1894. Första Kammaren. N:o 31 (Riksdagens protokoll 1894:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 31.

Måndagen den 30 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
För att denna kammares ledamöter måtte få den möjligast längsta
tid att sätta sig in i betänkandet angående kasernbyggnaderna,
tager jag mig friheten föreslå, att statsutskottets utlåtande n:o 65,
angående uppförande af nya kasernetablissement, måtte uppföras
främst bland tvenne gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
för det plenum, som inträffar nästkommande onsdag.

Denna hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 28 och 29 i
denna månad bordlagda memorial n:o 62, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde hufvudtitel, godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 28 och 29 innevarande april bordlagda memorial n:o 63,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om pensioner
och gratifikationer till tjenstemän, underbefäl och arbetare vid statens
jernvägsbyggnader.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls, och den föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 31

N:0 51. !

Måndagen den SO April, t. m.

2 punkten.

Afdelningen A.

Utskottets hemställan bifölls.

Afdelningen B.

Herr vice talmannen: Jag tager mig friheten hemställa,
huru vida icke kammaren behagade finna, att hela den nu föreliggande
långa voteringspropositionen icke må behöfva uppläsas.

Till denna hemställan lemnade kammaren sitt bifall.

Herr vice talmannen: Jag anhåller att få påpeka ett tryckfel
i den nu föreliggande voteringspropositionen. Det står nemligen
under mom. a. i nej-propositionen: »till belopp af 200 kronor» och
under mom. b.: »till belopp af 300 kronor». Dessa siffror äro,
som ju alldeles tydligt framgår, omkastade, och får jag derför hemställa
om bifall till den föredragna voteringspropositionen, med den
förändring, att i mom. a. siffran 200 ändras till 300 och i mom. b.
siffran 300 ändras till 200.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den
föreslagna voteringspropositionen med rättande af de anmärkta tryckfelen.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 28 och 29 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 20, angående vissa ännu oafgjorda
frågor rörande tullbevillningen.

Herr Forssell: Jag vågar till kammaren framställa den vördsamma
anhållan, att punkten 4 i det föredragna betänkandets kläm,
angående tullsatsen å kaffe, måtte få föredragas först och sedan de
öfriga punkterna i nummerordning.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöts, att förevarande
betänkande skulle punktvis föredragas och att 4 punkten skulle
först företagas till afgörande och derefter de öfriga i nummerföljd.

Ifrågasatt å punkten.

nedsättning

i tullen a Herr Forssell: För åtskilliga år sedan har vid den svenska
socker. jHkS(jagen någon riksdagsman, jag minnes nu icke hvilken, på ett

Måndagen den 30 April, f. m.

3 N:o 31.

träffande sätt åskådliggjort verkan ock betydelsen af den svenska Ifrågasatt
sockertullen, med ungefär dessa ord: »föreställ dig, att då du flyttar nedsättning
tre bitar socker ifrån din sockerskål i kaffekoppen, tager en osynlig 1 g^lr a
band bort den fjerde». Så förhöll det sig i forna tider, men den, (FortS)
som var missnöjd med denna delning, kunde då tröstas med hänvisning
derå, att det borttagna sockrets värde användes hufvudsakligen
för försvarsväsendet, undervisningsväsendet och andra allmänt
nyttiga statsutgifter; endast en mindre del gick då till sockerraffinaderiernas
skydd.

Så förhåller det sig icke nu, och så kommer det allra minst att
förhålla sig från och med nästa år, så vidt eljest bevillningsutskottets
beräkningar äro rigtiga. Då skall ej mindre än hvarannan sockerbit
försvinna från konsumentens sockerskål, och värdet af det borttagna
skall icke hufvudsakligen användas för statsändamål. Endast hälften
skall tillfalla staten och den återstående hälften vara ett rent anslag,
utgående till sockerindustriidkarne i Skåne.

Men det är icke nog dermed, om bevillningsutskottet nu får sin
vilja fram. Från och med 1895 .skall då den socker- och kaffekonsumerande
allmänheten nödgas, för att möjliggöra och upprätthålla
denna delning af anslaget, åt sockerindustriidkarne i Skåne
afstå icke blott hälften af hvarannan sockerbit, utan äfven en icke
obetydlig andel af innehållet i sin kaffekopp.

Såsom förut skall 33 öre per kilogram raffineradt socker vara
den prisbestämmande tullsatsen, men denna tullsats skall såsom
sådan icke längre bringa staten någon inkomst, enär icke någon
egentlig import af utländskt socker lär komma i fråga. Denna tullsats
skulle då uteslutande, som bevillningsutskottet så tydligt framhäfver,
tjena till att upprätthålla åt sockerproducenterna det öfverpris
på socker, som, enligt framstälda beräkningar, lärer höja sockerpriset
till ungefär dubbelt mot hvad det eljest hade varit.

I gengäld för denna sin prisbestämmande funktion tager staten
visserligen ut en skatt af soekertillverkarne, men en skatt, som
endast utgör hälften af sockrets öfverpris; den återstående hälften
skall fortfarande gå till sockerindustriidkarne, och staten tager
deremot sin skada igen i en höjd kaffetull. En sådan anordningkunde
emellertid vara rimlig, om densamma verkligen främjade ett
godt och nyttigt ändamål, men om man förut derom kunnat tvista,
synes det mig nu vara alldeles obestridligt och från alla sidor
erkändt, att verkningarne icke äro goda, utan snarare skadliga.

Detta öfverdrifna skydd har redan åstadkommit och åstadkommer
en ny och öfverdrifven tillväxt af denna sockerindustri. Bevillningsutskottet
har åtminstone tyst erkänt det, då det i sitt betänkande
n:o 21 anhåller om en skrifvelse till Kongl. Magt med anmodan,
att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, hvilka förändringar böra
vidtagas till nedsättning i sockerindustriens skydd och ökande af
statens inkomster.

Bevillningsutskottet har tecknat tillståndet med ledning af herr
Waerns motion och af en ifrån finansdepartementet till bevillningsutskottet
öfverlemnad promemoria, hvaraf framgår, att denna rent
lokala industri, gynnad af ett konstladt öfverpris och derigenom

N:0 81. 4 Måndagen den 30 April, t. m.

Ifrågasatt skördande stor vinst, växt upp med svindlande fart derhän, att den
nedsättning nu står mycket nära till den kris, hvilken naturligtvis skall, såsom
i tullen a j an(]ra länder, medföra ekonomisk ruin. Så snart denna fara är
*°c klart uppfattad, är det också statsmagternas pligt att söka före (

°r 3'' komma densamma, om möjligt är. Det enda verksamma medlet

att förekomma densamma, eller åtminstone minska dess våldsamhet,
är naturligtvis en minskning af den lockelse, som bjudes i det öfverdrifna
skyddet, och detta åter kan ske på två sätt: genom att minska
tullsatsen’ som skapar ett konstlad! öfverpris, och genom att öka
den skatt, som skall bereda staten inkomster. Hvardera metoden
för sig har sina olägenheter och sina fördelar. Den lyckligaste lösningen
är otvifvelaktigt en kombination af dem båda, hvilken på
en gång tillgodoser både de skattdragandes och statskassans intressen.

Det är klart, att en höjning i beskattningen å hvitbetssocker
kan icke företagas nu genast och icke af Riksdagen på egen hand,
så mycket mindre, som en dylik höjning antagligen bör förenas
med någon ändring i grunderna för sjelfva beskattningen. För min
del instämmer jag derför mycket villigt i bevillningsutskottets yrkande
i betänkandet n:o 21 om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med anhållan om ändring i beskattningsgrunderna. Hvad Riksdagen
dock mycket väl kan göra ensam och för egen del, det är
att vidtaga en lindrig nedsättning i sockertullen, och den synes mig
så mycket mera förpligtad dertill, som det nu är fråga om att å
den skattdragande allmänheten lägga en förökad afgift på en annan
konsumtionsartikel.

Jag vet visserligen, att en dylik nedsättning af sockertullen,
till följd af de bestämmelser, som nu äro gifna om hvitbetssockerskatten,
också kommer att nedsätta statens inkomster å hvitbetssoekret
med omkring 2 kronor per ton betor med ett belopp, som
för 1895 kan beräknas uppgå till 1,300,000 kronor. Deraf följer
naturligtvis, att den ökning i statsinkomsterna, som kan beredas
genom en höjning af tullen å kafle, icke blir 2,300,000 kronor, utan
i netto endast 900,000 kronor eller 1 million. Denna olägenhet kan
dock Kongl. Maj:t sjelf mycket lätt möta redan under nästa år
genom att till Riksdagen inkomma med förslag om att öka hvitbetssockerskatten
eller åtminstone bibehålla den vid dess nuvarande
belopp, oberoende af sockertullens nedsättning. Skattereformen blir
både för statsmagterna och för sockerindustriidkarne lättare och
beqvämare, om den på det viset tages i tvenne tempo.

Jag får dessutom bekänna, att då vi så här skola höja det
svenska folkets konsumtionsbeskattning något på höft, utan tillräcklig
förberedande utredning och utan tillförlitlig kännedom om behofvet,
har Riksdagen sk eldighet att taga hänsyn äfven till någonting annat
än statskassans behof. Jag sade, att vi sakna tillräcklig utredning
och tillförlitliga beräkningar, och jag står fast dervid, ty det bevillningsutskott,
som för några få dagar sedan hugnade oss med den upplysningen,
att med statsreglering^ var så väl bestäldt, att den val
kunde undvara de 11/2 millioner kronor, hvilka åt Kongl. Maj:t
begärdes i noga beräknad stämpelskatt, detta samma bevillnings -

Måndagen den 30 April, f. m.

6 N:0 31.

utskott kan näppeligen i dag begära fullt vitsord för de beräkningar, Ifrågasatt
med hvilka det vill ådagalägga, att statsregleringeu möter de yttersta nedsättning
vanskligheter. Vi sakna, för att mäta vidden af den påstådda miss- 1 ^cker °
räkningen å inkomstsidan i 1895 års stat, de tillförlitliga uppgifter, (For)s)
som endast kunna lemnas af finansministern; vi sakna också, för
att rätt bedöma utgiftsbekofven, de tillförlitliga uppgifter, hvilka nu
kunna lemnas endast af statsutskottet.

Då sålunda Riksdagen trefvar i mörkret, må det vara tillåtet
att, vid ett så vigtigt beslut, som det nu ifrågavarande, i främsta
rummet taga hänsyn till hvad rättvisa och billighet mot de skattdragande
må anses kräfva.

Om Riksdagen hade haft den lyckan att mottaga från Kongl.

Maj:t en proposition om detta statsverkets nu upptäckta behof, en
proposition, som då naturligtvis varit åtföljd af utredning icke blott
om orsaken till detta behof, utan äfven om dess verkliga vidd och
betydelse, då skulle utan tvifvel en sådan proposition hafva tett sig
helt annorlunda än bevillningsutskottets nu förevarande framställning.

Ingen finansminister skulle, efter min tanke, hafva kunnat framkomma
med förslag att bestrida kostnaden för en öfverdrifven
premiering af en lokalindustri genom en stor och allmän konsumtionsskatt
utan att på samma gång framlägga ett fullständigt och väl
motiveradt förslag till en grundlig rättelse i det ekonomiska och
finansiella missförhållande, som nn blifvit fullständigt afslöjadt.

Då nu sådan framställning icke föreligger, har Riksdagen, enligt
mitt förmenande, pligt att, då den på egen hand och utan tillförlitligt
stöd och ledning skall öka det svenska folkets konsumtionsskatter,
också häfda de skattdragandes intressen. Det sker bäst på det sätt,
att man väl beviljar den begärda ökningen i kaffetullen, som synes
vara åtminstone delvis nödvändig, men också i vederlag fordrar en
nedsättning i sockertullen. Att en sådan tanke på nedsättning af
sockertullen icke är alldeles främmande för denna kammares ledande
män och för regeringen, kan ju också inhemtas af den senaste tullkomiténs
förslag, hvilket just afser en nedsättning i tullen på socker
ungefär lika stor som den herr Waern föreslagit.

För min enskilda del, herr talman, är jag icke principiel motståndare
till sådana indirekta skatter. Jag anser det vara mycket
lyckligt att kunna på detta lättare och beqvämare sätt möjliggöra
statsinkomster, som eljest skulle vara svårare att åtkomma, så vidt
de behöfvas för att bestrida statsbehof, men att upptaga skatter,
hvilka icke behöfvas för statens behof, utan, endast under förklädnad
af statsbehof, användas till att bestrida kostnaden för premier åt en
lokal kapitalplacering, och att underlätta denna operation genom
skattens uttagande af konsumtionen, det kan jag icke gilla. Efter
min tanke är det bättre att för sådana ändamål tillgripa den mindre
beqväma, men mera känbara tilläggsbevillningen.

Jag kan derför, herr talman, icke förena mig i yrkandet om
höjning af kaffetullen utan under förutsättning af en motsvarande
nedsättning i sockertullen, sådan som herr W;ern föreslagit; och
tillåter jag mig yrka bifall till herr Wserns förslag i denna del.

N:0 81.

Måndagen den 30 April, £. m.

Ifrågasatt Herr Ca vall i: Jag hörde icke de skal, som af den siste talaren
Ttrumla *Df8rdea *ör ^en ,i''r^ ndrade föredragningen af utskottets betänkande.

* socker ° Jag är således icke i tillfälle att bedöma hvad orsaken var. Af hans
(Forts ) anförande skulle det dock nästan kunna dragas den slutsatsen, att
anledningen var den, att han icke ville sätta utskottet i lämpligt tillfälle
att först utreda hvad han kallade statskassans påstådda behof.
Han rigtade en stöt så stark, som han med sin säkra arm det förmådde,
mot utskottet, derför att samma utskott, som i dag framhåller
statskassans behof, för eu vecka sedan sade, att dessa behof
icke voro större, än att de kunde fyllas utan anlitande af stämpelafgift
å affärshandlingar. Ja, han har formelt rätt; och vill man
drifva bevisföring på den bogen, kan man naturligtvis göra det. Men
kammare stod mot kammare i utskottet. Det var den Andra Kammarens
ledamöter i utskottet, som då representerade utskottet i
denna fråga, och som ansågo, att statskassan icke behöfde nämnda
afgift. .Men Första Kammarens ledamöter hafva i sin reservation
och dessutom, såsom jag hoppas med tillräcklig tydlighet, i lördags
här betonat, att statskassan behöfde dessa inkomster och mera dertill
Det kan naturligtvis väcka en viss förvåning, att detta tillkännagifvande
om statskassans behof så sent framkommit, men om
jag lemnar herrarne en mycket kort, men likväl fullständig redogörelse
öfver hvad i saken passerat, torde förvåningen minskas.
Utskottet företog till behandling, så snart dess tid det medgaf, efter
behandlingen af Kougl. Maj:ts proposition i fråga om de nya skattelagarna,
herr Wserns motion om nedsättning i tullen å socker. Utskottet
beslöt då, att från finansdepartementets kontroll-och justeringsbyrå
söka förskaffa sig uppgift beträffande hvitbetssockerproduktionen
i riket. Detta beslut fattades på måndagen och delgafs kontrollbyråchefen,
som beredvilligt på onsdagen tillhandahöll utskottet den
äskade uppgiften På torsdagen bereddes frågan i utskottet. Utskottet
tillät sig då att, när det behandlade herrar Wa;rns och Samzelii
motioner om höjning af kaffetullen, jemväl taga i öfvervägande,
hvad som behöfdes för att fylla de statsfinansiella behofven. Bevillningsutskottet
har således icke tagit något eget initiativ i denna
sak. Det har endast behandlat motionerna, och bevillningsutskottet
har väl rätt att tillstyrka bifall till motionen.

Den siste talaren har framhållit, huru lyckligt och huru lämpligt
det hade varit, att en kongl. proposition i denna fråga förelegat.
Ingen skall hellre än jag erkänna detta; åtminstone hade det varit
behagligast för bevillningsutskottet. Men jag hyser den mening, att
skall eu statsinkomst erhållas på en sådan artikel som kaffe, sä kan
det målet icke vinnas på annat sätt, än att frågan tyst behandlas i
utskottet och hastigt afgöres af Riksdagen. En kongl. proposition
krafvel- en långvarigare behandling, minst några dagar, och vid
denna tid på året hade verkan af en kaffetull, som tillkommit på
det sättet, blifvit för lång tid paralyserad. Nej, vill man saken, så
skall man ock handla derefter, men vill man icke saken, då kan
den siste talarens förslag gillas.

Jag skall i fråga om sockertullen inskränka mig till att påpeka,
att behof af statsinkomster för närvarande finnes, och att det derför

Mändagen den 30 April, f. m.

från den synpunkten sedt kunde vara skäl att bibehålla den nuvarande
sockertullen, hvilket jag ock yrkar.

Hvad den siste talaren särskildt yttrade i fråga om de skånska
sockerfabrikerna vill jag icke till bemötaude upptaga.

Herr af Burén: Jag ber att endast få tillkännagifva, att jag
icke inom utskottet deltagit i behandlingen af det betänkande,
som nu föreligger till kammarens pröfning, att jag ej heller derför
vill bära ansvaret för detsamma. Jag har nemligen med herr talmannens
benägna tillstånd haft permission från Riksdagen och vistats
på landet under den senaste tiden och sålunda icke kunnat deltaga
i dess förhandlingar. Jag har endast velat tillkännagifva detta utan
att på något sätt kunna nu bilda mig ett omdöme om den stora och
vigtiga fråga, som nu föreligger.

Friherre Barnek o w: Jag skall icke ingå i någon tullstrid med
den siste ärade talaren, ty det gagnar till ingenting. Han öfvertygar
icke mig och jag kan icke heller öfvertyga honom. Så länge
ställningen i vårt land är sådan, som den nu är, kan jag aldrig
någonsin gä in på hans konstiga och besynnerliga principer i tullfrågor.
Uet kan ju hända, att ställningen blir annorlunda, så att vi
kunna förenas på detta område, att vi möjligen delvis återgå till
frihandeln, men jag kan i alla fall icke gå så långt som han, att
bara för att komma åt en industri, som han sade, vill han gä så långt,
att han minskar inkomsterna till statsverket. Så långt tror jag aldrig
att mina frihandelsprinciper komma att sträcka sig.

Den ärade talaren klandrade också bevillningsutskottet. Utskottets
ordförande har redan bemött detta klander, hvilket dock icke berörde
ledamöterna från denna kammare, ty de hade allmänt reserverat sig.
Men, mine herrar, vi stodo inför ett förhållande, att vi måste skaffa
penningar till statskassan. Det är i alla fall högst besynnerligt, att
då man har utgifter förestående, vill man icke minska på dessa utgifter,
och då vi skola skaffa oss inkomster, dä är det ingen, som
vill betala. Jag hemställer till kammarens ledamöter, äfvensom till
den siste ärade talaren, om det icke då hade varit lika bra att betala
10 öre på en postremissvexel som att nu sätta tull på kaffe och
socker. Men då man vill hafva tull på dessa artiklar, då heter det,
att man hindrar handelns utveckling. Men hvar finnes det bästa
tillfälle att i närvarande stund taga penningar? Jo, just hos handelsverlden.
Der finnas rikedomar, men icke hos jordbrukarne. Derför
kan man mycket väl belägga handeln med en liten skatt i detta
hänseende. Ännu är dock gärdet icke uppgifvet. Vi hafva den
gemensamma voteringen, der jag hoppas, att Riksdagen skall vara
så klok, att den antager stämpel å vexlar.

Hvad angår det stora tullskydd för sockerindustrien, som den
ärade talaren omnämnde, och det lokalintresse, som ban åsyftade, så
är jag icke så ömskinnad som en föregående talare, att jag icke vill
upptaga det till bemötande.

Jag tillhör den del åt vårt land, der detta stora skydd förekommer,
och jag kan medgifva, att detta skydd är stort, men tro herrarne

N:o 31. 8 Måndagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt icke, att det finnes andra industriel-, som hafva ett lika stort skydd,
itMma ock l)*‘r u''^e förhållandet vid alla tullfrågor det, att det blir ett
socker, lokalförhållande? Den ena fordrar ett och den andra ett annat, det
(Forts.) alltid ett lokalintresse.

Nu säger den ärade talaren, att om man skall öka tullen på
kafle, sä skall man sänka tullen på socker, och då får man tillräckligt
med penningar, så vidt bevillningsutskottets beräkningar äro rigtiga.
Men sänker man den ena och höjer den andra skatten, så blir ju
bristen qvar i alla fall.

Den ärade talaren för alltid den fattigare befolkningens talan,
men då kan jag icke lätta annat, än att det är bättre att hafva tull
på socker än på kaffe, ty jag tror, att sockertullen drabbar den förmögnare
mycket mera än den fattige. Jag för min del förstör mera
socker än eu arbetare. Han tager kanske tvä bitar socker i sin
kaffekopp, jag tager deremot ofta tre. Jag äter ofta päronkompotter
och dylikt, men jag tror, att sällan någon arbetare äter dylika delikatesser.
— Jag tror derför, att sockertullen verkar mest för den förmögne.
Skall man nu minska tullen pä socker, sä minskas ju också statens
inkomster. Då må det väl vara bättre, om man kunde höja accisen
och behålla sockcrtullen sådan den är. Mau får då sannolikt mera
penningar. Hvad vinner man dessutom, om man, såsom den ärade
_ talaren föreslog, minskar socker- och sirapstullen? Man vinner icke
''”annat, än att statens inkomster minskas, och den ärade talaren har
haft den stora tillfredsställelsen att komma åt sockerindustrien så
mycket som möjligt. Men några inkomster för staten vinner han icke,
och då är det, enligt min tanke, bättre att skaffa statsinkomster.

Efter hvad jag nu anfört, kau jag naturligtvis icke vara med
om någon nedsättning i sockertullen. Deremot kan jag vara med
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag kan dock icke förstå den
förste ärade talaren, dä han först säger, att vi skola skrifva till Kongl.
Maj:t med anhållan, att han måtte taga i öfvervägande, huru saken
skall ordnas, och så tager han steget fullt ut och säger, huru vi skoja
ordna det hela. Jag förstår icke hans konseqvens härvidlag. År
jag konseqvent, skall jag icke gå Kongl. Maj:t i förväg. Jag kan
vara med om skrifvelsen angående sockerindustrien, men jag vill
icke vidtaga några mått och steg, innan man skrifvit till Kongl. Maj:t.

Jag yrkar afslag å herr Wserns motion.

