1895. Andra Kammaren. N:o 30

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 20 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Till

kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

konsul Axel Swartling, som är opasslig (följder af influensa)
för närvarande icke kan inställa sig vid Riksdagen, intygar

Norrköping den 18 april 1895.

C. J. Emil Haglund,

Med. licentiat.

Att riksdagsmannen herr J. E.Wikstén lider af ett svårartadt
maglidande och icke utan fara för sjukdomens förvärrande och men
för sin helsa kan sköta några riksdagsgöromål, utan är i behof af
5 å 6 veckors frihet från allt arbete, intygas.

Stockholm den 18 april 1895.

Karl Kallenberg,

Legit. läkare.

§ 2.

Ordet lemnades härefter till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som
yttrade: Herr talman, mine herrar! I en till chefen för finans departementet

rigtad interpellation har herr Waldenström framstäldt
följande spörsmål: “Hafva utkast till de målningar, hvarmed
man dekorerat matsalen i den nya operakällaren, varit Kongl.
Maj:t förelagda och af honom godkända? Om så icke är, ämnar
då Kongl. Maj:t låta bero vid hvad som är gjordt eller vidtaga
åtgärder för att få de anstötliga bilderna ersatta af andra?"

På den första af dessa frågor ber jag att få svara, att de af
Kongl. Maj:t faststälda ritningar med beskrifning till det nya
operahuset icke upptaga något förslag till dekorativa anordningar
i operakällarens matsal samt att ej heller sedermera något förslag

Andra Kammarens Erot. 1895. N:o 30. 1

N:o 30. 2

Lördagen den 20 April, f. m.

till dylika anordningar och således ej heller utkast till de i fråga
varande målningarna varit Kongl. Maj:t förelagda.

I sammanhang härmed anhåller jag att få nämna, att Kong]-Maj-.t samtidigt med godkännande af upprättadt kontrakt med
teaterbyggnadskonsortiet uppdrog åt en arkitekt att å kronans
vägnar vara kontrollant öfver arbetets ordentliga utförande. I
den instruktion, som för denne kontrollant utfärdades, ålades honom
att öfvervaka, att byggnaden erhöll erforderlig soliditet och brandfrihet
m. m., men någon anledning till att åt denne kontrollant
uppdraga eu öfvervakande verksamhet i sådant syfte, som nu är
i fråga, lärer icke hafva ansetts förefinnas.

De månatliga rapporter om byggnadsarbetets fortgång, som
kontrollanten enligt sin instruktion haft att till chefen för finansdepartementet
afgifva, innehålla beträffande ifrågavarande målningar
ända till den dag, interpellationen afläts, icke annat eller
mera än den i septemberrapporten sistlidet år förekommande uppgiften,
att åt artisten Oscar Björck uppdragits att i olja utföra tio
stycken målningar å matsalens väggfält.

I den rapport, som inkommit efter interpellationens framställande,
yttrar kontrollanten med anledning af den kritik, målningarna
blifvit underkastade, att han anser, att desamma ega
konstnärligt värde och att han för sin del icke kan dela den uppfattning,
att målningarna med fog kunna sägas vara för sedlighetskänslan
sårande, men väl att ämnet kunnat vara lyckligare valdt.

Vidare säger kontrollanten, att, då i beskrifningen till operabyggnaden
icke finnes något närnndt om den inre dekorativa anordningen
och dermed sammanhängande konstmålningar, han icke
ansett sig berättigad ingripa i valet af ämne, då teaterbyggnads
konsortiet i detta fall lemnat fria händer åt en af landets mest
framstående konstnärer, och kontrollanten dessutom ej varit i tillfälle
att yttra sig före beslutets fattande om detta uppdrag. Detta
hvad beträffar den första frågan.

Hvad derefter angår den andra af de uti interpellationen framstälda
frågorna, eller hvilka åtgärder Kongl. Maj:t kommer^ att i
saken vidtaga, så kan jag, då ärendet icke varit föremål för Kong].
Maj:ts pröfning, naturligtvis icke derom yttra mig, men då olämpligheten
att på sätt som nu skett dekorera operakällarens matsal
blifvit här framhållen, så hyser jag den förhoppning, att en ändring
i det påpekade förhållandet snarast möjligt skall komma att vidtagas,
och skall jag för min del i alla händelser icke underlåta
att åt saken egna min uppmärksamhet.

Herr Waldenström anförde: På samma gång som jag beklagar.,
att icke ett positivt ord från regeringens sida kunnat uttalas i
denna sak vid detta tillfälle, skall jag be att å andra sidan fä
uttrycka min tacksamhet till herr statsrådet för den uppfattning,
som han för sin del uttalat, och det löfte han gifvit angående de
åtgärder, han ämnar vidtaga för att få de olämpliga målningarna
ersatta af andra. Derjemte skall jag tillåta mig att taga upp

Lördagen den 20 April, f. m. 3 N:o 30.

kammarens tid något litet för att yttra några ord i den omhandlade
saken.

Då operakonsortiet hänsköt frågan om de ifrågavarande
taflornas såväl konstnärliga som moraliska värde till fria konsternas
akademi, så är den första slutsats, som deraf kan dragas, den, att
konsortiet ansåg detta värde ganska tvifvelaktigt. Som herrarne
veta, består konsortiet af personer, som höra till de mest framstående
i vårt samhälle; och de hafva allesammans goda förutsättningar
för att på ett bestämdt sätt uttala sig om taflornas
värde, i fall det icke vore tvifvel underkastadt.

Att teaterkonsortiet öfverlemnat besvarandet af frågan om
målningarnas moraliska värde åt fria konsternas akademi i stället
för att vända sig till andra korporationer här i samhället, hvilkas
ord kunnat tillmätas större vigt i en sådan fråga än ett uttalande
från fria konsternas akademi, som väl aldrig varit ämnad att
vara högsta sededomare i vårt land, det må med skäl väcka förundran.

Dör öfrigt skall jag be att få nämna, att jag visserligen icke
står allena i mitt omdöme om taflorna. I Stockholm liksom annorstädes
i vårt land har det lifligaste intresse i frågan uttalats från
många håll. Så t. ex. har Stockholms prestsällskap, såsom herrarne
känna, vid ett möte i förgår uttalat en bestämd protest mot dessa
målningar från sedlig och religiöst-kristlig ståndpunkt. Kristliga
föreningens af unge män styrelse hade ett sammanträde härom
dagen, då den förklarade sig “öfvertygad, att målningar, anbragta
såsom dekoration i en i viss mån officiel lokal, öfva ett stort inflytande
på den allmänna uppfattningen af hvad som är anständigt,
och ansåg sig derför böra såsom sin åsigt uttala, att somliga af
dessa målningar äro sådana, att de såra anständigheten och utöfva
ett i moraliskt afseende skadligt inflytande på unge män."

Bortåt två hundra af detta samhälles qvinnor, ocli bland dem
många framstående namn, hafva äfven uttalat sin protest och
öfverlemnat en skrifvelse till statsrådet om saken. Slutligen skall
jag be att få anföra ett yttrande från en tidningsman, som ingalunda
är känd för pryderi. Det är Smålandspostens Sigurd. Han
säger: “Nu har herr Waldenström genom att frambära en interpellation
i Riksdagen angående osedliga målningar i ett af staten
nnderstödt hus, i den nya stockholmsoperans matsal, gjort sig till
föremål för den religions- och sedlighetslösa pressens och den i
utsväfningar lefvande, varietédyrkande delens af “det glada Stockholm"
hat och hån. Men på intet af sina förra stridsfält har han
väl så afgjordt enhälligt haft allt hyggligt och hederligt folk i
Sveriges land med sig, som här.“

Det kan visserligen synas mindre ändamålsenligt, att jag
blandar mig i frågan om målningars konstnärliga värde. Men
hvar och en af herrarne känner till historien om “kejsarens nya
kläder". De, som sydde dessa kläder, voro stora konstnärer, åtminstone
i konsten att dupera allmänheten. De liofmän, som icke
visste, i huru starka ord de skulle uttala sin beundran öfver
kejsarens kläder — de voro också konstkännare, och det var ett

N:o 30. i

Lördagen den 20 April, f. m.

barn, som intet anseende hade såsom konstkännare, som måste
upplysa allmänheten, om, att kejsaren var naken: först då såg
man det.

Ofta händer, att fackmän och lekmän på hvarje område komma
i strid med hvarandra, och det är då ej sällan lekmännens sunda
förnuft, som måste rädda situationen, när fackmännen dragit vagnen
ned i diket på ena eller andra sidan om vägen.

Jag skall icke vidare yttra mig om denna sak, utan endast
till slut, med anledning af herr statsrådets ord, uttala en förhoppning,
att när den dag kommer, att stora operasalen skall
dekoreras, Kongl. Maj:t då måtte se till, att det icke blir våra
moderna konstnärer tillåtet att vanpryda dess väggar med smutsiga
bilder i plankstrykerimanér.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

§ 3.

Jemlikt förut fattadt beslut företogs nu till behandling lagutskottets
utlåtande n:o 26, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
rekvisitioner för krigsmagtens behof samt att till krigsbruk
afstå hästar och fordon.

Genom en den 18 sistlidne januari aflåten proposition, n:o 28,
som till lagutskottet hänvisats, hade Kongl. Maj:t, under åberopande
af ett propositionen bifogadt utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden,
föreslagit Riksdagen att antaga förslag till

l:o) lag angående skyldighet för kommuner och enskilde att
fullgöra rekvisitioner för krigsmagtens behof; samt

2:o) lag angående skyldighet för enskilde att till krigsbruk
afstå hästar och fordon.

Utskottet hemstälde emellertid, att Riksdagen, med förklarande
att Kongl. Maj:ts proposition icke kunnat oförändrad bifallas,
ville för sin del antaga inom utskottet uppgjorda förslag dels till
lag angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
reqvisitioner för krigsmagtens behof och dels till lag angående
anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens ställande på
krigsfot.

Sedan kammaren till en början, med bifall till derom af herr
talmannen gjord hemställan, beslutat, att ifrågavarande lagförslag
skulle hvart för sig föredragas paragrafvis i nummerföljd och derefter
förslagens rubriker samt sist utskottets hemställan, yttrade

Herr talmannen vidare: Jag får hemställa, att kammaren

måtte besluta, att, derest någon eller några af lagförslagets paragrafer
blifva till utskottets förnyade behandling återförvisade,

Lördagen den 20 April, f. m.

6 Ji:o 30.

utskottet må ega rätt att jemväl i andra paragrafer, som med de
återremitterade ega sammanhang, föreslå ändringar.

Jemväl denna herr talmannens hemställan bifölls.

Enligt den beslutade föredragningsordningen föredrogs nu först
$ 1 af utskottets förslag till Lag angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof.

Denna paragraf godkändes.

För § 2 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

1. Genom reqvisition må anskaffas eller tagas i anspråk:

a) qvarter för trupper med befäl och vederlikar samt för
andra, som äro vid krigsmagten anstälde eller för dess räkning
använde; stallrum för hästar och slagtdjur äfvensom plats under
tak i befintliga byggnader för materiel och andra effekter;

b) mat i qvarteren för den i a) omförmäla personal samt
foder åt hästar och slagtdjur;

c) fartyg, båtar och andra farkoster, med eller utan bemanning
och materiel;

d) anspann, med eller utan fordon och forman;

e) vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg
och redskap för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-,
befästnings- och andra arbeten jemte till sådana arbeten nödig
mark samt byggnader och verkstäder;

f) proviant och foder jemväl under andra förhållanden, än de
i b) afsedda, äfvensom slagtdjur;

g) bränsle och lägerhalm för trupper i qvarter, läger eller
bivack;

h) stenkol äfvensom tåg- och trävii’ke samt andra för utrustning
af krigsfartyg erforderliga materialier;

i) vård hos befolkningen för sjuke och sårade menniskor och
hästar;

k) annat, som kan behöfva undantagsvis genom reqvisition
anskaffas, såsom beväpnings- och utrustningspersedlar, läkemedel
och förbandsmaterialier, äfvensom till biträde erforderlig personal.

2. Genom reqvisition må ock tagas i anspråk: jern vägar och
andra transportmedel, kanaler och slussverk, telegraf- och telefoninrättningar,
jemte till sådan anläggning hörande personal och
materiel;

3. Vederbörande kommun ansvarar för utgörande af reqvisition,
som i mom. 1 afses, så framt icke reqvisition enligt § 4 mom. 2
ställes omedelbart till den, som skall densamma fullgöra; och eger
kommunen sjelf besluta rörande sättet och ordningen för fördelningen
af det reqvireradc.

4. Inqvisition må icke omfatta annat än hvad som finnes att
tillgå hos den, som skall reqvisitionen utgöra.

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof.

N:o 30. 6

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag ängd
ende skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
jör''
krigsmagtens
behof.

(Forts.)

I afgifven reservation hade herrar Kardell, Anderson i Tenhult,
Petersson i Brystorp, Näslund, Svensson från Karlskrona och
.Lundström hemstält, att mom. 4 af förestående paragraf måtte
■ erhålla följande lydelse:

“Reqvisition må icke omfatta annat än hvad som finnes att
tillgå hos den, som skall reqvisitionen utgöra, ej heller sådant,
som för dennes behof är oundgängligen nödvändigt."

Efter uppläsande af paragrafen anförde:

Herr Kardell: Herr talman! I mom. 4 af § 2 hafva åtskilliga
utskottets ledamöter från denna kammare, bland dem äfven jag,
afgifvit en reservation. I denna hafva vi yrkat, att till detta
mom. 4 måtte läggas en sats af följande ordalydelse: “Reqvisition
må icke omfatta annat än hvad som finnes att tillgå hos
den, som skall reqvisitionen utgöra, ej heller sådant, som för
dennes behof är oundgängligen nödvändigt."

Yi hafva ansett, att detta tillägg bör göras, på den grund att
om momentet får stå qvar med den ordalydelse, som det fått af
utskottet, nemligen: “Reqvisition må icke omfatta annat än hvad
som finnes att tillgå hos den, som skall reqvisitionen utgöra", så
eger reqvirenten rättighet att hos den, som skall reqvisitionen utgöra,
uttaga allt, som hos honom finnes. Det kan ju inträffa, att
en reqvirent skall med detta moment i handen kunna anse sig befogad
att t. ex. uttaga från en bonde hans utsädeskorn eller från
en torpare hans enda ko. Detta vore väl att lemna vederbörande
myndigheter en allt för stor magt, hvarför ett tillägg af det innehåll,
som af oss reservanter föreslagits, är af behofvet påkalladt.

Jag inser visserligen mycket väl svårigheten, för att icke säga
omöjligheten att i en lag bestämma och precisera, huru mycket
som skall i hvarje särskilt fall lemnas qvar. Det är icke sagdt,
att det behöfver vara lika mycket vid alla tillfällen. Kontrollen
måste man öfverlemna åt vederbörande reqvirents samvete, mensklighetskänsla
och pligtkänsla. Men det är i alla fall nödvändigt,
att ett sådant tillägg finnes. Det pålägger visserligen i det hela
reqvirenten allenast ett moraliskt band, men jag tviflar på, att
han skall våga sätta sig öfver det. Och om genom hans förvållande
någon bevisligen bringas i nöd och elände, så kan äfven
juridiskt ansvar följa.

Yi hafva ingalunda afgifvit denna reservation af misstro mot
våra officerare. Tvärtom anse vi dessa vara lika utmärkta genom
mensklighetskänsla som andra klasser af medborgare. Men undantag
kunna dock gifvas, och man kan aldrig vara för försigtig. Det
är på denna grund, som jag härmed ber att få yrka bifall till den
af oss afgifna reservationen.

Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Anderson i
Hasselbol, Bromée, Nordin i Hammerdal, Walter, Lundström,
Eriksson i Elgered, Norman och Jansson i Taberg.

7 N:o 30.

Lördagen den 20 April, f. m.

Herr Bäckgren yttrade: Herr talman! Ehuru 74 § regerings- lag angåformen
lemnar Kongl. Maj:t rätt att vid krigstillfälte af den enskilde
fordra förnödenheter och tjenstbarheter, som må vara att imunJer och enorten
tillgå, så har dock denna grundlagsparagraf ett för den en- skilde att fullskilda
eganderätten något skyddande tillägg, då det i slutet af <J6ra reqvisiparagrafen
heter: “hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig l$

skyndsamhet tillgodoses*1. Här förutsättes således tydligen, att behof.

det är Kongl. Haj:ts oafvisliga skyldighet att först söka på fri- (Forts.)

villighetens väg anskaffa hvad som för krigshären är oundgängligen
nödvändigt, innan den enskildes lagliga rätt krankes och
våldföres.

Sedan utskottet uti betänkandets första paragraf omnämnt
grundlagens innehåll i ämnet, letar man förgäfves i betänkandets
öfriga paragrafer efter ett enda ord, som kan antyda, att detta
vigtiga innehåll i slutet utaf 74:de paragrafen regeringsformen
icke helt och hållet har fallit det högt ärade lagutskottet ur
minnet.

I forna tider med trögare och långsammare kommunikationer
kunde ,ju en lag sådan som denna hafva något skäl för sig, men i
våra dagar, då farvattnen genomkorsas af ångbåtar och andra
farkoster och landtratiken besörjes_ af hundratals jernvägståg
dagligen, då bör det icke vara omöjligt för en krigshär, om den
har pengar, om förmåga och duglighet finnes hos vederbörande,
att på frivillighetens väg anskaffa det hufvudsakligaste af hvad
den beböfver. Jag kan mycket väl tänka mig det beqväma uti
att endast behöfva reqvirera, så länge något finnes att tillgå, men
jag kan också föreställa mig den enskildes utblottade, olyckliga
och tröstlösa belägenhet, då han ser sig beröfvad allt hvad han
eger med undantag af det nakna sofrummet och den tomma sängen,
hvithet är det enda, som utskottet uti 5:te paragrafen förutsätter
icke kan tagas ifrån honom. När utskottet haft hjerta att tillstyrka,
att den enskilde må af egna landsmän lagligen utblottas
på allt hvad han eger, då hade utskottet gerna kunnat låta äfven
den tomma sängen och det nakna sofrummet följa med. För min
del kan jag icke vara med om en lag, som gifver regeringen rätt
att fråntaga den enskilde hela hans egendom, och detta till ett
pris, vid hvars bestämmande han med endast en tredjedels röst
är i tillfälle att bevaka sin rätt rörande sin enskilda lagliga och
välfångna egendom.

Kommer denna lag till stånd, kan den oförvitlige, hederlige
och rättskaffens samhällsmedlemmen råka i en sämre ställning än
t. ex. den, mot hvilken den stränga utsökningslagen skall tillämpas.

