1894. Första Kammaren. N:o 28

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 28.

Onsdagen den 25 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades åtta protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 21 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 50, i anledning af väckt motion om ändring
af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska
statskyrkan.

Herr Pettersson, Carl: Då jag är en af reservanterna mot
detta lagutskottsbetänkande, skall jag be att få framställa några
af de skål,; som gjort att jag afstvrkt motionen. Enligt nu gällande
lagstiftning skall en medlem af svenska kyrkan, som omfattat
främmande kristen lära. gifva sin afsigt till känna för kyrkoherden
i den församling ban tillhör och uppgifva det trossamfund, hvartill
han vill öfvergå. Nu har eu motionär i Andra Kammaren framlagt
det förslag, att om en medlem af svenska kyrkan omfattat
främmande lära, skall han gifva sin afsigt att utträda till känna för
kyrkoherden i den församling han tillhör. Skilnaden mellan den
nuvarande lagen och motionärens förslag är således den, att nu skall
eu person, soin vill öfvergå från svenska kyrkan till en annan, omfatta
eu kristen lära, men enligt motionärens förslag behöfver det
ej vara en kristen, utan kan vara hvilken främmande lära som helst,
således äfven eu hednisk, muhammedansk eller hvad det må vara.
Lagutskottet har gått dpnna motionärens önskan till mötes så till
vida, att Riksdagen skulle begära hos Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t ville lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas
fritt för hvarje svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda
ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill han ämnar öfvergå. Nu hålla åtskilliga före, att

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 28. 1

Om rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

N:o 28. 2

Onsdagen den 25 April, e. in.

O.m rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

(Forts.)

det vore en stor förmån, om svenska kyrkan blefve af med sådana
personer, som ej vilja tillköra henne och ej omfatta en kristen lära,
utan de finge gå hvart de behagade. Men jag undrar, om ej kyrkan
rättare uppfyller sin mission dermed, att hon vakar öfver de
vilsekomna fåren och söker åtminstone bibehålla dem på kristlig
ståndpunkt så länge som möjligt är. Man skulle säga, att det vore
en förmån att bli af med hemliga fiender och skrymtare, men om
nu staten medgifver, att sådana personer fä afvika'' ur kyrkan, så
är jag rädd för att staten blir en hednisk stat, och vårt svenska
samhälle är dock uppfördt på kristlig grundval. Jag tror ej, att
staten har rätt att låta dessa personer bli alldeles öfvergifna utan
att på något sätt erhålla vård. Hvad skulle följden bli af detta,
om de skulle få öfvergå till hvilken religion som helst? Inom våra
församlingar skulle vi få nöjet erhålla positivister, mormoner m. fl.,
och jag kan ej tänka annat, än att det skulle undergräfva samhället
på ett eller annat vis. Den nordamerikanska republiken, som är
så fri i allt och endast fordrar af sina medborgare, att de skola
bekänna sig till läran om en Gud, tillät en tid mormonismen fritt
utbreda sig i Amerika, men till sist visade sig af frukterna, att det
ej var helsosamt för samhället, och mormonområdet vägrades statliga
rättigheter, hvarjemte der inqvarterades eu del af republikens
trupper för att hålla dem i styr, när de ej ville foga sig efter lagen.
Sådant kunde ju inträffa äfven här, om motionären finge sin vilja
fram. För öfrigt, då staten måste ega någon kännedom om hvilken
tro dess medlemmar bekänna, och vi prester hafva till uppgift att
vid hvarje års slut meddela, hvilka främmande trosbekännare förekomma
i församlingarna, äro vi urståndsätta att meddela dessa upplysningar,
då vi ej känna, till hvilket främmande trossamfund våra
åhörare öfvergått. Staten vill ha en sådan kännedom för att veta,
huru förhållandet är inom landet. Om eu person är skyldig uppgifva
dgt främmande trossamfund, till hvilket han öfvergått, säger
han: jag har öfvergått till positivismen eller mormonismen eller
hvad det nu kan vara, och på det viset får staten kännedom om
huru många sådana främmande trosbekännare det fins i landet. Jag
anser det således både ur kyrkans och äfven ur statens synpunkt
vara högst olyckligt, om en sådan skrifvelse, som den lagutskottet
föreslagit, skulle aflåtas till Eongl. Maj:t; och på dessa grunder
anhåller jag få yrka afslag å lagutskottets betänkande.

Herr Larsson. Liss Olof: Jag har också antecknat mig såsom
reservant mot utskottets förslag i förevarande fråga och har
föga att tillägga till hvad den nästföregående reservanten yttrat.
Jag har nemligen för min del ej kunnat finna några skäl tillkomna
sedan sistlidna riksdag eller de föregående riksdagar, då Första Kammaren
afslagit motioner i samma syfte som den föreliggande. Den
omständigheten, att i år i Eriksons motion instämt t. ex. Fjällbäck,
Jonathan Olsson och några andra i Andra Kammaren, utgör för

Onsdagen den 25 April, e. m.

3 N:o 28.

mig icke någon anledning att frångå den åsigt jag hyst föregående Om rätt att utriksdagar
och som Första Kammaren äfven hyst. Jag antager der- träda ur
för, att ej heller Första Kammaren af den anledningen skall frångå svenska statJi~
sin förut hysta åsigt. kyrkan''

I barmbertighetens namn anser jag Första Kammaren böra (Port9-)
afslå den föreliggande motionen. Om nemligen en person, tillhörande
statskyrkan, af en eller annan anledning kommer i en sådan svigtande
ställning i fråga om sin religiösa öfvertygelse, att han icke
vet hvad han vill eller till hvilket trossamfund han vill öfvergå,
måste man väl i barmhertighetens namn anse, att man bör låta
honom stå qvar i statskyrkan och ej låta honom af en tillfällighet
eller ren nyck, förledd af den ene eller andre agitatorn, utgå ur
kyrkan och hvart? — ja, det vet han icke sjelf! Lagen lägger
intet hinder i vägen för den, som vunnit den stadga i öfvertygelsen,
att han vet, till hvilket trossamfund han vill öfvergå, att utträda
ur statskyrkan. Men angående den, som ännu befinner sig på den
svigtande öfvertygelsen, då han måhända visserligen känner sig
orolig och tycker, att statskyrkan för honom ej är i allo bra, men
vet ändå icke något som är bättre, till hvilket han vill gå öfver,
fordrar barmhertigheten, att man låter honom stå qvar och säger:
ni måste stå qvar, åtminstone tills ni vet, hvilket trossamfund ni vill
tillhöra, när ni skall utträda ur statskyrkan. Det är derför icke
såsom något tvång på personerna i fråga som jag yrkar afslag på
motionen, utan det är, såsom jag redan antydt, rent af i barmhertighetens
namn jag önskar, att dessa personer måste stå qvar i statskyrkan,
tills de sjelfva veta, till hvilket trossamfund de vilja öfvergå.

V eta de icke detta, ja då skola de ej heller träda ut. Jag vill icke
tala om hvartill detta steg skulle leda. Om man låter eu hvar
träda ut, som blott säger: jag vill bara gå ut och gå ut ur statskyrkan,
utan att veta, till hvilket trossamfund han vill höra, skulle
det blott vara första steget till att äfven desse ej skulle behöfva
betala till statens presterskap och till statskyrkan. Och har man
slagit in på den vägen, har man gifvit sig in på en väg, hvars slut
ej är svårt att beräkna. Jag ber således att för min del få förena
mig i den förste talarens yrkande om afslag på utskottets betänkande
i förevarande fall, och har så mycket större anledning att
hoppas, att det skall bli kammarens beslut, som detta är hvad kammaren
under de föregående riksdagarne i precis enahanda fall har
beslutat.

Herr Hasselrot: Kammaren kan beträffande denna fråga alldeles
frånse hvad den förste ärade talaren anfört derom, att man,
derest lagutskottets förslag antoges, skulle riskera att i vårt land
få en del positivister och mormoner — han nämnde särskildt dessa
båda samfund. Han afsåg hvad motionären yrkat, nemligen att
man för utträde ur svenska kyrkan endast skulle behöfva uppgifva,
till hvilken främmande lära man ville öfvergå. Men jag ber att få

N:o 28. 4

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

(Forts.)

fästa uppmärksamheten derpå, att lagutskottets förslag innebär alls
icke detta. 3 § af 1873 års förordning lyder för närvarande: »Har
medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och
vill för den skull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för
kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund.
hvartill han vill öfvergå.» Nu har motionären föreslagit
den ändring, att det ej behöfs, att den som vill utträda omfattar
främmande kristen lära, utan endast främmande lära, och att han
slipper uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Lagutskottet
har ej delat motionärens uppfattning i första delen, utan
endast hemstält derom, att den, som omfattat annan främmande
kristen lära, må för att komma ut ur statskyrkan slippa uppgifva
det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Jag tror derför, att
diskussionen skäligeu bör inskränkas till hvad som från lagutskottet
i detta fall föreligger. Om jag då ser på denna sak, får jag säga,
att så länge 1860 års förordning gälde, som stadgade, att ingen
fick utgå ur svenska statskyrkan utan att ej blott uppgifva det trossamfund,
hvartill han ville öfvergå, utan äfven visa, att han blifvit
upptagen inom detta samfund, låg häruti en rigtig princip. Staten
var derigenom förvissad om, att ingen dess medlem blef utan religionsvård,
utan hvar och eu skulle höra till ett religionssamfund,
som var inom vårt land tillåtet. Genom 1873 års förordning är
förhållandet väsentligen ändradt. Det erfordras nu endast, om man
vill utgå ur statskyrkan, att uppgifva, att man omfattat främmande
kristen lära och till hvilket trossamfund man vill öfvergå, icke något
sådant trossamfund, som inom landet är tillåtet eller befintligt, utan
hvilket kristet trossamfund som helst, som är historiskt befintligt
inom ena eller andra verldsdelen. Det är således nog, att jag uppgifver:
jag vill öfvergå till qväkarne, till metodisterna, till baptisterna
o. s. v. Staten har ingen utväg att kontrollera, att en
sådan öfvergång verkligen sker. Staten är således alldeles utan
något medel att kontrollera, att den. som utgår ur statskyrkan,
verkligen ingår i ett annat trossamfund. Det finnes således ej något
hinder för hvem som helst, som har mod och lust att uppgifva ett
trossamfund, att komma ur statskyrkan. Men hvad är då anledningen
till motionen? Jo, man säger, att det fins ett fåtal personer
i Sverige, ett ringa antal säkerligen, som vilja gå ut ur statskyrkan,
men ej äro i tillfälle att uppgifva till hvilket trossamfund, och
detta icke, såsom herr Larsson sade, derför, att de hafva eu svigtande
ställning, utan de kunna hafva den klaraste öfvertygelse om sin tro,
men den öfverensstämmer icke i alla detaljer med något befintligt
trossamfunds bekännelse. De äro icke nog hänsynslösa att, för att
komma ur statskyrkan, helt enkelt uppgifva, att de vilja gå öfver
till t. ex. metodisterna. De äro nog rättänkande att ej vilja begagna
denna bakväg och tvingas på den grund att stanna i statskyrkan.
Jag frågar: har statskyrkan någon verklig vinst att behålla
detta fätal, som tvingas qvar, ej derför att deras tro är svig -

Onsdagen den 25 April, e. m.

