1894. Första Kammaren. N:o It (Riksdagens protokoll 1894:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o It.

Tisdagen den 6 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne februari.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 3 i denna månad bordlagda betänkande n:o 4
och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 19—21.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 6, till Konungen, angående af Riksdagen
beslutade ändringar i rikets grundlagar.

Ledighet från nksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
herr Håkansson från och med den 8 samt herr Fröberg från den 12
innevarande månad.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts andra gången, skulle uppföras sist åföredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,3* e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 11.

N:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Onsdagen den 7 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades ptokollet för den 28 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges
i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och riksbankshus;

bevillningsutskottets betänkande n:o B, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande
för Riksdagen af förslag angående inrättande af en frilagersinstitution
och dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om inrättande
af en svensk frihamn vid Öresund; samt

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning af
riksbankens styrelse och förvaltning.

Herr talmannen tillkännagaf, att från serafimerlasarettets direktion
till honom ankommit en skrifvelse, som nu upplästes och lydde
sålunda:

Till herr talmannen i Riksdagens Första Kammare.

Kongl. serafimerlasarettsdirektionen har äran härmed inbjuda herr
talmannen jemte Första Kammarens öfriga ledamöter till beseende af
det med anslag från statsverket ombyggda och utvidgade serafimerlasarettet
söndagen den 11 dennes kl. 1 till 3 e. m., då ingång tages
genom byggnaden för polikliniken, belägen närmast Kungsholms bro;
och får direktionen vördsamt anhålla, att herr talmannen behagade
låta denna inbjudning komma till kammarens kännedom.

Stockholm den 6 mars 1894.

På kongl. lasarettsdirektionens vägnar:

O. M. Björnstjerna.

J. L. Cöster.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 sistlidne februari och den 2 innevarande månad bordlagda
utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
3 punkten.

Mom a) — d).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. e).

Herr Abelin: Jag anhåller vördsamt, att
nu föredragna mom. e) af punkten 3:o måtte
4:o i statsutskottets utlåtande.

Denna hemställan bifölls.

Sedan 4 punkten härpå blifvit föredragen

Om hajning

. i dagaflönin i

sammanhang med det gen för anderik
föredragas punkten befäl af manskapet
vid ieke
garnisonrade
infanteriet
och

anförde: kavalleriet.

Herr statsrådet friherre Rappe: Då diskussion nu, som bekant,
pågår i båda kamrarne, och jag befarar att strax nödgas uppträda i
medkammaren, har jag tagit mig friheten att redan nu begära ordet,
oaktadt rättast annars varit att låta den ärade motionären, som säkerligen
vill yttra sig rörande sitt förslag, först hafva ordet.

Denna fråga är af mycket stort intresse, och det kan derför begäras,
att kammaren i densamma får höra ett ord från statsrådsbänken,
äfven om, som jag hört sägas, meningen skulle vara att nu
endast ifrågasätta en skrifvelse. Personligen har jag intresse i denna
fråga i så måtto, som det förefaller mig, som motionären vid framställningen
af sitt förslag i viss mån uttalat klander öfver, att icke
denna fråga, samtidigt med att den stora härordningsfrågan i sin helhet
var före vid urtima riksdagen, bragtes å bane.

Motionären söker visa, att numera korpraler och vice korpraler nödgas,
utöfver den tjenst de förut hade, bevista alla beväringsrekrytmöten, och
då denna personal för sin existens är hänvisad till skötandet af sina torp,
anser han så betungande tjenstgöring komma att läggas på densamma,
att ekonomisk undergång deraf varder en följd. Motionären visar
detta genom att först beräkna det antal korpraler och vice korpraler,
som kommer att åtgå vid beväringsrekrytmötena. Han lägger härtill
antalet af det underbefäl af manskapet, som måste kommenderas vid
stamrekrytmötena, korpralskolorna och skjutmötena, och kommer på
det sättet till ett behof så stort, att det öfverstiger det antal korpraler
och vice korpraler, som finnes. Denna beräkning torde dock vid när -

5:o 11. 4 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Om höjning mare påseende visa sig icke vara fullt rigtig. Det säges, att antalet
i dagaflönin- ]<an komma att uppgå till 144 korpraler och vice korpraler. Men om
bTfÅ^afman-man undersöker, huru många korpraler och vice korpraler som voro
skåpet vid icke kommenderade vid fjolårets möten, så visar det sig, att antalet aldrig
garnison- uppgått till högre än 97. Men dervid är att märka, att innan härrop
in/an- ordningen blifvit fullständigt genomförd kommenderas äfven till rekrytkavalleriet
mötena vid infanteriet en del beväringsmanskap, som afses för trängen.
^Forts) När trängen en gång blir färdig, kommer trängen sjelf att gifva under ^

visning åt sitt folk. På detta sätt befrias man från att behöfva kom mendera

fyra korpraler för detta ändamål, som sålunda blifva lediga.
Om man ställer upp beräkningen så för framtiden, torde det vara
lämpligt att fråndraga dessa. Den rigtigaste siffran blir då 88, såsom
äfven af motionären omförmäles. Då man delar beväringsmanskapet
i 8 kontingenter, torde endast sällan komma i fråga, att kompanierna
öfverstiga 120 man. Under sådana förhållanden tror jag, att det är
rätt att räkna med denna siffra 88.

När motionären sedermera talar om stamrekrytmöte, korpralskola
och skjutmöte, begår han ett misstag derutinnan, att skjutmöten icke
längre förefinnas. Han kommer till för stort antal, då han i detta
fall beräknar ett medeltal af 20 korpraler. I verkligheten är det icke
mer än 11. Då man derför räknar med alla möten, som förekomma
vid indelta armén, utom regementsmötet, behöfves icke större antal
underbefäl än i medeltal omkring 100 korpraler eller vice korpraler.

Nu påpekar motionären, att utan korpraler och vice korpraler
skulle man kunna kommendera ett visst antal volontärer, som aflagt
examen, och han kommer genom sina kalkyler till det resultat, att
omkring 22 obefordrade volontärer skulle stå till förfogande. Här gör
han sig åter skyldig till ett misstag, men på det sätt att han beräknar
antalet volontärer till 64, ehuru det rätteligen icke utgör mer än 56.
Den rätta siffran kan derför icke blifva mer än 14 å 15. Men jag
ber att få fästa uppmärksamheten på, att utom dessa volontärer finnes
det äfven vid hvarje regemente ett stort antal menige, som genomgått
korpralskola och som kommenderas, och vill man se efter, huru förhållandena
i detta hänseende ställa sig vid indelta armén, så kommer
man till det resultat, att i medeltal icke mindre än 17 sådana personer
finnas vid hvarje kompani.

Nu kan man invända, att icke alla dessa 17 äro lämpliga att
använda såsom befäl, men det ligger i staminstitutionens idé, att man
skall komma derhän, att så många som möjligt af stammanskapet
skola kunna begagnas såsom befäl. Vidare är det så, att när armén
skall mobiliseras, kan man icke tänka sig, att antalet officerare,
underofficerare, korpraler och vice korpraler på stat skall räcka till,
utan vid vår armé liksom vid alla andra arméer i verlden måste befälet
förstärkas med reservofficerare, reservunderbefäl och med menige
i ledet, som aflagt examen och kunna användas såsom korpraler eller
vice korpraler.

Nu är det icke rätt att hvarje år kommendera indelta korpraler

Ontdagon den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

och vice korpraler på rekrytmötena, då de tjena så lång tid och det
för deras utbildning icke behöfves, att de på detta sätt oupphörligen
gå i tjenst, men deremot tror jag man kan säga, att nödvändigheten
för vår armé att i farans ögonblick vara tjenstbar fordrar, att man
söker ställa så till, att de, hvilka vid detta tillfälle skola göra korpraltjenst,
hafva inhemtat den nödiga färdigheten och förmågan att kunna
på rigtigt sätt utföra sin pligt. Jag vågar derför påstå att det hör
till organisationens väsende, att det kommenderas ett visst antal man
ur indelta armén för hvarje år för att göra tjenst såsom underbefäl
af manskapet vid dessa möten. Härmed har jag icke sagt, att man
bör taga det öfvervägande antalet sådana, men om jag inskränker
mig till 3 å 4 stycken af manskapet och ett par volontärer vid hvarje
kompani, så tror jag icke alls, att det är för mycket tilltaget, utan
jemnt och nätt hvad som bör kommenderas, på det vana vid befälsföring
må förefinnas hos underbefälet, då man mobiliserar armén.
På detta sätt blir det sex korpraler eller vice korpraler på stat och
de öfriga t. f. korpralerna af examineradt manskap och volontärer,
och det kan vara lagom. Hvad följer deraf? Jo, i stället för att
hvarje år nödgas kommendera korpralerna och vice korpralerna på stat
till rekrytmötena, har man ett öfverskott af 50. Om man nemligen
efter dessa grunder gör en kalkyl, skall det visa sig, att man såmedelst
förfogar öfver ett antal af 150 korpraler och vice korpraler för mötestjenstgöringen,
och då behofvet, såsom nyss visades, är 100, slippa således
hvarje år 50 kommenderas på ifrågavarande möten. Då hela
antalet är 108, framgår häraf, att i regeln behöfva hädanefter korpraler
och vice korpraler på stat göra tjenst endast hvart annat år på dessa
rekrytmöten och hvart annat år vid regementsmötena.

Om jag nu jemför dessa förhållanden efter nya härordningen med
de förutvarande förhållandena, tror jag, att deraf skall framgå, att,
när den nya härordningen framlades, det icke fans några tvingande skäl
för Kongl. Maj:t att ifrågasätta den förhöjning, som motionären föreslagit.
Huru var det nemligen förut? Då skulle hvarje korpral deltaga
i första klassens beväringsmöte i 27 dagar, vidare i andra
klassens beväringsmöte i 8 dagar — de 8 dagar hvarmed detta möte
öfversköt regementsmötet — vidare befälsmöte under 12 dagar, tillhopa
47 dagar, således skulle korpralerna förut hvarje år deltaga i
tre under olika tider inträffande möten och då gå från sina hem, dervid
de följaktligen nödgades använda äfven en icke ringa tidpåvägen.
Om jag sammanställer detta med nuvarande förhållanden, torde herrarne
finna, att under en tidrymd af 2 år upptogos korpralerna före den
nya härordningen under 94 dagar, nu deremot komma endast 68
dagar i fråga. Följaktligen har hördan icke blifvit förökad. Jag tror
tvärtom, att det skall visa sig, att det är mindre svårt för en landtbrukare
att vara borta hvart annat år än att hvarje år på sätt
nämndes plottra bort tiden och begifva sig till olika slags möten.

Men, säger man, sedan beväringen fått 50 öre om dagen, ligger
deri ett skid, hvarför äfven korpralerna borde få bättre aflöning. Nu

Om höjning
i dagaflöningen
för underbefäl
af manskapet
vid icke
gamisonerade
infanteriet
och
kavalleriet.

(Forts.)

N:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Om höjning veta herrarne, att beväringsmännen erhålla i sjelfva verket endast 20
* dagaflönm- öre kontant, och det öfriga beloppet ställes till deras förfogande först
VefMaf man- e^er slutad tjenstgöring och utgör 27 kronor. Om man ställer upp
skåpet vid icke saken på det sättet och jemför hvad beväringen erhåller med hvad
gamisone- underbefäl af manskapet får, så är det så, att hvarje vice korpral
eller man i ledet, som kommenderas till beväringsmöte, erhåller 25
kavalleriet öre om ''lagen — liksom korpralerna — såsom också utskottet påpekat.

(Forts) Sedermera har man å ena sidan korpralernas aflöning 120 kronor
samt rotelön minst 150 kronor, tillhopa minst 270 kr.; och å den
andra vice korpralernas 60 kronor och minst 150 kronor eller minst
210 kronor. Man torde finna, att jemfördt med beväringen förhållandena
icke äro så ofördelaktiga för ifrågavarande underbefäl.

Man kan säga, att det var alldeles olämpligt att gifva beväringen
de 27 kronorna, men förslaget härom kom icke från krigsstyrelsen; och
man kan å andra sidan medgifva, att den, som kommit till beväringsåldern
och skall göra sin beväringsöfning, då går miste om åtskilliga
arbetsdagar, hvarigenom han kan få svårt att erhålla plats, hvarför
skäl kunna finnas, som tala för att han får någon ersättning. Men,
som sagdt, detta har icke utgått från krigsstyrelsen, utan blef bestämdt
genom förslag från Riksdagen, som gjorde det till vilkor för härordningens
antagande. Härmed har jag icke sagt, att icke motionen i
fråga synes mig ganska ömmande och att det icke är högeligen ömkligt,
att korpralerna och vice korpralerna kunde få förbättrad aflöning.
Men jag tänker, att om man skall se på den ökade tjenstgöring, som
kommit på befälets lott på grund af den nya härordningen, så är det
icke blott korpraler och vice korpraler, som skulle behöfva förbättrad
aflöning, utan äfven underofficerarne, hvilka fått vida svårare än förut,
och hvarför icke äfven subalternofficerarne?

Man påstod, att militärerna ifrade för att att få den förbättrade
härordningen, emedan de skulle vinna derpå, men det är alldeles
tvärtom. De hafva fått ökad tjenstgöring och ökade kostnader. Jag
tror att för alla vore en lönereglering skäl att tänka på.

Om man ser på de härordningsförslag, som sedan år 1875 framlagts,
så skall man finna, att för de olika graderna vid armén ständigt
i det närmaste samma lönebelopp ifrågasatts som de, hvilka ingingo i
förslaget till den förbättrade härordningen. Man kan derför icke säga,
att Kongl. Maj:t då hade skäl att inkomma med ökade lönebelopp.
Jag skall bedja att få erinra herrarne, huru förhållandet var då
urtimaförslaget framlades. Strax förut vid den ordinarie riksdagen hade
förslag blifvit framlagdt, genom hvilket grundskatterna och indelningsverket
skulle afskrifvas och der hela den militära vinsten inskränktes
till de 90 dagarna och några spridda organisatoriska förbättringar,
men sedan den urtima riksdagen kommit, gälde det att, utan att den
summa, som var i fråga vid den ordinarie riksdagen, väsentligen förhöjdes,
komma till ett resultat, som i organisatoriskt hänseende stälde
sig så mycket bättre än föregående förslag, att man kunde hoppas,
att det skulle vinna bifall af den del af representationen, som kunde

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 7 N:o 11.

förutsättas hafva kunskap om hvad som fordras för en militärisk Om höjning
organisation. Herrarne må då icke undra på, att icke i detta förslag * f^^nderingick
framställning om ökad aflöning för korpraler och vice korpraler af man.
eftersom, på grund af hvad jag nyss påvisat, den tjenstgöring, som skåpet vid idas
skulle åligga denna personal, icke blef större än hvad den var förut. Men, garnisonesom
sagdt, nog är frågan af stort intresse. Jag tror dock icke, att
så stor löneförbättring, som motionären nu föreslagit, kan genomföras, kavalleriet.
eller ens att den vore fullt rättvis. 60 och 75 öre är ju mer än som (Forts.)
för mobiliseringstjenstgöring finnes bestämdt i fältaflöningsreglementet,
som fastställer aflöningen för korpral till 50 öre och för vice korpral
till 35 öre. Dessutom kan den frågan göras: skall denna löneförbättring
lemnas för alla kommenderingar, eller är det icke egentligen med
afseende på beväringsmötena, som motionären gjort sin framställning?

Om framställningen inskränkes dertill att endast afse beväringsmötena,
och åt den ifrågavarande personalen gifves mindre belopp än motionären
begärt, tänker jag att frågan kommer in i ett sådant läge, att
det blir möjligt, att oaktadt de stora utgifter, som äro en följd af den
förbättrade härordningen, bot kan rådas för de förhållanden, som af
motionären blifvit framstälda.

Det är detta jag ansett mig böra yttra vid detta tillfälle, så att
det för alla blir klart, att det icke, såsom början af motionärens förslag
gifver vid handen, varit något förbiseende å min sida, att ej för
korpraler och vice korpraler i härordningsförslaget till urtima Riksdagen
1892 upptogs förhöjd dagaflöning, utan att denna fråga är temligen
fristående, ehuru säkerligen af stor vigt och betydelse, och väl
förtjent att upptagas till lösning, så snart förhållandena göra det möjligt.
Ingen kan lifligare önska, att i någon mån bättre vilkor kunde
beredas arméns underbefäl, än den, som närmast är satt att bevaka
deras intressen.

Herr Abelin: Då vid senaste urtima riksdag förslaget till den

förbättrade härordningen debatterades inom denna kammare betecknade
jag den, som mig syntes alltför knappa tillgången på underbefäl
vid infanteriet såsom en brist, den der med hänsyn till dess antagliga
följder vore att beklaga. Jag syftade härmed hufvudsakligen på den
vigtiga korpralsgraden, hvilkens förökande har synts mig vara icke
blott med hänsyn till tjensten i fred utan i synnerhet vid arméns försättande
på krigsfot af behofvet påkallad. Det var nemligen, för att
nu tala endast om behofvet af gradens tillökning under fred, att förutse,
att med de anspråk på väsentligt ökad tjenstgöring för korpralerna,
som den nya värnpligtslagen framkallade, desse, som äro för
sin utkomst af det enskilda arbetet beroende, icke skulle kunna
utan fara för ekonomiskt obestånd qvarstå på sina platser, der det
ifrågakomme att årligen eller flera år efter hvarandra kallas till tjenstgöring
under den tid af året, då deras vigtigaste, bäst aflönade arbete
annars skulle pågå, liksom att af samma anledning svårigheter
skulle uppstå att fylla de ledigblifna platserna med derför lämpade

Jf:o 11. 8 Onsdsgen den 7 Mars, f. m.

Om höjning personer. Mina farhågor härutinnan hafva förr än jag det väntat,
gen för''* under- besannade, ty, enligt hvad från flera de mest tillförlitliga håll

befäl eif man- blifvit mig meddeladt, hafva redan under förra året, och således innan
skåpet vid icke ännu de värnpligtiges öfningar blifvit till sin fulla längd utsträckta,
råde*inftm, svar*Sbeter i ena och andra hänseendet uppstått, och ännu större sårrterie\n^och
^ana emotses, då med detta år beväringsöfningarna komma att få
kavalleriet. sbi i värnpligtslagen bestämda högsta utsträckning. Derför och då
(Forts.) den tillökning i korpralsgraden, som jag åsyftade, icke står att vinna,
och då det är af nöden att söka förekomma, att dessa vigtiga befattningar
stå obesatta eller, i motsats till hvad nu är förhållandet, med
mindre väl qvalificerade personer rekryteras, så återstår — syntes
mig — ingenting annat än att, som motionen afser, binda vid korpralsgraden
sådana aflöningsförmåner, att de redan anstälde finna sin
uträkning i att stanna qvar, och att det yngre manskapet i befordran
till graden ser en äfven ur ekonomisk synpunkt eftersträfvansvärd fördel.

Huru väsentligt det stora hela skulle härpå vinna ligger i öppen
dag, och då detta, det stora helas fördel, utgör motionens yttersta mål
och syfte, har jag känt mig manad att instämma i och önska bifall
till densamma; och om jag nu oafsedt den utväg, som utskottet ifrågasätter
för att minska korpralernas tjenstgöringsskyldighet vid beväringsmötena
och såmedelst göra den önskade aflöningsförhöjningen
öfverflödig, det oaktadt önskar bifall åt motionen, så är det derför,
att jag i viss mån betraktar denna utväg som en nödfallsåtgärd, den
der icke kan i alla hänseenden nöjaktigt tillfredsställa ändamålet och
hvilken, om den icke med stor urskilning tillämpas, kan leda i sina
konseqvenser till betänkliga olägenheter. Då emellertid, efter den utgång
frågan fått vid dess behandling i statsutskottet, någon utsigt icke
finnes att vinna bifall för motionen, och då den, lagd i regeringens
hand, kan vinna den allsidigare utredning, som är af nöden för att i
ett sammanhang kunna ordna aflöningsförhållandena inom såväl underbefälsgraderna
som för beställningsmän, får jag, som icke har något
att invända mot Kongl. Maj:ts i 4:e punkten behandlade proposition,
i anledning af den väckta motionen yrka, ”att kammaren ville,
med afslag å utskottets hemställanden i hvad de röra herr Falks motion,
för sin del besluta, att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, i hvad mån förhöjning i aflöningen
för det icke garnisonerade infanteriets och kavalleriets underbefäl
af manskapet må vara af behofvet påkallad och till nästkommande
Riksdag aflåta det förslag i frågan, som af en sådan utredning
föranledes”.