Denna lag har åtminstone något förbarmande, men så icke bär.

Tvingas den enskilde genom expropriationslagen att afstå något
af sin egendom, så söker ju äfven denna lag att med ett lämpligt
pris godtgöra intrånget i eganderätten, men så är icke förhållandet
här med undantag af matvaror och foder, hvilka skola betalas
med 25 procent förhöjning utöfver det pris markegångstaxan upptager.
Dervid är dock att märka, att hvad lagutskottet i det
hänseendet föreslagit icke tillkommit af något förbarmande med

N:o 30. 8

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och en
skilde att fullgöra
reqvisitioner
för
k> igsmagtens
behof.

(Forts.).

Lördagen den 20 April, f. ro.

deri enskilde eller någon respekt för den enskilda eganderätten
utan derför att utskottet ansett, att vid krigstillfällen dylika varor
.möjligen komma att stiga i pris.

Herr talman, då jag för min del icke anser, att det nu är
hvarken nödvändigt eller behöfligt att antaga denna, som reservanterna
antydt, omenskliga lag, så skall jag be att få yrka afsteg
å densamma, under antagande, att, om den vid ett annat
tillfälle framkommer till Riksdagen, den då må vara klädd i något
menskligare kläder och icke i denna röfvaredrägt.

Herr von Krusenstjerna: Det af reservanterna härföreslagna
tillägg till mom. 4 i § 2 förefaller ju att vara ganska oskyldigt,
och det har ju tillkommit, såsom reservanterna säga, i det
vackra syftet att erinra reqvirenten om hans förpligtelser att iakttaga
mensklighetens bud.

Jag anser mig dock böra angifva anledningen, hvarför utskottsmajoriteten
icke ansett sig kunna förorda ett sådant tillägg. Denna
anledning var hufvudsakligen det föreslagna tilläggets obestämdhet.
Ty, mine herrar, hvad menas med dessa orden: oundgängligen
nödvändigt? Dessa ord kunna ju blifva föremål för de mest olika
tolkningar, och uppenbart är att hos den, som skall fullgöra inqvisition^!,
alltid finnes en gifven tendens att finna så mycket som
möjligt vara för honom oundgängligen nödvändigt.

Hvad reservanterna yttrat derom, att det skulle blifva beroende
på reqvirentens subjektiva omdöme att bestämma hvad som skall
uttagas, förbättrar efter min uppfattning sannerligen icke saken.
Ty då kommer helt naturligt hos den, hos hvilken reqvisitionen
egt rum, den uppfattningen att göra sig gällande, att han varit
föremål för godtycke och veld; och då han ser tegen tillämpas i
ena fallet olika mot i ett annat, så kommer detta att leda till tvister
och ständiga skadeersättningsanspråk efteråt.

Det är dessa omständigheter, som utskottet ansett utgöra hinder
mot att antaga en så helt och hållet obestämd föreskrift, som
den af reservanterna ifrågasatta. Bättre hade då, enligt min uppfattning,
varit att, i likhet med hvad som finnes föreskrifvet i åtminstone
en främmande reqvisitionslag, antaga ett bestämdt stadgande,
t. ex. att så eller sä många dagars föda eller foder för så
eller så lång tid icke skulle få tagas i anspråk vid reqvisitionen.
Men man fann svårigheter möta för att kunna komma till några
exakta siffror i det fallet, och då måste pluraliteten öfvergifva hvarje
tanke på att införa någon som helst föreskrift i förevarande afseende.

Jag ber för öfrigt kammaren hafva för ögonen, att hela denna
teg är en nödfallsåtgärd, som staten måste tillgripa för att främja
sina högre ändamål, för hvilka den enskildes intresse då måste
vika. Denna åtgärd är närmast jemförlig med ett expropriationsförfarande
enligt expropriationslagen, och der hjelper icke någon
invändning derom, att den fastighet eller egendom, om hvars inlösen
är fråga, skulle vara för egaren oundgängligen nödvändig.

Dessutom utgår ju föreliggande lagförslag från den synpunkten,
att full ersättning skall gifvas för hvad som tages.

Lördagen den 20 April, f. m.

9 N:o 30.

Jag anser emellertid ingalunda, att det skulle vara till någon
ohjelplig skada för hela lagen, om ett sådant tillägg gjordes, som
det reservanterna föreslagit och till hvithet herr Kardell redan
yrkat bifall; men jag har velat härmed angifva skälen, hvarför
utskottets pluralitet icke kunnat ingå derpå.

Hvad åter angår det yrkande, som gjordes af den siste talaren,
så går det ut på att kullkasta hela lagen. Det synes mig, att man
om detta yrkande i fullaste mening kan säga, att det nu har kommit
för sent. För sent, såsom framstäldt vid behandlingen af § 2,
sedan vi väl antagit § 1, och framför allt för sent, derför att Riksdagen
redan år 1894, då den antog en ändrad lydelse af 74 §
regeringsformen och hvilken § jag icke behöfver uppläsa då den
torde vara för herrarne känd, derigenom på det mest högtidliga
sätt eller genom ett grundlagsstadgande besluta åliggande försvenska
folket att åtaga sig reqvisitionsskyldighet. Vid sådant
förhållande är ju antagandet af de af Kong!. Maj:t nu framlagda
lagförslag, som till sitt innehåll i det allra närmaste öfverenstämma
med de förslag, som redan blifvit en gång Riksdagen förelagda och
voro för densamma kända, när Riksdagen fattade sitt beslut om
berörda ändring i regeringsformen, antagandet af detta förslag är,
säger jag, endast ett nödvändigt korollarium till hvad som en
gång redan är beslutadt. Men antagandet innebär något ännu
mera. Lagarnes syfte är att vid fullgörande af dessa reqvisitioner
stadga laga former för hvad som bör utgöras i stället för öfvervåld
och godtycke samt vidare att klargöra rättigheter för dem,
som äro föremål för reqvisitionen, att utfå ersättning. Mig synes
att, när man en gång slagit fast principen att befolkningen skall
vara underkastad reqvisition, det under sådana förhållanden medför
en ren fördel att sådana lagar finnas. Under fredstid komma
dessa lagar icke att medföra någon ökad börda, och kommer kriget
så har man genom att införa lagstadgade former för krigsgärders
uttagande, gjort hvad man kunnat för att lindra de bördor, som
kriget förer med sig. För öfrigt är väl ingen i denna kammare
nog naiv att tro, att om det blir krig — och för sådana krig, för
hvilka denna reqvisitionslag är tillämplig äro med den ordalydelse,
som 74 § regeringsformen har, alla reqvisitionsåtgärder omgärdade
med så starka konstitutionella garantier, att man kan vara trygg
för att det icke kan komma i fråga att tillämpa lagen vid andra
tillfällen än då det gäller att värna vår neutralitet eller vid krig,
som föras inom vårt eget land — då, säger jag, kan väl ingen
vara nog naiv att tro att vi kunna slippa ifrån att underkasta oss
dylika reqvisitioner. Ty, först och främst är det fienden, som
tager hvad han behöfver helt och hållet, utan allt afseende å hvilka
lagar vi må hafva skrifvit och, hvad våra egna försvarare beträffar,
så är det alldeles nödvändigt att de måste, för att kunpa utföra
ett försvarskrig, anlita reqvisitionsåtgärder, dessa må nu vara
bestämda genom lag eller icke.

Jag upprepar ännu en gång att reqvisitioner för krigsbehof
kunna vi icke slippa ifrån och att det vid sådant förhållande är

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof.

(Fort 8.)-

N:o SO. 10

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag angå- bättre att hafva lagstadgade former, hvilka göra dessa reqvisitioner
ende skyldig- "billiga, och lindriga, som möjligt.

mun^ochen- Tills vidare och innan jag fått höra huruvida något annat
skilde att full- yrkande framställes, än det som afsett ifrågavarande tillägg till
gorå reqvin- mom. 4 i § 2, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till hela

tioner för paragrafen oförändrad.
krigsmagtens *

(Ports.). Herr Bäckgren: Sedan genom herr vice ordförandens i lag utskottet

anförande min uppmärksamhet blifvit fäst vid, att det
vore oegentligt att nu yrka afslag å betänkandet i dess helhet,
skall jag be att få återtaga mitt nyss gjorda yrkande och i stället
yrka afslag å 2 § af utskottets förslag.

Herr Danielson: I likhet med lagutskottets vice ordförande
tror jag verkligen, att denna lag är mycket lämplig, ty den är,
som herrarne nyss hörde, endast ett reglementerande af eller ett
försök att gifva laga former åt förhållanden, som annars skulle
gestalta sig vida hårdare.

Hvad reservanternas förslag angår, tycker jag, att det icke är
fullt tydligt. Jag skulle derför hellre önska, att denna punkt blefve
till utskottet återremitterad, ty i reservationen står endast, att
den som skall utgöra reqvisitionen, ej får fråntagas “sådant, som
för hans behof är oundgängligen nödvändigt11; men huru skall man
kunna bestämma, hvad detta är, om det icke finnes tydligare föreskrifter
derom. Här har sagts, att till det oundgängligen nödvändiga
borde räknas utsäde för jordbrukaren o. s. v. Ja, det är
just det jag tror, att denna lag egentligen kommer att drabba
jordbrukarne. Det är då klart, att om sådana reqvisitioner i allmänhet
skulle utkräfvas af jordbrukaren på sådant sätt att man
finge taga deras utsäde, deras dragare och deras fordon i sådan
omfattning, att icke någonting blefve qvar, så att de icke kunde
beså eller häfda jorden eller med sina fordon forsla hem sin skörd,
så skulle ett sådant tillvägagående med skäl kunna anses alldeles
för hårdt, och det är icke heller behöfligt med det syfte, som i
74 § regeringsformen uttryckes.

Jag tror derför, att det är nödvändigt att återremittera betänkandet
i denna punkt för att erhålla en annan formulering.

Det har nu sagts, att den, som lemnar varor, erhåller full ersättning.
Men detta är endast för sjelfva varorna; för den skada,
som drabbar jordbrukaren, derigenom att ban icke kan beså eller
häfda sin jord, får han ingen ersättning. Förhållanden finnas dock,
som göra, att denna förlust kan blifva rent af ruinerande.

Jag tror derför, att det vore skäl att söka få en formulering,
som är så tydlig, att man kan komma dit man egentligen syftar
med .detta moment. Jag hemställer derför till kammaren, om det
icke vore klokt att återremittera detta moment i syfte af bifall
till reservanternas förslag, men med förtydligande af detsamma så
mycket som möjligt. Jag har hört, att Första Kammaren icke
skulle vara ovillig att göra på samma sätt — åtminstone hafva
flere af dess ledamöter, med hvilka jag talat, varit med derom —

Lördagen den 20 April, f. m.

11 X:o 30.

och det kan då hända, att man kunde få en bestämmelse, som Om lag angåkomme
att innehålla detsamma som reservanterna afsett, men på f ky,,dt3''.
ett tydligare sätt. _ muneSochZi Jag

ber, herr talman, att i nu angifna syfte få yrka återremiss skilde att fullaf
nu ifrågavarande paragraf.

Herrar Jönsson i Gammalstorp, Hammarström och Sälting instämde
häruti.

gorå regvisilionttr
för
krigsmagtens
behof.
(Forts.).

Herr Svensson från Karlskrona: Jag ber att få instämma i
yrkandet om återremiss, ty det torde nog vara möjligt att finna
lyckligare uttryck, än vi reservanter föreslagit.

Men på samma gång, som jag gör detta yrkande, skall jag be
att få framställa en anmärkning mot mom. 1: c), i syfte att, derest
kammaren besluter att återremittera paragrafen, äfven detta moment
må komma att ändras i af mig angifven rigtning. Det är
endast ett enda ord, som jag tror, att det är nödvändigt att ändra.
Der står nemligen “fartyg, båtar och andra farkoster, med eller
utan bemanning och materiel". Jag tror, att det vore skäl att utbyta
ordet “materiel" mot ordet “inventarier", ett uttryck, som
allmänt begagnas om tillbehör till fartyg.

Är det så, att paragrafen kommer att återremitteras, skall jag
be att få göra yrkande, att ordet materiel må få utbytas mot ordet
inventarier.

Herr Kardell: För min del anser jag, att en återremiss icke
egentligen kan tjena någonting till.

Om ett tillägg skall göras, såsom man önskar, och äfven vi
föreslagit, så måste det få ett obestämdt innehåll. Man kan omöjligen
närmare bestämma allt det, som vid olika tillfällen kan behöfva
undantagas. Det torde derför vara klokast att öfverlemna
tillämpningen i hvarje särskildt fall åt de myndigheter, som hafva
att göra reqvisition. Det är emellertid i hvarje händelse bättre,
att det finnes ett sådant tillägg, än att det icke finnes.

Lagutskottets vice ordförande förklarade, att ett sådant tillägg,
som det vi föreslagit, i verkligheten icke skulle komma att gagna,
att det skulle blifva af noll och intet värde. Jag kan icke dela
den uppfattningen, ty det är dock gifvet, att man icke kan taga
bort allting, om det tillägget finnes, hvilket man deremot kan, om
det icke finnes.

Men om ett tillägg skall finnas, så är det såsom jag redan
sagt, min bestämda åsigt, att det måste vara af ett allmänt och
obestämdt innehåll.

Jag slutar med att än en gång framhålla min åsigt, att en
återremiss ej skulle gagna till någonting.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o godkännande
af ifrågavarande paragraf med den lydelse som af utskottet
föreslagits; 2:o godkännande af densamma med den af reservanterne
föreslagna lydelse; Jo afslag; och 4:o återremiss. Herr

Ji:o 30. 12

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag angå- talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden i
M^r^kom- ?u nämn<l ordning och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
muner oche»-Ja ^ör. den förstnämnda propositionen. Votering begärdes. Med
skilde att full- anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kongöra
reqvisi- trapropositionen, ånyo hvart och ett af de återstående yrkandena,
b vilka, det som afsåg bifall till reservanternas förslag, nu förbehof.
tnS kl&rades hafva flertalets mening för sig. Då emellertid votering
(Forts.), äskades jemväl i fråga om kontrapropositionen, blef nu, sedan till kontraproposition
i denna votering antagits yrkandet på återremiss, först
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets förslag till lydelse af § 2 i föreliggande förslag till
lag angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
reqvisitioner för krigsmagtens behof antager yrkandet om bifall
till den vid utskottets betänkande af Herr Kardell m. fl. afgifna
reservation, röstar

J a ■

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om återremiss till lagutskottet af förevarande
paragraf.

I denna första votering röstade 91 ledamöter ja men 123 nej;
och erhöll i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:

Den, som bifaller lagutskottets förslag till lydelse af § 2 i
föreliggande förslag till lag angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att till lagutskottet återremittera
omförmälda paragraf.

Denna senare votering utföll med 47 ja mot 169 nej; hvadan
kammaren fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

§§ 3 och 4

Godkändes.

Lördagen den 20 April, f. m.

13 N:o 30.

§ 5 var af följande lydelse:

1. Qvarter leranas:

för tågande trupper och militärtransporter,

för till ortens försvar eller eljest derinom förlagda trupper
och militära anstalter.

2. Qvarter lemnas i mån af utrymme i tillgängliga hus och
byggnader å all egendom såväl i stad som på landet; dock äro
invånarne ej skyldige att lemna de rum och sängar, der de vanligen
hafva sitt nattläger.

3. Qvarter för menniskor, stallrum för hästar och slagtdjur
samt, i mån af behof, plats under tak för materiel och andra effekter
lemnas utan betalning.

4. Mat, som lemnas i qvarteren, skall vara efter ortens sed
och ersättes, likasom i qvarteren lemnadt foder, efter det pris
markegångstaxan upptager med tjugufem procent förhöjning derutöfver.

5. I öfrigt lända i fråga om qvarter gällande inqvarteringsordningar
och författningar om truppers och persedlars fortskaffande
i tillämpliga delar till efterrättelse; skolande dock, vid behof
af trängre inqvartering än i vederbörliga inqvarteringsordningar
är föreskrifvet, en hvar af krigsmagten åtnöjas med det utrymme,
som kan lemnas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Huru svårt det än kan kännas
för den enskilde att ikläda sig sådana förpligtelse!’, som föreliggande
lagförslag föreskrifver, torde detta dock enligt min fulla
öfvertygelse vara ett nödvändigt ondt, som man alltså måste underkasta
sig; ty det skall naturligtvis i alla fall blifva till förmån
för allmänheten, att en sådan lag finnes. Det är nemligen bättre
att hafva en lag, äfven om den är bristfällig, än att alls icke hafva
någon. Men å andra sidan anser jag, att, då man skrifver en lag,
som ålägger allmänheten vissa skyldigheters fullgörande uppå reqvisition,
man icke bör affatta lagen på sådant sätt, att man omöjliggör
för allmänheten att fullgöra det som fordras. 1 nu förevarande
§ 5 finnas åtskilliga bestämmelser, som jag anser borde ändras. I
mom. 2 säges sålunda, att qvarter skall lemnas i mån af utrymme
i tillgängliga hus och byggnader å all egendom såväl i stad som
på landet; dock äro invånarne ej skyldiga att lemna de rum
och sängar, der de vanligen hafva sitt nattläger. Här har man
således fritagit invånarne från skyldigheten att lemna de rum och
sängar, der de vanligen hafva sitt nattläger, och de inqvarterade
kunna sålunda få nöja sig med att ligga på golfvet. Deremot bar
icke gjorts något undantag, som fritager jordbrukaren från skyldigheten
att ur sina stallar uttaga eller bortflytta egna kreatur
för att lemna plats åt härens. Om nu en reqvisition skulle göras
i den omfattning, att man inkräktar alla husen för arméns behof,
så blefve följden, att jordbrukaren nödgades ur stall och ladugård
uttaga sina egna kreatur för att i stället där inlogera arméns hä -

Om lag angå,
ende skyldighet
för kommuner
och en
skilde att full
göra reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof.

(Forts.)

N:o 30. 14

Lördagen den 20 April, f. in.

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof
(Forts.)

•star, slagtdjur och materiel. Men om det folie vederbörande in,
att från ladugården köra ut min boskapsbesättning, så kunde jag
ju icke sköta min ladugård såsom förut, och huru skulle jag då
kunna fullgöra den proviantering af manskapet, som ålägges mig?

Jag tror sålunda, att man äfven bör stadga ett undantag, angående
inqvartering af hästar och slagtdjur nemligen så, att jordbrukaren
finge behålla nödigt utrymme för sina egna djur. Det är ju
också lika lätt för hären att insätta sina hästar och sin tross i en
loge, som det är för mig att låta utrymma stallet och ladugården
för att härens hästar där skola få plats. Detta synes mig icke
heller böra möta något motstånd från den sidan, der man nu vill
bereda hären så många förmåner som möjligt.