Herr Reuterswärd: Det vill synas mig, som om man under

den senare tiden slagit in på en ny riksdagstaktik, som jag skulle
vilja kalla eu hemlighetstaktik eller en öfverraskningspolitik. Jag
föranledes till detta yttrande på den grund, att då frågan om spanmålstullarne
förevar den 10 sistlidne mars, förklarades det, att i och
för fyllande af statens behof behöfdes ingen förhöjning af spanmålstullarne;
och kanske var det detta, som till eu viss grad gjorde, att
Riksdagens beslut biet’ sådant, som det blek Nu några veckor efteråt
i riksdagens elfte timme och oaktadt vi samvetsgrant — åtminstone
denna kammare — tillgodosett regeringens önskningar att få såväl
arfsskatt som skatt på de hufvudsakligaste delarne af det rörliga
kapitalet, nu samma afton, som vi skulle afslnta detta betänkande,

M&ndagen den 30 April, t. m.

» N:o 81.

öfverraskas vi med den underrättelsen, att en fördubbling af kaffe- Ifrågasatt
luden, ja, mer än eu fördubbling är nödvändig för fyllande af eu nedsättning
högst betydlig statsbrist af mellan 2 och 3 millioner kronor, och kanske, 1 g0c^ra
om Riksdagen räcker 8 dagar till, få vi en ny dylik surpris, som (p0rtg)
upplyser, att till och med detta belopp är för litet tilltaget. Jag är
nästan öfvertygad derom. Följaktligen hade jag icke så orätt den
gången, då jag sade, att om vi finge höjda spanmålstullar, satte det
staten i ett säkrare och tryggare läge, och om det blefve något öfverskott
i statskassan, så vore dermed ingen olycka, blott man kunde
säkert skydda oss för brist och dä vi på samma gäng kunde dermed
hjelpa vårt lands mest tryckta och vigtigaste näring. Men då passade
det icke i stycke, utan afslogs. Nu skola vi lägga en fördubblad tull
pa en enda artikel, som dock är en konsumtionsartikel, och en tull,
som hvarken skyddar vårt jordbruk eller någon af våra industrier,
utan helt enkelt och simpelt är eu skatt. Vid det förra tillfället, då
dock ömmande omständigheter förefunnos för att rädda våra vigtiga
näringar, då ryggade man tillbaka Då fick man höra, att den fattige
beskattades för att gynna den rike. Detta är ett origtigt språk. Ty,
mine herrar, fattigdomen inom industrierna ligger egentligen inom
jordbruket. Säkert är, att det finnes mången liten hemmansegare i
vårt land, som har vida svårare att taga sig fram i ekonomiskt afseende
än hans arbetare. Det är icke ofta, jag kan instämma med
den förste ärade talaren, men delvis kan jag göra det i dag, då han
säger, att orsaken till den stora bristen till stor del är att söka deri,
att här har på en gäng i vårt land hastigt uppväxt en industri af
den beskaffenhet, att den beröfvat oss många millioner i tullinkomster.

Men jag följer honom icke längre än att erkänna detta. Jo, deruti
också, att jag icke gerna är med om att aflåta en skrifvelse sådan
som i nästa betänkande föreslås. Men om det också för honom är
klart, och möjligen kan göras klart för oss, torde det blifva mycket
svårt för oss riksdagsmän att göra klart för våra komittenter, att vi
höjt eller fördubblat en tull för att bereda en inkomst, medan vi på
samma gång sänkt en annan, nemligen sockertullen, hvilken ju står
denna mycket nära, en sänkning, som kommer att reducera inkomsten.

Detta är ett sätt att gå till väga, på hvilket jag icke kan följa den
ärade talaren. Skola vi nödgas att hafva kaffetull, och bevillnings
utskottet, som bär motionsrätt, icke kan framkomma med något,
bättre förslag än detta, så må det sä vara; men på samma gång
förklarar jag, att jag kan icke vara med om att sänka tullen på
socker. Detta anser jag också vara eu Riksdagens pligt att icke göra.

Riksdagen bör ihågkomma, att det var senast förlidet år, som vi
reglerade accisen på socker, och att det således icke kan vara lämpligt
att nu komma och på rak arm vidtaga eu åtgärd, nendigen att
nedsätta sockertullen, utan att veta i hvad män den verkar vare sig
för sockerproducenterna eller staten; dä sä är, kan dock jag för min
del icke vara med derom.

Jag är den ärade talaren också till en viss grad tacksam, derför
att han uttalade de för mig välljudande orden, att »priucipielt är han
icke emot konsumtionsskatten». Det var verkligen angenämt att
höra; och jag hoppas, att han slutligen mognar till den öfvertygelseu,

N:o 31. 10 Måndagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt att de äro för oss alldeles; nödvändiga. Ty att taga skatter på
Tlwfiew*”9 S0I]) icke konsumeras, lär väl icke blifva mycket statsinkomster

socker.11 a,i n°g niåste vi taga dem på konsumtionsartiklar, om det skall
(Forte.) blifva några inkomster af. Jag har en gås oplockad med honom
sedan i lördags, men jag skall icke inblanda den i detta ämne. Emellertid
tillåter jag mig icke att nu göra något yrkande. Men jag skall gerna
önska, i fall kammaren finner det lämpligt, att frågan blefve återremitterad,
på det utskottet må taga i betraktande, huru vida icke
man kan föreslå något annat än en så kolossal förökning af kaffetullen,
och detta så mycket mera, som, mine herrar, säga hvad man
säga vill, det icke finnes någon koja numera i värt land, der icke
kaffe konsumeras, och det konsumeras kanske såsom den enda njutningen
och den enda »supanmaten» eller hvad man kallar det.

Jag påminner mig, att då man förr höll på att i utskottet tvista
om just spanmålstullarnes införande, sades det af en representant för
Norrland, som nu icke lefver, att norrländingarne, ehuru de i hufvudsaklig
del voro nödsakade att köpa sin spannmål, dock skulle förlika
sig med en spanmålstull, men fordrade ovilkorligen att få sitt kaffe
så billigt som möjligt, och derför blef tulien derå nedsatt till sitt nuvarande
belopp. Ty för de arbetare, som äro ute i skogen, snart sagdt,
dygnet om och i kalla vintern, är det den beqvämaste och enklaste
tillagade föda eller hjelpmedel till föda på så sätt, att de doppa sitt
härda bröd deri; jag vågar påstå, att är det fråga om att skilja
mellan hvad som är barmhertighet i ena eller andra fallet, att höja
spanmålstullarne eller att höja kaffetullen, så lider intet tvifvel, att
icke beskattningen på brödet faller sig för de allra fleste lättare att
bära än att så betydligt höja kaffepriset.

Emellertid har jag för närvarande intet yrkande att göra, utan
jag begärde ordet egentligen för att uttala mina stora betänkligheter
vid att vi nu så här sent på riksdagen — dock icke så mycket för
tullens skull — öfverraskas med underrättelsen, att en statsbrist
föreligger! Sedan vi mot och med vår vilja, kan jag säga, gått in
på regeringens förslag, underkastat oss arfsskatt och skatter i alla
möjliga afseenden, och då vi trott, att nu hafva vi genom ansträngningar
kommit derhän, att nu är budgeten klar, då, samma afton, vi
beslutat detta, få vi höra, att det ändock är en betydlig statsbrist.
Det är detta, som grämer mig och som jag icke kunnat underlåta att
vid detta tillfälle högtidligen uttala.

Herr Wsern. Det är egentligen mot de anmärkningar, som rig
tats mot den förste talarens yttrande, som jag ansett mig böra uppträda.

Man har sagt, att man öfverlemnade besvarandet af hans anförande
i afseende å sockerbruken i Skåne till sockerbruksfabrikanterna,
hvilket måtte betyda, att anförandet skulle inneburit något tadel
eller anfall mot dem. Och det har sagts, att han talat emot sockerindustrien,
att han velat komma åt sockerindustrien. Jag har med
mycken uppmärksamhet följt denna talares yttrande och har icke
kunnat finna något sådant alls. Jag hoppas, att jag i min motion
ganska tydligt tillkänuagifvit, att något sådant ej heller fallit mig in

11 N:o 81.

MAndagen den 30 April, 1. m.

och aldrig kunnat lalla mig in. Och jag är öfvertygad, att de, som Ifrågasatt
dela mina åsigter i tull politiken, också skola instämma häruti, att
egna all heder åt dem, som arbeta verksamt under hvilka förhållan- socker.

den som helst; ingenting kan vara mera glädjande än en uppblom- tFopts)
sirande industri i södra Sverige. Men att, då man uttalar frihandelsäsigter,
det skulle deruti ligga det allra ringaste tadel mot dem,
hvilka idka någon åt'' tull skyddad industri, eller att man skulle vilja
skada någon industri, det är icke och har aldrig varit förhållandet.

Det är ledsamt att höra antydningar i den rigtningen, och man kan
många gånger icke undgå att tänka, att detta är ett sätt att försöka
blanda bort korten. Det är sålunda icke mot industriidkarne, utan
mot systemet, som det talats, det system, som nu följes med afseende
å sockertulleu, och som gör, att detta system är i afseende å kostnaderna
för statsverket fullt jemförlig! med grundskatternas afskrifning.
Det har snart kostat staten lika många millioner, som grundskatteafskrifningen
kostat; och detta system har hastigt blifvit så
utsträckt, att jag icke är ensam om den meningen, att det innebär
en mycket stor tära för eu kris, som kan blifva ödeläggande och
förderflig just för dem, som dermed sysselsätta sig, och hafva en inverkan
på de finansiella och ekonomiska förhållandena inom landet,
som kan blifva mycket bedröflig. Man kan bedja till Gud, att de!
icke måtte hända. Men det är nu så stäldt, att man svårligen kan
undgå att se, att det är ytterst hotande. Det är då fråga, om man
icke bör göra något, för att motverka en dylik kris. I afseende å
medlen dertill har jag i min motion föreslagit hvad jag anser förmånligt.
Jag kan ej erkänna, att Riksdagen någonsin skulle hafva
afsagt sig beherskningen af tullsatserna; men då det är dessas böjd,
som just gifvit anledning till detta förderfbringande system, är det
säkerligen skäl att nedsätta dem. I motionen har jag angifvit, huru
man skall bedöma verkningarna af den föreslagna nedsättningen.

Om man ser efter, huru förhållandena voro för några år sedan, då
det betsockerpris gälde, som skulle uppväga tullen, så finner man,
att betsockerpriset för fä år sedan, 1889, var detsamma, som det
.skulle blifva, om man drager ifrån hela den nedsättning på sockerskatten,
som jag föreslagit. Då ökades sockerindustrien det oaktadt i
Skåne! Hvarför skulle den icke nu kunna fortlefva? Jag tror, man
blir mig svaret skyldig! Man har såsom skäl anfört, att arbetslönerna
höjts. Nå, det är godt och väl! Men arbetslönerna kunna
nedsättas, och hvarför allmänheten skall betala för att arbetslönerna
skola vara högre i en provins, än de äro i eu annan, kan jag icke
inse. Det är heller ingen småsak, denna konsumtionsskatt. Jag har
fått uppgifter från en pålitlig landtbandlande, som visa hvad det betyder
och kan betyda. En arbetarefamilj konsumerar i medeltal 30
kg. socker om året. Det blir en skatt af 9 kr. 90 öre efter 33 öre
per kg. Detta är eu ganska allvarsam skatt, som de få betala efter
detta system.

Man har frågat, hvarifrån statsverket skall taga inkomster. Jag
tror, att på denna fråga kan lemnas svar. Herr Troffenherg har talat
om det för herrarne. Om vi i stället för att försälja den mogna och
öfvermogna skogen på 40, 60 år medgifva, att den säljes i uiäu som

N:o 8). 12 Mftndagen den 30 April, f, m.

konjunkturerna äro goda och behofvet föranleder, så få vi en intillimma
*l0nist’ soni kan betacka både detta och mera dertill. Men vi skola
socker, naturligtvis fastställa ett visst system der också! Konjunkturerna må
(FortB.) vara kärn som helst, skogen får ruttna, men ända uppskjuta vi försäljningen,
derför att det passar bättre att fördela afverkningen på
ett visst antal år. Nej, sälj den; mogna skogen, då den är färdig,
och tag pengarne, dä de behöfvas; det är en mycket enkel utväg!

Jag kunde här sluta, men då den siste talaren uppehållit sig så
mycket vid förbrukningen af kaffe och orsaken till att det förbrukades
så mycket, så vill jag nämna, att jag tror, att folket hellre skulle
dricka kaffe och hafva tull på det än tull på spanmål. Hvad den
ökade förbrukningen af kaffe i Norrland beträffar, beror den i ganska
hög män på fläskets fördyrande. Det är något lifvande och värmande,
som skogsarbetareu behöfver. Fördyras hans fett, så vänder
han sig till kaffet för att värma sig; men det är en sviklig vän. Jag
yrkar naturligtvis bifall till min motion.

Hans excellens herr statsministern Boström: Det yttrades af en
föregående talare, att den politik, som de senaste riksdagarne bedrifvits,
var en slags hemlighets- och öfverraskningspolitik. Jag vet
ej, mot hvilken han egentligen rigtade denna anmärkning; men för
så vidt han rigtade den mot regeringen, vill jag fritaga den för att
hafva gjort sig skyldig till något sådant. När jag, å regeringens
vägnar, den 10 sistlidne mars motsatte mig det då framlagda förslaget
att höja spanmålstullarne, förelåg ej, så vidt kändt var, något behof
deraf ur statsfinansiel synpunkt. Dessutom må det tillåtas mig att i
parentes säga, att vi väl i allmänhet äro ense derom, att spanmålstullarne
böra åsättas med hänsyn icke till statens finanser, utan till
landtbrukets ställning. Ur statsfinansiel synpunkt förelåg då — som
sagdt — icke något behof. Icke förr än för några dagar sedan hade
jag — och ej heller någon annan af regeringens medlemmar — reda
på det förhållande, som nu är bekant, att hvitbetssockertillverkningen
kommer att i år högst väsentligt ökas och i sammanhang dermed
den beräknade inkomsten på sockertulleu att aftaga. Det är gifvet,
att när eu sådan sak blir bekant, måste man träffa anstalter för att
undvika dess verkningar.

Det är ännu ett par omständigheter, på Indika jag anser mig
böra fästa kammarens uppmärksamhet. Den 10 mars förelåg ännu
icke något törslag om stämpelskatt och arfsskatt. Genom Riksdagens
beslut i lördags är arfsskatten antagen, men jag tror, att man begår
ett misstag genom att beräkna, att den för år 1895 kommer att lemna
det belopp, som afsetts. I Kongl. ,\iaj:ts proposition var den afsedd
att taga sin början den 1 september 1894, men Riksdagen synes vilja
bestämma den föreslagna början först till den 1 januari 1895. Och
gifvet är, att en hel del, som eljest skulle kunnat låta dermed anstå, nu
kommer att skyi da med att i är lemna in sina bouppteckningar för
att. icke träffas af den nya stämpelskatten. Jag tror derför, att man
ej kan beräkna inkomsten af denna arfskatt högre än till omkring
800,000 kronor. 1 fråga om de öfriga stämpelskatterna ber jag att
få erinra, hurusom Riksdagen afslagit skatt på skuldebref, hvilken

13 tf:0 81.

M&ndagen den SO April, f. m.

beräknats gifva 274,000 kronor, och afslagit skatt på postremissvexlar Ifrågasatt
och anvisningar på upp- och afskrifningsräkning. hvilken beräknats nedsättning
till 210,000 kronor. Således kan jag säga, att Riksdagen har afslagit 1 “

i rundt tal ‘/s million. Dessutom beror på Riksdagens beslut i ge- Z
ruensam votering, huruvida stämpel å vexlar skall utgå eller ej, och ( °r 8''''
denna stämpel är beräknad att inbringa 693,000 kronor.

Jag har blott velat fästa uppmärksamheten på dessa siffror, hvaraf
framgår, att om man känner sig öfverraskad, skall man ej skylla
anledningen dertill på andra, utan det är en följd af de beslut, som
Riksdagen i fråga om inkomsters anskaffande sjelf fattat.

Herr Reuterswärd: Det är visserligen sant, att, såsom herr

statsministern yttrat. Riksdagen har afslagit vissa stämpelskatter, som
måhända skulle hafva uppgått till omkring x/2 million. Det vill jag
erkänna, men jag tillåter mig erinra derom, att Riksdagen har
genom afprutningar på anslagen inom de särskilda hufvudtitlarne besparat
denna summa mer än tre gånger, och att följaktligen den ursprungliga
budgeten ej varit uppgjord så, att den''kunnat vara till
fullo åskådlig för Riksdagens omdöme.

Friherre Klinckowström: Med anledning af herr statsministerns
senaste yttrande i denna vigtiga fråga, hemställer jag till honom,
huru vida icke, då en jemförelse i tinausielt hänseende med hvad
som egde rum den 10 mars utvisat, att ett högst behöflig! tillskott
i skatteväg är nödvändigt för statsregleringen, det vore skäl, att
regeringen inkomme med proposition om tillökning i spanmåls- och
mjöltullen till samma belopp, som det var, innan den senaste nedsättningen
gjordes år 1892. En sådan motion har, såsom bekant, i går
blifvit väckt i Andra Kammaren, men om jag blifvit rätt underrättad,
har i dag i Andra Kammaren remiss ä densamma vägrats. Om
några patriotiska män, som inse behofvet af att fä på samma gång
nödig förstärkning i statskassan och nödigt skydd för en, snart sagdt,
förtviflad näring, jordbruket, skulle nu i denna kammare väcka eu
sådan motion, som synes mig vara af den högsta nöd påkallad, tror
jag, att äfven här skulle remiss vägras derå. Men annat är förhållandet,
om eu sådan proposition framlägges för Riksdagen från
regeringen. Då tror jag, att den ej blott måste behandlas, utan att
den äfven skall vinna gehör inom Riksdagens båda kamrar.

Herr Olsson: Blott några ord! Hans excellens herr statsministern
liar utan tvifvel rigtigt angifvit de stora arealer, som blifvit anmälda
för hetodling, och på dessa anmälningar har hans excellens och förmodligen
också bevillningsutskottet baserat sina beräkningar, enligt
hvilka hvitbetssockertillverkningen skulle uppgå till eu sådan qvantitet,
att den tull, som staten beräknat på räsockerimporten, under
år 1895 derigenom .skulle nästan helt och hållet försvinna. Jag ber
om ursäkt, att jag uttalar den uppfattning, att denna beräkning har
framkommit något för tidigt. Det är tvä olika saker att taga i
betraktande. Ett är att anmäla en areal till betodling och att sä

K:o 81. 14 Måndagen den SO April, f. m.

Ifrågasatt dessa betor; ett annat är, att de skördas och ått man deraf får
nedsättning (jeu e]]ei. ,ien qvantiteten råsocker. Det är mycket ofta fallet, såsom
* socker ** llvarje landtbrukare känner till, att de beräkningar man gör beträ f(Forts'')
faode afkastningen kunna slå fel, ej blott till x/4, utan ganska ofta
°r s'' till hälften. Ja! Skörden kan slå fel, ej blott i fråga om betornas

qvantitet, utan ock i fråga om deras qvalitet. Och det ligger således
visserligen inom möjlighetens område, att en beräkning, baserad på
de till betodling anmälda arealerna, kan slå storligen fel. Vi hoppas
och önska, att skörden måtte bli god till fördel för de provinser, der
denna jordbruksindustri idkas, men så vidt jag kan bedöma det från
linansiel och från ekonomisk synpunkt, tror jag, att det är något för
tidigt att derpå basera tillförlitliga beräkningar.

Om det tillåtes mig, skulle jag, medan jag har ordet, vilja till
bevillningsutskottet hembära eu tacksägelse derför, att detta utskott
har behandlat frågan om kaffetullen på sätt, som skett. Det är för
oss alla bekant, att när en sådan tullsats ifrågasattes, begagnar man
sig af de utsigter, som finnas för en stegring i kaffeprisen, att
importera stora qvantiteter af varan och dermed göra tullen mer
eller mindre illusorisk Genom den behandling, frågan inom bevillningsutskottet
fått, har ej så kunnat ske; och jag tror, att detta är
rigtigt. Vill kammaren eller rättare vilja kamrarne hafva en kaffetull
och anse den vara från finausiel synpunkt fördelaktig — hvilket
jag icke tilltror mig kunna för närvarande bedöma — är just det
sätt, hvarpå bevillningsutskottet har gått till väga, det rigtiga och
det enda rigtiga. Om denna fråga på ett eller annat sätt i förväg
kungöres, hvad blir resultatet? Jo, ej blott att kaffeimportörerna —
och detta känner jag fullt noga till — importera stora qvantiteter
kaffe, utan att från de exportorter, hvilka äro så belägna, att de
kunna expediera större qvantiteter, upplägga sådana just med fäst
afseende på den stegrade tullen, och dessa komma således i åtnjutande
af de fördelar, som ej komma statskassan eller den konsumerande
allmänheten till godo. Ett sådant tillvägagående skulle jag
tillåta mig på det allvarligaste afråda. Bevillningsutskottet har sökt
förekomma detta, och jag tror, att det är just det rigtiga sätt, hvarpå
sådana frågor böra behandlas. Såsom bekant, behandlas de äfven så
nästan öfver allt i utlandet. Om således kamrarne anse, att kaffetullen
är behöflig — det är blott att återgå till hvad den förut var,
men derom vill jag ej yttra mig — tror jag, att det bör ske på det
sätt, bevillningsutskottet föreslagit.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Forssell, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Måndagen den SO April, t. m.

16 Kio 81.

1 punkten.

Grefve Douglas: Jag
deu föreliggande punkten.

ber att i korthet få yrka återremiss

Ifrågasatt
höjning af
„ tullfri å
P“ kaffe m. m.

Herr Pbilipson: Herr talman, mine herrar! I olikhet med
min ärade granne till höger anhåller jag att få yttra Hägra ord
samt yrka bifall till utskottets förslag. Jag ber att till en början få
påpeka, att de af kammarens ledamöter, som åhört den föregående
talarens anförande, nog inse vigten åt att eu fråga sådan som denna
ej. såsom den siste talaren yrkat, återremitteras och derigenom uppehälles,
utan att beslut om bifall eller afslag, vare sig det ena eller
andra, fattas nu. Eu föregående talare bar tydligt påvisat, hurusom,
allt sedan utskottet afgaf sitt betänkande, antagligt är, att köpmännen
ej blott i vårt land, utan äfven i utlandet med den största uppmärksamhet
följa, huru Riksdagen kommer att behandla denna sak och
huru det till sist blir beslutet. Ty, mine herrar, det kan ej nekas,
att den höjning i kaffepriset, som blifver en följd, om den här ifrågasatta
tullförhöjningen genast beslutas och tillämpas, kommer att vara
af den art, att den väl kan locka till spekulation. Jag ber att fä
påpeka, att priset på den af den störa allmänheten i vårt land mest
brukade kaffesorten för närvarande är 1 krona 75 öre å 1 krona 80
öre per kilo. Eu höjning åt 13 öre, gör icke mindre än nära 8
Procent; och denna ökning i vinsten inhöstas ej först efter en längre
Hd. _jdan i och med detsamma kaffetullen blir af Riksdagen beslutad,
så äro dessa 8 procent eller åtminstone en stor del deraf att anse
såsom inhöstade, ty köpmännen lära ej efter tullhöjningen sälja till
samma pris som förut, äfven om de både köpt och förtullat sitt kaffe
under den nu gällande tullsatsen. Det är således, enligt min åsigt,
af högsta vigt, att det beslut, som fattas, fattas snart — icke för att
Riksdagen skall bli fortare afslutad, utan derför, att den inkomst,
som man bör kunna påräkna af den förhöjda tull, utskottet föreslagit,
verkligen skall tillfalla statskassan och icke genom lätt
verkställa affärer för längre tid undandragas densamma.