Herr Falk: Det kan icke hafva undgått dem af Kammarens leda möter,

som tagit behörig kännedom om statsutskottets föreliggande
betänkande, att de skäl, hvarpå utskottet grundat sitt afstyrkande af
motionen, äro ovanligt svaga och intetsägande. Det är, såsom man
finner, icke alltid som de svaga skälen dölja sig under många ord;
äfven motsatsen kan understundom inträffa. Emellertid har utskottet

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

X:o 11.

verkligen sagt något; det säger, nemligen: ”Med anledning af motionä- _ Om höjning
rens uppgift angående den till vice korpral utgående dagaflöning har* dagaflöninutskottet
ansett sig böra meddela, att under beväringsmöte vice korp- befät°afmanraler
och soldater, som göra korpralstjenst, på grund af kongl. cir- skåpet vid icke
kuläret den 9 oktober 1860 och kongl. brefvet den 10 mars 1876 åt- gamisonenjuta
dagaflöning med 25 öre.” Om utskottet härmed velat säga, att radeinfandet
är en origtig eller på misstag beroende uppgift, då jag upptagit j^talleriet
vice korprals dagaflöning till 10 öre, får jag på det be- ,F rt .
stämdaste bestrida detta. Jag behöfver härför endast hänvisa till den
af 1892 års Riksdag faststälda aflöningsstat, som upptager dagaflöningen
för vicekorpraler, till 10 öre. Vice korpraler, som tjenstgöra såsom
sådana, kunna således författningsenligt icke uppbära högre dagaflöning
än 10 öre. Nu har visserligen utskottet hänvisat till kongl.
brefvet den 10 mars 1876, men huru kan ett kongl. bref af 1876
upphäfva eller förändra en aflöningsstat, som 1892 års Riksdag faststält?
Det är omöjligt! För öfrigt utgår nämnda kongl. bref från
en helt annan synpunkt och från helt andra förhållanden. Den tiden
kommenderades nemligen blott ett visst, temligen ringa antal korpraler
till beväringsmötena, men om på grund af särskilda skäl det inträffade,
att en vice korpral kommenderades att göra korpralstjenst, erhöll han
denna grads aflöning, likmätigt den allmänna principen, att den som
gör tjenst i högre grad skall äfven hafva den högre aflöningen, der
sådan finnes. Nu är förhållandet annorlunda; nu behöfves ett mycket
stort antal korpraler, så stort, att dessa icke räcka till utan derutöfver
måste äfven samtliga vice korpraler kommenderas. Enligt den
generalorder jag åberopat i min motion—och en likalydande är äfven
i år utfärdad — äro till nämnda möten korpraler och vice korpraler
kommenderade. Jag påstår således, att man författningsenligt icke
kan gifva vice korpralerna större dagaflöning än 10 öre, så snart de i
denna egenskap tjenstgöra, och detta göra de nu.

Utskottet fortsätter: ”hvarjemte utskottet velat fästa uppmärksamheten
derpå att, i den mån ökadt antal instruktörer varder i arméns
undervisningsanstalter utbildadt, inkallande till beväringsmöte icke torde
komma att så ofta påfordras för hvarje af ifrågavarande underbefäl.”

Man skulle väl häraf vilja draga den slutsatsen, att utskottet vore
villigt understödja och uppmuntra de undervisningsanstalter, som afse
utbildandet af instruktörer för armén. Om man emellertid vänder om
bladet i utskottets betänkande och kastar en blick på elfte punkten
angående volontärskolor, skall man finna, att bladet vändt sig i dubbel
mening, ty der har utskottet afstyrkt ett anslag på den grund, att detsamma
afsåg att delvis användas till »skolutbildning för härens stammanskap”.
Dessa båda ställen i utskottets utlåtande strida alldeles
mot hvarandra. Måhända har emellertid utskottet egentligen menat,
att volontärer skulle kommenderas till beväringsmötena i stället för
korpraler, och att dessa således icke ”så ofta” skulle behöfva tagas i anspråk.
Jag har i min motion temligen utförligt behandlat denna fråga,
och då jag nu åter måste ingå på densamma, beder jag om ursäkt,

X:0 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

rade infanteriet
och
kavalleriet.
(Forts.)

Om höjning om jag nödgas upprepa en del af hvad jag redan i motionen
i dagaflönin- anfört>
npffi tryt'' under befäl

af man- Jag har i denna motion visat, att ersättandet af korpraler genom
skåpet vid icke obefordrade volontärer icke bör, på grund af tre olika skäl, ifrågagamisone-
komma. Först och främst äro de sistnämnda icke skyldiga till sådan
tjenstgöring; 2:o) är antalet volontärer, som till sådana kommenderingar
vore disponibla icke tillräckligt och 3:o) äro de volontärer
hvarom fråga är till större delen otjenliga såsom befäl. Hvad
det första beträffar, hänvisar jag till det kongl. brefvet den 1 februari
1878, der det uttryckligen säges, att volontärer hafva ”samma tjenstgöringsskyldighet
som öfrigt manskap”, men icke kan man säga, att
härtill bör räknas att tjenstgöra såsom befäl utan att derför åtnjuta
ersättning. Hvad den andra saken beträffar, får jag erinra, att volontärskolorna
sammandragas i september månad, samt att kommenderingen
räcker till slutet af juni och således afslutas ungefär samtidigt
med det första beväringsmötet. De volontärer, som äro kommenderade
till skolorna, kunna således icke användas till befäl för beväringsmanskapet.
Jag skall bedja att få meddela huru många volontärer, som
till de nu pågående skolorna äro kommenderade. Inberäknadt kommenderingen
till krigsskolan äro till de olika skolorna från ett regemente
kommenderade 43 volontärer, från ett annat 33; vidare resp.
31, 28, 26 o. s. v. Från ett enda regemente är antalet volontärer
så litet som 9; men medeltalet uppgår till 20, hvilket jag dock, för
säkerhets skull sätter ned till 15, såsom jag i min motion har beräknat,
och alla dessa volontärer kunna ju icke vid beväringsöfningarne
användas. Under hösten och vintern ingå volontärernas afskedsansökningar,
och de nyantagna, hvilka i medeltal torde uppgå till omkring
15 på hvarje regemente, äro blott rekryter och kunna således ej heller
användas. Tager man dessa förhållanden i betraktande, torde på hvarje
kompani 2 eller högst 3 volontärer vara disponibla att i stället för
korpraler kommenderas till beväringsmötena, men då det fordras 11 å
12 korpraler för hvarje kompani och behofvet till och med kan uppgå
ända till 18 å 19, torde man häraf finna, i huru ringa grad volontärer
kunna påräknas för att ersätta korpraler och vice korpraler.

Hvad slutligen det angår, att volontärerna icke äro tjenliga till
befäl, så är det derför att de sakna all erfarenhet. De äro sjelfve
föga annat än rekryter, och beväringsmanskapets utbildning skulle lida,
om den öfverlemnades i så oerfarna händer. De äro äfven olämpliga derför
att de äro för unga, hvad flertalet beträffar blott 20 till 22 år gamla
eller till och med yngre än beväringsmanskapet, och att då sätta dem
till befäl öfver beväringsynglingarne, som de kanske känna från hemorten,
kan alldeles icke vara lämpligt. De äro slutligen icke tillräckligt
mogna. För mig lider det intet tvifvel, att deras användning
i berörda egenskap skulle medföra stora vådor i disciplinärt hänseende.

Detta allt är invändningar, som kunna göras från det allmännas synpunkt;
men äfven från volontärernas egen finnas åtskilliga betänkligheter
mot deras ifrågasatta användning, såsom befäl under beväringsmötena.

No 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Jag erinrar att enligt ofvannämnda kongl. bref äro de icke skyldiga Om höjning
dertill. Derjemte hafva volontärerna på senaste tiden fått åtskilliga ned-* dagajlönmsättningar
i sina löneförmåner. Proviantenngsstaten bar icke obetydligt afman_
minskats; portions-skillingen har blifvit nedsatt från 12 till 6 öre. Om skåpet vid icke
de nu äfven skulle kommenderas till de långvariga beväringsrekrytmötena, garnisoneskulle
sannolikt största delen af deras lön under denna tid förtäras, och
det blefve dem omöjligt att sedan skaffa sig någon sysselsättning eller på kavalleriet
enskild väg förvärfva något. Följden torde således blifva den, att (Forts)
svårighet uppstode att rekrytera volontärplatserna, eller åtminstone
att volontärerna toge afsked omedelbart efter genomgången skola; och
slutresultatet blefve sålunda, att man utan att hafva hjelpt korpralerna
skulle stjelpa volontärerna och sålunda finge hvarken korpraler eller
volontärer.

Hvad slutligen angår korpralerna, har jag i min motion så utförligt
motiverat det angående förhöjning i deras aflöning framstälda
förslaget, att det är mig motbjudande att ytterligare derpå ingå, och
det torde knappast vara behöfligt. Jag tror, att hvar och en, som,
utan förutfattade åsigter, tagit kännedom om motionen, skall erkänna
det berättigade och nödvändiga i hvad der föreslagits.

Emellertid torde jag böra till besvarande upptaga några anmärkningar,
som statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet gjorde mot
min framställning, och jag kan göra det i största korthet, då han icke
längre är här i kammaren närvarande.

Han sade, att mina beräkningar rörande antalet vid beväringsmötena
erforderliga korpraler icke voro fullt rigtiga. Det är ju möjligt
att antalet korpraler och vice korpraler, som under förlidet års
öfningar tjenstgjort, varit något lägre än den normalberäkning jag
uppstäit; men detta måste i så fall hafva berott på ett undantagsförhållande,
att nemligen beväringens antal varit lägre än det vanliga,
ty behofvet af korpraler beror ju på beväringsmanskapets antal. Då
emellertid min beräkning icke afser undantagsförhållande, utan är stödd
på den i ämnet utfärdade generalorder, så måste jag bestrida att den
är origtig.

Det anmärktes äfven, att jag begått ett misstag i afseende på
volontärernas antal. Detta är så till vida rigtigt, att vid hvarje regemente
endast finnes 56 volontärer på stat; men regements-cheferna
äro berättigade antaga volontärer öfver stat, hvilket flerstädes i temligen
stor utsträckning sker, och om man beräknar volontärerna öfver
stat blott till en för kompani, då uppgår antalet till 64, såsom jag
har angifvit. Jag har nyss meddelat, att till innevarande års skolor
äro från ett enda regemente kommenderade 43 volontärer, och då
härtill lägges 12 volontärkorpraler och vice korpraler, tillsammans
55, så visas lätt att detta icke varit möjligt i fall hela antalet volontärer
blott varit 56. Om för öfrigt min beräkning af 64 volontärer
skall betecknas såsom ett misstag, så är det åtminstone ett misstag
som stärker min framställning i stället för att försvaga den, enär
ju antalet volontärer då blir ännu mindre än hvad jag beräknat.

N:o 11.

Onsdagen don 7 Mars, f. m.

Om höjning
i dagafloningen
för underbefäl
af manskapet
vid icke
garnisonerade
infanteriet
och
kavalleriet.

(Torts.)

Slutligen har chefen för landtförsvarsdepartementet sökt visa, att
korpralerna i medeltal icke behöfde kommenderas till beväringsmötena
mer än hvartannat år, på grund deraf att ett betydligt antal examineradt
manskap kunde användas i korpralernas ställe. Det är naturligt
att om man kommenderar manskap till dessa möten, slippa korpralerna;
men detta innebär, såsom jag ock i min motion antydt, att
lindra en börda för den ene genom att lägga den på en annan, hvilket
svårligen kan ske utan att begå en orättvisa, och på detta sätt
kan man icke afhjelpa de missförhållanden, som äro i fråga; på sin
höjd undanskjuta frågan ett eller annat år.

Jag återgår till sjelfva hufvudfrågan, om korpralsaflöningens förböjning.
År icke denna fråga oändligt enkel? Hvad är det som
ifrågasättes? Vid den urtima riksdagen utsträcktes beväringens vapenöfningar
till 90 dagar, och således måste äfven korpralernas tjenstgöring
utsträckas i samma mån. Då nu korpralernas aflöningsförmåner
både genom sin art och sin beskaffenhet äro sådana, att deras
eget arbete i väsentlig grad erfordras för familjens underhåll, är det
icke då naturligt och billigt, att de få ersättning för det förökade arbete,
som dem ålägges. Huru ofta har icke i denna kammare samt
i Riksdagen ökad aflöning ifrågasatts för tjensteman, som ålagts ökadt
arbete, och alltid har man funnit saken billig. Men skall icke billigheten
och rättskänslan få göra sig börda, då det är fråga om korpralerna? Den

föreliggande frågan inskränker sig emellertid icke endast till
att öfva rättvisa, såsom jag vill kalla det, mot korpralerna och bereda
dem en skälig ersättning för deras ökade arbete; denna fråga bar
långt större dimensioner, den sträcker sina rötter långt djupare, ty den
berör i sjelfva verket grundvalen för hela bärorganisationen, och på
dess lösning beror, enligt mitt förmenande, huruvida stammen skall
kunna häfda sin ställning och bibehålla sin betydelse i den nuvarande
organisationen. Om nemligen korpralernas ställning icke förbättras,
om till följd deraf den nuvarande korpralsgraden så småningom nödgas
afgå utan att kunna ersättas eller åtminstone utan att kunna ersättas
med lämpliga personer, om således den ytterst vigtiga korpralsgraden
försvagas och försämras samt förlorar sitt anseende, och kompanibefälet
beröfvas det ovärderliga stöd, som det nu eger i en god
korpralsgrad; om för stamsoldaten korpralsbefordran icke innebär en
lockelse utan snarare motsatsen, om han beröfvas allt personligt intresse
i tjensten och förvandlas till en tanklös maskin, ja då, mine
herrar, går stammen sin upplösning och sitt förfall till mötes, men
dermed är också den pelare, som uppbär hela den nuvarande
organisationen, på ett betänkligt sätt rubbad och undergräfd. Hvar
och en, som i den nu antagna försvarsorganisationen önskar finna en
en trygghet för våra vigtigaste intressen och en full valuta för de oerhörda
uppoffringar, som nationen ålagt sig, bör låta sig angeläget
vara att söka förekomma ett sådant sakernas tillstånd, som jag i nu
anförda ord sökt gifva en föreställning om. Ty det står fast och kan

ICso 11

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

aldrig nog ofta eller för starkt betonas, att på stammens beskaffenhet Om höjning
beror hela den nuvarande härordningens duglighet. Det är nemligen * j^wnderendast
i förening med eu god stam, som mun kan hoppas att här- })ejh af manordningen
skall befinnas betryggande. skåpet vid icke

Nu har emellertid utskottet ansett, att tillräcklig utredning ifrå- garnisonegan
icke förefinnes. Jag vågar tro, att den utredning, som i motionen
förebragts, är temligen uttömmande, och tager man tillika i be- kavalleriet.
traktande den enhälliga opinion från landets alla delar, bokstafligen (Forts.)

från Ystad till Haparanda, som gifvit sig tillkänna i frågan, så skall
utskottets antydan om bristande utredning finnas vara obefogade. Då
jag emellertid nu icke vill yrka bifall till min motion på grund af den
ställning frågan för ögonblicket har, och då en högt ärad talare framstält
förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan, får jag för min
de] biträda hans förslag, viss derom, att hvarje utredning i frågan endast
skall ytterligare bekräfta nödvändigheten af att korpralernas och vice
korpralernas aflöning så pass förhöjes att de kunna i tjensten qvarstå
och så att korpralsbefordran innebär lockelse för stamsoldaten.

Herr Wester: I en tid, då man måste söka nya skattekällor,

och då tilläggsbevillning är erforderlig, torde hvarje ökning på denna
hufvudtitel böra med största försigtighet upptagas. Men den af motionären
begärda höjningen af löneförmånerna för korpraler och vice
korpraler anser jag icke blott behjertansvärd utan rent af nödvändig.

Det har på många trakter i vårt land visat sig vara med allt större
svårigheter förenadt att anställa dugliga och lämpliga rekryter. Huru
mycket större skola icke dessa svårigheter blifva, om tjenstgöringen
ökas utan att dermed följer ökad aflöning, för att nu icke tala om
de svårigheter, som uppstå genom förhöjda arbetslöner samt lättheten
att skaffa sig lönande arbete! Jag tror derför, att det under sådana
förhållanden icke kommer att blifva fråga om att söka efter de lämpligaste
och dugligaste rekryterna, utan man måste fastmer taga hvad
man kan få, ty den tänkande ynglingen, som genom pligttroget arbete
önskar sörja för sin framtid, lärer knappast vilja binda denna sin
framtid vid den indelte soldatens tröja, då han äfven i händelse af
befordran till korpral, knappast har utsigt att kunna försörja sig
och de sina. Det sades på sin tid, att 90 dagar vore för kort öfningstid
för den värnpligtige, men det hänvisades då på den utmärkta
ledning och det stöd, som beväringsmanskapet skulle komma att ega
i stamtruppen; men skall denna verkligen blifva hvad man åsyftade
att den skulle vara, nemligen ett verkligt stöd och ledning för beväringen,
tror jag att korpralerna måste hafva tillräcklig aflöning. Jag
fruktar annars, att den hängifvenhet och det intresse, hvarmed de
omfattat sitt kall, fasthellre skall förbytas i likgiltighet och missnöje
samt att de blifva mottaglige för den sociala rörelse och oro, som
allt hastigare bryter sig fram i vår tid. Den indelte soldaten står
visserligen ej utanför eller öfver folket, utan midt ibland det, samt
tillhör det genom sina lefnadsvanor och böjelser. Det torde icke vara

X:0 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Om hajning klokt att, genom att icke betala honom för det arbete han utför, sätta
* honom i de missnöjdes led.

befWafman- Jag ber herr talman, att få yrka bifall till den föreslagna skrifvelsen.
skåpet vid icke

gamisonerade
infanteriet
och
kavalleriet.

(Forts.)

Friherre von Otter: Kammaren lärer knappast af mig förvänta,

att jag skall i frågan anföra några egentliga sakskäl, som kunna inverka
på den föreliggande frågans bedömande. Jag har begärt ordet
af den anledningen, att jag inom utskottet har äran vara ordförande
på den afdelning, som haft den förberedande behandlingen af denna
motion om hand, och det är således äfven min skyldighet att för
kammaren redogöra för de allmänna synpunkter, som ledt utskottet
eller, rättare sagdt, afdelningen vid denna behandling.

För att då till en början taga i betraktande sjelfva framställningen,
som afser att öka dels det nu ifrågavarande anslaget med 126,000
kronor och dels ett annat anslag med 5,000 kronor, så är det temligen
uppenbart, — och något annat lärer väl icke heller motionären
hafva förväntat, oaktadt den utredning han framlagt visst icke kan
sägas vara otillfredsställande — att utskottet icke deruti kan hafva
haft något sådant stöd, att det skulle hafva kunnat gå till kamrarne
med hemställan om bifall till motionen. Hvarken på afdelningen eller
inom utskottet saknades uttalanden af sympati för den gjorda framställningen,
men ju mer man kom frågan in på lifvet, desto tydligare
fann man, att ett obetingadt bifall till motionen skulle föra in på ett
område, så stort, att man egentligen icke kunde se hvar det skulle
sluta. Departementschefen har redan påpekat, att om lönetillökning
här skulle gifvas åt korpraler och vice korpraler, så kunde med samma
rätt fordras en ökning i underofficerarnes aflöning, och motionären
har sjelf framhållit, att hvarken hofslagare eller sjukvårdssoldater hafva
tillräcklig aflöning. Ett bifall till förslaget i fråga skulle derför enligt
mitt förmenande medföra rätt till framställning om lönetillökning äfven
åt andra vid den icke garnisonerade armén. Dessutom och särskildt
med hänsyn till hvad departementschefen yttrat, att hädanefter endast
hälften af ett regementes korpraler och vice korpraler årligen kommer
att tjenstgöra vid beväringens vapenöfningar, och då jag icke kan se
något skäl, hvarför de, som icke tjenstgöra vid ifrågavarande möten,
skulle uppbära förhöjd aflöning för sådan tjenstgöring, kan jag för
min del icke finna annat än att, om någon lönetillökning skall beviljas,
bör denna icke utgå från det anslag, som motionären föreslagit, utan
från anslaget till beväringens vapenöfningar. De 25 öre, hvarom herr
Falk nyss talade och som han sade numera författningsenligt icke
kunde utgå sedan nya aflöningsstater blifvit antagna, utgå naturligtvis
från anslaget till beväringens vapenöfningar, och skulle förhöjning i
korpralers och vice korpralers dagaflöning ega rum, skulle den enligt
min åsigt icke utgå såsom ordinarie aflöning utan såsom tillägg för
den tid de tjenstgjorde vid beväringsmötena. Emellertid är det, såsom
jag nyss nämnde, enligt mitt begrepp nödvändigt att taga så många
andra synpunkter i beaktande då man ingår på denna fråga, att det

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

icke varit möjligt för utskottet att, med den utredning som föreligger, Om höjning
gifva ett varmare erkännande åt motionens syfte än som nu blifvit *en för under
gifvet. Motionären sade, att utskottets skäl vore svaga och intet-btfMafmansägande.
Ja, så är det ju ofta, då man gerna vill en sak, som man skåpet vid icke
anser behjertansvärd, men ändå icke vågar af hänsyn till andra gamisonevigtiga
frågor, som dermed sammanhänga, att derpå ingå. ^erie^oeh''

Sedan emellertid genom den diskussion, som nu förevarit, rege- kavalleriet
ringens uppmärksamhet blifvit fästad på dessa förhållanden, tror jag (p0rts.)
för min del, att kammaren gör rättast uti att bifalla utskottets förslag,
hvartill jag tager mig friheten att yrka bifall.