Vidare säges i mom 4, att lemnad mat och foder skall ersättas
efter markegångspris med 25 procents förhöjning derutöfver.
Det är nog sant, att 25 procents förhöjning af värdet icke är så
litet; men man bör komma ihåg att, när markegångstaxan bestämmes,
det icke sker med tanke på krigstillstånd, och när sådant
tillstånd inträder, ökas priset på förnödenheter enormt, så att det
kan mycket väl hända, att man äfven med dessa 25 procent förhöjning
icke kommer upp till det då gällande eller normala priset.
Jag anser således, att man mycket väl kunde stadga, att reqvirerade
och levererade varor skulle ersättas efter markegångspriset
med 50 procents förhöjning derutöfver. Dock vill jag nu icke
framställa något särskilt yrkande i detta hänseende.

Jag anser emellertid bäst att återremittera äfven denna § 5 i
det nu af mig angifna syfte, så mycket hellre som kammaren redan
återremitterat § 2, och anhåller jag sålunda om proposition
på återremiss af den nu förevarande paragrafen.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered och Olsson i Orn
ak ärr.

Herr Ivar Månsson yttrade: Äfven jag ber att få instämma
med den föregående talaren. Jag begärde ordet för att uttala
ungefär samma åsigt som han nyss framhållit. Jag har också
särskilt fästat mig vid den omständigheten, att man enligt föreliggande
lagförslag skulle vara skyldig lemna ifrån sig allt stallutrymme.
Detta synes mig vara en orimlig och onödig begäran.
Det vore väl alldeles tillräckligt, om man åt arméns hästar och
materiel lemnade plats under tak. Det synes mig derför att bestämmelserna
i mom. 3 borde stå i öfverensstämmelse med dem
i mom. 2.

Jag anser sålunda äfven, att det vore lämpligt att återremittera
denna § 5 likaväl som det skett med § 2, och jag tillåter
mig derför att framställa ett sådant yrkande.

Herr Nilsson i Skärhus: Äfven jag ber att få yrka återremiss
af denna § 5.

Om man närmare tänker sig in i hvad denna fråga gäller,
måste man ovilkorligen komma på ganska dystra tankar. Om ett

Lördagen den 20 April, f. m.

15 Nso 30.

krig utbryter, komma endast vissa orter att drabbas af denna re- Om lag angåqvisitionslag,
medan andra orter deremot blefve fullständigt obe- e"deskyUigrörda
af densamma. Under ett krig skulle jordbrukaren sålunda muner ocheni
de orter, der kriget pågår, kunna tvingas att helt och hållet ut-skilde att fullrymma
både ladugård och stall. Detta skulle icke blott medföra gorå regvisiförluster
för jordbrukaren utan äfven hafva ännu sorgligare följ- tioner för
der. Man kan nemligen hafva kreatur som äro i det tillstånd, att krl''J^o«otens
de icke utan fara för lifvet kunna drifvas ut på marken. Den (Forts.)
skada, som för somliga orter skulle kunna uppstå genom tillämpande
af en dylik reqvisitionslag, kan jag icke beteckna som annat
än fasaväckande. De tågande trupperna hafva deremot hästar,
som äro härdade, derjemte väl dresserade, samt låta lätt handtera
sig och äro försedda med varma filtar, så att de torde icke ådraga
sig någon skada, om de en eller annan natt måste ställas ute på
marken.

Jag anhåller alltså, att denna paragraf måtte återremitteras, så
att lagutskottet får tillfälle att taga nödig hänsyn till de nu anförda
förhållandena.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Här hafva vissa anmärkningar blifvit framstälda mot den
nu föredragna paragrafen, och det har påståtts, att man vid redigerandet
af dess tredje och fjerde moment icke tagit tillräcklig
hänsyn till befolkningens intressen. Utan att nu vilja söka vederlägga
eller sätta mig emot hvad som blifvit yttradt, tillåter jag
mig likväl bedja kammaren äfven tänka på den opererande krigsstyrkan
och dess behof. Det är ju mycket rigtigt, att man måste
se till befolkningen och dess intressen, men jag tror att man icke
alltför ensidigt bör göra detta utan också tänka på huru armén
har det. Jag vill då fästa uppmärksamheten derpå, att en armé,
som ideligen får bivuakera, lider väsentlig skada, och att det är
en utomordentlig fördel för denna armé, om dess personal och hästar
kunna komma under tak en eller annan natt. Det är sant
att, om paragrafen skulle följas efter ordalagen, den enskilde kunde
riskera att hans egna hästar och kreatur någon gång icke finge
tak öfver hufvudet för någon natt. Ja, detta vore ju visserligen
mycket hårdt, men jag tror dock icke att man bestämdt kan påstå,
att i följd häraf kreaturen komma att ovilkorligen förgås. Jag
tror derför icke, att denna olägenhet är så väsentlig, att man för
undvikande af densamma bör lemna ur sigte den mycket stora
fördel armén skulle vinna, om dess personal och hästar åtminstone
för ett och annat dygn kunde komma under tak. Jag har velat
framhålla äfven den sidan af saken.

Hvad nu beträffar den föreslagna ersättningen för mat och
foder, är det visserligen sant, att denna icke blifvit så högt beräknad,
att derigenom uppoffringar för den enskilde med säkerhet
skola förekommas, men jag vill å andra sidan fästa uppmärksamheten
derpå, att staten i händelse af ett krig är utsatt för så oerhördt
stora kostnader, att det ej synes befogadt, att den enskilde
då så att säga passar på och ytterligare ökar desamma.

N:o 30.

Om lag angå
ende skyldighet
för kommuner
och en
skilde att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof.

(Forts.)

16 Lördagen den 20 April, f. m.

Det är ju så, att om det är eldsvåda i ett hus och man hoppas
kunna släcka den, så tager man om så erfordras för målets
.uppnående allt hvad man kan finna hos grannen. I krig är det
armén, som är släekningsmanskapet, som alla behöfva hjelpa, så
att målet nås. Denna synpunkt bör man också i denna fråga
hafva för ögonen, så att man icke går för långt genom att se saken
blott från en sida.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag fattade cbefens för landtförsvarsdepartementets
yttrande nyss så, som om han trodde, att den
anmärkning, som först framstäldes af herr Bengtsson, företrädesvis
var rigtad mot tredje och fjerde momenten. Det förstnämnda momentet
lyder: “Qvarter för menniskor, stallrum för hästar och
slagtdjur samt, i mån af behof, plats under tak för materiel och
andra effekter lemnas utan betalning11. Och fjerde momentet innehåller
bestämmelser om att ersättningen för mat och foder skall
utgå “efter det pris markegångstaxan upptager med 25 procent
förhöjning derutöfver." Herr Bengtssons erinran kunde alltså icke
vara rigtad mot något af dessa moment. Men om jag fattade herr
Bengtssons mening rätt, så afsåg han med sin anmärkning att till
mom. 2 skulle göras ett tillägg af den beskaffenhet, att nödigt utrymme
skulle lemnas åt egarens egna djur, och jag instämmer så
mycket hellre i ett sådant yrkande, som jag icke kan dela chefens
för landtförsvarsdepartementet nyss uttalade mening, att det icke
betyder så mycket, om egarens djur ett eller annat dygn få stå
under bar himmel. Man kan sätta i fråga, huru det skulle gå med
många af dessa djur, till exempel kvigor och kor som antingen
äro mycket drägtiga eller nyss hafva kalfvat, och vid den tiden
äro ytterst ömtåliga, om de under den kallare årstiden under flere
dygn skulle stå under bar himmel. Den förlust, som derigenom
skulle tillskyndas den enskilde, är lätt tänkbar. Då härtill kommer
— hvad" herr Bengtsson också redan betonat — att egaren
till dessa djur vid omnämnda förhållanden blir urståndsatt att
fullgöra de reqvisitioner i form af mjölk, smör, ost och dylikt, han
är skyldig att fullgöra, derigenom att afkastningen af hans ladugård
under tiden går förlorad, synes alla skäl tala för att vidtaga
en förändring i det syfte herr Bengtsson påyrkat.

Jag instämmer således i herr Bengtssons yrkande om återremiss
af den föredragna paragrafen i syfte att i paragrafens andra
mom. införes en bestämmelse derom, att plats skall vara förbehållen
i egarens hus och byggnader å egendomen åt egarens
dyrbaraste och ömtåligaste djur.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag ber blott att få fästa
uppmärksamheten derpå, att då den andra paragrafen behandlades
inom lagutskottet, framhölls just den af herr Bengtsson nu vidrörda
synpunkten eller vådan af att egarens egna djur skulle
komma att få vistas under bar himmel. Och då nu kammaren har
återremitterat andra paragrafen i syfte att få ett tillägg i den
rigtning som af reservanterna framhållits, är det att förmoda, att

Lördagen den 20 April, f. m.

17 N:o 30.

utskottet kommer att taga i öfvervägande äfven den förändring i
denna paragraf, som af herr Bengtsson ansetts erforderlig.

Jag anser derför, att den nu föredragna paragrafen ej för
detta ändamål behöfver återremitteras, utan ber således att få yrka
bifall till densamma.

Herr Jonsson i Hof: Jag tror för min del icke, att kammaren
bör hoppa på den uppfattning, som herr Svensson nu sökt
göra gällande. Enligt min mening stå nemligen dessa båda paragrafer
på så olika linier, att man omöjligen kan tänka sig, att ett
tillägg till andra paragrafen kan råda bot för den brist, som vidlåder
den femte. Derför bör kammaren enligt min tanke återremittera
paragrafen i syfte att i ena eller andra momentet få den
den der lilla inskränkningen gjord beträffande egarens behof af
husutrymme för egna kreatur. Jag finner således intet skäl, att
kammaren bör höra på det yrkande, som herr Svensson framstälde,
utan tror att kammaren i stället bör återremittera paragrafen.

Herr Bengtsson i Gfullåkra: Blott ett par ord till svar åt
herr Svensson från Karlskrona. Han sade, att, då § 2 blifvit återremitterad,
han ansåge det vara öfverflödigt att återemittera § 5.
Men det är ju alldeles olika bestämmelser i dessa paragrafer. 1
den 2:dra paragrafen förekommer ingenting annat än en uppräkning
af alla de föremål, som krigsmagten har rätt att reqvirera.
Den 5:te paragrafen innehåller deremot bestämmelser om huru sådana
reqvisitioner skola utgå, jemte pris och undantagsbestämmelser
i öfrigt. Men detta är ju vidt skilda saker. Jag ber derför
att få vidhålla mitt yrkande på återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på godkännande
af paragrafen och dels på återremiss; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition: Den

som bifaller lagutskottets förslag till lydelse af § 5 i
föreliggande förslag till lag angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof,
-röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren beslutat att till lagutskottet åter
remittera nämnda paragraf.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o SO.

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
regvisitioner
för
krigsmagtens
behof.

(Forts.)

2

N:o 30. 18

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof.

(Forts.)

Omröstningen visade 55 ja men 149 nej; och hade kammaren,
alltså beslutat att till lagutskottet återremittera den ifrågavarande
paragrafen.

§§ 6 och 7.

Godkändes.

§ 8 lydde sålunda:

1. Då tomma eller obegagnade hus och byggnader, skogsoch
hagmarker samt öppna, obrukade fält enligt denna lag användas
för militära ändamål, lemnas ingen annan ersättning än
för derå bevisligen uppkommen skada. För begagnandet af andra
byggnader och annan mark lemnas ersättning icke allenast för
sådan skada utan äfven, der ej begagnandet .skettför ändamål, hvarom
i § 5 mom. 3 sägs, jemväl för den för innebafvaren förlorade
afkastning eller nytta.

2. Efter samma grunder utgår ersättning för begagnandet af
fartyg, båtar och andra farkoster.

3. Farkost, som användes till försänkning eller likartadt ändamål,
ersättes till fulla värdet.

I fråga härom anförde:

Herr Lilliehöök: Herr talman! Vid krigstillfällen, då denna
lag skall tillämpas, torde det oftast inträffa, att fartyg och båtar
till större om icke största delen komma att uppläggas och såledesi
allmänhet befinnas vara tomma. Enligt mom. 2 i denna paragraf
skall, då fartyg och båtar begagnas, ersättning utgå efter samma
grunder som i paragrafens l:sta moment är stadgadt beträffande
tomma hus, byggnader m. m., för hvilka ingen ersättning lemnas
för begagnandet, utan endast för uppkommen skada. Jag tror således,
att det ofta skulle komma att inträffa, att egaren till ett
fartyg — det må nu vara ång- eller segelfartyg —- komme att gå
miste om all ersättning för begagnandet och att han endast finge
åtnjuta ersättning för den skada, som kan uppstå under begagnandet,
bvilket förefaller mig obilligt.

En annan sak, som jag också skall anhålla att få påpeka, är
den, att sådana fartyg, som tagas i anspråk för krigsbruk, kunna
råka ut för grundstötningar, att blifva skjutna i sank m. m., hvarför
jag tror, att för bedömandet af den ersättning, som i så fall
bör komma egaren till godo, det är nödvändigt, att i denna paragraf
stadgas någonting om besigtning och värdering af desamma,,
innan de tagas i anspråk för krigsändamål.

På grund häraf anhåller jag, herr talman, att få yrka på återremiss
af den nu föreliggande paragrafen.

Herr von Krusenstjerna: Anledningen till den i det kong],
förslaget förekommande bestämmelsen, att ersättning i vissa fäll

19 N:o 30.

Lördagen den 20 April, f. m.

icke skulle utgå för fartyg, är uppenbarligen den, att om fartyget Om lag angåår
tomt eller obegagnadt, bar egaren sjelf icke någon afkastning mde
af detsamma, och då bar man ansett, att det icke finnes något skal,mu/e^ochenhvarför
han, om fartyget tages i anspråk för krigsändamål, skulle 7kiidea°ttfullåtnjuta
afkastning för fartyget. Det är stadgadt, att om fartyget gorå reqvinpå
något sätt lider någon skada, skall han hafva ersättning för tioner för
densamma. Mig synes, och detta var också uppfattningen inom kn9smagtens
lagutskottet, att det icke är skäl att för fartyg införa andra be- (Forts.)
stämmelser om ersättning än för öfriga föremål, som i § 8 afses.

Hvad talaren från Karlskrona yttrade om att besigtning af
fartyg vore nödig — för den händelse de skulle sedermera skjutas i
sank eller på annat sätt skadas eller förstöras — för att erhålla
ersättning, så förmodar jag att dessa bestämmelser om besigtning
och dylikt höra till sådana särskilda bestämmelser, hvilka icke böra
hafva plats i sjelfva lagen, utan rörande hvilka det jemlikt § 13
i lagen tillkommer Kongl. Maj:t att meddela nödiga föreskrifter.

Jag tillåter mig att hemställa om bifall till den föredragna
paragrafen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 9 och 10.

Godkändes.

§ 11 var så lydande:

1. För hvarje landstingsområde äfvensom för stad, som ej i
landsting deltager, skall finnas en kommission, med åliggande att
upprätta taxa för reqvisitioner inom krigsskådeplats, att pröfva och
bestämma fordringsbeloppen för inom landstingsområdet eller staden
utgjorda reqyisitioner, der ersättning för dessa icke utgår efter
behörigen faststälda taxor, samt i öfrigt handlägga sådana ärenden,
som ega sammanhang med ersättning för utgjorda reqvisitioner
eller för derunder uppkommen skada.

Kommissionen skall bestå af trenne ledamöter, nemligen en ledamot,
tillika ordförande, vald af vederbörande landsting eller stadsfullmägtige,
en intendenturtjensteman eller officer, utsedd af arméfördelningschefen
(militärbefälhafvaren), samt en civil tjensteman, tillika
sekreterare, utsedd af Konungens befallningshafvande. Landsting
utser jemväl suppleant för den af landstinget valde ledamoten.

2. Ändring i kommissionens beslut må hos Konungen sökas,
i enlighet med de närmare föreskrifter, som af Konungen meddelas.

Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af

Herr Svensson från Karlskrona, hvilken inom utskottet varit
af skiljaktig mening i fråga om sammansättningen af den föreslagna
kommissionen och nu anförde: Herr talman, mine herrar! Såsom
herrarne se af utskottsbetänkandet, har jag antecknat mig som

N:o 30. 20

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmaktens
behof.

(Forts.)

Lördagen den 20 April, f. m.

reservant beträffande denna paragraf, i fråga om sammansättningen
af den kommission, som här omförmäles. Denna lag är af
synnerligen ingripande natur för kommuners och enskildes eganderätt.
Jag har derför ansett, att kommunernas förtroendemän borde
hafva mera inflytande i kommissionen, än hvad detta förslag tillerkänner
dem. Jag föreslog derför till en början i utskottet, att
kommissionen borde bestå af 5 ledamöter, hvaraf 2 borde utses
af vederbörande landsting, 1 af arméfördelningschefen eller militärbefälhafvaren
samt 1 af Konungens befallningshafvande, och att
dessa 4 borde utse den 5:te samt att, i händelse de icke kunde
enas om denne, lottning skulle afgöra, hvilken som skulle blifva
den 5:te. Detta förslag rönte emellertid motstånd inom utskottet,
emedan man ansåg denna apparat vara för stor, men då jag af en
utskottsledamot från Första Kammaren vann understöd för mitt
förslag i så måtto, att han ansåg, att kommissionen borde vara
sammansatt af 4 personel-, hvaraf 2 utsedda af landstingen eller
stadsfullmägtige, 1 af Kongl. Haj:ts Befallningshafvande och 1 af
arméfördelningschefen samt att en af landstingsledamöterna skulle
vara ordförande och att, i händelse lika röster för olika meningar
skulle inom kommissionen förekomma, ordförandens röst skulle
vara afgörande, så slöt jag mig till detta förslag och har reserverat
mig i det syftet.

Som sagdt, jag tror, att denna fråga är af den beskaffenhet,
att större inflytande bör inrymmas åt kommunernas förtroendemän,
och att kommunernas intressen och de enskildes intressen
böra så vidt möjligt tillgodoses. Jag vill visst icke, att dessa intressen
skola tillgodoses på ett så ensidigt sätt, att staten i högre
grad betungas än som är alldeles nödvändigt. Men å andra sidan
har jag ansett, att denna fråga är af stor vigt, och har derför reserverat
mig mot utskottets hemställan.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka återremiss af denna
paragraf i det syfte, jag här framhållit.

