogsförfattning
verkligen är afsedt.

Det skulle vara frestande att söka förfullständiga den historiska
utredning, reservanten framlagt, i ty att i denna utredning förekomma
åtskilliga luckor; men då kammaren sannolikt icke är villig
att häråt egna den tid och uppmärksamhet, som derför skulle vara
erforderlig, och de skäl, reservanten anför för sitt påstående, äro af
beskaffenhet att icke göra detta alldeles nödvändigt, så skall jag för
tillfället lemna denna intressanta del af frågan å sido.

Det är två särskilda grunder, som reservanten anför till stöd
för sitt ifrågavarande yttrande. Den ena är den, att Kongl. Maj:t
genom utfärdande af 1894 års förordning skulle hafva inskridit på
det område, som genom 1723 års privilegier blifvit presterskapet

N:o 31. 4

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbor- uteslutande förbehållet. Det andra skälet är, att Kongl. Maj:t icke
dad gransk- sku)]e vara berättigad att utan Riksdagens hörande och tillstånd
Hatsrädet^för- gorå nagon ändring i de förmåner af visst slag, hvartill församlinda
protokoll, gärna från sina ecklesiastika boställen nu skulle vara berättigade.

(Ports.) Hvad nu det första skälet angår, så åsyftar reservanten uppen barligen

fjerde punkten i 1723 års privilegier, och hvilken punkt
korteligen innehåller, att presterskapet skall vid sina privilegier oförkränkt
bibehållas och ega rätt att nyttja de boställen, som åt
detsamma blifvit anslagna, af hvilken natur dessa boställen än
månde vara.

Om nu Kongl. Maj:ts åtgärd att efter Riksdagens hörande meddela
föreskrifter om en ordnad skogshushållning för de ecklesiastika
boställena skulle stå i strid mot dessa presterskapet sålunda beviljade
privilegier, så torde det här vara uppenbart, att, då denna fråga förevar
till behandling redan under den tid, då presteskapet såsom eget
stånd utgjorde en fjerdedel af hela represenf ationen, presteståndet
icke skulle hafva underlåtit att anföra såsom hinder mot dessa anordningar,
att desamma stode i strid med dessa presterskapet beviljade
privilegier. Nu har emellertid ett sådant skäl, så vidt af för
mig tillgängliga handlingar framgått, icke blifvit af presteståndet
anfördt, och presteståndet har dock haft så mycket större skäl att
göra dessa invändningar som, då vid 1862 års riksdag denna angelägenhet
förevar, presteståndet stannade i minoriteten samt den
Riksdagens skrifvelse, som utfärdades, skedde delvis på grund af de
tre öfriga ståndens beslut.

När presteståndet vid nämnda tillfälle icke gjorde denna invändning,
så kan jag af sådan anledning och jemväl af andra skäl
icke finna, att 1723 års privilegier utgöra något giltigt hinder för
Kongl. Maj:t att på ett förnuftigt sätt ordna skogshandteringen
vid de ecklesiastika boställena. Om så är och då det vidare icke
blifvit af någon påstådt, att 1866 års skogsförordning skulle i någon
mån hafva tillkommit i annan ordning, än grundlagen förutsätter,
så torde det för uppvisande af det origtiga i reservantens föreställningssätt
vara tillräckligt att ådagalägga, att 1894 års skogsförfattning
icke innehåller en enda bestämmelse uti ifrågavarande
hänseende utöfver dem, som redan blifvit meddelade i 1866 års kongl.
förordning och i de särskilda kongl. bref, som derefter blifvit utfärdade.
1894 års förordning är nemligen i hufvudsak ingenting
annat än en kodifiering af bestämmelserna i 1805 års skogsordning,
1866 års förordning samt de särskilda kongl. bref och instruktioner,
som derefter blifvit utfärdade.

Den punkt, som jag föreställer mig att presterskapet skall finna
synnerligen beaktansvärd uti ifrågavarande lag, är väl den, som
berör frågan, huruvida genom denna 1894 års förordning Kongl.
Maj:t har gjort någon inskränkning i den förfoganderätt öfver
boställsskogarne, som genom 1866 års förordning blifvit presterskapet
meddelad.

Lördagen den 20 April, e. m.

5 N:o 31.

I sådant hänseende tillåter jag mig nämna, att 1866 års förordning
skiljer mellan två särskilda arter af skogar. Den ena arten
är den, då skogen är af sådan omfattning och storlek, att den bör
ställas under skogsstatens, som det då kette, omedelbara vård. I sådant
fall får icke boställsinnehafvare åtnjuta någon inkomst af
skogen — hvarför, är icke min sak att nu ådagalägga. Och hvad
innehåller i ifrågavarande afseende 1894 års förordning? Jo, precis
enahanda bestämmelser. Sålunda har i den delen presterskapets rätt
icke blifvit på något sätt förnärmad.

Den andra arten af skogar är den, der skogen icke är af den
omfattning, att den bör ställas under skogsstatens omedelbara vård.
Då har jag att taga hänsyn först till sådan skog, der en ordentlig
hushållningsplan ännu icke blifvit inrättad. 1866 års förordning
innehåller i sådant afseende, att vederbörande boställsinnehafvare i
detta fall kunna såsom eu godtgörelse för den vård, de skola egna
skogen af dess behållna afkastning, erhålla hälften. Enahanda bestämmelse
återfinnes också i 1894 års förordning, allenast med den
skilnad, att uttrycket »hälften af den årliga afkastningen» har blifvit
utbytt mot uttrycket »hälften af den ordinarie afkastningen». Anledningen
dertill åter är att söka i den omständigheten, att, sedan
Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade önskan
förklarat, att sedan hälften af den årliga afkastningen gått till boställsinnehafvarne,
den återstående hälften skulle gå till den löneregleringsfond,
som genom 1862 års förordning angående presterskapets
aflönande blifvit införd. Nu upptäcktes emellertid, att förutom
den ordinarie årliga afverkningen af skogen det äfven kunde
inträffa en extra ordinarie sådan i och för hushållningsplanens genomförande
eller af annan anledning. Efter Riksdagens hörande beslöt
Kongl. Maj:t och kungjorde genom eu författning af år 1877, att
den inkomst, som beredes genom den extra ordinarie afverkningen,
icke i någon mån skulle tillfalla vederbörande boställsinnehafvare,
utan gå till en särskild fond, afsedd för de ecklesiastika boställsskogarnes
vård och skötsel. Deraf blef en gifven följd, att man
måste i 1894 års förordning utbyta ordet »årliga» mot »ordinarie».

Till den andra arten åt'' skogar under denna afdelning höra sådana,
i hvilka eu ordnad hushållning blifvit genomförd. Derom
innehåller 1866 års författning den bestämmelsen, att dåvarande
skogsstyrelsen skulle efter vederbörandes hörande bestämma, om och
hvilken andel i afkastningen skulle tillkomma boställsinnehafvaren.
I 1894 års förordning innehålles enahanda bestämmelse, med den
skilnad, att det numera är domänstyrelsen, hvilken icke fans 1866,
som efter vederbörandes hörande bestämmer storleken af den andel,
som boställsinnehafvaren i ty fall eger åtnjuta, med den tillagda
bestämmelsen, att, der boställsinnehafvaren icke undfår hälften, frågan
skall underställas Kong]. Maj:ts pröfning.

Genomgår jag punkt för punkt 1894 års förordning, så skall
jag utom i ett visst särskilt fall kunna uppgifva för hvarenda rad,

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 81. 6

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.

(Forts.)

hvarifrån den är hemtad, vare sig från 1866 års förordning eller andra
författningar. Men naturligtvis skulle då tiden blifva för mycket
. upptagen, och jag skall derför icke tillåta mig att öfveranstränga
mina åhörares tålamod dermed.

Men så mycket må dock tillåtas mig att meddela, med anledning
af hvad den siste talaren anförde betr äflande § 21 i 1894 års förordning,
att denna bestämmelses innehåll återfinnes i kongl. kungörelsen
af den 23 november 1877, som finnes iuförd i n:o 43 af
svensk författningssamling för samma år, och vidare att dermed är
att jemföra den författning, som utkom 1889, och som hade till
syftemål att bestämma instruktionen för domänstyrelsen och derunder
lydande verk. Denna instruktion har tillkommit efter Riksdagens
hörande, och den, som i detta ämne vill hemta fullständig
kunskap, ber jag få hänvisa till statsutskottets mycket fullständiga
utlåtande i ämnet för samma år.

Det andra skälet, som reservanten anfört till stöd för sitt påstående,
var, att Kongl. Maj:t icke skulle ega att utan Riksdagens
bifall vidtaga ändringar uti de förmåner, som blifvit församlingarna
tillerkända. Hvad han egentligen dermed åsyftar, vet jag icke, men
får jag gå efter gällande författningar, så har i byggningabalken
blifvit församlingen tillerkänd rätt att, der skogstillgången å de
ecklesiastika boställsskogarne det medgifver, få från samma skogar
taga nödigt virke, då det kommer i fråga att bygga prestgård.
Vid, efter hvad jag vill minnas, 1862 års riksdag yrkade dåvarande
bondeståndet, att den rätt, som i fråga om prestebol blifvit församlingarna
tillerkänd, måtte blifva utsträckt äfven till kyrkobyggnader.
Detta medgafs ock af Kongl. Maj:t i 1866 års förordning,
och finnas bestämmelser i detta syfte der införda. Uti
1894 års förordning äro precis enahanda bestämmelser gifna, att det
må vara församling tillåtet att vid uppförande af prestgård eller
kyrka taga virke från prestebolets skog.

Något annat medgifvande känner jag icke till och är följaktligen
icke beredd att närmare bemöta reservantens skäl i detta afseende,
men jag har anledning antaga, att det måtte ligga någon
ofullständig uppfattning till grund för hans ifrågavarande påstående.

Då, såsom jag redan antydt, 1894 års förordning icke innehåller
en enda bestämmelse, som icke är grundad i förutvarande författningar,
vågar jag antaga och påstå, att det icke med skäl kan
framhållas, att regeringen vid utfärdandet af ifrågavarande författning
gjort sig skyldig till det förbiseende, som reservanten velat
lägga densamma till last.

Herr Redelius: Jag skall be att på den siste talarens yttrande
få svara några ord.

Inledningsvis ber jag då att få erinra derom, att om de ändringar
i ifrågavarande lagstiftning, som egt rum efter det nya represen
tationsskickets införande och särskilt efter 1866 års skogsför -

Lördagen den 20 April, e. m.

7 N:o 31.

ordnings utfärdande, bär presterskapet icke haft tillfälle att yttra ring. fullborda,
och mot de bestämmelser, som af Riksdagen blifvit fattade, och ^ 9af”de i
som ligga till grund för 186G års förordning, har jag för min del s™™srådet föricke
heller gjort någon erinran eller anmärkning, utan jag har in- da protokoll.
skränkt mig till dem, som kommit till derefter. - (Ports.)

