1895. Andra Kammaren. N:o 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 24.

Lördagen den 30 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och
leddes dervid till en början kammarens förhandlingar af herr vice
talmannen.

§ 1.

Till kammaren hade ytterligare inkommit följande sjukbetyg,
•som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr baron
•G. Åkerhielm på grund af sjukdom (Bronehitis acutaj fortfarande
är hindrad lemna sin våning, intygas härmed.

Stockholm 30 mars 1895

Tor Lamberg
Leg. läkare.

§ 2.

Herr vice talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 7—11.

Biföllos.

Efter föredragning dernäst af punkten 12, deruti utskottet
hemstält, att Kongl. Maj:ts framställning om höjning med 800
kronor af anslaget till riksmuseets entomologiska afdelning, icke
måtte af Riksdagen bifallas, anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet G-illj am:
Herr vice talman! Mine herrar! Jag skall beträffande denna punkt
icke göra någon särskild hemställan till kammaren, men jag anser
mig icke kunna underlåta att med afseende å utskottets moti Andra

Kammarens Prot. 1895. N:o 24. 1

N:o 24. 2

Lördagen den 30 Mars, e. m.

vering göra en erinran. Utskottet har här hänvisat till de medel,
som möjligen kunna af vetenskapsakademien för det ifrågavarande
ändamålet tillskjutas af de till dess förfogande stående tillgångar.
Det är nu lyckligtvis förhållandet att vetenskapsakademien, liksom
flere af våra andra akademier, besitter åtskilliga egna tillgångar,
och den begagnar dessa mycket ofta för att understödja
vetenskapsmän och gör derigenom på samma gång vetenskapen
en stor tjenst som den befriar Riksdagen från mången anslagsbegäran,
som eljest tvifvelsutan skulle blifva nödvändig. Men det
måste enligt mitt förmenande anses synnerligen olämpligt att sätta
i fråga, att akademier af sina disponibla tillgångar skola tillgodose
sådana stadigvarande årliga behof, hvarom i förevarande fall är
fråga. Det gäller nemligen här ett årligt anslag till en preparator
och till en utvecklingshistorisk samling öfver våra insekter.
Man måste i detta afseende från Riksdagens sida iakttaga stor
försigtighet och vara nöjd, om akademierna träda emellan vid
tillfälliga behof, men icke begära att de skola understödja vetenskapsmän
eller staten tillhöriga vetenskapliga institutioner med
årligen återkommande tillskott.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Pimsten 13.

Lades till handlingar^.

I fråga om punkten 14 angående öfriga, i utlåtandet icke omförmälda
ordinarie anslag anförde:

Herr von Friesen: Jag tror icke att det är rätt, att kammaren
bifaller denna punkt, sådan som den nu föreligger, ehuru
jag icke för tillfället har något annat formuleradt förslag att
framställa.

Förhållandet är nemligen, att det rörande ett ordinarie anslag
har inkommit en särskild, ännu icke behandlad Kongl. proposition,
nemligen angående anslag till veterinärinstitutet, och skulle
nu förevarande punkt af kammaren bifallas, så komme det att
innebära, att denna kongl. proposition vore af kammaren afslagen,
hvilket naturligtvis icke är kammarens mening.

Beslutet bör sålunda så afiattas, att det icke inbegriper det
ordinarie anslaget till veterinärundervisningen.

Men då jag, såsom sagdt, icke nu är beredd att framlägga ett
formuleradt förslag, så synes det kanske kammaren lämpligast
att punkten återremitteras, hvarom jag alltså, herr talman, anhåller
att få framställa yrkande.

Vidare anfördes icke. Punkten återremitterades.

Punkterna 15 och 16.

Biföllos.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

3 N:o 24.

I punkten 17 som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
Riksdagen, i likhet med hvad för de senaste åren egt rum, måtte,
till fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter» m. in., på extra
stat för år 1896 bevilja ett anslag af 1,500 kronor.

Herr Johanson i Noraskog begärde ordet och yttrade: Det
är icke min mening att göra någon anmärkning mot den hemställan,
som utskottet här har gjort, men jag skall be att få fästa
uppmärksamheten på en annan sak, som står i samband med dessa
riksdagsakter, och det är det sätt, hvarpå expeditionen af de
trycksaker, som fullbordas för riksarkivets räkning, nu skötes.
Man kan naturligtvis tänka sig, att, då det gäller riksdagsakter,
det borde vara angeläget, att Riksdagens eget bibliotek i främsta
rummet skulle få del af de publikationer, som utkomma. Men nu
tillgår det så, att dessa saker expedieras icke direkt från riksarkivet
till Riksdagens bibliotek, utan till en kommissionsanstalt,
som härvidlag är ecklesiastikdepartementet, och der samlas alla
med statsanslag understödda trycksaker på hög vanligen för ett
år i sänder, och först sedan delas de ut till vederbörande verk
och inrättningar. Följden blir den, att de trycksaker af nämnda
slag, som böra tillkomma riksdagsbiblioteket, anlända dit ett å
två år efter sedan de utkommit. Detta är ett missförhållande,
som jag antager borde kunna rättas utan synnerlig svårighet.
Jag är fullt viss om, att om Riksdagens bibliotek eller rättare
den tjensteman, som sköter utdelningen af riksdagstrycket, gent
emot statens embetsverk skulle göra så, att trycket först lemnades
till vederbörande departement, hvarunder embetsverket sorterade,
innan det skickades till detta, så skulle dessa verk icke
vara belåtna med ett sådant arrangement. Men så tillgår det
icke, utan så snart riksdagstrycket är färdigt, delas det ut direkt
till de verk, som äro berättigade att få dessa akter.

Men det är icke nog med detta, utan i sammanhang härmed
ber jag att få tala om ett annat slag af riksdagsakter, nemligen
alla de broschyrer och andra skrifter, som snart sagdt
dagligen delas ut här, särskildt i denna kammare. Det är väl
angeläget, att exemplar af dem också komma Riksdagens bibliotek
till banda. Men så sker icke alltid. Om icke bibliotekarien eller
hans vaktmästare sökte att sjelfva taga sig fram för att få det
ena och det andra, så skulle icke något exemplar af dessa skrifter
hamna i Riksdagens bibliotek, och det måste väl också vara ett
fel, hvilket dock torde kunna afhjelpas på det mycket enkla sättet,
att ingen skrift finge utdelas i kamrarne, med mindre ett eller två
exemplar aflades för Riksdagens biblioteks räkning. Det är sällan,
som riksdagsmännen taga vara på sådana småskrifter, men
ofta nog kommer man året efter till Riksdagens bibliotek och
frågar efter den ena eller andra af dessa skrifter, och då finnas
de knappt att tillgå just på det ställe, der de borde finnas. Jag
vill blott nämna ett exempel härpå. Tro herrarne, att Riksdagens
bibliotek kunde utan vidare komma i besittning af exemplar af
de upprättade ritningarna till riksdagshus, vare sig till nytt hus

Nso 24. 4

Lördagen den 30 Mars, e. m.

eller till påbyggnad af det nuvarande här på Riddarholmen? Nej,
alldeles icke. Jag vill icke tala om, huru det ena exemplaret erhölls;
det andra fick bibliotekarien först sedan han gjort skriftlig
framställning om saken till vederbörande. Man torde med skäl kunna
fordra, att sådana saker, som icke blott äro af vigt för dagen
och stunden, utan äfven gagnande för framtiden, icke måtte gå
Riksdagens bibliotek nästan spårlöst förbi.

Jag har icke med dessa ord velat göra någon anmärkning
mot det sätt, hvarpå de gamla riksdagsakterna redigeras, utan
blott uttala den önskan, att icke blott dessa akter, som riksarkivet låter
trycka, utan äfven dagens riksdagsakter måtte komma Riksdagens
bibliotek till godo både hastigare och bättre, än som för
närvarande eger rum.

Herr Odhner anförde: Herr vice talman! Herr Johansson
har icke haft någon invändning att göra mot det anslag, som i
likhet med föregående år blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget och
äfven af statsutskottet tillstyrkt för utgifvande af äldre svenska
riksdagsakter. Men han har gjort en anmärkning med afseende
på det sätt, hvarpå utdelningen af sådana akter försiggått, särskilt
i det afseendet, att icke Riksdagens bibliotek skulle hafva
i vederbörlig tid kommit i åtnjutande af denna utdelning. Jag
antager, att rättelse lätt bör kunna ske i den sak, som han påpekat.
Förhållandet är, att en del exemplar mottagas af Riksarkivet
och en del af kongl. ecklesiastikdepartementet, och derifrån
sker sedan utdelningen till vederbörande. Det behöfves således
blott att man erhåller från Riksdagens sida en anmälan, huru
stort antal exemplar, Riksdagens bibliotek och olika afdelningar
kunna anse sig behöfva. När ett sådant besked erhållits, skall
också expeditionen af dessa handlingar, hvad på riksarkivet ankommer,
utan någon töfvan ega rum.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af
herr vice talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 18—32

Biföllos.

Punkten 33.

Ang. anslag Kongl. Maj:t både föreslagit Riksdagen att till uppehållande
till uppeMi- af undervisningen och examinationen i speciel privaträtt vid univer*
Limd på extra stat för år 1896 bevilja ett anslag af 1,500
exAnatom i kronor, men hemstälde utskottet i denna punkt, att Kongl. Maj:ts
speciel privat förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

rätt vid Lunds

universitet. Beträffande detta ärende anförde:

Lördagen den 30 liars, e. m.

5 Jim 24.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gfilljam: Ang. anslag
Herr vice talman! Mine herrar! Då det icke finnes någon reser-^LayCadervation
mot utskottets hemställan i denna punkt, och Första Kam- “visning och
maren dessutom redan bifallit utskottets hemställan, så är det examination i
naturligen icke med någon förkoppning_ att få den föreliggande speciel.privatfrågans
ogynsamma läge ändradt, som jag nu begärt ordet, utan
endast för att uttala, att ett afslag å Kongl. Maj:ts framställning ”(F^rts.)
här kommer att kännas mycket tungt och drabba på en punkt,
der det varit synnerligen önskligt och behöfligt att ett bifall i
stället vunnits.

Universitetet i Lund har för närvarande en professur i juridiska
fakulteten mindre än Upsala universitet. Både från Upsala
och från Lund har det klagats öfver, att de särskilda lärostolarne
icke äro tillräckliga med afseende å den utveckling och förgrening,
som den juridiska vetenskapen under senare tiden tagit. Lunds
juridiska fakultet har, såsom både i statsrådsprotokollet och statsutskottets
föreliggande betänkande framhållits, visat huru den ju*
ridiska undervisningen i Lund skulle kunna ordnas, om det nu
begärda tillskottet i arbetskrafter erhölles. Herrarne torde af det
uppgjorda förslaget finna, att det ändå icke blefve någon idealisk
fördelning af den juridiska fakultetens alla särskilda discipliner,
men det skulle dock blifva eu väsentlig förbättring i den nuvarande
anordningen.

När de akademiska myndigheterna inkommo till Kongl. Maj:t
med denna sin framställning och, på samma gång de erinrade om sin
upprepade gånger framstälda begäran om att få en ny professur,
tillika framställe det alternativet, att fakulteten åtminstone måtte
erhålla 1,500 kronor för att kunna tillfälligt förstärka arbetskrafterna
inom fakulteten, så betraktade jag för min del detta senare
förslag såsom en sak förtjent af särskild uppmärksamhet med
hänsyn till den besparing i kostnad, som derigenom skulle uppstå
för statsverket, och äfven på grund af andra förhållanden ansåg
jag det såsom ett lyckligt uppslag till frågans provisoriska lösning.

Denna har nu emellertid efter all sannolikhet förfallit, och det
blir bekymmersamt nog att på ett någorlunda tillfredsställande
sätt ordna saken.

Statsutskottet har såsom skäl för sin afstyrkande hemställan
anfört, att den utredning, hvarpå juridiska fakultetens framställning
och derefter den kongl. propositionen grundar sig, skulle
vara fem år gammal, men det är dock att märka, att denna framställning
upprepats och kontrollerats hvarje år, och den har nu
senast i skrifvelser från 1894 af akademiska myndigheter och af
universitetskanslern framhållits såsom synnerligen behöflig.

Jag skall emellertid icke för denna gång längre upptaga kammarens
tid med detta ärende.

Herr Jonsson i Hot: Man kan ju hafva olika meningar om
behofvet af denna nya plats, men det är ett förhållande, som man
kanske borde fästa litet afseende vid i detta fall. Det är nemligen
händelsen, att en professor i juridik vid detta universitet har tid

N;o 24. 6

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. anslag och tillfälle att egna sig åt en mycket omfattande privat verksamlandtafunder-
^ * stället för att kanske fullt egna sig åt sin plats vid univervisning
och sitetet; och det kan sättas i fråga, huruvida icke äfven en annan
examination i lärare i juridik af honom användes till samma privata ändamål.
speciel privat-Om detta är händelsen, så kan man tänka sig, att om i stället
^■universitet3 krafterna vid universitetet koncentrerade sig, der de borde vara,
(Forts.) de skulle räcka till för ändamålet; och detta kan ju också vara
ett skäl för bifall till utskottets förslag.

Herr Restadius: På det varmaste instämmande i det slut
hvartill utskottet kommit, får jag till de skäl, som anförts af utskottet
samt af den siste talaren, herr Olof Jonsson, ytterligare
lägga de, att, såvidt jag kunnat Unna, åtgärden att på flera lärare
än förut fördela de juridiska disicplenerna, icke, åtminstone hvad
den juridiska fakulteten i Upsala angår, föranleda hvad med ökningen
tvifvelsutan varit afsedt, en ökad litterär verksamhet till
afhjelpande af den nu förefintliga stora bristen på tryckta skrifter,
lämpliga till vägledning ej mindre för de juridiska ämnessvennerna *
utan äfven för den praktiske juristen, samt att det kan inträffa,
att, derest examinatorernas antal ökas, en hvar eller någon af
dem, af lätt förklarlig önskan åt bereda ökad betydelse åt sitt
läroämne, uppdrifver fordringarna på det kunskapsmått, som för
embetsexamen i sådant ämne kräfves, till den höjd, att den redan
långa tid, som erfordras för afläggande af dylik examen, än ytterligare
förlänges, hvadan, till förekommande häraf i sammanhang
med förslag om ökande af lärareantalet, möjligen bör under öfvervägande
komma, huruvida icke en embetsexamen i juridik bör
anförtros åt eu särskild kommission.

Jag skall också, om än med någon tvekan, be att få göra det
ytterligare tillägg, att det inträffat, att lärdomsprof, på grund af
hvilka lärarebeställningar i juridik blifvit tillsatta, varit i formelt
afseende af den beskaffenhet, att jag icke kunnat tillgodogöra mig
innehållet i desamma. Detta kan nu visserligen bero på bristande
fattningsgåfva å min sida, men då jag under 30 år temligen träget
sysselsatt mig med juridiska ämnen, vågar jag tillmäta mig den
urskilningsförmåga, att hvad för mig i ty fall varder ofattligt
sannolikt ej är mera begripligt för de unga adepter, som vid universiteten
skola, delvis med ledning af dylika skrifter, studera
juridik.

Huru varmt jag än önskar, att den nu förefintliga klyftan
mellan teori och praxis inom juridiken kunde varda utplånad, och
att den praktiska juristen för sin verksamhet kunde finna stöd i
några utförliga, på svensk grund och utan tysk tyngd utförda arbeten
öfver den svenska rätten, fruktar jag, att under för handen
varande förhållanden dessa önskningsmål icke kunna vinnas på
det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet, och anhåller derför om bifall
till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag skall försigtigt undvika att för min del föra diskussionen ut -

K so 24.

Lördagen den SO Mars, e. m.

öfver den gräns, som jag anser vara i och för sig lämplig och Ang. anslag
utanför hvilken jag, åtminstone för tillfället, icke är hugad att gå. ''. uppehäiMen
mot ett uttalande af den siste talaren måste jag opponera „^“0CÄ,‘
mig. Jag nästan häpnar öfver att detsamma har kommit från ^nomination i
jurist. Det lärer dock icke kunna förnekas, att, om det är så, att speciel privatden
juridiska vetenskapen, som bland professorerna just skall hafva rätt vid Lunds
sina'' egentliga representanter, till följd af samma inneboende nödvändighet
som hos hvarje annan vetenskap, oupphörligt sträfvar
att förgrena sig, så skall behofvet af en successiv ökning af lärarekrafterna
oaflåtligen göra sig gällande, för såvidt nemligen vi kär
i Sverige skola hafva representanter för den juridiska vetenskapen;
och jag kan icke, med tanken både på mig sjelf i min egenskap
af departementschef och på kommande departementschefer, finna
mig uti att lemna oemotsagdt ett dylikt påstående som det, att,
oberoende af vetenskapens utveckling, det är alldeles obehöfligt
att tänka på att förskaffa sig flera representanter för denna vetenskap.