Vidare yttrade:

Herr von Krus enstj er na: Reservanten erinrade derom, att
en kommission med fem ledamöter vore en alltför stor apparat, och
ansåg, att antalet ledamöter borde bestämmas^till fyra- Enligt
min tro blefve äfven detta en för stor apparat. Åtminstone ansågs
det så inom utskottet, der man förmenade ett antal af tre ledamöter
vara tillräckligt. Skälet var, att fyra ledamöter uti kommissionen
skulle föranleda tidsutdrägt och alltför stora kostnader. Alltför
stora kostnader, ty kommissionens ledamöter skulle naturligtvis
resa omkring och uppskatta skadorna, och det är klart, att
reseersättning och dylikt komme att gå till belopp, som man ansåg nödigt
att icke öfver höfvan utsträcka.

Man har ett praktiskt exempel på att ett antal af tre medlemmar
torde vara tillräckligt. Som kammarens ledamöter känna,
tillsattes efter de större fälttjenstöfningarne en nämnd för att uppskatta
de lidna skadorna. Denna nämnd utgöres af endast tre per -

Lördagen den 20 April, f. m.

21 N:o 30.

soner, som för öfrigt förordnas af Konungens Befallningshafvande.
Uti tillsättningen af denna nämnd hafva således, i motsats mot
hvad här föreslagits, de rättsegande icke någon del. Emellertid
har, enligt hvad inom utskottet upplystes, detta antal af tre ledamöter
ansetts tillräckligt, och erfarenheten från detta håll har icke
gifvit något skäl att öka antalet. Jag tillåter mig derför hemställa
om bifall till lagutskottets förslag.

Om lag angå
ende skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisition
er för
krigsmagtens
behof.

(Forts.)

Herr Ivar Månsson: Herr talman, mine herrar! Som man
finner, hysas i allmänhet här i kammaren varma sympatier för
dessa reqvisitionslagar. Men för att dessa sympatier skola fortfara
och för att man framdeles skall känna sig böjd att gerna
underkasta sig dessa lagar, är det gifvet, att man måste ställa
så till, att de vinna så mycket förtroende som möjligt, ett förtroende,
som jag tror vara nödigt, för så vidt de skola göra den
verkan, som man med dem åsyftar. Det är med afseende härå,
som jag tror det vara nödigt att gifva de ifrågavarande kommissionerna
en sådan sammansättning, att folket deri finner en trygghet
för att blifva rätt och rättvist behandladt, och jag tror för den
skull, att reservanten har goda skäl för sin uppfattning.

Hvad åter kostnaden beträffar, tror jag att den omständigheten,
huruvida det skall blifva fyra eller tre ledamöter uti kommissionen,
så litet inverkar på denna fråga, att man på denna grund
icke bör rygga tillbaka för reservantens förslag. Det gäller för
ett landstingsområde eller ett län kostnaden för att hålla ännu
en person i denna kommission. Jag tror verkligen, att denna
kostnad är så obetydlig, att den icke förtjenar afseende i ett sådant
fall som detta, och att man således icke bör draga sig för
att gå in på detta förslag.

Mycket vigtigare är det, enligt min uppfattning, att befolkningen
hyser fullt förtroende för hvad denna kommission kommer
att göra. Det är af dessa skäl, som jag innerligt vill ansluta mig
till den af reservanten uttalade åsigten, icke allenast i afseende
å denna paragraf, utan äfven i fråga om § 5 i lagen angående
anskaffande af hästar och fordon. Der är nemligen förhållandet
ungefär enahanda. Det är, efter hvad jag tror, nödigt att i båda
dessa fall ställa så till, att det blir fullt förtroende för de män,
som skola bedöma och afgöra dessa rekvisitioner och sätta pris
på de reqvirerade varorna.

Med anledning af hvad jag nu yttrat, ber jag att få instämma
i reservantens yrkande på återremiss i det syfte, att den ifrågavarande
kommissionen må komma att bestå af fyra ledamöter och
att ordföranden må ha utslagsröst vid paria vota. Jag anhåller
alltså om återremiss.

Herr Persson i Rinkaby instämde häruti.

Herr Anderson i Tenhult: Denna paragraf var föremål för
mycken diskussion inom lagutskottet. Jag var en af dem, som
ville, att antalet ledamöter skulle ökas från de föreslagna tre till

S:o 30. 22

Lördagen den 20 April, f. in.

Om lag angående
skyldighet
för kommuner
och enskilde
att fullgöra
reqvisitioner
för
krigsmagtens
behof.
(Ports.)

fem, på så sätt, att vederbörande landsting skulle välja två, arméfördelningschefen
en, Konungens befallningshafvande en och desse
fyra skulle utse den femte. Men att antalet skulle blifva fyra,
var jag icke med om. I allt fall var motståndet från Första Kammarens
ledamöters sida så starkt, att jag tror, att en återremiss i
det angifna syftet blefve utan resultat. Det fästes inom utskottet
uppmärksamhet derpå, att, om landstinget skulle välja två ledamöter,
bland dem ordföranden, och ordföranden hade utslagsröst,
de två öfriga icke skulle hafva någonting att säga. Det sades
vidare, att om så blefve förhållandet, skulle aldrig mer än de två
af landstinget valde behöfva komma tillstädes. Jag för min del
har intet emot, att ärendet återförvisas till utskottet, men jag tror
ej, att man skulle kunna vinna något dermed.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af
paragrafen och dels på återremiss och fann den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Svensson från
Karlskrona begärde emellertid votering, i följd hvaraf nu skedde
uppsättning, justering och anslag af följande omröstningsproposition: Den

som bifaller lagutskottets förslag till lydelse af 11 § i
föreliggande förslag till lag angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att till lagutskottet återremittera
nämnda paragraf.

Omröstningen utföll med 114 ja mot 81 nej; varande alltså
paragrafen, sådan den af utskottet föreslagits, af kammaren
godkänd.

Återstående §§ 12—11 äfvensom rubriken till det nu genomgångna
lagförslaget

Godkändes.

§ 4.

Herr talmannen lät uppläsa följande till kammaren ankomna
protokollsutdrag:

Lördagen den 20 April, f. m.

23 N:0 31).

Utdrag af protokollet, hållet hos Riksdagens Första Kammare
den 20 april 1895.

S. d. upplästes följande till kammaren inkomna handling:

“Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kong), justitiedepartementet den 19 april 1895.

Förutvarande statsministern herr friherre Johan Gustaf Nils
Samuel Åkerhielm till Margretelund hade aflemnat fullmagt, utvisande
att han vid riksdagsmannaval, som af Stockholms läns landsting
blifvit den 18 innevarande april förrättadt, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Första Kammare för en tid af nio år från
nämnda dag; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven
form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige
i Riksbanken och Riksgäldskontoret, utan att desse mot
fullmagten framstäf någon anmärkning, beslöts, att protokoll
öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas Första Kammaren,
hvarjemte fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas för att
hållas herr friherre Åkerhielm tillhanda.

In fidem

Albert Petersson.11

Detta protokoll lades till handlingarna hvarjemte beslöts att
Andra Kammaren skulle genom protokollsutdrag underrättas om
hvad sålunda förekommit.

Som ofvan.

Ur protokollet

A. von Krusenstjerna.

Härefter yttrade herr Talmannen: Af det nu upplästa protokollsutdraget
torde kammaren finna, att herr friherre Åkerhielm,
med begagnande af sin i riksdagsordningen medgifna rätt, inträdt
i Första Kammaren samt i och med detsamma afträdt från den
plats, han här i kammaren innehaft såsom representant för Södra
Roslags domsaga. Behagar kammaren besluta, att skrifvelse må
aflåtas till Kongl. Maj:t med anmälan om den sålunda inträffade
ledigheten i denna kammare?

Med bifall till den af herr talmannen sålunda gjorda hemställan,
beslöt kammaren att till konungen ingå med anmälan om
den inom kammaren uppkomna ledighet; och blef ett i sådant afseende
på förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af
kammaren godkändt.

§ 5.

Vidare och då genom friherre G. Åkerhieltns i nästförestående
paragraf omförmälda afgång fråu Andra Kammaren en plats bland

N:o 30, 24

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag angående
anskaffande
af hästar
och fordon
för krigsmagtens
ställande
på
ki igsfot.

de af kammaren utsedde ledamöter i Riksdagens särskilda utskott
n:o 1 blifvit ledig, beslöt kammaren att nästa onsdag den 24odennes
företaga val af en ledamot i nämnda utskott i friherre Åkerhielms
ställe.

§ 6.

Herr vice talmannen, som nu öfvertog ledningen af kammarens
förhandlingar, föredrog härefter § 1, i det af lagutskottet i dess
utlåtande n:o 26 framlagda förslag till Lag angående anskaffande
af hästar och fordon för krigsmagtcns ställande på krigsfot, hvilken
paragraf var af följande lydelse:

1. Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats
om krigsmagtens ställande på krigsfot, äro egare af hästar och fordon
med de undantag, som i mom. 2 stadgas, skyldige att, när så
erfordras, till krigsbruk afstå desamma i den ordning och mot den
ersättning, som i denna lag sägs.

2. Befriade från denna skyldighet äro:

a) Konungen och medlemmar af det kongl. huset för det antal
hästar och fordon, konungen, för eget och medlemmarnes behof,
finner för godt bestämma;

b) personer tillhörande främmande magters härvarande beskickningar
och konsulat, så vida de icke äro svenska undersåtar;

c) tjenstemän, läkare och veterinärer för de hästar och fordon,
hvilka för utöfvandet af deras tjenst eller yrke äro behöfliga;

d) personer, hvilka kontraktsenligt förbundit sig att för truppernas
årliga öfningar tillhandahålla hästar samt vid mobilisering
öfverlåta dem till kronan, för det antal hästar kontrakten omfatta;

e) personer, med hvilka poststyrelsen uppgjort kontrakt om
postbefordran, för det antal hästar och fordon, som för kontraktets
fullgörande erfordras;

f) gästgifvare och skjutsentreprenörer för egna, till skjutsskyldighetens
uppehållande nödiga hästar och fordon.

I fråga härom anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Man har, som herrarna finna,
i § 1 af denna lag ålagt allmänheten skyldighet att, när så erfordras,
till krigsbruk afstå hästar och fordon, men i andra momentet
gjort vissa undantag härifrån. Man har i punkten b) af detta
andra moment från ifrågavarande skyldighet befriat personer, tillhörande
främmande magters härvarande beskickningar och konsulat,
så vida de icke äro svenska undersåtar; vidare i punkten d)
sådana personer, hvilka kontraktsenligt förbundit sig att för truppernas
årliga öfningar tillhandahålla hästar samt vid mobilisering
öfverlåta dem till kronan för det antal hästar, kontrakten omfatta;
äfvensom i punkten e) sådana personer, med hvilka poststyrelsen
uppgjort kontrakt om postbefordran, för det antal hästar och fordon,
som för kontraktets fullgörande erfordras; samt slutligen i
punkten f) gästgifvare och skjutsentreprenörer för egna, till skjutsskyldighetens
uppehållande nödiga hästar och fordon. Jag kan

Lördagen deri 20 April, f. m.

25 N:o 80.

möjligen förstå skälet till, att man gjort dessa liär uppräknade Om lag angåundantag.
Men att man i punkten a) undantagit Konungen och medlemmarne
af det kongl. huset för det antal hästar och fordon, Ko - sta/och fornungen
finner för godt bestämma, och i punkten c) tjensteman, don Jör krigsläkare
och veterinärer för de hästar och fordon, hvilka för utöf- magtens stuvandet
af deras tjenst eller yrke äro behöfliga — det kan jag ej lande på,
rigtigt gilla. Jag tycker, att lika nödvändigt som det är, att man (Forts)
undantager vissa hästar för dessa personers räkning, lika nödvändigt
borde det ock vara att taga undan ett par hästar — eller
hvilket antal man nu ville bestämma — för jordbrukarens räkning.

Ty om jag behöfver hästar för fullgörandet af andra skyldigheter’,
som enligt reqvisitionslagarne åligga mig, men icke blir i tillfälle
att begagna en enda af mina hästar, emedan de allesammans reqvirerats,
så blir det väl lika svårt för mig att fullgöra mina förbindelser
som för en tjensteman, en läkare eller veterinär att fullgöra
sina tjensteåligganden. Ja, jag vågar till och med påstå, att
vissa slags tjensteman skulle lättare kunna afstå den sista hästen än
en landtbrukare. Jag tror ej, att man bör göra en dylik skilnad.

Då man pålägger svenska nationen så stränga skyldigheter, böra
alla vara med och hjelpa till efter förmåga. Jag kan ej inse, att

det skulle i mindre mån vara det kong!, husets och de ifrågava rande

tjenstemännens än den öfriga nationens pligt att lemna det
bistånd, som kan vara nödvändigt, när olyckan står för dörren.

Jag tror derför, att denna paragraf borde återremitteras, på det
de omständigheter, jag nu tillåtit mig påpeka med hänsyn till de
i mom. 2 angifna ‘undantagen, måtte blifva bebjertade.

Herr grefve och talman! Jag yrkar på anförda skäl återremiss
af denna första paragraf.

Herr Petersson i Brystorp: Den förre talaren tycktes förmoda,
att här var fråga om, att alla hästar skulle uttagas, men
det står icke i detta förslag, huru många hästar som erfordras,

men jag har blifvit underrättad, att icke mer än 6 ä 7 procent

skulle komma att uttagas.

Att vederbörande skulle gå så hårdt åt landtbrukarne, att de
skulle taga ifrån dem alla deras hästar, tror jag icke. Ett sådant förfaringssätt
förebygges för öfrigt genom § 2 i den föreliggande lagen,
der det bestämmes, huru många hästar som skola tagas; och
jag tänker mig, att de, som äro utsedda att uttaga hästar från en
kommun, icke komma att hålla sig till en, utan komma att vända
sig till flera af denna kommuns invånare.

Hvad beträffar den anmärkning, som den förste talaren gjorde
mot mom. 2 a), har jag ingenting att deremot invända. Men angående
hans invändning mot mom. 2 c) vågar jag påstå, att han
här orätt, ty om krig inträffar, så är det påtagligt, att det behöfves
både läkare och veterinärer, som fara omkring i sina distrikt,
och då det icke är gjordt förbehåll för flera hästar, än som för
utöfvandet af deras yrke äro behöfliga, så kan jag icke förstå, att
någon ändring i denna punkt är erforderlig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

N:o 30. 26

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag ängd
ende anskaffande
af hästar
och fordon
för krigsmagtens
ställande
på
krigsfot.
(Forts.)

Herr von Krusenstjerna: Herr Petersson i Brystorp har
redan upptagit till besvarande två, af de anmärkningar, som framstälts
af en talare på skånebänken, och jag behöfver derför ej
■ sysselsätta mig med dem.

Men den förste talaren framstälde äfven en anmärkning mot
den i mom. a) stadgade befrielsen för medlemmar af det kong!,
huset från skyldigheten att lemna hästar. Med anledning deraf
tillåter jag mig erinra derom, att i alla hästanskaffningslagar, så
långt kännedomen inom utskottet sträcker sig — och man hade
ju der tillgång till en mängd reqvisitionslagar från senare tider —
öfverallt i dessa lagar finner man en dylik bestämmelse om befrielse
för statschefen och medlemmar af det kongl. huset från
skyldigheten att lemna hästar. Det finnes till och med i Frankrike,
det republikanska Frankrike, i en lag från 1870-talet en bestämmelse
om befrielse för hästar tillhörande statschefen. När eu
sådan bestämmelse återfinnes öfverallt annorstädes, ansåg utskottet,
att den ock borde finnas i den svenska lagstiftningen.

Jag tillåter mig derför hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr vice talmannen gifvits i enlighet med de gjorda
yrkandena, blef paragrafen af kammaren godkänd.

§§ 2-4

Godkändes.

För § 5 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

1. De hästar, som af kommunerna tillhandahållas, skola:

a) tara af kraftig kroppsbyggnad och mäta minst l,ss meter
bakom sadeln;

b) icke vara behäftade med fel, som förringa hästens användbarhet
som drag- eller ridhäst;

c) hafva en ålder af fyra till femton år, derest hästen uttages
såsom draghäst, och fem till tio år, derest den uttages såsom ridhäst,
dock att fullt inriden häst under fem eller öfver tio år äfven
må kunna godkännas.

Hingstar och drägliga ston må ej uttagas.

2. Hästarnes duglighet pröfvas af en mönstringskommission,
bestående af tre medlemmar, utsedde, en af militärmyndighet, en
af Konungens befallningshafvande och en af kommunen i den ordning
§ 4 bestämmer. Mönstringskommissionen biträdes af en veterinär
och en protokollsförare, hvilka af Konungens befallningshafvande
förordnas.

3. Blifva hästar kasserade eller hafva hästar, som enligt § 4
uttagits, icke blifvit vid mönstringstillfället instälda, och aflemnas
ej genast i deras ställe af kommunen andra hästar, som kunna
godkännas, eger mönstringskommissionen låta, med biträde af krono -

Lördagen den 20 April, f. m.

27 N:O 30.

betjeniagen, inom kommunen uttaga eller, der uttagna hästar icke
hlifvit instälda, i stället inköpa det bristande antalet hästar; skolande
i sistnämnda fall det belopp, hvarmed de sålunda anskaffade
hästarnes inköpspris kan komma att öfverstiga det pris, som i
medeltal blifvit åsatt de från kommunen enligt § 4 uttagna hästar,
ersättas staten af kommunen, mot godtgförelse af hästegare, som
genom försummelse att fullgöra stadgade föreskrifter vållat kommunens
utgift.

4. Med hästarne, som vid aflemnandet böra hafva skoningen
i godt skick, skall ock följa ryktdon, grimma, täcke af ylle, täckgjord,
en omgång lösa hästskor och der så ske kan, fodertornist
samt dessutom foder för tre dygn.

Efter uppläsande häraf anförde:

Om lag ängdende
anskuj
jande af hästar
och fo: -don för krigsma
g tens ställande
på
krigsfot.
(Forts.)

Herr Ivar Månsson: Såsom herrarne behagade finna, är detta
en mycket vigtig paragraf, som kan blifva mycket svår att följa.
Det är icke min afsigt att vilja motsätta mig den i annan måtto,
än att jag skulle vilja hemställa, huruvida icke denna mönstringskommission,
som här är i fråga, skulle kunna på något annat sätt
sammansättas. Det är icke allenast så, att denna mönstringskommission
skall bestämma, hvilka hästar skola uttagas, utan äfven
så, att, om de icke lemnas, kommissionen bär rätt att köpa andra
hästar för dens räkning, som skulle lemna dem. Vidare skall
samma kommission enligt paragraf 6 bestämma värdet på persedlar
och hästar samt foder och dylikt. Jag får vid sådant förhållande
hemställa, huruvida icke kammaren skulle vara benägen att
på något annat sätt sammansätta denna kommission. Vi hafva erfarenhet
utaf, hur det brukar gå, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skall för sig utse ombud. Det plägar vanligen gå så till, att, om
landshöfdingen icke har tid att resa sjelf, hvilket sällan händer, han
utser en militär eller en f. d. militär. Då det skall vara tre ledamöter
och bland dessa en militär ledamot, så blir det, om Kongl.
Maj:ts befallningshafvande utser en militär, tillsammans två militärer,
och jag undrar då, hvad den af kommunen utsedde tredje medlemmen
kan åtgöra. Jag hemställer derför, huruvida det icke kunde
vara skäl att på något sätt göra ändring häri, vare sig att man
går till väga på det sättet, att landstinget i stället för Kongl.
Maj:ts befallningshafvande utser en ledamot eller ock så, att den
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande utsedde åtminstone skall
vara en civil fackman.