5 N:o 28.

tande, utan derför att de äro så säkra på sin tro, att de skilja sig
från alla befintliga samfund? Jag tror tvärtom, att det skall vara
en vinst för statskyrkan att bli af med det enda, sista band, som
fins på samvetsfriheten i vårt land. Dermed skall man undvika de
anfall, som hittills skett på statskyrkan och som innebära, att den
binder inom sig personer, som vilja men icke få gå ut. Desse kunna
gå ut genom en bakväg, men den vilja de ej begagna. Jag är uppriktigt
öfvertygad om att det vore rätt och klokt, icke minst ur
statskyrkans synpunkt, att bifalla utskottets förslag, till hvilket jag
derför yrkar bifall.

Herr Fehrman: Konseqvent har motionären varit — den

berömmelsen må man icke förmena honom — i att komma fram
med sin motion, och konseqvent har också lagutskottet på den sista
tiden varit i att tillstyrka den. Jag önskar och hoppas, att äfven
kammaren må vara lika konseqvent i att afstå. Enligt nu gällande
lag åligger den, som vill utträda ur statskyrkan, att uppgifva till
hvilket kristet trossamfund han vill öfvergå. Motionären vill nu,
att man skall slippa uppgifva detta — det talas icke längre ens
om att det skall vara ett kristet samfund — och lagutskottet
har härtill lemnat sitt tillstyrkande. Det blefve åtminstone eventuel
en lagstiftning till förmån för rent af hedendom. Det är
ingenting som hindrar, att rena gudsförnekare skulle komma att
organisera samfund. Man vill då, att staten skall förklara, att
den icke har någonting emot sådant. Man vill, att staten på det
sättet alldeles skall uppgifva sin egenskap af att vara en kristen
stat genom att så legalisera dylika samfund. Då kammaren vid
sitt första sammanträde här helsades af sin ärade ålderspresident,
fäste han uppmärksamheten på, bland annat'' den oro, som jäser
i tiden, och de vådor för en lugn samhällsutveckling, som af
eu sådan oro lätteligen kunde blifva en följd. Vill man nu icke
framkalla sådana vådor, tror jag icke heller, att man bör slå in på
denna väg och stifta en lag, som skulle rent af etablera en verklig
hedendom — eller åtminstone kunna göra det. Men, säger man,
tänkesättet hos dylika personer är ju detsamma ändå. Ja visst!
Det är klart, att staten kan hvarken hindra eller förbjuda dem att
tänka hvad de vilja, men deraf följer icke, enligt min åsigt, att
staten bör säga sitt ja till detta, att staten bör förklara sig intet
hafva emot att sådana samfund bildas. Kan den icke hindra hedendomen,
bör den åtminstone, enligt min åsigt, protestera emot den,
och det gör den genom att neka sin medverkan och sitt bifall till
sådana samfunds bildande. Jag ansluter mig till hvad af en föregående
talare blifvit sagdt, att om någon icke kan uppgifva, till
hvilket trossamfund han vill öfvergå, vittnar detta om eu sådan
omogenhet och eu sådan religiös omyndighet, att det är en anledning
för staten att gripa in såsom ett slags förmyndare och gifva honom
tid att bättre tänka på saken. Utskottet sysselsätter sig längre

Om rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

(Forts.)

i\:o 28. C

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om rätt att ut- fram i betänkandet med det såsom tänkbart, att mången icke skulle
tråda ur känna sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något historiskt
SVe^kyrkan.^ befintligt kyrkosamfund. Det är klart, att så kan inträffa, och jag
(Forts.) skulle till och med kunna tänka mig det märkvärdigaste fallet, att
en sådan person rent af vore en ny religionsstiftare, som just genom
sin religions nyhet icke kunde finna något befintligt samfund, med
hvilket han kunde sympatisera. Men det är en erfarenhet, icke från
i dag eller i går, utan ifrån historiens begynnelse, att all religion
tenderar till samfundsbildande, och om han blott gåfve sig tid, skulle
det icke dröja länge, innan han kunde uppgifva ett verkligt samfund,
äfven om så vore, att det blefve ett helt och hållet nytt, som
han bildade. Utskottet talar sedan om samvetsfrihetens och trosfrihetens
stora grundsats, att man bör slippa i religiöst hänseende
gälla för annat eller mer än hvad man verkligen är. Visst skall
samvetsfriheten, visst skall trosfriheten respekteras — det är väl
ingen, som inbillar sig, att man i sådana saker kan uträtta något
genom våld på samvete eller på öfvertygelse. Detta kan ju icke ens
komma i fråga. Men jag kan verkligen icke inse, hvarför sådana
skulle behöfva känna sig i sitt inre förnärmade deraf, att staten har sina
vigtiga skäl, hvarför den icke vill legalisera dylika samfund. Staten
begär icke och ingen begär, att de skola säga eller göra något, som
vore stridande mot deras samvete eller deras öfvertygelse. Staten
säger blott, att den icke kan legalisera sådana samfund, om hvilkas
art och syftemål den icke har någon kunskap. När det sålunda
icke beror af dem sjelfva, af deras egen fria vilja, att de måste
stanna qvar i statskyrkan, utan det är staten, som hindrar dem att
gå ut, kan jag icke inse, hvarför de skulle behöfva lägga detta, som
staten gör, på sitt samvete. Icke kan jag inse, att de genom sitt
qvarstående behöfva beklaga sig öfver att i religiöst afseende nödgas
gälla för annat än hvad de äro. Det fins många utvägar, som icke
äro i lag förbjudna, för dem att gifva till känna, att de icke dela
statskyrkans tro; derom behöfver man icke vara i någon okunnighet.
Jag kan således icke finna en så beskaffad lagförändring, som
nu ifrågasatts, vara af behofvet påkallad och icke heller annat än
anse den vara för staten i högsta mått vådlig. När utskottet talar
om hvilka fördelar kyrkan för sin del skulle vinna genom att bli
qvitt sådane medlemmar, som icke dela hennes tro och hennes öfvertygelse,
vill jag visst icke förneka, att en så beskaffad lagstiftning
skulle kunna hafva inflytande på kyrkans ställning, men det är dock
icke kyrkans väl eller ve, än mindre hennes vara eller icke vara.
som härpå är beroende, utan det är enligt min åsigt statens väl
eller ve, som det gäller. Ty etableras det på detta sätt eu hedendom
i staten, kan det icke slå fel, att man också från det hållet
kommer att arbeta på upprifvande af statens grundvalar. När det
således icke enligt min åsigt är af behofvet påkalladt, utan fast mer
för staten i högsta måtto skadligt, ber jag att få förena mig med
reservanterna och yrka afslag på utskottets betänkande.

7 ]*:o 28.

Onsdagen den 25 April, e. m.

Herr Annerstedt: Först och främst vill jag framställa en Om rätt att utformel
anmärkning mot utskottets förslag med den tolkning, som sv^Jc^ ^ats.
af den nästföregående talaren gifvits detsamma. Det förefaller uppen- SVt\y^anbart,
att om jag vill upprätthålla fordringarna på hvad nu gällande <-Fort9)
lag stadgar, att endast den, som omfattar främmande kristen troslära,
har rätt att, på sätt 3 § stadgar, anmäla sitt utträde ur statskyrkan,
måste jag också upprätthålla den fordran, som nu fins, att
personen skall uppgifva, till hvilket kristet trossamfund han ämnar
öfvergå. Ty behöfver han ej detta, förlorar man all möjlighet att
bedöma, om det är en person, som omfattar en främmande kristen
lära, eller en, som, på sätt motionären uttrycker sig, omfattar allenast
någon troslära, kristen eller ej. Således ined den tolkning, den nästföregående
dalaren gifvit. förefaller det mig, att k örsta Kammaren
gifvetvis bör afslå lagutskottets betänkande redan af formella skäl.

Om jag skulle ingå på sakens realitet, ber jag att i kammarens
minne få återföra hvad som yttrades här i kammaren för ett år
sedan, då kammaren afslog ett i hufvudsak lika lydande lagutskottsbetänkande.
Den förste talare, som då hade ordet, anförde fyra
grunder, hvarför kammaren borde afsla utskottets hemställan. Dessa
grunder hafva enligt min uppfattning fullt samma giltighet i ar
som i fjol, och det torde vara tillräckligt att i största korthet angifva
desamma. Hans första grund var, att svenska folket hittills
varit och väl fortfarande vill förblifva ett kristet folk, och svenska
staten vill vara och förblifva eu kristen stat. Den andra grunden
var, att den enskilde i sin religion ej i längden kan vara isolerad;
det ligger i religionens begrepp, att den enskilde maste associera sig
med fika tänkande och bilda ett religionssamfund. Den tredje grunden
var den, att öfvergången från den svenska kyrkan och dess medlemmar
till eu främmande lära måste vara grundad på insigt och
pröfning, och eu sådan förutsätter, att personen kan angifva, till
hvilket religionssamfund han vill öfvergå. Den fjerde och sista
grunden var den, att staten fordrar, att svenska kyrkan såsom statskyrka
skall vårda sig om sådana personer och deras barn, hvilka ej
tillhöra något annat kristet religionssamfund. På dessa grunder
hemstälde denne talare om afsläg å utskottets hemställan, och på
samma grunder vågar jag vördsamt yrka, att kammaren, med vidblifvande
af sitt vid föregående riksdag fattade beslut, nu måtte
afslå ifrågavarande framställning. Dessa grunder synas mig ej vara
vederlagda af en talares påpekande, att svenska kyrkan saknar medel
att kontrollera, huruvida de uppgifter, som lenmats vid utträdet,
äro med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Saknaden af
denna kontroll är fullkomligt lika dermed, att svenska kyrkan också
saknar medel att kontrollera, huruvida alla dess medlemmar, som
vilja qvarstå i svenska kyrkan, verkligen hysa den öfvertygelse, som
är kyrkans. Eu annan erinran vill jag tillägga, nemligen att^ genom
bibehållande af nu gällande lag icke i ringaste mån sker något
ingrepp i den trosfrihet, svenska staten tillerkänner sina medlemmar.

N:o 28. 8

Onsdagen den 25 April, e. in.

Herr von Stapelmohr: Jag har inom utskottet vid behandla
uau lingen af denna fräga slutit miS till pluraliteten, derför att motionen
kyrkan. sJnes rn]8 vara en enkel och klar följd af den i grundlagens bud
(Forts.) en kvar svensk medborgare tillförsäkrade och i dissenterlagen närmare
bestämda tros- och samvetsfrihet och rätt till fri utöfning af
sin religion, så vidt den ej stör samhällets lugn eller åstadkonrraer
allmän förargelse.