Beträffande utskottets förslag, skall jag be att nu i största korthet
ta nämna, att sedan det för utskottet var käudt, att brist förese8.
i beräkning af tullmedel, måste ju, vid behandlingen af olika
motioner om förändrade tullsatser, utskottet taga i betraktande,
huru vida ej genom Riksdagens bifall till någon eller några af dessa
det kunde vara lämpligt att fylla den brist, som man ansåg vara
gifven. Då motioner om höjning af spanmälstullen redan varit före
i Riksdagen, och de motioner, som åsyftat att höja den, blifvit afslagna,
ansåg man sig ej böra på något annat sätt förfära än att,
sä att säga, söka taga ökad tullinkomst å de artiklar, som hänföras
till dem, på hvilka finanstull blifvit åsatt, I utskottet föreslogs då
törst, att tullsatsen på oarbetad tobak — eu artikel, som flere ansågo
såsom särdeles lämplig att med högre tull belägga, och hvilken vara
ej kan anses vara eu nödvändighetsvara, utan uteslutande en njutningsartikel
skulle höjas med 50 öre och i förhållande derefter de
öfriga artiklar, som lyda under rubriken: tobak. Man invände inom

N:0 81.

Måndagen den 30 April, 1. m.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Korta.)

utskottet, och detta med rätta, att en sådan höjning skulle medföra
det, som man hittills så klandrande märkt vara fallet med sockertullen.
Eu förhöjning af tullen ä tobak skulle medföra, att de tobaks
planteringar och den tobaksodling i vårt land, som utan den ringaste
accis eller afgift egt rum, i högst vidsträckt mån skulle ökas och än
vidare etableras så att man snart nog skulle komma till samma
sorgliga förhållande, som är rådande med den minskning i inkomst
af sockertullen, sedan hvitbetsodlingen trots accisen så högst betydligt
utsträckts; eller att genom höjd tobakstull tobaksodlingen skulle bli så
stor, att en betydlig minskning i tobaksimporten skulle förekomma.
Då här ej föreslagits vare sig accis eller odlingsförbud för tobak,
måste således^ de, som yrkat på höjning af tobakstullen, låta den
frågan falla. Återstod då kaffet. Jag ber att få erinra, att när spanmålstullen
år 1888 höjdes och höjdes ganska väsentligt — dubbelt
mot hvad den nu är — för min del helsade jag den höjningen med
den största glädje — sänktes kaffetullen just af den anledning, att
man öDskade få något slags kompensation eller ersättning åt de
stora kaffeförbrukarne, det vill säga en del allmoge och arbetare,
derför att man genom den höjda spanmålstullen för dem kunde sägas
hafva fördyrat spanmålen. Dessa spanmålstullar äro nu ty värr
sänkta. Ett behof förefinnes, som måste fyllas, och då vill det synas,
som just katfet, hvilket — man må huru mycket som helst säga att
det är eu förbrukningsvara, dock i derå fall är eu njutningsartikel,
som öfver höfvan brukas på ett sätt, som gjort att läkarne förklara
det vara skadligt — är lämpligt att bära en tullhöjning. Man bär
icke föreslagit höja tullen ens sä högt, som den var före år 1888,
utan från 12 till 25 öre. Den var förut 26 öre. Jag vägar påstå,
att den inverkan, som jag vet att det naturligtvis kommer att heta,
att denna förhöjning skall ha på de mindre bemedlade, är af den
ringa betydelse, att dertill ej bör tagas hänsyn. Här har upplysts,
att kaffekonsumtionen i vårt land är bland de största i alla länder,
och konsumtionen har angilvits till en siffra af något öfver 3 kg.
om året per individ. Om vi nu beräkna, att på dessa 3 kg. höjning
i pris och således ökning i utgift för den kaffekonsumerande sker
med 13 öre per kg., gör denna summa 39 öre per år. Jag medgifver
visserligen, att ej alla individer förtära 3 kg. kaffe, utan det fins de,
som förtära det dubbla, och andra deremot, som ej förtära hälften.
Men om vi vid beräkningen äfven skulle höja medeltalssiffran till 4
kg., synes eu ökning i utgiften af 52 öre per år ej vara af någon
betydelse. Dä det nu väl behöfves ökning i statsverkets inkomster,
synes det mig, att det förslag, bevillningsutskottet framlagt, är det
antagligaste, och det synes mig framför allt vara af vigt att, om
man verkligen vill göra tullförhöjningen för eu artikel effektiv och
ej låta ett helt år, eller 1895, förflyta utan att den nytta, som åsyftats,
verkligen viunes, afgöra frågan i dag och icke återremittera
den; hvarför jag, herr talman, anhåller fä yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Larsson, kiss Olof: Vid den 4:e punkten var jag obetingadt
för bifall till utskottets förslag, men i fråga om nu föredragna

17 Nio 31.

Måndagen den 30 April, f. m.

punkt har jag svårt att biträda hvad utskottet föreslagit. Jag får
säga, att det beredde äfven mig en stor öfverraskning, då jag kom
hem i lördags qväll och bland en del papper, som delats ut, fann ett
betänkande om höjning af kaffetullen, men ej höjning af bränvinstillverkningsafgiften.
Jag blef ännu mera öfverraskad, när jag i går
af en händelse kom upp i kammarens plenum kl. e. m. — ett
slags sammanträden, som under hela den tid jag varit riksdagsman
aldrig varit afsedda till diskussion i synnerhet i vigtiga frågor, som
bordlagts blott eu gäng — och fick höra, att det var meningen att
dä åtgöra detta stora ärende. Det var händelsevis flere närvarande
än det på sådana plena brukar, i synnerhet på en söndag, då det
plägar vara högst 7—8 stycken. Men åtskilliga syntes vara invigda
i hemligheten, och det var väl derför det var flere här. Jag kom,
som sagdt, af en händelse, men hade ej med mig betänkandet,
hvilket jag blott som hastigast ögnat igenom, ty jag tänkte att ett
ärende, som stod långt ner på listan med 3(3 nummer, fick man
väl tid att sätta sig in i. Så fick man höra, att det var statsbrist,
som skulle fyllas. Det är gifvet, att när det fattas och det är statsbrist,
skall man fylla den. Det är jag. med om; men jag blef öfverraskad,
när jag fick höra huru den uppstått, nemligen genom sockerbetorna
i Skåne. \ i, som icke odla sockerbetor, hafva verkligen trott,
att dessa betor växte på sommaren, och att man således redan i
januari, när man kom in med den kongl. propositionen, skulle ha
reda på skörden för föregående är, för att kunna derefter ställa sina
beräkningar. Likaså var jag öfvertygad om att regeringen i januari
lika litet som nu vet, huru skörden kommer att bli detta är. Det
är således ej något nytt, som tillkommit, utan man hade kunnat göra
det lika väl då som nu. Något har väl tillkommit, enär man ändå i
sista ögonblicket nödgas visa, att det lins en brist, och jag kan ju
ej neka, att den fins, då äfven utskottet blifvit öfvertygadt derom.
Men jag är ej ense med utskottet om sättet att fylla denna brist.
Jag får säga, att om utskottet sagt, att både bränvinstillverkningsskatteu
och kaffetullen behöft höjas, hade jag varit med om bådadera.
Jag har för egen del aldrig talat för nedsättning af kaflfetullen, och
när 1888 års Riksdag Dedsatte denna tull, trodde jag att det var en
oklok handling och en åtgärd, som man skulle komma att ångra.
Jag trodde äfven då, att behofvet af statsinkomster skulle förefinnas,
och mig syntes det vara en sådan statsinkomst, som borde kunna
saklöst fortfara. Då det nu har visat sig — och jag är öfvertygad
om att bevillningsutskottet gjort sig reda derför — att bristen icke
är större, än att den kan täckas med den nu ifrågasatta höjningen
i kaffetulleu, måste också eu höjning med 10 öre af bränvinstillverkniugsafgiften
fullt räcka till och täcka bristen ulan tullhöjning för
kaffe. Oaktadt jag, som sagdt, aldrig talat mot högre tull ''på kaffe,
så får jag säga, att i valet mellan höjning af bränvinstillverkningsafgiften
och kaflfetullen ställer jag mig obetingadt på den åsigten, att
det är bättre att täcka bristen med det förra än med det senare,
och jag är fullt öfvertygad derom, att i så fall missnöjet inom landet
skall bli ofantligt mycket mindre, om ens något, hvaremot eu höjning
Första Kammarens Prof. 1894. N:o 31 2

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
kaffe m. m.
(Forts.)

No 81.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Forts.)

18 Måndagen den 30 April, f. m.

åt kiiffetullen kommer att väcka stort missnöje ock ett berättigadt
missnöje, i synnerhet om det sker samtidigt dermed att utskottet
tillbakavisar hvarje förslag att öka skatten på bränvin. Kaffe
begagnas nu i nästan hvarje gård — om det är en lycklig omständighet
vill jag nu ej yttra mig om. De äro ytterst tå och lätt räknade de
gårdar, der kaffe ej begagnas, men deremot, åtminstone i de trakter,
som jag mest känner till, skall man lyckligtvis fä söka länge för att
finna'' gårdar, der det köpes bränvin och supes. Nu skulle man söka
komma åt dessa, som använda kaffe, i stället för att höja bränvinsskatten
med 10 öre per liter, alltså, man skall beskatta den som
dricker kaffe, för att göra bränvinet billigare för dem som supa.
För dem, som begagna rusdrycker måttligt, betyder denna ökning
af 10 öre per liter ingenting, men för verkliga supare deremot, som
vanligen supa upp hvad de ega, betyder det helt enkelt ingenting
annat än det lyckliga förhållande, att de få mindre sprit för sina
penningar, ju dyrare den är. Mig förefaller det ganska märkligt,
när man nu i början på riksdagen afslår framstälda förslag om förhöjning
i tullskyddet för vårt jordbruk, under förevändning att det
ej förefinnes något behof af ökade statsinkomster, att man sedan
kommer och säger: »bränvinet skola vi ej fördyra, de må supa för
lika godt pris som förut, men kaffet det vilja vi komma åt för att
dermed fylla den brist, som finnes i statens budget». Jag skulle,
såsom jag förut sagt, i fall statsbristen hade behof af ökning i tullen
på kaffe och af bränvinstillverkningsskattens höjande med 10 öre per
liter, varit med om båda. Men da det ej behöts mer äu endera,
tvekar jag ej det ringaste i valet, utan dä ställer jag mig på den
sidan, som vill att denna brist skall täckas genom ökad bränvinstillverknässkatt,
men låta kaffet fortfarande få gå för den tull det
nu drager, intill dess statens behof kräfver en ökning äfven här.

Jag är ej bland dem, som anse att Riksdagen är så bunden af
sitt uttalande i motiveringen till sitt beslut vid urtima riksdagen, att
Riksdagen allt framgent skall vara nödsakad att på vissa håll taga
de behof som erfordras, utan jag anser att man bär taga dem der,
hvarest det är lämpligast och missnöjet blir minst. Frön 1, mine
herrar, att missnöjet blir större, om man säger till folket: »ni får
betala 10 öre högre skatt per liter bränvin», än om man fägnar dem
med att de få skrapa i hop i alla vrår 100,000 kronor för den
stämpelskatt man tvingar ut ur dem? Lägg den på denna artikel!
Ingen kan påstå, att bränvinet är någon nödvändighetsvara, men deremot
har kaffet blifvit eu sådan, och derför väcker det ovilja. Nej,
lägg förhöjningen på bränvinet! Ingen tvingar suparne att köpa det,
utan de köpa det när de anse sig hafva råd dertill, men det kommer
aldrig på någon debetsedel eller på någon stämpel. Detsamma
kan sägas om kaffet också, och derför är jag ej ovillig att taga båda,
om behofvet skulle så kräfva. Men då utskottet visar, att behofvet
ej är större, än att det täckes med kaffetullen, tror jag, att det skulle
ännu bättre täckas med den inkomst, som vunnes genom ökad
bränvinstillverkningsskatt. Det skulle inom landet, så vidt jag känner
till, helsas med odeladt bifall, om man i valet af dessa två skattetitlar
loge bränviusskatten i stället för kaffetulleu, då ej båda be -

Måndagen den 30 April, f. m, 19

höfvas, och derför yrkar jag afslag å deu föredragna punkten i
utskottets betänkande och kommer att yrka på återremiss af deu
sista punkten, som handlar om den ökade bränvinstillverningsskatten.

För närvarande yrkar jag afslag på den föredragna punkten.

Herr Almström: Jag skulle önskat, att de af kammarens ledamöter,
som klandrat bevillningsutskottets förslag, suttit i utskottet, då
der lemnades den upplysning, att statsinkomsterna voro otillräckliga.
Jag är öfvertygad, att, oaktadt hvad dessa herrar nu anfört, de .skulle
hafva kommit till samma resultat som utskottet. Jag vill påminna
derom, att detta inom sig hyser flera representanter för det s. k. nykterhetsintresset,
och att frågan om att höja bränvinstillverkningsskatteu
der haft ifriga och skickliga förfäktare. Som det synes, är vid detta
betänkande fogad blott en enda reservation, och detta torde ådagalägga,
att de utskottsledamöter, som ifrat för att få skatt lagd på
bränvin eller andra skatteobjekter, funnit de skäl för kaffetullen, som
i utskottet frambragts, tillräckligt talande för att komma dem att
öfvergå från siu första åsigt. Det var, såsom redan en föregående
talare påpekat, fråga om att taga den felande inkomsten på bränvinet.
Deremot anmärktes, att för närvarande finnas liggande på
lager så stora qvantiteter bränvin, att en förhöjning af skatten härå
icke skulle hafva den dermed afsedda effekt, utan att en stor del af
den inkomst, man påräknade, skulle gå för statsverket förlorad. Dessutom
ansågs, att, då frågan om ölskatten antagligen icke länge
låter uppskjuta sig, och man kan hafva att under de närmaste åren
vänta förslåg i den rigtningen, man derför borde vänta med förändringar
i bränvinsskatten, till dess ölfrågan komrne före. Dessa
båda skatter måste nemligen sättas i ett visst samband med hvarandra,
derest ej den nya ölskatten skulle till stor del förfela sitt
ändamål. En föregående talare, herr Philipson, har redan redogjort
för de skål, hvarpå utskottet ansåg att tobakstullen ej denna gäng
bolde förhöjas. Jag vill endast i korthet upprepa, att ett läggande
af högre tull på tobak fordrar ganska grundliga föregående utredningar.
Det är nemligen ej nog att blott bestämma en tull på tobak
eller tobaksfabrikat. Åtgärder maste äfven vidtagas för att hindra,
det staten ej genom en utvidgad tobaksodling må gå förlustig hvad
som med den förhöjda tullen skulle vinnas. Att med bevillningsutskottets
nuvarande sammansättning frågan att taga det felande behofvet
genom förhöjning i spanmålstullarne ej kunde vinna framgång,
är väl naturligt. Äfven om första kammarledamöterna skulle hafva
ansett en sådan förhöjning nu lämplig och behöflig, 1jvilket jag
betviflar, skulle alltid Andra Kammaren hafva motsatt sig densamma,
och jag vill hemställa, om det i riksdagens sista timme skulle hafva
vant lämpligt att åter upptaga denna fråga, som ovilkorligen skulle
kommit att framkalla mycket stora och svåra tvistighet^-. Jag ber
att i deras intresse, hvilka påyrka eller anse att denna fråga nu
borde upptagas, påminna, att det ovilkorligen skall lända till ett
bättre resultat, om frågan derom uppskjutos till en kommande Riksdag.

Här har yrkats återremiss. Men jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten
derpå, att eu återremiss i verkligheten är detsamma som

N:o 31.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m
(Korts.)

N:o 81.

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
kaffe m. m.
(Forts.)

Måndagen den 30 April, f. m.

afslag på den förhöjda kaffetullen. Ty om en sådan tull skall införas,
bör beslutet, på sätt herr Cavalli antydt, tillämpas med allra
största skyndsamhet. Om kammaren ej anser tullen lämplig, må
kammaren då afslå den, men ej återremittera den. Så oangenämt
det än varit för bevillningsutskottet att föreslå denna tull, måste jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Cavalli: Den siste talaren hade fullt rätt uti hvad han
sade derom att det klander, som nu rigtats mot utskottet, skulle
säkerligen hafva uteblifvit hos mängen, om han deltagit uti utskottets
förhandlingar vid denna riksdag. Da utskottet afsilande ett arbete,
mera vidtomfattande än i allmänhet kommer detta utskott till^ del,
samt efter måttet af sina krafter löste de dem förelagda frågor,
kunde utskottets ledamöter hafva anledning att tro, att deras svårigheter
voro slut. Så var dock ej fallet. I sista stund yppade sig en
statsbrist, om hvilken kännedom förut ej förefans. Utskottet både
på gifven anledning, för hvilken jag nyss redogjort, förskaffat sig
uppgifter, hvarigenom finansernas ställning för utskottet yppades.
Det åligger utskottet enligt dess instruktion att föreslå hvad till fyllande
af statens behof kräfves, och det kräfves af utskottet, att det
härvid handlar både raskt och klokt. Att det handlat raskt, derför
hade jag ej väntat att fä höra förebråelser i denna kammare. Vi
hafva likväl uppburit sådana; jag tror, att vi kunna bära dem med
jemnmod. Hvad den senare fordringen beträffar, hafva vi naturligtvis
ej samma anspråk eller ej ens någon begäran att få något erkännande
derför Det är ej lätt att vara klok, i synnerhet när menin
garna äro så skiftande. Jag tror dock, att utskottet kan bjuda skäl,
hvilka för en opartisk granskning ej torde vara utan sitt värde.

Huru lågt och huru nätt man än vill beräkna den nu förefintliga
statsbristen, har dock Riksdagen, äfven om den i öfverensstämmelse
med Första Kammarens beslut antager den beslutade skatten på
vexlar dock eu brist att fylla, som ej kan beräknas under 1,850,(XK)
kronor i rundt tal 2,000,000 kronor, eller ungefärliga inkomsten åt
kaffetullen; dock har ej utskottet i följd åt dessa båda siffrors motsvarighet
kommit till det slut, utskottet gjort.

Utskottet hade att välja på bränvin, tobak och kaffe. Hvad
bränvinet beträffar, är det ju alldeles riktigt och alltid tilltalande
för känslan att tänka på lämpligheten af eu skatteförhöjning ä denna
vara men det är ej nog att saken teoretiskt ställer sig så — det
fordras äfven att åtgärden tillför statskassan penningar, men det gör
ej bränvinstillverkningen för närvarande. Jag bär här en uppgift
från chefen för kontroll- och justeringsbyrån, som visar, att om man
jemför tillverkningen under åren 1892—1893 samt 1893— 1894,^ uppstår
ett öfverskott för innevarande år af 4,931,772,4 liter. Då den
ökade skatten under detta tillverkningsär, jemförd med föregående,
endast uppgår till 608,000 kronor, torde herrarne finna, att den ökade
produktionen skett i rent spekulativt syfte, för att förtjena pen
ningar. På bränvinsnederlag finnas upplagda 8,767,122.1 liter och
på allmänna nederlag 6,401,790,7 liter, summa 15,168,912,8 liter Den

21 N:0 31.

Måndagen den 30 April, f. m.

sigta uppgiften bär jag ej fått från byrån, men från en person, på
hvilken jag fullt kan lita.

Under sådana förhållanden är det ju ej möjligt att, då man
behöfver penningar genast, tillgripa en sådan skatteutväg.

Det återstod da tobak, och det var verkligen mycket tal derom
i utskottet, men det gick ej för sig att vid tullbeläggning af tobak
utan vidare ändra en siffra, såsom vid kaffetullen. Tobaksfabrikationen
är en industri och bar som hvarje annan sådan rätt att af
statsmagterna behandlas med hänsyn och på sådant sätt, att dess
intressen ej förfördelas. Det stod ej utskottet till buds att med den
knappt tillmätta tiden och utan att röja saken, hvarigenom dess verkningar
skulle paralyseras, erhålla den utredning, som fordrades för
att derpå kunna grunda en tullsats. Utskottet måste öfvergifva denna
beskattningsgrund, och vid sådant förhållande återstod ej annat att
tillgripa än kaffet. På dessa skäl, bvilka jag vågar hoppas skola
tillmätas något värde, bar utskottet, dertill nödt och tvunget, framlagt
sitt förslag; ty icke lär väl någon kunna tro, att utskottet gerna kom
med förslag om denna skatteförhöjning. Men, som sagdt, någonting
annat stod ej utskottet till buds.

För min del skall jag med jemnmod finna mig uti bvilket
beslut kammaren än går att fatta; men jag ber vördsamt att till
dem, som yrka återremiss, få säga några ord. Jag bar redan förut
betonat, att skall någonting göras, för att kaffetullen skall blifva
något annat än en guldgrufva för eu och annan affärsman, får det
handlas raskt och genast, och vill man ej hafva denna tull, så må
man afslå den, emedan jag är öfvertygad om att en återremiss skulle
verka precis på samma sätt.

Herr Wsern: Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande utaf en
talare på norrköpingsbäuken, att den ifrågasatta förhöjningen af
kaffetullen skulle vara så obetydlig, att deri, med beräkning af en
årlig konsumtion per individ af 3 å 4 kilogram kaffe, skulle motsvara
eu årlig skatteförhöjning af circa 52 öre, och det vore ju, sade
talaren, en ren bagatell. Ja, det är så med dessa divisioner, att
man kan komma med dem nära nog till huru litet resultat man vill.
Så t. ex. dividerad med årets tolf månader, blir skatten ju blott cirka
4 öre — och det är ju ännu mindre. Men om man nu kommer
till denne individ och säger honom: »det kostar dig blott en ökning
i dina utgifter af 52 öre om året.» »Ja», svarar lian naturligtvis,
»då är det ju ej sä farligt.» Men säger jag honom, att han skall
betala samma summa för sin hustru och hvart och ett af'' sina barn,
till och med för det lilla, som ännu ligger vid bröstet, då får lian
säkerligen en annan uppfattning om hvad saken verkligen galleri

Då jag väckte min motion om kaffetullen i sammanhang med
att jag föreslog nedsättning i annat, sä sökte jag att göra mig noga
underrättad om den årliga kaffekonsumtionen i vårt land, och jag
fick en del uppgifter frän eu erfaren och pålitlig landthandlande
bvilka jag vill meddela kammaren.