Herr Dieden: Kong!. Maj:ts regering har icke, så vidt kändt
är, vidtagit någon som helst åtgärd mot att en juris professor i
Lund utöfvar advokatverksamhet. Vid sådant förhållande kan^jag
för min del icke vara med om att rösta för bifall till det i frågasatta
anslaget, hvilket jag annars med nöje skulle hafva gjort.

Och kommer jag derför att rösta för bifall till utskottets hemställan.

Herr Thestrup förenade sig med herr Dieden.

Herr Hedin: Ännu har ingen sagt eller åtminstone har ännu
ingen bevisat, att den i fråga varande professorn, trots den praktiskt
juridiska verksamhet, som han utöfvar, försummat sina åligganden
såsom lärare och fäkultetsledamot; och ingen har heller
sagt, att han har svikit den pligt, som kan tillkomma honom i
egenskap af akademisk lärare, att söka främja och förkofra sin
vetenskap.

Med herr Hedin instämde herrar Wijhander och Odhner.

Herr Ljungman: Jag skall i denna fråga be att få påpeka
det besynnerliga förhållandet, att man såsom skäl för att afstå
ett anslag kunnat anföra den omständigheten, att en af professorerna
inom den juridiska fakulteten i Lund sysselsätter sig med
enskild advokatverksamhet. Vore det än klandervärdt, att han
gör detta, så kan jag dock icke finna det vara ett giltigt skäl för
att afslå ett anslag till den juridiska fakulteten för undervisning
i ett annat ämne än det som tillhör hans egen professur.

Jag kan icke heller finna den logiska konsekvensen deri, att,
då en professor utöfvar advokatverksamhet, deraf med nödvändighet
skall följa att han försummar sin verksamhet såsom professor.

Jag vill emellertid icke göra något yrkande, utan har endast ve -

N:o 24. 8

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. anlag lat påpeka, att jag icke i detta fall kan se konseqvensen mellan
lanfeafunder- Premi®ser och konklusion i de skarpa afslagsyrkandena.

visning och

examination i Herr JBoétliius instämde häruti.
speciel privat räunZderLsML\A

¥Aefr Eklundh från Lund: Herr vice talman! Jag har från
(Forts.) förmiddagens förhandlingar i denna kammare ett alltför färskt
minne af att det icke lönar sig att framkomma med ett yrkande
om bifall till en af statsutskottet enhälligt afstyrkt framställning,
för att jag nu skulle tillåta mig något dylikt; men jag måste
deremot, såsom representant för Lunds stad och ännu mera såsom
medlem af dess universitet, på det högsta beklaga, att diskussionen
kommit att omfatta ett ämne, som jag icke kan finna med den
föreliggande frågan förenligt.

Jag tilltror mig icke — och anser för öfrigt här icke vara
platsen för uttalande härom — att afgöra, om den vid Lunds universitet
anstälde lärare, mot hvilkens advokatverksamhet klander
nyss här uttalats, utöfvat denna verksamhet i större omfattning,
än lämpligt varit; men jag vill och måste säga, att han, så vidt
jag har mig bekant, derigenom icke i något afseende försummat
sina lärareåligganden. Att helt och hållet betaga en juridisk
vetenskapsman och universitetslärare tillfälle att i praktiken tilllämpa
sitt vetande och derigenom förkofra sina teoretiska insigter,
torde emellertid vara lika oklokt, som om man ville förhindra en medicine
professor att tjenstgöra såsom läkare, eller en teologie professor
att utöfva presterlig verksamhet.

Jag skulle gerna, med den ståndpunkt jag, såsom medlem af
Lunds universitet, helt naturligt intager beträffande föreliggande
fråga,. velat yrka bifall till Kongl. Haj:ts förslag, men då jag anser
lämpligt, att den juridiska fakulteten vid Lunds universitet lemnas
tillfälle att sjelf närmare utreda denna fråga och bemöta nu framstälda
anmärkningar, så vill jag inskränka mig till att påpeka
det önskvärda deri att, om och när det begärda anslaget ställes
till vederbörande myndigheters förfogande, det icke bindes vid
ett visst bestämdt läroämne inom den juridiska fakulteten. Det
skulle ju, för att nämna ett exempel, kunna uppstå det förhållandet,
att fakulteten vid något tillfälle saknade kompetent docent,
åt hvilken kunde anförtros undervisning och examination särskildt
i speciel privaträtt, som för närvarande vid Lunds universitet är
förenad med nationalekonomi och administrativrätt m. fl. ämnen
till en professur, men deremot hade till sitt förfogande en docent,
skicklig att ^ handhafva ett eller flera af sistnämnda ämnen. Vid
sådant förhållande skulle ordinarie professorn, om anslaget ej
vore bundet vid ett visst ämne, kunna sjelf behålla den speciella
privaträtten och öfverlåta vården om ett af de andra ämnena åt
docenten.

Det är på denna grund också, som jag för närvarande
icke anser mig böra yrka bifall till den föreliggande framställningen.

9 N:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Utskottets
hemställan bifölls.

Punkterna 34—40.

Biföllo3.

Punkten 41. Ang. anslag

till aflöning

Kongl. Haj:t hade föreslagit att, till bestridande af förhöjd ^tirfTtnder
aflöning åt ordinarie teckning där are vid rikets allmänna läroverk under sjukdom,
tjenstledighet på grund af sjukdom, måtte på extra stat för år 1896
anvisas ett förslagsanslag af 3,000 kronor.

Dessutom hade i särskilda motioner (n:o 44 i Första Kammaren
och n:o 141 i Andra Kammaren) herrar T. Säve och 5. J. Kardell
sammanstämmande föreslagit, det Riksdagen måtte medgifva, att,
tills vidare och intill dess annorlunda blefve bestämdt, ordinarie
teckningslärare vid rikets ållmänna läroverk vid inträffande tjenstledighet
på grund af sjukdom måtte, der antalet tjenstgöringstimmar
uppginge till 30 i veckan eller derutöfver, få uppbära tre
fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af de så kallade löneförbättringsmedlen,
skulle tillfallit honom, i den händelse han sjelf
sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna tjenstgöring
uppgått till 30 timmar i veckan.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte, med afslag å herrar
Säves och Kardells ifrågavarande motioner, bifalla hvad Kongl.

Maj:t i ämnet föreslagit.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Kardell: För två år sedan ordnades af Riksdagen.löneförhållandena
för de allmänna läroverkens teckningslärare vid inträffande
sjukdomsfall på ett i det stora hela tillfredsställande
sätt. Det bestämdes nemligen då, att, för den händelse en teckningslärare
blefve sjuk, han skulle få behålla tre fjerdedelar af sina
löneinkomster, hvarigenom han i detta hänseende likstäldes med
öfriga lärare vid de allmänna läroverken. Denna förmån utsträcktes
emellertid icke till de högst aflönade teckningslärarne,
d. v. s. dem — åtta till antalet — som hafva 30 timmars tjenstgöring
i veckan och derutöfver och som på grund deraf åtnjuta
en årlig aflöning af 3,000 till 3,600 kronor. Om nu eu sådan
teckningslärare blir sjuk, så får han icke behålla mer än tre fjerdedelar
af 2,500 kronor eller 1,875 kronor om året. Detta är ett väl
starkt afdrag, hvadan någon rättelse borde göras härutinnan.

Meningen med min motion är nu den, att en sådan teckningslärare
skulle vid sjukdomsfall få behålla ett belopp af 2,250 kronor, motsvarande
tre fjerdedelar af en löneinkomst å 3,000 kronor. Riksdagen
skulle utan svårighet kunna gå in derpå. Det förslagsanslag, som
är beviljadt af Riksdagen till understöd åt teckningslärare vid

>'':o 24. 10

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. anslag sjukdomsfall, uppgår till 3,000 kronor per år. Af detta förslagsdt
teckning!- anslag utgick under förlidet år icke mer än 770 kronor till tre
lärare under sjuka teckningslärare. Således skulle, äfven om Riksdagen bifaller
sjukdom, motionen, ifrågavarande förslagsanslag icke behöfva öfverskridas.
(Forts.) Här är nemligen icke fråga om ett större antal teckningslärare,
ty antalet af dessa lärare, som hafva 30 undervisningstimmar i
veckan eller mera, uppgår, såsom nämndt, icke till flera än 8 för
hela riket. Motionen bör således kunna utan vidare betänkligheter
bifallas. Nu säger emellertid utskottet, att det anser sig
icke kunna tillstyrka bifall till motionen på den grund, att densamma
framkommit från enskild motionär. Jag vill dock härvid
be att få anmärka, att ordnandet af hela den här saken för två
år sedan också företogs på grund af en enskild motion, hvadan
äfven den här motionen, som ju endast utgör ett komplement till
förenämnda motion, borde hafva, såsom underordnad under och
sammanhängande med densamma, blifvit föremål för ett vänligare
mottagande.

Då emellertid ingen enda af utskbttets ledamöter reserverat
sig till förmån, för motionen, så vill jag inskränka mig till att, på
samma gång jag härmed endast velat afgifva en förklaring om
anledningen, hvarför denna motion kommit till, tillika nämna, att
jag icke vill under sådana förhållanden göra något yrkande. Och
vill jag tillika uttala den förhoppning, att de åtta teckningslärare,
om hvilka här nu är fråga, måtte få tills vidare behålla helsa
och krafter.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 42—45.

Biföllos.

Ang. införan- Punkten 46.
de af samarit helsovårdslära

1 en inom. Andra Kammaren väckt motion (n:o 135) hade herr
såsom läro- J. Andersson i Lys vik hemstält, att Riksdagen måtte för sin del
ämnen vid besluta införande af s. k. samaritkurser och helsovårdslära såsom
fou sköte- läroämnen vid rikets folkskoleseminarier samt för detta ändamål
seminarierna. för år 1896 anvisa erforderliga medel.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Hammarlund: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan, men med uttryckligt ogillande af utskottets
motivering.

Emot det slut, hvartill utskottet kommit, har jag mindre att
anmärka, enär jag anser, att en ändring i undervisningsplanen

Lördagen den SO Mars, e. m.

11 >'':o 24.

vid seminarierna kan ske, utan att Riksdagen härför behöfver be-***
vilja något anslag, och enär under de senaste dagarne en motion kurser och
i väsentligen samma rigtning blifvit väckt, en motion, som ic\i&jieisovärdslära
ar sammankopplad med något förslag om anslag. såsom läro Den

motivering, utskottet användt till stöd för sitt afstyrkande,
måste jag deremot på det bestämdaste ogilla. lärare I

denna för öfrigt mycket korta motivering yttrar Utskottet seminarierna.
till eu början: “Då redan i nu gällande undervisningsplan för (Forts.)
folkskolelärareseminarierna föreskrifves, att undervisningen i naturkunnighet
skall omfatta äfven läran om menniskokroppens byggnad,
lifsförrättningar och vård; och då härunder torde inbegripas
jemväl så mycket af helsovårdsläran, som lämpligen bör i undeivisningen
vid seminarierna ingå, anser utskottet någon åtgärd med
anledning af motionärens framställning rörande helsovårdsläran
icke vara behöflig11. Ja, det är alldeles rigtigt, att enligt nu
gällande undervisningsplan för folkskolelärareseminarierna derstädes
skall meddelas undervisning om menniskokroppens byggnad,
lifsförrättningar och vård. Denna undervisning meddelas
emellertid redan i första klassen, och under alla de tre följande
åren, då lärjungen vunnit större mognad, förekommer icke någonting
i detta vigtiga ämne. Härtill kommer, att hvarken under
rubriken naturkunnighet eller under rubriken pedagogik och metodik
förekommer ett ord eller en antydan om den så vigtiga
skolhygienen. Jag har sökt taga reda på, huru mycket ungefär
denna undervisning i helsolära omfattar, och jag har erfarit, att
vid åtskilliga seminarier användes icke någon särskild lärobok i
ämnet. Hvad lärjungarne få inhemta inskränker sig till det knapphändiga,
som förekommer i läroboken i naturkunnighet, och det
kan väl icke vara, som utskottet säger, “så mycket af helsovårdsläran,
som lämpligen bör i undervisningen vid seminarierna ingå4''.

Jag kan sålunda" icke underskrifva denna sats i utskottets motivering.
. ,. ..

I andra punkten af motiveringen förekommer ett ännu mera
betänkligt yttrande. Utskottet förklarar der, att det “icke anser
Riksdagen böra på grund af enskild framställning fatta.något beslut
rörande undervisningsplanen vid folkskolelärareseminarierna .

Nu förhåller det sig så, att, när Kongl. Maj:t vill gorå någon
ändring i undervisningsplanen, Kongl. Maj:t icke plägar underställa
sitt förslag Riksdagens ompröfning, utan vidtager ändringen på
egen hand på grund af sin ekonomiska lagstiftningsrätt. Nu
skulle Riksdagen icke heller på grund af enskild framställning få
fatta beslut rörande undervisningsplanen. Följden .skulle då helt
enkelt blifva den, att Riksdagen skulle frånhända sig all yttranderätt
i dylika frågor. Detta synes mig icke vara rigtigt, och jag
tror, att åtminstone icke Andra Kammaren skall vilja underskrifva

något sådant. . ..

Det strider för öfrigt mot hvad Riksdagen förut vid åtskilliga
tillfällen beslutat på detta område. Det är icke mer än fyra år
sedan — eller år 1891 — som Riksdagen skref till Kongl. Maj:t
och anhöll “om utfärdande af föreskrift, att i rikets allmänna

N:o 24. 12

Lördagen den 30 Mars, e. m.

de1 af sårna Ht-|äro v.er.k’ seminarier och folkskolor skall vid undervisningen i naturkurser
och ,.unnif?“et meddelas en efter lärjungarnes uppfattningsförmåga
hélsovårdslära lämpad undervisning om de rusgifvande ämnenas natur och verk~
såsom läro- ningar“. Detta beslut fattades på grund af en enskild motion,
“jf vackt af en nuvarande suppleant i statsutskottet.

3lärare- Ph Riksdagen så nyligen som för fyra år sedan kunde göra

seminarierna. dylik framställning, så tror jag, att det kan ske äfven nu och

(Forts,) i framtiden, och jag finner det, som sagdt, ganska betänkligt, om
Andra kammaren skulle uttala en sådan mening som denna och
derigenom frånhända sig all yttranderätt i dylika frågor.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig hemställa, att med
ogillande af motiveringen utskottets hemställan måtte bifallas.

Häruti instämde Heriar Wavrinsky, Berg, Svensson från Karlskrona
och Ericson i Ransta.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Gent emot den anmärkning, som
rigtats mot den af utskottet begagnade motiveringen i första stycket,
ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att utskottet icke
absolut sagt, att den undervisning i hélsovårdslära, som meddela^
vid folkskoleseminarierna, skall vara tillräcklig, utan det heter i
betänkandet “iorde“, och det beror då på tycke och smak, huru
starkt man vill prononcera lämpligheten af den undervisning i
hélsovårdslära, som nu förekommer vid seminarierna. Det har
emellertid icke varit utskottets mening att så bestämdt uttala
detta.

Hvad den andra afdelningen af motiveringen beträffar, så ber jag
att få fästa uppmärksamheten på, att motionären hemställer, att
Riksdagen för sin del ville besluta, att de och de läroämnena
skola införas vid seminarierna. Då det nu tillhör Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftning att bestämma undervisningsplanerna, så
kan det. ju icke vara lämpligt, att Riksdagen sjelfständigt fattar
beslut i ämnet i den form motionären föreslagit. Detta är någonting
helt annat, än om Riksdagen skrifver och begär, att en ändring
i undervisningsplanen må genom Kongl. Haj:ts försorg införas.
Jag tror, att kammaren härmed icke har uppgifvit sin förr
häfdade ståndpunkt, att till Kongl. Maj:t hemställa om ändring i
vare sig läroverksorganisationen eller undervisningsplanen vid
seminarierna. På denna grund tror jag icke heller, att det kan
vara skäl att ogilla den motivering, som utskottet begagnat, hvarför
jag tager mig friheten yrka bifall till alltsammans.

Herr Nilsson i Skärhus: I likhet med herr Hammarlund;
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på, att det är alldeles
nödvändigt, att kammaren ogillar den föreslagna motiveringen; om
så ej sker, har den afsagt sig eu grundlagsrätt, ty det är i alla
fall nödvändigt, att Riksdagen förbehåller sig rättighet att framkomma
med motioner, som röra undervisningsväsendet, och fatta
beslut, som med detsamma stå i sammanhang.