Ett bifall till motionen skall utan tvifvel föranleda till att eu
del personer kommer att stå utom statskyrkan, utan att tillhöra
något främmande trossamfund, men detta kan äfven inträffa under
nu gällande bestämmelser. Dissenterlagen uppställer nemligen ej
någon garanti för att den, som anmäler sig till utträde och uppgifver
sig skola ansluta sig till ett visst samfund, äfven fullföljer
denna sm afsigt, eller att han far inträde i samfundet, eller qvarstår
der. Det kali äfven i detta afseende möta hinder för honom, om
det trossamfund, hvars lära han hyllar, icke är inom landet befintligt.
Alldenstund åsigter och tankar i religiösa ting vexla på
mångfaldigt sätt, är det möjligt, att bekännelser kunna framträda,
som äro lika värda att af staten erkännas och tolereras som redan
befintliga trossamfunds läror. Om eu person i religionssaker bildat
sig en uppfattning, som i viss mån strider mot statskyrkans dogmer
och åskådningssätt, men icke sammanfaller med ett af honom kändt
trossamfunds läror, och han derför, af samvetsbetänkligheter eller
af andra orsaker, ej vill längre qvarstå inom statskyrkan, utan träda
derutur, synes mig statskyrkan ej hafva större skäl att qvarhålla en
sådan person inom sig, än den, som uppgifvit sig vilja ansluta sig
till ett visst trossamfund, beläget kanske långt bort i verlden. Ett
af statskyrkan utöfvadt tvång i detta afseende medför, enligt mitt
förmenande, mera skada än gagn för kyrkan, tv det framkallar
bitterhet'' och trots hos de personer, som vilja utträda, men ej få
det, och det retar till angrepp mot kyrkan och dess bekännare samt
till en sträfvan att nedsätta kyrkans anseende och undergräfva dess
ställning. En talare har varmt framhållit, att kyrkan ej bör stöta
sadana, som vilja utträda, ifrån sig, utan hålla dem såsom förvillade
får qvar i sitt sköte i hopp att kunna inverka på dem och komma
dem att afstå från sina förvillelser och åter omfatta kyrkans lära.
Men det står ju alltid öppet för kyrkans tjenare att på öfvertvgelsens
och upplysningens väg söka inverka på dem, som utträdt, lika väl
som pa kyrkans egna medlemmar; och jag håller före, att kyrkans
tjenares sträfvanden derutinnan skola krönas med bättre framgång,
om dissenters sinnen ej äro uppfylda med bitterhet och afvoghet
mot kyrkan för att hon vill qvarhålla dem med band, som kunna
kännas tryckande för känsliga sinnen. För kyrkan åter måste det
vara till stort gagn att få skilja ifrån sig sådana element, som äro
missnöjda med henne och hysa mot hennes läror afvikande åsigter,
kanske rent af bekämpa henne. På så sätt skall kyrkan vinna i inre
endrägt och kunna framträda mera stark och helgjuten.

9 N:o 28.

Onsdagen den 25 April, e. in.

En talare har befarat, att, derest motionen skulle bifallas, barn
till en del personer, som utträdt ur statskyrkan, skulle uppfostras i
hedendom. Men 7 § i gällande dissenterlag innehåller bestämmelser,
huru förfaras skall med barn, som ej skola uppfostras i den evangelisktlutherska
läran, så att talarens farhågor synas mig ej fullt befogade.
Det är ganska antagligt att en ändring af 3 § i det syfte, motionen
afser, äfven skall föranleda till ändring af 7 §; och jag
antager, att Kongl. Maj:t icke skall underlåta detta, om Riksdagen
för sin del antager utskottets förslag. Jag tror icke, att ett steg i
motionens rigtning skall medföra några olägenheter för staten, åtminstone
ej större än de, hvilka under nu rådande förhållanden kunna
uppstå; ty staten hyser redan nu inom sig personer, hyllande meningar
i strid mot statskyrkans lära; och, så vidt jag kunnat märka,
har staten icke derigenom på något sätt uppgifvit sin ställning såsom
kristen stat.

Af dessa skäl har jag inom utskottet förordat utskottets hemställan,
och tillåter jag mig nu yrka bifall till densamma.

Herr Sandberg: Jag har begärt ordet blott för att uttala, att
det skäl, som bestämt mig att nu yrka afslag på utskottets hemställan,
är att, såsom förhållandena nu äro, så länge en person
formelt tillhör svenska statskyrkan, har äfven dess presterskap rätt
och pligt att taga vård om honom i andligt afseende. Enligt nu
gällande stadganden kan man i de flesta fall antaga, att en person,
som utträder ur kyrkan, öfvergår till främmande trossamfund, och då
blir det dess presterskaps sak att taga hand om hans andliga väl;
men godkänna vi hvad utskottet här föreslagit, att en person får
anmäla sig till utträde ur kyrkan utan att öfvergå till något annat
trossamfund, blir följden, att svenska kyrkans presterskap beröfvas
denna rätt och befrias från denna skyldighet — och det vill åtminstone
jag ej vara med om.

Jag yrkar afslag.

Herr Pettersson, Carl: Det är egentligen ett yttrande eller
rättare en förklaring af ett yttrande, som å nyo kallat mig upp på
talarstolen. Det framstäldes af en föregående talare, som yrkade bifall
till utskottets förslag, att den affållige ej skulle behöfva uppgifva något
trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, och det tycktes som om
bemälde talare skulle vilja säga, att det der trossamfundet nödvändigt
skulle vara ett kristet trossamfund. Men hvar står det skrifvet?
Han behöfver icke uppgifva något trossamfund. Jag tänker mig sådana
trossamfund äfven utom kristenheten, t. ex. muhammedanismen,
judendomen m. fl. Här förekommer ej något tal om att det skall
vara ett lcristet trossamfund. Derför måste det ock tydas derhän,
att det kan blifva fråga om hvilken icke kristen lära som helst.
Men då går det derhän, såsom jag nyss framhöll, att vi råka in i

Om rätt att utträda
ur
svenska, statskyrkan.

(Ports.)

tf:o 28, 10

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

(Forts.)

hedendomens mörker och öfvergifva den kristna basis, på hvilken
vårt nuvarande samhälle hvilar.

Det sades af samme talare och påstods af en efterföljande, att
det skulle vara en vinst för statskyrkan, om man tilläte ifrågavarande
personer att utträda ur kyrkan på det »enkla» vis, som
motionären rekommenderar. Ja, på sätt och vis vore det en vinst,
jag kan ej neka härtill, så till vida nemligen, som kyrkans ansvar
derigenom skulle minskas. Men å andra sidan refererar jag till hvad
eu föregående talare nämnt, att man i barmhertighetens namn vill
hålla qvar dem och i synnerhet i namn af den barmhertighet, som
omfattar de små och späda barnen, hvilka ej få lemnas vind för våg.
En kristen stat har bestämda rättigheter och skyldigheter gent emot
sina medborgare, och bland andra dess skyldigheter är att se till,
att ej dessa medborgare råka ut för otrons vilda vågor och komma
att undergräfva samhällets seder och lagar. Detta kan inträffa.
Jag vill påminna om huruledes för många år sedan uppstod en
muhammedansk sekt, den s. k. assasinernas sekt, der man, bland
annat, hade till uppgift att under vissa förhållanden och på befallning
af sektens öfverhufvud ovägerligen mörda den han utpekade.
Men månne ej sådant kan komma att upprepas? Vi lefva ju i
dynamitardernas och anarkisternas tidehvarf.

Nu säger man, att ehuru vi hafva eu mängd sekter inom kristenheten,
kan det finnas någon individ, som ej kan omfatta någon af
dessa otaliga trosläror, utan han har bildat sig en särskild dogm,
hvilken han • omfattar och som han menar är den enda rätta och
förnuftiga. Han träder ut ur kyrkan, men det är ej sagdt, att han
i och med detsamma bildar ett samfund. Det gäller blott hans enskilda
tro — något samfund bildar han ej. Nej, innersta meningen
är blott att splittra, liksom vår tid på alla områden tenderar att
upplösa allt bestående, äfven de heligaste band. Den innerligaste
och varmaste förening menniskor emellan förekommer på det religiösa
området — i kyrkan, och denna söker likna sin höge mästare
i tålamod och barmhertighet; oaktadt det finnes trotsiga och förvillade
barn, går denna kyrka likasom herden efter de borttappade
fåren för att draga dem till sig, men få fåren tillfälle att öfvergifva
kyrkan, äro de också utan all tillsyn och vård. Kan en kristen
stat medgifva något sådant? Jag tror ej, att svenska staten ännu
åtminstone vill göra det. För öfrigt frågar jag: hafva vi ej redan
tillräcklig frihet i vårt af ålder fria land, då det medgifves, att man
får öfvergå till hvilket kristligt trossamfund som helst? Skall man ej få
hafva det bandet på de ostyrige, att man håller dem åtminstone
inom kristendomens råmärken? Då talar man om samvetsfrihet och
16 § regeringsformen, att konungen får »ingens samvete tvinga eller
tvinga låta». Tvingar jag någons samvete dermed, att jag lägger
på honom ett visst band, att han ej skall göra sig sjelf och samhället
skada? Inom dessa begränsningar har han sin fulla frihet

Onsdagen den 25 April, e. m.

11 K’:o 28.

under nuvarande förhållanden. För individens rätt får man ej förbise Om rätt att ut samfundets.

tråda ur

svenska stats -

Herr Larsson, Liss Olof: Sedan lagutskottets ordförande

yttrat sig har jag föga att tillägga till hvad han sagt, men då jag
nu fått ordet, ber jag att få säga några ord till mitt förra yttrande.