Jag anhåller således, att denna paragraf måtte återremitteras
i det syfte, jag tillåtit mig framställa.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Här har yrkats en modifikation af denna paragraf i

så, måtto, att det borde vara särskildt bestämdt, att den ledamot
af mönstringskommissionen, som utses af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
skall vara en civil person. Häremot har jagickenågotattinvända.
Hvad som är angeläget är, att man icke ordnar på ett sådant sätt,
att vana försenar mönstringskommissionens sammanträde. Vidtillämp -

N:o 30. 28

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag angående.
anskaffande
af hästar
och fordon
för krigsmagtens
ställande
på
krigsfot.
(Forte.)

ningen af den lag, hvarmed vi nyss sysselsatt oss, erfordras visserligen
ett hastigt tillvägagångssätt, då tiden alltid i krig spelar
en mycket vigtig roll och lagen icke får användas utan då skynd•
samhet är af nöden. Men här, just under mobiliseringen, är det
man räknar tiden i dagar och timmar, och derför tror jag, att förslaget
att genom landstinget utse en person skulle medföra sina
olägenheter och lätt kunna försena tiden för kommissionens sammanträde.
Om man deremot stipulerar, att en civil person skall
af Konungens befallningshafvande utses att vara ledamot, är,
såsom mig tyckes, ingen skada skedd, i synnerhet som det är
ganska antagligt, att vid ifrågavarande tidpunkt det icke finnes
många militärer, som kunde vara disponibla för ändamålet.

Herr Petersson i Brystorp: Med anledning af den anmärkning,
som gjordes af herr Ivar Månsson mot lagförslaget i denna
del och hans åsigt, att det vore bäst, om här uttryckligen bestämdes
att en civil man skulle af Konungens befallningshafvande insättas
i denna kommission, vill jag erinra, att det icke är sagdt, att ensådan
person skulle åtaga sig uppdraget. Han är icke skyldig att göra det,
derigenom kunde det lätt hända, att mobiliseringen försenades och
ej skedde i rätt tid, ehuru, såsom herr statsrådet redan framhållit,
det är angeläget, att ingen tid försittes. När en kommun väljer
en person, är det väl gifvet, att det är en person, som förstår sig
på hästar. Om en militär skulle väljas, tror jag för öfrigt icke,
att det skulle vara så farligt, ty efter hvad jag hört, bruka militärer,
när de köpa hästar, betala bra, och jag tror nog, att de
skulle följa samma metod, äfven då de skulle taga ut hästar för
krigsbehof''. Jag tror således icke, att det behöfs någon ändring,
och får derför yrka bifall till utskottets förslag i denna del.

Herr Bengtsson i Gullåkra: I likhet med herr Ivar Måns son

skall jag be att få yrka återremiss i syfte att få ändring i
sammansättningen af mönstringskommissionen. Men det finnes äfven
en annan bestämmelse i paragrafen, som enligt min uppfattning
är alldeles för sträng. Der bestämmes nemligen, att mönstringskommissionen
skall pröfva hästarnes duglighet och hafva rätt
att kassera dem, samt äfven rätt att, om hästarna blifva kasserade,
på kommunens eller områdets bekostnad inköpa det bristande
antalet. Här förekommer icke alls något undantag från denna
allmänna regel för dem, som skola leverera hästar. Detta förefaller
mig alldeles för bårdt. Ty om mönstringskommissionen
får rätt att uttaga de bästa hästarna inom området, så bör, förefaller
det mig, altan rättfärdighet vara uppfyld från allmänhetens
sida och mönstringskommissionen icke hafva rätt att på min bekostnad
köpa upp andra hästar, hvilka det ålägges mig att betala.
Jag må upprigtigt bekänna, att detta enligt min mening är den
värsta bestämmelsen i hela lagen. Jag är nog i det hela vänligt
stämd mot dessa lagar och vill gerna att reqvisitionslagar skola
komma till stånd i det syfte man tänkt sig, men jag tycker, att
man också bör tänka på att icke gå för långt och lägga allt för

Lördagen den 20 April, f. m.

29 N:o SO.

svåra bördor på allmänheten och att, då jag lemnar det bästa, Om lag angå
jag har, jag väl också bör vara fri från vidare skyldigheter. Jag mde a,lskab•
yrkar alltså återremiss, då jag anser, att man bör taga detta i ^star‘och fmbetraktande
och söka sätta in i lagen någon bestämmelse, som don för kriga
skyddar personer från att åläggas sådana kostnader. magtens stål

laude på

Häruti instämde herrar Lundell, Hammarskjöld, John Olsson, krj9sJot
Ola Bosson Olsson, Larsson i Berga, Mallmin, Jansson i Djursätra, *- ort“''
Olsson i Kyrkebol och Eriksson i Elgered.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Brystorp: Jag förvånar mig ej öfver, att
den senaste talaren gjorde en sådan anmärkning som den sist berörda
mot ifrågavarande paragraf. Ty inom utskottet var den
föremål för särskild uppmärksamhet just i det af herr Bengtsson
omnämnda afseendet. Jag frågade der öfriga ledamöter, om den
ej kunde misstydas. Men då jag läste den noga, fick jag den öfvertygelsen,
att det ej är så farligt, som herr Bengtsson nämnde.

Eör det första har kommissionen ej rätt att inköpa någon häst i
annat fall, än att häst, som vederbörligen uttagits, icke blifvit instäld.
För det andra har kommissionen ej rätt att affordra en
kommun andra hästar än sådana, som finnas inom kommunen.

Sålunda har kommissionen ej rättighet att inköpa häst annat
än vid tredska, då häst, som uttagits, icke blifvit aflemnad.

Hvad åter beträffar kasserandet, tror jag, att utskottet insatt
under a) i mom. 1 en bestämmelse, som gör, att det ej går så
lätt för sig att kassera uttagen häst. Det står der, att hästarna
skola “vara af kraftig kroppsbyggnad och mäta minst 1,38 meter
bakom sadeln.“

När en uttagen häst har minst denna höjd, tror jag, att kommissionen
skall få svårt att kassera den.

Jag anser derför, att det ej är farligt att taga paragrafen i
det skick den har. Om paragrafen återremitteras till utskottet,
tror jag icke, att det ändå blir den ringaste ändring deri.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr vice talman, mine herrar!

Äfven jag skall anhålla att få yrka återremiss af denna paragraf.

1 likhet med dem, som förut gjort det, skulle jag vilja hafva en
förändring i kommissionens sammansättning.

Med afseende å uppköpet af hästar står tydligt i mom. 3:

»aflemnas ej genast i deras ställe af kommunen andra hästar, som
kunna godkännas, eger mönstringskommissionen låta, med biträde
af kronobetjeningen, inom kommunen uttaga eller, der uttagna
hästar icke blifvit instälda, i stället inköpa det bristande antalet
hästar». Finnas ej inom kommunen dugliga hästar, utan sådana
måste uppköpas på annat håll, kan det emellertid blifva betänkligt
nog. Man tänker sig kommissionens sammansättning, tre
stycken blott, och deraf en civil person. Således kunna allmänhetens
intressen derigenom komma att i betänklig grad lida. Jag får

N:o 30. 30

Lördagen den 20 April, f. m.

Om lag angående
anskaffande
af hästar
och fordon
för krigsmagtens
ställande
på
krigsfot.
(Forts.)

derför anhålla om återremiss, på det lagutskottet må taga äfven
denna omständighet i noggrant öfvervägande.

Herr Petersson i Brystorp: Jag har ej mycket att tillägga
till hvad jag anförde, då jag nyss hade ordet. Jag vill blott upplysa,
att Första Kammaren redan antagit hela lagen, och då hemställer
jag, om någon återremiss bör komma i fråga. Hvad särskilt
denna paragraf angår, tror jag ej, att en återremiss skulle
leda till ändring. Laser man den noga och gifver akt på dess
innehåll, lär man väl ock få medgifva, att det ej är farligt att
antaga den.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag ber om ursäkt, men ehuru
jag noga genomläst paragrafen, kan jag icke tolka den så som den
näst föregående talaren. Jag ber att få läsa upp ifrågavarande
del af paragrafens tredje moment: »Blifva hästar kasserade eller
hafva hästar, som enligt § 4 uttagits, icke blifvit vid mönstringstillfället
instälda, och aflemnas ej genast i deras ställe af kommunen
andra hästar, som kunna godkännas, egen mönstringskommissionen
låta, med biträde af kronobetjeningen, inom kommunen
uttaga eller, der uttagna hästar icke blifvit instälda, i stället inköpa
det bristande antalet hästar». Nu är visserligen sant, att,
som herr Petersson i Brystorp säger, om hästar blifva kasserade,
kommissionen icke eger verkställa inköp för antalets fyllande,
utan har att uttaga inom kommunen i de kasserades ställe andra
hästar. Men om man redan vid första uttagningen tagit de bästa
hästar, som finnas inom kommunen, men dessa blifvit kasserade,
hvad tjenar det då till att gå tillbaka och taga ut andra, som
icke äro bättre? Då eger kommissionen i alla fäll rätt att köpa
hästar på kommunens bekostnad. Så har jag läst momentet, och
jag kan ej tänka, att det kan tolkas på annat sätt, för så vidt
man gör den förutsättningen, att inom ett visst område de bästa
hästarne uttagits första gången. Kommissionen kan då ej gå tillbaka
och taga sämre hästar.

Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr von Krusenstjerna: Ehuru herr Petersson i Brystorp
redan erinrat derom, vill jag upprepa, att, såvidt jag förstår, den
af den senaste talaren påyrkade ändringen redan vidtagits af lagutskottet.
Enligt Kong!." Maj:ts förslag skulle ju i två fall en
kommun kunna åläggas att ersätta kostnad för inköp af hästar
från annat håll, nemligen dels om hästar kasserades, och dels om
tredska egde rum. då uttagna hästar skulle inställas. Som kammarens
ledamöter behagade finna, har detta blifvit ändradt så, att
endast i händelse tredska eger rum, då hästar skola lemnas, kommissionen
har att inköpa det bristande antalet på annat håll. Vid
sådant förhållande och då, såsom herr Petersson i Brystorp erinrat,
det icke kan komma i fråga att taga ut andra hästar, än
som finnas inom kommunen, synes mig med den ändring, som lagutskottet
vidtagit i den kong!, propositionen, allan rättfärdighet

31 N:o SO.

Lördagen den 20 April, f. m.

vara uppfyld. Och då denna paragraf redan lär vara oförändradt Om lag angåantagen
af Första Kammarens ledamöter, hemställer jag, om det tndt anskaf
kan vara skäl att återremittera den i stället för att antaga den, ^a.nde "/f*''
sådan den lyder i utskottets förslag. derför kri^s niagtens

stål*

Herr Ivar Månsson: Vid det förhållande, att Första Kam- ''^n-deglf
maren antagit paragrafen oförändrad och då jag håller på och (Forte.)
och lifligt önskar vidtagande af en förändring i afseende å kommissionens
sammansättning, skall jag be att i stället för att yrka
återremiss få formulera mitt yrkande på det viset, attjag hemställer,
att mom. 2 af § 5 må erhålla följande lydelse: “Hästarnes
duglighet pröfvas af en mönstringskommission, bestående af tre
medlemmar, utsedde, en af militärmyndighet, en, civil person, af
Konungens befallningshafvande och en af kommunen, i den ordning
§ 4 bestämmer", o. s. v.

Öfver!äggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr vice talmannen propositioner dels på godkännande
af paragrafen oförändrad, dels på godkännande af densamma med
den af herr Ivar Månsson föreslagna ändring och dels slutligen på
återremiss; och fann herr vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Herr John Olsson
begärde likväl votering, hvilken ock, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på återremiss, företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den som bifaller lagutskottets förslag till lydelse af § 5 i
föreliggande förslag till lag angående anskaffande af hästar och
fordon för krigsmagtens ställande på krigsfot, röstar

Ja;

Oen, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att till lagutskottet återremittera
nämnda paragraf.

Omröstningen visade Ilo ja mot 86 nej, hvadan paragrafen
blifvit af kammaren godkänd, sådan den af utskottet föreslagits.

Återstående §§ 6—9 äfvensom rubriken godkändes.

Slutligen förklarades utskottets i utlåtandet gjorda hemställan
vara besvarad genom kammarens vid föredragning af de särskilda
lagförslagen fattade beslut.

Ji:o 30. 32

Lördagen den 20 April, f. m.

§ 7.

Om förändradt
och

pmsiowrings- Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens ansätt
för sjöfolk dra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20, i anledning af väckt förslag
och deras om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om utredning och förhustrur.
siag j fråga om förändradt och förbättradt pensioneringssätt för
sjöfolk och deras hustrur.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af den inom Andra Kammaren
i förevarande ämne af herr J. E. Behmcr afgifna motion, n:o
154, hemstälde utskottet i detta utlåtande:

“att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda frågan om förändradt och förbättradt
pensioneringssätt af sjöfolk och deras hustrur och derom
framlägga förslag vid en blifvande riksdag.“

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Hedin: Uti den motion, som föranledt detta utskottsutlåtande,
talar motionären icke uteslutande om sjömanshusen,
utan också om handelsflottans pensionsanstalt, hvilken ju såsom
bekant underhålles med anslag af statsmedel. Motionären har till
och med sjelf förutsett, att ytterligare bidrag af statsmedel skulle
för ändamålet komma i fråga. Häraf torde vara klart, att motionären
bort väcka sin motion inom sådan tid, att ärendet hade kunnat
hänvisas till statsutskottet, dit det obestridligen med rätta
hörer, icke blott, såsom jag nyss påpekade, med hänsyn till ämnets
natur, utan äfven derför, att dithörande ämnen förut handlagts
af statsutskottet. Men den omständigheten, att ärendet, formelt
taladt, icke undergått sådan behandling som vederbort, är emellertid
icke den enda anledningen, hvarför jag för min del anser rigtigast,
att kammaren afslår utskottets hemställan. Motionärens förslag
innehåller absolut icke någon den ringaste belysning af ämnet,
och hvad utskottet här har gjort, är att formulera en hemställan
till kammaren att för sin del besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga denna fråga om
hand. Men det kan omöjligt vara rigtigt att uti en sak, deri sedan
länge en efter min tanke fullständig och uttömmande utredning
föreligger, handlöst kasta ifrån sig frågan till Kongl Maj:t
och bedja Kongl. Maj:t, att han skall föreslå någonting utan någon
anvisning från Riksdagens sida om hvad Riksdagen i denna
sak tänker och utan ens ett försök att påpeka de hufvudsakligaste
punkterna i frågan till ledning för Kongl. Maj:ts åtgöranden, deraf
följden lätt kan blifva, att, om Kongl. Maj:t, utan någon kännedom
om hvad Riksdagen i ämnet tänker, utarbetar ett förslag och kommer
in till Riksdagen med detsamma, all utsigt förefinnes att Riksdagen
säger: nej, något sådant hade vi aldrig tänkt.

Nu är det alldeles icke i någon mån utskottets fel, att det
icke har framstält något förslag till uttalande från Riksdagens

33 N:o 30.

Lördagen den 20 April, f. m.

sida om den retning i hvilken eu reform af de ifrågavarande in- Om förstitutionerna
borde ske, ty utskottet har icke dertill haft befogen- ändradt och
het, då utskottet icke kunde, åtminstone hvad klämmen angår,
utöfver motionärens egen hemställan, utan detta är helt och hk\-sätt för sjöfolk
let motionärens eget fel, då han icke ens brytt sig om att i nå- och deras
gon mån taga reda på den faktiska utredning af ärendet, som i hustrur.
flera år varit i tryck tillgänglig, och som sedermera ökats med ett (Forts''->
sakrikt utlåtande, afgifvet af offentlig myndighet på befallning af
Kongl. Maj:t.

Man skulle visserligen kunna säga, att sådana frågor kunna
förekomma, der man har en allmän känsla af att det på något
vigtigt område står illa till, och då Riksdagen kan anses ursäktad,
om den utan vidare omständigheter hos Kongl. Maj:t anhåller om
en utredning och ett förslag, ehuru Riksdagen icke sjelf kan till
Kongl. Haj:ts ledning gifva någon anvisning i hvilken rigtning arbetet
bör gå. Sådana frågor kunna förekomma, men här kan Riksdagen
icke skylla ifrån sig på en sådan kasus, ty sedan lång tid
föreligger en efter mitt förmenande alldeles tillräcklig utredning
af alla denna frågas faktiska element, och då är det verkligen
icke tillbörligt, att Riksdage nutan att taga någon kännedom derom
så der handlöst kastar frågan ifrån sig och ber, att Kongl. Maj:t
skall gissa sig till hvad Riksdagen icke sjelf vet. Det är påtagligt,
att Riksdagen icke nu har någon opinion om rätta sättet för
ombildningen af sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt,
men då bör Riksdagen först på basis af det material, som finnes
och som efter min tanke är tillräckligt söka skaffa sig en sådan
opinion, icke i alla detaljer, men så, att, Riksdagen kan utpeka den
hufvudsakliga rigtning, i hvilket reformarbetet bör gå.

Det har åtskilliga gånger klagats öfver att Riksdagen ingått
till Kongl. Maj:t med framställningar, deri Riksdagen icke varit i
tillfälle att uttala någon annan mening än en sådan, der alldeles
obestämd känsla af att, som det heter, “någonting bör göras“, men
man har också anmärkt, att detta är ett missbruk, som kan blifva
farligt för Riksdagen sjelf, derför att Riksdagen riskerar att Kongl.

Maj:t icke vid Riksdagens framställningar fäster det afseende som
vederbör.