I detta afseende ber jag få -erinra den siste ärade talaren om
ett par af de af honom antydda kongl. skrifvelsernas tillkomst.

Kongl. Maj:t framlade vid 1874 års riksdag en proposition med
förfrågan, huruvida Riksdagen ville medgifva, att, när skogar af den
art, som nu är i fråga, skola indelas till ordnad hushållning, och
dervid fälles åtskillig skog i mätnings- och skifteslinier, och det då
finnes tillika en mängd af ålder eller storm så skadad skog, att den
icke kan stå qvar utan att förstöras, hvad som öfverstiger boställets
eget behof må få säljas och af sålunda inflytande medel bildas en
kassa under namn af ecklesiastika boställenas skogsfond, för att med
dessa medel bestrida indelning och skogsplantering vid andra boställen.
Detta medgaf Riksdagen med de ord, som också Kongl. Maj:t
nyttjat i sin proposition, nemligen att ifrågavarande medel, i hvad
de icke behöfdes till utgifter för arbeten å »de skogar, från hvilka
de härrörde», skulle få för nämnda ändamål användas. Detta vilkor
ingick också i Riksdagens skrifvelse, men den 31 mars 1876 utkom
eu kongl. skrifvelse till skogsstyrelsen, icke mig veterligt publicerad
i svensk författningssamling — jag kau åtminstone icke minnas
det —• och icke heller i de editioner af den allmänna lagen, som
för mig varit tillgängliga, men i denna förordning hade den af mig
antydda klausulen utelemnats och i dess ställe infogats en annan bestämmelse
af lydelse, att dessa kassors medel icke skulle få användas
till arbete å sådana boställen, som kunde genom sin ordinarie
slcogsafkastning sjelfva bekosta dessa arbeten.

Märk väl, att detta ju var en tydlig inskränkning af boställshafvarens
rätt, ty förut skulle dessa medel användas först för de
boställen, derifrån medlen voro tagna. Men så gjorde Kongl. Maj:t
den utvidgningen, att icke den årliga afkastningen, utan den ordinarie
afkastningen af dessa skogar skulle få användas till utgifter
för de skogar, från hvilka medlen härrörde. Detta Kongl. Maj:ts
beslut är kontrasigneradt af Hans Forssell.

Hvad nu vidkommer den andra skrifvelsen, nemligen af den
22 november 1877, så är den ännu mera vigtig. Denna skrifvelses
innehåll skulle, enligt hvad herr Restadius upplyste, vara alldeles detsamma
som innehållet af den af mig åberopade § 21 i 1894 års
förordning, och detta är alldeles rigtigt. Men huru har denna skrifvelse
af den 22 november 1877 tillkommit? Jo, på följande sätt.

Vid 1876 års riksdag väckte en ledamot af denna kammare vid namn
Jöns Persson en motion, deri det i motiveringen bland annat heter, att
det vore så illa bestäldt i afseende å hushållningen med presterskapets
boställsskogar, att man behöfde noggrannare vaka deröfver, och
dessutom vore detta kronans jord, och staten behöfde all den inkomst,

N:o 81. 8

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

som den kunde få af skogarne. Han föreslog derför, att prestgårdsskogarne
skulle ställas under statens vård ock hela behållningen af,
dem tillfalla kronan. Detta ansåg han så mycket hellre borde ske,
som presterskapet icke behöfde denna inkomst, sedan löneregleringen
för presterna då blifvit genomförd. Andra Kammarens tillfälliga
utskott, som behandlade motionen, instämde i hufvudsak med motionären,
och sedan det yttrat sig om inkomsterna af kronoskogarne i
allmänhet, hemstälde det om en utredning, i hvad mån staten egde
dispositionsrätt till afkastningen från de boställsskogar, som församlingarna
på ett eller annat sätt fått sig till presterskapets aflöning
öfverlåtna.»

Då detta betänkande behandlades här i kammaren, uppträdde
bland andra numera aflidne landshöfdingen Bergström, hvilken vi
alla väl känna till såsom eu mångårig ordförande i lagutskottet.
Han opponerade sig på det bestämdaste mot utskottets uppfattning
samt försäkrade, att dessa boställen voro icke på något sätt kronans
egendom, och staten hade sålunda icke någon som helst dispositionsrätt
öfver dem. Han föreslog derför, att Andra Kammaren måtte
godkänna tillfälliga utskottets hemställan, men med uteslutande ur
klämmen af berörda del. Detta blef också kammarens beslut. Första
Kammaren, som derefter behandlade ärendet, beslöt också att biträda
motionen, men dess tillfälliga utskotts utlåtande — n:o 10 år 1876
— är af följande lydelse: utskottet hemställer, natt Första Kammaren
behagade instämma i Andra Kammarens här ofvan anförda beslut
rörande förändrade föreskrifter för hushållningen med statens
skogar». Jag betonar ordet statens, emedan detta ord äfven står
i Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det var med anledning
af detta Riksdagens beslut*, som den af den siste talaren omnämnda
1877 års skrifvelse till kammarkollegium kom till stånd. Ordalagen
deri äro emellertid sådana, att derunder kunna subsumeras äfven
prestgårdar. Det heter deri, att arrendatorer af kronoskogar och
boställen skulle kunna få erlägga skogsarrenden, som skulle ingå
till statsverket. Men påståendet, att denna bestämmelse varit allmänt
känd och äfven tillämpats på prestgårdar allt sedan år 1877,
det är för mig något alldeles nytt. Och bestämmelsen är i lagen
ny. Detta till svar å den föregående talarens uppgift, att meranämnda
1877 års skrifvelse tillkommit på grund af Riksdagens beslut.

Jag vill begagna tillfället att påpeka ännu en sak. Det finnes
i nämnda*förordning af år 1894, § 21, några ord, som kunna användas
efter godtycke, så att de kunna lämpa sig för ett fortsättande
med reduktionen af boställena. Orden lyda sålunda: »der skogen
icke är stäld under skogsstatens omedelbara förvaltning», der kan
arrendator få nyttja skogen mot årligt skogsarrende. Hvad vill nu
detta säga? -Ursprungligen betydde det, att boställsskog stäldes unger
skogsstyrelsens vård, detsamma som öfvervakande, att intet missbruk
af nyttjanderätten deraf skedde och skogens afkastning fördelades
så, att ingen finge större rätt än han borde hafva, d. v. s.

Lördagen den 20 April, e. m.

9 N:o 31.

att både presten och församlingen såges till godo i sin rätt. Men i Ang. fullbortillämpningen
har det sedermera stält sig helt annorlunda. Ställes ^ ^de i
en skogsmark under domänstyrelsens omedelbara förvaltning, så är ^atsrådet forden
marken så godt som indragen till staten, ty boställshafvaren da protokoll.
får ingenting vidare af dess afkastning. Jag vet väl, att det är (Forts.)
förbjudet att tala om enskildheter, och jag skall derför icke heller
nämna några namn, men jag känner till ställen, der domänstyrelsen
på grund af nämnda kungabref, men icke på grund af lag, har reducerat
till kronan eu god del af prestboställets egor, utarrenderat
dessa egor och på sådant sätt dragit egorna från boställsinnehafvaren.
Inkomsterna af dylika arrenden ingå icke blott till skogskassan,
utan också direkt till staten. Huru stor procent deraf tillfaller den
ena eller andra af dessa, det har jag icke kunnat få reda på, men
så mycket har jag funnit, att det icke varit så farligt bestäldt med
den dåliga hushållningen med boställsskogarne före år 1866 eller
1876, ty af domänstyrelsens redogörelse framgår, att sedan herr Jöns
Persson väckte sin nyssnämnda motion, har det sålts så mycket från
dessa skogar, att inkomsterna endast för åren 1881 —1893 uppgått
till 3,795,000 kronor i rundt tal. Jag minnes nu icke, huru mycket
denna inkomst uppgick till för de föregående åren, men jag tror
icke, att jag öfverdrifver, om jag säger, att den sedan år 1876 uppgått
till öfver 4 millioner kronor. Huru mycket skog man afverkat,
d. v. s. huru stor del af skogen, det vet jag icke, men det känna
nog kammarens ledamöter hvar från sin ort.

Man har vidare icke kunnat bestrida mitt förut gjorda påstående,
att de ecklesiastika boställena icke äro kronoegendom. Jag
vill i afseende å denna sak tillägga några ord, emedan tillfället är
allt för frestande för att icke begagna detsamma. Jag ber då att
få fästa uppmärksamheten derpå, att de första stadgarna om prestgårdar
återfinnas i de gamla landskapslagarne. I Ostgöta-lagen heter
det: »Kunungaer lataer kirkiu byria. böndeer til lukins gsera. Nu
jer Inrida gjorth: tha skal skötninga til kirkiu giua: thset ser tolf

thynia seethe a halfnatha trsethe: ok tolf lassa seng: —----thset

skal alt sokn kusta:» Jag vet, att likartade stadganden finnas i
Uplands- och Helsinge-lagen och sannolikt äfven i de öfriga. Det
synes deraf, att det ålåg socknen att bekosta bostället, så snart
Konungen medgifvit, att- kyrka skulle få byggas. Hot är också lika
klart, att alla de boställen, som tillkommit på grund af sådan lag,
hade församlingarna och icke kronan bekostat. Jag vill obkså erinra
om ett yttrande af sista skatteregleringskomitén, hvars utlåtande
är mycket digert -— det omfattar 3 band. Jag tror det är på sidan
161 af andra bandet, som det heter sålunda: »Ehuru de ecklesiastika
boställen och hemman, som finnas qvar sedan katolska tiden, aldrig
tillhört staten, hafva de dock, i likhet med de hemman, som staten
öfverlåtit till boställen åt presterskapet, i jordeböckerna uppförts
under kronotitel». Ja, detta är sant! Men dermed förhåller sig så,
att kammarkollegium hemstälde till regeringen, om icke jordeböc -

N:o 81. 10

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

kerna kunde få föras något enklare, än som egt rum före år 1718,
och 1723 års Riksdag medgaf, att så finge ske för enkelhets skull.