En ledamot af lagutskottet har yrkat bifall till utskottets förslag,
derför att han satte den enskildes frihet så högt, att ingen bör
tvingas att stanna qvar, äfven om han ej vet, till hvilket samfund
han skall öfvergå. I det fallet skiljer jag mig från honom i den
väsentliga uppfattning, att jag anser samhället böra stå öfver den
enskildes individuella uppfattning. Jag sätter den enskildes frihet
högt, men ej så högt, att jag vill ställa samhällets väl på spel, såsom
han tyckes vilja, då han säger, att han anser den enskilda
friheten skola vara bestämmande, och samhällets väl bör komma i
andra eller sista rummet. Icke heller kali jag finna, att den talares
påstående, som sade och åberopade grundlagens bud, att man ej skall
någons samvete tvinga, är här befogadt. Nej, det är ej meningen
att vi vilja tvinga någon, långt derifrån. Man lemnar dem all
möjlig frihet, men i samhällsordningens namn fordrar man likväl, att
de skola hafva kommit så långt i sin öfvertygelse om den religiösa
ställning^ hvaruti de befinna sig, att de veta hvarthän de vilja. Man
vill blott, att de skola uppgifva det trossamfund, till hvilket de vilja
öfvergå, för att lemna dem friheten. Nej. säger man, det är orimligt
att fordra något sådant, ty staten håller ju ingen kontroll öfver
att de öfvergå till det eller det samfundet. Detta är dock ett märkligt
resonnement. Derför att man från denna sida visar den stora
tolerans att man säger, att blott de uppgifva trossamfundet, få de
träda ut, så säger man att det ej går an — man skall utöfva kontroll
att de göra det. Meu då är det ju dessa herrar, som vilja

lägga på ett ytterligare tvång utöfver hvad vi vilja göra, som vilja

medgifva dem en sådan frihet. Det är nog så, att här kan finnas
en del oroliga själar, som af en eller annan anledning låta uppjaga
sig, men statskyrkan är icke sådan, att den ögonblickligen öfvergifver
dessa sina medlemmar. Det är med statskyrkan i detta fall
som med en moder. Ett barn kan visa sig okynnigt och olydigt
och säger, att det ej bryr sig om hvad föräldrarne säga eller hvad
de tycka, utan vill bort från hemmet. Men modern eller föräldrarne
öfvergifva icke ett sådant barn, utan de bibehålla föräldrakänslorna
till detsamma och hoppas att det skall besinna sig och bättra sig.
blott de ej helt och hållet öfvergifva det. På samma sätt med

statskyrkan. Hon tröttnar ej på dessa förvillade individer, utan hon

vill hålla dem qvar till dess de mogna åtminstone så mycket, att
de åtminstone veta hvad de sjelfva vilja. Det är allt hvad man
begär från deras sida, och det borde väl ej vara för mycket. Icke
bör det väl kunna vara till glädje för någon, att det på det religiösa
eller kyrkliga området finnes eu mängd lösdrifvare, om hvilka man

kyrkan.

(Forts.)

N:o 28. 12

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om rätt att ut- ingen kunskap eger hvart de höra— och de veta det ej heller
tra^a ”r sjelfva.

kyrkan. En allnai1 omständighet, som ej är tillräckligt framhållen, är

(Ports.) ^et stadgande, att barnen af ett sådant äktenskap, af föräldrar som
sålunda utgå ur statskyrkan, skola äfven uppfostras i föräldrarnes religion,
åtminstone skall det visas att de uppfostras i den. Men huru
skall nu detta lagstadgande kunna tillämpas, när man icke vet, hvar
föräldrarne i detta afseende äro hemma? De veta ju ej en gång
sjelfva, hvart de höra. I hvilken religion skola väl dessa barn uppfostras?
Bör icke derför i barmhertighetens namn detta lagutskottsbetänkande
afslås? Icke blott för dessa vankelmodiga själar, som
icke veta, till hvilket samfund de vilja höra, men ännu mera för de
oskyldiga barnen, som skola uppfostras i någon religion, på det att
man må veta, i hvilken lära denna uppfostran skall ega rum.

Mig synes alltså med hänsyn till samhällets bästa, att kammaren
bör vidblifva den åsigt, som kammaren flera gånger förut uttalat,
och derför äfven afstå det nu föredragna utskottsbetänkande^

Herr Casparsson: Jag vill blott hafva till kammarens pro tokoll

antecknadt, att så länge jag tillhör den svenska riksförsamlingen,
kommer jag aldrig att med min röst biträda den satsen, att
svenska staten proklamerar, att det är den fullkomligt likgiltigt,
om dess medlemmar hafva någon religion — en sats, som icke eu
gång de bättre formerna af hedendomen velat godkänna.

Lagutskottet säger, att denna bestämmelse innebär endast ett
följdrigtigt genomförande af samvets- och trosfrihetens stora grundsats.
Jag bestrider detta. Det är en vrångbild af religionsfrihet,
ty religionsfrihet kan aldrig betyda frihet från religion, och det är
derhän skrifvelsen syftar. Lagutskottet föreslår, att det skall lemnas
fritt för hvarje svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda
ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill
han ämnar öfvergå, — en ålder, då, i fall han vill utfärda en revers
å 10 kronor, staten säger: »dertill är du för grön, min gosse». Men
om han vill förklara sig vara utan religion, dertill är han mogen!
År ej det för galet, frågar jag?

Den förste talaren förklarade, att medgifvandet skulle blifva en
vinst för statskyrkan. På 1840-talet fans vid Upsala universitet en
mycket begåfvad student, som hade för afsigt att inträda i det
presterliga ståndet. Dåvarande erkebiskopen afrådde honom af vissa
skäl och sade: »ni borde i stället inträda i statens tjenst». »Ja»,
svarade då studenten, »det vore nog en vinst för staten, men en
förlust för kyrkan.»

Jag vänder om satsen och säger: om medgifvandet vore en
vinst för kyrkan, hvilket jag betviflar, så vore det en förlust och
en ödesdiger förlust för staten.

Derför, herr talman, yrkar jag afslag.

Onsdagen den 25 April, e. m.

13 N:o 28.

Herr Hasselrot: Här har så mycket talats på sidan om hvad

lagutskottets utlåtande afser, att jag ej kan underlåta att återföra
kammarens uppmärksamhet till hvad frågan egentligen innebär. Det
är nemligen för närvarande två vilkor, som fordras för utträde ur
svenska statskyrkan utom fordran på att hafva fy It 18 år: det

första, att man omfattar främmande kristen lära, och det andra, att
man skall uppgifva det trossamfund, hvartill man ämnar öfvergå.
Lagutskottet föreslår nu icke ändring i båda dessa bestämmelser,
utan endast i''afseende på den senare. Lagutskottet förutsätter sålunda
som ett oeftergifligt vilkor för utträde ur statskyrkan, att man
skall omfatta främmande kristen troslära; allt tal om hedendom,
muhammedanism m. m. tycker jag derför borde kunna afskiljas från
denna diskussion. Dermed förfaller också det andra af de skäl, lagutskottets
ordförande anfört mot detta betänkande. Det är visst,
att staten har intresse af att dess inbyggare äro kristna, och att
staten är ett kristet samhälle, och annat är ej heller i denna sak
ifrågasatt. Lagutskottets ordförande trodde emellertid, såvidt jag
förstod honom, att det icke skulle finnas någon kristen lära, som
ej öfverensstämde med något befintligt kristet trossamfunds bekännelse.
Jo, mine herrar, huru stor mängd kristna trossamfund än
finnes, så finnes det dock verkligen personer, hvilka omfatta eu
kristen lära af annan beskaffenhet än någon, som omfattas af ett
befintligt trossamfund.

Nu är emellertid denna fråga, såsom herrarne nog förstå, af
synnerligen ringa praktisk betydelse. Säkerligen finnas icke många
i vårt land, som varit eller komma att blifva hindrade att gå ut
ur vår kyrka till följd af ifrågavarande bestämmelse. Det är lofligt
för en hvar, som vill gå ut, att komma ut, blott han uppgifver sig
vilja öfvergå till något annat kristet trossamfund, äfven om det icke
finnes i vårt land, och det finnes ej någon som helst kontroll, att
detta fullgöres. Bandet ligger alltså uteslutande på de få, som ej
vilja begagna denna omväg för att komma ut. Nu säger man, att
det är en vinst för samhället att behålla dessa qvar, och att samhället
står öfver den enskilde; men jag betvifla:-, att det verkligen
är någon vinst för samhället och kyrkan att qvarhålla detta fåtal
personer inom sin krets mot deras vilja. ,

Vidare säges, att kyrkan bör handla såsom en moder mot eu
förlorad son. Men en moder tager väl emot den förlorade sonen,
som gått till främmande land, och gör allt för att förbättra honom,
men hon stänger ej in honom i kammaren för att hindra honom
resa.

Nu säger man, att af barmhertighet mot den person, som vill
utgå, och mot hans barn bör man hindra honom att utträda ur
kyrkan. Jag måste då åter upprepa, att man kan icke vägra honom
att gå ut annat än på hans egen rättfärdighets grund — att
han ej vill begagna sig af omvägar att gå ut. Häri kan hafva eu
klar, distinkt och skarp lära och får dock ej komma ut. Huru går

Om rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

(Forts.)

N:o 28. 14

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om rätt att utträda
ur
svenska statskyrkan.

(Forts.)

det för Härvarande med de personer, som öfvergå till ett trossamfund,
som ej utöfvar någon verksamhet i Sverige? Staten har öfver
dessa ingen kontroll, ej heller möjlighet att uppfostra deras barn.
Således skulle förhållandet ej blifva sämre för sådana, som de här
ifrågavarande.

I motsats mot herr Casparsson anser jag, att lika väl som en
person, hvilken fylt 18 år, har förmåga och enligt nu gällande lag
rättighet att välja det främmande kristna trossamfund, hvartill han
vill öfvergå, lika väl har han förmåga att bilda sig- en egen trosuppfattning,
som icke öfverensstämmer med den trosbekännelse,
som omfattas af något befintligt kristet trossamfund.

Jag tror för min del, att detta sista obetydliga band, af ringa
praktisk betydenhet, som ännu kan sägas ligga på samvetsfriheten
i vårt land, bör borttagas, då efter mitt förmenande sådant omöjligen
kan vålla stat eller kyrka någon olägenhet.

Herr Widmark: Under diskussionen har jag blifvit styrkt i

min gamla uppfattning om att ett bifall till detta förslag skulle
vara ödesdigert för den svenska kyrkan. Men jag begärde ordet,
enär dessförinnan icke var uttryckt det hufvudskål, som bestämt
mig att än ytterligare vara emot utskottets förslag, nemligen att
man redan vid 18 års ålder skulle kunna få göra ett så beskaffadt
steg. Jag kan nemligen icke fatta, att en person vid 18 års ålder
skall kunna hafva den karaktersfasthet, den själsodling och den erfarenhet
af lifvet, som erfordras för att taga ett så vigtigt steg.
Det är väl, såsom den siste talaren yttrade, sant, att den tillåtelsen
har han att vid 18 år utträda ur den svenska kyrkan redan enligt
gällande dissenterlag, men det är dock en stor skilnad, att i det
ena fallet skall det vara honom tillåtet, utan att han vet eller behöfver
veta och känna sin tro, om han blott och bart. säger: jag vill
utgå, men enligt den gamla dissenterlagen fordras åtminstone, att
han säger: jag har omfattat den och den läran.

Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag.

Grefve Klingspor: Oaktadt jag är viss om att, utan att jag

uttalar min öfvertygelse i denna fråga, Första Kammaren med stor
majoritet skall afstå utskottets betänkande, vill jag dock, såsom förutvarande
ledamot af lagutskottet, inom hvilket jag några år deltagit
i denna frågas behandling, gifva min åsigt till känna. Jag vill se
frågan från en mycket praktisk synpunkt, jag tänker mig statskyrkan
såsom en god husbonde. Om tjenaren kommer till husbonden
och vill hafva någon ledighet, frågar väl husbonden honom,
hvarthän han skall vända sig. Det är det minsta, han kali begära
att få veta, likasom det minsta man här kan begära är, att den,
som vill utträda ur statskyrkan, skall tala om, till hvilket samfund
han vill sluta sig. Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Onsdagen den 25 April, e. m.