Skulle nu någon påstå, att den sakliga utredning, som i ämnet
redan föreligger dels i följd af Kongl. Maj:ts remiss af en likartad
fråga, väckt af statsrevisorna, till den första arbetareförsäkringskomitén,
dels ock genom af Kongl Maj:ts infordrade utlåtanden
från vederbörande embetsmyndigheter, skulle någon påstå, säger
jag, att denna faktiska utredning icke är tilllräklig, ja, då skulle
man åtminstone, när man begär utredning, säga, i hvilka hänseenden
den redan befintliga icke är tillfredsställande och behöfver
kompletteras, men icke heller något sådant har man sagt. Motionären,
som icke ens haft någon kännedom om denna utredning,
har naturligtvis icke gjort någon anmärkning mot den, och icke
heller utskottet har gjort det; men att begära en utredning, när
utredningens alla element finnas, eller då man åtminstone icke
kan påpeka, att det material, som finnes, är otillfredsställande, det

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 30. 13

N:0 80. 34 Lördagen den 20 April, i m.

Om för- kan icke vara passande, och att komma till Kong]. Maj:t och säga:
ändradt och “Tåg detta om hand. Vi tro, att något bör göras, men vi hafva
furbättradt gjelfva icke någon mening om hvad som bör göras, och vi hafva
icke någon sådan mening, derför att vi icke tagit kännedom om
och deras de källor, ur hvilka vi kunna bilda oss en åsigt" — detta är icke
hiwtrur Riksdagen värdigt.

(lorta.) Ru har jag mig bekant genom upplysningar från enskilda

ledamöter i denna kammare, att meningen lärer vara att vid nästa
riksdag å nyo upptaga denna fråga under sådan form, att det blir
möjligt för Riksdagen att .efter tagen kännedom om den utredning,
som förefinnes, och om de hufvudsakliga synpunkter, som höra
komma i fråga vid bedömande af denna sak, ingå till Kongl. Maj:t
med en framställning, deri Riksdagen kan uttala sig i hufvudpunkterna
om den rigtning, i hvilken Riksdagen anser, att frågan kan
lösas. Under sådana förhållanden skulle antagandet af detta mycket
vaga, ja, rent af innehållslösa förslag, om det mot förmodan
skulle vinna kammarens bifall, icke gagna saken, utan blott skada
den, ty deraf blefve följden, att Kongl. Maj:t finge en anmodan
från Riksdagen, om hvars verkliga syfte Kongl. Maj:t endast kunde
göra gissningar, och att. när frågan komme bättre förberedd fram
vid nästa riksdag, man från alla håll skulle svara: det kan ju''
icke komma i fråga att skrifva till Kongl. Maj:t 1896, då vi redan
gjort detta 1895.

På dessa i korthet anförda skäl, herr talman, anhåller jag,
att kammaren icke måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Boethius: Herr vice talman, mine herrar! Hvad angår
frågan om formen för denna motions behandling — huruvida den
bort hänvisas till statsutskottet eller till detta utskott — är det
något som rörer kammaren och icke utskottet. Kammaren har beslutit
att hänvisa den till utskottet, och då har utskottet ansett
sig skyldigt att behandla frågan efter bästa förmåga.

Det anmärktes, att utskottets förslag är mycket vagt. Det
är mycket sant att så är förhållandet, men det har icke varit utskottet
möjligt att komma fram med mera detaljerade bestämmelser,
på den grund att motionen icke har gifvit anledning dertill,
och det är ju en vedertagen regel, att ett tillfälligt utskott icke
eger att gå utom en motion. Jag skall anföra ett litet exempel.
Motionären har i sin motivering talat om önskvärdheten af att
denna fråga snart löses. Utskottet har ansett, att, då alla myndigheter
tyckas vara öfverens om, att denna fråga om sjömäns
pensionering bör lösas oberoende af den allmänna pensioneringsfrågan,
just en hastigare behandling skulle kunna vinnas, derigenom att
man anmodade Kongl. Maj:t att taga frågan om hand oberoende
af den allmänna pensioneringsfrågan. Men då motionären icke
yrkat på något sådant, har utskottet icke ansett sig berättigadt
att sätta in detta i klämmen, utan nöjt sig med att i motiveringen
framhålla det såsom sin åsigt.

Den ärade talaren på stockholmsbänken ansåg, att en ganska
tillfredsställande utredning förelåg angående denna pensionerings- .

Lördagen den 20 April, f. m.

35 N:o SO.

och deras
hustrur.
(Forts.)

fråga, och att man vid sådant förhållande icke borde komma och Om förbegära
en utredning eller åtminstone att man borde påpeka, i ändradtoch
hvithet hänseende den nu föreliggande utredningen icke är uttöm- förbättra^t
mande. Hvad det senare angår, har utskottet af förutnämnda för-SS
mella skal vant hindradt från att göra detta i klämmen. Hvad ^ W
åter beträffar den frågan, huruvida den föreliggande utredningen
ar uttömmande, måste jag vara af olika åsigt med den ärade talaren.
bom herrarna finna af utskottsbetänkande^ finnes det för närvarande
två slag af understödssätt för sjömän, det ena genom sjömanshusen
och det andra genom pensionskassan. 1884 års arbetareförsäkringskomité
har lemnat en efter min uppfattning mvcket
förtjenstfull utredning om dessa båda institutioner, och det är
också af denna utskottet i sin framställning hufvudsakligen begagnat
sig. Denna utredning har med afseende å sjömanshusen, bland
annat, ådagalagt det oegentliga deri, att dessa sjömanshus nu få
ombestyra vissa statsfunktioner, under det att de underhållas en*
enski^a medel. På grund deraf ansåg komitén, att ett

statsbidrag borde lemnas till sjömanshusen, och skedde det, så
blefve derigenom en del af sjömanshusens inkomster, så att säga,
lediga för att användas till pensionering Ja, detta är en utredning
angående den ekonomiska frågan, hvilken jag för min del
gillar och fullt. ansluter mig till, och jag tror också, att utskottet
i_ sin helhet gjort detta, såsom äfven synes af utskottets motivering,
men utskottet har naturligen icke kunnat framlägga något
förslag om ett dylikt statsbidrag. Men det är icke blott fråga om
sjömanshusen, utan äfven om pensionskassan, och det är hufvudsa.
ken,^ ty skulle en pensionering komma till stånd, skulle det väl
ske på det sättet, att den nuvarande pensionskassan ombildades
till en allmän pensionsfond för sjömän, hvarvid man kunde tänka
sig, att den kunde få bidrag från sjömanshusen eller att sjömanshusens
understödsfond skulle kunna öfverflyttas dit. Men här anser
jag för min del, och jag tror, att det äfven är utskottets uppfattning,
att tillräcklig utredning ännu icke förefinnes, ty upprättandet
af en dylik pensionskassa kräfver tydligen förberedande
statistiska undersökningar, som, såvidt jag vet, ännu icke äro
gjorda, angående pensionernas belopp och dvlikt, och en sådan
utredning anser jag omöjligen kunna göras af Riksdagen eller något
dess utskott, ty dertill fordras fackmän på de statistiska beräkningarnas
område.

Men äfven en annan utredning torde böra åstadkommas, nemligen
om hvilka af sjömanshusens fonder, som kunna på detta sätt
öfverflyttas till den nya pensionsanstalten, ty detta är ännu icke
klargjordt. En del åt dessa fonder äro till exempel donationsfonder,
och vid den undersökning, som verkstäldes af arbetareförsäkringskomitén,
blef det icke utredt, huru stor del deraf kunde
användas för sådant ändamål. Utskottet har naturligtvis icke
kunnat utreda detta, ty utskottet har ej haft befogenhet att inhemta
nagra upplysningar från de respektive sjömanshusen. Således
föreligga verkligen hår två saker, som behöfva utredas, nemligen
först och främst frågan om pensionsbeloppen och pensione -

N:o 30. 36

Lördagen den 20 April, f. m.

Omför- ringens omfattning, hvilket sker genom statistiska undersökningar,
lätt °dt ock derefter frågan om hvad som af sjömanshusens tillgångar
pensionerings- kunna för ändamålet användas. Om kammaren nu skulle antaga utsätt
för sjöfolk skottets förslag, så anser jag, att kammaren derigenom icke gjort
och deras annat än begärt, att Kongl. Maj:t ville utreda just dessa frågor,
Ausii-ur. gom är0 outredda, men som för ändamålet behöfva utredas. Vill
or 3'' kammaren emellertid icke antaga detta förslag, utan uppskjuter
frågan till en annan riksdag, så är ju derigenom icke någon stor
skada skedd, men i ett afseende anser jag det likväl vara beklagligt,
nemligen för dessa sjömän, som nu äro mycket intresserade
af denna pensionsfrågas framgång, och som, i händelse kammaren
antoge detta förslag, skulle deri se en välvilja och ett intresse
för deras sak. Jag vill ock påpeka, att kammaren derigenom icke
på något sätt bundit sig att gifva något statsbidrag, ty utskottet
har uttryckligen sagt, att frågan om ett blifvande statsbidrags
storlek måste bero just på denna statistiska undersökning. Jag
anser således i olikhet med den ärade talaren, att det icke föreligger
tillräcklig utredning, utan att sådan behöfves just om dessa
två saker eller angående sjömanshusens fonder och gränserna för
pensioneringen, afgifternas storlek och sådant, och jag anser äfven,
att, om kammaren antager utskottets betänkande, kammaren derigenom
låtit Kongl. Maj:t förstå, att det är just en sådan utredning,
som man önskar, fastän det af formella skäl icke varit möjligt
för utskottet att i klämmen bestämdt uttala en sådan uppfattning.

På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Persson i Killebäckstorp instämde häruti.

Herr Behmer: Herr vice talman! Jag skall fatta mig kort
i saken. Jag kan icke finna annat, än att den förste talaren målade
i något för mörka färger, då han motiverade sitt yrkande om
afslag å utskottets hemställan.

Det är egentligen två saker, som han anmärkte och som skulle
göra motionen oförtjent af kammarens bifall. Den första var, att
i motionen icke angifvits grunden och sättet, hvarpå pensioneringen
skulle ske, utan att man komme till Kongl. Maj:t med en begäran,
som hvilade på alldeles lös grund. Man kände sig orolig i ett
visst afseende och ville hafva något gjordt, men utskottet sade
icke, i hvilken rigtning man ville, att Kongl. Haj:t skulle utreda
denna sak. Jag kan ju erkänna, att motionen är något löst ihopkommen,
men det finnes dock något i klämmen, som antyder det
sätt, hvarpå man tänkt sig gå till väga, nemligen att sjömanshusens
och handelsflottans pensionsanstalts kassor skulle användas till
dessa pensioner, och det är ju den ekonomiska sidan af saken,
som det först gäller.

Den andra anmärkningen afsåg påståendet, att detta ärende
skulle vara förut tillräckligt utredt, ty, säges det, man behöfyer
blott taga reda på den utredning, som sedan verkstälts, särskilt

37

Lördagen den 20 April, f. m.

af den arbetareförsäkringskomité, som afgaf sitt betänkande 1886. Om/deja,
om så vore förhållandet, då vore naturligtvis denna motion ändradtoch
alldeles öfverflödig, för såvidt den ej blott afsåge att påskynda f°rbättradt
saken, men herr Boethius har nu påvisat, att ärendet icke är fuW-lTttför sjöfolk
ständigt utredt, och Kongl. Maj:t har sjelf sagt detsamma. Om och deras
herrarna se efter i den kong!, propositionen om arbetareförsäk- hustrur.
ringen, så finna herrarne, att Kongl. Maj:t der säger, att orsaken, (Fortf0-

hvarför han uteslutit frågan om sjömäns pensionering från den
öfriga arbetareförsäkringsfrågan, är den, att han först ville hafva
en närmare utredning om denna sak. Detta står tydligt att läsa
der, och när Kongl. Maj:t sjelf säger detta, så måste man väl erkänna,
att frågan icke är utredd.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan vill blott
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Jag ber att, för den händelse att
detta icke tillräckligt tydligt framgick af mitt förra anförande, få
ytterligare_ förklara och betona, att jag icke mot det tillfälliga
utskottet rigtat något som helst klander i något afseende. Jag har
vid ett föregående tillfälle erkänt och trodde mig icke behöfva
upprepa det i dag, då det gäller ett alldeles likartad! förhållande,
att utskottet icke kan klandras, derför att utskottet har ansett sig
skyldigt att behandla en till utskottet remitterad motion, äfven
om utskottet käft några dubier om sielfva remissens grundlagsenlighet.
Jag bär vidare i dag uttryckligen erkänt, att utskottet
icke kunde i sin hemställan ''gå utöfver klämmen i motionärens
förslag, och jag fritager således helt och hållet utskottet från
alla de anmärkningar, som jag framstält i detta ämne. Utskottet
bar till och med — jag vill öppet erkänna det — gjort mera än
hvad man hade rätt att under sådana förhållanden af utskottet
förvänta, då utskottet förebragt en väl och nätt hopkommen öfversigt
öfver ämnet, hvartill, jag får säga det, månget utskott under
förhandenvarande omständigheter alls icke skulle funnit sig föranlåtet.

Men då den ärade utskottsordföranden säger, att det väl icke
är någon så stor skada, om man uppskjuter ärendet till en följande
riksdag, så vill jag förändra detta uttryck derhän, att det
är en verklig skada, om kammaren nu skulle antaga och möjligen
i Andra Kammarens spår äfven Första Kammaren godkänna en
så alldeles innehållslös skrifvelse till Kongl. Maj:t, ty det är alldeles
klart — det behöfver jag icke försäkra, det veta kammarens
samtliga ledamöter förut — att, om frågan, såsom meningen är,
tages upp i sådant skick vid nästa riksdag, att Riksdagen kunde
med sakkännedom framlägga sin åsigt om ärendets rätta behandling
och lösning, åtminstone i hufvudpunkterna, man då skall
svara: det är rent omöjligt att nu igen skrifva till Kongl. Maj:t
i denna sak, då Riksdagen redan förra året aflat en skrifvelse.

Derför är det i sakens eget intresse, som jag önskar, att man
måtte låta den få anstå till nästa år, och detta kan icke vara beklagligt
för dessa sjömän, som efter utskottsordförandens yttrande

N:o 30. 38

Lördagen den 20 April, f. m.

Omför- följa denna sak med uppmärksamhet, ty man gagnar dem mera
Törbättrådt Senom att ieke nu .ingifva dem alldeles falska förhoppningar, och
pensionering*- nnnorlunda är det icke bevändt med en sådan skrifvelse till Kongl.
sättjör sjöfolk Maj:t som den ifrågasatta. Bättre är det att uppskjuta saken
och deras och se till, att Riksdagen nästa gång affärdar en skrifvelse, så be(FortT)
skaffa(^> att> när derpå baseras ett förslag af Kongl. Maj:t och
detta kommer in, det då har någon utsigt att med eller utan förändringar
blifva af Riksdagen antaget. Man försenar icke frågans
lösning genom det tillvägagåendet, utan tvärt om.

Vidare ber jag att mot den ärade utskottsordföranden få erinra
derom att, om Kongl. Maj:t, som förehaft frågan och som
uppenbarligen redan skilt den från frågan om den allmänna ålderdomspensioneringen,
anser för ändamålet någon ytterligare utredning
behöflig, det väl är Kongl. Maj:t, som skall''bedöma hvad det
är för en utredning, som erfordras.

Icke böra vi väl skicka en skrifvelse till Kongl. Maj:t och
låta honom gissa hvilken utredning det är, som Riksdagen anser
behöfvas för ett ändamål, som Riksdagen ännu icke har någon
åsigt om. Jag kan derför icke annat än fortfarande afstyrka bifall
till utskottets hemställan, då jag tror, att det är i de personers
intresse, hvilka frågan rör, att den får hvila till ett annat år.

Herr Mel in: Jag skall icke tillåta mig att ingå i något be dömande

af den formella sidan af saken. Men då jag anser, att
denna fråga är af stor vigt för dem, den rör, skall jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag-. Det är nog icke så, som den
siste talaren sade, att den statistiska utredning, som rörande sjöfolkspensioneringsfrågan
förefinnes, är tillräcklig. Jag tror fasthellre,
att den är i hög grad ofullständig. Denna fråga bar
under de senare åren varit särskildt uppmärksammad af de sjöfartsidkande
från många håll, men man har icke kunnat komma
till något godt resultat i afseende på densamma, såsom man äfven
sett af de möten, som för detta ändamål hållits. Det händer ofta,
att pensionstagarne i de 3 första klasserna få vänta 4 ä 5 år,
innan de pensioner, till hvilka de äro berättigade, utfalla. Det
synes derför vara af mycket stor vigt, att en undersökning af
denna fråga snart företages; och jag tror, att det icke är någon
annan än Kongl. Maj:t, som i detta afseende kan åstadkomma den
utredning, som erfordras, särskildt med hänsyn till den statistik,
som måste anskaffas. Utskottet har äfven påpekat den svårighet,
som vållas af den omständigheten att sjömanshusen ofta hafva
fonder, som icke kunna användas för andra ändamål, än donationsbrefven
bestämma, och sålunda icke kunna öfverlemnas till den
störa pensionsanstalten, hvilket förhållande gör, att man vid hvarje
sjömanshus måste företaga en vidlyftig utredning. För öfrigt vill
jag icke längre upptaga kammarens tid i denna fråga, utan vill
endast hemställa, att kammaren måtte godkänna det slut, hvartill
utskottet kommit.

Med herr Melin förenade sig herrar Svensson från Karlskrona,

Lördagen den 20 April, f. m.

39 Ji;o 30.

Schönbeck, Högstedt, Grundelig Petri, Johansson i Bastholmen, Lillieliöök,
Zetterstrand och Nilsson i Tönnersa.

