1895. Andra Kammaren. N:o 23 (Riksdagens protokoll 1895:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1895. Andra Kammaren. N:o 23.

Lördagen den 30 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 23 innevarande månad.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kong! Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående jordafsöndring från indragna militiebostället Grettnabo
n:o 1 i Kalmar län;

angående försäljning af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71
med halfva tomten n:o 127 a inom qvarteret Stor- och Yretroten
m. m. i Arboga;

angående utvidgning af Yexiö hospitals område; samt

om anordnande af bageri och bryggeri vid Yexiö hospital.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 3.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, tillkännagaf herr talmannen, att gemensamma
omröstningar öfver de voteringspropositioner, som derförinnan
blifvit af båda kamrarne godkända, komme att ega rum torsdagen
den 18 instundande april.

§ 4.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 6, 7, 8 och 9;

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 28.

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lag omgående
in- och utländska
försåkringsomstalters
verksamhet
i
Sverige.

lagutskottets utlåtande n:o 26;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15;
samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden n:is
16 och 17.

§ 5-

Till kammarens afgörande förelåg till en början Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag till lag angående in- och
utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige.

Med tillstyrkande af berörda inom Andra Kammaren af herr
S. Palme afgifna motion, n:o 16, hemstälde utskottet i detta utlåtande: att

Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till
en försäkringslag, innehållande fullständiga och fullt betryggande
bestämmelser rörande in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet
i Sverige.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Bokström: I den motion, som behandlas i det bär föreliggande
utskottsbetänkandet, bar den ärade motionären, med anförande
af ett yttrande af den bekante John Stuart Mi 11, uttalat
sig för en skärpt lagstiftning till förmån för den i försäkringsväsendet
intresserade, men »jemförelsevis obildade och okritiska
massan», som så lätt kan blifva lurad af »ett kanhända vacklande
och föga solidt, men med filantropiska och vetenskapliga fraser
omkring sig slående bolag». Motionären håller också styft på »den
fria, lojala konkurrensen», som är »allt för vigtig för utvecklingen
för att genom konstlade medel stäfjas», och han vill på intet vis
förminska värdet af de lyckliga insatser och impulser, som »bringats
vårt försäkringsväsende från de utländska bolagens sida».

Jag vill alls icke uttala något tvifvel om den ärade motionärens
upprigtighet vid uttalandet af dessa satser, men det kan
dock icke förnekas, att han, som står ett stort försäkringsbolag
mycket nära, är med afseende å sina intressen part i denna sak,
och man kan derför antaga, att han, oaktadt den bästa vilja, skjutit
något öfver målet. Motionären uttalar sin anslutning till ett yttrande
af civilministern till statsrådsprotokollet år 1886 derom, att
det vore »en skyldighet för staten att tillse såväl att försäkringsanstalternas
grundläggning sker efter allmängiltiga regler, som ock
att de under sitt fortfarande bestånd icke afvika från deras till -

Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 23.

tampning»; och detta skulle ske bland annat genom visitationer,
undersökningar af säkerheter och dylikt, hvarigenom allmänhetens
rätt skulle blifva tryggad. Vidare uttalar motionären, att detta
program borde »i tillämpliga delar» gälla äfven för de utländska
försäkringsbolagen. 1 tillämpliga delar står det. Jag förmodar, att
han härmed icke vill säga, att sjelfva grundbestämmelserna skola
uppoffras; men är så förhållandet, då lärer det icke kunna undvikas,
att vår blifvande försäkringslag kommer att innehålla, att vi skola
hafva försäkringsinspektörer i London, Paris, Berlin, Magdeburg,
Wien, ja, i Newyork och Chicago med flere städer, hvarest i vårt
land uppträdande försäkringsbolag hafva sin hufvudverksamhet.
Det har vidare sagts, att försäkringsbolagen sjelfva skulle betala
dessa inspektörer; men man kan på förhand vara temligen öfvertygad,
att försäkringsbolagen icke skola förmås att underkasta sig
denna betalningsskyldighet. Följden blir naturligtvis den, att de
utländska bolagen hädanefter icke kunna erhålla någon auktorisation
att uppträda i vårt land. Jag vill då fråga den ärade motionären,
huru det går med den af honom såsom så helsosam prisade
»fria, lojala konkurrensen» och de för vårt försäkringsväsende
så värdefulla »insatserna och impulserna», som från de utländska
försäkringsbolagens sida kommit det svenska försäkringsväsendet
till del.

För min del tror jag nog, att eu sådan lagstiftning skall blifva
mycket välkommen för de inhemska försäkringsbolagen, men jag
vågar betvifla, att den skall blifva lika välkommen för den okritiska
massan af försäkringstagare, hvilkas intressen motionären
velat med sin motion skydda.

Hvad sjelfva saken angår, så kan jag icke annat än erkänna,
att det väl kunde vara skäl att se till, om den okritiska massans
af försäkringstagare intressen äro i detta fall så tillvaratagna som
behöfligt vore, och jag skulle derför icke vilja motsätta mig en skrifvelse
till regeringen i. denna rigtning. Jag kan icke heller annat
än anse det fördelaktigt, om den lagstiftning, som finnes på detta
område, kunde få helgden af lag, så att Riksdagen får ett ord att
säga i denna fråga, klen jag kan deremot icke vara med om den
kläm, hvarom motionären och utskottet förenat sig och som uttalar
en önskan, att den blifvande försäkringslagen skall innehålla »fullständiga
och fullt betryggande bestämmelser rörande in- och utländska
försäkringsanstalters verksamhet i Sverige». Jag vågar
betvifla, att någon regering kan framlägga ett förslag med så fullständiga
bestämmelser, att de skulle blifva i alla afseenden och
under alla förhållanden fullt betryggande för den häraf intresserade
allmänheten. Hvad som kan göras är att söka få skärpta bestämmelser.
Men om så stora anspråk ställas på lagen som att den
skall vara fullt betryggande, då torde också allmänheten hafva rätt
att fordra, att, när det sedan visar sig, att detta icke varit fallet,
staten träder emellan och håller den enskilde skadeslös. Jag tror,
att staten icke hör i någon form ikläda sig ett sådant ansvar.
Staten bör väl göra hvad den kan för saken, men den, som inlåter
sig i eu affär med eu annan, får sjelf använda sina ögon och sitt

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lag angående
in- och utländska
försäkringsanstalters
verksamhet
i
Sverige.
(Forts.)

fi:o 23.

I,ördagen den 30 Mars, f. m.

Om utarbetande
och
framläggande
af förslag till
lag angående
in- och utländska
försäkringsanstalters
verksamhet
i
Sverige.

(Ports.)

omdöme för att skydda sig mot klifvande förluster. Jag är icke i
tillfälle att angifva, i hvilka hänseenden en skärpning af de nuvarande
bestämmelserna skall genomföras, och jag kan derför icke
framlägga något förslag till förändring af skrifvelsen till Kongl.
Maj:t i detta fall, men jag föreställer mig, att ändamålet skulle
kunna vinnas genom en återremiss till utskottet; och det är derom,
herr talman, jag anhåller att få hemställa.

Herr Palme: Med afseende på den siste ärade talarens anförande
måste jag bekänna, att jag är ganska oviss om hvad han
egentligen menade, oviss om innebörden af hans ganska långa tal.

Han antydde först, att jag såsom stående nära ett stort försäkringsbolag
skulle möjligen kunna hafva något egoistiskt intresse
af att väcka denna motion. Jag föreställer mig emellertid tvärtom,
att den, som med uppmärksamhet läst igenom motionen, skall deraf
med bestämdhet finna, att det är den stora allmänhetens talan, som
jag dervid i första rummet har fört, och derjemte de solida försäkringsaflärernas
talan gent emot de mindre solida. Jag ber att
i detta hänseende få påpeka det yttrande, som afgafs 1886 af statsutskottet
och deri utskottet anmärkte, att försäkringsanstalterna
hafva ett med den försäkringstagande allmänhetens fullt jemförligt
intresse af att kontrollen öfver anstalterna från statens sida varder
fullt effektiv. Det är endast detta, en större effektivitet i kontrollen,
som jag har velat åstadkomma, när jag i min motion användt
orden »fullt betryggande». Och när utskottet i sin kläm
accepterat detta uttryck, så kan naturligtvis icke någon, som studerat
de olika systemen, som kunna vara möjliga för åstadkommande
af eu kontroll, komma i någon som helst tvekan angående
detta. Jag föreställer mig, att det blir mycket svårt att derur
deducera fram en sådan mening som den, hvilken den siste ärade
talaren antydt, eller att staten, om den vill genomföra en fullt
betryggande kontroll, skall ställa sig i ett slags proprieborgen för
försäkringsanstalternas åtaganden. Detta skulle möjligen kunna
blifva förhållandet, om till grund för en försäkringslag lades det
så kallade normativsystemet, enligt hvilket staten fastställer vissa
bestämda normer för försäkringsverksamheten, ty då kan det tänkas,
att en viss garanti skulle åligga staten; men jag har aldrig
syftat längre än att man från det nu gällande publicitetssystemet
skulle, med bibehållande af en fullständig publicitet i fråga om
allt hvad försäkringsverksamheten rörer, öfvergå till auktorisationssystemet,
hvilket af alla myndigheter och enskilda personer, som
med denna sak hafva något närmare sysselsatt sig, förordas.

Utan att ingå på några vidare detaljer i denna fråga ber jag
att få påpeka, att det enligt min öfvertygelse ligger en viss fara
i. dröjsmål med stipulerande af en formlig lag angående försäkringsverksamheten.
Denna verksamhet är för närvarande synnerligen
liflig, enär nya svenska bolag oupphörligt uppstå och allt
flera utländska bolag alltjemt komma in till Sverige, och enär det
icke kan nekas, att osunda tendenser inom detta område på senare
tider rätt ofta börjat visa sig. Under sådana förhållanden anser

Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 23.

jag det uppenbart, att det ligger en fara i dröjsmål, och der- Om utarbeför
kan jag icke annat än anhålla om bifall till utskottets hem- laude och
ställ an. '' /Vadande

af förslag till

Herr Hammarlund: Den förste talaren yrkade återremiss.

Hans anmärkning gälde hufvudsakligen tvenne uttryck i utskottets
kläm, nemligen att den ifrågasatta skrifvelsen skulle innehålla en
begäran om ett förslag till försäkringslag, innefattande »fullständigan
och »fullt betryggande» bestämmelser. Han ansåg för mycket
begärdt att fordra ett förslag, som kunde vara både fullständigt
och fullt betryggande. Ja, det är visserligen sant att ingenting
är fullkomligt här i verlden, och om ett sådant förslag kommer
fram från regeringen, så är det icke alls säkert, att Riksdagen
gifver det betyget »fullständigt» och »fullt betryggande». Riksdagen
bör emellertid, då den skrifver till Kongl. Maj:t i detta
ämne, icke uppgifva något af den fordran, att det förslag, som
skall utarbetas, må blifva i möjligaste mån fullständigt och fullt
betryggande, och jag ber derför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

lag angående
in- och utländska
försäkringsanstalters
verksamhet
i
Sverige.
(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: På de motiv, herr Bokström från

Gotland uttalat, tror jag, att kammaren bör betänka sig något,
innan den på rak arm antager den föreslagna skrifvelsen. Jag
gillar fullkomligt de motiv, som han framhållit, men jag kan
icke förena mig uti hans yrkande om återremiss, utan jag tror, att
frågan skall ligga till sig, om den finge hvila någon tid. Utskottet
har begärt, att regeringen skall framkomma med ett fullständigt
förslag, men hvarken utskottet eller motionären har kunnat
framlägga ett sådant förslag.

Vi begära genom skrivelser, att regeringen skall utreda den
ena frågan efter den andra, men när sedan frågorna komma tillbaka,
anse vi, att regeringen icke gjort, hvad Riksdagen väntat.
Jag anser derför, att vi böra tänka oss väl för, innan vi på detta
sätt oupphörligt besluta den ena skrifvelsen efter den andra.

Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

Herr Larsson från Upsala: Då jag är ledamot af det ut skott,

som haft med denna fråga att skaffa, och således deltagit i
det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att få säga ett
par ord, ehuru jag icke har något väsentligt att tillägga till hvad
i utskottets betänkande finnes. Jag har för min del blifvit genomträngd
af den vissheten och öfvertygelsen, att ett längre dröjsmål
i detta afseende icke är alldeles utan våda. Det är väl sant, att
utskottet icke dragit fram några enstaka fall, der det förekommit
bevis på mindre nöjaktig kontroll. Man kan likväl af statistiken
finna, då man går igenom uppgifterna från försäkringsinspektören,
att uppenbart origtiga sifferuppgifter förekomma beträffande utländska
bolag. Ty om man går igenom räkenskaperna för ett par
på hvarandra följande år och tager reda på, för huru störa summor
ett bolag bar försäkringar — t. ex. från 1 januari det ena

N:o 28.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Om utarbe- året till 1 januari det andra — gifver det en tydlig bild af huru
framläggande S,tor inkoTnst bolaget haft under detta försäkringsår. Om man
af förslag till derefter tager ett par andra sifiror i samma tablå och ser efter,
lag angående huru många nya försäkringar bolaget fått under året, och huru
in- och ut- många gamla, som under samma tid upphört, samt drager summan
ländska för- af ([e senare från summan af de förra, skulle ju resultatet vara
ställers verk- sammanstämmande med ofvannämnda inkomstresultat. Men det
samhet i * är, hvad de utländska bolagen beträffar, icke möjligt att i detta
Sverige. fall finna några uppgifter, som stämma, utan differenserna kunna
(Forts.) gå på 100,000-tals kronor. Det bevisar, att kontrollen icke är så
rigtig, utan att den antingen är ofullständig eller också så anordnad,
att vederbörande kontrollanter icke äro i tillfälle att utöfva
effektiv kontroll. Dessutom är denna fråga icke ny. Redan i
1886 års kongl. kungörelse säger regeringen sjelf, att när försäkringsväsendet
komme till större utveckling, man borde gripa sig
an med en fullständig försäkringslag. Om man nu efter denna tidrymd
och efter den erfarenhet, som vunnits, och de förändrade förhållanden,
som inträdt, skulle finna tidpunkten lämplig för eu
sådan lag, kan jag svårligen se, att det skulle hafva skett för
tidigt, eller att det kan verka menligt eller skadligt vare sig för
försäkringsgifvare eller försäkringstagare, att Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
rigtas på denna fråga. Man begär ju icke annat än
att Kongl. Maj:t måtte'' inkomma med ett förslag, och då har ju
alltid kammaren eller Riksdagen fria händer att antaga eller icke
antaga detsamma. På grund af dessa skäl och dem, som utskottet
anfört, skall jag be att få förena mig med dem, som yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Bokström: Jag anhåller, herr talman, att få återtaga

mitt gjorda yrkande om återremiss och att i stället få biträda herr
Lasse Jönssons yrkande om afslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som hifaller hvad Andra Kammarens första tillfälliga
utskott hemstält i förevarande utlåtande n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Lördagen den 30 Mars, f. m. 7

Omröstningen utföll med 122 ja mot 65 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle detta beslut,
jemlikt § 63 mom. 3 Riksdagsordningen genom utdrag af protokollet
delgifvas Första Kammaren.

§ 6.

Upplästes följande till kammmaren inkomna sjukbetyg:

Att professor C. AVallis f. n. lider af influensa och ej under
den närmaste tiden kan bevista Riksdagens sammanträden, intygar
på embetsed.

Stockholm den 29 mars 1895. Carl Borg,

Leg. läkare.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o
■9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
liufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 1.

I den till Riksdagen den 15 januari innevarande år aflåtna
proposition angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl.
Maj:t under åttonde hufvudtiteln föreslagit, att en förhöjning i det
till kongl. biblioteket anvisade anslag för böckers inköp och inbindning
måtte beviljas med 15,000 kronor.

Under förevarande punkt hemstälde utskottet:

att Kongl. Maj:ts framställning måtte på det sätt af Riksdagen
bifallas, att det till kongl. biblioteket anvisade anslag för böckers
inköp och inbindning höjes med 9,000 kronor, eller från 25,000
kronor till 34,000 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Odhner: Jag vet väl, herr talman, att det ej anses

tjena till mycket att i denna punkt förorda det högre anslagsbeloppet,
då statsutskottet enhälligt föreslagit det lägre. Men jag
tror att kammaren ej skall förundra sig öfver, om jag det oaktadt
säger några ord till förmån för det högre anslaget. Jag gör det icke
såsom chef för en institution, som har en viss slägtskap med det
kongl. biblioteket, ehuru äfven den omständigheten naturligtvis gifver
mig ett ökadt intresse för saken, utan jag gör det snarare såsom vetenskapsidkare
och f. d. universitetslärare, samt på grund af den
kännedom jag såsom sådan förvärfvat mig om den omätliga vigt och
betydelse dessa kulturanstalter, som kallas bibliotek, hafva; och jag
gör det tillika på grund af min kännedom om de stora svårigheter,
med hvilka dessa anstalter i vårt land, i följd af de jemförelsevis
små anslag, som kunna bestås åt dem, hafva att kämpa för
att någorlunda kunna följa med och motsvara tidens alltjemt steg -

N:o 23.

Angående
höjning af
kongl. bibliotekets
anslag
till böckers
inköp och
bindning.

Jf:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
höjning af
kongl. bibliotekets
anslag
till böckers
inköp och
bindning.

(Forts.)

rade kraf med den kolossalt växande bokproduktionen. Dessa
svårigheter hafva så fullständigt påvisats af vederbörande chefer,
att jag icke behöfver upptaga kammarens tid dermed. De hafva
också Dumt välvilligt erkända och behj''ertade af utskottet, då det
tillstyrkt en betydande tillökning i det nuvarande anslaget.

Men utskottet har tillika tyckt sig finna vissa omständigheter,
som skulle kunna motväga och minska dessa svårigheter för de’
båda ifrågavarande biblioteken. En sådan omständighet vore särskildt
tillvaron af vissa fackbibliotek vid sidan af de båda stora
biblioteken. I Stockholm finnes ju vetenskapsakademiens stora
bibliotek för naturvetenskaperna, karolinska institutets, vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademiens och kanske äfven andra; i
upsala finnes flera mindre boksamlingar såsom seminariernas bibliotek,
nationsbiblioteken och dylika, och utskottet har tänkt sig,
att härigenom bokinköpen vid ‘de störa biblioteken skulle kunna
väsentligt inskränkas. Ja, det .är visserligen sant, att sådana
bibliotek finnas, och naturligtvis inverka de äfven i någon mån på
bokinköpen vid de stora biblioteken; men man måste antaga, att
den omständigheten har tagits i betraktande af cheferna för de
särskilda biblioteken, då de uppgjort sina beräkningar. Dessa fackbibliotek
hafva länge funnits och verkat på freqvensen både af låneansökningar
och forskarebesök och på bokinköpen. Följaktligen visa
sig verkningarne af detta förhållande redan i de siffror, som föreligga
i Kongl. Maj:ts proposition.

Det är alldeles klart, att, om man icke vid det kongl. biblioteket
tagit hänsyn till de betydliga samlingar, som här i Stockholm
finnas vid lackbiblioteken, Kongl. Majrts nu förevarande anslagskraf
kommit att uppgå till vida högre belopp, än hvartill det
nu upptagits.

Hvad särskildt beträffar de små biblioteken i Upsala, så tror
jag icke, att man får uppskatta deras betydelse för högt Ty det
är alldeles tydligt, att alla böcker af någon betydelse — standard
works — måste, äfven om de finnas vid de små biblioteken, inköpas
af de större, derför att så betydande luckor icke få finnas i
de stora biblioteken.

Fn annan omständighet, som utskottet också fäst uppmärksamheten
på, är, att man borde kunna göra några inskränkningar i
kostnaderna för bindning af den svenska literaturen, särskildt den
allt jemt växande tidningsliteraturen, som ju är mycket skrymmande
och derför äfven dyrbar att binda. Jag tror nog, att
vid universitetsbiblioteken en sådan inskränkning skulle kunna
göras i skyldigheten att inbinda och bevara dylik literatur i
hela dess omfång, men deremot kan jag icke inse, huru kongl
biblioteket skulle kunna undgå att bevara hela tidningsliteraturen
och äfven binda det mesta deraf för att rädda det från undergång.
På ett ställe i Sverige måste i alla fall hela denna literatur bevaras.
; ty det finnes ingen landsortstidning så obetydlig, att den
icke i något fall kan hafva intresse för forskaren. Derför bör det
åtminstone här i Stockholm finnas en fullständig uppsättning af
tidningsliteraturen.

N:o 23.

Lördagen den 80 Mars, f. m.

På grund af hvad jag nu anfört, finner jag för min del vis- Angående
serligen utskottets skäl giltiga till eu viss grad och till en viss
gräns, men icke till den grad, att de kunna motivera en så be- anslag

tydlig nedsättning i anslagen till böckers inköp och bindning för till böckers
det kongl. biblioteket och Upsala universitets bibliotek, som är inköp och
ifrågasatt, eller från respektive 15,000 och 12,000 kronor till 9,000 bindning.
kronor för hvardera biblioteket. Äfven om nämnda förhållanden '' or s''
skulle kunna motivera någon ringa nedsättning i de anslag, som
blifvit begärda, tycker jag ändå, att det vore Riksdagen värdigast
och vackrast att lemna dessa anslag utan någon afkortning för
att derigenom sätta dessa vigtiga kulturanstalter i stånd att till
fullo verka för sitt vigtiga ändamål, hvilket är af den betydelse,
att det sträcker sina verkningar till de afiägsnaste delarne af samhället
lika väl som till centralpunkterna för den vetenskapliga
odlingen.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Häruti instämde herrar von Krusenstjerna, Höjer och Berg.

