1894. Första Kammaren. N:o 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 27.

Onsdagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran följande
under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: bevillningsutskottets
betänkande n:o 16, lagutskottets utlåtande n:o 56 samt Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 4 och 5.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 21 och 24 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, omfattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

2 punkten.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b. Ifrågasatt än äring

i regie Herr

Pettersson, Carl: Det kan ej falla mig in att föreslå mentet för

någon ändring af statsutskottets förslag i denna punkt, men det före- sm&‘tcoleiärakommer
besynnerligt, att utskottet på de skäl, som framlagts infördlrdomJLdtrdetsamma,
icke kommit till något bättre resultat än det förevarande, stödsanstalt.
Så bevekande omständigheter äro framlagda beträffande dessa småskolelärare
i öfra Dalarne, att de bort röra utskottet, helst om vi besinna,
att Kongl. Maj:t medgifvit dessa lärare att i anseende till den
s. k. fåbodeflyttningen slippa längre undervisningstid än 24, 26 och 28
veckor om året o. s. v., samt det är bevisadt, att om den ifrågavarande
redaktionen skall ega rum, komma vissa lärare icke att erhålla något

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 27. 1

N:o 27.

Ifrågasatt än
äring i reglementet
för
småskolelärares
v\. Jl. ålderdomsunder

stödsanstalt.
(Forts.)

2 Onsdagen den 25 April, f. m.

-ålderdomsunderstöd förr än vid 70 års ålder eller derutöfver. Dessutom
gäller det icke ett mindre antal lärare, utan närmare 300. Statsutskottet
bär emellertid icke kommit till annat resultat, än att motionerna
»ej för närvarande må föranleda någon Riksdagens åtgärd». I
-motiveringen antyder dock utskottet, att någonting finnes, som talar
för motionerna, men utskottet fordrar eu fullständigare utredning i
ämnet än den, som nu åvägabragts. Jag förmodar dock, att ingen
motionär kan framlägga någon fullständigare utredning af detta ärende,
ty allt livad vi känna i saken, kafva vi framlagt för Riksdagen. Men
jag förmodar, att statsutskottet menar, att Kongl. Maj:t kunde aflåta
förslag till Riksdagen i ämnet, och under förhoppning att så måtte
ske, bar jag icke något yrkande att nu framställa.

Herr Billing: Skälet, hvarför statsutskottets framställning fått

den form den bar, kan jag säga hufvudsakligen hafva varit det, att
ärendet förekommit så sent i Riksdagen, att man ansåg sig ej kunna
medhinna något ytterligare. Då jag underslef den föreliggande
motionen, föll det mig icke in, att något motstånd mot densamma skulle
komma att ega rum; ty de missförhållanden, den afsåg att afhjelpa,
äro så i ögonen fallande och så orimliga, att hvar och en måste medgifva
dem. I utskottet fick man äfven ett sådant medgifvande,

och tal var äfven om att bifalla motionen eller att till Kongl. Maj:t
ingå med skrifvelse, hvaruti man skulle anhålla om förslag i motionens
syfte. Men då det ej ansågs medhinnas under denna riksdag, blef

utskottets motivering förändrad till den nu föreliggande och afstyrkande!
inskränkt till »för närvarande». Motiveringen är emellertid så formulerad,
att deruti enligt min mening ligger eu vördsam hemställan
till regeringen att vid en kommande riksdag framlägga förslag i
ämnet. Och jag är så mycket vissare om, att regeringen skall göra
detta, som det ifrågavarande stadgandet ej ursprungligen ingick i

regeringens förslag utan har efteråt blifvit insatt af Riksdagen.

För närvarande yrkar jag bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Gilljam: Jag anser också, att här föreligger ett
bestämdt missförhållande, som behöfver afhjelpas. Kongl. Maj:t hade
också, med ledning af komiterades utlåtande, i detta afseende föreslagit
Riksdagen en helt annan bestämmelse, den nemligen att, med hänsyn
till beräkningen af tjenstår för rätten till understöd, skulle 7 månaders
årlig tjenstgöring läggas till grund och den i vissa fall nödiga reduktionen
verkställas i öfverensstämmelse dermed. Detta ändrades af
Riksdagen, och då är det just ej så lätt för Kongl. Maj:t att, efter det
eu författning i ämnet så nyss utkommit, inkomma till Riksdagen
med ett upplifvande af det ursprungliga förslaget utan att Riksdagen
sjelf gifvit till känna sin önskan härutinnan. Det hade derför varit
högeligen önskvärdt, derest utskottet verkligen anser en förändring
böra genomföras, att utskottet framkommit med en bestämd hemställan
i ifrågavarande afseende.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment hemstält.

Onsdagen den 25 April, f. m.

3 N:o 27.

3 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

4 punkten. Pensioner för

vissa vakt Herr

YVieselgren: Jag ber att få, i motsats till hvad utskottet konstaP,ar tillstyrkt,

yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Som kammaren ser, så gäller det här ytterst små belopp. För
två af dessa gamla vaktknektar har utskottet afprutat 78 kronor per
man och för den tredje 120 kronor. Jag har ej rätt klart för mig
anledningen till att utskottet stannat vid just dessa siffror, men det
ser nästan ut, som om eu tanke låg derunder, om jag fäster mig vid att
de 78 kronor som äro afprutade för t. ex. Anders Carlsson, hvilken är
78 år gammal, är liktydigt med en krona per år. Den yngste, Frans
Oskar Dahl, är 70 år, och för honom har utskottet afprutat något
mindre än två kronor per år. Jag tycker likväl, att denna afprutningsmetod
är synnerligen olämplig gent emot gamla gubbar på sjuttiotalet,
hvilka hafva länge ocii med utmärkelse tjenat under tidtals ganska
svåra förhållanden och hvilka nu skulle på gamla dagar af den husbonde,
hvilken de hafva så tjenat, undfå det understöd, som skulle förskona
dem från nöd och bekymmer för deras återstående lefnad; att
just utvälja dessa till föremål för ep sparsamhet, som jag visst ej annars
klandrar, detta finner jag för min del ganska omotiveradt. Utskottets
skäl är, att dessa personer »icke synas böra hafva anspråk på samma
pensionsförmåner som sina å ordinarie stat uppförda vederlikar vid
fångvården». Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på, att ett
dylikt anspråk skulle de kanske kunna hafva, då Riksdagen i o föregående
Fall vid pensioners beviljande till sådana på extra stat uppförda
gamla fåDgvårdsbetjente just gifvit dem samma belopp som deras vederlikar
på ordinarie stat. För min del tror jag, att Riksdagen i dessa
fall handlat fullt rigtigt, ty hvad är det väl för skilnad här på extra
och ordinarie stat? Jo, mine herrar, ingen alls. Det är precis samma
tjenstgöring och samma förhållanden i alla afseenden. Hvad som gör,
att somliga äro satta på ordinarie och andra på extra stat, är det, att
man alltid antagit, att den tid skulle kunna komma, då dessa kronoarbetsstationer
borde kunna indragas, och för att då icke hafva en hel
mängd yngre personer att nödgas sätta på indragningsstat, har man
låtit bevakningspersonalen vid dessa stationer stå qvar på extra stat.

I öfrigt äro alla förhållanden lika. Nu har emellertid den tidpunkt
inträffat — den 30 mars i år, sålunda för ganska kort tid sedan —
då Kongl. Maj:t bifallit en framställning af fångvårdsstyrelsen om indragning
af just arbetsstationerna å Tjurkö och Borghamn, vid hvilken
senare de 3 ifrågavarande konstaplarne hade sin tjenstgöring. Genom
denna indragning vinner staten en besparing, beräknad till 75,000
kronor per år. Att under sådana förhållanden vilja afpruta 78 kronor
för två af dessa gamla gubbar och 120 kronor för den yngste, som
om några månader fyller 70 år, synes mig vara minst sagdt olämpligt,
och jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet framstälda proposition.

>:o 27. 4

Onsdagen den 25 April, f. in.

Pensioner fö
vissa vaktkonstaplar.

(Fort9.)

r Friherre von Otter: Det förhåller sig utan tvifvel så som den

siste ärade talaren sagt. Måhända har här skett en väl sträng tillämpning
af den mening, som nu gjort sig gällande i statsutskottet,
då man för dessa gamle män afprutat åtskilligt. Skälet, hvarför man
har ansett sig böra utan reservation ansluta sig till detta, är, att man
ej velat bryta med den mening inom utskottet, som ej vill tillerkänna
hvar och en, som ej står på ordinarie stat, rätt till pension. År det
nu så, att den, som ej är på ordinarie stat, ej har rätt till pension lika
med sina vederlikar på ordinarie stat, är det också gifvet, att beloppet
bör något reduceras under hvad dessa hafva att uppbära. Nu kan
det invändas, att det är eu inkonseqvens, då utskottet för de två föreslagit
400 kronor och för den tredje 250 kronor, under det att den
pension, de förra åtnjutit, uppgått till 72 kronor och för den senare till
180 kronor. Men skälet har varit, att man ansett, att då den sistnämnde
under sin tjenstetid fått 108 kronor eller väsentligen högre
belopp än sina kamrater, borde dennes pension kunna upptagas till
något lägre belopp.

Jag hemställer om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Treffenberg: Ehuruväl ej Riksdagen ännu framskridit sålångt,
att den tidpunkt inträffat, då, såsom en gång herr Wallenberg
yttrade i denna kammare, »man ej vidare läser hetänkandena», har
jag likväl på sista tiden haft så mycket att syssla med i skogsutskottet,
att jag ty värr ej varit i tillfälle att egna åt de utskottsbetänkande^
som ligga på bordet, mer än en högst flygtig granskning. Detta gör
också, att jag uti den nu föreliggande frågan ej hunnit så noga sätta
mig in i alla detaljer, men det synes mig ej heller hafva vant af behofvet
påkalladt, då jag med mycken uppmärksamhet följt det anförande,
som chefen för fångvården nyss hade från denna plats, förutom
att jag tagit någon, om ock ofullständig, kännedom om hvad
som uti statsrådsprotokollet anförts till stöd för Kongl. Maj:ts proposition,
och detta har varit tillfyllestgörande för att stadga mitt omdöme
derhän, att den högsta billighet synes mig fordra bifall till Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag. Här har af den senaste talaren framstälts
det skälet för utskottets ståndpunkt i denna fråga, att man ej velat
bryta med en sedan flera år tillbaka följd princip inom utskottet.
Men jag förmodar, att statsutskottet kommit något längre än salig
R.obespierre — salig såsom jag hoppas — då han yttrade: »périssent
les colonies, plutot qvCun principe!»

Jag skall bedja att få instämma med den förste talaren i denna
fråga och följaktligen yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Stråle: Det må ej förtänkas mig, som under så många år

haft att göra med likets fångvård, att jag intresserar mig för den
fråga, som nu föreligger. Mig synes det vara mera än obilligt, om
jag får begagna det ordet, att pruta på dessa små pensionsbelopp.
Eller har man väl betänkt, hvilken tjenstgöring dessa vaktkonstaplar
hafva, om man jetnför dem med något så när deras vederlikar! De
äro väl ej fullkomligt likstälda med militärer i krig, men komma dock
hemligen nära derintill. Huru ofta sker det icke, att dessa vakt -

Ousdagen den 25 April, f. ra. 5 NiO 27.

konstaplar blifva öfverfallna och lsederade mer eller mindre; och förPonnoner för
hvilka frestelser äro de ej utsatta i jemförelse med, snart sagdt, alla vusa vajct''
deras vederlikar! Falla de för frestelsen, äro de förlorade. När de T''''

då under många år troget tjenstgjort och uppfylt sina åligganden ( 01 3''
nitiskt och samvetsgrant, kan det då vara billigt att pruta några riksdaler,
när summan är så obetydlig som den, hvilken här är i fråga?

Må man ihågkomma, hvilka pensioner i allmänhet bestås vaktmästare,
men huru ofantligt mycket fördelaktigare ställer sig ej deras tjenstgöring!
Det kan ej ens här blifva tal om någon jemförelse i det
fallet — och ändock hafva dessa högre pensioner.

Chefen för fångvårdsstyrelsen har upplyst om anledningen, hvarför
dessa vaktkonstaplar ej stått på ordinarie stat. Det bör väl Riksdagen
egentligen vara tacksam för, att, då krouoarbetsstationerna indragas,
man ej har eu del gamla gubbar att placera på indragningsstat.

Mig synes sålunda alla skäl, rättvisan i första rummet, billigheten
i andra rummet och klokheten i tredje rummet tala för bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad; och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Treffenberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifäller hvad statsutskottet hemstält i 4 punkten af sitt
utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifaller
denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva

utfallit sålunda:	Ja —	39;
	Nej -	- 60.
o punkten.			Pension för geodeten E. G.

Herr Widmark: Med en viss känsla af vemod har jag genom- Wolyn.

läst detta utskottsbetänkande, der allestädes den största njugghet från

Njo 27. 6

Oasdagen den 25 April, f. m.

Pension för statens sida visats mot dess utslitna tjenare, men i intet afseende sv9G°d\Vol
n'' nas gj01''da nedprutningarna så litet vant på sin plats som i

'' °yn'' den nu föredragna punkten angående pension för geodeten Wolyn.
or Sl I statskontoret har denne tjensteman ansetts jemförlig med jägmästarne,
men statsutskottet anser honom vara mera att förlikna vid afvittringslandtmätarne
och säger, att Riksdagen under senare tider till vissa afvittringslandtmätare,
hvilka ej i allo uppfylt de stadgade pensionsvilkoren,
beviljat pensioner till belopp af 1,600 kronor.

Äfven om man nu toge detta förhållande till utgångspunkt och
jemförde ifrågavarande tjensteman med afvittringslandtmätarne, blefve
dock resultatet af denna jemförelse haltande, ty personen i fråga har
i afseende å tjenstetid och lefnadsålder uppfylt allt, som är föreslaget
som vilkor för rätt till pension för afvittringslandtmätare. Således
skulle, om likheten i öfrigt vore fullständig, han åtminstone få 2,000
kronor. Men så är, enligt min åsigt, icke förhållandet. Jag anser
denne tjenstemans göromål vara i vida högre grad ansträngande. Eu
afvittringslandtmätare har åtminstone under sommaren möjlighet att
provisoriskt bosätta sig på ett och samma ställe, men denne har oupphörligt
att resa och byta om plats samt har endast några dagars
sysselsättning vid hvarje triangelpunkts bestämmande. Således maste
ock hans göromål vara vida mera ansträngande än de andres. Hans
mått af kunskaper måste äfven vara högre och fullständigare.

Jag vågar på dessa grunder yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre von Otter: Enahanda är förhållandet här. Utskottet
har följt samma princip, som gjort sig gällande vid föregående liknande
tillfällen. Sålunda beviljades t. ex. en gång 1,600 kronor åt
en afvittringslandtmätare, som hette Holmström, vid ett annat tillfälle
1,200 kronor åt eu, hvars namn jag ej för tillfället erinrar mig.

Vid sådant förhållande anser jag, att utskottet handlat rigtigt, då
utskottet här föreslagit 1,600 kronor.

Men är det så, att kammaren verkligen vill, att vi skola ställa
till gemensamma voteringar om hvart och ett af dessa mindre anslag,
så fruktar jag, att vi dermed endast kasta bort eu dyrbar tid. Ty vi
hafva sett, huru voteringarna gå i år, och jag tviflar på, att de, som
skola förekomma på denna hufvudtitel, blifva i något afseende fördelaktigare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
“med afslag å utskottets hemställau, så vidt den skilde sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarades den förra propositionen, som förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

6 och 7 punkternål.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Onsdagen den 26 April, f. m.

7 N:o 27.

8 punkten.

Lades till handlingarna.

9 punkten. Pension för

länsmannen

Herr Lothigius: Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts i K''^en^u''
ämnet afiåtua proposition. Länsmannen Freudentkal är, såsom kammaren
finner af den kongl. propositionen och utskottets betänkande,
sedan 57, år ständigt tjenstledig till följd af sjukdom, om hvilken
läkare intygat, att den anses i allmänhet obotlig och är af den beskaffenhet,
att länsmannen inom sitt vidsträckta och oländiga distrikt
icke kan företaga erforderliga tjensteresor. Under den tid han åtnjuter
tjenstledighet, är han berättigad att uppbära lön med ålderstillägg
1,200 kronor, och vikarien åtnjuter tjenstgöringspengarne,
expensmedlen och sportlerna. Således, så länge Freudenthal tjenar
qvar, har han 1,200 kronor om året. Han har den tjensteålder, som
erfordras för att öfverföras på allmänna indragningsstaten och erhålla
1,200 kronor i pension, men af lefnadsår återstå något öfver 5 år.

Derest han ej erhåller sin pension, förr än han uppnått 65 år, skulle
således detta distrikt i ytterligare öfver fem år efter all anledning
komma att förvaltas af tiilfålliga vikarier. Under sådana förhållanden
som dessa är vikariatet i ett distrikt, der läusraannen ständigt är
otjenstbar, naturligtvis temligen begärligt för något försigkomna länsmansaspiranter.
Detta gör, att när man fått dit en lämplig vikarie,
söker och får han snart nog ordinarie tjenst, och derigenom följer den
olägenheten för distriktet, att det rätt ''ofta vexlar med vikarier. Att
detta medför olägenhet för förvaltningen af tjensten i allmänhet, är
alldeles uppenbart. Hvad nu detta distrikt beträffar, tillkommer i det
hänseendet en särskild omständighet. Det utgör gränsdistrikt mot
Norge. Alla fattighjon, som från södra delen af Norge öfver Fredrikshald
hemsändas till Sverige, skall denne länsman taga hand om, när
de öfverlemnas vid gränsen, och han skall bestämma, huruvida de
skola öfverlemnas till fattigvårdsstyrelsen i gränsorten, skickas till
hemorten eller öfverlemnas till länsstyrelsens behandling. Vidare kar
han befattning med lösdrifvare och straffade personer, som från Norge
samma väg hemsändas. För att både rätt och förståndigt bedöma
och behandla dessa ärenden, fordras någon erfarenhet, och om det ständigt
är omvexling af vikarier, hinna de ej förvärfva sig sådan. På
dessa skäl synes det mig särskilt lör detta distrikt önskligt, att förvaltningen
af detsamma kunde bestridas af ordinarie länsman. Såsom
jag nämnt är, Freudenthal berättigad att, tills han uppflått 65 år, som
ej inträffar förr än 189(J, af länsmansaflöningen uppbära 1,200 kronor.