Presteståndet gjorde dock verkligen hvad den siste talaren förmenade
att det försummat på senare tid, det fäste särskild uppmärksamhet
vid saken och inkom med sina »allmänna besvär», såsom
det heter, öfver denna bokföring samt anhöll, att de ecklesiastika
boställena måtte i jordeböckerna upptagas fortfarande under den
gamla titeln af »kyrkogeistlige». På dessa besvär svarade Kongl.
Maj:t i rådskammaren den 7 juli 1752 — § 10 i resolutionen —,
att det skulle förblifva vid den ändring, som vidtagits, »kunnandes
presteståndet för öfrigt trygga sig thervid åt the them tilslagne
hemman och lägenheter igenom jordebokens inrätning icke ombyta
then natur, som them efter privilegierna tilkommer». Samma svar
fick allmogen på sina besvär några år senare och detsamma upprepades
i eu skrifvelse till kammarkollegium den 3 februari 1803,
då det förbjöds vederbörande myndigheter att såsom öfverloppsjord
frånhända boställen skogsmarker samt afsätta inkomsterna deraf till
annat ändamål.

Jag tror, att hvad jag nu anfört är tillräckligt för att visa,
att jag har rätt i mitt påstående, att det icke är kronan, utan församlingarna,
som skulle blifva rätta egare till ifrågavarande boställen,
i fall en reduktion i laga ordning verkställes.

Herr Johnsson i Bollnäs: Då jag var förhindrad att i reservationen
närmare utveckla de skäl, som legat till grund för mitt
yrkande inom utskottet, så ber jag att, för komplettering af reservationen
och för belysning af saken, få åberopa några historiska
fakta.

Det har gjort sig olika meningar gällande om, huruvida 1689
och 1718 års kamerala åtgärd, att öfverföra de ecklesiastika boställena
från skatte till krono, skulle utgöra bevis, att dessa boställen icke
vore tillkomna genom kommunernas tillskott, och derpå skulle åter
bero, huruvida församlingarna och presterskapet skulle få njuta afkastniugen
af skogarne å desamma. Den näst föregående talaren
har visat, att enligt de gamla skrifna lagarne ålåg det församlingen
icke allenast att bygga kyrka, utan jemväl att anskaffa och underhålla
boställe åt sin prest. Bestämmelser i detta afseende finnas i
de gamla landskaps] agarne, såväl i Yestgöta-lagen som i Uplandsoch
Helsinge-lagen. Det har således varit i lag stadgadt, att församlingen,
då den väckt fråga om att få bygga kyrka, också varit
skyldig tillse, att boställe funnits åt presten. Om det således kan
bevisas, att eu församling och dess kyrka har tillkommit under den
tid, då dessa lagar voro gällande, så är också derigenom ådagalagdt,
att denna församling varit skyldig att såväl anskaffa som underhålla
prestens boställe. Ifrågavarande bestämmelser äro icke intagna
blott i de gamla landskapslagarne, utan finnas äfven införda i Magnus
Erikssons landslag. Då så är och då presterskapets privilegier

ra.

11 Nso 31.

Lördagen den 20 April, e.

af den 16 oktober 1723 tydligt och klart tillförsäkra presterskapet
orubbad besittning af alla de förmåner, hemman och lägenheter, som
då tillhörde presterskapet, är det oförklarligt, huru någon kan vilja
påstå, att sådana boställen, som uppstått under den tid, ifrågavarande
lagar voro gällande, och följaktligen tillkommit genom tillskott af
församlingarna, tillhöra kronan. Nu har man invänd t, att det förhållande,
att presterskapet 1723 blef tillförsäkradt besittning af sina
då innehafvande förmåner, deraf icke skulle följa, att presterskapet
också skulle få uppbära afkastningen af skogen å sina boställen för
den händelse, att'' då gällande bestämmelser i afseende på nyttjandet
af skogen å dessa boställen skulle hafva varit i något afseende inskränkta.
Jag ber då att i sådant afseende få hänvisa till Kongl.
Maj:ts resolution den 14 juni 1720, som i § 12 föreskrifver: »Alldenstund
ifrån somliga orter klagadt varder, att de prestgårdar, som
kunna hafva någon nödvändig skog och borde härutinnan vid prestprivilegierna
och kongl. skogsordningar bibehållas, likväl lida deruppå
intrång, hvilket på de orter, som fienden härjande ödelagt,
innan de komma åter att bebyggas, ännu flere står att befara; alltså
och emedan Kongl. Maj:ts nådigste vilja och befallning är, att pre$tgårdarnes
rätt härutinnan måtte beskyddad varda, så att ingen efterlåtes
bör att borthugga deras skog, eller göra dem på något sätt
därutinnan intrång, så kåfve vederbörande landshöfdingar att härutinnan
i anledning af skogsordningens 13 § lemna presterskapet
all påfordrad handräckning, så att dem ej måtte något fråntaget
varda som de kunna vara berättigad till.» På grund af denna resolution,
som på besvär från såväl allmoge som presterskap utfärdades,
som nämndt, den 14 juni 1720, är det uppenbart, att bland
presterskapets privilegier ingått oinskränkt rätt jemväl till afkastningen
af skogen. Detta i afseende på urkunden för presterskapets
rätt att disponera öfver boställets afkastning.

Hvad nu beträffar de anmärkningar, som af den ärade talaren
på elfsborgslänsbänken framstäldes, skall jag till en början be att
fä erinra derom, att för häfdandet af presterskapets privilegier den
historiska utvecklingen af frågan icke bör sträcka sig längre än till
år 1863, enär presterskapet icke blifvit hördt öfver de beslut, som
fattats efter sistnämnda tid. Jag har af detta skäl i min reservation
icke berört de beslut, som Kongl. Maj:t eller Riksdagen fattat
efter år 1863, då, af nämnda anledning, de sakna betydelse för bedömande
af förevarande spörsmål. Nämnde talare yttrade, att det icke
förefinnes någon väsentlig skiljaktighet mellan 1866 års förordning
angående afkastningen från de ecklesiastika boställenas skogar och
förordningen af den 26 januari 1894. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
derpå, att den förstnämnda förordningen stadgar i
24:de paragrafen, att »den behållna afkastning af boställes skog, som
ej tillfaller boställhafvaren, disponeras vid militieboställeu af vederbörande
boställsdirektion, användes vid de ecklesiastika boställena, i
öfverensstämmelse med kongl. förordningen den 11 juli 1862. till

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.

(Forts.)

fl:o 31. 12

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

bidrag vid reglerande af presterskapets inkomster och ingår för landshöfdingeboställen
till landshöfdingelöneregleringsfonden, men tillfaller
i öfriga fall skogsplanteringskassan». 1866 års förordning innehåller
således inga bestämmelser om användningen af skogen på de ecklesiastika
boställena, utan hänvisar endast till förordningen af den
11 juli 1862. Och om den ärade talaren behagar läsa igenom Rikets
Ständers protokoll för 1860, då Rikets Ständer afläto skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i presterskapets aflöning, skall han finna, att Rikets Ständer, då de
fattade nämnda beslut, ingalunda afsågo, att förmåner från sådana
boställen, som icke tydligen kunde visas vara af kronan anslagna,
skulle kunna öfverföras från den ena församlingen till den andra.
1862 års förordning stadgar tvärtom i detta afseende, att Kongl.
Maj:t icke eger att öfverflytta några tillgångar från en församling
till en annan, undantagandes endast räntor, hemman och lägenheter,
som varit af kronan anslagna till presterskapets aflöning. Dessa
räntor, hemman och lägenheter egde Kongl. Maj:t rätt att öfverflytta
från en församling till eu annan, men i denna rättighet ingick
icke något medgifvande från Rikets Ständers sida att få använda
afkastningen af ett boställe, som kronan icke kunde visa sig hafva
anslagit till församlingen, till aflöning åt presterskapet i en annan
församling.

Om man sammanställer detta Rikets Ständers beslut af 1860
med de af mig nyss åberopade äldre lagar om skyldighet för kommunerna
att förse presterskapet med boställen, torde tvekan ej kunna
uppstå, att den grundsats, Kongl. Maj:t i den ifrågavarande förordningen
sökt göra gällande, nemligen att draga afkastningen från
ett boställe till aflöning åt presterskapet inom annan församling, är
en afvikelse ifrån Rikets Ständers omförmälda beslut år 1860.

Då jag i min reservation inskränkt mig till att söka häfda den
grundsats, att Kongl. Maj:t icke utan Riksdagens och kyrkomötets
hörande är berättigad besluta någon förändring i presterskapets
privilegier, är det kanske icke nödvändigt, att jag ingår i något bemötande
af hvad herr Restadius yttrade med afseende på de beslut,
som Riksdagen fattat efter år 1863 med afseende på dispositionen af
afkastningen af de ecklesiastika boställenas skogar, enär det är uppenbart,
att de af herr Restadius åberopade beslut, som blifvit af
Riksdagen fattade, icke innehålla eller kunnat innehålla något annat,
än att Riksdagen för sin del beslutat i frågan, inen att det tillkommer
Kongl. Maj:t i denna som andra frågor se till, att gällande
författningar följas samt att vederbörande blifva i saken hörde. Jag
ber jemväl att få erinra derom, att Rikets Ständer i skrifvelse den
25 november 1863 i denna fråga anfört följande, som för sakens
bedömande är af största betydelse: »Rikets Ständer, som trott sig
kunna antaga, att skogens afkastning genom dess regelbundna behandling
och sorgfälliga vård skall kunna i framtiden åtminstone
fördubblas, hafva derför ansett det vara med alla billiga anspråk

Lördagen den 20 April, e. m.

18 N:o 31.

förenligt, att kronan, vare sig att hon öfvertager skogshushållningen
eller endast förbehåller sig kontrollen derå, tillerkänner sig hälften af
skogens afkastning såsom sin andel, öfver hvilken genom boställsordningar
icke må förfogas. Men då härvid betänkligheter möta
ur den synpunkten, att dels, genom ett beslut att till kronan indraga
någon del af de ecklesiastika boställenas afkastning, intrång
synes hafva skett i presterskapets privilegier, dels enahanda åtgärd
i afseende på militieboställena, hvilka af ålder ansetts vara genom
indelningsverket för alltid anslagna till de särskilda regementena och
corpserna, skulle synas förminska de militära embetsmäns rätt, hvilka
ingått i krigstjenst under förutsättning, att löningsfonderna skulle
varda bibehållna vid all den jordegendom, från hvilken deras inkomster
härflyta, så hafva Rikets Ständer ansett, att kronan bör till
presterskapet och militäreorpsen afstå hela sin andel i de ecklesiastika
och militära boställenas afkastning till förbättrande af dit
hörande embetsmäns lönevilkor.» Riksdagen har således 1863, eller
under den sista riksdag, frågan behandlats af Rikets Ständer, erkänt
det principielt rigtiga i att icke Riksdagen ändrar bestämmelserna
i afseende på användandet af afkastningen af de ecklesiastika boställenas
skogar, enär detta ej kunde ske utan att presterskapets
privilegier kränktes, samt att Kongl. Maj:t följaktligen endast egde
för det i skrifvelsen angifna ändamål använda afkastningen af sådana
hemman och boställen, som blifvit af kronan till understöd åt
den ena eller andra socknen öfverlemnade. Om talaren på elfsborgsbänken
genomläser Riksdagens beslut och skrifvelser efter år 1863,
hvad angår dels förvaltningen af kronans domäner och dels förvaltningen
af såväl de militära som de ecklesiastika boställenas skogar,
framgår det med all tydlighet, att Riksdagen endast för sin del beslutat
i fråga om afkastningen från sådana boställen, som påtagligen
varit anslagna från statsverket eller ursprungligen varit kronohemman.
Riksdagen har till och med i 1876 års skrifvelse uttalat
den uppfattningen, att afkastningen af sistnämnda boställen borde
ingå icke till presterskapets lönefond, som Riksdagen då ansåg icke
vidare vara i behof af dylika tillskott, utan till staten.