Vidare yttrades ej. Utskottet hemställan bifölls.

Punkten 2. Angående

höjning af

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte, med gillande anslaget till
af hvad i statsrådsprotokollet öfver eklesiastikärenden den 14 janu- domkapitlens
ari 1895 hemstälts rörande konsistorieamanuenserna, extra biträ- e‘cP^zt™ner
den och vaktbetjening vid domkapitlen samt skrifmaterialier och
expenser för dessa myndigheter äfvensom ersättning för semestervikariat,
godkänna föreslagen aflöningsstat för konsistorienotarierna
samt hvad som ifrågasatts rörande deras pensionsrätt, så ock medgifva,
att för bestridande af kostnader härför det i riksstaten under
åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens expeditioner»
uppförda anslag måtte förhöjas med 69,409 kronor, eller till 94,409
kronor, samt att det nu under titel »indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag, ersättningar» under nyssnämnda anslagsrubrik
upptagna anslag måtte från riksstaten uteslutas.

Utskottet hemstälde emellertid:

att hvad Kong!. Maj:t under anslagsrubriken »domkapitlens
expeditioner» föreslagit icke måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts

af herrar G. Sparre, friherre F. W. von Otter, I. Wijk, A. G.

L. Pilling, I. Kerfsteclt, N. Fosser, F. E. Pettersson, II. It. Törnehladh,
grefve F. Wachtmeister, T. Nyström och C. V S. Lybeck,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

»att Kongl. Maj:ts framställning må af Riksdagen på det sätt
bifallas, att Riksdagen

l:o) med gillande af hvad enligt statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 14 januari 1895 blifvit hemstäldt rörande

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående konsistorieamanuenserna, extra biträden, vaktbetjening samt skrifhöjning
eif materialier och. expenser äfvensom ersättning för semestervikariat,
domkapitlens godkänner den föreslagna aflöningsstaten för konsistorienotarierna
expeditioner under förbehåll, att med löneregleringens inträdande upphör rättigm.
m. heten till fullmagtslösen och annan expeditionslösen, uppbördspro(Forts.
) center och provisioner, sammanskott af kyrkor och församlingar
samt presterskap, kollektör, äfvensom aflöningsbidrag från domkapitlens
expeditionskassor; dock med det undantag, att följande
sportler komma att till konsistorienotarierna fortfarande utgå,
nemligen:

a) lösen för sådana expeditioner, som part eller annan på
egen begäran erhåller eller eljest icke författningsenligt är pligtig
lösa;

b) arfvode för förvaltning och redovisning af presterskapet
enskildt tillhöriga fonder och kassor samt af sådana fonder, som
på grund af enskildes förordnande blifvit stälda under konsistoriernas
förvaltning, för såvidt sådant arfvode af presterskapet blifvit
medgifvet eller de enskildes förordnanden derför icke lägga hinder
i vägen; samt

c) tills vidare och intill dess annorlunda varder förordnadt
arfvode för utdelning af från allmänna barnhuset i Stockholm utgående
fosterlöner till underhåll af barn utom barnhuset;

2:o) medgifver, att beträffande pension vid afskedstagandet för
konsistorienotarierna må gälla hvad som i allmänhet är eller
varder stadgadt för de statens embets- och tjensteman, hvilkas
aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar;

3:o) fastställer följande grunder för den nya löneregleringen:

att konsistorienotarie skall vara underkastad den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid förändrad
organisation af domkapitlen eller eljest kan varda föreskrifven; att

med konsistorienotariebefattning, förutom vid Stockholms
stads konsistorium, icke må förenas annan tjenst å rikets eller
Riksdagens eller kommunens stat, ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande
af tjenstgöringen å konsistorieexpeditionen;

att de med befattningen förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest
varit från tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten förrättat
;

att konsistorienotarie, som af sjukdom hindras att förrätta sin
tjenst, eger uppbära hela lönen, hvaremot sådan tjensteman, som
undfår ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, kan förpligtas att under ledigheten utöfver
sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för
tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att, der förhöjning af lönen efter viss tids innehafvande af
konsistorienotarie tjensten anses böra medgifvas, sådan förhöjning
icke må inträda, med mindre innehafvaren under mer än fyra

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

femtedelar af denna tid sjelf bestridt sin eller på grund af förordnande,
annan statens tjenst, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid, han åtnjutit semester, med iakttagande att den
högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det,hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd;
börande löntagaren dervid tillgodoräknas den tid, som före den
nya statens utfärdande förflutit från hans antagande eller för den,
som jemlikt kongl. brefvet den 26 juni 1891 förordnats, från den
tid förordnandet meddelades; samt

att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan ske, åtnjutas af konsistorienotarie under högst en
månad årligen; äfvensom

4:o) medgifver, att för bestridande af kostnaderna härför det i
riksstaten under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens
expeditioner» uppförda anslag må förhöjas med 69,409 kronor
eller till 94,409 kronor, samt att det nu under titel »indelning och
dermed jemförlig anvisning på förslag, ersättningar» under nyssnämnda
anslagsrubrik upptagna anslag må från riksstaten uteslutas;»
samt

af herr IT. P. P. Tamm, som yrkat:

»att Riksdagen, med afslag å hvad i statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 14 januari 1895 blifvit ifrågasatt rörande
pensionsrätt för konsistorienotarierna, må med gillande af hvad i
samma protokoll hemstälts rörande konsistorieamanuenserna, extra
biträden och vaktbetjening vid domkapitlen samt skrifmaterialier
och expenser för dessa myndigheter äfvensom ersättning för semestervikariat,
godkänna föreslagen aflöningsstat för konsistorienotarierna
och medgifva, att för bestridande af kostnader härför det
i riksstaten under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens
expeditioner» uppförda anslag må förhöjas med 69,409 kronor
eller till 94,409 kronor, samt att det nu under titel »indelning
och dermed jemförlig anvisning, på förslag, ersättningar» under
nyssnämnda anslagsrubrik upptagna anslag må från riksstaten uteslutas,
allt under vilkor, att, på sätt i statsrådsprotokollet omförmäles,
provisionerna å presterskapets enke- och pupillkassas medel
komma att ingå till statsverket».

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam,
som yttrade: Då den föreliggande frågan är af stor betydelse, och

då samtlige utskottsledamöter från denna kammare haft en annan
uppfattning af densamma än Kongl. Maj:t, anhåller jag, att något
omständligare få anföra de skäl, som föranledt Kongl. Maj:t att
framlägga denna proposition i det skick, i hvilket den nu framkommit.

Utskottet börjar med att medgifva, att de nuvarande aflöninnsförhållandena
för domkapitlens tjenstemän äro olämpliga och otidsenliga,
och att eu reglering af dessa förhållanden derför måste

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.

(Forts.)

N:o 23. 12 Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående anses synnerligen önskvärd. Ja, jag tror, att ingen som tagit
höjning af kännedom om statskontorets omfattande och noggranna utredning
domkapitlens ^rå"an och. om Kongl. Maj:ts på detta utlåtande i hufvudsak
expeditioner byggda proposition, kan annat än till fullo instämma i detta utm.
m. skottets medgifvande. De nuvarande konsistorietjenstemännen afkorta.
) lönas till mycket ringa del med statsmedel. Den vida större delen
af deras aflöning utgår i form af sportler och i små bidrag, från
olika håll sammanplockade under en lång följd af år — i bästa
fall i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande -—
utan att någon plan eller ledande tanke der kan spåras annat än
möjligen den, att man tager, der det för tillfället finnes, för att
lägga, der det fattas. Bestämmelserna rörande dessa aflöningsförmåner
äro dessutom till form och beskaffenhet så gammalmodiga,
att vi icke på något annat håll kunna återfinna ett dylikt sätt att
aflöna statens tjensteman. Missförhållandena äro också enligt mitt
förmenande så orimliga och så stridande mot vår tids uppfattning
af det, som kan anses lämpligt, och mot de grundsatser, som gjort
sig gällande under decennier vid löneregleringar för svenska embetsverk,
att man med skäl torde kunna fråga, hvilken anledning utskottet
haft att komma till det slut det gjort, nemligen en hemställan
om afslag på Kongl. Maj:ts proposition.

Utskottet har anfört ett skäl för afslag, som visserligen icke
förefallit mig öfverraskande eller oväntadt: den på dagordningen
stående frågan om domkapitlens omorganisation. Jag har tvärtom
från första ögonblicket väntat mig detta motskäl, hvilket äfven de
första raderna i den kongl. propositionen visa. Men jag har också
der påpekat, att frågan om domkapitlens omorganisation tyvärr
synes ännu länge komma att få vänta på sin lösning, under det
att å andra sidan en lönereglering för domkapitlens tjensteman är
af den mest trängande beskaffenhet. Vid sådant förhållande har
jag oaktadt detta motskäl trott mig ändå kunna våga mig på försöket
att få en lönereglering till stånd; och jag vet, att jag från
första början sökt vidtaga sådana åtgärder och gå så till väga, att
denna lönereglering ej skulle kunna med fog sägas lägga något
hinder i vägen för eu kommande omorganisation af domkapitlen,
och till dess jag blir öfvertygad om motsatsen, tror jag, att jag
åtminstone relativt lyckats, och jag her nu att till stöd för denna
min åsigt få särskildt följa utskottets erinringar och mot dem göra
mina moterinringar.

Utskottet säger:

»Först efter genomförande af en sådan omorganisation, hvilken
torde kunna medföra en väsentlig förändring i stiftsstyrelsernas
verksamhetsområde, kan man för någon längre framtid beräkna
dessa styrelsers behof af tjenstebiträde samt efter göromålens art
och omfång afpassa tjenstemännens aflöningsförmåner.»

Så snart jag hade läst denna utskottets motivering, gick jag
ännu en gång tillbaka till den utförliga redogörelse för göromålen
i domkapitlen, som finnes införd i statsrådsprotokollet och uppgjorts
hufvudsakligast med ledning af senaste kyrkolagkomités utlåtande.
Jag kunde dock vid denna förnyade granskning icke upptäcka något

Lördagen den 30 Mars, f. m. 13

af betydenhet, som kunde tagas bort från domkapitlen i de ärenden,
som der voro uppräknade. Det låter väl tänka sig, att någon enstaka
art af ärenden kan blifva Överflyttad från domkapitlen till
någon annan myndighet, men då har man å andra sidan att taga
i betraktande, huru göromålen vid domkapitlen, likasom på nästan
hvartenda annat område, oaflåtligen växa, så att man icke ett ögonblick
kan tveka, att allt fortfarande i domkapitlens expeditioner
blir fullt upp att göra för en konsistorienotarie och en amanuens.
Jag kan i detta sammanhang icke annat än påminna om huru
Kongl. Maj:t förliden riksdag framlade en proposition, som afsåg
att från domkapitlen skilja deras befattning med undervisningsprof
för lärareplatser vid de allmänna läroverken. Denna Kongl. Maj:ts
hemställan afslogs, och jag tror icke, att jag misstager mig mycket,
om jag säger, att dertill äfven i sin män bidrog den omständigheten,
att den föreslagna förändringen skulle hafva medfört en
ökad kostnad för staten af 12,000 kronor årligen, ty, mina herrar,
man må mot domkapitlen göra hvilka anmärkningar som helst med
afseende å deras nuvarande beskaffenhet och sammansättning, men
ett är dock visst, och det är, att de äro en alldeles extraordinärt
billig institution och att det skall blifva svårt att få de ärenden,
som nu skötas af domkapitlen, skötta på ett så billigt sätt för statskassan,
som nu är förhållandet. Ledamöterna i domkapitlen kunna
sägas kosta staten just ingenting.

Jag tror derför, att någon mera betydande förändring i domkapitlens
verksamhetsområde hvarken under den närmaste eller
fjermare framtiden kommer att ega rum och, hvad tjenstemännen
inom dessa domkapitel beträffar, så är det, enligt hvad jag nyss
sade, fullt säkert, att de få tillräckligt att göra, och rörande arten
af deras göromål tror jag, att i afseende derå likasom i afseende å
omfånget ingen annan förändring kommer att inträffa, än att i båda
afseendena större och större kraf komma att på dem ställas. Jag
vill härvid också erinra om, att den senaste kyrkolagskomitén icke
hade något ändringsförslag att framlägga i afseende å området för
domkapitlens verksamhet, lika litet som, efter hvad jag åtminstone
för tillfället kan erinra mig, föregående kyrkolagskomitéer satt något
dylikt i fråga, utan hvad som varit föremål för öfverläggningar
och olika uppfattningar det har varit frågan om domkapitlens
sammansättning, af hvilka och huru beskaffade ledamöter domkapitlen
skulle komma att bestå. Utskottet säger vidare att det torde
vara oegentligt att, innan omförmälda embetsverks organisation
blifvit definitivt faststäld, bestämma dithörande tjenstemäns antal
och reglera deras löner.

Kär man talar om omorganisation af ett embetsverk under
vanliga förhållanden, så tänker man sig eu förändring af bestämmelserna
för hela detta embetsverks göromål och tjensteåligganden,
såväl för chefen och ledamöterna som tjenstemännen. Här är för
närvarande icke det ringaste tal om förändrade göromål eller aflöningsförmåner
för cheferna eller ledamöterna och, hvad tjenstemännen
beträffar, icke heller något tal om förändrade bestämmelser
för deras göromål, utan allt hvad som här är fråga om är tjenste -

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till»
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

N:o 23.

Angående
höjning af
• anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, i. m.

männens aflöningsförmåner. Då synes det mig, som om den sistnämnda
frågan lätt nog skulle kunna lösas oberoende af att den
stora hufvudfrågan om domkapitlens sammansättning, om ett noggrannare
åtskiljande af biskoparnes och domkapitlens åligganden
och rättigheter och dylikt ännu icke hunnit blifva bragt på det klara.

Jag vågar derför påstå, att detta enda af utskottet framhållna
skäl, nemligen att den af Kongl. Maj:t nu ifrågasatta lönereglering
skulle utgöra något hinder för domkapitlens omorganisation, icke
håller streck. Kommer en sådan omorganisation att kunna genomföras
inom den närmaste framtiden, så torde både Kongl. Maj:t och
Riksdagen af billighetsskäl vilja använda de ännu qvarvarande, fullt
tjenstduglige konsistorienotarierna såsom stiftssekreterare, hvilket
ju är den förändring af domkapitlens notarieanordning, som man
närmast har att tänka på, och som förefaller mig åtminstone önsklig,
och om hvilken jag äfven tror, att Riksdagen afgifvit ett bestämdt
uttalande. Men då blir det fråga om att de möjligen skola erhålla
något högre aflöning, dels till följd deraf att på deras kompetens
komme att ställas ännu högre fordringar och dels på grund
deraf att de skulle blifva ledamöter i den styrelse, hvarest de nu
äro blott och bart tjensteman. Skulle omorganisationen återigen
dröja, så finnes genom den bestämmelse, som Kongl. Maj:t genom
nådigt bref af den 26 juni 1891 meddelat, eu fullständig garanti
för att icke konsistorienotarierna skulle utgöra något hinder för
domkapitlens omorganisation, ty då skulle de vara endast tillförordnade.
Alla amanuenser äro redan nu och skulle fortfarande
blifva endast tillförordnade.

Jag har nu talat om de skäl, som statsutskottets pluralitet
anfört mot Kongl. Mai:ts proposition. Jag tror dock, att jag icke
misstager mig, om äfven frågans ekonomiska och finansiella sida
utöfvat ett om också tyst inflytande på det ogynsamma slut, hvartill
utskottet i denna punkt kommit, och jag vill derför äfven beröra
den sidan af saken. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle ifrågavarande
lönereglering komma att kräfva 96,300 kronor, ett betydligt
belopp, jag erkänner det, mina herrar, men vi skola taga och granska
siffran något närmare. Efter afdrag af andra befintliga tillgångar
skulle det erfordras ett belopp af 94,409 kronor af allmänna medel,
direkta statsmedel. På ordinarie stat utgå redan 25,000 kronor
utom det extra anslaget på 3,716 kronor, hvadan, såsom det står i
Kongl. Maj:ts proposition, det skulle kräfvas en ökning på ordinarie
stat af 69,409 kronor eller, om nyssnämnda extra anslag jemväl
tages i beräkning, en Ökad statsutgift af 65,693 kronor. Men jaggår
ut från det belopp, som det hela skulle kosta, nemligen 96,300
kronor. Ja, mina herrar, hvad kostar precis samma sak i närvarande
ögonblick? De, som tagit kännedom om statskontorets
utlåtande beträffande denna fråga, veta, att kostnaderna nu uppgå
till 82,000 kronor i det närmaste, till hvilket belopp, förutom åtskilliga
från domkyrkorna m. m. utgående medel, böra läggas af
statsanslaget 2,200 kronor för särskilda expeditionskostnader, d. v. s.
ungefär 84,000 kronor. Det är således icke mer än något mer än
12,000 kronor, som skiljer, och när man skall göra en lönereglering

Lördagen den 30 Mars, f. m. 15 JfSO 23.

för tretton embetsverk, så anser jag det icke vara något obilligt Angående

begärdt. Jag skall för öfrigt sedermera något närmare återkomma

till dessa beräkningar. domkapitlens

Hvilken omständighet är det då, som gör att, under det att expeditioner
staten nu kan slippa ifrån med 28,716 kronor, den skulle få lof in. m.
att träda emellan med 69,409 kronor? Jo, mina herrar, det beror (Forts.)
helt och hållet på det sätt, hvarpå den nuvarande aflöningen utgår.

Det är nemligen icke staten, som direkt betalar, utan staten betalar
sina tjensteman på en omväg. Jag vill icke gå igenom alla dessa
sätt, som nu anlitas för aflönande af domkapitlens expeditioner —
den, som vill taga reda derpå, kan erhålla fullständig kunskap
derom uti statskontorets utlåtande — men jag måste dock framhålla
arten och beskaffenheten af några utaf dessa. Det förhåller sig så,
att af 55,000 kronor, som nu ungefärligen utgå på annan väg än
med direkta statsmedel, statskontoret icke kunnat få i behåll mera
än 3,000 kronor; allt annat måste statskontoret förklara vara af
beskaffenhet att icke kunna tagas i betraktande vid en ny lönereglering.

Yi hafva då först något som heter fullmagtslösen, som jag särskilt
framhåller derför, att jag vill visa, att staten låter enskilda
personer betala aflöning åt sina tjensteman. Denna post uppgår
till 11,827 kronor och består deri, att kyrkoherdar i konsistoriel^
pastorat, alla komministrar och alla lärare vid allmänna läroverk
få för sina fullm agter betala först lika mycket som alla andra
svenska medborgare, hvilka erhålla fullmagter och derjemte 4 procent
af medellönen under de senaste fem åren för den ifrågavarande
tjenstebefattningen. Om således en komminister erhåller en plats
med 1,500 kronors aflöning, så har han att betala först den vanliga
stämpelafgiften, uppgående till 30 kronor, men derjemte, för att aflöna
konsistorienotarien, den tunga pligten att ytterligare betala
60 kronor, och så förhåller det sig med samtliga nyss nämnda
tjenstemän.

Det är väl förlåtligt, om dessa medborgare, som äro i en alldeles]
särskild undantagsställning, känna det något tryckande att
få betala dessa belopp, som äro ganska betydliga med afseende på
deras aflöningsförmåner.

Jag bär sedermera en annan dylik post, som heter provisioner,
och då bör jag först nämna om provisioner på kollektör, som uppsamlas
för välgörande ändamål inom landet. Hvad dessa beträffar,
skola konsistorienotarierna hafva 6 procent på de kollektör, som
uppsamlas inom deras egna stift, och 3 procent på de kollektör,
som de få sig tillsända från konsistorienotarierna i andra stift.

Detta, när det gäller att uppsamla kollektör till understöd för t. ex.
kyrkobyggnader eller för medellösa studerande eller för bidrag till
stiftets premie- och fattigkassa. Kan det vara skäligt, mina herrar,
att sådana medel skola, innan de komma fram till slutpunkten,
blifva afknappade på detta sätt? Saken har också mer än en gång
väckt stor förargelse, fastän, egendomligt nog, denna förargelse icke
vändt sig mot staten, som så stält och anordnat, utan mot konsistorienotarien,
som begagnat sin lagliga rätt. Den provision, som

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

jag sist talat om, är icke obetydlig. Den går upp i medeltal efter
statskontorets beräkning, omfattande åren 1883—87, till ett belopp
af 4,618 kronor.

Vidare för att aflöna konsistorienotarien, så lyses det på i en
kyrka, att bär kommer i dag kollekt att upptagas såsom bidrag till
konsistorienotariens aflöning. År det öfverensstämmande detta,
mina berrar, med vår tids uppfattning om det lämpliga och, jag
hade så när sagt, det passande? Ty det, som under en viss tid
icke innebär något opassande eller förödmjukande, det blir med
andra tiders uppfattning mycket opassande och förödmjukande.
Dessa kollektör uppgå till ett belopp af 2,648 kronor i medeltal
under ifrågavarande år. Riksdagen bar genom en skrifvelse till
Kongl. Maj:t af den 8 maj 1886 fäst uppmärksamhet på det olämpliga
i att kollektör upptagas för statsändamål eller för att bereda
statens stiftelser behöfliga inkomster; men i detta fall stå de qvar.

Vidare få stiftens presterskap och stiftens kyrkor och församlingar
sammanskjuta eller genom sina fonder lemna bidrag till
konsistorienotariernas aflöning, hvarken angenämt för den betalande
eller angenämt för den mottagande.