15 N:o 28.

Herr von Stapelmohr: Två af talarne hafva anmärkt, att en Om rätt att ut person,

som icke öfverskridit 18 år, knappast kan hafva vunnit den träda ur
själsmognad, att han kan fullt bedöma innebörden af den lära, han
omfattat, eller följderna af det steg, han tager, då han utträder (F0rts)

ur statskyrkan. Jag ber att få érinra dessa herrar derom, att barn,
som skola uppfostras i den evangelisk-lutherska läran, vanligen anses
redan vid 15 års ålder hafva vunnit den förståndsutveckling, att
de kunna konfirmeras, det vill säga offentligen erkänna, att de
hylla den lutherska kyrkans lära, sådan den finnes i trosartiklarne
angifven. Den proposition, hvarmed Kongl. Maj:t till Riksdagen
inkommit, angående själavård, innehåller, bland annat att barn, så
snart de nått tillräcklig själsutveckling, skola anmälas till konfirmation,
dock i allmänhet icke under 14 år och icke öfver 17 år.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afsteg
derå, och förklarade sig finna den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 50, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 22;

Nej - 74.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
20 och 21 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 51, i anledning af väckt motion om utbyte af skollärares
rätt till kofoder mot viss ersättning i penningar, och

N:o 28.

Anmärkningar
mot statsråd.

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
afbränvinsförsäljning
srättigheter.

16 Onsdagen den 25 April, e. m.

n:o 52, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18
kap. 15 § strafflagen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs a nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 21 och 24 i denna månad bordlagda memorial
n:o 7, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

Herr Bergius: Enligt min åsigt äro de under punkterna l:o,
2:o och 3:o i utskottets memorial omförmälda regeringsåtgärder icke
af beskaffenhet, att de bort föranleda utskottet att hos Riksdagen
göra anmälan enligt 107 § regeringsformen, och hemställer jag derför,
att förevarande anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd,
än att utskottets memorial lägges till handlingarna.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, lades den nu
föredragna punkten till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 21 och 24 innevarande april bordlagda betänkande
n:o 15, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten.

Herr Berg, Lars: Då det förslag till vissa ändrade bestämmelser
rörande upplåtelse af bränvinsförsäljningsrättigheter, som bevillningsutskottet
i den föredragna punkten framlagt, enligt min
åsigt icke är lämpligt eller nyttigt för vinnande af författningens
ändamål, har jag ansett mig böra deremot anföra min reservation,
till hvilken jag härmed yrkar bifall. Utskottet har nemligen ansett,
att de olägenheter och oegentligheter, som i några, för öfrigt ganska
få, fall blifvit anmärkta mot det sätt, hvarpå rörelsen vid vissa, till

17 N:o 28.

Onsdagen den 25 April, e. m.

bolag upplåtna bränvinsförsäljningsrättigheter utöfvats, bäst skulle
kunna undvikas, om en sådan förändring i lagstiftningen genomfördes,
att dylika försäljningsrättigheter för framtiden endast måtte
komma att upplåtas till aktiebolag. Men då Riksdagen sjelf i sin
skrifvelse 1873 förklarade, att meningen med dessa bolag aldrig varit
hvarken att bolagen skulle få afse att skaffa delegarne vinst eller
att städerna derigenom skulle tillskyndas förökade inkomster, utan
endast att försätta städerna i tillfälle att i sedlighetens intresse
ordna bränvinsförsäljningen; och då det är uppenbart, att detta mål
endast och bäst kan uppnås, för så vidt bolagsmännen och styrelsen,
som handhafva bränvinsförsäljniugen, icke hafva något personligt
eget intresse i bolagets rörelse, icke hafva rätt att deraf förvänta
någon vinst eller utdelning och ej heller ega rätt att uppbära arfvode;
så synes det ju uppenbarligen såsom en skarp motsägelse att
vilja tvinga dem, som hittills af rent intresse för nykterhetens befrämjande
och ordningens upprätthållande i bränvinshandeln egnat
sin tid åt dessa bolags förvaltning, att tvinga dem, säger jag, att
genom att insätta penningar få ett eget intresse i bolagets rörelse,
samt att tvinga dem att mottaga utdelning och ränta på eget kapital.
Det skulle dessutom vara en diametral motsägelse, om Riksdagen
1894 skulle besluta enligt detta förslag, mot hvad Riksdagen förut
beslutit enligt den nyss upplästa ordalydelsen. En sådan bestämmelse
skulle, enligt min tro, komma att från bolagens förvaltning utesluta
alla framstående kommunalmän, alla verkligt varma nykterhetsvänner,
om de skulle åläggas att insätta egna penningar, att mottaga
utdelningar och uppbära räntor, att i så måtto verkligen blifva eller
åtminstone få sken af att vara bränvinsförsäljare. Af chefens för
kontroll- och justeringsbyråu berättelse framgår, att i allmänhet
och med få undantag, med endast obetydliga oegentligheter, dessa
försäljningsrättigheters handhafvande har varit förtjenstfullt både i
ekonomiskt och moraliskt afseende, att icke mindre än 95 procent
af alla rättigheter hafva varit lemnade åt bolag, men att endast 18
aktiebolag funnits inom landet. Häraf tror jag mig vara berättigad
att sluta, både att de patriotiska bolagen väl fylt sin uppgift, och
att denna form varit den mest lämpliga och omtyckta i de olika
ortérna, men att deremot aktiebolagsformen, som också gifvit ett
godt resultat, likväl i följd af sin fåtalighet endast kunnat lemna
en mindre fullständig erfarenhet om hvilkendera formen är den bästa.
Under sådana förhållanden kan man verkligen ifrågasätta, hvad som
kan föranleda Riksdagen att byta om åsigt, att vilja uttala en förkastelsedom
öfver den form af brän vi nsförsäljn in gsrä t tigheter, som
hittills varit den allmännaste, och att deremot positivt uttala sig
för eu, hvarom erfarenheten är mindre vidsträckt och omfattande.
Visserligen är det sant, att formen i detta fall, som i andra, är eu
underordnad sak, och att andan, som leder bolagens förvaltning och
rörelse, är hufvudsak. Men äfven i afseende på andan har den be -

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlätelse
af bränvinsforsäljning
srättigheter.

(Forts.)

Första Kammarens Frot. 1894. N:o 28.

o

N:o 28. 18

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
af bränvinsförsäljningsrättigheter.

(Forts.)

rättelse, som chefen för kontroll- och jnsteringsbyrån afgifvit, visat,
att dessa patriotiska bolag icke stå tillbaka för de andra.

Emellertid erfordras åtskilliga förändringar i gällande lagstiftning,
som icke endast är i detta fall otydlig, utan rent af tyst och
saknande många nödiga bestämmelser. Det har visat sig, att större
likformighet i bestämmelser är nödvändig, för att kontroll skall blifva
möjlig, och under sådana förhållanden har det synts mig, som om
klokheten skulle bjuda, och med Riksdagens värdighet det ensamt öfverensstämma,
att Riksdagen icke uttalar sig bestämdt om någon
form, utan endast begär en allmän revision angående bästa sättet, på
hvilket dessa upplåtelser må kunna ega rum. Det är härom och i
denna rigtning jag har reserverat mig.

Ett annat skäl skulle man måhända kunna anföra för afslag å
utskottets förslag. Enligt riksdagsordningen har bevillningsutskottet
rätt att i bevillningsfrågor föreslå, hvad det finner nyttigt och billigt.
Någon motion om att åt ensamt aktiebolag upplåta försäljningsrättigheterna
föreligger icke. Detta är bevillningsutskottets egen
motion. Men jag anser, att man då med fog kan ifrågasätta, huruvida
detta aktiebolagens uteslutande monopol på bränvinsförsäljningsrätt
är en bevilluingsfråga. Men huru som helst härmed må förhålla
sig, tror jag, att jag har anfört tillräckliga skäl för mitt yrkande
om afslag å utskottets förslag och bifall till min reservation.

Herr Almqvist: Som kammaren behagade finna, har nu föreliggande,
inom Andra Kammaren väckta motion närmast föranledts
af de ganska många och ganska grava anmärkningar, som blifvit af
chefen för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå gjorda
mot det sätt, hvarpå de så kallade bränvinsbolagen i rikets städer och
köpingar utöfva sin verksamhet. Vid behandlingen af detta ärende inom
bevillningsutskottet har utskottet visserligen ansett, att åtskilliga åt
de påpekade missförhållandena äro sådana, att de kunna för framtiden
förekommas, endast gällande bestämmelser i ämnet behörigen iakttagas,
samt att åtskilliga af motionärernas förslag äro af den beskaffenhet,
att de afse rena förvaltningsdetaljer och således icke böra
blifva föremål för lagstiftningsåtgärder, men att deremot åtskilliga
af dessa anmärkningar äro af den beskaffenhet, att de otvetydigt
gifva vid handen, att en förändrad lagstiftning i fråga om dessa
bränvinsbolag är af behofvet påkallad. I sådant afseende har utskottet
ansett, att först borde tagas i öfvervägande, huruvida det
icke vore önskvärdt, att samtliga dessa bolag vore aktiebolag, en
mening, som reservanten icke kunnat biträda, men som utskottet
ansett medföra betydliga fördelar, och jag är viss om, att de flesta,
om icke alla, af de anmärkta oregelbundenheterna skulle förekommits,
derest samtliga bolagen varit aktiebolag. Jag ber ock få erinra om
att ehuru dessa bolags antal icke är stort, hafva dock de anmärkningar,
som blifvit gjorda, icke träffat något af dessa aktiebolag,
utan hufvudsakligen de öfriga. Det är för mig alldeles klart, att

Onsdagen den 25 April, e. m.