Det är från dessa synpunkter jag har ansett, att utskottet bort
göra anmälan till Riksdagen om förevarande fråga, och att Riksdagen
hade bort behandla den i enlighet med bestämmelser i 107
§ regeringsformen.

Herr Restadius: Jag ber om ursäkt, för att jag andra gången
tager ordet i denna fråga. Orsaken dertill är den, att när jag
förra gången hade ordet, glömde jag att omnämna, hurusom öfver
ifrågavarande författning samtliga domkapitel afgifvit yttrande, och
så vidt jag kan minnas, har förslaget lemnats utan någon egentlig
anmärkning af dessa domkapitel, med undantag af domkapitlet i
Hernösand, kvilket hade några anmärkningar ungefärligen i den
rigtning, som af reservanten blifvit framhållen. Det lär väl icke

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

Sto 31. 14

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet för
da protokoll.

(Forts.)

vara tvifvel underkastadt, att ju icke dessa, som i första hand kafva
att öfvervaka, att presterskapets rättigheter varda iakttagna, skulle,
derest anmärkningar med fog kunnat göras, uraktlåtit att göra
sådana anmärkningar.

Jag har ty värr ifrån min plats icke kunnat rätt uppfatta, hvad
de båda föregående talarne hufvudsakligen yttrade. Men så vidt
jag förnummit, inläto de sig på det synnerligen svåra spörsmålet,
af hvilken natur de ecklesiastika boställena i allmänhet äro. — Det
är gifvet, att någon exakt lösning af denna fråga icke kan åstadkommas,
enär de flesta boställen väl uppstått på den tid, då skrifveri
historia ännu icke fans. Men till deras tjenst vill jag om-,
nämna, att lagstiftningen redan afhuggit den gordiska knuten och
sagt, att de boställen, om hvilka det icke kan bevisas, att de tillkommit
genom donation eller församlingarnas sammanskott, skola
i allmänhet betraktas såsom af krononatur och de öfriga boställena
behandlas på sätt § 28 i 1894 års förordning säger. Det tyckes
mig vara alldeles naturligt, att derest man har donationsbref att
rätta sig efter, så skall donationsbrefvet också följas. Något synnerligt
anmärkningsvärd! inflytande på frågan har emellertid denna
sak icke, enär, om jag minnes rätt, sådana boställen, som kunna
visas tillkomna på enskild väg, icke äro flera än 208, under det
att samtliga boställen äro ungefärligen 3,000 stycken.

Herr Redelius har funnit, att min redogörelse för tillkomsten
af § 21 i förevarande författning icke skulle vara fullständig. Men
han omnämnde endast hvad som innehålles i kammarkollegii kungörelse
den 23 november 1877, och då uppstår en lucka. Men jag
hänvisade tillika till den författning, som utkom år 1889 efter
Riksdagens hörande, och tagel- han tillbörlig hänsyn till denna sista
författning, skall han finna de af honom angifna luckorna fylda.

Det har sagts, att kyrkomötet bort höras öfver ifrågavarande
förslag. Det är sant, att kyrkomötet begärt att blifva hördt öfver
i förslaget lemuade bestämmelser rörande hushållningen med de allmänna
skogarne. Men sådant kunde icke vara erforderligt, då det
författningsförslag, som sedan antogs, icke innehöll några främmande
bestämmelser mot de i 1866 års förordning eller senare meddelade.

Herr Redelius: Jag ber att med några ord få svara den siste
ärade talaren. Påståendet att 1889 års förslag skulle vara tillkommet
efter Riksdagens hörande har jag ingalunda bestridt och
vill ingalunda göra det nu heller. Jag både äran att sitta i denna
kammare, då ärendet behandlades, och jag ber att få erinra de
ärade kamrater, som voro här jemte mig den tiden, att jag då
hade ett anförande, kanske ännu mera omfattande, än det jag i
dag tagit mig friheten att hålla; och det må vara nog för att besvara
den punkten. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
att då var fråga om lönereglering för skogsstaten, och då förekom

Lördagen den 20 April, e. m.

15 N:o 31.

icke, så vidt jag nu kan erinra mig, det af mig anmärkta stad- Ang. fullborgandet
i § 21, utan detta har tillkommit sedan i lagen. Att det ,lad 9rans^-derom fans en skrifvelse förut, fick jag reda på först i går. Men “/ *

hvad beträffar den här anmärkta omständigheten, att knuten af^da Protokoll.''
hemmanens natur skulle vara afhuggen på det sättet, att alla hem- (Forts.)
man, för hvilka nu icke kunna uppvisas åtkomsthandlingar, skulle
vara krono, så, medgifver jag mycket villigt, att statsmagterna hafva
en sådan rättighet, om de vilja deraf begagna sig, och jag vill så
till vida gå in på det, som jag sjelf motionerat om, att statsmagterna
skulle draga in dessa hemman, allihopa, och löna presterna

på annat sätt. Jag är icke rädd för det, nej, icke alls. Ty så
länge samhället anser sig behöfva oss prester, så få vi nog både
bostad och lön, derom hyser jag inga bekymmer. Och jag vill icke
vara med om att tvista om lönebeloppen för oss prester, allra minst
i denna kammare. Men det rör här en allmän rätt och Kongl.

Maj:ts konstitutionella rätt, och huruvida han har rätt att göra
hvad här anmärkts eller icke, och huruvida församlingarna hafva
någon rätt till dessa boställen, och om indragning af dem skall
kunna ske såsom nu delvis sker. Ty just den förklaring, som den
siste talaren afgaf, att man afhuggit den gordiska knuten, innebär

eu indragning, som jag skulle vilja sätta alldeles i paritet med den

indragning, som skedde år 1527. Indragning kan ske på olika sätt,
öppet eller doldt, och det här går mera på det dolda sättet. Det
är mycket beqvämt för statsmagterna att kunna säga: kunnen ni
icke visa åtkomsthandlingarna, så är hemmanet icke edert. Men
jag vädjar till eder, mine herrar, om ej många af eder skulle kunna
få svårt att förete åtkomsthandlingarna till edra hemman från 14-eller 15-bundratalet. Huruvida åtkomsten är laglig eller icke,
huruvida hemmanets natur är krono, skatte eller frälse, kronoskatte,
skattefrälse eller frälseskatte o. s. v., det rör icke denna sak. Här
är fråga om egande- och nyttjanderätten. Jag vill emot den af den
siste ärade talaren framhållna grundsatsen ställa upp en annan sats,
nemligen urminneshäfden. Då kronan aldrig gjort anspråk på ifrågavarande
hemman förr än i senare tider — det är egentligen i
detta århundrades senaste decenier sådant skett — så måtte väl
den allmänna lagens stadgande om urminnes häfd få gälla också
här. Den, som vill qvälja häfden, han skall bevisa. Vill staten
säga: detta hemman är kronans; svarar jag: var så god då och
visa åtkomsten! Kan den icke visas, så är hemmanet innehafvarens,
d. v. s. församlingens och presterskapets. Detta till svar å yttrandet
om »knutens afhuggande».

Hvad återigen angår samme talares medgifvande, att det verkligen
influtit ett nytt stadgande i oftanänmda 1894 års skogsordning,
nemligen att orden behållen afkastning utbytts mot orden
ordinarie afkastning, så ber jag få uppvisa, att dermed en nyhet
af stor betydelse tillkommit. Det ser väl ganska oskyldigt ut och
det katt synas betyda detsamma. Men det betyder icke detsamma

N:o 81. 16

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

Lördagen den 20 April, e. m.

i domänstyrelsens hand. Jag ber att få begagna tillfället för att
något belysa frågan om den olika betydelsen af de två orden »behållen
afkomst» och »ordinarie afkastning». Med behållen afkomst
förstås alla de medel, som inflyta för försåld skog från ett prestgårdsboställe
af hvad slag som helst, antingen björk, al, tall eller
gran och hvad annat trädslag som helst, och på hvad mark det
än är. Om den tages i hagmark eller i den s. k. skogen, det är
likgiltigt. Om trädet är skadadt förut af eld eller storm eller pa
annat sätt, det är också likgiltigt. Bara det är skog från bostället
och den inbringar penningar, så är det behållen afkomst. Men
ordinarie afkastning, hvad är det? Det är eu lång historia, innan
man kommer dit. — Det kommer t. ex. en jägmästare till ett
boställe och säger: här är icke ordnad skogshushållning. Det får
man lof att anordna; och så mäter han upp arealen och säger:
»nu skall det läggas ut skiften för 20 å 30 år.» — Men det befinnes
vara mycken gammal skog. »Den behöfver icke stå här längre,
det är bäst att taga vara på den » Den skall stämplas ut till
100-tals eller 1,000-tals träd, allt efter skogens storlek. Den försäljesr
under namn af rensningshygge. Det är icke ordinarie afkomst.
Men så ritar han upp och utstakar linier och delar ut skiftena år
för år, och så för att det skall blifva tydligt, hugger han ut skog
i dessa linier och fäller träden, gamla eller unga, det gör detsamma,
det skall bara blifva raka och tydliga skiljolinier. Den skog, som
på det sättet afverkas, kallas för beredningshygge, och när det säljes,
blir det icke heller ordinarie afkastning. Men så kommer stormen
och lägger ned träden. Men det är extra afverkning det också;
det blir icke ordinarie afkastning. Afkastningen för all sådan skog,
som kan uppkomma genom rensningshygge, beredningshygge, vindfällen,
af eld skadad skog eller öfvermogen skog, det kallas extra
afverkning, som närmare beskrifves i denna författning, och medlen
deraf gå allesammans till skogskassan och icke till boställsinnehafvaren,
ej heller till löneregleringsfonden. Men jag tror, att en
del går direkte till statskassan. Den ordinarie afkastningen, den
kommer sedan. Låt oss antaga, att vi hafva det här stycket indeladt,
låt oss säga för år 1895, till husbehof. I fall församlingen
då behöfver verkställa reparation vid prestgården, så får den lof,
sedan boställsinnehafvaren fått sitt husbehof fyldt, taga så mycket,
att det räcker till. Det som sedan är öfver får säljas. Det kallas
ordinarie afverkning. Men med den ordinarie afverkningen skall
först bekostas auktionskostnader, utsyningskostnader och ersättning
till staten för förvaltningskostnader och förskott till domänstyrelsen
för vården af presterskapets skogar, vidare indelnings- och skogsplanteringskostnader
m. m. Det, finnes åtskilliga exempel, huru det
kan gå med den saken. När det t. ex. har sålts för 1,000 kronor,
har boställsinnehafvaren kanske fått 21 kronor. Detta må vara
nog till belysande af frågan om skilnaden emellan orden behållen
afkomst och ordinarie afkastning. Och jag hemställer, huruvida

Lördagen den 20 April, e. m.