Det är endast detta, som jag velat tillkännagifva, nemligen

13 N:o 24.

Lördagen den BO Mars. e, in.

att äfven jag vill yrka bifall till utskottets hemställan, men medän#. införan•ogillande
af motiveringen. d*kurser''och ''

helsovärdslära

Herr Hedin: Den senare delen af utskottets yttrande i denna såsom läropunkt
är en motivering, som kan passa för Första Kammaren, ämnen vid
men som alls icke passar för den Andra, när man erinrar sig,
hvilka genomgripande beslut Andra Kammaren fattat, beslut nem- seminariema.
ligen till den kraft och verkan, de enligt grundlagarne kunna få, (Forts.)
rörande ombildningen af de allmänna läroverken på basis af latinets
uppskjutande till sjette klassen. Här gör det alls icke någon skilnad,
att motionären yrkat, att “Riksdagen för sin del“ måtte fatta
beslut i frågan. Ett dylikt beslut har Riksdagen flere gånger
fattat, den har uttryckt en önskan och, under förutsättning att
denna komme att bifallas, stält ett anslag till Kongl. Haj:ts förfogande.
Och i sjelfva verket blefve förhållandet det, att, om kammaren
godkände utskottets uttalande i den senare delen, kammaren
dermed skulle hafva frångått den förut många gånger hyllade
•och tillämpade grundsatsen, att Riksdagen eger att rörande undervisningsfrågan,
äfven på initiativ af enskild motionär, fatta beslut,
nemligen så långt som ett sådant besluts verkan räcker. Men då
nu denna anmärkning hufvudsakligen rigtar sig mot den senare
delen af motiveringen, och mot den förra delen åtminstone
mindre är att erinra, så torde det vara tillräckligt, om kammaren
godkänner utskottets hemställan utan att gilla den af
utskottet anförda motiveringen. Vore här fråga om att denna
framställning skulle gå längre, än att stanna i Riksdagens protokoll,
så skulle man kunna föreslå en ändring i utskottets motivering.
Nu är det obehöfligt att göra detta, då framställningen ju
icke kommer att gå till Kongl. Maj:t.

Jag tror sålunda, herr talman, att meningarna skulle kunna
förenas på det sätt, att kammaren behagade bifalla hvad utskottet
hemstält, men'' med förklaring, att kammarens beslut icke
innebär gillande af utskottets motivering.

Herr G. Ericsson från Stockholm instämde häruti.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
vice talmannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren hvad utskottet hemstält,
med det uttalande i fråga om motiveringen, som af herr Hedin
under öfverläggningen föreslagits.

Punkten 47.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 36) hade herr Ang. väckt
A. F. Liljehölm, med hvilken herrar J. Persson från Arboga och
Edv. Svensson från Karlskrona instämt, föreslagit, att Riksdagen ''^rvisnin^i
måtte besluta: dels att för år 1896 anvisa ett anslag af 3,000 huMllsgörokronor
att användas till understöd åt läroanstalter, som utbilda mål.
lärarinnor i huskållsgöromål med särskild! afseende fäst vid folk -

N:o 24. 14

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. väckt skolans flickor; dels att öfverlemna åt Kongl. Maj:t att fördela
motion om detta anslag samt att bestämma de närmare vilkoren för under "Ä“''stod''‘s

“njutande.

hushållsgöro måi.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af

(Forts.) Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Diljeholm: Vid 1892 års riksdag framlade Kongl.

Maj:t ett förslag af liknande beskaffenhet som det af mig nu
väckta. Då begärdes ett anslag af 5,000 kronor för utbildande af
lärarinnor i huslig ekonomi vid de högre flickskolorna. Statsutskottet
tillstyrkte detta anslag utan meningsskiljaktighet, och
kamrarne biföllo sedan detsamma utan diskussion. Nu har jag
begärt ett anslag af 3,000 kronor för utbildande af lärarinnor,
hushållsgöromål för folkskolans flickor, men detta har statsutskottet
enhälligt afstyrkt på skäl, som jag icke vill lemna utan anmärkning.

Beträffande nödvändigheten och nyttan af att bibringa folkskolans
flickor insigt i hushållsgöromål har utskottet gifvit mig
rätt i min åsigt, och jag är tacksam för detta medgifvande. Jag
kan derför utan vidare öfvergå till frågan om de läroanstalter,
som skulle kunna komma i åtnjutande af det nu begärda anslaget.
Utskottet säger, att derom finnes ingen upplysning, samt att det
icke visats, huruvida det begärda anslaget vore tillräckligt för det
åsyftade ändamålet.

När jag skref min motion, var jag verkligen betänkt på att i
densamma inrycka en något fullständigare redogörelse för verksamheten
vid skolköken i Stockholm, Göteborg och Upsala, de enda
som sysselsätta sig med utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi
för folkskolans flickor. Men derigenom skulle motionen hafva svält
ut till en stor volym, som högst få af herrarne gjort sig besvär
med att genomläsa. Jag föredrog derför att på vanligt sätt under
hand meddela statsutskottet exakta uppgifter om nämnda läroanstalter;
och för att vara säker på, huru jag dervid borde gå till
väga, rådfrågade jag en statsutskottsledamot. Det råd, som han
då lemnade mig, har jag följt. Jag inlemnade sålunda till statsutskottets
andra utgiftsafdelning, som först behandlade frågan,
program öfver Upsala enskilda läroverks fackskola för utbildande
af lärarinnor i huslig ekonomi, program för lärokurserna vid Göteborgs
skolkök och dessutom ett i tryck utgifvet föredrag, hållet
af fröken Eva Rodhe, om undervisning i huslig ekonomi för skolbarn.
Då ärendet sedermera skulle förekomma till behandling
inom statsutskottet in pleno, aflemnade jag äfven dit nyssnämnda
tryckalster jemte ett program för skolköket vid ateneum i Stockholm.
Jag kunde derför aldrig ana, att detta allt icke skulle vara
till fyllest för att upplysa statsutskottet, hvar ifrågavarande läroanstalter
funnos. Tvärtom har jag fruktat motsatsen. Men till
min ledsnad finner jag, att dessa upplysningar icke varit till -

Lördagen den 30 Mars, e. m.

15 N:o 24.

räekliga. Frågan kräfver ändå fullständigare utredning, säger Ang. vackt

Utskottet. . . . Magmun.

Jag har också i sista momentet af klämmen till min motion dervisning *
föreslagit, att Riksdagen skulle öfverlemna åt Kongl. Maj:t att hushålisgörofördela
det begärda anslaget samt att bestämma de närmare vil- mål.
koren för understödets åtnjutande. Häraf synes tydligt, att min (Forts.)
mening varit, att Riksdagen skulle öfverlemna åt Kongl. Haj:t att
bestämma, hvilka läroanstalter skulle komma i åtnjutande af anslaget.
Så har Riksdagen alltid förut gått till väga, och derför
trodde jag, att Riksdagen i denna sak skulle följa samma princip.

Utskottet säger, att det icke skulle tvekat förorda bifall till min
motion, om icke ärendet synts utskottet kräfva närmare utredning
än nu föreligger, och utskottet hänsyftar dermed på det förslag,
som förelåg vid 1892 års riksdag. Jag har sökt få reda på, hvilken
utredning då förebragtes, men det har oaktadt ifrigt sökande varit
mig omöjligt att finna någon verklig utredning för detta förslag,
som framlades af närmast förut varande statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet. En skrifvelse från rektor vid högre
lärarinneseminariet åberopas i statsrådsprotokollet, och af denna
skrifvelse har jag i början af min motion lemnat en resumé. Statsrådet
omnämnde också, att Kongl. Maj:t dragit försorg om, att en
lärarinna vid högre lärarinneseminariet blifvit utskickad till Tyskland
för att genomgå en kurs i huslig ekonomi. Detta var all
den utredning, som då förebragtes. Då detta ärende behandlades af
statsutskottet, förklarade det helt kort, att det icke hade något
att anmärka mot hvad Kongl. Maj:t i detta fall föreslagit, och så
var den saken klar, ty vid frågans behandling i kamrarne yttrades
icke ett ord derom.

Utskottet anmärker vidare, att det icke är utredt, huruvida
den begärda summan är rätt afpassad för dermed afsedt ändamål.

Från en af Första Kammarens ledamöter har jag hört den anmärkning,
att jag begärt alldeles för litet; summan borde varit
mycket högre. Den är dock för tillfället fullt tillräcklig. Hade
det varit min mening, att undervisning i huslig ekonomi skulle
meddelas vid alla fem folkskolelärarinneseminarierna, hade jag
föreslagit en betydligt högre summa. Ett skolkök kan nemligen
icke underhållas för lägre kostnad än 3,000 kronor om året, och
detta blefve för nämnda läroanstalter 15,000 kronor. Vidare
kostar första uppsättningen af ett skolkök omkring 700 kronor.

Sålunda skulle det hafva blifvit en rätt vacker summa, som då
både erfordrats. Jag har emellertid icke ansett lämpligt att nu
framkomma med ett dylikt förslag, enär den tid torde vara långt
aflägsen, då man kan vänta, att saken hunnit en sådan utveckling.

Men det finnes enskilda läroanstalter, som meddela ifrågavarande
undervisning, och då behofvet af lärarekrafter för närvarande icke
är större, än att det af dem kan fyllas, ansåg jag lämpligast att
hemställa om understöd af statsmedel åt dessa.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Kasta vi en
granskande blick tillbaka på våra under denna riksdag redan
fattade beslut, skola vi lätt finna, att åtskilliga af dem icke varit

N:o 24. IG

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. väckt egnade att minska bekymren i arbetarnes hem, utan snarare att
anslag uiuin-6k&. Emellertid är det Riksdagens oafvisliga pligt att söka

dervisning i sprida trefnad och glädje äfven i arbetarnes hem samt att mothushdllsgöro-
arbeta det förderfliga inflytande, som fattigdom, vårdslöshet och
mål osnygghet hafva på barnen; och det bästa vi kunna göra i ty fall
(. orts.; är att göj.a Uppfostra g0(ja husmödrar; ty, mine herrar, husets
ekonomiska bestånd beror lika mycket på hustruns förmåga att
klokt använda tillgångarna som på mannens förmåga att förtjena.

Med stöd af det anförda anhåller jag om bifall till min motion
och afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Alirenbcrg, Wijk, Melin, Lilljeqvist,
Hedgren, Åkerblom, Wavrinshj, Svensson från Stockholm, Fredholm
från Stockholm, Zotterman, Falk, Andreasson, Broström, Norman,
Persson från Arboga, Nyström, Kardell och Alsterlund.

Herr Högstedt yttrade: I likhet med statsutskottet vill jag
uttala mitt erkännande af det bebjertansvärda i föreliggande motion.
Jag beklagar dock att utskottet icke ansett, att den förebragta utredningen
är så fullständig som erfordrats för att förorda motionen.
Jag beklagar detta, emedan jag anser det i motionen afhandlade
ämnet vara af största vigt. Sent, ja alltför sent bär detta
läroämne uppmärksammats i vårt land. Om detta läroämne införts
i folkskolan samtidigt med slöjdundervisningen för flickor, hade
detta varit till mycken välsignelse. Huru annorlunda hade det då
icke nu sett ut i månget hem! Motionären har nemligen alldeles
rätt, då han säger, “att hustrurnas bristfälliga kunskap i hushållsangelägenheter
är en af de väsentligaste orsakerna till arbetsklassens
dåliga ställning. Häraf kommer det ofta, att förmågan
och lusten att arbeta förlamas samt svaghet och sjuklighet inträda.
Lägges härtill, att bostaden är osnygg och vanvårdad, kläderna
smutsiga och trasiga, så försvinner sinnet för ordning och renlighet
hos både stora och små; mannen drifves ur det obehagliga hemmet
till krogen, och barnen ut på gatan“ o. s. v. Då intresset för
detta läroämne nu. börjat vakna i vårt land, synes det mig, att
denna kammare gjorde väl i att bifalla motionen och bevilja
det lilla anslag, som här begäres, ty derigenom skulle intresset
lifvas och många kommuner manas att följa deras exempel, hvilka
redan infört detta läroämne i sina folkskolor.

Det hinder, som utskottet funnit för motionens bifallande, tror
jag Kongl. Maj:t nog skulle kunna undanrödja.

Jag vill yrka bifall till motionen. Skulle kammaren dock icke
vilja vara med derom, hoppas jag, att Kongl. Maj:t nästa år inkommer
till Riksdagen med det af eu fullständig utredning åtföljda
förslag, som erfordras för att snart få denna sak nöjaktigt ordnad.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till motionen.

Herr von Fries en: Att statsutskottet oaktadt sitt afstyrkande
lifligt behjertat syftet med motionen, torde framgå af den
motivering, som utskottet har använda Deri säger ju utskottet

17 Nso 21.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

uttryckligen, att utskottet icke saknat benägenhet att bifalla motionen.
Men man kan val icke begära af utskottet, att det skall
med sakkännedom taga reda på beskaffenheten af de i olika delar
af Jandet befintliga anstalter, der denna undervisningsverksamhet
pågår. Icke kan man t. ex. ifrågasätta, att statsutskottet skulle
resa ned till Göteborg och undersöka hvilka dylika anstalter der
skulle kunna komma i fråga till åtnjutande af understöd. Ej heller
kan man förutsätta, att hos utskottets medlemmar skola finnas
sakinsigter i detta ämne, så att utskottet kan bedöma — om nemligen
detta bedömande skulle vara fackmannamessigt — huruvida
det sätt, hvarpå undervisningen der är ordnad, är lämpligt samt
af den beskaffenhet, att anstalten bör med statsmedel understödjas.
Ej heller bär utskottet kunnat bedöma, huruvida det för närvarande
verkligen är brist på sådana lärarinnor, som här åsyftas,
eller om tillgången på sådana lärarinnor motsvarar efterfrågan.
Detta är, såvidt jag vet, icke af motionären berördt.

För min del var jag icke inom utskottet obenägen för, att utskottet
skulle föreslå en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Detta
mitt förslag rönte emellertid motstånd i utskottet. För min del
antager jag emellertid, att en sådan motivering, som utskottet använda
är fullt ut lika god som en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag
tror derför, att det vore skäl, att kammaren nu bifölle utskottets
förslag. Derigenom torde kanske saken bättre befrämjas än genom
ett bifall till motionen. Jag ber derför, herr vice talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Liljeholm: Det är blott ett enda uttryck hos den

siste talaren, som jag vill bemöta. Han yttrade, att den sakkännedom
icke kunde förutsättas hos utskottet, som vore nödvändig
för frågans bedömande. Ja, det är naturligtvis många
frågor, der icke sakkännedom kan finnas hos utskottet. Derför
skref jag äfven i sista momentet af klämmen i min motion, att
frågan borde öfverlemnas till Kongl. Maj:t just med hänsyn till
bestämmandet af vilkor en för anslagets åtnjutande. Då hade Kongl.
Maj:t fått undersöka, hvilka anstalter äro så qvalifieerade, att de
bort komma i åtnjutande af detta anslag.

Herr Ivar Månsson: Det synes mig, som om man bort

börja tänka på, huru vida icke anspråken på statens eller Riksdagens
offervillighet börja gå väl långt. Vi tala ju alla om och
klaga alla öfver, huru budgeten alltjemt växer och blir större och
större, .lag undrar då verkligen, om icke här föreligger ett fall,
•der — om vi väl börjat beträda den föreslagna vägen — vi komma
in på ett område, hvarest allt större och större uppoffringar
kräfvas. Skola vi nemligen tillgodose alla kommuner i riket i
•det nu ifrågavarande afseendet så, att de alla blifva någorlunda
likstälda, undrar jag, om det ej skulle bli en ganska dyrbar sak.
Månne man ej härvidlag kunde ha anspråk på, att kommunerna
sjelfva skulle vidtaga de åtgärder, som kunna anses erforderliga?
Det är t. ex. gifvet, att de stora städerna lättare och bättre skulle

Andra Kammarens Frat. 1895. N:o 24. 2

Ang. väckt
motion om
anslag till undervisning
i
hushdllsgöromål.

(Forts.)

N:o 24. 18

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. vädd kunna vidtaga de behöfliga åtgärderna än hvad som vore möjligt
motion om landsbygden. Mine herrar! Det synes mig verkligen, som om
ardervisningni^ bär vore något långt gående anspråk, som ställas på statens
hushållsgoro- utgiftsförmåga. Jag kan åtminstone för min del ej vara med dermåi.
om, utan vill yrka bifall till utskottets hemställan, utan att dock
(Forts.) gilla dess motivering. Jag vill nemligen ej gifva något på hand
i denna fråga. Ty hafva vi en gång börjat beträda den väg, som
motionären föreslagit, så blir det allt svårare och svårare att fortsätta
på densamma.

I detta yttrande instämde herrar Erickson i Bjersby, Kumlinr
Arnoldsson och Mallmin.