Herr Brelimer: Herr Falks motion berör så behjertansvärda

förhållanden, att jag för min del helst skulle hafva önskat, att ett
bifall kunnat vinnas för denna motion. Då man vid urtima riksdagen,
för att komma till ett positivt resultat i härordningsfrågan, snart sagdt
nödgades bygga på den bestående grunden, är det, enligt min tanke,
nödvändigt att sedan söka godtgöra eller komplettera hvad som då
icke på en gång kunde vinnas, i afseende på den vigtiga del af härordningen,
som stammen nu, måhända mer än förr, intager. Härtill
hör framför allt en förbättrad dagaflöning för korpraler och vice
korpraler.

Utan ett dugligt och pålitligt underbefäl i dessa grader tror jag,
att den utsträckta beväringsöfningen icke kan blifva fullt effektiv. Man
bör komma ihåg, att detta underbefäls tjenstgöring icke inskränker
sig till endast sjelfva öfningsfältet, der det gäller att bibringa beväringsrekryten
de mera mekaniska färdigheterna, vapnens bruk, marscher,
manövrer m. m., utan snart sagdt hvarje stund på dagen deremellan,
i läger och baracker, måste detta underbefäl genom den ständiga sammanvaron
utöfva inflytande på bevärings-ynglingen i moraliskt, intellektuel
och disciplinärt hänseende och således tillika hafva en rent
uppfostrande uppgift. Huruledes denna uppgift fylles, derpå beror i
ganska väsentlig mån beväringsrekrytens hela militära utbildning. För
närvarande ser det sannerligen mycket mörkt ut. Man kan icke med
bästa vilja bland stamtruppen utvälja de bästa och pålitligaste till
korpralsbefordran — emedan de icke vilja ernå sådan, och tvång kan
man icke i längden använda.

Motionären har för öfrigt i sin motion så utförligt angifvit grunderna
och skälen för en förhöjning i dagaflöningen och äfven i sitt
anförande i dag, att jag icke kan hafva mycket att tillägga. Jag vill
endast ifrån det regemente, jag tillhör, konstatera, att missnöjet inom
dessa båda grader är särdeles stort och att ansökningar om entledigande
ifrån korprals- och vice korprals-befattningar numera mycket oftare
än förr inkomma, ehuru kompanicheferna göra allt hvad de kunna
för att hålla tillbaka dylika ansökningar. Man kan säga, att detta
missnöje nådde sin spets på Helsinge regemente, då 2 soldater, som
voro kommenderade till korpralskolan 1893, rymde från mötesplatsen
för att undgå att göra sig kompetenta till befordran.

N:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Om höjning Jag skulle helst hafva önskat bifall till herr Falks motion oför*
dagaflönm- ändrad, men då någon utsigt dertill icke lärer förefinnas, skall jag,
befiUafnum-^ierr talman, förena mig med dem, som yrka bifall till det skrifvelseskapet
vid icke förslag, som framstälts af herr Abelin.
garnisone rade

infart- Herr Casparsson: Ehuru jag väl vet, att det är en mycket

kavalleriet vanskhg uppgift att söka förutsäga kommande ting, var jag dock fullt
''Forts) öfvertygad, att jag skulle blifva sannspådd, då jag förutsade vid urtima
riksdagen 1892, att de beräkningar, som herr chefen för generalstaben
hade uppstält, icke skulle hålla streck, såväl beträffande den beräknade
dagkostnaden för de utsträckta beväringsöfningarne, som äfven
för de indelta korpralernas och vice korpralernas tjenstgöringsförhållanden.
Generalstabschefen beräknade, att den indelta arméns
korpraler och vicekorpraler skulle behöfva kommenderas till tjenstgöring
hvart tredje eller möjligen blott hvart fjerde år. Nu hafva vi
nyss hört af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
att en sådan kommendering återkommer hvart annat år, och det är
ju möjligt att en ytterligare korrigering i detta fall kan komma att
ega rum. Chefen för generalstaben stödjer sitt antagande derpå, att
vid hvarje regemente skulle blott behöfva kommenderas 66 korpraler
och vice korpraler. Af dessa 66 skulle 34 kunna tagas af volontärkorpralerna
och obefordrade volontärer och återstoden, eller 32, af
den indelta arméns korpraler. Detta betänkande afgafs i augusti år
1892. Det hade blott förgått 5 månader, då, såsom en talare nyss
omnämnde, det utkom en generalorder, hvarigenom vid hvarje kompani,
som understege 120 man, skulle kommenderas 11 korpraler och vice
korpraler, och om det öfverstege 120 man, 18 korpraler och vice
korpraler. Således vid hvarje regemente minst 88, eventuelt 144,
korpraler och vice korpraler, hvilket således är en icke obetydlig
skilnad emot hvad chefen för generalstaben beräknat. Dertill kommer,
att icke någon beräkning skett för de korpraler, som kommenderades
till den indelta stammens korpralskolor, skjutmöten, m. m. och hvilka
motionären beräknat till 20, men af chefen för landtförsvarsdepartementet
nyss uppgifvits till icke flere än 11 eller 12. I hvad fall som
helst kommer korpralsgraden att anlitas ganska mycket. Ett ytterligare
stöd för detta mitt antagande har jag i den bilaga, som vid
urtima riksdagen åtföljde de beräkningar, som chefen för generalstaben
i detta afseende hade gjort. Bilagan n:o 6 A 5 å sidan 229
(beräkning af dagaflöningskostnaden för befäl vid infanteriet, före
ökningen af dagantalet) angifver, att enligt det framstälda förslaget
skulle kommenderas 2,448 korpraler och vice korpraler i 30 dagar
och 2,448 korpraler och vice korpraler i 90 dagar. Sammanlagdt
utgör detta 293,760 öfningsdagar. Fördelas detta på de 2,800 korpraler
och vicekorpraler, som finnas vid indelta armén och Vermlandsjägare,
utgör det på hvarje korpral ett antal af 105 eller noga räknadt 104,9
öfningsdagar. Jag kan således af dessa uppgifter icke finna annat
än att korpralerna komma att kommenderas hvarje år till den fulla

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

K:o 11.

utsträckningen af 90 dagar, då de ökade öfningarne blifvit fullt genom- Om hajning
fcirda. * dagaflönin De

skäl, som utskottet anfört för sitt afstyrkande, har motionären befäl^afmanredan
berört. Jag kan dock icke underlåta att ytterligare betona skåpet vid icke
hvad han framhållit, nemligen betänkligheten af att, sedan Kongl. gamismeMaj:t
för Riksdagen framlagt aflöningsstat och Riksdagen godkänt denna
aflöningsstat, Kongl. Maj:t skulle kunna öfverskrida densamma. Af- kavalleriet.
löningsstaten upptager för vice korpraler en dagaflöning af 10 öre, (Forts)
och jag föreställer mig, att de af utskottet åberopade kongl. brefven
af 1860 och 1876 icke kunna upphäfva de bestämmelser, som i denna
aflöningsstat nu finnas faststälda. Jag föreställer mig äfven, att det
kunde vara ett vanskligt tilltag att låta de kommenderade vicekorpralerna
åtnjuta korprals aflöning med 25 öre.

Utskottet har vidare fäst uppmärksamheten på, att i den mån
ökadt antal instruktörer varder i arméns undervisningsanstalter utbildadt,
inkallande till beväringsmöte icke torde så ofta ifrågakomma.

Det betyder, att manskapet i stället skulle komma att kommenderas.

Detta är att bota ett ondt med ett dubbelt värre. Om det redan för
en korpral, som dock har sin korpralsaflöning, är ekonomiskt betungande
att nödgas undergå dessa långa möten, är det påtagligt,
att denna kommendering skall för manskapet, som icke har någon
sådan aflöning, blifva ändå mera förstörande, och följden blir naturligtvis
att det manskap, som kommenderas att genomgå dessa förberedande
korpralskolor, ställa sig så dumma och obegripliga som möjligt
för att slippa dessa kommenderingar i egenskap af underbefäl.

Jag tror verkligen, att dessa förhållanden äro så allvarsamma,
att de väl förtjena att tagas i betraktande, så att icke, i motsats
mot hvad den anakreontiske skalden sjöng: »bär är inga gemena här
är bara korpraler», krigsstyrelsen i en framtid får anledning att utbrista:
här är bara: gemena, här lins inga korpraler.

Jag tror att den skrifvelse, herr Abelin föreslagit, förtjenar allt
afseende, och för min del ber jag på det varmaste få understödja
densamma, att Kongl. Maj:t måtte taga dessa bekymmersamma förhållanden
i det allvarligaste öfvervägande.

Jag anhåller om bifall till det af herr Abelin framlagda skrifvelseforslaget.

Herr Björnstjerna: Jag är tacksam emot motionärerna för

att de fäst Riksdagens och Kongl. Maj:ts uppmärksamhet vid den
mindre goda ställning, som korpraler och vice korpraler för närvarande
intaga. Men jag tror icke, att just dessa grader äro de sämst
lottade. Jag föreställer mig nemligen, att underofficerarnes lott är
ändå sämre, och att de skulle i första rummet förtjena att få någon
löneförbättring. En sergeantlön af 2:a klassen uppgår till 450 å 520
kronor och hans dagaflöning är endast 80 öre. En sergeant intager
likväl en sådan ställning, att han icke kan gå i dagsverk och, såsom
underbefäl och manskapet, skaffa sig förtjenst. Man har större an Första

Kammarens Prot. 1894. N:o 11. 2

X:0 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Om höjning språk på honom, hvilket föranleder honom till större utgifter. Jag
i dagaflönin- föreställer mig derför, att sergeanternas aflöningsförhållanden i första
mara- rummet torde tagas i betraktande. Om jag icke fattade herr statsskapet
vid icke rådet och chefen för landtförsvarsdepartementet orätt, synes mig

gamisone- äfven han vara af denna åsigt. Dertill komma de redan förut åbe rade

infan- r0pade beställningsmännen, sjukvårdssoldaterna, hofslagarne och gelavalleriet
värshandtverkarne. Alla dessa skola genomgå en lång undervisningskurs
(F rt 1 innan de blifva fullt utbildade, då de sedan ganska träget kommen ''

deras till möten. De hafva endast en aflöning af 12 öre om dagen.

Utskottet har visat sig ganska välvilligt emot motionen och yttrar
icke ett enda ord till underkännande af de åsigter, motionärerna framhållit.
Utskottet rättar endast ett par misstag, som de begått, och
tillägger blott: »då i allt fall, i fråga om de af motionären uppgifna
missförhållanden i afseende å dessa underbefäls aflöning, sådan utredning
icke föreligger, att utskottet ansett sig derpå kunna grunda någon
framställning, har utskottet icke funnit sig höra tillstyrka bifall
till ifrågavarande motion».

Ingen lärer väl kunna neka till, att det varit omöjligt för utskottet
att, på enskild motionärs framställning, tillstyrka en årlig utgift
af 130,000 kronor. Så utredd var väl icke heller frågan, att
ej en annan utredning vore erforderlig, innan man kan döma om behofvet
och huruvida dessa korpraler och vice korpraler äro de _ mest
behöfvande.

Det är mig väl bekant, att, såsom äfven här uppgifvits, vid många
regementen det är ganska svårt att få korpraler. Manskapet undandrager
sig på allt vis att blifva befordradt. Jag har likväl hört, att
inom andra trakter af landet, t. ex. i Skåne, lära korpralsplatserna
vara ganska mycket eftersökta.

Hvad den af herr Ahelin nu föreslagna skrifvelsen beträffar, finner
jag deri en brist, i det att den endast gäller underbefäl af manskap,
under det att underofficerare deri icke äro inbegripna. Jag skulle
förr vara benägen att sluta mig till denna skrifvelse, såvidt den gälde
underbefäl i allmänhet. Nu gör den icke det, och att bifall inom
denna kammare till en sådan skrifvelse icke kommer att gagna till
mycket är fullkomligt uppenbart. Jag har i utskottet eller på den
afdelning, som behandlade frågan, bjudit till att få in i motiveringen
någonting liknande hvad herr Abelin nu föreslagit, men jag fann, att det
var alldeles omöjligt. I Andra Kammaren hade det dessutom icke
haft någon utsigt att gå igenom, och dermed vore skrifvelseförslaget
fallet.

Jag får för min del yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre Leijonhufvud: Jag skall icke drista mig att här upp repa

hvad som sagts i afseende på det orättvisa i aflöningsförhållandena
emellan befäl och trupp, som nu förefinnes. Här har blifvit påpekadt,
huru dessa aflöningsförhållanden undergräfver hela korpralsinstitutionen.
Men det är icke nog med att det undergräfver hela denna

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

No 11.

institution af korpraler och vice korpraler, det undergräfver, kan man Om höjning
säga, hela vårt indelta stamsystem. Herrarne veta alla, och det har* dagaflöninäfven
förut blifvit påpekadt, att i afseende å befälet göra de, som btfäl^afnumblifvit
befordrade, mången gång sådana saker, som nödvändigt medföra skåpet vidieke
deras degradering. Det kan icke verka förmånligt inom en stam, att garnisonebefälsgrad,
i stället för att vara lockande, blir någonting, som hvar r^de infanoch
en försöker undandraga sig. kavalleri

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har ''

påpekat, att i stället för korpraler och vice korpraler kunna och böra ° S’
soldater af stammanskapet kommenderas såsom befäl. När man nu
vet, att de, som i första hand befordras till korpraler och vice korpraler,
äro sådana, som i skolan utmärkt sig både genom färdighet och
äfven genom sin conduit, och dessa sedermera anse sig tvungna, i följd
af de aflöningsförhållanden som äro rådande, att företaga sig sådana
saker, som göra att de blifva degraderade, så kunna dessa icke vidare
komma i fråga att antagas till befäl. Skall nu af stammanskapet, såsom
äfven skett, kommenderas till tjenstgöring såsom underbefäl, bör väl
en reduktion i afseende å de mest lämpliga ega rum och antalet inskränkas
till ett minimum.

Detta verkar äfven på sjelfva rekryteringen, hvilken blifvit svårare
och svårare för hvarje år, icke derför att de, som vilja blifva soldater,
få genomgå skolorna, dessa undandraga de sig icke, men de vilja
icke, genom att der inhemta hvad de skola, göra sig förtjenta af befordran,
utan de göra i stället allt möjligt för att de dertill icke
måtte komma i fråga. Detta har redan påpekats af herr Casparsson.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det sträcker sig ända till rekryteringen
af stammen, då de unga pojkar, som skola blifva soldater,
gerna undandraga sig blott och bart derför, att deras aflöningsförhållanden
vid befordringen äro alldeles för litet lockande.

I afseende å sjelfva motionen tror jag icke, att den har någon
framgång. Jag anhåller att få förena mig med herr Abelin i hans
skrifvelseförslag.

Friherre Klinckowström: Jag ber att i afseende å den nu

föredragna punkten få tillägga ett par ord. Herr Falks motion är
utan tvifvel både rigtig och behjertansvärd, men såvidt jag kunde fatta,
i formen origtig, ty en dylik fråga skall ovilkorligen, för att kunna vinna
Riksdagens bifall, komma ifrån regeringen. Skulle jag nu, behjertande
herr Falks motion, i saken göra något, så är det att förena mig med
dem, som önska framgång åt herr Abelins skrifvelseförslag, hvilket
jag anser i formen vara det rättaste, men fråga är, huruvida ett dylikt
skrifvelseförslag vinner framgång i Andra Kammaren. Utan denna veta
herrarne väl, att ett sådant skrifvelseförslag, stäldt till Kongl. Maj:t
af den ena kammaren, men icke af den andra, kommer af statsrådet
att officielt kastas i papperskorgen. Det är derför jag önskar framgång
åt och ämnar med min röst votera för herr Abelins förslag i
denna fråga.

N:o 11.

Om höjning
i dagaflöningen
för underbefäl
af manskapet
vid icke
garnisonerade
infanteriet
och
kavalleriet.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Herr Falk: Jag skall icke blifva mångordig, men anser mig

nödsakad till bemötande upptaga några inkast, som blifvit gjorda mot
min motion.

Två talare hafva framhållit, att det är icke blott korpraler och
vice korpraler, som behöfva förbättring i aflöningsförhållanden, utan
äfven underofficerare och beställningsmän. Hvad de senare beträffar,
så tror jag mig i min motion hafva framhållit, att de är o i behof af
förhöjning. Hvad åter angår underofficerarne, torde kammaren erinra
sig att så sent som 1891 beslöt Riksdagen på Kongl. Maj:ts framställning
en förhöjning af underofficerarnes dagaflöning från 40 till
80 öre. Skulle det nu vara rigtigt, att enskild motionär upptoge denna
fråga och begärde en ytterligare förhöjning, då Riksdagen så nyss
sagt sitt ord dervidlag? Jag tror icke det skulle vara skäl. Med
detta vill jag visst icke förneka behofvet äfven för underofficerarne
att erhålla en förbättring i sina vilkor, ty deras ställning är ganska
dålig; men från min synpunkt som motionär fans icke tillräcklig anledning
att upptaga en fråga, som Riksdagen så nyligen fattat beslut
uti. Hvad beställningsmännen beträffar, så finnas de icke upptagna
i den af Riksdagen faststälda aflöningsstaten; deras portionsskilling
utgår således icke af aflöningsanslaget, utan af vapenöfningsanslagen.
Frågan rörande beloppet af denna portionsskilling afgöres af Kongl.
Maj:t på administrativ väg. Jag ber att i detta hänseende få erinra
om hvad herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
yttrade i sitt anförande till statsrådsprotokollet vid urtima
riksdagen 1892; han säger, pag. 47, att »frågan om beloppet af den
menig soldat vid indelta armén tillkommande tobaksskilling eller dagaflöning
är icke af beskaffenhet att böra till Riksdagen hänskjutas»,
och detta är rigtigt: ty, såsom jag redan har sagt, denna fråga är beroende
på en administrativ åtgärd af Kongl. Maj:t, och då beställningsmännens
aflöning således icke bör, eller, under nuvarande förhållanden,
rätteligen kan underställas Riksdagens pröfning, har jag ej
heller kunnat annorlunda vidröra frågan än som i min motion skett.