17 Nso 31.

det är mycket att tacka för denna »ordinarie afkastning». — Jag
hoppas om öfverseende, att jag tager mitt boställe till exempel.
Om detta vore i enskild mans hand och han ville sköta det förnuftigt,
just som den föregående talaren sade: »på ett förnuftigt
sätt» — jag skall erkänna, att det är bra att göra på det sättet —,
så tror jag, att han skulle kunna få 500 kronor om året för skogsprodukter
utan men för skogens bestånd och utan risk, för så vidt
det icke skulle komma eldsolycka eller naturrevolution — men
sådant händer ju icke en gång på ett 10-tal eller 100-tal år. Nu
har på 10 år summan af inkomsterna ( = »ordinarie afkastning») uppgått
till 21 kronor.

Herr Ljungman: Hvad beträffar den förda diskussionen, skall
jag be att få påpeka det förhållandet, att konstitutionsutskottet visserligen
har initiativrätt i afseende å stiftandet af grundlag, men
det har icke initiativrätt i öfrigt. Konstitutionsutskottet har icke
rätt att påpeka brister i statsförvaltningen, i händelse det upptäcker
sådana vid granskningen af statsrådsprotokollen, ej heller rätt att
påpeka brister i lagstiftningen, i händelse utskottet vid samma granskning
finner sådaua. Om utskottet haft en sådan rätt, hade det tvifvel
utan också haft ett alldeles utomordentligt gynsamt tillfälle att
komma med en uppseendeväckande utredning, huru illa det står till
med lagstiftningen i denna fråga. Att emellertid med anledning af
det åsidosättande af grundlagens bud, som i här förevarande fall
faktiskt så länge egt rum, nu arrangera en riksrätt i enlighet med
106 § regeringsformen hade väl ändock icke varit passande, och
det hade likväl varit den enda utväg, som enligt grundlagen för
närvarande står utskottet till buds. Dels har nemligen Riksdagen
sjelf alldeles för stor del i grundlagsöfverträdelseu, och dels är väl
saken af den beskaffenhet, att den icke bort föranleda till en sådan
åtgärd.

Hvad särskilt angår den kommunala egendomen, det må nu
vara allmänningsskogar eller ecklesiastika boställen, förhåller det sig
så, att man redan på Gustaf IV Adolfs tid började att på administrativ
väg lagstifta i detta ämne. Lagstiftningen för kronoskogarne
hörde på denna tid under Konungens administrativa lagstiftningsrätt,
och vid utfärdandet af förordningen om skogarne i riket af år 1805
tog sig Konungen helt sjelfrådigt för att lagstifta äfven för allmänningarne,
i trots af att byggningabalken i sitt 16:e kapitel innehåller
de äldre bestämmelserna om allmänningar. Emellertid, då
äldsta lagberedningen och lagkomitén "hade åt sig uppdraget att
granska vår allmänna lag och dervid hade under pröfning, hvilka
delar af densamma vore af allmän civil- och kriminallags natur och
borde der bibehållas, och hvilka delar vore af annan natur och således
borde derifrån urskiljas; så bestämde sig dessa komitéer för att
förklara åtskilliga delar af byggningabalken vara af administrativ
natur. Dit hörde just kapitlet om de kommunalegendom utgörande

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 31. 2

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.

(Forts.)

JS:o 31. 18

Lördagen den 20 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet förda
protokoll.
(Forts.)

allmänningarne och kapitlen om vissa kommunala bördor och- skyldigheter,
såsom byggande och underhåll af vägar och broar, kyrka,
prestgård och tingshus, skjutsningsbesväret m. m. Denna uppfattning
var ganska länge gällande bland lagfarne män från den tiden.
Detta vållade, att när skogsordning^! af år 1860 utfärdades, väckte
det icke den anstöt, som nu skulle väckas, att der voro på administrativ
väg införda bestämmelser om häradsallmänningar, trots det
att de voro kommunal egendom. Ingen anmärkning gjordes heller
då från konstitutionsutskottets sida.

Hvad kronoskogarne beträffar, infördes visserligen i 77 § regeringsformen
den alldeles nya bestämmelsen, att »de skola förvaltas
efter de grunder, Riksdagen derom föreskrifver». Med »grunden
menas här detsamma som allmänna föreskrifter eller allmänna bestämmelser,
och vi se, att detta ord på alla ställen i regeringsformen,
der det förekommer, har denna betydelse. Så t. ex. kallas i
69 § reglementet för riksgäldskontor »grunderna för riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning». I betydelsen af »hufvudgrunder»
eller »grundsatser» användes ordet »grunder» aldrig i regeringsformen,
såsom tydligt nog framgår vid jemförelse mellan å ena sidan §§ 69,
71, 77 och 89 samt å andra sidan §§ 80 och 85. — Emellertid såg
Riksdagen icke till, att bestämmelsen i 77 § blef tillämpad, utan de
gamla administrativa författningarna fingo fortfarande gälla och nya
utfärdades allt emellanåt. Dermed lät Riksdagen sig nöja: hvarken
statsrevisorerna eller statsutskottet gjorde någon anmärkning. Och
då med anledning af väckta motioner Riksdagen under senare hälften
af 1850-talet begärde en förbättrad skogslagstiftning, särskildt med
hänsyn till bättre vård af skogarne, och slutligen den 25 november
år 1863 till Konungen aflät en större skrifvelse, n:o 187, hvari Riksdagen
uttalade sina våsigter» i frågan — man undvek med afsigt
att der använda ordet vgrunder» af fruktan för en misstydning —,
så blef följden deraf en administrativ författning, i hvilken de nämnda
»åsigterna» åberopades såsom om de voro verkliga »grunder», i stället
för den af Riksdagen begärda kongl. propositionen. Men Riksdagen lät
sig nöja med saken. Sedan har det fortgått på samma sätt årtionde
efter årtionde, och hvarken statsrevisorerna eller statsutskottet ha
gjort någon anmärkning. Detta har vållat, att saken befinner sig
i sitt nuvarande läge.

Naturligtvis bör någon åtgärd vidtagas för att bringa grundlagen
till uttrycklig efterlefnad, och det får väl ske på det sättet,
att statsrevisorerna taga upp saken och anmäla, att grundlagsenlig
författning om kronoskogarnes vård saknas. Sedan får väl Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att kongl. proposition i ämnet
måtte framläggas. Vidare får man väl söka att på annan väg, t. ex.
genom motion, få fram en kongl. proposition om grundlagsenlig lagstiftning
för kommunal egendom, d. v. s. för allmänningarne
och för de presterliga boställena, hvilken lagstiftning äfven för
nämnda boställen naturligen både kan och bör bringas till stånd

Lördagen den 20 April, e. m.

19 Nso 31.

utan någon som helst inblandning från kyrkomöte^ enligt 87 § 2 Äng. fuiibormom.
regeringsformen. Något annat sätt att lösa denna fråga finnes d°d 9ran»kicke,
så vidt jag kan förstå. Konstitutionsutskottet har icke hatt ^^rddet^för
initiativrätt att komma med något förslag i ämnet. Jag tillåter da protokoll.
mig hemställa, att utskottets betänkande lägges till handlingarne. (Forts.)

Herr Réstadius: Herr talman! Med anledning af herr Redelius’
långa anförande om skilnaden mellan ordinarie afkastning och
behållen afkastning ber jag i kammarens minne få återkalla, hurusom
bestämmelser om ordinarie afkastning äro meddelade i kongl. brefvet
af den 31 mars 1877, hvilket tillkom efter Riksdagens hörande.

Men nu är icke fråga härom, utan frågan gäller: ha i 1894 års förordning
införts några bestämmelser, som äro stridande mot de grunder,
Riksdagen angående förvaltningen af dessa skogar meddelat? Det
är detta och ingenting annat, som frågan här gäller. Allt tal derutöfver
är onödigt.

Herr Redelius: Blott ett par ord till svar på hvad den senaste
talaren yttrade derom, att det vore onödigt att tala om annat än
det, huruvida genom den senaste förordningen något nytt blifvit infördt.
Det är just detta jag menar, att det är något nytt och att
privilegierna i detta fall äro tillräckliga för att visa, att det icke
blott är en administrativ fråga det här gäller och att den administrativa
rätten icke kan upphäfva urminneshäfden, helst denna stödes
af grundlag och privilegier.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, lades det ifrågavarande
memorialet till handlingarne.

§ 2.

Härefter föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts Om utredning
utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. och framlä9-Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag till ^ag^ill la*-lagstiftning i fråga om tvister mellan arbetare och arbetsgifvare. stiftning i

Med hufvudsakligt tillstyrkande af ifrågavarande inom Andra/ra?» om tvi Kammaren

af herr D. Bergström afgifna motion, n:o 147, hem-sler mellan ar\

stälde utskottet i detta utlåtande: hetare och ar betsat

vave .

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla om utredning, huruvida
och i hvilken utsträckning eu lagstiftning för biläggande af tvister
mellan arbetare och arbetsgifvare må anses för vårt land behöflig
och lämplig, samt om framläggande för Riksdagen af de förslag,
hvartill denna utredning kan föranleda.

I fråga härom anförde:

N:o 51. 20

Om utredning
och framläggande
af förslag
till lagstiftning
i
fråga om tvister
mellan arbetare
och arbetsgivare.

(Forts.)

Lördagen den 20 April, e. m.

Herr Danjelson: Då jag hyser betänkligheter mot att bifalla
utskottets hemställan, skall jag be att med några ord fä angifva
skälen derför. Jag lofvar att icke länge upptaga tiden, men jag bör
kanske ändå yttra några ord.

