1895. Andra Kammaren N:o 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren N:o 27.

Onsdagen den 3 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående Andra Kammarens Om utarbefjerde
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning af väckt tande och
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag till lärlingslag. lärlingslag.

(Ports.)

Enligt förut gjord anteckning lemnades dervid ordet till

Herr Nilson från Lidköping, som yttrade: Jag skall blott
be att få tillkännagifva, att jag instämmer med herr Andersson
från Malmö i hans under diskussionen gjorda yrkande; och jag
har dermed ej blott uttalat min egen ståndpunkt i den förevarande
frågan, utan ock tillmötesgått uttryckta önskningar hos
handtverks- och industriföreningar inom min valkrets.

Vidare anförde:

Herr Aulin: Herr talman! Om den motion, som nu föreligger
till behandling, har det kanske icke utan skäl yttrats, att
•ett bifall till densamma skulle vara ett steg tillbaka till skråtidens
för länge sedan öfvervunna ståndpunkt. I motionen talas
äfven om, att det patriarkaliska förhållande, som rådde mellan
läromästare och lärlingar före år 1864, derefter helt och hållet
upphört. Huruvida detta förhållande skulle kunna återställas
genom ett bifall till det lagförslag, som motionärerna bifogat
motionen, tror jag mig icke om att kunna säkert bedöma; men
jag hyser derom starka tvifvel. En talare på köpingsbänken
omnämnde dock ett sätt att återvinna detta patriarkaliska förhållande,
som likväl troligtvis intet lagförslag i verlden kan bestämma,
men som det just beror på herrar mästare sjelfva att
återställa, nemligen att de betrakta sina lärlingar såsom tillAndra
Kammarens Prof. 1895. N:o 27. 1

N:o 27. 2

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lärlingslag.
(Forts.)

hörande deras egna familjemedlemmar samt bemöta och skydda
dem såsom sådana.

Den talare, hvilken började diskussionen i detta ämne bär
i dag nämnde om det sorgliga förhållande, som egde rum i åtskilliga
större städer, hvarest eu mängd ungdomar mellan 14 och
20 år tillbragte sin dag i lätja och sedeslöshet. Han trodde
säkerligen, att ett bifall till det lagförslag, som nu är i fråga,
skulle kunna afhjelpa detta onda. För min del har jag starka
tvifvelsmål i detta hänseende. Af utskottsbetänkandet framgår
emellertid, att utskottet vid motionens behandling egnat densamma
synnerlig uppmärksamhet.

I motionen är det egentligen tre önskemål, som utaf motionärerna
framstälts. Det första angår förlängd lärotid. De talare,
som förut haft ordet, hafva påvisat, att eu sådan afvikelse från
nu gällande lag skulle i de allra flesta fall medföra stora olägenheter.
Derför har heller icke utskottet kunnat ingå på eu förlängning
af lärotiden. -— Det andra önskemålet är att göra läroprofven
obligatoriska. Om så skulle ske, fruktar jag storligen,
att det skulle leda till samma resultat, som vi hafva sett deri
norska lärlingslagen leda till i detta afseende. I utskottets betänkande
anföres, hurusom vid antagande i Norge af en lärlingslag
deruti bestämdes frivilliga läroprof, men att Konungen angående
denna lag skulle utfärda närmare detaljbestämmelser. Några år
derefter -— jag tror, att det var år 1894 — stadfästes en lag,
som säger, att ingen får utöfva handtverk eller näring utan att
hafva aflagt fullständigt och godkändt läroprof i det yrke eller i
den näring, som han tänker utöfva. Man ser således, att det.
ligger stor fara i att bestämma tvång i detta hänseende. — Det
tredje önskemålet, som motionärerna framstält, är, att de tre
första månaderna af lärotiden skulle vara en ömsesidig pröfvotid,
d. v. s. att, om under denna tid läromästare blefve missnöjd
med sin lärling eller lärling med sin läromästare, lärlingskontraktet
skulle kunna inom samma tid upphäfvas. Hvad sistnämnda
önskemål beträffar, har utskottet ansett, att eu lagbestämmelse
i enlighet dermed skulle vara af särdeles nytta.

Då sålunda utskottet gått så långt i medgifvanden som
varit det möjligt, kan jag för min del icke annat än på det lifligaste
yrka bifall till utskottets förslag.

För öfrigt vill jag sluta med det, hvarmed de flesta öfrige
talare börjat, nemligen att tillkännagifva, det jag från Strengnäs
mottagit en skrifvelse, hvari det på det varmaste förordas
bifall till den lärlingslag, som nu är i fråga. Men jag tror mig
icke kunna i detta afseende göra mina kommittenter i den staden
bättre nytta, än om jag, som jag nyss nämnde, yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herrar Zetterstrand och Fredholm i Saleby instämde häruti.

3 No 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

Herr Amnéus: Herr grefve och talman! Äfven jag har Om utarbefått
mottaga en adress, nemligen från Sköfde fabriks- och handt- tande och
verksförening, hvari jag — i egenskap af representant för denna af förlag till
stad — uppmanas att, då ifrågavarande motion förekommer, lärlingslag.
»arbeta för, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t an- (Forts.)
hålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för eu kommande
Riksdag framlägga förslag till lärlingslag.»

Med anledning häraf ber jag endast få uttala, att jag för
min del anser utskottets förslag antagligt och finner mig oförhindrad
att rösta för detsamma, men heller icke vill gå längre
än utskottet hemstält.

Herr Berg: Jag har begärt ordet för att afgifva en

bestämd gensaga mot ett yttrande af den ärade malmörepresentant,
som inledde denna debatt. Han talade om det sedliga
tillståndet hos den halfvuxna ungdomen och om det stora antalet
lagöfverträdelser hos personer, som befinna sig i den s. k.
öfvergångsåldern, och han uttalade dervid en förmodan, att dessa
missförhållanden skulle stå i något slags orsakssammanhang med
förordningen om minderårigas användande i fabrik, handtverk
eller annan handtering, af den 18 november 1881, i hvilken förordning
stadgas, bland annat, att den halfvuxna ungdomen icke
får hållas i fabrik eller handtverk mer än tio arbetstimmar och
barn icke mera än sex arbetstimmar om dagen.

Det är mot denna hans antydan, som jag ber att få på det
bestämdaste protestera.

Det är nemligen ett allmänt kändt sakförhållande, att den
af nämnde talare omförmälda författningen, hvilken skall göras
till syndabock för den halfvuxna ungdomens förseelser, i ytterst
ringa mån efterlefves. På ett och annat ställe hafva visserligen
skolmyndigheterna gjort försök att få densamma efterlefd, och
det finnes exempel på samhällen, der detta verkligen lyckats dem.

Men på det stora hela taget har med deras bemödanden icke
vunnits det åsyftade resultatet. Man kan verkligen säga, att
författningen är skrifven såsom i vattnet, detta af den orsaken,
att det icke gifvits någon kontroll på förordningens efterlefnad.
Yrkesinspektörerna — huru vidunderligt det än må låta och
huru vidunderligt det ån förefaller hvarje utländing, som får
höra talas härom — yrkesinspektörerna, säger jag, hafva icke det
minsta med förordningens efterlefnad att beställa. Då vi i fjor
den 21 februari här sysslade med frågan om yrkesinspektionen,
kunde derför också lagutskottets dåvarande och nuvarande vice
ordförande med sanning yttra, att förordningen om minderåriges
användande i fabriker blifvit en lag blott på papperet. Såsom
ett allmänt omdöme och med frånrfiknande af enstaka undantag
är detta omdöme fullt rigtigt, och det är derför eu fullständig
villfarelse att tillskrifva denna förordning, som stannat vid att

Nso 27. 4

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lärlingslag.
(Forts.)

vara allenast ett tryckt papper, ett nummer i svensk författningssamling,
någon inverkan på den halfvuxna ungdomens uppförande
i allmänhet, såsom den förste talaren gjorde.

Nej, orsakerna till ungdomens mindre tillfredsställande beskaffenhet
äro nog helt andra, och de äro af tänkande uppfostrare
väl kända. Jag skall icke besvära herrarne med någon
psykologisk-pedagogisk föreläsning, ty jag befinner mig här icke
på något skolmöte. Men jag vill blott erinra om det af alla
kända förhållandet, att den ålder, som nu är i fråga, öfvergåugsåldern,
är densamma, som vi i dagligt tal kalla slyngelåldern. Denna
är en brytningsperiod, hvilken vi alla en gång i lifvet genomgått
och under hvilken de omdömen, som den äldre generationen
då fälde öfver vår stadga, icke voro särdeles gynsamma. Jag
antager, att äfven herr Andersson eu gång i tiden genomgått
denua period, varit en halfvuxen ungdom. Jag vet icke, om
han då hade någon mästare öfver sig och om denne mästare
beträffande honom hade det omdömet, att han var en i allo felfri
och exemplarisk gosse; men om han så var — och jag vill
icke bestrida det — så var han visserligen ett mycket rart exemplar
af slägtet homo.

För min del tycker jag, att vi allesammans borde kunna
vara öfverens om, att, äfven om ifrågavarande författning efterlefdes,
så att barn ej finge hållas i arbete vid fabrik eller handtverk
mer än sex timmar, halfvuxua ej mer än tio, och det
dermed vore slut, så kunde detta vara alldeles nog. Jag tror
åtminstone, att hvar och en, som sjelf har barn, skall, om han
närmare tänker efter, gifva mig rätt i den saken.

Men härmed är naturligtvis ingalunda sagdt, att ungdomen
skall under dygnets öfriga tider släppas alldeles lös på gatan.
Man bör genom tjenliga åtgärder söka, så vidt man kan, sörja
för dess moraliska och intellektuella uppfostran. Så har man
tänkt göra i andra länder, t. ex. i England. Der har man med
kraft och energi sökt bereda bildningstillfällen äfven för öfvergångsåldern,
och man har häraf fått de allra bästa resultat i
moraliskt afseende. För detta önskemål synes man i vårt land
ännu icke allmänt fått upp ögonen, och häri ligger eu af hufvudorsakerna
till de af herr Andersson omtalade missförhållandena.
Jag tror icke, att dessa häfvas genom något slags tumning på
en författning, som ännu väntar på sin efterlefnad.

Jag får slutligen säga, att om jag kunde blifva öfvertygad
om att det föreliggande förslaget skulle på minsta sätt främja
ungdomens moraliska och praktiska uppfostran, så skulle jag
med största glädje gifva min röst deråt. Men jag har derom
icke blifvit öfvertygad och jag kan derför icke biträda detsamma.

Onsdagen den 3 April, e, m.

5 N:o 27.

Herr Ivar Månsson: Att denna fråga är af synner- Om utarbe ta

vigt synes bäst af de många uttalanden och framställningar, tande. och
som äro gjorda till riksdagsmän från handtverks- och fabriksföreningar.
Jag säger, att detta vittnar om att det är en vigtig lärlingdag.
fråga och måste så vara, då man tager hänsyn till dessa för- (Forts.) ''
hållanden. Jag får för min enskilda del säga, att jag mer än en
gång sjelf tyckt, att det måtte icke allt vara så väl stäldt med
dessa förhållanden som det borde vara, ty man har dagligen varit
i tillfälle att se, hurusom handtverkerierna tid efter annan, så att
säga, gå tillbaka, och af alla de personer som kommit ut i verlden
och har gått igenom sina yrken, får man höra och se erkännanden
att de hafva såsom man säger gått för tidigt från mästaren.

Detta är illa efter min mening. Jag har hört mer än ett sådant
uttalande af personer, sedan de blifvit äldre, som djupt och innerligt
ångra, att de icke kommit att stanna en längre tid i lära
och fått bättre utbildning i sitt yrke, och att de icke af sina
målsmän hållits dertill. Jag vill nu icke vidare inlåta mig på
frågan, huruvida det skall vara någon bestämd och gifven uppfostringsanstalt
för detta ändamål, men just den omständigheten,
som den siste talaren berörde, då han talade om den s. k. slyngelåldern,
hvilken efter min tanke är den farligaste perioden i eu
ynglings lif, då han behöfver den bästa omvårdnad under hela
sitt lif, just detta gör det efter min uppfattning af vigt, att han
då tages om hand af förståndiga ledare. Om det kunde blifva
så stäldt, att desse mästare blefve rent af deras principal och
uppfostrade dem etter den gamla goda skolan, tror jag det skulle
vara nyttigt. Emellertid kan jag icke annat än på det allra lifligaste
önska framgång åt detta förslag, och jag tror, mine herrar,
att vi icke skola vara så rädda för att göra något uttalande, då
det ju här endast är fråga om en skrifvelse. Vi veta ju, huru
en sådan sak blir kalfatrad först vid undersökningen af Kongl.

Maj:t och sedan då förslaget remitteras till vederbörande myndigheters
hörande, samt då det slutligen förelägges Riksdagen. Äfven
om motionärernas förslag skulle i mångas ögon gå något för långt,
så bör man derför icke vara sä rädd för detta, ty vi veta ju, som
sagdt, huru det kalfatras, innan det blir lag. Vi kunna dessutom
väl icke förneka, att den tid af 3 år, som nu är i lag stadgad,
är för många yrken alldeles för kort, så att ynglingen icke kan
blifva eu ordentlig yrkesman på den tiden. Då man dessutom
ser, hur det är stäldt i många andra mycket fria länder, synes
det mig, att man icke bör vara rädd för att gå in på det förslag,
som är framstäldt af motionären, hvilket icke innebär något annat,
än att kontraktstiden skall få gälla, der så anses nödigt, för eu
längre tid än 3 år. .lag ber få säga ännu en gång, att då det
endast afser eu skrifvelse, så bör man icke vara sä rädd för att
besluta något sådant. Med afseende fäst på de uttalanden, som
så enhälligt blifvit gjorda till stöd och hjelp för denna motion,

N:o 27. 6

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- anser jag mig derför utan den ringaste risk kunna vara med om
tände och ^et förslag, som herr Andersson framstält, och ber sålunda, herr
af™bislag till grefve och talman, att få yrka bifall till detsamma.
lärlingslag.

(Forts.) Herr Lundström: I likhet med flere föregående talare

har jag begärt ordet för att tillkännagifva, att jag erhållit eu
skrifvelse i denna fråga. Den är så kort, att jag skall taga mig
friheten att läsa upp densamma. Den lyder sålunda: »Skellefteå
fabriks- och handtverksföreniug anhåller härmed på det vördsammaste,
att herr riksdagsmannen måtte understödja den af herrar
C. A. Andersson från Malmö och Z. Larsson från Upsala väckta
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag till lärlingslag. Skellefteå den
11 mars 1895. På Skellefteå fabriks- och handtverksförenings
vägnar. Gustaf Andersson, ordförande. Erik Hallbom.» Det
ligger icke inom området för mitt vetande eller erfarenhet att
ingå på denna frågas innebörd, hvarför jag skall helt enkelt inskränka
mig till att göra hvad jag anser mest öfverensstämma
med deras mening, som tillstält mig denna skrifvelse, och det är
att förena mig med det förslag, som ligger motionen närmast.
Jag gör det, då jag hemställer om bifall till motionärens under
diskussionen framstälda yrkande.

Herr Hahn: Jag får också erkänna, att jag fått en skrif velse,

nemligen från Örebro fabriks- och handtverksförening, men
får jag också erkänna, att denna skrifvelse här haft en alldeles
motsatt verkan på mig, än hvad fallet var med den föregående
talaren. Jag känner allt för väl de egentliga motiven för denna
massa af skrifvelser, som fnsändts till Riksdagen, för att kunna vara
med om dem. Jag skall nämna ett par motiv, som icke synts
på något af de hitsända papperen. För det första att man genom
lärlingslagen anser sig få arbetet billigare utfördt och för det
andra slipper undan en för handtverkarne obehaglig konkurrens.
Jag skall be att få bevisa det första af dessa påståenden genom
att bedja herrarne uppmärksamma 2 § i förslaget till lärlingslag,
sådant det är af motionären antydt. Det står här: »Handtverksmästare,
som i läran hos sig upptager fattigt barn, hvilket icke
har målsman, eger öfver sådant barn föräldrarätt, intill dess det
uppnått myndig ålder.»

Det är icke svårt att förstå, hvad härmed åsyftas. Nog
veta vi en hvar, att det fins godt om sådana stackars barn, som
sakna föräldrar och omvårdnad, och det bör icke vara svårt för
handtverksmästarne att få sådana. I allmänhet tages ett barn i
lära vid 14 ä 15 års ålder. Här är föreslaget, att det skulle
lära ut på en tid af 3, högst 5 år. Om vi nu säga 3 år, och om
barnen tagas i lära vid 14 års ålder, äro de gesäller efter 3 års
arbetstid, och då har mästaren dem sedan i 4 år eller tills de

7 N:o 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

äro myndiga och behöfver icke bestå dem mer än mat och kläder. Om utarbeKan
det vara rättvist? Det synes mycket väl, hvartåt det lutar. . tände och

Hvad sedan konkurrensen beträffar, så vill jag blott erinra^^^^”^
■om att, sedan näringsfrihetsförorduingen infördes 1864, en hel här lärlingslag.
af arbetare uppstått, som äro lika goda handtverkare som någon, (Ports.)
trots att de icke hafva gesällbref på fickan. De äro fria sjelfständiga
män, som utföra sitt arbete för egen räkning och konkurrera
således med mästarne. Man skulle således lägga hinder
i vägen för dem att få utföra sitt arbete och på så sätt försvåra
utvägen för dem att försörja sig och de sina.

Man har sagt under diskussionen, att handtverkerierna gått tillbaka.
Jag tror icke, att det finnes många i denna kammare, som skola
erkänna, att de gått i eu sådan rigtning. Se vi på handtverkerierna
och industrien, skola vi ovilkorligen märka, huru stora framsteg de
gjort under senaste år. Större delen af herrarue hafva nog besökt
metallindustriutställningen i industripalatset härstädes och
sett, hvilka ofantliga framsteg gjorts på detta område. Man må
icke möta mig med den invändningen, att det der enbart är fråga
om storindustriens alster. Der finnes en hel massa, som är rena
handtverkeriarbeten, och man kan deraf se, hur ofantligt utvecklingen
gått framåt. Och med all sannolikhet äro dessa arbeten utförda
af män, som lärt sitt yrke efter sedan näringsfrihetslagen
antogs 1864.

Man har vidare anfört, att i åtskilliga länder funnes en lärlingslag
införd; men hvarför icke tala om de stora industriländerna, der det
icke finnes någon lärlingslag införd. Så är förhållandet i England och
så är förhållandet i Amerikas förenta stater. I de sistnämnda — och
man måste väl erkänna, att de stå ofantligt högt hvad industrien
beträffar — finnes det ingen lärlingslag; och det är så fria förhållanden
i detta land, att om man söker arbete der — jag har sjelf
gjort det många gånger, så att jag talar af egen erfarenhet —
så tjenar det ingenting till att visa något betyg och ännu mindre
något gesällbref. Om man der visar ett betyg från den siste mästaren,
så blir man anmodad att sticka det tillbaka i fickan: »du
skall få arbeta några dagar, så få vi se, hvad du duger till, och
derefter skall du få betaldt». På det viset undersöka de, hvad
man duger till, och rätta sig ej efter några betyg.

Man talar om den gamla goda tiden. Jag erkänner också,
att det då fans mycket godt mellan arbetare och arbetsgifvare,
men den tiden kommer icke åter. Men det är mycket beroende
på liandtverksmästarne sjelfva, att de icke sköta sitt handtverk
på samma sätt och att samma förhållande icke är rådande mellan
arbetsgifvare och arbetare nu som då: då tillhörde arbetaren nästan
familjen, han fick då sitt husrum, mat och kläder i mästarens
hem, och det var ett helt annat förhållande än nu, då mästaren
icke sköter sitt handtverk på det viset, utan gifver sina lärlingar
daglön eller veckolön, och arbetarne fä i öfrigt sköta sig sjelfva.

Sto 27. 8

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- Tro herrarne det är möjligt att drifva förhållandena tillbaka i de
tonde och gam}a hjulspåren, när de en gång kommit till den point, der de

af förslag tillnu är°? , , , , . , , . .

lärlingslag. Jag bär gjort den erfarenheten — och jag har också vant

(Forts.) handtverkare i omkring 30 år — att denna lärlingslag icke är
af béhofvet påkallad. Det synes mig rigtigare och bättre, att
våra arbetare få vara fria och sjelfständiga män liksom arbetsgifvarne
sjelfva och att låta det fria aftalet gälla, så länge man
vill begagna sig deraf, men icke längre. Huru oegentligt det är
att binda arbetarne med för hårda band, derpå är vår tjenstehjonsstadga
ett fullständigt bevis. Tredskas en dräng, så har
man ju mycket svårt att stå ut med honom och ha honom qvar
till årets slut. Så är det med eu lärling också. Om han tredskas
eller om han icke passar för handtverket eller vi icke komma
öfverens med hvarandra, så är det ju icke bra, att, såsom förhållandet
skulle blifva, om denna lärlingslag komme till stånd, vi
båda två, derest han är antagen på fem år, skola vara tvungna
att vara tillsammans hela denna tid. Hafva vi inga andra band
än lärlingslagen för att hålla våra arbetare qvar hos oss, så är
det icke mycket med de banden.

Jag ber att få yrka af slag å såväl motionen som utskottets
hemställan.

Med herr Hahn förenade sig herrar Vahlin och Wavrinslcy.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mineherrar! Jag

skulle kunna inskränka mig till att i sak instämma med den siste
talaren, men då jag fått ordet, skall jag be att få yttra några
ord i frågan.