Jag skall icke trötta herrarne vidare med denna sak; men jag
kan säga, att jag anser, att så goda skäl framstälts för en förändring
och en snar förändring i dessa förhållanden, att jag icke
fruktar att hunna vederläggas.

Jag vill då gå öfver till en direkt jemförelse mellan statskontorets
förslag och Kongl. Maj:ts förslag. Skilnaden är mycket
obetydlig, och jag har följt statskontorets utlåtande steg för steg,
emedan jag betraktade det såsom en styrka. Det är blott i två
punkter, som jag skilt mig från statskontoret, nemligen i afseende
på användandet af provisionen för uppbörd och redovisning af de
medel, som skola ingå till presterskapets enke- och pupillkassa,
samt i afseende på amanuenserna. Jag skall dock icke taga upp
dessa båda saker till särskild behandling, förr än möjligen min åtgärd
blifvit föremål för anmärkning från något håll.

Deremot har jag att redogöra för några i sammanhang härmed
stående förändringar i statskontorets kostnadsförslag. Såsom jag
redan nämnt, uppgå de nuvarande kostnaderna för domkapitlens
expeditioner till ungefär 84,000 kronor. Statskontorets förslag slutar
på 84,500 kronor, sålunda, som herrarne kunna finna, så nära öfverensstämmande
med de nuvarande förhållandena som möjligt. Kongl.
Haj:ts förslag öfverskrider statskontorets med 11,800 kronor. Det
är ju en summa äfven det. Jag skall söka att i största korthet
motivera, hvarför denna ökning tillkommit. Statskontoret föreslår,
att provisionen å de medel, som ingå till presterskapets enke- och
pupillkassa och som i medeltal uppgått för åren 1883—87 för konsistorienotarierna
till mellan 15- och 16,000 kronor, fortfarande
skulle utgå till dem såsom eu ersättning för extra arbete. Då
emellertid denna provision, så betydlig som den är, utfaller till
den grad ojemnt, att t. ex. en och samma konsistorienotarie kan
ett år få fjorton gånger mera än han hade föregående år, så tyckes
den icke vara en lämplig post att använda till en lönereglering,

Lördagen den 30 Mars, f. in.

N:o 23.

der man företrädesvis vill hafva fasthet och jemnhet. Kongl. Makt Angående
har derför på min hemställan beslutat föreslå, att konsistorie- höjning af
notarierna skola sköta denna uppbörd för presterskapets enke- och gomkapitlens
pupillkassa såsom ett embetsåliggande utan någon särskild provi- expeditioner
sion, och att i stället provisionen skall tillfalla statsverket. Total- in. m.

beloppet af denna beräknas för den tid som återstår komma att (Forte.)

successive uppgå till 90,000 kronor. När en så stor inkomst togs
bort från det förslag, som af statskontoret framstälts, så blef naturligtvis
konsistorienotariernas aflöning betydligt reducerad. Derför
har Kongl. Maj:t höjt den af statskontoret föreslagna summan för fyra
konsistorienotarier med 500 kronor och för sex konsistorienotarier
med 300 kronor för hvarje; det gör tillsammans 3,800 kronor.

Vidare har Kongl. Maj:t höjt den af statskontoret föreslagna
aflöningen för amanuenserna med 4,000 kronor af skäl, som jag
anser vara synnerligen behjertansvärda, fastän jag för ögonblicket
och innan jag blir nödsakad dertill icke vill vidare uppehålla mig
vid dem. Det bar nemligen icke gjorts någon anmärkning från
utskottets sida deremot.

Vidare har Kongl. Maj:t på grund af vunnen erfarenhet funnit
nödigt, att ett belopp af ungefär 3,000 kronor skulle ställas till
Kongl. Maj:ts disposition för extra biträden vid dessa expeditioner,
emedan det på flere håll visat sig omöjligt för notarien och amanuensen
att kunna medhinna åliggande göromål utan hjelp af extra biträde.

Slutligen har på grund af erfarenheten anslaget till expenser
måst ökas med 1,000 kronor. Dessa fyra poster tillsammans göra
11,800 kronor.

Jag skall nu icke längre upptaga herrarnes tid. Jag kan på
grund af hvad jag anfört icke annat än på det lifligaste önska
framgång åt den löneregleringsfråga, som här föreligger till Riksdagens
afgörande. Kongl. Maj ds proposition oförändrad har icke
fått understöd af någon bland utskottets ledamöter, deremot föreligga
två reservationer, som mycket nära sluta sig till densamma;
den ena afgifven af elfva ledamöter från Första Kammaren, den
andra af en tolfte ledamot i utskottet från samma kammare. Jag
har naturligtvis icke något yrkande att framställa i denna kammare.
Jag kan blott säga, att helst skulle jag önska, att de elfva
reservanternas förslag ginge igenom, men kan ock om än med någon
motsträfvighet nöja mig med herr Tamms reservation och ber
för öfrigt att få öfverlemna frågan till kammarens benägna behandling.

Vidare anförde:

Herr Elowson: Herr talman! Utskottet framhåller i den

nu föredragna punkten af sitt utlåtande, hurusom det vore behöfligt
att vidtaga eu reglering af de löneförmåner, som tillkomma
tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner. Ehuru utskottet sålunda
erkänt behofvet af den lönereglering, som Kongl. Maj:t föreslagit,
vill likväl utskottet uppskjuta densamma, och såsom skäl
för sitt beslut härom anför utskottet, att frågan om domkapitlens

Andra Kammarens hrot. 1895. N:o 23. 2

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående omorganisation ännu står på dagordningen. För mig klingar denna
höjning af argumentering något sällsamt under 1895 års riksdag. Det synes
mig som om man i stället skulle kunna uppställa det påståendet,
expeditioner att frågan om domkapitlens omorganisation för närvarande icke
in. m. står på dagordningen. Denna fråga är mycket gammal ocli den
(Forts.) har ventilerats på mångahanda sätt. Men jag tror, att man kan
anse, att den nu har fallit. För att styrka detta mitt påstående
tillåter jag mig hänvisa till förhandlingarna vid 1893 och 1894
årenso riksdagar.

År 1893 den 10 februari aflat Kongl. Maj:t en proposition till
Riksdagen med hemställan, att Riksdagen ville antaga en ny lag
om stiftsstyrelse. Den kongl. propositionen angående den ifrågasatta
omhildningen af domkapitlen blef af lagutskottet afstyrka
Utskottets afstyrkande hemställan bifölls af Andra Kammaren utan
votering den 2 maj 1893. Första Kammaren hade visserligen efter
en mycket kort diskussion bifallit denna proposition den 29 april;
men frågan torde kanske icke hafva gått igenom ens i Första
Kammaren, om det blifvit der en mera saklig debatt äu som nu
kom till stånd. Stämningen var allmänt sådan, att förslaget skulle
falla, och någon saklig pröfning af den föreslagna lagen gjordes
icke till föremål för debatt i Första Kammaren. Alltså, detta förslag
till lag om ny stiftsstyrelse, d. v. s. frågan om domkapitlens
omorganisation, afgjordes af Riksdagen år 1893. Detta är således
ett argument för att denna fråga för närvarande är fallen.

Ytterligare bevis för den af mig uttalade menings rigtighet
är följande. Den 9 mars 1894 aflat Kongl. Maj:t till Riksdagen
en proposition om inrättande af eu kommission, inför hvilken samtliga
undervisningsprof för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
skulle afläggas. Denna proposition, som var förenad med
ett anslagsäskande, remitterades till statsutskottet. Statsutskottet
hemstälde, att den kongl. propositionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Statsutskottets afstyrkande utlåtande blef af Andra Kammaren
utan votering bifallet den 28 april sistlidet år samt af Första Kammaren
den 1 maj efter votering med 57 röster för utskottets hemställan
mot 42 röster för Kong!. Maj:ts proposition.

Således, mine herrar, tror jag mig hafva goda skäl för det påstående
jag gör mot utskottet, att frågan om domkapitlens omorganisation
för närvarande är fallen.

Nå väl, de som föra utskottets talan kunna ju säga: den frågan
kan komma upp på dagordningen igen. Ja väl, den kan det
göra, ehuru jag för min del icke tror att det är mycket sannolikt,
att densamma inom beräknelig tid kommer att å nyo uppföras på
dagordningen. Men om den det gör, vill jag fästa uppmärksamheten
på, att i detta säregna fall frågan om domkapitlens ombildning,
d. v. s. om domkapitlens sammansättning, icke har synnerligen
mycket att göra med aflöningen af de tjensteman, som äro anstälda
i expeditionerna. Domkapitlens sammansättning, kan ändras, men
de skola ju ändå alltid hafva eu expedition, och tjenstemännen
uti denna expedition skola aflöna^. Domkapitlens göromål kunna

Lördagen den 30 Mars, f. m. 19

ändras, men de kunna icke ändras i den mån, att tjensteman blifva
öfverflödiga. Dessutom ligger uti Kongl. Maj:ts framställning icke
något hinder mot en omorganisation. Ty Kongl. Maj:t framställer
uttryckligen såsom ett vilkor, att konsistorienotarierna skola vara
underkastade den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som kan varda föreskriiven. Således äfven om,
såsom naturligt är, ett visst sammanhang finnes mellan domkapitlens
verksamhet och expeditionerna, så är detta sammanhang alldeles
icke af sådan beskaffenhet, att frågan om domkapitlens
omorganisation är beroende utaf frågan om tjenstemännens lönereglering.

Man skulle nu också kunna göra sig den frågan: År en om bildning

af domkapitlen önskvärd? Svaret på denna fråga utfaller
naturligtvis olika efter den ståndpunkt, hvarpå den person befinner
sig, som tänkes skola afgifva svaret. Det kan ju för män,
som hylla en konservativ eller reaktionär åskådning, anses vara
lämpligt och ändamålsenligt att ombilda domkapitlen till hierarkiskthyråkratiska
embetsverk. Ser man på de försök, som hittills varit
gjorda att lösa denna fråga, så gå desamma merendels uti den af
mig sålunda antydda rigtningen. För hvar och en åter, som önskar
en sansad utveckling af det kyrkliga lifvet samt af skolans och
församlingens angelägenheter, synes det, som frågan om de nuvarande
domkapitlens omorganisation icke skulle vara så synnerligen
önskvärd. Ty säga hvad man vill, så finnes uti domkapitlen, såsom
de nu äro sammansatta, en god fond af mångsidig bildning,
hvilken är till gagn för det kyrkliga lifvet, för skolans angelägenheter
och för de ideella strömningarne hos stiftshefolkningen.

Det låter sällsamt, då män, som i det politiska lifvet hafva
en liberal uppfattning, instämma uti ropet om domkapitlens omorganisation.
Då jag förnimmer detta rop, synes det mig, som om
man med fog skulle till dessa män kunna ställa de bevingade orden:
»I gode herrar, I veten icke, hvad I bedjen om»

Det lär icke vara tänkbart, att domkapitlen kunna helt och
hållet upphöra under den tid, som vi med våra lagstiftningsåtgärder
afse. Domkapitlen kunna under denna tid måhända omorganiseras,
ehuru jag för min del anser det knappast troligt. Men äfven
om de komma att omorganiseras, så äro tjenstemännen vid
expeditionerna fortfarande behöfliga.

Man har vid åtskilliga tillfällen uttalat sig för den förändring
i fråga om domkapitlens sammansättning, att församlingarne skulle
hafva mera inflytande vid tillsättningen af ledamöterna. En förändring,
som måhända vore önskvärd och som skulle vara af stor
betydelse, vore, om majoriteten i statsutskottet kunde och ville arbeta
för, att församlingarne finge något inflytande vid valet af
stiftschef. Om bestämmelserna angående biskopsval ändrades derhän,
att församlingarne kunde få inflytande på valet af biskop, så
vore detta måhända en önskvärd förändring af domkapitlen. Men
denna förändring kan efter mitt förmenande icke hafva något inflytande
på den nu föreliggande frågan om reglering af de löneförmåner,
som tillkomma expeditionernas tjenstemän.

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
in. in.

(FortB.)

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

Man skulle visserligen kunna säga, att domkapitlens verksamhetsområde
kan i väsentlig mån minskas. Hvad som i detta afseende
skulle kunna inträffa, vore väl närmast, att undervisningsprofven
för lektors-, adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken förflyttades ifrån domkapitlen. Derigenom skulle
arbetsbördan för domkapitlens ledamöter i väsentlig mån lättas.
Arbetet för tjenstemännen skulle visserligen också i någon mån
lindras, men högst obetydligt, ty att konsistorienotarien affattar
protokollen öfver dessa undervisningsprof, är för honom icke synnerligen
betungande. Han bar ju dervid ingenting annat att gorå
än att till protokollet upptaga de olika ledamöternas votum, och
det kan icke sägas vara något tungt arbete.

Detta är nu en förminskning, som skulle kunna inträffa i göromålen
för domkapitlets tjensteman. Men å andra sidan finnes
det, som lierr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
påpekade, anledning till det antagande, att göromålen vid domkapitlen
komma att växa. Den naturliga utvecklingen bar det
med sig, att göromålen ökas, och den som något känner till förhållandena
i domkapitlen vet, att konsistorienotarien redan nu bar
en ingalunda lätt tjenstgöring. Vid många domkapitel är den, såsom
det ock framgår af handlingarne, för honom synnerligen tung och
ansträngande.

De positiva skäl, som kunna anföras för en reglering af lönerna
åt tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner, äro utaf
sådan beviskraft, att de näppeligen kunna motsägas, och statsutskottet
har icke heller inlåtit sig på att motsäga desamma.

Det anses vara en fordran, som bör upprätthållas, att medborgare
inom landet skola vara likstälda inför lagen. Det finnes likväl
i sammanhang med aflöningen åt domkapitlens tjensteman en
undantagsbestämmelse i lag gifven, som rubbar denna allmänna
regel. Om en svensk medborgare utnämnes till eu beställning
såsom embets- eller tjensteman och han har att lösa fullmagt för
denna, så skall det enligt gällande författningar erläggas stämpelafgift
till staten. Denna stämpelafgift erlägges ock af dem, som
få sina fullmagter från domkapitlen, men jemte denna stämpelafgift
få åtskilliga af dem, som lösa fullmagt vid domkapitlen, betala
en extra lösen till konsistorienotarien. Detta gäller om elementarlärare,
det gäller om komministrar, och det gäller vidare
om kyrkoherdar i konsistoriella gäll. Om således två kyrkoherdar
ungefär samtidigt utnämnas, den ene i ett regalt pastorat och får
sin fullmagt af Kongl. Maj:t, den andre i ett konsistoriel pastorat
och erhåller fullmagt af domkapitlet, så skola de författningsenligt
betala precis samma procent af lönen såsom stämpelafgift. Men
kyrkoherden i det konsistoriella pastoratet måste derjemte betala
extra lösen till konsistorienotarien. Redan denna olikhet synes
mig vara af så stor betydelse, att den påkallar någon åtgärd från
Riksdagens sida.

De löneförmåner, som tillflyta tjenstemännen vid domkapitlens
expeditioner, komma ifrån sådana håll, att det ej är synnerligen
önskvärd! att bibehålla dem.

Lördagen den 30 Mars, f. m. 21 Nso 23*

Det tiar redan påpekats — och herrarne torde för (ifrigt känna Angående
det från handlingarne — att dessa tjensteman till en del aflönas
genom kollektör, som upptagas i kyrkorna. Jag vill för min del ^kapitlens
erinra mig, att första gången jag hörde från predikstolen pålysas expeditioner
en kollekt till förmån för konsistorienotarien, så gjorde detta på m. in.

mig ett mycket störande intryck. Det var en långfredag. Stäm- (Forts.)

ningen var hos mig och andra i församlingen högtidlig, och då
kom denna pålysning från predikstolen, att det skulle insamlas
kollekt till förmån för konsistorienotarien.

Det finnes också någonting, som kallas provisioner af en del
medel, hvilka provisioner det icke är synnerligen önskvärdt att
bibehålla. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nämnde några. Jag her att såsom tillägg dertill få erinra om
någonting, som nyligen har förekommit. Kongl. Maj:t har medgift,
att det skulle få insamlas kollektör till förmån för Gustaf
Adolfs-föreningarna. Sådana kollektör inflyta, sedan de insamlats
till vederbörande domkapitel. Konsistorienotarierna hafva af dessa
kollektör afdragit provision, ty de hafva varit lagligen dertill berättigade.
De skulle nemligen"hafva dessa provisioner såsom bidrag
till sina löner. Jag tror icke, att det är synnerligen lämpligt att
bibehålla dylika aflöningsförmåner.

Statskontoret, som har yttrat sig angående detta ärende, har
afgifvit ett synnerligen förtjenstfullt utlåtande. Det är likväl i
en fråga, som" jag för min del finner mig vara af motsatt uppfattning
med statskontoret. Jag påpekar det endast — det kanske
icke ens blir föremål för debatt i Riksdagen — det är, att statskontoret
anser, att amanuenserna vid domkapitlen skulle kunna
anställas som tillfälliga biträden. Detta är en anordning, som jag
icke anser vara synnerligen lämplig. Konsistorienotarierna skola
och böra hafva och hafva väl äfven nu semester för en månad,
och då böra amanuenserna vara anstälda på sådant sätt, att de
kunna hafva kännedom om göromålen i domkapitlen, kännedom
om arkiven och dylikt. Det är af stor betydelse för arbetet, att
man har tjensteman, som veta hvar den eller den akten finnes i
arkivet, ty annars kunna domkapitlets göromål komma att försenas
i högst betydlig mån. Vidare vill jag påpeka, att konsistorienotarierna
hafva sig anförtrodd en ganska stor penningeförvaltning,
och i detta afseende är det betryggande, om det finnes på tjensterummet
två tjensteman i stället för en. Detta är ett ganska vigtigt
skäl för att en amanuens är på förordnande anstäld och att
han icke sökes såsom ett extra biträde. Ett extra biträde som
amanuens kunde för öfrigt vara att finna i de störa städerna, men
i de relativt mindre stiftsstäderna torde det vara svårt att få en
sådan.

En fråga, som här spelar en viss rol, är den om uppbördsprovision
för den kassa, som är känd under namnet »Presterskapets
enke- och pupillkassa», och denna provision är rätt stor. Uti
handlingarne är den beräknad till ett belopp, som hädanefter kunde
komma att gä till 110,000 kronor. Kong], Makt har föreslagit, att
denna uppbördsprovision skulle indragas till statsverket, och att

H:o 23. 22 Lördagen den 30 Mara, f. m.

Angående densamma således skulle medelst stämpelafgifter uttagas från kasonsS
till sal1, ,Denna anordning finner jag ändamålsenlig, och jag anser det
domkapitlens lägligt att slägga konsistorienotarierna den befattning, som i följd
expeditioner deraf skulle uppstå.

m- m- Ser jag nu på de särskilda framställningar, som här äro gjorda,

(Forte.) så möter mig först Kongl. Maj:ts proposition. Denna finner jag
vara den mest tilltalande. Beträffande tjenstgöringen för konsistorienotarierna
finnes der den bestämmelsen, att de skulle vara underkastade
»den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i
åligganden, som kan varda föreskrifven». Detta innehåller allt, som
bör finnas stadgadt i saken, och är enligt mitt förmenande bättre
än det som uti reservationen utaf herr grefve Sparre med flere
blifvit i den punkten inskjutet, nemligen »vid förändrad organisation
af domkapitlen eller eljest.»

Denna mellanmening betyder icke mycket, och det är temligen
likgiltigt, om den står der eller icke. Den mening, som står i
Kongl. Maj:ts proposition, är emellertid till innehållet starkare
och till formen mera afrundad, hvarför jag skulle föredraga densamma.

Uti fjerde punkten skulle det i reservationen vara ett tillägg,
som möjligen från statsutskottets sida skulle vara att föredraga.
Det är frågan om att höja anslaget till domkapitlens expeditioner till
94,409 kronor. Reservanterna hafva inflickat orden »med 69,409
kronor eller». Uti Kongl. Maj:ts proposition framhållos förut, att
den förhöjning, hvarom fråga är, utgör den nämnda siffran, och
att slutsiffran, hvartill man skulle komma, verkligen är den, som
är upptagen, nemligen 94,409 kronor.

Jemför man dessa olika förslag med hvarandra, så kan jag
icke finna annat, än att det är rigtigast att hålla sig till den af
Kongl. Maj:t afgifna propositionen, och jag anser mig derför, herr
talman, böra yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition och utslag
å utskottets hemställan.

Såsom sammanfattning af hvad jag haft äran anföra tillåter
jag mig upprepa, att jag som skäl för mitt yrkande har andragit
mot utskottet, att frågan om domkapitlens omorganisation icke för
närvarande står på dagordningen, att, om den kommer på dagordningen,
regleringen af tjenstemännens löner icke lägger något hinder
i vägen för densamma, och för det tredje att det knappast
från liberalt håll torde vara önskvärdt, att en omorganisation af
domkapitlen företages under den närmaste tiden.

Herr Ryding instämde häruti.

Herr Petri: Det var icke utan en viss förvåning, som jag
läste statsutskottets betänkande och deraf erfor, att majoriteten i
utskottet hade helt och hållet afstyrkt den kongl. propositionen i
ifrågavarande hänseende, hvilken dock tyckes vara så väl befogad
och så af omständigheterna påkallad, som möjligt är.

Om man blott vill taga hänsyn till det nuvarande aflöniugssättet
för konsistorietjenstemännen, så vill jag endast påminna om

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. Hide
rubriker, hvarunder deras inkomster hänföras. De äro nemligen Angående^
expeditionslösen, provisioner, kollekter, bidrag från stiftets prester- an3slag"t tiu
skap, aflöningsbidrag från kyrkor och diverse inkomster till o be- ciomjcapitlens
tydligt belopp. Tjenstemännen hafva således knappast eu enda expeditioner
fast inkomst. De hafva ofantligt svårt att reglera sin ekonomi, m. m.

då de icke det ena året veta, huru mycket de ett annat år kunna tFort8->

hafva att påräkna. «..

