1894. Första Kammaren. N:o 37 (Riksdagens protokoll 1894:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 37.

Lördagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 28 sistlidne april.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 71 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition.

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majrts
derom gjorda, framställning, å extra stat för år 1895 anvisar ett
anslag af högst 15,000 kronor till inköp ur konstsamlingen å
Finspong af sådana föremål hvilkas förvärfvande för statens samlingar
kan anses önskvärd!, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—69;

Nej-66.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 268, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 28 ja och 191 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 97 ja och 257
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Första Kammarens Prot. 1894, N:o 37.

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 72 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller Kongl. Maj:ts
den 17 mars 1894 till Riksdagen aflåtna proposition angående
förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar, att
Riksdagen

dels bemyndigar fullmägtige i riksgäldskontoret att, på det att
Kongl. Makt må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af den s. k. 1893 års jernvägskomité föreslagna
grunder åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta Hallands
och Göteborg—Hallands jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången
af år 1895, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras för
gäldande af hvad för jernvägarne skall kontant till jernvägames
egare utbetalas, _ _ .

dels ock bemyndigar bemälde fullmägtige att i behörig ordning
fullgöra ränteliqvider och afbetalningar å det i Skåne—Hallands
jernväg intecknade obligationslån, som kommer att af staten öfvertagas,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda proposition
icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens
lunda:

slut befunnos rösterna hafva utfallit såJa—80; -

Nej—52.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 269, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 88 ja och 130 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 168 ja och 182
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Herr Treffenberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
anhåller att få till protokollet antecknadt, att jag röstat för inköp
af vestkustbanan.

Herr talmannen yttrade: Jag anhåller att få tillkännagifva,

att tio biljetter till studentcorpsens vårfest, som firas i afton, kommit

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m. 3

tillhanda, och hemställer jag, att dessa biljetter få disponeras
pa det sätt, att de, som deraf önska begagna sig, anteckna sig före
klockan 1 i kammarens kansli och att, i händelse flere än 10
anteckna sig, lottning mellan de antecknade må ega rum.

Vidare yttrade herr talmannen: Då tveksamhet lärer förefannas
huruvida vårfesten är i Upsala eller i Stockholm, får jag
meddela, att vårfesten eger rum i Upsala.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial:

n:o 35 i anledning af Kongl. Maj:ts remiss med öfverlemnande
åt förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
m. m.; och

n.o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts remiss med öfverlemnande
åt uppgifter rörande värdet af vissa statsverkets tillgångar vid 1892
års slut;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial: •

n:?„8’ angående skyldighet för embets- och tjensteman att i

vissa tall anlita riksbanken m. m.;

nr ■ ?‘° j’ -l anledninS yäckt motion om skrifvelse till Kongl
. aj:t med begäran om utredning och förslag i syfte af landtränteriernas
indragning; samt

n:o 10, angående anvisande af ersättning till utskottets kansli;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 5, angående
anvisande åt ersättning åt utskottets sekreterare;

lagutskottets utlåtande n:o 70, i anledning af Koncl Marts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse0 af vissa
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 11, angående herr Treffenbergs motion n:o 26 om revision
åt skogslagstiltnmgen m. m.; och

rr''° * anledning af väckt motion om utsträckt rätt för
sterbhusdelegare och testamentstagare att erhålla gemensam expedition
i lagfartsärende. r

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen: 6

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förskjutande
af den väguppskattningsnämnderna tillkommande ersättning
m. m.;

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm m. m.,

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats åt mark
tillhörig f. d. militärbostället Kungsgården N:o 1 i Jemtlands lan;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster; samt

n-o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af jord från Alnarps kungsgård underlydande gatehusen
n-is 12 13 och 14 Lomma i Lomma församling åt Malmöhus lan.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 1
och 2 i denna månad bordlagda utlåtande n:_o 8, i anledning åt
väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
vissa reformer i afseende å folkskoleinspektionen.

Herr statsrådet Gilljam: Jag hade väntat mig, att någon

af reservanterna först skulle yttra sig, men då så icke skett, begär

J''ag ^förstå* ögonblicket skulle man kunna tycka, att jag icke bär
mycken anledning att yttra mig i denna fråga här i kammaren, då
jag icke gjort det i den Andra Kammaren, der motioner lamnet
blifvit väckta, och behandling af ärendet skett genom ett tillfälligt
utskott. Det är också en särskild anledning, hvarför lag icke yttrade
mig der utan i stället måste begagna tillfället kar för att gorå de
erinringar, jag anser i frågan böra göras. Ärendet förekom i Andra
Kammaren omedelbart efter en gemensam votering och genast sedan
denna voterings utgång här i kammaren blifvit tillkannagifven,
gick jag in i Andra Kammaren, men fann till min öfverraskning
frågan der redan afgjord, utan att en enda ledamot af kammaren
funnit skäl att yttra sig i denna icke alldeles ovigtig. fråga. i)å
det är synnerligen svårt för Kongl. Mar.t att till utredning och raslags
afgifvande upptaga frågor, der icke tillräckligt tydligt angi -vits, hvad Riksdagen önskar, vill jag begagna detta tillfälle att
tillkännagifva mina åsigter dels för att möjligen bär framkalla några
bestämda uttalanden dels för att i mitt anförande, som ju blir tillgängligt
i kammarens protokoll, lemna hvar och en i amnet intresserad
nödigt material för granskning och gendrifvande af dessa

min Jaf vill'' då först yttra mig om inspektörernas antal. Den röda
tråd, såsom det heter, hvilken genomgår Andra Kammarens utskotts
framställning är detta, att folkskoleinspektörernas antal bor väsentligen
minskas. För min del tror jag visserligen att för en verksam
och omsorgsfull inspektion erfordras det antal åt 4 p

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 87.

törer som nu finnes, eller lät mig hellre säga 50. Men jag vill
tills vidare ställa mig på Andra Kammarens utskotts ståndpunkt
och säger sålunda, att vi höra låta oss angeläget vara att minska
inspektörernas antal. 1 detta afseende kan jag anmärka, att då
frågan om förordnande af folkskoleinspektörer för nuvarande period
1892 förbereddes, skref jag till vederbörande biskopar och anmodade
dem se till, huruvida genom lämpliga anordningar af inspektionsdistrikten
någon inskränkning af inspektörernas antal kunde ske.
Att denna skrifvelse icke var alldeles gagnlös, synes af den omständigheten,
att för närvarande icke mindre än 10 å 11 personer
af 50 uteslutande sysselsätta sig med folkskoleinspektionen och
detta är ju icke någon liten procent af hela antalet. Det är naturligtvis
på denna väg man skall kunna nå det eftersträfvade målet
att minska inspektörernas antal. Jag sade, att jag skall försöka
ställa mig på utskottets ståndpunkt och dervid antaga möjligheten
af att nedsätta inspektörernas antal från 50 till hälften eller 25,
helt visst ändock en mindre nedsättning, än utskottet tänkt sig.
Låt oss se, huru saken då kommer att te sig. Vi hafva här i
Sverige 11,000 folkskolor, som skola utgöra föremål för inspektion,
men för att få så mycket lättare siffror att röra mig med, sätter
jag ned antalet till 10,000. Om jag tänker mig detta antal folkskolor
fördelade på 25 inspektörer, får hvar och en af dessa 400 på
sin lott. Antalet läsdagar i en folkskola är 6x3472! eller veckornas
antal, d. v. s. något öfver 200. Om sålunda en inspektör från
läsårets början till dess slut sysselsätter sig med inspektion, så kan
lian icke komma till hvarje inom sitt område belägen skola mer än
en gång hvartannat år, och det kan man ju säga är ett minimum
af verksam inspektion och helt visst mycket mindre än hvad Andra
Kammarens utskott ansett önskvärdt. Jag åberopar i det hänseendet,
hvad utskottet särskildt anfört från diskussionerna i frågan
i båda kamrarne vid 1890 års riksdag. Klart är ock, att till en
verksam inspektion hör, att inspektören, så vidt möjligt, besöker
alla skolor inom sitt område, ty han bör ju underkasta både folkskolehus
och materiel behörig granskning, skaffa sig någon kännedom
om lärjungarne samt se till, huru lärarne sköta dessa och framför
allt bereda lärarne tillfälle att rådgöra med honom om allehanda
frågor som tränga sig på dem. Jag upprepar derför, att å
ena sidan 25 inspektörer är mer än hvad Andra Kammarens utskott
tänkt sig, men att å andra sidan detta antal icke kan åstadkomma
en så verksam inspektion som samma utskott tvifvelsutan ansett
behöflig.

Jag öfvergår derefter till frågan, hvilka personer höra utses
till folkskoleinspektörer, en fråga, som särskildt synes hafva intresserat
motionärerna. Äfven i det fallet är det omnämnda utskottets
utlåtande obestämdt. Der talas om, att det icke är lämpligt att
förordna personer med ordinarie befattningar till inspektörer, ty
derigenom lede den ordinarie tjensten, under det inspektören sköter
sitt uppdrag och en vikarie uppehåller hans egentliga tjenst. Det
vore derför icke heller lämpligt att till inspektörer företrädesvis,
såsom hittills, utse prester, seminarielärare eller elementarlärare.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Släp f. m.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

Jag frågar då, mina herrar, hvart skall Kongl. Maj:t vända sig för
att få lämpliga folkskoleinspektörer? En folkskoleinspektör bör vara
en duglig, insigtsfull och till mogen ålder kommen man. Men sådant
folk brukar vid den tiden hafva eu ordinarie anställning och
sin gifna uppgift för lifvet. Tror någon, att man kan få sådana
personer att helt och hållet lemna sina ordinarie anställningar för
att antaga ett tillfälligt uppdrag med måttlig löneinkomst och ingen
pensionsrätt? Jag tror det icke. En årligen återkommande partiel
tjenstledighet är sannerligen icke heller att rekommendera; den är
alltid att betrakta såsom en nödfallsutväg. Har derför under föregående
tider det hufvudsakligen varit personer med ordinarie anställning,
som användts såsom folkskoleinspektörer, beror det helt
enkelt på en ekonomisk nödvändighet. Man kan nemligen ickebjuda
de fördelar, som behöfvas för att kunna förmå lämpliga personer
att välja folkskoleinspektionen till sin lefnadsuppgift. Ett
och annat undantagsfall härutinnan bevisar ingenting. Hvad sedan
prester, seminarielärare och elementarlärare beträffar, har verkligen
Kongl. Maj:t hittills ansett sig just inom dessa grupper lättast kunna
träffa personer, som både på grund af sin bildning, sina intressen
och beskaffenheten af deras eget kall skulle vara särdeles egnade
att lätt nog kunna sätta sig in i folkskolans verksamhet, äfven om
de icke personligen och omedelbart utöfvade eller utöfvat folkskolelärarens
kall. Särskildt hvad beträffar seminarielärarne synes det
mig ligga i öppen dag, att det är af synnerlig nytta för dem att
vid sidan af sin lärareverksamhet vid seminariet tillika stå i liflig
förbindelse med folkskolan för att se, huru den bildning, som meddelats
folkskolelärarne på seminarierna, verkar vid folkskolan, och
jag kan i det fallet åberopa ett yttrande af förre statsrådet Carlson,
att åtminstone hvarje seminarierektor borde tillika vara folkskoleinspektör,
ehuru naturligtvis med ett litet distrikt.

Om jag antager att i Andra Kammarens utskotts utlåtande
skulle ligga företrädesvis den tanken, att folkskolelärare borde i
första hand användas såsom folkskoleinspektörer, så vill jag nämna,
att Kongl. Maj:t verkligen har användt sådana — vi hafva nu en
f. d. folkskolelärare och eu ännu i tjenst varande — och i vissa
fall kunna de nog vara lämpliga, men icke vill jag dermed säga,
att just de äro utrustade med de förutsättningar och den personliga
auktoritet, som behöfvas gent mot lärare, skolråd och församlingar.
Det kommer äfven en annan omständighet till här. Dessa folkskolelärare
äro ordinarie lärare i församlingarna, och hvem säger
mig, att en församling är belåten med att förlora kanske sin bästa
folkskolelärare, för att han skall blifva folkskoleinspektör? Hans
läraretjenst skulle komma att under åratal skötas genom vikarier
som stanna så länge det passar dem, men hvilka, så snart de få
ordinarie plats, naturligtvis genast lemna vikariatet. Dessutom när
en folkskolelärare har varit folkskoleinspektör, jag antager t. ex; i
12 år, ty minst 2 perioder hehöfver han för att blifva fullständigt
bekant med sitt område och van vid fullgörandet af de skyldigheter,
som inspektörskallet ålägger honom, så är han icke lämplig
att åter träda in såsom praktisk folkskolelärare, likasom det å andra

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 87.

sidan torde vara högst få personer, som kunna stå ut mer än 18 å
20 år att uteslutande sysselsätta sig med det arbete, som tillhör en
folkskoleinspektör; arbetet blir för tröttande och för pressande.

Jag skall slutligen yttra mig något om kostnaderna. Det är,
såsom berrarn väl veta, af stor betydelse, när Kongl. Maj:t skall
utreda ett ärende, att kunna besvara frågan: hvad kostar det?
Äfven i det afseendet har icke Kongl. Maj:t af den i Andra Kammaren
gjorda utredningen fått tillräcklig ledning. Derom yttras
utan vidare att den förordade anordningen, på sätt man tänkt sig,
ej skulle medföra ökade kostnader. De penningar som vore anvisade
skulle räcka fullkomligt väl till, blott man beslöte sig för en
lämpligare fördelning. Jag är icke alldeles utan material för att
försöka lägga fram för herrarna, huru ungefär, efter min åsigt, kostnadsfrågan
ställer sig, och jag ber särskild!, att herrar reservanter
i denna kammare äro goda och beakta detta. Jag har för år 1892
kunnat se hvad 7 folkskoleinspektörer, som uteslutande egnat sig
åt inspektionsuppdraget — således just sådana, som det ifrågavarande
utskottet önskar — kostat. I medeltal hafva resekostnaderna
för hvar och en af dessa uppgått till något mer än 1,206 kronor
pr år, dagtraktamentena till något mer än 925 kronor, tillsammans
till 2,132 kronor. Dessa 7 inspektörer hafva i medeltal haft 332
skolor under sin inspektion, men enligt mitt i början gjorda antagande
skulle hvarje inspektör få 400. På grund häraf torde derför
rese- och traktamentsersättningen böra höjas till ungefär 2,500 kr.
Den lön, eller det arfvode, som man måste gifva personer, som uteslutande
egna sig åt denna mödosamma och ansvarsfulla sak, bör
efter mitt förmenande icke beräknas lägre än 3,000 kr., d. v. s.
hvarje inspektör skulle kosta 5,500 kr., och kostnaden för 25 inspektörer
skulle således blifva 137,500 kr. Men jag skall äfven i
detta fall söka så mycket som möjligt ställa mig på Andra Kammarens
utskotts ståndpunkt och säga: vi må reducera dagtraktaments-
och resekostnadsersättningen till 2,000 kr. och lönen till
2,500 kr. Då går hela kostnaden upp till 112,500 kr. När jag
sålunda på båda hållen räknar lägre än hvad man efter min åsigt
bör göra, kommer man dock till en ökning af kostnaderna, som belöper
sig till 17,500 kronor utöfver det nuvarande anslaget. Af
hvad jag nu yttrat torde tillräckligt framgå, att jag instämmer i
Första Kammarens tillfälliga utskotts hemställan, men jag vill icke
i det afseendet göra något yrkande. Jag har blott önskat anföra
några synpunkter, som böra tagas i betraktande, då Riksdagen står
beredd att sända en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.

Herr Pettersson, Carl: När denna fråga för 4 år sedan var

före i Riksdagen, gjordes flera anmärkningar emot inspektionen i
dess dåvarande skick, hvilka anmärkningar kunna läsas i Andra
Kammarens dåvarande tillfälliga utskotts utlåtande. Af dessa anmärkningar
anser jag, för min del, tvänne vara befogado. Det yttrades
nemligen i bemälda utlåtande, att inspektörerna »reste för
mycket och gjorde för korta uppehåll på hvarje ställe», hvilket
hade till följd stora utgifter utan motsvarande resultat. Jag tror

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

N:o 87.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

att man härmed har träffat den innersta grunden till de anmärkningar,
som äro gjorda emot inspektionen, i dess närvarande skick.
De äro, om vi skilja dem åt, dels att dessa personer resa för mycket
och dels att de göra för korta uppehåll på hvarje ställe, hvarigenom
de förhindras att taga den noggranna kännedom om skolor
och församlingar, hvilket de behöfva för utöfvande af sitt vigtiga kall.

Nu veta vi, af hvad herr statsrådet Giljam nyss yttrade, huru
Andra Kammaren tänkt sig, att denna fråga skulle lösas. Denna
kammares tillfälliga utskott har icke velat vara med om detta Andra
Kammarens beslut, utan tillstyrkt Första Kammaren, att icke biträda
detsamma. Emot detta hafva jag och herr Säwe afgifvit en
reservation, genom hvars antagande vi föreställa oss, att det icke
vidare skulle finnas några skäl för dessa två anmärkningar. Ty
reservationen går ut på att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för att till folkskoleinspektörer i allmänhet förordnas personer, som
kunna odeladt egna sin tid åt detta sitt kall under vissa längre
sammanhängande perioder af året.

Lika litet som utskottet hafva vi önskat att ecklesiastikministern
skulle vara bunden i afseende på de personer, som han
utser till folkskoleinspektörer, utan att han skulle kunna taga dem
ifrån hvad håll som helst, vare sig prester, seminarielärare eller
elementarlärare eller också folkskolelärare. Det är blott det vi
önskat, att de personer, som utses, måtte kunna odeladt egna sig
åt detta kall under en längre tid af året. Derigenom skulle de
två nyss nämnda anmärkningarne förfalla, dels att inspektörerna
reste för mycket och dels att de göra för korta uppehåll på hvarje
ställe. Det är ju naturligt, att då en person är bunden af ett visst
embete, måste han sorgfälligt sköta det. Men nu hafva våra folkskoleinspektörer
i allmänhet två embeten att sköta, och intetdera bör
väl »sitta emellan». Hafva de då ingen ställföreträdare i sitt ordinarie
embete, måste de skynda från sina inspektioner att fullgöra
sina egentliga embetsåligganden. Derigenom kommer inspektören
att resa för mycket, och detta gör att han icke får den noggranna kännedom
om förhållandena, som kräfves af honom såsom inspektör.
Sådant tror jag det allmänna förhållandet vara med inspektionen i
dess närvarande skick; men är det så, borde en ändring ske. Lika
med utskottet håller jag emellertid före, att det finnes åtskilliga af
inspektörerna, på hvilka detta icke kan tillämpas, t. ex. på seminarierektorer
och seminarielärare. Det är också obestridligt, att desse
ega de bästa förutsättningar att sköta folkskoleinspektörsbefattningar;
men det torde icke vara så lätt att gifva dem som andra, t.
ex. kyrkoherdar, den längre tjenstledighet, som reservationen åsyftar.
Derföre framställer denna heller icke en ovilkorlig fordran,
utan säger blott »i allmänhet».

Enligt mitt förmenande skulle derför udden af de anmärkningar,
som äro gjorda mot inspektionen i dess nuvarande skick, i
väsentlig mån brytas, om en ändring kunde företagas i den riktning,
som vi reservanter föreslagit.

På denna grund, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 87.

Herr Wennerberg: En utaf motionärerna, herr Kihlberg,

önskar, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder böra
vidtagas för åstadkommande af en mera verksam och tillfredsställande
inspektion öfver folkundervisningen». Om Andra Kammaren
hade bifallit denna motion och Första Kammaren instämt
deri, och önskat en sådan skrifvelse, skulle jag på det varmaste
förordat densamma. Det slut, till hvilket Andra Kammaren kommit,
har på ett grundligt sätt af departementschefen analyserats,
och det är icke ett sådant, som jag vill tillstyrka Första Kammaren
att gå in på. — Följaktligen står det slut, hvartill Första
Kammarens tillfälliga utskott i detta afseende kommit, helt nära
min egen önskan. Men, mina herrar, en mening har härvid uttalats,
icke blott genom motionerna utan redan länge och temligen
allmänt inom landet, och det är, att den inspektion, vi hafva, icke
är tillfredsställande.