Vid flera tillfällen, och måhända icke utau fog, har det
klagats öfver, att den rätt, som enligt legostadgan tillkommer
husbonde, missbrukats. Detta klander har man ofta fått höra
framställas rörande husböndernas förhållande mot de tjenare, som
varit anstälda i landtbruksnäringen. Härvid torde emellertid få
erinras, att de personer, som i allmänhet äro anstälda i landtbruk,
äro vuxna, om icke alltid myndiga, som således kunna vid
aftalets ingående åtminstone något så när bedöma förhållandena;
och man bör icke heller förbise, att tjenare endast städjas på ett
år samt ega att uppsäga tjensten två månader före flyttningen.
I den förevarande frågan deremot är det fråga om barn och
omyndiga personer, som icke sjelfva kunna bedöma förhållandena;
dessa barn skulle öfverlemnas till andra personer, och det icke
under kortare tid än 4 eller 5 år. Med all aktning för de personer,
som räknas till bandtverksklassen, finnes det dock bland
dem, såsom inom alla andra samhällsklasser, individer, som jag
icke vet, huru jag skall benämna. Skulle nu sådana personer
berättigas att sluta aftal med, såsom utskottet anmärker, oför -

<) Sto 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

ståndiga anhöriga om barnens behandling och vård under 4 och Om utarbe5
års tid? En arbetsgivare, som nu är nykter och ordentlig, kan friläggande
inom denna tid vara en försupen drinkare. Kan väl någon säga, af förslag till
att det är rimligt att i en tid, då man talar så mycket om frihet, lärlingslag.

binda en yngling vid en plats så länge? Den tid, utskottet angif- (Forts.)

ver, eller" 3 år, synes mig vara tillräckligt lång. År det så, att
handtverkaren vårdar och behandlar en lärling på ett humant
sätt, så är det ju icke tvifvel om att han fortsätter, till dess han
får ett afgångsbetyg. Men är det återigen så, att arbetsgifvaren
icke förstår eller vill behandla lärlingen på ett menskligt sätt, då
är det väl icke mer än rätt, att han kan blifva fri och söka sig
en annan husbonde, der han blir bättre behandlad.

Det är ur dessa synpunkter, som jag förvånar mig öfver,
att motionärerna och flera med dem kunna påstå, att utskottets
förslag icke går så långt, som det bör gå, utan yrka, att man
bör gå mycket längre. De skäl, som härför anförts, äro uttalanden
i en mängd publikationer från en del handtverksföreningar.

Jag lemnar dessa publikationer sitt värde, men vill anmärka, att
de komma från ett och samma håll, nemligen arbetsgifvarne.

Vore det då icke skäl, att Riksdagen gör sig till målsman för de
ynglingar, hvarom här är fråga? Saken gäller icke blott handtverksföreningarna,
utan allmänheten i sin helhet, och för min del
anser jag, att man framför allt bör se till, att dessa ynglingar få
något skydd. Jag kan derför icke vara med om något längre
gående förslag än på sin höjd utskottets. Jag skall emellertid
för närvarande icke göra något yrkande, utan förbehålla mig handlingsfrihet;
men utskottets förslag synes mig innehålla det maximum,
som borde kunna komma i fråga.

Häruti instämde herr Lundell.

Herr Elowson: Intresset för att en lärlingslag måtte komma
till stånd är ju synnerligen lifligt i vårt land, och det har bland
annat visat sig genom de talrika adresser i ämnet, som kommit
riksdagsmän till hända. Karlstads handtverksförening har också
intresserat sig för en dylik lärlingslag enligt en mig tillhandakommen
adress, uti hvilken den mening uttalas, att eu sådan lag
af föreningen anses vara af mycket gagn för handtverkeriernas
bestånd och utveckling. Utan tvifvel kan också en dylik lärlingslag
göra mycket för yrkesskicklighetens utveckling. Ty jag har
betraktat saken från den synpunkten, att lärlingslagen kommer
att reglera den mångfald af yrkesskolor, som kunna anses föreflnnas
såväl i de mindre som i de större yrkena.

Förutsättningarna för eu storartad industri i vårt land äro
många. Befolkningen är tvifvelsutan intelligent och läraktig, så
att de, som egna sig åt fabriksindustrien och handtverken, skulle
kunna tillegna sig eu ganska stor yrkesskicklighet, om de finge

3V:o 27 10

Onsdagen den 3 April, e. in.

Om utarbe- en ändamålsenlig och god utbildning. Vi hafva i vårt land matande
ocå teriei, som kunna bearbetas på mångahanda sätt. Vi hafva också
a/fbrslagUlldrifkrafter, som kunna användas för såväl den stora som den
lärlingslag. lilla industrien. Jag vill särskild! fästa uppmärksamheten på,
(Forts.) hurusom elektriciteten kan användas såsom förmedling mellan
vattenkraften och de små drifkrafter, som erfordras för drifvande
af symaskiner, svarfstolar och dylikt. Jag tror således, att våra
inom fabriksindustrien och handtverkerierna befintliga yrkesskolor
skulle, om de anordnades på ett förståndigt sätt, kunna i hög
grad bidraga till yrkesskicklighetens höjande, och lärlingslagen
kan enligt mitt förmenande reglera dessa mångfaldiga yrkesskolor.

Nu har af motionären i hans motion framlagts ett förslag
till eu lärlingslag, sådan som den autogs på ett möte af handtverks-
och industriföreningarna i Norrköping år 1893. Då jag
genomläste detta förslag, så saknade jag der en väsentlig bestämmelse,
om hvilken också utskottet erinrar, nemligen den, att
mästaren skulle vara förpligtad att icke använda lärlingen till
några andra göromål än dem, som höra till yrket. Detta är
någonting, som man ovilkorligen bör ålägga läromästarne. Då
frågan nu icke gäller att antaga eu lag, utan att genom skrifvelse
till Kongl. Maj:t begära en utredning i ämnet, så torde det
vara skäl att i detta afseende accentuera, att lärlingärne icke böra
i allmänhet få användas till andra göromål än dem, som höra
till utbildning af yrkesskickligheten.

En speciel fråga, som här varit föremål för mycken tvist,
är den, huruvida lärlingskontrakten skola omfatta eu längre tid
än 3 år eller icke. Då Riksdagen, såsom antagligt är, kommer
att hänskjuta ärendet till Kongl. Maj:t, så är det svårt att, innan
Kongl. Maj:t framlagt någon utredning, uttala sig i denna detalj.
Det synes mig, som om man på förhand icke kunde eller borde
uttala någon bestämd mening i detta hänseende. Emellertid finnas
goda skäl att antaga, att lärlingslagen, som jag hoppas, må
komma till stånd, skall nära anknyta sig till den lag om utvidgad
näringsfrihet, som vi hafva sedan 1864; och om så sker,
torde det måhända vara rigtigast, att i de fall, då eu längre lärlingstid
än 3 år erfordras, detta må bero på särskild, förnyad
öfverenskommelse. Men jag kan, som sagdt, för närvarande icke
afgöra, hvad som angående nämnda detalj är lämpligast, utan
tror, att man bör afvakta den utredning, som Kongl. Maj:t kommer
att lemna.

En annan punkt, som varit omtvistad, är den, huruvida
kurserna i yrkesskolorna skola afslutas genom en obligatorisk
pröfning eller icke, en slags examen i yrket. Jag tror icke, att
det är lämpligt att i lag stadga någon förpligtelse för lärlingärne
att åstadkomma ett sådant lärjungeprof. Mig förefaller det, som
om det skulle vara till deras egen fördel att prestera ett sådant
prof, och jag tror derför, att de i de flesta fall skulle frivilligt

Onsdagen den 3 April, e, m.

11 >:o 27.

gorå det. Utskottets ordförande nämnde, att någon påföljd för Om utarbeunderlåtenhet
att aflägga prof knappt skulle kuuna sättas i fråga, °Cande

Måhända skulle dock den påföljden kunna inträffa, om denna a/fö^g Hll
förpligtelse infördes, att mästarne skulle kunna vägra att lemna lärlingslag.
betyg öfver skickligheten åt den, som ej ville aflägga det obliga- (Forte.)
toriska profvet. Jag tror icke, att något dermed vore vunnet.

För öfrigt ansluter jag mig till de skäl, som af utskottets
ordförande uttalades på förmiddagen, och som jag för mig finner
tilltalande, hvadan jag på på grund af dem anhåller att få yrka
bifall till utskottets hemställan oförändrad.

Herr Broström: Jag har under flera år varit lifligt öfver tyg3^

om bebofvet af eu lag i den rigtning, hvarom motionärerne
nu framlagt förslag. Här har till eu början mycket talats om
nödvändigheten af en sådan lag, men sedan hafva också andra
ljud kommit emellan.

Min vän Hahn på örebrobänken framstälde saken så, som
om denna lag vore afsedd för arbetarne i yrkena, och han talade
om de fria arbetarne. Men detta är ju icke meningen med lagen.

I regeln ingår ju icke någon myndig arbetare såsom lärling i
något af de mindre yrkena. Detta inträffar kanske vid mekaniska
verkstäder, men i de vanliga handtverksyrkena ingå i allmänhet
blott minderåriga. Han talade också om att han under
en lång följd af år funnit sig mycket väl med sina arbetare. Jag
har också i många år drifvit yrke och funnit mig väl med mina
arbetare, men det har icke alltid varit så bra i afseende å lärlingarne.
Nu för tiden är det otaliga yrken, och åtminstone
gäller detta om det yrke jag drifver, att det är en omöjlighet för
en arbetare att få någon färdighet, om han icke börjar i yrket
vid något så när unga år, och på en tid af tre år försäkrar jag,
att en sådan arbetare icke blir mycket skicklig. Jag har sjelf
varit i tillfälle att erfara detta.

Då jag för min de! är lifligt öfvertygad om, att eu lärlingslag
är både nödig och nyttig, så kommer jag att ansluta mig till
det förslag, som framlagts af motionären, herr Andersson. Derjemte
vill jag meddela, att äfven jag från tre handtverksföreningar,
nemligen handtverks- och fabriksföreningarna i Lindesberg, Kristinehamn
och Örebro, mottagit skrivelser i frågan. Jag skall
icke besvära kammaren med att läsa upp dem, men de instämma
alla på det lifligaste uti det slut, hvartill motionären kommit i
sin motion.

Jag skall be att få yrka bifall till den kläm, om hvilken
motionären, herr Andersson, nyss framstält yrkande.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! I den ojemna

kamp i konkurrensafseende, hvari sedan en längre tid handtverkerierna
befinna sig gent emot fabriksindustrien, och under den

N:o 27. 12

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- senare tiden af den fria näringslagstiftningen äfven gent emot
tände och ^et fria arbetet, är det ju icke underligt att finna, att handtuf1
förslå q till verkarne kasta läugtansfulla blickar tillbaka till skråtiden, då man
lärlingslag, icke endast såsom arbetsgifvare egde större magt öfver sina arbe(Forts.
) tare, utan äfven hade den bestämmelsen, att icke något yrke fick
utöfvas, förr än alla prof blifvit genomgångna. Man kan i de
förslag, som framkommit från olika delar af landet, och som nu
här framburits, spåra en sådan längtan, och utskottet har äfven
tyckt sig finna detta, hvarför det i sitt förslag till skrifvelse har
betonat nödvändigheten af att fasthålla vid vår näringslaefsstiftning
af 1864.

Jag är alldeles öfvertygad om, att vi icke skulle befrämja
yrkesskickligheten eller de yrkesidkares bästa, hvilka skola lära
sig ett yrke genom att införa något tvång. Det är endast på
det fria aftalets väg, som det målet vinnes.

Herr Hahn anmärkte mycket rigtigt, att yrkesskickligheten
ingalunda gått tillbaka. Den står högt för närvarande, och för
detta hafva vi i väsentlig grad att tacka de tekniska aftonskolorna
och dylika anstalter, der tillfälle beredes för många unga
yrkesidkare att icke blott utveckla sig i speciella delar af sitt yrke,
utan äfven inhemta allmänt vetande.

I det förslag till lag, som motionärerna hafva framburit,
har jag särskildt lagt märke till, att det i 6 § står, att mästare
är skyldig att tillse, att lärling, om så är nödigt, bevistar någon
af dessa skolor. Det blir således mästaren, som skall pröfva, om
detta är nödigt, men jag anser, att det tvärtom borde bestämmas,
att mästaren bör på allt sätt befrämja, att lärlingarne må få
dylik undervisning. Men detta står nog ofta icke tillsammans
med deras önskan, som helst vilja i första rummet begagna sig
af lärlingarnes arbetskraft.

Nu skulle jag helst hafva velat yrka afslag å det hela,
men då jag det oaktadt går att tillstyrka bifall till utskottets förslag,
så är det af ungefär samma orsak, som en ärad ledamot
af statsutskottet, tillhörande Första Kammaren, nyligen anförde,
då eu fråga der var före, nemligen att utskottet framlagt sitt
förslag för att »stilla oron i sinnena». Jag tror icke, att förslaget
har någon praktisk betydelse; men kan så litet tillfredsställa, så
förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Bakström förklarade sig instämma med herr Collander.

Herr Högstedt: Efter min mening, herr talman, äro vi

motionärerna tack skyldiga, för att de väckt den föreliggande
frågan och visat nödvändigheten af en lag i det syfte, som i
motionen framhålles. Jag anser mig böra uttala detta, då äfven
jag representerar eu stad, der en stor industri och handtverksrörelse
är rådande, och der också eu sådan lag helt visst åstunda

Onsdagen den 3 April, e. m.

13 \:o 27.

Här har yttrats, att det gamla patriarkaliska förhållande, Om utnrb<■-som rådde emellan mästare och lärlingar, icke mera kunde åter- tanda och
komma. Men man bör väl sträfva derefter, att det bästa möj-a/föridag^Ul
liga förhållande må komma till stånd mellan yrkesidkare och lär- ‘lärlingslag.
lingar. Här har också talats mycket om de fordringar, som lär- (Forts.)
lingarne skola uppfylla, men jag ber att få säga, att om en sådan
lag kommer till stånd, så bör deri inflyta icke blott de fordringar,
som lärlingarne till de olika yrkenas fromma skola uppfylla,
utan äfven de fordringar, som yrkesidkarne skola uppfylla,
sådana fordringar, som kunna åstadkomma, att lärotiden för lärlingarne
blir icke en plågotid, utan en tid, som de med glädje
och tacksamhet minnas.

Jag ber att få yrka bifall till det förslag, som på förmiddagen
af herr Andersson framstäldes.

Herr Petri: Här har talats så mycket i denna fråga, att

jag icke vill upptaga kammarens tid med något anförande. Jag
vill blott tillkännagifva, att jag från Vesterviks handtverksförening
fått emostaga en petition att understödja denna motion, och emedan
detta öfverensstämmer med min egen ställning till frågan,
skall jag fullgöra detta på det sättet, att jag yrkar bifall till herr
Anderssons förslag.

Herr Swartling: Jag skall fatta mig mycket kort. Jag

vill blott, med omförmälande att jag och mina ärade bänkkamrater
från Norrköpings handtverksförening fått eu skrifvelse af
liknande innehåll som det flera talare omnämnt, förena mig med
det yrkande, som herr Andersson frarastält, dervid jag dock ber
att få anmärka, att jag dermed icke vill anses hafva instämt i
alla delar af hans anförande.

I detta yttrande instämde herr Eklund från Norrköping.

Herr Thestrup: Äfven jag har från den särdeles lifs kraftiga

handtverksföreningen i det samhälle, jag tillhör, mottagit
en skrifvelse, i hvilken jag anmodas att på det varmaste anbefalla
den motion i föreliggande fråga, hvilken nu är föremål för vår
behandling. Huru vida denna handtverksförening skulle vara lika
benägen att lemna sitt understöd åt utskottets betänkande, vill
jag deremot lemna derhän. Det synes mig nemligen, som om
icke särdeles mycket vore vunnet för framgång åt förslaget genom
det sätt, hvarpå det formulerats af utskottet. Utskottet har
anhållit, »att Kongl. Maj:t skall låta bringa under utredning frågan
om åvägabringande af lagbestämmelser i syfte att bereda tillfälle
för handtverksbiträden, som sådant önska, att aflägga läroprof».

Jag tror för min del icke, att synnerligen mycket skulle dermed
vinnas och att det ej skulle löna sig att för detta ändamål an -

N:o 27. 14

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lärlingslag.
(Forts.)

lita den vidlyftiga apparaten med skrifvelser och vederbörandes
hörande, förenad med all den omgång och tidsutdrägt, som framläggandet
af ett lagförslag medför. Det är nog så, att man
i de flesta samhällen, der handtverkerierna och handeln uppnått
en någorlunda hög ståndpunkt, redan kommit derhän, att just
på det sätt, som skrifvelsen afser, läroprof plåga afläggas och
betyg åt lärlingarne meddelas, ehuru detta sker fullkomligt frivilligt.

Vi hafva alla i dag hört det tillägg till förslaget, som framkommit
från den ena motionären. Jag skulle visserligen för egen
del vara mest benägen att återremittera ärendet till utskottet i
det syfte, som af honom yrkats; men då, såsom vi veta, ärendet
i så fall skulle komma tillbaka till utskottet, derefter å nvo behandlas
af kammaren och omsider till Första Kammaren öfverlemnas,
synes det mig, som i så fall föga eller ingen utsigt skulle
finnas, att eu riksdagsskrivelse i ena eller andra syftet kunde
komma till stånd, innan Riksdagen inom 4 eller 5 veckor härefter
afslutas. Jag skall således, då den ena af motionärerna förklarat
sig nöjd med det af honom framstälda förslaget, i hvilket
hans medmotionär instämt, och då denna åsigt delas af de flesta
stadsrepresentanterna, bo att få yrka bifall till herr Anderssons
från Malmö förslag.

Herr Wester: Äfven jag har fått emottaga en skrifvelse

från eu handtverksförening i Halmstad. Men denna har icke inverkat
på mig, derför att jag redan förut ansåg, att det föreliggande
förslaget såsom nyttigt borde befrämjas. Då förslagets
fördelar af så många framhållits, skall äfven jag icke derom vidare
orda.

Deremot tillåter jag mig att bemöta något af hvad ett par
talare, som yrkat afslag, hafva anfört. Man har sagt, att vi icke
skulle införa något nytt tvång. Men om sådant är icke fråga,
ty i 1864 års näringsförordning stadgas, att handtverkare, som
vill hafva lärling, skall med denne eller hans målsman upprätta
skriftligt kontrakt, deri de öfverenskomna vilkoren skola utsättas,
och den föreslagna lagen innehåller icke heller annat. Det är
således i denna del precis detsamma som förut. Men den blifvande
lagen är bättre hufvudsakligen i det hänseendet, att den
innehåller förpligtelser icke blott för lärlingarne, utan äfven för
mästarne, och sådana saknas i den nuvarande.

Väl vill jag, såsom en föregående talare sagt, lemna oafgjord!,
huru dessa förpligtelser skola göras effektiva, men det måste dock
vara till gagn att hafva dem stadgade i lag.

Man har också gjort anmärkningar mot åtskilliga punkter i det
förslag till lag, som motionärerna framlagt. Med anledning deraf
ber jag få fästa uppmärksamheten på, att det nu endast är fråga
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran att Kongl. Maj:t

Onsdagen den 3 April, e. m. 15 Nso 27.

måtte taga frågan i öfvervägande och låta utarbeta förslag till Om utarb"
lärlingslag. Finner Kongl. Maj:t, att något bör göras, kommer ocfl,

ju förslag att framläggas för Riksdagen, och då står det Riks- af^fbrTaqtill
dagen fritt att taga bort de stadganden, den finner mindre lärlingslag.
lämpliga. _ (Forts.)

Sedan motionärerna nu afstått från yrkandet om ovilkorligt
läroprof, ligger ju skilnaden mellan deras förslag och utskottets
kläm endast i frågan om, huru lång lärotiden skall bestämmas i
lärlingskontrakten. Utskottet vill icke gå öfver 3 års lärotid,
men motionärerna önska en förlängning. Då det blifvit upplyst,
att åtskilliga yrken äro af beskaffenhet, att 3 års lärotid anses vara
för kort, kan jag icke se någon skada uti, att i lagen införes rättighet
att skiifva kontrakten på längre tid; det blir ju icke en förpligtelse,
utan blott eu rättighet att i kontrakten bestämma en
längre lärotid. Att man har den utvägen att förnya kontrakten,
är visserligen godt och väl, men är det ett yrke, der man finner,
att lärlingen bör stanna mer än 3 år, hvarför då icke göra eu
lagbestämmelse, som tillåter att skrifva kontrakten på 4 år eller
så? Jag skulle derför gerna kunna instämma i det af herr Andersson
under diskussionen framstälda yrkande, att i lag måtte
stadgas, att kontrakt måtte kunna upprättas för längre tid än 3
år. Men då häremot gjorts invändning, att motionären härmed
gått utöfver, hvad i motionen föreslagits, enär intet blifvit stipuleradt
om den längsta tiden för sådana kontrakt, och då herr Alsterlund
i det fallet gjort ett tillägg: »dock icke öfver 5 år»,
skall jag, för att ingen formel invändning må kunna göras, be
att få instämma med herr Alsterlund i hans yrkande.

Herr Hedin: Hvad resultat denna långvariga debatt än

må komma att medföra — ett är visst, att den skulle kunna
gifva anledning till ett uppslag, ett reformuppslag på ett helt
annat område än det motionärerna afsett, nemligen eu förenkling
af representationen, hvilken synes efter vissa företeelser lämpligen
kunna inskränkas till en liten inregistreringsbyrå för adresser,
som skickas dit. Jag säger, att den skulle kunna inskränkas
till detta, om det verkligen förhåller sig så — hvarpå jag sett
mångfaldiga exempel denna dag — att en del representanter,
som förut erkänt näringsfrihetens och den personliga frihetens
grundsatser, nu böja sig för dessa — det är väl ej för mycket,
om jag säger — order från några småstadshål.

När jag gick hit i förmiddags, visste jag, herr talman, icke
annat, än att jag skulle komma att rösta för utskottets kläm.

Om jag nu kommit på andra tankar, och om jag härefter, herr
talman, framställer yrkande om afslag på utskottets hemställan,
har jag blifvit bragt derhän mindre af de dock visserligen ganska
tänkvärda invändningar, som af ett par talare blifvit framstälda
mot hela saken, än af det sätt, hvarpå upphofsmännen till

N:o 27.

16

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lärlingslag.
(Forts.)

detta förslag och deras vänner i dag förfäktat sin sak. Jag skall
nämna ett par ord härom, men jag anhåller att först få uttala
en önskan — man kan säga något på sidan om saken, men likväl
sammanhängande med densamma.