Enligt intyg, som finnes anfördt i den kongl. propositionen, är han
utfattig, gift och har tvä oförsörjda barn. Han lär svårligen hvarken
vilja eller kunna gå in på en minskning i sina inkomster, som torde
allt för väl behöfvas för honom och hans familj. Kongl. Maj:t har
derför föreslagit, att han skulle på allmänna indragningsstaten tå 600
kronor, hvarigenom han med den pension, han får af civilstatens pensionsinrättning,
skulle få 1,200 kronor. Om nu detta, såsom utskottet

N:o 27. 8

Onsdagen den 25 April, f. m.

Pension för föreslagit, nedsättes från allmänna indragningsstaten till 400 kronor,
lansmannen att hans inkomster blifva nedsatta från hvad han nu har till 1,000
denthal. kronor, föreställer jag mig, att han ej tager afsked, utan distriktet får
(Forts.) finna sig ytterligare 5 år i de olägenheter, som redan varit rådande i
öfver 5 ar. Jag anser för min del, att bifall till statsutskottets förslag
skulle vara detsamma som utslag, d. v. s. ändamålet med Kongl. Maj:ts
proposition i detta hänseende, som är att gagna distriktet och icke
Freudenthal, skulle vara förfeladt.

På det skälet yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna
proposition.

Friherre von Otter: Äfven i detta fall har utskottet sökt följa
prejudikat. Under de senaste två åren hafva tre länsmän fått pensioner,
nemligen år 1892 Lundqvist 400 kronor, 1893 Palmer 400
kronor och jemväl 1893 Berg 500 kronor. Den siste var den nu före-''
slagne Freudenthal något öfverlägsen i lefnadsår, men tjensteåldern
var ungefär densamma.

Det är med anledning häraf, som utskottet ansett sig kunna och
böra tillstyrka Riksdagen att tillerkänna Freudenthal 400 kronor, hvartill
jag yrkar bifall.

Sedan öfverlägguingen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med utslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig fråu
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

10 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Pension för 11 punkten.

generaldirelc tören

grefve Friherre von Otter: Som kammaren behagade inhemta af den

tronstedL nådiga propositionen, har generaldirektören Cronstedt anhållit, att, när han
lemnar tjensten, honom måtte tillerkännas en pension af 7,000 kronor.
Denna framställning har af Kongl. Maj:t så till vida biträdts, att
Kongl. Maj:t nu till Riksdagen hemstält, att Riksdagen måtte härtill
anvisa 6,200 kronor.

När generaldirektören Cronstedt beträdt denna väg, har han följt
sin föregångares i embetet exempel, hvilken redan 1878, tror jag det
var, begärde och af Riksdagen tillerkändes pension af 7,200 kronor.
Nu har emellertid utskottets majoritet ansett, att någon pension ej
borde tillerkännas generaldirektören Cronstedt, då han icke i sin underdåniga
ansökning hos Kongl. Maj:t stödt denna på något tillkännagifvande,
att hans krafter ej längre vore tillräckliga.

Enligt min åsigt är det klart, att den väg, som i detta fall äfven
förut har följts, äfven är den rätta. Ty det är en orimlighét, att en

Onsdagen den 25 April, f. m.

9 N:o 27.

person med ett så vigtigt embete som chefsembetet för statens jern- Pension för
vägar skall, om han känner sina krafter svigta, hvilket vid hans ålder 3eneraldirekkan
lätt hända, likväl nödgas stå qvar vid embetet, derför att han ej j^c,-omildt
kommer i åtnjutande af pension, förrän Riksdagen hunnit pröfva en '' (Fort3 )
sådan.

Det är af detta skäl, som reservanterna inom utskottet formulerat
sitt förslag till Riksdagen i full öfverensstämmelse med det beslut,
som Riksdagen fattade angående pension åt generaldirektören Troilius,
endast med skilnad, att, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag, siffran bestämdes till 6,200 kronor i stället för 7,200 kronor,
och det är på dessa grunder, herr talman, jag anhåller om afslag på
utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, af friherre
■von Otter, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla det förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

12 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

13 punkten. Pension för

Jconsistorie Herr

Billing: Om man säger, ått det sätt, hvarpå domkapitlens"»*»™" E-11 •
tjenstemän aflönas, är olämpligt, så är det ett allt för mildt uttryck, Henschenoch
om man säger, att det är ovärdigt, så är det också för mildt.

Desse tjenstemän — de äro statens tjenstemän med en tjenstgöring,
som närmast liknar laudssekreterarnes — aflönas ej af staten. Staten
lemnar blott ett litet bidrag och hänvisar dem för öfrigt att plocka
i hop sin aflöning hufvudsakligen från fattiga enskilda personer. Deras
aflöningssätt är för dem förnedrande och för allmänheten förhatligt,
och när de taga ut de rättigheter, hvilka enligt gällande lag tillkomma
dem, blifva de föremål för klander, och om man också medgifver
att de ha lagens rätt för hvad de göra, ställer sig opinionen emot
dem. Deras aflöning utgår t. ex. med en viss procent af kollektör,
upptagna för välgörande ändamål, den utgår med en viss procent af
inkomster till enkekassor etc. etc. I öfver 20 år har man petitiouerat
om en organisation af desse tjenstemäns löner, och jag hoppas, att till
en följande Riksdag ett förslag derom ändtligen skall framkomma från
regeringen.

Nu föreligger här eu hemställan om pension till konsistorienotarien
i Upsala, och af handlingarna finna herrarne, att till honom har
af statsmedel årligen ej utgått mer än 927 kronor 79 öre. Statsutskottet
har nu afstyrkt hans pension. Och huru motiverar man då

Nso 27. 10

Onsdagen den 25 April, f. m.

Pension för detta! Jo, på ett sätt alldeles motsatt det, som man ofta annars ankonsisiorte-
vänder. Man har nemligen, då man vill afstyrka framställningar om
Benschen pensioner, tva tormulenngar pa lager. Den ena ar, att, om veder(Forts)
börande tjensteman haft en jemförelsevis stor lön, man säger: efter
som han haft så stor lön, bör han med den hafva sörjt för sin ålderdom
och således ej få pension. I detta fall användes den andra formuleringen,
som är motsatt, och man säger: efter som denne tjensteman
ej haft någon vidare lön på stat, bör han ej få någon pension.
Således, än tager man motiveringen från det ena hållet och än från
det andra.

Här är fråga om en tjensteman, om hvilken hans närmaste förman,
erkebiskopen, gifvit det amplaste vitsord och sagt, att han klaf
de dugligaste tjensteman, han sammanträffat med. Mannen är nu
©tjenstbar eller åtminstone så godt som otjenstbar; hans lif hotas, om
han försöker tjenstgöra. Nu begäres pension för honom, och reservanterna
hafva ej dristat sig att föreslå hela den af Kongl. Maj:t föreslagna
pensionen, hvilken dock visserligen ej är för hög, utan de
hafva inskränkt sig till att yrka en pension på 3,000 kronor, samma
belopp, som af Riksdagen för några år sedan gifvits en annan konsistorienotarie.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt endast yrkats, af
herr Billing, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla det förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af herr Billings berörda förslag;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

14—19 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

l/rågasatt rätt 20 p a H tit t H.
för öfvertaligt

befäl och Herr Falk: Då jag erfor den behandling, som de flesta frågor

underbefäl »»<*under nionde hufvudtiteln hos statsutskottet rönt, kunde jag naturligtförband^att
yis icke hysa några illusioner rörande det öde, som väntade min moafverflyttas
åtion. Måhända skulle det kunna tyckas, att eu framställning, som
allm. indrag- afser att afhjelpa ett genom Riksdagens beslut åstadkommet betryck
mngsstaten. kos kela korporationer af tjenstemän, som oförvitligt skött sin tjenst,
borde hos statsutskottet ådraga sig någon uppmärksamhet. Mitt hopp
i det fallet har blifvit gäckadt. Utskottet har affärdat min motion
på icke fullt fem rader. Och såsom skäl för sitt afstyrkande — för
så vidt man kan tala om skäl här vid lag — anföres, att de missförhållanden,
som jag uppgifvit i motionen, redan blifvit genom befor -

Onsdagen den 25 April, f. in.

11 N:o 27.

dran eller transport af öfver t ali g t befäl från ifrågavarande trupp-f/råjasaM rätt
förband till stor del afhjelpta. Till stöd för utskottets påstående i detbfm^och91
fallet har vidfogats en uppgift rörande öfvertalig personal af officers-^^j^ vi(t
och underofficers grad vid ifrågavarande truppförband. Jag vet ej, viSm trupphvarifrån
denna uppgift meddelats. Utskottet har ej angifvit det. 1 förband ait°
förbigående vill jag nämna, att den ej är rigtig. Den är oriktig i två “

fall. För det första har den icke upptagit eu öfvertalig kapten vid
lifregementet, och för. det andra upptages såsom öfvertalig en fält- ^Fortsj
musikant — en kategori löntagare, som ej på minsta sätt i min motion
beröres, af det enkla skäl, att fältmusikanter antagas genom kontrakt
på viss, vanligen kort tid och det väl ej kan falla någon in att sätta
i fråga, att, när den tiden är slut, de skulle för hela sin återstående
lifstid komma på indragningsstat. Jag har således icke alls afsett fältmusikanter.
Emellertid har inträffat, att då ifrågavarande uppgift å
ena sidan ej har upptagit en, som skulle upptagits, men å den andra
upptagit en för mycket, så har slutsiffran genom en slump blifvit rigtig,
nemligen 18. Motsvarande siffra i min motion utgör 19, och skiinaden
härrör derifrån, att under riksdagens lopp en major vid lifregementet
fått transport till annat regemente. Efter honom har eu kompanichef
blifvit befordrad till major och således kompanichefernas antal,
som förut varit 9, minskats till 8. Förhållandet är således, att från
19 har det öfvertaliga befälet minskats till 18, och härigenom finner
utskottet, att missförhållandena blifvit »till stor del afhjelpta». Skiinaden
är, såsom herrarne finna, en. Nu kunna åsigterna vara temligen
olika här i verlden, men att en skulle anses vara en stor del af 19,
hade jag likväl icke väntat få höra. Det är emellertid temligen likgiltigt
antingen antalet är 18 eller 19 eller något annat, ty här gäller
det icke 18 eller 19 enskilda personer. Det gäller hela den del af
officers- eller underofficerscorpsen vid ifrågavarande truppförband, som
står nedanför kompanichefs- och fanjunkaregraden. Såsom kammaren
väl vet och jag i min motion tydligt utvecklat, blef genom urtima
Riksdagens beslut sådan organisation för dessa truppförband faststäld,
att en hel del befälsbeställningar skulle indragas. En sådan indragning
kan ej ske på annat sätt, än att vid innehafvarens afgång dessa
beställningar icke återbesättas och att dermed fortfares ända tills befälsantalet
sjunkit ned till hvad normalstaten upptagit. Men deraf
följer också, att under tiden kan ej någon succession ega rum. I
öfverensstämmelse härmed har också ingen succession egt ram under
förlidet och detta år, och huru länge detta förhållande kan komma att
fortfara, är en sak, som icke med visshet kan beräknas. Nu tycker
kanske någon, och i synnerhet de, som ej anse frågan vara värd mycken
uppmärksamhet, att häri ligger ej så stor fara. Jag vill då nämna,
att jag har i min hand en uppgift från ett af de nämnda truppförbanden,
eu uppgift, som står till tjenst för hvilken som helst af kammarens
ledamöter, som vill kasta en blick derpå. Af denna uppgift
framgår, att om ej genom dödsfall eller andra oberäkneliga tillfälligheter
eu starkare afgång kommer att ega rum än under normala förhållanden
sker, d. v., s. då hvar och en står qvar tills hans pensionstid är
inne, kan af nuvarande subalternofficerare eu ej uppnå kaptensgraden
före 53 års ålder, två ej före 52 år, frej ej före 51 år och en ej

N:o 27. 12

Onsdagen den 25 April, f. m.

ifrågasatt rättföre 50 år o. s. v.; således sja sedan pensionsåldern inträdt; sex andra
fur ofvertahgti a 2 år före pensionsåldern och fem öfrige 4 eller 5 år före nämnda
underbefäl «,idålder- o Detta angående officerarne.

vissa trupp- Går jag sedan till under officer ar ne, så visar samma uppgift, att
förband alt af nuvarande sergeanter en icke hinner blifva fanjunkare förr än vid
"Iiim^indra " ^ ^rs ^der’ en icke förr än vid 52 års ålder, två icke förr än vid
“ningsstaten. ^1 års ålder och fyra icke förr än vid 50 års ålder; således åtta först
(Forts) sedan de uppnått pensionsberättigad ålder. Åtta öfriga sergeanter
kunna först vid i medeltal 47 å 48 års ålder, eller 2 år före pensionsåldern,
uppnå fanjunkaregraden. Erinrar jag nu härjemte, hvad jag
redan i motionen antydt, nemligen att vid ett annat truppförband, der
det finnes sex kaptener, af hvilka två skola indragas, det inträffar, att
den äldste subalternofficeren, som ''annars nästa år borde blifva föreslagen
till kapten, nu sannolikt icke kan hinna denna grad förr än
1902, eller sju år senare — under förutsättning naturligtvis att inga
oberäkneliga omständigheter inträffa — en tidsutdrägt, som drabbar i
samma mån nästan alla dem, som stå efter honom i subalterngraderna,
så tror jag icke, att jag begagnat för starka uttryck, då jag sagt, att
det här för många gäller icke blott en i väsentlig mån förlorad framtid,
utan i många fall äfven stora ekonomiska bekymmer för en hel
tjenstemannacorps. Jag skulle naturligtvis mycket lätt kunna mångfaldiga
dessa exempel, men då jag redan har framdragit rätt många
sådana exempel i motionen, torde det vara öfverflödigt att här vidare
tala om saken, helst jag förmodar, att jag skulle tala för många döfva
öron. Hvad är det nu i sjelfva verket, som min motion afser? Ingenting
annat, än att ett antal officerare och underofficerare, motsvarande
de i hvarje grad befintlige öfvertalige, måtte få öfverflyttas på indragningsstat,
hvarigenom med ens normala förhållanden skulle inträda
och hvarje derefter inträffad vakans kunna i vanlig ordning återbesättas.
Detta kan icke för staten innebära någon nämnvärd utgift.
Ty om ett antal löntagare öfverflyttas från'' regementets stat till indragning
sstaten. så inträffar ju endast det, att den aflöning, som förut
uppburits på regementets stat, sedermera uppbäres på indragningsstat,
och skiluaden för staten är så godt som ingen. Likväl kali det inträffa
i längden, att staten något förlorar derför, att de pensioner,
som på sådant sätt skulle beredas en del löntagare, skulle blifva större,
än om de tagit afsked i vanlig ordning. Men å andra sidan äro dessa
löntagare nu berättigade att uppbära icke blott den fasta lönen, utan
jemväl tjenstgöringspenningar och dagaflöning, hvaremot de på indragningsstat
icke skulle få uppbära mer än den fasta lönen. Således
kulle staten här göra en besparing, som troligen fullt motsvarade förlusten,
och i alla händelser blefve skilnaden ytterst obetydlig, fastän
den nu icke kan utredas.

Jag torde kunna antaga, att åtminstone en stor del af kammarens
ledamöter hysa medkänsla med de förhållanden, jag här har antydt, och
om man söker göra klart för sig, hvad det verkligen innebär för en
subalternofficer, som vid några ocii fyratio års ålder ändtligen hunnit
.blifva äldst i graden, att mötas af ett Riksdagens beslut, som säger:
det skall indragas så och så många kaptener, och det då inträffar, att
han får vänta på kaptens befordran ända till sju år och på samma

Onsdagen den 25 April, f. m.

13 N:o 27.

gång hela subalternsgraden drabbas af samma öde; om man söker sätta ifrågasatt rätt
sig in i känslorna hos eu fattig sergeant, som under många och låuga^°''böf°?r^9t
år med familj sträfvat sig fram med 5- å 600 kronors lön och ändt-underbefäl vid
ligen vid några och 40 års ålder är nära att blifva fanjunkare, då han vissa truppmötes
af ett .Riksdagens beslut, att så och så många fanjunkareplatser förband att
skola indragas, och att han således icke kan påräkna att blifva befor- “

drad under eu nästan oberäkneligt lång tid; om man sätter sig in i „Zgssta(e>u
detta och derjemte tänker på, hvad det vill säga för en sådan sergeant och (pol.t9)
på samma gång för alla dem, som stå nedanför honom i graden, att se sitt
anspråkslösa lefnadsmål vika undan och försvinna i ett aflägset fjerran, så
tror jag, att man måste medgifva, att det icke borde blifva mer än
ett svar från Riksdagens sida på en sådan framställning som denna.

Riksdagens rätt att besluta en sådan omorganisation, som den
finner nödig, kan icke någon bestrida, men lika litet kan förnekas
Riksdagens pligt att hålla den enskilde skadeslös för en organisation,
som bringar honom i olycka, utan att han på något sätt har förskylt
det.

Då jag atfattade min motion, ville jag icke framställa några af de
vilkor, som kunde komma i fråga från statens sida, för öfverflyttningen
på indragningsstat, ty jag förestälde mig, att statsutskottet skulle åstadkomma
den utredning, som i sådant fall kunde anses behöflig. Det
har icke skett, utan såvidt af betänkandet framgår, har utskottet
icke egnat någon uppmärksamhet åt denna del af frågan, och jag
finner mig derför nödsakad att något ändra det yrkande, jag gjort i
motionen, och yrkar nu, herr talman, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, måtte besluta, att vid lifregementet till fot, Smålands
grenadiercorps och Vermlands fältjägarecorps ett antal officerare
och underofficerare, motsvarande de vid nämnda truppförband inom
hvarje grad befintliga öfvertalige, må medgifvas rätt att, när de sig
dertill anmäla, öfverflyttas på allmänna indragengsstaten med uppbärande
af den fasta lönen såsom pension.