Det bar förefallit mig, som om ett behof af en sådan lagstiftning,
som här är i fråga, icke skulle förefinnas i vårt land. Vi
hafva dess bättre icke haft några särskilda orsaker att hos Kougl.
Maj:t anmäla eu ny lag i detta syfte. Man har visserligen från ett
och annat håll hört omtalas vissa ojemnheter, om jag så får säga,
mellan arbetare och arbetsgifvare, men dessa ha ju varit af ganska
måttlig beskaffenhet, Jag tror derför, att Riksdagen bör gå till väga
med stor försigtighet, innan Riksdagen beslutar sig för att skrifva i
detta syfte och taga på hand hvad som här afses. Det är ett nytt
förhållande, som här framkommer, nemligen att s. k. intressetvister
skulle blifva föremål för pröfning. Jag tror, att detta vore en bestämmelse,
som skulle vara alldeles ny i hela vår lagstiftning och
som, så vidt jag känner, aldrig någonsin varit erkänd eller ens varit
på tal inom densamma. Genom att införa ett sådant begrepp som
detta om intressetvister, intresserättigheter tror jag verkligen, att
man skulle grundlägga rätt mycket, som man aldrig tänkt på. Ty
hvem skulle icke kunna hitta på, att han i ett gifvet hänseende
hade ett visst intresse och derför borde genom skiljedomstol fa vissa
förhållanden pröfvade, som han för sin del ansåge vara af intresse
för honom. Och dessa intressen skulle kunna leda så långt och i
så många rigtningar, att det icke funnes någon möjlighet för att
alla blefve fullt tillgodosedda.

I vårt land ha vi alltid högt skattat arbetsfriheten, såväl för
arbetstagare som för arbetsgifvare, och jag tror, att denna kammare
icke bör förglömma att äfven nu bära denna frihet högt och halla
den i aktning.

Här är visserligen i betänkandet framhållet, att det förevarande
förslaget icke skulle röra de lagstadda tjenarne. Men jag tror, att
herrarne i likhet med mig känna till, att de lagstadda tjenarne år
från år minskas i antal. Man får numera icke så lätt en person
att antaga årstjenst eller låta i laga ordning städja sig, utan det
öfvergår mer och mer till det fria aftalet på kortare tid. Således
skulle snart nog alla våra näringar vara inne under dessa förhållanden,
som i motionen afses. Detta är betänkligheter, som jag
tror, att man bör noga påakta; och jag anser, som nämndt, att det
icke är skäl att komma med en skrifvelse i detta syfte.

Yi ha ju, som herrarne känna, en lag om skiljemän. Om man
vill använda den, kan det ju ske. Men om man införde en ny bestämmelse
af det slag, som motionen afser eller som utskottet tänkt
sig, skulle detta icke gagna i ringaste mån. Ty om handläggningen
af dessa intressetvister komme in under en lagstadgad form, skulle
också, synes det mig, en stor del af vår nuvarande lagstiftning vara
obehöflig eller böra ändras. Man skulle nästan kunna säga, att i

Lördagen den 20 April, e. m.

21 N:o 81.

detta fall både 20, 21 och 22 kap. af strafflagen måste väsentligen
förändras. Ty icke kan man säga, att dessa kapitel stå i ett sådant
sammanhang, som kan tydas derhän, att intressetvister af der angifvet
slag skulle kunna ega rum, utan att en väsentlig förändring
af denna lag ifrågakomme.

Jag har således mot förslaget vissa betänkligheter, som jag här
angifvit, och detta gör, att jag icke kan biträda detsamma. Jag
tror, att vi icke böra rubba det goda förhållande, som nu i allmänhet
är rådande mellan arbetare och arbetsgivare, och att säkerligen
de ifrågasatta skiljedomstolarne skulle komma att mera skada än
gagna.

Nu är visserligen i betänkandet antydt, att dylika skiljenämnder
skulle väljas endast i vissa fall, för vissa yrkesanläggningar eller
särskilda yrkesgrenar inom något visst område. Men det är ju alldeles
gifvet, att hvar helst det finnes en arbetsgifvare och arbetstagare,
der kan förslag väckas om att få en dylik skiljenämnd tillsatt,
och det är klart, att fort nog och innan vi önska det skulle alla
våra näringar komma in under dessa förhållanden. Ty om man fastsloge
grunder för anlitandet af dylika skiljenämnder, skulle detta leda
derhän, att, så snart en arbetare vore missnöjd med sin ställning,
han genast skulle komma och säga till sin arbetsgifvare: mitt intresse
är nu att få en annan aflöning eller att få andra förhållanden
till stånd, och derför begär jag, att en skiljenämnd tillsättes. Sådant
skulle säkerligen oupphörligen komma att inträffa. Tro herrarne,
att denna apparat skulle i någon mån kunna gagna det allmänna,
och att man derigenom vunne något? Jag tror tvärtom, som jag
nämnt, att det goda förhållande, som nu i öfvervägande grad är
rådande mellan arbetsgifvare och arbetstagare, derigenom skulle
komma att i väsentlig mån rubbas. Yi ha nu den glädjen att åtminstone
på landsbygden ha våra lugna arbetare, som icke ens ha
en tanke vare sig åt detta håll eller något annat dylikt; men de
skulle säkerligen, om denna lag komme till stånd, blifva broderligt
påminta från annat håll, kanske rätt ofta och allt för ofta, och slutligen
skulle det förhållande uppstå, som jag antager, att motionären
syftat på i ett eller annat särskilt fall.

Jag ser således i lagen eu framtida skada och kan derför icke
vara med derom. Jag hoppas, som nämndt, att man må högt skatta
den frihet, som ligger i det fria aftalat, såväl för arbetsgifvare som
för arbetstagare. På dessa skäl, herr talman, yrkar jag afslag å
utskottets hemställan.

Herrar Peterson i Hasselstad, Petersson i Runtorp och Pehrsson
i Norrsund instämde häruti.

Herr Berg: Det är ganska svårt att försvara utskottets betänkande
emot de af den föregående ärade talaren framstälda anmärkningarna,
enär dessa anmärkningar — åtminstone föreföll det

Om utredning
och framläggande
af förslag
till lagstiftning
i
fråga om tvister
mellan arbetare
och arbetsgifvare.

(Forts.)

Nso 31. 22

Lördagen den 20 April, e. m.

Om utredning mig så — icke drabba utskottets utlåtande, utan tycktes afse något
och framläg- annat förslag, hvarom åtminstone utskottet ej haft någon kännedom.
llag^ål lag- ^en föregående talaren yttrade sig nemligen så, som om här skulle
stiftning i vara fråga om att åstadkomma något, hvarigenom en stor del af
fråga om tvi- vår lagstiftning skulle blifva upphäfd. Han anförde emellertid inga
ster mellan ar- gom helst skål för detta påstående, och några sådana kunna ej heller
^e>bets ifvare''- anföras, ty det finnes ingenting i utskottets betänkande, som leder
(Forts) till en dylik slutsats. Hvad som nu är allmän lag skulle fortfarande
vara allmän lag, fastän man vid sidan deraf beredde de
tvistande parterna tillfälle att fredligt förlikas med hvarandra.

Den ärade talaren yttrade vidare, att i den ifrågasatta förlikningsinstitutionen
skulle ligga någonting, som begränsade ajtalets
frihet. Jag får då hänvisa till hvad som är på flera ställen i föreliggande
utskottsbetänkande uttryckligen påpekadt, nemligen att alls
intet i den föreslagna inrättningen skulle på något sätt begränsa
den frihet, som båda parterna hafva att med hvarandra ingå aftal.
Jag är icke i allmänhet någon vän deraf, att man här i kammaren
läser upp stycken ur betänkanden, som en hvar har i sin hand;
men då det blifvit antydt, att förslaget skulle gå i den nyssnämnda
rigtningen, ber jag att få läsa upp några rader på sidan 13 och
några på sidan 14. Utskottet säger, sidan 13: »Några af staten
upprättade eller påbjudna förliknings- och skiljedomstolar, till hvilka
arbetsgivare och arbetare vid mellan dem uppstående stridigheter
skulle vara förpligtade att hänskjuta sin sak, kan utskottet på intet
sätt anse för våra förhållanden ändamålsenliga. Ett så starkt ingripande
i de tvistande parternas sjelfbestämningsrätt skulle helt
säkert väcka stort och allmänt missnöje, och detta lika väl bland
arbetarne som bland arbetsgifvarne.»

Sidan 14 påpekas uttryckligen, att vid de inrättningar, som man
här närmast har för ögonen, det beror på frivillig öfverenskommelse
parterna emellan, huruvida en uppstående tvist måste föreläggas förliknings-
och skiljenämnd eller skall kunna afgöras på annat sätt,
likasom det äfven beror på frivillig öfverenskommelse, huruvida och
på huru lång tid förliknings- och skiljenämnds utslag skall vara
lagligen bindande och statens medverkan vid dess exekution alltså
kunna påkallas. Derefter fortsätter utskottet med följande ord, som
uttrycka sjelfva dess grundåskådning i frågan: »De ifrågasatta nämnderna
skulle följaktligen såväl till sin tillkomst som sitt fortbestånd
hvila på det fria aftalets grund, och statens ingripande genom lagstiftningen
skulle begränsas endast till att anvisa eu lämplig form för
nämndernas bildning och verksamhetssätt samt till att meddela föreskrifter,
som bestämde, under hvilka vilkor ett skiljemannautslag
skulle vara bindande samt huru det i fall af bristande uppfyllelse
skulle bringas till verkställighet.»

Jag finner således ej, att utskottets betänkande på något sätt
drabbas af den förebråelsen, att här förelåge ett försök att begränsa
rätten till fritt aftal mellan båda parterna.

Lördagen den 20 April, e. m.

23 N:o 31.

Den föregående talaren yttrade också, att hos oss ej förefunnes Om utredning
något behof af en sådan utväg för parterna att frivilligt förlikas ochSran^ifT
som den af utskottet ifrågasatta. Jag tror, att han då ej rätt följt
med de senaste årens tilldragelser i detta hänseende. Man behöfver stiftning i
blott kasta en blick i hvilken tidning som helst, och man skall — fråga om tviom
man nemligen har uppmärksamheten fäst vid detta förhållande—stor mellan arnäppeiigen
finna någon dag gå förbi, utan att der står någon liten notis "bltegifvare
om stridigheter mellan arbetsgivare och arbetstagare, vare sig arbets- (p0rts.)
inställelser eller arbetsstängningar. Jag tror derför, att här verkligen
föreligger ett behof i detta afseende. Det är sant, att detta
ej faller så i ögonen nu som för några år sedan, då vi hade jettestrejker
äfven i vårt land. Men just detta förhållande synes mig
vara ett ytterligare skäl, hvarför vi nu böra sysselsätta oss med
denna fråga. Tv det är onekligen för frågans lösning bättre, om
man vidtager sådana lagstiftningsåtgärder, som här äro ifrågasatta,
under en jemförelsevis lugn och fredlig tid, än om man gör det under
en tid, då sinnena äro upphetsade emot hvarandra.