Efter hvad här talats om lärare, lärjungar och uppfostran,
skulle jag önska, att lärare och uppfostrare till den sedvanliga,
den häfdvunna religions- och moralläran ville lagga ett ytterligare
bud af innehåll: du skall icke missbruka fosterlandets namn.
Det är för andra gången i dag, som jag fått anledning att uttala
denna önskan. Första gången var det, när jag under debatten
om rösträttsfrågan fick höra, att det är i fosterlandets namn, man
motsätter sig eu utsträckning af politiska rättigheter till den svälttullbetyngda
delen af nationen. Nu kommer man och säger till
oss, såsom en talare i förmiddags sade: tron icke, att detta förslag
är dikteradt af några partiintressen — nej. naturligtvis, allt för
fosterlandet! — ehuru detta förslag, som afser att åt en del arbetsgivare
garantera en långvarig besittning af den billigaste
arbetskraft, har ett synnerligt märkvärdigt syskontycke med eu
motion, som för ett par år sedan väcktes i denna kammare om
inskränkning i rätten till utvandring, hvilken motion grundade
sig på, att det i vissa orter började blifva svårt att få tillräcklig
arbetskraft för jordbrukets skötsel, och — ännu beklagligare —
att således arbetslönerna stigit. Naturligtvis stäldes äfven denna
motion under fosterlandets höga hägn. Det vore tid att få
slut på detta missbruk af ord. Jag säger det icke blott med
hänsyn till sådana, som hålla s. k. högstämda tal vid fester,
der man firar forna tiders diktade glans för att få oss att glömma
nutidens nöd och framtidens hotande faror. Jag säger det äfven
till de herrar ledamöter af representationen, som göra sig skyldiga
till detta missbruk af ord, när här kämpas om ganska simpla
klass- och partiintressen.

Jag sade, herr talman, att jag, i stället för att, såsom jag i
förmiddags trodde, komma att rösta för utskottets kläm, nu måste
anhålla om afslag på alltsammans, på grund af det förslag till
ändring af denna kläm, som blifvit framstäldt af eu af motionärerna,
och på grund af de yttranden, som från andra sakens
vänner här framkommit under dagens lopp. Man kommer och
säger oss — det var en fläsktullsälskande representant för många
städer, som i förmiddags sade det — att det är obilligt, att förste
bäste fuskare skall få försöka att med sina händers verk förtjena
sin utkomst. Nej, det är icke obilligt; det är icke obilligt,
så länge det är medgifvet för borgmästaren i Norrtelje att slippa
vända sig till första bästa fuskare för att köpa någonting af honom.
Och sannerligen, skola vi fordra ett tvångsprof, för att eu
person skall få bjuda ut ett par skor, som han gjort, låt oss då
också införa ett tvångsprof, som hindrar förste bäste fuskare att

Onsdagen den 3 April, e. m.

17 N:o 27.

taga plats här och vara med om tillverkningen af lagar, som Om utarbealla
skola lyda, och af hvilka många komma att lida. , taruh ochd

Man har också sagt, att det vore nödvändigt att utsträcka ffiförtlagtill
lärlingskontraktens tidlängd, och att detta icke skulle innebära lärlingslag.
något ingrepp i näringsfriheten. Ingriper man då icke i närings- (Förta.)
friheten, om man förhindrar den, som kommit till en sådan ålder,
att han kan sköta sig sjelf, och förvärfvat sådan handafärdighet,
att jag, att ni, att vi vilja köpa af honom, att få lemua en tyrannisk
mästare och få reda sig på egen hand; och huru går det
med en annan frihet, som är förutsättningen för näringsfriheten,
nemligen den personliga friheten, om vi glida in på banan af
slafverikontrakt?

Jag anhåller, herr talman, om afslag å alltsammans.

Herr Eklund från Stockholm: Jag kunde visserligen för

min del nöja mig med att instämma uti hvad herrar Hahn och
Hedin yttrat, men jag skall dock be att få säga ett par ord.

Jag vill erkänna, att det ur arbetsgifvarsynpunkt skulle vara
önskvärdt, om man kunde få någon större hållhake på lärlingarne,
än hvad nu är fallet. Men huru ställer sig saken från
arbetarsynpunkt? I detta afseende skall jag be att få säga några
ord med anledning af den erfarenhet jag har inom mitt yrke,
bokt^-ckeriet. Jag vill då påpeka, att i detta yrke lärlingsfrågan
gifvit anledning till stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare.

Det har händt, icke en gång utan många gånger, att arbetsgivare
antagit ett mycket stort antal lärlingar — ja, att man
sökt drifva ett helt tryckeri med uteslutande lärlingar. Detta
bär naturligtvis skett för att få så billig arbetskraft som möjligt.

Resultatet har blifvit, att utlärda arbetare fått gå utan sysselsättning,
eller åtminstone fått lof att arbeta för lägre lön än
eljest. Om nu så kunnat ske, då ingen lärlingslag funnits till,

— huru skulle väl det icke då blifva, om man skulle få till
stånd en lag, enligt hvilken eu arbetsgivare kunde med ordningsmagtens
tillhjelp hålla vid arbetet så många lärlingar, han önskade?
Om derför något i denna väg skall lagstiftas, är det väl
nödvändigt att äfven taga hänsyn till arbetarnes intressen, så
att man ser till, att icke ett sådant missförhållande kan få ega
rum, att utlärda arbetare få gå sysslolösa, och endast lärlingar
användas. Det borde i så fall finnas bestämmelser, i hvilket förhållande
i afseende på antalet dessa båda kategorier skulle stå
till hvarandra. Det har inträffat i det yrke, jag talat om, att
man, sedan en mängd lärlingar antagits, och dessa stannat i arbetet
liera år, afskedat desse, då de kommit och ansett sig vara
utlärda, hvarpå man antagit nya lärlingar och så fortgått på den
vägen. Jag tror derför detta är en ganska farlig väg att slå
in på.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 27.

2

N;o 27. 18

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- Hvad yrkesskickligheten angår, vill jag för min del uttala

fr°ar\de^&n ja8 icke tror, att den skulle blifva något större,

af ''förslag”tillom man Ange till stånd en lag, sådan som denna eller de deri

lärlingslag, föreslagna lärlingsprofven. Om vi fortfarande hålla oss till typo(Forts.
) grafyrket, skola vi finna, att de senare åren hafva att uppvisa
en ofantligt högt uppdrifven yrkesskicklighet. Jernför man den
med hvad den'' var för 30 år sedan, skall man finna, att skil naden

är häpnadsväckande. Detta visar, att äfven nu kan man

uppnå stor yrkesskicklighet.

Hvad lärlingsprofven angår, skall jag endast bedja att få
framdraga en parabel. Om jag fortfarande håller mig till det
yrke jag nämnt, eller typografyrket, blir det, om motionärernas
framställning bifalles, för den person, som skall sätta en tidning,
nödvändigt att aflägga läroprof, hvaremot af den, som utgifver
tidningen, ej kommer att fordras någon yrkesskicklighet eller något
läroprof, utan af honom fordras endast, att han eger medborgerligt
förtroende. Han skulle sålunda ej behöfva aflägga något
prof, men hans arbetare skulle vara nödsakade dertill.

Jag yrkar afslag å såväl utskottets hemställan som motionen.

Herr Svensson från Stockholm: Efter den långvariga debatt,
som redan förekommit i denna fråga, tror jag, att det ej är
mycket qvar att orda om, och jag skall derför icke heller synnerligen
länge fördröja diskussionen. Jag skall endast bedja att
få fästa uppmärksamheten på ett par saker, som härvid synas
mig vara af eu icke obetydlig vigt.

Den erfarenhet jag såsom industri- och handtverksarbetare
gjort har icke alltid varit den, att de, som i yrket aflagt lärdomsprof,
varit de skickligaste arbetarne. Jag skulle till och med vilja
påstå, att det ofta snarare varit tvärtom. Eu sådan koutrakterad
lärotid och ett sådant lärlingsprof, som motionärerna föreslagit,
skulle, kan man säga, blifva ett slags Prokrustes-säng, der alla
skulle läggas. De, som icke kunde fullgöra profven, skulle blifva
efter, men detta blefve kanske den minsta olägenheten. Farligare
blefve det för dem, som skulle kunna förvärfva en större yrkesskicklighet
och utveckla sig till verkligt dugliga arbetare med
rika erfarenheter och idéer, som de insupit och sedan kunde göra
fruktbärande och derigenom föra yrket framåt, ty de skulle under
lärotiden komma att tillbakahållas, och sålunda komma att så
att säga stelna. Jag har gjort den erfarenheten, att de, som arbetat
på många håll och kanske äfven utrikes, och som just kauske
fått tillfälle dertill, emedan de under den derför lämpliga
tiden icke varit bundna af några kontrakt — att, säger jag, det
just är sådana arbetare, som föra ett yrke framåt. Om, genom
den ifrågasatta lagens införande, dessa för yrkena särdeles nyttiga

Onsdagen den 3 April, e m.

19 N:o 27.

arbetare skulle försvinna, då blifver denna lag ett ondt, och vi
böra väl tänka oss före, innan vi gå att begära något sådant.

Jag bar inga adresser att frambära, och så godt tror jag det
kan vara, helst om adresser kunna hafva en sådan inverkan som
de haft på den ärade representanten för Stockholms läns städer.
Denne representant förklarade nemligen, att han, på grund af
den adress, som han rörande föreliggande fråga mottagit, kommit
till den öfvertygelse!), att, om motionärernas förslag blefve lag,
det skulle vara en lycklig lösning af frågan. När en jurist kan
finna att detta lagförslag, som icke ens innehåller någon antydan
till bestämmelser, som kunna göra lagen effektiv, skulle blifva
en lycklig lösning af frågan, då vet jag sannerligen icke, hvad
jag skall säga derom.

När jag första gången för ett par tre år sedan hörde talas
om önskvärdheten af lagbestämmelser i dessa ämnen, var det af
några målaremästare. De beklagade sig öfver, att såväl plåtslagare
som murare och andra till underpris åtogo sig att måla
åt byggmästare, ehuru de icke ens dugde till att beräkna, hvad
arbetet var värdt, och sålunda undergräfde yrket. Men då rigtade
de sig just mot den näringsfrihet, hvarom det talas i § 2 af 1864
års näringsfrihetsförordning. De ville då hafva iuskränkningar i
denna förordning. Huru det kommer sig att de sedan slagit om
och nu fordra kompetens endast af arbetarne, det vet jag icke,
för så vidt de ej fått den uppfattningen: att kunna vi endast få
det, skall konseqvensen också föra med sig detsamma för utöfning
af ett yrke. Jag skulle också kunna hålla med dem, att
så nog blifver fallet. Ty det skulle vara underligt, om det skulle
fordras obligatoriskt läroprof af arbetarne i ett yrke, men ej af
dem, med hvilka arbetarne uppgöra kontrakt för att lära sig yrket.
Såsom vi veta, är förhållandet ej sådant med statens rätt att
skaffa sig embetsman, och yrkena hette ju i fordna tider också
embeten, men nog härom.

Jag ber kammaren betänka, att denna sak berör en hel del
förhållanden, som ännu icke äro för kammarens ledamöter klara.
Jag är öfvertygad att den ifrågasatta lagen, oaktadt motionärerna
protesterat häremot, kan föra med sig sådana konseqvenser,
att den äfven rycker yrkesutöfvarne med sig. Jag tror
derför, att kammarens ledamöter ej äro beredda för att gå med
på så mycket, som motionärerna här begära, åtminstone icke jag.
Hvad vi hittills veta, det är egentligen ingenting annat, än att
några handtverks- och industriföreningar önska eu lärlingslag,
men detta är icke nog, vi behöfva veta mera, särskildt behöfves
mera material för bedömandet af de möjliga konseqvenser, hvartill
en sådan lagstiftning kan leda; här behöfva vi tydligen taga
reda på, om vi kunna göra något åt saken. Men derför behöfva
vi en utredning, och eu sådan vill jag för min del äfven förorda.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag

Om utarbetande
och a
framläggande
af förslag till
lärlingslag.
(Forts.)

N:o 27. 20

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- kan icke med de material vi redan nu hafva till frågans beframlLTmde
dömande, gå med Pa motionärernas förändrade hemställan, som
af förslag till Ju a^ser- att skrifvelsen skulle affattas alldeles såsom om lämpliglärlingslag.
heten af den förlängda lärotiden och lärlingsprofs afläggande
(Forts.) redan för kammaren vore en afgjord sak.

Jag ber, såsom sagdt, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Fole: Jag skall också gifva till känna, att
jag fått eu skrifvelse från handtverksföreningen i Visby, med
anhållan att jag måtte biträda och verka för motionärernas förslag.
För miu del tror jag, att det kan vara nyttigt, att någonting
göres i denna sak, och derför kommer jag att biträda utskottets
förslag.

Förslaget, sådant det utgått från motionärerna, kan jag
deremot icke vara med om, enär det går ut på, att lärlingsprofven
skulle blifva obligatoriska. Fn sådan lag skulle möjligen
hafva till följd, att ingen finge drifva ett yrke eller en näring,
för så vidt han icke kunde visa intyg på, att han derför aflagt
prof. Den princip och de vilkor, som vår nuvarande näringsfrihetsförordning
uppställer för eu svensk medborgare för att han
skall få tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller såsom yrke
utöfva annan handtering, äro endast, att han skall hafva god fräjd
samt råda öfver sig och sin egendom, och jag tror icke, att vi
böra kasta å sido detta, utan tvärtom hålla fast dervid. Detta
har utskottet också uttalat i sin motivering. Vi hafva många
exempel på, att det finnes personer, som drifva handelsindustrioch
handtverksrörelse, hvilka aldrig fått någon lärdom, men det
oaktadt förstå att sköta sin affär mycket bättre än många, som
derför genomgått särskilda kurser. Under sådana förhållanden
kan jag icke gå längre, än hvad utskottet föreslagit, och yrkar
derför bifall dess hemställan.

Herr Eklundh från Lund: Då jag anser, att det skulle

vara för handtverksidkarne i vårt land, såväl för arbetsgifvarne
som för arbetarne, till stor nytta och i väsentlig grad befordra
yrkesskickligheten, om genom en ny lag förhållandet mellan
mästare och lärlingar närmare bestämdes och reglerades, vill jag
för min del också gerna med min röst bidraga till en lag i
detta syfte.

Jag tror mig bäst tjena saken, om jag nu instämmer i och
åberopar, hvad herr Wester nyss i detta ämne anfört och yrkat.

Herr Eriksson i Bäck: Man har nu här fått höra, att herrar
handtverksidkare i landet i förevarande fråga bedrifvit en ganska
omfattande agitation, till hvilken en stor del af denna kammares
ledamöter också med begärlighet lyssnat, då de villigt framfört
deras önskningar. Meu huru var det för några timmar sedan i

21 N:o 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

en annan fråga, nemligen i rösträttsfrågan? För den har man Om utarbeockså
agiterat och framfört önskningar. Men då fick man höra, . jjjjjjj*? ® ndg
att det borde man icke göra, ty det skadade saken. Är det förlag till
de herrars mening, som framfört handtverksidkarnes önskningar lärlingdag.
i denna fråga, att med sina yrkanden skada saken, då skulle det (Forts.)
glädja mig, ty jag anser mig böra yrka afslag både å motionen
och utskottets hemställan.

Jag kan knappast förstå hvad det egentligen är, som motionärerna
åsyfta, om ej det, att handtverksidkarne skulle få ytterligare
två års gratisarbete af lärlingarne, sedan dessa enligt nu
gällande vanlig öfverenskommelse lärt ut. De kunna nu lära
ut efter tre års lärotid, men motionärerna önska få denna tid
utsträckt till fem år. Det skulle således blifva två års gratisarbete.
Mellan nu gällande näringsfrihetsförordning och motionärernas
förslag till lärlingslag kan jag icke se någon annan
skilnad. Näriugsfrihetsförordningen stadgar ju, att näringsidkarne
öfver sina biträden och arbetare ega lagligt husbondevälde
samt i visst fall målsmans- och föräldrarätt. Hvad vilja
de mera hafva? Samma förordning stadgar äfven, att arbetarne
äro pligtige att visa de näringsidkare, hos hvilka de blifvit antagna,
tillbörlig aktning samt efterkomma deras befallningar i afseende
å de göromål, som till yrkets utöfning höra. Hvad vilja de
hafva mera? Jag tycker, att de rimligtvis icke kunna begära
något derutöfver. I de afseenden åter, der näringsfrihetsförordningen
icke berör förhållandena mellan mästare och lärlingar,
föreskrifves det uttryckligen i samma förordning, att legostadgan
skall tillämpas; och, mine herrar, denna stadga är så barbarisk,
att jag icke vill vara med om någonting derutöfver. Flere talare
hafva häntydt på den gamla goda tiden. Ja, är det så dessa
talare vilja hafva det, att de vilja åstadkomma något ännu värre,
än hvad tjenstehjonsstadga!! medgifver, då vet jag ej, huru det
skulle blifva. Ty denna stadga tillåter ännu i vissa fall husaga.

De som åstadkommit denua agitation, torde kanske till större
delen vara mästare i sina yrken, som icke sjelfva lägga hand vid
arbetet, utan endast gå och se på.

Men saken är icke kommen från arbetarne, och derför torde
den också intressera eu stor del af dem, som yrkat bifall till
motionen, derför att den icke skulle vara till någon särskild
förmån för arbetarne, utan i stället för mästarne.

Näringsfribetsförorduingen stadgar ju också, att mästaren
skall hålla arbetaren i skola, om han icke har godkändt afgångsbetyg
förut; och i det afseendet innebär motionärernas förslag
icke något bättre. Han skall äfven hålla honom till gudsfruktan
och sedlighet; och det tyckes mig alltså, att näringsfrihetsförordningen
innehåller allt hvad man behöfver i det fallet hafva stadgadt
Jag yrkar afslag å både motionen och utskottets hemställan.

N:o 27. 22

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- Herr Gust. Ericsson från Stockholm: Herr grefve och

framläggande ^ma^’ mine herrar. Det är icke från i går som denna agitation
af förslag till ^.ar Pågått. Handtverksidkarne hafva kastat längtansfulla blickar
lärlingslag, tillbaka till en försvunnen tid, som de förmena vara så bra. För
(Ports.) att återkomma till den hafva de angifvit såsom skäl, att de ville
upphjelpa handtverkeriet, som är på väg att gå under, och vilja
upphjelpa arbetsskickligheten, som går alldeles förlorad. Huru
förhåller det sig med den saken? Att handtverkeriet kanske till
någon del fått lemna rum för storindustrien, kan ju icke bestridas,
men dertill är icke denna näringsfrihet orsak på det sätt,
som de förmena, eller att de icke kunna få tvångsskrifva eu
lärling på fem ä sex år, som de fordom gjorde, för att sysselsätta
honom med arbete, som är främmande för yrket. Det inträffade
förr ganska ofta hos eu mästare, att en lärling, som hade tagit
kontrakt på fem till sex år, fick sysselsättning med hvarjehanda
arbete utom yrket och fick vara fruns husdräng och göra diverse
arbeten de första åren. Först året före lärlingstidens slut, då
mästaren ansåg, att det vore nödvändigt, att lärlingen åtminstone
skulle få lära något, fick han vistas i verkstaden och börja sysselsätta
sig med det handtverk, som han hade skrifvit in sig för
att utlära. Han hann aldrig till sådan färdighet, att han kunde
göra ett nöjaktigt prof för att uppvisas; men mästaren var angelägen
att fä ett sådant prof för att visa, och derför betalade han
en annan person, som gjorde det, för att sedan skylta med att
denne yngling utlärt på denna verkstad och uppvisat ett sådant
prof. Det skulle vara en rekommendation för honom. Så gick
det till i den gamla goda tiden, och det är denna tid, som man
längtar så mycket efter. Men äfven om eu sådan lag, som motionärerna
åsyftat, i vår tid skulle komma till stånd, tror jag, att
den skulle blifva endast eu papperslag, som icke i realiteten
skulle få något värde. Tänker man sig, att det är en välartad
yngling, som har föräldrar, månne dessa skola tillåta, att han
tvångsskrifves på tre till fem år? Nej de komma öfverens på
frivillighetens väg med en mästare att utlära deras son, och om
då icke mästaren och hans verkstad och uppförandet inom denna
verkstad motsvara de sedliga kraf som de hafva, för att deras
son skall blifva så väl uppfostrad så, som de fordra så väl i
moraliskt hänseende som i afseende på sjelfva handtverket, så
taga de gossen från honom och söka få honom till eu annan,
som bättre motsvarar häfda önskningar.

Jag hastade förbi, då jag talade om, huru det gick till med
dem, som fingo gå såsom husdrängar och verkställa hvarjehanda
arbete hos mästaren och sedan fingo sitt prof. Andra hafva
funnits, som hade förmögna föräldrar. Dessa satte sina söner
till en handtverkare, som de ansågo sig hafva förtroende till.
Dessa gossar fingo arbeta och lära ut yrket på eu kort tid, och
om de icke kunde göra prof sjelfva, så både de medel för att

23 N:o 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

betala hjelp, så att detta prof kunde nöjaktigt uppvisas. Men så
var det icke med den fattiges barn, som gick ut med en så knapp fratnläggan(if
kunskap från handtverket, som de jag förut talat om. Det är af jörglag m
klart, att för den som hade medel det på den tiden var efter- lärlingslag.
sträf vansvärdt att få sin son utlärd i ett lönande yrke; och sedan (Forts),
han blifvit gesäll, blef han strax sin egen mästare, ty hans föräldrar
hade medel att hjelpa honom i gång med verkstaden och
hela atfären.

Men annorlunda är tiden nu, då man fordrar frihet tor
arbetsgifvaren och frihet för arbetaren. De lärlingar, som mästarne
kanske skulle få att begagna sig af efter eu sådan lag som den
ifrågasatta, kanske blefve sådana, som de helst skulle önska
blifva af med, och kanske skulle såväl lärlingen som mästaren
anse kontraktet som ett olidligt band. Den lärling, som icke
egnade sig åt yrket och icke heller fick deltaga i det, utan fick
göra allehanda arbete, han skulle sannolikt begagna alla möjliga
tillfällen för att göra mästaren obehag och blifva honom qvitt,
och mästaren kanske icke högre önskade an att blifva lärlingen

Om man går tillbaka till den gamla tiden, då dessa handtverkeri-
och skråordningar funnos, så säges det, att med denna
återgång skulle man äfven återgå till en likadan moralisk uppfostran.
Den som något har reda på från den tiden, huru det
förhöll sig på verkstäderna, der lärlingspojkeu, i fall han någon
gång fick vistas i verkstaden, måste springa efter bränvin åt
gesällerna och fick stryk dessemellan, om han icke var van vid
dylikt eller trodde sig behöfva göra det, då han icke kommit i
lära för detta ändamål — den som känner till dessa förhållanden
skall icke kunna säga, att det utbildades några stora moraliska
karakterer. Jag är säker på att få rätt af dem bland er, herrar
landtman, som såväl som jag varit i tillfälle att bo i närheten
af städerna, der det förekom vandrande gesäller, som kunde uppvisa
sitt gesällbref och sin gesällbok. Jag tror, att mer än en
gång, när de kommo och ville ha logis, man gerna drog sig för
desse, som kommo från nyssnämnda uppfostringsanstalter. Härmed
är icke sagdt, att alla voro lika, men desse, sopa drefvo omkring
på landsbygden från den ena ändan af riket till den andra,
de hade också lärt ut, men de hade icke blifvit bättre, derför
att de varit tvångsskrifna såsom lärlingar.