Herr Säve: Då man afhörde diskussionen i härordningsfrågan

vid sista urtima riksdagen, kunde man, äfven om man icke var fackman,
väl få den föreställningen, att flera af de anmärkningar, som
gjordes mot enstaka punkter af härordningsförslaget, voro väl grundade.
Det anmärktes t. ex. bland annat, att enligt det nya förslaget
skulle officerarnes antal blifva allt för knappt; det anmärktes äfven, att
i sådana regementen och corpser hvilkas manskapsnumerär skulle nedsättas,
skulle särskild! officerare och underofficerare komma i en
synnerligen ogynsam ställning med hänsyn till blifvande avancement.
Detta har visats vara förhållandet särskilt med Vermlands
fältjägarecorps, och när jag här tager mig friheten förorda den
väckta motionen, gör jag det särskild! på grund deraf, att jag är en
af representanterna för det län, inom hvilket Vermlands fältjägarecorps
är förlagd. Den ärade motionären har på ett så öfvertygande sätt
framhållit billigheten och rättvisan af att Riksdagen bifaller hans motion,
att jag dertill ingenting har att tillägga. Under förra riksdagen
framlades eu motion, som innehöll det yrkandet, att den för officerare
bestämda pensionsåldern skulle framflyttas från 53 till 55 år. Det

N:o 27. 14

Onsdagen den 25 April, f. m.

ifrågasatt ränframhölls häremot af herr statsrådet och chefen för kongl. landtförför
^®e^ii7<svarsdepartementet, att det icke vore rigtigt att framflytta pensionsnnderbe/äl
elidera, särskild! derför, att officerscorpseu genom eu sådan åtgärd
vissa trupp- skulle blifva mindre tjenstbar, än hvad nu är förhållandet. Han framförband
att höll särskild^ att medelåldern för de nuvarande kompanicheferna är
äfverfiyttas å Aldeles för hög och att kaptenerna näppeligen äro tjenstbara efter
“nin sTtaten'' 50 år, och en af kammarens högre officerare, som icke nu längre
(Forts) tillhör kammaren, framhöll, att detsamma är förhållandet med underofficerarne.
Ser man nu, huru förhållaudet är vid de regementen och
corpser, som äro föremål för herr Falks motion, så visar sig alldeles
uppenbart, att kompanichefernas medelålder är derstädes högre än inom
andra truppförband. Samma är förhållandet med underofficerarne.
Herr krigsministern erinrade om ett yttrande af Napoleon I, att den
här företrädesvis vinner seger, som är stark i manöverfärdighet. Herr
krigsministern framhöll, att om vår armé skall vara fullt duglig, måste
manövesskickligheten vara stor, men då fordras i främsta rummet, att
kompanicheferna äro fullt tjenstbara. Detta är så tydligt, att det icke
beköfver vidare framhållas, och gifvet är, att skall man med vår nya
härordning vinna det åsyftade resultatet, då måste kompanicheferna icke
hafva allt för hög ålder. Genom att bifalla herr Falks motion skulle
man kunna göra de corpser, som beröras i hans motion, mera tjenstbara,
än de nu i följd af ogynsamma förhållanden kunna vara.
Jag är visserligen öfvertygad om, att hvarje officer inom dessa corpser
skall göra allt, hvad på honom ankommer i farans stund, och
att han hädanefter som förut skall pligttroget fylla sin uppgift, men
det är icke värdigt Riksdagen att ställa allt för stora fordringar på
honom. Fordringarna komma icke att minskas, utan blifva tvärtom
större i samma mån som Öfningarna blifva mer ansträngande genom
värnpligtstidens utsträckande öfver ett större antal dagar, men utsigten
för officerare och underofficerare att inom någorlunda rimlig tid vinna
befordran blifver allt mindre och mindre.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, utan inskränker mig
till att instämma i herr Falks senaste yrkande.

Herr Abelin: Då jag finner motionären hafva de bästa skäl för
sin framställning, tillåter jag mig yrka bifall till densamma.

Herr Casparsson: Om jag underlåtit att reservera mig mot statsutskottets
utlåtande, kommer detta sig icke deraf, att jag på något vis
skulle underkänna det behjertansvärda i den framlagda motionen, utan
helt enkelt deraf, att för att ett dylikt förslag skall kunna få framgång,
måste det komma från Kongl. Maj:t. Jag beklagar, att icke ett dylikt
förslag framlades vid 1892 års urtima riksdag af Kongl. Maj:t, då jag
är fullt öfvertygad, att det hade af Riksdagen blifvit godkändt.
Ty det kan icke förnekas, att ifrågavarande regementen och corpser
hafva blifvit, för att begagna ett lent uttryck, hårdt behandlade, och
den nu åvägabragta organisationen kommer för framtiden att stå såsom
ett varnande exempel, huru organisationer icke böra genomföras.

Då motionären nu har framlagt ett bestämdt formuleradt förslag,

Onsdagen den 25 April, f. m.

15 N:o 27.

så, med den uppfattning jag i frågan hyser, kan jag icke annat än ifrågasatt rätt

bedja att få instämma i samma förslag. för öfvertahgt

J ° befäl och

underbefäl vid

Friherre von Otter: Den tablå, som den förste ärade talaren för- vissa truppmenade
vara origtig, och om hvilken han sade, att han icke visste förband att,
hvarifrån den kommit, den har, jag ber att ''derom få upplysa, kommit “

från landtförsvarsdepartemeutets kommandoexpedition, och om i tabellen
finnas några felaktigheter, hafva de således uppgifvits derifrån. (Forts)

Hvad sjelfva saken beträffar, är jag egentligen förekommen af herr
Casparsson. Jag hyser nemligen den öfvertygelsen, att om, såsom här
onekligen är fallet, ett missförhållande eger rum, då personer qvarstå
vid corpserna, ehuru de äro öfvertaliga, och det äfven för tjensten vore
fördelaktigt, om de förflyttades, så är det i allt fall enligt mitt förmenande
gifvet, att en sådan åtgärd som deras förflyttande bör ske
på Kongl. Maj:ts initiativ. När en del officerare förut öfverflyttats på
indragningsstat, har det skett på Kongl. Maj:ts framställning och icke
på grund af enskild motion. Jag kan icke finna annat, än att detta
förfarande är fullkomligt väl grundadt och antager, att Kongl. Maj:t,
när tiden kommer, skall i det nu ifrågavarande afseendet göra den
framställning till Riksdagen, som han finner förhållandena påkalla,
och med anledning häraf anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Grefve Spens: Jag skall anhålla att få yrka bifall till herr Falks
motion.

Herr Björnstjerna: Det är obestridligt, att dessa officerare hafva
blifvit mycket hardt behandlade genom den nya organisationen, och
jag skulle således gerna förena mig med motionären i hans yrkande,
såvida jag ansåge, att för detta funnes den allra ringaste utsigt till
framgång vid gemensam votering.

Att ett förslag i denna rigtning måste, såsom redan är nämndt,
komma från regeringen, såvida det skall hafva någon utsigt till bifall,
det är gifvet.

Jag får således yrka bifall till utskottets förslag, ty ett bifall till
herr Falks motion skulle icke leda till annat än en gemensam votering,
som vi skulle förlora. ,

Friherre Klinckowström: Jag gillar i alla hänseenden icke
endast denna motion, afgifven af herr Falk, utan äfven en föregående,
som rörde, om jag minnes rätt, ökad aflöning för vissa korporaler och
vice korporaler. Men likasom den siste ärade talaren är jag af den
åsigt, att en så beskaffad framställning rörande vare sig aflöningseller
pensionsförhållanden inom armén omöjligen kan vinna bifall inom
Riksdagen, utan att denna framställning kommer från regeringen. Det
är en etablerad grundsats inom Riksdagen, och jag tror, att den är
fullkomligt rigtig. Om herr Falks båda förslag komma såsom propositioner
från Kongl. Maj:t, så är min öfvertygelse, att de till sin väsentliga
del skola gillas och godkännas af Riksdagen, men jag kan
försäkra, att om äfven denna kammare skulle gilla och godkänna herr

>T:o 27. 16

Onsdagen den 25 April, f. ro.

ifrågasatt rä«Falks nu föreliggande motioner, så komma desamma vid gemensam
f°r 0fvfrtal''9ts{0tering att afslås af formella skäl, och detta med rätta.

befäl och °

underbefäl vid

visso, trupp- Herr Reuterswärd: Den förste värde talaren befarade, att, när
öfverfiyttas å han yttrade sig inför kammaren, han skulle tala för döfva öron. Jag
allm. indrag- tror ej, att så är förhållandet. Jag är öfvertygad om, att de flesta af
ningsstaten. oss med uppmärksamhet åhört hans anförande och i synnerlig grad
(Forts.) behjertat densamma. Det är icke, såsom eu föregående talare har
sagt, en obetydlighet, om en person, som är i statens tjenst och har
kunnat göra upp en beräkning öfver tiden för sitt avancement, genom
en statens åtgärd blir tillbakasatt, kanske för alltid, men åtminstone
för flere år. Det är icke med statens värdighet öfverensstämmande,
att, när för ett stort statsändamål en organisation göres, enskilda personer
derpå skola lida orätt. Här har sagts, att det ej är att tänka
på, att frågan kan vinna Riksdagens bifall vid gemensam votering.
Jag vill ej spå i denna fråga, men om denna kammare, såsom jag
hoppas, nästan enhälligt, med undantag af statsutskottsledamöterna,
hvilka kanske måste hålla på sin sak, voterar för motionen, anser jag
icke omöjligt, att den rättvisa, densamma innefattar, kan vinnas vid
denna riksdag. Och det är ej allenast Konungen, som skall skipa rätt
i landet, utan Riksdagen har äfven befogenhet att, då fråga är om att
göra rättvisa, taga initiativet. På dessa skäl tager jag mig friheten
yrka bifall till herr Falks motion.

Herr Falk: Blot t ett par ord med anledning af friherre von
Otters upplysning, att den tablå, som åberopas i utskottets utlåtande,
härrör från landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition. Kanske
I, mine herrar, vid jemförelse mellan kommandoexpeditionen och mig
tron, att det är jag, som har orätt. Men så är icke förhållandet. Af
de i närvarande stund vid lifregementet till fot anstälde kaptener, som icke
hafva kompani, äro två regementsqvartermästare, och den ene af dem
är i tablån upptagen såsom öfvertalig. Men för öfrigt finnas icke
mindre än fem kaptener, som icke äro kompanichefer. Och då enligt
staten blott fyra skola finnas, men den af utskottet åberopade tablå
detta oaktadt icke upptager någon öfvertalig kapten, så är uppenbart,
att nämnda tablå är i det anmärkta afseendet felaktig.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna punkten yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Falk, att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och besluta, att vid lifregementet till fot,
Smålands grenadiercorps och Yermlands fältjägarecorps ett antal officerare
och underofficerare, motsvarande de vid nämnda truppförband
inom hvarje grad befintlige öfvertalige, må medgifvas rätt att, när de
sig dertill anmäla, öfverfiyttas på allmänna indragningsstaten med
uppbärande af den fasta lönen såsom pension.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr
Falks yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

17

N:o 27.

Onsdagen den 25 April, f. in.

Herr vice talmannen med flere begärde votering, i anledning
hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 20 punkten af sitt
utlåtande n:o 10, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och besluter,
att vid lifregementet till fot, Smålands grenadiercorps och Vermlands
fältjägarecorps ett antal officerare och underofficerare, motsvarande de
vid nämnda truppförband inom hvarje grad befintliga öfvertalige, må
medgifvas rätt att, när de sig dertill anmäla, öfverllyttas på allmänna
indragningsstaten med uppbärande af den fasta lönen såsom pension.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 52.

21 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets-Pensionerm.m.
deu 21 och 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10 a, i auled- tiU personer,
ning af gjorda framställningar angående pensioner och gratifikationer ^“atfls^elntill
tjenstemän, underbefäl och arbetare vid statens jernvägsbyggnader.t,ä?s4??«“*>--

1 punkten.

Friherre von Otter: Såsom kammaren behagade erinra sig, har
en liknande fråga förut varit föremål för Riksdagens pröfning, nemligen
år 1882, då en del jern vägspersonal, använd vid jernvägsarbetena
i Norrland, icke längre der erfordrades.o Bland den då pensionerade
personalen fans en afdelningsingeniör. Åt denne föreslogs af Kong!.

Maj:t eu årli" pension af 4,000 kronor, hvilken pension beviljades af
Riksdagen. Nu har Kongl. Maj:t gjort förevarande framställning på
ungefär samma grunder som framställningen år 1882, och i följd deraf -borde ju också Riksdagen bifalla de af Kongl. Maj:t föreslagna
pensionsbeloppen. Emellertid har utskottets majoritet, såsom kammaren
behagade finna, tillstyrkt endast 50 procent af de utaf Kongl. Maj:t
föreslagna beloppen. Reservanterna, hvilka utgöras af Första Kammarens
samtliga utskottsledamöter, hafva naturligtvis icke kunnat vara med
härom, men hafva dock ansett sig böra något sänka beloppen. De hafva
föreslagit beloppens nedsättande till 80 procent af hvad Kongl. Maj:t

Första Kammarens, Prot. 1894. N:o 27.

2

N:o 27. 18

Onsdagen den 25 April, f. m.

Pensionerm.m.föreslagit, och detta endast af det skal, att de trodde, att derigenom
till personer, en sammanjemkning af de olika meningarna möjligen skulle kunna
s"o<en»a''ern-vinnas oc^ utskottet komma att gå en medelväg. Men häri misstogo
vågsbyggnader.de sig; och vid sådant förhållande kan sättas i fråga, huruvida icke
(Forts.) det rigtiga vore att tillstyrka kammaren att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition oförändrad. Då jag likväl anser mig böra tillstyrka bifall
till reservationen, sker det i den öfvertygelse, att möjlighet förefinnes
att nämnda 80 procent vid en gemensam votering kunna komma att
bifallas, men att någon utsigt till att de af Kongl. Maj:t föreslagna
beloppen skulle bifallas, alldeles saknas. Med anledning häraf anhåller
jag, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla
reservanternas förslag, deri hemställes,

»att Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning må på det sätt
bifallas, att en hvar af nedannämnda vid statens jern vägsbyggnader
anstälde tjensteman må från och med månaden näst efter den, hvarunder
han entledigas från anställning vid statens jernvägar, åtnjuta
från allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid årlig
pension till följande belopp, nemligen:

a) öfveringeniören, f. d. öfversten vid flottans mekaniska corps

Axel Theodor Boos ......................................................... 4,800 kronor;

b) öfveringeniörsassistenten, kaptenen vid väg- och

vattenbyggnadscorpsen Fredrik Hjalmar Bergman ...... 2,400 »

c) afdelningsingeniören, kaptenen vid väg- och

vatenbyggnadscorpsen Anders Fredrik Thim Frcenkel 2,400 »

d) afdelningsingeniören Carl Gustaf Forselius..... 2,400 »

e) afdelningsingeniören Axel Henry Grundström 1,920 »

f) öfveringeniörsassistenten, kaptenen vid väg- och

vattenbyggnadscorpsen Gustaf Adolf lngelman ............ 2,240 »

g) afdelningsingeniören, kaptenen vid väg- och

vattenbyggnadscorpsen Oscar Theobald Vilhelm St amen 1,920 »

h) afdelningsingeniören Lorentz Gustaf Filip Bund stedt.

..............................................................................1,600 »

i) afdelningsingeniören Gustaf Alilgren .................. 1,440 »

k) materialförvaltaren Lars Axel Viktor Berg ...... 1,280 »

l) bokhållaren Johan Andersson............................. 800 »

m) bokhållaren Axel Justinus Olsson..................... 800 »

n) arkitekten hos jernvägsstyrelsen, majoren Adolf

Wilhelm Edelsvärd ........................................................ 2,000 »

Alla pensionerna äro således föreslagna till 80 procent af hvad
Kongl. Maj:t begärt, med undantag af pensionen åt majoren Edelsvärd.
Denne har nått eu mycket hög ålder, och den af jernvägsstyrelsen åt
honom föreslagna pensionen har redan af Kongl. Maj:t högst betydligt
nedsatts; och i följd häraf hafva reservanterna ansett hans pension
böra utgå med det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp oförminskadt.

Onsdagen den 25 April, f. m.

19 J*:o 27.

Herr Fränekel: Den pensionsstat, som nu föreligger från jern -Pensioner m.m.

vägsbygguaderna för statens räkning, har Riksdagen redan länge väntat. m Personer■
Och Riksdagen har vid flere föregående tillfällen påpekat önskvärd- staul^jernheten
deraf, att arbetena vid jernvägarne måtte så ställas, att pen-i^byggnader.
sionsstaten icke måtte blifva alltför stor. Jag hemställer då till kam- (Forts.)
maren, huruvida det icke bör anses, att vederbörande styrelse har kommit
denna önskan så nära, som gerna varit möjligt. Om man betänker,
hvilken utsträckning ifrågavarande arbeten under så många år haft,
om man betänker, att statens jernvägsarbeten i stor skala pågått
sedan 1855, att i desamma nedlagts 280 millioner kronor, att arbetena
utförts så att säga direkt för statens räkning, utan entreprenad, torde
man klart finna, hvilket stort ansvar hvilat i ledarnes händer. När
dertill kommer att under arbetets gång det vant nödvändigt för jernvägsstyrelsen
att såsom stab vid sjelfva nybyggnaderna behålla just de
skickligaste personerna, för att alla arbeten ända tills nu måtte blifva
lika utmärkt utförda, som de förut under årens lopp blifvit, kan man
finna, att det icke varit önskligt att de personer, hvarom nu är fråga,
skulle söka andra mera inkomstbringande anställningar vid de färdiga
statsbanorna, hvartill de eljest länge sedan skulle varit berättigade.