Friherre von Otter har menat, att om en ökning i dagaflöningen
för korpraler och vice korpraler skulle ifrågasättas, så borde den icke
ske genom att öka anslaget till befälsaflöningen utan genom att öka
anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar på den grund, att
när de uppbära 25 öre i st f. 10 öre, såsom staten upptager, då borde
skilnaden falla vapenöfningsanslaget till last och icke befälsaflöningsanslaget.
Denna argumentation stöder sig på det bestämda misstaget,
att vice korpralerna skulle ega uppbära 25 öre i dagaflöning. Såsom
jag redan har erinrat, upptager den af Riksdagen faststälda aflöningsstaten
för vicekorpraler 10 öre, och så snart de i denna sin egenskap
tjenstgöra, hvilket sker när de såsom vice korpraler äro kommenderade,
livilket är förhållandet under beväringsmötena, enligt den af mig åberopade
generalorder, kunna de ej författningsenligt erhålla högre dagaflöning
än 10 öre, och jag tillåter mig säga, att om sådant har egt
rum, så har det skett på sidan om författningen. Härmed är äfven

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 21 N:o 11.

besvarad den tillvitelse för begånget misstag, som en senare talare Om höjning
velat göra mig, i fråga om min uppgift rörande vice korpralernas* dagaflönindagaflöning,
ett misstag, hvilket icke ligger på min sida utan hos
stutsutshottet. skåpet vid icke

Hem Björnstjerna bar medgifvit, att korpralsbeställningarne äro gamisonesvåra
att tillsätta, men han har tillika sagt, att i vissa orter t. ex. rade infanSkåne
vore dessa beställningar eftersökta. Jag ber att med anledning kavalleriet
deraf få meddela några officiella uppgifter, som jag har i min hand. (ports)

Af dessa framgår, att vid norra skånska infanteriregementet hafva
under 1893 dels erhållit afsked före uppnådd pensionsålder, dels entledigats
på egen begäran 2 korpraler och 9 vice korpraler, och under
de första 7 veckorna af detta år hafva 6 vice korpraler på egen begäran
entledigats från vice korpralsbefattningen, och 2 vice korpraler hafva
erhållit afsked före uppnådd pensionsålder. Vid södra skånska infanteriregementet
hafva under den förflutna delen af detta år 1 korpral
och 1 vice korpral erhållit afsked och 4 vice korpraler blifvit på
egen begäran endtledigade. Ungefär enahanda är förhållandet vid
kavalleriet. Jag tror icke, att man med sådana siffror för ögonen
har skäl till antagandet, att korpralsbefattningarne äro eftersökta i
Skåne. Då ställningen var sådan jag nu skildrat den redan de första
veckorna i år, så lära, när man hinner närmare vapenöfningstiden,
siffrorna antagligen komma att betydligt öka sig.

Friherre Klinckowström slutligen har medgifvit, att min motion är
rigtig i sak, men förklarat, att den är ovigtig i form, derför att en sådan
framställning, som denna, bör icke komma till Riksdagen utan genom regeringens
initiativ. Jag vet icke, om han anser frågan i och för sig så
vigtig, att den påkallar regeringens initiativ eller om det är summan af den
ifrågasatta förhöjningen i dagaflöningen som gör det. Jag ber emellertid
att få säga, att sådana skäl som friherre Klinckowströms kunna anföras
nästan mot hvarenda motion, som framlägges. »Nej, det får icke enskild
motionär göra utan det är regeringens sak» skulle med lika stort
skäl kunna sägas om en hel mängd motioner, på grund af hvilka
högst vigtiga beslut fattats. Det är exempelvis icke mera än ett par
dagar, sedan den vigtiga representationsfrågan afgjordes, hvilken väl
från början tillkommit på enskild motionärs initiativ. Samma är
förhållandet med frågor sådana som utsträckning af den politiska och
kommunala rösträtten, afskrifning af grundskatter, och till och med
hela härordnings- m. fl. förslag, hvilka utgått från enskild motionär.

Jag tror således icke, att det argumentet duger, ty det kan tillämpas
på snart sagdt hvilket förslag som helst.

Herr Casparsson: Jag vill endast, gent emot den mycket väl

grundade anmärkning, som framstäldes af talaren på elfsborgsbänken,
att det är mycket tvifvel underkastadt, huruvida Andra Kammaren
kommer att biträda denna skrifvelse, erinra, att i lördags beslöt
kammaren en skrifvelse, hvilken man var fullt öfvertygad, att Andra
Kammaren icke skulle biträda. Det var således en opinionsyttring.

ITo 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Om höjning
i dagaflöningen
för underbefäl
af manskapet
vid icke
garnisonerade
infanteriet
och
kavalleriet.

(Forts.)

Jag anser att en skrifvelse i nu antydd rigtning äfven skulle vara en
opinionsyttring från Första Kammaren, hvilken utan tvifvel skulle
hafva sin ganska stora betydelse.

Friherre von Otter: En talare yttrade, att jag begått ett misstag

då jag ansett, att Kongl. Maj:t, oaktadt staten icke upptoge högre dagaflöning
för vice korpralerna än 10 öre, likväl kunde af vapenöfningsanslaget
utbetala 25 öre. Jag hemställer, om icke den ärade talaren
sjelf begick ett misstag, ty strax förut yttrade han för kammaren, att
ökning af aflöning till hofslagare, sjukvårdare etc. vore en administrativ
åtgärd, emedan den utginge från öfningsanslaget. Om nu 25 öre per
dag utgår till vice-korpralerna ifrån beväringens vapenöfningsanslag
under tjenstgöring vid beväringen, borde väl detta också vara en
administrativ åtgärd. Följaktligen tror jag mig haft goda skäl att yttra
hvad jag yttrade.

Herr Falk: Jag beklagar, att jag blifvit missförstådd af den

föregående talaren. Han synes hafva trott, att då beställningsmäns
portionsskilling, hvilken utgår af vapenöfningsanslaget, är beroende på
Kongl. Maj:ts administrativa åtgärd, samma förhållande borde vara
gällande beträffande aflöningsanslaget, och att Kongl. Maj:t således bör
kunna på administrativ väg förhöja vice korpralernas dagaflöning till
25 öre. Detta är icke fallet. Jag har alldeles tydligt ådagalagt, och
hvar och en som tagit notis om dessa förhållanden vet äfven, att vice
korpralerna äro uppförda på aflöningsanslaget med en dagaflöning af
10 öre; och denna aflöning kan icke på administrativ väg förhöjas;
beställningsmännen åter äro icke uppförda på aflöningsanslaget, och
deras portionsskilling kan af Kongl. Maj:t bestämmas efter som förhållandena
fordra.

Riksdagen har faststält 10 öre för vice korpralerna, men Riksdagen
har alldeles icke faststält något för beställningsmännen. Det är
nemligen en stor skilnad mellan ett aflöning sanslag som är ett bestämdt
anslag och ett vapenöfningsanslag, hvithet är antingen ett reservationsanslag
eller ett förslagsanslag.

Herr Wennerberg: Att motionens syfte är behjertansvärdt,

har af ingen blifvit nekad. Man bär hört tillmötesgående från statsrådsbänken,
och de skäl, som framstälts mot motionen, hafva varit af
en art, som ingalunda förklenar sjelfva motionens syfte eller värde.
Jag vågar säga detsamma om de personer från utskottet, hvilka haft
eu annan mening än motionären. De hafva erkänt behofvets vigt, men
bredvid liggande omständigheter hafva, måhända på goda skäl, förmått
dem att icke tillstyrka bifall till ett skrifvelseförslag. Det vigtigaste af
dessa motskäl har för mig varit den anmärkning, som herr Björnstjerna
gjorde, att man förbigått eller icke nämnt en så för hela vårt försvarsväsen
vigtig institution som underofficerscorspen och dess ställning. Jag
medgifver gerna, att detta icke varit önskvärdt, men man kan väl icke,

N:o 11

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

mine herrar, vilja förkasta en god sak på grund deraf, att den icke är Om höjning
fullständig, att den icke sträcker sig så långt, som man skulle önskat. * ^/^undérFör
min del anser jag, att man derför icke bör ställa sig mot det före-befara fmanliggande
förslaget, som onekligen är mera påträngande än det icke nu skåpet vidieke
föreliggande; och detta är just förhållandet hvad beträffar höjandet af garnisoneaflöningen
åt korpralsinstitutionen. Komma vi att sakna dugliga korpraler,
ja, då har den första svåra knuffen gifvits åt hela den discipli- kavalleriet.
nära hållningen bland manskapet. Hvad man först och främst bör (p0rts.)
tillse är, att man icke skjuter undan det nödvändiga; sedan kommer
omsorgen för att också underofficerscorpsen blir i detta afseende tillgodosedd.
På grund häraf ber jag att få förena mig med dem, som önskat
en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Herr Treffenberg: Då jag undertecknat herr Falks motion, ber
jag att få instämma i det skrifvelseförslag, som af herr Abelin framstälts.
Till den kraft och verkan det kan hafva, skall jag upplysa herrarne
om, att redan i fjor och innan således beväringsöfningarna blifvit
utsträckta så långt, som med innevarande år komma att ega rum, har
jag hört chefen för en af våra indelta regementen beklaga sig öfver,
att han nödgades underkasta sig den förödmjukelsen att af sina korpraler
begära såsom en gunst, att de skulle qvarstå i sina befattningar.

En föregående talare, herr Björnstjerna, har fäst uppmärksamheten
derpå, att måhända underofficerarne äro i lika eller större behof af en
löneförbättring än korpralerna, och den senast uppträdande talaren
ansåg också, att detta är en sak af största vigt. Men en af mina
vänner hviskade nyss till mig, att det låter sig svårligen göra att vid
detta tillfälle taga upp den frågan, emedan någon motion icke blifvit i
ämnet väckt. För öfrigt har jag icke hört uppgifvas, att våra underofficerare
börjat desertera ännu. Detta är likväl, såsom vi hört, förhållandet
med våra korpraler, visserligen icke vid det regemente jag åsyftar,
men vid ett annat. Detta synes mig, mine herrar, vara ett så drastiskt
argument, att, ehuru det är ledsamt i och för sig, det torde medföra
det gagnet att öppna ögonen, väl icke på denna kammare — ty det
behöfs icke — utan på medkammaren, der, efter hvad en föregående
talare sade, det icke skulle vara utsigt till understöd för ett skrifvelseförslag,
sådant som det herr Abelin framstält.

Herr Fagerholm: Jag anser mig nästan skyldig upplysa, att i

min trakt börjar manskapet att icke vilja tjenstgöra såsom korpraler och
vice korpraler, och de gorå sig, såsom nyss sades, så dumma, att de icke
kunna väljas till dessa befattningar. Det kommer bestämdt att gå på
samma sätt som det gick med skarpskyttarne vid regementena för
några år sedan. Det utfärdades en order att skarpskyttarne skulle undergå
vissa dagars möte. Då jag sedan vid ett tillfälle frågade en som förut
varit skarpskytt, hvarför han icke var det svarade han: Nej, 8 dagars
extra tjenstgöring bryr jag mig icke om!

För min del tycker jag, att motionen är behjertansvärd; och hvad

N:o 11.

Om höjning
i dagaflöningen
för underbefäl
af manskapet
vid icke
garnisonerade
infanteriet
och
kavalleriet.

(Forts.)

24 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

herr Abelins förslag beträffar, så skulle jag helst sett, om underofficerarne
och deras vederlikar varit innefattade i skrifvelseförslaget.

Herr af Burén: Jag ber att äfven från min hembygd få konstatera,
att stort missnöje råder hos korpraler och vice korpraler öfver
den aflöning, som tilldelas dem i jemförelse med beväringen. Jag ber
derför att med full öfvertygelse få sluta mig till det skrifvelseförslag,
som af herr Abelin framstälts.

Sedan öfverläggningen angående punkten 3 mom. e) och den i
sammanhang dermed föredragna punkten 4 förklarats slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande 4 punkten, såvidt anginge Kongl. Majrts
framställning i ämnet, endast yrkats, att utskottets hemställan skulle
bifallas, men att i afseende på punkten 3 mom. e) och punkten 4,
såvidt anginge herr Falks der omnämnda motion, yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Abelin, att kammaren
ville med afslag å utskottets hemställ anden i hvad de rörde herr Falks
motion, för sin del besluta, att Riksdagen i underdånig skrifvelse
anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda i hvad mån förhöjning i
aflöningen för det icke garnisonerade infanteriets och kavalleriets underbefäl
af manskapet må vara af behofvet påkallad och till nästkommande
riksdag aflåta det förslag i frågan, som af en sådan utredning föranledes.

Härefter gjorde herr talmannen proposition på bifall till utskottets
hemställan i 4 punkten, så vidt angick Kongl. Majrts framställning i
ämnet, hvilken proposition förklarades vara med ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i öfrigt hemstält i punkten 3 mom.e) samt punkten 4 och derefter
på godkännande af herr Abelins förenämnda yrkande; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
5, punkten 3, mom. e) samt punkten 4, så vidt angår herr Falks der
omnämnda motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Abelins yrkande, att kammaren ville med
afslag å utskottets hemställanden i hvad de röra herr Falks motion, för

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 25 N:o 11.

sin del besluta, att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Om höjning
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda i hvad mån förhöjning i aflöningenför*^“^^”''
det icke gamisonerade infanteriets och kavalleriets underbefäl af man -befäl afmanskapet
må vara af behofvet påkallad och till nästkommande riksdag skåpet vid icke
aflåta det förslag i frågan, som af en sådan utredning föranledes. garnisone VCLCLC

VrlTClTl t&vict

och

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva kavalleriet.
utfallit sålunda: (Forts.)

Ja — 31;
Nej — 90.

5—10 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

11 punkten.

Herr statsrådet friherre Rappe: Kongl. Maj:t hade uti denna; Ifrågasatt

fråga, såsom herrarne se, begärt, att anslaget skulle höjas med 100,000
kronor och tillika, att utaf detta belopp högst 50,000 kronor skulle få volontäranvändas
till militäretablissement, afsedda för volontär- eller rekryt- skolor.
och korpralskolor för dessas förseenden med servis. Statsutskottet har
emellertid nu föreslagit, att ifrågavarande belopp icke måtte beviljas.

Jag vill erinra derom, att vid urtima riksdagen 1892 uttalades i Riksdagens
skrifvelse, att den till fullo erkände behofvet af anslag till volontärinrättningen,
men den saknade den fullständiga utredning, som den
ansåg böra föregå beviljandet af de större belopp, som för detta ändamål
vore behöfliga. En sådan utredning har nu verkstälts och blifvit
öfverlemnad till Riksdagen med statsverkspropositionen. Utskottet
erkänner också, att denna utredning är fullständig, men tager sig ett
särskildt skäl, hvarför det icke vill bevilja det af Kongl. Maj:t ifrågasatta
anslaget. Af utredningen framgår, att utöfver de 285,000 kronor,
som för närvarande äro anslagna, fordras ytterligare omkring 275,000
kronor. Nu skulle man ju kunna gå tillväga på det sätt, att genast
påyrkats anslagets höjande med ifrågavarande 275,000 kronor, att ett
särskildt volontärskoletablissement uppfördes för dessa medel och att
derefter anslaget år efter år användes för volontärernas militära utbildning.
Kongl. Maj:t har trott sig kunna undvika detta tillvägagående
på grund af det förhållandet, att under de senare åren uppförts eller
ingifvits förslag om uppförande af militäretablissement utaf en hel
mängd kommuner, sedan de gjort sig förvissade om, att till dem kunde
erhållas militära kommenderingar, med hvilka de anse så stora fördelar
vara förenade, att de förklarat sig villiga att uppföra dem utan att
statsverket för deras anläggande behöfde bekosta något. Det är klart,
att såvida dessa etablissement förlädes på lämpliga punkter, så att man

N:o 11.

Ifrågasatt
höjning i anslaget
till
volontärskolor.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

kunde begagna sig af dem för att till desamma förlägga volontärskolor,
skulle man icke genast behöfva hela det för volontärskolor enligt den
nya härordningen beräknade anslag, utan kunna inskränka sig till en
mindre årlig ökning i mån af volontärantalets tillväxt. Men å andra
sidan har det visat sig rätt svårt för kommunerna att utom sj elfva
byggnaden helt och hållet äfven bestå inredning, möbler etc., sådant
som kallas servis. Derför har ifrågasatts, att servismedlen skulle lemnas
af staten. Icke kan man säga, att, då ifrågavarande etablissement
åtminstone delvis afses för volontärskolor, det egentligen skulle vara ett
frånträdande af det ändamål, för hvilket anslaget till volontärskolor är
afsedt, om man, för att uppmuntra de särskilda kommunerna att göra
framställning om uppförande af dylika etablissement, ur volontärskoleanslaget
lemnade dem servismedel. Emellertid har utskottet ausett, att
så skulle vara förhållandet. Det säger, att om dylika medel för servis
behöfvas, så böra de tagas från vapenöfningsanslaget och icke från
volontärskoleanslaget, som är förslagsanslag. Det må nu så vara! Man
kan, såsom jag sökt visa, diskutera den frågan. Men är Riksdagen af
den åsigt, att ifrågavarande medel böra tagas från vapenöfniogsanslaget,
borde, synes det, konklusionen blifva den, att under sådana förhållanden
de 100,000 kronorna anslås endast till volontärskolor, utan att Kongl.
Maj:t medgifves rätt att ifrån detta belopp använda något till servis
för de nämnda skolorna.

Jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på det egendomliga
skäl utskottet användt för att yrka afslag på Kongl. Maj:ts
förslag. Sedan Riksdagen 1892 erkänt, att, allt eftersom volontärinrättningen
utvecklades under den förbättrade härordningen, ytterligare
volontärskoleetablissement behöfdes, hvarför då icke bevilja de härför
nödiga penningarne sedan ärendet nu är fullständigt utredt?

Friherre von Otter: Såsom departementschefen här har påpekat,

är verkligen utskottets hemställan i detta fall icke fullt konseqvent.
Men jag anser ändå, att det kan finnas några skäl, hvarför utskottet
kunnat komma till sitt slut. Denna fråga bör, såsom redan påpekats,
skiljas i två: först huruvida anslaget till volontärskolor bör höjas och
sedan, huruvida några medel af de till volontärskolor anvisade må få
användas till det särskilda ändamål, som i den kongl. propositionen
ifrågasatts. I afseende på höjandet af anslaget är det redan vid den
urtima riksdagen tillkännagifvet och äfven af Riksdagen erkändt, att en
förhöjning af anslagets nuvarande belopp med 275,655 kronor bör ega
rum, men denna höjning lär icke erfordras för närvarande. Det är
visserligen sant, att anslaget under de senare åren ej oväsentligt öfverskridits;
1892 öfverskreds det med 169,139 kronor 81 öre; men åandra
sidan utgå från detta anslag kostnader, som icke komma att derifrrån
utgå sedan den förbättrade härordningen blifvit genomförd. Deraf utgår
nemligen nu dels 93,655 kronor, hvilka förra årets Riksdag medgaf finge
användas till härordningens genomförande i allmänhet — det är de
medel, som voro anvisade till stammanskap vid beväringstrupperna —

So 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

dels ock 67,000 kronor till kavalleriskolor. Sedan allt blifvit genom- Ifrågasatt
fördt, skola ej dessa utgifter utgå af volontärskoleanslaget. Lägger jag
tillsammans dessa båda poster och fråndrager den summa jag då får voiontärfrån
det belopp, som under 1892 derifrån utgick, eller 454,000 kronor, skolor.

så befinnes det, att utgifterna för volontärskolorna, de verkliga volontär- (Forts.)

skolorna, icke uppgått till mer än 293,345 kronor. Derför, och då i
alla fall anslaget har förslagsanslags natur, har utskottet icke ansett det
vara af någon synnerlig betydelse, huruvida anslaget höjdes eller icke.

Det inverkar på budgeten, men det har icke någon betydelse i och för
volontärutbildningen. Hvad sedermera angår de 50,000 kronor, som
skulle få användas till servisuppsättning vid nya militäretablissement,
torde jag få erinra hvad i detta fall arméförvaltningen anfört:

»Beträffande den af t. f. chefen för generalstaben i förbigående
framstälda åsigt om önskvärdheten deraf, att inom hvarje arméfördelning
inrättades en kombinerad skola, liknande de nuvarande militärskolorna
i Norrköping, så synes denna åsigt hafva framkommit såsom en framtidstanke,
hvilken, vid nu ifrågasatta ordnandet af volontärskolorna, ej
borde helt och hållet lemnas ur sigte, men enär hvarken någon närmare
utredning angående dessa skolors organisation eller några beräkningar
öfver de med en dylik anordning förenade kostnader uppgjorts,
samt då denna fråga äfven torde i väsentlig grad vara beroende af
kommunernas villighet att för skolorna uppföra lämpliga iokaler m. m.,
har arméförvaltningen ansett sig ej för närvarande böra afgifva något
yttrande rörande denna del af t. f. chefens för generalstaben framställning.

Då man nu vet, att Biksdagen gerna vill hafva en fullständig
utredning, innan Biksdagen går in på någon liknande framställning, så
och ehuru det är uppenbart, att det sätt, hvarpå man tänkt lösa denna
fråga, är särdeles fördelaktigt för statsverket, har man likväl ej ansett
sig kunna göra annat än afstyrka bifall till framställningen äfven i
denna del.

Herr Bettig: Mig synes som om utskottet borde hafva kommit

till annat slut i denna fråga än det gjort. Då så stora uppoffringar i
allmänhet göras af kommunerna för att lösa den militära frågan, borde
Biksdagen äfven visa sitt tillmötesgående härutinnan. Jag vet, att särskildt
i Gefle har beviljats ett stort belopp för att åstadkomma byggande af
en volontärskola, men nu vill statsutskottet ej bevilja medel till servis
och uppsättning. Och det tycker jag ingen kan begära, att, utom att
man består byggnaden, man äfven skall bestrida medel till servis och
dylikt, utan det torde väl vara en Biksdagens angelägenhet. Derför
anhåller jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag på
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå, att kam -

N:o 11.