Jag har icke direkt varit med såsom lärling sjelt. Men
det var i min ungdom för mig angeläget att få reda på, huru
det förhöll sig hos vissa handtverkare. Jag sökte också en plats
för att taga kontrakt. Men när jag fick veta, att jag skulle stå
i sex år utan att få några kläder, med endast middagsmål och
qvällsmål, då kunde jag icke längre vara med om saker! Och
det är dessa gamla göda tider, som herrarne vilja halva tillbaka!

-N:o 27. 24

Onsdagen den 3 April, e. m.

0tandeaoch }. fri5ften„s, ocl] utvecklingens intresse ber jag, herr talman, att
framläggande ä yrta a*s*ag a såväl utskottets förslag som motionärernas.
af förslag till

lärlingslag. Herr Berguf: Herr grefve och talman! Till en början

(Forts.) vill jag omförmäla, att jag icke mottagit någon skrifvelse från
någon af de fyra städer, jag representerar inom Riksdagen. Med
afseende å sjelfva frågan må jag säga, att, när man skall stifta
en lag eller när man skrifver och begär en lagstiftning, man
först och främst måste hafva klart för sig, att lagen är af behofvet
påkallad. Då jag går till att pröfva detta spörsmål, kan jag
icke finna annat, än att den lag, som vi redan ega i detta syfte
kompletterad med det fria aftalet, är fullt tillräcklig för att reglera
förhållandet mellan lärling och mästare. Mästaren kan redan nu
med sin lärling, den siste biträdd af sin fader eller målsman
uppgöra de muntliga eller skriftliga aftal, som utgöra lärlingslagen
för den unge mannen. Dessa båda, mästaren och lärlingen
eller den sistes ställföreträdare, veta bäst, huru de vilja ordna
sina rättsförhållanden under den tid, som ynglingen skall gå i
lära. Det är svårt för Riksdagen och regeriugen att för hvarje
fall tänka sig, huru ett sådant rättsförhållande mellan dessa personer
skall ordnas, och derför är lagen svår att skrifva och svår
att tillämpa. Utskottets utlåtande och särskildt utskottets kläm
visar oförtydbart, att utskottet haft mycket svårt att komma till
något resultat i den föreliggande frågan. De yttranden, som afgifvits
här i dag, visa likaledes, att man haft svårt att komma
till ett klart resultat angående hvad man egentligen vill. Mine
herrar, frågan är omogen i sig sjelf och omogen att skrifva om.
Skrifver jag oklart till Kongl. Maj:t, så får jag ett oklart svar
en lag som icke är fullständig. Får Kongl. Maj:t icke något
annat ämne att skrifva lag om än den kläm, som utskottet i sitt
utlåtande^ framstält, hvad skall då Kongl. Maj:t egentligen lag Således,

mine herrar, af allt hvad som förekommit finner
jag frågan i dess närvarande skede vara så oklar, att jag icke
med min röst kan bidraga till dess framgång; och jag vrkar
derför afslag på såväl det ena som det andra förslaget.

Häruti instämde Herrar Andersson i Ölsund, Jansson i Taberg
och Hansson i Solberga.

Herr Ekman: Af den långa diskussion, som här i dag
hållits rörande denna fråga, torde det icke vara oberättigadt att
draga den slutsats, att det vid afgörandet kommer att stå emellan
utskottets förslag och motionärens förändring af utskottets kläm.
Då blir frågan: hvilken är skilnaden mellan utskottets förslag
och motionärens förändring af detsamma? Han har alldeles tydligt
och klart gifvit till känna, att med obligatoriska prof menas

Onsdagen den 3 April, e. m.

25 N:o 27.

icke sådana prof, som skulle uppställas såsom vilkor för att lär- Om utarbelingen
i fråga skulle få utöfva yrket. Således tänker jag, att tan^f ocfl
derutinnan öfverensstämmer utskottets åsigt med motionärens, tya^fbrslaaUll
det är alldeles detsamma som utskottet vill, men motionären har lärlingslag.
tillagt en sak, som för mig synes i högsta grad betänklig, nem- (Forts.)
ligen att kontraktet mellan lärlingen och husbonden skulle upprättas
på längre tid än tre år. Det är således en minimitid utsatt,
ehuru man icke får veta maximitiden, och det är detta som är
farligt. Nu hafva visserligen några talare kompletterat detta på
så sätt, att man skulle bestämma maximitiden till fem år, men,
när man nu är oviss om hvilken tid, som kan vara den lämpligaste,
och man derjemte i andra länder ingalunda är på det
klara, att fem år är den lämpligaste tiden såsom maximum, utan
Österrike och Tyskland bestämt tiden till minst två och högst
fyra år, då vill jag ifrågasätta, huruvida det icke kan vara lämpligt
att öfverlemna saken åt Kongl. Maj:t och låta honom taga
detta i öfvervägande, på samma gång han förbereder hela frågan,
för att sedermera komma fram med ett bestämdt förslag till
Riksdagen.

Det är endast detta förhållande, som jag velat påpeka,
innan vi träda till afgörandet af denna fråga, och jag skall anhålla
att fa yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Det kunde

visserligen synas, som om vi toge upp en alltför lång tid för
kammaren, då vi yttra oss så många i denna fråga, men jag vill
då å andra sidan påpeka, att de flesta af dem, som yttrat sig
rörande denna fråga, egentligen icke kunna sägas representera
något yrke i annat hänseende än att de erhållit adresser från
sina valkretsar, och att, då bestämda uttalanden förekommit till
förmån för motionen, de i regeln kommit från personer, som
endast ega teoretisk kännedom om yrkena, under det att hos
yrkesmännen meningarna varit mycket delade och minst lika
många uttalat sig emot som för skrifvelseförslaget.

Jag ber att i detta afseende särskildt få fästa uppmärksamheten
på representanten för Eskilstuna stad, hvilken stad är en
af vårt lands förnämsta handtverks- och industristäder. Från
denna stad har han icke erhållit någon påstötning, men från den
lilla obetydliga delen af hans valkrets, der handtverkena naturligtvis
hafva en försvinnande betydelse i förhållande till Eskilstuna,
nemligen Strengnäs, har det deremot yrkats på antagande
af detta lagförslag. Det är verkligen belysande för hela frågan,
att just de efterblifna handtverkarne, de, som icke kunnat följa
med tidens kraf i utöfvandet af sitt yrke, påfordra statens hjelp
och understöd, under det att deremot de handtverkare och industriidkare,
som följt med sin tid och försett sig med arbetsmaskiner
o. d., icke kräfva något sådant.

N:o 27. 26

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- Det påyrkas nu obligatoriska läroprofs afläggande. Man

framläggande^** visserligen frånträdt detta ursprungliga yrkande och i dess
af förslag tillstäUö yrkar man nu> att tillfälle till profs afläggande skall belärlingslag.
ledas; men huru skola dessa prof ske? Skall staten upprätta an(Forts.
) Stalter, der de få afläggas, eller skola de afläggas inför ett antal
handtverks- och industriidkare, d. v. s. en slags nämnd? I senare
fallet behöfver ju icke staten lägga sig i denna sak, och det
finnes ju icke något, som hindrar, att handtverkarne och industriidkarne
bilda föreningar eller komitéer, inför hvilka läroprof
kunna få afläggas, och detta sker ju äfven delvis redan i några
städer. Den lärling, som önskar förvärfva ett sådant betyg, har
ju redan frihet att inför denna nämnd aflägga ett läroprof och
erhåller derigenom ett betyg på sin kunskap. Detta synes mig
således vara en sak, som handtverkarne kunna sköta sjelfva, utan
att staten lägger sig i densamma.

Vidare yrkas på en förlängning af lärotiden från tre till
fem år eller, såsom motionären nu ändrat sin hemställan, till
nästan obegränsad tid, ehuru han säger sig mena högst fem år.
Men hvartill skall detta tjena? Om det förhåller sig så, att eu
lärling kommer in i ett yrke och binder sig på tre år och finner,
att han icke på dessa år hunnit lära sig detta yrke fullständigt,
så kan man ju förutsätta så pass mycket sundt förnuft hos
honom, att han fortsätter, till dess att han blir utlärd. Har
mästaren icke på tre år lyckats bibringa honom intresse för det
yrke, han börjat lära sig, så att han inser nödvändigheten af att
förvärfva sig större skicklighet, då är det väl fåfängt att hoppas
på bättring, äfven om han skulle bindas genom kontrakt på fem
eller tio år.

Det blir tvärtom så, att ju längre kontraktstiden är, desto
mindre angelägen blir mästaren att i tid lära honom det arbete
han skall göra. Både arbetsgifvaren och arbetaren spekulera på
den långa tiden. Arbetsgifvaren resonerar så, att här är lång
tid qvar och lärlingen får lära sig yrket längre fram, nu kan jag
använda honom till annat arbete; gossen tänker: hvad skall det
tjena till, att jag beflitar mig om att lära yrket så tidigt; det
länder endast mästaren till fördel, jag får icke ett öre mer för
det. — Jag tror således icke att man på detta sätt befrämjar
yrkena; dessa äro mycket olika, och behofvet af lärotid så olika,
att det är absolut omöjligt att stifta eu för dem alla gemensam
lag.

Jag vill till dem af kammarens ledamöter, som besökt skofabriker
— jag påminner mig specielt ett tillfälle, då ett antal
af kammarens ledamöter inbjödos till en nyanlagd skofabrik här
i Stockholm — hemställa: hvartill skall det tjena att affordra en
skomakeriarbetare läroprof och eu femårig lärotid? Går icke
detta yrke allt mer och mer öfver till fabriksverksamhet? Det
är ju endast ett ytterst ringa antal, som tillverkar skodon på be -

Onsdagen den 3 April, e. m.

27 N:o 27.

ställning. Det mesta af denna vara tillverkas på fabriker, och Om utarbeskomakeriyrket,
ett af de allmännaste yrkeua, sjunker ned till tanp oc^
ett yrke, der man icke behof ver mera än lappa skodon, och för af förslå till
att halfsula ett par skodon erfordras väl icke en femårig lärotid; lärlingslag.
det lär man sig på några månader. Såsom det nu går med (Forts.)
detta yrke, går det äfven med eu mängd andra; de öfvergå efter
hand till fabriksyrken, och vid dessa fästes icke afseende vid
intyg om en viss lärotid eller gesällbref och dylikt. Der frågar
man icke efter något sådant — det snarare missrekommenderar
en sökande, om han kommer med sådana — utan hvad man
der fordrar är, att arbetaren skall kunna uträtta det arbete, man
förelägger honom, hvilket man nog snart kommer under fund med.

Jag vill särskilt för landsbygdens representanter erinra,
hurusom yrkena under senare åren spridt sig ut på landsbygden,
och särskilt i Småland har detta varit förhållandet med det
yrke, som jag närmast känner till, nemligen snickeriyrket. Snart
kan icke en enda snickare, som tillverkar nya möbler, existera
här i Stockholm, ty allt snickeriarbete kommer ifrån Småland
eller andra orter, och vi snickare sjunka ned till reparatörer; vi
få lappa och laga, det är allt som återstår oss. Man får
dock icke tala, såsom eu talare här bakom mig tillät sig göra,
och säga att dessa snickare äro fuskare, ty det är ett fullkomligt
misstag. Dessa bönder der nere i Småland, som under en del
af året sysselsätta sig med jordbruksarbete, men sedan under
vintermånaderna, då jordbruket ej kräfver så mycket arbete, bedrifva
möbeltillverkning, tillverka alldeles förträffliga möbler, en
del så fina, att de fullt ut kunna mäta sig med möbler, tillverkade
af storsnickare i städer, och detta oaktadt de i regeln
icke aflagt något läroprof eller undergått någon lärdomstid.

Är det nu meningen, att dessa skola tvingas in under lärlingslagen
och annat sådant? Kunna de icke i stället få drifva sina
yrken fritt som de vilja? — ty detta blir dock en begynnelse
till återinförande af den gamla skråordningen.

Man har förut påpekat dess många olägenheter; men det
är ju så, att när man eu tid varit af med olägenheterna af en
gammal sedvänja så länge, att man börjat glömma af dem, så
börjar man att längta efter den igen. Hjelpen består dock icke
uti en lärlingslag; den består uti att ställa sig tidens fordringar
till efterrättelse.

Ja, dessutom vill man påstå, att yrkesskickligheten sjunkit.

Detta är dock en fullkomlig missuppfattning, ty det kan icke
påvisas inom något yrke, som drifves i någorlunda stor skala,
utan tvärtom tilltager densamma. Det är icke brist på skicklige
yrkesidkare och skicklige arbetare; nej, det är brist på eu allmänhet,
som vill köpa af eu skicklig yrkesidkare och en skicklig
arbetares alster. Det är detta, som brister, icke förmågan att

N;o 27. 28

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- tillverka. Allmänheten föredrager det billigare, äfven om det är

framläggande det Sä™fa’ 0cl> h,!n, JjP? fa™“-. f

af förslag till annat förhållande vill jag äfven påpeka, nemligen att

lärlingslag, allmänheten öfvergår allt mer och mer till att köpa färdiga varor
(Forts.) i butikerna. Så t. ex. finnes här i Stockholm en israelitisk firma,
som öfvertag^ leveransen af snart sagdt alla möjliga varor på
så sätt, att den uppträder såsom förläggare. Denna firma levererar
icke endast till krogar, såsom t. ex. nu senast till operakällaren,
utan den levererar äfven predikstolar, kyrkbänkar och allt, som
behöfves för våra kyrkobyggnader. Öfver allt i landet ske leveranserna
genom donna och dylika firmor, och man förbigår
yrkesmännen. Och det har händt, att framstående medlemmar
af vårt samhälle hos denna firma tillhandlat sig möbler till dubbelt
pris mot det, för hvilket de erbjudits köpa dem bos handtverkaren.
Blott varorna öfverflyttats till den stora utställningslokalen,
går det an att betala; men hemma hos handtverkare!!,
der gick det icke an.

Det är häri faran ligger och icke i bristen på en lärlingslag.

Nu säger man, att yrkesidkareföreningar hafva enhälligt uttalat
sig för detta lagförslag, och det yttrades äfven af herr Ivar
Månsson i Träa, att det var en allmän förhoppning om att denna
lärlingslag skulle antagas. Jag tillåter mig dock betvifla, att han
känner till saken. Det är icke så helt med enhälligheten; det
kan ju hända att dessa föreningar äro för förslaget, men huru
hänger det ihop med dessa föreningar? De utgöra endast en
försvinnande del af landets yrkesidkare — så är åtminstone fallet
i Stockholm, ty fabriks- och handtverksföreningen här representerar
icke en tiondedel af hufvudstadens yrkesidkare.

Under ett af de första åren jag dref mitt yrke blef jag vid
ett tillfälle inbjuden att deltaga i ett sådant föreningssammanträde.
Jag hörsammade kallelsen och erlade min afgift i den tro, alt
det der skulle finnas något att lära för mig, och att det hufvudsakligen
var yrkesintressen, som der förhandlades. Och det förekom
verkligen också vid sammanträdet en diksussion i en yrkesfråga,
hvilken diskussion var ganska intressant och varade 1 ä
17* timme. Men jag kom under fund med, att de styrande
mästarne snart började att bli oroliga och vrida sig på sina
stolar, och att ordföranden lyfte på klubban, såsom om något
annat vore angelägnare än diskussionen i den föreliggande frågan.
Jag, som var nykomling, förstod ej hvad det gälde, men så afslutades
diskussionen helt hastigt; och innan jag visste ordet af,
voro alla stolar placerade kring borden, och på hvarje bord sattes
fram en kortlek och toddyglas. Så både helt hastigt och lustigt
denna förening af ifriga yrkesidkare, som nyss förut varit sysselsatta
med diskussion, förvandlats till eu utan tvifvel för dem
behaglig sällskapsklubb, som dock befattade sig mycket litet med

Onsdagen den 3 April, e. m.

29 N:o 27.

yrhesangelägenhetcr. Det är till stor del med sådana sysselsätt- Om utarbeningar
som man förnöter tiden, i stället för att förhandla om tanf.e och,
yrkesfrågor och använda tiden till ökande af yrkesinsigterna. Om a™förslag”^
arbetsgifvaren sjelf toge mera del i arbetet och hade mer omsorg lärlingslag.
om arbetarne och deras undervisning, skulle förhållandet mellan (Forts.)
arbetare och arbetsgifvare vara bättre, än det för närvarande är,
och yrkesskickligheten kanske i någon mån befordras.

Men förhållandet är, att dessa fabriks- och handtverksföreningar
i regeln bestå af större yrkesidkare, d. v. s. personer,
som sällan eller aldrig personligen deltaga i yrkets skötande och
som säkert aldrig skulle underkasta sig t. ex. den gamla patriarkaliska
tidens sed, att mästaren i sin familj vid sitt bord bespisade
de lärlingar, som han nu vill binda för fem år. Dertill
hafva dessa arbetsgifvare allt för fina våningar och lefva allt för
högt. Nej, »den gamla goda tiden» lär ej återkomma, åtminstone
tviflar jag storligen derpå.

För öfrigt vill jag i likhet med herr Gustaf Ericsson säga,
att jag för min del ej tror det vara något eftersträfvansvärdt att
komma tillbaka till detta gamla gesäll- och verkstadslif, som då
fördes.

Trots alla de olägenheter, som nu kunna vara rådande,
tror jag nemligen, att vi dock i sedligt afseende stå långt öfver
den »gamla goda tiden». Jag längtar ej efter den, och samma
torde förhållandet vara med flertalet af arbetare och arbetsgifvare.

Man har under diskussionen visat hän på andra länder,
men hvarför har man då glömt bort att tala om Amerika, England
och de andra stora industricentra? Nej, det aktar man sig för,
ty man vet, att Amerika är ett af de i industrielt afseende mest
framstående land i verlden, och att der ej finnes ett spår af
lärlingstid. Der gäller det i stället för en arbetssökande att hafva
verktyg och kunna intaga sin plats på verkstaden; och sköter
han se’n blott det uppdrag han fått, så blir han mottagen och
väl betalad. Kan han åter icke uppfylla dessa vilkor, blir han
utmotad från verkstaden. I Amerika fäster man sig nemligen ej
vid hvad den arbetssökande varit förut; och det händer derför
äfven, att många jordbruksarbetare, som vid 20 eller 25 års ålder
resa till Amerika, efter en tid träda in på en verkstad och der
få plats, hvarefter de få lära sig att göra vissa speciella saker,
som de sedan förtjena pengar på. Och hvartill skulle det då
gagna att i Sverige uppoffra lång tid på att lära sig ett yrke?

Hvad mig sjelf beträffar, har jag fått lära mig det jag kan i
mitt yrke af en sådan handtverkare, som varit 6 år i Amerika,
der han ej hade gjort något annat än att putsa symaskinshufvar.

Men i den saken blef han så skicklig, att han förtjente 6 dollars
om dagen. Det hände eu gång, att arbetslönen nedsattes för
hvarje dussin eller hundra, men han nådde eu sådan skicklighet,
att han fortfarande kom upp till samma aflöning som förut. Efter

Ti:o 27. 30

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- 6 års tid kom han hem med en ganska respektabel sparpenning och
tände och satte upp en verkstad. Men trots detta har jag ej träffat någon,
af''förslag1 tillsom var^ skickligare i sitt yrke än han. Han förde med sig hit
lärlingslag, amerikanska idéer och för arbetet lämpliga verktyg; och jag lärde
(Forts.) mig af honom mer på ett år än under alla åren förut.

Jag tror, att just den fria täflingen skall drifva yrkena
framåt, men på det sätt, att man mer och mer öfvergår från
handtverken till fabriksindustrien, t. ex. genom ökadt användande
af arbetsmaskiner och genom sönderdelning af arbetet på det
sättet, att hvarje arbetare blott får sin lilla speciella sak att utföra,
så att han ej befattar sig med alla möjliga delar af yrket.
Ett sådant arbetssätt befordrar i hög grad yrkesskickligheten. Jag
skall be att i det hänseendet få hänvisa till måleriyrket, ty agitationen
för den föreliggande frågan har utgått hufvudsakligen från
idkarne af detta yrke. Måleriarbetet kan sönderdelas i en mängd
olika fackarbeten, såsom först och främst vanlig slätstrykning,
hvilket arbete eu någorlunda normal person kan lära sig på
några få månader. Men andra delar af arbetet åter, såsom utförande
af ådring, marmorering etc. tangera gränsen af konstnärsskap,
och det finnes personer, som aldrig någonsin få någon färdighet
häri. Utvecklingen af detta yrke går nu i den rigtningen,
att en blott ådrar ek, en annan blott ådrar valnöt, en tredje endast
sysselsätter sig med marmorering, och en fjerde hufvudsakligen
med dekorering o. s. v., så att hvar och en har sin specialitet.

Min åsigt i den föreliggande frågan är derför, att skola
våra yrkesarbetare uppnå någon högre grad af skicklighet i sina
fack, skola de förvärfva denna af intresse för sitt yrke och sitt
lefnadskall, hvarför det ej torde tjena något till att binda dem
genom lärlingskontrakt. Jag ber derför få yrka rent afslag, ty
jag anser, att en skrifvelse i den antydda rigtningen är onödig
och öfverflödig.

Herr Andersson från Malmö: Jag skall ej länge uppehålla
kammarens tid, ehuru det naturligtvis kunde vara mycket att
svara på hvad flere talare under diskussionen framhållit.

Hufvudskälet, hvarför jag begärde ordet, var, att flera invändningar
gjorts mot den omredigering af och det tillägg till
utskottets kläm, som jag föreslagit. Man har tolkat detta mitt
förslag så, som jag skulle ha för afsigt att vilja införa eu obegränsad
tid för lärlingskontraktens giltighet. Jag vet ej, om jag
på f. m., då jag hade ordet, uttalade mig så otydligt, att herrarne
icke förstodo, att jag ville frångå det förslag, som innehålles i
motionen -— nemligen en bestämmelse om lärlingstid af 5 år —;
men min mening var att uttala att, om regeringen efter förslagets
granskning ville till Riksdagens bepröfvande framlägga ett lagförslag,
som t. ex. stadgade en tid af 4 år för dessa kontrakt,
skulle jag ej hafva något deremot. Det framgår således af detta

31 No 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

mitt uttalande, att jag ingalunda vill stadga en mer utsträckt kon- Om utarbetraktstid,
utan tvärtom — om det skulle låta sig göra — vill tande och
ytterligare begränsa de 5 åren. Jag vill ej, att herrame härvidlag afföntaaM
skola tro, att en sådan utsträckning skulle vara af mig på något lärlingslag.
sätt underförstådd. (Forts.)