Härmed ville jag visa, att just dessa personers stora skicklighet, det
stora ansvar, som de måst ikläda sig, hafva betingat deras qvarstannande
till innevarande tidpunkt. Då de nu med förminskade krafter
måste lemna sina arbeten och göra eu framställning hos Riksdagen
om pension, måste de hoppas att Riksdagen i detta fall ville erkänna
de stora förtjenster, de inlagt. Under sådana förhållanden synes mig.
att det minsta, som man med rätta kan begära, är hvad som statsutskottets
reservanter hafva föreslagit. Och jag tror, att hvarje nedsättning
af dessa belopp skall för framtiden försvåra möjligheten för
staten att för sina vigtiga arbeten vinna så framstående förmågor, som
här varit fallet. Det är på dessa grunder som jag på det ifrigaste
måste anhålla om bifall till reservationen.

Herr Berg, Lars: Då jag kanske närmare än de fleste af kam marens

ledamöter varit i tillfälle att taga reda på de omständigheter,
hvarunder de tjenstemän, hvarom förevarande utlåtande handlar, fullgjort
sina åligganden till staten liksom om deras utsigter till utkomst
inom yrket för framtiden, har jag ansett mig böra till dagens protokoll
uttala min åsigt derom, att desse tjenstemän äro väl förtjente af
understöd med de belopp, Kongl. Magt föreslagit, för det förtjenstfulla
och samvetsgranna sätt, hvarpå de arbetat under svåra och synnerligen
mödosamma förhållanden. Detta jernvägsarbete har nemligen, isynnerhet
i Norrland, varit ansträngande för både kropp och själ, det har
varit förenadt med ständiga flyttningar, med dåliga och dock dyra bostäder,
med svårighet att medföra familj, svårighet att få undervisning
åt barnen, ständiga umbäranden med ett ord. Deremot har den lön,
som tjenstenninnen och arbetarne åtnjutit, i allmänhet varit lägre än
flen, som utbetalats för liknande arbeten vid enskilda företag. Denna
aflöning har under nyss påpekade förhållanden varit så knapp, att den
icke tillåtit dem, åtminstone familjefäder, att samla några besparingar
för ålderdomen, hvilket deremot varit förhållandet med deras kamrater,

Nso 27. 20

Onsdagen den 25 April, f. in.''

Ptnsionerm.m-hvilka egnat sitt arbete åt enskilda företag och näringar. Att de ännil
personer, stannat i statens tjenst kommer sig uteslutande deraf, att de hyst eu

"talens "jern- stark förtröstan och ett lifligt hopp om att staten dock slutligen, i
i’(ijs%;7ttader.likket med andra enskilde arbetsgivare, skulle förse dem, liksom alla
(Forts.) andra sina tjensteman, med en pension. Jag egen kännedom härom
så mycket mera, som jag för länge sedan, för 10 å 15 år sedan varit
i tillfälle att varna en del af dessa mina kamrater för att icke allt för
mycket lita på, att staten med säkerhet skulle förse dem med pension.
Jag anser nemligen för min del staten såsom eu oberäknelig och, om
förevarande förslag skulle antagas, såsom en hänsynslös arbetsgivare.

Nu är fråga om, huruvida Riksdagen skall grusa dessa tjensteman
och arbetares förhoppningar. Skall staten undandraga sig att
fullgöra sin skyldighet mot dessa tjenare, under förebärande att de
icke ega någon rätt till pension och att någon sådajj icke iugår i aftalet,
såsom utskottet anfört? Det vore enligt min åsigt synnerligen
ovärdigt, då enskilda under liknande förhållanden i allmänhet icke
undandraga sig att sörja för sina trogna och goda tjenares ålderdom,
derpå vi lyckligtvis se prof alla dagar. Jag kan ej underlåta att nämna,
att exempelvis för några dagar sedan Stockholms stad tillförsäkrade
sin arbetschef, hvilken icke hade tjenstgjort så länge som någon enda
af de här till pension föreslagna, en årlig pension af 6,000 kronor. —
För staten synes det mig vara eu så mycket mer bjudande pligt att
behandla desse löst anstälde tjensteman såsom sina fasta och med peusionsrätt
försedda, som staten nu efter 40 år afslutat ett storartadt
jernvägsarbete och staten, som dertill uigifvit, såsom den siste talaren
nämnde, 280 millioner kronor, dervid vet, att den fått ett godt arbete,
och att icke ett enda öre af dessa millioner stannat i de händer, som
förvaltat dem. Detta förhållande är icke vanligt i alla länder.- Men
det är vår heder och vår stolthet, att så är sed och vana i vårt land.
Om nu staten och folket visa sig icke sätta värde på slik ärlighet och
pligttrohet, kan det hända, att dessa egenskaper antaga andra former,
eller att de do af brist på erkännande och understöd.

Jag skall således, såsom höres, gerna vilja rösta för Kongl. Maj:ts
förslag, hvilket jag nu sökt att till dessa tjenstemäns och arbetares
ära och erkännande motivera, men då jag vet, att reservanterna af
välvilja, för att tillförsäkra dem det största möjliga understöd, prutat
ned Kongl. Maj:ts förslag till 80 procent, vågar jag icke taga på mitt
ansvar att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, utan tillåter jag mig
endast lägga kammaren på hjertat att fatta det beslut, som bäst tillgodoser
desse i statens tjenst grånade tjenare, desse som deri hafva
åldrats och utslitits och som derigenom uteslutits från den enskilda
marknaden, men som genom sin pligttrohet och heder äro väl förtjenta
både att understödjas och äras af fäderneslandet.

Herr Sandberg: Jag bar begärt ordet icke för att framställa
något yrkande, utan endast för att erinra om, att nu skördas eu af de
föga angenäma frukterna af den enligt min öfvertygelse onödiga och
öfverdrifna skyndsamhet, hvarmed jernvägsbyggandet i Norrland undersenare
år blifvit bedrifven. Hade farten i detta byggande sa småningom
blifvit minskad, hade antagligen också många dervid anstälda

Onsdagen den 25 April, f. m.

21 N:o 27,

personel- efterhand blifvit entledigade och funnit arbete och förtjenst^»**»"*''’''™»*-på annat håll, i följd hvaraf också den stora skara, för hvilken nu be-tiU Persone,''<
gäras och tillstyrkas pensioner och gratifikationer, hade blifvit mindre

Herr Berg, Lars: Med anledning af den siste talarens anförande
ber jag att få lägga honom och kammaren på bjertat, att de föreslagna
pensionerna icke behöfvas på grund af något forceradt jernvägsbyggande
utan till följd af ett alltför tvärt afbrott deraf. Vill den
siste talaren icke, att byggandet skall afstanna och att pensionerna nu
beviljas, borde han hafva föreslagit nya anslag till dess fortsättande.
Många och stora jernvägar finnas ännu att .bygga i Norrland för statens
räkning.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt endast yrkats af friherre von
Otter, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från det förslag, som innefattades i den af herr Casparsson
in. fl. vid utlåtandet afgifna reservation, skulle godkänna detta förslag.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

2 punkten.

Friherre von Otter: Jag tager mig friheten hemställa om bifall
äfven i denna punkt till reservanternas förslag. Detta skiljer sig
från utskottets endast deri att beloppen föreslagits för dem, som upptagas
under a), till 480 i stället för 300 kronor, för dem, som upptagas
under b), till 320 i stället för 200 kronor, för dem, som upptagas
under c), till 200 i stället för 125 kronor och för dem, som upp tagas

under d), till 160 i stället för 100 kronor.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna punkten endast blifvit yrkadt, af friherre
von Otter, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från det förslag, som innefattades i den af herr
Casparsson m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation, skulle godkänna
''detta förslag.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på bifall till friherre von Otters berörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

3 punkten.

Friherre von Otter: Jag skall äfven i denna punkt anhålla om
bifall till reservanternas förslag. Med afseende å afdelningsingeniören
Rosell vill jag fästa uppmärksamheten på, att han af jernvägsstyrelsen

än den nu är.

'' statens jernvägsbyggnader.

(Forts.)

N:o 27. 22

Onsdagen den 25 April, f. m.

Pensioner m.m.föreslagits till pension af 2,100 kronor, men att på statskontorets hemtiil
personel•, Sällan Kongl. Magt föreslagit honom till erhållande af endast gra''siaten^jern-
tifikation. Då nu emellertid reservanterna icke ansett sig kunna tillvägsbyggnader.
styrka så lågt gratifikationsbelopp, som borde föranledts af nedprut(Forts.
) ningen på annat håll, utan i stället ansett sig böra föreslå det högsta
belopp, som stått i utskottets befogenhet, beror det derpå, att Rosell
uppnått 46 lefnads- och 23 tjensteår, under det att bland dem, som
nu beviljats pension, finnes en, som med 52 lefnadsår har endast 22
tjensteår, och en, som med 50 lefnadsår har endast 21 tjensteår, hvadan
alltså Rosell står före nämnda två personer i tjenstgöringstid
med ett och två år. Jag hemställer om bifall till reservationen, som
lyder så:

»att Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar må på det sätt
bifallas, att af de till statens jernvägsbyggnader anslagna medel må
till här nedan angifna, vid dessa jernvägsbyggnader anstälda personer,
då de från berörda anställning entledigas, utbetalas gratifikationer till
följande belopp, nemligen:

a) till afdelningsingeniören Hans Jonas Vilhelm Rosett 4,200
kronor;

b) till kassören Harald Arvid Robert Ljunggren 600 kronor; samt

c) till de af jern vägsstyrelsen till erhållande af gratifikationer
föreslagna 2 underbefäl och 47 arbetare sammanlagdt 12,350 kronor, att
utgå med 300 kronor till hvartdera underbefälet och 250 kronor till
en hvar af arbetarne».

Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter herr talmannen yttrade,
att beträffande föreliggande punkt endast yrkats, af friherre von
Otter, att Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från det förslag, som innefattades i den af herr Casparsson
m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation, skulle godkänna detta förslag.

Härpå gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till nyssberörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

Förslag till Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets den
förordning 17 och 18 innevarande april bordlagda memorial n:o 5, i anledning af
ang. !?ian(a/s-återremiss af utskottets betänkande n:o 1 rörande vissa delar af Kongl.
skrifning. ]Y[aj:fs proposition n:o 2 med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning.

På framställning af herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, beslöts, att förevarande
memorial skulle sålunda företagas till afgörande, att först föredroges
paragrafvis det af utskottet framstälda förslag till förordning och derefter
utskottets i memorialet gjorda hemställan.

23 >:0 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Utskottets förslag till förordning angående mani als skrifning

§§ 1 och 2.

Godkändes.

'' §A

Mom. 1—5.

Godkändes.

Mom. 6.

Herr Philipson: Då jag i likhet med några andra ledamöter i

det sammansatta utskottet från denna kammare reserverat mig mot det
af utskottet föreslagna tillägg till Kongl. Maj:ts förslag i detta mom.,
hvilket tillägg jag anser öfverflödigt och ingalunda ländande till någon
upplysning eller större klarhet i fråga om paragrafens mening, så får
jag yrka afslag å utskottets hemställan i hvad den skiljer sig från
Kongl. Maj:ts förslag och bifall till detta.

Herr Hasselrot: Till hvad den föregående talaren anförde skall
jag be att få lägga några ord. Det af utskottet ifrågasatta tillägget
är såsom utskottet i sitt betänkande sjelf uttalar, öfverflödigt. Det
är’ också enligt min åsigt alldeles gifvet, att ett sådant uppdrag som
det, utskottet egentligen afser, eller det treåriga fullmägtigskapet i
riksbanken eller riksgäldskontoret, icke är annat än ett tillfälligt uppdrag.
Men den af utskottet föreslagna bestämmelsen är icke blott
obehöflig utan kan rent af verka skadligt och förrycka paragrafens tydning.
Det finnes nemligen en hel mängd fullkomligt likartade uppdrag,
som till följd af''en sådan särskild bestämmelse angående uppdrag
från Riksdagen antagligen skulle komma att icke hänföras till uppdrag
af tillfällig beskaffenhet. Jag ber först och främst att fä fästa
uppmärksamheten på sjelfva riksdagsmannauppdraget, hvilket för ledamöterna
i riksdagen föranleder vistelse i Stockholm antingen i tre
eller nio år, visserligen icke hela året, men om t. ex. urtima riksdag
inträffar, kanske öfver halfva året. Vidare medföra ett stort antal af
Kongl. Maj:t gifna uppdrag nödvändigheten att under eu längre tid
vistas på annan ort än der man har sitt hem. Komitéuppdrag t. ex.
kunna räcka flere år och lika länge som de åsyftade af Riksdagen lemnade
uppdragen. Särskildt tänker jag på de fall, då ledamot i hofrätt
får förordnande att förestå revisionssekreterarerotel, livilka förordnanden,
utan att vara gifna på bestämd tid, kunna vara åtskilliga år.
Ett annat fall är, då en person skall öfvervaka eller biträda vid jernvägsbyggnader.
Han kan komma att egna sig åt detta uppdrag under
eu mängd år. Hela denna mångfald af uppdrag på relativt lång tid
kunna, om det föreslagna tillägget antages, svårligen anses innefattade
under den allmänna bestämmelsen om uppdrag af tillfällig beskaffenhet.

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

N:o 27. 24

Onsdagen den 25 April, f. in.^

Förslag till Då utskottet sjelf erkänner att tillägget är obehöflig! och jag anser
ing. “mantals- kunna verka till och med skadligt och åstadkomma misstydningar,
skrifning. tillåter jag mig yrka, att det af utskottet föreslagna tillägget till före(Forts.
) varande moment måtte utgå.

Häri instämde herr Reuterswärd.

Herr Larsson, kiss Olof: Jag har har kommit till samma slut
som de båda näst föregående talarne, nemligen att jag yrkar afslag å
utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts förslag i det nu föredragna
momentet, men jag delar icke den siste talarens mening, att ett uppdrag,
lemnadt pa till exempel tre år, hvilket medför daglig tjenstgöring
på . ett bestämdt ställe, är, vare sig uppdraget är lemnadt af Kongl.
Maj:t eller Riksdagen, att anse såsom ett tillfälligt uppdrag. I fall
detta icke ä,r ett bestämdt uppdrag, vet jag icke hvad dermed afses.
Det synes mig ock strida mot hela andan i den nya författningen att
vilja tolka densamma så, att om någon får ett uppdrag, varande under tre
år och fordrande daglig närvaro inom ett visst mantalsskrifningsdistrikt,
han skall anses innehafva ett tillfälligt uppdrag, och således icke vara
skyldig att mantalsskrifva sig der, hvarest han vistas under en så lång tid.

Emellertid ber jag att få framställa samma yrkande som de två
näst föregående talarne.

Herr Öländer: Jag åter skall be att fä yrka bifall till utskottets
förslag i detta afseende. Den andre talaren i ordningen sade, att det
föreslagna stadgandet skulle vara öfverflödigt. Att det icke så är, har
redan bevisats af den siste talarens yttrande, deri han kom till ett helt
annat resultat än den andre talaren beträffande frågan, huruvida den,
som erhållit ett uppdrag af Riksdagen, skall mantalsskrifva sig der
uppdraget utföres eller der han förut varit mantalsskrifven. Det förhåller
sig icke sa, som den andre talaren sade, att ett sådant uppdrag
alltid är ett tillfälligt uppdrag. Då skulle man ju också kunna kalla
manga andra uppdrag tillfälliga, t. ex. sådana förtroendeupprag, som
då en landtdomare förordnas att vara revisionssekreterare. Han bosätter
sig på grund deraf i Stockholm, och jag kan icke tro, att han
enligt dena lags stådganden skulle kunna få vara fortfarande mantals^skrifven,
der han har sin domsaga. Han måste nog låta skrifva sig,
der han utöfvar sitt revisionsembete. De af Riksdagen lemnade uppdragen
kunna ock, såsom herr Liss Olof Larsson anmärkte, vara ganska
långvariga. Bankofullmägtige skola ju numera väljas för tre år. Den
andre talaren har sjelf, icke här, men i utskottet kommit till den tolkning,
att om den person, som finge ett sådant uppdrag för tre år,
verkligen bosatte sig med sin familj i Stockholm, den ifrågavarande
bestämmelsen, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts förslag, icke berättigar
honom att vara fortfarande mantalsskrifven i sin hemort, utan att han
bör låta mantalsskrifva sig i Stockholm. Att Kongl. Maj:ts förslag
sålunda är ganska tvetydigt tycker jag både falla af sig sjelf och framgå
af'' den förda diskussionen. För öfrigt har ingen af de talare, som yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, med undantag af herr Liss
Olof Larsson, ansett annat än att den, som får ett uppdrag af ofta -

Onsdagen den 25 April, f. m.

25 N:o 27.

nämnda beskaffenhet, bör vara fortfarande skrifven der han förut varit Förslag till
det, och då synes mig detta också böra tydligen utmärkas. anemon t"/»

Då sålunda Kongl. Maj:ts förslag kan misstydas, inser jag icke,"Skrifning3
hvarför ej det af utskottet föreslagna stadgandet bör få inflyta i för- (Fort8.)
fattningen, och får jag derför yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derå,
att momentet lyder så, att den, som någonstädes innehar ett dylikt
tillfälligt uppdrag, som det hvarom fråga är, »må ej af sådan anledning
der mantalsskrifvas». Dess lydelse utgör således icke det minsta
hinder för den, som verkligen bosätter sig i Stockholm och vill der
mantalsskrifvas, att också blifva mantalsskrifven der. Meningen med
det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget är blott, att ett uppdrag af
ifrågavarande art icke i och för sig skall utgöra anledning till mantalsskrifning
å annan ort än den, der eu person verkligen har sitt bo
och hemvist.

Herr Öländer framhöll såsom exempel det fall, att en domare förordnas
att förestå revisionssekreterarerotel, och ansåg att en sådan borde
här mantalsskrifvas, men jag har en motsatt åsigt, i fall han icke flyttar
hit med sin familj och ordnar sig för att för framtiden vara bosatt
här. Då jag under flere år skötte en sådan rotel utan att flytta hit
med min familj, var jag mantalsskrifven icke här utan i Jönköping.

Så tolkades den gamla förordningen och så bör också den nya tolkas,
men jag fruktar att så ej blir förhållandet, om det föreslagna tillägget
antages.