Vi veta sjelfva, att vi kunna vara stolta öfver den utveckling,
vår folkskoleundervisning under de senaste årtiondena tagit. Detta
åter är och har varit i hög grad beroende på den förträffliga verksamhet,
som våra folkskoleseminarier ådagalagdt. Antalet af de
lärare, som nu arbeta i folkskoleundervisningens tjenst är ganska
stort, äfven af sådana, som äro fullt dugliga och i pedagogiskt afseende
väl utrustade. — Men icke alla kunna vara det — någonting,
som tillhör hvarje institution.

Under det att seminarierna utvecklat sig till en verksamhet,
som, jag vågar påstå, är värd allt beröm, och i och med det våra
folkskolelärare utvecklat sig till en punkt, synnerligast i pedagogiskt
afseende, som är anmärkningsvärd och icke bör i tysthet förbigås,
så har inspektionen stått qvar på samma ståndpunkt, som den ifrån
början stod. Den öfverlemnades då till största delen åt presterskapet,
och vi kunna icke vara detta presterskap nog tacksamma
för att det så villigt och med så mycken kraft tog hand om denna
vigtiga angelägenhet. Ännu i dag qvarståp rester, numera förstärkta
af dugliga lärare såväl ifråu seminarierna, som från elementarskolorna,
och fullgöra denna inspektion. Men numera är det icke
ovanligt att finna, att, i rent pedagogiskt afseende och oaktadt den
allra bästa vilja, presterna och äfven någon gång elementarskolelärarne
stå på en lägre punkt i afseende å pedagogisk insigt och
duglighet än folskololärarne. Jag har sjelf varit närvarande då en
mycket aktningsvärd prestman och inspektör rättade en folkskolelärare
i ett pedagogiskt fall, men gjorde det alldeles galet. Folkskoleläraren
visade då, huru det borde gå till, så som han hade
lärt af sina lärare vid seminarium, och hans åsigt var i pedagogiskt
afseende inspektörens icke obetydligt öfverlägsen.

Då vi nu hört ifrån statsrådsbänken, hvilka kostnader det
skulle blifva, om man endast använde personer, som helt och hållet
egnade sig åt inspektionskallet och tillika hvilken klen garanti det
skulle finnas för att sådana personer, om de vore dugliga och innehade
det sociala anseende, som bohöfdes, skulle kunna erhållas till
den mängd, som erfordras, så måste man hitta på ett annat sätt,

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

hvarigenom såväl kostnaderna som sjelfva inspektionen skulle
kunna inskränkas.

För några riksdagar sedan framlade jag, med Kongl. Majttstillåtelse,
ett sådant förslag, men det lyckades icke vinna Riksdagens
bifall. Man var rädd för en ny embetsman med så grann
titel som öfverinspektor, och förslaget föll. Men jag ser i de motioner,
som äro framlagda, att behofvet af en kraftigare inspektion
är nödvändigt, men äfven att detta behof icke kan tillfredsställas
på det föreslagna sättet, enär staten icke bar råd att hålla en massa
personer, med sådana löner som erfordras, om de skola vara så
qvalificerade, som nödigt är för att fullgöra hvad som kräfves i
afseende på inspektionens duglighet. Med en sådan ötverinspektör
som då ifrågasattes, kunde man deremot få både en större enbet
inom hela inspektionsväsendet och derjemte en betydande minskning
af onödiga inspektioner vid skolor, der allt går väl, hvarigenom
man i stället finge tillfälle att utöfva en mer ifrig och noggrann
inspektion på sådana ställen, der vederbörande skolråd och lärare
somnat in och mera skada folkskolan än gagna den. Detta vore ju
en möjlighet och denna mö
sionen förnekats.

Af hvad jag sagt finner man lätt, att jag står på samma fundament,
som departementschefen, men jag skiljer mig måhända från
honom, hvilket jag dock icke tror, deruti, att en bättre inspektion
än den vi hafva är nödvändig, och vi kunna dertill få dugliga personer,
Gud ske lof, ännu i dag från presterna, från elementarskolelärarne
och från seminarielärarne, hvarigenom kostnaderna göras mindre
och tillika förskaffas åt inspektionen dugligt och godt folk. Ty,
såsom det nu går, är den utan sammanhållning, utan ordnad enighet.
Departementschefen, om icke sakerna förändrat sig alltför
mycket, sitter i en slags hög okunnighet om huru det går till vid
inspektionerna i hela landet. Genom en öfverinspektor hade han
ständigt reda på hvilka folkskoleinspektörer, som voro dugliga och
hvilka som icke dugde och kunde då, hvilket han nu icke kan,
låta vederbörande förstå, att den eller den inspektören bör ersättas
med en annan och den och den bibehållas o. s. v. Som vi veta
är det domkapitlen, som tillsätta folkskoleinspektörer. Det fordras
naturligtvis Kongl. Maj:ts fastställelse, men till Kongl. Maj:t kommer
egentligen blott namn, men om dessa namns egentliga betydelse
för inspektionen känner man litet eller intet. Ofverinspektören
skulle hvarje år, inom hvarje distrikt, sammankalla alla
inspektörer och folkskolelärare och med dem öfverenskomma om
sättet huru sjelfva inspektionen borde bedrifvas. På detta sätt
skulle småningom hela inspektionen kunna blifva en lätt börda för
de lärare samt för de inspektörer, som voro dugliga, och besvärliga
endast för dem af dessa, som hade det motsatta kännetecknet
på sig.

Jag tänker icke göra något yrkande. Jag är rädd att yrka
bifall till utskottets förslag, emedan det skulle se ut som om jag
ansåge den nu varande inspektionen duglig, och jag är rädd att
yrka bifall till reservationen, ty den skiljer sig icke mycket från

llighet har icke heller under diskus -

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

Andra Kammarens beslut, hvilket helt enkelt är en orimlighet. Jag
har blott velat uttala min mening till protokollet då denna fråga
intresserat och ännu mycket intresserar mig.

Herr B illin g: Allra först ber jag att till alla delar få in stämma

i hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sade och äfven i den tendens, som låg i hvad han yttrade,
om den också icke blef alldeles klart formulerad.

Jag begärde ordet för att något vända mig emot hvad de två
sista talarne sade, för så vidt det kunde sägas gå i en annan retning
än den af herr statsrådet angifna.

Hvad den siste talaren yttrade angående inrättande af en öfverinspektor
skall jag icke inlåta mig på, då denna fråga nu icke
föreligger. Men han uttalade såsom sin mening, att man borde
söka få en mera verksam och tillfredsställande folkskoleinspektion,
och den förste talaren uttalade den önskan, att man måtte få folkskoleinspektörer,
som odeladt kunde egna sig åt inspektörsverksamheten.
Jag kan icke instämma i någon af dessa önskningar.
Naturligtvis önskar äfven jag, att vi böra få en mera tillfredsställande
inspektion än den vi nu hafva. De om och om igen
framkommande motionerna i detta syfte hafva uppenbarligen sin
grund i en viss missbelåtenhet med det sätt, hvarpå folkskoleinspektionen
nu skötes, utan att de ingå i någon undersökning om
eller uttala någon förhoppning om, att det nya förslaget skulle
vara bättre.

Missbelåtenheten med den nuvarande folkskoleinspektionen
härleder sig kanske hos de flesta af talet om inspektörernas reseräkningar.
Vidare härleder denna missbelåtenhet sig deraf, att inspektörerna
kanske gått något våldsamt tillväga i afseende å de
kraf på folkskolans utveckling, som de stält på församlingarne, och
sedan, fastän kanske minst, deri, att åtskilliga folkskoleinspektörer
kanhända icke varit så fullt lämpliga för sin befattning, som
önskligt hade varit.

En mera tillfredsställande inspektion önskar äfven jag, men
deremot önskar jag icke en mera verksam sådan. Det kan ju låta
paradoxt, men jag vill med detta hafva sagt, att lika viss, som jag
är derom, att folkskoleinspektionen, i den omfattande form, som
den nu har, varit nödvändig dessa decennier då folkskoleväsendet
i vårt land skulle ordnas, lika litet kan jag instämma i deras önskan,
som vilja hafva denna inspektion så utvidgad, att våra folkskolelärare
skola oupphörligt, så att säga, stå under uppsigt af en
öfverpedagog, som skulle ega att gripa in i deras undervisning.
Icke heller önskar jag, att våra skolråd skola oupphörligen hafva
förnyade besök af inspektören, ty hvarje gång han kommer till en
församling skall han anse sig vara mer eller mindre skyldig, att
göra några nya yrkanden om förändringar. Jag tror verkligen, att
våra folkskolor nu kommit i det skick, att man icke behöfver och
icke bör inrätta en ännu verksammare inspektion än hittills. Om
också inspektionen i åtskilliga hänseenden kunde vara mera till -

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forte.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen

(Forts.)

fredsställande, önskar jag visst icke derför, att man skall inrätta
ett nytt statsembete, ett folkskoleinspektörsembete.

Vidare ber jag få säga, att jag alldeles icke anser det vara
önskvärd, att få folkskoleinspektörer, som odeladt egna sig åt inspektionen.
Jag tror, att på alla lifvets områden ligger det en stor
fara uti, att odeladt egna sig åt en och samma verksamhet. Jag
minnes mycket väl, hvad en af våra största etiker framhållit såsom
den allvarligaste punkten i arbetarefrågan, att så många arbetare
tvingas att sysselsätta sig med en enda detalj år efter år, t. ex.
att göra hufvudet på en knappnål, och han har framhållit det
skadliga inflytandet deraf på en menniskas eget inre psykiska lif.
Jag tror derför, att det skulle vara ganska skadligt för dessa inspektörer,
att på detta sätt ingenting annat hafva att göra än att
resa från skola till skola, granska dessa samma bord och stolar,
och göra sina pedagogiska anmärkningar dag efter dag. I korthet
vill jag uttrycka min mening så, att jag i hög grad fruktar för, att
de blifva inspektionsmaskiner, och sådana blifva i väsentlig mån de
menniskor, som år efter år, dag efter dag, ingenting annat hafva
att göra än inspektera folkskolor.

Under sådana förhållanden och då jag har denna uppfattning,
och jag således ogillar den princip, som ligger till grund för motioner,
att få inspektörer, som odeladt egna sig åt inspektionsverksamheten,
tvekar jag icke ett ögonblick, att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Dickson, Robert: Jag saknar naturligtvis erfarenhet
och insigter i folkskoleväsendet och folkskoleinspektionen och
skulle derför icke hafva här uppträda om jag icke haft äran att
vara af kammaren insatt i det tillfälliga utskott, som behandlat de
nu ifrågavarande motionerna.

Jag skall ej heller tillåta mig något yttrande i afseende på huru
folkskoleinspektionen bör vara ordnad, ty denna fråga har blifvit tillräckligt
uttömmande belyst. Jag skall endast be att få rigta en formel
anmärkning emot reservationen. Om man, i likhet med reservanterna,
anser, att det vore gynsamt om folkskoleinspektörerna kunde odeladt
egna sin tid åt detta kall en viss sammanhängande del af året, måste
det medgifvas, att dessa klent aflönade personer icke kunna åläggas
att aflöna vikarier af det arfvode, som är dem anvisadt, utan det är
alldeles nödvändigt, att staten i detta fall träder emellan och bereder
dem arfvode. Det föreligger således en ökad statsutgift, och
det anslag, som är för ändamålet anvisadt, är redan otillräckligt.
För min del skulle jag icke vara emot att bevilja ett högre anslag,
men någon motion derom föreligger icke nu, och icke heller kan
man på grund af den nu föreliggande motionen i klämmen göra
något uttalande om Riksdagens villighet att vidkännas kostnaderna.
Sätter man någonting dylikt i motiveringen, kan det hända, att det
strykes af Andra Kammaren, och nämnde kammare har uttryckligen
förklarat, att anslaget är tillräckligt stort, så att någon ökning
icke kan komma i fråga.

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Jag anser det icke vara lämpligt, att Riksdagen besvärar Kongl.
Maj:t med en skrifvelse i ett ämne, der Riksdagen icke, såsom
sådan betraktad, kan tänkas vara villig att bära de utgifter, som
föranledas af denna åtgärd.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Pettersson, Carl, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, ville bifalla den vid
utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 25
och 27 sistlidne april bordlagda utlåtande, n:o 6, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af kongl. kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande
af kolerans utbredning bland rikets invånare den 14
juli 1893.

Herr statsrådet Gilljam: Jag har först och främst att uttala
min tacksamhet till utskottet för det sätt, hvarpå det behandlat
denna fråga, hvilken gjort så mycket buller af sig.

Utskottet har börjat med det erkännande, att, vid tiden för
den ifrågavarande kungörelsens utfärdande, förhållandena voro
sådana, att det var en bjudande pligt för Kongl. Maj:t, att vidtaga
kraftiga åtgärder till kolerans afvärjande. Sverige har för sin del
icke uttryckligen biträdt Hresdenerkonventionens bestämmelser,
men det hindrar alldeles icke, att det ligger i Sveriges eget intresse
att uti enskilda fall ställa sig till efterrättelse hvad erfarenheten
och den medicinska vetenskapen, såväl i andra länder som
inom vårt land, bjuda och mana till. Dessa bestämmelser hafva
hufvudsakligen gått ut på, att man skulle söka så snabbt som
möjligt vinna kännedom om misstänkta eller verkliga kolerafall,
och, då giltig anledning att misstänka kolera finnes eller sådan
sjukdom uppenbart är för handen, söka genom den sjukes ofördröjliga
isolering förekomma, att det bildar sig en kolerahärd, från
hvilken en epidemi lätt kan utveckla sig.

För att vinna dessa syftemål äro två medel oundgängligen
nödvändiga. Det ena är besigtningssystemet och det andra är befintligheten
af sjukhus eller sjukstugor. Från dessa tvenne synpunkter
har Kongl. Maj:t betraktat saken, då han på departementschefens
förslag godkände den ifrågavarande kungörelsens bestämmelser.
Från dessa båda synpunkter anser jag också, att utskottets
förslag till ändringar och jemkningar bör betraktas.

Ifrågasatta
reformer i
afseende på
folkskoleinspektionen.

(Forte.)

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

Hvad då först angår den ifrågavarande besigtningen, kan den
under vanliga förhållanden ordnas på ett, såsom mig synes och
såsom utskottet temligen bestämdt antydt, för kommunerna föga
kostsamt sätt, men besigtningsman eller besigtningsman måste enligt
min tanke när som helst vara att tillgå. I detta afseende skiljer sig
min uppfattning antagligen från utskottets, ty jag påstår, att syftemålet
icke vinnes, om icke eu dylik ständig besigtning kan åvägabringas.
Under vanliga förhållanden kan en besigtningsman sitta
lugn och stilla, ty han vet, att ingen fara är för tillfället öfverhängande.
Men, mine herrar, hvem kan på förhand säga när faran
kommer? Med våra numera utvecklade kommunikationer finnes det
en hög grad af sannolikhet för att koleran inom en jemförelsevis
kort tid kan komma äfven till oss. — Jag påminner om den
öfverraskning vi alla erforo, då man fick kännedom om att vi hade
kolerafall i Umeå, för att icke tala om hvilken öfverraskning verlden
erfor, då koleraepidemi så våldsamt utbröt i Hamburg för
något mer än ett år sedan. Het är icke heller nu såsom förr, att
det är långa mellantider mellan kolerans uppträdande i Europa.
Vi hafva innevarande vinter haft kolera eller åtminstone misstänkta
kolerafall i Belgien, och det talas för närvarande om detsamma från
Portugal.

Vidare är, enligt min mening, en sjukstuga ständigt nödvändig.
Jag kan dock mycket gerna gå in på utskottets uppfattning, att
härför blott erfordras, att församlingen har på förhand bestämt att,
om och när behof uppstår, det eller det huset skall stå till förfogande.
Men jag vill blott och bart, att, när behofvet uppstår,
kommunen också kan säga, att den utan uppskof är i tillfälle att
disponera detta hus. För ändamålet behöfves för visso icke någon
nybyggnad, om hvilken sak man så ofantligt mycket talat. Tvärtom
har det från början varit tänkt, att detta hus under normala förhållanden
skulle vara användt för annat ändamål, men då fara uppkommer
skulle det vara att tillgå. Det står ingenstädes, hvarken
i Kongl. Maj:ts kungörelse eller i de af medicinalstyrelsen utfärdade
anvisningar och instruktioner, taladt om att sjukstuga skall
nybyggas. Fasthåller man hufvudsyftet, är det ock lätt att besvara
den frågan, huruvida eu sjukstuga skall vara anordnad för en
kommun eller för ett större distrikt. Hufvudsaken är den sjukes
snabba isolering. Men deraf följer icke, att icke förhållandena på
många trakter kunna vara sådana, att flera kommuner utan minsta
skada kunna, der de så sjelfva vilja, lämpligen slå sig tillsammans;
de bilda kanske ändå icke ett så stort territorium, som en enda
stor kommun kan göra. Men jag tror icke, att i Kongl. Maj:ts
kungörelse eller i medicinalstyrelsens anvisningar något bestämdt
hinder kan ligga derför. — Kan medicinalstyrelsen bevilja en
kommun fullständig befrielse eller anstånd i förevarande fall, synes
mig som medicinalstyrelsen också skulle kunna bevilja flere kommuner
rätt att slå sig tillsammans. Hufvudsaken är, såsom sagts,
att man snabbt och effektivt kan verkställa den isolering, som
erfordras. Om i kungörelsen såsom regel står, att i hvarje kommun
skall finnas en sjukstuga, så vill jag i detta afseende påminna om

Lördagen den 5 Maj, f. in.

N:o 87.

att helsovårdsstadgan och epidemistadgan likaledes tala om sjukstugor
för hvarje särskild kommun. Epidemistadgan föreskrifver till och
med, att, när flera farsoter samtidigt på en ort förekomma, hvarje
kommun skall anordna de för hvarje slag af sjukdom nödiga sjukvårdsinrättningarna.

Erån samma synpunkt af den sjukes skyndsamma isolering
betraktar jag utskottets förslag om sättet för tillhandahållande af
nödiga utredningspersedlar. Jag har hört nämnas att en församling,
der man inom ett par dagar från en närbelägen stad kunde skalla
nödig utredningsmateriel, af medicinalstyrelsen ansetts dermed hafva
fullgjort sina åligganden i ifrågavarande afseende. Jag vill icke
opponera mig emot medicinalstyrelsen, med hvilken jag i denna
fråga känner mig solidarisk, men enligt min tanke är det ännu
bättre stäldt, om utredningspersedlar finnas på platsen, om ock af
anspråkslösaste art och beskaffenhet. De behöfva icke vara nya,
de kunna utgöras af gamla lakan, gamla kuddar och dylikt hufvudsaken
är, att det är en genast tillgänglig utredningsmateriel.

Af liknande anledning kan jag icke heller finna det yrkande,
som utskottet framstält i sista punkten af sitt utlåtande, vara fullt
lämpligt och praktiskt, då utskottet säger att sjukvårdsbetjening,
hvartill utbildad sjuksköterska ej må fordras, icke ens eventuel^
behöfver utses förr, än Kongl. Maj:t vid kolerafarsotens uppträdande
i annat land förklarar sådant nödigt. Det blir mycket svårt för
Kongl. Maj:t att förklara, när det ögonblicket är inne, när ögonblicket
är inne för hela landet eller blott för en viss del af detsamma.