Beträffande expeditionslösen, så är detta förhållande åt en föregående
talare vidrördt. Det är dervid påpekadt, att förnämsta inkomsten
häraf utgår af fullmagter och således drabbar de mindre
bemedlade ecklesiastike tjenstemännen, då deremot de ecklesiastike
tjensteman, som få de bästa befattningarna, äro befriade från denna

expeditionslösen. , , e

Hvad beträffar provisioner, så spelas der den största rolen åt
de provisioner, som ingå af de lediga tjensteåren af de ecklesiastika
befattningar, hvaraf inkomsten ingår till presterskapets enkeoch
pupillkassa. Dessa provisioner spela för närvarande en stor
rol i konsistorienotariernas inkomster. Men dessa inkomster äio
ju öfvergående; man kan icke veta, huru många år de. fortfara.

‘Sedan alla här ofvan åberopade befattningar ett år vant lediga,
försvinner helt och hållet denna inkomst, och derigenom skulle
det blifva en sådan förminskning i notariernas aflöning, att de
svårligen skulle kunna existera.

Hvad beträffar kollekterna och de öfriga inkomsttitlarne, så
är derom förut taladt, och jag behöfver derför icke vidröra dem.

Men jag kan icke underlåta att anmärka, att man icke får undra
på om konsistorietjenstemännen anse, att deras dagliga bröd,. som
erhålles på detta siitt och som till stor del får betalas af mindre
bemedlade ecklesiastike tjensteman, skall för dem kännas ganska

bittert. ,

Om man nu frågar: »hafva då konsistorienotarierna och tjenstemännen
vid domkapitlens expeditioner i öfrigt verkligen så
mycket att göra, så att man bör vara betänkt på att reglera deras
löner», så vill jag derpå svara, att bland dem, som känna till
dessa förhållanden, knappast finnes mer än en mening om att
konsistorienotarietjenst är en af de mest ansträngande befattningar.
Konsistorienotarien får arbeta från årets början till dess slut hvar -enda arbetsdag och har icke någon lagstadgad tjenstledighet, som
de fleste öfriga tjensteman hafva. De hafva verkligen så mycket
att göra, att de få fullt göra skäl för de inkomster, som de kunna
tillerkännas. Denna nu föreslagna reglering innebär för öfrigt icke
eu tillökning i deras löuer, det blir i många fall snarare en förminskning,
men den medför den obeskrifliga fördelen, att de veta
hvad de hafva och icke behöfva lida af den tryckande känslan,
att de få sin lön från andra tjenstemannaklasser, som hafva svårt
att afstå något af sina knappa inkomster.

Äfven i ekonomiskt afseende synes det, som om det icke
skulle åtminstone för närvarande vara någon synnerlig förlust för
statsverket, om.denna reglering genomföres, då ju här är upplyst,
att, när provisionerna af dessa ecklesiastika befattningar indragas

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, f. m.

i stället för att gå till konsistorierna, statsverket
erhåller tull ersättning för den tillökning i utgifterna, som nu är
ifrågasatt.

Utom de göromål, som tillkomma konsistorienotarierna och
om hvilka förut är taladt, vill jag äfven påpeka det stora ansvar
som de hafva genom förvaltningen af de kassor, som de hafva
under sm vård, kassor, som i vissa stift uppgå till öfver % million
kronor. Detta är ett ansvar, som fordrar sina män och som ytterligare
bidrager till vigten af dessa tjenster.

Statsutskottet bär som skäl emot anfört, att »det måste forell
:|.a. °08®n''8''^ att, innan omförmälda embetsverks organisation
bmvit definitivt faststäld, bestämma dithörande tjenstemäns antal
och reglera deras löner». Detta skäl är redan vederlagdt af föregående
talare, och säkert torde vara att det är tvifvelaktigt, om
och när en sådan reglering, som här antydes, kan komma till
ltån<}’ °.ch äfven .om 4en kommer till stånd, sä är ju genom de
föreskrifter, som äro gjorda, före bygd t, att en lönereglering nu
skall kunna utgöra hinder för eu sådan omorganisation.

k>å för öfrigt allt ar yttradt, som jag ytterligare skulle vilja
a sagd!, skall jag icke uppehålla kammaren längre, utan ber
endast att, då Kongl. Maj:ts proposition, hvartill jag helst önskat

filt! „>l™ Lov utsigt ,ltt gå igenom) få yrpa afsla å

bifall, sannolikt iclce har
utskottets hemställan och
flere afgifna reservationen.

bifall till den af

grefve

Sparre med

Herr Restadius: Då debatten nu är så långt framskriden, så
ar det för mig eu bjudande pligt att åt min framställning förläna
all den korthet, som är möjlig.

Med de under de senaste årtiondena verkstälda löneregleringarne
har afsigten varit den att åt vederbörande embets- och tjensteman
bereda en årlig, till siffran bestämd inkomst i stället för de
ovissa sådana, som från flera håll dem tillflutit. Denna lyckliga
reform sträckte sig emellertid icke till de tjensteman, som äro ans
tålda vid de ecklesiastika konsistorierna, utan stå de i afseende
på löneförhållanden fortfarande på fullständig medeltidsgrund.
r ii Pi.Koagk Maj:ts sakrika framställning i ämnet har på ett
fullständigt sätt blifvit framhållet alla de särskilda grunder, från
hvilka inkomsterna till konsistorienotarierna och amanuenserna sig
härleda, och det har vidare af föregående talare blifvit framhållet
huru olämpliga de äro. I korthet vill jag endast nämna, att jag
fullständigt ansluter mig till dem, som anse, att de inkomster, som
tillföras dessa ecklesiastike tjensteman af expeditionslösen, träffas
åt samma anmärkningar, som man framstält mot expeditionslösen
i andra fall, de anmärknmgarne nemligen, att dessa inkomster äro
synnerligen vexlande och flyta mvcket ojemnt till. De äro också
mera, de aro orättvisa och obilliga, orättvisa i det af herr Elorvson
påvisade afseendet, att af tvenne för öfrigt likstälda kyrkoherdar
kommer den ene att få betala icke allenast den stämpelafgift, som
åligger hvarenda embets- och tjensteman, som erhåller fullmakt
utan äfven derutöfver en afgift af 4 proc., beräknad efter medel -

Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 23.

inkomsten under de 5 sista åren. Att de skola betala denna sär- Angående
skilda afgift i olikhet med alla andra embets- och tjensteman, är höjning af
naturligtvis i hög grad orättvist. Det är också obilligt, i tv att domkapitlens
denna afgift träftar personer, som i allmänhet åtminstone hafva expeditioner
sådana löneförmåner, att de icke väl tåla vid en sådan ytterligare m. m.
beskattning. (Forts.)

De andra inkomstkällorna äro hufvudsakligen provisioner, kollektör
och sammanskott från innehafvarne af presterliga befattningar
inom de olika stiften m. m. Jag vill blott mot dem samfäldt rigta
den anmärkning, att det icke väl måtte ligga i statens intresse eller
vara med statens anseende väl öfverensstämmande, att den låter
sina embetsman tigga i hop hvad som för deras nödtorft erfordras.
Jag skulle vilja hemställa — om detta skulle tillämpas på
ett annat område af tjensteverksamhet, t. ex. domarekallet, som
ligger mig närmast — om det vore rim och reson uti, att en domare
skulle gå omkring och genom kollektör i de olika församlingarne i
sin domsaga hopsamla en del af hvad som för hans nödtorft erfordras,
eller att han vände sig till nämndemännen med en ödmjuk
anhållan, att de och andra af menige män och allmoge ville lemna
några bidrag, för att domaren skulle vara i tillfälle att med något
så när ekonomiskt oberoende verka för det kall, som honom blifvit
förelagdt.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida dessa tjensteman i trängre
mening kunna anses tillhöra den klass, som egentligen kallas statstjenstemän.
Deras uppgift är att syssla med sådana angelägenheter,
som röra kyrkan, de allmänna läroverken och folkskolan, sålunda
någTa af de vigtigaste faktorerna i samhällslifvet. Det kan väl
icke förnekas, att det är en verklig statsuppgift, som de skola
genomföra, och är det en statsuppgift, så äro de också statstjenare.

Och äro de statstjenare, så böra de också sättas i något så när lika
förhållanden med öfriga statstjenare.

Men icke nog dermed, att de icke stå i sådant förhållande,
som svarar mot andra statens tjenstemäns, staten har gått ända
derhän, att den icke försett konsistorienotarierna med tillräckliga
medel för att utgöra eller bestrida de allra nödvändigaste utgifterna.

Deraf har följt, att konsistorienotarierna måste antingen ur egen
kassa förskjuta eller från andra under deras förvaltning stående
kassor taga hvad som för bestridande af dessa utgifter är nödvändigt.
Så har äfven vid många tillfällen tillgått, så att domkapitlen
måst gå till Kongl. Maj:t och begära att få dessa sina
förskott ersatta, och sedan kammarrätten granskat dessa räkningar
och funnit de gjorda utbetalningarne vara oundgängligen nödvändiga,
hafva medel af Kongl. Maj:t utanordnats till dessa utgifters bestridande.

Är det staten värdigt att med dessa tjensteman så förfara, att
de icke ens hafva statsmedel att tillgå för bestridande af nödiga
utgifter för statens räkning, utan måste taga medel från andra håll?

Mig synes svaret på denna fråga kunna blott på ett sätt besvaras.

Jag vill äfven beröra en annan fråga. Aro de nu af Kongl.

Maj:t föroslagna löneförmånerna för konsistorienotarierna sådana,

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.

(Forts.)

26 Lördagen den SO Mars, f. m.

att de kunna anses rätt afpassade efter arten och omfånget af de
åligganden, som tillkomma dessa ecklesiastike tjensteman? Till
grund för bedömande af denna fråga vill jag nu endast åberopa
hvad som förekommer i Kongl. Maj:ts proposition om att antalet
handlagda mål vid hvardera af de särskilda domkapitlen utgjort i
medeltal mellan 1,000 och 2,000 stycken årligen. Men derjemte
vill jag framhålla den omständigheten, att desse tjensteman omhänderhafva
en betydlig medelsförvaltning''. I detta hänseende tilllåter
jag mig påpeka, att inom vissa domkapitel bestiga sig de
fonder, som konsistorienotarien har att förvalta, till 400,OÖÖ kronor,
samt att de årliga medelsutbetalningarna vid vissa domkapitel uppgått
ända till 620,000 kronor. Under sådana förhållanden och med
särskild hänsyn till omfånget och beskaffenheten af de dessa tjensteman
åliggande arbeten, kan jag icke finna annat, än att de aflöningsförmåner,
som Kongl. Maj:t här föreslagit, äro synnerligen väl lämpade
efter dessa åligganden och konsistorienotarierna tillkommande
tjenstepligt.

Flere af de föregående talarne hafva sysselsatt sig med att
bemöta statsutskottets motivering. Jag vill också säga, att det en
och annan gång förefallit mig som om statsutskottet i saknad af
eller i trångmål för giltiga skäl velat iakttaga ett förfaringssätt,
som i någon mån påminner om hvad en ryktbar författarinna på
kokkonstens område säger: man tager, der man så hafva kan! Jag
vill också i utskottets minne återkalla, hurusom i Kongl. Maj ds
proposition omtalas, att omorganisationen af domkapitlen är en mycket
gammal fråga. Den framstäldes första gången år 1828, väcktes
derefter på tal af de kyrkolagskomitéer, som sedermera blifvit tillsatta;
och uppstodo, då", på sätt en föregående talare omnämnt, frågan
om organisation och delvis omreglering af domkapitlen åren
1893 och 1894 förekom i Riksdagen, så skiljaktiga meningar, att det
icke synes möjligt att snart få en lösning af denna fråga. Skulle
detta likväl kunna inträffa om ett eller annat tiotal år, står dock
enligt min åsigt frågan om domkapitlens omorganisation icke i något
oskiljaktigt samband med frågan om reglering af konsistorienotariernas
löneförmåner, tv desse tjensteman skola väl fortfarande
finnas till, hvilken form man än väljer för denna omorganisation.

Den summa, som nu af Kongl. Maj:t begäres, synes mig nu
icke vara större än omständigheterna kräfva. Jag vill också fästa
kammarens uppmärksamhet på, att det begärda anslagsbeloppet i
någon mån komma att motvägas af det till omkring 90,000 kronor
beräknade provisionsbelopp, som nu tillfaller konsistorienotarierna
för redovisningen till presterskapets enke- och pupillkassa, men
som enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle tillfalla statsverket, om
lönefrågan nu löses i den angifna rigtningen. Men då Kongl. Majrts
förslag möjligen går något längre än eu och annan af denna kammares
ledamöter kan finna sig hugad att gå, hav jag velat ansluta
mig till den af herr H. Tamm från Första Kammaren afgifna reservation
med några smärre ändringar, afseende att gifva hans förslagen
ännu mera koncis form. Jag tillåter mig sålunda, herr talman,
att på grund af hvad jag nu anfört hemställa, att Riksdagen, med

Lördagen den 30 Mara. f. in.

N:o 23.

afslag å Kongl. Maj:ts framställning om pensionsrätt för konsistorie- Angående
notarierna, må, med godkännande af hvad Kongl. Maj:t föreslagit <*f

såväl i afseende å lönestat för desse tjensteman under derför i öf- domkapitlens
vigt uppstäda vilkor, som ock beträffande arfvoden åt amanuenser, expeditioner
extra biträden och vaktbetjente vid domkapitlen samt skrifmateria- ro. ro.
lier och expenser för dessa myndigheter äfvensom ersättning för (Aorta.)
semestervikariat, i enlighet med Kongl. Mai:ts framställning höja
det under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik > domkapitlens expeditioner»
uppförda anslag med 69,409 kronor eller till 94,409 kronor
samt besluta, »att det nu under titel »indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag, ersättningar» under nyssnämnda anslagsrubrik
upptagna anslag må från riksstaten uteslutas, allt under vilkor,
att provisionerna å presterskapets enke- och pupillkassas medel
komma att ingå till statsverket.»

Jag tillåter mig nämna, att enligt mig tillhandakommet meddelande
Första Kammaren utan votering beslutat i öfverensstämmelse
med det af mig nu framstälda yrkandet.

Med herr Restadius förenade sig herrar Wellander, Svartling,

Alsterlund, Carlsson, Odhner och Eklundh från Lund.

Herr Jonsson i Hof: Bland de inkast, som man gjort mot

statsutskottets uppfattning af denna sak samt skälen för dess afstyrkande
af Kongl. Maj ds förslag, är det i synnerhet ett som i hög
grad förvånat mig. Det är nemligen det, att de af utskottets ledamöter,
som i det hela taget ha en liberal uppfattning, dock icke
kunnat bifalla Kongl. Majds proposition i ämnet. Detta yttrande
torde knappast kunna fattas på annat sätt. än att den talare, som
yttrade detta, ansåg, att sjelfva kännetecknet på liberalism just vore
ätt vara liberal i fråga om beviljande af anslag, ty någon annan
innebörd af hans yttrande kan jag åtminstone omöjligen finna.

Hafva herrarne verkligen denna uppfattning af den sanna liberalismen,
eller att den består i att bevilja anslag så fort framställningar
derom göras, då har den nämnde talaren rätt i sin åsigt;
men så hafva vi icke uppfattat saken, utan vi hafva ansett, att
man bör i hvarje fall noga pröfva, om det anslag som begäres är
välbetänkt samt af oafvisligt behof påkalladt, äfvensom huruvida
det icke ställer sig ur andra synpunkter ogynsamt eller hindrande
i vägen för något annat, hvarmed det begärda anslaget står i samband.

De talare, som här uppträdt för vare sig Kongl. Majds proposition
eller reservanternas förslag, hafva, den ene efter den andre, noggrant
räknat upp alla de oegentligheter, som vidlåda det nuvarande
sättet för konsistorienotariernas aflönande. Jag kan icke inse, att
det varit nödigt, att så många talare lägga an på denna sida af
saken, när till och med utskottets majoritet icke gjort någon invändning
mot detta afiöningssätts olämplighet. Då kan det väl
icke vara något skäl att upptaga tiden med vederläggande af en
sak, som ingen bestridt; det kan i sådant fall vara nog, om en
eller två talare räkna upp alla dessa egondomlighetor. Här är ju

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.

(Forts.)

icke frågan om, att icke detta aflöningssätt är egendomligt eller,
som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet uttryckte
sig, gammalmodigt, ty derom finnas enligt mitt förmenande inga
delade meningar; utan här gäller det om man skall gå till väga
på ett sådant enastående och abnormt sätt, att man först reglerar
lönerna för en tjenstemannacorps och sedan i en framtid möjligen bestämmer,
att dess åligganden och verksamhet skall blifva helt annan
än den för närvarande är. Man har nu velat påstå, att det är något
enastående det här gäller, tv konsistorierna bestå af icke-aflönade
ledamöter samt endast en aflönad tjensteman, hvilken handlägger
expeditionsgöromålen, äfvensom att denne tjensteman är oberoende
af hvilken organisation af domkapitlen man än i framtiden vidtager.
Jag skulle mot detta påstående endast vilja framställa en
enkel fråga: är det meningen, att med denna omreglering af domkapitlen
konsistorienotariernas åliggande skall blifva alldeles detsamma
som det nu är, eller syftar icke regleringen eventuel! på,
att konsistorienotarierna äfven skulle blifva ledamöter af domkapitlet
och få en röst vid åtgörande! af de frågor, som der handläggas?
Såvidt jag kunnat se, finnes i statsverkspropositionen icke
ett ord om, huru man tänkt sig saken i detta fall ordnad. Man
sväfva!'' alltså i fullkomlig ovisshet om, huruvida det af Kongl.
Maj:t föreslagna aflöningsbeloppet anses lämpligt, för den händelse
att konsistorienotarierna blefve ledamöter af domkapitlet, eller om
de bibehållas vid den verksamhet, de för närvarande hafva. Jag
tycker att endast detta är en omständighet, som de herrar, hvilka
önska bifall till Kongl. Maj:ts förslag, icke borde underkänna all
betydelse.

Jag har redan medgifvit, att det nuvarande aflöningssättet för
konsistorienotarierna är gammalmodigt och olämpligt, men äfven
detta kan ju hafva sin särskilda förklaring. Domkapitlen och konsistorienotarierna
hafva väl ursprungligen varit vårdare af angelägenheter,
som icke mycket beröra församlingarnes eller folkets
intressen, utan de hafva hufvudsakligen varit till för presterskapets
skull. Detta har nog också varit anledningen till att aflöningssättet
för konsistorienotarierna blifvit sådant, som det nu är. Domkapitlen
hafva ansetts såsom fackinstitutioner för vederbörande presterskap
mera än för folket i öfrig!.

Man må säga, att under senare tider har ju i viss mån en
ändring dervidlag inträffat så till vida, att först och främst hafva
folkskolorna tillkommit, som i vissa fall hafva beröring med domkapitlen,
och sedermera har man gjort en ändring i lagen om presterliga
befordringar, som gått i något bättre rigtning än förut var
förhållandet. Men speciel? beträffande denna sistnämnda omständighet
tror jag, att man skulle kunna säga, att i hufvudsak förhållandet
fortfarande är, att den handläggning, som åligger domkapitlen
i fråga om tillsättning af presterliga tjenster, såsom upprättande
af förslag etc., är en verksamhet, mera gående ut på att
befordra presterskapets rätt och bästa än att befrämja församlingarnes
intresse att få bästa möjliga prester uppsatta på förslaget.
Ur den synpunkten kan det äfven sägas, att det aflöningssätt, som

Lördagen den 30 Mars, f. m. 20 NJO 23,

tillämpas på konsistorienotarierna, nemligen så, att presten sjelf Angående
skall bidraga till desses aflöning, har ett visst fog för sig. Härtill
torde komma, att sannolikt detta onus för presterskapet vid löne- nkapitlens
regleringarne på sin tid tagits i betraktande, hvarigenom lönerna expeditioner
i förhållande dertill höjts. Man måste nemligen tänka sig, att de m. m.
löneregleringsnämnder, som då reglerade presterskapets löner, ej (Forte.)
saknade kännedom om dessa utgifter och ej heller underlåtit att
taga någon hänsyn till dem. Således, om man äfven erkänner, att
aflöningssättet är olämpligt, och att det är önskvärdt, att ändring
dervidlag sker, äro dock icke dessa skäl ensamt för sig så afgörande,
att man derför bör vara färdig att antaga det förslag, som
nu har förelagts Riksdagen.

Utskottet har vågat påstå, att frågan om domkapitlens organisation
står på dagordningen; och mot det påståendet invände en
talare, att så icke skulle vara förhållandet, derför att denna fråga
föll vid 1893 års riksdag. Ja, skall den omständigheten, att en
fråga vid en eller två föregående riksdagar fallit, vara afgörande
för huruvida denna fråga står på dagordningen eller ej, lär väl
ingen annan fråga stå på dagordningen, än de, som af Riksdagen
hlifvit bifallna, och då kan man säga detsamma om alla frågor, som
vid ett enda tillfälle ej vunnit Riksdagens godkännande.^

Nej, mine herrar, denna fråga står nog på dagordningen, och
måste stå der, tills den får en tillfredsställande lösning. Ty huru
stort det motstånd än må vara, som ställer sig i vägen för en mer
folklig organisation af domkapitlen än det år 1893 föreliggande
förslaget innebar, så är dock denna fråga af den beskaffenhet, att
den enligt mitt förmenande med sådan kraft skall arbeta sig fram
steg för steg, att den förr eller senare måste blifva löst.