Här ha under dikussionen framkommit ett par saker, som
jag ej kan underlåta att bemöta. Jag syftar dermed främst på
den uppfattning, som gjort sig gällande hos flere af de uppträdande
talarne, nemligen att motionärernas förslag skulle utmynna
i en bestämmelse om särskild! kompetensprof för att kunna bli
mästare. Jag uttalade mig äfven om denna fråga på f. m., men
sade då, att jag ej på några vilkor ville vara med om en dylik
bestämmelse. Det har aldrig varit min mening, att man skulle
slå in på den bogen. Man bör derför låta detta vara detta 1
Låten pojkarne blott få en ordentlig undervisning och låten dem
sedan få intyg om hvad de under studietiden inbemtat! Det är
blott det, som jag velat.

Icke heller få herrarne tolka mitt yttrande så, att jag ville
återgå till skråtiden. Hvad särskildt beträffar ett yttrande af herr
Gustaf Ericsson, hvilken mycket starkt betonade olägenheterna af
det gamla skråväsendet, så vill jag utbedja mig, att herrarne icke
inlägga någon annan mening med vår framställning än den vi
sjelfva åsyftat. Jag vill ej återgå till skråsystemet. För öfrigt,
medan vi tala om den saken och om de gamla luffarne, som
funnos på skråtiden, vill jag anmärka, att på den tiden ansågs
det som en mycket stor merit för en gesäll, om han rest något,
vare sig inom eller utom landet. Det var af denna anledning,
som vi på den tiden hade så många luffare i landet. Det är för
öfrigt en sak, som ej hör till den föreliggande frågan.

Vidare talade herr Berg om den der »slyngelåldern», som
hvar och en måste genomgå. Jag talade på f. m. såsom min
tanke, att en bestämmelse i förordningen om minderåriges användande
i fabrik och handtverk möjligen kunde hafva gifvit anledning
till det vagabondlif, som många af våra unga pojkar nu
för tiden föra. Jag menade på samma gång, att man genom en
bestämmelse, som vore egnad att hålla pojkarne till mer ordning
och skick, antagligen skulle kunna göra slut på detta missförhållande.
Jag vill ej påstå, att detta ovilkorligen skulle lyckas,
men man kunde dock hafva något hopp derom. Hvad mig sjelf
beträffar, vill jag meddela herr Berg, att då jag var i läran, tick
jag ej föra något dagdrifvarlif, utan måste stå 14 timmar i dygnet
vid kasten, och det mådde jag ej illa af.

Det skulle äfven kunna vara åtskilligt att svara på herr
Hahns anförande. Han uttalade, om jag fattade honom rätt, sitt
ogillande af § 2 i förslaget till lärlingslag. Men jag vill deremot
invända, att donna § 2 har precis samma ordalydelse som en mot -

N:o 27. 32

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om afar&e- svarande § i den nu gällande förordningen. Således är det ej
framläaåandemo* mo^on^rernas förslag, som klandret bör rigtas, utan vill man
af förslag ^klandra den ifrågavarande bestämmelsen, så drabbar detta ogillande
lärlingslag, egentligen ett stadgande, som fins i den förordning, som för när(Forts.
) varande gäller.

Han talade vidare om förhållandena i Amerika, der man ej
bryr sig om gesällprof och gesällbref. Efter något sådant frågas
der aldrig, utan det enda man fäster afseende vid är, hvad den
arbetssökande lian. Ja, det är saker, som jag känner till förut.
Men jag vill blott fråga: skulle det nu vara så olämpligt att sträfva
efter att våra svenska arbetare kunde förväfva sig sådana insigter,
att de kunde komma i en bättre ställning, när de komma till
Amerika? Jag åtminstone kan icke finna något ondt eller ofördelaktigt
deri.

Herr Halm nämnde äfven något om de vackra prof på
yrkesskicklighet, som metallslöjdutställningen i industripalatset
haft att uppvisa. Ja, deri har han ju rätt, och icke vill jag påstå,
att yrkesskickligheten i vårt land gått tillbaka, utan det har
tvärtom visat sig på många dylika utställningar, att yrkesfärdigheten
tilltagit. Men hvad jag velat säga är, att yrkesskickligheten
ej är så allmän bland våra arbetare, som den kunde och
skulle bli, derigenom att lärlingarne längre hölles qvar vid vissa
yrken under lärotiden. Jag kan ju ej neka till, att det nu för
tiden förfärdigas ofantligt många vackra saker, och det på ett
bättre sätt än förr, men enligt min åsigt skulle, som sagdt, yrkesskickligheten
bli allmännare bland våra handtverkare genom antagandet
af detta förslag än nu är förhållandet.

Det har här äfven påståtts, att åtskilliga brister skulle vidlåda
det föreliggande förslaget, som är detsamma som det, hvilket
antogs vid Norrköpings-mötet. .1 synnerhet var det herr Nilsson,
som framhöll detta. Ja, det är ju klart, att ett sådant förslag,
som uppsatts af komiterade, ej är fullkomligt, utan det fins brister
deri. Men det är ju ej heller meningen att nu definitivt antaga
detta förslag, utan afsigten är att genom skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om framläggande af ett förslag i liknande rigtning.
De möjliga bristfälligheterna blir det då Kongl. Maj:ts sak att afhjelpa,
och de nödiga rättelserna härvidlag komma naturligtsvis
att iakttagas i det förslag, som skulle komma att för Riksdagen
framläggas.

Till sist vill jag säga, att jag skulle kunna känna mig i
hög grad frestad att svara på det bombastiska och hänsynslösa
anförandet af herr Hedin, men jag vill ej göra det, i synnerhet
då det gick in på personligheter. Jag skall blott be att till protokollet
få tacka herr Hedin för hans uppträdande, ty derigenom
har han, enligt mitt förmenande, mer gagnat än skadat den sak
jag förfäktar.

Onsdagen den 3 April, e. in.

33 >:o 27.

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman! Mine herrar! Vore Om utarbedet
så, att de olägenheter, som för närvarande vidlåda handtver- tande. och
keriema skulle kunna — såsom den ärade motionären på förmiddagen
påstod — afhjelpas genom antagande af en lagbestämmelse i det ''lärlingslag.
syfte, som motionen utvisar, skulle jag alls ej tveka att med min (Forts.)
röst bidraga till antagandet af skrifvelseförslaget. Men jag får
bekänna, att jag tror, att dessa olägenheter icke på något vilkor
kunna afhjelpas genom eu sådan lag. Och det förefaller mig
egendomligt, att Riksdagen skulle motivera eu skrifvelse med
sådana skäl, som i motionen finnas anförda. Jag tillåter mig
äfven påpeka, att jag anser ett af de skäl, som både i motionen
och här i kammaren anförts, icke vara af någon betydelse, nemligen
det skälet, att det vore önskligt att få tillbaka den »gamla
goda», s. k. »patriarkaliska» tiden. Ja, kunde detta ske genom
införande af en sådan lagstiftning som den föreslagna, skulle jag
icke ha något emot det heller; men jag ber dock att få säga, att
ännu har jag ej hört någon af de uppträdande talarne förebringa
några verkliga bevis för, att denna tid skulle vara så god. Det,
som blifvit sagdt om denna tid, har tvärtom varit egnadt att visa,
att den i vissa afseenden var ond. Jag vill äfven såsom min
uppfattning uttala — det kan hända, att jag står ensam om en
sådan uppfattning, men jag gör det ändå — att, om motionärernas
förslag skulle gå igenom, vi då skulle få eu lag, som kornine att
i hög grad begränsa den frihet, hvarmed man nu i allmänhet är
van. Och jag fruktar, att handtverket till följd deraf skulle bli
alldeles utan arbetare. Här råder ju för närvarande ingen brist
på dylika arbetare och på arbetstillfällen, men jag tror ej, att
många skulle vara hågade att binda sig på ett sådant sätt, som
här föreslagits, ty ej äro väl handtverken och deras utöfvande så
lockande numera, att man derför skulle underkasta sig ett dylikt
tvång. Dessa yrken ha ju att strida med en dödande konkurrens,
och om det föreliggande förslaget skulle antagas, torde personer
vid val af lefnadsyrke anse det fördelaktigare att vända sig till
fabrikerna.

Till slut skall jag — med anledning af talet om, att det nu i
vissa afseenden är sämre stäldt inom handtverken än före 18(14
— be att få uttala en protest mot det påståendet, nemligen om
det är allvarligt menadt, att det försämrade tillståndet uteslutande
skulle bero på fel hos de underordnade, arbetarne och lärlingarne.

Är det verkligen förhållandet, att tillståndet nu är sämre, tror
jag rättvisan fordra att låta begge parterna få uppbära sin beskärda
del af skulden till detta förhållande. Jag vill för öfrigt
ej godkänna ett sådant påstående, ty jag tror ej, att det är sämre
stäldt nu, vare sig inom landtmannacorpsen, eller inom handtverkscorpsen,
utan att tvärtom förhållandet mellan husbönder och lärlingar
förbättrats under senare tider. Ett gammalt ordspråk säger
ju äfven: sådan herre, sådan dräng.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 27.

3

N:o 27. 34

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om utarbe- Med afseende på utskottets förslag, som nu tyckes ha ut tände

och sjgt att gå igenom, skall jag be att få tillkännagifva, att jag icke
af''förslag M ^an rösta för detsamma, af det enkla skälet, att de lärlingar,
lärlingslag. som önska det, för närvarande ha frihet att aflägga prof. Och
(Forts.) är det en lärling, som verkligen vill uppnå skicklighet i sitt yrke
och har en god husbonde, så springer han ej ifrån honom, förrän
han lärt sig så mycket, att han kan utöfva yrket på egen hand.

Af det anförda torde framgå, att, i fall kammaren bifaller
utskottets hemställan, jag ej vill vara delaktig i ett sådant beslut.
Jag yrkar derför afslag på såväl motionen och utskottets hemställan
som å alla öfriga under diskussionen framkomna förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.
Derunder hade yrkats: l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o afslag
å nämnda hemställan och bifall i stället till det af herr
Andersson från Malmö under diskussionen framstälda förslag;
3:o bifall till herr Alsterlunds förslag; och 4:o afslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen
gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden och
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets
hemställan. Som votering likväl begärdes, upptog herr
talmannen för bestämmande af kontrapropositionen å nyo de
öfriga yrkandena, af hvilka det, som afsåg rent afslag, nu förklarades
hafva de flesta rösterna för sig. Emellertid äskades
votering jemväl beträffande kontrapropositionen; och blef i följd häraf,
och sedan till kontraproposition i denna votering antagits bifall
till herr Anderssons från Malmö särskilda förslag, nu först
uppsatt, justerad, och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i hufvudyoteringen angående
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15 antager
yrkandet om afslag å såväl utskottets hemställan som den
i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till det af herr Andersson
från Malmö under diskussionen framstälda förslag.

I den omröstning, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
afgåfvos 104 ja-röster och 63 nej-röster; hvadan propositionen
för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

Onsdagen den 3 April, e. m. 35

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott hemstält i förevarande utlåtande n:o 15, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren af slagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Hufvudvoteringen visade 86 ja mot 82 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle jemlikt §
63 mom. 3 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

§ 2.

Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om förslag angående inrättande af
ett statslotteri,

I berörda inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 160,
hade herr J. A. Sjö föreslagit: »att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för nästkommande Riksdag framlägga förslag till sådan ändring
uti kongl. förordningen den 6 augusti 1881, angående förbud emot
lotterier m. m., att ett statslotteri måtte inom riket inrättas».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte föranleda
någon kammarens åtgärd.

I fråga härom anförde:

Herr Petersson i Runtorp. Då jag icke ser motionären
närvarande här i kammaren, har jag begärt ordet för att säga
några ord i frågan. Jag vill dock icke nu yttra mig om det
orätta eller skadliga i att hafva ett statslotteri. Jag har emellertid
fäst mig vid det egendomliga sammanträffandet, att Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskott fått till sig hänvisadt de två
motioner, som omhandlas i utskottets nu föreliggande utlåtanden
no 16 och det nästföljande n:o IT. Det synes mig, som om just
dessa två motioner också bort behandlas i ett sammanhang, och
då hade säkerligen utskottet kommit till ett annat resultat, än
det gjort.

Hvad nu angår frågan om inrättande af ett statslotteri, så
har motionären icke uppgifvit något särskildt ändamål, hvartill

N:o 27.

Angående inrättande
af
ett statslotteri.

N:o 27. 36

Onsdagen den 3 April, e m.

Avgående behållningen på detta lotteri skulle användas; och ehuru jag icke
inrättande af anser) att ett statslotteri är någonting så farligt, som mången vill
* (Forts )** Söra det ^11) bör det dock afse något särskildt, allmännyttigt
'' or s'' ändamål. Så har också varit förhållandet med de lotterier eller

premieobligationslån — om man vill kalla dessa för lotterier;
något som jag icke anser dem vara — hvilka hos oss inrättats.

Såsom jag nyss nämnde, anser jag, att den nu ifrågavarande
motionen sammanhänger med herr Ekströmers motion om jordbrukskreditens
upphjelpande. Hos mig har nemligen uppstått den
tanken, att dessa begge frågor skulle kunna lösas derigenom, att
liypoteksföreningarne finge rätt att utgifva premieobligationer till
så stort nominelt belopp som det, hvarpå de nu äro på balans,
i följd deraf att de få betala för hög ränta och provision på sina
lån, hvilka upptagits under en ogynsam tid. Derigenom måste
dessa hypoteksföreningar också låta jordbrukarne erlägga hög
ränta på sina lån. I derå motioner vid denna riksdag bar begärts,
att staten måtte träda emellan och hjelpa jordbrukarne på
något sätt, så att de komme ifrån dessa höga räntor. Detta tror
jag dock icke kan gå för sig, utan jordbrukarne få nog sjelfva
betala hvad de förbundit sig till. Enda sättet vore, att hypoteksföreningarne
finge utgifva premieobligationer till täckande af sin
brist, ty derigenom kunde jordbrukarne hjelpas, utan att staten
behöfde släppa till ett enda öre.

Nu kan man visserligen säga, att de, som gått in på dessa
kontrakt med hypoteksföreningarne, få skylla sig sjelfva och betala.
Ja, detta är nog sant! Men jordbrukarne skulle nog icke
få någon oskälig vinst af ett sådant arrangement, som jag åsyftar,
utan endast beredas en väl behöflig lättnad, derigenom att hypoteksföreningarne
komme i samma ställning, som alla andra
penningeinrättningar, att kunna hålla räntan lika låg som dessa.
Staten har ju redan föregått med exempel i detta hänseende, då
den lernnat tillstånd till teaterobligationslånet. Detta anser jag,
såsom sagdt, icke heller vara något som verkar till skada för kropp
eller själ. Man håller ju nu äfven på med att inrätta ett lotteri
till förmån för industriutställningen i Stockholm. Huruvida detta
lotteri kan blifva skadligt i moraliskt hänseende, det vill jag nu
icke yttra mig om. Men att utgifva premieobligationer för att
hjelpa hypoteksföreningarne att komma i en bättre ställning, än
de nu äro, det kan icke vara annat än nyttigt.

Då man emellertid icke gerna kan på grund af herr Sjös
förevarande motion framställa ett yrkande i detta syfte, skulle
jag för min del önska, att motionen återförvisades till utskottet, för
att det skulle taga mitt förslag i öfvervägande. Lämpligast torde
det väl vara att i en skrifvelse till Kongl. Maj:t, begära en utredning
af frågan. Skulle utskottet emellertid icke på grund af denna
motion kunna göra en dylik hemställan, kunde ju motionären
väcka en ny motion, som vore i det skick, att den kunde bifallas.

Onsdagen den 3 April, e. m. 37 Jf:o 27.

Derigenom finge man denna fråga löst. Jag tror, såsom sagdt, _ Angående
att mitt förslag är värdt att tagas i öfvervägande, och jag skall af

derför också tillåta mig yrka återremiss på det nu föreliggandeet ° .m''
utlåtandet. C )

-Herr Zotterman. Det är med anledning af herr Nils
Peterssons yttrande, jag begärt ordet.

Han yrkade återremiss, för att utskottet skulle blifva i tillfälle
att ställa denna fråga i samband med den i nästa betänkande
förekommande frågan om jordbrukskreditens upphjelpande.

Det förefaller mig, som om denna senare fråga alls icke hör till
den nu föreliggande, utan är en fråga för sig. Jag hade väntat,
att herr Petersson skulle hafva yrkat afslag på utskottets
afstyrkande utlåtande och bifall till motionen om inrättande af
ett statslotteri, men han har icke gjort detta, utan endast yrkat
på återremiss, under förutsättning att denna fråga sattes i samband
med förslaget om jordbrukskreditens upphjelpande. Jag
borde under sådant förhållande endast yrka bifall till utskottets
förslag, men jag anser mig dock böra något ingå i sakbevisning.

Kammaren har för icke så många dagar sedan afgjort två motioner
i jordbrukskreditsfrågan i en sådan rigtning, att den åtminstone
icke vid denna riksdag torde återkomma på sätt nu tillämnas.

Hvad den nu föreliggande frågan beträffar, har utskottet
så väl motiverat sitt afstyrkande, att jag endast behöfver hänvisa
till utskottsbetänkandet. Jag vill blott erinra derom, att det
endast funnits två lotterier, af hvilka staten haft någon inkomst,
nemligen det 1727 åt kaptenen Rosenmuller beviljade och det år
1771 inrättade, allmänt kända nummerlotteriet. Det förra upphäfdes
redan 1739 på Rikets Ständers särskilda begäran och det
senare slopades genom eu kongl. förordning 1841 också på Rikets
Ständers yrkande. Sedermera hafva vid riksdagarne 1834—35,

1840—41 och fyra gånger derefter, eller åren 1868, 1873, 1888
och 1889, förslag framkommit om inrättande af ett statslotteri,
men Riksdagen har alla dessa sex gånger sagt nej dertill. Och
då motionären icke kunnat lägga några nya skäl till dem, som
vid föregående tillfällen anförts och hvilka alltid af Riksdagen på
ett öfvertygande sätt tillbakavisats, vore det egendomligt, om vi
nu nionde gången skulle frångå föregående Riksdagars beslut
och bifalla motionen. Vill herr N. Petersson ha sin mening
fram, torde han ha att göra sådant yrkande i särskild motion.

Jag anhåller för min del att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petersson i Ituntorp: Jag mcdgifver, att utskottet

icke på grund af denna motion kunnat göra någon hemställan i
den af mig antydda rigtningen. Hvad beträffar betänkandet
n:o 17, har Riksdagen icke afgjort den deri afhandlade frågan.

N:o 27. 38

Onsdagen den 3 April, e. m.

Angående Det var hr Lundells motion, som afgjordes, men herr Ekströmers
Idtsiatslotteri återstår, och jag förmodar, att, om motionärerna vore tillstädes.
''Foits) skull0 väcka en ny motion om ett premieobligationslån för

v '' hypoteksföreningarne, och detta är icke något statslotteri. När
Riksdagen godkänt teaterpremieobligationslån, så borde väl Riksdagen
också kunna acceptera ett premieobligationslån för jordbrukskreditens
upphjelpande.

Jag yrkar derför fortfarande återremiss, för att denna fråga
må kunna hållas öppen.

Herr Ahrenberg: Jag får säga, att jag för min del icke

är tilltalad af något förslag om inrättande af ett statslotteri,
emedan jag anser, att hvad staten i ett fall möjbgen kan vinna det
förlorar deu i stället genom den skada, som den allmänna moralen
tillskyndas af ett sådant lotteri. Det vore ingen vinst att få
penninglotterierna närmare; tvärtom, ju längre bort, desto bättre.
Jag tror för öfrigt icke, att jordbruket skulle kunna upphjelpas
genom ett premieobligationslån. Anlitandet af en dylik utväg
skulle icke heller bidraga att öka statens anseende, och det är
väl ändå något skäl att vara angelägen derom.

På sid. 5 i utskottets betänkande omtalas, att Kongl. Maj:t
den 18 juni 1772 uppå Rikets Ständers tillstyrkande »utfärdade
förbud mot alla lotterier till enskild förmån, hvarest de helst
kunde inrättas och hållas, vid vite af 400 daler snut, och stadgades
derjemte, att den eller de, som antingen hos Kongl. Maj:t
eller Rikets Ständer vågade derom göra ansökning, skulle bota
2,000 daler s:mt». Ja, dessa frågor hafva verkligen idislats så
många gånger, att jag hoppas dpn tid snart skall komma, då de
bestämda böterna tillämpas för hvarje förslag, som framkommer
i den rigtningen.

Herr Petersson i Boestad: Utskottet har så fullständigt

och väl motiverat sitt afslag å den föreliggande motionen, att
jag endast vill yrka bifall till dess hemställan.

Det var icke någon lycklig tid för vårt land och folk, då
nummerlotteriet och kronobrännerierna inrättades. Lotterier äro
icke något statsändamål.

Jag yrkar afslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Efter föredragning vidare af Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 17, i anledning af väckt motion om

Onsdagen den 3 April, e. m.

39 N:o 27.

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande
af förslag i fråga om jordbrukskreditens upphjelpande,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 4.

Likaledes bifölls konstitutionsutskottets härefter föredragna
memorial n:o 10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid
behandling af utskottets utlåtande n:o 4, rörande väckta motioner
om ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

§ 5.

Till handläggning företogs konstitutionsutskottets utlåtande Ominförande
n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 60, afr''^fP™ig°™r
65 och 75 riksdagsordningen. ... . . riksdagens

Motionären, herr A. TF. Nilson från Lidköping hade i sin kamrar.
berörda motion, n:o 163, inom Andra Kammaren föreslagit, att
nedannämnda tre paragrafer i nu gällande riksdagsordning måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 60.

När ärende-----derom tillåtas.

Omröstning skall ske öppet och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, der blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna
lika delade, nedlägge talmannen i en särskild dertill afsedd
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för
sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång
genom den sedel, som en af kammarens ledamöter på anmodan
af talmannen ur rösturnan upptager.

Eller alternativt:

När ärende-------derom tillåtas.