Enligt hans uppgift skulle en medelstor bondfamilj förtära 15
kg. kaffe pr år, eu arbetarefamilj deremot 20 å 25 kg. Det kan

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe in m
(Forts.)

N:0 81. 22 Måndagen den 30 April, f. ro.

Ifrågasatt förefalla märkligt, att en arbetarefamilj konsumerar så mycket i jemhöjntng
gf fö,else med bonden, men orsaken är helt naturlig. Den är, att
kaffe ^ bonden har från sitt landtbruk sofvel til! sin torra föda, då arbetaren

(Forte) deremot saknar sådant — derför förtär denne mera kafle, och ju
mera herrarne genom tullar å lifsrnedleu fördyra födan, desto större
blir hans behof att hålla sig till kaffet. Om jag nu ser till huru
den föreslagna tullförhöjningen å kaffe skulle verka, så leder den
till en förökad utgift af 1 krona 95 öre för eu bondfamilj med en årlig
konsumtion af 15 kg. samt för en medelstor arbeta reta milj med en
motsvarande konsumtion af 25 kg. gör det en ökning i dess utgifter
af 3 kronor 25 öre. Då en arbetarefamilj nu får betala 3 kronor i tull på
sitt kaffe, skulle den efter genomförande af den föreslagna tullsatsen fa
betala 6 kronor 25 öre. Den arbetare, som har t. ex. 500 kronors inkomst

— och af de beräkningar, som skett i anledning af förslagen om förändringar
i rösträtt, känna herrarne storleken af den klass han tillhör

— skattar nu för sin och sin familjs kaffeförbrukning 3 kronor, och den
förhöjning, som är ifrågasatt, uppgår till 3 kronor 25 öre Den skatt
han för kaffeförbrukning får betala uppgår nu till 0,6 procent af den
bevillning han skulle erlägga, om sådan påfördes honom, men efter
förhöjningen skulle nämnda skatt uppgå till 6 kronor 25 öre eller
för blott eu enda förbrukningsartikel betydligt mer än den bevillning åt
5 kronor, från hvilken han på grund af sina små inkomster är befriad.

Jag tror icke, att det är någon småsak för en arbetarefamilj att
betala årligen 6 kronor 25 öre blott för att få dricka sitt kaffe. Jag
tror, att denna förhöjning af mer än af 3 kronor kommer att kännas
ganska tung för honom.

Detta i afseende på att den förhöjda tullen ej skulle hafva något
att betyda.

Hvad sjelfva förhöjuingen angår, fruktar jag att den under närvarande
omständigheter icke kan undvikas; men jag måste på det allra
bestämdaste frigöra mig från att det sker på grund af min motion,
ty den afsåg en samtidig nedsättning af tullen å andra förbrukningsartiklar.

Friherre Klinckowström: Jag ber kammaren om ursäkt, att
jag för andra gången i denna fråga begärt ordet, men deu är dock
en ganska vigtig och tänkvärd fråga. Innan jag närmare inlåter
mig på den, får jag nämna, att ett litet misstag rörande uppgifterna
om åtskilliga länders kaffekonsumtion, hemtade från motionären herr
Wsern, råkat inflyta i utskottets betänkande på sid. 12. Der förekommer
bland annat, att kaffeförbrukningen i Tyskland under åren 1880—1884
utgjorde per individ 2,14 kg. Detta är origtigt, det skall vara 2,44.
Under åren 1885—1889 utgjorde den, som lägligt angifves, 2,38 kg.
Jag säger detta derför att motionären nämnt, att i de flesta andra
länder än Sverige har i följd af stigande kaffepris förbrukningen aftaga,
men i vårt land betydligt ökats.

Det är också ett lika obevisadt påstående. Enligt den..af Neumann-Spallart
senast utgifva (fortsatt af D r Juraschek) »Ubersicht
der Weltwirtschaft», som motionären äfven begagnat, är denna uppgift
vilseledaude. 1 somliga länder har kaffeförbrukniugen per indi -

Måndagen den 30 April, f. m,

23 N:o 81.

vid stigit, i andra åter har den aftagit. Medan jag har ordet, vill jag
äfven rätta en uppgift, som herr Philipson nyss lemnade, nemligen
att Sverige skulle vara det land, som har största kaffeförbrukningen
per individ. Detta är ej heller rigtigt. Ty enligt nyssnämnda tyska
arbete, det bästa i den vägen, som för närvarande står till buds, är
det 5 länder, som i det fallet gå före oss, nemligen Nederländerna,
Belgien, Nord-Amerika, Norge och Kaplandet. Sedan kommer Sverige
som det sjette i ordningen, och derpå aftager det hela vägen, och det
är att beklaga, att man inom utskottet synes hafva fotat sina beräkningar
på motionärens tablå, som återfinnes på den af mig nyss angifna
sidan af betänkandet, enär motionären i sina uppgifter rörande
olika länders årliga kaffeförbrukning per individ endast upptagit de
der angifna 8 stater, då deremot i det arbete, hvarur motionären hemtat
sin visdom, finnas upptagna många fler, jag tror ungefär 3 gånger
så stort antal, hvaraf framgår, att man i vår verld mycket väl kan lefva
och existera utan kaffe, ty det går så långt ned, att i ungefärligen
hälften af alla kaffeförbrukande länder öfverstiger den årliga förbrukningen
per individ icke en kilogram

Hvad nu beträffar sjelfva hufvudfrågau, tror jag, att i det läge,
den nu befinner sig, är stort intet annat att göra än att, såsom en
ledamot, den föregående talaren, redan yttrat, afslå densamma. Att
derigenom skola uppstå vissa svårigheter att reglera riksstaten, det
finner jag mycket väl, men den saken må öfverlemnas åt regeringen,
som bringat oss i detta svåra tillstånd, och om jag vågar å uyo gifva
regeringen ett vördsamt och underdånigt råd, tror jag, enligt deu i mitt
förra yttrande framstälda åsigten, att regeringen borde redan nu vid
denna riksdag och så fort som möjligt proponera eu ökning afspanmåls-
och mjöltullen. Denna proposition har man sagt mig enskildt
ej skulle kunna remitteras till vederbörligt utskott. Det betviflar jag
dock storligen, men om än så skulle ske, komme likväl Riksdagen
och hela svenska folket att derigenom erhålla visshet om att regeringen
åtminstone till en blifvande Riksdag ämnade göra eu sådan
proposition, och jag tror att Riksdagen borde äfven nu se till, att på
något sätt rikets kraf på ökade inkomster kunde tillfredsställas.

Få vi deremot icke någon sådan proposition eller åtminstone
löfte om att regeringen vill till eu kommande Riksdag framlägga förslag
om sjjanmålstullarnes ökning till hvad de voro före 1892, så tror
jag att både landet och Riksdagen komma att vända regeringen
ryggen, och då skall det bli roligt att se, huru regeringen skall
kunna regera utan både Riksdagen och svenska folket.

Jag yrkar afslag på kaffetullen.

Herr Samzelius: Jag är mycket tacksam för den välvilliga
behandling, som min motion rönt hos bevillningsutskottet, och om
(lön kommer att röna samma välvilja inom denna kammare och
måhända äfven inom den andra, så är jag villig att åtaga mig hela
ansvaret för den tullförhöjning, som här är ifrågasatt. Då herr Watrn
ville betona, att det icke är hans motion, som skulle föranleda den
ifrågasatta åtgärden, så ber jag att få helt och hållet fritaga honom
derifrån. Mig synes emellertid, som om frågan mest beror på, huru

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Korta.)

No 81.

Måndagen den 30 April, f. m,

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
kaffe m. m.
(Forts.)

vida det finnes något behof af de ifrågavarande medlen. Den förste
ärade talaren antydde, att man icke kunde göra sig någon säker
föreställning derom, förr än man från finansministern finge en tillförlitlig
utredning i ämnet, ty endast från den platsen hade man en
säker auktoritet och man kunde följaktligen vara viss på, att hvad
som från det hållet yttrades alltid sloge in. Jag ber emellertid, utan
att vilja vara elak, att få från den första tiden af mitt riksdagsmannaskap
erinra om att då hade vi eu ung och talangfull finansminister,
åt hvilkens tal då alltid lemnades obetviflad auktoritet; det
var då fråga om att öfvergå från det förut följda systemet, att till
riksgäldskontor öfverlemna öfverskottet å statsverkets inkomster
för de år, då sådant öfverskott på det hela taget uppstod, under det
att riksgäldskontor hade skyldighet att fylla de brister i de beräknade
inkomsterna, som under andra år uppkommo. För år 1874
uppstod ett ovanligt stort öfverskott ä statsverkets inkomster. Det
öfversteg nemligen 20 millioner kronor, och efter afdrag af brister å
vissa förslagsanslag m. m. fans ett nettoöfverskott af mer än 161/2
millioner kronor endast för det året. Detta ansenliga belopp lekte
begärligt i hågen för den unge finansministern. Man leddes nemligen
icke af samma försigtighet, som gjorde sig gällande i Kgypten hos
Pharaos finansminister Joseph, hvilken, såsom vi alla känna, lät de
sju feta årens öfverflöd fylla bristen i de derpå följande sju magra
åren. Han ville tvärt om genast göra storverk och taga hela de!
för 1874 uppkomna, ovanligt stora öfverskottet i anspråk för eu
budget, som man har lätt att låta svälla ut, men svårt att derefter
inknappa Deremot anmärkte jag, att statsinkomster inflyta ojemnt,
många år lemnande brist, men under andra åter öfverskott, och att,
om man grundar budgeten uteslutande på till exempel att tullmedel
influtit, sä kunde det befaras, att brist skulle uppstå. Derpå svarade
han drastiskt, att brist komiue derefter aldrig att uppstå, så vidt vi
öfverginge till det rena frihandelssystemet, men att vi då ännu icke
hunnit lyfta den ena foten för att taga första steget pa den banan,
men att" om vi dristigt beträdde denna bana, skulle vi få ett öfverskott
icke på 15 å 20 millioner kronor årligen, utan på vida större
belopp. Oaktadt han sedermera sökte lyckliggöra vårt land med
frihandel, under det nästan alla andra länder mer och mer omgär
dåde sig med ett skyddssystem, uppstod emellertid brist, så att statskontoret
fick begära kassaförstärkning af riksgäldskontor. Det upplånades
för sådant ändamål undan för undan tillhopa 161/a millioner.
För ett par är sedan erkände han slutligen, att det varit en ung
finansminister, kanske väl ung den tiden. Detta erkännande var ju
såsom sig borde, det medgifves gerna. Jag skulle derför icke återkommit
till denna ledsamma affär, om icke den ärade talaren nu
gifvit mig en direkt anledning dertill. För öfrigt är det min åsigt,
att ehuru värdefulla upplysningar i dylika frågor väl kunna erhållas
från finansministersbänken, då likasom nu, det likväl är en oafvislig
pligt för den enskilde riksdagsmannen att efter förmåga sjelf noga
pröfva dessa stundom rätt invecklade frågor och icke uteslutande
lita på omdömet från finansministern, hvilken, likasom vi andra
dödlige, stundom misstager sig.

Måndagen den 30 April, f. m

26 N:0 81.

När Kongl. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag utkom,
ansåg jag, på grund åt'' denna uppfattning, det vara min skyldighet
att göra mina reflexioner öfver hvad som behöfdes; jag väntade att
äfven någon annan skulle åtaga sig detta besvär, men det kom icke
någon motion, och då skref jag den motion, som nu föreligger, sista
aftonen, då motioner Ange inlemna». Den är sålunda ett hastverk,
men emellertid hade jag alldeles klart för mig, att staten hade behof
af medel, icke på grund af den utredning, som nu inkommit, men
jag hade tagit kännedom om hvitbetssockerkomiténs betänkande och
åtskilliga andra tillgängliga handlingar och derigenom kommit till
samma resultat, som nu föreligger, dock icke fullt så mörkt. Jag
tror nemligen, att i närvarande stund skildringen är väl mörk, och
jag kan näppeligen föreställa mig, att verkligheten kommer att slå
sig fullt så illa ut, som promemorian angifver. Emellertid hade
statskontoret redan då nödgats vända sig till riksgäldskontor^ med
begäran om kassaförlag och hade derför en skuld på 8 millioner
kronor Samma skuld har det ännu i dag, och derpå har riksgäldskontoret
nödgats erlägga nära 4 procent ränta, som representerar en
statsutgift af något mer än 300,000 kronor. Det kunde icke fortgå
på det sättet, syntes det mig. När kaffetullen nedsattes, var jag emot
denna nedsättning, och jag har nu räknat ut, att om denna tull icke
blifvit nedsatt, så hade statskontoret icke behöft såsom kassaförstärkniug
taga eu enda skilling frän riksgäldskontoret, utan allt hade
gått bra. Man uppgå!’ åtskilliga skäl för uedsättningen af kaffetullen,
och jag fick finna mig i minoriteten då liksom vid många andra
tillfällen, då jag efteråt, ledsamt nog, fått rätt. Emellertid artar sig
ställningen för närvarande så, att statskontoret har eu skuld till
riksgäldskontoret för rörelsekapital af 8 millioner kronor. Vidare är
det antagligt, att, om icke denna framställning kommer att bifallas,
behofvet under innevarande år blir ännu större. Jag vill meddela,
att kassan i statskontoret för närvarande är bättre, än den varit
föregående år. Men dertill har bidragit dels den stora bränvinstillverkningsskatten,
som har omtalats, dels att sjöfarten varit tidig
och dels att det influtit mera i hvitbetssockerafgift. än under föregående
år. Men vi hafva nu några månader, maj och juni, då ovanligt
stora utgifter förestå, och skulle icke statskontoret fä den hjelp,
som blir eu följd af bifall till förevarande motion, sä är det att
förutse, att statskontoret möjligen kommer att behöfva ännu mera
medel, och att upplåning för det ändamålet måste ske. För mig
synes det vara en oafvislig pligt att söka förekomma detta, ty jag
har, som sagdt, uppfattat min pligt såsom riksdagsman så, att jagskall
sjelf göra mig en föreställning om saken, oberoende af den
auktoritet som åberopas.

Om man nu vände sig till bränvinsinedlen, sä skulle till följd af
den betydliga qvantitet, som ligger på nederlag, en ökning i tiliverk
ningsskatten komma att lemna helt obetydligt. När jag väckte min
motion, både det icke gjorts allarm, och man antog, att eu enskild
motionärs framställning icke skulle kunna leda till något resultat.
Flere kaffeimportörer hafva frågat mig, hvilken utsigt till framgång
min motion kunde hafva. Jag har sagt, att icke mycket var att

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Forts.)

N:o 31.

Måndagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Forts.)

vänta, och att jag ville helt och hållet afråda ifrån att spekulera.
Förhållandet var ett helt annat med Låss Olof Larsson. Man visste
hvilken auktoritet han var och kunde vänta bifall till hans motion,
och derför har man bränt ovanligt mycket.

Hvad det beträffar, att herr Wsern räknat ut, huru mycket denna
tullförhöjning skulle göra per individ för dessa fattiga arbetare, som
förtära kaffe, så är det ju en känd sak, att om man skall fä en
skatt, som inbringar något betydligt, så får man taga en skatt, som
utgöres af alla. Om den lägges på de rike och förmögne, så inbringar
den jemförelsevis blott litet, ty desse äro så ytterst få här i
landet. Och om man ser huru det är i andra länder, så finner man,
att der förefinnes en betydligt högre kaffetull, till exempel i Frankrike,
der kaffetullen är 1 krona 10 öre per kilo. Der anser man de fattige
kunna bära denna tull, oaktadt de tillika få bära den oerhördt stora
accis, som städerna der hafva, och af hvilken staden Paris ensam
för hvarje månad har ungefär 12 å 13 millioner francs. Denna accis
är lagd på de allra största förnödenhetsartiklar, men der talar man
icke om att den fattige har svårt att reda sig, och det oaktadt man
der har allmän rösträtt, så att man nog kunde få sådana representanter,
som kunde framhålla den sidan af saken. För mig ställer
sig saken så, att staten i denna stund har ett oafvisligt behof af
dessa medel Jag vill nämna, att om den ifrågasatta spanmålstullen
gått igenom, hade det äfven varit ett sätt att bereda staten en ökad
inkomst, och då skulle jag frivilligt hafva afstätt från yrkandet på
bifall till min motion, ty denna spanmälstull skulle hafva inbringat
staten så mycket, att behofvet för närvarande varit fyldt. Den skulle
nemligen äfven hafva inbringat icke så ringa belopp för innevarande
år. Men då denna fråga enligt mitt förmenande grundlagsenlig! icke
vidare kan uppkomma denna riksdag, då den redan är afgjord, så
skall man icke vänta någon inkomst af ökad spanuiålstull vid denna
riksdag, och kommer man till nästa riksdag, så vill jag ställa i
perspektiv, att vi hafva nog behof af ökade utgifter, ty då förekomma
till exempel ytterligare afskrifning på grundskatter och ytterligare
ersättning för indelningsverket etc., så att staten kan nog det
året få behof af ytterligare medel. Jag skall icke vidare upptaga
kammarens tid, utan yrkar vördsamt bifall till utskottets förslag.

Herr Sandberg: Då jag till det yttersta bekämpade den för

några år sedan beslutade nedsättningen af tullen å kaffe, så är deraf
eu gifven följd, att jag måste sluta mig till dem, som yrkat bifall
till utskottets nu föredragna framställning. Det hade visserligen vant
långt bättre och klokare, om den ifrågavarande nedsättningen aldrig
hade egt rum, och jag förlitar mig på, att detta mitt påståendes
rigtighet åtminstone genom tystnad medgifves af många bland mina
dåvarande motståndare och besegrare. Det är naturligt, att det
verkar långt mindre missnöje och är långt mindre retsamt att bibehålla
eu tull vid sitt förra belopp än att först nedsätta den och sedan
några få ar derefter komma med förslag om dess förhöjning till det
tona beloppet. Denna allmänna sanning synes mig i än högre grad
gälla, då det är fråga om eu så vigtig förbrukningsartikel som kafle,

Mftndagen den 30 April, f. m.

27 N:o 81.

— jag säger förbrukningsartikel, ty jag anser icke kaffe vara någon Ifrågasatt
nödvändighetsvara. Jag bär redan sagt, att jag kommer att förena höjning af
mig med dem, som yrkat bifall till utskottets framställning, och jag kaffe™ a*n
vill tillägga, att jag för min del äfven gerna skall förena mig med (Fortg ^
Herr Låss Olof Larsson om att öka skatten på bränvin, äfven om
denna skatt innevarande år icke kommer att lemna någon synnerlig
inkomst, ty det är den enda väg, hvarpå jag kan tillmötesgå nykterhetsifrarne
i vårt land, men den vägen vill jag gerna gä.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag för

andra gången begär ordet, men jag skall försöka fatta mig så kort
som möjligt.

Jag vill då till en början fästa mig vid den näst siste talarens
yttrande, att det skulle vara absolut omöjligt att vid innevarande
riksdag, med anledning af en kougl. proposition, kunna upptaga
frågan om spanmålstullarne. Jag frågar då: huru skulle vi förhålla
oss, om till exempel helt hastigt en mobilisering skulle ega ruin eller
ett krig bröte ut? Skulle då grundlagen tolkas så, att icke ens
Kong! Maj:t och Riksdagen skulle få ändra en tullsats eller eu annan
skatt, som vid ett föregående tillfälle under riksdagen och under
andra förhållanden blifvit beslutad, äfven om det skett under helt
andra förutsättningar. Jag bar icke talat med vår ärade talman om
denna sak, men det blefve nog en svår nöt att knäcka inom talmans
konferensen, om talmannen ville sä strängt tolka 55 § riksdagsordningen,
att Konung och riksdag icke skulle i nödens stund ega
rättighet att ändra en tullsats eller eu skatt, som varit föremål för
behandling och blifvit afgjord under riksdagen. Här bär, det vågar
jag påstå, under riksdagen inträffat en händelse, som icke var förutsedd,
och det är med anledning af denna händelse, som jag åtminstone
vill något tänka på saken, om det häller streck, hvad den siste
ärade talaren sade, att det är en omöjlighet. Men emellertid skall
jag för tillfället antaga, att det är eu omöjlighet, ty jag fruktar, att
regeringen icke går oss till hända i det afseendet.

Då här yrkats återremiss, vill jag nämna, att jag sluter mig till
den meningen, icke för att fä någon egentlig ändring i utskottets
förslag, men emedan jag anser, att det icke är för mycket, när det
gäller att åstadkomma en inkomst på bortåt 3 millioner, att kammaren
lemua8 något litet rådrum, så att vi kunna få samtalsvis komma
öfverens om huru vi skola handla i denna fråga. För mig är det
för närvarande omöjligt att i närvarande ögonblick kunna förutse
livad denna kammare tänker. Gälde det eu bagatell, skulle jag visst
icke vilja förlänga riksdagen med eu enda timme, men om vi ock
skulle nödgas uppehålla oss några dagar längre, när det är fråga om
millioner, så kan det icke hjelpas, vi hafva icke rätt att till våra
kommittenter säga: vi hafva skaffat eder skatter och förhöjt skatterna
för eder, och detta hafva vi gjort, snart sagdt, under det vi lekt
blindbock, ty vi hafva sannerligen icke hunnit genomläsa, mycket
mindre genomtänka alla de vigtiga frågor, som här ty värr hopat sig
vid slutet af riksdagen. Jag åsyftar således med denna återremiss

N:0 31. 28 Måndagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt dels rådrum och dels att utskottet måtte taga i betraktande, huru
höjning af vjda de! kau vara lämpligt och huru v ida det icke skall framkalla
kaffe m ^ en alldeles onaturlig spekulation att på en enda artikel vilja göra
(Forts) en förhöjning af 3 millioner kronor. Det är alldeles klart, att derigenom
att man lägger denna förhöjda tull på en enda artikel, blir
spekulationen så våldsam, att det, som sagd!, blir några affärsmän,
som kanske ensamme inhösta dessa millioner. Hvarför kan icke
utskottet tänka sig andra möjligheter? Det hus en motion om förhöjning
af bränvinsskatten, det fins möjlighet för utskottet, som har
motionsrätt, att tänka på en tobaksskatt. Tåg 1 million på hvardera
af dessa skatteobjekt, eller tag såsom det finnes lämpligast, men fördela
så, att man icke lägger allt på en enda artikel, på hvilken göres
en så oerhörd spekulation.

Vidare har nämnts, att om Riksdagen icke nu i dag besluter sig
i denna fråga, så skulle spekulationslustan höjas. Detta skulle förekommas
genom ett afslag, men jag vågar icke yrka derpå i detta
nu, ehuru det kanske blir slutresultatet, när vi fått tänka på saken.
Icke behöfver någon spekulation uppstå, om vi återremittera frågan,
ty den som spekulerar vet icke, hvilken af dessa artiklar Riksdagen
slår sig på, eller till hvilket belopp tullförhöjning kan ske, och dä är
det ju icke någon särskild fara. Hvarje gång Riksdagen höjer eu
tullsats, uppstår ju alltid på vintern, sommaren eller våren eller när
som helst en spekulation, och det beklagligen oftast derför, att icke,
då Riksdagen besluter en tullskatt, förordningen härom expedieras
så ögonblickligt som modigt, så att spekulationen kan hämmas. Det
kan dock ske.

En talare yttrade, att anledningen, hvarför man icke slagit sig
på andra artiklar, har varit, att det icke stätt till buds. Jo, bränvinsskatten
och äfven tobaksskatten hafva stått till buds. Pålägger man
sådana skatter och minskar kafifeskatteu, så befriar man åtminstone
de fattiga qvinnorna, som hafva sitt enda njutningsmedel i kaffe.
De förbruka i allmänhet icke tobak. Lätom oss derför fördela så,
att man icke på de allra fattigaste lägger en skatt på 3
millioner.

Jag ber också att få fritaga mig för att hafva gjort något klander
mot bevillningsutskottet och allra minst mot Första Kammarens ledamöter
i utskottet. Den ärade ordföranden tyckes hafva upptagit
hvad vi sagt, som om hela värt klander rört bevillningsutskottet.
Jag medgifver, att utskottet har handlat efter bästa förstånd, det var
icke någon artikel, som låg så nära till hands, dä motion derom
förelåg; skada blott, att behofvet var så stort för statsbristens fyllande.
Hade det varit fråga om att höja kaffetullen med 5 å 6 öre, så hade
det icke varit något att tala om. Jag är öfvertygad om att vid
nästa riksdag få vi höja tullen både på kaffe, bränvin, tobak och
spanmål, om det skall blifva möjligt att fylla statens behof, och då
är det mycket bättre, när man skall göra eu höjning, att göra den
successivt och icke på eu gång siå sig på en enda artikel och säga,
att den eller de. som konsumera densamma, skola pligta för alltihop.
Det är derför och för att vinna tid och stadga vårt omdöme i frågan,
som jag förenar mig med dem, hyilka yrkat återremiss.

29 N:o 81.

Måndagen den SO April, f.m.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Friherre Barnekow: Med den mångåriga erfarenhet, jag haft

af bevillningsutskottets sätt att arbeta, har jag funnit, att arbetet i
år skett såsom alla föregående år, nemligen på så sätt, att man
undantagit vissa artiklar att behandlas, i fall penningar skulle behöfvas.
Så har i år skett med tobak, kaffe och bränvin, och nu föreligga dessa
frågor till behandling. Den ärade ordföranden i bevillningsutskottet
har anfört skälen, hvarför icke en tobaksskatt kunde antagas, och
hvarför icke förhöjning af bränvinstullen kunde antagas, och så har
utskottet föreslagit, att kaffetullen skulle böjas.

Jag utgår ifrån att de gjorda beräkningarna äro rigtiga, och att
således denna förhöjning skall medföra en högst betydlig inkomst.
Men nu säger en ärad talare, att han vill icke antaga denna förhöjning
i tull på kaffe, utan vill afslå den, och han säger, att det gör ju
ingenting, om vi afslå denna tullförhöjning, det vållar blott litet
svårigheter för regeringen att fylla bristen, men det må regeringen
hafva på sitt samvete, då den genom felaktig beräkning stält så
till, att det blifvit brist. Det är dock bra ovisst, huruvida regeringen
befattar sig härmed. Jag tror det knappast, ty sedan regeringen
lemnat, sin proposition till Riksdagen, så är det Riksdagen, som får
se till, att staten går i hop. Om den föreslagna förhöjningen i tullen
på kaffe nu afslås, blir det icke regeringen, som skall fylla bristen,
utan bevillningsutskottet. Om tobaks-, kaffe- och bränvinsskatterna
nu afslås, då får bevillningsutskottet göra tipp sina beräkningar, och
derefter uppgör statsutskottet förslag, och tinnes då någon brist,
hemställer statsutskottet till bevillningsutskottet att fylla densamma.
Ett afslag å kaffetullen är sannolikt detsamma som att ytterligare
höja bevillningen.

Den siste ärade talaren sade, att man borde återremittera ärendet
för att vinna tid, och en annan talare har två gånger interpellerat
regeringen angående höjning af spanmålstullarne, men ännu har han
icke fått något svar ifrån regeringen. Om denna höjning ej kan låta
sig göra, så tjenar en återremiss ej till något annat än att uppskjuta
frågan, och så återkommer man till frågan om kaffetullen, och då
blir det ingen annan råd än att afslå eller godkänna den. Men om vi
dä godkänna kaffetullen, så hafva vi genom vår återremiss endast
lemnat en god tid för att spekulera. För min del vill jag uttrycka
min tacksamhet till utskottet just derför, att det kommit med sitt
förslag sä hastigt. Skola vi handla, så skola vi handla raskt; återremittera
vi nu ärendet, sfi kunna köpmännen göra sina reqvisitioner
och få hem varan på några timmar med ångbåt. Och hvad skulle
då eu återremiss t jena till V Vill Första Kammaren hafva 50 procent
förhöjning å bevillningen, sä skall jag för min del icke hafva någonting
deremot. Men vill den icke det, hör den enligt min åsigt nu
antaga utskottets förslag om förhöjning af tullen ä kaffe.

Herr Rudcheck: Då jag såsom ledamot i bevillningsutskottet

deltagit i behandlingen af denna fråga och instämt i det beslut, som

Ifrågasatt
hajning af
tullen ä
kaffe m m.
(Forts.)

N:0 81.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. ni.
(Forts.''1

Måndagen den 30 April, f. m.

utskottet fattat, skall jag be att få yttra några ord. Dft, efter meddelandet
om minskningen i den beräknade statsinkomsten å socker,
frågan huru bristen skulle kunna fyllas var före i utskottet, ifrågasattes
att höja kaffetullen, bränvinstillverkningsafgiften eller tobakstullen.
För mig stod alldeles klart, att, om jag skulle följa min
önskan, höjning af bränvinstillverkningsafgiften först borde ifrågakomma;
och flere voro af samma mening. Men inom utskottet
lemnades sådana upplysningar, som påvisade, att ett beslut härom
icke borde fattas annat än i sammanhang med behandlingen af frågan
om maltskatten. Inom utskottet uppmärksammades och framhöllos
äfven de svårigheter och oegentlighet^-, som skulle uppkomma, om
man fattade beslut om höjning af skatten a tobak utan den föregående
sakliga utredning, som derför erfordrades, men som för det närvarande
icke stod för utskottet att vinna. Med anledning häraf var det för
mig klart, att någon annan utväg att fylla behofvet nu ej fans än
att höja tullen ä kaffe till dess förra belopp. Att en sådan höjning
skall till en viss grad hos allmänheten möta motstånd, är gifvet, men
man bör dock icke förneka eller förbise, att om också kaffe till eu
viss grad utgör ett näringsmedel, har det dock i det omfång, hvari
det nu användes, ölvergätt att vara ett skadligt njutningsmedel. Och
om tillika hänsyn tages till de utlåtanden, som af medicinska myndigheter
meddelats, synas goda skäl förefinnas för åtgörandet att återföra
tullen å kaffe till hvad den förut varit. Vill man ej detta, finnes,

såsom den siste talaren anmärkte, icke någon annan utväg än att

öka tilläggsbevillningen, men lika med honom tror jag, att en sådan
åtgärd skulle röna mycket ogillande, och för min del vill jag icke

medverka till ett beslut härom. Med afseende jk det yrkande om

återremiss, som blifvit framstäldt, ber jag att få återupprepa den åt
föregående talare gjorda erinran, hurusom saken derigenom högst
betydligt skadas. Då är bättre att afslå utskottets hemställan. För
min del får jag emellertid yrka bifall till densamma.

Herr Wsern: Jag har begärt ordet med anledning af beskyllningen,
att min statistik skulle vara dels origtig, dels ofullständig. Hvad origtigheten
angår, beror den på att mina ögon icke skulle varit skärpa nog att
se, att ett siffertal skulle vara 2,44, men den första 4:an genom blindtryck
gjorts otydlig, hvarför jag oriktigt läst talet för 2,14. Möjligt är, att
friherre Klinckowströms ögon äro skarpare än mina. Jag kan ännu icke
med säkerhet se, om det skall vara 2,14 eller 2,44. Hvad åter ofullständigheten
angår, skulle den bestå deri, att jag cj upptagit åtskilliga
kaffeförbrukande länder, bland andra och i främsta rummet Holland
och Belgien. Holland har stora kolonier. Från Java importeras dit
mycket kaffe, och utförseln från Holland blir derför naturligtvis också
mycket stor. Belgien har en stor upplagsplats i Antwerpen, derifrån
kaffe försändes till hela den öfriga verlden. Med den erfarenhet jag
har om otillförlitligheten af all statistik öfver utförsel, har jag ansett,
att de höga siffrorna i beräkningarna öfver konsumtionen åt kaffe för
individ i dessa länder icke berott af verklig kaffedrickuing, utan deraf
att utförseln af kaffe från dem varit betydligt större än i statistiken
upptagits. Af detta skäl har jag ej upptagit Holland och Belgien.

Måndagen den SO April, f. m. 31

Några andra länder har jag ansett för aflägsna eller för obetydliga
att upptagas.

Herr Olsson: Jag begärde ordet endast för att motsätta mig
förslaget om frågans återremittering. Jag är nemligen öfvertygad
om att ingenting skulle mera befordra en spekulation, kanske sund,
kanske osund, än en sådan återremiss, hvarigenom frågan under flere
dagar komme att blifva helt och hållet oafgjord. Det är väl möjligt,
att, i fall Andra Kammaren fattar sitt beslut, vare sig för afslag eller
för bifall, efter föregående votering, man skulle kunna göra sina
beräkningar, baserade derpå. Men i denna kammare blir förhållandet
genom en återremiss alldeles oafgjordt. Saken förhåller sig så —
såsom åtminstone hvarje köpman väl känner — att man kan importera
hvilka qvantiteter kaffe som helst utan att förtulla dem. De kunna
läggas på nederlag och hvilken timme på dagen som helst, under
det att tullkammaren är öppen, anmälas till förtullning; och att sådant
skulle komma att inträffa är alldeles säkert. Vi importera nemligen
kaffe från icke blott Danmark, utan äfven från Hamburg, Bremen,
Holland och England. Och jag ser icke något hinder för att, i fall
anledning dertill skulle gifvas, ångbåtslaster atsändes på grund afen
sådan spekulation. Jag tror, att denna kammare genom eu återremiss
skulle ådraga sig ett icke ringa ansvar. Om det anses, att tullen
icke bör antagas, välan, då bör den afslås. Anses det åter, att tullen
bör antagas, då bör den nu godkännas. Detta är ett tillvägagående,
som jag tror vara för sjelfva frågans lösning mest tillfredsställande.
Ty om ringaste tillfälle gifves till en spekulation — jag upprepar
det — sund eller osund, sä förlorar i sjelfva verket beslutet hela sin
betydelse. För (ifrigt har jag ej något yrkande att göra.

Herr Wieselgren: I motsats till den siste talaren skall jag be
att få sluta mig till dem, som yrkat återremiss. Jag tror, att kammarens
ärade ålderspresident hade ganska rätt, när han uttalade sig mot
metoden att på en enda artikel lägga hela det belopp, hvilket man
vill införskaffa i statskassan. För min del anser jag, att det vore
mycket klokare att fördela beloppet på flera olika skatteföremål och
derigenom tillföra statskassan ungefär detsamma, som man skulle
erhålla på denna enda artikel. Det är visserligen sant, att om kammaren
återremitterar detta betänkande, skall deraf spekulation föranledas;
men sådan kommer i alla fäll att ega rum, innan Kongl.
Magt hunnit att i vederbörlig ordning kungöra Riksdagens beslut. Så
stora qvantiteter komma nog att importeras, att Riksdagens beslut
alltid i någon mån kommer att paralyseras.

Jag har egentligen begärt ordet för att påpeka ett förhållande,
som icke, så vidt jag hul t, förut blifvit uppmärksammadt. Det finnes
omnämndt i utskottets betänkande n:o 2, hvilket står på dagens
föredragningslista. Deri erinrar utskottet om att i statsverkspropositionen
omtalas, huru som förslag till maltdrycksbeskattning redan
förelåge utarbeladt. Jag kan icke inse, hvarför icke detta redan
utarbetade förslag om eu beskattning, som i sä många år har varit
både inom landet och Riksdagen önskad, nu skulle kunna inlemnas

No 81.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Forts )

N:0 81.

Ifrågasatt
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Forts.)

Måndagen den 30 April, f. m.

till Riksdagen. Såsom bekant finnes i landet ett ganska stort antal
tänkande både män och qvinnor, hvilka anse, att det är af högsta
behof påkalladt att fä inaltdrycksbeskattningen till stånd. Och förbrukningen
af maltdrycker har i sanning tagit sådana proportioner,
att de måste anses såsom en verklig skatteartikel. Jag hoppas, att,
då regeringen ju måste antagas hafva för mening att för Riksdagen
framlägga detta »utarbetade förslag», en återremiss skulle gifva icke
endast Riksdagen, utan äfven regeringen rådrum att betänka sig,
huruvida det icke vore på sin plats, att detta förslag nu finge förekomma
till behandling. Jag ber att få yrka återremiss.

Herr Stephens: Som här yrkats återremiss, har jag begärt
ordet för att betona, hvarför jag för min del ej kan finna, att något
vinnes genom en återremiss. Man tyckes vara mycket obenägen för
den nu föreslagna förhöjningen å kaffetullen, egentligen derför, att
den skulle innebära en dryg och orättvis beskattning för den arbetande
och mindre bemedlade befolkningen. Men jag får fasta uppmärksamheten
på, att den mindre bemedlade befolkningens ställning
icke är så betryckt, som den i allmänhet framställes. Under sista
tiden hafva lifsförnödenheterna sjunkit högst betydligt i pris Spanmålsprisen
äro lägre, än de varit i mannaminne, och fläskprisen hafva
gått ned 10 öre per kilogram sedan tre månader tillbaka. Således
finna dessa mindre bemedlade klasser i billigare lefnadskostnader
riklig ersättning för den utgift, de skulle få genom den nu föreslagna
höjningen i tullen på kaffe. Då förhöjningen är väl stor, har
man tänkt sig att genom en återremiss få skatten fördelad på flere
artiklar. Inom utskottet har såväl bränvinet som maltdryckerna
vant på tal. Hvad bränvinet beträffar, har det blifvit upplyst, att
en förhöjd skatt derå icke skulle komma att under den närmaste
tiden lemna statsverket någon nämnvärd inkomst. Dertill får jag
lägga, att det är antagligt, att stora qvantiteter bränvin äro försålda
på leverans, och att således eu ökad skatt i många fall skulle drabba
tillverkarne, hvilket ju vore en orättvisa, då desse icke vid varans
försäljning kunde taga i beräkning, att en så beskaffad höjning af
skatten skulle ifrågakomma. Hvad tobakstullen beträffar, har redan
upplysts och tydligen visats, att frågan härom, vid det förhållande
att en icke obetydlig tobakskultur förefinnes i, en del af de södra
provinserna, står så nära hvitbetssockerfrågan, att den möjligtvis om
några år skulle inträda i samma skede, hvari denna nu befinner sig,
hvarför man först efter eu mycket grundlig utredning bör slå in på
att ytterligare höja tobakstullen.

Slutligen har äfven maltdrycksbeskattningen beaktats i utskottet,
och dervid har upplysts, att erfarenheten i Danmark visar, att en
förhöjning i denna beskattning framtvingar en ökad bränyinskousumtion.
Derför, och då vi nu litet hvar äro med om att på ett
förnuftigt sätt befrämja nykterhetsrörelsen i vårt land, tror jag, att
man i denna sena timme af riksdagen bör akta sig för att slå in på
en för vårt land ny och opröfvad skatt, förr än den vunnit en
mycket grundlig och fullständig utredning.

Måndagen den 30 April, f m. 33

Till följd af dessa milla skäl anhåller jag, då statskassans behof
måste fyllas, att bevillningsutskottets förslag måtte antagas.

Herr Samzelius: Om icke så betydande röster hade höjts för
återremiss, bland andra, vår ärade ålderspresidents, skulle jag icke
missbruka kammarens tålamod med att än eu gång begära ordet.
Jag kan icke annat än be att få fästa uppmärksamheten derpå, att
hellre än att återremittera, bör kammaren afslå kaffetullen och''låta
frågan återkomma till nästa riksdag. Ty återremitteras frågan, kommer
ändamålet med min motion att i det närmaste förfalla Så
mycket kaffe kommer nemligen att under tiden införas, att någon
ökad inkomst för statsverket under detta år icke är af tullförhöjningen
att påräkna. Efter det yttrande, som regeringens förste man
hade vid behandlingen af frågan om spaumålstullarne, förefaller det
mig, som om föga anledning förefunnes att under innevarande år
förvänta eu proposition om höjning af nämnda tullar. Och att återremittera
föreliggande fråga i afbidan på att regeringen skulle inkomma
med en dylik proposition, skulle derför ej tjena till något.

Det skäl, som den ärade ålderspresidenten anförde mot att lägga
hela det erforderliga skattebeloppet på artikeln kaffe, var, att de
som förtärde kaffe, voro så fattiga. Sant är, att många fattiga kunna
dricka kaffe, men jag hemställer, om det icke är lika många eller
flere fattiga, som supa. De förtära litertals, och de största bränvinskonsumenterna
äro de fattigaste. På samma sätt förhåller det sig
med förbrukningen af snus och tobak. Jag har hört att de, som äro
begifva på snus, hellre undvara bröd än snus. Hvarför återremittera
frågan, när någon framgång åt densamma icke är att förvänta, utan
genom eu återremiss endast skulle åstadkommas, att ändamålet med
motionen och med den välvilliga och skyndsamma behandling, utskottet
egnat densamma, skulle helt och hållet förfelas. Jas- yrkar
fortfarande bifall.

Herr Anderson, Albert: Enligt hvad upplyst är, och hvilket
jag ej hört någon bestrida, har statsverket behof af ytterligare inkomster,
hvilka behof måste på ett eller annat sätt fyllas. Här föreligger
nu ett förslag från bevillningsutskottet om att återföra kaffetullen
till ungefär samma belopp, hvarmed den utgick före 1888.
Då gälde den nu föreslagna högre tullen och då klagades ej öfver
densamma, t)etta förslag är också, enligt min mening, det mest
effektiva att kunna bereda statsverket de inkomster, som behöfvas.
Bevillningsutskottets ledamöter hafva framhållit, hurusom man icke
skulle kunna gagna detta mål genom att öka skatten på bränvin
eller införa eu förhöjd tobaksskatt. Och särskilt hafva de velat
framhålla, att i sammanhang med frågan om förhöjning i tullen å
tobak borde också tagas i öfvervägande, huru vida icke också den
inhemska tobaksodlingen borde beskattas.

Att återremittera betänkandet vore ej för kammaren eller Riksdagen
att vinna tid, det vore att bereda importörerna tillfälle att
vinna tid. Jag kan derför ur alla synpunkter ej anse annat, än att
Första Kammarens Prof, P9I N:o Hl. 3

N:0 31.

Ifrågasatt,
höjning af
tullen å
kaffe m. m.
(Forts.)

N:0 81.

Ifrågasatt
höjning af
tullen ä
kaffe m m.
(Fortä.)

34 Måndagen den SO April, f. m.

utskottets förslag är välgrundad. Vår ärade ålderspresident uttalade
den uppfattning, att man borde så småningom höja tullsatsen. Ett
sådant förfarande är enligt min mening i högsta grad olämpligt för
den, som drifver en affär. Importören bereder det val i regel en
oväntad och oförtjent vinst, men också olägenheter, liksom ock att
det kommer att i hela den vigtiga handel, som rör kaffe, bereda, en
osäkerhet, som medför stora olägenheter. Jag får derför yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Sedan nu till’ min kunskap kommit —
ehuru det ännu ej är officielt — att Andra Kammaren nyss genom
votering åtgjort förevarande fråga så, att 149 röster utfallit för utslag
å och 63 röster för bifall till utskottets förslag, får jag återtaga mitt
yrkande om återremiss, då detsamma icke skulle föranleda annat,
än att utskottet anmodade Första Kammaren att i ämnet fatta beslut,
och således blott vålla tidsutdrägt. Då nu Andra Kammaren med en
så öfverväldigande majoritet afslagit utskottets hemställan, och sannolikhet
är, att icke ens i en gemensam votering de kammarledamöters
åsigt, som yrka på utskottets förslag, kan vinna Riksdagens bifall,
tager jag mig friheten hemställa, att, då statsbristen ovilkorligen
måste fyllas, utskottet ville låta sig angeläget vara att söka begagna
de öfriga skatteobjekt, som finnas, för att på lämpligaste sätt framkalla
de resultat, som önskas.

När jag fick höra — hvilket jag icke observerat — att det redan
föreligger ett färdigt förslag om huru maltskatten bör utgå, så förefaller
det mig, att det verkligen under ett så kritiskt ögonblick som
detta kunde vara ganska lämpligt att, om ock icke taga alla dessa
tre millioner på nämnda skatt, dock försöksvis taga denna skatt med
i beräkning för att derigenom se och erfara, huru en sådan skatt,
lindrigt tagen, skulle kännas inom landet. Det är derför, som jag
ber att få ändra mitt yrkande om återremiss och i stället yrka
afslag å betänkandet.

Grefve Douglas: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande.

Herr Wieselgren: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande
om återremiss och yrkar afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare på afslag derå;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

2 punkten.

Herr Cavalli: På grund af det beslut, kammaren fattat i föregående
punkt, hemställer jag, att kammaren ville jemväl afslå utskottets
nu föredragna hemställan.

Måndagen den 30 April, f. m. 35 N:0 81.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
alslog utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan.

3 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

5 punkten. Ifrågasatt

höjning af

Herr von Strokirch: Af utskottets betänkande framgår, atttobak*™"™
utskottet med en viss välvilja behandlat min motion, men att förord
icke kunnat gifvas åt densamma i följd af brist på statistisk utredning.

Mig synes, som om välviljan skulle kunnat sträcka sig derhän, att
utskottet hade förordat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
att få denna utredning, om icke vid denna riksdag, åtminstone vid
den nästkommande. Men eftersom kammaren nu har afslagit utskottets
hemställan i lista och 2:dra punkten, föreställer jag mig, att det vore
skäl att återremittera utskottets hemställan i denna punkt; och får
jag för ty yrka återremiss.

Herr Reuterswärd: Jag är förekommen af den siste talaren.

Det är endast för att lemna öppet för utskottet att äfven taga i
betraktande, huru vida tullen å tobak för förhöjas, som jag anser
nödvändigt att återremittera denna punkt.

Herr Cavalli: Jag skall tillåta mig hemställa, att denna punkt
varder till utskottet återremitterad.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att derunder
endast yrkats, att den nu föredragna punkten skulle visas
åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i punkten hemstält samt vidare på densammas återförvisning; och
förklarades den senare propositionen vara'' med ja besvarad.

6 punkten. Ifrågasatt

höjning af

Herr Larsson, Liss Olof: Det lär väl näppeligen gå au att8JitdZcker
bifalla utskottets hemställan i denna punkt, då något längre ned på
föredragningslistan förekommer ytterligare ett betänkande af bevillningsutskottet
rörande beskattning af bränvin. Bifalles detta förslag, har
kammaren dermed betagit sig all möjlighet att jemka på bränvinsbeskattningen
För att kunna hålla frågan öppen tager jag mig
derför friheten att yrka, det denna punkt mätte till bevillningsutskottet
återremitteras.

Häri instämde herr Reuterswärd.

N:o 81.

Om inköp
för statens
rakning af
den s. k.
vestkustbanan.

Måndagen den 30 April, t. in.

Efter det öfverläggningen rörande förevarande punkt förklarats
slutad, yttrade herr talmannen, att derunder icke franistälts annat
yrkande, än att punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i punkten hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 och 28 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 60, i anledning
af framställningar om förvärfvande för statens räkning af
vissa enskilda jernvägar.

Punkten I.

Herr statsrådet Groll: Frågan gäller att åt staten förvärfva lem
enskilda banor, som förmedla samfärdseln emellan Göteborg och Malmö.
Till eu af dessa banor, Landskrona—Engelholms banan, har staten
icke någon inlösniugsrätt, men styrelsen för denna bana har förklarat
sig villig att mot visst pris öfverlåta densamma till staten. Hvad
åter beträffar de fyra öfriga bauorua, har staten genom koncessionerna
tillförsäkrat sig inlösniugsrätt till dessa. Såsom för kammaren är
bekant, äro vilkoren för inlösniugsrätten olika, allt efter som frågan
om inlösen förekommer före eller efter det tio år förflutit tran det
någon del af den bana, frågan gäller, öppnats för allmän trafik. Med
afseende å alla de fyra, statens inlösningsrätt underkastade banorna
är förhållandet, att den första tioårsperioden ännu icke gått till ända.
Inlösningspriset för dem kan således ännu bestämmas till anläggnings
kostnaden jemte fem procent ränta derå efter afdrag af nettoinkomsten af
banan under den tid, den samma trafikerats. Enligt detta vilkor kan
staten på förhand beräkna och genom undersökning af förhållandena
komma till visshet om hvilket belopp som skall betalas i lösen. När frågan
deremot gäller inlösen efter det de tio första åren gått till ända,
finnas två alternativ stadgade. Enligt det första alternativet skall
visserligen inlösniugssumman bestämmas till två gånger nettobehållningen
under de tio år, som förflutit närmast före det år, hvarunder
frågan om inlösen väckts; men i händelse banans egare icke skulle
finna sig belåten med den inlösningssurnma, som, på detta sätt beräknad,
skulle erhållas, eger han att påkalla kompromiss, och hvad denna
kompromiss beslutar måste dä lända till efterrättelse, Kompromissen
skall bestå af fem ledamöter, två utsedde af Kongl. Maj:t, två af säljaren
och den femte vald af de fyra andre. Man torde kunna taga för
gifvet, att i de allra flesta fall säljaren kommer att påkalla kompromiss,
men man kan omöjligen förutse till hvad slut en kompromiss kan
komma, emedan några särskilda grunder för kompromissens uppskattning
icke finnas angifna, af hvilka kompromissen är bunden.
Derför bör man ock i allmänhet se till, så framt man anser lämpligt

Måndagen den 30 April, f. m. 37

att staten med tillämpning åt'' inlösningsvilkoren i koncessionen söker
förvärfva en enskild bana, att, detta sker inom sådan tid, att man
kan på förhand beräkna inlösningsvilkoren. I afseende på en af de
ifrågavarande banorna, Skåne—Hallandsbanan, utgår i början af januari
1895 tiden för statens inlösningsrätt i enlighet med de för första
tioårsperioden gällande vilkoren. I fråga om de öfriga banorna utgår
deremot tiden först i september 1896 för Mellersta Hallands jernväg
och Malmö—Billesbolms jernväg samt i september 1898 för Göteborg
—Hallands jernväg. Riksdagens revisorer hafva redan år 1892 fästat
uppmärksamheten derpå, att tiden för inlösen af en utaf ifrågavarande
banor, nemligen Skåne—Hallandsbanan, efter de för staten förmånligaste
vilkoren ginge till ända i januari månad 1895, enär tio år då
förflutit från det banan till en del blifvit för allmän trafik upplåten.
Och vid 1893 års riksdag väcktes, såsom kammarens ledamöter erinra
sig, en motion i Andra Kammaren om att staten måtte inköpa ifrågavarande
fem banor Denna motion föll, men icke på några sakliga
skäl, utan tvärtom förklarade statsutskottet, att det insåge, åtminstone
hvad beträffar vissa af ifrågavarande jernvägar, vigten af några bland
de synpunkter, ur hvilka motionärerna ansett önskvärd! att dessa
jernvägar öfvertoges af staten, men att utskottet icke funne tillrådligt
att, i motsats till hvad i frågor af dylik art förut iakttagits, Riksdagen
utan den föregående, ämnet fullständigt utredande undersökning, som
endast kunde verkställas genom Kongl. Maj:fs försorg, uppå framställning
af enskild motionär antoge ett förslag af så vidtgående
betydelse som det föreliggande.

Med anledning af detta Riksdagens beslut ansåg jag mig böra
tillstyrka Kongl. Maj:t att tillsätta en komité för att utreda frågan,
huru vida Skåne—Hallandsbanan borde förvärfvas åt staten, och i
sammanhang dermed taga i öfvervägande, huru vida någon af de öfriga
banor, som kunde anses med denna hafva omedelbart eller medelbart
samband, också borde inlösas. — Jag tillåter mig i förbigående anmärka,
att den komité, som med anledning deraf tillsattes, bestod till allra
största delen af personer, som enligt mitt förmenande äro särskildt
förtrogna med våra jernvägsförbållanden. Bland dess medlemmar
voro två ledamöter i jernvägsstyrelseu och två representanter för
enskilda jernvägar, och dessutom funnos deri andra personer, som
särskildt förvärfvat sig erfarenhet i jernvägsfrågor

Derest de ifrågavarande banorna blefve förvärfvade åt staten,
skulle denna komma i besittning af eu jernvägslinie, som, på samma
gång den utgjorde den genaste trafikled mellan Sveriges andra och
tredje stad och genomginge trakter, som äro bland de folkrikaste i
Sverige, tillika berörde ej mindre än tio städer och tio särskilda
jernvägar och sammanknöte ändpunkterna åt Sveriges vestra och
södra stambanor. Allt detta gör, att, om man än icke kan kalla denna
bana en stambana, man dock efter min tanke måste anse densamma
hafva^ en synnerligen stor betydelse för våra jernvägsförhållanden och
det så stor, att jag icke vet någon ännu icke i statens hand varande
trafikled, som kan derutinnan jemföras med denna.

Jag anser derför, att, om, i allmänhet taget, staten bill'' söka förvärfva
enskilda jernvägar, man icke kan med fog ifrågasätta, att någon

KT:o 31.

Om inköp
för statens
räkning af
den s. k.
vestkustbannn.

(Forts.)

N:0 81. 38 Måndagen den 30 April, f. m.

Om inköp jernvägsled skulle hafva företräde framför denna. Men jag vill icke
för statens 0ek behof ver icke här sätta under debatt den frågan, huru vida staten
r<deninf k '' allmänhet bör förvärfva enskilda jernvägar eller icke, ty den samfärdsvestkust-
led, hvarom här är fråga, eger eu alldeles speciel betydelse, hvarigenom
banan, den skiljer sig från alla andra enskilda jernvägsleder. Den är nemligen
(Forts.) nyckeln till vår samfärdsel med kontinenten och såmedelst hela Europa.

Den är det redan på grund af ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg
och Helsingör, men den blir det ännu mera, när den ångtarja, som
det är fråga om att insätta på leden Malmö—Köpenhamn och hvars
snara tillkomst torde få anses gifven, blifver eu verklighet.

Statsutskottet har nu emellertid afstyrkt inlösen af samtliga
ifrågavarande banor. Utskottet anser, att vår samfärdsel med kontinenten
bör kunna förmedlas lika väl, om denna trafikled är i enskilda
händer, som om den vore i statens ego. 1 detta hänseende är jag åt
absolut (dika mening med utskottet, och jag tror mig kunna pasta,
att detta uttalande af utskottet mera är resultatet af eu teoretisk
spekulatation, än att det stöder sig på förhållandena, sådana de i
verkligheten föreligga. Statsutskottet åberopar, att Kongl. Maj:t bar
i sin hand att bestämma jernvägstaxorna, och att de enskilda jern\
ägarna äro skyldiga att underkasta sig de bestämmelser med afseende
på samtrafik, som af Kongl. Maj:t utfärdas. Och utskottet tyckes
föreställa sig, att Kongl. Maj:t på grund häraf skall kunna reglera
hela vår jernvägspolitik. Jag för min del är dock öfvertygad om att
detta icke är möjligt, tv vid tillämpningen af de ifrågavarande före
skrifterna måste hänsyn tagas till de enskilda jernvägaruas förhållanden
i ett och annat afseende, och när det ifrågakomma- att tillämpa de
åberopade bestämmelserna, torde det i de flesta fall befinnas, att
vederbörande känna sig bundna af de åsigter och de intressen, som
vid tillfället inom landet företrädesvis göra sig gällande. Dertill
kommer, att verkningarna åt en i taxehänseende eller med afseende
å tåganordningarna olämplig föreskrift ofta icke genast tydligen visa
sig, utan att de framträda först efter längre eller kortare tid, och
vanligen märkas de ej förr, än stor och understundom oberäknelig
skada å någon ort åstadkommits. När det da blir fråga om att vrida
allt till rätta igen, kau det hända, att andra orter under tiden så
inpassat sig i de nya förhållandena, att det motstånd, som från deras
sida möter vid försöken att återställa det hela i rätt skick, blir så
starkt, att de nyinträdda förhållandena måste lemnas orubbade.

Den samfärdsled, som förmedlar vår förbindelse med kontinenten
och hela Europa, bör derför enligt min åsigt vara i statens händer
och kan icke skötas så, som sig bör, om den ligger i händerna på
tre eller fem enskilda bolag. Jag vill fråga, huru det skall vara möjligt,
att förvaltningarna för de enskilda banorna skola kunna föra förhandlingar
om samfärdselns ordnande med hänsyn till hela landets bästa,
då dessa förvaltningar naturligen måste i första rummet fästa afseende
vid sina egna fördelar och aktieegarnas yrkanden på nöjaktiga
dividender. Man kan ju säga, att staten bör taga hand om dessa
underhandlingar. Men om ock så sker, lider det nog icke tvifvel, att
staten härvid måste göra åtskilliga modifikationer med hänsyn till
intressena hos dessa enskilda banor, öfver hvilka samfärdseln skall

39 N:0 81.

Måndagen den 30 April, f. m.

gå fram, och hvad som i mer eller mindre mån kommer att inträffa, Om inköp
(let är, att åtminstone till någon tid det allmännas intresse får jemka statens
med sig för det enskilda, ty det enskilda intresset gör sig i allmänhet
mera hörbart än det allmänna. vestkust För

närvarande utgör statsbaneuätet ungefär 3,000 kilometer, banan.
under det att det enskilda jernbanenätet bar vuxit ut till ungefär (Forts t
6,000 kilometer. Det enskilda jeruvägsnätet kommer naturligtvis att
fortfarande år efter år växa ganska betydligt, så att inom några år
dess kilometertal kommer att än mer öfverstiga statsbanenätets. De
enskilda banorna äro visserligen för närvarande fördelade på eu mängd
olika bolag, men man spårar redan nu, huru dessa bolag söka sammansluta
sig till konsortier, och när den tid kommer, att man lyckas
genomdrifva eu sådan sammanslutning, då stå statsbanorna underlägsna
gent emot öfvermägtiga enskilda intressen. När det då blir fråga om
att reglera samtrafiken inom landet, blir det icke statsbanorna, som
bestämma härom, utan de enskilda banorna.

På åtskilliga häll synes man frukta för att utvidga statsbanenätet,
emedan detta såmedelst skulle kunna komma att samla omkring sig
allt för inånga enskilda intressen, Indika berördes af statsbanorna
och slutligen skulle söka att beherska dessa, hvaraf följden åter
möjligen blefve, att oskäliga taxenedsättningar och andra anordningar
af beskaffenhet att menligt inverka på statsbanornas finanser
kunde genomdrifvas. Enligt min tanke kunna öfvermägtiga enskilda
jernvägsintressen leda till alldeles samma resultat. De kunna
komma att beherska statsbanorna lika mycket, så att dessa måste
gifva efter på bekostnad af sina egna finanser. Man kan i vår
ekonomiska historia under senaste tiden redan nu spåra ett och annat
drag af detta förhållande. Då landets näringar 1885 och 1886 ropade
på sänkta jernvägsfrakter, var det då de enskilda banorna, som gingo
dessa klagomål till mötes? Nej, bos dem möttes dessa klagomål i
allmänhet af ett kompakt motstånd, och den, som slutligen trädde
emellan och måste åtaga sig förlusten, det var staten. Jag kan äfven
anföra ett färskare exempel, som förskrifver sig från dessa dagar.

När jernvägsstyrelsen gjort upp sitt förslag till tågtider under detta
års sommar och detta förslag gick ut till de enskilda banorna för
deras yttrande, sammanslöto sig sjutton eller aderton af dessa och
påyrkade bestämda ändringar i förslaget. Deras rop voro så höga
och skulle verkat sådan oro i landet, om de icke efterkommits, att
jernvägsstyrelsen nödgades frångå sitt förslag och jemka detsamma
till eu del efter hvad som af de enskilda banorna påyrkades. Hvad
dylika frågor beträffar, är det gifvet, att staten bar mycket svårt att
tvinga de enskilda banorna till eftergifter utöfver hvad de sjelfva
medgifva, emedan hänsyn rnåste tagas till deras ekonomi och sålunda
för hvarje särskild bana måste utrönas, huru saken i fråga skulle
verka; och härför kräfves ett arbete, som äfven med de krafter, som
stå jernvägsstyrelsen till buds, i allmänhet icke, utan intrång på öfriga
göromål, skulle kunna åstadkommas. Följden blir sålunda i allmänhet
nog framdeles, som nu skett, att den, som måste gifva med sig, det
är statsbanorna och icke de enskilda Derför tror jag, att man skulle
göra klokt i att ordna jernvägsförhållandeua sä, att intetdera af dessa

No 31.

Måndagen den 30 April, f m.

Om inköp intressen blefve allt för öfvermägtigt, utan att de fortfarande balanserade
fräkninZf m0t hvaraodra den

s. k. Hvad jag nu yttrat bar allenast ett indirekt inflytande på
vestkust- bedömandet af frågan om inlösen af den nu förevarande trafikleden,
banan, tv här gäller det, såsom jag förut nämnt, alldeles speciella förhållanden,
(Forts.) nemligen förhållandena till utlandet. Denna fråga behöfver således
icke ställas i samband med frågan, huru vida i allmänhet enskilda
jernvägar böra åt staten torvärfvas eller icke, och dess utgång kan i
en framtid icke med fog åberopas såsom något allmänt prejudikat för
inköp af enskilda jernvägar

Jag har sett uppgifvet från åtskilliga håll, att ett inköp af denna
bana skulle såsom konseqvens draga med sig inköp af Bergslagernas
jernväg, men jag kan icke finna detta. Det blir en alldeles särskild fråga.
Här galler frågan att reglera vår samtrafik med och våra import- och
exportförhållanden på utlandet på det för hela landet lämpligaste sättet,
under det att bergslagsbanans förvärfvande åt staten, i det sammanhang
hvarmed denna fråga stälts, väl egentligen fcnfvudsakligen skulle
afse att bereda åt Norge en beqvämare utfärtsväg till kontinenten.

Med hvad jag nu yttrat anser jag mig hafva bemött hvad statsutskottet
anfört på sidorna 24 och 25 i sitt betänkande, der utskottet
framhåller, dels att då Kongl. Maj:t förbehållit sig rätt att reglera
taxorna och samtrafiken för enskilda banor, så vore det af ingen betydelse
huru vida dessa banor förblifva enskilda eller öfvergå i statens händer,
dels ock att ifrågavarande banors förvärfvande skulle blifva ett prejudikat,
som kunde i framliden åberopas till stöd för förvärfvande åt
staten af andra enskilda jernvägar.

Utskottet säger dock vidare på sid. 24 något, som jag i detta
sammanhang anser mig böra bemöta. Utskottet yttrar nemligen
följande: »Genom det förbehåll, hvilket sålunda blifvit i koncessionerna
intaget, lärer staten i sin hand ega ett verksamt medel både att
ordna samtrafikstorhållanden på tillfredsställande sätt» — härom har
jag förut talat — »och att förhindra en illojal konkurrens från de
enskilda jernvägsbolagens sida. I en lojal konkurrens deremot torde,
i stort sedt, icke ligga någon olägenhet för det allmänna.» Detta
ord »illojal konkurrens» har blifvit ett slagord. Hvad det här betyder
kan jag verkligen icke förstå, men jag förmodar, att detsamma möjligen
skall afse ett förfarande att genom betydliga taxenedsättningar
draga till sig trafik från statsbanorna. Men huru skall Kongl. Maj:t
kunna förhindra detta? Icke kan Kongl. Maj.t, i fall de enskilda
jernvägsbolagen förklara att de vilja verkställa transporterna för det
eller det priset, säga: »nej, ni får det icke, ni skall taga betaldt så
och så mycket». Och huru skulle för öfrigt verkställigheten deraf
kunna öfvervakas? Man förmenar måhända, att de i styrelserna för
en del af de enskilda banorna af staten förordnade ombud skulle
öfvervaka och inrapportera, om någon dylik taxenedsättning förekomme.
Men äfven om ombuden det gjorde, hvad skulle då Kongl.
Maj:t i sin ordning göra? Skulle Kong]. Maj:t öfvervaka hvarenda
liqvid och se till att den skedde efter den faststälda taxan? — Huru
jag än söker tyda de ifrågavarande orden, illojal konkurrens, kan jag
icke komma till rätta med bv: d utskottet dermed egentligen menar.

Måndagen den 30 April, f, m.

N:0 31.

Sedan utskottet anfört de af mig nu angifva mera allmänna Om inköp
skälen för att afstyrka den kongl. propositionen, öfvergår utskottet till »taka*
att i detalj närmare granska densamma och yttrar sig till en böljan ft™na9
om det tinansiella resultatet af det föreslagna inköpet. Dervid tyckes vestkustutskottet
icke hafva funnit något att anmärka mot de s i ffer be räk u fn gar, banan.
som blifvit gjorda rörande inlösningssumman, likasom ej heller i i Forts.)
fråga om beräkningarna rörande inkomsten af banan och rentabiliteten,
under förutsättning att banan komme att förblifva i enskild ego.

Men i det komitébetänkande, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts
proposition, är omtaladt. att komiterade funnit åtskilliga kompletteringskostnader
behöfva nedläggas å banan. Innan jag nu öfvergår att
bemöta hvad utskottet anfört angående dessa kompletteringskostnader,
skall jag be att få erinra något om de siffror, hvilka här
äro i fråga.

Enligt komiténs förslag, som af Kongl. Magt accepterats, är
anläggningskostnaden för Skåne—Hallands-, Mellersta Hallands-,

Göteborg—Hallands- och Malmö— Billesholmsbanorna vid 1892 års
slut uppskattad till 17,990,409 kronor, och dertill skall för inköpsprisets
bestämmande läggas 5 procent årlig ränta å anläggningskostnaden,
eller 6,279,409 kronor efter afdrag af nettoinkomsten
under den tid jernvägarne trafikerats, uppgående till 4,734,286 kronor,
hvadan inlösningssumman blifver 19,535,632 kronor. Lägges härtill
köpeskillingen för Landskrona—Engelholmsbanan 2,000,000 kronor,
blifver inlösningspriset för samtliga fem banorna i rundt tal 21 å 22
millioner kronor. Men för att få banorna i sådant skick, att de
kunna med statens lokomotiv trafikeras och tåla vid dess tyngre
materiel, fordras enligt komiténs åsigt en kompletteringskostnad för
banan och stationer af 2,962,000 kronor. Denna siffra har sedan af
Kongl. Maj:t höjts med 376,000 kronor. Vidare anser komitén, att
det behöfves tillökning af den rörliga materielen för 330,000 kronor.
Kostnaden för jernvägarnas inlösen och komplettering skulle således
i rundt tal uppgå till 25 millioner kronor. Detta är beräknadt efter
inkomsten af banorna intill 1892 års slut. Men dessa banor kunna
aldrig komma att lösas förr än vid 1895 års början, och således
måste man lägga till resultatet för 1893, hvilket redan är känd!,
äfvensom för 1894, hvilket icke är kändt. Man kan således i detta
ögonblick icke bestämma, hvilket belopp staten verkligen skall vidkännas,
men så mycket kan man vara viss på, att det kommer att
hålla sig omkring denna summa, 25 millioner. Det kan hända, att
en del af de här upptagna kompletteringsarbetena blifver utförd
under 1893 och 1894 och att kostnaderna derför i sådant fall komma
att hänföras till anläggningskostnaderna, men detta kommer icke
att inverka nämnvärdt på den finansiella slutsumman. Nettoinkomsten,
enligt de fem banornas räkenskaper, har för år 1892 uppgått till
1,033,330 kronor. Enligt komiténs beräkningar skulle således den
nettobehållning, banorna Klimat år 1892, motsvara 4,ib procent å
den beräknade totalkostnaden för banornas inlösen och komplettering.

Med den af Kongl. Makt tillagda kompletteringskostnaden skulle
räntan i statens hand blifva något lägre eller i det allra närmaste
4 procent eller ungefär 1,5 :> procent mera, än hvad nettobehållningen

No 31.

Måndagen den 30 April, f. m.

Om inköp
för utåtens
räkning af
den s k.
vestkustbanan.

(Forts.)

af statens samtliga banor i medeltal för åren 1891 och 1892 utgjorde
i procent af byggnadskapitalet. Hvad som i fråga om banornas
rentabilitet spelar främsta rollen, är frågan om inkomsterna och att
man förvissar sig om, att det icke är eu tillfällighet, att dessa stält
sig på det bär angifna sättet.

Jag måste derför bedja om ursäkt, att jag upptager tiden med
att anföra några siffror med afseende å inkomsterna. De äro emellertid
mycket talande, hvarför jag anser mig icke kunna underlåta
det. Jag skall emellertid endast taga de tre vestkustbanorna, ty då
icke någon i statsutskottet biträdt förslaget om inköp af alla fem
banorna, torde det vara mycket liten utsigt att få förslaget i sin
helhet igenom. Jag föreställer mig alltså, att man måste röra sig
med de tre vestkustbanorna. Inkomsterna af Skåne—Hallandsbanau,
hvilken öppnades för allmän trafik delvis i januari och i sin helhet
i augusti år 1885, hafva utgjort i jemnade tal år 1886 420,OCH \
1887 427,000, 1888 483,000, 1889 614,000, 1890 685,000,

1891 756,000 och 1892 798,000 kronor. Jag kan dertill lägga, att
inkomsten år 1893 stigit till 888,000 kronor. Det är, såsom kammaren
finner, en jemnt fortgående stigning. För mig talar denna
omständighet alldeles tydligt det språket, att man ännu icke nått
kulmen i afseende å inkomsterna. Äfven Mellersta Hallands och
Göteborg—Hallands jernvägar visa en betydlig stegring. Vid den
förra utgjorde inkomsterna 1887 173,000, 1888 220,000, 1889 320,000,

1890 382,000, 1891 467,000 och 1892 479,000 samt hafva år 1893
stigit till 561,000 kronor. Göteborg—Hallandsbanau har redan från
början gifvit högre inkomst, antagligen beroende på dess nära grannskap
med Göteborg. Inkomsterna voro 1889 462,000, 1890 537,000,

1891 623,000 och 1892 607,000 kronor, men bestego sig år 1893 till
727,000 kronor. Dessa siffror tala ett så tydligt språk, att man i
afseende å inkomsterna icke behöfver vara orolig. Går jag nu till
utgifterna, så finnas äfven de angifna i betänkandet. De spela dock
för mig en mindre roll, ty de kunna variera allt efter underhållet
och andra tillfälliga omständigheter. Emellertid har Skåne—Hallandsbanan
lemnat i utdelning åren 1890—1892 3 procent. Mellersta
Hallands jernväg bär ända från 1888 gifvit utdelning, första året
med 2, de två följande åren med 4 och 5 och de sista åren
med 6 procent. Göteborg—Hallandsbanan gaf under det första året
5 och under hvardera af de följande 6 procent.

Sedan jernvägskomitén undersökt inkomster och utgifter, öfvergår
den till en undersökning, huru vida, i händelse banorna öfvergå
till staten, deraf skulle blifva en följd, att man icke kunde påräkna
samma höga inkomster och samma låga driftkostnader, som då
banorna varit i enskild hand. Detta är en mycket vidlyftig undersökning,
för hvars detaljer tiden icke medgifver att här redogöra,
utan jag vill endast nämna, att komitén kommer till den uppfattning,
att med nuvarande trafik det finansiella slutresultatet icke i
det stora hela taget behöfver undergå någon försämring. Utskottet
har ifrågasatt, att den i Kongl. Maj:ts proposition beräknade kompletteringskostnaden
för sjelfva banorna blifvit för lågt beräknad.
Utskottet påpekar, att, på anmodan af jernvägskomitén, jernvägs -

MAndagen den 30 April, f, m.

43 N:0 31.

styrelsen låtit genom bandirektören vid tredje trafikdistriktet upp- Om inköp
göra en beräkning af kompletteringskostnaden, hvilken slutat med s.tateTIS
en summa af 5 millioner kronor. Huru skall man då, frågas det, rt^envlf
kunna tänka sig, att de i Kongl. Maj:ts proposition till omkring vestkust0,
300,000 kronor beräknade kostnaderna för komplettering af sjelfva banan.
banan och husbyggnaderna skulle blifva för ändamålet tillräckliga? (Forts.)

I afseende härå vill jag säga, att, om man skulle försätta dessa
jernvägar i fullkomligt samma skick, som statsbanorna intill Göteborg
och Malmö nu äro, det nog kan vara möjligt, att kostnaden
komme att uppgå till förstnämnda belopp, men det skulle vara att
drifva sina anspråk väl långt, om man så förfore. Så har man
hittills icke gått till väga vid statsbanorna. Man har varsamt och
först så småningom förbättrat sin fasta materiel. Under årens lopp
hafva statsbanorna i mellersta och södra Sverige i allmänhet försetts
med skenor af 34 kilograms vigt per meter, under det att de
norra statsbanorna hafva lägre skenvigt. Skenvigten på Göteborg—
Hallandsbanan är 24,r. kilogram per meter, på mellersta Hallands
och Skåne—Hallands något mindre, nemligen omkring 21,5. Bandirektören
hade beräknat bland kompletteringskostnaderna nya skenor
af 34 kilograms vigt, men komitén har såsom fullt betryggande
för att statens lokomotiv skola kunna trafikera dessa banor ansett
tillfyllestgörande, att de två sistnämnda banorna beläggas med
skenor af 24,:. å 24,8 kilogram per meter samt att alla tre banorna
förses med tätare lagda syllar, hvarigenom allt en betydlig reduktion
i kostnadsberäkningarna uppkommit; och har komiténs förslag
till förenklingar i detta såväl som i andra väsentliga afseendeu
blifvit af järnvägsstyrelsen förordadt. Det är att märka, att de
sålunda inlagda nya skenorna antagas kunna göra tjenst minst
30 år.

Hvad nu den rullande materielen angår, har komitén för dennas
komplettering beräknat 330,000 kronor. Här har utskottet åter en
anmärkning. Utskottet tyckes vilja antaga, att detta belopp är för
lågt, emedan i eu »af en fackman vid statens jernvägar uppsatt promemoria,
hvaraf utskottet fått taga del», härför beräknats ett vida
högre belopp. Den fackman, som bär åsyftas, är troligen den maskiudirektör
vid statens jernvägar, som, efter begäran af jernvägskomitén,
utaf jeruvägsstyrelsen fått i uppdrag att undersöka, huru banornas
rullande materiel borde kompletteras för att likställas med statsbanornas
öfriga utrustning. Han gick dervid till väga så, att han
jemförde materielen på ifrågavarande enskilda banor med statsbanornas
materiel på andra och tredje trafikdistrikten. lian fann då, för
att taga ett exempel, att dessa distrikt, de mest trafikerade, hade,
det andra 74 och det tredje 97 lokomotiv, tog medeltalet deraf 80,
och faun, att skilnaden mellan detta medeltal och de fem enskilda
banornas jemte Helsingborg—De sleholmsbanans lokomotivantal, 17
stycken, utgjorde 39 stycken, samt upptog nyanskaffningen till detta
antal och kostnaden derför till alternativt cirka 500,OCX) eller 1,000,000
kronor. På samma sätt förfor han i afseende å person- och godsvagnar
och fick derigenom upp siffrorna för kompletteringen af dessa
så betydligt, att de för rullande materielen i dess helhet jemte ökning

N:0 31. 44 Måndagen den 30 April, f. m

Om inköp al'' förråden och verkstäder för alla fem banorna jemte Helsingborg —
räkninq^af Is s 1 e h o I n i s ba n a n uppgingo till omkring 4,000,000 å 4,500,000 kronor.
den s. k. Hau ånger dock dervid, åtminstone hvad vissa nyanskaffningar beträffar,
vestkust att eu så stor tillökning icke behöfves under nuvarande trafikförhålbanan.
landen.

(Forts.) Enligt hvad jag föreställer mig, kan det väl icke vara någons

mening, att banorna genast skola sättas i ett sådant skick, att de
kunna fullt jemföras med de bästa statsbanedelar, som varit i statens
hand sedan lång tid tillbaka och börjat med ytterst ringa rörlig
materiel, som derefter småningom i män af trafikens tillväxt bringats
upp till hvad den nu är. När jernvägsbyggnadsförvaltningen under
senare åren öfverlemnat till trafikstyrelsen de norra stambanedelarne,
har i utrustningskostnaden ingått ett. anslag af 50,000 kronor per mil
för anskaffande af rörlig materiel. Skall man då tänka sig, att man
bör på denna sträcka genast nedlägga en så enorm summa, som
här är nämnd, och detta, innan trafiken ännu behöfver denna materiel?
Utskottet erkänner ju sjelft, att trafiken å dessa banor skötes på ett
sätt, som kan vara ett mönster för statsbanorna. Jag frågar: hvarför
skall man då anskaffa öfverflödig materiel? I den mån trafiken
stiger, bör man skaffa materielen, men det vore enligt min tanke en
grof misshushållning att redan nu lägga ned så stora kostnader
härför.

Utskottet anmärker vidare, att enligt förslaget staten icke skulle
blifva egare till de af jernvägarne begagnade stationerna i Göteborg,
Varberg. Halmstad och Helsingborg. Jag lemnar å sido de stationer,
som icke äro att hänföra till den egentliga vestkustbanan. Förhållandet
är, att enligt propositionen 191,000 kronor beräknats för
stationen i Helsingborg. Deremot har det icke beräknats, att särskilda
stationer skulle anläggas i Göteborg, Varberg och Halmstad, åtminstone
för närvarande, utan skulle trafiken här skötas på samma sätt som förut,
det vill säga att staten väsentligen skulle vidkännas vissa kostnader
för begagnande af de gamla stationshusen, på samma saft som
Skåne—Hallands, Mellersta Hallands och Göteborgs—ilallandsbanorna
nu göra. Men tror man, att något sådant icke förekommer vid
andra statens banor? Jag ber att få upplysa, att Herrljunga stationshus
icke tillhör staten. Lika är förhållandet med Kimbobanans station i
Stockholm, der det icke ens är statens personal, utan den enskilda
jernvägens, som sköter stationen. Gränsstationerna mot Norge, Storlien
och Charlottenberg begagnas gemensamt af båda länderna. Det går
mycket bra för sig. Det är alltså onödigt att lägga ned kostnader
pa att bygga stationshus. Jag vet icke hvad det skulle tjena till i
annat fall, än att man funne det blifva billigare att bygga egna
stationshus än att vidkännas de årliga utgifterna för det gemensamma
begagnandet af stationerna, något som jag verkligen har ganska
stora anledningar antaga, men som för närvarande kan lemnas beroende
på vidare utredning.

Utskottet kommer härefter med ett skäl, som man ofta hör upprepas,
nemligen att, om banorna öfvergå i statens hand, driftkostnaderna
blifva större än i de enskilda bolagens händer. Utskottet
säger, att erfarenheten »visat, att staten i sin jernvägsrörelse icke

Måndagen den SO April, f, m. 45

kunnat nedbringa utgiftsprocenten till en så låg siffra som de enskilda
jernvägsbolag, med bvilka jemförelse lämpligen kan ske, och vestkustbanan
trafikeras nu billigare än statsbanorna». Det är eu myckel,
stor fråga, utskottet bär berör. Det förvånar mig, att utskottet vågat
så på rak arm påstå, att statsbanorna i det stora hela taget äro sa
mycket sämre i detta hänseende än de enskilda banorna. Detta är
en fråga, som klöfver ytterst minutiösa undersökningar, och det är
så många faktorer, som spela in i den frågan, att den för visso icke
kan slutdebatteras på en dag. I allmänhet är fallet, att, då man rör
sig med frågorna om driftkostnaderna och utgiftsprocenten för statsbanorna
och de enskilda banorna, de allra flesta, som icke tänka
närmare på saken, taga hänsyn hufvudsakligast till medeltalet för
samtliga statsbanorna. De finna då till sin häpnad, att statsbanornas
utgiftsprocent är 72, i för år 1892, under det att de enskilda jernvägarnas
medelutgiftsprocent då var 55,8, och de — jag afser
härmed den stora allmänheten — draga genast den konklusionen,
att det är förfärligt hvad statsbanorna skötas dyrbart. Man ser
detta ständigt i tidningarna. Den stora allmänheten tänker emellertid
då icke på att statsbanenätet har en längd af 3,000 kilometer, visserligen
utgående från landets folkrikaste och mest utvecklade orter,
men i sin fortsättning genomlöpande norrut trakter, som kunna förliknas
vid verkliga ödemarker. Fördelar jag resultatet för år 1892
på de särskilda delarne af detta bannät, så finner jag bland annat,
att för sträckan Långsele—Vännäs om 211 kilometer utgiftsprocenten
år 1892 uppgick till 188,5 procent. Hvarpå beror detta? Jo, derpå
att trafiken icke är upparbetad, inkomsterna äro ringa, men tågen
skola likväl gå! Det är naturligt, att utgiftsprocenten under sådana
förhållanden måste blifva enormt hög. A bandelen Bräcke—Sollefteå,
145 kilometer lång, är utgiftsprocenten för samma år 131 procent,
Jag kan nämna en annan handel, Ange—Bollnäs, med en längd af
107 kilometer, der utgiftsprocenten uppgick till 100,s procent. Dessa
bandelar utgöra sammanlagdt en längd af öfver 500 kilometer, det
vill säga mer än eu sjettedel af hela statsbanenätet. Om man fördelar
de stora förlusterna på dessa bansträckor på hela statsbanenätet,
måste ju detta i högst afsevärd mån förstora utgiftsprocenten
äfven på de södra statsbanelinierna. Men icke får jag deraf draga
den slutsatsen, att dessa banor skötas dyrare än enskilda banor i
samma orter. Dä man talar om statsbanorna, får man än mindre
jemföra särskilda delar af dem, som gå genom trakter i Norrland,
med enskilda banor i mellersta och södra »Sverige, der trafikföremåleu
och andra förhållanden äro vidt skiljaktiga. Skall man gifva sig in
på jemförelser mellan statsbanor och enskilda banor, måste man af
de förra taga jemförliga bandelar. Jag skall be att fä i det afseendet
äfven göra några jemförelser enligt allmän svensk jernvägsstatistik.
Göteborgs—Hallandsbanan både eu utgiftsprocent 188K af 40 procent,
1889 af .39,8 procent, 1890 40,8 procent och 1891 47 procent samt
1892 något öfver 54 procent. Mellersta Hallands jernväg har haft
en utgiftsprocent af ungefär 52 och 1892 59 procent. Skåne—Hallands
banans driftkostnad åter varierar mellan 54,7 5 och G2,s procent. Ser
jag nu på eu sådan handel som Göteborg—Falköping, som närmast

N:o 31.

Om inköp
för siatens
räkning af
den 8 k.
vestkustbannn.

(Forta.)

N:0 31.

Måndagen den 30 April, t, m,

Om inköp
för statens
räkning af
den s k.
vestkustbanan.

(Forts.)

berör vestkustbanorna, sä har denna handel haft en utgiftsprocent år
1888 af 49,9, 1889 af 51,r, 1890 af närmare 57 och 1891 af nära 53
procent. 1892 sprang den upp till 62 procent från hvad den var
året förut, således med nära 10 Detta berodde emellertid på särskilda
förhållanden, i det nemligen samma är, utom det att inkomsterna
nedgingo, eu betydande skenomläggning egde rum på denna
bansträcka till en kostnad af omkring 60,000 kronor, hvarjemte ombyggnad
af ett stationshus vid Lerum det året påbörjades och temligen
stora anordningar vid Göteborgs station och småstationer genomfördes
till en kostnad af omkring 60,000 kronor. Det var sålunda
eu rent tillfällig ökning, som icke berodde på allmänna förhållanden.
Tager man detta i betraktande, torde man finna, att förhållandet
mellan statsbanornas och de privata jernvägarnas utgiftsprocent ställer
sig bättre, än man vid törsta påseendet tror. Jag vill särskilt
erinra om att i jemförelse med vissa delar af vestkustbanan man
möjligen torde kunna komma till ett plus för vissa statsbanedelar,
om man besinnar, att under de sista åren, dä utgiftsprocenten sprungit
ganska högt upp, statsbanorna utbytt sina gamla jernskenor mot
typen 34 kg:s stålskenor, hvilket för hvarje af de senare åren medlört
eu kostnad af mellan 400,000 och 500,000 kronor. Jag föreställer
mig, att då de enskilda banorna utföra sådana förbättringar, föra de
i allmänhet icke upp hela kostnaden derför såsom utgift för ett år,
utan amortera kostnaden på flera år och nedbringa derigenom driftkostnaden,
så att den synes mindre.

Om jag vidare jemför driftkostnaden för de svenska statsbanorna
med samma kostnad för vissa af utlandets, är förhållandet till favör
för Sverige. Jag skall be att i detta afseende få nämna några siffror.
De svenska statsbanornas utgiftsprocent utgjorde 1892, såsom jag
nämnde, 72, i procent, de norska jernvägarnas samma år 76,8
procent. De danska statsbanornas utgiftsprocent uppgick till 85
procent och de franska statsbanornas år 1891 till 77 procent.
Således, af alla dessa statsbanor är det de svenska, som hafva
den lägsta utgiftsprocenten, och det är förvånande att märka,
huru litet afseende man i allmänhet här i landet fäster vid detta
förhållande.

Jag såg i dag i eu morgontidning eu jemförelse mellan
några norrländska statsbanelinier och vestkustbanan — det gälde
Söderhamnsbanan och åtskilliga andra — och der tog man
till utgångspunkt bruttoinkomsten. Det visar, att man icke förstår
saken, ty man kan icke taga bruttoinkomsten uteslutande till
utgångspunkt. Man måste derjemte se på trafikens beskaffenhet.
I Norrland är det naturligtvis mest timmer, som forslas med synnerligt
låg taxa i jemförelse med de taxeafgifter, som i allmänhet kunna
påräknas å vestkustbanan. Derför blir inkomsten mindre å de förra
banorna, och detta inverkar, när jag sedan jemför utgifter och inkomster.
Då stiger naturligtvis utgiftsprocenten i mån som inkomstprocenten
faller. Om man vill undersöka, huru de enskilda banorna
drifvas, så vore man nästan frestad antaga, att vissa af dem icke
ledas med erforderlig sakkunskap, helst taxorna i allmänhet äro
högre på de enskilda jernvägarne än på statsbanorna; något som

tf: o 81.

Mindagen den 30 April, f. m.

dock icke bär tillämpning på vestkustbanan, som bar statens taxa
endast med tillägg af banafgifter.

Jag vill nämna ännu något för att visa, att bruttoinkomsten
ensam icke får läggas till grund för bedömande, huru vida utgiftsprocenten
är oskäligt hög. Bandelen Hallsberg—Örebro bar under
1892 haft eu bruttoinkomst per bankilometer af 11,200 kronor och
Töreboda—Falköping af 12,400 kronor. Således en skilnad i bruttoinkomst
på 1,200 kronor per bankilometer. Icke för ty hafva båda
bandelarne för nämnda år samma utgiftsbelopp i driftkostnad, eller
7,900 kronor per bankilometer, men naturligtvis ställa sig de båda
banorna hvad angår utgiftsprocenteu, d. v. s. driftkostnadens förhållande
till inkomsten, olika eller för Töreboda—Falköping till 63,9
procent mot 70,4 procent för Hallsberg—Örebro. Detta visar, huru
ytterst litet man kan bedöma dessa frågor, om man uppställer såsom
bestämmande endast bruttoinkomsten.

Jag skall nu endast be att få redogöra något för, huru det
finansiella resultatet utfaller af dessa tre jernvägar, Skåne—Hallands,
Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands, om till grund för beräkningarna
läggas 1893 års siffror. Jag har redan förut nämnt, huru
trafiken 1893 stegrats och huru stor inkomsten på dessa banor under
samma år var. Enligt komiténs beräkningsgrunder, men med användning
åt 1893 års siffror i stället för 1892 års motsvarande siffror,
visar det sig, att nettobehållningen å ifrågavarande tre banor skulle
lemnat åtminstone fem procent ränta å lösesumman och kompletteringskostnaden,
Nu en annan jemförelse. Om i afseende på de
tre vestkustbanorna till inlösningssumman läggas alla de på dem
belöpande kompletteringskostnader, som ifrågasatts af bandirektören
i 3:e trafikdistriktet och af den maskindirektör, som verkstält uppskattningen
af den rullande materielen, kommer jag till en totalsumma
för dessa tre kustbanor af omkring 23,000,000 kronor, och
dock skulle med den uettobehållning, som redan år 1893 uppkommit,
banorna i så fåll lemna en behållning å nämnda summa af mer än
4 procent. Således, äfven om man skulle försätta dessa banor i så
utomordentligt skick, att troligen ingen annan bana i Sverige kunde
jemföras med dem, så skulle det ändock, derest 1893 års resultat
under kommande år uppnås, lemna mer än 4 procent netto. Jag
vill nu icke med hvad jag hittills i fråga om banornas finanser
anfört säga, att staten bör tilltvinga sig dessa banor endast på grund
af den inkomst, de gifva. Jag har redan förut nämnt, att jag ser
frågan ur eu annan synpunkt, nemligen med afseende på möjligheten
för all framtid att genom vestkustbanans förvärfvande kunna
ordna våra samtrafiksförhållanden på utlandet på de för hela vårt land
lämpligaste sätt. Hvad jag anfört om banornas finanser har från
min sida egentligen åsyftats vara ett medel att vinna det större och
hufvudsakliga målet, banornas förvärfvande åt staten för befrämjande
af ett stort och vigtigt statsintresse i vår tid.

Om man icke kan hafva någon förhoppning att denna gång få
bifall till ett förvärfvande åt staten af alla fem banorna, tror jag för
min del i alla fall, att om Riksdagen nu skulle besluta inköp af de
tre banor, reservanterna föreslagit, komma nog de två öfriga fram -

om inköp
för statens
räkning af
den s. k.
vestkustbanan.

(Forts.)

N:0 31. 48 Måndagen den 30 April, f. m.

Om inköp deles att följa efter, och de behöfvas ju icke bestämdt för ögonfor
statens },]icket eller förr än ångfärjeförbindelsen Malmö—Köpenhamn komdenTk
nier tiH ständ- Faller frågan nu, är den möjligen undanskjuten
vestkust- för långliga tider, och först sedan den svenska allmänheten fått
banan, allvarligt erfara följderna af att banorna icke nu blifva inlösta, först
(Forts) då blir det åter tal om att köpa dem, men till hvilket pris köpet
då måste genomföras, blir en annan fråga.

Herr talman! Om Kongl. Maj:ts förslag icke i allo godkännes,
ansluter jag mig till den af herrar Bohnstedt och friherre Gripenstedt
afgifna reservationen.

Herr Fräne k el: Såsom ledamot af den kongl. komité, som
först behandlade denna fråga, har jag ansett mig skyldig att här
inför kammaren redogöra för, på hvilken grund jag för min del
biträdt komiténs beslut; och jag ber då att få nämna, att när jag
sedan i utskottet fann, att för närvarande frågans läge var sådan,
att fullständigt genomförande af det önskningsmål, som komitén,
jernvägsstyrelsen och Kongl. Maj:t framstält, icke vid denna riksdag
stod att vinna, ansåg jag det lämpligt, att, såsom reservationen
närmare angifver, innevarande Riksdag endast fattade beslut om
inlösen af vestkustbanan eller banan mellan Göteborg och Helsingborg.