Jag vidhåller, att detta tillägg är obehöflig! och kan föranleda
misstydningar beträffande andra deri icke afsedda förhållanden.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
framstälda yrkanden propositioner, först på godkännande af det nu
föredragna momentet samt vidare derpå att momentet skulle godkännas
med den lydelse, som af Kongl. Maj:t föreslagits; och förklarades den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja bebesvarad.

Mom. 7.

Godkändes.

§ 14.

Mom. 1—3.

Godkändes.

Herr Billin g erhöll på begäran ordet och yttrade: Utskottet

har hemstält om afslag å mom. 4 i Kongl. Maj:ts förslag. Jag anhåller,
att detta moment måtte blifva föredraget.

N:o 27. 26

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Fort9.)

Onsdagen den 25 April, f. m.

Sedan denna hemställan bifallits och mom. 4 i § 14 af Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet blifvit uppläst, anförde vidare

Herr Billin g: Då Andra Kammaren redan har godkänt utskot tets

förslag och jag således, isynnerhet vid denna tid af Riksdagen,
icke kan hafva det ringaste hopp att få en ändring i detta förslag, så,
ehuru jag önskar bifall till Kongl. Maj:ts hemställan i detta moment, skall
jag inskränka mig till att till protokollet uttala min reservation mot
utskottets förslag att utesluta detta mom. 4. Jag skall icke ingå i
någon vidlyftig framställning af skälen till min uppfattning i denna
fråga, utan vill endast angifva, att den är beroende på sammanhanget
emellan mantalsskrifningsförordningen och kyrkoskrifningsförordniugen
och derpå, att genom antagande af utskottets förslag presten får en
mycket svår ställning derigenom att han göres till angifvare af försummelser,
hvilka enligt Kongl. Maj:ts förslag det icke skulle tillhöra
honom utan vederbörande mantalsskrifningsförrättare att beifra.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes utskottets
förslag om uteslutande af ett sådant stadgande, som intagits
uti mom. 4 i § 14 af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Mom. 4 och 5 i utskottets förslag.

Godkändes.

§ 15 i utskottets förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag har begärt ordet för att framställa
samma yrkande, som i går afton vid denna paragraf bifölls i
Andra Kammaren. Det beslöts nemligen i går, att denna godtgörelse,
hvarom nämnes i paragrafens andra afdelning, skulle nedsättas från
1 krona 50 öre, som utskottet föreslagit, till 50 öre för hvarje förrättning.
Jag anser ock, att 50 öre kan vara tillräcklig och mer än tillräcklig
ersättning för den, som infordrar dessa här ifrågavarande uppgifter,
hvilka ofta nog kunna vara utan all betydelse. Det förhåller
sig så, att om någon tredskas att aflemna infordrad uppgift, så tilllämpas
mot honom 1 stycket af § 15, hvaremot det i 2:dra stycket bifråga
om sådana, hvilka godvilligt lemna sina uppgifter och hvilkas
försummelse icke varit hinderlig för förrättningens gång. Man kan
ju tänka sig att den fjerdingsman, som på landet skall infordra dessa
uppgifter, kan, när det är fråga om stora byar, såsom hos oss, på
eu dag hinna med att infordra ett tjogtal, för att icke säga ett hundratal,
sådana uppgifter, och då skulle väl en ersättning af 1 krona 50 öre
för hvarje vara alldeles oskälig. Mig synes, såsom sagdt, ait 50 öre
kan vara tillräckligt, och jag får anhålla om proposition derpå, att det
i 2:dra stycket af denna paragraf nämnda beloppet 1 krona 50 öre
måtte nedsättas till 50 öre.

Herr Cavalli: Af den siste talarens anförande skulle man kunna
få den uppfattningen, att det här vore fråga om en pålaga, som ålades

27 N:o 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

allmänheten. Det är emellertid icke så, utan frågan gäller att be- Förslag till
stämma ersättningen för ett besvär, som en person förorsakar derigenom
att han icke fullgör sina skyldigheter. I den nu gällande för- g.''

ordningen finnes straffbestämmelse för en sådan underlåtenhet, men (Forts ^
denna bestämmelse har nu uteslutits och i stället insatts föreskrift om
eu ersättning till den underordnade tjensteman, som får i uppdrag att
infordra den felande uppgiften. Man kan hafva olika uppfattning,
huruvida 1 krona 50 öre eller 50 öre är en lämplig ersättning, men
det förefaller mig som om 50 öre är eu väl ringa godtgörelse för detta
uppdrag. Om jag för öfrigt icke är allt för illa underrättad om
diskussionen i Andra Kammaren, så uttalades derunder, att Andra
Kammaren borde bestämma sig för 50 öre under antagande att Första
Kammaren skulle besluta en ersättning af 1 krona 50 öre och således
eu sammanjemkning af besluten kunna ske till 1 krona.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde friherre Klinclcowström.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag har icke förbisett, att här bifråga
om en ersättning till underordnade tjensteman, som skulle få i
uppdrag att infordra dessa uppgifter, men jag sökte också påvisa,
hvilken orimligt hög ersättning en sådan tjensteman kan bereda sig
enligt utskottets förslag. Hos oss har hittills icke kommit i fråga, att
allmogen lemuat skriftliga uppgifter till mantalsskrifmngen, utan ett
ombud från hvarje by har gått till förrättningen, och detta ombud,
byns uppsyningsman eller någon annan, har lemnat de upplysningar,
som, utöfver hvad pastorn kunnat meddela, varit erforderliga. Om nu
ombudet från dessa byar, som kunna räkna 50, 60 ja till och med 100
gårdar, icke skulle kunna lemna nödiga uppgifter, skulle följden nu
bli, att man skulle skicka ned en fjerdingsman för att anskaffa de
felande uppgifterna, och han skulle utan ansträngning kunna på en
dag hinna med att besöka ett hundratal gårdar. Jag föreställer mig,
att han då är fullt tillräckligt ersatt, om han får 50 öre för hvarje
gård.

Huruvida i Andra Kammarens beslut ligger en annan mening än
den kammaren uttalat, känner jag icke, men jag har trott, att när
den röstat för 50 öre, det också varit dess mening att vidhålla detta
beslut.

Herr Cavalli: Jag framstälde mitt yrkande under helt annan
förutsättning än den siste talarens, eller att det icke skulle vara så
många personer, som underlåta att fullgöra sina skyldigheter beträffande
aflemnandet af uppgifterna.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle
godkännas, dels ock, af herr Larsson, Liss Olof, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring, att orden »eu krona 50 öre» utbyttes
mot 50 öre.

N:o 27. 28

Onsdagen den 25 April, f. m.

Förslag till Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
«frmmi"l-^r^ara^es propositionen på paragrafens godkännande i enlighet med
* skrifning. * utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

(Ports.)

Utskottets i memorialet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af de särskilda i detta memorial behandlade paragraferna.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 17 och 18 i denna månad
bordlagda memorial n:o 14, i anledning af återremiss af utskottets
betänkande n:o 10 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med
förslag till ny förordning angående mantalsskrifning.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande memorial
skulle sålunda företagas till afgörande, att först föredroges
paragrafvis det af utskottet framstälda förslag till förordning, derefter
de vid samma förslag fogade formulär, vidare författningsförslagets
ingress och rubrik samt sist utskottets i memorialet gjorda hemställan.

Utskottets förslag till förordning angående mantalsskrifning.

§ d.

Herr Larsson, Liss Olof: Äfven vid det nu föredragna momentet
ber jag få yrka en förändring i eller ett tillägg till utskottets förslag. Andra
Kammaren beslöt nemligen vid behandlingen deraf, att der tillägga
orden »sjelfve eller genom andra». Momentet lyder nu: »På landsbygden
må .allmogen och mindre skrifkunniga muntligen meddela sina
uppgifter». Orden »sjelfve eller genom andra» skulle enligt detta
beslut tilläggas. Jag ber nu att få yrka, att Första Kammaren måtte
biträda detta beslut, derför att det då skulle åtminstone blifva möjligt
att undgå denna otaliga massa af skriftliga uppgifter, liksom man
skulle kunna slippa att till mantalsskrifningen drifva fram åtskilliga
100-tal menniskor, hvilka mantalsskrifningsförrättaren icke har något
behof att höra, utan man skulle kunna förfara såsom hittills i de stora
och tätt befolkade byarne och skicka ombud till förrättningen för att
lemna alla uppgifter, som kunna vara erforderliga utöfver hvad vederbörande
tjenstemän kunna meddela.

För att bereda folket denna möjlighet och lindra dess besvär vid
mantalsskrifningen yrkar jag, såsom sagdt, att till momentet måtte
tilläggas orden »sjelfve eller genom andra» och anhåller om proposition
härpå.

Herr Cavalli: 1 hufvudsak har jag icke något att erinra mot
hvad den siste ärade talaren föreslagit, men tror att formuleringen af
det stadgande, han föreslagit, icke är lämplig, hvarför jag anhåller,
att kammaren måtte bifalla utskottets förslag, då utskottet kan åstadkomma
en sammanjemkning på lämpligt sätt.

29 N:o 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Herr Öländer: Herr Liss Olof Larssons förslag är på sätt och
vis en omöjlighet, ty det är naturligtvis för dem, som icke äro skrifkunnige,
detta stadgande är afsedt. Meningen är, att dessa skola ega
lemna sina uppgifter muntligen. Nu vill herr Larsson här hafva tilllagdt
»sjelfve eller genom andra». Genom andra kunna de ju icke
lemna uppgifterna utan att skriftlig fullmagt visas. Men meningen
är att bereda de icke skrifkunnige möjlighet att afgifva dessa uppgifter.
Jag auser derför tillägget olämpligt och tillstyrker bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen
att beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Larsson, Liss Olof, att
paragrafen skulle godkännas med den ändring, att i mom. 5 efter ordet
»skrifkunniga» tillädes orden »ega att antingen sjelfva eller genom
annan*.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande i enlighet med
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Cavalli: Jag skall tillåta mig hos kammaren hemställa, att de
återstående paragraferna i förordningsförslaget måtte icke behöfva
uppläsas, derest icke någon af kammarens ledamöter derom gör särskild
framställning.

Denna hemställan bifölls.

§§ 5-10.

Godkändes.

§ 11-

Herr Cavalli: Då Kongl. Maj:ts proposition till mantalsskrifningsförordningen
förra gången var före, återförvisades den, och utskottet
hade derför vid den förnyade behandlingen af förslaget att fästa afseende
vid de erinringar, som under diskussionen i kamrarne gjorts.
Utskottet hade trott sig finna, att den vid betänkandet fogade reservationen
hade en mera allmän mening för sig, och utskottet hade
med stöd deraf framstält sitt ändringsförslag vid denna paragraf. Nu
har emellertid Andra Kammaren i går antagit Kongl. Maj:ts förslag i
denna paragraf med de ändringar likväl, att den insatt orden »tolf
dagar» i stället för »åtta dagar» och vidare att mantalsskrifningslängden
skulle finnas tillgänglig senast den 20 april i stället för den
15 april. Dessa ändringar sammanfalla i sjelfva verket ungefärligen
med hvad utskottet ursprungligen föreslagit. I andra stycket synes
deremot Kongl. Maj:ts förslag vara att föredraga.

Jag skall derför tillåta mig hemställa om proposition derpå, att
första stycket bifalles enligt Kongl. Maj:ts förslag med de förändringar,
att orden »åtta dagar» utbytas mot »tolf dagar» och orden »den 15

Förslag till
förordning
ang. mantalsskrifning.

(Forts.)

N:o 27. 30

Onsdagen den 25 April, f. ro.

Förslag nu april» mot »den 20 april», men att deremot i andra stycket Kongl.
förordning j\jaj:ts förslag godkännes oförändradt.

<ing. mantals- ° 00

skrifning.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen beträffande den nu föredragna paragrafen
förklarats härmed slutad, antog kammaren Kongl. Maj:ts förslag till
paragrafens lydelse med den ändring att orden »åtta dagar» utbyttes
mot »tolf dagar» och orden »15 april» mot »20 april».

§§ 12, 13 och 16, de vid utskottets förfättningsförslag fogade
formulär samt ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i memorialet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.

Om tillägg till Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets den
§ 25 i förord-^ j innevarande april bordlagda memorial n:o 4, med anledning

fattigvården.af återremiss af utskottets betänkande n:o 2, i anledning af väckt
motion om tillägg till § 25 i kongl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

Herr Annerstedt: Jag får vördsamt yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
betänkandet n:o 2 gjorda hemställan.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande till kl. 7 e. in.

Om förbud Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 17

mot skådespelsQ^ pg j denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
“vfssaTagar! förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af cirkuläret den 14 juni 1820 om förbud mot skådespels uppförande å
vissa dagar.

Herr Treffenberg: Om jag nu uppträder för att deltaga i debatten
rörande denna fråga, så sker det icke blott och förnämligast af
intresse för sjelfva saken, utan äfven derför, att jag personligen auser
mig uppmanad dertill icke blott af motionären utan äfven af de begge
utskott, hvilka behandlat denna fråga och hvilka, såsom skäl för deras
förmenande att 1820 års cirkulär bör upphäfvas, framhållit att detta
cirkulär icke efterlefves. Särskild! har dervid Andra Kammarens
utskott tillika anmärkt, att, så vidt till utskottets kännedom kommit,
förbudet endast åtlydts i tvenne städer. Jag hoppas och förmodar, att

Onsdagen den 25 April, f. in.

31 N:0 27.

utskottet härmed afsedt Hernösand och Falun, tv jag har gjort mig Om förbud
en ära deraf att val vårda den gåfva, som en af våra stora konungar”10* ‘^Mespel*
skänkt sitt folk kort efter sin tronbestigniug, och värdet af denna''‘^^dagar''
gåfva har samme konung uttalat i inledningen till sagda cirkulär, ^Forts^
hvilken lyder:

»Då Wi äro öfwertygade, att den Allmänna Gudstjensten och dess
wärdiga begående är ett af de wigtigaste medlen att wäcka och
underhålla sådana dygder, på hwilka Samhällets bestånd hvilar, hafwe
Wi funnit åt alla hinder böra ur wägen rödjas, som kunna motwerka
detta stora ändamål.»

Efter den erinran, jag nu gjort, böra herrarne redan kunna ana
den allmänna ståndpunkt, jag intager i denna fråga, och jag skall nu
tillåta mig att öfvergå till en kort granskning af utskottets betänkande.

Såsom herrarne finna, har utskottet icke ansett sig böra taga steget
fullt ut så långt som Andra Kammaren, hvilken, sans phrases, beslutit
anhålla, att det ifrågavarande cirkuläret måtte upphäfvas. Första Kammarens
utskott går väl, såsom jag nämnde, icke så långt, utan stannar
på halfva vägen och påyrkar endast en revision af cirkuläret eller
såsom det heter, »att lagstiftningen i ämnet öfverses och ändras i
öfverensstämmelse med den uppfattning, som i frågan gör sig gällande».

Så äro ordalagen. Om man då undersöker, hurudan den »uppfattning
är, som i frågan gör sig gällande», så finna herrarne, att utskottet
angifver detta, då det säger, att det i cirkuläret »stadgade förbud
icke uppbäres af den allmänna föreställningen i landet». Ja, det må
nu så vara, att i våra stora städer måhända det allmänna föreställningssättet
redan hunnit blifva så tidsenligt, att inför detta föreställningssätt
hvarje skilnad mellan helgdag ocn hvardag är utplånad. Men,

Gudi lof, man har ännu rätt att tro på rigtigheten af hvad reservanterna
här säga, att det åtminstone »är tvifvelaktigt, huruvida den
allmänna meningen i landet verkligen önskar cirkulärets fullständiga
upphäfvande». Och, mine herrar, äfven om så olyckligt skulle vara,
att, såsom utskottet synes hafva antagit, förbudet mot skådespels uppförande
på kyrkans stora högtidsdagar blott är en qvarlefva från
gamla fördomsfulla tider och derför bör så fort som möjligt rödjas ur
vägen, så har man dock allt skäl att ställa den frågan till utskottet,
huru utskottet föreställer sig, att ett sådant föreställningssätt så småningom
uppkommit och utbildats. Jag förmodar nemligen, att utskottet
icke lärer förneka, att under samhällsutvecklingen en ständig
vexelverkan eger rum mellan lag och sed, och tänk nu, mine herrar,
om orsaken till det beklagliga förhållandet skulle ligga deri, att, efter
konung Carl XIV Johans bortgång, våra herrar justitieministrar behagat
icke hålla efter herrar justitiekanslerer, desse icke herrar öfverståthållare
och landshöfdingar och desse icke herrar borgmästare och
polismästare att lyda klar och tydlig lag. kläde detta skett, så hade
tillståndet måhända varit bättre än det nu är och söndagshelgden i
det allmänna föreställningssättet bibehållit samma rum, som på den
tid då cirkuläret utfärdades.

Jagv skall nu gå vidare i min kritik af utskottets betänkande.
— Utskottet anmärker, att ifrågavarande cirkulär »icke innehåller
någon ansvarsbestämmelse». Ja, liksom det skulle behof vas!

N:0 27. 32

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om förbud Liksom det icke vore tillräckligt att herrar borgmästare och polis«0<
förande*m^stare befalde sina stadsfiskaler och polisbetjente att helt enkelt
TisscTda^arf svänga Thalias portar, om det funnes någon teaterdirektör så djerf,
(Forts.) att ban ville trotsa förbudet. Vidare säger utskottet, att ordningsstadgan
för rikets städer väl innehåller föreskrift derom, att den,
som i stad vill gifva skådespel, skall anmäla sådant för polismyndighet,
men att teaterdirektören icke beliöfver afvakta dess bifall, ja, derför
att sådant icke kan af borgmästaren eller polismästaren med den lag,
som nu gäller, meddelas. Och dermed är utskottets argumentation slut.
Såsom herrarne finna, är denna argumentation icke synnerligen stark.
Den kan icke heller vara det, då det gäller att ur lagstiftningen bortrensa
bestämmelser, som införts i syfte att innehålla väckelser till underhållande
af folkets religiösa lif.