Omröstning skall ske öppet och sålunda, att de ja-röstande
resa sig upp från sina platser och de nej-röstande förblifva sittande.
Visar sig dervid skilnaden i röster så ringa, att talmannen
förklarar sig ej kunna med visshet afgöra, huruvida ja eller nej
är öfvervägande, eller begär någon af kammarens ledamöter ny
omröstning, skall sådan ske medelst namnupprop. Befinnes dervid
i mål, der blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna
lika delade, nedlägge talmannen i en särskild dertill afsedd rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig
slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom
den sedel, som en af kammarens ledamöter på anmodan af
talmannen ur rösturnan upptager.

I de fall, 65 § omförmäler, verkställes omröstning endast
medelst namnupprop.

>'':0 27. 40

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande
af öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

§ 65.

När i fråga--—--Riksdagens beslut.

Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas
lika delade, nedlägge Andra Kammarens talman i en särskild
dertill afsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som en af Andra Kammarens
ledamöter på anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar,
lakttages---— — erfordras.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar Nilson från Lidköping och Elowsson, hvilka inom
utskottet uttalat den mening, att utskottet skulle hemställa:

att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af
§§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen:

§ 60.

När ärende-----derom tillåtas.

Omröstning skall ske öppet och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, der blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna
lika delade, nedlägge talmannen i en dertill afsedd
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar
för sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång
genom den sedel, som en af kammarens ledamöter på anmodan
af talmannen ur röstuman upptager.

§ 65.

När i fråga-----Riksdagens beslut.

Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas
lika delade, nedlägge Andra Kammarens talman i en dertill
afsedd rösturna eu ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt
hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

\ id alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar,
iakttages — — —--erfordras;

af herrar Olsson i Maglehult och Norman, hvilka instämt
med herrar Nilsson och Elowsson;

Onsdagen den 3 April, e. m.

41 N:o 27.

samt af herrar Gyllensvärd och Johnsson i Bollnäs mot ut- Om införande
skottets motivering. af i)PPen otn -

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

röstning i
Riksdagens
kamrar.

(Forts.)

Herr Nilson från Lidköping: Genom Första Kammarens

redan fattade beslut har frågan om införandet af öppen omröstning
i Riksdagens kamrar äfven denna gång fallit. Ehuru ett
motsatt beslut i Andra Kammaren således ej kan blifva annat
än en opinionsyttring, har dock äfven denna såsom sådan sin
stora betydelse och skall helt visst bidraga att bringa frågan ett
litet steg närmare sin slutliga lösning. Jag vågar derför hysa
den förhoppningen, att denna kammare nu skall fasthålla vid sin
senast uttalade mening, då vid 1891 års riksdag det öppna omröstningssättet
vann kammarens godkännande med en ingalunda
ringa majoritet.

I utskottets sedan gammalt kända motivering för afslag å
det nu åter väckta förslaget rörande öppen omröstning göres det
uttalande, att frågan bör bedömas förnämligast ur synpunkten af
dess praktiska gagn för det allmänna. Deri vill jag ge utskottet
rätt. Ty då alla äro ense om det öppna omröstuingssättets företräde
ur teoretisk synpunkt, är det ju endast sakens praktiska
olägenheter å ena sidan och fördelarne å den andra, hvilka böra
vägas mot hvarandra, och man skall då finna, åt hvilket håll
vågskålen lutar.

Utskottet yttrar derefter: »Företräde torde då böra tiller kännas

det nu stadgade omröstningssättet, som i vida högre grad
än det föreslagna gjorde det möjligt för eu representant att, oberoende
af hvarje påtryckning, som i mera grannlaga och ömtåliga
frågor kunde tänkas inverka på en i allmänhet sjelfständig
man, fatta sitt beslut endast på grund af sin öfvertygelse.» Detta
resonnement är något dunkelt, ty det uttalas icke med tydliga
ord, hvad slags påtryckning utskottet här syftar på. Påtryckning
kan nemligen representanten ju vara utsatt för från mer än ett
håll. Den kan komma från hans kommittenter, men det finnes
nog äfven andra, hvilkas påtryckningar måhända äro för honom
vida svårare att alltid stå emot, påtryckningar från högt stående
personer och från partiledare och andra inom Riksdagen. Påtagligen
är det emellertid''endast mot påtryckningar från det förstnämnda
hållet, kommittenterna, utskottet och dess medhållare
anse det opportunt, att representanten erhåller skydd, och de inse
nog, att detta bäst vinnes genom bibehållande af det slutna omröstningssättet.
Ty detsamma erbjuder större utsigter till framgång
åt de bearbetningar i det tysta, som historien genom otaliga
exempel visar oss i förra tider hafva varit så vanliga uti svenska
Riksdagen och väl icke äro så alldeles sällsynta ännu i våra dagar.
För dessa förhållanden tyckes utskottet emellertid helt och

N:o 27. 42

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande hållet hafva blundat; men det är just mot dem, ett korrektiv
röst xin °T fr''am^ör behöfves, och det lider intet tvifvel, att i sådant hänliiksdagens
soen(U införandet af öppen omröstning i Riksdagens kamrar
kamrar. skulle visa sig vara af stort praktiskt gagn för det allmänna.
(Forts.) Uti utskottets motivering läses vidare: »Hvad som till stöd

för den öppna omröstningen åberopats från förhållandet inom utländska
nationalrepresentationer, kunde först då tillerkäunas någon
egentlig vigt, om det ådagalades, att den främmande plägseden
med fördel läte tillämpa sig på våra förhållanden. Jag
frågar nu: Äro våra förhållaudou verkligen så egendomliga och

säregna, att ett omröstningssätt, som med fördel användes uti,
jag tror, hvarenda utländsk nationalrepresentation, icke skulle
vara lämpligt äfven hos oss? Sjelfva statsförfattningarna måste
naturligtvis vara lämpade efter olika nationers och staters karakter
och skaplynne, men jag tror icke, att utskottet skall kunna
angifva ett enda rimligt skäl, hvarför vi i fråga om sättet för
frågors afgörande genom votering skulle behöfva skilja oss från
alla andra nationer. Man kan svara, att bruket hos oss är häfdvunnet;
men deraf följer icke, att det äfven är godt och tidsenligt.

Visserligen hör man från reformens motståndare uppgifvas,
att belåtenheten med det öppna omröstningssättet just icke skulle
vara så stor öfverallt i de länder, der det användes. Ja, jag
tvifla!1 icke på, att de hört dylika yttranden från utländingars
läppar, och att de hafva påträffat en och annan själsfrände från
främmande länder, hvilken gerna önskade, att omröstningen der
finge tillgå så, som nu sker hos oss. Men deremot tviflar jag
högligen på, att eu sådan önskan der vore mera allmän, ty i
sådant fall skulle man väl ock hafva hört, att förslag om den
öppna omröstningens utbytande mot den slutna på allvar varit å
bane och äfven hade utsigt till framgång.

Utskottet säger vidare, att det i allt fall icke visat sig, att
det hos _ oss begagnade omröstningssättet medfört några olägenheter.
År det då icke olägenhet nog, att detsamma underhåller
och befrämjar hemlighetsmakeriet och intrigspelet inom Riksdagen?
Jag skulle dessutom lätt kunna framlägga exempel på en
del olägenheter, som detta omröstningssätt i praktiken företett
vid olika tillfällen, men jag skall icke trötta kammaren dermed,
då här nu icke göres oss mer vittne behof.

Jag tror mig nu hafva i min ringa mån gendrifvit de
hufvudsakliga skäl, utskottet funnit sig böra mera öppet åberopa
såsom stöd för sin afstyrkande hemställan, och jag tror mig hafva
visat, att äfven ur synpunkten af sakens praktiska gagn för det
allmänna det öppna omröstningssättet vida är att föredraga framför
det slutna.

Man har ock velat försvara det slutna omröstningssättet dermed,
att menniskorna här i ofullkomlighetens verld icke äro några

Onsdagen den 3 April, e. ru.

43 N:o 27.

ideal — dessa ord fäldes under motionens behandling i ut- Om införande
skottet — hvarför man måste taga dem sådana de äro och alltså0/
icke heller ställa högre fordringar på en representants sjelfstän- Riksdagens
dighet i åsigter och fasthet i karakteren än af vanliga svaga kamrar.
dödlige skäligen kan begäras. Med blicken fästad härpå borde (Forts.)

man, sades det, beträffande den förevarande frågan derför icke
klandra, utan tvärtom finna det nödvändigt, att man söker åt
representanten bevara det skydd mot yttre påtryckning, som han
nu har i den slutna omröstningen. Ja väll Jag vet nog, att
man härutinnan liksom i så mycket annat måste räkna med den
menskliga svagheten; men all uppfostran i lifvet har ju till syfte
att göra menskligheten allt bättre och bättre, om ock fullkomlighetens
mål alltid förblir oupphinueligt här i tiden. Och i denna
ädla sträfvan höfves det icke Riksdagen att stå tillbaka, då det
gäller att söka höja nivån för de mäns sjelfständighet och karaktersfasthet,
som inneha det hedrande och ansvarsfulla förtroendet
att vara hela det svenska folkets representanter.

Då jag hyser den djupa och varma öfvertygelsen, att det
öppna omröstningssättet har eu icke ringa uppfostrande betydelse
och förmår kraftigt bidraga till skapande af politiska karakterer,
och då jag således anser den af mig föreslagna grundlagsändringen
både nödig och nyttig, så ber jag, herr talman, att på grund
af dessa och ölriga i motionen anförda skäl, hvilka jag ej anser
nödigt nu åter upprepa, få yrka afslag å utskottets utlåtande och
bifall till den af mig och herr Elowson afgifna reservation, och
jag gör det under förhoppning att deri vinna understöd af denna
kammare, hvars flertal gaf sitt bifall till det hufvudsakligen liknande
förslag i samma syfte, som senast förelåg vid 1891 års
riksdag.

Herr Ljung man: Gent emot hvad den siste talaren an förde,

skall jag be att få anföra några få ord.

Han åberopade sig på en diskussion i utskottet. Jag anser
det i allmänhet föga lämpligt att i kamrarne vidröra, hvad i utskottet
egt rum, för så vidt det icke förekommer i sjelfva utlåtandet.
Men gör man det, skall man åtminstone citera ärligt
hvad som förhandlats der och icke tillägga saker ur egen fantasi.

Motionären borde icke hänvisa till den historiska erfarenheten.

Att svenska Riksdagen har sluten omröstning, det hafva vi erfarenheten
från frihetstiden att tacka för. Den öppna omröstning,
man då hade, ledde till det olidligaste partityranni, så att, när
den slutna omröstningen en gång infördes, den helsades med
glädje och tillfredsställelse. Och vi behöfva endast gå till vårt
grannland Norge för att finna, att det är den öppna omröstningen,
som i väsentlig mån är skulden till, att partiskilnadeu der
är starkare än här och att verkligen partityranniet gått längre

N:o 27. 44

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande an det gerna kan ifrågakomma kos oss, så länge vi hafva slu ö/röS

T ten omröstning Riksdagens

Han yttrade, att den öppna omröstningen framkallar sjelf kamrar.

ständiga karakter. Jag betviflar det, och jag tror, att erfaren (Forts.

) heten visar just raka motsatsen. Ty det är ju gifvet, att, när

starkt partiväsen utbildat sig, just den öppna omröstningen allt
för ofta framkallar en omröstning »efter kommando». Men vore
det nu så, att den öppna omröstningen skapade starka karakte rer,

hvarför då icke tillämpa den allt igenom? Hvarför då icke

äfven välja riksdagsmän med öppen omröstning? Vi få väl
unna äfven valmännen »starka karakterer». Motionen är visserligen
icke heller så uteslutande liberal, som man skulle kunna
föreställa sig. Den väcktes i Första Kammaren många år innan
den väcktes i Andra Kammaren, och den väcktes i Första Kammaren
af den bekante bankdirektören André Oscar Wallenberg,
naturligtvis ur partihänsyn och ur högerhänsyn. Tv det kan ju
vara ganska bra, när man står i ett mägtigt parti, att kunna
hålla reda på dem, som höra dit. Jag behöfver icke säga, att,
om vi finge den öppna omröstningen här, den skulle användas
för åtskilliga agitationer af mindre lämplig art, och att den öppna
omröstningen skulle vara synnerligen välkommen för dem, som
vilja utöfva ett slags öfvervalmanskap här ifrån hufvudstaden och
lägga sig i riksdagsmannavalen litet hvarstädes. Men å andra
sidan, äfven om det för sådaDa sträfvanden skulle vara lämpligt,
anser jag, att det icke vore fördelaktigt för utvecklingen af vårt
politiska lif, utan snarare tvärtom. Det goda förhållande, hvilket
bör existera, är det, att valmännen välja riksdagsmän, för hvilkas
karakter och åsigter de hysa förtroende, och att dessa personer
utan starkare påtryckning här få fritt utöfva sitt riksdagsmannakall.
Detta är det rätta. Det är öfverensstämmande med
2:dra momentet i 1 § riksdagsordningen, och jag tror, att vilja
vi verkligen hålla den bestämmelsen i helgd, böra vi hafva sluten
och icke öppen omröstning.

Jag vill vidare påpeka, att man i väl de flesta af de länder,
der öppen omröstning eger rum, har vid sidan af bestämmelsen
derom en bestämmelse, som bjuder, att ett gifvet antal af en
kammares ledamöter har rätt att fordra sluten omröstning. Och
dessutom vill jag framhålla, att i viss mån är omröstningen öppen
äfven hos oss. När talmannen först framställer proposition, ropas
ja och nej högt. Det är först, när någon begär votering, som
man tillgriper den slutna sedeln. Hemlighetsmakeriet är således
icke så farligt, som man föreställer sig; snarare tvärtom.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Yahlin: Jag skall icke länge upptaga kammarens
tid. Jag har begärt ordet egentligen derför, att jag icke blifvit

Onsdagen den 3 April, e. m.

45 Jf:0 27.

af öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

antecknad som reservant mot utskottets beslut, ehuru jag inom Om införande
utskottet såväl talat som röstat för motionärens förslag.

Då jag nu emellertid har ordet, skall jag påminna om något,
som eu gång hände i den största af de städer, jag representerar.
Det var för kanske ett tjugotal år sedan, som der för första
gången utlystes ett allmänt valmöte. En person föreslogs till
kandidat och antogs enhälligt af mötet. Men det fans bland de
kanske flera hundra deltagarne i mötet ett par radikala personer,
som vågade framställa eu höflig förfrågan, om icke den föreslagne
kandidaten skulle vilja uttala sina åsigter i några af de
vigtigaste frågor, som då stodo på dagordningen. Denna framställning
ansågs som högst ogrannlaga och afslogs af mötet enhälligt,
med undantag af dessa två personers röster, af hvilka
jag var den ene. Jag antager, att för omkring 20 år tillhaka
var förhållandet detsamma på de flesta ställen. Man ansåg det,
som sagdt, ogrannlaga att framställa ens en förfrågan om hvilka
åsigter riksdagsmännen hade. Den person, som i detta fall föreslagits
till riksdagsman, var eu hygglig karl, eu duglig tjensteman
och en glad sällskapsbroder, och det ansågs vara fullt tillräckligt,
fastän man icke visste mera om honom.

Så förhöll det sig då; nu är förhållandet helt och hållet
ett annat. Jag tror knappast, att till denna kammare kommer
någon enda representant, som icke nödgats på valmöten och eljest
uttala sina åsigter i de vigtigaste af de frågor, som stå på
dagordningen. En mycket betydande förändring har således inträdt
i den allmänna opinionen. Jag tror äfven i detta fall, såsom
jag i eu föregående fråga framhållit, att, då den allmänna
meningen så bestämdt har förändrats, denna ändring äfven bör
vinna erkännande i grundlagen. När man öppet på valmöten i
hemorten uttalar sina åsigter, öfverensstämmer det också dermed
att öppet angifva dem här. Då förhållandet var ett motsatt i
hemorten, kunde man också bibehålla den hemliga omröstningen
här.

Jag skall icke tillägga något vidare till motionens försvar.

Jag anser, att såväl i motionen som i hvad motionären här yttrat
tillräckliga skäl äro anförda. Jag vill sluta med den önskan,
att kammaren icke måtte uttala ett så nedsättande omdöme om
sina ledamöters karakter, som enligt min åsigt skulle ligga i ett
afslag å motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som af herrar Nilson och Elowson bifogats utskottets betänkande.

Häruti instämde herrar Schönbeck, Norman, Mlund från
Stockholm, Halm och Ola Bosson Olsson.

Herr Thestrup: För min del ber jag att få säga, att det

göres behof af mera vittne och bevisning, än den förste talaren

N:0 27. 46

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande förebragt, för att öfvertyga mig om gagneligheten af en reform i
af öppen om- afseende, som här är i fråga, eu reform, som jag i sjelf va
Riksdagens ver^et alls icke anser vara någon sådan. Jag har icke kunnat
kamrar, finna förut och kan icke heller finna nu, att ett förslag i den
(Forts.''1 rigtning, som reservanternas framställning innefattar, är af den
beskaffenhet, att dess genomförande kan anses vara högst nödigt
och högst nyttigt; och då jag för min del i likhet med den andre
talaren i ordningen hyser den åsigten, att representanternas
fria och af partihänsyn obundna sjelfbestämningsrätt att efter
bästa öfvertygelse besluta i hvarje föreliggande fråga genom en
förändring i detta afseende icke allenast icke skulle befrämjas,
utan i väsentlig mån förryckas, her jag att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets förevarande betänkande.

Herr Bergström: Herr talman! Jag kan till en början

icke annat än uttrycka min förvåning öfver att en person, som
borde vara så bevandrad i dylika ting som konstitutionsutskottets
vice ordförande, kan draga upp en parabel mellan krafvet
på öppen omröstning för ledamöterna af representationen och det
af honom nu uppstäda krafvet på öppen omröstning vid val af
ledamöter i representationen.

Konstitutionsutskottets vice ordförande har här erinrat, att,
då denna fråga i början af det nya riksdagsskicket flera gånger
bragtes å bane, motionären var en dåvarande ledamot af Första
Kammaren, herr Wallenberg, och han drog deraf den slutsatsen,
att motionen hade tillkommit uti konservativt och magtlystet
syfte. Om nu herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet erinrar
sig, att han i år kan fira tioårsminnet af att han som medlem
af konstitutionsutskottet principielt gillat eu likartad motion,
månne konstitutionsutskottets vice ordförande anser, att han utvecklat
sig i frisinnad rigtning, då lian icke längre står på denna
ståndpunkt?

De hufvudsakliga skäl, som af konstitutionsutskottet blifvit
anförda mot öppen omröstning, äro följande tre.

Det första är det, att en representant i händelse af öppen
omröstning skulle vara mera utsatt för påtryckningar. Jag tillåter
mig att betvifla, att dessa påtryckningar skulle blifva farligare
för statskassan och för representanternas karakterer än de påtryckningar,
som under nuvarande förhållanden ofta kunna förekomma
och på hvilka vi sannerligen hafva ganska tydliga bevis
uti omröstningssiffrorna vid gemensamma voteringar i jemförelse
med omröstningssiffrorna derförinnan vid behandlingen i kamrarne.

Det andra skälet mot öppen omröstning skulle ligga deri,
att detta omröstuingssätt vore mera tidsödande för representationen,
i ty att representanterna då nödgades mer än eljest motivera
sin hållning i de särskilda frågorna. Jag har en alldeles motsatt

Onsdagen den 3 April, e. in.

47 N:o 27.

uppfattning. Jag tror, att, i händelse vi finge öppen omröstning, Om införande
månget anförande skulle uteblifva, som nu tillkommer endast och af °PPen om''
allenast derför att representanterna vilja tillkännagifva sin mening. Riksdagens
Det är ju ofta fallet, att man här på förhand kan säga, att det kamrar.
ingenting tjenar till att vidare diskutera en viss fråga, då utgån- (Forts.)

gen redan vore gifven. Då sådana frågor förekomme under det
öppna omröstningssättet, skulle det naturligtvis ställa sig så, att
det egentligen blefve endast ett par hufvudtalare, en från hvardera
sidan, och att sedermera de öfriga representanterna genom
den öppna voteringen tillkännagåfve, hvar de stode.

Det tredje skälet, som konstitutionsutskottet augifvit, är det,
att vårt gamla omröstningssätt icke medfört några olägenheter.

— Ja, med afseende derå skall jag tillåta mig att öfverlemna
ordet till en man med längre och intimare riksdagsmannaerfarenhet,
än jag kan hafva, en man, hvars yttrande i en annan
fråga jag tillät mig att citera i förmiddags. Då denna fråga senast,
år 1891, var före i Andra Kammaren, uttalade han dessa
ord: »ju mera man fått erfarenhet om, huru frågorna inom Riksdagen
behandlas och afgöras, desto mera har det blifvit klart
för mig, att eu förändring måste ske i den rigtning, motionären
påyrkat. Det är enligt min tanke icke möjligt att eu längre tid
fortgå på detta sätt, utan man måste låta sina valmän och Riksdagen
veta, huru man röstar i hvarje fråga.»

Jag anser liksom den talaren, att det är nödvändigt att här
få en ändring till stånd. Och jag vill hoppas, att de ledamöter
utaf Andra Kammaren, som nyligen hafva med sina röster medverkat
till att vi här i landet fått lifsmedelstullar till två ä tredubbla
beloppet mot förut, att de, som i dag röstat mot hvarje,
äfven den minsta politiska rösträttsreform, och att de, som redan
hafva medverkat och inom kort komma att ytterligare medverka
till att den fråga, som vid denna riksdag kanske framför alla andra
intresserar de rösträttslösa arbetarne i vårt land, nemligen arbetarepensioneringslagen,
går all verldens väg, — jag vill hoppas,
säger jag, att dessa ledamöter i Andra Kammaren nu i dag skola
gifva sina röster åt föreliggande motion och derigenom visa, att
de äro karlar för sin hatt, visa, alt de samt och synnerligen våga
och vilja öppet och^rligt inför hela landet säga sin mening.

Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och
bifall till herrar Nilsons och Elowsons reservation.

Herrar Berg och Gustaf Ericsson från Stockholm instämde
häruti.

Herr Broström: Då jag deltagit i utskottets behandling

af föreliggande fråga, men icke kommit att der afgifva min
reservation, och jag röstat för bifall till motionen, vill jag nu
endast tillkännagifva, att jag på de af motionären i motionen an -

N:o 27. 48

Onsdagen den 3 April, e. ed.

Om införande förda motiv, och hvad han nu äfven i dag här yttrat, ber att få
af öppen om- yrka bifall till den af herrar Nilson och Elowson vid utlåtandet
foSade reservationen.

kamrar.