Då jag således ej kan finna, att utskottets förslag på något sätt
drabbas af de anmärkningar, som den föregående ärade talaren rigtade
emot detsamma, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
dertill.

Med herr Berg förenade sig herrar John Olsson, Svensson från
Stockholm, Wavrinsky, Hammarlund, Wallis och Hammarström.

Herr Eklund från Norrköping yttrade: Då jag deltagit i frågans
behandling inom utskottet och då den af mina kamrater på
norrköpingsbänken, som närmast representerar industrien och som
redan tillförene i denna kammare uttalat sig i samma syfte som utskottet,
är frånvarande, anhåller jag att i allra största korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan. Industrien har allt för dyrköpt
erlarenhet af de förödande sviterna af strejkkonflikter för att
utan vidare kunna skjuta ifrån sig det förslag, som nu föreligger.

Jag tycker, så vidt jag kan döma, att utskottets betänkande är
hållet i eu särdeles moderat ton. Jag finner detta till och med vara
obestridligt, och jag tänker äfven, att förhållandet är erkännansvärdt.
Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att den
s. k. klämmen genom sjelfva ordalagen: »att Andra Kammaren
ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i hvilken utsträckning
en lagstiftning för biläggande af tvister mellan arbetare och arbetsgivare
må anses för vårt land behöflig och lämplig», har lemnat
fullt rum för alla de betänkligheter, hvilka der och hvar kunna
hysas mot sjelfva saken, så att de komma till tals vid utredningen,
på samma gång som klämmen likväl stannat vid att föreslå en utredning.
Under sådana förhållauden borde, synes mig, alla partier
kunna vara fullt belåtna med den framställning, utskottet gjort. I

5:o 81. 24

Lördagen den 20 April, e. m.

Om utredning
och framläggande
af förslag
till lagstiftning
i
fråga om tvister
mellan arbetare
och arbetsgivare.

(Forts )

den öfvertygelsen, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
förslag.

Herrar Zotterman och Larsson från Upsala förklarade sig instämma
i detta yttrande.

Herr Ericson i Ransta: Såsom af motionen synes, är anledningen
till densamma de tid efter annan hos oss uppträdande stridigheterna
mellan arbetsgivare och arbetare samt de deraf följande
olägenheterna för såväl de stridande parterna sjelfva som för samhället
i dess helhet. Jag skulle vara den förste att instämma i ett
lagförslag, som verkligen kunde upphäfva dessa olägenheter. Men
jag tviflar på att man på den väg, som här föreslagits, skall kunna
förhindra, att dylika stridigheter hädanefter såsom hittills komma
att uppstå.

Eu talare på stockholmsbänken har framhållit, att här ej vore
meningen att åstadkomma någon bindande lagstiftning i fråga om
skiljedomstolar mellan arbetare och arbetsgivare. Det skulle således
bero på, om parterna frivilligt enade sig derom. Då frågar
jag: finnes det verkligen något hinder för närvarande för en dylik
anordning? Mig veterligen icke. I utskottsbetänkandet påvisas, att
en lag af år 1887 i dylikt syfte redan finnes. Det kan ju ock påvisas,
att sådana skiljedomstolar redan kommit till stånd med anledning
af tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Jag ber få
erinra om den för alla välbekanta stora strejk, som för några år
sedan egde rum i Norberg. Vid den första der uppkomna strejken
enades arbetare och arbetsgivare om att slita tvisten genom skiljedomstol.
För de flesta torde det vara bekant, att det genom denna
skiljedomstol verkligen kom till en uppgörelse mellan de stridande
parterna? Men hvad blef följden? Några agitatorer ifrån, om jag
ej misstager mig, hufvudstaden uppträdde snart i Norberg, och från
arbetarnes sida fäste man ej vidare afseende vid denna öfverenskommelse.
En ny strejk uppstod, och hvilka bedröfliga följder den
hade med sig, behöfver jag ej påpeka. Genom skiljedomstol kunde
ej den tvisten slitas, då den ena parten ej respekterade ett sådant
beslut.

Utskottet har sjelf framhållit, att eu sådan skiljedom i fråga
om den ena parten — nemligen arbetsgifvarne — kunde hafva betydelse,
men att det deremot kan vara tvifvelaktigt nog, huruvida
den respekteras af arbetarne. På slutet af sidan 9 säges nemligen,
att utslaget nästan alltid vunnit åtlydnad, och detta icke endast då
den förlorande parten varit arbetsgivare^ som af lätt insedda skäl
haft svårare att undandraga sig dess exekution, utan äfven i de
många fall, då det varit ogynsamt för arbetarne, hvilka på grund
af sin relativa medellöshet och sin större rörlighet onekligen varit
mera utsatta för frestelsen att undandraga sig sina genom skiljedomen
ålagda förbindelser. Här framhålles nu visserligen, att i

Lördagen den 20 April, e. m.

25 N:o 31.

många fall skiljedomstols utslag respekterats af båda parterna; men Om utredning
något exempel derpå anföres ej. Å andra sidan medgifves, att man och frarrdägej
bar någon trygghet för, att sådan domstols beslut kommer att
respekteras från arbetarnes sida. stiftning i

Det utskott, som vid 1887 års majriksdag behandlade en i detta fråga om tviämne
väckt motion och hvars hemställan omtalas på sidan 10 af ster mellan arföreliggande
utskottsbetänkande, anförde, såsom mig synes, fullgiltiga °e^tlgiflarT''
skäl för sitt afstyrkande af motionen; och hade detta betänkande, _
enligt mitt förmenande, bort tjena till föredöme för det nuvarande ^
utskottet vid dess behandling af denna fråga.

Jag skall ej vidare upptaga kammarens tid. Men då jag anser,
att ej något kan vinnas på den väg, som här föreslagits, anhåller
jag, herr grefve och talman, att få yrka afslag å såväl motionen
som utskottets hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa: Utskottet synes icke vara bestämdt
öfvertygadt om nyttan af att upprätta skiljedomstolar för slitande
af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare. Tvärtom synes utskottet
snarare hafva framstält en indirekt fråga, »huruvida en lagstiftning
för biläggande af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare
må anses för vårt land behöflig och lämplig». Då utskottet synes
vara så tviflande, som »klämmen» utvisar, och då man i tvifvelaktiga
fall i allmänhet ej bör handla, så tyckes detta vara talande
skäl för att ej bifalla hvad utskottet här föreslagit.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka afslag på utskottets
hemställan.

Herr Boethius: De båda sista talarne hafva ansett, att kammaren
ej bör bifalla utskottets hemställan, på den grund, att det är
tvifvelaktigt, huruvida något genom en lagstiftning i den antydda
rigtningen skulle kunha vinnas. Medgifvas måste, att det är möjligt,
att sådana skiljedomstolar mången gång skola visa sig oförmögna
att kunna slita de uppkomna tvisterna; men erfarenheten
just från de länder, som framför andra äro utsatta för detta samhällsonda,
som kallas strejker, har dock otvetydigt gifvit vid handen,
att ifrågavarande skiljedomstolar ej sällan verkat gagneligt till biläggande
af stridigheter mellan arbetare och arbetsgifvare. Jag vill
då fråga: när således det är möjligt, att sådana domstolar kunna
bidraga till att förebygga de olyckor, som strejker innebära både för
arbetsgifvare och arbetstagare, och när dertill kommer, att utskottets
hemställan är gjord i en så moderat form — enligt hvad nyss af
en talare påpekats — att dess antagande ej kan innebära några som
helst vådor, skulle det ej då vara skäl uti, att denna kammare för
sin del, genom ett bifall till hvad utskottet föreslagit, vore med om
att försöka det angifna medlet?

Den ärade talaren på vestmanlandsbänken anförde såsom bevis
för sitt påstående, att dylika skiljenämnder vore gagnlösa, det be -

Jf:o 31. 26

Lördagen den 20 April, e. m.

Om utredning kanta exemplet af norbergsstrejken, då visserligen en skiljedomstol
och frätning- ]j0m till stånd, men dess utslag ej respekterades. Nyss förut hade
rfag^tiU lag- ^au sagt, att den ifrågavarande lagstiftningen enligt hans förmestiftning
i ilande vore alldeles onödig, alldenstund det ju redan nu stode en
fråga om tvi- hvar arbetare som arbetsgivare fritt att etablera en skiljedomstol,
ster mellan ar- fgr aft der få sina stridigheter bilagda. Men i sjelfva verket talar
be>betsgifrarer detta resonneruent just för utskottets förslag. Ty hvarför blef ej
(Forts) den ifrågavarande skiljedomstolens utslag tillbörligt respekteradt?

Hvarför — om ej derför, att den var en sådan skiljedomstol som
nu kan förekomma, d. v. s. att dess utslag icke egde vederbörlig auktoritet?
Nu går utskottets förslag just ut på att, med bibehållande
af frivilligheten vid dessa domstolars tillkomst, utrusta dem, sedan
de blifvit etablerade, med en större, af staten meddelad auktoritet.
Då synes det, som om den gjorda anmärkningen alldeles icke skulle
drabba dessa domstolar, utan fastmera just innebära eu uppfordran
till statsmagterna att här ingripa, för att bereda dessa skiljedomstolar
den större auktoritet, som är af nöden, för att de på ett fullt verksamt
sätt skola kunna motarbeta ifrågavarande samhällsonda.

Herr grefve och talman! Med stöd af hvad jag nu haft äran
anföra anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Götliberg, Andersson i Lysvik, Olsson
i Ornakärr och Svensson från Karlskrona.

Herr Wijkander: Herr grefve och talman! Vi lefva sannerligen
i ganska egendomliga tider. Den ena dagen hafva vi här i
kammaren att behandla en kongl. proposition om arbetareförsäkring,
der denna arbetareförsäkring är så ordnad, att förslaget måste betraktas
såsom ett af de mest framskridna stegen på den statssocialistiska
vägen och der man icke tvekat att uppdraga en skarp skiljegräns
mellan försäkrade och icke försäkradb inom samhället; och
andra dagen, då vi se ett förslag framlagdt, som måste sägas vara
endast ett tuppfjät på arbetarelagstiftningens väg, få vi höra en så
betänksam och om arbetareförhållandena så underkunnig man som
representanten för Ölands domsaga befara, att vi genom en sådan
lagstiftning skulle komma att störa förhållandet mellan arbetare
och arbetsgivare. Hvarje lagstiftning, äfven den svenska, är ett
uttryck för gångna tiders åskådningssätt och gångna tiders förhållanden.
Det är då naturligt, att det är förenadt med ganska stora
svårigheter att lappa på denna lagstiftning och lämpa den efter
nyare förhållanden. Särskildt gäller detta om näringarna och industrien.
Förhållandena på detta område hafva förändrats i så hög
grad, att det visat sig vara hög tid att vidtaga motsvarande förändringar
i lagstiftningen.