Emellertid och då äfven jag tror, att vårt folk numera är så
förslappadt i moraliskt och religiöst hänseende, att det icke längre tål
vid stark föda, utan måste näras med mjölk, så vill äfven jag vara
med om en revision af cirkuläret. Jag vill dock icke gå så långt i
radikal rigtning, som utskottet. Utskottet förklarar att en sådan revision
icke bör gå så långt som att medgifva skådespels uppförande
under tiden för den allmänna gudstjensten eller å långfredagen. Det
är ju, såsom herrarne finna, ett ganska blygsamt anspråk. Något
morskare äro väl reservanterna, ty de vilja, om man läser mellan raderna,
att skådespels uppförande skall vara förbjudet på kyrkans stora
högtidsdagar, ehuruväl de, till följd af en räddhågans ande, icke vågat
tala ut det rätta ordet. Men så djerf är dock jag och skall derför
tillåta mig att framställa två yrkanden, både beträffande motiveringen
och klämmen.

Hvad motiveringen beträffar, så skall jag vördsamt anhålla, att
utskottets motivering måtte få utgå och ersättas med reservanternas,
dock med ett par ändringar, nemligen dels att ordet »statskyrkans»
utbytes mot ordet »kyrkans», — ty jag antager, att äfven frikyrklige
och andra, som verkligen hafva en positiv tro, gerna vilja att detta
förbud, inskränkt inom det mått. den svaga tiden kräfver, bibehålies
— och dels att efter ordet »långfredagen» tilläggas orden: »och kyrkans
öfriga stora högtidsdagar». Hvad klämmen angår, yrkar jag bifall
till denna allenast med den ändring att det sista ordet »upphäfves»
utgår och ersättes med orden »inskränkas till kyrkans stora högtidsdagar».
Klämmen skulle då komma att lyda sålunda:

»att Första Kammaren ville i så måtto biträda Andra Kammarens
beslut, att Första Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade taga i
öfvervägande i hvad mån förbudet i cirkuläret den 14 juni 1820 mot
skådespels uppförande å vissa dagar må kunna inskränkas till kyrkans
stora högtidsdagar».

Sedan jag nu framstält mitt yrkande, skall jag be att få tillägga
några ord närmast med afseende å hvad Andra Kammarens utskott
anfört såsom ett ytterligare skäl för cirkulärets upphäfvande. Utskottet
• säger nemligen, att tillställningar af beslägtad beskaffenhet med skådespel
och andra sådana, hvaraf störande af sabbatsfrid lättare kunde
uppstå, opåtaldt finge ega rum, och då tycker utskottet detta förbud

33 N:o 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

icke är mycket att hålla på. Det är, såsom herrarne finna, ett ganska Om förbud
originelt skäl, ungefär af samma halt som motionärens, då han säger,skådespels
att förbudet »icke svarar mot tidsandans fordringar på frihet i det“^^r™*r4
enskilda lif vet». Så vidt jag förstår, har dock aldrig förbudet utsträckts (F0rto*
till sällskapsspektakel i enskilda hem, utan endast tillämpats på offentliga
föreställningar. Ja, mine herrar, den erinran, som Andra Kammarens
utskott sålunda gjort, är den närmaste anledningen, hvarför
jag tillåter mig att i sammanhang med det yrkande, jag nyss framstält,
uttala den önskan och förhoppning, att, om en skrifvelse kommer
att till regeringen aflåtas i det syfte utskottet framhållit, regeringen
äfven måtte taga i öfvervägande, huruvida icke möjligtvis regeringen
kunde finna anledning att sjelfmant taga initiativ till att utsträcka
revisionen af våra söndagslagar vida längre än utskottet ifrågasatt,
eller kanske, rättare sagdt, tillse, huruvida icke skäl vore att tillhålla
våra embets- och tjenstemän att lyda lag. När fråga är om slappa
söndagslagar, erinrar jag mig om hvad vår tids måhända störste etiker,
biskop Martensen, härom sagt. »Slappa söndagslagar», säger han,

»fulla af ursäktsgrunder, förslöa folkets medvetande om menniskans
evighetsbestämmelse och att lifvet skall lefvas för högre intressen än de
jordiska». Och att slappheten hos oss i detta hänseende är oerhörd,
det veta vi.

Jag har tagit mig före att då och då studera programmen från
offentliga förlustelser, som under de senaste åren förekommit här i
hufvudstaden, och jag förmodar, att förhållandena på andra orter äro
ungefär likartade. Särskild! har jag fäst mig vid de förlustelser, som
anstalts under den s. k. .»stilla veckan», hvilken andra folk, med vördnad
för dess betydelse, på tillbörligt sätt tillbringa, väl inseende den
uppfostrande kraft för hela folket, ett sådant bruk innebär. Jag har,
såsom jag sade, studerat nämnda program och tillåter mig nu bevisa
mitt påstående. Herrarne komma kanske i håg, att för någon tid
tid sedan invigdes här en kulturanstalt, som vanligen heter »arbetareinstitutet»,
ehuru Dagens Nyheter omdöpt det till »folkets akademi».

Denna invigning skedde i närvaro af rikets stordignitärer samt Riksdagens
höga funktionärer; alla voro inbjudna, endast för vår Herre
fans icke plats. Ty om man läser igenom det pompösa invigningstalet,
hvarmed institutets föreståndare illustrerade denna fest, skall
man förgäfves spana efter ens en enda antydan om fåfängligheten af
alla meuskliga företag, så vida de icke kunna påräkna välsignelse från
höjden.

Nå väl, mine herrar, knappast hade tack- och lof- samt jubelsångerna
på påskdagen tystnat i våra kyrkor, förrän denna kulturanstalt
öppnade sina portar för en matiné med ett program, som bland
annat bjöd på ett par särdeles passande påskpsalmer, begge af Bellman.

Introitus utgjordes af »Nå, ä’ vi nu alla församlade här?» och Exitus:

»Joachim uti Babylon han hade en hustru Susanna». Nu ber jag
eder, mine herrar, observera, att jag icke är någon puritansk zelot
hvarken i tankar, ord eller gerningar; jag vet, att dem renom är allting
rent; jag vet, att

»det fins ej tid, som dessa toner söfver,
det fius ej land, som deras like har»;

Första Kammarens Prof. 1894. N-.o 27.

3

N:o 27. 34

Om förbud
mot skådespel
uppförande c
vissa dagar.
(Forts.)

Onsdagen den 25 April, f. m.

och jag vet vidare, att Atterbom hade rätt, då han i slutet af sin
fteckning af Bellman säger, att »i poesiens rike finnes plats både för
‘en Ulla Vinblad och för eu Laura», men, mine herrar, allt på sin tid
och sin plats! Tron I, mine herrar, att den publik, som bär är i fråga,
och som samlas på arbetareinstitutet, har blick för det förädlande,
upplyftande, renande och försonande, som ligger i humorn? Nej, mine
herrar, den har endast ögon för den nakna lättfärdigheten i stycken
af sådan beskaffenhet som dessa, och fanken på, hvilken förargelse
desamma kunna åstadkomma äfven inom denna publik, bland hvilken
jag hoppas, att det skall finnas många ädla och fromma kristna särskilt
bland qvinnorna. Jag är, som jag antydde, icke någon rigorist
och hyllar icke den uppfattning, som inom engelska och skottska kyrkorna
gjort sig gällande i afseende på söudagarnes firande; jag vet,
att det ligger en öfverdrift, en asketisk och hypokondrisk rigtning i
deras uppfattning, och min öfvertygelse är, att ädel och oskyldig konstnjutning
mycket väl kan stå tillsammans med den rätta söndagsstämningen.
Men, mine herrar, om man nu icke kan träffa den rätta
medelvägen mellan de båda ytterligheterna, så vill jag — hellre än
jag underkastar mig de straffdomar, som förr eller senare måste drabba
oss för vår uraktlåtenhet att på ett rätt sätt fira såväl söndagar i
allmänhet som särskildt de högtidsdagar, som här äro i fråga — hellre
böja mig under den dom, som den nyss nämnde store etikern uttalat
om engelska folkets uppfattning af söndagsfirandet, då han säger:
»Huru mycket man än från den evangeliska frihetens ståndpunkt kan
invända deremot, kan man likväl icke annat än hysa högaktning för
ett folk, som, för att bevara sig sjelf från att gå under i de verldsligt
bestyr, i hvilka det på ett så förfärande sätt nedsjunkit, ställer sig
sjelf under en sådan disciplin i sitt förhållande till det gudomliga och
heliga».

Summan af hvad jag här velat uttala, är det, att om en skrifvelse
kommer att aflåtas, hoppas jag, att herr ecklesiastikministern, på hvilken
omsorgen ligger om vårt folks väl, så vidt det beror af denna fråga,
både i allmänhet öfvervakar och tillser, huruvida tiden icke är inne
att stämma i bäcken, innan vi öfversvämmas af allt detta elände, sop
hotar vårt folk med förderf, och särskildt, att, om han fortfarande vill
tillstyrka statsanslaget till den kulturanstalt, som jag ofvan omnämnt,
han måtte anstränga sin uppfinningsförmåga för att få någon bugt med
styrelsen för samma anstalt, så att åtminstone programmen för de offentliga
förlustelser, som der förekomma, blifva censurerade.

Herr Moberg: Då i Andra Kammarens tillfälliga utskotts ut låtande

förekommer, att det till upphäfvande nu ifrågasatta kongl.
cirkuläret icke skulle hafva upprätthållits i mer än tvenne landsortsstäder,
hvaraf utskottet drager den enligt mitt förmenande egendomliga
slutsatsen, att cirkuläret icke skulle kunna efterlefva», så har jag önskat
få för kammaren tillkännagifva, att i den stad, hvars styresman jag
har den äran att vara, det kongl. cirkuläret blifvit i alla dess delar
under min tjenstetid efterlefdt, och detta så eftertryckligt, att, dä en
teaterdirektör ho? mig vid ett tillfälle gjorde tillkännagifvande derom,
att han, oaktadt cirkulärets bestämmelser, dock ämnade uppföra skåde -

35 N:o 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

spel på en af de i cirkuläret nämnda högtidsdagarne, jag förklarade, Om förbud

att i sådant fall teatern komme att af polismyndigheten utrymmas.mo< skådespels

Jag är angelägen, herr talman, att få göra detta tillkännagifvande,

derför att jag icke tillerkänner den administrativa myndigheten någon

som helst behörighet att öfverväga, huruvida gällande lagar och påbud °r S''

äro öfverensstämmande med den s. k. tidsandans fordringar och rätta

sina åtgöranden efter sin uppfattning härom i ena eller andra afseen det,

lika litet som jag tillerkänner samma tidsanda någon som helst

befogenhet att inverka på den administrativa myndigheten vid utöfnin gen

af dess funktion till upprätthållande af lagar och författningar.

Enligt den uppfattning, som gjort sig gällande i Andra Kammarens
utskottsbetänkande, är nog denna min ståndpunkt antiqverad, men
den sammanhänger med en annan ståndpunkt, som jag intager och
hvilken samma utskott nog ej heller finner enlig med tidsandan, den
nemligen, att jag anser, att lagstiftningen bör hafva en uppfostrande betydelse,
så att den, i stället för att göra oupphörliga eftergifter åt hvad
utskottet kallar: tidsandans fordringar på personlig frihet — bakom hvilken
skylt ofta dölja sig eftergifterna för lättfärdighetens och sjelfsvåldets
fordringar — bör försöka att motverka desamma genom lagbestämmelser,
som gifva uttryck åt samhällets vårdnad om sedernas
och religionens helgd. Till förverkligandet af denna uppgift bör samhället
just kunna påräkna understöd af den administrativa myndigheten,
så att den, med noga aktgifvande på hvad lagstiftaren i ty fall
stadgar, bör söka förverkliga lagens anda och mening utan att härvid
känna sig ömtålig för de anmärkningar, som vare sig i pressen eller
annorstädes rigtas mot samma myndighet för hvad utskottet kallar
»otillständigt tjenstenit», som i slikt fall enligt min uppfattning bör
benämnas »anständigt tjenstenit».

Det är helt naturligt, att Första Kammarens tillfälliga utskott,
med den sammansättning det erhållit, icke kunnat upptaga de af Andra
Kammarens utskott anförda skälen; endast derutinnan har Första Kammarens
utskott slutit sig till Andra Kammarens utskott, att det finner
det kongl. cirkuläret icke vara enligt med tidsandans fordringar. Rigtigheten
af detta påstående torde dock bero på hvad man menar med
»tidsandan». För min del tror jag, att i denna tidsanda finnes så mycket
godt, att tvekan verkligen kan förefinnas, huruvida ett upphäfvande
af ifrågavarande kongl. cirkulär skulle inom landet betraktas såsom
något önskvärd!, såsom något, hvilket af en god tidsanda verkligen
fordras.

Då jag, herr talman, icke vidare vill uppehålla kammaren, ber
jag endast att i sjelfva sakfrågan få instämma i herr Treffenbergs yrkande.

Friherre Klinckowström: För min del är jag af motsatt åsigt

med de siste ärade talarne. Jag vill lägga kammaren på minnet, att
hvad här af Första Kammarens tillfälliga utskott blifvit föreslaget
angående en skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan, såsom mig synes,
icke är utaf afgörande betydelse. Riksdagen skulle, föreslår utskottet,
hemställa, det Kongl. Maj:t behagade taga i öfvervägande
o. s. v. Kongl. Maj:t kommer att dervid fästa det afseende, som
frågans vigt fordrar. De föregående talarne hafva enligt min upp -

N.o 27. 36

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om förbud fattning allt för mycket sysselsatt sig med frågans religiösa del, men,
mot skadespelsmjne herrar, denna fråga bar en stor sedlig betydelse, som icke af
''‘vula’Taga* någon, och minst af de myndigheter, som med densamma hafva att
(Forts) taga befattning, bör förbises. Den förste ärade talaren, som med en,
jag vågar säga, kalvinistisk ifver förfäktade det strängare vidmagthållandet
af den senare kongl. förordningen i fråga, har gjort mycket
rätt i att förklara sig icke vara kalvinist, ty annars kunde jag trott,
att han är det. Men jag har den uppfattningen, att lagar och författningar
i detta liksom i många andra fall dock böra lasta afseende
vid det allmänna rättsmedvetandet och den allmänna stämningen inom
landet, och i detta fall måste jag rangera mig på deras sida, som icke
önska, att, såsom nu är ifrågasatt, förbud skulle lemnas mot gifvande
på de stora högtids- och söndagarne åt föreställningar utaf den sedliga
beskaffenhet, som i allmänhet kan tillmätas teaterrepresentationer
m. fl. dylika nöjen. Man kan icke på en sön- eller högtidsdag under hela
dagen sysselsätta sig med böner och psalmsång; till och med stiftaren
af vår kristna religion har sagt: »edra böner må icke vara långa» och
deruti hade han naturligtvis rätt. Och hvad skall menige man, ty det
är ju fråga om den stora massan af folket, göra för att hvila sig och
något litet glädja sig efter de sex, ofta mer än tunga arbetsdagarne,
hvarunder han måste sträfva för sitt uppehälle? De förlustelser och
nöjen, som erbjudas honom, böra naturligtvis vara af sedlig halt och
icke uppmuntra till osedlighet, men, mine herrar, derom är jag öfvertygad,
att stängas teatrarnes dörrar under dessa stora högtidsdagar
samt äfven under vissa söndagar, kommer den stora massan af folket,
som annars bevistar deras föreställningar, att finna sig hänvisad till
sämre sysselsättningar och nöjen, som kanske blifva till dess skada i
timligt och andligt hänseende, och det i mycket högre grad än möjligen
kunnat ske genom teatrarnes förut tillgängliga föreställningar.
Att dessa böra öfvervakas och noggrant bestämmas genom myndigheterna,
derpå vill jag gå in, men att förbjuda och inskränka dem på
annat sätt, vore, så vidt jag förstår, en stor olycka i många hänseenden,
och derför vågar jag, herr talman, vördsamt anhålla om proposition
på bifall till hvad utskottet här föreslagit.

Herr Nyström, Carl: Jag vill i allmänhet gerna befinna mig
på samma sida som herr Treffenberg, ty jag beundrar hans idealism,
och jag skulle med glädje såsom simpel soldat tjena under den fana,
han alltid burit så högt, men då han nu rigtat ett direkt angrepp mot
arbetareinstitutet, måste jag bedja att deremot få inlägga ett slags
gensaga, och detta äfven derför, att jag haft äran af Stockholms stadsfullmägtige
mottaga ett förtroendeuppdrag i samband med detta institut.
Då den ärade talaren sade, att han vid invigningen och kanske
äfven vid något annat tillfälle saknat hvarje gudstjenstelement, ty så
måste jag'' tolka hans ord, så är detta visserligen en sak att beklaga,
ty detta element borde icke hafva varit främmande vid nämnda tillfälle,
men saken kan dock möjligen förklaras ur en grundsats, i sig
rigtig, som detta institut för sig uppstält, nemligen att från sina förhandlingar
hålla borta såväl religiösa som politiska frågor, och jag
tänker, att det kan anföras goda skäl för eu sådan grundsats. Der -

37 Jf:o 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

igenom håller man äfven institutet borta från alla strider i religiösa Om förbud
frågor, som säkerligen skulle framkallas, i fall sådana ämnen inblanda-"10* sk&de»Pd*
des. För tillgodoseende af det religiösa intresset finnas andra och bättre
former, och för arbetareinstitutet skall det, äfven om det religiösa ele- (Fortfr*''
mentet inom dess murar leninas å sido, finnas uppgifter af stor vigt °
att tillgodose och en verksamhet af obestridligt gagn för samhället att
utöfva. Af dessa skäl har man ansett sig icke böra i någon form upptaga
religionsfrågorna på programmet. Jag erkänner, att jag finner
detta väl betänkt. Om herr Treffenberg velat granska de program,
som blifvit faststälda för institutets sammanträden, såväl för dess föreläsningar
som dess fester, skulle han hafva funnit, att numera i afseende
på föreläsningarna mycket litet just från den idealismens synpunkt,
som herr Treffenberg framhållit, varit att anmärka, och hvad
nöjena beträffar, så är det visst och säkert, att der icke saknats den
beståndsdel af ädel konstnjutning, som han påyrkat. Det är ju lätt
att kritisera ett musikprogram, som uppgjorts för en högtidlighet, och
man behöfver vid eu förhandling som denna blott nämna ett eller
annat namn, som dervid förekommit, t. ex. Bellmaus, för att genast
väcka en viss misstämning, men herr Treffenberg har sjelf nyss gjort
rättvisa åt de element i konstnjutningen, som hemtas från humorns
område, och då för öfrigt icke heller andra element der saknats, torde
det vara utan allt tvifvel, att arbetareinstitutet äfven på detta område
verkat mycket godt. Visst och säkert är också, att institutet haft goda
skäl och äfven goda föredömen för sitt förfarande att hålla religion och
politik borta från sina förhandlingar.