Det är ej nog med att, såsom herr Elowson anmärkte, man
kommer till rätta med den föreliggande frågan på det sättet, att
lekmannaelementet i församlingarne skulle få ett ord med i laget
vid tillsättande af biskop. Detta är ej nog, ehuru det skulle vara
en bidragande omständighet för att man skall komma till rätt
resultat. Men det är af lika, om icke större vigt, att lekmannaelementet
får mer att säga i fråga om domkapitlens sammansättning
och i fråga om deras befogenhet, än hvad som vid 1893 års
riksdag af Kongl. Maj:t föreslogs.

Man kan visserligen säga, att för närvarande — när lektorer
och skollärare för öfrigt äro medlemmar af domkapitlet — det icke
saknas lekmannaelement i domkapitlen, men dessas organisation
är dock i det hela så pass bristfällig, och bestämmelserna i fråga
om kyrkliga ärenden så pass knapphändiga, att man dermed ej
kan vara tillfredsstäld. Bästa beviset derför äro de många försök,
som gjorts att få mer utförliga bestämmelser till stånd rörande
domkapitlens verksamhet, i fråga om deras organisation m. in.

Men nu säger man, att denna fråga är en fristående fråga för
sig, så att, om man reglerar lönerna för dessa notarier, detta icke
på minsta sätt skulle hindra genomförandet af en förbättrad organisation
af domkapitlen. Men, mine herrar, jag undrar i sjelfva
verket, om någon af eder, som hylla denna åsigt, kan Säga, att ett

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.

(Forts.)

30 Lördagen den 30 Mars, f. m.

bifall till denna lönereglering ej har inflytande på möjligheten att
sedan lå till stånd en omorganisation af domkapitlen, för så vidt
nemligen herrarne icke önska, att denna omorganisation skall bli
mer byråkratisk än den för närvarande är. Är det sistnämnda
herrarnes mening, så gifver jag herrarne rätt i att ett bifall till
detta löneregleringsförslag icke alls lägger hinder i vägen för en
sådan organisation af domkapitlen, utan tvärt om skall i hög grad
befordra densamma. Men jag frågar: är det verkligen lämpligt,
att Andra Kammaren med öppna ögon skall slå in på denna väg,
hvarigenom man underlättar utsigten att få en byråkratisk organisation
till stånd, men i hög grad försvårar möjligheten att åstadkomma
en organisation af domkapitlen i folklig riktning? Denna
synpunkt är enligt mitt förmenande helt och hållet afgörande för,
huruvida kammaren bör ställa sig på utskottsmajoritetens sida eller
på den andra sidan.

Jag skall be att få anställa en liten jemförelse mellan den nu
föreliggande frågan och en annan fråga, hvilken jemförelse kanske
skall i någon mån klarera innebörden af den förstnämnda frågan.
De fleste af kammarens ledamöter — åtminstone alla, som ha haft
säte i kammaren under de senaste 6 ä 8 åren — minnas väl, huru
många gånger frågan om lönereglering för elementarlärarne varit
ä bane inom Riksdagen, och huru varmt flere talare yttrat sig
för behofvet af denna reglering. De torde äfven minnas, att
knappast någon har helt och hållet velat bestrida, att det icke
funnits skäl att genomföra en sådan lönereglering, men att trots
detta Andra Kammaren oupphörligt med största fasthet stält sig
på den ståndpunkten, att ingen lönereglering bör genomföras förrän
i samband med ändrad organisation af skolorna, och detta på det
goda skälet, att •— om kammaren släppte ifrån sig löneregleringstrumfen
— skulle det kompakta motståndet, som reser sig mot
den läsordning, som denna kammare vill genomföra, aldrig kunna
brytas. Tycka herrarne icke, att dessa båda saker — frågan om
läroverkens organisation och lönereglering för lärarne, och den nu
af mig berörda frågan om domkapitlens organisation och löneregleringen
för notarierna — i hög grad ha syskontycke med hvarandra?
Jag är för min del öfvertygad om att — derest detta löneregleringsförslag
blir af Riksdagen bifallet — vi få taga farväl af
en folklig omorganisation af domkapitlen; och de af herrarne, som
tycka, att detta skulle vara något eftersträfvansvärdt, må gerna
yrka bifall till förslaget, och det torde i så fall bli framtidens sak
att afgöra, hvem som har rätt i sin uppfattning af denna fråga.

När nu utskottets majoritet har ansett dessa omständigheter
vara af afgörande betydelse för förslaget, är det naturligt, att utskottet
icke brytt sig om att gifva sig in på detaljerna af det föreliggande
förslaget. Det skulle ur viss synpunkt äfven vara onödigt
att beröra dessa detaljer för den, som i frågan har samma uppfattning
som jag; men när man å andra sidan sökt göra gällande, att
de ökade utgifter, som genom förslagets antagande skulle ådragas
statsverket, icke skulle vara af någon afsevärd betydelse, kan det
måhända vara skäl att äfven från vår sida söka något komplettera

Lördagen den 30 Mars, f. m. 31

dessa beräkningar. Tv man har från motsatt sida alldeles förbisett
den inverkan, som först och främst ålderstilläggen och sedermera
pensionerna skulle hafva för statsverkets utgifter; man har ensamt
hållit sig vid den siffra, som föreligger i den kongl. propositionen,
men som sagdt icke tagit hänsyn till dessa siffror. Den summa,
som direkt skulle bli en ökad utgift genom förslagets antagande,
är ungefär 69,000 kr. Men om man utgår från den uppfattningen,
att t. ex. af ålderstilläggen 2 3 i genomsnitt blefve årsutgifter, skulle
detta höja summan med 4,333 kronor. Antager man åter, att pensionsbeloppet
i genomsnitt för år skulle bli 1 ;> af hvad det högst skulle
kunna utgöra, så blefve det en summa af 16,667 kronor: således en
sammanlagd ökning öfver den siffra, som föreligger i den kongl.
propositionen, af 21,000 kronor. När man således söker att förringa
den ekonomiska innebörden af förslaget, har man förbisett hvad
som hänger samman med de synliga siffrorna och ej tagit alla de
blifvande utgifterna i betraktande.

Det har, herr talman, erkänts, att lönesättet för dessa notarier är
olämpligt, och att det kunde vara önskvärdt, att man så snart som
möjligt blefve satt i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt skaffa
denna fråga ur verlden. Men när detta enligt min mening ej kan ske
på sätt, som här föreslagits — att nemligen ensamt för sig reglera lönerna
för notarierna — undrar jag ändå, om icke en hvar, som väger
skäl mot skäl, bör medgifva, att ett uppskof med denna lönereglering
på 2, 3, 4 eller 5 år i sjelfva verket icke skulle medföra synnerligen
stor olägenhet. Det torde ej kunna nekas, att det för
samhället sjelft är bäst, att denna fråga för tillfället får hvila, tills
den kan afgöras i samband med de andra frågor, som böra. samtidigt
lösas. Hafva de personer, som måste bidraga till notariernas
aflöning, hittills kunnat komma ut med att lemna dessa provisioner
i skilda former — t. ex. i form af stämpel, expeditionslösen m. m.

.— så äro väl ej nu tidsomständigheterna för dem svårare än hvad
de voro förut, så att man ur den synpunkten — utan all hänsyn
till sambandet med de öfriga frågorna — måste lösa den nu föreliggande.
Tvärt om måste man erkänna, att alla dessa herrar nu
arbeta under något gynsammare förhållanden än förut, om jag
nemligen går tillbaka ett tiotal af år eller mer. Det skulle väl
då, när alla förnödenheter stodo högt i pris -— lifsmedel, hyra och
allt annat — varit ofantligt mycket större skäl att söka befordra
frågan ur verlden än för närvarande. Och från samma synpunkt
sedt måste man medgifva, att — om ock eu och annan af dessa
konsistorienotarier kan anses hafva något lägre inkomster än önskligt
är — dessa tjensteman dock torde under nuvarande tidsomständigheter
mycket lätt kunna vänta några år på denna sin lönereglering.

Huru jag än ser saken, må jag bekänna, att jag omöjligen kan
finna det vara välbetänkt af kammaren att utaf några slags känsloskäl,
i hvilken form de än må framställas, låta beveka sig att
släppa hufvudsyftet ur sigte och lemna bifall till vare sig Kongl.
Ma|:ts proposition eller den förstakammar-ledamotens reservation,

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
in. in.
(Forts.)

X:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående som ju icke skilja sig i annat afseende, än att pensionsrätten skulle

till enligt det S6nare förslaSet- falla bort.
domkapitlens ^)et borde kanhända äfven beröras en annan detalj, innan jag
expeditioner slutar. Såsom berrarne hafva sett, har statskontoret föreslagit ett
m. ra. belopp i rundt tal af 16,300 kronor för biträden på expeditionerna,

(Forts.) under det att Kongl. Maj.t har ansett 19,600 kronor behöfva an vändas

för amanuenser inom domkapitlen. Nu föreslås det bland
vilkoren för dessa tjensters tillsättande, såsom vanligt, att tjenstemännen
icke få åtaga sig annan befattning vare sig å rikets, Riksdagens
eller kommunens stat och icke heller annan tjenstebefattning,
för så vidt denna ej anses hinderlig för tjenstens fullgörande.
Det är ett vanligt vilkor, som alltid har flutit in vid löneregleringarne,
och ur den synpunkten synes det icke vara något att säga
om det. Men jag vill återföra i herrarnes minne, huruledes det
finnes afgifven en motion, som ännu icke behandlats inom statsutskottet,
och hvilken med slående styrka, enligt min mening,
visar behofvet af ändring i detta stycke, derför att exempel framställas
i skilda former, huru trots dessa bestämmelser tjensteman
hafva en mängd tjenstebefattningar i annan rigtning, än i löneregleringarne
afsetts, hvilka bisysslor ovilkorligen i hög grad återverka
på den ordinarie tjenstgöring, som de hafva att fullgöra.
Huru tro nu herrarne att det skulle komma att gå, om detta förslag
blefve bifallet med dessa vilkor? Hvem skall afgöra, om andra främ”
mande uppdrag anses hinderliga för tjensten? Är det några sådana
myndigheter eller personer, som i större grad än de vederbörande,
som förut haft att pröfva dessa saker, här vid lag skola blifva bestämmande?
Och kan man då icke tänka sig, att, om dessa notariers
tjenstgöring kommer att erhålla den vanliga formen af 3 å 4 timmar,
behofvet af biträde för dem blir något helt annat, än om
man, innan löneregleringen blir klar, har en sådan bestämmelse,
att tjenstgöringen blir, låt oss säga, 6 ä 8 timmar. Allt detta blir
lemnadt i vida fältet, såvida man nu bifaller detta förslag. Men
det kan sannolikt vara utsigt för att man skall få denna fråga behörigen
utredd, om man väntar med bifall till detta förslag intill
dess först utskottet och sedermera Riksdagen varit i tillfälle att

Eröfva, hvad som lämpligen bör bestämmas i fråga om dessa vilor.
Den omständigheten, äfven den, har således, om också icke
stor, dock någon betydelse i frågan här.

Jag skulle vilja sluta med att varmt lägga kammarens ledamöter
på hjertat att icke här låta känsloströmningar taga bort sitt
kalla, lugna, beräknande förstånd, när frågan skall afgöras.

För min del anhåller jag naturligtvis om bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Ollas A. Ericsson, Truedsson,
Norman, Jansson i Saxhyttan, Olsson i Sörnäs, Bromée, Norberg,
Eriksson i Qväcklingen, Ola Bosson Olsson, Halm, Sälting, Hammarström
och Anderson i Hasselbol.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mine herrar! Efter den
uttömmande utredning af denna fråga och särskildt af de nuvarande

.Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 23.

olägenheterna med det nu gällande allöningssättet, hvilken kommit Angående
frågan till del ifrån statsrådsbänken, har det icke kunnat falla höjning af
mig in att vilja komma med ett upprepande af dessa saker, äfven
om jag icke hade velat ställa mig till efterrättelse den lilla för- expeditioner
maning, som af den siste talaren i det hänseendet meddelades. Jag m. m.

hade derför velat inskränka mig till att uttala mina lifligaste sym- (Forts.)

patier för föreliggande förslag.

Den siste talaren har emellertid framstält åtskilliga skäl för
afslag, hvilka icke kunna lemnas alldeles oberörda. Han talade
om huru ovisst det syntes vara, hvilken ställning den nye konsistorienotarien
skulle intaga, i händelse konsistorierna skulle blifva
ombildade, huruvida han skulle blifva ledamot eller icke-ledamot
af domkapitlet. Jag har litet svårt att förstå, hvad det har med
denna fråga att göra. Tv vare sig han blir ledamot eller ickeledamot,
behöfver han väl lefva och ha någon lön att lefva af.

Sedermera har såsom det förnämsta skälet för afslag framhållits
ett mycket farligt spöke, som aldrig undgår att göra intryck
på denna kammare, ordet: »byråkrati». Man är mycket rädd, att,
om man bifaller denna lönereglering, man skall dermed, när en
gång domkapitlen blifva ombildade, få dem mera byråkratiska än
nu, i stället för att man vill hafva dem mera folkliga. -— Jag har
mycket svårt att förstå äfven det skälet. Tv vare sig att domkapitlen
äro byråkratiska eller folkliga, måste de väl alltid hafva
tjensteman.

Vidare framhölls en jemförelse med läroverken, hvilken skulle
vara rigtigt öfverbevisande i frågan. Men den jemförelsen haltade
ganska betydligt. Tv vid läroverksfrågan — de, som der äro intresserade,
äro väl framför allt lärarne sjelfve. Här återigen gäller
det icke ledamöterna af domkapitlen, utan det gäller domkapitlenas
tjensteman. Jag kan derför icke heller i detta fall förstå, att det
skall kunna hafva särskild inverkan på domkapitlens ombildning,
huruvida Riksdagen nu fastställer denna lönereglering för tjenstemännen
eller icke.

För att nu framtvinga denna domkapitlens ombildning, vill man
använda ett medel, som synes mig vara föga värdigt, nemligen att
sätta tumskrufvar på de temligen klent aflönade komministrarne,
kyrkoherdarne och elementarlärarne. Det är dessa, som skola lida,
till dess Riksdagen får domkapitlen ombildade i det syfte den vill
hafva. Jag hemställer till kammaren, om detta är värdigt.

Slutligen gjordes ett försök att skrämma oss med motionen om
lagstadgad arbetstid för tjenstemännen. Jag tycker, att så länge
den der motionen ännu icke är behandlad, behöfva vi icke taga
hänsyn till den i en så vigtig fråga som denna.

Jag tror för öfrigt, att om några tjensteman få arbeta sin normala
tjenstetid, så är det domkapitlens, att döma efter den redogörelse,
som lemnas angående i dem förekommande ärenden.

Till slut vädjade den siste talaren till kammaren, att den icke
måtte låta känslan råda, utan visa sig kall och lugn. Jag skall i
stället be att få uppmana kammaren att visa sig rättvis.

Andra Kammartns Prof. 18U5. N:o 2.''t.

>'':o 28.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
in. m.

(Forts.)

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall till den reservation,
som afgifvits af ledamöterna från Första Kammaren.

Herr Hazén: Blott några få ord!

Enär denna fråga både skriftligen och muntligen vunnit så
allsidig och grundlig utredning, enär vidare lösningen af denna
fråga icke, så vidt lag kan inse, verkar störande eller ingripande i
den af oss alla önskade omorganisationen af domkapitlet, utan fastmer
kan anses vara främjande för densamma, enär vidare jag håller
före, att det är olämpligt att använda denna fråga såsom en fråga
i det syfte, som synes mig ligga bakom, nemligen att den skall
vara ett framtida magtmedel, då det gäller denna omorganisation,
utan man i de bränningar man här har att gå igenom bör anlita
ett säkrare roder än detta, nemligen klar insigt, ädel afsigt och
rena motiv, åtföljda af ja och nej, vidare enär i denna fråga ligger,
såsom det blifvit erkändt från alla håll, så mycket af tidsenlighet,
billighet, rättvisa och framåtskridande, att, för så vidt dessa stormagter
nu skola hafva öppen väg, det icke kan blifva tvifvel underkastadt,
hvad ställning man bör intaga till frågans lösning, enär,
säger jag, så är, skall jag helt enkelt göra mig kall, såsom nu
blifvit tillrådt, mot de känsloströmnin°;ar, herr Olof Jonsson i
Hof sökte framkalla, och helt enkelt yrka afslag å utskottets och
hemställa om bifall till herr Restadius’ förslag.

Herr v. Friesen: Herr talman! Det kan väl tyckas, att det
är djerft af mig att uppträda gent emot representanten för Karlstad
och bestrida hvad han sagt angående de nuvarande domkapitlens
förträfflighet; ty såsom sjelf ledamot af domkapitel bör han kunna
bättre bedöma "den frågan än jag. Men jag vill dock framhålla —
och detta icke såsom klander mot honom, utan såsom allmän regel
— att medlemmar af en institution oftast äro de siste, som inse
behofvet af institutionens reformerande.

Jag vill sålunda anföra, att det många gånger bestämdt framhållits,
att t. ex. domkapitlen i Upsala och Lund, som styra de två,
som jag tror, största stiften, åtminstone i många hänseenden största
stiften — att dessa hafva en organisation, som svårligen ur någon
synpunkt kan försvaras. Det har vidare och med styrka framhållits,
att domkapitlen, så som de nu äro sammansatta, icke äro
lämpade för att styra de allmänna läroverken. Särskildt har det
ofta starkt betonats, att det är en oegentlighet, att lektorerna vid
ett af stiftets högre läroverk skola bilda styrelse för bland annat
sina kamrateT vid andra högre läroverk i samma stift. Det är
dessa bestämda anmärkningar mot domkapitlens nuvarande sammansättning,
som genast fallit mig in. Jag skulle kunna uppräkna
flera, men vill icke dermed upptaga tiden. Jag har blott velat
erinra, att det är en allmänt erkänd sak, att domkapitlen verkligen
behöfva reformeras.

Ku är frågan den, huruvida den lönereglering, som här är
föreslagen, kommer att lägga något hinder i vägen för denna reform.
Jag kan gifva såväl herr statsrådet och chefen för ecklesia -

Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 23.

stikdepartementet som många andra talare rätt deruti, att icke
behöfver löneregleringen utgöra något hinder för en ombildning af
domkapitlen; men lika fullt är det min öfvertygelse, att den blir
ett afgörande hinder för domkapitlens reformerande.

Jag vill också i detta sammanhang framhålla, att det äfven
ur en annan synpunkt icke vore välbetänkt att nu slå fast en lönereglering
för konsistorienotarierna, såsom här blifvit föreslaget. Det
kan nemligen hända, att om reformen af domkapitlen komme att
gå t. ex. i den rigtning, som angifves af redan framstälda förslag,
nemligen så, att konsistorienotarien förvandlades till en stiftssekreterare,
som skulle blifva medlem af domkapitlet —, det kan hända,
säger jag, att, om reformen komme att gå i den rigtningen, åtminstone
Andra Kammaren skulle anse, att konsistorienotarien borde
åtaga sig äfven denna befattning för den lön, som nu föreslås.
Men om man nu beviljar honom denna lön, torde det vara temligen
klart, att, om han sedermera blir stiftssekreterare och medlem i den
styrelse, der han förut endast varit tjensteman, det kommer att
framställas anspråk — hvilka genomdrifvas — derpå, att han skall
erhålla ökad lön. Det är tydligt, att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet sjelf har denna uppfattning, enär de löneförmåner,
han nu föreslagit för konsistorienotarie, som ju icke är
medlem af domkapitlet, äro lägre än de löneförmåner, som han år
1893 ifrågasatte för stiftssekreterare, då förutsättningen var, att
denna skulle vara medlem af styrelsen.

Nu kan det invändas — man har så många medel, med hvilka
man vill locka kammaren att gå in på detta förslag — att den
saken har kammaren i sin hand, när det en gång gäller. Af Kongl.
Maj:t är nemligen föreslaget ett vilkor, att konsistorienotarien skall
vara underkastad den förändring i tjenstgöringen, som kan varda
föreskrifven, och genom det beslut, man afser att få till stånd, är
detta vilkor ytterligare stärkt — jag vet dock icke rätt, hvilket
förslag man nu har för afsigt att drifva; men åtminstone var det
meningen med grefve Sparres med fleres reservation att få detta vilkor
ytterligare stärkt, så att konsistorienotarie jemväl skall vara
underkastad den ändring i tjenstgöringen, som kan blifva en följd
af domkapitlens omorganisation. Jag vet icke, om detta tillägg
står qvar i herr Tamms förslag. Här äro verkligen så många förslag
framstälda, att det icke är möjligt att hålla reda på dem, och
man vill till och med, att kammaren nu skall taga ett förslag,
som man hör för första gången uppläsas, och som derjemte är ganska
inveckladt och .svårt att till dess räckvidd bedöma. Hvad som
menas med ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition eller till utskottets
hemställan eller till någondera af reservationerna, är fullt
tydligt. Dessa hafva kammarens ledamöter varit i tillfälle att läsa.
Men hvad herr Restadius’ förslag innebär, kan jag åtminstone för
tillfället icke bedöma. Jag vet sålunda för tillfället icke, om det
ingår äfven i herr Restadius’ förslag, att konsistorienotarie skall vara
underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som af en omorganisation kan blifva en följd. Men
huru vilkoren än må lyda, innebär det alldeles icke någon trygghet

Angående
höjning af
anslaget Ull
domkapitlens
expeditioner
m. in.
(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående för att mall icke kommer att framställa anspråk, hvilka komma att
höjning af genomdrifvas, på att löneförhöjningen skall komma konsistoriecmslaget
n0(-arien till godo, om han en gång blir stiftssekreterare och medexpedUioner
lem stiftsstyrelsen. Jag vill i detta hänseende erinra kammaren
m. m. derom, att precis samma vilkor, som med afseende härå finnes
(Forts.) intaget i grefve Sparres m. fl. reservation, precis samma vilkor
återfinnes t. ox. uti lönestaten för landtbruksstyrelsen. Detta
hindrade emellertid icke, att, när sekreteraren i landtbruksstyrelsen
skulle blifva medlem af samma styrelse, denna förändring omöjligen
kunde genomföras, utan att tillika löneförhöjning beviljades honom.
Ty man sade, att en omorganisation icke kan bestå deri, att sekreteraren
får en annan befattning än den han förut haft, nemligen
att han från att vara tjensteman hos styrelsen blir medlem af densamma;
detta vore icke en omorganisation.