28 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

maren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla Kong]. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen sig finna
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 11 punkten af
sitt utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 65.
Nej — 41.

12 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

13 punkten.

Mom a.)

Herr Björnstjerna: Vid punkten a) har jag intet annat yr kande

att göra än bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande moment hemstält.

Angående na- Mom. b.)
turen af anslaget
till ved Herr Björnstjerna: Få allmänna förbrukningsartiklar äroså unTästmngs-
och d^kastade vexlingar i pris som bränsle. Af denna anledning har
'' garnisons- Kongl. Maj:t begärt, att anslaget till ved och lysämnen för fästningar
orter. och kaserner skulle bli ett förslagsanslag, men detta har utskottet af -

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

M:o 11.

styrkt. Arméförvaltningen yttrar härom, att det är i detta afseende Angående naomöjligt
att ens tillnärmelsevis på förhand beräkna, hvad detta pris
komme att utgöra vid den tidpunkt varan skulle uppköpas, och detta s0^e ^
hade i ännu högre grad blifvit fallet, sedan artiklarna stenkol och fästnings-och
cokes blifvit de, som för kasernernas behof hufvudsakligen behöfde an- gamisonsskaffas.
Priset å dessa artiklar bestämdes nemligen på verldsmark- orter.

naden, och huru detta pris skiftade, framginge bäst deraf, att då till (Forts.)

exempel år 1890 stenkol kostade i medeltal 16 kronor 30 öre och cokes
13 kronor per kubikmeter, nedgingo dessa pris år 1892 till respektive
11 kronor 45 öre och 8 kronor, således en prisskilnad för hvartdera
slaget af omkring 5 kronor per kubikmeter, hvilket för hela den mängd
af dessa artiklar, som arméförvaltningen för närvarande årligen anskaffade,
utgjorde omkring 22,000 kronor. År 1893 hade priset å cokes
åter stigit med 1 krona 60 öre per kubikmeter och stode för närvarande
ännu mycket högre. Det är alldeles gifvet, att priset på kol
och cokes till stor del beror på huru många strejker pågått i de kolproducerande
orterna. Yore detta anslag åtminstone reservationsanslag,
kunde det ändå vara tänkbart, att man skulle kunna reda sig, så att
om priset det ena året vore billigt på bränsle och man hade en mild vinter,
skulle besparingar kunna uppstå, som finge användas ett annat år.

Men nu är det ett ordinarie anslag, hvars besparingar således skola vid
årets slut ingå bland hufvudtitelns allmänna besparingar. Det är för
öfrigt så mycket obilligare att ej bifalla Kongl. Maj:ts förslag att uppföra
detta anslag såsom ett förslagsanslag, som alla andra liknande anslag
äro förslagsanslag. Statsrådet yttrar också:

»Det bör dessutom ej förglömmas, att riksstatens öfriga anslag till
ved och ljus hafva naturen af förslagsanslag, och någon anledning torde
icke föreligga, hvarför det för fyllande af arméns behof af eldningsoch
belysningsämnen afsedda anslag skulle hafva annan natur.»

Jag ber derför att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna punkt, dervid endast den lilla ändringen i utskottets kläm behöfver
göras, att ordet »icke» uteslutes, så att mitt yrkande lyder, att
Kongl. Maj:ts förslag, att förevarande anslag måtte få i riksstaten
uppföras såsom förslagsanslag, må af Riksdagen bifallas.

Herr Casparsson: Utskottets skäl för afslag på denna Kongl.

Maj:ts proposition är, att framställning härom redan så nyligen som år
1891 varit underkastad Riksdagens pröfning och af Riksdagen då afslogs.
Ja, det är sant, att förslaget blef af Riksdagen afslaget. Det
afslogs nemligen vid gemensam votering, men Första Kammaren godkände
Kongl. Maj:ts då gjorda framställning att uppföra detta anslag
såsom förslagsanslag. Jag får säga, att af alla flyktiga ting här i
verlden är det konstgjorda ljuset och värmet bland de mest flyktiga,
och jag tycker, att detta utgör en tillräcklig anledning att låta detta
anslag få karakter af förslagsanslag. Men, eget nog, samma år som Riksdagen
afslog att uppföra det såsom förslagsanslag, gjordes en anordning,
som gaf Riksdagens år 1892 församlade revisorer anledning att fram -

X:0 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Angående na- ställa en anmärkning. Revisorerna meddelade nemligen, att anslaget till
turen af an- ved och ljus vid fästnings- och garnisonsorter, hvilket anslag utginge
och 6 ljus V-i-idme(^ ett bestämdt belopp 01,500 kr., vid revision sårets slut hade en brist
fästnings-ochå 32,278 kr. 33 öre; och revisorerna säga, att då brister som yppa sig
garnisons- på bestämda anslag borde betäckas från vederbörande hufvudtitels allorter.
männa besparingar, hvaremot besparing å reservationsanslag icke finge

(Forts.) disponeras för annat ändamål än det. hvartill anslaget vore afsedt, hade

revisorerna ansett sig böra bringa ofvan omförmälda förhållande till
Riksdagens kännedom. I sin förklaring upplyser arméförvaltningen, att
det fans ingen tillgång på de allmänna besparingarna och att man
derför måst täcka denna brist genom en hän visning från försträckningstitel
under departementets andel i reservationsanslaget till försvarsverket
i allmänhet. Derpå säger då statsutskottet, att »utskottet, som delar
revisorernas uppfattning derom, att ett origtigt förfarande i anmärkta
hänseende egt rum, anser sig dock, då det måste antagas, att ett

upprepande af ett sådant förfaringssätt för framtiden icke måtte förekomma,
böra hemställa, att revisorernas omförmälda framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.» Men vid sådant förhållande
frågar jag: huru skall departementetschefen bära sig åt, om
icke det bestämda anslaget räcker till? Öfverskrider han det, gör

han sig saker till det förhållande, som afses i § 39 riksdagsordningen,
hvilket är ganska allvarsamt, nemligen anmälan enligt

106 eller 107 § regeringsformen. Fins det inga allmänna besparingar,
utan han är hänvisad till omföring från försträckningstitel, knäpper
statsutskottet till och säger: för denna gång får det gå, men låt det ej
ske en gång till! Då återstår ej annat än låta garnisonen sitta i mörker
och frysa, och derom äro vi väl alla ense, att det vore obarmhertigt.

-— Jag tycker, att den gjorda framställningen att låta anslaget få karakter
af förslagsanslag har alla möjliga skäl för sig, och likasom då
statsutskottet år 1891 afstyrkte den gjorda framställningen, har jag äfven
denna gång reserverat mig. Det är ju möjligt, att, om kammaren
bifaller den, den afslås i gemensam votering, men hvad som är det
vigtigaste är dock att vidhålla en princip, som ovilkorligen är rigtig.
Jag yrkar bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Friherre von Otter: Det förhåller sig alldeles så som den näst
föregående talaren sagt, att utskottet icke har haft något annat skäl för
att afstyrka Kongl. Maj:ts framställning i detta afseende än att Riksdagen
1891 bestämde att så härmed skulle vara. Då afgjordes frågan
genom gemensam votering, och med 210 nej mot 153 ja, således en
ganska betydande majoritet, beslöts att så skulle ske. Då jag ej antecknat
mig såsom reservant, är det af det enkla skälet, att jag anser
frågan vara alldeles för obetydlig för att drifvas till gemensam votering
ånyo. Det är gifvet, att utgifter sådana som dessa ej böra bestridas
med vanliga ordinarie anslag''. Det ligger en oegentlighet deri,
redan derutinnan, att om det blir något öfverskott, går det till hufvudtitelns
allmänna besparingar. — Dessa två skäl, nemligen den stora

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

orter.

(Forts.)

majoriteten emot vid 1891 års riksdag och frågans obetydlighet för en Angående nagemensam
votering, föranleda mig ock att hemställa om bifall till *“re” ^
utskottets förslag. IT ljus lid

fästnings- och

Herr vice talmannen: Jag har icke begärt ordet för att söka gamisom vederlägga

de skäl, som af de båda reservanterna i utskottet blifvit
framstälda emot bifall till utskottets hemställan och för bifall till
Kongl. Maj:ts proposition. Jag tror nemligen, att dessa skäl äro så
goda, att de ej kunna vederläggas. Men jag begärde ordet derför,
att jag skulle önska att denna fråga kunde bringas i sådant skick,
att den finge en fullständig tillfredsställande lösning. Om kammaren
nu bifölle Kongl. Maj:ts förslag, blefve följden en gemensam votering,
och jag är innerligt öfvertygad om, att resultatet dervid skulle
bli lika, som när frågan förut var föremål för gemensam votering:
den komme att falla med stor majoritet, och förhållandet blefve såsom
förut. I likhet med en föregående talare tror jag, att det ej är lämpligt
att, såvida man kan undvika det, öka antalet af dessa gemensamma
voteringar. En gammal strategisk regel föreskrifver, att man icke skall
utbreda sitt operationsområde allt för mycket. Blifver det för många
gemensamma voteringar, försvagar man kammarens kraft att drifva
igenom de frågor, som äro de hufvudsakliga. Häri ligger för mig ett
skäl till bifall till utskottets hemställan.

Men det fins äfven ett annat skäl. En föregående talare yttrade,
att den enda betänklighet han fann var 1891 års Riksdags beslut.

Men det fins något, som ligger bakom detta beslut, och som jag tror
kommer att ligga bakom det afslag, som antagligen blir gifvet på
denna Kongl. Maj:ts framställning, och det är misstro mot dessa förslagsanslag.
Man anser — och detta såsom jag tror icke utan skäl —
att formen af förslagsanslag, när den icke är oafvisligen nödig, bör
undvikas då den icke manar till den sparsamhet, som bör eg a rum,
och att bland ett sådant anslags utgifter kan inkomma en eller
annan sådan, hvars frändskap med samma anslag ej är af den intima
natur, att den der bör återfinnas. Det fins emellertid en annan
form, som synes mig kunna sättas i stället för förslagsanslag, en
form som manar till och verkar för sparsamhet och som af den förste
talaren äfven antyddes, då han önskade, att detta anslag åtminstone
vore reservationsanslag. Jag föreställer mig, att det är den formen
som är önsklig. Och om detta förslag nu faller, skulle jag vilja uttala
den lifliga önskan, att frågan måtte återkomma i denna form, att sedan
anslaget beräknats till sin normala storlek, Kongl. Maj:t begärde det i
form af reservationsanslag. Då komma under de år, då utgifterna äro
mindre, besparingar att kunna göras och bevaras till de dyrare åren.

Man slipper ifrån dessa förslagsanslag, som erfarenheten visat hafva en
stor förmåga att växa. Jag tror, att Riksdagens bifall till en sådan
framställning skulle kunna vinnas, i synnerhet om framställningen
komme i sammanhang med framställning om utbyte af ett och annat förslagsanslag
under hufvudtiteln till reservationsanslag, något som jag

N’:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Angående na- tror kunna ega rum — till fördel i alla afseenden. Då jag nu tager
sfcTétf till °ved ^beten yrka bifall till utskottets förslag, är det af detta hufvud och

ljus vid skäl, men äfven derför att jag tror, att kammarens kraft att i gemenfästnings-och
samma voteringar drifva fram sin mening blir större, om vi ej onödigt
garnisons- öka antalet af dessa. Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag i nu

orter- föredragna punkten.

(Forts.) ö 1

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i det nu föredragna momentet hemstält samt
vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
godkänna Kongl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den förra
propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande klockan 7 på aftonen.

14 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

15 punkten.

Lades till handlingarna.

16 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag för 17 punkten.

värnpligtiges

tnskrtftiiTiQ

och redovis- Friherre Klinckows from: Jag har begärt ordet i denna punkt.
ning m. m. som egentligen visar, att vid beslutets fattande Första Kammaren stått
emot Andra Kammaren och att det varit den förseglade sedeln, som
fått fälla utslaget. Jag anhåller hos kammaren att, på samma gång
jag nu uppträder, äfven få i sammanhang dermed behandla den fjerde
hufvudtitelns öfriga återstående punkter summariskt, enär det är nödvändigt
beträffande den ställning jag har i frågan. Jag skall sedermera
under den fortsatta diskussionen ej besvära kammaren med något
sakrikt yttrande i de olika punkterna och ej heller begära någon votering,
emedan jag är fullt förvissad derom att mina åsigter hafva
ganska få anhängare i denna kammare, och någon votering för att utvisa
kammarens åsigter är enligt mitt förmenande alldeles obehöflig
och tjenande till intet. Jag är nemligen af princip en sparsamhetsvän,
och om någonsin sparsamhet skall kunna iakttagas i afseende på denna
Kiksdags statsreglering, så är det på den 4:de hufvudtiteln. Den utgör

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

>T:0 11

nemligen nu 27 proc. af hela statsregleringen, och sparsamhet, der den
kan iakttagas utan skada för saken, tror jag är påbjuden af många anledningar,
och jag tror att den allmänna meningen i landet önskar,
att Riksdagen måtte bjuda till att visa en sådan sparsamhet. Jag kommer
alltså att i alla återstående punkter, der statsutskottet satt ned de
af Kongl. Maj:t fordrade anslag eller Andra Kammarens utskottsledamöter
reserverat sig, af princip yrka på sådana nedsättningar. Nedsättningen
är i allt fall så ytterst anspråkslös, när man jemför den med
det belopp, hvartill denna hufvud titel, enligt Kongl. Maj:ts proposition,
belöper sig, eller på ordinarie stat omkring 25 millioner och på
extra stat i det närmaste 3 millioner, tillsammans 27,996,600 kronor,
att det, tror jag, vore obetänksamt att ej gå såväl statsutskottets
majoritet som Andra Kammarens statsutskottsledamöters reservationer
till mötes. Hvad utskottet hittills enligt nu föreliggande betänkande
lyckats afpruta på de ordinarie anslagen har varit blott en obetydlig
summa, nemligen 182,880 kr., beroende dock derpå att det mesta,som
Kongl. Maj:t begärt på ordinarie stat, har härrört från den urtima riksdagens
beslut om en förändrad organisation af vårt landtförsvar, ett
beslut, hvartill äfven jag med min ringa röst bidragit, och i afseende
på den summan är jag ense med utskottet om att litet eller intet kan
afprutas. Men helt annorlunda är förhållandet med de extra anslagen.
Der har nemligen utskottsmajoriteten lyckats afpruta 289,693 kr., men
jag är öfvertygad om att två af dessa nedsättningar, som lyckats vinna
gehör till följd af Andra Kammarens beslut i statsutskottet, komina att
af denna kammare tillintetgöras. Men deremot har Andra Kammaren,
utom att den har i två punkter lyckats vinna majoritet inom utskottet,
nemligen rörande tillämpningen af nya värnpligtslagens föreskrifter,
53,000 kr., och beträffande användningen af behållningen å anslaget
för de värnpligtiges inskrifning m. m., 61,393 kr., i hvilka båda frågor
Andra Kammarens ledamöter genom den förseglade sedeln vunnit
majoritet inom utskottet, men der det är sannolikt, ehuru att beklaga,
att Första Kammaren kommer att ändra utskottets beslut. Utom detta,
säger jag, hafva Andra kammarens samtliga ledamöter inom ulskottet
blott i Henne, säger Henne punkter reserverat sig mot statsutskottets
beslut, nemligen i mom. 18:o angående anskaffning af nya eldhandvapen,
der Andra Kammarens reservanter afprutat 295,500 kr., mom. 19:o rörande
anslag till mobilisoringsammunition för eldhandvapen, hvarest de afprutat
200,000 kr. och slutligen angående anslaget till flyttande sjukhus,
der Andra Kammarens reservanter gjort en afprutning på 70,000
kr., och såsom jag förut nämnt utgör statsutskottets afprutningar 472,573
kr. Detta är visserligen mycket penningar, men, om man jemför dem
med hela det af Kong]. Maj:t under denna hufvudtitel äskade anslag,
27,996,600 kr., inses nog af Eder, mine herrar, att de föreslagna afprutningarne
verkligen äro ganska måttliga.

Hvarför jag principielt kommer att ställa mig på deras sida, hvilka
önska en minskning i öfverensstämmelse med hvad statsutskottet eller
dess reservanter föreslagit i anledning af de i Kongl. Maj:ts nådiga pro Färata

Kammarens Prof. N:o 11. 3

Anslag för
värnpligtiges
inskrifning
och redovisning
m. m.

(Forts.)

N:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för position beträffande denna hufvudtitel begärda anslag beror på fölvärnpltgtiges
jando skäL

''lyl 9 Å*)*i t Tima °

och redovis- Det är nemligen först och främst derför att tiderna äro mycket
ning m. m. svåra. I följd af urtima Riksdagens beslut blef en ganska dryg be(Forts.
) skattning lagd på vår nations skattdragande invånare. Denna dryga
beskattning kommer särskilt att under de närmaste åren öka de skattskyldiges
svårigheter. Enligt alla de underrättelser, jag emottagit från
olika delar af vårt land Er det redan nu ganska svårt, isynnerhet för
jordbrukarne, och, jag tror, äfven för andra näringsidkare att utgöra
de skatter, livilka Riksdagen ansett nödigt upptaga i och för den nämnda
arméorganisationen. Spanmålsprisen äro så låga och jordbrukarnes
betryck i nästan alla delar af landet är så stort, att mig synes som om
regeringen hade bort taga den saken närmare om hand. I dagens nummer
af Stockholms Dagblad förekommer en notis om do senaste spanmålsprisen
på Stockholms börs, och dessa voro så låga, att produktionen
af denna vara omöjligen kan vara dermed betald. Jag har
personlig erfarenhet, huru svårt det är att äfven till de lägsta pris få
sin spanmål afyttrad, eller åtminstone vissa sorter deraf, och detta i
sjelfva Stockholm, landets betydligaste handelsplats med dylika varor,
men herrar spanmålsuppköpare vilja för närvarande ej till något pris
köpa någon spanmål. Stora skatter skola emellertid betalas — men
den jordbruksidkande befolkningen kan ej afyttra sina produkter. Tillståndet,
mine herrar, är i sanning ganska bedröfligt. Skulle nu regeringen
kunnat någonting åtgöra? Ja, men regeringen har, efter hvad
mig synes, försummat att skaffa sig nödiga upplysningar om landets
tillstånd i detta afseende; ty om regeringen hade detta gjort, hade,
derom är jag öfvertygad, regeringen äfven vidtagit nödiga mått och
steg till att råda bot mot det onda.

Som herrarne litet hvar torde erinra sig från 1892 års riksdag,
gick regeringens förslag till nedsättning i spanmåls- och mjöltullen ut
på att gälla endast till slutet af 1892. Men huru har det sedan gått?
Af anledningar, som jag icke vill nämna, emedan de ej precis tillhöra
offentligheten, åtminstone är det en känd hemlighet, fäste följande riksdags
bevillningsutskott ej något afseende vid någon sådan nedsättning
och kamrarne gjorde heller icke någonting dervid, och dessa nedsatta
spanmåls- och mjöltullar, hvilka enligt regeringens förslag endast skulle
gälla till slutet af 1892, dessa tullar gälla ännu den dag, som i dag
är. Enligt mitt förmenande borde regeringen vid denna riksdag, när
så stora penningbehof föreligga men så ringa förmåga hos de skattdragande
att kunna gälda de skatter som utkräfvas, hafva sökt upphjelpa
det aftynande jordbruket på det enklaste sättet, nemligen föreslå
Riksdagen att, på sätt regeringens ursprungliga mening var, återgå till
de tullar på spanmål och mjöl, hvilka egde rum före den sista nedsättningen
1892. Detta skulle betydligt upphjelpt våra jordbrukares ställning
och varit dem till en stor välgerning, och med den vind, som nu
blåser inom Riksdagens kamrar, hade med all säkerhet ett sådant förslag
från regeringen äfven blifvit Riksdagens beslut.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

En särskild anledning till brist, nöd och svårigheter för j ordbrukarn
e under de närmaste åren hafva vi i den ogynsawma väderlek, som
varit rådande under denna vinter och som efter all sannolikhet äfven
kommer att råda under den stundande våren. Det har varit en mycket
svår tid ej blott för jordbruksnäringen, utan äfven för skogshandteringen
och bergsbruket, derigenom att de eljest erforderliga transporterna från
skogar och grufvor i det närmaste omöjliggjorts, hvarigenom man ej
kunnat få fram nödiga råmaterialier. Bristen på slädföre och omöjligheten
att med lass befara sjöar och andra vattendrag hafva vållat vår befolkning
stora bekymmer och dryga förluster. Få vi sedan äfven en ogynsam
vår, såsom tyvärr all anledning är att befara, kommer jordbruket
att lida mycket af ett sådant förhållande, och gifve Gud att det ej blifver
derutaf någon nöd i landet!