Herr von Friesen: Herr vice talman! Mine herrar! Äfven

om man medgifver, att det är en vigtig angelägenhet, som motionen
behandlar, så är den väl icke, då den nu för första gången förekommer
vid riksdagen, så brådskande, att den ej skulle kunna
anstå ett år, så att Riksdagen finge veta, bland annat, om det
för Kongl. Maj:t är möjligt att använda det anslag, som enligt
motionärens förslag skulle ställas till Kongl. Maj:ts förfogande.

Och dessutom vore det väl i alla fall ej olämpligt, när det
utan allt för stor olägenhet kan ske, att Riksdagen finge pröfva
de vilkor, som Kong]. Maj:t ville fastställa för beviljande af
anslag till särskilda anstalter. Detta är en pröfningsrätt, som
Riksdagen ej bör lemna ifrån sig i annat fall, än när rätt nöd är
å färde.

Jag vidhåller mitt yrkande och anhåller således att få yrka
bifall till utskottets hemställan, såväl till motiveringen som
klämmen.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr vice talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 48.

Efter föredragning af mom. 1, angående anvisande af anslag
för nybyggnad åt tekniska högskolan, begärdes ordet af

Herr von Friesen, som yttrade: Som kammaren behagade

finna, har jag vid denna punkt reserverat mig med afseende å
utskottets motivering. Jag anser nemligen, att motiveringen, på
grund af hvad vid 1894 års riksdag i ärendet förekommit, hade
bort vara något mera omfattande än hvad den är.

Vid 1894 års riksdag gjordes nemligen en likartad framställning
af Kongl. Maj:t, men Riksdagen ville då icke godkänna Kongl.
Maj:ts förslag af det skälet, att Riksdagen ifrågasatte en förändring
af grunderna för högskolans utvidgning, nemligen de grunder för
denna utvidgning, som Kongl. Maj:t då hade meddelat till Riksdagens
kännedom. Nu hafva Kongl. Maj:t och vederbörande

19

N:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

myndigheter — det må tacksamt erkännas — i väsentlig grad
gått Riksdagens önskningar till mötes. Då synes det mig, att
Riksdagen nu hade bort göra något uttalande med hänsyn till de
nya grunder för högskolans utvidgning, som af Kongl. Maj-.t denna
gång blifvit meddelade till Riksdagens kännedom. För min del
har jag visserligen några anmärkningar att göra äfven mot de
senast af vederbörande myndigheter framstälda förslagen, men
dessa anmärkningar äro icke af den art, att jag nu anser mig
böra motsätta mig det förslag, som här från Kongl. Haj:ts sida
föreligger.

Men på det att icke något missförstånd åtminstone om min
ståndpunkt må vara rådande, vill jag särskildt yttra mig beträffande
ett af de nu framstälda förslagen, som jag icke kan
gilla. Kongl. Maj:t hade vid 1894 års riksdag föreslagit, att
lektoraten vid tekniska högskolan skulle förvandlas till e. o. professurer,
och detta i ganska stor utsträckning. Jag tror, att det
skulle blifva nio extra ordinarie professorer. Mot detta förslag
gjorde utskottet och efter utskottet Riksdagen då anmärkning och
ansåg, att denna löneförbättring icke bolde ega rum. Nu hafva
visserligen vederbörande i så måtto gått Riksdagens önskan till
mötes, att icke några e. o. professurer blifvit föreslagna, men löneförmånerna
hafva dock för fem af de ifrågavarande lärarne blifvit
satta alldeles lika med hvad som föreslogs för de e. o. professorerna.
Nu var naturligtvis Riksdagens mening egentligen ej att göra invändning
mot liteln, utan mot löneförmånerna, och på detta sätt
har ju Riksdagens önskan icke blifvit uppfyld. Det är visserligen
sant, att frågan om löneförmånerna icke för det närvarande
föreligger, men jag har likväl ansett mig böra uttala hvad jag nu
gjort, på det att det icke må se ut så, som hade Riksdagen gifyit
på hand, att, när något förslag framdeles kommer med hänsyn till
löneförhållandena vid tekniska högskolan, Riksdagen skall i allt bifalla
de löner, som nu blifvit af vederbörande ifrågasatta.

Jag har ett något annat yrkande att göra än om bifall till
utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 och 3.

Biföllos.

Punkterna 49—56.

Biföllos.

Punkten 57.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till betäckande af
brist i musikaliska akademiens expensmedelsanslag å extra stat för
år 1896 anvisa ett belopp af 2,158 kronor; men hemstälde utskottet,

Ang. anslag
till fyllande
af en britt i
musikaliska
akademiens
expensanalag.

N:0 24. 20 Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. anslog att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riks tm

fyllande dagen bifallas.

af en brist i

akademins Efter föredragning åt punkten antorde:

expensanslag.

(Forts,) .. Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam:

Äfven vid denna punkt är förhållandet det, att jag ej har någon
förhoppning om ändring i den hemställan, som utskottet gjort till
Riksdagen. Men jag har ur mer principiel synpunkt ansett mig
uppfordrad att i denna fråga uttala mig, och det är derför som
jag nu begärt ordet.

Min uppfattning af den föreliggande propositionen är den, att
Kongl. Maj:t hos Riksdagen har anhållit, att Riksdagen måtte
betala en skuld, hvari staten står till musikaliska akademien för
de utlägg, som nämnda akademi gjort för ett statens läroverk.

Den anvisning, som statsutskottet gifvit på denna skulds
betalande, måste synas mig vara allt för otillfredsställande. Här är
förhållandet, att under 9 års tid, ifrån år 1883 till och med år
1891, har musikaliska akademien af sina medel betäckt bristen i
expensmedelsanslaget för musikkonservatoriet, som står under
akademiens inseende, men är ett statens läroverk. När musikaliska
akademien år 1891 kom in med denna sin framställning, så kunde
jag icke annat än anse, att det var en skuld, som måste betalas.
Men skuldens belopp och dess rigtighet måste först pröfvas, i följd
hvaraf krafvel om jag så får säga, sändes till kammarrätten för
granskning. Musikaliska akademien uppgaf sig hafva en fordran
af 2,602 kronor 83 öre. Kammarrätten gjorde deremot den anmärkning,
att musikaliska akademien under hvart och ett af de
tre sista ifrågavarande åren hade utbetalt 150 kronor i arfvode
till en läkare, hvilkens råd afgiftsfritt varit att tillgå för konservatoriets
lärjungar. Som herrarne väl kunna förstå, så behöfves vid
sångundervisning ofta nog litet läkarebjelp för åkommor i hals
och strupe o. s. v. Kammarrätten ogillade denna utbetalning, såsom
icke lagligen öfverensstämmande med vilkoren för expensmedelsanslagen.
Jag måste finna mig uti denna kammarrättens
anmärkning, ehuru jag gjorde det med en inre protest; ty det kan
dock icke förnekas, att musikaliska akademiens åtgärd i och för
sig var klok och förståndig. Med denna åtgärd räddades nemligen
de fattiga eleverna från läkarearfvoden, som måste uppgå till
mycket högre belopp, då hvar och en af dem i enskilda fall
nödgas vända sig till en läkare. Härom är det emellertid icke
värdt att vidare tala, men ingalunda kunde jag föreställa mig,
att, sedan man dragit af dessa 450 kronorna, icke återstoden skulle
af Riksdagen godkännas till betalning. Jag är fullkomligt öfvertygad
om att musikaliska akademien kan bära denna förlust, men
hvad jag icke anser mig kunna underlåta att påpeka, är det, att
med ett bifall till utskottets förslag, som med all sannolikhet blir
Riksdagens beslut, har Riksdagen nekat att betala en skuld, som
jag för min del anser vara obestridlig. 4

21 >’:o 24.

LÖrdägéii deri 30 Mars, e. in.

Herr von Friesen: Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag. Mig förefaller det, att då detta konservatoriumetår under
musikaliska akademiens inseende, och musikaliska akademien har
låtit passera, att dessa utgifter utöfver tillgångar^ fått ega rum
är det akademiens icke allenast rättighet utan skyldighet, att sjelf
stå ansvaret för att ett af Riksdagen beviljadt anslag sålunda

Ang. anslag
till fyllande
af en trist i
musikaliska
akademiens
expensanslag.

(Forts.)

blifvit öfverskridet. . , ,

Det anföres i statsrådsprotokollet en jemförelse med hvad som

vid ett föregående tillfälle egt rum i fråga om vetenskapsakademien.

Nu vill iag säga för det första, att härutaf synes det, huru farligt
det är att frångå principer; man får alltid förr eller senare umgälla
det. Men lag vill tillika framhålla, att förhållandet här ar
väsentligen annat, mot hvad det var i _ fråga om vetenskapsakademien.
1 fråga om vetenskapsakademien anfördes såsom skal
för expensmedelsanslagets förhöjning, hvarom framställning gjordes
af Kongl. Maj:t, att det hade uppstått brist i anslaget, och i följd
deraf äskades förhöjning af detta anslag med 1,630 kronor. Riksdagen
beviljade endast 630 kronor, men beviljade för en tia åt
fyra år 1,000 kronor årligen att betänka den uppkomna bnste ^
som var 4,000 kronor. Således: akademien fick icke den förhr^jnjBgi
expensmedelsanslaget, som begärdes, men ett extra a^gjgg till
bristens betäckande.

I framställningen till 1893 års Riksdag afgående expensmedelsanslaget
till musikaliska akademien arJördes äfven såsom
skäl, att det hade uppstått brist i detta, men det var icke en halfqväden
anda em, att det sedermera skulle komma till Riksdagen
någon framställning om denna brists betäckande. Då tick musikaliska
akademien hela den förhöjning i expensmedelsanslaget, som
begärdes. Således: vetenskapsakademien fick endast en del af den
förhöjning i expensmedelsanslaget, som begärdes; musikaliska*''
akademien fick hela den förhöjning i expensmedelsanslaget, som
begärdes.

Vid sådant förhållande synes det mig, att man kan med skal
ifrågasätta, huruvida, efter som vid framställningen angående musikaliska
akademien bristen endast anfördes som bevis på anslagets otillräcklighet,
och akademien fick så mycket den begärde, det verkligen
kunde väntas, att sedermera någon framställning om bristens
täckande skulle komma till Riksdagen.

Det synes mig således, att det åberopade prejudikatet _ ett

enligt min åsigt i och för sig icke så lyckligt prejudikat — icke
på detta fall kan tillämpas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam:
Den siste ärade talaren sade, att då musikaliska akademien låtitså
många år passera utan att göra sitt kraf gällande, får den stå
sitt kast. Men då vill jag genmäla, att, efter hvad jag tror, hvarken
Kongl. Maj:t eller Riksdagen skulle vara så benägna att hvartenda
år mottaga framställning om dylika brister, utan man låter gerna
tiden gå litet för att se, huru vida jemvigt åter kan uppstå emellan
inkomster och utgifter. Nu, när det visat sig i 9 års tid, att brist

Jf:o 24. 22

Lördagen den 30 Mara, e. m.

Ang. anslag
till fyllande
af en brist i
musikaliska
akademiens
expensanslag.

(Forts.)

%

uppstått (i medeltal 300 kronor om året), då kom akademien in till
Kongl. Maj:t och begärde en förhöjning i expensmedelanslaget af
300 kronor, som Riksdagen också beviljade. Kongl. Maj:t hade
naturligtvis ingenting hellre velat än på samma gång hos Riksdagen,
i enlighet med akademiens derom gjorda anhållan, begära
betäckandet af den under de föregående 9 åren uppkomna skulden.
Men om Kongl. Maj:t hade kommit med den framställningen till
Riksdagen, innan kammarrätten hade pröfvat krafvets giltighet
och befogenhet, då är lätt att förstå, hvad svar statsutskottet hade
hemstält att Riksdagen skulle gifva. Ett samtidigt framläggande
af båda frågorna för Riksdagen var sålunda icke möjligt, och i
hvad fall som helst har åtminstone icke musikaliska akademien på
något sätt försuttit sin rätt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt, efter
af herr vice talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 58—64.

BifÖJlos.

Efter föredragning vidare af punkten 65, angående anordnande
vid Upsala af en asyl för sinnessjuke, anförde

Herr Nyström: För det storartade och om ädel mennisko kärlek

vittnande förslag, som här föreligger till behandling, hyser
jag den varmaste sympati, och då så är, skall det icke väcka förundran,
om jag tillika önskar, att så vidt möjligt alla olägenheter
utifrån måtte undanrödjas eller förekommas, för att icke på något
sätt förringa de goda resultat, som med allt skäl kunna förväntas
af de fullständiga och välbetänkta anordningarne inom hus. Det
är derför jag ber att få erinra om ett uttalande från föregående
Riksdags statsutskott rörande anslag till uppförande af nya kasernetablissement
och särskildt i det fallet, som af Kongl. Maj:t då
ifrågasattes, eller att Andra svea artilleriregemente skulle förläggas
till Upsala. Uti sitt till Kongl. Maj:t i ämnet afgifna utlåtande
anför medicinalstyrelsen bland annat: _

“Med hänsyn till denna erfarenhet om skjutöfningarnas menliga
inflytande på oroliga sinnessjuke och dessas vård, vore det
onekligen önskvärdt, om, till undvikande af dessa olägenheters
förökande, de ifrågasatta skjutöfningarna med kanoner kunde förläggas
till en från hospitalet mera aflägsen plats än den nu
ifrågasätta."

och vidare:

“På grund af de allvarsamma klagomål, som förr försports
öfver handgevärseldens menliga inverkan på sjukvården, kan dock
med skäl befaras, att liknande klagomål öfver kanoneldens inflytande
på de sinnessjuke icke komma att uteblifva."

samt förklarar sig medicinalstyrelsen slutligen

23 N:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

“helst se, om skjutöfningarne med kanoner å det ifrågasatta
exercisfältet kunde alldeles undvikas."

Med anledning af dessa och andra betänkligheter slutar medicinalstyrelsen
sitt utlåtande dermed, att styrelsen — “dock endast
med mycken tvekan" — anser sig kunna instämma i det af
hospitalsdirektionen i Upsala afgifna tillstyrkande att i närheten
af detta hospital förlägga Andra svea artilleriregementes etablissement.

Detta var, då i Upsala hospital funnos endast 436 patienter.
Redan då var det med stor betänksamhet, som medicinalstyrelsen
tillstyrkte denna förläggning. Enligt den föreliggande utredningen
skulle efter tillbyggnaden patientantalet ökas med icke mindre än
828. och detta betyder i sjelfva verket ungefär så mycket som en
tredubbling af patientantalet.

Det är med anledning af det nu föreliggande förslaget, som
jag ber att få erinra om hvad utskottet vid behandling af frågan
om uppförande af nya kasernetablissement förliden riksdag yttrade.
Utskottets slutkläm lydde då: “Med afseende å hvad sålunda af
medicinalstyrelsen anförts och af utskottet i öfrigt inhemtats, vill
utskottet såsom synnerligen önskvärdt uttala, att Kongl. Maj:t
vid frågans slutliga pröfning icke måtte lemna de af medicinalstyrelsen
sålunda framhållna omständigheter utan tillbörlig
hänsyn".

Herr talman! Det är med erinran om detta statsutskottets utlåtande,
hvilket enligt mitt förmenande har fått mångdubbelt
större betydelse i samma mån, som ett större antal af dessa sinnessjuka
patienter sammanföres på ungefär samma plats, som jag
anhåller att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 66—72.

Biföllos.

Punkten 73. Ang. anslag

till tidskriften

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att jemväl för år 1896 >>A^^he''
å extra stat bevilja ett anslag af 4,000 kronor till understöd för
fortsatt utgifvande af tidskriften »Acta mathematica*; och hem stälde

utskottet: , ,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning matte pa det
sätt bifallas, att Riksdagen till understöd för fortsatt utgifvande
af tidskriften “Acta mathematica" på extra stat för år 1896 beviljade
ett anslag af 3,000 kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr von Friesen, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
Kongl. Maj:ts framställning måtte oförändrad af Riksdagen bifallas.

Jiso 24. 24

Lördagen den 30 Mars, e.

Ang. anslag
till tidskriften
>Acta matliematica
>.
Torts.)