Jag har nu uttalat min ståndpunkt i frågan och sökt visa huru
jag uppfattat densamma, och dermed hvad som synes mig lämpligt
att medgifva och hvad som icke synes mig lämpligt att medgifva.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Almén: Frågan om, hvilka åtgärder, som kunna anses
vara de lämpligaste för att förekomma kolerans inträngande i landet
och för dess bekämpande, om den skulle komma in, är onekligen
af så stor betydelse, att den skulle kunna vara förtjent af diskussion.
Då Riksdagen emellertid är öfverhopad af göromål och af frågor, som
många anse vida vigtigare än denna fråga, vore det icke rätt af mig
att inlåta mig vidlyftigt derpå; men då jag å ena sidan medverkat
till de åtgärder, som föranledt klander, och å andra sidan nyligen
en motion framkommit i Andra Kammaren om dessa föreskrifters
upphäfvande, och nu senast förslag framstälts om förändring af
desamma, må det tillåtas mig att angifva min ståndpunkt i frågan.

På grund af gammal erfarenhet veta vi en hvar, att då koleran
kommer till Europa, uppstår en allmän oro, och man frågar sig
inom hvarje land, hvarje stad och kommun: »Hvad skola vi göra
för att förekomma dessa olyckor? År allt väl bestäldt? Kunna vi
hoppas att utestänga koleran från våra gränser, och om vi icke
kunna det, hvad skall sko, om den kommer inom landet?>>

Det har ofta frågats mig: hvad har medicinalstyrelsen gjort
under dessa förhållanden och särskildt 1892 och 1893? Jag har då
svarat, att vid början af 1892 gjorde medicinalstyrelsen stort ingen -

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot tolerans
utbredning.

(Forts.)

fl:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forte.)

ting vid dessa saker. De voro ofta föremål för öfverläggning, men
styrelsen ansåg, att helsovårdsstadgan af 1874 ock epidemistadgan
af 1875, kvilka tillkommit kufvudsakligen på grund af vunnen erfarenhet
om kolerans natur ock beskaffenhet, i kufvudsak voro
goda. Något ytterligare på grund af ökad erfarenket om koleran
tilltrodde man sig då icke kunna göra. Skriket blef emellertid allt
kögljuddare, ock klandret kom från olika kåll; ock slutligen företogo
sig en del kommuner att lagstifta på egen kand. De förbjödo
fartyg att lossa trälast, förbjödo dem att lossa spanmålslast, äfven
då de kommo från hamnar, der ingen kolera fans. Sedermera ville
de till ock med förbjuda obehindradt återförande af säckar, i kvilka
hafre förts till Köpenhamn, trots att det icke fans någon kolera
hvarken i Danmark eller Köpenhamn. Man var rädd ock ville, att
allting skulle desinficieras. Det blef klart, att man icke kunde
låta den ena kommunen göra si ock den andra så. Det behöfdes
någon ordning ock reda. Styrelsen förhöll sig emellertid passiv.
Kom så befallning från Kongl. Maj:ts till styrelsen att komma in
med förslag till skärpta bestämmelser, ock då det syntes vara omöjligt
att drifva igenom föreskrifter om anordnandet af några nya
sjukhus eller något verksamt inspektionssystem, fick man tillgripa
den gamla utvägen med karantäner, något mildrade i form af observationsanstalter
ock fördelade utefter våra kuster. Med hänsyn
till farans storlek inrättades en särskild karantänsanstalt utanför
Stockholm. Så gick det året. De vidtagna åtgärderna förorsakade
stora svårigheter, der samfärdseln var lifligare. Så i södra Sverige,
hvarför också undantag måste göras för trafiken mellan Danmark
ock Skåne; allt bevis på omöjligheten att tillfredsställa alla de anspråk,
som i detta afseende framkommo. På kösten blef man mildare
ock återgick till en del relativt beskedliga föreskrifter, men
på våren 1893 kom å nyo befallning från Kongl. Maj:t om ytterligare
skärpta bestämmelser, men med tillägg, att observationsanstalterna
skulle bibehållas. Medicinalstyrelsen lydde genast ock
villigt. Då observationsanstalterna blifvit bestämda att finnas, inskränkte
styrelsen sig till att föreslå sådana åtgärder, som blifvit
godkända inom kela Europa ock som stödde sig på den erfarenket
man nu kar om sjukdomens natur och sättet för dess spridning,
icke genom varor utan blott genom menniskor. Medicinalstyrelsen
kar liksom de myndigheter i andra länder, som handskats
med dessa frågor, kommit till fullaste öfvertygelse, att karantänsoch
observationsanstalter ingenting äro värda, i det de göra mera
ondt än godt. Koleran går förbi eller genom dem, icke på bedrägligt
sätt, utan på den grund att mången person kan kafva kolera,
utan att någon vet derom. lian kan transportera koleran till andra
platser ock sjelf vara eller förblifva fri. Deraf följer huru
oändligt svårt det är att stoppa koleran, ock, då man icke kap
stoppa den vid kusten eller rikets gränser, finnes ingen annan möjlighet
än att tänka noga efter hvad som skall göras, då kolerafall
yppas inom landet. Så vidt jag vet, är man i Europa ense om, att
det finnes intet bättre att göra än att ögonblickligen få fatt i den
sjuke, isolera ock vårda honom samt desinfektera lokalen m. m.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

och på det sättet hindra smittämnets spridande. För att kunna
göra detta, då koleran är så lömsk, fordras besigtning af alla från
kolerasmittad ort kommande personer under kort tid och vidare att
åtgärder ögonblickligen kunna vidtagas för den misstänkt sjukes
isolering. Detta föreslog medicinalstyrelsen och åberopade sig dervid
på gammal erfarenhet och Dresdenerkonferensens beslut i frågan.
Kongl. Maj:t gick in derpå, och det syntes mig helt naturligt.
Man skulle härvid kunna säga, att karantänssystemet borde vara
tillräckligt. Jag sade nyss, att jag icke ansåg det värdt någonting,
utan att det gjorde mera ondt än godt. Det klöfver dryga utgifter,
som snart äro uppe i ''/2 million. Det tänker ingen på, då det tages
ur allmänna kassan. Man är nöjd, bara kommunerna slippa
betala; då tycker man sig komma ifrån det hela för godt pris.
Men, säger jag, karantänsanstalterna göra mycket positivt ondt, ty
de invagga folk i den tron, att det är god tid att företaga eljest
nödiga åtgärder, ty naturligtvis kommer koleran att först stanna på
karantänsplatsen någon tid. Hvad säger erfarenheten från alla de
länder, der man med bajonetter och skjutvapen drifvit tillbaka och
skjutit ned folk, som velat bryta karantän? Koleran går fram ändå!
Hurudan är erfarenheten hos oss? Vi minnas från förlidet år, att
ett fartyg passerade observationsanstalten vid Göteborg med en
sjuk person om bord. Ingen anade, ehuru det fans läkare på fartyget,
att koleran var för handen. Den sjuke personen fördes till
Göteborg samt af annan anledning än kolera till sjukhus, hvarest
hon isolerades så fort som möjligt. Och då koleran uppträdde i
Umeå, hvilket oändligt letande var det icke efter ursprunget och
hvarifrån den kommit! Men ingen lyckades fundera ut detta. Icke
ens gissningsvis trodde man sig känna detta! Derför måste man
vara beredd på att koleran kommer in i landet, och om så sker,
finnes ingen möjlighet att hindra den annat än genom isolering,
och för att denna skall komma i rätt tid, fordras besigtning. Jag
tror derför, att de åtgärder, som af medicinalstyrelsen på befallning
föreslogos och sedermera sanktionerades, voro tidsenliga och
af behofvet påkallade. Styrelsen ansåg, att de föreskrifter, som utfärdats
1874 och 1875 voro goda. Då strökos karantänerna på allvar
och i stället insattes inspektion af läkare i stad och, vid brist
på läkare, af helsovårds- och kommunalnämnd. Vidare finnes deri
stadgadt, att så snart kolera utbrutit och farsot uppträda skulle den
sjuke isoleras och sjukstuga inrättas, innan det klöf för sent. Det
kan möjligen gå för sig att hindra sjukdomen, om endast en person
angripits af densamma, men med 10 eller 50 kolerasjuka är det
nära nog omöjligt; då går det icke att döda sjukdomen. De nya
föreskrifterna innebära derför ingenting annat än ett förverkligande
af hvad som finnes stadgadt i 1874 och 1875 års författningar.
Jag tror också, att de senaste föreskrifterna icke skulle
hafva framkallat så synnerligt mycket missnöje, om man icke sett
dem från två olika synpunkter. Den ena att Kong! Maj:t skulle
hafva öfvorskridit sin befogenhet, då han ådrog kommunerna så
stora utgifter. Och man har äfven frågat mig, huru jag kunnat
vara med om att föreslå något sådant. Jag har svarat, att det var

Första Kammarens Prot. 18H4. N:n 07,

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot tolerans
utbredning.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

en tvistig fråga, hvar Kongl. Maj:ts och Riksdagens rätt slutadeeller
vidtog, en fråga, som jag icke trodde mig om att kunna lösa.
Men sunda förnuftet säger mig, att då grundlagen icke ändrats efter
1874 och 1875 och Kongl. Maj:t då hade rätt att påbjuda helsovårdsstadga
och epidemistadga, som voro oändligt mycket mera ingripande
i kommunernas enskilda intressen, än någonsin detta Kila
tillägg till en gammal stadga, så begTiper jag icke, hvarför icke
Kongl. Maj:t 1893 skulle kunna göra ett tillägg till den stadga,
han sjelf stiftat och som ingen klandrat. Detta svar har jag gif—
vit, och den frågande har vanligen tegat, äfven om han icke synts
vara nöjd. Man frågade mig vidare, hvarför icke saken förelagts.
Riksdagen? Jag frågade tillbaka, om man tror, att koleran väntar
på urtima riksdag eller lagtima riksdag, och om man tror, att Kongl.
Maj:t skall låta koleran gå fram utan att vidtaga någonting, med
full visshet och säkerhet om att, derest intet åtgjorts, få höra ett
klander vida högljuddare, än hittills afhörts. Men så är det med
alla, som icke haft något att syssla med koleran; de äro så förskräckligt
visa, sedan faran är öfver; om koleran icke kommer, anses
alla åtgärder onödiga, egnade att kosta penningar och medföra,
onödiga besvär. Men kommer koleran, då blir det hundra gånger
värre, om man icke är beredd på sjukdomen, utan kommer för sent.
Det är icke roligt att handskas med dessa kolerafrågor, men man
får dragas med dem som med allt annat ondt. De föreskrifter, som
nu utfärdats, kunna icke anses öfverdrifvet stränga, snarare för
milda, och tillämpningen af desamma har icke kunnat vara beskedligare.

Att det nya systemet med inspektion och isolering duger till
något, bevisas af de båda fallen i Umeå och Göteborg. Och man
kan hemta samma erfarenhet från andra håll. Huru var det, dä
inom få dagar många tusen menniskor sjuknade i Hamburg och
kanske tio tusen flydde till andra orter. Många af dem hade kolera,
men Tyskland hade i ordning sitt system med isolering, ett dyrbart
system, som satts i gång på Elhe och andra floder, men ock
på ett förvånande sätt hindrade kolerans utbredning. Och huru var
det i Lubeck? Dit kom koleran 7 gånger från Hamburg, och alla
gångerna lyckades man hejda den. Huru är det med England, som
dock står i så stor och liflig samfärdsel med andra länder? Man
har aldrig brytt sig om verkliga karantäner och redt sig bra ändå,
bättre till och med än i andra länder med sina stränga bestämmelser
i detta hänseende. Systemet är godt och kommer utan tvifvel
att stå sig.

För min del får jag erkänna, att Första Kammarens utskott sett
denna fråga från rigtig synpirnkt. Det anser, att det behöfs något
mera; det har icke inlåtit sig på frågan om karantänsanstalter, men
det bär ingenting emot dem. Det föreslår emellertid en hop ändringar,
som jag för min del icke kan anse särdeles lyckade. Jag
går derför öfver till dem och ber att få göra några beskedliga anmärkningar
dervid.

I första punkten yttrar utskottet, att resande å landet skall
hafva att inställa sig hos besigtningsman. Detta är godt och väl.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

Men om ingen anmälan sker om besigtning, så torde besigtningsmannen
få föga att göra. Och hvad skulle kunna bli följden af
detta förslags godkännande, derest det befans, att verkställigheten
af detsamma skulle medföra hinder och obehag för de resande? Jo,
att dessa icke brydde sig om att anmäla, att de kommmo från
kolerasmittad ort, och då blefvo de naturligtvis icke undersökta af
hesigtningsmannen. Men hvad blefve risken häraf? Jo, att vi
hnge kolera på den platsen. Skola vi utsätta oss för en sådan risk?
Jag tror icke det kan försvaras; taga vi bort detta stadgande, kan
gerna allt besigtningstvång, såsom alldeles overksamt, få följa med.

Vidare säges i punkten 2, att »landtkommun eger att på förhand
antaga besigtningsman att vid behof tjenstgöra». Ja, nog vet
man hvad som i vanliga fall menas med »förhand», men hvad här
menas med det, förstår jag icke. Om det menas, att besigtningsmannen
skall antagas innan han behöfs, så är det just detta som
är befaldt; att han skall tjenstgöra vid behof, är ju klart, ty när
skulle han annars tjenstgöra! Jag tror icke, att någon tjenstgör
utan att han behöfs. Jag förstår icke meningen med denna ändring.

Vidare säger utskottet, att »efter medicinalstyrelsens pröfning
två eller flere närliggande kommuner ega att förena sig om anordnande
af gemensam sjukstuga». Så hafva de fått göra länge. Vi
hafva till och med varit ändå liberalare; vi hafva icke nöjt oss
med två, utan hafva de varit tre eller fyra, som velat slå sig tillsammans
om en sådan sjukstuga och derför anfört giltiga skäl, så
hafva de fått det. Men, säger man, medicinalstyrelsen har härutinnan
öfverskridit sin befogenhet! Då styrelsen eger att begagna sig
af rätten att vilkorligt befria kommunerna från anordnande af sjukstuga,
förutsatt att kommunerna för anhållan om befrielse anföra
giltiga skäl, så eger styrelsen ock medgifva vilkorlig befrielse, derest
flera kommuner enas om en gemensam sjukstuga.

Vidare säges i hela den långa punkten på sid. 25, som jag icke
bryr mig om att uppläsa, att det vore nog, om kommunen till sjukstuga
använde något skolhus eller fattighus eller träffade aftal om
upplåtelse vid förefallande behof af annan dertill lämplig byggnad.
Detta är också redan medgifvet. Att man skall hafva sjukstuga i
ordning vid förefallande behof, är tydligt, då ett dröjsmål är ofantligt
farligt; derför måste den hållas i beredskap.

I sista punkten säges, »att sjukvårdsbetjening — hvartill utbildad
sjuksköterska ej må fordras — icke ens eventuelt behöfver
utses förr än Kongl. Maj:t vid kolerafarsotens uppträdande i annat
land förklarar sådant nödigt». Hvarför orden »hvartill utbildad
sjuksköterska ej må fordras» tillagts, har utskottet förklarat i
motiveringen på sid. 25. Uttrycket »vid sjukvård van person» synes
utskottet närmast innebära detsamma som »utbildad sjuksköterska».
Och vidare anser utskottet det uppenbart orimligt, att ett
så stort antal sådana skulle finnas inom landet, och att »föreskriften
således helt visst icke i allmänhet så uppfattats och antagligen ej
heller med uttrycket så menats». Men om så är, hvarför skall då
denna förklaring eller detta tillägg behöfvas? Är det en klok kommun
och den har råd dertill, så anställer den en van sjuksköter -

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

ska; men ingen bär bedt den om det, ty den kan, om den vill,
vara nöjd med en annan vid sjukvård van person. Detta förtydligande
är således alldeles onödigt.

Min uppfattning är den, att utskottet välvilligt behandlat frågan
och erkänt, att något bör göras, men de ändringar utskottet
föreslagit äro dels alldeles obehöfliga, dels otydliga och kunna
blifva vådliga, derest koleran skulle komma inom vårt land, ty de
innebära då ett förlamande af de åtgärder, som redan äro föreskrifna.

Kostnaderna har jag glömt, men jag vill bara nämna några
ord i detta afseende. Man rör sig lätt med siffror; de äro lätta att
handskas med och ännu lättare, om man underlåter att kontrollera
dem.

Man har funnit, att kostnaderna skulle bestiga sig till bortåt
8 millioner! Finnes någon i kammaren, som inbillar sig, att våra
kommuner skulle vara nog enfaldiga att kasta ut 8 millioner på
sjukstugor. Nej, de hafva bättre förstånd och veta att bättre handskas
med sina penningar. En kommun har löst problemet för 49
kronor, andra kommuner hafva kommit till 100 eller 200 kronor.
Rörande större eller mindre epidemisjukstugor hade medicinalstyrelsen
framstält förslag och lemnat råd och anvisningar, för den händelse
att förslaget af någon kommun beaktades. Men medicinalstyrelsen
har icke förbisett svårigheterna för kommunerna att kunna
anskaffa dessa hus, hvarför det ej heller var något påbud att sådana
sjukstugor skulle uppföras. Man bör väl kunna läsa hvad som
derom är skrifvet! Dessa råd och anvisningar voro endast ämnade
att tjena till ledning, derför utdelades de på kommunernas egen
begäran samt på framställning af Konungens befallningshafvande.
Jag tror således det icke kan sägas, att medicinalstyrelsen härvidlag
handlat i oträngdt mål. Men huru man än handskas med dessa
frågor, så blir det klander.

Kommer koleran,- blir det väl värre. Under vintern är man
lugn och då tycker man, att faran är ingen. Men när en varmare
årstid inträder, blir man orolig; och då må man tänka på Hamburg.
Der dogo tusentals menniskor och staden säges hafva förlorat
hundra millioner kronor. Och hvarför? Jo, af snålhet! Derför
att den underlåtit att skaffa sig vattenledning, oaktadt myndigheternas
trägna och tidiga påminnelser. Men nu hafva de byggt
en dyrbar vattenledning. De blefvo af med många millioner kronor,
men de hafva dock fått en vattenledning och kunna nu se faran
an för framtiden med mera lugn.

Men, säger man, icke kan erfarenheten från Hamburg tillämpas
på våra fattiga kommuner! Ingen har heller begärt några millioner,
men ingen kommun är så fattig, att den icke kan använda ett eller
två hundra kronor för sjukstugas anordnande. Det är icke
öfverdrifvet högt, och den fattigaste kommun får, om koleran kommer,
släppa till tusental i stället för hundratal kronor och detta
både för sjukvård och fattigvård; ty koleran rycker bort de.fattiga
föräldrarne och så får kommunen taga hand om barnen. Yill man
undvika dessa olyckor, bör man iakttaga de föreskrifter som äro
bestämda. De kunna utföras på billigt sätt och i närmaste öfver -

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 87.

ensstämmelse med 1875 års författning, som varit gällande i 20 år
och som icke blifvit klandrad.

Herr Dickson, Robert: Det kan ej vara annat än glädjande
att finna, hurusom det förslag, utskottet framstält, är sådant, att
det tyckes åtminstone i hufvudsak kunna vinna godkännande från
Kongl. Maj:ts och medicinalstyrelsens sida, om också förslaget i
vissa delar anses vara dels onödigt, dels otydligt, dels kanske äfventyrlig!
Jag skall försöka upptaga de anmärkningar, som blifvit
framstälda emot förslaget. Till en början ber jag få erinra derom,
att mellan kolerans uppträdande tyckes alltid ligga någon tid, och
det bänder, att den vissa år eller åtminstone vissa delar af året ej
hemsöker Europa. För denna åsigt bar jag stöd i en af medicinalstyrelsen
den 9 sistlidne december i posttidningen införd uppsats,
der det beter, bland annat, att erfarenheten gifver vid handen, att
denna sjukdom blott periodvis och stundom med många års mellanrum
hemsöker Europa. Det synes mig då, som om vi skulle kunna
Tätta oss efter denna sjukdoms egendomligbeter och ordna så, att
sjukvården vid behof kan mobiliseras, men ej beböfver vara på
krigsfot hela året om. Utskottet bar derför tänkt sig, såsom af
andra punkten framgår, att landtkommun skall på förband antaga
besigtningsman att vid behof tjenstgöra. Kommunerna böra således
alltid hafva bestämt hvem som skall vara besigtningsman, om det
skall vara kommunalnämndens ordförande, någon annan ledamot af
nämnden eller någon utom densamma stående person. Men denne
beböfver ej ständigt vara beredd på att tjenstgöra och mottaga besök
förr än Kong! Maj:ts förklarat, att det är fara för kolera, när
t. ex. närliggande land förklarats smittade eller observationsanstalter
inrättats. Jag tror, att det är en väsentlig lättnad för kommunerna,
om deras besvär inskränkes till att hafva besigtningsman tillgänglig
endast då Kongl. Maj:t anser att kolerafara förefinnes, och en sådan
man ej behöfver jemt hållas tillstädes under den tid, då, enligt
hvad ostridigt är, ingen kolera hemsöker Europa. Samma skäl bar
också vållat, att utskottet föreslagit, att sjuksköterska ej skall behöfva
vara utsedd förrän kolerafara anses föreligga. Det är gifvet,
att äfven om hon aflönas lägre för den tid bon ej tjenstgör och
högre blott då hon bar sjuka att vårda, skall det ställa sig ännu
billigare, om kommunen ej beböfver hafva någon sjuksköterska under
den tid, då kolerafara ej botar Europa. Det anmärktes af den
föregående talaren, att det skulle vara olämpligt att förklara, att
för sjukvården ej erfordrades en utbildad sjuksköterska. Jag tror
dock, med den erfarenhet jag fått, att detta förklarande är klokt
och välbetänkt. Det utsäger icke annat än hvad medicinalstyrelsen
tyckes anse vara rätt, men det skingrar tvifvel, oro och missnöje
bos kommunerna, och jag tror derför, att det skall lända till ett
lättare genomförande af de föreskrifter, som äro afsedda att gälla.
För kommunerna är det också väsentligt billigare, om den resande
ålägges inställa sig hos besigtningsmannen, än om denne skall åläggas
uppsöka den resande. I stad går det ju lätt an att låta besigtningsmannen
färdas omkring och söka upp de resande, men i landt -

örn ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

kommuner, der det kan vara afstånd på en å två mil, vore det
ganska besvärligt ock kostsamt, om han skulle sätta hästar för åkdonet
och företaga sådana resor. För den resande åter är det ej
så farligt, om han får göra den färden. Han undslipper derigenom
vistelsen i karantän, och om han vill undvika denna resa, kan han
stanna qvar i staden och der besigtigas under den tid, som för
efterbesigtning anses erforderlig. Risken synes mig icke vara så
stor. Författningen stadgaT ansvar för resande, som ej anmäler sig
hos besigtningsman, och då tycker jag, att det blir detsamma. Vill
han ej inställa sig och besigtiga sig, anmäler han sig icke heller.
Vill han undergå besigtning, infinner han sig hos besigtningsmannen.
Men den, som vill riskera böter och ej besigtigas, lär icke anmäla
sig hos besigtningsmannen, antingen denne skall komma till honom
eller han till denne. Huru det i verkligheten slår ut med denna
besigtning, kan jag belysa med ett exempel. På hösten kommo en
dag med fångtransport till Malmö två utländska lösdrifvare, som
anhållits i Småland. De hade intet annat legitimationspapper än
bevis, att de den och den dagen hade efterbesigtigats i en stad och
förständigats att två följande dagar anmäla sig hos besigtningsmannen.
Men det hade de naturligtvis försummat. Jag tror således
ej, att det skall bli något mer effektivt skydd, om besigtningsmannen
skall på kommunens bekostnad resa omkring och forska
efter de resande. —

Det fins få författningar, som gifvit anledning till så mycken
tvekan som stadgandet, att i hvarje kommun skall finnas en sjukstuga
för vården af kolerasjuke. När jag läste författningen, stod
jag inför densamma undrande och spörjande. Jag väntade på de
anvisningar, som skulle komma. Den första frågan var den: är
detta en författning, som gäller för alltid eller endast för den tid
koleran går. Den frågan är nu tydligen besvarad så, att författningen
gäller för alltid. Och det lär vara nödvändigt. Men när
man kommer till de orden, att det skall finnas en sjukstuga i hvar
kommun, och läser medicinalstyrelsens anvisningar, huru en sådan
skall vara, och vidare föreställer sig, att kronobetjeningen skall
komma och syna den och se efter, att den är gjord i öfverensstämmelse
med anvisningarna, är det många kommuner, som tänkt, att
det kommer att drifva dem till nybyggnad, och derför hafva de
fått stöd, när de fingo se, att det kom ut anvisningar, huru sjukstugorna
skulle byggas. Detta har hos dem väckt mycket missmod,
som gifvit sig uttryck i motionen, och jag tror, att det skulle vara
lyckligt att närmare precisera författningens föreskrifter, så att den
ej gifver allmänheten anledning till detta missförstånd. I sådant
fall tror jag, att de villigare och lättare skulle fullgöra dem, likasom
de flesta hafva gjort, naturligtvis ej genom nybyggnad. Jag tror,
att utskottet har i sitt förslag upptagit allt hvad som är väsentligt
och nödvändigt för isoleringssystemet, men har aflägsnat en del
saker, som ej fordras. Och just genom denna begränsning tror utskottet,
att det lyckats undanrödja alla de konstitutionella betänkligheter
som yttrats. — Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 5 Maj, f. ra.

>:o 37.

Häri instämde herr Stråle.

Herr Hyström, Carl: Det synes mig vara i sjelfva verket
föga eller intet att anmärka mot utskottets utlåtande, vare sig man
betraktar motiveringen eller klämmen, utom i en punkt, och den
rör frågan om besigtningsmannens uppträdande. Utskottet har ifrågasatt,
att de, som skola hesigtigas, skola inställa sig hos honom, under
det att medicinalstyrelsen har en annan mening. Jag är öfvertygad
om, att en sådan bestämmelse, som af utskottet föreslagits, i
väsentlig mån minskar bevakningens effektivitet af det skydd, man
här behöfver. Skälet är mycket enkelt. Om det är besigtningsmannen,
som skall förrätta besigtningen, har åliggandet lagts på en
känd person med ansvarighet och embetspligt, och han uträttar det
i sådant fall så vidt görligt är. I andra händelser eller enligt utskottets
förslag har skyldigheten lagts på patienten, så att säga,
och vi ha nyss hört, att han kan vara t. ex. en lösdrifvare med
ganska outvecklad ansvarsuppfattning. Och man begär, att en sådan
skall inställa sig till besigtning! Deraf blir intet; besigtningen
förfaller och faran för kolera qvarstår. Den påminnelse åter, som
utskottets ordförande gjorde, att det kan vara lika bra antingen
besigtningsmanuen reser till patienten eller patienten till honom,
besvaras dermed, att besigtningsmannen, som utan tvifvel ej behöfver
efterforska, hvar föremålet för hans besigtning finnes, ty
derom får han meddelande, verkligen inställer sig till den besigtning,
som alltså kommer till stånd, äfven om ej den resande sjelf
eller föremålet för besigtningen varit nog samvetsgran att underrätta
besigtningsmannen om sin närvaro, under det att deremot icke
mycket torde vinnas genom åtgärden att underrätta den förra om
den separes adress, ty, som sagdt, i många fall blir det då ingen
besigtning af. Att säga, att den, som ej vill underkasta sig förordningen,
har frihet att bli qvar i någon stad, synes mig vara
opraktiskt, ty han kan ju hafva sådana göromål, som hindra honom
att vara qvar. Huru man tager det, anser jag lika med medicinalstyrelsen,
att det är mera praktiskt att föreskrifva, att besigtningsmannen
på landet skall uppsöka dem, som skola besigtigas, än
tvärtom. Men för öfrigt synes mig utskottet ha rätt. Deremot
kan frågas, huruvida icke utskottet bort fästa uppmärksamheten vid
en vigtig fråga, som står i samband med dessa försigtighetsmått
mot kolera, och det är denna. Koleran går sina egna vägar, och
vi veta numera, att dess utbredning är bunden vid vattnet. Deraf
följer, att alla delar af landet ingalunda äro i lika mån utsatta för
kolerafara. Det är en väsentlig skilnad, om man tänker på en fjellbygd,
der man kan vara öfvertygad att kolera oj kommer att uppträda,
eller man tänker sig Mälaredalen, Göta elfs område eller
trakten omkring Jönköping eller någon af dessa kända koleracentra,
der faran är ofantligt stor. Om så är, att faran ej är jemnt fördelad,
kan man fråga, om. det är rigtigt att behandla hela riket på
samma sätt och föreskrifva precis samma kostsamma försigtighetsmått
för kommuner, livilka man kan säga ligga utom farans område,
som för dem, hvilka ligga på de allra mest hotade punkter dels

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

X:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot ''kolerans
utbredning.

(Forts.)

för egen räkning dels såsom centra för vidare spridning. Icke utan
skäl har påmints, att det kunde varit mera rationelt, om försigtighetsmåtten
varit graderade. Jag erkänner, att en sådan gradering
är ytterst svår att göra, och jag har ej något yrkande eller klander
att framställa. Men litet hvar skall finna, att denna anmärkning
är välgrundad. Den senare tidens erfarenhet har bekräftat detta
att faran är så ytterst olika på olika trakter; och utan tvifvel är
det en uppgift för dem, som skola handhafva lagstiftningen och
beskattningen i denna väg att något fästa sig vid detta förhållande.
Man skulle ju kunna säga, att, då dessa sjukstugor tillkommit äfven
för andra ändamål än för kolera, t. ex. för koppor och difteri m. m.
— och jag tillägger för egen del äfven såsom en väsentlig och vigtig
resurs i händelse af krig, då en trupp skall hafva stor fördel
af att här och der på sin väg finna platser, der sjuke och sårade
kunna upptagas — då det således lins andra och vigtiga ändamål
för dem än kolera, kan det gå för sig att göra stadgandet så uniformt
som det nu är. Men man måste gifva utskottet rätt, att sådant
bör ske under andra former än trycket af kolerafruktan. Om
det är något som ej är färdigt och man kan behöfva göra eftergifter,
torde det förtjena uppmärksammas, att eftergifter kunna
göras på somliga ställen, men ej på andra, emedan faran för kolera
är så olika fördelad.

Det är nu gjorda mycket starka anklagelser mot regeringen
och äfven mot medicinalstyrelsen för de kostsamma pålagor, som
hlifvit en följd af denna kolerafara. Jag kan för min del ej vara
med om dessa anklagelser och kan ej finna annat, än att såväl
regering som medicinalstyrelse hafva hållit sig inom den magtssfer,
som är dem tillförsäkrad af helsovårdsstadgan och epidemistadgan.
De medicinska auktoriteterna hade påfordrat, att de försigtighetsmått
mot kolerans införande och spridning i landet, som förr varit
i bruk, skulle utbytas mot ett nytt system. Regeringen hade väl
då för att undgå ett fruktansvärd! ansvar väl ej annat att göra
än att antaga det nya systemet och med detta dess konseqvenser,
d. v. s. just de anordningar, som här och der väckt så mycket missnöje.
Men visserligen kunde man dock i detta sammanhang och
särskildt med afseende på några ord, som herr Almén fält, taga.
sig anledning att påminna om en sak, som är alldeles för litet
uppmärksammad både inom Riksdagen och i kommunalstyrelserna,,
och det är den, att vi i sjelfva verket i vårt land hafva tre och
icke två heskattningsformer. Vi ha ej blott de, som finnas beskrifna
i 57 § regeringsformen angående statens beskattning, omgärdad
med alla möjliga försigtighetsmått, eller kommunernas beskattning,,
som har sin grund i kommunallagarne, utan derutöfver den väldiga
och mångskiftande beskattning, som är en följd af kongl. förordningar,
ordningsföreskrifter, polisstadganden m. m. Man invänder,
förstås, att detta ej är någon skatt. Naturligtvis är det eu skatt,
eftersom den verkar såsom en skatt, tvingar den ene och andre afbetala
ut penningar, och den skiljer sig blott derigenom, att den är
i hög grad okontrollerad och går till belopp, som sammanlagda
understundom äro mångdubbelt större än utlagorna till stat och

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

kommun samt att den drabbar ojemnt, vanligen klassvis. Det är
tydligt, att den i de flesta fall utgår i form af prestanda, såsom
t. ex. åläggande att göra den och den ändringen i en fastighet eller
något sådant, och dervidlag variera föremålen från sådana solida
saker som stenhus ända ned till så rörliga som velocipeder, hvilka
nyligen fått sin lilla släng af den der beskattningsslefven. Detta
klandrar jag ej, men anför det blott såsom exempel. Den kan dock
äfven utgå i penningar, t. ex. för de många intyg och besigtningar,
som numera åläggas en. Beloppen äro oberäkneliga. Jag vet ej
något mera storaTtadt exempel än gaturenhållningen i Stockholm,
som utan någon slags skattebeläggning endast genom på hvarandra
följande ordningsföreskrifter har stigit upp till ett kapitalvärde,
som vida öfvergår 10 millioner. Och helt nyligen för några år
sedan medförde ett enkelt penndrag från polismyndigheten föreskrifvande,
att snön skulle bortföras strax efter sedan den fallit i stället
för förut, då föret icke fide uppbrytas förr än »i maj mot våren»,
en kostnad af ett par millioners kapitalvärde till det minsta räknad.
Man ser häraf, hvart sådant kan föra, och dylika pålagor verka
naturligtvis såsom en skatt. Man ser, huru vigtigt detta heskattningsväsen
är — ty jag envisas fortfarande att kalla det beskattningsväsen
— och jag hemställer, om det är nog uppmärksammad!
År det icke underligt, att man omgifver statens beskattning med
alla möjliga försigtighetsmått och likaså den kommunala, men beskattningen
på grund af förordningar, ordningsföreskrifter och polisbud
är fullkomligt obegränsad, och den kan hafva ytterst betänkliga
påföljder. Ofta är den så illa inrättad, att den verkar retroaktivt,
och den kan dessutom hopa sig från flera håll öfver samma
man med den följd, att han, som börjat sin affär och bedömt sin
ställning utan att beräkna sådana tillkommande pålagor, kan bli
fullständigt ruinerad. Jag anser det vigtigt och rigtigt att oaflåtligt
påminna om denna sak, som jag tror är förbisedd. Jag förstår
väl, att ett ordnadt samhällsskick är omöjligt utan ordningsföreskrifter
och dylika påbud samt att sådana i många fall måste medföra
kostnader. Men det vill lag säga, att då de, som utfärda ordningsföreskrifterna
eller påbuden, sålunda fått i sina händer lagd
en så ytterst farlig skattepåläggningsmagt, är och bör det blifva
för dem en bestämd maning att med yttersta varsamhet utöfva en
magt, som så griper in, om ej i de enskilde medborgarnas väl och
ve, så åtminstore särdeles djupt i deras fickor. Och jag tror ej,
att en sådan anmaning kan vara alldeles öfverflödig, då man befinner
sig inför eu åtgärd, som visserligen icke i hufvudsak direkt
har vändt sig mot medborgarne för att utklämma något prestandum,
men som tvingar kommunerna till utgifter på ett för dem oundgängligt
sätt och derför har vissa jemförelsepunkter med den slags
beskattning, jag nyss talade om.

Herr Törnebladh: Jag skulle icke hafva besvärat kammaren

med att säga några ord, om jag ej ansett denna fråga hafva en
större omfattning, än den i början synes ega. Den siste talaren
har ganska rigtigt påmint derom, att politi- och ordningsföreskrif -

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

■Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

ter kunna hafva en inverkan på de skattdragande, som blir ganska
tung. Dessa politi- och ordningsföreskrifter grunda sig väl i allmänhet
på den administrativa lagstiftningen. För min del är jag
allt för stor vän af Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt för
att icke uppfyllas af farhågor, om jag ser, att allmänheten på något
sätt kommer i misstämning i följd af denna rätts utöfning. Den
förste talaren, som hade ordet, fäste uppmärksamheten derpå, att
nu ifrågavarande förordning, hvilken — det erkänner jag gerna —
är framkommen af den högst lofliga omsorgen att söka förhindra
kolerans inträde i Sverige, i sjelfva verket grundar sig på helsovårds-
och epidemistadgorna af 1874 och 1875, hvilka kanske till
sitt syfte äro vida strängare. Ja, det lins måhända ej någon period
i vårt lands utveckling på sista tiden, som i så hög grad. har visat
hvad den administrativa lagstiftningsrätten kan inverka på samhället,
som just 1874 års lagstiftning. Det var då byggnadsstadgan
för rikets städer såg dagen efter 34 års förberedelser och på ett
sådant sätt, att man, oaktadt den komité, som på 1850-talet afgaf
sitt förslag, hade grundat detta på helt andra principer än dem,
som 1874 blefvo gällande, ej ens ansåg sig böra höra de nya kommunalrepresentationerna,
som i 12 år hade verkat. Också blef
följden af denna byggnadsstadga, att städerna kastades in på tomtspekulationens
i kommunallagarne visst ej förutsedda bana. Hvad
helsovftrdsstadgan beträffar, var den till sitt innehåll, till sina bestämmelser
ganska sträng, men tillämpningen af densamma skedde,
tack vare, antager jag, den allmänna opinionen och särskild! helsovårdsnämnderna,
på ett så verksamt sätt, att det mål, till hvilket
stadgan syftade, kunde steg för steg vinnas. Under sådana förhållanden
synes det mig vara af yttersta vigt, att denna i och för
sig så stränga stadga ej får vid något särskild! tillfälle någou utvidgning,
som bidrager att å nyo framkalla den förstämning, som
vid dess utfärdande på många håll förspordes och hvilken nu börjar
gifva vika under intrycket af den utveckling, som de hygieniska
anordningarna, klokt handhafda, hafva tagit. Jag tror derför, att
det är i hygienens intresse och i det intresse, som både Kongl.
Maj:t och medicinalstyrelse velat främja, om man vänder sig till
Kongl. Maj:t med en anhållan om att i någon mån förmildra de
föreskrifter, som äro utfärdade. Jag vill ej inlåta mig på detaljer
i detta afseende, men jag tror, att det länder till befordran af den
hygieniska saken i vårt land, om man kommer från en måhända
i vissa fall öfverdrifven, men kanske ej omotiverad farhåga för de
kostnader, som kunna bli en följd af något skarpare bestämmelser.
Det har visserligen af den ärade chefen för medicinalstyrelsen
blifvit sagdt, att kostnaderna torde ställa sig ganska billiga, men
jag tror, att våra kommuner och icke minst våra stadskommuner
hafva en viss erfarenhet om de hygieniska krafven, som, om ej helt
och hållet berättigar, dock kan förklara farhågorna hos allmänheten
i detta afseende. Och det är just med afseende härå, såsom jag
föreställer mig, i sundhetssystemets rätt förstådda intresse, att det
ej blir med ens så utveckladt, att den afsedda verkan kan förringas
genom det sätt, hvarpå bestämmelserna blifvit affattade och hvarpå

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

■en måliända något okunnig allmänhet trott, att de skulle tillämpas.
En annan sak är också den, huruvida dessa bestämmelser äfven
med de eftergifter, som blifvit meddelade, blifva verkligen eller
blott på papperet utförda. Det senare spelar ej någon så liten
roll, ty ett utförande på papperet af en gifven föreskrift hamnar
sig alltid i framtiden och ej minst i fråga om en så vigtig
sak som hygienen. Jag föreställer mig derför, att det vore alls ej
nr vägen, att en skrifvelse med anhållan i det nu förevarande afseendet
aflätes till regeringen, och då det ej föreligger någon annan
än utskottets — ty jag vill ej vara med om Andra Kammarens
beslut i ämnet — har jag ej annat att göra än sluta mig till hvad
utskottet föreslagit, om också kanske i ett eller annat afseende
anmärkningar kunde deremot göras.

Herr Casparsson; Den ifrågavarande Kongl. Maj:ts kungörelse
af den 14 juli 1893 har af folkhumorn blifvit benämnd »koleraukasen»,
hvilket visar, att folkhumorn icke ansett vårt språks
ganska rika ordförråd räcka till för att återgifva innehållet af den
ifrågavarande kungörelsen. Jag vill förutskicka den anmärkningen,
att jag anser ifrågavarande kungörelse vara välmenande, men
man fordrar väl af en kongl. kungörelse någon annan mening än
blotta välmeningen. Jag anser densamma tillämplig på stadssamhällen
och möjligen på de större landtkommunerna, men att den
deremot ålägger de mindre landtkommunerna mycket mera betungande
offer, än som för målets vinnande vore nödigt. Fäster man
sig vid den 9:de paragrafen af ifrågavarande kungörelse, så innehåller
den i sitt 2:dra mom. följande:

»För att person, som lider af sjukdom, som misstänkes vara
kolera, må kunna genast afskiljas och erhålla nödig vård, skall
inom hvarje kommun finnas lämpligt sjukhus eller sjukstuga med
nödig sjukvårdsbetjening och utredning; egande medicinalstyrelsen
meddela närmare föreskrifter rörande sjukstugas anordning äfvensom,
derest giltiga skäl dertill förekomma, medgifva befrielse från
eller anstånd med sjukstugas anordnande.»

Dessa föreskrifter, hvilka af medicinalstyrelsen äro lemnade
och hvilka återfinnas på 6:te sidan i utskottsbetänkandet, innehålla,
att »sjukstuga borde vara anordnad i ett från andra bebodda lägenheter
afskildt hus, som läge fritt och sundt, på fullständigt torrlagd
mark och på lämpligt afstånd från väg, gata eller allmän
plats.» Nu är jag fullt öfvertygad om att det finnes många landtkommuner,
der dessa förutsättningar icke kunna uppfyllas utan
nybyggnad — åtminstone är så förhållandet med den kommun,
jag tillhör — och jag är öfvertygad om att förhållandet är lika
med ganska många andra kommuner, så att författningen är verkligen
icke så mild, som chefen för medicinalstyrelsen här velat
göra troligt, förutsatt att den skall tillämpas. Han talade äfven
om det missnöje, som författningen har alstrat. Det får jag också
konstatera, att inom det län, iag tillhör, har missnöjet verkligen
varit allmänt just på grund af den brådskande fart, hvarmed författningen
skulle tillämpas. Tror någon, att kommunerna hafva så

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot tolerans
utbredning.

(Forts.)

N:o 87.

Lördagen den 5 Maj, f. ra.

Om ändring beskaffade hus på lager eller att taga på hyllan när som helst?
i meddelade Omöjligt. Och när kommunerna då icke kunde inom den förent!
skrifna tiden anskaffa dessa, kom kronohetjeningen och föreläde

mot kolerans vite och sade: »om ni icke inom den och den tiden (jag vill minnas,.
utbredning, att den sista tiden var den 15 december) skaffar den föreskrifna
(Forts.) sjukstugan, får ni plikta så och så mycket.» Ja, nog anskaffade man
då lokaler, och af utredningen i ärendet framgår, att 90 procent
af kommunerna ha anskaffat sådana lokaler, men huru beskaffade
voro de? I detta fall var kronohetjeningen lyckligtvis lika lätt
tillfredsstäld som statistiska centralbyrån i fråga om uppgifter till
jordbruksstatistiken: den är nöjd blott den får siffror, och kronobetjeningen
har varit beskedlig och nöjt sig, om blott den fått
veta att lokaler funnits; men skulle sjuka läggas in i dessa lokaler,
så tror jag, att man åtminstone mångenstädes skulle få anledning
beklaga de sjuka.

Vidare bär föreskrifvits, att inom hvarje kommun skola finnasbesigtningsman,
hvartill skola utses lämpliga personer. Mine herrar,,
hvar finnas väl lämpliga personer på landet? Man kan väl icke
begära att presten, som har så mycket annat att bestyra, också skall
blifva besigtningsman, eller skolläraren, hvilken har att undervisa
barnen. Hvad hafva vi då för några att tillgå? I den kommun,
jag tillhör, vill jag minnas att man har tagit en rättare till besigtningsman,
och på andra ställen har man fått taga en mer eller
mindre skrifkunnig bonde. Men att af dessa personer, hvilka
sakna all tjenstemannaerfarenhet, begära tjenstemannaansvar, det
får jag säga är orimligt och jag tillägger att det är grymt, så att
äfven i det afseendet torde man hafva gått mycket längre, än hvad
som af behofvet påkallats.

Just svårigheten att tillämpa författningen, åtminstone med
den skyndsamhet, man nu fordrat, anser jag vara mycket betänklig;
ty det finnes ingenting, hvilket så mycket försvagar myndigheternas
anseende, som när de utfärda författningar, hvilka icke
kunna efterlefvas, och denna författning har icke, åtminstone efter
dess ordalydelse, kunnat efterlefvas. Man har fått lof att söka
kringå den för att undgå laga ansvar, och det är icke bra.

Det stadgas vidare, att det skall anställas en eller flera vid
sjukvård vana personer. Men på landet äro vi icke vana att vara
sjuka, och huru i all verlden skall man då kunna få tag i personer,
hvilka äro »vana» vid sjukvård? Det är omöjligt. Jag har i 41
år tillhört en landtkommun, och under dessa 41 år hafva vi blott
haft en enda epidemi, om också ganska allvarsam, nemligen koleraepidemien
1857, men när man sökte efter sjuksköterskor, hvilka
voro vana vid sjukvård, var det alldeles omöjligt att få tag i
sådana. Man måste använda ett par gummor från fattigstugan,
hvilka verkligen, det får jag säga, med hjeltemod skötte sitt svåra
och magtpåliggande kall. Men snart voro dessa utslitna, den ena
dog på kuppen, och sedan var det en ren omöjlighet att få dem
ersatta. Det är alltså orimligt att begära af kommunerna, att de
skola anskaffa vid sjukvård vana personer, ty det finnes inga sådana.
Jag talar alltjemt om de smärre landtkommunerna, icke om stä -

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 87.

■derna och de större landtkommunerna. Jag tror verkligen att i
detta fall en revision af kungörelsen är i högsta måtto af behofvet
påkallad.

Jag vill nu icke beröra den 57 paragrafen i regeringsformen,
.sedan konstitutionsutskottet har lemnat åtgärden utan anmärkning,
ty jag anser då, att det icke skulle löna till något att här upptaga
den frågan. Men det får jag säga, vill man att 89 paragrafen
regeringsformen skall qvarstå oförändrad, så tror jag att det är
skäl att icke utfärda många sådana här förordningar. Jag har
under den långa tid jag tillhört Riksdagen alltid motsatt mig försök
från Riksdagens sida att vilja inkräkta på Konungens magt,
men vill man inkräkta på Riksdagens magt, kommer jag att lika
varmt försvara Riksdagens fri- och rättigheter. Kär det var fråga
om skjutsförordningen hänsköt man till Riksdagen en så obetydlig
sak som den, huruvida en skjutskärra skulle vara försedd med
fotsack och fjedrar, men i en fråga så vigtig som denna har man
vidtagit åtgärder utan att alls rådfråga Riksdagen. Jag önskar
just för 89 paragrafens i regeringsformen skull, att några förordningar
i den här stilen icke vidare måtte komma att utfärdas.

Jag skulle helst hafva biträdt motionärens förslag, men då
jag anser, att det icke har någon utsigt att gå igenom i denna
hammare, ansluter jag mig till hvad Första Kammarens tillfälliga
utskott har föreslagit och yrkar dertill bifall.

Herr Almén: Att det skulle möta svårigheter att tillämpa

de nya föreskrifterna, var ju att vänta, men derutaf följer väl icke,
att ingenting bort göras. Man fick hålla till godo med de uppgifter
som lemnades. Att föreskrifterna mången gång i verkligheten icke
realiserades, borde ej vara ett hinder för deras utfärdande. Hen
ena myndigheten måste tro på den andras uppgifter, äfven om
dessa lemnas af en kommunalnämnd.

Man har sagt, att föreskrifterna kunnat vara lämpliga för städerna
och möjligen för de stora, men icke för de små kommunerna.
Jag tror, att städerna skola betacka sig för att taga emot kolerasjuka
från landsorten. Hittills hafva de fått taga emot nervfeberpatienter
från landet, dock icke alltid för att göra landtkommunerna
en tjenst dermed, men derför att städerna hafva insett, att
om de icke tagit emot de sjuka i sina sjukhus, så skulle de hafva
blifvit lemnade i staden utan vård och endast spridt smittan.
Måtte våra landtkommuner följa exemplet och derigenom undgå
den större faran för koleran!

Jag tror derför, att om man ser saken från den rätta sidan,
måste man erkänna, att något bort göras äfven för de mindre kommunernas
bästa.

Jag frågar, hvilken kommun kan icke, derest god vilja finnes,
skaffa en besigtningsman, en sjuksköterska, en koja med 2 rum
och kök? Finnes verkligen någon sådan kommun i vårt land,
huru skall den då kunna reda sig, om koleran kommer? Det blir
då att lita på Guds försyn, och den kan vara bra nog, men Gud vet,
om den räcker till härvidlag, derest vi icke sjelfva vilja göra

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

N;o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i meddelade
bestämmelser
om åtgärder
mot kolerans
utbredning.

(Forts.)

Om ändring
i landsting sförordningen.

något. Man har sagt, att det skulle vara så svårt att få sjuksköterskor
inom vissa kommuner. Det måtte vara mycket lyckliga
kommuner, der aldrig några sjukdomar förekomma. I detta fall
gäller ju endast att konstatera att en person har ondt i magen,
och att uti en kommun få en person som kan göra den diagnosen,
torde väl icke möta så stora svårigheter. Jag tror derför, att med
litet god vilja kan rätt mycket uträttas på detta område. Kan
man icke, medan tid är inne, åstadkomma det som begärts, huru
skall man då bära sig åt, om koleran uppträder? Riksdagen får nu
fatta sitt beslut, och det är med glädje jag ser att frågan kommit
på tal. Vill Riksdagen icke vara med om eller godkänna redan
anbefalda och till största delen redan verkstälda åtgärder, så rår
medicinalstyrelsen ej derför. Hvad som föreslagits är tidsenligt,
derom torde väl icke meningarna gerna kunna vara delade.

Sedan öfverläggniugen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält.

Som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blifvit
oförändradt antaget, skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
ärendet till Andra Kammaren återlemnas till förnyad behandling.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 21 och 24 sistlidne april
bordlagda utlåtande n:o 53, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 1 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Herr Annerstedt: Då lagutskottet framstält det förslag till

ändring af 1 § af landstingsförordningen, som betänkandet innehåller,
har utskottet enligt mitt förmenande ej lemnat någon uppmärksamhet
deråt, att en stads utträde ur landstinget, jemte den
verkan detta utöfvar i fråga om riksdagsmannaval, har eu annan
för staden såsom sådan mera genomgripande betydelse, nemligen den
förändring i stadens ekonomi, som blifver en följd af dess utträde
ur landstinget. Detta utträde kan icke ske utan att åtskilliga stadens
inrättningar ordnas på annat sätt än som varit förhållandet
dessförinnan, och utträdet förutsätter alltid en öfverenskommelse
emellan staden och landstinget. Det måste då från denna sidan
sedt vara för staden, och jag förmodar understundom äfven för
landstinget, en ingalunda lämplig anordning, att en stad, som utträdt
ur landstinget, måhända ganska snart skall åter der vinna
inträde för att efter några år återigen gå ut ur landstinget o. s. v.
Detta kan, såsom herrarne lätt finna, blifva följden af det stadgande,
lagutskottets förslag innehåller. Erfarenheten ådagalägger
nemligen, att städernas tillväxt i allmänhet sker periodvis. Efter
en följd af år, under hvilka en stad mycket raskt utvecklat sig,
följer på grund af sakens natur en period af mera långsamt framåtskridande.
Inträffar således, då man ju kan antaga att det alltid

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

förord ningen.

(Forts.)

blir under denna period af rask utveckling som staden utträder ur Om ändring
landstinget — att staden vid slutet af en sådan period uppnår en * landstingsfolkmängdsqvot,
hvilken utgör Vlä0-del af landets hela invånareantal,
kommer efter detta att följa en tid, då staden långsamt tillväxer.
Men då landets befolkning i sin helhet någorlunda jemnt
utvecklar sig, kommer det ganska sannolikt en tidpunkt, då befolkningen
i staden utgör icke fullt en V150-del, utan något derunder,
och, såsom lagbestämmelsen är affattad af utskottet, skulle
staden _ då åter tillhöra landstinget. Men detta utöfvar icke genast
något inflytande på stadens rätt till representant i denna kammare,
då den valde representanten detta oaktadt, enligt det redan antagna
grundlagsförslaget, skulle sitta sin tid ut. För vinnande af
det politiska ändamålet med ifrågavarande lagstiftning, synes det
derför icke vara behöfligt att antaga lagen, sådan den af utskottet
blifvit föreslagen.

De olägenheter, hvilka äro antydda såsom följder af lagutskottets
förslag, äro enligt min åsigt fullständigt undanröjda
genom det förslag till lagförändring, om hvilket ett antal reservanter
inom utskottet förena sig. De föreslå nemligen, att till det
af pluraliteten framlagda förslaget skulle fogas den bestämmelsen,
att den stad, som redan utträdt ur landstinget, skall vara berättigad
att utgöra eget landstingsområde, så länge antalet af stadens invånare
ej minskats under det, som berättigat staden till utträde.

Detta synes mig vara rättvist äfven betraktadt från en allmän synpunkt,
då den rätt, staden förvärfvat sig på grund deraf att invånareantalet
uppnått det i lagen stadgade antal vid stadens utträde,
denna rätt synes böra fortfara, så länge stadens invånareantal icke
sjunkit under det tal, hvilket bestämde utträdet.

Det af reservanterna förordade förslaget innebär ock enligt
min åsigt från en annan sida sedt en rättvisa, då, såsom kammaren
har sig bekant, det för närvarande finnes en stad i riket, nemligen
Gefie, hvilken redan efter hittills gällande lag blifvit berättigad
att utträda ur landstinget, men som skulle åter förenas dermed, i
händelse den af utskottet föreslagna lagförändringen skulle blifva
Riksdagens beslut och vinna Ivongl. Maj:ts fastställelse. Det förefaller
efter vanliga grundsatser för lagstiftning vara lämpligt, om
man, utan någon olägenhet i öfrigt, kan göra den nu ifrågasatta
förändringen på så sätt, att den rätt, hvilken nämnda stadssamhälle
redan förvärfvat, icke upphäfves, och detta kan ske medelst den af
reservanterna föreslagna lydelsen. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt yrkar jag bifall till reservanternas förslag, att § 1 uti
landstingsförordningen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda
ombud från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta
stadgande, äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må
ega tillämpning på stad, som har en folkmängd af minst en etthundrafemtiondedel
af rikets hela invånareantal, och att stad, som
utträdt ur landsting, ej må med landstinget åter förenas, der ej
antalet af stadens invånare minskats under det, som berättigat

N:o 37.

■Om ändring
i landstingsförordninqen.

(Ports.)

32 Lördagen den 5 Maj, f. m.

staden till utträde. Landstingsmannen äro i utöfningen af sitt
uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.»

Herr Fröberg: Jag har inom lagutskottet biträdt utskottets
föreliggande förslag, och jag ber att med anledning deraf få säga
några ord till försvar för detsamma. Såväl lagutskottet som reservanterna
äro lika deruti, att enligt bådas förslag landstingslagen
icke skall ega tillämpning å stad, hvars invånareantal utgör minst
en '' j-0-del af rikets hela folkmängd, eller med andra ord, att den
stad, hvilken uppnått en sådan folkmängd, skall vara berättigad
att utträda ur landsting. Men från detta stadgande göra reservanterna
det undantag, att den stad, hvilken har utträdt ur landstinget,
ändock icke behöfver åter dit inträda, så vida dess folkmängd
icke minskats under det invånareantal, som berättigat staden
till utträde.

Meningen med den nu föreslagna lagen är, att efter den grundlagsändring,
hvilken vid denna riksdag blifvit besluten, åstadkomma
öfverensstämmelse emellan landsting och stad, som ur
landsting utträdt, i afseende på rätten att välja ledamot i denna
kammare. Men om nu reservanternas förslag skulle antagas, skulle
det med lagändringen åsyftade mål ej vinnas, i ty att följden blefve
den, att, om folkmängden i den stad, hvilken utträdt ur landsting,
icke växer till i samma proportion som rikets öfriga folkmängd, en
sådan stad icke desto mindre skulle vara berättigad att utgöra en
egen valkrets, blott förminskning icke egt rum under den folkmängdssiffra,
på grund hvaraf staden egde utträda ur landstinget.
Om detta förhållande kommer att inträffa med flera städer, får man
många stadsvalkretsar, som, på grund af ganska olika folkmängdssiffror
vid utträdet, får rätt att välja riksdagsman i Första Kammaren,
och hvilka kommuner kunna, oberoende af landsting, få
handhafva sina kommunala angelägenheter. Dessutom kan den
oegentligheten komma att inträffa, att en stad med större folkmängd
än den, som ur landsting utträdt, får lof att stå qvar i
landsting, medan deremot en stad med mindre folkmängd, som en
gång fått ur landsting utgå, får utgöra en egen valkrets. _ Detta
förhållande anser jag vara så oegentligt, att det icke bör i något
fall kunna genom lag stadgas. Jag vill blott nämna ett exempel.

Jag antager, att en stad med 25,008 invånare har vid förra
årets slut utträdt ur landstinget. Om detta lagutskottets förslag
blifver lag, fordras för närvarande en folkmängd af minst 33,000
invånare för att stad må kunna bilda egen valkrets. Den stad,
som sålunda en gång har utträdt, går emellertid icke framåt i folkmängd,
utan den håller sig qvar vid en folkmängdssiffra af ungefär
25,008, ökas möjligen med ett eller annat tiotal, men kommer
icke på långt när upp till 33,000. Under tiden har en annan sta,d
gjort betydliga steg framåt i folkmängd och nära nog närmat sig
detta senare siffertal, men denna senare stad, hvilken ännu icke
uppnått den bestämda en yiä0-delen af rikets folkmängd, får icke
välja egen riksdagsman, hvilken rättighet likväl den andra, den
till folkmängd betydligt underlägsnare staden eger.

Lördagen den 5 Maj, f. m. 33 >’:0 37.

De skäl, hvilka reservanterna kär kafva framkalla till stöd för Om ändring
sitt förslag, nemligen de olägenheter, som skulle vara förenade med * landstingsatt
en stad en gång utträder ock en tid derefter återinträder i f<»''ordlandstinget,
finner jag icke vara af en sådan betydenhet, att man ^Forts”)
derför beköfver stadga något undantag. Jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att vid en stads utträde ur landstinget är det
icke staden, som drabbas af olägenketerna, utan det är staden, som
vinner fördelar, medan olägenheterna kelt ock kållet stanna på
landstingets sida. Ty genom stadens utträde ur landstinget blir
staden fri från landstingsskatten, bidrag till länets sjukvårdsanstalter
m. m. ock får derjemte förmånen af ökade inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen,
under det ätt stadens nya skyldigheter ock
onera mer än väl motvägas af de stora förmåner, staden vinner
genom sitt utträde. Skall en sådan stad åter inträda i landstinget,
får kan inga andra olägenketer deraf, än kan kade före utträdet,
ock kommer således alldeles i samma ställning, som hvarje annan
stad, som ur landsting ej utgått.

Någon rubbning i de ekonomiska förhållandena mellan staden
ock landstinget kan jag för öfrigt icke finna. Reservanterna kafva
sagt, att det vid utträdet skulle ske en utskiftning mellan landstinget
ock staden af deras gemensamma anstalter ock inrättningar.

År det så, att en sådan skulle komma att ega rum, slipper staden
ännu lindrigare ifrån än eljest, men jag tror icke, att en sådan utskiftning
någonsin skulle med stöd af lag kunna genomdrifvas.

Det är eget, att reservanterna ömma så mycket för den stad,
som en gång fått utträda, men hvars folkmängd icke så mycket
fikas, utan snarare håller sig vid den siffra, den kade vid utträdet,
så att för den det skall vara så svårt att underkasta sig förändringar,
men icke för den stad, som utträdt ena året med t. ex. 25,008
invånare, ock året derpå kar några hundra menniskor mindre, och
sålunda måste återgå till landstinget. Jag frågar för kvilken’stad
är det väl betänkligast, för den, hvars folkmängd i verkligheten
minskas ock som på grund deraf måste åter inträda i landstinget,
eller för den, hvilken har en folkmängd, som väl ej minskas, utan
fortfarande bibehåller minst det invånareantal, som berättigade staden
till utträde ur landstinget. Reservanternas förslag kan icke förekomma
de af dem framhållna olägenketer, hvilka i alla händelser
komma att förefinnas, då en stad i förra fallet måste i landstinget
återinträda.

Hvad åter förhållandet med riksdagsmannaval beträffar, blifva
olägenheterna, icke större för staden än för landet, ty om stadens
folkmängd minskas, men riksdagsman redan är utsedd, bibehåller
denne sitt mandat under hela den tid, för hvilken han är vald,
och enahanda är förhållandet, om någon är vald för ett landsting]
hvars folkmängd minskas: så länge den valde riksdagsmannens
mandat räcker, sitter han qvar. Således förefinnes i detta afseende
ingen skiljaktighet.

Jag hemställer nu, huruvida det kan vara lämpligt att skapa
en särskild!; undantagslag af den beskaffenhet, hvilken reservanterna
här ifrågasätta, och att man skall få flera städer, som äro

Första Kammarens Prat. 1804. N:o .''17. o

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i landstingsförordningen.

(Forts.)

berättigade att välja riksdagsman i Första Kammaren, oaktadt de
icke ega det invånareantal, som vid tiden för bestämmandet af
riksdagsmännens valkretsar dertill erfordras. Mig förefaller en
sådan anordning högst olämplig, och då jag icke kan inse det vara
någon så stor oegentlighet deruti, att en stad ena gången inträder
i och andra gången utträder ut landstinget, hvilket genom antagandet
af reservanternas förslag ej heller alldeles kan undvikas,
kan jag icke annat än önska bifall till utskottets hemställan. I allt
fall tror jag icke, att reservanternas förslag, såsom det här är formuleradt,
kan få någon som helst stor betydelse i verkligheten, ty det
torde sällan eller aldrig komma att inträffa, att en stad af den storlek,
hvarom nu är fråga, icke tillväxer, utan går tillbaka; det vanliga
är väl, att städernas folkmängd ökas i långt högre grad än landsortens;
men skulle motsatsen någon gång inträffa eller att befolkningen
i en sådan stad ej kan proportionsvis i tillväxt följa med den
öfriga delen af riket, är det väl icke lämpligt att lagstifta för ett
sådant undantagsfall.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Stråle: Jag lemnar å sido, om det vore förenadt med

större fördelar eller olägenheter för en stad, som utgått ur landsting,
att åter förenas med landsting. Denna omständighet synes
mig icke böra inverka på förevarande fråga. För mig är det alldeles
klart, att, om, sedan en stad kommit till den folkmängdssiffra,
att den valt ledamot i Första Kammaren, folkmängden af
en eller annan anledning sjunkit, den valde ledamoten sitter qvar
i kammaren, så länge hans mandat räcker. Om, när hans mandat
är slut, staden icke eger den enligt lag erforderliga folkmängd, först
då upphör stadens rätt att få välja ledamot i Första Kammaren.
Detta synes mig vara öfverensstämmande med god ordning. Men
det är, efter min åsigt, icke öfverensstämmande med god ordning,
att, medan stadens riksdagsman sitter qvar i Första Kammaren,
staden, på grund deraf att folkmängden icke utgör en 150-del af
rikets hela invånareantal, återgår till landsting, så vida staden vid
utträdandet haft den folkmängd, ännu gällande lag bestämmer; och
sådant desto hellre, som det kan hända, att staden ett eller annat år
derefter åter nått den numera erforderliga folkmängden och då
skall utträda ur landstinget. Jag yrkar bifall till reservanternas
förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: För min del yrkar jag bifall

till lagutskottets förslag. Och har jag föga att tillägga till hvad
herr Fröberg redan yttrat till förmån för utskottets förslag. Den
näst föregående talaren yttrade, att det borde väl vara så, att, sedan
en stad utträdt ur landstinget och valt egen riksdagsman, denne
finge sitta qvar under den tid, för hvilken han blifvit vald. Grundlagen
innehåller ju bestämmelse härom, och den bestämmelsen
lärer väl icke ändras genom det lagförslag, som nu föreligger.
Lika med herr Fröberg anser jag, att det vore ett högst besynnerligt
förhållande att här stå och lagstifta, så att säga, särskildt

Lördagen den 5 Maj, f. m. 35

för Gefle stad -— det är ju den, om hvilken nu talas och hvilken
det skulle gälla — ty den svårighet, som man nu vill undvika i
fråga om Gefle, är en svårighet, som alltid kommer att uppstå —
i fall man nu vill kalla det för svårighet. När landstingsförordningen
antogs af Konung och Riksdag, utgjorde 25,000 personer
ungefär en etthundrafemtiondedel af landets hela folkmängd. Men
befolkningen har sedermera ökats, och i närvarande stund utgör
32 å 33,000 personer en etthundrafemtiondedel af landets folkmängd.
I fråga om Gefle, som genom antagande af föreliggande
förslag skulle mötas af så stora olägenheter, att ömmande omständigheter
just för denna stad gjorde, att reservanternas förslag
borde antagas, förhåller det sig så, att vid innevarande års början
stadens folkmängd utgjorde endast 25,008 personer, således 8 öfver
25,000. Staden hade då utträdt ur landstinget. Huruvida i närvarande
stund stadens invånareantal öfver- eller understiger 25,000,
vet jag icke, men äfven om reservanternas förslag skulle blifva
antaget, och det längre fram skulle befinnas, att folkmängden något
litet minskades, skulle staden få återgå till landstinget. Ty
den skulle vara berättigad att bilda eget område endast så länge
invånareantalet ej minskades under den siffra, som berättigat staden
till utträde. Men, såsom redan förut påpekats, är det väl
ändå bra besvnnerligt att säga, att derför att Gefle stad vid ett
ögonblick råkar hafva icke ens ett tiotal personer öfver de 25,000,
skall det få den förmånen att allt framgent ega välja egen riksdagsman
till .Första Kammaren, för så vidt nemligen dess folkmängd
ej minskas, så att den kommer att understiga 25,000, i
hvilket fall staden förlorar denna rätt. Andra städer åter, som
efter ett eller annat år finge en folkmängd, som vore betydligt
större än Gefle stads, men ändå icke uppnådde en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd, städer med t. ex. 31,000 invånare, skulle
icke vara berättigade att utträda ur landsting, äfven om reservanternas
förslag toges. En stad har t. ex. efter åtskilliga år kommit
upp till så stor folkmängdssiffra, att den utgör en etthundrafemtiondedel
af hela landets befolkning och får således utträda och
välja särskild riksdagsman till Första Kammaren, men året derefter
befinnes stadens folkmängd vara något mindre än en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd. Då säger man, att staden
har sin riksdagsman, derför att den en gång uppnått den bestämda
folkm ängds siffran. Och så skulle man få olika folkm ängdssiffror
i olika valkretsar. En stad skulle t. ex. få välja riksdagsman när
den hade 25,000, en annan när den hade 33,000, åter en annan
när den hade 40,000 invånare, och så undan för undan. Men de
skulle sitta qvar vid dessa siffror, så vidt folkmängden ej minskades
under den, som berättigat till utträde. Ser man på den
sista befolkningsstatistiken, svnes, att Gefle invånareantal under
tiden 1881—1891 ökades med endast 5,384. Men under samma
tidrymd ökades Helsingborgs invånareantal med nära 9,000, således
högst betydligt mer än Gefles. Skulle folkmängden i Helsingborg
äfven hädanefter ökas i samma grad, skulle Helsingborg komma
i eu märkvärdig ställning gent emot Gefle, och så undan för un -

N:o 37.

Om ändring
i landslingsförordningen.

(Ports).

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring
i landstingsförordnmgen.

(Forts.)

dan. De städer, som redan hafva utträdt ur landsting, äro icke
mänga: Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. I nämnda
städer är folkmängdssifffan så hög, att der föreligger nästan icke
möjlighet, att den skall kunna komma att falla under en etthundrafemtiondedel,
hvadan der icke någonting rubbas. I andra städer
åter, hvilka i folkmängd stå närmast Gefle, är folkmängdssiffran
så låg, att det kommer att dröja ganska länge, innan den når upp
till en etthundrafemtiondedel.

Såsom ock herr Fröberg påpekade, lära väl icke olägenheterna
för en stad af att återgå till landsting vara så synnerligen stora.
Olägenheterna vid utträdet drabba landsbygden, men det frågar
man ju icke så mycket efter. Besvärligheterna för Gefle hafva
hittills icke varit större, än att ej annat åtgjorts, än att riksdagsman
valts. Beträffande boskilnaden mellan landstinget och staden,
lärer, efter hvad jag hört af ledamöter inom Andra Kammaren,
hvilka varit utsedda till ledamöter i en komité för verkställande
af densamma, nämnda komité ännu icke ens hafva sammanträdt,
mycket mindre vidtagit några åtgärder för en sådan boskilnad, så
att staden kunde återgå till landstinget utan annan olägenhet än
den att få med landstinget dela bränvinsinkomsten, något, som den
ej skulle behöfva göra, om det fortfarande finge bilda eget område.

Jag tror, att de svårigheter och olägenheter, hvilka skulle
komma att skapas, om reservanternas förslag bifölles, icke blefve
mindre, utan tvärt om större än dem, som skulle uppstå genom
antagandet af utskottets förslag. Detta stöder sig åtminstone på
en bestämd princip, den nemligen, att göra alla lika, under det
att reservanternas förslag går ut på att skapa eu hel mängd olikheter
för olika städer, så att den ena staden skulle behöfva en
mycket större folkmängd för att få samma förmåner och rättigheter
än den andra, hvilket ju icke kan vara rätt. Hvarje lagstiftning
är väl sådan, att någon olägenhet kan uppstå för den ena
eller andra vid något tillfälle; men när man vill söka åstadkomma
jemnhet i tillämpningen af lagbestämmelser, får man icke, såsom reservanterna
gjort, ställa till med lagstiftning särskildt med hänsyn
till en enda stad, Gefle; andra städer beröras nemligen icke deraf,
åtminstone icke på länge.

För min del är jag således obetingadt för utskottets förslag
och yrkar bifall till detsamma.

Herr Blomberg: Jag skall tillåta mig att yrka bifall till
reservanternas förslag, emedan jag icke, vare sig i lagutskottets
framställning eller under den diskussion som nu förts, kunnat
finna något som helst tillräckligt skäl vara anfördt för det förslag,
som utskottet framlagt, men deremot anser, att detta förslags antagande
ovilkorligen måste leda till ganska svåra oegentligheter
och, såsom jag strax skall påpeka, medföra vanskligheter i flera
afseenden.

Först skall jag he att få nämna något om det, som nu anförts
till förmån för utskottets förslag. Det har sagts, att genom
detta förslag skulle undvikas det, som reservanternas förslag skulle

Lördagen den 5 Maj, f. ro.

N:o 37.

medföra, eller att städer med olika folkmängd skulle komma i olika Om ändring
vilkor på ett sätt, som vore för en stad med möjligen större folk- * landstingsmängd
ofördelaktigt, då denna icke skulle komma i åtnjutande af förordrättigketer,
som redan tillerkänts och fortfarande skulle få åtnjutas (Forts*)
af en stad med mindre folkmängd. Det är sant, men härvid får
man, efter hvad jag tror, icke fästa så synnerligen stor vigt. Hufvudsynpunkten
måste vara, att staden en gång uppnått det utvecklingsstadium,
som berättigat den att utgå ur landsting. I och

med det att detta nya kommunala förhållande har inträdt, har staden
också fått rätt att bilda egen valkrets för riksdagsmannaval
till Första Kammaren. Och jag ber att få fråga: kan någon påstå,

att de valkretsar, som finnas för val till Första Kammaren, äro så

likartade i afseende å folkmängd, att, på grund deraf att en stad
med 25,000 och några hundra invånare erhållit och har en sådan
rätt, äfven en annan stad med motsvarande eller möjligen något
större folkmängd nödvändigt skulle hafva denna rätt? Landstingsområden
kunna ju finnas, som hafva 59,000 invånare och välja en
representant till Riksdagens Första Kammare, under det att ett
landstingsområde, som har 60,500 invånare, får välja två. Folkmängden
har endast relativ betydelse, den kommunala indelningen
är hufvudsaken.

Vid lagstiftning måste man gå ut från att man icke onödigtvis
skapar olägenheter, och det gör man, om man ställer så till,
att man låter kommunala institutioner omdanas, låter nya valkretsar
uppkomma, för att några år senare sätta dessa valkretsar tillbaka
i förhållanden från hvilka de blifvit skilda, åter föra dem in
i kommunala lifsvilkor, som en gång upphört. Staden kan, på
grund af de ekonomiska förhållanden, som utträdet ur landstinget
för staden skapat, hafva grundlagt inrättningar och inträdt i förpligtelser,
vid hvilka staden tör hända aldrig kunnat binda sig, om
den icke vetat, att den lefde under förhållanden och vilkor såsom
från landstingsområdet skild kommun.

Uppmärksamheten må äfven fästas på en annan sak. Det är
icke nog med, att, då staden återvänder till landstingsområdet,
staden dermed upphör att vara ett eget område, utan den ingår
också med sin folkmängd i det åter enade landstingsområdets folkmängd,
och dermed uppstår lätt en verklig orättvisa mot hela
det öfriga antalet första kamm are valkretsar. Det kan nemligen
hända, att en stad genom sin återförening med landstingsområdet
bereder detta rättighet att välja ännu eu representant i Första
Kammaren, under det att samma stad, som för ett par år sedan
valde sin representant, får hafva denna sin representant qvar,
hvarigenom detta landstingsområde i hela 7 år kan komma att
hafva en representant för mycket till förfång för andra valkretsar.

Slutligen ber jag att få framhålla, att en stads återgång till
landsting äfven på flera sätt blir ganska bekymmersam för landstinget:
den rubbar den fördelning af landstingsmännen, som hestår
deri, att hälften skall afgå hvarje år, den vållar ändring i styrelsers
och nämnders sammansättning o. s. v. Och när skall ifrågavarande
ändring i stadens folkmängd anses konstaterad? Jo, när

N:o 37. 38 Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändring officiel kännedom erliålles om folkmängdssiffran och uträkning
i landstings- tan göras om hvad en etthundrafemtiondedel innebär. Antag, att
förord- kännedomen härom vinnes under så sen tid som den senare hälf ?FortT)

ten af iuni månad. Då skulle väl val af landstingsmän kunna i

staden företagas, men det äT ingalunda lätt för en stad att sålunda
blifva inkastad i alldeles oförutsedda förhållanden under en tid
på året, då till och med torde förefinnas ganska störa svårigheter
att åstadkomma ett beslutmessigt stadsfullmägtigsammanträde.
För öfrigt är det ej ens klart, när återinträdet i landstinget
bör ske.

Man hör således akta sig för att gifva lagbestämmelser, som
måste medföra, att städer komma att gå fram och tillbaka, ur och
i landstinget oftare, än nödvändigheten fordrar. — Då reservanternas
förslag härutinnan innebär ett verkligt företräde framför
nuvarande förhållanden och äfven framför lagutskottets förslag,
yrkar jag bifall till reservanternas förslag.

Herr Öländer: Då jag deltagit i reservationen, skall jag be

att få yttra några få ord. Till denna kammares traditioner hör
att i allmänhet icke åt lagar, som beslutas, gifva retroaktiv verkan.
Så skulle emellertid blifva händelsen, om utskottets förslag blefve
lag. Jag vet icke säkert, om någon annan stad än Gefle finnes,
som står i den kategori, att den skulle komma att lida men af
förslaget genom detsammas retroaktiva inflytande, men det kan
vara alldeles tillräckligt, att förhållandet är sådant i fråga om
Gefle. Det var emellertid icke nämnda omständighet, som bestämde
reservanterna att framställa sitt förslag, utan orsaken härtill
var, såsom redan antydts, de olägenheter, som äro förenade
dermed, att en stad, som redan uppnått den folkmängdssiffra, att
den kan utgå ur landstinget, skulle, utan att dess folkmängd i
någon mån förminskats, måhända tvärtom förökats, endast på grund
af förhållanden, hvilka äro fullkomligt yttre och på hvilka staden
icke har minsta inverkan, behöfva åter inträda i landstinget för
att kanske året derefter åter utträda derur och sålunda underkastas
alla de brytningar, som med dylika förändringar äro förenade.
Hvad var det, som egentligen berättigade staden att utgå
ur landstinget? Naturligtvis den lifskraft, som staden visat genom
att uppnå en folkmängdssiffra så stor, att den motsvarade eu etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd. Denna lifskraft har val
icke förminskats, derför att folkmängden i riket i öfrigt vuxit,
under det att stadens egen folkmängd antingen stått stilla eller
äfven den vuxit, fastän icke i fullt samma proportion som rikets
hela folkmängd. Denna sak har emellertid blifvit så utredd af
de föregående talare, hvilka yttrat sig för reservationen, att jag
icke anser mig behöfva vidare orda derom, utan inskränker jag
mig till att yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlik!
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare der -

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Nso 37.

på att kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den
af herr Annerstedt med flere vid utlåtandet afgifna reservation;
och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Liss Olof, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som hifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles det förslag, som innefattas i den af herr
Annerstedt med flere vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—12;
Nej—75.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Vidare meddelade herr talmannen, att efter öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65
§ riksdagsordningen komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
nästa måndag öfver de för sådana omröstningar föreslagna
voteringspropositioner, som redan blifvit eller derförinnan blefve
af häda kamrarne godkända.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 i nästlidne månad
bordlagda utlåtande n:o 54, i anledning af väckt motion om
vissa tillägg i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj
1889.

Herr Annerstedt: Jag vill vördsamt föreslå, att kammaren

måtte antaga lagutskottets förslag med en liten jemnkning så, att

Om ändring
i landstingsförordningen.

(Forts.)

Om tillägg i
lagen ang.
skydd mot
yrkesfara.

>:o 37.

Om tillägg i
lagen ang.
skydd mot
yrkesfara.
(Forts.)

Om införande
af mildare
slagtningssätt.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

det skulle heta: »i syfte att bestämmelserna i samma lag må förklaras
i tillämpliga delar gälla jemväl för industriel rörelse» etc.
Förhållandet är nemligen, att lagen om skydd mot yrkesfara innehåller
bland annat den bestämmelse, att om yrkesidkare icke
ställer sig till efterrättelse yrkesinspektörens föreskrifter, eger
Konungens befallningshafvande rätt att på den tredslcandes bekostnad
vidtaga de förändringar, som finnas nödiga. Denna bestämmelse
är naturligtvis alldeles onödig i fråga om statens inrättningar.
Ty i afseende å dessa måste det vara yrkesinspektörens
pligt att, om hans föreskrift ej iakttages, anmäla den tjensteman,
som icke följt föreskriften, hos Kongl. Maj:t, som derefter
låter vidtaga de åtgärder eller meddelar de föreskrifter, som erfordras
för att åvägabringa den förändrade anordning, som finnes
nödig.

Vidare innehåller förevarande lag den bestämmelse, att yrkesidkare,
som underlåter att ställa sig till efterrättelse gifvet föreläggande
eller förbud i afseende å hvad som bör iakttagas för arbetarnes
skyddande, skall fällas till böter. Ku är tydligt att, i fall
fråga är om en industriell anläggning som drifves af staten, staten
är den, som då är yrkesidkaren; men icke bör staten fällas till
böter 1 Deremot bör den tjensteman, som låtit försummelse i förevarande
hänseende komma sig till last, fällas till ansvar enligt 25
kap. strafflagen och dervid dömas, icke af polisdomstol, utan af den
domstol, der han svarar för tjensteförseelser. Allt detta torde visa
nödvändigheten af den utaf mig föreslagna förändring;, till hvilken
jag yrkar bifall.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande endast yrkats,
af herr Annerstedt, att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, att orden: »ega tillämpning jemväl å» utbyttes mot:
i tillämpliga delar gälla jemväl för.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan oförändrad samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 sistlidne april
bordlagda utlåtande, n:o 55, i anledning af väckt motion om meddelande
af lagbestämmelser i syfte att vid slagt af husdjur minsta
möjliga lidande måtte tillfogas djuren.

Herr Öländer: Såsom kammaren torde finna, har jag reser verat

mig mot föreliggande betänkande, anseende att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen. Enligt min uppfattning är nemligen
allmänna strafflagens uti dess 18 kap. 16 § gifna bestämmelse
i fråga om djurplågeri icke tillfyllestgörande; icke så, att

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 87.

straffet är för ringa, utan så till vida, att förbrytelsen, sådan den Om införande
finnes derstädes angifven, icke innefattar allt hvad som uti ifråga- af mildare
varande afseende är straffvärdt. Omförmälda paragraf talar endast *
om den, hvilken vid behandling af egna eller andras kreatur visar (Forts.)

uppenbar grymhet. Grymheten skall således vara åsyftad, den
skall bestå antingen i någon positiv, för djuret smärtfull åtgärd
eller ock deri, att man, i afsigt att tillskynda djuret skada, underlåter
att gifva det vatten, föda eller dylikt. Men den grymhet,
motionären afser, är säkerligen en annan. Den består, så att säga,
i underlåtenhet att vidtaga åtgärd, hvarigenom grymhet kan undvikas,
eller försummelse att iakttaga sådana försigtighetsmått,
hvarigenom onödiga plågor för djuret kunna förekommas. Denna
underlåtenhet kan medföra lika stor smärta för djuret som uppenbar
grymhet, men den är icke åtkomlig för nu gällande lag. Jag
kan ej på grund af densamma döma den person till ansvar för
djurplågeri, hvilken endast underlåter att t. ex. vid slagt begagna
slagtmask eller bedöfva djuret. En dylik underlåtenhet är dock,
äfven den, en grymhet, som icke bör blifva onäpst.

Att döda djur för vår egen nytta, till vår föda eller dylikt,
det är en af våra rättigheter, oss anvisad af naturen sjelf, men att
dervid plåga djuret onödigtvis, det är ovilkorligen något, som vår
känsla och vårt rättsmedvetande förbjuder oss. 1857 års lagutskott,
som tillstyrkte bifall till den samma år utkomna kongl. förordningen
angående djurplågeri, yttrar i sitt betänkande: »grymhet i behandling
af kreatur vittnar om ett rått och omenskligt sinne, hvaraf,
om det lemnas otygladt, de vådligaste utbrott äro att befara.

Den sårar den bättre hos menniskan inneboende känslan och är
oförenlig med mildare seder.» Det är verkligen ganska glädjande
att se, huru denna känsla af mildhet mot djuren, denna sträfvan
att genom lagbestämmelser skydda dem mot onödiga grymhet under
de senare decennierna allt mer och mer tilltagit. Ännu före 1857
fans icke något stadgande i detta afseende. Visserligen hade redan
1848 en framställning derom gjorts till Riksens Ständer, men denna
framställning blef då afslagen på den grund, att man fruktade,
såsom man då säde, att behöflig aga skulle kunna förvexlas med
grymhet och såsom sådan bestraffas. Dessa betänkligheter hade
1857 hunnit upphöra och 1857 års författning utfärdades, men hvarken
denna eller nu gällande lag talar om annat än uppenbar grymhet,
förgätande alla de andra, mångfaldiga lidanden, som kunna
tillskyndas djuren genom vårdslöshet, okunnighet och liknöjdhet
hos deras vårdare. Vi kunna icke höra eller förstå djurens tysta
klagan öfver dessa lidanden, men om vi kunde det, skulle vi inse
magtlösheten hos den lag, som är afsedd att skydda dem, och
hvilken utskottet dock anser så tillfyllestgörande. Vid 1887 års
riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion, afseende högre
straff för djurplågeri. I denna motion skildrar motionären, huru
vid slagt på landet vanligen tillgår, på följande sätt: »Enligt de

vanliga på landsorten förekommande slagtmetoder, lida djuren vid
slagtandet on qvalfull död. Först ledes kreaturet, t. ex. ett fäkreatur,
fram till en ofta i de öfriga kreaturens närhet placerad

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om införande gläda, på hvilken detsamma efter en långsam hopbindning af fötaf
mildare £er och bell våldsamt omkullstörtas, hvarpå bindningen ännu hårS^säU^S''
dåre P& e^er annat satt tillpressas, under det att ett tåg eller
(Forts.) något dylikt lägges omkring nosen på djuret, för att så medelst
förhindra hvarje läte under dödsqvalen. Ändtligen träder någon
(ej sällan en åldrig gumma eller gubbe) fram med knifven, hvarmed
till en början ett längre rist göres långs efter undre delen af
kreaturets hals. Men derpå följer det gräsligaste af allt, då nemligen
det arma kreaturets luft- och matstrupar med handkraft slitas
från hvarandra. Sedan denna omenskliga pina tillfogats kreaturet,
tages åter till knifven, som då ändtligen rigtas mot de inre delarna,
och detta allt under det kreaturet eger fullkomlig känsel.»
Yi hafva icke rättighet att antaga, att denna skildring är osann
eller öfverdrifven, åtminstone för den tid, som den afser. Sju år
hafva sedan dess förgått, och jag vill tro, att mycket derunder
blifvit annorlunda, tack vare, ingalunda denna lag, ty den är, såsom
sagdt, temligen magtlös i detta afseende, men tack vare djurskyddsföreningarnas
och djurskyddsvännernas djurskyddsvänliga
och, jag får tillstå det, af myndigheterna välvilligt understödda
verksamhet. Man kan sålunda antaga, att den här skildrade slagtmetoden
numera fått gifva vika för ett mildare tillvägagångssätt,
och att känslan af skyldighet att vid slagt iakttaga, hvad som för
undvikande af onödig pina för djuren är nödvändigt, allt mer och
mer trängt sig in i det allmänna rättsmedvetandet. Men just då
är också tiden inne att lagstifta i öfverensstämmelse dermed. Det
är ju eu allmän regel, att hvarje lag hör uppbäras af det allmänna
rättsmedvetandet, och hvad detta medvetande fordrar, hör icke få
strafflöst öfverträdas. Det synes mig derför, som om motionären
har rätt, då han anser tiden vara inne att undersöka de medel,
hvarigenom vid slagt minsta möjliga lidande må tillskyndas djuret,
och att derpå byggda lagbestämmelser må af Kongl. Maj:t, naturligtvis
i ekonomisk lagstiftningsväg, meddelas, till säkerhet för
att dessa medel också blifva behörigen iakttagna.

Det är på denna grund jag yrkar bifall till motionen och afslag
å utskottets utlåtande.

Herr Annerstedt: Med anledning af den förre talarens ytt rande

i ämnet vill jag först fästa uppmärksamheten derpå, att han
enligt mitt förmenande icke hade rätt i sitt påstående, att för tilllämpningen
af det af honom citerade lagrummet om bötesstraff för
den, som visar uppenbar grymhet mot djur, skulle erfordras afsigt.
Jag tror. att detta hans påstående enklast vederlägges med en hänvisning
till tillämpningen af lagen. Hvarje dag, snart sagdt, bötfällas
personer derför, att de kört med en häst, som varit behäftad
med sår eller selbruten o. s. v., utan att någon afsigt kan visas
att skada djuret eller behandla det grymt. Likaledes vill jag i
kammarens minne återföra ett utslag, som ganska nyligen omtalades,
hvarigenom en person, som under täfling tillfogat sin häst sår,
derför blifvit straffad för djurplågeri. Det är ju uppenbart, att
den skada, personen i fråga tillfogade djuret, alls icke var föran -

Lördagen den 5 Maj, f. m. 43 NtO 87.

ledd af något uppsåt att skada, utan endast af hans önskan att Om. införande
pådrifva djuret för att vinna å täflingem Således torde noga höra
ihågkommas, att den lagstiftning, som vi hafva, redan nu kan till- sätt.
lämpas på alla sådana fall, der uppenbar grymhet eger rum, äfven (Forte.)
om den icke försiggår uppsåtligen i afsigt att skada djuret.

Vidare vill jag erinra, att det exempel, som den ärade talaren
anförde, enligt hvad af kompetenta personer från olika provinser
uppgifvits, är af den beskaffenhet, att någon tvekan icke skulle
råda, att nu för tiden derpå skulle tillämpas det stadgande, som
redan finnes i 18 kap. strafflagen. Under sådana förhållanden och
då efter utskottets uppfattning nämnda lagstadgande är tillräckligt
för att med straff och med tillräckligt strängt straff efter nutida
uppfattning belägga sådant förfarande vid slagtning, som visar
uppenbar grymhet, har utskottet ansett, att någon lagförändring i
18 kap. strafflagen icke kan vara af behofvet påkallad. Hvad som
kan vara erforderligt för vinnande af det mål, som motionären och
den föregående talaren åsyftat, är framför allt att upplysa den allmänna
meningen, att det tillvägagående, som efter desse talares
uppgifter förekommit, ådagalägger grymhet, och att söka verka för
att en sådan uppfattning gör sig gällande i allt vidare kretsar.

Hå erhålla de den lagtillämpning, de önska, äfven med nu gällande
lag. Det förefaller mig ock, att, då äfven den siste ärade
talaren vitsordade, att uppfattningen i denna fråga gått framåt under
de sista 7 åren, och då det ligger i sakens natur, att utvecklingen
fortfarande kommer att gå i den riktning, som motionären
önskat, det icke vore skäl att nu söka att i strafflagen införa några
nya stadganden, för att befordra det ändamål, han åsyftat. Het
torde nemligen vara tvifvelaktigt, om man skulle komma att vinna
något dermed att i strafflagen uti den ifrågavarande paragrafen
införa ett särskildt nytt stadgande, att den, som vid slagtning af
djur visar uppenbar grymhet mot djuret, skall straffas med böter.

Genom ett sådant nytt stadgande skulle man uppenbarligen icke
vinna något annat, än hvad som kan vinnas redan genom det nu
befintliga lagbudet.

Het är också att erinra, att då ifrågavarande lagrum vid 1890
års riksdag erhöll nu gällande förändrade lydelse, så skedde denna
lagförändring icke utan en ganska vidlyftig undersökning, föranledd
af framställningar från landets djurskyddsföreningar. Från
dessa föreningar gjordes framställningar af mångfaldig art i fråga
om hvad, som borde inflyta i 18 kap. strafflagen, och det var först
efter en ganska vidlyftig undersökning, man kom till det resultatet,
att man under nuvarande förhållanden borde stanna vid den straffförhöjning
i 18 §, som då vidtogs.

På dessa grunder, och då lagutskottet egentligen har att taga
i öfvervägande, hvilka ändringar i kriminallagen äro behöfliga, har
utskottet icke kunnat komma till annat slut än det, som innehålles
i utskottets betänkande. Frågan, huruvida en skrifvelse till
Kongl. Maj:t kunde vara lämplig i annat afseende, än som berör
allmän lag, den frågan var också på tal under lagutskottets öfverläggning,
men det visade sig ganska snart, att utskottets ledamöter

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om införande icke kunde förena sig om en sådan skrifvelse, på den grund, att
af mildare frågan om hvad som skulle anses tillhöra allmän lag eller den
S a^sätt^S'' ekonomiska lagstiftningen var föremål för ytterst olika me(Forts.
) niogar.

Under sådana förhållanden får jag vördsamt tillstyrka bifall
till lagutskottets förslag.

Herr Hy ström, Carl: Jag skulle hafva räknat det för en

heder, om jag fått vara med såsom undertecknare af denna herr
Treffenbergs motion, emedan den utan tvifvel uppbäres af ett ädelt
syfte och gäller också en ganska stor sak. Ty den gäller ingenting
mer och ingenting mindre än att skaffa ur verlden en summa
af lidande, som bokstafligen är omätbar, om man också blott håller
sig till värt land, och det är icke att förglömma, att kreaturens
suckan är också en åklagaremagt, som icke låter skjuta sig å sido.
Jag anhåller att dervid få säga, att jag gör detta mitt inlägg i
denna fråga med en viss särskild afsigt, då jag ju vid annat tillfälle
förfäktat och fortfarande vidhåller den åsigt, att inom andra områden
kan tillfogande af lidande vara berättigad^ och kan försvaras,
nemligen såsom en sorglig nödvändighet. Men om det lidande,
hvarom här talas, gäller till fullo, hvad utskottet sjelf har sagt,
att det lätteligen skulle kunna besparas, och då finnes icke någon
ursäkt, om man icke gör allt, hvad i menniskomagt står, för att förekomma
ett sådant lidande. Jag vet väl, att det med skäl kan
sägas, hvad äfven utskottet sagt, att på öfvertygelsens och på uppfostrans
väg kommer man till målet. Ja väl, den vägen leder
utan tvifvel till målet, men den leder dit ovanligt långsamt, enär
motverkan kommer från ingrodda fördomar och vanor, urgamla
bruk o. s. v. Jag anhåller att härpå få lemna ett ytterst upplysande
exempel. Jag kom på en gård, der jag till och med hade
husbondemagt, att vara tillstädes vid ett tillfälle, då en kalf nyss
blifvit slagtad under just sådana upprörande omständigheter, som
herr Öländer anförde, och hvilka förekomma, tror jag, vid 9/.0-delar
af alla slagttillfällen i vårt land, så talrika och utbredda, att det
vore fullkomligt omöjligt att tänka sig, att, såsom herr ordföranden
i lagutskottet antydt, de, som vid dessa tillfällen förrätta slagten,
skulle kunna blifva bötfälda inför domstol. Det tror jag icke, ty
tillvägagåendet är den allmänna folkseden, och att domstolar skulle
taga sig för att bötfälla i dessa otaliga fall, det ar knappast tänkbart.
Vid det omnämnda tillfället var det en ung, ingalunda
obildad samt framför allt ingalunda brutal eller grym qvinna, som
förrättade slagten. Jag frågade henne, om hon, innan hon fortgick
med slagten, hade bedöfvat djuret med ett slag öfver hufvudet.
Hon svarade så ytterst karakteristiskt: »nej, det skulle vara mig
fullkomligt omöjligt att slå ett stackars oskyldigt djur, det vore
för uselt». Men att på det nämnda sättet slagta djuret, det gjorde
ingenting. Se der är en lång väg att gå för upplysning och uppfostran,
för att åstadkomma en annan uppfattning än den nu vanliga,
som icke finner något ondt i att sarga ett djur till döds, men
som icke kan förmå sig till att slå ett stackars oskyldigt djur,

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

d. v. s. genom ett slag beröfva det all känsel, allt vidare lidande.
Det exempel, jag nu anfört, bar alltid stått för mig såsom ett bevis
för, att man kunde hafva skäl att påskynda utvecklingen af
det medvetande, som skulle förekomma en så förskräcklig begreppsförvirring
som den, hvilken yppade sig i det angifna fallet.

Och i sammanhang härmed påpekar jag, att när här är fråga om
en författning, få vi icke glömma, hvad som ofta med fullaste skäl
upprepas om förnuftiga och i rätt tid stiftade lagars uppfostrande
kraft. Det ligger en väldig, välgörande och förädlande kraft i en
lag, som uppbäres af rättsmedvetandet hos de bildade, och som
uppfostrar rättsmedvetandet hos de obildade. Det är ingalunda
den minst vigtiga sidan hos en förnuftig lags verkan. Jag anhåller
att särskildt få fästa uppmärksamheten på detta sista skäl,
att lagen skulle hafva en sådan välbehöflig uppfostrande verkan,
och att, om det skulle lyckas att införa en annan ordning vid slagt,
så vore det en förmån, som väl kunde motivera, att Första Kammaren
inlade sitt ord för att framkalla en sådan reform, i hvilken
ingenting annat finnes, än godt.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Treffenberg: Eftersom jag är motionär och fått mo tionen

afstyrkt, bör jag kanske för ordningens skull och efter vanligheten
säga några ord.

Jag kan icke neka till, att jag tror, att jag har mig sjelf att
tacka för den utgång, frågan fått hos utskottet. Ty antingen måste
jag icke hafva varit närvarande, då motionen remitterades, eller,
om jag var närvarande, måste jag icke hafva observerat, att den
blef remitterad till lagutskottet. Då jag skref motionen, var nog
min mening, såsom herrarne ock kunna se af det sätt, hvarpå jag
motiverat densamma, att den skulle remitteras till tillfälligt utskotts
behandling, och då hade måhända utgången blifvit en annan.
Jag delar nog herr Annerstedts mening, att den rätta platsen
för bestämmelser i det syfte, motionen afser, är icke strafflagen,
utan att det är på den ekonomiska lagstiftningens väg, som sådana
bestämmelser böra kunna med god verkan åstadkommas. Det lär
väl icke heller kunna vara något tvifvel om, att åtskilligt skulle
kunna vinnas genom hvarjehanda reglementariska bestämmelser,
afseende särskildt yrkesslagt på landet, men framför allt i städerna;
så att ansvar blefve ålagdt den, som på annat än i reglementet
föreskrifvet sätt dödade djur vid slagt.

Föregående talare har redan upptagit den anmärkning, som
äfven jag ämnat gorå, nemligen att jag fruktar, att skola vi vänta,
till dess upplysningen kommit så långt, att man kan vinna något
väsentligt blott med densamma, så få vi nog vänta mycket länge.
Kär det gäller att reformera seder, att utrota och hämma oseder,
så undrar jag, hvart vi skulle komma, om vi icke finge tillgripa
lagen. Jag tager såsom exempel nykterhetsfrågan och bränvinslagstiftningen.
Skulle man hafva väntat, tills folket blifvit så upplyst,
att det låtit bli att supa till öfvermått, utan att vi tillika

Om införande
af mildare
slagtningssått.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om införande anlitat lagstiftningen för att vinna samma mål, då hade vi säkeraf
mildare ligen icke kommit långt.

slagtnings- Jag |ieT att fä erinra om, hvad som äfven framgår af

(Forts) motionen, att de flesta civiliserade nationer ju redan i denna sak
tagit ett försprång för oss. Kan det då vara rigtigt, att när motionen
nu en gång framkommit, och, såsom här har skett, jag icke
af mig sjelf tagit initiativet, utan uppträdt såsom ett slags målsman
för nästan alla djurskyddsföreningar i landet, kan det då vara
rigtigt, att man här i Första Kammaren låter frågan spårlöst gå
förbi utan att ens försöka att åstadkomma en humanare behandling
af djur vid slagt. Jag tror det icke, och i alla händelser torde
vi med ett bifall till reservationen icke riskera mycket. Tron mig,
mine herrar, att de, som afgöra frågan i medkammaren, hafva nog
i allmänhet tillräckligt starka nerver för att icke synnerligen pinsamt
afficieras af det sätt, på hyilket slagten försiggår.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Annerstedt: Med anledning af den siste talarens

yttrande, vill jag endast fästa uppmäTksamketen på, att ett bifall
till hans motion efter mitt förmenande icke innebär, åtminstone
icke tydligt innebär, hvad som han nu sist förklarade vara motionens
egentliga mening, utan i motionärens framställning ingår också en
begäran, att utskottet skulle taga i öfvervägande, huruvida det af
honom åsyftade målet skulle kunna vinnas genom ändring i 18
kap. strafflagen. Detta vär också anledningen, hvarför lagutskottet
behöll och tog i öfvervägande denna motion. Derför
förefaller det mig, att det rätta svaret på motionen denna gången
bör vara ett bifall till lagutskottets förslag. Det är alldeles tydligt,
att det önskningsmål, som motionären framstält såsom ett af de
väsentligaste, det kommer han att vinna, oberoende af utgången i
fråga om den nu af honom väckta motionen. Ty det är gifvet, att
i samma stund offentliga slagthus införas i landet, kommer i reglementena
för dessa ovilkorligen att föreskrifvas, huru till slagt i
dessa hus skall förfaras, så att det mål, som af motionären åsyftas,
kommer att uppnås.

På grund häraf måste jag, oaktadt den utveckling af motionen,
som lemnats af den siste talaren, vidhålla mitt yrkande om bifall
till lagutskottets förslag.

Herr Treffenberg: Jag förstår icke, huru herr Annerstedt

läst min motion. Jag har uttryckligen, såsom synes i slutet af sid.
12, sagt, att någon tvekan hosdnig uppstått, »huruvida ändamålet
bäst skulle kunna uppnås, antingen på den Kongl. Maj :t förbehållna
ekonomiska lagstiftningens väg eller i den ordning, som för stiftande
af kriminallag är stadgad, genom ett tillägg till 18 kap. 16 §
strafflagen»; och jag har tillika antydt, att hufvudsaken är, att frågan
kommer till Kongl. Maj:ts pröfning, då Kongl. Maj:t nog lärer
bedöma, hvilket sätt är det bästa. Sålunda har jag ingalunda
absolut uttalat mig för, att ett tillägg skulle göras _ till 18 kap. 16 §
strafflagen, och jag trodde, att just derför, att jag icke försökt

Lördagen den 5 Maj, f. n>.

N:o 87.

formulera något särskild! förslag till ett sådant tillägg, utan inskränkt Om införande
mig till att föreslå en skrifvelse, hvilket åtminstone i gamla tider a( mildare
varit alldeles tillräckligt för att få en motion hänvisad till ett till- s g^tt^8
fälligt utskott, så äfven skulle ske med min motion. Det förefaller (Forts.)
mig derför, att herr Annerstedt något bör justera sitt påstående,
att jag skulle ifrågasatt såsom den enda utvägen, att bestämmelser
i ämnet skulle inflyta i strafflagen. Jag har ytterligare förtydligat
min mening, då jag i sjelfva klämmen endast föreslagit, att Riksdagen
skulle aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t måtte »taga i öfvervägande, om och till hvilken
utsträckning lagbestämmelser må kunna meddelas» etc. Kanske
var det ett olyckligt val af ord, detta »lagbestämmelser», som också
föranledde, att motionen blef remitterad till lagutskottet. Jag letade
efter det rätta ordet, som kunde uttrycka min mening, men så
tänkte jag, att hvar och en måste väl veta, att det finnes något,
som beter ekonomisk lag, hvarför icke blott den omständigheten,
att jag begagnat ordet »lagbestämmelser», torde medföra motionens
hänvisning till lagutskottet.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
bemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Öländer, att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta
motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Treffenherg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades oob anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet bemstält i sitt utlåtande
n:o 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—44;

Nej—43.

N:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om utredning
af den
kommunala
rösträtten.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 24
och 25 nästlidne april bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af
motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utredning rörande
den kommunala rösträtten.

Herr Alin: Under kammarens öfverläggning om lagutskottets
utlåtande, n:o 11, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet, väckte
herr Hugo Tamm det förslag, att kammaren skulle besluta att ingå
till Kongl. Maj:t med en skrifvelse af den lydelse, att Riksdagen,
som ansåge en begränsning af den kommunala rösträtten på landet
böra ega rum, anbölle, att Kongl. Maj:t täcktes för nästa Riksdag
framlägga förslag till den begränsning af nämnda rösträtt, hvartill
den af Kongl. Makt beträffande denna fråga anbefalda utredning
kan föranleda. Och detta förslag blef, såsom berrarne minnas, af
kammaren antaget.

Nu bar kammarens tillfälliga utskott n:o 1 hemstält, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle anhålla, att »den anbefalda
utredningen rörande den kommunala rösträtten om möjligt
måtte så bedrifvas, att dess resultat kunna framläggas inför nästkommande
Riksdag».

Såvidt jag förstår, måste, för att ett förslag i ämnet skall kunna
för nästkommande Riksdag framläggas, utredningen bedrifvas med
sådan skyndsamhet, att resultatet af denna utredning kan för Riksdagen
nästkommande år framläggas. Således synes det mig, som
om en framställning om åtgärder, sådana som det tillfälliga utskottet
nu föreslagit, redan ingår i den framställning, kammaren redan
beslutit. Det är sant, att kammarens den 3 mars fattade beslut
förfallit till följd af att Andra Kammaren, såsom bekant, icke
fattat samma beslut, hvadan således någon skrifvelse icke kan
aflåtas. Men denna omständighet synes mig så mycket mindre
bär ega betydelse, som beslutet att aflåta denna skrifvelse i allt
fall med fullt tillräcklig tydlighet angifver kammarens önskan i
förevarande fall — för den händelse det af vederbörande anses vara
nödvändigt eller behöflig! att känna kammarens ståndpunkt i frågan.

Vid sådant förhållande synes det mig icke blott onödigt, utan
äfven olämpligt, att kammaren nu beslutar en sådan skrifvelse, som
den utskottet här föreslagit, hvadan jag hemställer om afslag å
utskottets framställning.

Herr Lothigius: Den föregående talaren har såsom onödigt
och olämpligt betecknat aflåtande! af en sådan skrifvelse, som utskottet
föreslagit. Skrifvelsen vore onödig derför, att man icke
hade någon anledning att betvifla, att den af Kongl. Maj:t anbefalda
utredningen skulle, äfven utan någon påstötning från Riksdagens
sida, komma att bedrifvas med all möjlig skyndsamhet.
Detta tror äfven jag och har anledning antaga, att detsamma är förhållandet
jemväl med utskottet, och att således, om icke någon
annan omständighet tillika förelegat, att utskottet äfven skulle
yttrat sig i samma syfte och förklarat, att skrifvelsen icke vore

Lördagen den 5 Maj, f. m. • 49 N:o 37.

behöflig. Men då Första Kammaren den 3 sistlidne mars, vid be- Om utredning
handlingen af det af den föregående talaren omnämnda betänkande rörande den
af lagutskottet, med kännedom om hvad Kongl. Maj:t i sin till kommunala
denna Riksdag afgifna berättelse om hvad i rikets styrelse sedan ^Fortlo ‘
sista riksdags sammanträde sig tilldragit, meddelat derom, att Kongl.

Maj:t anbefalt en utredning i frågan om begränsning af den kommunala
rösträtten på landet, och jemväl med kännedom om hvad
hans excellens herr statsministern i detta hänseende vid Andra
Kammarens sammanträde den 28 februari detta år i Andra Kammaren
meddelat derom, att, när Kongl. Maj:t anbefalt, att en utredning
om den kommunala rösträttsfrågan skulle verkställas, det
naturligtvis vore Kongl. Maj:ts afsigt att taga i öfvervägande,
huruvida någon begränsning i den kommunala rösträtten borde ske, ■
då, säger jag, Första Kammaren med kännedom härom den 3 sistlidne
mars fann nödigt att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att arbetet med denna utredning måtte så påskyndas,
att icke blott resultatet af utredningen, utan äfven det förslag,
hvartill den kunde föranleda, skulle kunna för nästa Kiksdag framläggas,
så har utskottet funnit det vara alldeles klart, att, då frågan
nu _ föreligger i det skick att, derest kammaren beslutar en sådan
skrifvelse, densamma verkligen kommer att aflåtas — hvilket icke
var fallet med den skrifvelse, om hvilken Första Kammaren den 3
mars för sin del fattade beslut — utskottet icke kunnat annat än
tillstyrka, att kammaren måtte biträda Andra Kammarens beslut,
derom jag äfven hos herr talmannen får anhålla om proposition.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält
samt vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen,
som förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 24 och 25 i nästlidne månad bordlagda utlåtande n:o 5,
i anledning af motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i § 16 af gällande jagtstadga, biföll kammaren hvad
utskottet i nämda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 25 och 27 sistlidne april Om ändrade
bordlagda utlåtande n:o 57, i anledning af väckt motion om skrif- bestämmelser
velse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och fram- Yrande lossläggande
af förslag till ändring i visst fall af gällande bestämmelser TecLinaT
rörande lossning af inteckning. visso, fall.

Herr Unger: Kär en jordegare icke vill deltaga i kostnaden

för ett vattenafledningsföretag, skall han afsåga sig delaktighet

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 37. 4

N:o 37.

Om ändrade
''bestämmelser
rörande lossning
af inteckning
i
vissa fall.

(Forts.)

Lördagen den 5 Maj, f. m.

deri och skall då till delegarne afstå så mycket af sin jord, att
hvad han får qvar af den förbättrade Jorden motsvarar värdet af
hela hans jord i dess vattendränkta skick. Härvid uppkommer nu
det spörsmålet, huruvida de inteckningar, som belasta det hemman,
hvarifrån utbrytningen sker, äfven fortfarande belasta den del, som
utbrytes, eller om detta jordområde i och med detsamma utbrytningen
eger rum blifver befriadt från inteckningarna. Härom råda
olika meningar och äfven olika praxis. En del domare upptaga
sådana inteckningar i sina gravationsbevis, en del icke.

Med anledning häraf hafva nu några motionärer i Andra Kammaren
hemstält, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser, att derigenom
jord af antydda beskaffenhet, som utbrutits från hemman,
må kunna frigöras från inteckning för fordran, vidlådande stamhemmanet,
utan hinder deraf, att inteckningshandling ej företes i
hufvudskrift.

Lagutskottet har emellertid på anförda skäl förklarat sig hålla
före, att enligt gällande lag de i motionärernas framställning afsedda
lägenheter, hvilka till följd deraf, att stamhemmanets egare
vägrat ingå i vattenafledningsföretaget, utbrutits från stamhemmanet,
äro fria från de inteckningar, som besvära stamhemmanet. I följd
häraf har ock utskottet ansett, att motionen icke bör föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Såsom skäl för sin mening, att en sådan utbruten lägenhet
verkligen är fri från de inteckningar, som besvära stamhemmanet,
anför utskottet först och främst, att utbrytningen af den jord, som
motsvarar förbättringen, kan betraktas såsom ett särskilt slag af
egoutbyte. Ostridigt är dock, att det icke finnes någon lag, som
säger, att utbrytningen skall betraktas såsom ett egoutbyte, och den
torde icke heller vara något egoutbyte i egentlig mening. För min
del skulle jag anse önskvärdt, att lagen innehölle ett tydligt stadgande
i detta afseende, ty sådant skulle medföra säkerhet i rättsförhållandena
och göra en eljest behöflig lång procedur onödig,
men då det icke finnes en sådan lagbestämmelse, utan utskottet
kommit till sin slutsats på grund af ett resonnement, vågar jag ej
med utskottet antaga, att denna slutsats är öfverensstämmande med

gällande lag.

Såsom ett ytterligare skäl, anmärker utskottet, att mteckmngarne
i det hemman, hvars egare ej deltager i vattenafledningsföretaget,
äro faststälda i hemmanet, och detta undergår från synpunkten
af inteckningshafvarnes rätt icke någon förändring genom
utbrytningen af den nybildade lägenheten, enär hemmanet sådant
oaktadt fortfarande har samma värde som före vattenafledningsföretaget.

Det kan dock vara mycket fråga derom, huruvida icke, just
från inteckningshafvarens synpunkt, stamhemmanet verkligen förlorar
i värde till följd af en sådan utbrytning. Fall torde lätt
inträffa, då en större areal, som är vattendränkt, medför större
trygghet för inteckningshafvarne än en liten areal förbättrad jord,

Lördagen den 5 Maj, f. m.

N:o 37.

ty förut fans den möjligheten, att den vattendränkta jorden kunde
blifva förbättrad genom innebafvarens åtgärder utan att någon utbrytning
beböfde ske. Man ser således, att utbrytningen torde
kunna inverka på inteckningshafvarens säkerhet.

Utskottet säger vidare, att inteckningshafvarne icke hafva
någon inteckningsrätt i den särskilda lägenhet, som af den utbrutna
jorden bildats. Det förefaller mig dock vara en saltus, då utskottet
sålunda förmenar, att inteckningshafvarne icke lida någon rättsförlust
derigenom, att inteckningarne i den utbrutna jorden förfalla
och att inteckningsrätten derför skulle upphöra. Det är just den
saken, som skulle bevisas. Och det är efter att hafva gjort denna
saltus, som utskottet kommer till sitt slutresonnement. Det är
dock icke alls sagdt, att det intecknade hemmanet alltid behåller
samma värde eller att inteckningshafvarens rätt icke kan ökas, ty
om hemmanet genom odling och nybyggnad förbättras till sitt
värde, kommer detta ju inteckningshafvaren till godo, då åtgärden
vidtagits af jordegaren.

Den omständigheten, att lagutskottet »håller före» att vissa
lagstadganden böra förstås och tillämpas på ett af utskottet uppgifvet
sätt, torde ej, hvilken auktoritet man än tillmäter utskottet,
vara afgörande i alla rättsförhållanden, och ej heller i detta fall.

En del domare, och deribland jag, våga icke, huru gerna vi
än skulle vilja det, då någon begär gravationsbevis å en utbruten
lägenhet, att utesluta inteckningar af det slag hvarom här är fråga,
och det medför ofta stora svårigheter för dem, som ega utbruten
jord, att de sålunda icke kunna få rent gravationsbevis, ty de
kunna till följd deraf, hvarken få sälja eller belåna sin jord.

För öfrigt, när upphör enligt utskottets åsigt en inteckning i
stamhemmanet att gälla i den utbrutna lägenheten? Är det, när
förbättringsföretaget vunnit laga kraft eller när den särskilda lägenheten
blifvit lagfaren?

Jag skulle ansett det mycket önskvärdt, om utskottet velat
fästa mer afseende vid motionen, så att man åtminstone kunnat få
en lagförklaring till åstadkommande af säkerhet, huru lagen bör
handhafvas. Då motionärernas förslag icke är så affattadt, att jag
kan förorda detsamma, borde för mig icke återstå annat yrkande
än om återremiss, för att utskottet måtte utarbeta ett lämpligt
skrifvelseförslag, men det låter sig icke göra att nu i Riksdagens
elfte timme komma med ett sådant yrkande. Under för handen
varande förhållanden har jag derför icke något yrkande att framställa,
men jag har velat få till protokollet antecknad min mening
i detta ämne, hvilken jag vet delas af många både jurister och
egare af vattendränkta marker, såväl i denna kammare som i
Andra Kammaren.

Herr Annerstedt: Då den siste ärade talaren icke gjort

något yrkande, hade det kanske icke varit behöfligt att göra något
vidare uttalande i denna fråga, men å andra sidan torde, då frågan
är af vigt, några ord böra yttras till bemötande af hvad denne talare
anfört.

Om ändrade
bestämmelser
rörande lossning
af inteckning
i
vissa fall.
(Forts.)

>T:o 37.

Lördagen den 5 Maj, f. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande lossning
af inteckning
i
vissa fall.

(Forts.)

Det förhåller sig nemligen enligt min uppfattning icke på det
sätt, att lagutskottet blott menat eller ansett, att det förhölle sig
så som utskottet antagit, utan lagutskottet har, så vidt jag förstår,
för rigtigheten af sin uppfattning anfört sådana skäl, som vanligen
kunna och böra anföras, då det gäller att bevisa den rätta tolkningen
af en lagbestämmelse.

Lagutskottet har fäst uppmärksamheten derpå, att 76 § i 1879
års delningslag innehåller bestämmelser, som, om man jemför detta
lagrum med den förut gällande lagstiftningen, icke kunna tolkas
på annat sätt, än att utbrytningen af den jord, som motsvarar jordförbättringen,
är att betrakta såsom åtgärd likartad med ett särskildt
slag af egoutbyte, hvarigenom de frånskilda delarne sålunda blifva
fristående lägenheter i jordeboken, som icke vidare hafva något att
göra med inteckningarna i hemmanet, från hvilket de afskilts.
Inteckningarna äro, för att taga ett exempel, faststälda i kronoskattehemmanet
Väsby n:o 1 och kunna icke gravera den utbrutna
frälselägenheten Charlottenlund, eller hvad denna lägenhet nu må
heta. Att den utbrutna lägenheten icke har något att göra med
inteckningarna i hemmanet, från hvilket det utbrutits, är enligt utskottets
mening icke någon anomali i vår rätt, rätt utan samma
förhållande som inträffar vid andra egoutbyten. Det må vid
ett egoutbyte frångå hemmanet 10 tunnland och tilläggas detsamma
allenast ett tunnland, så måste inteckningshafvaren likväl nöja sig
med att hans inteckning graverar i stället för de 10 tunnland allenast
detta enda tunnland. Hemmanet undergår härvid icke någon
förändring med hänsyn till inteckningshafvarnes rätt; de få hålla
sig till hemmanet sådant det blifver efter förrättningens afslutande,
men detta har samma värde som hemmanet före utbrytningen.

Af utskottets betänkande framgår, att den äldre lagstiftningen
begagnade ordet egoutbyte. Nu heter det visserligen »utbrytning»,
men dermed kan här icke förstås annat än egouthyte.

Det kan heller icke förhålla sig annorlunda, om man vill betrakta
frågan från synpunkten af vattenafledningsföretaget. Ty om
den åsigten vore rigtig, att inteckningarna i hemmanet äfven skulle
gravera den utbrutna lägenheten, skulle ju den jordegare, som hade
ett öfverintecknadt hemman, icke betala något för vattenafledningsföretaget.
Hans inteckning graverade den utbrutna jorden, med
hvilken han skulle gälda kostnaderna för vattenafledningsföretaget,
och således skulle hans betalningsskyldighet upphäfvas derigenom
att hans hemman vore intecknadt. Den åsigt, utskottet försvarat,
synes derför, från hvilken synpunkt jag betraktar den, vara sådan,
att dess giltighet icke borde ifrågasättas. Härmed anser jag mig
äfven hafva besvarat den fråga, föregående talare framstälde, nemligen
när inteckningen upphör? Upphörandet eger rum just i den
stund, när utbrytningen sker. När lägenheten icke längre tillhör
hemmanet, är den fri från inteckningarna deruti. Detta är utskottets
uppfattning, och jag vill tillägga, att utskottet, då det utgår
från eu sådan uppfattning, omöjligen kunnat tillstyrka motionen.
Ty att döda inteckningarna i den afsöndrade lägenheten, då de
icke graverat densamma, torde icke vara någon lämplig utväg.

bestämmelser
rörande loss -

utslag i högre och högsta instans skulle, derest tvist uppkomme,
bekräfta utskottets uppfattning i fråga, då intet uttalande från den

Lördagen den 5 Maj, f. m. 53 N;o 87.

Jag tillägger, att någon tvekan synes icke behöfva, råda att Om ändrade

bekräfta utskottets uppfattning i fråga, då intet uttalande från den n- in
instansen kan anföras till stöd för en motsatt åsigt. Det kan då teckning i
icke heller vara skäl att begära eu lagförklaring i denna fråga, då vissa fall.
utan en sådan den mening, som af utskottet angifvits såsom den (Forts.)
rigtiga, synes framgå af gällande stadganden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag vördsamt
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i föreliggande utlåtande gjorda hemställan.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial n:o 28,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å bevillningsutskottets
utlåtande n:o 26 i anledning af återremiss af utskottets
betänkande n:o 22, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Larsson, Liss
Olof, under tio dagar från och med den 6 samt herr Fosser under
sex dagar från och med den 7 i denna månad.

Justerades fem protokollsutdrag från detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,34 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1894. Af:o .''tf.