Herr Boöthius: Jag har icke uppfattat den ärade repre sentantens

på stockholmsbänken första yttrande såsom någon anmärkning
mot utskottet; men jag ansåg mig likväl skyldig att för
kammaren klargöra, hvad som förmått utskottet att behandla denna
fråga, såsom det gjort. Med anledning af denna talares senaste
yttrande skall jag be att få framföra utskottets tacksamhet för
hans välvilliga ord om utskottets arbete. Men hvad sjelfva hufvudsaken
beträffar, kan jag dock icke vara ense med honom. Yore
det så, att jag kunde tro, att man genom ett antagande af utskottets
förslag skulle skada den sak, om hvilken här är fråga —
och det blefve ju händelsen, i fall icke Kongl. Maj:t skulle förstå,
hvad det är, som behöfver utredas — skulle jag mycket gerna
vara med om att offra utskottets uppfattning. Men det är just
häri, som jag är af en olika mening med den ärade talaren. Jag
anser det nemligen vara alldeles klart och tydligt påvisadt, hvad
det är för utredning, som är erforderlig. Det är dels en utredning
af de statistiska förhållandena i afseende på sjöfolks pensionering
och dels en utredning rörande sjömanshusens fonder. Således kan
jag icke finna, att. om utskottets förslag antages, vi komma att
skrifva till Kongl. Maj:t om något obestämdt. Jag tror icke alls,
att en skrifvelse till Kongl. Maj:t i enlighet med utskottets hemställan
kommer att skada saken, utan tvärt om gagna densamma,
och jag tror detta af flera skäl. Det tyckes mig framgå af åtskilligt,
att frågans ställning nu är sådan, att Kongl. Maj:t genom
att ur lagförslaget om allmän ålderdomsförsäkring utesluta sjömansklassen
haft för afsigt visserligen att egna uppmärksamhet
åt denna fråga, men att likväl skjuta den åt sidan, till dess den
stora pensionsfrågan blifvit löst. Under sådana förhållanden skulle
det ju kunna bända, att frågan om sjömännens pensionering blefve
uppskjuten till en ganska aflägsen framtid; och det är detta, som
utskottet velat förhindra. Då denna fråga för öfrigt icke står i
något organiskt sammanhang med den allmänna pensioneringsfrågan,
har utskottet också ansett, att den bör kunna lösas oberoende
af denna senare fråga. Antager derför kammaren och
sedan .Riksdagen utskottets förslag, synes mig detta innebära, att
Riksdagen låter Kongl. Maj:t veta, att Riksdagen önskar, att
denna fråga snart företages till behandling och icke sättes efter
den andra frågan. Det är ett sådant uttalande från Riksdagens
sida, som jag anser vara af verkligt stor nytta, och jag ber derför
att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Det är möjligt, att Kongl. Maj:t är mycket

mera skarpsinnig än jag trott, och jag vill d rför icke bestrida
ordförandens i det tillfälliga utskottet mening, att Kongl. Maj:t
skulle kunna gissa sig till, hvilken utredning det är, som Riksdagen
anser nödig. Men jag frågar likväl: hvad vet Kongl. Maj:t
om det förslag, som Riksdagen — i fäll utskottets hemställan bi -

Om förändradt
och
förbättradt
pensionering utsått
för sjöfolk
och deras
hustrur.
(Forts.)

>T:o 30. 40

Lördagen den 20 April f. m.

Omför- falles — ber, att Kong]. Maj:t skall framlägga? Härom är det
ändradt och åtminstone alldeles otvifvelaktigt, att Kongl. Maj:t icke kan hafva
pensionerings- ^en allra minsta aning. Vore det då icke för sakens framgång
sätt för sjöfolk bättre, att Kongl. Maj:t vid uppgörandet af ett eventuelt förslag
och deras hade några af Riksdagen uttalade allmänna grunder att rätta sig
hustrur, efter? Skulle det icke då, när Kongl. Maj:t framkomme med sitt
(Forts.) förlag, finnas större säkerhet för att frågan blefve löst? Det är
detta, jag afsett, när jag framhållit, att de, som icke vilja försena
frågans lösning, nu icke böra antaga utskottets förslag.

Herr Johansson i Bastholmen: Ehuru jag delar utskottets

åsigt om nödvändigheten af ett bättre pensionsväsende för våra
sjöfarande och sålunda kan vara med om det slut, hvartill utskottet
kommit, kan jag dock icke instämma i utskottets motivering,
emedan jag tycker densamma var för svag.

Såsom af utskottets betänkande framgår, hafva vi dels en
pensionsanstalt här i Stockholm, gemensam för alla svenske sjöfarande
på utrikes ort, och dels pensionsanstalter i hvarje sjömanshusdistrikt.
Den förra pensionsanstaltens medel äro otillräckliga,
så att den icke kan uppfylla sitt ändamål. Sjömanshusens inkomster
åter bestå dels af s. k. tonafgifter och dels af afgifter,
som med vissa procent utgå af sjömännens aflöning. Till följd
häraf äro dessa sjömanshuskassors tillgångar mycket olika. I
sådana distrikt, der man har stor export på utlandet, äro naturligtvis
inkomsterna större än inom andra distrikt, der exporten är
ringa eller ingen. Nu kan det hända, att på första stället, der
man har en stor kassa, ett litet antal sjömän finnes, under det
att på det andra stället, der medlen äro obetydliga, antalet sjömän
kan vara mycket stort. Det synes då helt naturligt, att man för
att få likformighet i pensionsväsendet till stånd borde sammanslå
dessa kassor till en gemensam kassa och förlägga den till den
stora pensionskassan i Stockholm. Derigenom skulle också utan
tvifvel stora besparingar i administrationskostnaderna kunna göras.
Af utskottets betänkande finna vi, att förvaltningskostnaderna för
1884 uppgingo till omkring 100,000 kronor eller i det närmaste
till lika stort belopp som det till understödstagarne utdelade beloppet.
Jag tror derför, att genom de besparingar, som skulle
uppstå, om inkomsterna gingo till en kassa, medlen med säkerhet
skulle räcka till att på ett tillfredsställande sätt ombestyra pensioneringen,
utan att statsbidrag i någon nämnvärd mån behöfde
anlitas. Det är detta jag skulle hafva önskat att finna kraftigare
betonadt i utskottets motivering. Men då jag — i fall en komité
för utredning af frågan kommer till stånd — hoppas, att den
kommer att taga del af den diskussion, som i kammaren egt rum,
kan jag likväl vara med om att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: Blott några få ord med anledning af hvad
den ärade talaren på stockholmsbänken yttrade om svårigheten
för Kongl. Maj:t att förstå, hvad Riksdagen egentligen afsåge med

Lördagen den 20 April, f. m.

41 N:o 30.

en sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit. Derpå vill jag svara, Om/orätt
kommer skrifvelsen till stånd, så lär nog Kongl. Maj:t icke ändradt och
underlåta att taga del af utskottets motivering, för så vidt den af f°r^ättradt
Riksdagen godkännes. Ty inte lär väl Kongl. Maj:t endast läsa^mförsjö/Jk
utskottets kläm; han tager, såsom sagdt, nog äfven del af moti- och deras
veringen. Och i denna motivering står bland annat: “Men just hustrur.
till följd häraf synes det också utskottet, som om denna fråga (Forts-)
skulle kunna lösas oberoende af den allmänna pensionsfrågan och
derför — i enlighet med motionärens önskan — med första bör
tagas under behandling." Der uttalas således tydligt, att Riksdagen
önskar, att denna fråga snart tages under behandling och
icke undanskjutes efter den allmänna pensionsfrågan.

Vidare yttrar utskottet i afseende på pensioneringen:

“Huru detta mål bäst skall uppnås, huru stora pensionsbeloppen
och pensionsafgifterna böra vara, och huruvida och i
hvad mån staten bör lemna bidrag utöfver dem, som nu ingå till
handelsflottans pensionsanstalt — derom anser sig emellertid
utskottet ej kunna föreslå kammaren att nu uttala sig, då för
dessa frågors lösning fordras en statistisk utredning, som det ej
varit utskottet möjligt att åstadkomma. Ej heller vågar utskottet
fälla något omdöme angående frågan, om och i hvad mån sjömanshusens
tillgångar böra öfverflyttas på en allmän pensionsanstalt
för sjöfolk, ty härom torde dels utlåtanden böra infordras från
sjömanshusen sjelfva, dels beskaffenheten af dessas fonder behöfva
utredas, så att det t. ex. blir klart, om någon del af dessa utgöras
af donationsmedel, hvilka ej äro för ändamålet åtkomliga, hvilket
allt utskottet hvarken haft befogenhet eller tillfälle att utföra."

Häri synes mig, ehuru utskottet af förut nämnda formella
skäl varit hindradt att intaga det i klämmen, ligga en tillräckligt
tydlig hänvisning till Kongl. Haj:t, hvad det för är en utredning
som önskas.

Sedan öfverläggningen, härmed förklarats slutad, samt herr
vice talmannen till proposition upptagit hvartdera af de båda olika
yrkanden, som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan; och skulle, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första
Kammaren.

§ 8.

Efter föredragning dernäst af statsutskottets utlåtande n:o 55,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af skolhusbyggnad
m. m. inom Tärna kapellförsamling, biföll kammaren
utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

§ 9.

Likaledes bifölls Andra Kammarens härefter föredragna tredje
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion

N:o 30. 42

Lördagen den 20 April, f. m.

Ang. omarbetning
af resereglementet
i
syfte att åstadkomma
större
sparsamhet
med statens
medel.

om upphäfvande af föreskriften om arreststraflf i stadgan den 17
september 1861, angående extra judiciel bestraffning för den lägre
manliga bevakningspersonalen vid rikets fängelser.

Jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 10.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 21, i anledning af erhållen återremiss å utlåtandet
n:o 3 angående väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om omarbetning af resereglementet i syfte att åstadkomma
större sparsamhet med statens medel.

Sedan herr K. E. Holmgren uti en till utskottet hänvisad
motion, n:o 60, föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t måtte anhålla om omarbetning af resereglementet i sparsamhetens
syfte, hvarvid särskilt påyrkats besparingar i åtskilliga
speciella af motionären åberopade hänseenden, samt utskottet i
utlåtandet n:o 3 hemstält, att Andra Kammaren måtte för sin del
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville begära
omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11 februari 1881
i syfte att, särskildt hvad afsåge resekostnadsersättningarne, större
sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas, så hade Andra
Kammaren vid föredragning af detta utlåtande den 6 sistlidne
mars återförvisat ärendet till utskottet för förnyad behandling.

I nu föreliggande utlåtande hemstälde, med anledning af hvad
sålunda förekommit, utskottet: “att Andra Kammaren måtte för
sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Haj:t begär
omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11 februari 1881
i syfte att, hvad afser resekostnadsersättningarna, större sparsamhet
med statens medel måtte åstadkommas."

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr E. J. Ekman, som ansett, det utskottet bort hemställa:

att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär omarbetning utaf gällande resereglemente
af den 11 februari 1881 i syfte att, hvad afser resekostnadsersättningarna,
genom ändringar på sätt utskottet i sin
motivering angifvit åstadkomma större sparsamhet med statens
medel; och

af herr Å. H. Hammarskjöld i fråga om viss del af motiveringen.

Lördagen den 20 April, f. m.

43 >:o 30.

Ordet begärdes af Ang. omarbet ning

af resenär
Ekman, som yttrade: I egenskap af reservant tagerl^Tattåftadjag
mig friheten yttra några ord om det föreliggande betänkandet, komma större

Såsom herrarne torde erinra sig, uttalade, då frågan förra sparsamhet
gången var före, Andra Kammaren sig i den rigtning, att man med »fotens
borde söka att vinna besparingar genom speciella ändringar och
jemkningar uti resereglementets stadganden. Detta har utskottet ’ors-J
också tagit i öfvervägande. Utskottet anför nemligen först, att
“utskottet ansett sig höra ingå i detaljerad pröfning af de utaf
motionären föreslagna speciella ändringar uti resereglementets
föreskrifter i akt och mening att söka få utrönt, i hvad mån det
kan låta sig göra att med tillbörlig hänsyn jemväl till vederbörande
förrättningsmäns välförstådda intressen minska statsverkets
utgifter uti ifrågavarande hänseende."

Derefter genomgår det i detalj motionärens förslag och slutar
med den hemställan:

“att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär omarbetning utaf gällande
resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att, hvad afser
resekostnadsersättningarna, större sparsamhet med statens medel
måtte åstadkommas."

Mig synes emellertid, vid det förhållande, att man först föreslår,
huru resereglementet bör komma att se ut, och sedan öfverlemnar
åt Kongl. Maj:t att företaga en omarbetning deraf, denna
utskottets hemställan vara för matt och för allmän. Jag önskar
derför, att i denna hemställan — och derpå går min reservation
ut — inskjutas orden: “genom ändringar på sätt utskottet här
ofvan angifvit", på det att, om man annars gillar utskottets motivering
och uttalanden om huru reseersättning m. m. bör utgå,
man bestämdt säger Kongl. Maj:t, att man önskar, att resereglementet
bör utarbetas i samma syfte, som utskottet uttalat sig.

Det är för att inkomma till Kongl. Maj:t med någonting bestämdt
i detta hänseende, som jag reserverat mig, och jag hemställer
derför, herr vice talman, om proposition på bifall till min
reservation.

Vidare anförde:

Herr Holmgren: I min motion uttalar jag önskvärdheten af
en omarbetning af resereglementet i allmänhet och framhåller särskildt
några fall, i hvilka jag bland andra önskar en förändring.

Nu har utskottet emellertid, sedan ärendet blifvit återremitteradt,
tagit dessa fall i närmare skärskådande och har dervid i sin motivering
godkänt de flesta af dem, men åter underkänt några.

Bland de förslag, som underkänts, förekomma just de, hvilka
jag särskildt håller på. Beträffande det ena af dessa förslag eller
att rätten till ersättning för transport af åkdon borde helt och
hållet ur resereglementet utgå, anser utskottet, att “någon rubbning
ej bör ifrågasättas i den vissa klasser af embets- och tjenste -

N:o 30. 44

Lördagen den 20 April, f. m.

Ang. omarbetning
af resereglementet
i
syfte att åstadkomma
större
sparsamhet
med statens
medel.

(Forts.)

män tillkommande rätt att i enlighet med gällande taxa erhålla
godtgörelse för transport på ångfartyg eller jernväg af åkdon, som
medföras för begagnande under resans fortsättning.11

I min motion har jag framhållit, att de fall numera äro sällsynta,
då den resande icke vid gästgifvaregårdarne erhåller lämpligt
åkdon. Jag anser derför, att denna rättighet saklöst borde
kunna upphäfvas. Om den får qvarstå, kan den komma till pass,
när anmärkning göres deröfver, att resa på landsväg debiterats,
ehuru jernväg kunnat begagnas. Man kan då bestrida anmärkningen
dermed, att, om man rest på jernväg och fraktat åkdon
med sig, resan blifvit dyrare, än om man färdats å landsväg. Det
är af detta skäl, som jag önskar, att bestämmelsen om fri transport
af åkdon, som medföres på resa, upphäfves.

Beträffande åter mitt af utskottet underkända förslag derom,
att i alla tillämpliga fall resekostnadsersättningen måtte beräknas
efter tur- och returbiljett eller rundresebiljett, ber jag få erinra,
att utskottet icke kunnat bestrida rättvisan deri. Utskottet afstyrker
nemligen förslaget endast med hänsyn till omöjligheten i
afseende på kontrollen. Jag tror ej, att kontrollen i det hänseendet
blifver svår att utföra. Ty en revisor tager naturligtvis i tidtabeller
reda på, när rundresebiljett eller tur- och returbiljett finnes
att tillgå.

Då emellertid Riksdagen nu är långt framskriden, kan det icke
falla mig in att i denna fråga påyrka en ny återremiss, men jag
vill uttala den förhoppning, att, om en skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående resereglementets omarbetning kommer till stånd, Kongl.
Maj:t vid utarbetandet af sitt förslag måtte taga tillbörlig hänsyn
såväl till de fall, jag nu påpekat, som äfven till reglementet i allmänhet.

Ehuru jag, såsom af hvad jag nu anfört framgår, icke i allt
kan gilla utskottets motivering, och naturligtvis ännu mindre biträda
herr Ekmans yrkande eller att i utskottets kläm intagas
orden: “genom ändringar på sätt utskottet här ofvan angifvit",
skall jag ändock be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarkjöld: Då denna fråga förra gången var före
i kammaren, hade jag reserverat mig mot det förslag, utskottet då
framstälde, eller rättare sagdt mot utskottets motivering. Då jag
äfven denna gång står upptagen såsom reservant, anser jag mig
böra förklara, att jag ingalunda reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit, utan endast mot den punkt i motiveringen,
deri utskottet säger, att “utskottet ej kunnat frångå sin uppfattning
derutinnan, att de utaf utskottet angifna grunder för reglementets
omarbetande skulle vara ej allenast teoretiskt rigtiga, utan
jemväl praktiskt utförbara".

Hvad beträffar herr Holmgrens anmärkning derom, att utskottet
icke velat taga bort den vissa personer tillkommande rätt
att på resa medföra särskildt åkdon, har utskottet kommit till det
beslut, det fattat på den grund, att den, som har rätt att begagna
sig af denna förmån, icke kan af statsmedel derför utfå någon ersättning,
med mindre han verkligen fört med sig åkdon. Han kan

LördageD den 20 April, f. m.

45 X:o 30.

sålunda icke utfå mera, än han verkligen gifvit ut. Då det inomAnsr. omarietutskottet
upplysts, att åkdons medförande verkligen rätt ofta lär
förekomma, särskildt vid resor i Norrland, der tjenstemännen be-^fteattästadhöfva
begagna sig af denna rätt, och då denna rättighets bibehål- kamma »torrt
lande icke i någon betydlig mån föranleder till några större ut- sparsamhet
gifter för statskassan, har utskottet ansett sig ej böra gå in på någon medJ^*leiu>
ändring härutinnan. Det af herr Holmgren anmärkta missbruk, (Fortes.)
som genom denna bestämmelses bibehållande kan uppstå, har utskottet
icke tänkt sig. Det kan ju hända, att sådana fall någon
gång förekomma, men jag tror, att de äro sällsynta. Jag anser
derför, att det icke är skäl att, för det fall han påpekat, göra
någon ändring i utskottets förslag. För öfrigt är det omöjligt att
uppställa reglementet på sådant sätt, att all möjlighet till missbruk
förekommes.

Hvad åter beträffar herr Ekmans förslag om en förändring i
utskottets kläm, så ber jag få anmärka, att utskottets ledamöter, herr
Ekman undantagen, varit enhälliga i sitt beslut om klämmens
formulering. Då utskottet tydligt och klart framstält alla de särskilda
punkter, i hvilka utskottet anser en revision af resereglementet
behöflig, är det enligt min tanke onödigt, att några särskilda
hänvisningar derom intagas i klämmen, och detta så mycket
mera som det derigenom skulle synas, som om man ville lägga
bestämda föreskrifter för Kongl. Maj:t, i hvilka hänseenden man
vill hafva reglementet ändradt. Det synes mig emellertid lämpligast
att, endast med påpekande af de missförhållanden, som nu
på grund af gällande resereglemente råda, öfverlemna åt Kongl.

Haj:t att deri föreslå nödiga förändringar.

Herr Anderson i Tenhult: Af hvad den föregående talaren
yttrade tycktes mig framgå, att han ansåg motiveringen i det betänkande,
som nu föreligger, vara allt för kraftig. Från min synpunkt
är den deremot för litet kraftig. Jag hade trott, att utskottet
skulle komma med mycket starkare bevis för behofvet af
en ändring i resereglemente^ än det gjort. Under 1889 års statsrevision
hade jag tillfälle att på nära håll se, hurudana reseräkningar
som hade blifvit företedda och för hvilka staten fått betala;
och det var åtskilliga sådana reseräkningar, som jag efter
arbetets afsilande för dagen satte mig på qvällen och gjorde afskrift
af. Jag skall be att få återgifva innehållet endast af några
sådana, ehuru jag har många flera.