19 N:o 28.

en bolagsordnings egenskap att vara faststäld af Kong!. Maj:t skall
åt densamma i afseende på dess efterlefnad gifva vida större helgd
och lemna vida större garanti i fråga om dess lämplighet och ändamålsenlighet,
än förhållandet kan vara med den brokiga samlingen
af regler för så kallade handelsbolag, hvilka regler icke alltid äro
de ändamålsenligaste och lämpligaste och hvilka måhända icke alltid
efterlefvas. Vidare skulle genom bestämmelsen, att bolagen skulle
vara aktiebolag, vinnas en önskvärd likformighet såväl i bolagens
stadgar som ock till följd deraf i bolagens förvaltning. Vidare skulle
derigenom en lättare och beqvämare kontroll öfver handhafvandet
af bolagens angelägenheter kunna utöfvas, och slutligen skulle äfven
den fördelen vinnas, att genom en sådan bestämmelse skulle gifvas
större offentlighet åt bolagen och hela deras förvaltning än nu är
förhållandet. Nu är det gifvet, att då reservanten icke kunnat biträda
denna utskottets mening, så har hans motivering också i vissa
delar blifvit olika med utskottets. Utskottet har i sin motivering
påpekat åtskilliga synpunkter, som vid den ifrågasatta förändringen
i lagstiftningen vore beaktansvärda. Detta har också reservanten
gjort, och somliga äro för utskottet och reservanten gemensamma,
men andra icke. Beträffande dessa senare torde kunna ifrågasättas,
om förslaget, att styrelsens ledamöter icke skulle erhålla ersättning,
kan vara lämpligt. Det är endast en gärd af rättvisa, att den, som
gör ett arbete, skall få skälig ersättning derför, och jag kan icke
förstå, att bolagets sedliga ändamål skulle föringas genom en sådan
åtgärd.

Vidare föreslår reservanten, att bolagen skulle vara berättigade
att afsätta en viss del af vinsten till en fond. Det är något, som,
såvidt jag förstår och kunnat finna, är för den nuvarande bränvinsförordningen
alldeles främmande, och som, med den åsigt, Riksdagen
har om bränvinsmedlens användning och fördelning, icke lär hafva
stora utsigter att kunna vinna framgång. Bevillningsutskottets hufvudsyfte
med den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t har varit
att fästa uppmärksamheten på den oafvisliga nödvändigheten af eu
förändring i fråga om upplåtande af bränvinsförsäljningsrättigheter
till bolag, på det att den bolagsinstitution, som under namn af
göteborgssystemet under en lång följd af år, allenast den blifver rätt
förstådd och rätt uppfattad, varit i stånd att på ett tillfredsställande
sätt och till nykterhetens befrämjande i rikets städer ordna bränvinsförsäljningen,
måtte komma att än ytterligare utvecklas. Då
utskottet ansett, att detta mål bäst befrämjas genom att oförändradt
antaga det betänkande, utskottet afgifvit, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Ekdahl: Det är naturligen icke värdt att föreslå några
ändringar i det förslag, som bevillningsutskottet har afgifvit-, utan
det är endast för att lemna kammaren några upplysningar i afseende
på motionens innebörd, som jag har begärt ordet. De revisorer,

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
afbränvinsförsäljningsrättigheter.

(Forts.)

N:o 28. 20

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
afbränvinsförsäljningsrättigheter.

(Forts.)

som utses af Konungens befallningshafvande, landstingen och hushållningssällskapen,
fordra vanligen åt vederbörande bolag, att de
skola lemna så stor vinst, som möjligt, och då är alls icke fråga
om nykterhet, men sedan säges det, att man skall underlåta att
sälja något bränvin. Dessa meningar låta icke gerna förena sig.
Jag har varit utsedt ombud för det stadssamhälle, jag tillhör, utan
ringaste aflöning i många år, och jag har sökt att leda bolagets
verksamhet på ett förståndigt sätt. Nu hafva emellertid revisorerna
från landstinget och hushållningssällskapet gjort den anmärkningen
mot denna stads utskänkningsbolag, att det insatt ett förlagskapital
af 8,000 kronor för att drifva rörelsen, och samma revisorer yrka,
att bolagsmännen skulle betala tillbaka den ränta af 6 procent, som
de godtgjort sig. Huruvida detta har någon rimlighet för sig, kan
hvar och en bedöma, då det visat sig, att detta kapital och mycket
mera, som bolagsmännen anskaffat, har användts för rörelsen. Det
har äfven visat sig, sedan jag afgick från min befattning såsom
stadens ombud i detta bolag, och bolagsmännen villfarit revisorernas
framställning om förlagskapitalets minskning, att bolagets vinst minskats
med öfver 2,000 kronor, en följd af att bolaget icke haft sådant
rörelsekapital, att det kunnat göra sina inköp på fördelaktigaste
sätt.

Nu är fråga om att bränvinsförsäljningsrätten skall upplåtas
åt aktiebolag i stället för vanliga affärsbolag. Jag vill härvid erinra
att, efter den nuvarande författningen, anbuden af bolagen skola
ingifvas inom april månad och vara pröfvade af Konungens befallningshafvande
inom juni månad. Det inträffar emellertid ofta nog,
att många olika personer, teckna sig såsom delegare i bolag för
samma stad och ingifva anbud, men först efter juni månads utgång
hafva de att vänta, att Konungens befallningshafvande yttrar sig om
hvilket af dessa bolag skall antagas. Derefter begagna sig de bolag,
som icke blifvit antagna, af sin rättighet att klaga. I det samhälle
jag tillhör har det sålunda flere gånger inträffat, att det först
i slutet af september blifvit afgjordt, hvilket bolag skall få rättigheten.
Huru skall då detta bolag kunna hinna komma in till
Kongl. Maj:t och få sin bolagsordning faststäld för att kunna börja
sin verksamhet den 1 oktober. Det låter sig icke göra. Skall
någon ändring göras, bör den innefatta eu total förändring af hela
författningen. Jag vill ej i sådant afseende göra något yrkande.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag vill icke förneka, att
bränvinslagstiftningeu kan behöfva undergå vissa förändringar i den
rigtning utskottet önskat, och jag anser derför, att utredning af
frågan är påkallad. Men i likhet med den förste talaren tillåter
jag mig anmärka, att det torde vara lämpligt, att Kongl. Maj:t får
frihet att göra undersökningarna så vidsträckta som »möjligt. Det
låter ju tänka sig, att Kongl. Maj:t i sådant fall kan finna skäl
att föreslå aktiebolags bildande. Men att Riksdagen nu uttalar denna

21 N:o 28.

Onsdagen den 25 April, e. in;

sak såsom afgjord, efter den korta utredning frågan kunnat få i Om ändrad
ett utskott, synes mig icke vara lämpligt. Klart är ju, att, derest
utredningen visar mot det mål, som Riksdagen åsyftar, blir detta
föreslaget. Yisar åter utredningen icke mot berörda mål, blir det vinsförsäljnaturligtvis
ej heller föreslaget. Om reservationen antages, synes ningsrättigmig
gifvet, att Kongl. Maj:t alltid kommer att låta utreda frågan heteräfven
med hänsyn till bildande af aktiebolag för bränvinsförsälj- (Forts.)
ningens utöfvande. Derför skulle jag för min del vilja ansluta mig
till herr Bergs reservation.

Herr Wieselgren: Den uppmärksamhet som den svenska bränvinslagstiftningeu
väckt, snart sagdt öfver hela den bildade verlden,
gör, att den fråga, som nu är föremål för kammarens behandling,
rätteligen måste anses vara af en ganska stor betydelse.

I Förenta staterna har en byrå anordnats, som under namn
af »Department of Labor» har sig anförtrodt att utreda uppstående
praktiska samhällsfrågor — och den fullgör verkligen sitt uppdrag
på ett mycket praktiskt sätt, ty den skickar ut en stab af specialister
öfver hela verlden, hvarhelst den anser något vara i samma
fråga att lära, och dessa personer, hvilka sätta sig i förbindelse
med myndigheter och sakkunnige på platsen, vistas der tills de
hafva för sig klargjort vederbörande fråga, hvarefter byrån på grund
af deras berättelser öfverlemnar eu utredning deraf till presidenten,
som åter delger densamma åt unionsrepresentationen. Den
femte af dessa berättelser rör just den svenska bränvinslagstiftningen,
de lagar och bestämmelser, som här äro gällande för tillverkning
och försäljning af bränvin samt specielt för vårt s. k. göteborgssystem.
Denna äfven för svenskar mycket instruktiva berättelse
afslutas med några ord, dem jag skall tillåta mig att öfversätta:

»Att svenska bolagssystemet representerar det bästa medel, hvilket
ännu har blifvit uppvisadt, för kontrollering af bränvinsförsäljningsrörelsen,
hvar helst sådan rörelse är tillåten,, torde ingen som förstår
dess verkliga beskaffenhet och studerat dess verksamhet, vara
nog djerf att våga förneka.» Det är slutomdömet efter undersökningar,
som omfattat jag kan väl säga hela verldens bränvinsförsäljningslagar.

Af underrättelser från Amerika vet jag, att dessa våra lagar derstädes
hafva väckt så stor uppmärksamhet, att de anses komma att i
den närmaste framtiden införas i flere olika stater, liksom det torde
vara kammaren väl bekant, att ett mycket framstående nykterhetsparti
i England, det moderata, också har fäst sig vid vårt bergssystem
och försöker att få det infördt i nämnda land just i sedlighetens
intresse. Vid sådant förhållande kan det ju icke vara underligt,
om jag vågar lägga kammaren på hjertat vigten af att icke
förbise någon åtgärd, som kan bibehålla vårt bolagssystem vid det
anseende, detsamma har förvärfvat.

Jag har dock vid de förnyade besök, som experter från Förenta

N:o 28. 22

Onsdagen den 25 April, e. in.

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
af brunvinsförsäljning
sr ätlig -heter.

(Forts.)

staternas »Department of Labor» här i Sverige gjort, känt mig orolig
vid tanke på att det möjligtvis skulle falla dem in att besöka ett
eller annat smärre stadssamhälle här i riket och på ort och ställe
taga reda på, huru sig der förhåller med detta bolags- eller göteborgssystem.
Jag har nemligen sedan åtskilliga år tillbaka från
särskildt sakkunniga och tillförlitliga personer fått mig meddelade
åtskilliga förhållanden, hvilka jag ej tvekar att bedöma såsom verkliga
missförhållanden, och sådana af ganska upprörande art, der det
gält att drifva en bränvinsförsäljningsrörelse under bolags namn
och i s. k. sedligt intresse. Sådana missförhållauden hafva också
kommit till kontrollbyråns kännedom och föranledt de allvarsamma
anmärkningar, som vi se intagna i den af motionärerna åberopade
berättelsen. I hvad på mig ankommer har jag dertill bidragit, då
jag nemligen till vederbörande byråchef öfverlemnat åtskilliga till
mig inkomna upplysningar. Att öfverklagade missbruk finnas och
finnas på många ställen är alldeles säkert. Men så vidt jag vet,
har, såsom en föregående talare på Jönköpings läns bänk redan
för kammaren påpekat, icke något sådant missförhållande varit att
härleda från aktiebolags sätt att sköta dem anförtrodd rörelse.
Huru långt emellertid andra bolag kunnat gå i missuppfattning af
det dem anförtrodda uppdraget kan lättast och enklast förstås, om
jag sätter två eller tre siffror rörande bränvinsförsäljningen i sammanhang
med hvarandra. Jag skall taga en siffra i ett denna dag
till behandling föreliggande utskottsbetänkande, deri meddelas, att
för år 1891—1892 utgjorde konsumtionen inom hela landet per
individ 6,4 liter. Den andra siffran visar, att för Stockholm —
rikets största kommun — utgjorde den 13 liter per individ. Men
den tredje siffran intygar, att här finnas i vårt land småstäder,
der försäljningen går upp till 53 liter per individ. Hvad bevisar
detta, om icke att bolagen i dessa städer, som uppbringat
sin försäljning till en så kolossal siffra, totalt missuppfattat
den uppgift, hvilken de haft att utföra, försökt allt hvad de kunnat
för att uppdrifva bränvinsförsäljningen i stället för att så mycket
som möjligt motarbeta och hämma densamma.