Under sådana förhållanden, hvilka jag nu i största korthet påpekat,
tror jag att det är allt skäl, att vi, i hvad på oss ankommer, söka
åtminstone något sätta ned de anslag, hvilka Kongl. Maj:t i sin nådiga
proposition rörande 4:de hufvudtiteln föreslagit. Om vi kunna inbespara
några hundra tusen kronor på denna hufvudtitel, kan detta mera än
väl komma oss till godo, när fråga blir om anslagen till 5:to hufvudtiteln;
ty säkert är att denna hufvudtitel behöfver mera och snarare
hjelp och understöd för att kunna uppfylla sin bestämmelse än den nuvarande
4:de hufvudtiteln, hvilken genom urtima Riksdagens beslut
blifvit så väl tillgodosedd.

Jag har begärt ordet egentligen derför att de få sparsamhetsvänner,
som möjligen finnas i denna kammare, måtte sammansluta sig för att
votera med den stora majoritet, som, derom är jag öfvertygad, kommer
att bifalla dels statsutskottets sparsamhetsåtgärder och dels reservanternas
från Andra Kammaren reservationer i utskottet, och på det viset
kunna vi möjligen erhålla en majoritet för våra åsigter, men att begära
votering i de olika punkter, som sparsamhetsvännerna skulle vilja se
genomförda, det lönar icke mödan, ty här är majoriteten för dels Kongl.
Maj:ts förslag och dels för statsutskottets större förslag — utom i de
två punkter, der Andra Kammaren genomdrifvit sina åsigter såsom
statsutskottets beslut — så stark, att en stor majoritet för dem finnes här.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, men jag har ansett nödigt
att här i ett sammanhang tala om hufvudtitelns alla punkter,
hvilka jag ämnar med min röst bifalla för nödig sparsamhet, på det att
någon i denna kammare måtte visa Andra Kammarens sparsamhetsvänner,
att vi ej helt och hållet slå döförat till för deras billiga och
rättvisa anspråk.

Vid denna punkt har jag för öfrigt ej något annat yrkande att
framställa än om bifall till statsutskottets förslag.

Friherre von Otter: Den ifrågavarande utgiftsposten är alldeles
densamma, som ingått i don beräkning af kostnaderna för landtförsvaret,
hvilken godkändes af den urtima Riksdagen. Det har derför
ej inom utskottet varit någon skiljaktig mening, huruvida dessa

Anslag för
värnpligtiges
inskrifning
och redovisning
m. m.

(Forts.)

K:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för 53,000 kronor skulle utgå, eller ej, men meningsskiljaktighet har yppat
rärnpligtiges gj„ om ans]an-et skall anvisas såsom direkt anslag på extra stat, eller

DIS KTt TfllTlO IJ'' '' o i i

och redovis- om Kongl. Maj:t skall hänvisas till de besparingar, som finnas på anning
m. m. slaget från föregående år.

(Forts.) Vid förra riksdagen förelåg frågan på samma sätt som nu, det vill säga

Andra Kammaren hade fått majoritet i utskottet för samma hemställan
som den, hvilken nu gjorts, under det att Första Kammaren stälde sig
såsom reservanter. Saken kom till gemensam votering och Första Kammarens
mening vann majoritet med 4 röster. Vid detta förhållande
och då den mening, som Första Kammarens ledamöter uttalat i sin reservation
till 31 punkten angående nyssnämnda besparingars användning,
enligt min åsigt är den rigtiga, hemställer jag, att kammaren
måtte bifalla hvad reservanterna här föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Anslag för 18 punkten,
anskaffning

af nya eld-'' Herr Brehmer: Gevärsfrågan i vårt land står för närvarande på

handvapen åt ^en ståndpunkt att man borde fatta ett afgörande beslut. Såvidt jag

CLYTflQJX 1 vj w o

förstår, kan det gifvas trenne alternativ. Antingen skola vi fortsätta
med förändringen af 1867 års gevär till 8 mm. kaliber och alltså fortfarande
förse oss med gevär af 1867 — 89 års modell, eller afstanna
med all gevärsanskaflmng i afbidan på hvad kaliberfrågan än vidare
kan bära i sitt sköte, eller ock nu bestämma oss för ett 6,5 mm. repetergevär
af Mausers senaste förbättrade modell.

Denna sida af saken, nemligen vigten och betydelsen af att nu
fatta ett afgörande beslut i god rigtning, anser jag för min del böra stå
fram för en annan sida af saken, som berördes vid remissen af Kongl.
Maj:ts proposition, eller den finansiella och den i samband dermed i utsigt
stälda långa öfvergångstiden, hvilken sida man måste taga sådan
den ter sig, sedan man utgått från hvad som var vigtigast.

Jag vill nu först orda något om det andra alternativet, eller afstannande
med all gevärsanskaffning i afvaktan på kaliberfrågans vidare
utveckling. Detta vore visserligen något i tekniskt och ballistiskt
hänseende förmånligt men naturligtvis i politiskt afseende ytterst oklokt.
Utan tvifvel har man med 6,5 mm:s kalibern nått om icke slutmålet så
åtminstone en anhaltstation, hvarunder man antagligen icke så snart
kommer att gå, enär en fortsatt förminskning af gevärskalibern komme
att medföra ytterst stora såväl tekniska som praktiska svårigheter. Ju
mera man förminskar kalibern, desto större blir gastrycket, och detta
blir åtminstone med nu kända krutsorter så högt, att man befarar sig

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

icke kunna tillverka tillräckligt starka gevärspipor och låsdelar. I sam- Anslag för
band med kaliberfrågan kommer sålunda fortfarande krutfrågan att stå.

Det skulle gälla att kunna uppfinna en krutsort, som med minsta möj-handvapen åt
liga gastryck gåfve den finkalibriga kulan en så stor utgångshastigbet, armén.
att ett dylikt gevär skulle i ballistiskt hänseende blifva den närmast (Forts.)
gröfre kalibern öfverlägset. Vidare är det mycket svårt att rengöra
pipor af mycket fin kaliber. I det afseendet hafva visserligen försports
funderingar gående ut på att kunna skjuta geväret rent med en patron,
innehållande någon sorts kemisk vätska som med ett enda skott skulle
kunna upplösa och aflägsna smutsen ur pipan. I praktiskt hänseende
är emellertid detta ännu en olöst fråga. Visserligen har man sig bekant,
att ett fem-millimeters gevär lär vara konstrueradt, och det berättas,
att försök dermed på ett och annat håll lära försiggå, men om
dessa försök känner man ingenting, lika litet som derom, huruvida ett
sådant gevär i praktiken är dugligt. Likaså kan man nog teoretiskt
konstruera gevär och steg för steg, med 0,5 mm. spelrum, nedgå med
kalibern ända till 3 mm., d. v. s. teoretiskt bevisa dessa mindre kalibrars
företräde i vissa afseenden, men huruvida dessa teorier äro praktiskt
utförbara, är mycket tvifvelaktigt. Att således nu afstanna med
all gevärsanskaffning i afvaktan på att kaliberfrågan skall utveckla sig,
anser jag, för min del, vara för oss rent af förkastligt.

Att fortsätta med tillverkningen af 1867 — 89 års gevär vore icke
heller klokt, men just derigenom, att vi snart få 100,000 sådana gevär,
kan man säga, att gevärsfrågan i vårt land kommit i ett betydligt gynsammare
läge, än i andra länder, der det mångenstädes gäller att tvärt
öfvergå från en mycket grof till en mycket fin kaliber, då det åter hos
oss, genom den öfvergångsform vi valt, i sjelfva verket nu skulle gälla
att låta den fortsatta gevärstillverkningen ske i enlighet med den nu
föreslagna finare kalibern, på samma gång vi skulle tillegna oss det
yppersta, som nu är kändt med afseende på repetermekanismen, och
just derför, att vi få dessa 100,000 gevär, är det, som man kan stå till
svars med att, då omständigheterna dertill tvinga, ställa i utsigt en
lång öfvergångstid, ty detta gevär motsvarar åtminstone i ballistiskt
hänseende ganska stora fordringar.

Då man emellertid nu kan bestämma sig för en gevärsmodell, som
icke blott hvad kalibern beträffar, utan äfven i afseende på repetermekanismen,
är alla andra nu kända modeller öfverlägsen, skulle vi
begå det största misstag i alla afseenden, i finansielt, i tekniskt, i ballistiskt,
i taktiskt hänseende, genom att icke nu bestämma oss för denna
modell och låta den fortsatta gevärstillverkningen ske i enlighet dermed.
Om vi fatta ett sådant beslut, skulle Sverige komma att taga ett
försprång framför de bestå europeiska magter. Såvidt jag nu kan påminna
mig, är det endast Italien, Nederländerna och Rumänien, som
varit i det läget, att de kunnat bestämma sig för 61/, mm.:s kalibern.

I alla andra länder har man redan hunnit förskaffa sig gevär af medelkaliber
med mer och mindre lyckad repetermekanism för sina arméers
hela behof, och de enorma kostnader, dessa länder nu ytterligare skulle

»so 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen
m
armén.
(Forts.)

få vidkännas genom att öfvergå till 6]/, mm.:s eller än finare kaliber,
göra att de sannolikt icke så snart komma att bestämma sig derför.

; Så kan man säga, att Frankrike, Tyskland, Österrike och Ryssland
hafva gevärsfrågan olöst. Hvad det sistnämnda landet beträffar pågår der
tillverkning af 7,6 2 mm:s gevär, och det berättas att i juli 1894 skola

1,790,000 sådana gevär vara färdiga.

Då man vill göra sig till domare i gevärsfrågan, får man icke se
saken allt för subjektivt, man måste på ett rätt sätt öfverskåda, huru
frågan ter sig i andra länder i förhållande till vårt land, och gör man
detta, skall man finna, att gevärsfrågans ställning i vårt land, i fall vi
nu besluta oss för 6l/2 moms repetergevär, blir särdeles gynsam. Ett
dröjsmål vore att låta tillfället gå sig ur händerna, och skola vi vänta
på kaliberfrågans lösning, om densamma någonsin blir löst, kunna vi
få vänta i åratal, men måhända under tiden också försvinna utur de
sjelfständiga staternas antal.

De stora fördelar i rent taktiskt afseende, som införandet af ett
finkalibrigt repetergevär skulle hafva med sig, äro särdeles beaktansvärda,
ja så beaktansvärda, att endast detta borde bestämma oss för
ett sådant beslut. Med den fina kalibern och deraf härledda lätta patronvigten
kan infanteristens personliga ammuuitionsutrustning göras betydligt
större än med 8 mm:s kaliber, nemligen 19 å 20 proc, hvarigenom
man gör sig mera oberoende af den under pågående strid ytterst
svåra ammunitionsersättningen. Genom repetermekanismen ökas också
skjuthastigheten betydligt hos infanteriet. Dess stridssätt är eldstriden,
och det gäller att i de afgörande ögonblicken vara öfverlägsen med sin
eld. En tysk författare framhåller också, hurusom en med finkalibriga
repetergevär utrustad infanteribataljon, likt en eldsprutande krater, kan
i afgörandets ögonblick öfvergjuta fienden med en jemn och snart sagdt
outtömlig svärm af kulor.

Regeringen har, enligt mitt förmenande, på ett rigtigt sätt uppfattat
frågan, och det i regeringens proposition icke minst vigtiga är
just äskandet af 383,800 kronor till förändringar vid gevärsfaktoriet
och ammunitionsfabriken, för att vi fortast möjligt skola blifva
i tillfälle att börja fabrikationen. Om nu statsutskottets förslag
bifalles, kommer hela gevärsfrågan i ett afgjordt ogynnsammare
läge. Så finnes icke något anslag till de omnämnda förändringarne,
frågan om infanteriets beväpning lemnas oafgjord eller skjutes åsido,
all gevärstillverkning vid egen fabrik kommer att afstanna med
september månad 1895, för huru länge kan man icke veta, men åtminstone,
såsom det synes, för hela året 1896, och allt detta med
den i förhållande till frågans hela omfång ringa vinsten af 10,000
karbiner 1895 i stället för 5,000, plus en besparing af 88,300 kronor,
ty hvad Kongl. Maj:t begärt och utskottet nu tillstyrker skiljer sig
icke på mer än detta belopp, hvilket väl får anses vara en småsak i
denna för armén och för hela landet så ytterst vigtiga fråga.

Hvad nu den svagaste delen i Kongl. Maj:ts förslag, eller den i
utsigt strida öfvergångstiden beträffar, är den ju endast en penninge -

N:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

fråga. Om den ekonomiska ställningen framdeles blir bättre, eller Anslag för

omständigheterna dertill tvinga, kan ju fabrikationen påskyndas, eller

inköp ske från utlandet, och således öfvergångstiden blifva kortare. kandvap?n åt

Jag vill icke anföra Italien såsom »exempel», men anser mig böra armén.

nämna, att der, hvarest man redan år 1891 bestämt sig för ett gevär (Forts.)

af 61/2 mm:s kaliber med repetermekanism enligt Mannlichers modell,

hade man icke i utsigt, på grund af särskilda finansiella förhållanden,

att förr än om 15 år få hela arméns behof fyldt. Men det landet

har icke, såsom vi, den stora fördelen att under öfvergångstiden kunna

stödja sig på en i ballistiskt hänseende god enkelladdare.

Uti statsutskottets utlåtande finnes i motiveringens andra stycke
nerifrån sid. 34 ett uttryck, hvarom jag måste säga, att jag icke kan
förstå, huru det kunnat komma in. Det heter: »Vid det förhållande, att den
af 1889 års Riksdag beslutade förändring af 1867 års gevär till vapen
af liten kaliber, enligt hvad upplyst blifvit, först i september månad
1895 varder fullbordad, samt frågan om den för våra förhållanden
tjenligaste kalibern, hvaraf de ifrågavarande förändringarne vid gevärsfaktoriet
och ammunitionsfabriken äro beroende, icke så vidt kandi
är blifvit af Kongl. Maj:t pr öfvad, etc.» Förhållandet är emellertid,
att kaliberfrågan visserligen på ett grundligt och uttömmande sätt
blifvit pröfvad. I början af förlidet år sammanträdde här i hufvudstaden
en komité, hvilken det ålåg att pröfva tre då föreliggande
gevärsmodeller, nemligen Mannlicher, Krag-Jörgensen och Mauser. Alla
dessa gevärsmodeller hade 6J/2 mm:s kaliber och voro försedda med
repetermekanism. Försöken skulle gälla icke blott repetermekanismen
de olika modellerna emellan, utan äfven 672 mm:s kalibern,
i förhållande till 8 mm:s kalibern å våra 1867—89 års gevär.

Komitén stannade vid att förorda Mauser-geväret, och med anledning
deraf inköptes från Mauser 50 stycken sådana gevär — lika med
försöksmodellen, men med några smärre förändringar, som komitén
föreslagit, — hvilka utlemnades till infanteriskjutskolan vid Rosersberg
sistlidne års sommar, der försöken fullföljdes. Derefter voro gevären
öfverlemnade till gardesregementena, der de underkastades ytterligare
prof, mest i praktiskt och fältmessigt hänseende. Alla öfver dessa
försök afgifna rapporter konstaterade Mauser-gevärets förträfflighet i
alla hänseenden. Nu sistlidne års höst var en svensk-norsk komité
sammankallad i Kristiania, hvilken det ålåg att söka öfverenskomma
om enhet i afseende på patroner för de gevär, nemligen Krag-Jörgensens
som är föreslaget att införas i Norge, och Mauser-geväret, som nu
är ifrågasatt att inforas hos oss. Komitén vann också sitt ändamål,
hvarigenom de båda förenade rikena skulle komma att få en ammunitionssort,
som fullkomligt passade till de begge, i afseende å kalibern
6,5 mm. lika, men i afseende å modellen i öfrigt olika gevären.

Om man nu ser något närmare på statsutskottets utlåtande, der
utskottet angifver hvad generalfälttygmästaren och departementschefen
anfört, så finner man på sidan 29, att generalfälttygmästaren säger,
beträffande arméns förseende med repetervapen, att »den kombinerade

X:o 11. 40 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för krutkaliberfrågan numera erhållit önskad lösning». Departementschefen
n^maVld- åter sä8er s’^- 33, att han »är fullkomligt ense med generalfälttyghandvapen
å mästaren i hvad han yttrat om behofvet för armén af förbättrade
armén. eldhandvapen och den kaliber och konstruktion, som åt nämnda vapen

(Forts.) böra gifvas» samt »att de försök, som i sistnämnda afseenden under de

senaste åren anstälts, oförtydbart gifvit vid handen, att Mausers senaste
förbättrade modell å repetermekanism har ett afgjordt företräde framför
alla andra nu kända modeller med dylik mekanism, och att lika
litet, i fråga om lämpligheten af den föreslagna lealibern samt antalet
för armén behöfliga nya eldhandvapen, någon meningsskiljaktighet
kan råda». Icke annat än jag kan finna, strider statsutskottets nyss
åberopade motivering såväl mot generalfälttygmästarens, som mot
krigsministerns yttranden, och dock skall den gälla såsom stöd för
utslag å Kongl. Maj:ts proposition. Jag vågar alltså, i motsats mot
utskottet, påstå, att Kongl. Maj:t är alldeles på det klara med kaliberfrågan.

Då nu denna fråga antagligen i alla händelser kommer att bringas
under gemensam omröstning, synes mig på grund af hvad jag anfört,
som om större skäl skulle finnas för Första Kammaren att såsom sin
mening uppställa Kongl. Maj:ts förslag, än att bifalla utskottets hemställan,
hvarför jag, herr talman, vågar yrka bifall till Kongl. Maj ds
förslag oförändradt.

Herr statsrådet friherre Rappe: Det torde vara öfverflödigt att
i denna kammare framhålla repelergevärs frågans vigt och betydelse.
Redan efter rysk-turkiska kriget, då, såsom herrarne erinra sig,
turkarne, ehuru svagare, vunno flere segrar öfver de talrikare
ryssarne, tack vare turkarnes utmärkta repetergevär, har man sökt
att öfverallt förskaffa sig dugliga repetergevär. De stora staterna
voro så angelägna att införa sådane, att de icke ens gåfvo sig tid
att först gifva gevären de förbättringar, som äro nödiga för att de
skulle blifva fullt fältmässiga. Så började Tyskland redan 1884 att
införa repetergevär för hela armén. De hade en kaliber af 11 millimeter.
Några år efteråt fann man, att eu något mindre kaliber vore
att föredraga, och tyskarne måste då af detta och några andra skäl
göra om alla gevären. Frankrike följde snart efter. 1886 införde
fransmännen sitt Lebel-gevär, som de så mycket berömma. Österrike
fick snart ock sitt Mannlichergevär, och sedan har den ena staten efter
den andra efter hand förskaffat sig repetergevär. Hvad var det som
gjorde, att dessa stater voro så angelägna att anlägga sådana gevär,
oaktadt gevären, då de antogos, voro behäftade med rätt stora praktiska
olägenheter? Jag vill i detta hänseende endast påpeka, att t. ex. de
franska Lebel-gevären laddas mycket långsamt när man vill använda magasinet;
man måste nemligen successivt införa den ena patronen efter den
andra, till dess magasinet är fullt. Om man sedan i stridens hetta har
skjutit magasinet tomt, måste man, ehuru omständigheterna kanske
fordrade förnyad snabbeld, åter taga patron efter patron för att fylla

41 ff.o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

detsamma, hvilket tager lång tid och kan vara ödesdigert, om ögonblicket
är afgörande. I afseende å de tyska och flere andra gevär
vet icke skytten, när han skjutit magasinet tomt. Han fortsätter i
farans stund med sina blindskott troende sig göra skada, men det blir
motståndaren, som fortsätter att skjuta skarpt, som segrar. Många
andra olägenheter förekomma ock som jag nu icke är i tillfälle att
närmare beröra. Oaktadt dessa olägenheter, hafva alla stater lagt
sig till med repetergevär. Hvad berodde det på, att de voro så
angelägna derom? Jo derpå, att i tekniskt afseende, såsom man kan
säga, repetermekanismen bättre än någon annan motsvarar den tanke,
som ligger till grund för utförandet af hvarje strid, vare sig jag
tänker på krigsteater^ i dess helhet eller på enskilda strider. Ett krig
utföres icke på det sättet, att man ställer upp sina försvarskrafter
hela gränsen utefter, utan man grupperar stridskrafterna efter hvad
försvaret gäller på olika operationslinier.

På samma sätt utkämpas icke en strid med samma styrka hela
linien utefter, utan det gäller att gruppera sina krafter så, att man
kan slå ett öfverväldigande slag på den vigtigaste punkten och i rätta
stunden. Det är icke en lika ansträngning, som fordras, utan det
gäller, att i afgörandets ögonblick göra en samlad kraftansträngning,
hvarigenom fienden kastas öfver ända. En krigsvan trupp kan i en,
om jag får begagna uttrycket parallel strid ganska länge stå emot förluster,
som komma jemt, men inträffar på ett ställe en större förlust
på eu gång, kan icke någon truppstyrka i verlden stå emot den. Det
är just ett sådant stridssätt, som gynnas af repetergevären, och det
är af detta skäl också, som alla stater efter rysk-turkiska kriget så
fort som möjligt skaffade sig sådana gevär. I vårt land har man
uppskjutit härmed så länge som möjligt, men under tiden har man
skaffat sig en öfvergångsmodell i 1867—89 årens gevär, och det har
berott derpå, att de repetergevär, som hittills funnits i andra länder,
icke kunnat sägas vara fullt praktiska. Jag har redan antydt några
olägenheter hos dessa gevär och skall nu omnämna några andra.
Deribland var en, att gevären bestodo af en massa olika delar, större
och mindre. Att sätta i hop dem var en särskild konst; glömdes
någon del, var geväret odugligt. En annan olägenhet var att mekanismen
icke alltid kunde slutas till. En annan gevärens höga pris.
De österrikiska Mannlichergevären kostat, ex. 72 kronor, då våra gevär
kosta endast 36. Herrarne finna, att det var en mängd omständigheter,
som gjorde, att man icke kunde antaga någon af dessa gevärsmodeller,
då man skulle sätta gevären i händerna på en armé med så
ringa öfning som vår. Under tiden förbättrades emellertid gevärsmodellerna
år efter år, och man kan säga, att den modell, som nu
är ifrågasatt, är, hvad repetermekanismen vidkommer, ett idealgevär,
ty jag vet icke, hur man skulle kunna uppfinna ett enklare gevär.
De herrar, som voro närvarande vid det föredrag, som hölls i artillerioch
ingeniörshögskolan, voro i tillfälle att betrakta geväret, och de
kunna med mig intyga, att ett enklare och mera lättskött gevär än

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

X:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för detta kan man icke tänka sig. En person, som icke sett geväret.
a^^a^ld kan Pa en half timme lära sig att sätta ihop detsamma. I afseende
handvapen åt på härdighet att motstå inflytande af väderlek och dylikt hafva

armén. gevären genomgått sådana försök, att man icke behöfver hysa någon

(Forts.) fruktan härför. Gevären kunna ock räcka, om icke ett helt fälttåg

så dock rätt lång tid utan rengöring. Men när man sålunda kommit
till en fullt praktisk modell af repetergevär, då kan ju icke längre
någon tvekan råda, att man äfven hos oss bör öfvergå till sådana

gevär. Under den behandling, som frågan fått i Riksdagen, hafva

också hvarken utskottet eller reservanterna ifrågasatt något annat,
än att vi skola öfvergå till repetergvären. Orsaken, hvarför jag
tagit upp denna sak, är den, att i medkammaren ett yrkande
gjorts derom, att man icke skulle antaga repetergevären. Man

kan dock tänka sig, hvart det skulle bära hän, om, sedan alla
andra stater fått repetergevär, våra soldater med sin korta öfningstid
skulle skickas ut mot fienden utan sådana gevär. Det skulle i moraliskt
hänseende göra ett ytterst nedslående intryck och äfven verka
högst skadligt i realiteten. Således, repetergevär böra vi förskaffa oss
med det första.

Men i afseende på kaliberfrågan har såväl utom som inom
utskottet någon tvekan visat sig rådande. Föregående talare framhöll
redan, att denna fråga är fullt pröfvad, och jag vill fästa uppmärksamheten
på, att Kongl. Maj:t i november 1893 tillsatte en svensknorsk
komité, som hade till uppdrag att utarbeta förslag till gemensamma
bestämmelser för de förenade rikenas handvapenammunition,
och detta på basis af kalibern 6lU mm. För öfrigt är det herrarne
väl bekant, hvilka fördelar som vinnas genom en minskad kaliber. Man
får en mera rak kulbana, så att den, som använder gevär med en
sådan kaliber, behöfver icke i så hög grad ega förmåga att bedöma
afstånd, inom vissa distanser behöfver han det icke alls. Vidare är
stöten mycket ringa af detta gevär, och derjemte kan man utrusta
soldaten med vida större antal patroner än förut. Det är så
stor skilnad, att om man jemför 11 mm:s gevären med 6{j2 mm:s
gevär, så kan man hafva dubbelt så många patroner till de senare,
som till de förra, hvilket naturligen är en stor fördel. När nu 6yg
mm:s geväret är så pröfvadt, som jag nämnt, så borde det icke vara
någon tvekan att antaga detsamma. Man säger, att det kan ju hända,
att uppfinningarna gå derhän, att man får ett gevär med ännu
mindre kaliber. Huru långt vill man då gå i kaliberförminskning?
Skall minskningen få någon effekt, är det nödvändigt, att det blir en
lika stor proportion, som t. ex. emellan 11 och 8, så att man finge
gå ned ända till 3 mm:s kaliber. Men 3 mm:s kulor har icke någon
tänkt sig, de blifva såsom nålar. Man kan icke döda med en så
ringa kaliber; gränsen säger sig här sjelf. Om man således icke kan
komma längre, än t. ex. till 5 mm., är den vinst, som derigenom uppstår,
allt för ringa i förhållande till de stora svårigheter, som skulle
uppkomma, så att det lönar sig icke. Förhållandet är, att på metallurgiens

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:o 11.

nuvarande ståndpunkt kan man icke åstadkomma en 5 mm:s pipa Anslag för
utan att den blir sprängd i följd af det oerhörda tryck, som uppkommer
då projektilen utslungas ur geväret. Just i dagarna har handvapen åt
kommit mig i händerna en jemförelse mellan 11, 8 och 6''/2 mm:s armén.

gevären, skrifven af en fransman, som deri framhåller 6l/2 mm:s (Forts.)

geväret såsom framtidsvapnet — fransmännens gevär har 8 mm.
kaliber — och då det nu antagits af Italien, Nederländerna och
Rumänien, så är det pröfvadt äfven utomlands, och allt skäl synes för
handen, att äfven vi öfvergå till det bästa gevär, som finnes och som
visat sig fullt praktiskt.

Men huru förhåller det sig då med gevärsbelwfvet för oss? Det
är en vigtig sak att fasthålla, att det är icke endast fråga om 5- eller

10,000 karbiner, hvarom utskottet talar, utan man måste beräkna
arméns hela behof. Man får i så fall räkna ett belopp af 2y2 eller
8 gevär per man, mindre kan man icke hafva. Gör man en kalkyl
på det sättet, att hvar man skall hafva ett gevär och räknar man
ut, huru mycket som behöfves för infanteriets första uppbåd, och huru
mycket som kan erfordras för andra uppbådet, för specialvapnen, samt
för landstormen, så kommer man till ett belopp af omkring 240,000
gevär. Då remingtongevären började tillverkas 1867, fortsatte man
dermed till dess man af denna modell fått 236,000 gevär, och icke
kan man tänka sig att nu förfärdiga ett mindre antal gevär, när vi
fått en större armé. Således måste vi hafva minst 240,000 gevär. Nu
finnas 100,000 gevär af 1867—89 års modell, och så att säga bakom
den skärm, som de bilda, kan man få andrum att under några år utföra
de öfriga 140,000 gevären. Men nog måste svenska staten vara
beredd på att uppoffra icke så litet för att kunna skaffa armén dessa
nödiga gevär.

Allt synes mig, efter hvad jag nu yttrat, tala för, att man borde
gå på den väg, som af Kongl. Maj:t blifvit anvisad. Men utskottet
har föreslagit att för närvarande ingen anordning af verkstäder för
gevärstillverkning i vårt land skulle komma i fråga. Man skulle uppskjuta
detta till ett kommande år och för närvarande inskränka sig
till att anskaffa 10,000 Mausergevär utifrån. Hvad beror detta
utskottets förslag på? Det kan icke bero på annat, än att inom
representationen för närvarande råder en afgjord sträfvan att på allt
sätt och vis åstadkomma besparingar. Man ser, att i fall man nu
skulle gå i författning om gevärsfabrikation inom Sverige, skulle man
i och med detsamma hafva gifvit på hand en utgift af 7,000,000
kronor till gevär, och det är detta, som man synes icke kunna besluta
sig för för tillfället, man ville hafva en viss betänketid. Detta
skäl må gälla hvad det kan och vi må fästa oss dervid eller icke,
men det är ett faktiskt förhållande, att inom representatinen man
icke synes vilja i år bestämma sig för eu så betydande utgift, utan
vill skaffa sig något rådrum, och eftersom teorier icke hjelpa i
politiken, der endast de praktiska männen kunna vinna något, så tror
jag, att huru mycket man än skulle vilja anstränga sig för att genom -

N:0 11.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhand
capen å
armén.
(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

drifva Kongl. Maj:ts förslag — och jag hoppas, att här icke finnes
någon, som ej inser frågans vigt — man dock får finna sig uti att
■ stanna vid hvad utskottet föreslagit. Skulle man inskränka sig till
hvad reservanterna föreslagit, eller blott 5,000 karbiner, blir det endast
en utgift af 295,500 kronor, eu jemförelsevis obetydlig utgift för
vapen, när man ser efter, huru mycket man här i Sverige allt hittills
anslagit till gevärsanskaffning. Jag har här en tabell, som visar,
huru mycket som användts för eldvapen för fältarmén sedan 1867,
då remingtongeväret antogs, och gör man en uträkning deröfver, så
finner man, att, oaktadt under de tre åren 1877 — 1879 intet anslag
till vapen lemnades, så har dock i medeltal under mer än 25 år närmare
600,000 kronor om året anslagits till denna utgiftspost. Icke
får man tänka på, att vi hädanefter skulle kunna anslå ett mindre
belopp, och då vore det enligt min åsigt mindre lyckligt att nu anvisa
en jemförelsevis så ringa summa som 295,500 kronor. När
man icke vill nu igångsätta de ifrågasatta ändringarna i vår vapenfabrik
här i landet, så borde man åtminstone beställa i utlandet gevär
för ett belopp, som står i rimligt förhållande till hvad föregående år
utgifvits för gevär.

Det är dessa skäl, som förmå mig att uttrycka den vissa förhoppningen,
att utskottets förslag inom kammaren måtte vinna bifall.

Friherre Gripenstedt: Denna gevärsfråga tror jag lämpligen kunna
indelas i två spörsmål: Do behöfvas nya eldvapen? och 2:o huru skola
de i så fall anskaffas? I afseende på den första frågan får jag säga
att Mausergeväret förefaller mig vara ett i alla hänseenden utmärkt
vapen och, äfven om kaliberfrågan icke kan anses löst, det bästa vapen,
som i närvarande stund står att erhålla. Det vore således i hög grad
önskligt, att vår armé kunde blifva dermed beväpnad. Men ännu önskligare
är, att särskildt de så kallade specialvapnen kunde blifva dermed
försedda, 1867—1889 års gevär hafva i allmänhet i ballistiskt hänseende
utmärkta egenskaper, men de äro icke repetergevär. I sammanhang
med gevärens förändring föreslogs ej någon repetermekanism, enär
man ansåg repetergevären icke vara nog fulländade och de då brukliga
modellerna icke vara fullt fältmessiga. Dessa modeller hafva dock
antagits för flertalet utländska nationers arméer, och således måtte deras
gevär icke vara så synnerligen mycket öfverlägsna våra. Man talar
om det moraliska inflytande, repetergeväret har på den trupp, som är
dermed beväpnad. Är geväret icke fältmessigt, blifver det moraliska
inflytandet icke så särdeles stort. Således tror jag, att vårt infanteri
ännu så länge kan anses vara något så när lika väl beväpnadt som de
utländska arméerna.

I afseende å specialvapnen ställer sig saken annorlunda. Deras
eldhandvapen äro, kan man saga, helt och hållet odugliga, och skulle
något behöfvas för att hjelpa upp det moraliska intrycket, är det väl
företrädesvis i fråga om dessa. Fäster jag mig vid kavalleriet, så
kommer det i de flesta fall att strida på egen hand, att få en helt och

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Jr. O 11

hållet sjelfständig uppgift. Dessutom kommer det att uppträda i mindre Anslag för
antal, hvarjemte dess hufvudsakliga uppgift icke är att strida till fots
med eldvapen. I följd häraf måste det känna sig underlägset, i hän- handvapen åt
delse det kommer att stå emot infanteri, och derför behöfver det erhålla armén.
ett öfverlägset vapen. (Forts.)

Hvad jag nu sagt om kavalleriet tror jag kunna gälla äfven i fråga
om öfriga specialvapen. Alltså tror jag det vara absolut nödvändigt,
att specialvapnen beväpnas med repetergevär. Beträffande infanteriet,
kan man ännu dröja dermed. Men den tid kommer nog, då repetergevär
måste anskaffas äfven för infanteriet.

Den andra frågan angår sättet för gevärens anskaffning. Antingen man
redan nu, för att få ett försprång framför andra nationers arméer, vill anskaffa
ifrågavarande gevär eller uppskjuta dermed, bör anskaffningstiden icke göras
för lång. Jag tror, att det uttalande, som statsutskottet vid 1891 års
riksdag hade, ännu eger och kommer att allt framgent ega sin tillämpning.
Utskottet sade då, att utskottet »i likhet med motionären anser
den tid, under hvilken gevärsmodell ombytes, vara för arméns stridbarhet
synnerligen kritisk och således beslutad gevärsförändring snarast
möjligt böra genomföras». Nu föreslår regeringen en öfvergångstid af
12 år. Men efter all sannolikhet skulle efter den plan, som är föreslagen,
öfvergångstiden blifva ännu längre, tv på dessa 12 år skulle

100,000 gevär vara förfärdigade, men detta antal vore ej tillräckligt.

Dessutom kan man förutse, att ett antal gevär skall förslitas genom de
använda stålmantlade kulorna.

Således tror jag, att den beräknade tillverkningen af 10,000 gevär
årligen är tilltagen alldeles för liten, när man nu skall anskaffa gevär.

Nu finnas två alternativ för eu gevärsanskaffning på en gång. Antingen
kan man beställa gevären utomlands vid ett af dessa faktorier, der man
kan få större massor färdiga på en gång. Men måhända blifver kostnadssumman
i sådant fall alltför stor. Man kan då, såsom mindre stater, såsom
mindre bemedlade personer göra, köpa på afbetalning. Till man icke
låta göra gevären utomlands, utan inom landet, som ju är önskligt,
tror jag icke, att beställningen bör utföras endast vid statens faktori,
utan tror jag, att man bör infordra anbud äfven från de enskilda vapenfabriker,
som här i landet finnas och möjligen komma att uppstå. Statens
faktori behöfde derför icke blifva utan arbete, men dess verksamhet
skulle mestadels komma att bestå i sammansättningar och reparationer.

Nu säger man, att fara är att arbetsbrist nästa år skall inträffa vid faktoriet,
om Kongl. Maj:ts förslag icke antages. Jag tror ej, att det är
så farligt, ty de förändrade gevären blifva icke färdiga förrän mot slutet
af nästa år, och om Riksdagen nästa år vill bevilja anslag till nya maskiner,
är det icke för sent att då sätta dem i verksamhet. Deremot
synes, som om, ifall hela antalet eller ett större antal gevär skulle på
en gång beställas vid faktoriet, när beställningen gjorts färdig, skulle
den lock out, som man nu fruktar, inträffa, hvarförutom de maskiner,
som behöfva anskaffas för en hastig tillverkning, skulle blifva alltför
kostsamma.

X:o 11.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

Nu förefaller mig, som om en och annan förbisåge att arméns beväpning
är hufvudsaken och i stället fäste största vigten vid att faktoriet
förseddes med en lagom sysselsättning under en lång tid. Jag
för min del anser arméns beväpning vara hufvudsaken. Närnu specialvapnen
enligt beräkning behöfva 20,000 karbiner, synes det mig icke
vara för mycket att första året beställa 10,000 och på samma gång förvärfva
rättighet att mot patentafgift få inom landet tillverka gevär för
infanteriet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Efter den sakliga utredning,
frågan undergått från statsrådsbänken, torde föga i sjelfva saken vara
att tillägga. Jag vill endast fästa mig vid några yttranden, som blifvit
fälda af den förste talaren med anledning af mitt uppträdande vid remissdebatten.
Studerar man statsrådsprotokollet och utskottsutlåtandet
närmare, så torde man lätt finna, att utskottet gått frågan ganska långt
in på lifvet. Visserligen har det sönderklippt densamma i två delar
och bortsett från den ena delen, men åt den andra delen har det i
stället egnat sig så mycket mera.

Kongl. Maj:t har i propositionen satt ned det af generalfälttygmästaren
begärda antalet karbiner till 5,000, men man får ej någon
uppfattning om, huruvida det pris, hvarmed den åsyftade firman åtnöjts
för det högre antalet, äfven skulle kunna erhållas, derest beställningen
inskränktes till nämnda 5,000. Det är, såsom den förste talaren erkände,
två grundelement, som göra sig gällande i Kongl. Maj:ts proposition,
nemligen att »krutkaliberfrågan numera erhållit önskad lösning» och att,
tack vare den »fullt säkra» tillgången af 100,000 gevär landet, skulle
»i lugn» kunna tillgodogöra sig den nya gevärsmodellen. Hvad nu den
första frågan beträffar, så må man verkligen undra, om den nått sin
lösning. Och äfven om den nått den anhaltstatioD, som herr Brehmer
omnämnde, tror han, att uppehållet vid denna station skall fortfara i
12 år, att alla de uppfinningar, som nu i rastlös fart jaga hvarandra,
skola med en gång afstanna? Jag tror det icke. Angående den andra
punkten ber jag att, beträffande den så kallade »säkra tillgången» på

100,000 gevär få nämna, att, när statsrådsprotokollet skrefs, funnos icke
mer än cirka 50,000 gevär färdiga. Och två somrar och en vinter
förgå, innan antalet är fullt. Den förste talaren nämnde, att Sverige
med detta antal fyldt vore i gynsammare läge än andra länder. Deremot
vill jag hänvisa till herr statsrådets yttrande, att 100,000 gevär
icke äro tillräckliga ens för den första uppsättningen, utan att efter
urtima Riksdagens beslut till densamma kräfdes omkring 120,000 gevär.
Jag bestrider visst icke, att geväret är enkelt och lättskött, är ett idealgevär
i dag, men om 12 år är det kanske icke så. Äfven andra faktorer
spela här in, nemligen krutfrågan och kaliberfrågan, och äfven
den minsta förändring, någon af dessa faktorer undergå, ställer gevärsfrågan
i helt annan dager.

Hvad beträffar den svenska vapenfabrikationen, som särskildt tilltalade
den första talaren, erkänner jag villigt nyttan af att hafva en

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 47 N:o 11.

sådan fabrikation här i landet. Men för att fylla sin uppgift och vara Anslag för
till nytta för armén måste den få en helt annan omfattning än hvad
i den kongl. propositionen omförmäles. I likhet med friherre Gri- handvapen åt
penstedt tror jag, att, vilja vi komma någon väg, måste vi, jemte det armén.

vi tillverka gevär här hemma, äfven söka skaffa sådana utifrån. Den (Forts.)

förste talaren sade, att öfvergångstiden är en penningfråga. Deri instämmer
jag. Han tog vidare exempel från Italien och nämnde, att
detta land på grund af sin dåliga finansiella ställning icke förr än efter
15 år får sin armé färdigbeväpnad. Så torde emellertid icke förhållandena
nu vara. Italien ligger nemligen för närvarande i underhandling
med firman Mauser om att på en gång få en och en half million gevär
på afbetalning under 15 år.