Jag såg bland annat, att en tjensteman från Karlberg — namnet
skall jag icke uppgifva — tog betalt för transport af saker
vid Karlberg: l,so, och när han kom till Stockholm: l,co, när han
reste från Stockholm: lika mycket, och när han kom åter till Karlberg:
lika mycket, summa 6 kr. Nu är afståndet icke större än att
biljetten på tåget kostade 20 öre bort och 20 öre hem, alltså tillsammans
40 öre, men bärning af saker uppöfver han kostade 6
kr. Det är väl icke rigtigt, att det så skall tillgå och staten skall
få betala på dylikt sätt.

Vidare såg jag en reseräkning från en del besigtningar å soldat -

N:o 30. 46 Lördagen den 20 April, f. m.

Ang. omarbet-torp. Det var icke laga syner, utan det var förberedande besigt™aLnLte*ei
ninSa.r> som en löjtnant och en underofficer företagit. Löjtnanten
syfte eu åstad-nvygifve? atfc faan år 1888 den 6 augusti hemtade skjuts från Sollekmnma
större brun skjutsstation tolf gånger på nämnda dag och fick betalt för
sparsamhet 18,6 mil, som han sade sig den dagen hafva rest. Dagen derpå,
Smedel6™ räkningen, hemtade han skjuts från samma ställe tio gånger

(Fort*.) °?d betalt för 11,o mil. Dagen derpå hemtade han enligt uppgift
skjuts från Sollebrun sju gånger och reste 8,5 mil, och dagen
derefter, den 9 augusti, upptager han skjuts från Sollebrun sju
gånger och från Ostadkulla sex gånger, summa tretton gånger, och
tog betalt för 24 mil, som han skulle rest den dagen; och så höll
han samma dag mer än ett hälft tjog torpsyneförrättningar. Jag
undrar, om någon af kammarens ledamöter anser det möjligt för
en person att resa så mycket och hålla så många förrättningar på
fn..dag. Dagen derefter uppgifver han, att han reqvirerade skjuts
i Ostadkulla fyra gånger och frän Sollebrun tre gånger eller tillsammans
sju särskilda gånger, och resans längd gick upp till 17,6
mil. Personen i fråga reste således på fem dagar 80,c mil och
hade betalt för två hästar. Han hade således under fem dagar
från Sollebrun och Ostadkulla uppbudat fyrtionio par hästar eller
nittioåtta stycken hästar. Under samma besigtningsresa var en
underofficer, en sergeant, som biträde, som tog betalt för alldeles
lika många skjutsar och lika långa vägsträckor. Men som han icke
hade rätt att begagna mer än eu häst, så blef det ändå fyrtionio
hästar för honom mot nittioåtta för den förre; tillsammans således
ett hundra fyrtiosju höstar. Ersättningen, som de fordrade af staten,
är för den förre 324 kr. 90 öre och för den senare 152 kr.
58 öre eller tillhopa 477 kr. 48 öre. Dessa reseräkningar blefvo
granskade hos Konungens befallningshafvande i Venersborg, och
det gjordes en liten afprutning på den förres räkning med l kr.
52 öre och för den senare med 95 öre eller tillhopa 2 kr. 47 öre.

Emellertid blef ersättningen som staten fick betala, 475 kr.
1 öre. Att dessa reseräkningar något så när kunde vara rigtiga,
det vågar jag bestrida, ehuru en af denna kammares ledamöter
skrifvit på räkningen, att, så vidt honom kändt var, desamma voro
rigtiga.

Jag har, som jag förut sagt, gjort åtskilliga sådana afskrifter
och har dem här, men skall icke besvära kammaren med att läsa
upp dem. Min mening har blott varit att visa, att resereglementet
behöfver betydligt förändras icke blott i afseende på det sätt, som
nu praktiseras för att reqvirera skjuts, utan äfven i fråga om
transport af saker. Och då det nu icke lärer vara lönt att begära
ärendets återförvisning till utskottet — det har ju varit återförvisadt
en gång förut — så skall jag med det uttalande, jag nu
gjort, anhålla att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Då denna fråga förevar förra
gången, gjordes såväl af mig som af motionären m. fl. åtskilliga
erinringar beträffande resereglementets bestämmelser både i allmänhet
och i vissa, särskildt framhållna delar. Nu bibehåller dock

47 N:o 30.

Lördagen den 20 April, f. in.

utskottets föreliggande förslag den rättigheten för resande att under
resan taga med sig en vagn på jernväg och ångbåt mot godtgörelse
enligt taxa. Mig förefaller det dock besynnerligt, att i vår
tid och med våra kommunikationer en tjensteman skall behöfva
taga med sig ett åkdon på jernväg eller ångbåt för att sedan dermed
fortsätta färden. Ty nog är numera vårt skjutsväsende på
det sättet ordnadt, att han mycket väl kan fortsätta färden med
de åkdon, som stå till buds. I nu gällande resereglemente är föreskrifvet,
att det skall vara minst tre mil, som personen skall resa
för att hafva denna rättighet. Men det är väl i alla fall orimligt,
att en person, som skall resa tre mil och reser 23/4 mil på jernväg
eller ångbåt, skall få föra med sig en vagn, för hvilken staten
erlägger afgift, derför att han skall resa */4 mil i denna vagn.
Jag tror derför, att detta stadgande är orimligt att bibehålla.
Skall man taga bort någon orimlighet, så är det väl denna. Utskottet
säger i femte punkten på tredje sidan i fråga om denna
sak: “att någon rubbning ej bör ifrågasättas i den vissa klasser
af embets- och tjensteman tillkommande rätt att i enlighet med
gällande taxa erhålla godtgörelse för transport på ångfartyg eller
jernväg af åkdon, som medföras för begagnande under resans fortsättning.
“

Jag skulle för min del, herr vice talman, vilja anhålla, att
dessa fyra rader af motiveringen bortginge, och att kammaren
godkände utskottets betänkande med uteslutande af de fyra raderna.
Jag skall alltså taga mig friheten att yrka bifall till detta
förslag.

Herrar Anderson i Hasselbol och Nilsson i Skärhus instämde
häruti.

Herr Wikström: Herr vice talman, mine herrar! Ehuru det
i föreliggande betänkande framhållits, att rätten till ersättning för
transport af reseffekter ofta föranledt stora missbruk och oskäligt
höga kostnader, så kan jag dock för min del icke finna annat än
rätt och billigt att den, som reser i tjensteärende och derunder
måste anlita för transporterande af sina reseffekter en person mot
utgifvande af en viss ersättning, äfven bekommer godtgörelse för
denna sin utgift. Om missbruk i detta afseende begås, så höra
de väl till undantagen, och dessa missbruk böra naturligen beifras,
men icke bör väl slikt missbruk håfva en allmän och rigtig regel.

Utskottet säger vidare, att dagtraktamentena äro tillräckliga
för täckande af förrättningsmännens utgifter uti ifrågavarande hänseenden,
men jag förstår icke rigtigt, huru utskottet kan påstå
det, då utskottet uti nästföregående punkt förklarar, att dagtraktamentena
i allmänhet icke synas vara otillbörligt höga.

Vidare förefaller det mig ganska olämpligt att sammankoppla
två så olikartade saker som traktamentsersättningen och godtgörelsen
för transport af reseffekter, ty de böra hvar för sig kunna
kontrolleras. En dylik sammankoppling kan föranleda dertill, att
för en tjensteman, som under samma resa nödgas liera gånger byta

Ang. omarbetning
af resereglementet
i
syfte attåstadkomma
större
sparsamhet
med statens
medel.
(Forts.)

S:o 30. 48

Lördagen den 20 April, f. m.

Ang omarbetning
aj resereglementet
i
syjte att åstadkomma
större
sparsamhet
med statens
medel.
''Forts.)

om bantåg och lösa nya biljetter, så stort afdrag derigenom kommer
att ega rum, att dagtraktamentet i öfrigt blifver alldeles otillräckligt.

För min del vidhåller jag således, att ersättning för transport
af resetfekter fortfarande bör utgå och det derom bör vara särskilt
bestämdt, men detta föranleder naturligen icke till något
yrkande från min sida, då jag i öfrigt instämmer uti utskottets
hemställan, att resereglementet i sin helhet må underställas förnyad
pröfning, men jag har ansett mig böra göra detta uttalande,
på det att mina anmärkningar måtte inflyta i protokollet.

Herr Skytte: Jag har begärt ordet med anledning af det anförande,
som den ärade representanten på jönköpingsbänken hade.
Han anmärkte, så vidt jag hörde rätt, att utskottet icke gått nog
grundligt till väga i afseende på den föreslagna revisionen af resereglementet
ooh anförde, bland annat, såsom exempel missförhållanden
och missbruk i afseende på de s. k. bärpengarna eller rätten
till godtgörelse för transport af reseffekter. Det vill dock synas
mig, som om utskottett icke kunnat i det afseendet gå grundligare
till väga, än det gjort, då det nemligen föreslagit, att denna
rätt till ersättning skulle helt och hållet försvinna. Man kan väl
icke taga bort mera än allt, så att i den delen är anmärkningen
icke befogad.

Hvad åter beträffar anmärkningen af samma talare derom,
att äfven andra missbruk skulle hafva kunnat förekomma än de,
som påpekas i utskottets betänkande, så är väl detta en gifven
sak; och det kan väl icke fordras, att utskottet skall räkna upp
alla möjliga förekommande missbruk. Men just för att Kongl.
Maj:t, der sådana missbruk äro bekanta, må kunna rätta äfven
dessa, har utskottet gifvit klämmen den omfattning, som den nu
har. Man inskränker sig nemligen icke till att yrka ändring af
resereglementet endast i de fall, som utskottet framhållit, utan begär
en omarbetning i allmänhet, dervid endast påpekande såsom
för utskottet kända de missförhållanden, som i utskottets betänkande
uppräknas. Finnes det nu flera dylika fall, i bvilka ändringar
kräfvas, är det alltså lemnadt öppet att vidtaga sådana.

Beträffande herr Bengtssons i Guilåkra anmärkning angående
rättigheten för tjensteman att medföra vagn, så är denna redan
förut besvarad af en ledamot i utskottet. Jag vill påpeka, att
ordalydelsen i den paragraf i resereglementet, som handlar om
förevarande sak, är denna: “Sker färden på ångfartyg eller jernväg,
må embets- eller tjensteman, tillhörande någon af de fyra
första klasserna, i fall han medför åkdon för eget begagnande under
resans fortsättning, erhålla godtgörelse för transporten deraf
i enlighet med gällande taxa“.

Då det nu är så, att en resande icke kan erhålla ersättning
utom i den händelse, att han verkligen medfört åkdon, och icke
till högre belopp än i enlighet med gällande taxa, d. v. s. hvad
han sjelf betalt ut, så föreföll det utskottet, som om det icke funnes
någon lockelse för någon att föra med sig något åkdon, om

Lördagen den 20 April, f. m.

49 X:o 30.

han icke behöfver det. Man förestälde sig, att han icke gör det Ang.omarbetonödigtvis,
då det medför kostnad och besvär för honom att så nin''J “/ rese;
förfara. Antingen skall han hyra åkdon eller slita på sitt eget ^ft^ttåstadåkdon.
Dessutom föranleder det besvär att hafva detta åkdon komma större
med sig. Man ansåg fördenskull icke, att någon utan anledning sparsamhet
skulle taga åkdon med sig. Jag tror icke heller, att synnerligen meA statens
stora missbruk förekomma i detta hänseende. Och då det blifvit rpdf\
upplyst, att i vissa delar af landet det är nödvändigt för tjenste- °r s''
mannen att hafva åkdon med sig, enär lämpliga sådana icke kunna
erhållas på stället, så ansåg utskottet icke lämpligt att föreslå
någon ändring härutinnan.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Skytte förenade sig herrar Fredholm i Saleby och
Axdin.

Herr Ivar Månsson: Herr vice talman! Man kan ju icke
förneka, att icke utskottet vidtagit ganska väsentliga förbättringar
uti sitt förut beträffande denna fråga afgifna betänkande, och jag
kan för min del förklara, att man i allmänhet här i kammaren är
ganska belåten med det nu afgifna förslaget. Men nog förefaller
det mig ganska egendomligt — och jag vill derför instämma uti
herr Jöns Bengtssons nyss framstälda yrkande — att man vill
och anser sig böra bibehålla rätten för den resande att medföra
åkdon på resa med jernväg och ångbåt. Enligt min tanke böra
vi icke med den utveckling, vårt lands kommunikationer på senare
tider vunnit, och då vi skola göra upp ett resereglemente, som
antagligen skall bestå under en lång framtid, bibehålla denna urgamla
rätt.

Det har af utskottets ärade ordförande yttrats, att ingen erhåller
ersättning för medfört åkdon, derest han icke verkligen fört
det med sig. Jo, mina herrar, det tillgår på det sätt — och detta
har jag observerat under den tid jag varit statsrevisor — att det
uppgöres reseräkningar efter resa med häst och vagn samt att,
då den resande kunnat använda jernväg och det misstänkts, att
han verkligen begagnat detta senare befordringssätt, denne på
derom framstäld anmärkning förklarat, att den af honom beräknade
ersättningen blifvit lägre än om han användt jernväg och transporterat
med sig åkdon. På detta sätt praktiseras det, och det är
detta, som anses stötande. Jag får försäkra herrarne, att många
revisorer, som haft med dylika räkningar att göra, ansett detta
tillvägagående alldeles olidligt. Det är detta, som stött för hufvudet
och som man vill hafva bort. Eör min del är jag ock af
den tanke att, om det skall göras upp ett nytt resereglemente,
man bör stryka denna gamla, numera obehöfiiga bestämmelse.

Skulle det på något enstaka ställe i Norrland inträffa, att man
icke kan få bud efter åkdon, så är det väl icke rätt, att hela landet
skall rätta sig efter detta enstaka fall.

Hvad derefter angår ersättningen för transport af reseffekter,
så kan det väl ej, såsom den ärade talaren på gefleborgsbänken

Andra Kammarens Frat. N:o 30. 4

Ä'':o 30. 50

Ang. omarbetning
af resereglementet
i
syfte att åstadkomma
större
sparsamhet
med state?is
medel.

(Fort9.)

Lördagen den 20 April, f. m.

antydde, inträffa, att den resande får betala flera gånger för sina
reseffekter och jag kan icke förstå, att denna utgift skulle blifva
lika stor som traktamentsersättningen. Ty huru skulle det tillgå?
Han kan ju polettera in sitt gods, och jernvägen är skyldig att
flytta det från det ena till det andra tåget, utan att den resande
behöfver gifva ut ett enda öre. Om jag byter tåg aldrig så många
gånger, så behöfver jag ej hafva bestyr med öfverflyttning af mitt
bagage, ty det expedierar jernvägspersonalen, och jag behöfver
icke lägga min hand vid det.

Hvad slutligen beträffar dagtraktamentena, synas de mig också
vara tillräckligt högt tilltagna, och när utskottet ansett, att de
böra bibehållas vid sina nuvarande belopp, så har utskottet tvifvelsutan
tänkt på möjligheten deraf, att ersättningen för transport
af effekter skulle försvinna, och deruti kan ju ligga någon rimlighet.

Öfverhufvud taget synas de nu föreslagna förändringarna vara
väsentliga förbättringar, hvarför jag för min del skall vara med
om desamma, men för att vi skola komma så långt som ske kan
och vinna så godt resultat som möjligt, anser jag, att denna kammare
bör fatta beslut i enlighet med herr Jöns Bengtssons yrkande
och således stryka de rader, som handla om åkdons medförande
på ångbåt och jernväg.

Jag anhåller att få tillstyrka bifall till herr Jöns Bengtssons
yrkande.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr vice talman!_ Jag är

till en del förekommen af den senaste talaren. Jag kan icke neka
till, att jag finner det mycket betänkligt att nu stadga, att tjenstemännen
skola få föra med sig åkdon, när de skola göra en resa.
Det synes mig vara ett allt för urgammalt sätt att resa. Hvart
vi komma, utom möjligen i några, delar af Norrland, finnas lämpliga
åkdon, hvari hvilka personer som helst kunna resa, utan att
på något sätt anstränga sig eller fara illa af resan. Jag tycker,
herr vice talman, att ett sådant stadgande icke bör få komma in
i resereglementet. Derför instämmer jag i herr Bengtssons i Gullåkra
yrkande, att dessa rader böra strykas ur betänkandet.

Herr Persson i Rinkaby: Den nu föreliggande frågan är

icke ny för Andra Kammaren. Förslag i ungefärligen samma
syfte, som nu är af motionären framlagdt, hafva åtskilliga gånger
förevarit till behandling i denna kammare. Så t. ex. frambar herr
Peter Andersson i Högkil en motion i samma ämne, och ehuru i
densamma förelåg en betydlig utredning, vann den icke Riksdagens
bifall.

Vid föregående tillfälle, då utskottet hade denna motion
till behandling, hade det gått betydligt längre i afprutning än det
nu gjort, då det nemligen uttalade såsom sin åsigt, att staten icke
skulle belastas med större utgifter än den resande för sin resa
verkligen betalt, men detta kunde emellertid icke vinna kammarens
bifall såsom varande en allt för stor nedprutning af hvad gällande
resereglemente medgifver. Sedan utskottet nu tagit frågan under

61 N:o 30.

Lördagen den 20 April, f. m.

förnyad pröfning, har utskottet tagit en medelväg för att göra.Ä»ff- omarbetkammaren
till lags. nin$ af rese;

Det har ju såsom ett missförhållande framhållits, att de tre sy/te^ttdstadhögsta
klasserna i res er eglem entet vore tillerkända en allt för hög komma större
traktamentsersättning och detta har också gifvit motionären an- sparsamhet
ledning att föreslå en nedprutning för dessa klasser. Flertalet med statens
inom utskottet var nog villigt att gå längre, om det icke trott,
att det derigenom riskerade ett afslag. Men om det emellertid (-torts -)
skall göras något i detta afseende, så tror jag, att det är skäl,
att kammaren antager utskottets nu föreliggande förslag, ehuru

i''ag för min del tror, att Första Kammaren icke kommer att god:änna
ens denna lilla nedprutning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman: Herr vice talman! Då alla de, som yttrat sig
beträffande nu föreliggande fråga, varit af olika tankar beträffande
motiveringen, men dock äro ense derom, att klämmen, sådan utskottet
formulerat densamma, är den rätta, så skall jag anhålla
att få återtaga mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad, och sedan
propositioner af herr vice talmannen gifvits å hvartdera af de yrkanden,
som återstodo, biföll kammaren utskottets hemställan;
hvilket beslut jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle delgifvas
Första Kammaren.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,28 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.