Hvad jag nu tillåtit mig säga, bör icke förstås så, att jag framstår
såsom en motståndare mot herr Treffenberg i den nu förevarande
frågan. Icke heller bör det anses såsom eu gensaga mot de vackra
ord, som herr Moberg nyss uttalade. Jag har endast velat gifva en
speciel upplysning i ett specielt mål, eu speciel förklaring gent emot
ett specielt angrepp, men detta vill jag slutligen säga, att skall jag
tvingas att bestämma mig i valet mellan kalvinismen, som friherre
Klinckowström ville varna oss för, och det slappsinne, hvarpå vi oupphörligen
se bevis, då, herr talman, väljer jag kalvinismen.

Herr Pettersson, Carl: Efter min åsigt bör man vara mo tionären

tacksam att, då han väckte denna fråga, Riksdagen lemnades
tillfälle att tydligt uttala sig om den rigtning, hvaruti Riksdagen anser
lösningen böra gä. Hittills hafva dock skilda meningar yppat sig,
så att man finner en höger och en venster såväl som eu yttersta
höger och en yttersta venster. Den sistnämnda representeras af Andra
Kammarens tillfälliga utskott, som vill, icke blott att skådespel fritt
må uppföras på vanliga sön- och helgdagar, utan äfven att sådana
föreställningar må vara tillåtna på långfredagen och påskdagen. Å
andra sidan har den reservation, som jag och herr Säve afgifvit, visat
sig ej motsvara en del personers åsigter. Den skulle enligt deras uppfattning
hafva sagt för litet, och möjligen kunde den äfven hafva betonat
vår innersta mening något kraftigare; men vår åsigt ligger
uppenbar i motiveringen, och om vi icke framstält något särskilt förslag
till beslut, är det derför, att vi velat öfverlemna formuleringen

N:o 27. 38

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om förbud till Kongl. Maj:t. Jag vill dock framhålla, att vi icke, såsom eu föremot
skådespels gående talare ansåg, varit bekajade med »räddhågans ande», utan tyd“vissardagar,
ligt och klart sagt ifrån, att den föreliggande frågans verkliga inne(Forts.
) bord är, huruvida det nu och länge öfvade sjelfsvåldet med uppförande
af skådespel på kyrkans stora högtidsdagar skall fortsättas i strid med
Konungens förbud. Frågan berör således belgden af de högtider, då
kristenheten firar sina största minnen, och af de dagar, då hela vårt
folk kallas af sin Konung att lägga alla verldsliga bestyr å sido för
att begifva sig till templen till gemensam bot, bön och tacksägelse.

I dessa fall anser jag verkligen, att vårt folk, åtminstone i de stora
städerna, råkat in på betänkliga afvägar. Om jag icke hört orätt,
lärer på en teater här i staden lustspel i år ha uppförts på sjelfva
långfredagen, och jag vet, att sådana föreställningar annonserats äfven
i landsortsstäder på samma högtidsdag, om också icke i år. Detta är
upprörande för hvarje allvarlig kristen, och det är i högsta måtto bedröfligt,
att menniskorna icke ens på denna dag få vara i fred att
tänka på sitt evighetslif. Nu har en föregående talare velat förändra
klämmen så, att i stället för ordet »upphäfvas» skulle inflyta: »inskränkas
till kyrkans stora högtidsdagar». Jag vill häremot påpeka, att
denna person och några efterföljande talare, som gifvit honom understöd,
härigenom strukit en hel mängd dagar, som innefattas i det
kongl. cirkuläret af 1820. I detta stadgas, att förbudet mot skådespels
gifvande på långfredagen, påskafton och påskdagen äfven skulle gälla
för juldagen och julafton, pingstdagen och pingstaftonen samt alla
böndagar och dagar före desamma. Böndagarne ha nu reservanterna
framhållit och visat, att äfven dessa dagar, då vårt folk af Konungen
kallas att lägga alla verldsliga bestyr å sido för att begifva sig till
templen för gemensam bot, bön och tacksägelse, äfven böra särskildt
högtidlighällas. Den talare, jag åsyftar, har emellertid ej velat införa
något förbud för dessa dagar, som jag dock för min del anser lika
vigtiga som någonsin kyrkans stora högtidsdagar. Jag går emellertid
äfven med på ett mindre omfattande förbud, på det att möjligen någon
dam må sättas för det sjelfsvåld och oskick, som är rådande i landet,
om detta än icke kan alldeles upphäfvas i hufvudstaden, der det fått
utveckla sig sedan mer än hundra år tillbaka.

Herr Treffenberg nämnde, att förbudet råkat i glömska genom vederbörande
embetsmäns försummelse, och härutinnan är jag af samma
åsigt som han, men en särskild embetsman nämnde han icke, som
intet land utom Sverige eger, nemligen justitieombudsmannen; hans
skyldighet är att tillse, att lagarne efterlefvas och att alla embetsmän
göra sin skyldighet. Det är äfven troligt, att han så gör; ty vi veta,
att justitieombudsmannen hvarje år får ett intyg från Riksdagen, att han
med största nit, oveld och redlighet förvaltat sitt embete, eller huru
betyget nu låter. Då jag således väuder mig emot justitieombudsmannen
och hans sätt att uppfylla sina åligganden, syftar jag icke på
den nuvarande innehafvaren af embetet, utan mot detta i sin helhet,
som väl borde hafva tagit någon befattning med tillämpningen af
denna vigtiga förordning, på hvilken vårt folks framtid och den enskildes
välfärd till viss grad beror. Nu har justitieombudsmannen
sedan långliga tider efterhållit vissa vårdslösa tjensteman, och vi veta

Ousdagetr den 25 April, f. m.

39 N:o 27.

också, att eu del prester fått sitta emellan. Nyligen har justitie- Om förbud
ombudsmannen, såsom jag sett af tidningarna, besigtigat ett fängelse™0*
och dervid funnit anledning till anmärkning, då tvenne personer blif-“
vit inhysta i samma cell och en annan fånge icke fått tillräckligt luft. (port9 j
Men den fråga, som nu föreligger och länge förgäfves väntat på justitieombudsmannens
ingripande, är i sanning mycket vigtigare.

Ytterligare en sak vill jag påpeka. Här anordnas folkmöten, der
angrepp göras mot Kongl. Majrts regering, ett annat samhällsskick
proklameras och tal hållas med socialistiska tendenser. Jag undrar,
om icke justitieombudsmannen skulle finna det vara vida mer rnagtpåliggande
att gripa in vid sådana tillfallen än tillse att fångar få
frisk luft.

Jag instämmer med herr Treffeuberg, att ordet »statskyrkans» på
12:e raden i reservationen bör utbytas mot »kyrkans» — detta uttryck
har tillkommit genom ett förbiseende — och jag kan förena mig med
honom i det förslag till kammarens beslut, som han framstälde, då
detta utgör sjelfva kärnan af saken.

Herr B illin g: Jag skall icke upptaga kammarens tid mer än ett
par minuter.

Jag skall begynna med att göra ett medgifvande åt motionens
syfte till en viss gräns. Jag kan medgifva, att detta cirkulär i dess
nuvarande form är kanske strängare, än att man med rätt framgång
kan fullständigt tillämpa detsamma. Men om jag också gör detta medgifvande,
kan jag icke i medgifvandet gå så långt, som Första Kammarens
tillfälliga utskott gått, ty detta utskott har anvisat såsom syftet
med den utredning, som man skulle skrifva till Kongl. Maj:t om, att
detta cirkulär skulle inskränkas till bestämmelser endast rörande långfredagen.
Detta tror jag är att begära alldeles för litet eller rättare
att släppa alldeles för mycket. Jag hade önskat, att utskottet eller
reservanterna hade bestämdt angifvit, hvilka dagar på året man anser,
att skådespel icke böra uppföras, och icke uttryckt sig så obestämdt,
som har skett. För mig är alldeles klart, att som sådana dagar böra
bestämmas långfredagen, påskdagen, pingstdagen och juldagen samt
aftnarna före dessa (lagar, ty det är för vår religiösa känsla lika motbjudande
att tänka oss sådana nöjen tillstälda t. ex. aftonen före långfredagen
som på en af dessa nämnda helgdagar.

Med anledning af hvad här blifvit sagdt, vill jag nämna, att jag
nyss hade i min hand ett nummer af Post- och Inrikes tidningar,
hvilket visade, att på långfredagen i år uppförts föreställningar icke
blott på de privata teatrarne i Stockholm, utan äfven på kongl. teatern.

Det må man väl medgifva, att om man nyttjar ordet oskick om en
sådan sak, så är man ganska eufemistisk i sitt talesätt.

Herr Treffenbergs yrkande skulle jag kunna gå in på, fastän det
icke fullt tilltalar mig, emedan det synes mig vara för obestämdt och
gå ett steg längre, än jag ville gå. Jag tror dock, att jag talar i
öfverensstämmelse med herr Treffenbergs egen åskådning, när jag säger,
att det icke är tillräckligt att inskränka förbudet att uppföra skådespel
till dessa högtidsdagar, utan han är säkerligen lika man som jag om
aftnarna före dessa högtidsdagar.

N:o 27. 40

Onsdagen deu 25 April, f. m.

Om förbud Här bär anförts ett skäl mot det yrkande, som sålunda framstälts,
rÄtoch (^e*'' c*e^’ om man förbjöde uppförande af skådespel på hög Uvissa1,

''dagarUlidsdagar, skulle man derigenom drifva dessa menniskor, som nu befForts.
) söka teatern, till kanske sämre nöjen. Jag erkänner, att det är något
berättigadt i hvad som sålunda invändts, men den talare, som pekade
på det, borde, synes mig, hafva varit konseqvent och föreslagit Första
Kammaren att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan
att på samma gång, som Kongl. Maj:t låter revidera ifrågavarande cirkulär,
också vidtaga åtgärder, för att det förbud, som i detta cirkulär
gäller skådespel, måtte äfven kunna utsträckas till det, som är långt
sämre än skådespel. Men då vi nu ty värr icke hafva mycken förhoppning
att på det område, hvarom nu är tal, få någon ny lagstiftning,
tror jag ändå, att vi böra fasthålla vid hvad vi hafva, sä länge vi det
kunna; och med den vissa förhoppningen, att Kongl. Maj:t skall, om
Första Kammaren bifaller det af herr Treffenberg nu gjorda yrkandet,
icke taga detsamma alldeles efter orden, utan blott såsom ett uppslag
till pröfning och dervid också fästa afseende vid hvad jag nu anfört,
anhåller jag att få yrka bifall till herr Treffenbergs förslag.

Herr Dick son, Robert: Frågan om sättet och vidden för sab batens

helighållande har säkerligen i alla tider varit bedömd på olika
sätt. Jag skall icke tillåta mig att lemna något bidrag till frågans
utredande, men jag betonar, att vi här måste göra skilnad på hvad
enskilde böra göra och hvad staten bör göra. Den enskilde bör följa
samvetets bud. Om detta bjuder, att han under sabbaten afhåller sig
från allt, som stöter på arbete eller nöjen, bör han visst följa det.
Finner han åter, att samvetet icke lägger hinder i vägen derför, har
han ingen fördel af att iakttaga den yttre formen. Samhället bör tillse,
att de arbeten och nöjen, som förekomma under sön- och helgdagar,
icke störa andra medborgare. Jag kan icke anse, att teaterföreställningar,
som ega rum på söndagsaftnar, skulle verka störande på andra
personers andakt. Jag hemtar för min uppfattning stöd i det allmänna
föreställningssättet, som jag tycker tydligt uttalat sig för tillåtligheten
af teaterföreställningar på söndagsaftnar. Det visas genom den allmänna
förgätenhet, som kommit 1820 års cirkulär till del, och som är
så allmän, att — efter hvad som tyckes framgå — det endast varit i
3 städer, som den upprätthållits. Jag tror icke, att någon embetsman
bör tillvitas såsom ett fel, att han underlåtit att söka upprätthålla detta
1820 års cirkulär med dess i formelt afseende bristfälliga bestämmelser.
Jag åberopar för min åsigt äfven ett yttrande, som förekommer
i en år 1786 af Gustaf III utfärdad resolution, der det talas om att
»Oaktadt alla the stränga och i kraft svarande Lagar om Sabbathens
helighållande, som tid efter annan blifwit utfärdade, har ändamålet
beklageligen icke kunnat så aldeles winnas, åt icke på många
ställen grafva missbruk undandraga sig Lagens hämd, i synnerhet i
stora Städer, ther folkmängden gör Embetsmännens tilsyn ofta omöjelig,
och hvvarest icke allenast sederne äro i almänhet mäst förskämde, utan
ock wisse wanartige menniskor uppehålla sig, i afsigt, åt til sin nedriga
vvinning förleda ungdom ocli oförståndigt folk til spel och dobbel, til
fylleri och dryckenskap samt andra liderligheter, hvvilka så mycket

Onsdagen den 25 April, f. m.

41 N:0 27.

mindre kunna kallas tilbaka, som tke inom slutna dörar, i enskilta Om förbud
hus öfwas, men dock äro af then olyckliga beskaffenhet, åt the i ska-mo( f^tn*de\
deligaste måtto werka uppå Samhället och thet almänna. För åt för-^fsi/dagar.
taga et gränslöst utbredande af thessa laster, til hwilkas werkställande (portg.)
then lediga Söndagsafton framför alla andra stunder i weckan olyckligtwis
plägar anwändas, har Kongl. Maj:t ansett bättre, åt i större
Städer tillåta Skådespel.»

De skäl, som då anfördes af Kongl. Maj:t, gälla nog ännu och
hafva af en talare kort före mig vunnit ett visst erkännande.

På de skäl, jag nu anfört, och på de skäl, som af utskottet anförts,
anhåller jag, att herr talmannen ville göra proposition på bifall till
utskottets utlåtande.

Herr Fehrman: Det jag tänkt i saken säga beträffande de stora

högtidsdagarna har redan blifvit af herr Treffenberg och äfven vandra
talare utsagdt, och derför skall jag icke dermed uppehålla kammaren.

Men jag skulle vilja gå ett steg längre och inlägga en bön äfven för
böndagarna. Det är väl sant, att böndagarna icke stå i det allmänna
föreställningssättet i jemnhöjd med de stora högtidsdagarna; men jag
tror icke, att man kan neka till, att äfven böndagarne lefva i folkets
föreställning såsom i viss mån, att jag så må kalla det, qvalificerade
söndagar. Hvarifrån skulle, om så icke vore, det annars komma, att
åtminstone i regeln kyrkbesöken på böndagarne äro talrikare än på
söndagar i allmänhet. Underligt vore väl också, om det nådiga böndagsplakatet,
som årligen ställes till folket, skulle så alldeles förfela
sin verkan, att det icke skulle qvarlemna i folkets medvetande någon
föreställning om böndagarne just såsom särskilda böndagar, liksom
också den åtminstone i någon män större högtidlighet, med hvilken
gudstjensten firas på dessa dagar, måste på böndagarne sätta en stämpel,
som i viss mån skiljer dem från vanliga söndagar.

Jag vill också tillåta mig att på samma gång påminna om, hurusom
under de senare åren två af våra årliga böndagar fått en särskild
högtidsdags karakter, nemligen den andra såsom en reformationsfest
och den tredje såsom en missionsfest. Detsamma, som kan sägas om
de stora högtidsdagarna, gäller sålunda i sin mån, ehuru icke i lika
hög grad, om böndagarna.

Här föreligger icke nu frågan om skådespel öfver hufvud eller om
skådespels förhållande till söndagar öfver hufvud, och jag skall derför
icke inlåta mig derpå, ehuru jag icke kan neka till, att mycket vore
att önska, när man tänker på syftet med den stora sedlighetsmotion,
som förliden riksdag var före i kammaren. Det, som här föreligger,
är icke frågan om skådespels förhållande till söndagar öfver hufvud,
utan frågan om deras förhållande till några vissa dagar. Om man då
på dessa frigifver skådespel, så framkallar man för dessa dagar det
hinder för »den allmänna gudstjensten och dess värdiga begående»,
hvilket Kongl. Maj:t i 1820 års cirkulärbref just varit så angelägen
att undanrödja. Och hvarje åtgärd, som bidrager i mer eller mindre
mån till att taga religionen från folket, skall ovilkorligen blifva till
folkets skada.

Det har här, vid ett föregående tillfälle och i annat sammanhang,

N:o 27. 42

Onsdagen den 25 April, f. in.