Då denna fråga är arméns ovilkorligen vigtigaste, i förhållande till
hvilken andra frågor ega underordnad betydelse, anser jag att densamma
bör skjutas fram att först af alla lösas. Här i Sverige hafva vi i fråga
om militära anslag, som synas vara väl stora, vidtagit den åtgärd att
fördela dem på en längre följd af år. Jag bestrider ej rigtigheten af
ett sådant tillvägagående, då det gäller anslag till t. ex. fästnings- och
kasernbyggnader, men behof finnas, hvilka icke böra på längre tid fördelas.
Här ställa vi nu allt på framtiden. Vårt ammunitionsbehof
skall fyllas på 5 å 6 år, vår beväpning på 12 år, vår sjukvård ordnas
på cirka 7 år, våra fästningar skola byggas — jag kan icke säga på huru
lång tid, men icke blir det inom den närmast öfverskådliga framtiden.

Men under tiden äro vi icke i något enda afseende beredda. Vore
det då icke bättre att skjuta fram den vigtigaste frågan och låta de
andra hvila under tiden? Jag vet nog, att många ej dela dessa åsigter
men jag håller likväl före, att, när nationen gör så stora uppoffringar
för arméns utveckling, och år från år dess budget ökas, är det ock
arméns skyldighet att vidtaga alla de reformåtgärder, som kunna bidraga
till att den på bästa sätt kan i farans stund fylla sin uppgift.

Bland sådana reformåtgärder torde vara, att armén äfven med undanskjutande
af andra önskningsmål söker ernå det för densamma vigtigaste,
och detta är onekligen för närvarande gevärsfrågans lösning.

Genom detta tillvägagående i förening med de besparingar, som kunna
ega rum genom vidtagande af förändringar och förenklingar i förvaltningen,
beklädnaden och utrustningen, torde bättre resultat kunna vinnas
äfven utan ökade utgifter. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Eränckel: Då, såsom af handlingarna synes, jag icke kunnat
biträda majoritetens i utskottets förslag i afseende på denna fråga,
torde det tillåtas mig, ehuru icke fackman, att angifva de skäl, som
för mig varit afgörande.

För mig synes det vara klart, att i och med detsamma den urtima
Riksdagen beslöt en ny arméorganisation af den omfattning som skedde,
måste, såsom en gifven följd deraf, man vara beredd att förse hären
med eldvapen och sådana, som äro ändamålsenligare än de gamla.

N:o 11

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

Om jag för min del således med tveksamhet biträdt 1889 års beslut,
att ändring af gamla gevär för en så stor summa som 1,688,000 kronor
.skulle utföras, så kan jag dock icke neka till, att den erfarenhet, som
nu vunnits om 1889 års modell, har varit af beskaffenhet, att man
icke har skäl att vare sig i det ena eller andra afseende! ångra detta
besluts genomförande. Nekas kan ju icke, att den ändring, som med
nämnda belopp åstadkoms, lyckats till den grad väl, att, när man jemför
ett sådant ändradt gevär med det, som nu ifrågasättes, resultatet
måste anses särdeles godt,och att således de 100,000 gevär, som på detta
sätt stälts till arméns disposition, äro i många fall användbara och
tillräckliga. Vidare har man, såsom vi nyss hörde från statsrådsbänken,
genom dröjsmålet med nyanskaffningen vunnit på, att man icke förhastat
sig, då nu fråga föreligger att antaga magasinsgevär. Att anskaffandet
af ett sådant gevär var nödvändigt, derom voro vi redan
då öfvertygade. Genom dröjsmålet har vunnits, att konstruktionen af
magasinsgevär ytterligare förkofrats, och, ehuru jag för min del kan
bedöma konstruktionen endast från rent mekanisk synpunkt, synes mig
Mausergeväret vara så fullkomligt, att man, såsom regeringen anfört,
måste påstå, att numera någon tvekan icke kan råda om, att detta
gevär är det bästa, som för närvarande kan åstadkommas.

Ser jag på, hvilka anslag under årens lopp beviljats för att åstadkomma
ofvannämnda ändring af gevär, torde böra påpekas, att då man
år 1890 började med 300,000 kronor, slutade man 1894 med 550,000
kronor. Och den summa, som nu för detta ändamål användts, uppgår
till något öfver 2 millioner. Under sådana förhållanden bör det vara
alldeles gifvet, att vid eu tidpunkt sådan som denna, då arméns numerär
blifvit ökad, detta anslag snarare måste höjas än minskas. Jag kan
således icke finna annat, än att den åsigt, som gjort sig gällande bland
reservanterna, hvilka vilja nedsätta ett så vigtigt anslag som det förevarande
till endast 295,500 kronor, är i högsta grad förkastlig, och jag
kan icke tänka mig, att en sådan åsigt skall vinna Riksdagens bifall. —
Hvad som gjort att jag icke kunnat biträda utskottets förslag har varit
det ovanliga i beslutets förutsättningar. I afseende härå ber jag att få
fästa uppmärksamheten på, att utskottet funnit sig på enskild motionärs
framställning föranlåtet att flöja anslaget till karbiner till dubbelt antal
mot hvad Kongl. Maj:t begärt, att utskottet i strid mot Kongl. Maj:ts
derom uttalade åsigt dervid följt en underordnad myndighets begäran
om större anslag till karbiner. På samma gång har man strukit samma
myndighets begäran om anslag till förändringar vid gevärsfaktoriet och
ammunitionsfabriken. Går man vidare till utskottets motivering för
detta beslut skall man finna, att utskottet satt i fråga, huruvida Kongl.
Maj:t pröfvat den kaliber, som här föreslagits. I afseende härå behöfver
jag endast hänvisa till den kongl. propositionen för att kammaren
skall finna att en sådan pröfning verkligen försiggått. Och vi hafva i
dag från statsrådsbänken hört uppgifvas, att denna pröfning varit mycket
noggrann. Jag tror således, att i fråga härom utskottet icke haft grundad
anledning att förklara kalibern icke vara nog pröfvad. — I moti -

Onsdagon don 7 Mars, f. m.

N:o 11.

veringen för utskottets beslut har vidare framhållits, att det vore tvifvel Anslag för
underkastadt, huruvida man kunde få de 5,000 karbiner, Kongl. Maj:t
föreslagit, på samma vilkor som, enligt uppgift, 10,000 kunde erhållas. ^Jndvapen ''åt
Jag tror ej, att på utskottets bord förelegat något, som kunnat grunda armén.

ett sådant tvifvelsmål, och om så varit förhållandet, tror jag att det (Forts.)

varit vilseledande, ty om en konstruktör, sådan som herr Mauser, ser
möjligheten att få sin gevärsmodell antagen af svenska staten och utsigt
att för en beställning af 100,000 gevär och 20,000 karbiner få en dryg
patentafgift skulle han väl vara minst sagdt besynnerlig, om han hängde
upp denna fråga på om han nu får beställning på 5,000 karbiner mer
eller mindre. Jag kan ej finna annat, än att Kongl. Maj:ts förslag att
beställa 5,000 i stället för 10,000 kan fullt försvaras.

Det besynnerligaste af allt i denna fråga synes mig dock vara, att
utskottet i föreliggande förslag icke velat, så att säga, knäcka frågan i
den vidd, Kongl. Maj:t åsyftat. Så vidt jag förstått Kongl. Maj:ts
proposition, har regeringen först och främst önskat att få fastslaget,
att man är beredd att antaga ett »magasinsgevär» af Mausers
konstruktion och med denna konstruktion en kaliber om 6,5 mm.

Men derjemte har regeringen ansett, att man i sammanhang med
beställningen af dessa karbiner skulle redan nu rusta sig för en
gevärstil] verkning, som. efter hvad vore att hoppas, i framtiden skulle
helt och hållet kunna ske inom landet. I det fallet tror jag, att bakom
utskottets förslag ligger en tanke på möjligheten för de privata verkstäderna
att kunna åtaga sig ifrågavarande beställningar och ett underskattande
af möjligheten för Eskilstuna gevärsfaktori att fylla behofvet.

Jag får erkänna, att äfven jag såsom gammal verkstadsman varit af
samma åsigt, ända tills jag för två år sedan var i tillfälle att med
statsresusorerna besöka gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Jag kom då till
det resultat, att nämnda gevärsfaktori, såvidt man kan döma af ett så
kort besök, var på ett utmärkt sätt anordnadt, att der arbetade circa
300 man, hvilka ådagalade stor arbetsskicklighet, som icke kan förvärfvas
på kort tid, utan kräfver stor vana. Äfven fick jag den upplysning, att
med de lokaler, som der finnas, och de anordningar, som påkallats af
remingtongevärens ändring, genom anskaffande af högst få ytterligare
verktyg verkstadens tillverknings kapacitet skulle kunna bringas upp
med ungefär 50 procent. Under sådana förhållanden tror jag för min
del, att Kongl. Maj:t haft grundade skäl att yrka på att tillverkningen
för statens räkning af de nya gevären i någorlunda stor skala åtminstone
bör påbörjas vid statens egen verkstad. Om det sedermera, på
så sätt åtskilliga talare yttrat, skulle visa sig, att denna gevärsanskaffning
ginge för långsamt, och att ytterligare anskaffning vore af behofvet
påkallad, så torde icke något hindra, att äfven privata verkstäder sloge
sig på denna gevärstillverkning.

Efter de upplysningar jag vunnit och efter de uppgifter som här
lemnats om priset, som ifrågavarande gevär skulle få betinga, tror jag
icke, att det är möjligt för någon privat verkstad att med fördel slå sig
på denna tillverkning. Ty när man ser verkstaden i Eskilstuna, finner
Första Kammarens Prat. ISO!. N:o 11. 4

N:o 11

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Anslag för man, att en hel mängd speciella verktyg erfordras, hvilfea en privat
anskaffning verkstad, som ej uteslutande har arbete af ifrågavarande beskaffenhet,
handvapen dt svårligen vill förskaffa sig.

armén. Men det är en annan olägenhet, som vidlåder utskottsmajoritetens

(Forts.) förslag. Genom att föreslå dubbla antalet karbiner mot hvad Kongl.

Maj:t föreslagit åsyftar man att icke för länge fördröja vapenanskaffningen
för armén — och att anskaffningen bör ske så fort som möjligt
är ett fullt rigtigt resonnement — men jag undrar, om icke dröjsmål
just kommer att uppstå, i fall de förändringar vid faktoriet, som begäras
i Kongl. Maj:ts proposition, icke nu beviljas. Om, såsom här nämnts,
ändringen af de gamla gevären afslutas i september 1895, så är det
behöfligt, att de nya maskinerna då äro klara att sätta i verksamhet i
fabriken, och att den skickliga arbetspersonalen blifvit van vid desamma
för tillverkning af de nya gevären. Kan så icke ske, måste antingen
arbetarne afskedas eller ock, för att man ej måtte beröfvas den dugliga
arbetspersonalen, några nödfallsarbeten uppsökas. Jag tror således, att
den förbättring, man velat vinna, blir en försämring.

Ser jag vidare på den ifrågasatta nedprutningen, så belöper den
sig till 88,300 kr. Detta belopp måtte väl, åtminstone för denna kammare,
icke spela någon rol, då fråga är att göra allvar af en så vigtig sak
som den nu föreliggande.

Man har vidare sagt, att man genom den ifrågasatta karbinbeställningen
icke fastslår de nya gevären. Jag förstår icke saken från militärisk
synpunkt, men ur rent ekonomisk synpunkt vågar jag påstå, att
står man på denna ståndpunkt, skulle man icke beställa en enda karbin.
Tv det kan väl icke vara eder mening, mine herrar, att belasta vårt
förråd med 10,000 karbiner af en kaliber för att möjligen ett annat år
besluta anskaffandet af ett gevär af annan kaliber för infanteriet. Af
allt framgår, att man så snart som möjligt bör söka komma derhän att
få blott en och samma kaliber, d. v. s. ett slags ammunition för hela
armén.

Med hvad jag nu tagit mig friheten yttra har jag endast velat
visa, att jag med den lilla sakkännedom, som jag i detta ämne eger
och som naturligtvis gäller endast det rent industriella, haft grundad
anledning att icke obetingadt biträda utskottets förslag. Efter hvad
som i dag yttrats af herr statsrådet derom, att han för sin del ej
vidare håller på sitt förslag, kan det omedelbart ej falla mig in att
framställa yrkande om bifall dertill. Jag måste derför, satt i valet
mellan hvad som bör ske och icke ske, rösta för utskottets förslag.

Herr vice talmannen: På grund af hvad i denna fråga före kommit

hade jag ej tänkt deri yttra mig, men då föregående talare funnit
det något egendomligt, att statsutskottet på en enskild motionärs
framställning höjt det antal karbiner, som skulle beställas, från 5,000,
som Kongl. Maj;t föreslagit, till 10,000, har jag ansett mig böra i ämnet
meddela några upplysningar. För en hvar, som åhört debatten i

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

N:0 11.

utskottet, torde det varit klart, att ett bifall af Riksdagen till Kongl.
Haj:ts proposition icke vara att vänta. Från utskottsafdelningen inkommo
i frågan två olika alternativ, hvilka båda återfinnas i utskottets
betänkande. Det ena alternativet var framstäldt af ledamöterna på avdelningen
från Första Kammaren, hvilka på det sätt ville bifalla Kongl.
Maj:ts framställning och den i ämnet afgifna motionen, att de föreslogo,
att anslag skulle lemnas till inköp af 10,000 karbiner. Det andra,
framlagdt af ledamöterna från Andra Kammaren, bibehöll den siffra,
Kongl. Maj:t föreslagit, eller 5,000, men afslog alla anslag till utvidgning
af och maskiner för verkstäderna. När frågan förekom till afgörande
inom utskottet, och vi, såsom sagdt, voro öfvertygade om att
Kongl. Maj:ts förslag icke hade någon utsigt att vinna framgång, måste
alla, hvilka ansågo denna fråga vara en af de vigtigaste på denna hufvudtitel,
ena sig om hvad som syntes kunna främja det bästa möjliga beslut.
Till följd häraf enade vi ledamöter i utskottet från Första Kammaren
oss om att bifalla det högre af de föreslagna anslagen och förorda
inköp af 10,000 karbiner. Vi hade dessutom härför ett särskildt skäl som
jag skall be att få meddela. Till utskottet ankom nemligen från herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet ett meddelande om att
han från generalfälttygmästaren mottagit en skrifvelse, hvilken statsrådet
ansåg böra delgifvas utskottet. Denna skrifvelse egde följande
lydelse:

Till herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet.

Enligt meddelande af agenten för firman Mauser, herr Franz Marcatty
från Berlin, som för närvarande befinner sig i Stockholm, har
bemälda firma, hvilken, vid de i sistlidne november genom herr Marcatty
förda underhandlingarna, angifvit vilkoren dels för leverans till svenska
staten af 10,000 repeterkarbiner, dels för medgifvande att vid svensk
statsverkstad tillverka repetervapen enligt Mausers senaste patent, förklarat,
att firman Mauser, helst om patentafgift icke samtidigt ställes i
utsigt, ej är villig att träffa aftal om leverans af ett mindre parti karbiner
än 10,000 st.

Detta nu för mig anmälda förhållande har jag ansett mig böra omedelbart
bringa till herr statsrådets kännedom.

Stockholm den 26 februari 1894.

E. J. Breitholtz,

Generalfälttygmästare och chef för artilleriet.

John Bratt.

När denna skrifvelse kom till utskottets kännedom, är det naturligt
att derigenom styrktes deras mening, hvilka önskade att få fram
detta antal, 10,000 karbiner, ty min och, såsom jag tror, mina
kamraters öfvertygelse är, att om Första Kammaren stannar vid att bifalla
Kongl. Maj:ts proposition och Andra Kammaren antager reservan -

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

>T:o 11. 52 Onsdagen den 7 Mars, f. in.

Anslag för ternas från Andra Kammaren förslag, utsigten är mycket liten för ett
anskaffning j Jen gemensamma voteringen till Kongl. Maj:ts förslag, utan

handvapen dtman far da ett anslag fi11 5,000 karbiner, hvilket anslag enligt all sannoarmén.
likhet icke kommer till direkt användande, då fabrikanten herr Mauser
(Forts.) nekat emottaga så liten beställning.

Detta synes mig vara ett godt skäl för dem, som önska det högre
antalet, och dertill kommer att, sedan armén numera fått ett nytt gevär,
den har ett i många hänseenden godt vapen, men att deremot specialvapnens
karbiner äro synnerligen dåliga, hvarför deras vapen behöfva
i första hand utbytas. Jag tror derför, att, om man vill arbeta för att
för det vigtiga ändamålet så mycket som möjligt nu göres, man bör antaga
utskottets förslag, hvartill jag derför yrkar bifall.

Friherre Klinckowström: Jag har af de principiella skäl, jag

hade äran anföra, då jag senast hade ordet rörande denna hufvudtitel, uttalat,
att jag komme att förena mig med Andra Kammarens reservanter.

Äfven nu får jag yrka, att, med afslag å statsutskoitets förslag i
denna punkt, kammaren måtte antaga den af tolf utskottsledamöter från
Andra Kammaren afgifna reservationen derom, att anslaget måtte sättas
till 295,500 kronor. Jag vill derjemte erinra, att uppskjutandet af ett
anslag icke är detsamma som afslag derå. Jag tror det är nödvändigt
för statsregleringen vid denna riksdag att mycket hushålla med styfrarne.
Blifva vi nog lyckliga att kunna med eller mot regeringen
genomdrifva höjda tullar på spannmål och mjöl, vinna vi en tillgång på
två eller tre millioner, och vi kunna då nästa år mycket lättare bevilja
detta anslag, än vid denna riksdag kan ske.

Herr Björnstjerna: Enligt en tabell i detta häfte angående gevärsfrågan,
hvilket, efter hvad jag tror, blifvit utdeladt bland Riksdagens
ledamöter, finner man att Sverige, Grekland, Serbien och Montenegro
äro de enda stater, som för närvarande icke hafva repetergevär. Att
vi således måste skaffa oss repetergevär, derom äro väl alla ense, men
nu är frågan, när och på hvad sätt anskaffningen skall börja. Det har
på samma bänk, der jag sitter, två gånger yttrats, att Kongl. Maj:t i
sin proposition icke äskat mer än 5,000 karbiner, men jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att, när herr statsrådet och chefen för kongl.
landtförsvarsdepartementet nedprutat antalet till 5 000 karbiner, skedde
detta under förutsättning att 372,500 kronor skulle beviljas till gevärsfaktoriets
ombyggnad och 11,300 kronor till förändringar af ammunitionslabriken.
Det var under denna förutsättning herr statsrådet ansåg,
att det kunde anstå med anskaffandet af ett större antal karbiner.
Generalfälttygmästaren ansåg, att vid jemförelse mellan gevär och karbiner
det vore nödvändigast att först anskaffa karbiner. Hans yttrande
återfinnes på sid. 50 i utskottets betänkande. Generalfälttygmästaren
yrkade på ett anslag af 974,800 kronor för anskaffande åt gevär och
gevärsfabrikernas ombyggnad. Statsrådet åter nedsatte anspraket till

679,000 kronor under" förklarande, att anskaffandet med detta anslag

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

N:0 11.

årligen skulle taga en tid af tolf år. Utskottets majoritet har nu före- Anslag för
slagit 591,000. Med ett sådant anslag årligen skulle för anskaffandet
åtgå 15% år. För min del skulle jag mycket gerna tillstyrka det Uanåvapen åt
högre anslaget, men det tyckes icke vara mycken sannolikhet för, att armén.
detta kan bifallas vid gemensam votering. Deremot föreställer jag mig, (Forts.)
att det förslag, som nu framkommit, nemligen om anskaffandet af 10,000
karbiner, kan hafva utsigt att vinna framgång, helst vi nu hört, att herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet äfven tillstyrkt detta
förslag. Jag får således förorda bifall till detsamma.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande flen nu föredragna punkten yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Brehmer, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad; samt 3:o) af friherre Klinckowström, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innefattades i den af herr A. Persson med
flere vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

7.9 punkten. Anslag till

mobilise Friherre

Kl in eko ws t rom: På de skäl, jag redan förut anfört, ringsammu vill

jag yrka afslag på denna punkt och bifall till reservationen. nitton.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt annat yrkande icke framstälts, än att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla det förslag,
som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

20—23 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

På framställning af herr talmannen uppsköts den fortsatta behandlingeiv
af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 11.

No 11

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

Ledighet från riksdagsgöromå''en beviljades:
herr Roman under 14 dagar från denna dag,

Stephens »	14	» fr. o. m. den	8 i	i denna månad,
Widmark »	12	» » »	10	2>
Larsson, Liss Olof »	14	» » »	10	» och
Arhusiander »	14	» » »	13
Kammaren åtskildes kl.	3,1 5	e. in.

In fidem

A. von Krmenstjerna.

STOCKHOLM, YICTOR PETTERSONS BOKTR. 1894.