Jag vet icke, hvad herr Rcstadius’ förslag i detta hänseende
innehåller. Om således detta förslag är det, hvartill alla de ansluta
sig, som icke vilja bifalla utskottets hemställan, kan jag icke
bedöma, om jag nu, vid talet om det förstärkta medlet att locka,
yttrat mig mot den eller icke.

Af en kamrat i statsutskottet har redan medgifvits och af åtskilliga
andra talare har med mycket slående skäl framhållits, att
det nuvarande aflöningssättet för konsistorienotarierna är synnerligen
olämpligt; men ifrån den premissen kommer man icke till
den storartade lönereglering, som Kongl. Maj:t föreslagit. Nej, från
den premissen kommer man i stället till en annan slutsats, nemligen
den, att de mycket omtalade olämpliga löneförmånerna böra
ersättas med statsmedel till ett belopp, motsvarande det, hvartill
desamma för närvarande uppgå. På den afdelning af utskottet,
som haft ärendet under behandling, har eu beräkning blifvit gjord
öfver det belopp, hvartill dessa olämpliga löneförmåner uppgå. Man
kunde räkna något olika, men den siffra, vid hvilken vi då stannade,
var 28,263 kronor 8 öre, eller i rundt tal 30,000 kronor. För
denna summa, mine herrar, kunna vi blifva qvitt den stora olägenhet,
som här af alla så starkt framhållits, nemligen att aflöningssättet
är olämpligt. Det är således icke värdt att anföra denna
olämplighet i aflöningssättet såsom ett skäl, hvarför nu hela denna
af Kongl. Maj:t begärda lönereglering skulle bifallas. Om Kongl.
Maj:t komme till Riksdagen med en framställning, att som de och
de konsistorienotarierna tillkommande löneförmånerna utgå på ett
olämpligt sätt, och som deras belopp uppgår till det och det, så
proponeras, att Riksdagen måtte aflösa, om jag så får säga, dessa
olämpliga löneförmåner med ett mot deras belopp svarande anslag,
då vore förhållandet ett annat. Det är till en sådan proposition,
som alla de motiverat bifall, hvilka snart sagdt uteslutande hållit
sig till dessa löneförmåners olämplighet, men icke till den nu föreliggande
propositionen.

Af en föregående talare har också blifvit sagdt, att man måste
unna dessa tjensteman något att lefva af. Kammaren skulle således
möjligen kunna få den föreställningen, att konsistorienotarierna
icke hafva något att lefva af eller åtminstone att de hafva mycket

Lördagen den 30 Mars, f. m. 37 NjO 23.

små inkomster. Jag ber då att ur statskontorets betänkande få Angående

erinra kammaren om hvilka löner dessa tjensteman ba, och jag

hemställer, om kammaren verkligen anser, att de icke kunna lefva gomfapitiens

på dessa löneförmåner. Konsistorienotariernas inkomster utgjorde expeditioner

i medeltal för åren 1883—1887 uti Upsala erkestift 7,280 kr. 24 öre, m. m.

i Linköpings stift —- förutom fri bostad — 6,017 kr. 12 öre, i Skara (Forts.)

stift 5,275 kr. 48 öre, i Strengnäs stift — förutom fri bostad till

angifvet värde af 500 kronor — 6,277 kr. 65 öre, i Vesterås stift

3,610 kr. 34 öre, i Vexiö stift 4,811 kr. 92 öre, i Lunds stift 4,808

kr. 29 öre jemte expeditionslösen, uppgående till 3,474 kronor 84

öre, hvarifrån dock skall dragas en summa af mellan 800 och 900

kronor, så att det återstående beloppet uppgår till omkring 7,400

kronor, vidare i Göteborgs stift 4,355 kr. 84 öre, i Kalmar stift

3 778 kr. 11 öre, i Karlstads stift 4,036 kr. 69 öre, i Hernösands

stift 4,564 kr. 71 öre och i Visby stift 2,681 kr. 49 öre. Jag frågar,

om det med afseende å konsistorienotariernas förmåga att slå sig

fram här i lifvet verkligen är något trängande behof att för dem

göra en lönereglering.

Af ett par talare har sagts, att utskottet erkänner de skäl, som
i statsrådsprotokollet blifvit åberopade för den föreslagna löneregleringen.
Detta står dock icke i full öfverensstämmelse_ med
verkliga förhållandet. Utskottet erkänner visserligen, att åtskilliga
af skälen äro befogade, men utskottet anser icke, att dessa skäl
motivera den lönereglering, som af Kongl. Maj:t är föreslagen. Det
finnes icke i utskottets betänkande uttaladt.

Man har sagt, att här icke skulle vara fråga om aflöningen för
chef och ledamöter i stiftsstyrelsen. Det är sant, om nemligen
stiftsstyrelsen är så sammansatt, som nu är fallet. Men om konsistorienotarien
kommer att förvandlas till medlem af stiftsstyrelsen,
så gäller denna lönereglering just en medlem af stiftsstyrelsen och
blifver i alla händelser utgångspunkten, då man den gången skall
bestämma, hvilken aflöning stiftssekreteraren skall åtnjuta. Man hade
då redan hunnit ett godt stycke på väg, och hade sedan det lättaste
steget qvar till att få upp lönen till den höjd man önskade.

Det har nu, och egendomligt nog just från de herrars sida,
som påstå, att den föreslagna löneregleringen icke kommer att
lägga något hinder i vägen för en ombildning af domkapitlen,
framstälts ett förslag, som väl skulle taga denna kammare, emedan
derigenom kammaren skulle få ombildningen af domkapitlen i sin
hand. Så är väl nemligen afsigten med herr Tamms reservation
och, såsom jag förmodar, äfven med herr Restadius’ yrkande. Ty
enligt dessa båda förslag skulle pensionsrätten uteslutas, och då är
väl meningen den, att kammaren skulle tänka sålunda: så angelägen
är man väl om pension åt dessa tjensteman, att en framställning derom
alltid framkommer; men då kunna vi hålla igen och säga: nej, någon
pension lemna vi icke, förr än domkapitlen blifvit reformerade.

Sålunda skulle kammaren, oaktadt de nu beviljade lönerna, hafva
qvar ett magtmedel för framtvingande af reformen. Ja, den kroken
tror jag dock icke det är skäl att nappa på; ty det är en orimlighet
att antaga eu lönestat med lön, tjenstgöringspenningar och

3f:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

liömina^af å^erstillägg, men utesluta pensionerna. Den orimligheten är så
anslaget till 1s.*°f’ Jär pensionsfrågan sedermera kommer före, blir omöj domkapitlens

.8^ ™r Riksdagen att motsätta sig framställningen om pensioneexpeditioner
ring. Detta förslag anser jag sålunda vara vida sämre än Kongl.
jk. »t. Maj:ts. Kongl. Maj:t tager åtminstone saken fullt ärligt och före(rorta.
) slår löneregleringen, som han anser den böra vara; men dessa
herrar förorda icke en lönereglering, sådan de anse den böra vara.

Den ärade representanten för Karlstad ansåg, att frågan om
konsistoriernas ombildning är fallen. Ja, antaga vi nu vare sig
Kongl. Maj:ts proposition eller grefve Sparres m. flis reservation
eller herr Tamms reservation eller herr Restadii förslag, då är
frågan om domkapitlens ombildning icke allenast fallen, utan äfven
begrafven, och vi hafva till och med fått grafvård på grafven.

Herr Nilsson i Skärbus förklarade sig instämma med herr
von Friesen.

Herr von Krusen stjern a: Jag förenar mig i det yrkande,

som herr Restadius framstält.

Jag ställer mig mycket gerna till efterrättelse hvad som nyss
uttalades af en ärad talare på gefleborgsbänken att icke upprepa
de skäl, som här blifvit anförda af en del andra talare, och jag
skall derför inskränka mig till att endast angifva, att det hufvudsakliga
skälet, hvarför jag instämmer i ett sådant yrkande som
det af herr Restadius framstälda, det vill säga om hufvudsakligt
godkännande af Kongl. Maj:ts proposition med undantag af pensionsfrågan,
har varit icke så mycket hänsyn till dessa konsistorienotarier,
utan fastmer den af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i hans anförande till statsrådsprotokollet framhållna
omständighet, att följden deraf, att man icke lemnat tillräckliga
medel till aflöning af konsistoriernas kansli, har blifvit,
att man för dessa institutioners bestånd måste uppsöka utvägar,
hvilka icke å något förvaltningsområde i vårt land hafva sin motmotsvarighet,
och som delvis icke ens öro öfverensstämmande med
statens värdighet.

Härtill vill jag endast lägga, att det af talaren på gefleborgsbänken
åberopade exemplet om det sätt, hvarpå frågan om aflöning
åt elementarlärarne blifvit behandlad, icke berör mig. Jag
har nemligen den uppfattningen, att man skall behandla hvarje
sak för sig, och jag har aldrig kunnat godkänna det tillvägagåendet
att låta vissa tjenstemän umgälla, att man icke kunnat framtvinga
en önskad läroverksreform.

Jag hemställer, som sagdt, om bifall till det af herr Restadius
framstälda yrkandet.

Herr Restadius: Jag begärde ordet allenast för att meddela

herr von Friesen den upplysningen, att så vidt jag begriper svenska
språket, står i det af mig framstälda yrkandet, att alla de vilkor,
som Kongl. Maj:t framstält, med undantag af pensioneringen, skulle
godkännas. Bland dessa faller också uppenbarligen det som finnes

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

u . j a 1 : n*n<-.,^0l,nWofo ntlafnnrlf» under nunkt 31 Angående

foreskrifven. Det är uppenbart, att om förslaget antages med detta expeditioner
vilkor, så kan vid omorganisation af domkapitlen Kongl. Magt m. m.
föreskrifva sådana förändrade vilkor i tjenstgönngen för tjenstemännen,
utan att några nya löneförmåner för dem behölva liråga Densamme

ärade talaren antydde, att herr Tamm med sin
reservation och äfven jag i min ringa mån genom mitt yrkande
skulle hafva velat ställa en krok för vederbörande. Att jag icke
har kunnat vilja göra det, bör för samme ärade talare vara uppenbart,
tv den vaksamhet, han alltid ådagalägger, gör det tydligt, att
ett dylikt försök från min sida icke skulle leda till något resultat.

Skälet hvarför jag yrkar bifall till mitt förslag är, att det är
billigare än det af Kongl. Maj:t framstälda, och att detta förslag
följaktligen kan hafva mera utsigt till framgång i denna kammare,
emedan ju här hänsyn till billigheten ofta är bestämmande.

Ja" skall be att få i korthet bemöta några af de anmärknino-ar,
som den högt ärade talaren herr Olof Jonsson framstälde.

Han började med att säga, att han fann det orimligt och olämpligt,
att de föregående talarne fyrfaldiga gånger upprepat samma
salt, nemligen invändningarne mot det nuvarande sättet för konsistorienotariernas
aflöning. Udden i denna anmärkning blef dock
nåo-ot bruten, då han i samma anförande yttrade, att han torde
sparsamhetens talan, och att han icke var liberal, åtminstone icke
då det var fråga om penningar. Detta har jag hört anföras många
gånger förut under debatterna, och då kan ju det ena få qvitta
det andra. Detta var dock icke en anmärkning, som var af synnerlig
vigt.

Hvad som denne talare mest betonade, var, att derest man
medgaf tjenstemannen den äskade aflöningen, så skulle oomkullrunkeliga
hinder läggas i vägen för den eftertraktade omorganisationen
af konsistorierna. Jag ber då att få åberopa samma moment,
som jag nyss nämnde, nemligen att tjenstemännen, derest Kongl.

Maj:ts förslag eller någon af reservationerna antages, äro skyldiga
att underkasta sig den förändrade tjenstgöring, som af en omorganisation
af domkapitlen är en gifven följd. Jag kan derför icke
förstå, att löneförmånernas beviljande skall utgöra något hinder
för uppnående af det mål, man eftertraktar.

Samme talare sade vidare, att han ansåg, att man, derest
Kongl. Maj:ts förslag nu antoges, icke skulle kunna få de ecklesiastika
domkapitlena ändrade i folklig rigtning. Han talade emellertid
icke om, hvad han menade med en omorganisation i folklig
rigtning, och han har heller icke angifvit do skäl, hvarför en sådan
enligt hans mening genom ett dylikt förslag skulle försvåras
eller omöjliggöras. Derför lemnar jag denna anmärkning helt och
hållet å sido och betraktar den som blott och bart ett löst påstående
af honom.

K:o 23.

•10

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.

(Forts.)

_ y^räde vidare, att derest Kongl. Maj:ts nu föreliggande

framställning afslås, så skulle icke värre komma att inträffa än
att frågan nu uppskötes för att om 3 k 4 år komma tillbaka.
Hvarför det icke skulle dröja längre, derför angaf lian icke något
skål. Han borde emellertid besinnat, att då denna fråga stått på
dagordningen allt sedan år 1828 och icke, som han nämnde, förevarit
blott 1893 och 1894, så är det föga sannolikt, att på så kort
tid som 3 ä 4 år en så länge omtvistad fråga skulle finna sin lösning.
särdeles som frågor på det kyrkliga området, på samma gång
menmgarne allt skarpare brytas emot hvarandra, blifva allt svårare
att lösa, synnerligast då de röra ett så grannlaga ämne.

Samme talare säde vidare, att man skulle lemna känslostämningar
å sido. Mine herrar, det är icke känslostämningar, det är
blott förståndet, det är känslan för det rättvisa, som bjuder mig
att_ yrka, att tjenstemännen i fråga skola ställas i jembredd med
öfriga tjensteman.

Jag yrkar fortfarande bifall till min framställning och har
derigenom velat gifva ett vittnesbörd om min orubbliga öfvertygelse,
att rätt skall gå före magt.

Herr Ivar Månsson: Het har under öfVerläggniugen i kam maren

uttalats den uppmaning, att man borde med lugn gå till
pröfningen af denna fråga, att man vidare icke borde upprepa
förut under debatten anförda skäl, och slutligen att man skulle
fatta sitt beslut endast med hänsyn till rättvisans fordringar.

•ii skall försöka att ställa mig alla dessa tre uppmaningar

till efterrättelse, då jag går att votera i denna sak. Och jag vill
icke minst ställa mig den sistnämnda uppmaningen till efterrättelse,
men jag tror mig i alla fall böra, som sakerna nu stå, rösta
för bifall _ till utskottets förslag. Jag kan nemligen icke se, att,
som konsistorienotarierna för närvarande äro aflönade, det går
någon nöd på dem, utan tvärtom. Jag tror, att, med de inkomster
de hafva, de äro högt eller åtminstone skäligen godt aflönade.
ber jag till, på hvad sätt dessa aflöningar tillkommit, så är en
stor del deraf ifrån presterskapet, särskildt kvrkoherdarne i de
konsistoriella gällen, och ser jag åter på, huru deras aflöning ställer
sig så kan jag för min del icke heller se, att det är någon fara
med att de få betala denna afgift. Går jag deremot något längre
och ser på, hvilka som aflöna dessa kyrkoherdar, så ställer det
sig på det viset, att det är nära nog ensamt jordbrukarne, som
få betala presterskapets aflöning. Der, mine herrar, hafva vi
eu omständighet att taga i betraktande, och jag tror, att en rättelse
dervidlag är lika nödvändig som trots någon lönereglering för
konsistorienotarierna. Jag ställer mig derför helt enkelt på den
ståndpunkten, att lika nödvändigt som det är att få en reform i
konsistoriernas organisation, lika nödvändigt är det att få en sådan
med afseende ^på presterskapets löner. Jag vill, att dessa frågor så
vidt möjligt SKola lösas i ett sammanhang och blifva så nära sammanbundna
med hvarandra som möjligt. Ty, mine herrar, här äro
verkligen reformer af nöden, der rättvisa och billighet böra få tala.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 23.

Det är hufvudsakligen på grund af dessa skäl som jag icke Angående
kan gå med på Kongl. Majds förslag. Härtill föranledes jag äfven höjning af
af hvad vi fingo lära af landtbruksstyrelsen, hvars sekreterare
Ilek särskild högre aflöning, då han gick in som ledamot, och der expedUioner
ett biträde efter sekreteraren då kom att tillsättas. På samma m. m.
sätt kan det komma att gå här, om konsistorienotarierna blefve (Forts.)
stiftssekreterare.

Af dessa skäl tror jag, att man äfven af hänsyn till rättvisans
kraf kan ställa sig på samma ståndpunkt som utskottet,
hvilket jag, herr talman, ber att få göra, i det jag kommer att
rösta för bifall till dess hemställan.

Herr Elowson: En ledamot af statsutskottet uttalade nyss

den meningen, att den reglering af löneförmåner, hvarom nu är
fråga, icke behöfver vara ett hinder för en blifvande omorganisation
af domkapitlen, men att den dock blir ett hinder. Ja, mine
herrar, man kan ju taga hvilken sak som helst och sätta den uti
ett kausalsammanhang med en annan, ehuru ett sådant icke finnes.

Min föregående argumentering gick hufvudsakligen derpå ut, att
löneregleringen för tjenstemännen inom domkapitlens expeditioner
icke behöfver stå hindrande vägen för en blifvande ombildning af
domkapitlen sjelfva. Vill man nu betrakta den förra såsom ett
framtida hinder för den senare, då ställer man sig icke, såsom en
annan utskottsledamot uttalade som sin önskan, på det lugna och
beräknande förståndets ståndpunkt, utan då flyttar man sig öfver
på en högpolitisk ståndpunkt, der man icke fäster något afseende
vid den gamle frihetskämpens sats, att man bör låta detta vara
detta. Jag tror visserligen, att man inom den politiska verlden
mången gång har begagnat den ena saken för att ställa den
hindrande i vägen för den andra. Men då har man afvikit från
den stråt, som angifves af det lugna och sansade förståndets
beräkningar och kommit in på andra vägar. Jag nekar icke till,
att det i vissa fall förekommer och äfven anses vara lämpligt, att
man på detta sätt går till väga vid de kombinationer, som erbjuda
sig i det politiska lifvet. Men jag tror likväl, att det är det
lugnaste och tillika det rigtigaste att låta, som den gamle frihetshjelten
sade, detta vara detta, och jag tror, att, om man vidtager
den reglering, som nu af alla anses vara behöflig, man ställer sig
på den sanna frihetens ståndpunkt.

Jag har velat uttala detta och på samma gång tillkännagifva,
att jag icke af hvad som yttrats under diskussionen funnit anledning
frånträda mitt förra yrkande, utan ber jag att fortfarande
få yrka bifall till Kongl. Majds proposition såsom den mest konseqventa
och rigtiga.

Herr von Friesen: Det är alldeles klart, att den ärade
representanten från Borås icke förstått mitt förra yttrande. Det
är klart, efter den upplysning han lemnat, att de anmärkningar
jag gjorde angående förstärkningen af ett af de till lönestaten

N:o 23.

Lördagen den 30 Mara, f. in.

Angående
höjning af
anslaget till
■domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

hörande vilkoren icke kunde gälla hans förslag, utan endast herr
grefve Sparres med flere vid betänkandet fogade reservation.

Samme ärade representant sade, att han framstält sitt särskilda
förslag, emedan det vore billigare än Kongl. Maj:ts. Jag frågar
honom, i hvilket afseende är det billigare? Det är billigare, hvad
utgifterna för statsverket beträffar, men det är icke billigare hvad
tjenstemännen beträffar; om det är hans mening, att det är billigt
äfven i sistnämnda hänseende, så anser jag, att han också bör gå
i spetsen och afsäga sig den pensionsrätt, han som häradshöfding
har. Jag kan icke förstå, att det är rimligt att, då man antager
ny lönereglering, icke på samma gång ordna pensionsförhållandena
för de tjensteman, som denna lönereglering omfattar.

Gent emot den siste ärade talaren vill jag säga, att det icke
är någon högpolitisk ståndpunkt jag intager. Jag vet för resten
icke, om en högpolitisk ståndpunkt nödvändigt skall vara blottad

Så lugn och sans. Han tycktes ifrågasätta detta. Men i alla hänelser
är det icke en högpolitisk ståndpunkt jag intager, utan en
ganska enkel, det krassa förståndets ståndpunkt; ty det är alldeles
klart, att, om den föreslagna löneregleringen komme till stånd, en
af de kraftigaste driffjädrarne för arbetet på ombildning af domkapitlen
i och med detsamma försvunne.