För ett tiotal år sedan fingo vi till stånd en lag om skiljemän.
Denna lag var då ett uttryck för industriens kraf på lagförändring.
Det var visserligen också förut möjligt att anordna skiljenämnder,

Lördagen den 20 April, e. m.

27 N:o 31.

men man måste då skrifva ett långt kontrakt för att bestämma
huru dessa skulle utses och arbeta. Nu hafva vi här ett område,
der man icke kan med fördel tillämpa denna lag, utan man kräfver,
att denna lag skall modifieras så, att den passar äfven för arbetare
och arbetsgifvare. Man kräfver, att antingen denna lag skall omarbetas
så, att den direkt kan tillämpas på förhållandena mellan
arbetare och arbetsgifvare, eller att man skall få ett tillägg till
lagen, som möjliggör dess användande för det ändamål, som bär är
i fråga. Det synes vara en mycket oskyldig begäran.

I andra länder bar man tvungits att anordna särskilda, obligatoriskt
inrättade näringsdomstolar. Här är icke fråga om något
dylikt, det har icke ens föreslagits af motionären, och att så icke
skett är enligt min åsigt mycket klokt, ty jag tror icke, att det i
Sverige förefinnes något behof deraf, och äfven ur andra synpunkter
anser jag det mindre lämpligt. Här är endast fråga om att för
arbetare och arbetsgifvare möjliggöra detsamma, som 1887 års lag
möjliggjorde för andra personer, som hafva ekonomiska aftal med
hvarandra, nemligen att på lämpligt sätt kunna på frivillighetens
väg ordna desamma. Här är ju icke fråga om att införa en obligatorisk
domstol, utan blott att arbetare och arbetsgifvare skola kunna
frivilligt komma öfverens om att begagna en skiljedomstol, och att
upprätta sådana, antingen för enstaka fall, såsom äfven förut varit
möjligt, eller för längre tid. Det synes egendomligt, om man då
skulle tveka att villfara en sådan begäran. Såsom nyss från norrköpingsbänken
framhölls, måste det ju för alla parter vara önskvärd!,
att något sådant kommer till stånd.

På samma gång jag således varmt önskar ett bifall till utskottets
förslag, kan jag icke underlåta att uttala min öfvertygelse, att
vi icke ögonblickligen få så stor användning för den föreslagna lagen,
ty det beliöfves en viss uppfostran för att arbetare och arbetsgifvare
skola förstå nyttan deraf och så småningom tillgodogöra
sig densamma. Men det ligger vigt uppå, att lagstiftningen icke
ställer sig motvillig emot det hela, utan söker att, så vidt på den
ankommer, möjliggöra en sådan uppgörelse i godo mellan arbetare
och arbetsgifvare och i sin mån bidraga till att uppfostran går i
den rätta rigtningeu.

Jag för min del kan icke förstå, huru man å ena sidan kan
påstå, att detta kan vara farligt, och å andra sidan säga, att denna
lag skulle vara obehöflig, derför att man kan undgå den, om båda
parterna äro skrifkunniga och i stånd att uppsätta långa, utförliga
kontrakt om skiljenämnd, men det är för att befria dem från detta
som jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan.

Om utredning
och framläggande
af förslag
till lagstiftning
i
fråga om tvister
mellan arbetare
och arbets
gifvare.

(Forts.)

1 detta yttrande instämde herrar Eriksson i Elgered, Persson
från Arboga, Broström, Erikson i Odensvi, Truedsson, Anderson
i Hasselbol, Alsterlund, Halm, Eriksson i Bäck, Hansson i Solberga,
Ericsson i Wäsby, Zetterstrand, Wallbom, Nordin i Hammerdal,

N:o 31. 28

Lördagen den 20 April, e. m.

Om utredning Larsson i Berga, Ehlundh från Lund, Norman, Wellander och
oeh /ramtag- Böqstedt.
gande af förslag
till lagstiftning
i Herr Au lin anförde: Herr talman! Om man kastar en blick tillbaka
fråga om tvi- på det öde, som motionerna i ifrågavarande syfte rönt i denna kamHer
mellan ar- mare ända sedan 1887, så synes man hafva föga förhoppning om
betsgifvare irarngano för den nu föreliggande, i synnerhet som man i dag åt de
(Forts) landsbygdens representanter, som hittills haft ordet, erfarit, huru stor
fruktan de hysa för hvarje, äfven den allra minsta förbättring i
lagstiftningen rörande förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare.
Den talare, som först hade ordet, yttrade, att vi borde söka bibehålla
arbetarnes frihet och det fria aftalet. Jag tror just, att ett bifall
till utskottets betänkande i denna fråga skulle vara det bästa medlet
att befästa och bibehålla denna arbetarnes frihet och -det fria
aftalet. Den fruktan, som hos landsbygdens representanter gjort sig
gällande rörande denna fråga, tror jag vara helt och hållet obefogad,
då dessa redan hafva lag stiftad rörande förhållandet mellan landsbygdens
arbetsgifvare och arbetare och sålunda endast i ringa mån
beröras af nu föreliggande förslag. Det är för de stora industrisamhällena
som en lagstiftning i denna rigtning skulle vara af den
största vigt, och som representant för ett stort arbetaresamhälle
vågar jag för min del på det varmaste yrka bifall till utskottets
förslag. Jag gör det så mycket hellre, som, ehuru man inom det samhälle
jag tillhör hittills lyckligtvis icke haft så stor känning af farorna
utaf strider mellan arbetare och arbetsgifvare, man likväl erfarit så
mycket, att dessa strider kunna blifva af den största betydelse samt
medföra stora förluster och stora olägenheter såväl för båda parterna
som för samhället i dess helhet. Derför, och då utskottet så
i allo noggrant och tillfyllestgörande utredt frågan, anhåller jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Danielson: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att jag
endast gjort en väsentlig anmärkning, nemligen mot inblandandet af
dessa s. k. »intressetvister». Vilja herrarne stryka bort detta, vill
motionären och utskottet utesluta allt tal om dessa intressetvister,
så har jag ingenting emot inrättandet af skiljedomstolar. Ty om
arbetaren eller om arbetsgifvaren bryter aftalet, så må gerna rättstvisten
slitas på det sättet. Men hvart vilja herrarne taga vägen med
dessa intressetvister? Hvad är det för något? Kan någon säga det?
För min del tror jag, att detta blott är ett slags agitation, ett sätt
att splittra intressena, en sträfvan att hvar och en må få så mycket
som möjligt, så mycket som man kan komma åt af andras egendom,
ett försök att få den sig tilldömd utan att hafva någon rätt
till densamma. Det är detta, som jag anser vara främmande för
vår lagstiftning och icke heller böra få komma in der eller åtnjuta
skydd af lagen.

Vilja herrarne deremot, som sagdt, blott hålla sig till rättstvi -

29 N:o 81.

Lördagen den 20 April, e. m.

ster, sa har jag ingenting emot förslaget; ty det är bättre att tvi- Om utredning
ster af detta slag mellan arbetare och arbetsgifvare slitas genom ocJl fram^9-skiljemän än genom laga dom; må man blott icke tala om frågan tiU Ti
dess helhet, deri inbegripande dessa s. k. intressetvister; jag kan * stiftning^
icke begripa, bur man kan försvara något sådant. fråga om tvi Men

de herrar, som yttrat sig för förslaget i dess helhet, höra.ster mellan ar''
icke underskatta våra betänkligheter. Jag har för öfrigt icke märkt, bet£,™ °lharT''
att några egentliga arbetsgifvare yttrat sig för saken, utan det som ''n^rtaT''
sagts har sagts mest, så att säga, ex professo. ^

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och , fann herr talmannen
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja.

Herr Danielson begärde likväl votering, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens första tillfälliga utskott
hemstält i förevarande utlåtande n:o 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Efter röstsedlarnes uppräknade befans, att 105 ledamöter röstat
ja och 85 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

Jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkarnmaren.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 24, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts under
åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »Domkapitlens expeditioner»
gjorda framställning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

N:o 31. 30

Lördagen den 20 April, e. m.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af -Kong!. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar dels
angående godkännande af grunder för blindundervisningens ordnande,
dels ock om anslag till förskola för blinda i Vexiö samt till uppförande
af en byggnad för förskola för blinda å Tomteboda m. m.;
samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tilllägg
till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889;

n:o 33, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar
af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862; och

n:o 34, i anledning af väckt motion med förslag till lag om
arbetstiden i bagerier m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,13, e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 23 April, e. m.

31 N:o 31,

Tisdagen den 23 april.

Kl. 3 e. m.

§ I Föredrogos

och. bordlädes för andra gången:

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4; samt

lagutskottets utlåtanden nås 32, 33 och 34.

§ 2.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:

herr J. Bengtsson i Gullåkra, n:o 178, i anledning af kammarens
beslut beträffande §§ 2 och 5 i lagutskottets förslag till lag
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner
för krigsmagtens behof;

herr G. G. Bergendahl, n:o 179, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om åtgärders vidtagande för nedsättning i fallande
skala af fraktsatser å statsbanor för landtmannaprodukter och artiklar,
som för jordbruket användas;

herr A. Olsson i Mårdäng, n:o 180, i anledning af herr C.
Wallis’ motion angående införande af helsovårdslära såsom läroämne
vid folkskolelärare- och lärarinneseminarier i riket; och

herr G. Jansson i Krakerud, n:o 181, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition om vissa förändringar i gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker.

Af de sålunda afgifna motionerna hänvisades, med bifall till
vederbörande motionärers derom framstälda anhållan,

motionen n:o 178 till lagutskottet;

motionen n:o 179 till Andra Kammarens tillfälliga utskott
n:o 2; och

motionen n:o 180 till kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

Motionen n:o 181 begärdes deremot på bordet och bordlädes.

o 81. 32

Tisdagen den 23 April, e. m.

§ 3.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 25, till Konungen, angående upphörande af utgående
nederlagsafgiftens utgörande.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtande n:o 10, med anledning af väckta
motioner om ändring i § 32 mom. 2 i bankoreglementet i syfte att
utsträcka tiden för återbetalning af afbetalningslån;

lagutskottets utlåtanden :

n:o 36, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser rörande
verkställighet af frihetsstraff; och

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
angående flottled och kongsådra; samt

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 154, med delgifning af
bemälde kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4, i anledning af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksambet och handel med
läkemedel.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. C. E. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående försäljning till aktiebolaget
Visby cementfabrik af ett område af Visborgs kungsladugård i Gotlands
län.

Denna kongl. proposition bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,12 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, TRYCKT X CSN TB AL-TRYCK 15 RIKT, 18»*.