Om förbud af eu talare, som äfven i dag haft ordet, talats om idealistiska svärm°t
skådespelsmai:.e_ Bland dem finnas äfven de, som svärma för den eviga freden,
“vitså*dagar!allmän afväpning. Jag hör för min del icke till de svärmarne, men
(Forts) äfven utan att det göra, kan man alltid erkänna, att det, som de
svärma för, dock är ett önskvärdt och godt mål. Men vill man sträfva
åt det målet, då bör man icke taga religionen från folket; ty skulle
än staten kunna bestå utan murar och vapen, utan religion kan den
bestämdt icke bestå. Men då säger man, att detta cirkulär upprätthålles
icke. Dertill tycker jag att svaret är kort och godt: upprätthåll
det då! Nej, säger man, »det skulle oblidt upptagas af en ganska
talrik allmänhet samt såväl i pressen som eljest förebråelse rigtas mot
den administrativa myndigheten för otillständigt tjenstenit». Jag får
bekänna, att jag icke förstår ett sådant tal. Skola svenska embetsmän
säga så: vi hafva eu lag, men vi våga ej upprätthålla den? Det är
räddhågans och feghetens politik, och den politikens ärenden vill jag
för min del icke gå. År man så finkänslig, är det öfver hufvud taget
säkrast att helt och hållet afhålla sig från all offentlig verksamhet;
och det står derhän, om man ändå kan undgå det man är så rädd för.
Det går ett resonnement genom hela utskottsbetänkande!, som syftar
deråt, att när eu lag icke stämmer öfverens med det allmänna föreställningssättet,
skall denna lag ändras. För min del kan jag ingalunda
vara med om att så se saken. Jag vill icke neka till, att en
lag bör uppbäras af det allmänna rättsmedvetandet, men icke kan den
omständigheten ensamt, att en lag råkat i strid med den allmänna
opinionen, för mig vara skäl till denna lags ändrande, ty lagen har
också den uppgiften att just reagera mot den allmänna opinionen, om
denna har blifvit på ett eller annat sätt vilseledd. Då skall lagen stå
såsom en protest emot densamma, åsyftande att bringa den på rätt
spår igen. Det allenast är således enligt min uppfattning alls icke
skäl att ändra en lag, att den kommit att stå i strid med den allmänna
opinionen, ty är det den senare, som är vilseledd, så är det den,
som skall ändras, och just till att leda den in på bättre väg kan en
sådan lag, om den får stå qvar, vara ett medel. Om den skrifvelse,
som utskottet föreslagit, kommer till stånd, hvilket jag för min del
icke påyrkar, vore det för visso mycket kärt, om den komme, på sätt
förut blifvit af herr Treffenberg föreslaget, att innefatta äfven en önskan
från Riksdagen om en revision af våra söndagsförhållanden öfver
hufvud taget.

Herr statsrådet Gilljam: Jag ämnar icke yttra mig i sjelfva

hufvudsaken. Ty innan jag från denna plats skulle vilja göra detta,
måste jag hafva haft tillfälle att sjelf taga frågan i ett vida noggrannare
öfvervägande, än hvad jag hittills kunnat göra. Jag behöfver
pröfva densamma för att kunna för mig sjelf afgöra, såväl hvad man
i detta fall bör eftersträfva som hvad under för handen varande förhållanden
kan genomföras. Det är blott och bart för att söka skipa
rättvisa i en punkt, der jag anser, att herr Treffenberg har varit orättvis,
som jag velat yttra mig, då jag vet, att han strax efter mig
kommer att å nyo yttra sig. Jag gör det så mycket hellre, som jag
kan åberopa flera af de här närvarande såsom vittnen vid det tillfälle,

43 N:0 27.

Onsdagen den 25 April, f. m.

som jag åsyftar. De hafva lätt att genast bekräfta eller vederlägga Om förbud
mina ord. ‘ T

Det gäller arbetareinstitutets invigningsfest. Jag var der och“^a™"?“r
många af de bär närvarande med mig. Jag gick derifrån med ett (Forts^
öfvervägande godt intryck af festen. Visserligen var der ett och annat,
som — ehuru jag icke heller är någon puritansk zelot — föreföll mig
såsom missljud. Jag hörde åtskilligt, som innebar ett öfverdrifvet uppskattande
af vetenskaplig bildning såsom egande förmågan att förädla
och lyckliggöra menuiskan. Men jag hörde också många goda och
sunda tankar, af hvilka jag gerna vid ett och annat tillfälle skulle
önska få böra ett eko i Riksdagens kamrar. Och hvad jag med visshet
vågar påstå, är det, att om våra arbetare icke råka ut för farligare
ledare äu de der hafva, om ledarne icke föra in arbetarne på andra
områden eller söka att hos dem ingifva andra intressen, än hvad der
var fråga om, äro vi sannerligen att lyckönska.

Herr Treffenberg: Jag skall bedja att fa fortsätta diskussionen,
cler den fortgående talaren slutade.

Han säde, att jag varit »orättvis» vid bedömandet af arbetareinstitutet.
Jag ber att få erinra derom, att mitt angrepp skedde på eu
enda punkt, och det gälde invigningen och saknaden dervid af hvarje
som helst hänsyftning på, att om detta verk skulle få välsignelse,
måste den sökas från höjden. Jag har i öfrigt icke det ringaste yttrat
mig mot sjelfva institutet såsom sådant. Jag antydde vidare, att
»Dagens Nyheter» kallat institutet »folkets akademi», hvilket föreföll
mig något pompöst, men det förmodar jag herr statsrådet erkänner,
att jag icke lade institutet till last. Jag var icke närvarande vid invigningsfesten,
men jag har läst en mycket fullständig redogörelse för
hvad der förekom och särskildt för föreståndarens tal med de sunda
och rigtiga tankar, som deri uttalades, hvilket jag är den förste att
erkänna, och detta tal gjorde på mig intryck af till det mesta förvåning,
emedan jag hade väntat mig något helt annat. Men vid sidan
af dessa tankar fann jag åtskilligt annat, som föreföll mig mer eller
mindre motbjudande, och jag kommer särskildt i håg den underliga
devis, som lästes ofvanför talarestolen. Der stod nemligen först: »forskning
och tankefrihet», sedermera »arbetsklassens upplysning» och sist
»fäderneslandets väl», liksom icke fäderneslandets väl bort stå öfverst
och främst såsom målet och de andra blott såsom medel derför. Går
forskningen och arbetarnes upplysning i orätt rigtning, torde fäderneslandets
väl bättre befordras med andra medel. Vidare talades vid invigningen
med en ny term om »nöjets evangelium». Herrarne hafva
hört, att detta evangelium ock kan få ett annat namn; och om förlustelserna
vid detta institut fortfarande blifva sådana som jag omnämnde,
då blir icke »nöjets evangelium», utan »köttets evangelium»
rätta ordet.

Hvad herr Nyströms anmärkning vidkommer, ber jag få erinra,
att jag anser det vara en stor vinst, att frågor af religiös och politisk
art äro aflägsnade från detta institut och icke få der behandlas. Såsom
vi veta, är också detta ett bland vilkoren för att institutet skall fortfarande
få åtnjuta sitt anslag. Ingen bör väl hafva kunnat så miss -

N:o 27. 44

Onsdagen den 25 April, f. m.

Om förbud förstå mitt yttrande, att jag velat påyrka, att man vid detta institut
"u* förande^å5^^- an på andaktsstunder i vanlig mening.

"vhuTdaga* Äfven utskottets ordförande kände sig manad att uppträda mot
(Forte.) mig- Han gjorde sig dervid skyldig till ett felslut, som i logiken
kallas »qvaternio ter minor unv». Han talade om att det icke skulle
vara förkastligt att gifva skådespel om söndagarna. Nej, hvem har
sagt det? Men hvad som är förkastligt, det är att icke lyda lagen,
och den säger, att man icke skall gifva skådespel på vissa högtidsdagar.
Det är hvad detta cirkulär förbjuder, men det förbjuder ingalunda
att gifva skådespel på söndagar. Detta är ju icke satt i fråga,
utan frågan gäller ju endast de stora högtidsdagarne.

Det var någon här nyss — jag tror det var herr Pettersson —
som ville anklaga justitieombudsmannen för att han icke beifrade förseelser
af denna beskaffenhet. Men det tillhör nog icke justitieombudsmannen,
utan justitiekanslern, som i första rummet skall hålla efter
embets- och tjenstemän och tillse, att lagarna lydas, men om enskildes
rätt kränkes, då inträder justitieombudsmannens skyldighet, och den
normen tror jag i allmänhet dessa två embetsmän följt.

Här har man vidare hört två prestman, som hade olika åsigt om
betydelsen af böndagarna; den ene ville, att böndagarna skulle hafva
samma rang som de stora högtidsdagarna, men den andre ville ingalunda
vara med derom. I gamla tider fans det fyra böndagar af
samma karakter och sålunda icke, såsom nu, eu för tack och lof, en
för bot och bättring, en för missionen och en för reformationen. Jag
kan icke neka till, att det förefaller mig, som om det icke vore lämpligt,
att förbudet mot skådespels uppförande å dessa dagar upphäfdes.
Enligt min mening borde det vara eu enda botedag på året, men den
med besked likväl, och då skulle det naturligtvis icke tillåtas några
skådespel vare sig af den ena eller andra arten på densamma, men
äfven sedan man gifvit särskilda uppgifter för de olika böndagarna, är
det ju möjligt, att det allmänna föreställningssättet skulle »choqueras»,
om äfven på de dagar, då reformationen, missionen eller lofvet firas,
skådespel få gifvas. Hufvudsaken är, att man vid pröfning af den
frågan icke intager en Calvins, utan en Luthers ståndpunkt, med den
glada frimodighet, som utmärker denna ståndpunkt och i anda och
sanning innefattar: »la gaya scienza». För öftigt har biskop Billing
i sitt yttrande framhållit ungefär samma åskådningssätt som jag, och
om han hade framstält något särskildt förslag till motivering, skulle
jag med nöje hafva omfattat det. Då så icke skett, vidhåller jag mitt
yrkande beträffande såväl motiveriugen som klämmen.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag skall icke göra mycket inlägg i
den vidlyftiga diskussionen.

Jag har begärt ordet endast för att till protokollet få uttala eu
protest mot hvad som förekommer i motiveringen till utskottets betänkande.
der det heter, att Första Kammarens utskott är ense med
Andra Kammarens utskott derom, att det i omförmälda cirkulär
stadgade förhud icke uppbäres af den allmänna föreställningen i
landet. Jag har velat protestera mot detta påstående från utskottet.
Jag anser det nära nog som en skymf mot den bättre delen af svenska

Onsdagen den 25 April, f. m.

45 N:o 27.

folket, ty derhän hafva vi väl ändå icke kommit, att icke den all- Om förbud
manna meningen, och detta just hos den bättre delen af svenska folket,™0< f^«dea/>e£s
uppbär det åskådningssättet, att gällande lag, äfven då det gäller söndagens
helgd, skall efterlefvas. Jag vet också, under den långa tid (Forts.)
jag varit i Stockholm, vid de talrika besök, som folk från min hemort
och äfven andra landsorter gjort härstädes, huru de uttalat sin förvåning.
öfver lagarnes slappa efterlefnad i Stockholm. De tro nemligen,
att de lagar, som finnas, skola efterlefvas, då de icke äro i laga ordning
upphäfda, men när de komma till Stockholm, finna de, att det
är icke så noga med efterlefnaden af en del lagar, och detta verkar
ytterst skadligt på det allmänna föreställningssättet. Detta kan verka
derhän, att allmänna meningen blir den, att eu i grundlagsenlig ordning
tillkommen författning icke behöfver efterlefvas. Men icke kan
väl meningen vara den, som utskottet synes påskina, att de olika
magistraterna skola öfverväga och pröfva, huruvida en lag är god och
rimlig i deras tycke, utan de få väl vara så goda och lyda hvad lagen
stadgar, så länge den är gällande, och om de så tycka, få de väl i
laga ordning söka att få den upphäfd.

Det är endast denna protest, jag velat uttala mot utskottets betänkande,
och förenar mig för öfrigt i det yrkande, som blifvit af herr
Treffenberg framstäldt i sjelfva saken.

Herr Dickson, Robert: Herr talman, mine herrar! Herr Treffenberg
anmärkte ett fel i den slutledning, hvarpå jag stödde det yrkande,
jag framstälde. Han anmärkte, att jag talat om sabbaten, då det
gäide kyrkans högtidsdagar. Jag vill till svar nämna, att jag anser
Guds bud om sabbatens helighållande gälla lika väl sabbaten som de
af kyrkan utlysta högtidsdagar, och hvad jag yttrade om sabbaten
gäller fullt lika mycket andra högtidsdagar. I utskottets betänkande
hafva vi gjort ett undantag för långfredagen för att tillmötesgå en
allmän önskan, som jag tror vi böra respektera. Men för min del vill
jag icke tillerkänna någon större helgd åt de särskilda dagar, som äro
omfÖrmälda i 1820 års cirkulär, än åt sabbaten.

Herr Törnebladh: I likhet med herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet, äfvensom kammarens talman och vice talman,
var jag närvarande vid den omtalade invigningen af arbetareinstitutet.
Jag anser mig derför icke kunna vara tyst, då det gäller
ett angrepp emot det sätt, hvarpå den förrättades. Såvidt jag kunde
fatta stämningen hos de närvarande, rådde, då man gick derifrån, den
uppfattningen, att man hade varit närvarande på en i det hela god,
högtidlig och allvarlig fest. Att dervid icke förekom något religiöst
element, har jag tolkat på det sätt, att institutet icke velat eller icke
kunnat verka å detta speciella område, just derför att det kan hända,
att det får meddela undervisning åt personer af helt olika religiös
.åskådning. Hvarje anstalt inom samhället måste bedömas efter sin art
och efter hvad den uti denna syftar att åstadkomma. Lika litet som
jag skulle vilja fördöma Upsala universitet derför, att det på sin byggnad
har satt eu inskrift, som icke specielt påminner om fäderneslandets
väl, lika litet skulle det falla mig in att uttala en förkastelsedom

N:o 27. 46

Onsdagen den 26 April, f. m.

Om förbud öfver det ifrågavarande institutet, ty fäderneslandets väl, det är hvad
™ot förande lallYa''r3(i aus^a^ har a^ syfta till såsom det yttersta målet. Om nu
"wCrada^ar.0*118^11^ här stält detta efter tanke- och forskningsfriheten och arbets(Forts)
klassens upplysning, så kan det ju hända, att den tanken föresväfvat
institutets målsmän, att fäderneslandets väl är det stora mål, hvilket
man skall vinna, och som institutet, i hvad på det beror, söker främja
genom de sålunda förut angifna medlen. Fäderneslandets väl har
blifvit satt som det högsta målet och det andra såsom medel. Detta
innefattar således en klimax, något, som, tänker jag, icke är den förste
ärade talaren alldeles okändt.

Vidare vill jag anmärka, att om det också kan förekomma missbruk
i det sätt, hvarpå man begagnar bellmaussångerua, så böra vi
dock alla ihågkomma, att äfven bland det ifrågavarande institutets
publik, således långt ned bland de djupa leden, finnes folk, som är
tillräckligt mottagligt just för den humor, som uttalar sig i bellmanssångerna.
Vi veta alla, att humorn tränger ganska djupt ned bland
folket, der den uppenbarar sig lika mycket som bland de högre klasserna,
och i denna humor finnes alltid ett försonande element, hvilket
icke horde saknas någonstädes.

Jag har i sjelfva hufvudsaken intet att yttra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande utskottets i föreliggande utlåtande gjorda
hemställan yrkats, dels att densamma skulle bifallas, dels ock, af herr
Treffenberg, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att slutordet »upphäfvas» utbyttes mot orden »inskränkas till kyrkans
stora högtidsdagar».

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr Treffenbergs yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Dichson, Robert, begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att
slutordet »upphäfvas» utbytes mot orden: »inskränkas till kyrkans stora
högtidsdagar».

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 56.

i

Onsdagen den 25 April, f. m.

47 N:o 27.

Vidare anförde herr talmannen, att i afseende på utskottets motivering
yrkats, af herr Treffenberg, att kammaren skulle, i stället för
den utskottet auvändt, godkänna det yttrande, som innehölles i den
vid utlåtandet fogade reservation, dock med den ändring, att ordet
»statskyrkans» utbyttes mot ordet »kyrkans» samt att näst efter ordet
»långfredagen» tillädes orden: »och kyrkans ofri ga stora högtidsdagar».

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af utskottets
motivering samt vidare på godkännande af herr Treffenbergs nyssberörda
förslag; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförändradt
antaget, skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen ärendet
till Andra Kammaren återlemnas till förnyad behandling.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 17 och Ang.samarbete
18 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kougl. Maj:t med begäran om meddelande afallmänna lärobestämmelser
i syfte af ett mera planmessigt samarbete mellan rikets verk.
folkskolor och allmänna läroverk.

Herr Sandberg: Utan att vilja motsätta mig den skrifvelse, som
Första Kammarens tillfälliga utskott här föreslår, vill jag dock uttala
min farhåga, att ett bifall till den föreslagna stadgeförändringen i
afseende å fordringarna för inträde i allmänna läroverkens första klass,
så att dessa skola kunna fullgöras af den, som genomgått första årsklassen
af fast folkskola, litt. A, sannolikt snart nog för med sig anspråk
på, att eu lärjunge, som kommer från denna afdelning af folkskolan
med godkända betyg, skall utan pröfning intagas i det allmänna
läroverket; och ett sådant resultat är jag rädd för. Jag vågar dock
icke göra något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält -

Vid föredragning af -ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 227, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om
ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
reglering af arbetstiden, beslöt Första Kammax-en hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 47, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående rätt för Kougl. Maj:t att för inköp af skogbärande

Nso 27* 48 Onsdagen den 25 April, f. m.

eller till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarne för vissa
kronoegendomar.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse till Konungen:-

n:o 41, angående val af fullmägtige i riksbanken; och

n:o 42, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 43, för fullmägtige i riksbanken;

n:o 44, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken;

n:o 45, för fullmägtige i riksgäldskontoret; och

n:o 46, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 5 a, angående uppförande i 1895 års riksstat af anslag till
disciplinkompaniet;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af undervisningsmateriel till skolorna för sinnesslöa barn;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
af vilkoren för erhållande af understöd utaf allmänna medel till
undervisning i slöjd för gossar;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anslag till
förvärfvande för statens samlingar af vissa föremål ur konstsamlingen
å Finspong;

n:o 55, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Kongl.
Maj:ts proposition angående förskjutande af den väguppskattniugsnämnderna
tillkommande ersättning m. m.;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dels
ändrade bestämmelser rörande lönetursberäkning för vissa lärare, dels
inrättande af en kommission för bedömande af undervisningsprof för
lärarebefattningar;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället l1/^ mantal Ojeby n:o 1 eller Gran i
Norrbottens län; och

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Harby u:o 1 i Stockholms län;

bevillningsutskottets betänkande n:o 17, angående stämpelafgiften;

Onsdagen den 26 April, f. m. 49

lagutskottets utlåtande n:o 57, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag till ändring i visst fall af gällande bestämmelser
rörande lossning af inteckning; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af kongl. kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande
af kolerans utbredning bland rikets invånare den 14 juli 1893.

Kammaren åtskildes kl. 3,2 4 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 27.

4

N:o 27.