Herr Boethius: Om det vore så, att man kunde motse en

omreglering af domkapitlen inom ett par tre år, skulle jag gifva
utskottet fullkomligt rätt uti, att det vore olämpligt att nu besluta
lönereglering för en tjenstemannaklass, innan dess tjenstgöring vore
klar. Men jag måste frukta, att det kommer att dröja mycket
länge, innan denna fråga blir löst. Deremot reser sig nemligen
icke blott motsatsen mellan det presterliga intresset, om jag så må
säga, och lekmannaintresset, representerade af kyrkomötet och Riksdagen
; utan det är äfven en annan svårighet, som möter mot en
omorganisation af domkapitlen. Om nemligen domkapitlen omorganiseras
på ett för kyrkan och församlingarna ändamålsenligt sätt,
så att de blifva verkligen tidsenliga ecklesiastika styrelser, blifva
de dermed olämpliga såsom styrelser för läroverken. Herr von
Friesen har framhållit, att de i detta hänseende nu lemna mycket
öfrigt att önska, men nu äro dock läroverken på ett mycket starkt
sätt i dem representerade. Blifva de rent kyrkliga myndigheter,
kunna de naturligtvis icke passa till läroverksstyrelser. Då måste
en särskild läroverksstyrelse organiseras. Detta blir dyrt, och kostnaden
derför, fruktar jag, kommer att utgöra ett mycket stort
hinder mot en snar lösning af domkapitelsfrågan.

Under sådana förhållanden anser jag mig, då det nuvarande
tillståndet verkligen är ett oefterrättlighetstillstånd -— särskildt med
hänsyn till dessa provisioner på välgörenhetsmedleu — böra gå med

f»å en lösning, som dock är något så när dräglig, och en sådan
igger i det åt herr Restadius framstälda förslaget. Man har sagt,
att Riksdagen icke borde släppa ifrån sig det magtmedel, som
ligger i att frågan om lönereglering icke är löst. Genom bifall

Lördagen den 30 Mara, £. m. 43

till herr Restadii förslag har Riksdagen icke — åtminstone icke helt
och hållet — släppt det ifrån sig; ty frågan om pension återstår dock.

På grund åt hvad jag nu anfört her jag att få yrka bifall till
herr Restadii förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall för min del icke

söka försvara den motivering, som blifvit af statsutskottet använd.
Den har blifvit tydligt försvarad af andra ledamöter i statsutskottet.
Men jag skall bedja att få upptaga ett skäl, som flera talare anfört
för bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Senast hörde jag det
skälet af en talare på stockholmsbänken. Han ansåg det vara så
orimligt, att man icke stälde nödiga medel till domkapitlens dis Eosition,

utan konsistorienotarierna måste taga medel från annat
åll till bestridande af utgifterna. Mot detta finnes ju ett mycket
lätt korrektiv. På åttonde hufvudtiteln förekommer ett ordinarie
anslag af 25,000 kronor till domkapitlens expeditioner. Det är ju
den lättaste sak i verlden att höja det redan befintliga anslaget,
så att det räcker till. Jag kan för min del icke se, att ifrågavarande
skäl utgör den ringaste drifkraft för yrkande af bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Det nämndes af en talare på kalmarbänken, att han icke
kunde förstå, huru frågan om konsistorienotariernas löneförmåner
kunde hänga ihop med en blifvande organisation af stiftsstyrelser,
hvad för ett samband stiftsstyrelser kunde hafva med reglering af
notariernas löner nu. Jo, vill den ärade talaren se igenom 1893
års förslag till lag om stiftsstyrelser, kan han få se, att stiftssekreterarne
föreslås skola vara ledamöter af stiftsstyrelserna. Jag kan
icke förstå, att konsistorienotarierna skulle vara enligt detta förslag
skyldige att inträda i stiftsstyrelserna med den lön de hafva som
konsistorienotarier.

Detta har jag velat ytterligare anföra som skäl för bifall till
utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grill] am:
Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag skall göra några korta
erinringar med anledning af åtskilliga uppgifter och påståenden,
som blifvit gjorda under den föregående diskussionen.

Det har bland annat sagts, att Kongl. Maj:t icke gifvit tydligt
till känna i sin proposition, om det begärdes lönereglering för konsistorienotarierna
eller för stiftssekreterarne. Jag tror icke, att
anmärkningen är befogad. Men skulle för någon af herrarne i
denna kammare förhållandet ännu icke vara fullt klart, vill jag
säga, att Kongl. Maj:ts proposition afser blott och bart konsistorienotarierna.
Men jag har sagt under mitt första anförande, att, för
den händelse domkapitlen skulle omorganiseras i don ristning man
nu kan förmoda, dessa konsistorienotarier sannolikt komme att
förvandlas till stiftssekreterare, livilka skulle vara juridiskt bildade
män med juridisk erfarenhet, och derjemte ledamöter i domkapitlen,
der de nu blott äro tjensteman. Jag lade också till, att i sådant
fall naturligtvis kan ifrågasättas någon löneförhöjning, men icke

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forta.)

N:o 28.

Lördagen den 30 Mars, f. in.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. in.
(Forts.)

någon löneförmånskning. I detta afseende borde således saken vara
fullt klar. Och med hänsyn till hvad herr Ivar Månsson nu sist
tilläde, tror jag, att, om man ser på Kongl. Maj:ts proposition och
de reservationer, som slutit sig till statsutskottets utlåtande med
anledning af densamma, man skall finna, att der tillräckligt tydligt
står, att konsistorienotarierna skola finna sig i den förändrade tjenstgöring,
som kan blifva dem ålagd.

Vidare har det sagts, att domkapitlen mera äro fackinstitutioner
eller kyrkliga institutioner än statsinstitutioner. Men, mine
herrar, domkapitlen hafva dock i mera än 200 år varit domstolar
i vissa mål, och sådana lära allt vara statsinstitutioner. Dessutom
vill jag erinra, att med afseende på kyrkans särskilda ställning i vårt
land staten vill hafva mycket att bestyra med kyrkans egendom,
och att i följd deraf domkapitlen hafva af staten sig ålagd en mängd
ekonomiska och administrativa skyldigheter och åligganden beträffande
kyrkans jordegendom och annan egendom.

Det har ock talats om, att läroverksfrågan och frågan om
reglering af lärarnes löner skulle vara ett tvillingbarn med den
fråga, som nu föreligger. Saken är ju betydelselös, mine herrar,
men jag kan dock icke underlåta att säga — och jag bör ju hafva
något vitsord i frågan — att jag mig veterligt aldrig vid detta
ärendes behandling talat i sammanhang dermed om skolfrågan, än
mindre tänkt, att dessa frågor stode i samband med hvarandra.
Kanhända invänder man, att jag då varit kortsynt. Jag svarar
derpå, att det finnes menniskor, som äro så långsynta, att de icke
se rigtigt bra det, som ligger närmast för dem.

Det har talats om — dock lägger jag till, att jag icke vet,
om anmärkningen rigtats mot mig — att här skulle hafva sagts,
att det icke vore fråga om ökning i kostnaden från statsverkets
sida. Detta vill jag alldeles fritaga mig ifrån att hafva sagt. Jag
har påstått alldeles tvärtom, att det är staten, som nu får öfvertaga
en mycket betydande ökning i anslaget, derför att de nödiga medlen
förut utgått från andra håll och i sådan form, att man icke
kan sätta i fråga, att det längre skall få fortgå på samma sätt.
Jag vill i sammanhang dermed erinra en talare på stockholmsbänken,
som erkände, att 28,262 kronor skulle vara så olämpliga
att för ifrågavarande ändamål använda, att de borde gå bort och
ersättas med andra, att jag under mitt första anförande uppgå! —
och jag påstår, att det finnes goda skäl för det — att statskontoret
förklarat, att af de 55,000 kronor, som för närvarande utgå af andra
medel än statsmedel, det är blott 3,000 kronor, som af statskontoret
anses vara af den beskaffenhet, att de kunna bibehållas.

Jag vill tillägga ännu något: kan man verkligen påstå, mine
herrar, såsom samme talare på stockholmsbänken, efter hvad jag
tyckte, sade: taga vi nu och bestämma notariernas aflöning, hafva
vi dermed en utgångspunkt för bestämmandet af aflöning åt de
blifvande ledamöterna i domkapitlen? Efter mitt förmenande blir
det konsistorienotarierna, som komma att få draga den tunga expeditionsbördan,
och de behöfva derför sådan aflöning, som föreslagits.
Skulle vi tänka på aflöning åt ledamöterna i samma proportion,

Lördagen den 30 Mars, f.

vågar jag försäkra, att just i denna kammare frågan om domkapitlens
omorganisation skall möta det svåraste motståndet.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Mine herrar! jag tror,

att ingen påstått, att herr statsrådet har anstalt någon jemförelse
i det afseende han nyss nämnde, utan det var jag, som uppdrog
en jemförelse mellan de två frågorna och sade mig anse, att de
kunde vara tvillingar. Och jag tror icke den uppfattningen kan
med skäl vederläggas, att det finnes en stor frändskap mellan båda,
då det gäller att med lämpliga medel söka neutralisera det motstånd,
som å andra sidan gör sig gällande med sådan styrka. Det
tror jag nog, att herr statsrådet icke särdeles gillar den uppfattningen,
att man bör koppla ihop saker för att tilltvinga sig eftergifter
från dem, som intaga en motsatt ståndpunkt mot den, som
man sjelf har. Men åtminstone tror jag, att denna kammare hittills
med skäl häfdat, att det är den enda rigtiga politiken, då man
nu önskar lösa svåra frågor, i hvilka motståndet icke kan på annat
sätt besegras än just genom detta. Jag tror, att denna ståndpunkt
fortfarande är hållbar och kan häfdas.

N:e 23.

Angående
höjning af
anslaget till
domkapitlens
expeditioner
m. m.
(Forts.)

Herr von Fries en: Herr talman! Herr statsrådet och. chefen

för ecklesiastikdepartementet nämnde, att enligt Kongl. Maj:ts förslag
konsistorienotarierna skulle få finna sig i den förändrade tjenstgöring.
som kan blifva dem ålagd. Då vill jag fråga, om de åläggas
att blifva ledamöter af stiftsstyrelser, äro de då skyldige att blifva
det för samma aflöning, som nu blifvit af Kongl. Maj:t för dem
föreslagen? Är det så, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
härtill svarar ja, så hyser han en uppfattning alldeles
motsatt den, som herr statsrådet och chefen för civildepartementet
hyllade, när det var fråga om, att sekreteraren i landtbruksstyrelsen
skulle blifva medlem af samma styrelse, och man vet icke, hvem
som får rätt, när saken en gång kommer till afgörande, herr statsrådet
och chefen för civildepartementet eller herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade
vidare, att statskontoret har anfört, att endast tre, fyra tusen kronor
af konsistorienotarierna hittills tillkommande inkomster kunna tagas
i anspråk vid den blifvande löneregleringen. Det är mycket sant,
men åtskilliga af de hittills dem tillfallande inkomsterna komma
att stå qvar och kunna på den grund icke tagas i anspråk för
löneregleringen, hvartill kommer, att om det endast är fråga om
aflösande af olämpliga löneförmåner, ännu flera af de nuvarande
inkomsterna kunna bibehållas. Jag tror att den undersökning vi
gjorde på andra utgiftsafdelningen i närvaro af eu biskop och en
gammal domkapitelsledamot är fullkomligt lika förtjent af tilltro,
som statskontorets, i en sådan fråga som denna. Vidare ber jag
att få rätta ett missförstånd, som herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet gjorde sig skyldig till. Jag sade icke,
att, om vi nu beviljade dessa löner åt konsistorienotarierna, vi då
fått en basis att stå på, då vi skola bevilja löner åt ledamöterna i

N:o 23. 46 Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående domkapitlen, åtminstone var det icke min mening att säga så. Min
höjning af mening var den, att om vi nu beviljade dessa löner åt konsistoriedomkapitlem
?otariei?a såsom endast konsistorienotarier, få vi en basis att utgå
expeditioner ^Tan beviljandet af löner åt dessa konsistorienotarier, då de
m. m. blifva ledamöter af stiftsstyrelserna.

(Forts.)

Öfverläggningen var slutad. Derunder både yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; 3:o) bifall till
den af herr grefve Sparre m. fl. vid punkten fogade reservation;
och 4:o) bifall till det af herr Restadius under öfverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen upptog till proposition hvart
och ett af dessa, yrkanden i nu nämnd ordning; och förklarade sig
anse röstöfvervigt förefinnas för den förstnämnda propositionen.
Som votering likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
bifall till herr Restadius’ förslag, nu uppsatt, justerad och
antagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt 2 af
förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit det af herr Restadius under öfverläggningen framstälda
förslag.

Omröstningen visade 157 ja mot 41 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Angående I punkten 3, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att

höjning af en af Kongl. Maj:t gjord framställning om förhöjning med 12,000
anslaget till kronor i det till Upsala universitets bibliotek för närvarande utlhihTintelft''i
gående årsanslaget måtte på det sätt af Riksdagen bifallas, att
Upsala. detta anslag höjdes med 9,000 kronor, eller från 15,000 kronor till
24,000 kronor.

I fråga härom anförde:

Herr John Olsson: Jag skall tillåta mig att till kammarens
bepröfvande hemställa, huruvida icke en nedsättning af ifrågavarande
anslag lämpligen skulle kunna ske. Jag är visserligen den
förste att erkänna, att när det gäller anslag till kulturändamål,
bör icke Riksdagen visa sig allt för njugg. Men under nuvarande
förhållanden, då statsutgifterna synas växa oss öfver hufvudet, är
det åtminstone för mig en bjudande pligt såsom representant att

Jf:o 28.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

söka hålla något igen. Särskild! i dessa tider, då anslagen för Angående
militära ändamål växa med en oroväckande fart; och då det icke
synes vara möjligt att ens med de största anslag för militära ändamål
fylla det ginungagap, som militärerna för oss öppna, synes biblioteket i
det mig vara på tid, att man äfven i fråga om anslag, som man Upsala.

annars kunde anse behöfliga, söker något hålla igen. Om målsmän- (Forts.)

nen för vetenskapen ville understödja sparsamhetsvännerna i fråga
om de militära anslagen, skulle ju Riksdagen kunna med lättare
sinne understödja de vetenskapliga kulturändamålen; men så länge
man blott vill rusa framåt på de stegrade utgifternas bana, så länge
få vetenskapens målsmän finna sig i, att man äfven på de områden,
som de närmast representera, söker spara allt hvad sparas
kan.

Jag har funnit en osökt anledning till dessa reflexioner i den
omständigheten, att universitetsbibliotekets chef gjort sig till målsman
och apostel för den allra längst gående rustningsifvern och
har gjort det på ett sätt och i en form, som man mildast sagdt
måste förvåna sig öfver. I denna kammare har nyligen utdelats
en broschyr med titeln: »Om Norrlands fasta försvar», föredrag af''

C. Annerstedt. I denna broschyr yttrar författaren sig bland annat
på följande sätt, som åtminstone icke vittnar om någon synnerlig
hänsyn för den anslagsbeviljande myndigheten. Han yttrar:

»Det sätt, hvarpå frågan om Karlsborgs färdigställande behandlats,
väcker ej blott fosterlandsvännens bekymmer, utan och
hans harm. I andra länder, där man vet bättre och ej ryggar tillbaka
för erforderliga uppoffringar, betraktar man med medlidsamt
åtlöje det för alla utom för oss själfva obegripliga och för eu blifvande
fiende välkomna sätt, hvarpå vi vårdat oss om våra fästningsbyggnaders
bedrifvande. Den lilla, så alldeles otillräckliga
summa, som årligen anslagits att föra framåt arbetena på vår enda
landfästning Karlsborg och som gör, att dennas färdigställande
skrider framåt med snäckans ..gång, har särslcildt ådragit oss förödmjukande
uppmärksamhet. Är man känslig för sitt lands anseende,
lider man af detta ty värr förtjena åtlöje, som hörde drifva
hlodet upp på svenska hinder h

Ja, mina herrar, i sådana ordalag finner den främste representanten
för Upsala universitets bibliotek lämpligt att yttra sig
om den myndighet, af hvilken haD samtidigt begär ett förhöjdt
anslag. Hvad man än må säga om detta, icke vittnar det om någon
synnerlig respekt för Riksdagen, och för min del skulle jag
icke förvåna mig, om Riksdagen å sin sida skulle finna lämpligt
att, när det gäller den institution, denne man representerar, något
minska på det begärda anslaget.

Jag vill dessutom framhålla ytterligare ett skäl för en nedsättning,
ett skäl- som framhölls af den talare, som hade ordet först
i dag, när det var fråga om anslaget till kongl. biblioteket här i
Stockholm, herr Odhner. Han framhöll, att särskildt inbindningskostnaderna
skulle, när det gälda universitetsbiblioteket, kunna
minskas, men att detta icke vore förhållandet med kostnaderna
för inbindning vid biblioteket i Stockholm.

N:o 28.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
höjning af
unslaget til
universitets
byggnaden
Upsala.
(Forts.)

Jag tror, att under sådana förhållanden, och då ursprungligen
'' till universitetsbiblioteket i Upsala begärts ett mindre belopp än
till biblioteket här i Stockholm, det skulle vara lämpligt, att man
i nedsatte anslaget till biblioteket i Upsala till exempelvis 6,000
kronor. Det synes icke vara omöjligt att något minska det belopp,
som anslås till bestridande af bindningskostnader, då enligt uppgift
af chefen för universitetsbiblioteket årligen dertill åtgått mellan
5- och 6,000 kronor.

Samma chef för universitetsbiblioteket har tillstält Riksdagen
en broschyr: »Om otillräckligheten af Upsala universitetsbiblioteks
nuvarande anslag till bokinköp». Jag har genomläst den och funnit,
att deri bland annat anförts såsom skäl för ett ökadt anslag
»det så starkt ökade antalet af docenter och den vetenskapliga
rigtning, som studierna tagit, hvarom de talrika förträffliga afhandlingarna
vittna». Ja, mine herrar, man kan ju vara af olika tankar
med den ärade författaren om dessa afhandlingars förträfflighet.
För mig är dock det anförda intet skäl. Jag får tvärtom säga,
att jag för min del har den uppfattningen, att om en minskning i
anslaget skulle kunna åstadkomma, att den flod af docentkrior,
hvarmed vi tid efter annan uppvaktas, något hämmades, så skulle
dermed ingen olägenhet vara förenad.

Jag tror, som sagdt, att kammaren mycket väl kan utan någon
olägenhet nedsätta det ifrågavarande anslaget till 6,000 kronor.
Och jag vill såsom ett ytterligare skäl tillägga, att antagligen
redan nästa år universitetsbiblioteket i Lund kommer att begära
ökadt anslag för denna institution. Det torde väl då vara lämpligt,
att kammaren har fria händer och icke, genom att nu bevilja
ett högre anslag, binder sig till ett högre anslag äfven åt
universitetsbiblioteket i Lund.

Jag tillåter mig sålunda yrka, att anslaget till universitetsbiblioteket
i Upsala må höjas med allenast 6,000 kronor.

Herr Ljungman: Jag skall be att få inlägga en gensaga

emot den siste talarens uppfattning, att, när fråga föreligger om
beviljande af anslag till en institution, man skall neka detta af
den orsak, att den person, som är föreståndare för anstalten, är
ifrig försvarsvän, och att man skall nedsätta anslaget såsom ett
slags hämnd för att en person begagnat sin medborgerliga frihet
att uttala sig i ett ämne, som ligger medborgare i allmänhet mycket
om hjertat. År det så, att det offras för mycket för militära
ändamål, må man då, när fråga derom är före i kammaren, söka
verka för sparsamhet så långt man förmår. Men icke kan jag
finna, att det finnes något samband mellan de militära ändamålen
och Upsala universitetsbibliotek. Jag har sjelf öfvertygat mig om,
att detta är synnerligt väl skött och utvecklats i mycket hög grad
under senare tid samt är i behof af de medel, som begärts. Jag
kan endast beklaga, att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
hela den begärda summan. Jag skall emellertid inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

N:o 28.

Lördagen den SO Mars, f. m.

Häruti instämde herrar Tliestrup, Hammarskjöld, Lundell, Darin,
Svensson från Karlskrona, Odqvist, Nyström, Ahrenberg, Åkerblom,
Eklundh från Lund, Wellander, Nilsson i Kattleberg och Alsterlund.

Herr Höjer yttrade: Herr talman! Jag skall icke lalla min

högt ärade vän, representanten på upsalabänken, i embetet, när
han om en liten stund kommer att mycket kraftigare än jag, med
mycket större specialkännedom än jag, försvara anslaget till Upsala
universitets-bibliotek.

Jag har blifvit uppkallad af ett anförande, som hölls af en
representant på stockholmsbänken, från hvilken jag skall be att i
denna fråga få taga ett alldeles bestämdt afstånd. Jag hav i detta
fall den sällsynta förmånen att få instämma till en viss del i hvad
den siste talaren hade att i ämnet yttra. Jag delar herr John
Olssons tanke så till vida, att jag kan beklaga mig öfver de allt
för stora summor, som Riksdagen får lof att kasta i hvad han kallade
»försvarets ginungagap». Jag tror ock, att vi skulle kunna
inskränka oss derutinnan mera än vi i sjelfva verket göra. Men
detta är en sak. Om jag är af denna åsigt beträffande vår försvarsbudget,
kan jag deraf alldeles icke draga den slutsats, att jag
skall vara skyldig att till det allra yttersta och på det allra oresonligaste
sätt knappa in på alla andra hufvudtitlar. Jag får Öppet
bekänna, att så länge jag sitter i svenska riksdagen, skall jag,
om jag också nödgas votera ganska betydande summor till militära
ändamål, likväl icke afsäga mig rätten att votera anslag och ganska
betydande anslag för de kulturändamål, som jag anser måste tillgodoses.
Ett sådant ändamål af den allra största betydelse anser
jag statsbilioteken vara. Och jag är så långt ifrån emot den
ökning af anslaget till universitetsbiblioteket i Upsala, som statsutskottet
ifrågasatt, att jag tvärtom för min del anser, att den är
alldeles för liten. Jag tror, att det förefinnes alldeles tillräckliga
skäl för Andra Kammaren att oafkortadt bevilja det anslag, som
Kongl. Maj:t äskat.