Jag tror, att det för bedömande af denna fråga — i synnerhet
som det från åtskilliga håll bestridts, att denna bana skulle hafva
stambanenatur — är nödvändigt, att man går litet tillbaka i tiden
till statsjernvägarnas tillkomst, och dä tillåter jag mig i herrarnes
minne återkalla, att när först beslut fattades, att jernvägar skulle
för statens räkning byggas, tvistade man mycket om, huru dessa
banor borde läggas. Det fans till och med redan då röster, som
yrkade på, att, för uppfångande af den största möjliga trafik,
banorna skulle förläggas vid kusten. Man tänkte sig vidare, att
då man ingick på stambanesystemet här, d. v. s. byggande för
statens räkning, skulle det blifva nödvändigt att staten endast
byggde de större, genomgående jernvägarne och att deremot de
privata banor, som kunde komma till stånd, endast skulle åstadkommas
såsom små kortare bitar. Emellertid medförde jernvägarne
snart nog en sådan lyftning, att alla orter, som hade någon betydande
näring, framstälde kraf på att komma i åtnjutande deraf, och
på detta sätt hafva under tidernas längd betydande enskilda jernvägskomplexer
kommit till stånd, som man på den ofvannämnda
tiden icke förestälde sig, att det var möjligt åstadkomma på enskild
väg. På detta sätt har värt land fått ett kombineradt statsbane- och
privatbanesystem, och nu föreligger här frågan, huru vida man skall
i ett sådant fall som det nu föreliggande tillse, att genom de aftal,
som träffats mellan staten och dessa privata jernvägar, statsbanorna
icke förlora det mägtiga inflytande, som kräfves, i fall de skola
kunna fullt gagna staten i sin helhet.

Den fråga, som nu föreligger, synes mig böra betraktas såväl
ur trafiksynpunkt som ur affärssynpunkt. Går jag då först till
frågan sedd ur trafiksynpunkt, så har här redan af herr statsrådet

Måndagen den 30 April, f. m. 49

och chefen för civildepartementet berörts, att, sedan ångfärjan mellan
Helsingborg och Helsingör kommit till stånd, denna jernväg fått så
stor vigt och betydelse för hela landets jern vägstrafik, att den förr
eller senare måste komma att för staten förvärfvas. Man tvistade
ju ganska länge om, huru vida en ångfärja borde komma till stånd
mellan Helsingborg och Helsingör, men saken var så naturlig, att
den kunde icke längre undanskjutas. De stridiga lokalintressena
hafva öfvervunnits, och den naturligaste trafikleden har kommit till
stånd. Det är då gifvet, att sedan man fått en ångfärja mellan
Helsingborg och Helsingör, som på 15 minuter förband de svenska
jernvägarne med kontinentens, skulle denna trafikled snart blifva
af så stor vigt, att det icke kunde dröja länge, förr än den blef den
vigtigaste. Det är nemligen att beakta, att genom denna ångfärja
stå våra jernvägar nu i förbindelse med hela Europas öfriga jernvägsnät,
och numera är det möjligt att från hvilken station som
helst i Europa skicka gods utan omlastning till hvilken statsbanestation
som helst här i landet. Om vigten häraf kan man derför
numera icke tvista. Och att trafiken på denna led skulle få eu
sådan utsträckning, som den fått, derom kunde man näppeligen
drömma. Den rapport, som jag nyligen sett öfver trafiken mellan
danska och svenska statsbanorna via Helsingborg—Helsingör, visar
nemligen för år 1893 den betydliga siffran af 53,000 ton gods och
11,500 godsvagnar. En sådan stor trafik så snart hade man icke
knappast kunnat hoppas, och ännu mindre hade man trott, att större
delen af de vagnar, som passera färjan, äro svenska vagnar, som gå
till Danmark och endast eu mindre del äro danska, som gå till
Sverige.

En annan rapport, som jag från detta håll erhållit, visar nemligen,
att i april månad 1893 569 svenska vagnar skickats öfver
till Danmark, under det endast 89 danska vagnar skickats till
Sverige. Detta visar, att ångfärjan utgör en högst vigtig länk för
jernvägstrafiken och vår export. Nu kan det visserligen sägas, att
af dessa vagnar kommo icke alla från vestkustbanan, utan en icke
obetydlig del från stambanorna, men otvifvelaktigt är, att trafiken å
vestkustbanan inom kort konuner att taga brorslotten af den trafik,
som går öfver Helsingborg—Helsingör. Här föreligga dessutom
erfarenheter från utlandet, som äro särdeles talande. Om nemligen
en jernväg förbinder kuststäder med hvarandra, upptager den snart
konkurrensen med den sjötrafik, som förut uppfylde alla fordringar
på trafik mellan dessa kustorter såväl med afseende på gods som
passagerare. I detta tall föreligga talande exempel. Då linien
Glasgow—Liwerpool öppnades, öfvertog den inom kort hela den
stora persontrafik, som förut gått på båt, och detsamma var förhållandet
med godstrafiken. Det skall kanske förvåna herrarne att
höra, att konkurrensen från jernvägarnas sida nått en sådan utsträckning,
att numera direkta samtrafikstaxor förefinnas mellan
Marseille och Hamburg, som konkurrerar med sjötrafiken yttre vägen
mellan dessa städer. Med detta vill jag hafva visat, att om också
ännu icke vestkustbanan uppfångat nyssnämnda stora kusttrafik,
Första Kammarens Prat. 1894. N:o 31. 4

N:0 81.

Om inköp
för statens
räkning af
den s. k.
vestkustbanan.

(Forte.)

N:0 81. SO Mandagen den 30 April, t. m.

Om inköp kommer det icke att dröja länge, innan så blir fallet. — Men det
för statens vigtigaste af denna jernvägs betydelse torde dock ligga deri, att
r<denr89k den skall förmedla den internationella trafiken till vår största

vestkust- handelspunkt, Göteborg, och så vidare till Norge, och att detta
banan, spelår en stor roll, synnerligast sedan posten numera går den

(Forts.) vägen, är alldeles gifvet. Derpå skall man svara, att den går icke

längre än till Göteborg; i fråga om posttrafiken till Norge, passerar

den bergslags- och dalslandsbanorna. Derpå svarar jag, att en
liten blick på kartan torde gifva vid handen, att om trafiken på
vestkustbanan utvecklar sig så, som den gifvit anledning att antaga,
och i fall det fortfarande visar sig möjligt att öfver vestkustbanan
befordra den vigtiga norska utfartstrafiken och norska posten, måste
vestkustbanan förlängas rätt norrut, och då har naturligtvis vestkustbanan
fått ännu större betydelse.

Vidare bar det redan från statsrådsbänken blifvit påpekadt, att
så länge en så vigtig bana befinner sig i ett enskildt bolags bänder,
kan det för staten medföra en farlig konkurrens. Denna kan omöjligen
hindras af staten, då den konkurrerande enskilda banan, såsom
bär, delvis är parallel med statsbanan. I detta fall hafva ansatser
redan gjorts till kringskärande af statens fördelar; jag påvisar blott
förhållandet med jernvägen Borås—Göteborg, hvilken, byggd genom
enskilda medel, utan statsbidrag, på grund af lokala, ytterst naturliga
förhållanden sannolikt kommer att fråntaga statsbanorna rätt
mycket af deras nuvarande trafik. Och om denna icke stannar i
Göteborg, utan fortsätter på vestkustbanan, kommer den äfven att
tillföra samma bana mycken trafik, som statsbanorna förut haft.

Vidare torde beaktas, att i händelse sådana stora jernvägar som
denna befinna sig i enskilda bolags händer, kan det på ett högst
betänkligt sätt rubba de finansiella systemförhållanden, som statsmagterna
nu funnit vara för landet fördelaktiga. I detta hänseende
beder jag få nämna, att då de förhöjda tullarne infördes i Tyskland,
blef på initiativ af vederbörande regeringar en fraktnedsättning
af 35 procent införd vid statsjernvägarne för gods, som skall
exporteras till utlandet. Jag hemställer, huru vida icke, i synnerhet
så länge banan befinner sig i nuvarande egares händer, tendenser
i motsatt retning äro att befara, så att man t. ex. höjde taxorna
för exporteradt och sänkte dem för importeradt gods.

Jag skall icke trötta kammaren med att framföra de många
andra skäl, som samstämmigt komitén, jernvägsstyrelsen och Kongl.
Maj:t anfört, för att bevisa vigten och betydelsen af denna bana för
statsjernvägsnätet i dess helhet. Detta har redan på ett så genomgående
sätt blifvit från statsrådsbänken framhållet, att jag dermed
endast skulle trötta kammaren. Men jag kan icke underlåta att nu
något närmare belysa frågan ur ekonomisk synpunkt. Sedan nu,
såsom herr statsrådet nyss nämnde, den första 10-årsperioden gått
till ända, uppstår frågan, huru vida staten bör begagna sig af sin
enligt koncessionen förbehållna rätt att inlösa ifrågavarande jernväg.
Dess rentabilitet i enskilda händer har icke blifvit bestridd. Till
delegarne i Göteborg—Hallands jernväg har en utdelning skett af 6
procent; mellersta Hallands jernväg har lemnat i utdelning 6 procent

N:o 81.

Måndagen den 30 April, f. m.

och Skåne—Hallands 3 procent. Enligt jernvägskomiténs beräkningar
skulle afkastningen af hela vestkustbanan uppgå till cirka 4
procent, och om samma beräkningar läggas till grund för inkomsten
irån de af reservanterna till inlösen föreslagna jernvägarne, stiger
denna till 4,7 2 procent. Då staten bär omkring 300 millioner kronor
nedlagda i jernvägsanläggningar, måste dessa jernvägar i statens
eget finansiella intresse skötas såsom en industriel affär, och detta
så mycket hellre som af dessa 300 millioner cirka 100 millioner
äro nedlagda i de norrländska jernvägarne och dessa ännu icke
på länge komma att lemna någon afkastning. Under sådana förhållanden
är det naturligtvis nödvändigt att tillse, att den totala
afkastningen af alla statsjernvägarne blir så fördelaktig som möjligt,
och detta torde bäst befrämjas genom tillökning af statens jernvägsnät
förmedelst mer räntabla banor, sådana som den ifrågavarande,
i synnerhet då det kan ske på grund af staten tillkommande rättigheter
och med begagnande af lagligen träffade aftal. Endast derigenom
blir det möjligt att nå det stora önskningsmålet, som för alla
bör vara gemensamt, nemligen att statsbanorna nedsätta sina frakttaxor,
ty staten kan icke göra denna nedsättning, förr än den totala
inkomsten från statsbanorna lemnar ränta på det sålunda nedlagda
kapitalet, och i den mån staten med sitt jernvägsnät förenar banor,
som lemna god afkastning, blir utsigten till ifrågavarande nedsättnings
infriande så mycket bättre och kan utan förlust för staten
genomföras tidigare.

Ehuru många andra omständigheter böra tagas i betraktande,
torde det dock vara angeläget att tillse, i hvad mån detta statens
begagnande af sin rätt berör de enskildes intressen. Man har dervid
först anfört, att om staten skulle förvärfva dessa jernvägar, gånge
vissa kommuner i mistning af de inkomster, som nu kunna påräknas
såsom skatt från de inom dessa kommuner belägna jernvägsstationerna.
Vidare göres den invändningen, att kommunerna under
samma förutsättning måste använda de vid försäljningen till staten
inflytande medlen för betalning af lån, som kommunerna upptagit
för jernvägsanläggningen, samt att dessa lån oftast vore tagna på
längre tid, hvilket tillika med svårigheten att placera torsäljningsmedlen
skulle medföra ränteförlust för samma kommuner. Hvad den
första invändningen beträffar, synes det mig, att den ena kommunen
icke bör hafva större rättighet att beskatta stationernas inkomster
än den andra, och hvad kommunernas lån angår, förutsätter jag
såsom möjligt, att dermed i sammanhang stående liqvider böra kunna
på ett fullkomligt tillfredsställande sätt ordnas. Tager man för (ifrigt
hänsyn till det sätt, hvarpå dessa banor tillkommit, kan det icke
bestridas, att kommunerna sjelfva varit angelägna att erhålla koncessionen
på de vilkor, som nu gälla, och att de vidare till och med
erhållit statslån på dessa vilkor, ända till hälften af anläggningskostnaden.
Då nu aktieegarne i detta fall återfå hela sitt utlagda
kapital, torde här ingenting vara att anmärka, i synnerhet som enligt
komiténs beräkningar flera af dessa jernvägar alldeles gifvet, om
inköpet kommer till stånd, måste tillskynda aktieegarne ganska betydliga
ekonomiska fördelar. De hafva efter försäljningen en stats -

öm inköp
för statens
räkning af
den s. k.
vestkustbanan.

(Forts,)

No 31.

Måndagen den 30 April, f. m

Om inköp bana, som icke kostat dem ett öre samt medförande ekonomiska
för statens fördelar, sådana, att desamma skulle med uppräckta händer motr<den89kf
tagits, om de från början erbjudits. För framtiden hafva de den
vestkust- ytterligare fördelen att vara försedda med en genomgående statsbanan.
bana, hvars handhafvande icke kan påverkas af några mägtiga
(Forts.) privatintressen. Frågan blir då: hvarför vill man icke sälja dessa
banor? Jo, man har insett den störa förkofran, dessa banor genom
sitt vigtiga läge hafva att motse, man har insett deras stora betydelse
för staten, och, såsom följd deraf, att statens inköp af desamma
endast är en tidsfråga. Om då denna inlösen sker för statens räkning
senare än hvad nu är ifrågasatt, komme det att medföra stor
ekonomisk fördel för aktieegarne, respektive förlust för staten. Jagber
att i detta sammanhang få fästa uppmärksamheten på den vanliga
följden af en mer än vanligt stor afkastning hos vissa enskilda
jernvägar. Denna medför stora utdelningar till aktieegarne, hvilket
åter bringar boga börspris på aktierna, men sedan dessa en gång
sålunda blifvit spekulationspapper, af hvilka eu bestämd afkastning
måste beräknas, är det slut för allmänheten med utsigterna till alla
förbättringar samt till taxornas nedsättning, ty de enskilda bolagen
äro af hänsyn till sin egen ekonomiska existens nödsakade att vid
alla anordningar tänka på att bereda sina delegare denna af dem
påräknade större utdelningen. I den mån staten åt sig förvärfvar
enskilda jernvägar, medför deremot den ökade afkastningen utsigter
till lättnad för allmänheten samt till nedsättning af frakterna. Här,
om någonsin, är på sin plats att betänka, att dessa jernvägar, sådan
deras ställning för närvarande är, innebära ett så starkt monopol
för egarne, att detta monopol endast af staten torde kunna med rättvisa
begagnas. Styrelsen må vara besjälad af huru goda afsigter
som helst, så måste den dock i främsta rummet tillgodose jern
vägens egna intressen såväl i afseende på taxorna som i andra
fall. 1 sådan rigtning går äfven andra länders erfarenhet, och jag
behöfver här endast påpeka, huru enorma jernvägsinköp för statens
räkning af denna anledning blifvit med fördel gjorda i Tyskland.
Dessa summor uppgå ända till 2,000 millioner riksmark. Man svarar
kanske, att sådana förhållanden äro för Tyskland alldeles egendomliga,
men så är icke förhållandet; äfven i Frankrike hafva på sista
tiden stora baninköp blifvit gjorda, och icke nog dermed: flera jernvägar
hafva fått sina koncessioner förlängda endast på sådana vilkor,
att de kunna för intet tillfalla staten.

Efter hvad jag nu sagt, torde det för den, som opartiskt bedömer
saken, vara tydligt, att inköpet äfven med en tillfällig ekonomisk
uppoffring för staten kan vara fördelaktigt, om banans ekonomiska
resultat gifver anledning till ett sådant antagande. Eger den redan
nu goda inkomster, bör inköpet göras i det stora, allmänna intresset.
Från statsrädsbänken har redan blifvit påvisadt, huru ifrågavarande
jernvägar såsom affär ställa sig. Jag vill således icke trötta kammaren
med ett upprepande af de siffror, herr statsrådet anförde.
Endast det vill jag betona, och för komitén är det så mycket mer
glädjande, att trots grava anmärkningar förekommit mot, såsom man
påstått, för låga kostnadsberäkningar i detta fall, hafva såväl de

Måndagen den 30 April, f. m.

N:0 81.

sakkunniga myndigheterna som Kongl. Maj:t i detta fall godkänt, Om inköp
hvad komitén beräknat. Jag tror det således vara klokare att vid f°r s^ens
bedömande af dessa frågor stödja sig på de sakkunniges uppgifter ^erTT *
än på siffror, som enligt mitt förmenande äro gripna ur luften. vestkust Nästa

fråga att afgöra, vore den, när tiden för dessa banors banan,
inlösning vore inne. Jo, tiden måste vara inne just nu, ty fästa vi (.Ports.)
uppmärksamheten på hvad statsrådet och chefen för civildepartementet
nyss nämnde, äro i koncessionen tvenne vilkor för banans inlösning
faststälda, och tiden för det förstas tillämpning går just nu tillända.

Huru ställer det sig med inköpet af Skåne—Hallands jernväg, för
hvilken nämnda vilkor först förfaller, om man der skulle vilja tillämpa
det andra? Detta afser, såsom herrarne hafva hört, att banan skulle
inlösas efter värdering af kompromiss. Man har då att beakta, bland
annat, att den nuvarande inkomsten lärer komma att kapitaliseras
efter 4 procent för att bestämma lösesumman, och dertill komma de
så beskaffade anspråken, som komitén nu kunnat tillbakavisa. Om man
nu utgår från Skåne—Hallands jernväg^ trafikinkomster för 1893,
hvilka utgjorde 370,000 kronor, samt kapitaliserar dessa efter 4 procent,
eller till 9,250,000 kronor, hvartill kommer den omtvistade summan
af 843,000 kronor, som jernvägen fordrar för viss mark, kommer
man till en siffra af cirka 10 millioner, under det komitén föreslagit
8,100,000 kronor, och det stannar vid förstnämnda summa endast i
det fall, att kompromissen åtnöjer sig med de siffror och inkomster,
som gälla samtidigt med sjelfva inlösningen. Det är nemligen min
erfarenhet, som äfven bekräftats från sakkunnigt håll, att vid kompromisser,
då staten har att betala något, blifva dess intressen alltid
på något sätt lidande. I ett sådant fall som det förevarande göres
anspråk om hänsyn icke blott till den nuvarande afkastningen, utan
man säger: »denna jernväg har en stor framtida betydelse och dertill
bör man taga hänsyn;» priset kommer följaktligen att stiga.

Ofvergår jag till de öfriga banorna, finner man, att en af dessa
redan nu lemnar en afkastning af 6 procent. Skulle vid dess inlösning
vilkoret angående kompromiss tillämpas, komme säkerligen vid den
tiden en afkastning af 8 procent att kunna uppgifvas, och en öfverbetalning
af 100 procent å värdet skulle då ske. Häraf torde framgå,
att, så vida man verkligen har klart för sig, att dessa banor förr
eller senare måste inlösas för statens räkning, detta icke kan uppskjutas,
utan måste ske nu.

Jag kommer nu till något, som, så vidt jag erfarit, gjort mången
betänksam i den föreliggande frågan, och det är den tilltänkta upplåningen
för verkställande af liqviden, men jag tror, att alla verkliga
fosterlandsvänner skola glädja sig åt det faktum, att sällan en upplåning
för statens räkning skett i ändamål att anskaffa ett förlagskapital
för en så rentabel affär som den ifrågavarande. Man behöfver
endast i detta fall gina en jemförelse med den upplåning, som för 5 år
sedan gjordes för att gifva lån till en enskild jernväg, hvilkcns rentabilitet
är mycket ifrågasatt och blifver allt mer dubiös, ju längre den utsträckes.
Jag påminner vidare om hvad statsutskottet framhållit, att för
närvarande cirka 2 millioner kronor stå på rostlängden af de annuiteter,
som enskilda jernvägar böra gälda såom räntor å till dem lemuade lån,

No 81.

Måndagen den 30 April, f. m

Om inköp och sannolikt kommer detta förhållande att fortfara. Det är högst
räknina^f sa^an eft ur affärssynpunkt så fördelaktigt inköp som detta föreslås
Tvesikust- st"iten. Vid en jemförelse mellan de i statens jernvägar redan nedlagda
banan, kapital samt det nu ifrågavarande, måste det anses såsom en högst
(Forts.) liten summa. Då man emellertid, såsom jag nyss nämnde, varit
tveksam, huru vida man genast bör tillämpa en inlösning af banan
i så stor skala, som Kongl. Maj:t föreslagit, hafva reservanterna i
utskottet enat sig om att tillstyrka inlösning af endast vestkustbanan,
och detta derför, att den fatalietid, som gäller för Skåne—Hallandsbanan,
derigenom blir öfvervunnen, och detta förslag har, såsom vi
nyss hörde från statsrådsbänken, äfven blifvit af regeringen accepteradt.
Huru vida det vore för staten fördelaktigt att sedermera gå längre
med sina inköp,'',, detta torde man framdeles hafva bättre tid att
bedöma. — Jag tror dessutom utan tvifvel att denna jernväg, om
den inköpes, komme att medföra en ganska fördelaktig tillökning i
statsinkomsterna, och detta bör äfven beaktas, så att icke staten
ensamt ådrager sig utgifter vid utvidgning af sina jernvägar, såsom
fallet varit i hela Norrland. Jag är således öfvertygad, att på samma
gång detta inköp kommer att visa sig fördelaktigt för de orter, som
beröras af ifråga vältrande jernväg, tages härigenom ett vigtigt steg
till befrämjande af statsjernvägarnes bästa samt till alla jernvägars
inom hela landet lyckliga utveckling.

På grund af alla dessa skäl anhåller jag om bifall till reservationen.

På hemställan af herr talmannen uppsköts den fortsatta behandlingen
af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.

Upplästes och godkändes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 50, till Konungen, i
fråga om ändrad lydelse af § 25 i kongl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 60, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 7 kap.
3 § strafflagen, dels ock om förklaring af samma paragraf;

n:o 61, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lag om skydd för industriella mönster och modeller;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående uppskof i vissa fall med tillämpning af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891;

n:o 63, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till föreskrifter i syfte

Måndagen den SO April, f. m. 65

att vid verkställande af frihetsstraff tillämna s. k. vilkorlig: frigifning;
och

n:o 64, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag, afseende
införande af vilkorliga straffdomar.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3,4 5 e. m.

N:0 81.

In fidem

A. von Krusenstjerna.