(Forts.) Herr Ljungman: Gent emot talaren på stockholmsbänken

ber jag att få påpeka, att jag, så vidt jag vet, alltid, såväl i
utskottet som i kammaren, under min riksdagsmannatid, då denna
fråga förevarit, yttrat mig till förmån för den slutna omröstningen
— icke såsom något idealsätt att rösta, utan som det praktiskt
bättre. Bådadera omröstningssätten hafva sina fördelar och sina
olägenheter. Men jag anser det slutna vara att föredraga.

Hvad han anförde i öfrigt, anser jag bevisa ej så ringa
missuppfattning af hvad jag yttrade och ett något egendomligt
sätt att draga konklusioner. Vore det öppna omröstningssättet,
såsom han tycktes antaga, något i alla delar så synnerligen förträffligt
och på karakteren förmånligt inverkande, borde man väl
använda det öfverallt och vid alla möjliga tillfällen, då omröstning
eger rum.

Jag skall ock be att få påpeka, hvad redan blifvit nämndt,
att många utländska representationer, der man har öppen omröstning,
dock medgifva rätt åt ett visst antal ledamöter att begära
sluten omröstning, i hvilket fall sluten omröstning skall ega
rum. Med eu dylik begränsning vore faran mindre; men då
vunnes icke det syfte, som de åstunda, hvilka nu yrka på öppen
omröstning. Jag tror, att, om herr Sven Nilsson hade lefvat nu,
skulle han stått på min sida, lika väl som jag påstår, att, om
herr Andersson i Högkil lefvat, han också skulle hafva gjort det;
ty erfarenheten från Norge skulle öppnat ögonen för den öppna
omröstningens faror. Beträffande den sistnämnde kan jag till
och med säga det med full säkerhet. Det är verkligen förhållandena
der, som öppnat ögonen på ganska många, sedan man väl
hunnit glömma erfarenheterna från frihetstiden, hvilken erbjuder
alldeles samma lärdom som Norges senaste historia.

Jag vidhåller derför mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Falk: Herr talman! Jag har» begärt ordet för att

tillkännagifva, att jag ej haft anledning att ändra den ståndpunkt,
jag intog vid 1891 års riksdag, då denna fråga förevar. Tvärtom
hafva den senare tidens händelser ännu klarare för mig ådagalagt
behofvet af denna reform. Att herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet
ej numera är vän af densamma, har jag ganska
lätt att fatta. Han uppgaf emellertid såsom ett skäl, hvarför
vi ej längre skulle hålla fast vid förslaget, att denna fråga omöjligen
kan vara liberal, ty den är, mine herrar, för många år sedan
väckt i Första Kammaren. Ja, det kunde vara mycket att
säga om Första Kammaren, men jag tror ej det är lämpligt att

49 No 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

nu gorå det. Hvad jag emellertid alldeles bestämdt vill påstå, är,
att icke hafva alla förslag i Första Kammaren varit vare sig dåliga
eller oacceptabla, utan snarare mången gång tvärtom. Det
skälet kan då icke betyda någonting.

Men man menar, att med hänsyn till partidisciplinen skulle
det vara till stor skada, om förslaget att införa öppen omröstning
antoges, tv då först skulle partiernas medlemmar blifva tvungna
att rösta efter partihänsyn, partilöften etc. Ja, herr vice ordföranden
i konstitutionsutskottet är så mycket äldre riksdagsman
än jag, att jag ej vill i någon mån ifrågasätta hans erfarenhet.
Han förstår utan tvifvel dylika frågor bättre än jag, men mig
förefaller det alldeles påtagligt, att resultatet skulle blifva alldeles
motsatt. Skall man, såsom det anstår eu sjelfständig man, öppet
och ärligt säga sin mening, då vet man också hvad man gör,
innan man låter binda sig af partihänsyn derhän, att man tvingas,
mången gång kanske mot sin öfvertygelse, att lägga en annan
sedel i rösturnan, än man annars skulle hafva gjort. Det
kan ej resoneras bort, att just för motverkande af partiernas
arbete för vissa gifna ändamål inom Riksdagen skulle öppen omröstning
visa sig i hög grad välgörande.

Jag skall taga mig friheten sluta med hvad jag äfven år
1891 fäste kammarens uppmärksamhet uppå och emot hvilket
ingen haft anledning att anmärka: huru tro herrarne väl, att
stadsfullmägtigeinstitutionen i våra städer skulle verkat, och skulle
väl de resultat, som denna institution åstadkommit, blifvit så
störa som de äro, om der ej funnits öppen omröstning, så att
hvar man måste inför kommunens omdöme visa sig sådan han
verkligen är, utan tilllfälle att tänka ett och stoppa en röstsedel
af motsatt beskaffenhet i rösturnan?

Herr talmani Jag yrkar bifall till herrar Nilsons och Elowsons
reservation.

Herr Bergström: Herr talman! I mitt förra anförande

omnämnde jag, att konstitutionsutskottets vice ordförande i år
kunde fira 10-årsminnet af att han såsom medlem af konstitutionsutskottet
principielt uttalat sig för en likartad motion. Gent emot
detta mitt påstående har konstitutionsutskottets vice ordförande
förklarat, att han alltid uti konstitutionsutskottet och — om jag
ej hörde fel — äfven i kammaren yttrat sig mot öppen omröstning.

Med anledning häraf skall jag tillåta mig meddela, att vid
1885 års riksdag var af herr A. G. Björkman väckt en motion
angående ändring af 60 § riksdagsordningen, gående ut på att
omröstningen i Riksdagens båda kamrar skulle sko öppet. Gent
emot utskottets afstyrkande betänkande fans en reservation anmäld
af herr Hedin, med hvilken friherre Nordenskjöld samt
herrar Carlsson, Farup och Ljungman instämt, och denna reservation
var af följande lydelse:

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 27.

Om införande
af öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

4

N:0 27. 50

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande »Lika med utskottets flertal har jag ej kunnat annat än
^''afstyrka motionen, då det föreslagna sättet för den öppna omRiksdagens
röstningens verkställande synes mig mycket olämpligt och belamrar.
stämmelsen, att ''paria vota anses som af slag'', alldeles orimlig.
(Fort?.) Jag måste medgifva, att, sedan båda kamrarne sju gånger

afslagit motioner om öppen omröstning — senast år 1884, då i
Andra Kammaren ej ens någon debatt egde rum — utskottet
häraf kunnat hemta giltig anledning att ej nu förorda någon
förändring.

Deremot har jag velat tillkännagifva, att jag, i motsats
emot utskottets flertal, icke principielt ogillar förslagets syfte.»

Det förvånar mig, att konstitutionsutskottets vice ordförande
kan komma med en sådan förklaring, som den han nyss afgifvit,
då ett konstitutionsutskottsbetänkande innehåller detta, som jag
nu uppläst.

Häruti instämde herr Aulin.

Herr Themptander: Med anhållan om ursäkt för, att

jag vågar taga kammarens tid i anspråk på denna sena timme,
och det uti en fråga, der beslutet endast kan komma att få karakteren
af en opinionsyttring, vill jag dock ej underlåta att uttala
min fullkomliga anslutning till den tanke, som i den ifrågavarande
motionen finnes uttryckt. Det har alltid för mig varit,
må jag säga, bland de största obehag, ja, bland skuggsidorna rent af
utaf mitt deltagande i det offentliga lifvet, att voteringarne icke
varit öppna. Det är ej allenast, såsom konstitutionsutskottets
pluralitet säger, ur rent teoretisk synpunkt, som detta förslag kan
ega fördelar, utan det har efter min tanke öfvervägande praktiska
fördelar.

Jag har särskildt begärt ordet för att opponera mig mot ett
uttalande af konstitutionsutskottets herr vice ordförande, då han
sade, att utväljandet af en person till riksdagsman bör företrädesvis
bestämmas af förtroendet för den personens allmänna redbara
karakter och aktningsvärda egenskaper. Jag tror dock, mine
herrar, att de menlösa tiderna länge sedan äro förbi, då man
valde riksdagsmän endast med hänsyn till deras aktningsvärda
egenskaper i allmänhet. Valmännen lära dock numera i regeln
hafva det anspråket, att de vilja veta, hvar deras representant
står i mera hufvudsakliga och vigtiga frågor. Efter min tanke
är det ingalunda i strid med den åberopade paragrafen i riksdagsordningen,
att man vid riksdagsmannaval så förfar, att man
vet hvad för folk man väljer. Det är ock derför, att jag anser
den öppna omröstningen vara ett så godt samband mellan representanten
och hans valmän, som jag håller före, att densamma
eger en synnerligen stor vigt. För min del får jag säga, att om
eu person tillhört Riksdagen och deltagit i öppna voteringar,

Onsdagen den 3 April e. m.

51 N o 27

röstning i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

ega hans valmän bra mycket bättre tillfälle att bestämma sitt Om införande
omdöme om hans verksamhet, än de få genom mer eller mindre öPPef’ °m''
sväfvande programtal vid valmöten. ros mg t

Det är äfven — såsom ock en talare på samma bänk som
jag nyss påpekat — alldeles gifvet, att konstitutionsutskottet uppenbarligen
misstagit sig i sin förmodan, att den öppna omröstningen
skulle förlänga debatterna. Nej, mine herrar, dessa skulle
tvärtom säkerligen förkortas. För min enskilda del känner jag ofta
en önskan att uttala min mening i förekommande frågor; men
man vill icka gerna göra det, om man ej har något nytt att andraga,
om man ej är särkildt förtrogen med frågan och derför
anser, att hvad man yttrar icke kan i någon mån lända till någon
belysning af ämnet. Visserligen har man den utvägen att
instämma med en annan talare. Men i det afseendet möter hos
mig och säkerligen många med mig ofta den betänkligheten, att,
ehuru man mycket väl kan instämma i det slut, hvartill en talare
kommit och möjligen äfven i det hufvudsakliga af hvad han
anfört, han dock kan hafva yttrat ett eller annat, i hvilket man
alldeles icke är med honom ense. Vidare får jag för min enskilda
del säga, att, om en talare t. ex. rör sig med en massa
sifferuppgifter, jag alltid hyser den största betänklighet vid ett
instämmande, emedan det skulle vara liktydigt med, att jag också
garanterade tillförlitligheten af de anförda siffrorna. Derför
är man i många fall förhindrad att instämma med eu talare,
ehuru man gerna skulle derigenom vilja gifva uttryck åt sin
mening. Då skulle deremot den öppna omröstningen erbjuda
den enklaste utväg att uttala den mening, man hyser, och just derigenom
skulle den säkerligen ock i många fall vara ett sätt att
högst betydligt förkorta debatterna.

Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på en annan
praktisk fördel af de öppna omröstningarna, nemligen att de
skulle i väsentlig mån minska besväret och tidsutdrägten med
dessa slutna voteringar, som nu ega rum. Först och främst går
hvarje votering, som är öppen, hastigare än eu sluten, emedan
uppräknandet af rösterna sker samtidigt med namnuppropet. Man
bohöfver ej offra tid med öppnandet och uppräknandet af röstsedlarne.
Men äfven ur annan synpunkt eger den öppna omröstningen
ett företräde; det är nemligen — såsom jag sjelf många
gånger haft tillfälle att erfara i olika länders representantförsamlingar,
som jag bevistat — så, att frågorna genom den öppna
omröstningen afgöras med en skyndsamhet, som förvånar den,
hvilken är van vid våra förhållanden. Presidenten uppmanar
helt enkelt dem, som sluta sig till en viss mening, att stiga upp
från sina platser; och i de fall, der resultatet ej är tvifvelaktigt,
blir omröstningsresultatet då ögonblickligen konstateradt. .lag
minnes särskilt eu gång, då jag såg — jag vill minnas •— 17
voteringar företagas i den tyska riksdagen i ett plenum, hvarunder

N:o 27. 52

Onsdagen den 3 April, e. m.

röstning t
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Om införande man hos oss icke på långt när skulle hafva medhunnit så mycket
af öppen om- jus^ { följd af de många voteringarna, som här äro så tidsödande.

Härtill kommer en annan omständighet. Den öppna omröstningen
skulle i många fall befria oss ifrån de synnerligen
obehagliga voteringarna om kontraproposition. Om man nemligen
anlitar den utvägen att uppmana de ledamöter, som ansluta sig
till en mening, att stiga upp, medan de andra blifva sittande på
sina platser, kan redan från början i många fall utrönas, hvilken
mening af kammarens majoritet omfattas, och man slipper då dessa
voteringar om kontraproposition, hvilka i många fall äro egnade
att förrycka hela det slutliga voteringsresultatet och föranleda beslut,
som aldrig skulle kommit till stånd, derest voteringen skett
genom den vida naturligare och enklare öppna omröstningen.

Att för öfrigt tala om, att den slutna omröstningen är något
häfdavunnet för oss och den öppna så främmande för våra vanor
att vi af den anledningen ej borde tänka derpå, förefaller åtminstone
högst besynnerligt, då en så talrik församling som Stockholms
stadsfullmägtige, som utgör 100 personer, alltid röstar öppet
och likaså öfriga stadsfullmägtige i våra städer. Det kan då
icke vara skäl att tala om denna fråga såsom något för vår lagstiftning
alldeles främmande.

Att den öppna omröstningen i Norge skulle spela den
stora och betänkliga rol, som herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet
anser, det får jag verkligen säga att jag högligen betviflar.
Jag tror, att man temligen ytligt bedömer förhållandena
i Norge, om man anser den öppna voteringen i någon afsevärd
mån hafva inverkat på den närvarande situationen derstädes.

För min del anhåller jag således att få uttala min lifliga
anslutning ej blott af teoretiska, utan äfven af praktiska skäl till
den af herrar Nilson och Elowson afgifna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Hedin, John Olsson, Wavrinsky,
Waldenström, Anderson i Hasselbol, Svanberg, Odqvist,
JErikson i Odensvi, friherre Bonde, Zotterman, Hedgren, Norberg
och Truedsson.

Herr Jansson i Krakerud yttrade: Jag skall äfven be att
få instämma i den siste ärade talarens yttrande. Jag har icke
mycket att tillägga dertill, men jag skall dock be att få nämna,
att jag för min enskilda del icke kan finna det ringaste skäl att
rösta emot öppen omröstning. Ty om någon af mina kommittenter
frågat mig, huru jag rcstat i den eller den frågan, har jag aldrig
tvekat och kommer aldrig att tveka att tala om sanna förhållandet.
Jag kan ej se, att det skulle uppstå ringaste olägenhet, om
Riksdagen antoge förslaget om öppen omröstning.

Derjemte skall jag be att få tillägga, att jag alls icke kan
förstå, om förslaget går i liberal eller konservativ rigtning. Jag

Onsdagen den 3 April, e. m.

53 N:o 27.

vågar ej bedöma den saken. Men åtskilliga omständigheter, som Om införande
inträffat denna riksdag, synas mig ådagalägga fördelarne af öppen af öPPen °™''
votering. Man komme då ej i tillfälle att rösta med blanka s.iksdagemt
sedlar; man skulle då kunna konstatera, hvilka personer ville kamrar.
undandraga sig att rösta i vigtiga frågor. (Forts.)

Herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet nämnde, att
om det skulle vara öppen omröstning i Riksdagen, borde det
äfven vara så vid andra tillfällen. Men om Riksdagen för sin
del beslutar öppen omröstning, hindrar väl ej det, att en sådan
införes i andra institutioner. Ej bevisar heller det, att andra
institutioner skulle hafva skada af att införa öppen omröstning.

Icke kunna vi här vänta att fatta beslut, till dess den blifvit införd
på andra håll.

Hvad beträffar förhållandena i Norge, kan man ju säga
detsamma om partibildningen i svenska Riksdagen, att eu sådan
partibildning, som här förefinnes, aldrig skulle förefunnits, om
man röstat öppet. Följaktligen skulle man kunna skjuta skulden
härför på den slutna omröstningen och med anledning deraf yrka
på öppen. För min del fäster jag intet afseende vid det ena
eller andra af de anförda argumenten. De hafva intet som helst
att betyda med afseende på den föreliggande frågan.

På grund häraf yrkar jag, herr talman, afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Olsson i Mårdäng: Om jag vore så säker som den

ärade motionären derpå, att kammaren kommer att fatta samma
beslut nu som vid föregående tillfällen, skulle jag icke alls besvära
kammaren med något yttrande. Men vi hafva erfarenhet
från så kort tid tillbaka som i dag på förmiddagen, som visar,
att den omständigheten, att kammaren fattat ett visst beslut, ej
borgar för, att kammaren gör så ett eller två eller tre år derefter.
Då jag redan vid den första riksdag, jag deltog uti, kom
till den öfvertygelsen, att det för min personliga del skulle vara
bra, om jag vore i tillfälle att offentligen gifva min uppfattning
till känna, och att denna förändring vore både nyttig och nödvändig,
så röstade jag då för densamma; och jag står ännu qvar
på samma ståndpunkt. Jag skall nu anhålla att med några ord
få ytterligare motivera min åsigt.

Jag tror först och främst, att införandet af öppen omröstning
vore en välgerning för dem, som i likhet med mig hafva
svårt att yttra sig. Då man ej är i tillfälle att gifva sin mening
till känna, kau man bli utsatt för sådana obehag, som man för
all del ville undslippa, blott emedan ingen vet, huru man röstat.

Följden har varit, att man blifvit beskyld för att rösta för de
mest orimliga saker — orimliga med hänsyn till den uppfattning
man har och på andra håll uttalat. Genom öppen omröstning
skulle man enligt mitt förmenande undslippa dylika obehag.

Jf:0 27. 54

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande Hvad vidare beträffar det yttre tryck, man tyckes vara så
af öppen om- rädd för, bär jag nästan lust att fråga, om det kan vara värre.
Riksdagens än ^et tor närvarande är med det omröstningssätt, som vi nu
kamrar, hafva. Ja, jag går så långt, att jag försäkrar, att, om jag vore
(Forts.) en sådan stackare, att jag på grund af tryck vare sig från höger
eller venster, ofvanifrån eller nedanifrån, förleddes att rösta dels
emot min egen öfvertygelse, dels emot hvad jag för mina valmän
uttalat, det för valkretsen vore den största välgerning att blifva
i tillfälle att konstatera, att jag vore en sådan menniska och sedan
lemnade mig hemma en annan gång.

Jag skall slutligen tillåta mig — fastän det kan anses förmätet
— att med anledning af herr vice ordförandens i konstitutionsutskottets
yttrande om förhållandena under frihetstiden säga
några ord. Nog hafva vi många gånger hört, att det är dåligt
stäldt i många afseenden nu. Jag vågar dock vädja till herrarne,
om svenska Riksdagen nu kan anses vilja ställa sig på samma
ståndpunkt, som Sveriges Riksdag intog under frihetstiden. Jag
tror, att det vore nästan för dåligt betyg åt svenska Riksdagen.

Herr talman! På grund af hvad jag yttrat ber jag att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herrar Nilsons
och Elowsons reservation.

Herr Ljungman: Hvad beträffar den siste talarens yttrande,
vill jag blott anmärka, att man under frihetstiden både öppen
omröstning, men fann, att den ledde till stora praktiska olägenheter.

Hvad åter angår den af herr Bergström anförda reservationen,
så hade jag visserligen glömt den, enär den endast afsåg
utskottets motivering, men den vederläde ej mitt påstående, att
jag dels inom utskottet afstyrkt hvarje motion med det syfte,
som den nu ifrågavarande har, dels — så vidt jag kan erinra
mig — i kammaren alltid yttrat mig emot den öppna omröstningen.
Möjligen kan jag missminna mig; men åtminstone har
herr Bergström ej vederlagt mitt påstående. För öfrigt har jag
aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar, så att jag första gången
en fråga föredrages i Riksdagen genast och alltid skulle bestämma
mig för den allra bästa meningen. Jag tror, att hvilken helst af
herrarne, som någon längre tid varit med i Riksdagen, sjelf i
någon fråga mer eller mindre ändrat sin åsigt på grund af inhemtad
erfarenhet. »Man lär, så länge man lefver», säger ett
ordspråk. Och det är en ofantlig skilnad mellan att säga, att
man i »principiell» hänseende, såsom det heter i den nämnda
reservationen, eller »ur rent teoretisk synpunkt», såsom det heter
i det nu föreliggande utlåtandet, hyser sympatier för eu sak, och
att påstå, att det vore lämpligt och i praktiskt hänseende klokt
att just nu genomföra densamma. Hade vi ideala förhållanden,

Onsdagen den 3 April, e. m.

55 Ji:o 27.

skulle naturligtvis alltid öppen omröstning användas. Olyckligt- Om införand«
vis hafva vi dock ej ideala förhållanden. af öppen om

Hvad beträffar herr Themptanders yttrande om val af riks- riksdagen,
dagsmän, brukar vid dem ju tillgå så, att man har valmöten, kamrar
der de olika personer, som ifrågasättas, få redogöra för sina (Forts.)
åsigter. Jag förmodar, att valmänneu äfven på anuat sätt göra
sig underrättade om kandidaternas åsigter. Särskilt gäller
det på landsbygden, att den person, som väljes, är känd. I en
stor stad med hundratusentals invånare kan detta ej vara fallet
i samma omfattning som på landsbygden; men jag vidhåller, att
dessa valmöten och den personliga kännedomen bör vara mer bestämmande
vid riksdagsmannaval än den omständigheten, att en
person vid omröstningarna troget följer partifanan.

Hvad vidkommer de af mig berörda förhållandena i Norge,
så är jag viss på, att den öppna omröstningen spelar eu synnerligen
stor rol. Det bevisas, af bland annat, just den omständigheten,
att siffrorna vid omröstningarna äro så konstanta och att
man så sällan ser en stortingsman skilja sig från sitt parti. Det
måste en hvar af oss dock erkänna, att det ofta kan vara fallet,
att man i rätt många frågor är oliktänkande med sitt parti. Får
man utan tryck bestämma sig, då bestämmer man sig vanligen
i hufvudfrågorna lika med partikamraterna, men icke i alla möjliga
frågor. Vid eu del lokalfrågors afgörande vore för öfrigt ur
lätt begripliga skäl öppen omröstning ungefär lika olämplig som
vid val.

Jag tror derför, att, om man väger skälen för och emot,
man skall komma till det resultat, att åtminstone under närvarande
förhållanden den slutna omröstningen är att föredraga. I
alla händelser, om man skall öfvergå till den öppna omröstningen,
bör man, såsom i många nationalrepresentationer utrikes, hafva
den bestämmelsen, att ett visst antal af kammarledamöterna skall
ega rätt att fordra sluten omröstning.

Herr Danielson: Jag begärde ordet, då jag hörde herr
Themptander så varmt yttra sig till förmån för den föreslagna
förändringen. Särskildt hafva två skäl framhållits: att man kunde
få öfverläggningarna förkortade och att man inför valmännen
tiuge tillkännagifvet, huru man i hvarje fråga röstade.

Hvad beträffar förkortandet af debatterna genom införandet
af öppen omröstning, så tviflar jag högeligen derpå. Ty just
det förhållandet, att mitt ja eller nej i hvarje fråga skall blifva
kändt för valmännen, nödgar mig ovilkorligen att också motivera
mitt ja eller nej. Jag kan ej låta det stå blankt. Och skulle
man använda utvägen att instämma, så skulle man för hvarje
liten fråga få 228 namn i protokollet. Likaså skulle jag vara
tvungen att so till hvarje gång detta protokoll justeras, att vid
mitt namn står ja eller nej och icke tvärtemot hvad jag röstat.

N:o 27. 56

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande
af öppen omröstning
i
Riksdagens
kantrar.
(Forts.)

Det blefve alldeles nödvändigt att se till, att ingen förvexling

egt rum. Och när jag röstar i en fråga, äro tidningarna ofta

så vänliga att tala om, att jag röstat ja, då jag röstat nej. Det
går så lätt att byta ut ett nej emot ett ja. Ty det ser man ju
ganska ofta, att referaten äro både stympade och annorlunda, än
man väntat. Således måste man följa med hela tidningspressen,
så att det icke kommer in i tidningarna, att jag i en fråga röstat
ja, då jag röstat nej. Så kommer denna hufvudstadspress ned
till ortstidningarna, och så komma ortstidningarna med sina uppgifter,
och på det sättet får jag följa med öfver allt, så att det
icke blir något fel. Herrarne se muntra ut af denna skildring,

men så kommer det att gå. Nu säga herrarne, att det skall vara

för att valmännen skola få reda på det. Ja, om valmännen vore
af samma åsigt i allt, kunde det ju så vara, men i en del frågor
kunna ju en del kanske hafva en helt annan uppfattning än
deras representant, och man kan icke begära, att valmännen i
allmänhet skola följa med frågornas innebörd och taga reda på
de skäl, som här under öfverläggningarna göra sig gällande och
som göra, att man röstat nej, när de skulle röstat ja. Jag skulle
då blifva nödsakad att lägga mig i tidniugspolemik och säga
ifrån, att på det och det skälet röstade jagså. Hur skulle hvarje
representant hinna med det. Jag hemställer till herrarne, hur
det skulle bli med riksdagsarbetet. Vi finge ej tid att läsa hvarken
det ena eller det andra; vi finge blott läsa tidningarna och
se till, att de hade rigtiga uppgifter och att vi finge våra ja och
nej rigtigt antecknade. Jag tror, att det skulle möta så ofantligt
många svårigheter. Fins det någon sådan riksdagsman, att han
icke tror, att han inför valmännen kan klargöra sig, så må han
gerna skrifva i tidningarna och omtala: i den frågan har jag
röstat så och så. Men förskona oss andra, till hvilka valmännen
hysa förtroende. Önskar en valman veta, huru jag röstat i en
fråga, så säger jag det. Men jag har icke tid att se efter i både
protokoll och tidningar, huru vida det der står rigtigt huru jag
röstat. Detta tror jag är ett hufvudsakligt skäl mot förslaget i
fråga, och det kan icke jäfvas.

Som skäl har också anförts, att det skulle vara mera manligt
att rösta öppet. Den manligheten tror jag att ingen behöfver
åsidosätta, utan står hvar och en fritt att kungöra: i den frågan
har jag röstat ja och i den nej. Man har jemfört Riksdagens
öfverläggningar med stadsfullmägtiges, men hur är det möjligt
att jemföra detta. Der äro både betydligt mindre antal personer
och mindre antal frågor. Här äro deremot flera hundra frågor.
Hur skulle jag då hinna med en sådan eftersyn som den, jag
förut antydt, då jag framför allt måste följa verkliga riksdagsarbetet?
Det förefaller mig, som om herrarna icke tänkt på följderna
af förslaget, ty de äro mycket större än man tror. Jag
är öfvertygad, att det icke är mvcket med den klokhet och det

57 N:o 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

mannamod, man vill ådagalägga inför valmännen. Den ene har Om införande
en uppfattning af en fråga, den andre en annan. ^röstning T*"

Det är dessa skäl som gjort, att jag kommit till den öfver- Riksdagens
tygelsen, att jag icke tror det vara klokt att ordna frågan på kamrar.
detta sätt, ty det skall säkerligen försena vårt arbete, då för (Forts.)
hvarje liten öfverläggning alla ledamöters namn måste blifva antecknade,
så det kan klargöras huru man röstat. Det har anförts
några andra skäl, som man skulle kunna upprepa, hvilket jag
dock icke skall göra, då jag tycker att det talats tillräckligt om
detta. De herrar, som äro rädda för den slutna omröstningen,
kunna väl, jag upprepar det, taga mod till sig, om de så vilja
och kungöra i tidningarna: vi hafva röstat så och så; men vi,
som tro oss inför valmännen icke behöfva det i hvarje fråga, vi
kunna väl slippa detta besvär.

Herr Ljungman har sjelf svarat för sig och, som jag tycker,
som eu hel karl mot beskyllningen, att han icke velat stå vid
det principiella uttalande, han hade för tio år sedan. Vi hade
på tal häromdagen inteckningars förnyelse. Förnyas de icke
inom tio år, hafva de icke gällande kraft. Kan det ej möjligen
vara på samma sätt med principiella uttalanden?

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Restadius: Då eu talare på stockholmsbänken så

varmt förordat reservanternas förslag, har jag begärt ordet för att
förklara, att jag lika varmt och bestämdt tillåter mig hemställa,
att kammaren behagade antaga utskottets ifrågavarande framställning.
Jag tror, att denna min mening är sprungen ur en
lika ren och ärlig öfvertygelse som hans. Det är naturligtvis
svårt att på förhand afgöra, hvilketdera af de två alternativen
är det bästa; men så mycket kan jag dock säga, att den erfarenhet,
som vunnits genom användandet af sluten omröstning, ej, så
vidt jag förstått, visat sig medföra afsevärdt skadliga följder.

Och jag antager, att den slutna omröstningen är en ganska god
utväg, då de, som visat sig hafva en annan mening, icke kunnat
anföra andra eller bättre skäl än dem vi hittills hört.

Jag ber nu att med hänsyn till tidens korthet i så sammanträngda
ordalag som möjligt få upptaga några af de skäl, som
från motsidan anförts. Men innan jag det gör, vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att ifrågavarande angelägenhet 11 gånger
förut behandlats af Riksdagen och således torde vara temligen
utdebatterad samt att förslaget om öppen omröstning vid 10 af
dessa tillfällen afslagits, men vid det elfte, möjligen i bråd skilnad,
af denna kammare antagits.

Herrar Nilson och Elowson hafva i reservationen såsom
stöd för sitt yrkande anfört, att den öppna omröstningen skulle
hafva en uppfostrande inverkan, i ty att den skulle skapa karaktcrer.
Jag ber härvid få påminna, att Riksdagen icke kan hafva

N:o 27. 58

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om införande en pedagogisk uppgift, och att, derest karakteren ej är utbildad,
tf om~ då man kommer till Riksdagen, det sannerligen ej är att antaga,
Riksdagens att den blir det bär''

kamrar. Af herr Vahlin har åtskilligt blifvit anfördt, bland annat,

(Forts.) att det skulle vara nödvändigt för att blifva riksdagsman, att man
på folkmöten öppet tillkännagåfve, hvilka åsigter man i politiskt
afseende hyste. Hade man den skyldigheten, då vore man ock
skyldig att öppet och klart angifva sin mening. Men det nämnda
påståendet är underkastadt åtskilliga undantag. Jag har aldrig
varit närvarande vid folkmöten, jag har aldrig för mina valmän
tillkännagifvit, att jag hyste den eller den meningen, hvarför jag
ej af den anledningen är skyldig att antaga öppen omröstning.
Hvarför jag ej gjorde det, var helt enkelt derför, att jag var så
okunnig, att jag ej bestämdt kunde säga, hvilken mening jag i
åtskilliga frågor skulle komma att omfatta. Jag behöfde trägna
studier och den erfarenhet, som här kunde vinnas, för att bestämma
mina åsigter. Möjligen kan det finnas någon annan lika
okunnig som jag; jag vill då varna honom för att gå på folkmöten
och prata om sina enskilda åsigter.

Herr Bergström bar framstäf åtskilliga anmärkningar,
hvilka till största delen sammanfalla med hvad herr Themptander
yttrat, hvarför jag vill behandla dem i sammanhang med hvarandra.
En omständighet har dock af herr Bergström framhållits,
som ej herr Themptander omnämnde, nemligen en förmodan, att,
derest öppna omröstningar funnes, omröstningarna i tull- och
rösträttsfrågorna skulle ha utfallit annorlunda än nu. Det är svårt
att säga, hvilkendera har rätt — han, som påstår, eller jag, som
icke anser detta vara bevisadt. Men jag vill erinra derom, att i
främmande länder, der öppen omröstning finnes, detta ej utgör
något hinder för, att man har mycket stränga tullbestämmelser.

De skäl, som herr Themptander anfört, skulle jag möjligen
kunna karakterisera såsom omtvisteliga lämplighets- och smakfrågor.
Han säger, att, derest den öppna omröstningen införes,
man skulle förkorta debatterna, minska besväret med voteringarna,
få ärendena skyndsammare afgjorda och obehaget med votering
om kontraproposition undvikas. Om jag rätt uppfattar dessa hans
hufvudskäl, hemställer jag, om de kunna vara af den vigt och
betydelse, att man derför skall frångå ett under årtionden pröfvadt
omröstningssätt för ett splitter nytt. Icke är det väl alldeles bevisadt
genom herr Themptanders anförande, att debatterna skulle
förkortas. Det förefaller mig kunna antagas, att, då det i tidnmgarne
och öfverallt skall omnämnas, hvilken mening man vid
voteringen uttalat, man skall känna sig skyldig att närmare
motivera densamma. Det kunde hända, att debatterna derigenom
blefve ytterligare förlängda.

59 N:o 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

De voteringar, som ifrågakomma, hafva ej heller upptagit Om införande
så mycken tid, att Riksdagen derför ej hunnit inom den i grund- af ^<^w"
lagen för densamma bestämda tiden verkställa sina arbeten. Riksdagens

Hvad beträffar talet om kontraproposition, anser jag mig ej kamrar.
behöfva upptaga det till vederläggning. (Forts.)

Herr Themptander sade vidare, att de menlösa tiderna voro
förbi, då man valde en person till riksdagsman, endast derför att
man ansåg honom vara en hederlig man. Nu vill man veta hans
åsigter i politiska frågor. Det kan möjligtvis förefalla djerft af
mig, att jag å nyo drager fram mig sjelf som exempel. Men jag vet
sannerligen ej, hvarför mina valmän valde mig, om ej derför att
de hyste förtroende till min karakter, ty om min politiska tro
och öfvertygelse egde de ingen vetskap.

Jag nämnde i förbigående, att det kan vara ett vågsamt
steg att införa öppen omröstning. Jag vill blott åberopa ett
exempel, hemtadt från frihetens land, Nord-amerika. Der är omröstningen
öppen. Jag vet ej, om det är derför eller af någon
annan anledning, men visst är, att det ena partiets tidningar taga
all heder och ära af det andra partiets medlemmar, så att något
deraf ej återstår. Det kan vara tänkbart, att, om vi införde enahanda
förfaringssätt, eu dylik, för samhällets lugna utveckling
skadlig inverkan här ock kunde uppstå.

Huru jag än ser saken, kan jag ej föreställa mig annat än att
det beslut, som denna kammare 10 gånger fattat, ännu en gång
utan skada, men kanske till stor nytta för samhället kan blifva fattadt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Swartling och Hammarskjöld.

Herr Persson i Tallberg: Det är uteslutande af den
anledning, att vi här sakna den öppna omröstningen, som jag
begärt ordet för att få tillkännagifva, att jag kommer att rösta
för motionen, och jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

Jag gör det äfven derför, att jag anser, att mina valmän äro fullkomligt
berättigade att sjelfva genom riksdagsprotokollen blifva i
tillfälle att kontrollera, huru vida jag visat den karakter, som de
antogo att jag hade, då jag valdes.

Herr El o w son: Den ärade talaren på elfsborgslänsbänken

uttalade, att hans åsigt i denna fråga vore grundad på en varm
och ärlig öfvertygelse. Jag är den förste att i detta afseende
gifva honom mitt erkännande. Jag betviflar icke det ringaste,
att han har den fullkomliga öfvertygelsen, att hans skäl äro för
honom giltiga, men likväl ber jag att få göra några gensagor
mot dessa hans skäl, såsom han närmare utvecklade dem.

Han uttalade bland annat, att Riksdagen icke skulle hafva
någon pedagogisk uppgift, utan att en riksdagsmans karakter
borde vara färdigbildad, eller åtminsone att riksdagsmannen skulle

N:o 27. 60

Onsdagen den 3 April, e. m.

Omin förande bäfva en karakter, då han blefve vald. Detta senare är natur°
röstning °T ligtvis rigtigt. Han måste hafva en karakter, men jag tror icke,
Riksdagens den ärade talaren på elfsborgslänsbänken kan anse sig vara
kamrar, fullmogen i alla afseenden, utan att riksdagsmannaverksamheten
(Forts.) måste liksom hvarje annan god verksamhet vara uppfostrande.

Ingen menniska har nått fullkomligheten, utan bör sträfva derhän.
Således måste det också erkännas, att riksdagsmannaverksamheten
bör bidraga att göra karakteren allt bättre och bättre.
Det är således ett skäl, hvarför man bör använda de medel, som äro
af uppfostrande betydelse. Det har sagts, att menniskan är svag
och ofullkomlig. Det är sant, men deraf följer ingalunda, att
man bör afstå från sträfvandet efter det bättre och mera fullkomligt
ty om man skulle tillämpa den teorien, skulle man icke
kunna på något område inlåta sig på att söka förbättra den
menskliga ofullkomligheten. Men detta gör man; man sträfvar
på alla områden att komma till något bättre.

Samme talare uttalade också, att hans valmän icke hade
någon egentlig kännedom om hans politiska ståndpunkt, när han
valdes. Jag tror också detta, men det måtte vara ett synnerligen
exceptionelt förhållande, och jag hänför mig till den föregående
talaren, som icke ansåg att sådant vore önskligt.

För det tredje antydde samme talare på elfborgslänsbänken
en jemförelse med Amerika. Jag vill ej inlåta mig derpå.
Jag tror, att det svenska folklynnet i och för sig är af den beskaffenhet,
att en sådan jemförelse betydligt haltar.

Talaren på ölandsbänken upptog ett skäl, som af utskottet
framhållits, nemligen att den öppna omröstningen skulle bidraga
till att förlänga debatten. En annan talare har redan vederlagt
det, och jag tror att denne i hufvudsak har rätt. Jag medgifver
talaren på ölandsbänken, att det nog kan inträffa, att en riksdagsman
kan behöfva motivera sitt ja eller sitt nej. Han har
t. ex. suttit i ett utskott och deltagit i beslutet der, men under
debatten i kammaren har han kommit till en annan åsigt på
grund af de nya upplysningar man fått. Undantagsvis kan sådant
inträffa. Men i stora och vigtiga frågor är det många talare,
som uttala sig, blott derför att de vilja hafva sin mening till
protokollet. Vid eu öppen omröstning behöfva de det deremot
icke, ty då få de ändå sin mening till protokollet.

Samma talare utlät sig skämtsamt om den myckna tidningsläsning,
som en öppen omröstning skulle medföra. Jag tror likväl,
att f. d. vice talmannen kan hysa det förtroende till protokollet,
att det skulle blifva rigtigt, och han behöfde således icke
hänvisa till annat än protokollet.

Af alla de skäl, som blifvit anförda både för och emot,
tror jag, att de skäl, som tala för den öppna omröstningen, äro
de starkaste, och på den grund anhåller jag om bifall till den
reservation, som främst är fogad vid betänkandet.

Onsdagen den 3 April, e. m.

61 N:o 27.

Herr Höjer: Då den slutna omröstningen enligt min tanke Om införande
är nyttig egentligen blott för dem, som hafva någonting att dölja, af
och då jag anser att valmännen hafva rätt att fordra af sin Riksdagens

representant, att han skall stå som en man bakom sitt ord samt kamrar.

detta, så vidt jag kan förstå, visar sig bäst genom den öppna (Forts.)
omröstningen, ber jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Min aktade vän på elfsborgs-bänken, herr Restadius, skulle
nyss motivera sin åsigt i frågan och anförde då bland annat såsom
exempel sin egen ställning till sin valkrets. Det skulle han, synes
det mig, aldrig hafva gjort. Han förklarade, att hans valmän valt
honom, derför att de hade förtroende till hans karakter, men att
hans åsigter voro för dem fullkomligt obekanta. Jag vill säga
min aktade vän herr Restadius, att det synes mig, som om han

knappast kan anföra detta såsom led i den bevisning, hvilken
han nyss presterade. Hvad han sade bevisar blott, att valmännen
i Alingsås måtte vara ett utomordentligt naivt slägte. Som
mina valmän ej äro i besittning af denna naivité, har jag ett
personligt intresse — utom det principiella — att yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till herrar Nilsons och Elowsons
reservation.

Herr Bergström: Herr talman! Den ärade konstitutions utskottsledamot,

som har plats på elfsborgsbänken, sade i sitt
anförande, att jag i mitt första yrkande skulle påstått, att besluten
i år i tull- och rösträttsfrågorna skulle utfallit annorlunda,
om vi haft öppen omröstning i Riksdagen. Detta har jag aldrig
sagt, men val har jag sagt, att jag ville hoppas — och det tyckte
jag att man kunde begära — att de män, som medverkat till de
märkliga besluten i tullfrågan och rösträttsfrågan, skulle vilja
öppet och ärligt inför landet säga sin mening i vigtiga politiska
frågor.

Den ärade talaren på kalmarlänsbänken befarade, att riksdagsmännen
skulle få så oerhördt mycket besvär med att i händelse
af öppen votering se efter i protokoll och tidningar, att det
blilvit rätt voteradt, om de röstat ja eller nej. Jag kan försäkra
den ärade representanten, att i utlandet, der man i de flesta fall
använder öppen omröstning, riksdagsmännen ej det minsta äro
besvärade med detta. Såsom den talare, mot hvilken herr Danielson
vände sig, redan framhållit, blir det sällan fråga om votering
efter namnupprop; och det vore ju endast i det fallet, som ett
så oerhördt stort besvär skulle påläggas riksdagsmännen.

Hvad slutligen beträffar herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet,
kände han sig i början af debatten tydligen något
besvärad af, att han eu gång gjort ett principielt uttalande för
öppen omröstning i Riksdagens kamrar. Han kan nog utan
tvifvel nu taga den saken lugnt efter det goda betyg, herr Daniel -

N:0 27. 62

Onsdagen den 3 April, e. m.

Om inf ärande sou gifvit honom. För öfrigt har herr vice ordföranden i konstiaf
öppen om- tutionsutskottet i sitt sista anförande under denna debatt gått
Riksdagens cirkeln rundt och kommit tillbaka till att principielt uttala sig
kamrar, för öppen omröstning, nemligen under ideala förhållanden.

(Ports.) Herr talmani Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets be tänkande

och bifall till herrar Nilsons och Elowsons reservation.

Herr Ljungman: Gent emot den senaste talaren skall

jag blott be att få anmärka, att jag beklagar, att han fört diskussionen
in på ett rent personligt område. Jag vidhåller mitt påstående,
att om vi hade ideala förhållanden, man borde ställa sig
på herr Bergströms ståndpunkt. Men vi hafva nu en gång icke
några ideala förhållanden. Törhända erinrar sig herr Bergström
från sin studietid, att filosoferna lärde, att under ideala förhållanden
det bästa styrelsesättet vore —- den absoluta en våldsmonarkien,
men att, då man ej hade ideala förhållanden, den konstitutionella
monarkien vore bättre.

Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
derå och bifall till den af herrar Nilson och Elowson vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förra meningen. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i
förevarande utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herrar Nilson och Elowson vid utskottets
utlåtande fogade reservation.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 84
ja mot 74 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

§ 6.

Slutligen föredrogos, hvart efter annat, och biföllos konstitutionsutskottets
nedannämnda utlåtanden:

63 N:o 27.

Onsdagen den 3 April, e. m.

n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 10, § 20, § 32 mom. 1 och § 33 riksdagsordningen;

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 34 riksdagsordningen; och

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af § 37
mom. 1 och § 45 riksdagsordningen.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. E. Schödén	under	14 dagar fr. o. m. den	4 dennes
	G. W. Skytte	»	10		8
»	A. G. Jönsson i Mårarp		10	» »	7	»
»	0. Wikström	»	6	* »	8	»
3»	S. Arnoldsson		14	» »	4	»
»	N. Jönsson i Gammals-
	torp		14		4	»
	J. E. Behmer	»	10	» u	8
»	E. Olsson i Kyrkebol	»	14	» »	4
	M. Arhusiander		12	» »	5
	A. Halm	»	14	» »	4	»
»	C. J. Jakobson		10	» »	8	»
»	C. G. Grundell	»	10	•» »	8	»
	V. Ekenman		14		6	»
»	J. Petersson i Boestad	»	12	» »	6	»
	A. F. Liljeholm		12	» »	6	»och
	A. G. Anderson i Him-
	melsby		9		8

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 50, i anledning af Kougl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslagen till Svea och Göta hofrätter
med derunder lydande justitiestater; och

n:o 51, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till en
riksförsäkringsanstalt för försäkring mot eldskada.

N:o 27. 64

Onsdagen den 3 April, e. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,44 e. m.

. In fidem
E. Nålborst Bofis.

Rättelse

i Andra Kammarens protokoll d:o 23:

Sid. 18, rad. 3 nedifrån. Det efter orden »Domkapitlens
sammansättning» förefintliga komma (,) skall utgå.

, i Andra Kammarens protokoll n:o 24:

Förutom de å sid. 16 såsom instämmande i herr Liljeholms
anförande antecknade ledamöter af kammaren skola derstädes
upptagas följande, neml. herrar Svensson i Karlskrona, Lundell,
Carlsson i Hede, Grundell, Fredholm i Saleby, Johansson i Strömsberg,
Pettersson i Boestad och Göthberg.

Stockholm, Koersners Boktr.-Aktieb. 1895.