Vid sådant förhållande tror jag verkligen, att en åtgärd i rättande
rigtning från Riksdagens sida är fullkomligt nödvändig. Huruvida
den skrifvelse, som utskottet nu ifrågasatt, bör innefatta eu
bestämd förklaring, att Riksdagen för sin del föredrager aktiebolagsformen
framför privatbolagsformen är ju i sig sjelf en mindre
väsentligt fråga; ty såsom en föregående talare — reservant i
utskottet — har sagt: formen betyder mindre, endast den andan, som
verkar genom formen, är god. Men med hänsyn till de upplysningar,
som vi fått rörande de privata bolagens sätt att utföra sin
uppgift, må det vara klokt och rigtigt, att Riksdagen godkänner
det förslag, som klart uttalar sig för aktiebolagsformen. Ty mot
dess sätt att fungera har, så vidt jag vet, icke någon anmärkning
förekommit, under det att mot andra former mångfaldigt flera an -

Onsdagen den 25 April, e. m. 23 N:o 28.

märkningar torde hafva förekommit, än som äro för oss kända. Om ändrad
Jag ber derför att få biträda deras yrkande, som hemstält om bifall

till utskottets förslag. låtelse af brän vinsförsälj ningsrättig Herr

Almqvist: Jag har begärt ordet endast för att med heter.
anledning af herr finansministerns yttrande vördsamt få erinra, att (Forts.)
utskottets betänkande icke afser att uttala något bestämdt omdöme
om aktiebolagens företräde framför andra bolag. I utskottets kläm
beter det: »att Riksdagen måtte på det sätt bifalla friherre Bondes m. fl.
ifrågavarande motion, att Riksdagen i skrifvelse anhaller, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida icke öfverlåtelse af sådana bränvinsförsäljningsrättigheter,
hvarom stadgas i § 9 mom. 2 af gällande
förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker, lämpligen må meddelas endast åt
aktiebolag», — Kongl. Maj:t naturligtvis sedermera öppet lemnadt att
vid detta uttalande fästa det afseende, Kongl. Maj:t kan anse detsamma
förtjena. — Jag bar i sex års tid varit ledamot i styrelsen för ett
bränvinsaktiebolag och anser mig böra nämna, att, sedan jag tagit del
af de anmärkningar, som chefen för kontroll- och justeringsbyran
gjort mot bolagen, jag icke kan förstå, huru det bolag, af hvars
styrelse jag varit ledamot, skulle kunnat göra sig skyldigt till något
af hvad dessa ganska graverande anmärkningar afse. Jag tror derför,
att detta berott på att bolaget varit aktiebolag, och att sålunda
bildandet af aktiebolag vore eu särdeles lycklig form för fragaus
lösning.

Herr Törnebladb: Jag erkänner lika med öfriga talare, att
åtskilliga missbruk i detta fall insmugit sig. Då dessa^nu offentligt
framhållits, är redan det en mycket god sak. Och då dessa missbruk
i alla händelser skulle komma att blifva föremål för en närmare
undersökning och granskning af Kongl. Maj:t, om nemligen
skrifvelseförslaget, hvilket jag förmodar, bifalles, så är det ytterligare
en god sak. Men det är alldeles icke gifvet, att dessa missbruks
afhjelpande nödvändigt behöfver ske på sått utskottets pluralitet
föreslagit eller genom förändring af bolagen till aktiebolag.

Af den siste talaren har visserligen anmärkts, att detta sätt ej
uttryckligen föreslagits, men om klämmen och motiveringen jemföras,
synes ganska tydligt, att utskottet förestält sig, att bolagens
förvandling till aktiebolag skulle vara ett mycket effektivt medel.

Nu är, såsom af herr finansministern erinrats, påtagligt, att Kongl.

Maj:t i alla händelser kommer att, derest eu skrifvelse aflates,
taga frågan i skärskådande med den noggrannhet och i den omfattning,
att äfven aktiebolagens fördelar komma att granskas. Men
en annan sak är att redan på förhand uttala sig så godt som till
förmån för dessa. Härvid vill jag erinra om ett förhållande, som
icke, så vidt jag funnit, har blifvit uppmärksammadt, nemligen att

?f:o 28. 24

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om andrad aktiebolagslagstiftningen för närvarande är under ombildning och att
rörande "öjver-^^ lnyc^®^ väl kan hända, att vid denna ombildning sådana bestämmelse
af brän- ra6lser träffas, att detta slag af lagstiftning icke skulle låta väl
vinsförsälj- använda sig på nu ifrågavarande bolag. Vidare vill jag erinra om
mngsrättiy- att Kongl. Maj:t med de bestyr, hvilka, såsom åtminstone af motip
. veriDgen synes framgå, skulle tillkomma Kongl. Maj:t med stador
8- fästande åt ajla dessa aktiebolagsordningar, skulle få en tillökning
i sina göromål, hvilken antagligen icke vore så synnerligen kärkommen
— det lemnar jag nu derhän —, och att för öfrigt bildandet
s orre aktiebolag, i viss mån skulle leda derhän, att, om också
utdelningen pa aktierna stäldes jemförelsevis låg, en icke så obetydlig
del af bolagsvinsten skulle komma att tillfalla aktieegarne, hvarigenom
åter för staden och kommunen mindre vinst vore att påräkna,
utan att man bestämdt förvissat sig om att det sedliga intresset
vunne sa stort afseende, som det kanske under andra förhållanden
och enligt herr Bergs förslag skulle få.

Jag tror således, att kammaren skulle göra synnerligen klokt
i att icke nu gifva någon opinionsyttring till förmån för aktiebolagen,
men a andra sidan ej heller gifva någon opinionsyttring mot
desamma. Och då herr Bergs förslag i sjelfva verket alls icke
innefattar någon yttring i ena eller andra syftet, utan blott vill
bringa frågan under Kongl. Maj:ts pröfning och åt Kongl. Maj:t
öfverlemna att utgrunda orsakerna till de missförhållanden, som
förekommit, men som lyckligtvis dock icke äro af så allmän omfattning,
som sagts, och på samma gång söka utfinna det rätta
botemedlet, skall jag tillåta mig yrka bifall till reservationen.

Herr Philipson: Herr talman, mine herrar! Ehuru jag för
min del icke i allo har kunnat godkänna den motivering, som utskottet
beträffande förevarande angelägenhet i sitt betänkande förebragt,
har jag likväl varit fullt ense med utskottet om den kläm
eller hemställan, hvarmed dess betänkande afslutas, och detta af de
skäl, hvilka här af föregående talare blifvit omförmälda. Måhända
skulle jag kunna förebringa ytterligare skäl för min åsigt, att man
företrädesvis eller uteslutande bör lemna dessa utskänkningsrättigheter
i händerna på aktiebolag, men det torde vara tillräckligt att
erinra derom, att aktiebolagen gent emot de enskilda bolagen stå
sa att säga under mera offentlig kontroll, d. v. s. allmänheten har
mera uppsigt öfver, mera inblick i hvad som i aktiebolagen försiggår
och huru de fullgöra sin uppgift, än hvad den har med afseende
å de vanliga enskilda bolagen.

Dessa skäl hafva redan blifvit angifna, men då den siste talaren
omnämnde, att förslag till ny lag om aktiebolag föreligger, och att
man borde afvakta huru den kan varda affattad, vill jag, som deltagit
i förarbetena till nämnda lagförslag, nämna att, så vidt detsamma
hittills avancerat, något hinder deruti icke af vare sig komité)!

Onsdagen den 25 April, e. m.

25 N:o 28.

eller högre myndigheter lagts för bildandet af sådana aktiebolag,
som utskottet med denna sin hemställan velat afse. Aktiebolag
kunna efter komiténs förslag bildas af högst få personer — deras
antal behöfver icke öfverstiga hvad som erfordras för styrelse och
revisorer — och jag tror ej, att jag i denna kammare behöfver
nämna, att det näppeligen torde finnas något enda tillfälle, då icke
så beskaffadt aktiebolag för erhållande af utskänkningsrättighet kan
fås. Jag tror verkligen att hvad af en föregående talare blifvit anfördt
derom, att många anmärkningar rigtats mot enskilda bolag,
men få eller inga mot aktiebolag, eger tillräckligt god grund för
utskottets framställning, och att i nykterhetens och sedlighetens intresse
önskligt vore att bränvinshandeln i kommunerna lades i händerna
på kontrollerade aktiebolag. På denna grund tillåter jag mig,
herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almqvist: En föregående talare har yttrat, att genom
bildandet af aktiebolag skulle en del af vinsten gå i aktieegarnes
fickor och således undanhållas staten och kommunen. Men saken
förhåller sig icke så, ty det är alldeles klart att, när ordningen för
bolaget fastställes, äfven bestämmes den utdelning, som till aktieegarne
må ega rum. Denna kan vara satt till ett högre eller lägre
belopp. I Jönköpings spritförsäljniDgsbolag är utdelningen för närvarande
6 procent. Denna procent är måhända för hög nu, men
den var det icke när bolaget bildades. Hvar än förlagskapital för
affärens bedrifvande må tagas, antingen från aktieegare eller genom
lån från annat håll, så måste detta kapital i hvarje fall förräntas.
Någon annan vinst är här icke fråga om.

Hvad beträffar det förmenta besväret för Kongl. Maj:t. med
fastställande af de många bolagsordningarna, så måste detta blifva
ganska ringa. Visserligen omfattar bolagets oktroj endast tre år;
men om vid utgången af denna tid bolaget befinnes hafva väl
uppfylt sin bestämmelse och önskar fortfarande bedrifva rörelsen,
lärer med säkerhet kunna antagas, att vederbörande Kongl. Maj:ts
befallningshafvande härtill skall lemna bifall, och då erfordras ingen
ny bolagsordning. Jag anser således icke detta skäl hafva någon
betydelse.

Då bevillningsutskottets kläm är så affattad, att hela denna
angelägenhet skulle lemnas i Kongl. Majrts hand, så finner jag icke
något äfventyr vid att bifalla utskottets förslag, till hvilket jag fortfarande
yrkar bifall.