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Hen von hriesen: Herr talman! Jag har reserverat mig
mot denna utskottets hemställan och yrkat bifall till Kong]. Makts
framstå ning i ämnet, och skall be att få nämna de skäl, som
foranledt mig till detta yrkande. ’

■o iQVltl J88i årf ,riks<*aS» då detta anslag första gången beviljades,
yttrade statsutskottet vid sin hemställan om bifall till

^ä0Ir ä *iPrSlag täljande: “då afseendet å svenska statens

l°rde krafYa att tör ett arbete, som utgifves afen svensk
an och hvars beskaffenhet och halt befunnits vara sådana, att
främmande stater redan sett sig föranlåtna att understödja utgifningen
bevilja det ytterligare understöd, som befunnits érforderlgt
och hvarförutan tidskriften möjligen icke vidare skulle kunna
utgifvas , sa hemställer utskottet om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Da fragar jag mig, huruvida sedan den tiden något har inträffat,
som pa något sätt gjort, att man bör frångå den ställmng,
som Riksdagen da intog till frågan. Tidskriften utgifves
fortfarande af en svensk man, tidskriften är fortfarande af den
beskaffenhet och halt, att den åtnjuter understöd från främmande
stater, och tidskriften ar fortfarande sådan, att äfven med det
understöd, som beviljats densamma, medel på enskild väg måste
anskaffas för dess utgifvande. Det synes mig således att alla
omständigheter fortfarande fira sådana, som de voro vid den tid*
punkt, da anslaget först beviljades.

...., Utskottet anför såsom skäl mot att bibehålla anslaget vid dess
torra belopp,^ att bidragen från svenska författare icke äro proportionsvis
sa störa, som utskottet kanske skulle hafva önskat
^•r fr e™eUertid förhållandet det, att då Riksdagen år 1884 be }''?«d!fdÄtai

^ ag’ •Utgl°^e de fvenska bidragen endast omkring
lo ^ af tidskriftens innehåll; under de senaste 5 åren åter hafva
de svenska författarnes bidrag uppgått till cirka 37% af samma
innehåll. Da således Riksdagen, när de svenska författarnes bidrag
endast utgjorde 15*, ansåg sig böra med 4,000 kronor bidraga
till tidskriftens utgifvande, synes det mig, att det nu då
dessa bidrag uppgå till.37*, är större skäl för Riksdagen att ined

ivnS rVn01'' ibldr;lg,a *11 tidskriftens utgifvande än hvad som var
tallet, da anslaget forsta gången beviljades.

, .P*fc kan. ?ffalla underligt, att eu dylik internationel tidskrift
utgifves i vart land. Men icke är det åtminstone någon skam för
landet, att pa detta satt en aktad internationel tidskrift här utkommer,
utan° det är väl alldeles raka motsatsen. Förhållandet
ai det, att pa grund af den nationella spänning, som förefunnits
mellan de tva fornamsta kulturstaterna på kontinenten, vilja i allmänhet
icue vetenskapsmännen från det ena af dessa länder publicera
sina afhandhngar uti tidskrifter, som utkomma i det andra
andel. Men for att vetenskapliga afhandlingar skola få den betydelse,
som de genom sin beskaffenhet ha, för att deras värde verk ra

S1’S ga ande 1I?ora vetenskapen och författarne sjelfva
fa den stallning inom vetenskapen, som dem med rätta tillkommer,

Lördagen den 30 Mars, e, m.

Xso 24.

är det af vigt, att de lärda afhandlingarne blifva kända icke allenast
uti det egna landet, utan äfven i främmande länder. Detta''
är anledningen, hvarför t. ex. en fransk författare i matematik
hällre publicerar sitt arbete uti denna i Sverige utkommande vetenskapliga
tidskrift än uti en fransk tidskrift; ty publicerar han sin
afhandling i denna svenska tidskrift, blir den läst öfver hela verlden,
äfven uti det andra stora kulturlandet, som icke drager rigtigt
jemnt med Frankrike. På samma sätt, då en tysk vetenskapsman
på det matematiska området vill utgifva en vetenskaplig afhandling,
har han i vissa fall mycket stora fördelar af att publicera
sin afhandling i den svenska tidskriften, hvilken har stor
spridning äfven i Frankrike. Denna tidskrift är således för närvarande
en nödvändig länk i den matematiska vetenskapens utveckling,
och det synes mig lända till heder för vårt land, att vi
kunnat åstadkomma en sådan tidskrift.

Men det är icke nog härmed; det länder äfven till nytta för
våra egna vetenskapsmän på det matematiska området, att en
sådan svensk tidskrift finnes att tillgå. Det finnes ju andra publikationer
i vårt land, der matematiska afhandlingar kunna utgifvas;
men om de offentliggöras der, blifva de icke så kända bland de
matematiska vetenskapsmännen utomlands, som de blifva, då de
publiceras i den tidskrift, hvarom här är fråga. Kammaren kan
ju lätt förstå, hvilken stor fördel det är för en ung vetenskapsman
att få sin afhandling införd i en tidskrift, der redan berömda
matematiska vetenskapsmän publicera sina arbeten; derigenom
kommer hela verlder.s uppmärksamhet att rigtas på hans, den
unge svenske vetenskapsmannens arbete, och han får derigenom
en vida större uppmuntran och vida större eggelse till fortsättande
af sina studier, än om han begrafver sin afhandling uti en publikation,
hvilken icke kommer till behandling och dryftning uti den
stora verlden, bland dess matematici. Låt vara, att det endast är
37 % af innehållet i denna tidskrift, som författats af svenska
vetenskapsmän; men dessa svenska författare — och således äfven
den matematiska vetenskapen i Sverige — hafva dock en stor fördel
af att de få förekomma uti ett så lysande sällskap, som de
möta, då de få publicera sina arbeten i denna tidskrift.

Jag kan således, herr talman, icke finna, att något giltigt
skäl är anfördt, hvarför Riksdagen nu skulle frångå det beslut,
som Riksdagen ända sedan år 1884 har upprepat. Jag tror mig
kunna säga, att det anseende, tidskriften utomlands för närvarande
åtnjuter, fortfarande är lika stort som förr, om icke större
än någonsin, och under sådana förhållanden anser jag mig med
fullt skäl kunna yrka bifall till Kong]. Maj:ts framställning uti
förevarande ämne.

Häruti instämde Herrar Wavrinsky, Jalcob Erikson från Stockholm,
Svensson från Karlskrona, Eklundh från Lund, Ahrenberg,
Broström, Eyström, 1 Valter, Bromée och Norbery.

Ang. anslag
''ill tidskriften
* Acta mathematica>.

(Forts.)

X:o 24. 26

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Herr Petersson i Runtorp yttrade: Om utskottet hade yrkat
^Actamathe- bestämdt afslag å Kongl. Maj:ts proposition om anslag till här
matica>. ifrågavarande tidskrift, så skulle jag icke hafva förundrat mig
(Forts.) öfver att den föregående talaren uppträdt så kraftigt till försvar
för “Acta mathematica".

Men utskottet har endast nedsatt anslaget med 1,000 kr., och
på dessa 1,000 kr. lär väl icke utgifvandet af denna tidskrift
bero. Ty det lär förhålla sig så, att Sverige lemnar det största
penningbidraget till denna tidskrift, och andra länder, som äro
rika eller åtminstone hafva bättre tillgång än vi, betala mycket
mindre. Detta är ett af skälen, hvarför vi kommo till det resultat,
att anslaget skulle kunna nedsättas med 1,000 kr.

Men det finnes äfven ett annat skal, och det är, att när vi
jemförde detta anslag med det i föregående punkt upptagna till
“Nordiskt medicinskt arkiv", hvari Kongl. Maj:t begärt en förhöjning
af 1,000 kronor, så ansågo vi inom afdelningen, att det
var vigtigare för den svenska nationen att få den medicinska
tidskriften utgifven, och för att då icke ytterligare öka på en
så diger lunta som åttonde hufvudtiteln, så funno vi på, när vi
skulle höja med 1,000 kronor på “Medicinskt arkiv", att nedsätta
anslaget till “Acta mathematica" med motsvarande belopp, 1,000
kr. Och med all respekt för de lärda herrar, som kunna och
vilja läsa “Acta mathematica", så tror jag dock, att denna tidskrift
icke kan vara så nyttig och nödig som den nämnda medicinska
tidskriften.

Jag tror derför, att utskottets.förslag kan bifallas, utan att
det skall medföra någon skada. År “Acta mathematica" verkligen
så nyttig och nödvändig, som man här har sagt, så lär
den nog komma att utgifvas ändå, äfven om den icke får dessa

1.000 kr.

Detta är de hufvudsakligaste skäl, som jag har att anföra
för bifall till utskottets förslag om nedsättning af anslaget till

3.000 kr.

Herr Wijkander: Jag skulle djupt beklaga, om denna kammare
och Riksdagen komme till samma slut i denna fråga som
utskottet.

Derest här förelåge den frågan, om man skulle anvisa 3 eller
4 tusen kr. för upprättande af en matematisk tidskrift af denna
art, och^ man skulle gå ut och söka efter en redaktion, som
kunde på ett tillfredsställande sätt få en sådan tidskrift till stånd,
så skulle jag för min del vara ganska tveksam, om jag skulle
förorda anslaget. Men härom är nu icke fråga, utan det är fråga
om en tidskrift, som redan tillkämpat sig en synnerligen ansedd
ställning, som redan under ett årtionde haft anslag af
svenska Riksdagen och som måste betraktas som ett svenskt företag
af synnerligen vacker art. Jag skulle kunna anföra intyg
af flere af samtidens förnämste matematici, som bekräfta, att
tidskriften verkligen har ett sådant anseende, men jag torde
knappast behöfva göra detta. Det mest öfvertygande torde vara,

27 N:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

att såsom förut blifvit framhållet, flera andra länder såsom Ai^onrf^
Danmark och Norge bidraga till denna tidskrifts uppehållande )Acta mathe.
genom ekonomiska anslag. För dessa länder är det naturligtvis matica».
endast det vetenskapliga intresset, som manar till understödjande (Fort*.)
af tidskriften. För oss har densamma derjemte en fosterländsk
betydelse. Det är icke blott af betydelse för landets matematik,
utan äfven för landet i sin helhet, att eu sådan tidskrift ut k0rnMan

hör väl man och man emellan sägas att denna tidskrift
för svenskarne är af ganska liten betydelse, da den hufvudsakligen
vänder sig till utlandet. Men, mine herrar det
finnes inånga uppgifter af den art, att man icke kan dnekt
mäta deras betydelse. Det finnes vetenskapliga uppgifter af den
ideella art, att det är nödvändigt för alla länder, som gorå anspråk
på att höra till samtidens kulturländer, att gifva bidrag
till dessa uppgifters lösande. Här föreligger en sådan uppgift,
der det gäller en insats i samtidens kulturarbete. ,

Det nämndes nyss af en talare på kalmarbänken, att det
icke skulle betyda något, om man toge bort 1,000 kr. åt anslaget.
Tidskriften skulle i alla fall kunna ega bestånd, och man
kunde derför öfverflytta en del af dess anslag till en annan tidskrift.
Men, mine herrar, då vi veta, att denna tidskrift uppehälles
endast genom ekonomiska uppoffringar af dess redaktion,
då vi veta, att andra länder lemna bidrag till tidskriftens uppehållande,
skulle det då vara svenska folket värdigt att minska
anslaget i förhoppning, att enskilda personer skola fylla bristen
och kan man icke, då svenska folket visar sa ringa aktning och
förtroende för denna tidskrift och dess redaktion, nästan med säkerhet
vänta, att äfven andra länder sko a indraga sina anslag?

Herr talman, jag ber att varmt få tillstyrka bifall till sa\ai
reservationen som Kongl. Maj:ts framställning.

Häruti instämde herr Odhner.

Herr Elowson: En ledamot af statsutskottet liar på ett humoristiskt
sätt anstalt en jemförelse mellan anslaget till den nu ifrågavarande
tidskriften ..Acta matematica“ och anslaget till Nordiskt
medicinskt arkiv". Han förmenade, att om man kunde bespara
1000 kr. på det förra anslaget, man skulle vara i tillfälle att lagga
dessa 1,000 kr. till det senare, emedan det väl kunde medgitvas,
att den medicinska tidskriften vore till mera nytta än tidskriften
“Acta matematica". I detta afseende torde det dock vara. mycket
svårt att inlåta sig på en jemförelse. Att bedöma resultatet af
vetenskapliga forskningar i penningvärde ar forenadt med mycket
stora vanskligheter, och särskilt gäller detta, da man haller sig
till de exakta vetenskaperna. Det resultat, hvartill en inatematikei
kan efter årslånga sträfvanden komma, är måhända i det ögonblick,
då han framställer det, icke af så synnerligen stort värde i
materiel hänseende, men om det bidrager till att höja kulturen,
så kan det sedermera i en framtid skapa ganska stora materiella

N:o 24. 28

Lördagen den SO Mars, e. m.

i vi*tidskrift en res"rsei''\ Det ,ftr således icke möjligt att anställa en jemförelse»Acta
matht ™ellan de.ssa forskningar på det rent vetenskapliga området och
matica*. ae forskningar, som hafva afseende på kurativa metoder för att
(Ports.) aota sjukdomar eller på hygieniska mede) att förebygga siukdoraar.
J J

„ -^u ar def Ju så, att, i afseende på föreliggande tidskrift, det
maste anses som en synnerligen stor heder för vårt land, att den
utgift es nar i Sverige. Den förste talaren berörde dessa förhållanden.
Rivaliteten mellan de stora kulturländerna har gjort, att
det bl ef svårt att få denna tidskrift, som har en erkänd betydelse
inom .Europa, utgifven i Paris eller Berlin. Man har derför vändt
sig till Sverige, hufvudsakligen derför, att vårt lilla land har ett
synnerligen godt anseende i den vetenskapliga verlden. För en
liten nation som vår är det svårt att göra sig gällande inom den
vetenskapliga verlden och att vinna erkännande der. Men om ett
sådant erkännande har gifvits af vetenskapens stormän i de europeiska
kulturländerna, så är det icke synnerligen lämpligt att man
sjelfvilhgt afstå. från denna heder. Jag begagnar med afsigt or-
^ lämpligt", derför att statsutskottet har grundat sin motivering
i På lämplighetshänsyn. Det har förut varit ett anslag på
uii och nu menar statsutskottet, att detta anslag “lämpligen"
skulle, kunna nedsättas. Jag vill, liksom en föregående talare redan
gjort, fästa uppmärksamheten vid, att till denna tidskrift, som
har ett erkändt vetenskapligt värde och stort anseende inom hela
-Europa, lemnas anslag från vårt broderland Norge äfvensom från
Danmark. Skulle nu anslaget här i Sverige nedsättas, vore fara
värdt, att anslaget först från Norge och sedan från Danmark komnae
att indragas, hvarigenom tidskriftens hela existens stode på
spel. Skulle detta inträffa, vore det en stor olägenhet i vetenskapligt
hänseende för vårt land. Jag kan icke finna annat, än
att det skulle vara en stor fördel för Sveriges vetenskapsmän att
da*Ta. tillgång till ett organ af så erkänd betydelse som denna
tidskrift ‘ Acta matematica“. Det är ju så, att tidskriften är till
b» natdr en internationel tidskrift. Bidrag till densamma skola
således icke lemnas endast ad de svenske vetenskapsidkarne, utan
den är äfven afsedd att mottaga bidrag från utländingar. Nu visar
också erfarenheten, att unge vetenskapsmän inom Europas kulturländer
anse synnerligen fördelaktigt att få sina arbeten publicerade
i denna tidskrift, som utgifves här i Sverige.

Utskottet har motiverat sitt afstyrkande ur “lämplighet3“-synpunkt samt äfven dermed, att det är till största delen utländingar,
som lemna bidrag till denna tidskrift. Emellertid hafva
under den gångna tiden bidragen ifrån svenska vetenskapsmän
väsentligen vuxit, och denna upplysning har ju äfven lemnats af
den först uppträdande talaren. Men vetenskapens resultat komma
tul gagn för hela verlden, vare sig dessa leda sitt ursprung från
svenska eller utländska författare. Ser jag på vårt eget land,
kan jag icke finna annat, än att tidskriften, såsom den nu redigeras,
har vant till väsentlig fördel för den matematiska forskningen
i vårt land. Den bidrager jemväl till att väcka en nyttig

20 N:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

täflan mellan våra egna vetenskapsmän på det matematiska Ang. anslog

rådet. Derjemte ber jag få erinra, hurusom denna tidskrift pa ett >ACta m/thesynnerligen
förtjenstfullt sätt häfdar Sveriges anseende på veten- matica».
skapens område inom Europas kulturländer. (Forts)

Allt detta är för mig fullgiltigt skäl, hvarför jag anser, att
Svenska Riksdagens Andra Kammare icke bör minska det anslag,
som alltsedan 1884 utgått till denna högst förtjenstfulla tidskrift.

Jag anhåller derför, i likhet med den näst föregående talaren,
som på ett synnerligen varmt sätt förordade det högre anslaget,
att Andra Kammaren måtte, med afslag å utskottets hemställan,
bifalla Kongl. Maj:ts proposition om anvisande af 4,000 kr. jemväl
för år 1896 till fortsatt utgifvande af “Acta mathematica“.

Herr Hedin: Jag kommer i håg en liten kort latinsk fras, som
jag har i minnet, sedan jag var en liten pys och gick i skolan,

''men hvars rätta uttolkning jag först i dessa dagar har kommit
under fund med. På svenska öfversatt lyder den så — och öfversättningen,
herr talman,•»är enligt mitt förmenande fullt korrekt —:

“Jag fruktar Första Kammaren, äfven då den kommer och bjuder
oss eu. sparsamhetsgåfva!"

När jag fick läsa statsutskottets hemställan i denna punkt,
tog jag mig före att sammanräkna hvad som står de tvenne kamrarne
emellan vid fyra voteringar, för hvilka propositioner af kamrarne
faststälts för ett par dagar sedan. Resultatet utvisade ett
belopp af 1,126,500 kr., som Första Kammaren har funnits benägen
att bevilja mer, än hvad Andra Kammaren ansett, att den
svenska staten har råd till. Om nu Andra Kammaren skulle här
bevilja 4,000 kr. i stället för 3,000 kr., så kan Första Kammaren
hafva ett utsökt tillfälle att vid de förestående voteringarna taga
revanche på den nyssnämnda summan åt mer än 1,100,000 kr.

En ledamot af statsutskottet, hvilken förordade bifall till dess
förslag, sade, att detta icke innebure ett bestämdt afslag. Jag har
i det afseendet förfrågat mig hos den, som bör veta bättre i saken,
än någon af oss, och af honom fått det svar, att, då tidskriften
ännu trots de svenska och de främmande statsanslagen icke kan
upprätthållas utan enskilda uppoffringar, det är i hög grad osäkert,
om dessa skulle kunna ytterligare utsträckas. Om det då skulle
gå derhän, att utgifvaren finge börja det 20:de bandet med ett
tillkännagifvande, att, till följd af minskadt anslag från svenska
statens sida, utgifvandet af en utaf de mest betydande internationella
tidskrifter måste upphöra, så är det säkert, att detta komme
att väcka beklagande på många håll utom vårt land. • En af den
nutida vetenskapens heroer, Weierstrass, har nyligen fält det yttrande,
att det vore ytterst beklagligt, om, till följd af bristande
materielt understöd, tidskriften skulle upphöra att komma ut; och
en icke mindre berömd man, Hermite, omgifven af de öfriga ledamöterna
af den matematiska klassen af franska institutets vetenskapsakademi,
har fält ett alldeles liknande yttrande. Dessa herrar
hafva påpekat, hvad som tyckes vara mindre bekant för en del åt
utskottets ledamöter, nemligen att antalet af de svenska författar -

N:o 24. 30

Lördagen den 30 Mars, e. m.

-Anq. anslag nes afhandlingar på senare tider mer och mer vuxit, såsom ock
■>Acta mnthe- ^en ^örste talaren i denna fråga påpekade, och Hermite fälde dessmaticay.
utom om dessa svenska afhandlingar omdömet: “förträffliga afkorta.
) handlingar11 (excellents). De beklagade också för vetenskapen»
skull, om en tidskrift komme att upphöra, som är af så stort intresse
för alla matematici och dessutom länder den svenska vetenskapen
till ära.

När den ledamot af statsutskottet, som talade för utskottets
förslag, sade, att Sverige betalade största delen af utgifterna för
arbetets utgifvande, borde han som motvigt deremot hafva erinrat
sig, hurusom i det närmaste allt, hvad denna tidskrifts utgifvande
kostar, går ut i vårt land till ersättning för svenskt arbete. Denna
omständighet förtjente att också hafvas i minnet.

Jag anhåller om bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grillj am:
Min ställning i denna fråga är naturligtvis alldeles klar. Jag har
att för min del hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts förslag med
deri upptagna anslagsbelopp.

När jag först gjorde min hemställan till Kongl. Maj:t i detta
ärende, var det visserligen med tanke på, att det här var fråga
om en fortsättning på ett gammalt anslag. Men det beslut, hvartill
utskottet sedan kommit, har föranledt mig att återgå till de
handlingar, på hvilka Kongl. Maj:ts framställning i förevarande
fråga hufvudsakligen under de sista åren grundat sig. Hvad jag
deraf finner och hvad jag inhemtat af enskilda meddelanden, som
till allra största delen torde vara äfven herrarne bekanta, samt af
hvad här meddelats, har styrkt mig i den åsigten, att Kongl.
Maj:ts förslag i detta fall har fullgiltiga grunder, och att det icke
finnes anledning till ändring i det sedan flera år utgående beloppet.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å nämnda hemställan i hvad
den skilde sig från Kong!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och
bifall till samma framställning oförändrad; och förklarade herr
vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Votering blef emellertid begärd;
i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 73:dje punkten
af förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 30 Mars, e. m.

31

N:o 24.

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning oförändrad.

Voteringen försiggick i vanlig ordning och visade 71 ja, men
105 nej; varande alltså Kongl. Maj:ts framställning bifallen i oförändradt
skick.

Återstående punkterna 74—79.

Biföllos.

§ B Härefter

föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 12, i
anledning af väckta motioner rörande ändringar i tullstadgan.

Punkten 1.

I motion n:o 17 inom Första Kammaren hade herr K. Bohnstedt
föreslagit:

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse med begäran om sådan ändring af Kongl. Maj:ts nådiga
tullstadga af den 2 november 1877, att rättigheten att på nederlag
upplägga spanmål, omalen och malen, måtte upphäfvas.

Vidare hade uti en inom Andra Kammaren afgifven motion,
n:o 67, herr B. V. Hedgren föreslagit:

“att Riksdagen ville besluta, att den nederlagsafgift, hvilken
för gods, som å nederlag upplägges, betalas med en procent af
det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår, må uttagas först
i sammanhang med tullafgiftens erläggande, äfvensom att den nederlagsafgift,
som nu erlägges, då nederlagsgods till utrikes ort
åter utföres, må upphöra att utgå."

Utskottet hemstälde,

att Riksdagen i anledning af herrar Bohnstedts och Hedgrens
förevarande motioner måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t dels

a) anhålla, att spanmål, omalen och malen, måtte från nederlagsrätt
uteslutas; dels ock

b) förklara sig medgifva, att den särskilda nederlagsafgift, som
jemlikt § 80 mom. 1 i gällande tullstadga skall erläggas med en
procent af tullbeloppet, då nederlagsgods till utrikes ort åter utföres,
må upphöra att utgå.

Emot utskottets under mom. a) gjorda hemställan hade reservation
anmälts

Ang. upphäfvande
af
rätten att på
nederlag upplägga
spanmål.

N:o 24, 32

Lördagen den 30 Mars, e. m.

MJvån7ePaf ff Ji Johanfson i Nötskog, biländer, Fredhohn från

rutten att £ Stockholm, ?■ J<1nsson i Krakerud, S. M. Olsson i Sörnäs, Boknederlag
upp-simoni, Bromee, E. Nilson från Ystad och J. Johansson från Stockitigga
spån- holm, hvilka hemstäit:
mål.

att herr K. Bohnstedts motion om afskaffande af rättigheten
att a nederlag upplägga spanmål icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning till en början af mom. a) anförde:

Herr Fredholm från Stockholm: Uti den nu föredragna
punkten af bevillningsutskottets betänkande har blifvit behandlad
en af herr Bohnstedt väckt motion, hvari häri föreslår, att nederlagsrätten
för spanmål må borttagas. Han framställer detta sitt
förslag derför “att han anser det obestridligt, att rättigheten att
pa nederlag upplägga spanmål och mjöl varit en kraftigt bidragande
orsak till den öfverdrifna och för vårt lands jordbruk ruinerande
spanmåls- och mjölimport samt dermed förenade spekulation,
som under de senare åren egt ruin." Utskottet, som delar
denna motionärens uppfattning, har tillstyrkt en skrifvelse till
Kongl. Maj:t uti motionens syfte.

Mot detta utskottets beslut hafva nio af denna kammares ledamöter
i bevillningsutskottet afgifvit en gemensam reservation, hvari
de fullständigt framhållit de skäl, hvilka tala för att motionen
icke må bifallas, och jag skall nu anhålla att i korthet få angifva
de skäl, som förmått reservanterna att yrka afslag.

Den nederlagsrätt, som man nu vill borttaga, den har mer än
hundraårig häfd här i landet, och då det alltid utgjort en rättigupplägga
spanmål på nederlag, kan det icke annat än
förefalla underligt, om man i våra dagar, då man är så angelägen
att bereda handeln större lättnader, skulle just nu borttaga
denna nederlagsrätt. Men utom detta är det förenadt med en betänklig
fara att borttaga nederlagsrätten just för spanmål, ty vid
sådana tillfällen, da det förefinnes stor spekulation i denna vara,
kan det hända, att spekulationen föranleder till så stor import af
spanmål, att på långt när icke allt kan förbrukas. Om man då
genom borttagandet af nederlagsrätten gjort det omöjligt för spanmålsimportörerna
att reexportera öfverskottsspanmålen, kan det —
genom den för dem då uppstående nödvändigheten att söka realisera
öfverskottet pa den inhemska marknaden — medföra den fara,
att prisen på den inhemska spanmålsmarknaden blifva ifier än
skäligt trycKta. För öfrigt uppnår man icke genom nederlagsrättens
borttagande det ändamål, som motionären med sitt förslag
åsyftat, det nemligen att förhindra spekulationen, ty väl kan man
för vinnandet af detta ändamål förhindra importören att upplägga
spanmål på nederlag här i landet, men man kan icke hindra
honom att upplägga spanmål i Köpenhamn och Norge, och då har
man icke vunnit hvad man åsyftat, ty spekulationen begagnar sig
då af denna utväg. Det är dessutom påpekadt i reservationen,

Lördagen den 30 Mars, e. m.

33 N:o 24.

att, genom att på det sättet motionären föreslagit försvåra han- An9- *w
delsomsättningen, gör man det omöjligt för den mindre kapital- °^å

starke att kunna bestrida de med den försvårade handelsomsätt-^^.^ Up“
ningen förenade utgifterna, hvarigenom hela denna handel kommer lugga spånatt
öfverflyttas uteslutande i storkapitalets hand, och detta kan mål.
ju icke vara till någon fördel för landets jordbrukare såsom säljare. (Forts.)

Det är på grund af dessa i x-eservationen anförda omständigheter,
som jag tager mig friheten att yrka, att herr Bohnstedts
motion om afskaffande af rättigheten att å nederlag upplägga
spanmål icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Themptander instämde häruti.

Herr Dieden: Det ser nästan så ut, som ansåge utskottet
det för en olycka för landets invånare, att här finnas personer,
som från utTandet införskrifva den brödsäd, som landets egen produktion
icke förmår åstadkomma, och som om dessa personer
gjorde detta endast för sitt nöje. Man borde väl tvärt om vara en
allvis försyn tacksam för, att vi från andra länder kunna införa
brödsäd och fylla bristen, och tro, att de män, som syssla med
denna verksamhet, äro tänkande menniskor, som ej införskrifva
mera än de beräkna här kunna sälja. Det kan dock naturligtvis
någon gång hända, att en större import eger rum, än behofvet
kräfver, och då är det ju väl, om öfverskottet kan åter utföras.

Men det blir omöjligt, om nederlagsrätten borttages och varan
här blifvit fördyrad med en afgift af 3 kr. 70 öre per 100 kilo.

I öfrigt torde en sådan lagstiftning hufvudsakligast komma att
verka till förmån för den kapitalstarke på den svagares bekostnad.

Den kapitalsvagare importören skulle kanske se sig nödsakad att
genast vid införandet, för att skaffa sig nödiga medel till den
höga tullens erläggande, sälja till underpris så mycket af det införda,
som åtgår för att bestrida tullens belopp. Derigenom nedtrycktes
prisen på den inhemska marknaden, hvithet i sista hand
åter komme att verka på jordbruket. Jag tror derför icke, att
det vore klokt från någon sida sedt att antaga detta utskottets
förslag. Det vore hvad handeln på södra Sverige beträffar endast
en ny fördel för frihamnsinstitutionen i Köpenhamn.

Jag tillåter mig yrka afslag på motionen.

Herr Colländer: Jag har icke mycket att tillägga till hvad
redan blifvit anfördt till förmån för reservanternas förslag att tillstyrka
afslag å herr Bohnstedts motion, men jag ber att få hänvisa
till en omständighet.

Man har trött, att man genom utskottets föreliggande hemställan
att skrifva till Kongl. Maj:t och begära förändrade bestämmelser
skulle kompensera den förmån, som qvarnindustrien
otvifvelaktigt fått genom Riksdagens beslut med dess allt för rikliga
proportion mellan tullsatserna på omalen och malen spanmål
till qvarnindustriens fördel. Derför skulle man passa på och
söka att här åvägabringa en rigtigare proportion till förmån för

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 24. 3

Sto 24. 34

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Ang. upp- jordbruket. Men huru denna åtgärd än må komma att verka
rätten™att !c^e kommer den att medföra det åsyftade ökade skyddet för
nederlag jordbruket, utan tvärt om. I alla andra länder, der det protektiolägga
spån- nistiska systemet varat längre än hos oss, har det ansetts att
mål. man på allt sätt borde genom kompenserande åtgärder befrämja
(Forts.) exporthandeln, och derför hafva der mycket större förmåner blifvit
handeln beredda genom en mera utsträckt nederlagsrätt, än den
som här i landet åtnjutes. När nu dertill kommer, att, såsom
äfven påvisats i reservationen, Riksdagen ingått till Kongl. Maj:t
med en begäran om utredning angående lättnader för handeln
genom frihamnsanläggningar eller frilager, vore detta att taga ett
steg i alldeles motsatt rigtning.

Jag yrkar bifall till reservationen och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Swartling: Herr talman! Såsom synes af den vid betänkandet
gjorda anteckningen, har jag varit hindrad att deltaga
i den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet. Då
frågan förekom på afdelningen, deltog jag emellertid i handläggningen
af densamma, och jag får säga, att den utgång, som frågan
då fick, var sådan, att jag vågade hoppas, att utskottets utlåtande
skulle komma att gå i en annan rigtning än det nu gör. Jag
vill nämligen minnas, att saken stälde sig så, att afdelningen beslöt
att afstyrka motionen. Jag hyser fortfarande den äsigten,
som jag då hyste, nemligen att ett dylikt beslut hade vant det
rigtigaste.

Man tillmäter efter min uppfattning denna sak en allt för
stor betydelse, och det ifrån båda sidor. Det kan ju icke nekas,
att nederlagsrätten utgör, hvad den också är afsedd att vara, en
lättnad för handeln, men att den skulle i och för sig vara så betydlig,
att den uppmuntrade till spekulation i spanmål, det tror
jag näppeligen, att någon som har en opartisk syn på saken skall
kunna antaga. Det är nog andra förutsättningar, som måste förefinnas
för spekulationen, än den obetydliga, att importören åtnjuter
någon tids kredit på tullafgiften. Det är helt naturligt,
att, så länge vi icke äro i tillfälle att förse oss sjelfva med vårt
behof af brödsäd, utan måste förskaffa oss detta från utlandet, så
länge skall denna artikel vara föremål för spekulation. Nu säger
emellertid majoriteten inom utskottet: “att spekulationen också i
rikt mått tillgodogör sig den ifrågavarande rätten, bestyrkes nogsamt
af erfarenheten. Exempelvis må anföras, att, enligt inhemtade
upplysningar, före den senaste tullförhöjningen å spanmål
under tiden frän och med den 1 december 1894 till och med den
o januari 1895 endast i Stockholm förtullades från nederlag af
nedannämnda varuslag:

Omalet hvete
Omalen råg ..
H vetemjöl.....

kilogram 4,839,776.
„ 2,165,108.

„ 263,699.''

Lördagen den 30 Mars, e. m.

35 N:o 24.

Nu skulle man naturligtvis tro, att, då detta anföres såsom Ang. uppslående
exempel på huru spekulationen begagnar sig af denna häfvande «f *
rätt, det vore kolossalt stora summor, detta. Visserligen äro^ederlag^u
summor, som gå på millioner, icke små, men då det rör sig om lägga spånkilogram
spanmål, blifva de absolut icke så stora, och jemför man, mål.
huru dessa siffror ställa sig i förhållande till hela importen, skall (Ports.)
man finna att det utgör af omalet hvete 3%, af omalen råg 1,6%,
af hvetemjöl 0,s%. Det är ju inga häpnadsväckande eller slående
siffror, synnerligast under så exceptionella förhållanden, som voro
rådande förra året.

Jag vill icke upprepa de skäl, som redan af den förste talaren
äro antydda och som till väsentlig del återfinnas i reservationen,
men vill endast saga, att, då jag icke kan finna något trängande
behof att upphäfva en institution, som icke allenast är sekelgammal,
utan vida äldre — det har icke lyckats mig att med bestämdhet
utröna när den började, men den har i allt fall funnits
i mer än ett och hälft sekel — bör det framvisas tydligare skäl
för afskaffandet af denna rätt, än hvad nu skett. Det tyckes mig
vara öfverdrifna anspråk från protektionistisk sida att begära
detta undantagsstadgande, och jag vågar uttala den förhoppning
att mina protektionistiska vänner åtminstone i denna kammare
icke må göra sig skyldiga till en sådan öfverdrift, som, enligt
min uppfattning, ett bifall till utskottets hemställan skulle innebära.

Jag ber att få yrka bifall till den af herr Johansson i Nötskog
m. fl. afgifna reservationen.

Häruti instämde herrar Zetterstrand, Lundell, Bamstedt, Nilsson
i Gfrofva, Jansson i Krakerud och Henricson.

Herr Ivar Månsson yttrade: Herr vice talman! Mine herrar!

Vid behandlingen af detta ärende inom utskottet får jag säga,
att jag stått minst sagdt mycket tveksam hela tiden, och jag befinner
mig i denna fråga uti ett sådant läge, som man ibland kan
komma i, då man just icke vet, hvad man bör göra. Så är det
verkligen med mig nu. Det har gifvits skäl för mig både för och
emot, och de skäl, som anförts, ha för mig vägt ungefär jemnt.

Jag har trott mig finna, att man hufvudsakligen här bör försöka
ställa sig mot, om jag så får säga, en osund spekulation. Och
det har förefallit mig, att nederlagsrätten verkligen kan bidraga

till en sådan. För en importör, som vill importera på basis af

en sund spekulation, inverkar enligt min åsigt nederlagsrättens
borttagande icke mycket. Det gör nemligen för en solid man icke
så synnerligen mycket, om han erlägger tullen genast, då han
importerar spanmälen, eller om han har en liten tids kredit med
tullbeloppet. Ty för en köpman, som är solid och drifver en sådan
affär som handel med spanmål, hvilken handel tarfvar så mycket
penningar, förmodar jag, att den omständigheten, att han har krediten
i fråga, betyder mycket litet. Han går utan kredit miste

om räntan på tullbeloppet för så lång tid, som han eljest skulle

hafva haft anstånd med tullens erläggande. Derför tror jag och

X:o 24. 36

Lördagen den 30 Mars, e. m.

nederlag upp
lägga spånmål.

(Forts.)

Ang. upp- har jag trott, att nederlagsrättens borttagande icke skulle göra
JätteiTatt %å mycket för en solid^importör. Tänkom oss åter en sådan, som
ra e handlar med spanmål, utan att hafva, om jag så får säga, något

kapital! Han köper spanmål i utlandet på kredit, 5 ä 6 månaders
kredit, och för in den här i landet på nederlag. Derifrån tager
han ut så mycket, att han har inne endast hvad som motsvarar
tullbeloppet. Nederlagsrätten gör sålunda, att man kan handla
med spanmål, utan att hafva ett enda öre att insätta i sin rörelse.
Det synes mig, att en sådan affär icke bör understödjas.

Vidare har jag trott, att med den stora skilnad, som nu förefinnes
mellan tull på malen och tull på omalen spanmål våra
stora importörer, livilka väl egentligen äro de stora qvarnarna, icke
behöfva detta särskilda bidrag. De hafva efter min uppfattning
tillräckligt skydd ändå genom nämnda tullskilnad. Jag får likvisst
säga, att, efter den utgång klifrågan fick, förhållandet för
mig ställer sig något annorlunda än förut. Detta medger jag.
Men i alla fall tror jag, att det skydd de åtnjuta är så pass stort,
att de icke behöfva ifrågavarande särskilda privilegium, nederlagsrätt.

Det är dessa skäl, som varit för mig bestämmande, och jag
får säga, att jag skall icke på minsta vis bekymra mig om, huru
beslutet kommer att utfalla. Jag tror, att den spanmål, som behöfver
importeras, ändå kommer att importeras, om ock nederlagsrätten
för spanmål borttages. Det skall ingen säga eller
tänka, att man röstar för dess borttagande af afvighet mot en
sund import. Nej, långt derifrån! Jag vill särskilda mot herr
Dieden säga, att så icke är fallet, utan att det är mot den osunda
spekulationen, som man velat vidtaga denna åtgärd, efter hvad
jag trott mig finna.

Som jag antydt, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets förslag. Kammaren må sedan göra i saken, som den vill!

Herr Friherre von Schwerin: Jag har egentligen begärt
ordet endast för att med hänsyn dertill, att det står antecknadt
efter utskottets betänkande, att jag ej deltagit i den slutliga
behandlingen af detta ärende inom utskottet, lemna den upplysning,
att, om jag varit närvarande, jag naturligtvis stått bland
reservanterna.

Då jag nu har ordet, vill jag ej tillåta mig att följa min
grannes till venster exempel att söka tala om, huru det går till
att spekulera i spanmål. Det vill jag emellertid säga, att den
spekulation, som han hängt upp sig på, som förekom i slutet af
förra och början af detta året, icke hade sin grund i nederlagsrätten,
utan kan helt naturligt förklaras af de rykten och säkra
aningar, som köpmän och importörer naturligtvis måste hafva haft
om, att tullen å spanmål skulle på ett eller annat sätt åtminstone
i någon mån höjas vid denna riksdag. Att derför på
hösten i fjor efter den nya skörden i utlandet en stor myckenhet
spanmål importerades och lades upp på nederlag för att
sedan tagas ut i lagom tid, är ju klart. Men detta är väl icke

Lördagen den 30 Mars, e. m.

37 N:o 24.

mål.

(Forts.)

någonting, som kommer att upprepas under följande år, såvidt Ang. uppdet
ej skulle blifva ett allmänt kändt behof att åter höja tullen rat{™na*t ayå
till ännu högre belopp. Då skulle naturligtvis samma historia nederiag uppupprepas
igen. Men jag tror, att det i sådant fall skulle.impor- lägga spanteras
lika mycket, vare sig man hade nederlagsrätt eller ej.

Herr Swartling har påvisat, att denna nederlagsrätt är öfver
sekelgammal. Den har vant qvar i Sverige, äfven då man haft
mycket strängare protektionistiskt system i vårt land, än vi nu
hafva. Hvarför man nu vill taga bort den, kan jag icke inse.

Icke kan detta borttagande göra nytta på det sätt, att spanmålsprisen
i allmänhet stiga, hvilket naturligtvis varit motionärens
innersta mening. Södra och vestra delarne af landet kunna
nog reda sig ändå; ty, såsom det förut påpekats, kan spanmålen
läggas upp på nederlag i Danmark eller i Norge. Det finnes ingen
spanmålstull i Danmark och endast en högst obetydlig i Norge.

Man behöfver ej ens anlita frihamn, utan man kan helt enkelt
hyra ett magasin i en hamn uti hvilken kuststad som helst och
der inlägga spanmålen. Derifrån kan man sedan få den temligen
fort öfver till någon ort på vår vestra kust, der det finnes godt
om öppna hamnar. Hör Norrland deremot och öfre Sverige, der
hamnarne äro frusna halfva eller en stor del af året, vore det
mycket hårdt att taga bort nederlagsrätt i fråga om spanmål.

Ty det är ju obilligt att begära, att köpmännen deruppe, om
de misstänka, att det skall blifva stor brist, skola taga in spanmål
flera månader i förtid, då köpmännen i vestra och södra
Sverige kunna med ångfärjan få in sitt behof på dagen. Den
landsdel, som komme att blifva mest betungad af denna nederlagsrätts
borttagande, blefve alltså Norrland; men denna landsdel
har efter mitt förmenande ändå fått tillräckligt vidkännas,
hvad skyddssystemet kostar. Och då, såsom nyss sades, borttagandet
af nederlagsrätten icke skulle lända till någon som helst
nytta, kan jag icke inse, hvad det skulle tjena till.

Motionären har åberopat, att det förut finnes undantag i fråga
om nederlagsrätt för sprängämnen och bränvin. Ja, bränvin är
ju också ett farligt ämne. Hvarför icke sprängämnen få uppläggas
på nederlag, är naturligtvis derför, att man icke vill
hafva den stora risk, som dermed vore förbunden. Bränvin åter
är en artikel, som kan ligga huru länge som helst på nederlag
och hvars inköpspris utifrån, från Ryssland t, ex., är så ringa
i förhållande till tullen derå, att med nederlagsrätt för denna
vara skulle uppstå stor spekulation deri. Tullen går som bekant
till flera gånger inköpsvärdet af råvaran. Det har sagts, att man
skulle kunna låta spanmål och mjöl ligga på nederlag ända till
fem år, men den spanmålen och det mjölet, som skall ligga så
länge, måtte ej blifva vidare smakligt. Tullen å spanmål utgör
dessutom endast några procent af varans värde, så att jemförelsen
mellan spanmål å ena sidan och sprängämnen och bränvin å den
andra kan ej vara afgörande.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Nio 24. 38

Lördagen den 30 Mars, e. m.

Jag vill endast med ett

åfvandfnf He,rr Fredholm från Stockholm:
rätten att på Par °rd bemöta den näst siste talaren.

nederlag upp- , 1 “an tycktes mena, att borttagande af denna nederlagsrätt ej

lägga spån
mål.
(Forts.)

skulle medföra annan olägenhet än den, att derigenom importören
skulle beröfvas den kredit på tullafgiften, hvaraf han är berättigad
att .sömma i åtnjutande, när han lägger upp varor på nederlag.
Vore det blott denna olägenhet, som vore förenad med nederlagsrattens
borttagande skulle derom icke mycket vara att
saga; men värre är den olägenheten, att köpmannen i sådant fall
CJ inn ?-,erfa den tul1 af 3 kronor 70 öre eller 6 kronor 50 öre
per 1UO kilogram, som han för den importerade spanmålen fått betala,
och derigenom fördyras varan för honom i eu sådan grad, att
han ej kan utföra det importerade till utlandet igen, då han derigenom
skulle gå förlustig hela den tullafgift han betalt. Deremot
om han lägger upp spanmålen på nederlag, kan han reexportera
den, emedan spanmålen då icke blifvit betungad med den nämnda
ganska betydande tullafgiften.

i ber jag få anmärka, att då samme talare, den ende

utskottsledamoten från denna kammare, som icke undertecknat reservationen,
började sitt anförande med att säga, att såväl inom
utskottet som nu i kammaren hos honom gjort sig gällande stor
ovisshet, huru han skulle handla i denna fråga, så vill det synas
mig som den omständigheten, att just i denna fråga eu sådan ovisshet
varit radande hos en person, som annars är känd för att hafva
sa stark tro och så fasta åsigter, väl måtte utgöra vittnesbörd
derom, att motionärens förslag icke är förtjent af att understödjas.

®-err Dieden: Jag vill blott be att få betyga herr Ivar
Månsson mm tacksamhet för de upplysningar han lemnade.

Han säde, att för en solid man det icke spelar någon roll, om
han betalar denna tull kontant eller får derpå tre månaders kredit.
Rej men det är en annan liten sak, som kan blifva rättvisi
. •tta, är> att Riksdagen eller regeringen ju skulle af någon
anledning kunna finna skäligt att plötsligt taga bort tullen. Då

det ej •ratt beh;agligt för innehafvaren af ett spanmålslager att
hafva fatt betala derför 3 kronor 70 öre per 100 kilogram i tull
Hetta är eu ganska vigtig faktor, med hänsyn till hvilken spanmal
kanske oftare lagts på nederlag än för kreditens skull.

Herr tvär Månsson sade också, att man kan köpa spanmål från
utlandet pa o a 6 månaders kredit. Sjelf har jag köpt mycket
spanmal från utlandet, men jag har ej träffat mera än en firma på
kontinenten som fakturerat på tre månaders kredit. Eljest har
det vant vanligt, att jag fått betala kontant. Men nu bär jag ju
tätt veta, hvar jag skall få anvisning på firmor, af hvilka jag kan
fa kopa pa o ä 6 månaders kredit.

Heir aldenström: Jag vill hemställa, om icke herrar

protektionister i denna kammare skulle kunna anse sig åtminstone
iör detta år belåtna med det sätt, hvarpå de lyckats hissa upp
pnset på spanmål genom att åsätta tullar, om hvilkas belopp väl

39 N:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

ingen menniska för ett år sedan kunde drömma. Att nu ofvanpå “-EP"

allt detta göra hvad man kan för att också försvåra sjelfva handeln
med denna vara, det tycker jag för min enskilda del icke nederlag uppriktigt
öfverensstämmer med den “moderation" i tullfrågan, som lägga spanproklamerades
vid de båda landtmannapartiernas sammanslagning
i början af denna riksdag. Jag hoppas, att Andra Kammaren icke ^ or s''
skall göra sig skyldig till en så rak motsats till moderation, som
ett bifall till utskottets förslag skulle innebära. Man ser, huru det
till exempel i Tyskland gått från det ena steget till det andra,
tills det ändtligen kommit derhän, att man väckt förslag derom,
att all spanmålsimport af enskilda skulle förbjudas och att staten
skulle blifva den enda importören. Få se om icke den dagen kan
komma, då en sådan motion väckes äfven här i Riksdagen, om man
steg för steg följer de tyska agrarernas exempel.

Herr talman, jag skall yrka bifall till reservanternas förslag.

I detta yttrande instämde herrar Zotterman, Ericson i Väsby
och Alsterlund.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
vice talmannen gifvit propositioner å hvartdera af de gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll reservationen.

Mom. b).

Bifölls.

Pimsten 2.

Bifölls jemväl.

§ 4.

Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande, n:o 13, i Om exporttull
anledning af väckt motion om exporttull å trävaror och trämassa. ^aTsa.

I berörda, inom Första Kammaren afgifna motion, n:o 7, hade
herr af Buren föreslagit,

“att Riksdagen ville besluta, för att genast träda i kraft, en exporttull
af 30 öre pr kubikmeter dels för trävaror, oarbetade, sågade
eller tillhuggna, dels för virkesåtgången till exporterad trämassa,
beräknad efter 8 kubikmeter ved fast mått pr ton för torr
kemisk massa och till 4,s kubikmeter ved fast mått pr ton för torr
mekanisk massa."

Utskottet hemstälde emellertid att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde nu:

>’:0 24. 40 Lördagen den 30 Mars, e. m.

OmexportiuU Herr Fredholm från Stockholm: Såsom synes af betänkan och

trämassa. har Jag tl[1„ detsamma fogat en reservation utan att angifva
''Forts.) !iagra skal, hvarför jag reserverat mig. Hed anledning deraf ber
jag att få yttra några ord om den fråga, som här är berörd, och
soin är åt den största vigt och betydelse för vårt land.

Jag skulle kunnat förena mig med Herr Bokström i hans reservation,
om icke den enligt mitt förmenande varit för mycket begränsad.
Herr Bokström vill nemligen vara med om en exporttull på
trävaror, men icke nu, utan först då frågan blifvit fullständigt utredd.
Men—när tro herrarne att den tiden inträffar? Jag befarar
att om vi skola afvakta den stunden, få vi nog vänta ännu mycket
länge med att åsätta trävaror någon exporttull.

Jag har icke heller kunnat förena mig med herr af Burén uti
hans reservation, emedan den är för litet begränsad. Han vill
nemligen hafva exporttull å trävaror utan att dervid fästa några
som helst vilkor, men det kan j’ag icke vara med om. Skall lag
vara med om en dylik tull, skola de derigenom inflytande medlen
alldeles bestämdt, anvisas uteslutande till befrämjandet af sko^svarden.
J ag kan icke vara med om exporttullar under någon form,
a -i* 6 s. 2 gf ln statskassan och användas exempelvis till
utgifter pa fjerde och femte hufvudtitlarne. Då jag emellertid
under nu nämnda förutsättning vill vara med om eu exporttull å
travaror, så föranledes detta naturligtvis deraf, att här föreligger
ett utomordentligt förhållande, och utomordentliga förhållanden
kräfva utomordentliga åtgärder.. Har man den uppfattningen, som
jag har, att landets framtid är i väsentlig grad äfventyrad, om man
icke medan tid är vidtager några åtgärder för att bevara våra
skogar för förödelse, så hoppas jag man skall förstå, att i ett så
utomordentligt fall äfven jag, som i allmänhet icke är någon vän
åt till ar, allrannnst exporttullar, kan vara med om en så utomordentlig
åtgärd.

Jag gör icke anspråk på att vara skogskunnig, men så mycket
bär jag. lärt mig under, de många år jag i flera af rikets provinser
lefvat. i skogarne, att jag vet hvad skog är, och så länge har jag
vant i tillfälle att iakttaga skogarne i olika landsdelar, att, såvidt
jag kan se, är det alldeles uppenbart, att den afverkning, som under
de sista trettio åren pågått, är egnad att uppväcka allvarliga
bekymmer för skogens, framtida bestånd. Dervid fäster jag mig
mindre vid de ekonomiska och finansiella vådor, som en befarad
skogsbrist kan medföra för den enskilde såväl som för samhället
utan hvad som i mina ögon utgör den största faran, det är att
man genom skogssköflingen skall kunna göra vårt land obeboeligt
eller åtminstone omöjliggöra dess kultur. Faran för något sådant
ar val icke sa stor i de södra och mellersta delarna af landet, tv
vi veta, att der kan man återfå skog på kalhuggen mark, hvarpå vi
ju hafva ett exempel i Svältorna. Men detta är dock blott ett
enastående exempel; många andra trakter i landet hafva i århundraden
legat öde, såsom till exempel ryorna mellan Ljungby
och Halmstad Annorlunda är förhållandet deremot i norra delarna
af vart land, der är det förenadt med icke så ringa svång -

Lördagen den 30 Mars, e. m.

41 N:o 24.

het att återfå en skogsväxt, sedan skogen en gång är borta, och Om exporttull
särskildt gäller detta om det skogsbälte, som utgör gränsen mot ä trävara»-fjällen. Det är af skogstjenstemän, hvilkas insigt i denna sak icke°ckrpo™"\Sa''
kan förnekas, framhållet, att denna gräns på vissa ställen redan
gått nedåt, och om denna så kallade skogsgräns försvinner, är det
icke möjligt att der få någon återväxt.

Visserligen har man ju på senare tider sökt att på lagstiftningens
väg undanrödja de olägenheter, som äro förenade med det
oförståndiga sätt, hvarpå man i vårt land afverkat skogarne, och
det är ju allmänt kändt, att i det syftet mångahanda förslag framstälts
såväl till förekommande af öfverdrifven afverkning som till
betryggande af återväxten. Men alla dessa förslag hafva det gemensamt
med hvarandra, att det icke fins något, som kan samla
meningarna omkring sig. Under tiden fortgår afverkningen i allt
jemt stigande skala, och man kan befara, att den skall antaga en
högst betydlig utsträckning under de närmaste 10 ä 15 åren, derför
att de flesta afverkningskontrakten utlöpa under denna tid och
naturligtvis ligger det i kontraktinnehafvarnes intresse att till det
yttersta tillgodogöra sig den skog, öfver hvilken de genom kontrakten
förfoga. Det är derför jag trott, att man nu skulle kunna
vara med om en exporttull å trävaror — icke såsom en åtgärd,
hvilken i och för sig skulle medföra en förbättrad skogsvård, ty
det är ju icke något sådant medel, utan för att skaffa statsverket
en tillgång att använda, då den tid kommer, när man blifvit ense
om hvad i denna sak bör åtgöras. Kanske skall åsättandet af en
exporttull också bidraga dertill, att äfven trävaruexportörerna
skänka ett något mera lifligt intresse åt lösningen af denna vigtiga
fråga än de hittills gjort.

Sedan utskottet haft den i motionen framstälda frågan till
behandling, har kommit oss i tryck till hända en skrifvelse från
domänstyrelsen angående samma sak, hvilken skrifvelse är daterad
den 18 februari 1895. Däri säger domänstyrelsen, som bland
andra åtgärder äfven föreslagit åsättandet af en exporttull å
trävaror: “Om några afsevärda resultat skola vinnas" — det vill
säga genom de förslg, som styrelsen framstält — erfordras emellertid
för ändamålet tillgång å medel till ganska betydliga belopp;
och då statsanslag utöfver de nu anvisade ej härtill lära vara att
påräkna, synes det styrelsen, att ett på senaste tiden framkommet
och af många med sympati omfattat förslag om exportafgift å trävaror
att användas för skogsvårdsändamål är förtjent af all uppmärksamhet
och bör tagas i allvarligt öfvervägande."

Då jag nu inom utskottet sökte förfäkta denna mening, ville
jag i allt fäll icke vara med om en så hög afgift som den af motionären
föreslagna eller 30 öre per kubikmeter. Domänstyrelsen
föreslår en exporttull af 10 öre. Måhända är denna afgift väl liten,
då den enligt domänstyrelsens beräkning icke skulle inbringa mera
än något öfver en half million kronor. Men om man skulle sätta
den till 20 öre, för hvilken siffa jag kan åberopa erfarenheten från
Norge, der man under många år haft en exporttull af 20 öre per
kubikmeter, så tror jag icke, att det skulle medföra någon risk, ty

Andra Kammarens Prut. 1805. N:o 24. 4

NtO 24. 42 Lördagen den 30 Mars, e. m.

Om, exporttullhar det vant möjligt för norrmännen att med en sådan exporttul
och trämassa ^r^va trävaruexport, så tyckes mig att det kunde låta sig göra
(Ports.) ''bär i landet också.

Vidare ville jag icke heller vara med om att på förhand precisera
det sätt, hvarpå dessa medel skulle användas. Motionären
har nemligen i en annan motion föreslagit, att de skulle användas
till inköp af skogar för kommunernas räkning. Men då med afseende
på de genom en exporttull vunna medlens användning för
närvarande lika många meningar göra sig gällande, som med afseende
på sjelfva skogslagstiftningen, så torde för tillfället hufvudsaken
blott vara den, att man beslutar sig för bildandet af en
fond för skogsvårdsändamål. Det vill tillika synas mig, som man
dervid i första rummet bör taga hänsyn till hvad statens intresse
kräfver och icke så mycket göra afseende på om den ena landsdelen
får mer eller mindre än den ger, eller om bördorna blifva
rättvist fördelade på skogsegare och trävaruexportörer. Jag föreställer
mig att det i främsta rummet är af vigt, att dessa medel
användas till inköp af skogar längs efter fjellgränsen, så att hela
skogsgränsen mot fjolleri blir statsegendom. Finnes det sedan något
öfrigt af fondmedlen, så kunna ju dessa användas till inköp
af andra skogsmarker, hvilka det för skogsvården i sin helhet kan
vara af vigt att staten har i sin hand.

I öfverensstämmelse med denna min uppfattning yrkade jag
också inom utskottet, att exporttullen skulle sättas till 20 öre
per kubikmeter och de genom tullen influtna medlen afsättas
till en fond, som icke finge användas till annat än skogsvårdens
befrämjande, på sätt Riksdagen egde att framdeles bestämma.

Mot detta mitt yrkande framstälde man emellertid inom utskottet
den anmärkningen, att det ur formel synpunkt icke skulle vara grundlagsenlig^
ty, sade man, Riksdagen kan icke åsätta några bevillningsafgifter
som skola genom tullverket uppbäras, om samtidigt dermed
förknippas vilkor, att de skola användas till visst uppgifvet ändamål.
Jag förstår icke denna invändning, ty fyr- och båkafgifterna
utgå ju till vissa angifna ändamål och uppbäras dock i likhet med
tullafgifterna genom tullverket.

Den formella svårighet, på hvilken jag bröt benen af mig i utskottet
och motionären i Första Kammaren, hvarest han vägrades
proposition på ett med mitt likartadt förslag, löstes af den senare
på det sättet, att han delade sin motion i tvenne, hvaraf den ena,
den om exporttullen, gick till bevillningsutskottet och den andra,
den om tullmedlens användning, till statsutskottet. I sammanhang
härmed vill jag påpeka, att här i kammaren väckts en motion, som
i afseende å syftet och medlet för syftets vinnande nästan sammanfaller
med den af herr af Buren väckta. Det är nemligen den
af herr Johnsson i Bollnäs väckta motionen om afgift för skogs
alster, som för export till utrikes ort utlastas, af en krona för
hvarje full standard. Denna afgift hallar han icke exporttull, och
förmodligen derför har hans motion icke kommit till bevillningsutskottet.
Men icke förändras sjelfva saken, derför att man gifver
den ett annat namn. Uppenbarligen är eu afgift på utlastningen

Lördagen den 30 Mars, e. m.

43 N:o 24.

af trävaror en exporttull. Men detta oaktadt har nämnda motion 0m exporttull
blifvit remitterad till lagutskottet. Allt detta, hvad jag nu anfört, 0J*
vittnar ju om, att det råder icke så liten oklarhet om sjelfva den ,F“ s
formella handläggningen af dylika ärenden, och detta kan ju vara
af vigt att veta för dem, som till nästa riksdag kunna vara sinnade
att upptaga frågan i en eller annan form.

Då vid denna frågas föredragning i Första Kammaren utskottets
hemställan bifallits och jag har all anledning förmoda, att
denna kammare också kommer att godkänna utskottets hemställan,
så nöjer jag mig med hvad jag nu yttrat.

Herr Boethius, Zetterstrand och Petri instämde häruti.

Herr talmannen, som emellertid uppkommit och öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Herr Collander; som yttrade: Herr talman, mine herrar!

Det är ju alldeles uppenbart, att det icke kan tillkomma bevillningsutskottet
att lemna någon utredning rörande den mycket vigtiga,
men på samma gång mycket svårlösta skogsfrågan. Men utskottet
har lika fullt på ett så varmt sätt erkänt behofvet af denna
frågas lösning, att man ju icke kan framkomma med någon beskyllning
för likgiltighet i denna sak från utskottets sida. Det
är en så svårlöst fråga, att man icke gerna kan antaga, att
något tillfredsställande förslag till dess lösning kan framläggas
af någon enskild motionär, utan det är väl endast Kongl. Maj:t,
som kan lemna en fullständig utredning af denna fråga. Emellertid,
om man vill erkänna, att bevillningsutskotet icke gerna kunnat
komma till något annat resultat, än hvartill utskottet kommit, då
det icke kunnat ingå i pröfning af medlens användning, utan endast
sett frågan från tullsynpunkt, så har deremot motionären
gjort en sådan framställning, att det är icke allenast skogsprodukter,
direkt sågade eller huggna, som skulle draga denna exporttull,
utan äfven sådana industrier som t. ex. trämasseindustrien
skulle betala en mot den behöfliga virkesåtgången svarande afgift.

Det tinnes då naturligtvis icke något skäl, hvarför man icke skulle
ålägga t. ex. äfven jernhandteringen, som använder så betydliga
virkesmängder till kolning, en likadan afgift. Det är ju icke rimligt,
att trämasseindustrien skall bära dylika afgifter i högre grad
än jernindustrien.

Om man nu vill med en sådan lagstiftning verka för skogsskötseln
och ett förståndigt handhafvande af densamma, så hemställer
jag, om det skulle vara lämpligt, att den skogsegare, som
sköter sin skog på ett exemplariskt sätt, skulle vid utförandet af
sina produkter likafullt få betala samma afgift som den vårdslöse
skogsegaren. Motionären har ju afsett, att den skadliga skogsafverkningen
skulle få betala en pligt, som skulle tillgodokomma det
allmänna.

Derför tror jag icke, att det är möjligt att lösa denna fråga
på annat sätt än det som föreslagits af en enskild person, herr

N:0 24. 44 Lördagen den 30 Mars, e. m.

Om exporttull Sörensen, nemligen att det afsättes en afgift för den gjorda afä
travaror verkningen, och den kan skogsegaren återfå, om han ombesörjer
L''(FortT)50 sk°Sens återväxt. Detaljerna af detta hans förslag har jag icke
genomtänkt, men till dem skulle man kunna återkomma, om regeringen
framlade förslaget. Men icke kan man anse det vara rättvist,
att den, som sköter sin skog väl, skulle få betala lika mycket
som den, som sköter den illa.

Af dessa grunder anhåller jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Då redan flere talare yttrat sig
i denna fråga, så vill jag också uttala mitt beklagande öfver, att
man icke lyckats finna något lämpligt medel för hämmande af
skogssköfliDgen. Jag gör det så mycket mera, som det synes mig
vara anledning att misstänka, att när man nu ändtligen kommit fram
med ett förslag, det endast går ut på att bidraga till ännu starkare
skogssköfling än den som för närvarande redan finnes.

Jag skall be att få fästa herrarnes uppmärksamhet uppå, att
det finnes många trakter i vårt land — och detta gäller isynnerhet
den trakt, som jag har den äran representera, nemligen utefter
Klarelfven upp genom Elfdalen —, der det blott finnes mindre
hemmansegare, som hafva mycket små jordegendomar; och den
enda utkomst de hafva hemta de ur skogen. Ur skogen hemta de
löner till sina tjenare, ur skogen hemta de värdet för den spanmål
de skola uppköpa och penningarna till sina utskylder o. s. v. Då
redan med anledning af de höjda tullsatser, som Riksdagen i år
åsatt, det blifvit en följd, att dessa små hemmansegare få hugga
rätt mycket mera skog för att kunna betacka sina deraf förorsakade
utgifter, så kunna herrarne lätt finna, att, om man derjemte
lägger en exporttull på den enda vara, som de hafva att exportera,
nemligen skogen — ty de hafva icke några verk och inrättningar,
kvilkas alster kunna blifva föremål för export — det skulle förorsaka,
att de finge hugga ännu mera skog; och det kan jag icke
anse vara att hämma skogsafverkningen, utan snarare att befordra
densamma.

Dessutom äro ju många trakter inom vårt land, der man afverkar
skog för helt andra ändamål än export, såsom för kolning m. m.;
der skulle de i så fall afverka för sina hyttor samt andra verk
och inrättningar utan att alls behöfva betala någon exporttull.

Jag skall be att få tillägga, att man använder ju skogen äfven
till vedbrand, till slipers till jernvägar och till många andra
ändamål, som jag icke ens kan upprepa. Alla dessa skulle vara
befriade från den utförseltull, som man blott skulle lägga på den
skog, som afverkas för export, och som skulle användas till nytta
visserligen äfven för dem sjelfva, men äfven för andra inom nationen.
Det är att gå i en rigtning, som jag icke tror befordrar,
utan förminskar en förståndig skogsafverkning.

Det synes mig som om man på lagstiftningens väg skulle
kunna hämma skogssköflingen eller åtminstone få sådana lagar,
som ålade skogsafverkaren att ovilkorligen frösätta den afverkade

45 Jf:o 24.

Lördagen den 30 Mars, e. m.

skogsmarken utan afseende på om skogen exporteras eller ej. Vill Om exporttull
man komma derhän, att man skulle bilda kapital för att inköpa afverkade
skogstrakter till kommunalskogar och till kronoparker, då /Forts s
kan man nå det ändamålet utan att bidraga till skogsafverkningen, 1
nemligen genom att taga af de medel, som inkomma i statskassan
genom spanmålstullarna. Om man använder dessa medel till inköp
af skogstrakter för bildande af kommunalskogar och kronoparker,
så tror jag, att det skulle vara till mera nytta för skogskulturen
än att ålägga skogsafverkarne en skatt, som leder till det
oundvikliga resultatet, att de måste afverka mera skog än de skulle
behöfva.

Jag har ansett mig böra uttala dessa tankar och ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lindgren.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad herr Fredholm an märkt

derom, att ärenden af skenbart lika beskaffenhet blifvit remitterade
till behandling af olika utskott, skall jag be att få fästa
uppmärksamheten uppå, att landstingsförordningens § 2 gifver åt
landstingen befogenhet att rådslå och besluta om för landstingsområdet
gemensamma angelägenheter, hvilka afse allmänna hushållningen,
jordbrukets och andra näringars utveckling m. m., och
i följd häraf kan en lagstiftning för skogsvården byggas på kommunal
grund.

Ställer man sig deremot på den basis, att skogsvården skall
vara en riksangelägenhet, då får frågan gå till statsutskottet, hvilket
har att utreda 3ådana frågor, som röra statsförvaltningens
verksamhet, och så har skett äfven här. Men man kan ifrågasätta,
huruvida icke statsutskottets betänkande rätteligen hade bort föregå
bevillningsutskottets. Ty hufvudfrågan är, huruvida något skall
göras för skogsvården, och en senare bifråga huru medel dertill
skola anskaffas.

Jag skall, herr talman, icke göra något yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. PerssowiRinkaby under 14 dagar fr.o.m.den4nästa april,

P. Andreasson “ 14

“ K. G. FredholmiSaleby“ 14
“ A. W. Styrlander “ 14

“ C. P.JoAawssow i Berga “ 14

och “ H.Anderssoni Nöbbelöf “ 14

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 24.

N:o 24. 46

Lördagen den 30 Mars, e. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af utskottets utlåtande n:o 4, rörande väckta motioner
om ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen;

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
60, 65 och 75 riksdagsordningen;

n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 8
10, § 20, § 32 mom. 1 och § 33 riksdagsordningen;

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §
34 riksdagsordningen; och

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af § 37 mom.
1 och § 45 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående
lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor; och

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs
till Umeå och vidare till Storsandskär; samt

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2, med anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utredning, huruvida ej det verkliga värdet å rikets
silfverskiljemynt borde bringas i rigtigare öfverensstämmelse med
dess namnvärde.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10,36 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1895.