Minst af allt kan jag instämma med herr Olsson, då han vänder
sig personligen mot bibliotekarien vid Upsala universitet.
Hans inlägg i försvarsfrågan har jag icke läst, jag vet icke hvad
det innehåller, och det är mig likgiltigt, om han har rätt eller
orätt i hvad han sagt, ty det har icke ett spår att göra med föreliggande
fråga, om han i en försvarsskrift uttalat sig på ett sätt,
som fallit åtskilliga personer mindre i smaken. Deraf bör väl icke
blifva följden, att den institution, hvars chef han är, skall blifva
lidande. Ett sådant kausalsammanhang finner jag för min del
alldeles orimligt.

Jag skall tillåta mig att öppet till kammarens protokoll yrka
bifall till utskottets hemställan, enär jag vet, att den summa utskottet
förordat är allt, som biblioteket under nuvarande förhållanden
kan få.

Med herr Höjer förenade sig herrar Svensson från Stockholm,

hindra Kammarens /''rot. ISilö. N:o 2.1. 4

Angående
höjning af
anslaget till
universitetsbiblioteket
i
Upsala.
(Forts.)

N:o 23.

Angående
höjning af
anslaget till
universitetsbiblioteket
i
Upsala.
(Förta.)

Lördagen den SO Mara, f. m.

Kardell, Johansson från Stockholm, Hammarlund, Berg, Falk och
Waldenström.

Herr Boethius: Min värderade vän herr Höijer väntade af
mig, att jag skulle meddela åtskilliga speciella uppgifter om bibliotekets
behof. Det är emellertid icke min afsigt att här lemna
några sådana, enär jag ämnar inskränka mig till att yrka bifall
till statsutskottets förslag. Dock skall jag säga några ord angående
en punkt.

Herr Olsson ansåg, att biblioteket i Upsala icke skulle vara
af så stort behof af understöd som det i Stockholm, emedan det
icke har så stor inbindningsskyldighet. Ja, det är möjligt att så
blir, men biblioteket i Upsala har i alla fall då i andra hänseenden
större skyldigheter. Stockholms bibliotek behöfver icke vara specialbibliotek
i naturvetenskap och teologi, tv det fins här ett specialbibliotek
för naturvetenskaper, och någon teologisk fakultet fins
såsom bekant icke alls i Stockholm. Upsala bibliotek måste skaffa
specialliteratur åt alla de vetenskaper, som äro representerade vid
universitetet. Detta om det.

Hvad som föranledde mig att begära ordet var, att jag ville
inlägga en protest mot den uppfattningen, att en institution skulle
straffas derför att dess ledare vågat på ett annat område begagna
sig af den yttrandefrihet, som tillkommer hvarje svensk man, och
att särskild^ straffet skulle gå ut öfver den bildningssökande ungdomen,
ty, mine herrar, det är icke så, att biblioteket är till blott
för bibliotekariens skull, hvilket herr Olsson möjligen tror.

Slutligen ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på eu
sak, och det är på denne liberala representants liberalism, hvilken
på detta sätt vill straffa den, som vågar begagna sig af sin yttrandefrihet.
Det skulle, mine herrar, blifva skönt stäldt med yttrandefriheten
i vårt land, om liberaler af den ärade representantens
skrot och korn sutte vid styret bär.

I detta yttrande instämde herrar Larsson från Upsala, Mallmin,
Odhner och Ericson i Ransta.

Herr John Olsson: Blott några ord. Jag kunde mycket väl
förutse, hvilken storm det skulle väcka, då jag tog mig friheten att
yttra mig i denna fråga, och jag skulle icke hafva begärt ordet
ännu en gång, om det icke varit för att protestera mot ett par påståenden
af dels den förste och dels den siste talaren.

Herr Ljungman, som först hade ordet, yttrade, att jag skulle
hafva velat nedsätta detta anslag såsom »en hämd» mot en person
blott derför att denne begagnat sig af sin medborgerliga frihet
att yttra sig; och den siste talaren antydde i samma rigtning, att
det skulle blifva ett skönt regemente, om, såsom han uttryckte sig,
liberaler af mitt skrot och korn skulle komma till magten, enär
vi då skulle begagna oss af magten för att förfölja dem, som
vågade använda sin yttrandefrihet.

Mine herrar, jag vågar påstå att detta är en uppenbar för -

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Jf:o 23.

vrängning af hvad jag tog mig friheten att yttra. Jag har icke
afsett att straffa någon för att han begagnat sig af sin yttrandefrihet;
utan jag har blott velat fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att en statens embetsman yttrat sig om Riksdagen på ett
sätt och i en form, som jag icke trodde att någon här i kammaren
skulle komma att försvara. Det är således icke mot att man begagnat
sig af yttrandefriheten som jag uttalat mig, utan mot att
man begagnat den på ett sätt och i ett språk, som enligt min uppfattning
icke öfverensstämmer med det passande och värdiga. Ty
så mycket kan man väl fordra af en statens embetsman, att han
för Riksdagen visar den respekt, som Riksdagen tillkommer.

Den siste talaren yttrade vidare, att det icke fans något samband
mellan militära anslag och anslag till ett bibliotek. Jag har
tagit mig friheten påpeka, att det fins ett samband mellan dessa
anslag, nemligen det som betingas af att statsutgifterna oupphörligt
växa; och då det synes oundvikligt, att de militära anslagen sluka
allt mer och mer, så kan det icke hjelpas, att de kulturella ändamålen
få stå något tillbaka, och att vi äfven på det området måste
söka spara. Jag tror icke, att någon kan förneka det logiska samband,
som lins emellan dessa båda synpunkter.

Härmed förklarades öfverläggniugen i detta ämne slutad; och
sedan propositioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de
gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 4 och 5.

♦

Biföllos.

Punkten G.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:r 55) hade
herr P. Eklund från Lund hemstält, det Riksdagen måtte besluta,
att bestämmelsen beträffande godkändt undervisningsprof såsom
vilkor för lönetursberäkning såsom lektor vid allmänt läroverk
skulle upphöra att gälla, men hemstälde utskottet, att motionen
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Eklundh från Lund: Såsom skäl för sin hemställan,
att min ifrågavarande motion icke måtte vinna Riksdagens bifall,
har statsutskottet endast anfört, att »en sådan förändring af de i

fjällande lönestater faststälda bestämmelser, som med förevarande
ramställning afses, anser sig utskottet icke böra tillstyrka på enskild
motionärs förslag och utan att någon utredning föreligger
om verkningarna af förändringens genomförande».

Om, såsom jag har all anledning antaga, den af mig föreslagna
förändringen i afseende på vilkoren för rektors lönetursberäkning

Angående
höjning af
anslaget till
universitetsbiblioteket
i
Upsala.
(Forts.)

Angående
väckt motion
i fråga om
vilkoren för
lönetursberäkning

såsom lektor
vid allmänt
läroverk.

N:o 28.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
väckt motion
i fråga om
vilkoren för
lönetursberäkning

såsom lektor
vid allmänt
läroverk.

(Forts.)

är både nödig och nyttig, torde den väl icke böra afstyrkas derför,
att den af enskild motionär blifvit påyrkad.

Jag står för öfrigt icke ensam om den åsigten, att undervisningsprof
såsom vilkor för lektors lönetursberäkning borde afskaffas.
Till bevis härpå ber jag blott att få åberopa statsutskottets till
sistlidna års Riksdag afgifna utlåtande n:o 56, deri det å sid. 7
bland annat meddelas, att flera af de myndigheter — nemligen
samtliga domkapitel äfvensom direktionerna öfver Stockholms stads
undervisningsverk och nya elementarskolan i Stockholm — hvilka
yttrat sig öfver ett då framlagdt förslag, yrkat, »att äfven lönetursberäkning
såsom lektor skulle utan undervisningsprof medgifvas
dem, som i öfrigt fullgjort hvad som i ofvannämnda kungörelse
och cirkulär — det var fråga om kongl. kungörelsen den
29 maj 1874 och cirkuläret den 1 juni 1877 — fordras för åtnjutandet
af berörda förmån, under förmenande att dessas kompetens
till lektorsbefattning genom akademiska examina, disputation och
genomgången profårskurs äfvensom genom det förhållande, att
undervisning på det högsta skolstadiet blifvit åt dem uppdragen,
vore tillräckligt styrkt».

De tvenne hufvudsakligaste skäl, hvilka anförts för bibehållande
af undervisningsprof som vilkor för lektors lönetursberäkning,
har jag å sid. 11 och 12 uti min motion angifvit och,
såsom jag vågar hoppas, äfven nöjaktigt bemött, hvadan det torde
vara onödigt att nu upprepa desamma.

Jag trodde mig äfven kunna hemta stöd för mitt påstående,
att dessa undervisningsprof vore obehöfliga, uti statsutskottets
ofvannämnda utlåtande, deri det å sid. 18 bland annat säges:
»Det har förekommit utskottet, som om på goda grunder kunde
ifrågasättas, huruvida ett verkligt behof af de förnyade lärareprofven
förefinnes. För så vidt utskottet har sig bekant, saknas i de
allra flesta andra länder dylika prof, och på andra embetsmannabanor
i vårt land kräfvas ej några förnyade prof af dem, som en
gång fullgjort vilkoren för anställning inom en viss gren af embetsverksamhet.
Då härtill kommer, att de blifvande lärarnes pedagogiska
anlag blifvit pröfvade och bedömda vid den ett år räckande
profårskursen, hvarjemte deras större eller mindre duglighet såsom
lärare vitsordas af dem, hvilka såsom deras närmaste förmän följt
deras lärareverksamhet, och då såväl i fråga om profårskursens
anordnande som beträffande rektorernas åliggande att utfärda tjenstgöringsbetyg
ändamålsenliga anordningar torde kunna vidtagas för
att bereda större säkerhet, än som för närvarande är fallet, för
dugliga lärares anställning vid läroverken, så synes häri ligga
tillräcklig grund för en väsentlig inskränkning i nu gällande skyldighet
att aflägga lärareprof.»

Nu torde man kunna invända, att de prof, som uti ofvannämnda
anförande afses, icke äro af enahanda beskaffenhet eller
ändamål som de i min motion angifna, men jag ber att i så fall
tå åberopa hvad utskottet i samma utlåtande, sid. 19, ytterligare
anför, så lydande: »Af hvad utskottet här ofvan yttrat angående
önskvärdheten af en inskränkning i skyldigheten att aflägga un -

Lördagen den 30 Mars, f. m.

ö3

N:o 23.

dervisningsprof torde framgå, att utskottet icke har något att erinra
mot förslaget, att godkändt undervisningsprof icke vidare skall
utgöra vilkor för rätt att räkna lönetur såsom adjunkt.»

På dessa skäl och utan att då begära någon vidare utredning
tillstyrkte utskottet och medgaf Riksdagen Kongl. Maj:ts framställning,
angående borttagande af bestämmelsen om godkändt undervisningsprof
såsom vilkor för läroverksadjunkternas lönetursberäkning,
och jag trodde mig för den skull kunna hoppas, att man nu
skulle vara villig taga steget fullt ut och genom bifall till min
motion bereda lektorerna vid våra läroverk samma förmån, som
genom sistlidna års Riksdags beslut kommit adjunkterna till del.

Jag har i motionen vågat påstå och vidhåller fortfarande, att
dessa undervisningsprof icke gagna vare sig den allmänna undervisningen
eller statsverket, samt att desamma icke torde kunna
tjena såsom garantier för lärareduglighet, då det väl aldrig lärer
inträffa att ett dylikt prof underkännes — men de vålla deremot
vederbörande myndigheter onödigt besvär och den profvande både
besvär och kostnader.

Det är mig svårt att förstå, hvilken utredning utskottet önskat
rörande denna fråga, om det icke möjligen ur den med förslagets
genomförande förenade kostnaden som afses.

Härom yttrar jag i motionen: »någon besparing torde deras
— nemligen mndervisningsprofvens — bibehållande icke bereda
statsverket, då numera väl ingen till lektor i öfrigt kompetent försummar
att aflägga dem genast vid början af sin tjenstgöring».

Det torde vara alldeles obehöflig! att styrka detta påstående.

Förändringens retroaktiva verkan skulle bereda en rättvis förmån
åt de till lektorer redan befordrade f. d. adjunkter, hvilka
före tillkomsten af kongl. kungörelsen den 12 september 1890 icke
haft anledning aflägga ifrågavarande undervisningsprof, men genom
dess bestämmelser härom tillfogats ekonomisk förlust.

Jag har sökt noggrant utforska dessa till lektorer befordrade
adjunkternas antal och icke kunnat finna flere än trenne, nemligen
en lektor i Kalmar, en i Karlskrona och en i Helsingborg, hvilka
skulle få tillgodoräkna sig respektive 7 år, 1 12 år och 2 år af
föregående tjenstgöring vid allmänna läroverken, om min framställning
vunne Riksdagens bifall.

Den kostnad, som åsyftade förändringen skulle medföra, är
alltså rent af eu obetydlighet.

Våra läroverksadjunkter och lektorer, på hvilka man nu för
tiden ställer mycket stora fordringar, nödgas genomgå eu dryg och
kostsam studiekurs för att utbilda sig till det ansvarsfulla och
magtpåliggande lifsarbetc, som en gång skall blifva deras uppgift,
och de komma i allmänhet, i följd af don stora konkurrensen på
lärarebanan, först såsom medelålders män till den jemförelsevis
ringa inkomst, som med en ordinarie lärarebefattning är förenad;
är det då, mine herrar, rätt och billigt att försvåra lektorernas
uppflyttning i högre lönegrad och i vissa fäll till och med beröfva
dem rättigheten att i sådant afseende få tillgodoräkna sig föregående
tjenstgöring vid läroverken V

Angående
väckt motion
i fråga om
vilkor en för
lönetursberäkning

såsom lektor
vid allmänt
läroverk.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
väckt motion
i fråga om
vilkoren för
lönetursberäkning

såsom lektor
vid allmänt
läroverk.

(Forts.)

Jag tror det icke och derför, herr grefve och talman, finner
jag mig föranlåten att yrka bifall till min ifrågavande framställning.

Herr Kar de 11: Herr talman! Man kan icke mycket undra på,
om det inom vissa lärarekretsar råder stort missnöje med den orättvisa
behandling, som under nuvarande förhållanden kommer de
yngre lektorerna till del i jemförelse med adjunkterna, nemligen
i afseende å lönetursberäkningen. Man kan väl icke neka, att det i
allmänhet är obilligt att förvägra lektorerna eu rätt, som adjunkterna
åtnjuta. Det är nemligen så, att adjunkterna få vid lönetursberäkning
tillgodoräkna sig all sin föregående tjenstgöring, vare sig
de aflagt undervisningsprof eller icke. Hvad lektorerna deremot
beträffar, få de blott räkna sig till godo sin föregående tjenstgöring
på lektorsstadiet och dertill blott en sådan, som de fullgjort efter
godkändt undervisningsprof, som blifvit af dem aflagdt. Här föreligger
således en uppenbar orättvisa, som måste afhjelpas. Anledningen
till denna olikhet är mycket svår att finna; ty undervisningsprofvet
betyder, såsom hvar man torde veta, i våra dagar så
godt som ingenting, det spelar näppeligen någon rol alls, sedan
man infört profårskurser för lärare. I främmande länder förekomma
icke några undervisningsprof; äfven denna omständighet är ett bevis
på, att undervisningsprofvet intet väsentligt betyder. Det är
fördenskull så uppenbart orimligt, att undervisningsprofvet och lönetursberäkningen
ställas i något samband med hvarandra, att det
synes mig, som om man blott behöfde påpeka detta missförhållande,
för att få det afhjelpt. Då så är, kan jag icke annat än beklaga,
att utskottet icke egnat denna vigtiga angelägenhet större uppmärksamhet,
än utskottet gjort.

Det är äfven en annan sak, som härmed står i samband, på
hvilken jag vid detta tillfälle vill fästa uppmärksamheten. Det är
frågan ony rätt för lektorer att vid lönetursberäkning få räkna sig
till godo sin föregående tjenstgöring såsom adjunkter och icke blott
såsom lektorer. Denna rätt förefaller mig alldeles naturlig. Frågan
har dryftats på många håll under senaste tiden, och det berättigade
i denna fordran har också allmänt erkänts. Om icke denna rätt
beviljas lektorerna, så är det klart, att meriterade adjunkter aldrig
skola finna det med sin fördel förenligt att söka vinna befordran
till lektorat. Skulle en äldre adjunkt blifva befordrad till en lektorsbefattning,
så skulle han få börja sin nya tjenstgöring såsom
lektor med lägre lön än han både såsom adjunkt. Det skulle äfven
kunna hända, att af två lärare, som blefve samtidigt befordrade,
den ene till lektor och den andre till adjunkt efter lika lång tjenstgöring,
adjunkten finge till en början högre löneinkomster än lektorn.

Denna fråga har, såsom sagdt, dryftats mycket. Emellertid
har man inom lärarekretsar trott sig veta, att regeringen icke ville
göra något åt saken vid denna riksdag, och derför har man på
flera håll trott att det vore ändamålsenligt att draga frågan inför
Riksdagen i form af motion. Det var också två eller tre riksdagsmän,
som medförde motioner i ämnet till denna Riksdag, men de
litade på hvarandra, och just den omständigheten, att de voro flere,

Lördagen den 30 Mars, f. m.

N:o 28.

har gjort, att någon motion i ämnet nu icke blifvit väckt. Jag
skall emellertid anhålla att få rekommendera frågan i herr statsrådets
och chefens för ecklesiastikdepartementet beniigna åtanke
till en annan gång, och jag kan försäkra, att inom lärarekretsar
råder eu allmän önskan, att denna reform måtte komma till stånd.

Jag har för öfrigt endast att yrka bifall till den af herr Eklundh
väckta motion.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Det kan

ju icke nekas, att åtskilligt, som motionären anfört till stöd för sin
motion, kan vara berättigad^ Men det kan å andra sidan bestridas,
att utskottet, förr än en noggrann utredning om de ekonomiska
följderna af en sådan ändring egt rum, hör tillstju-ka bifall till enskildes
motioner i sådana saker. Om motionärens åsigt är rigtig,
att förändringen icke skulle hafva någon inverkan i ekonomiskt
afseende, så kan man väl hoppas, att Kongl. Maj:t icke lärer underlåta
att efter verkstäld utredning förelägga Riksdagen förslag i
ämnet.

Iför öfrigt är det likgiltigt, hvilket beslut kammaren nu än
fattar i frågan; den är i alla händelser förfallen, ty Första Kammaren
har redan bifallit utskottets hemställan; och således är saken
icke mycket att tala om.

Jag skall emellertid, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till i afton klockan 7, till
hvilken tid kammarens ledamöter, medelst utfärdadt anslag, kallats
att åter sammanträda.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr P. Svensson i Brämhult under 14 dagar fr. o. m. 2 nästa april,

»	Eklundh från Lund	» 14 »	»	4	»	■»
	J. Andersson i Örstorp	14		4	»
»	Ollas A. Ericsson	» 14 >	»	1		»
»	A. Persson i Mörarp	» 14 »	»	15	»
»	C. A. Carlsson	» 12 »	»	ti	»	»
och	E. Nilsson i Kattleberg	» 14		(i	>;	».

§ 9-

Ordet begärdes af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Kammaren har i dagför
andra gången bordlagt lagutskottets betänkande n:o 20 angående

Angående
väckt motion
i fråga om
vilkoren finlönetursberäkning

såsom lektor
vid allmänt
läroverk.

(Forts.)

N:o 23.

Lördagen den 30 Mars, f. m.

Angående
väckt motion
i fråga om
vilkoren för
lönetursberäkning

såsom lektor
rid allmänt
läroverk.

(Forts.)

skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner för
krigsmagtens behof. Efter vanligt arbetssätt skulle detta ärende
förekomma till afgörande i kammaren nästa onsdag. Men det har
synts mig och åtskilliga andra, med hvilka jag talat om saken, att
tiden till nästa onsdag vore för kort för detta högst vigtiga lagförslag,
som så djupt ingriper i enskildes rättigheter, och att detta
ärende borde få hvila någon längre tid på kammarens bord, innan
det företoges till afgörande. Emellertid inträffa nu snart de sedvanliga
påskferierna; och detta gör, att om man vill undanskjuta
eller nedflytta detta ärende på föredragningslistan, måste det ske
för en betydligt längre tid än i vanligt fall brukas.

Ärendets vigt gifver mig emellertid anledning hemställa, att
kammaren måtte besluta, att detta lagutskottets utlåtande n:r 20
måtte sättas främst på föredragningslistan bland de två gånger
bordlagda ärenden, som förekomma till afgörande vid det plenum,
som infaller lördagen den 20 nästkommande april, eller första lördagen
närmast efter påskferiernas slut.

Jag ber att få meddela, att ett liknande förslag äfven kommer
att framställas i Första Kammaren — jag vet icke om medkammaren
ännu fattat beslut derom — och jag anhåller tillika om kammarens
öfverseende, derför att jag först nu framstält förslaget, enär
det naturligtvis borde framkommit, då kammaren beslöt att för
andra gången bordlägga det nämnda ärendet- Detta utgör i alla
fall icke något hinder för kammaren att nu bifalla min framställning,
derest kammaren anser den beaktansvärd.

Den sålunda gjorda hemställan bifölls.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,33 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1895.