Herr Annerstedt: I likhet med en föregående talare, min
granne till venster, förefaller det mig, att från rent juridisk synpunkt
det förslag, som utskottets pluralitet framlagt, icke så fullständigt
och så väl träffar det mål, hvilket dermed åsyftas, som
reservantens förslag. De regler, som 1848 års lagstiftning angående
aktiebolag faststält, liksom, ock bestämmelserna i det nya förslag i

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
af bränvinsförsäljning
srättigheter.

(Forts.)

N:o 28.

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
afbränvinsförsäljning
srättigheter.

(Forts.)

26 Onsdagen den 25 April, e. in.

ämnet, som för närvarande är under granskning, äro i åtskilliga
afseenden icke afpassade efter de förhållanden, hvilka förefinnas i
fråga om bolag, livilka äro afsedda att hafva tillvaro endast några
få år. Författningen rörande ifrågavarande bränvinsförsäljningsbolag
innehåller nemligen bestämmelse derom, att de endast kunna inrättas
att fortvara en kortare tid. Det förhåller sig så, oaktadt hvad den
siste talaren anförde, att de bestämmelser, bvilka man hoppas skola
i den nya författningen om bolag intagas, bland annat angående
aktiernas minimibelopp, icke väl öfverensstämma med en sådan anordning,
som utskottet framhållit såsom önskvärd, att nemligen
aktierna uti bränvinsförsäljningsbolagen bestämdes till så små belopp
som 50 kr. I fråga om vanliga aktiebolag åter synes det önskvärdt,
att aktierna icke ställas på för små belopp.

Det har redan påvisats, att aktiebolagslagen äfven derför icke
väl lämpar sig att reglera de förhållanden, som ega rum med afseende
å de ifrågavarande bolagen, enär resultatet af bolagets verksamhet
för det allmänna måste i väsentlig mån blifva beroende deraf,
att det aktiekapital, som användes, icke är större än bebofvet klöfver.
Oaktadt hvad den siste talaren deremot påstod, torde det vara klart,
att, om man tager till aktiekapitalet för stort, en allt för betydlig
del af behållningen kommer att användas till utdelning åt aktieegarne,
och att kommunen och staten få för liten andel deraf. Om
det behöfliga kapitalet för affärens drift visar sig vara t. ex. 10,000
kr., men den bolagsordning, som af Kongl. Maj:t fastställes, upptager
kapitalet till 50,000 eller 100,000 kr. — man kan ju icke
på förband så noga beräkna, bvilket kapital som skall beböfvas —
så är ju tydligt, att räntan, som skall betalas af behållningen, är
större, än om kapitalet varit allenast 10,000 kronor.

Mig förefaller det uppenbart, att man bör kunna vinna det
mål som åsyftas på det sätt, att bränvinsförsäljningslagen upptager
alla regler, som erfordras för att de missbruk, som hittills öfverklagats,
förekom mas, och de fördelar, man vill vinna, också ernås,
utan att man för bildandet af försäljningsbolagen behöfver välja
aktiebolagsformen. Jag tror tvärt om, att det ur rent lagstiftningsteknik
synpunkt skall visa sig medföra bestämd fördel att icke inordna
dessa bolag eller intressentskap under aktiebolagsformen, utan
för dem stadga alldeles särskilda förmer.

Då det under sådana förhållanden icke kan vara skäl, att Riksdagen
i den föreslagna skrifvelsen så tydligt framhåller formen af
aktiebolag, som bevillningsutskottet föreslagit, synes det mig medföra
eu bestämd “fördel att omfatta reservantens förslag, med bvilket
man bör kunna uppnå detsamma, som med utskottets förslag afses.

Jag får derför yrka bifall till reservantens förslag.

Herr Ekdahl: Jag vill endast erinra, att enligt nu gällande
bränvinsförsäljningsförordning anbud af bolag, som anmäler sig till
öfvertagande af bränvinshandeln, skulle pröfvas af Konungens be -

Onsdagen den 25 April, e. nt.

27 N:o 28.

fallningshafvande, och kan man vara viss på att Konungens befallningshafvande
har fullständig kännedom om förhållandena i staden
och orten och huruvida bolaget är lämpligt.

Jag vill äfven erinra om att, derest det blefve aktiebolag i de
mindre städerna och aktierna sattes till 100 kr., det blefve nödigt,
snart sagdt för att få i hop bolaget, att alla som finnas i staden
tecknade sig. När nu de olika anbuden inkomma, skola stadsfullmägtige
deröfver utlåta sig. Men, då dessa äro de mest representativa
och verksamma medlemmarne i samhället, äro de naturligen
antecknade såsom delegare i bolagen. Hvem skall då lämpligen
gifva utlåtandet? Jag fruktar, att detta blott kan gå för sig i de
större städerna, men icke i de mindre.

Jag yrkar nu på grund af hvad under öfverläggningen förekommit
bifall till reservantens förslag.

Om ändrad
lagstiftning
rörande öfverlåtelse
afbränvinsförsäljning
»rättigheter.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Berg, Lars, att
kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades i den af
honom vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till herr Bergs yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Philipson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstuiugsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 3 punkten
af sitt betänkande n:o 15, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkäunes det förslag, som innefattas i den af herr
Berg vid punkten afgifna reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—27;
Nej—65.

4 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Nso 28. 28

Onsdagen den 25 April, e. m.

Om inskränk- g punkt en.
ning i afseende *

ä tidsbestäm- Herr Saudberg: Stadgandet i § 26 mom. 4 innehåller, att
melserna, ro- Konungens befallningshafvande eger rätt att utsträcka försäljningsman/0”-?''"
^c''en på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
mng vin. an e^er kommunalnämnds hörande. Denna bestämmelse tillämpas så,
att tiden för försäljningen utsträckes för sådana värdshus, som äro
afsedda för de s. k. bättre klasserna, under det krogarne stängas
vid den tid, som är föreskrifven. Jag vill visserligen medgifva, att
det kan finnas många rätt goda skäl för detta förhållande, men det
innebär likväl en retsticka, som väcker mycken förargelse hos de
fattiga klasserna. Jag skulle för min del anse önskvärd!, att detta
kunde i någon man ändras.

Jag har icke något yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

6 punkten.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
den 21 och 24 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 6, i anledning af väckta motioner om medgifvande af s. k. lokal
sjelfstyrelse för kommunerna i fråga om försäljning af bränvin, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 59, med
anledning af kamrarnes skiljaktliga beslut beträffande Kongl. Maj:ts
proposition angående anslag för krigshofrätten.

Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa saftyn anträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, och sist de under dagen
andra gången bordlagda ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 9,2 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 27 April.

29 N:o 28.

Fredagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Herr talmannen yttrade: Herr grefve Lagerbjelke har bedt

mig framföra hans hjertliga tacksamhet för det välvilliga intresse,
som kammaren visat honom under hans långvariga sjukdom; och
har jag tillika den glädjen att kunna meddela, att grefve Lagerbjelke
är betydligt på bättringsvägen.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 87:2 regeringsformen;

statsutskottets utlåtande n:o 60, i anledning af framställningar
om förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar; och

bevillningsutskottets betänkande n:o 18, i anledning af väckt
motion om bestämmande af en bevillningsafgift för riddare- och
kommendörsvärdighet.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 48, till fullmägtige i riksgäldskontoret angående disposition
af jernvägshypoteksfondens behållning.

Upplästes och godkändes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 49, till Konungen med
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller
arbetares personliga utskylder.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 25 i denna månad bordlagda utlåtanden och memorial
n:o 5 a samt n:is 51—58.

N:o 28. SO

Fredagen den 27 April.

Vid föredragning af statsutskottets den 25 innevarande april
bordlagda memorial n:o 59, med anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående anslag för
krigshofrätten, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å ny o på flere ledamöters begäran
följande, den 25 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: bevillningsutskottets
betänkande n:o 17, lagutskottets utlåtande n:o 57
och Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 233, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20, med anledning af
väckt motion om utsträckt rätt för sterbhusdelegare och testamentstagare
att erhålla gemensam expedition i lagfartsärende, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
tisdagen den 1 nästinstundande maj öfver de voteringspropositioner
för sådana omröstningar, som redan blifvit eller före nämnda dag
kunde blifva af både kamrarne godkända.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten föreslå, att på föredragningslistan till nästa
plenum uppföras först de i dag första gången bordlagda ärenden,
derefter, samt först bland de andra gången bordlagda ärenden, bevillningsutskottets
betänkande n:o 17, angående stämpelafgiften, derefter
statsutskottets utlåtande n:o 5 a, angående uppförande i 1895 års
riksstat af anslag till disciplinkompaniet, derefter statsutskottets utlåtande
n:o 53, angående ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm
m. m., statsutskottets utlåtande n:o 54, om förvärfvande för
statens samlingar af vissa föremål ur konstsamlingen å Finspong,
derefter statsutskottets utlåtande n:o 56, om ändrad lydelse af 9 kap.
4 § ärfdabalken m. m., derefter bevillningsutskottets betänkande
n:e 16, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
statsutskottets utlåtande n:o 51, om undervisningsmateriel
till skolorna för sinneslösa barn, n:o 52, om vilkoren för understöd

Fredagen den 27 April.

31 Nso 28.

till undervisning i slöjd för gossar, n:o 55, i anledning af olika beslut
rörande ersättning till väguppskattningsnämnderna in. m., sammansatta
banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, om ändrad lagstiftning
angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna,
lagutskottets utlåtanden n:is 53, 54, 55, 56, tillfälliga
utskottets- utlåtanden n:is 4 och 5 samt statsutskottets utlåtanden
n:is 57 och 58.

Herr Annerstedt: Jag får vördsamt föreslå den förändring

i den af herr vice talmannen angifna ordning, i hvilken ärendena
vid nästa sammanträde skola förekomma, att omedelbart efter bevillningsutskottets
utlåtande n:o 17 angående stämpelafgiften måtte
uppföras lagutskottets utlåtande n:o 56 angående ändrad lydelse af
9 kap. 4 § ärfdabalken, då nemligen dessa bevillningsutskottets och
lagutskottets utlåtanden stå i omedelbart sammanhang med hvarandra.
~ '' 1

Herr vice talmannen: Jag biträder det af herr Annerstedt

nu framstälda förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, beslöt kammaren,
att de ärenden, som denna dag bordlagts första gången,
skulle sättas främst på föredragningslistan till nästa sammanträde,
äfvensom att öfriga bordlagda ärenden skulle på nämnda lista uppföras
i följande ordning, nemligen: bevillningsutskottets betänkande
n:o 17, lagutskottets utlåtande n:o 56, statsutskottets utlåtanden
n:is 5 a, 53, 54 och 56, bevillningsutskottets betänkande n:o 16,
statsutskottets utlåtanden n:is 51 och, 52 samt memorial n:o 55,
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, lagutskottets
utlåtanden n:is 53—55, Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden
n:is 4 och 5, statsutskottets utlåtanden n:is 57 och 58,
lagutskottets utlåtande n:o 57 och Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 6.

Kammaren åtskildes kl. 3,16 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna