1894. Första Kammaren. N:o 22 (Riksdagens protokoll 1894:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 11 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 3 och 4 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr brukspatron Ernst
Nisser är tills vidare af sjukdom hindrad att närvara vid kammarens
sammanträden, intygar

Stockholm den 9 april 1894.

P. J. Wising,

Med dr.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:r 5, i anledning af väckt motion
om ändring af riksdagsordningens stadganden i afseende å ledamöternas
af Första Kammaren valbarhet m. m.;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 37, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändring af § 4 i gällande
stadgar för Riksdagens bibliotek;

n:o 39, i anledning af Kong! Maj:ts proposition till Riksdagen angående
ordnandet af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen:

n:o 40, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående anslag
för krigshofrätten;

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 22.

K:* 22.

Onsdagen den 11 April.

n:o 41, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens sjunde
hufvudtitel;

n:o 42, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten Köpingsön
n:o 1; och

n:o 43, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig f. d.
militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 4, med
anledning af återremiss af utskottets betänkande n:o 2, i anledning af
väckt motion om tillägg till § 25 i Kongl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 45, i anledning af väckta motioner om ändring dels 1 22 kap.
4 § ärfdabalken och dels i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom den 18 april 1884;

n:o 46, i anledning af väckt motion om ändring af 17 kap. 10 §
handelsbalken;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen; och

n:o 48, i anledning af väckt motion om ändring af 11 kap. 13 §
strafflagen.

Anstäldes val af fem ledamöter i kammarens tillfälliga utskott n:o 3;
och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedde:

herr Svedelius ..................... med 92 röster,

» Evers ........................ » 91 »

» Treffenberg .................. » 90 »

» Sederholm .................. » 87 »

» Widmark .................. ... »87 » .

Anstäldes val af två suppleanter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 3; och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedde
:

herr Tamm, P. G.,

» Nisser, Ernst

med 73 röster,
» 63 » .

Onsdagen den 11 April.

N:o 22.

Vid föredragning af bankoutskottets den 7 i denna månad bordlagda
memorial n:o G, med förslag till voteringsproposition i anledning
af kamrarnes olika beslut i fråga om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.

Härpå tillkännagaf herr talmannen, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstning jemlikt 65 § riksdagsordningen
öfver nyssnämnda voteringsproposition komme att anställas
vid kamrarnes sammanträden lördagen den 14 i denna månad.

Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets den 6 Lagförslag
och 7 innevarande april bordlagda betänkande n:o 3, med anledning af
Kong!. Maj:ts proposition n:o 3, med förslag till förordning angående gifvares an.
husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller arbetares svårighet för
personliga utskylder. tjenares eller

arbetares per Herr

Philipson: Då jag i det sammansatta utskottet varit en

bland dem, som ansett sig böra afgifva reservation mot utskottets hemställan,
anhåller jag, herr talman, att få yttra några få ord och till de
skäl, som blifvit angifna i reservationen, ytterligare lägga några
sådana.

Det må visserligen kunna sägas, att denna fråga är obetydlig, men
jag ber att få betona, att här föreligger dock en kongl. proposition
och att framställningen dock blifvit gjord af Kongl. Maj:t, afseende
att rätta ett missförhållande, uppkommet genom ett uteslutande i nu gällande,
bevillningsförordning af sådan art, att det sannolikt kan antagas
hafva varit beroende endast af förbiseende. Sedan komiterade för afgifvande
af förslag till ny mantalsskrifningsförordning, uti ett den 14
december 1889 afgifvet betänkande ifrågasatt, »huruvida icke, vid det
förhållande, att personliga skyddsafgiften upphört att utgå och sålunda
ur bevillningsförordningen uteslutits det i § 2 af förordningen om mantalspenningarnas
utgörande åberopade stadgande angående husbönders
och vissa med dem likstälda personers skyldighet att ansvara för tjenares
eller arbetares bevillningsutskylder, särskild föreskrift borde meddelas
om husbönders eller arbetsgifvares skyldighet att betala mantalspenningar
och andra personliga utskylder för sina underhafvande», så
liar kammarrätten i sitt den 17 april 1890 afgifna utlåtande tillstyrkt
denna komiténs framställning, och utskottet har, ehuru det afstyrkt Kongl.

Maj:ts proposition, dock medgifvit, att den af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärden
skulle lända till lättnad både vid debiteringen och vid utskyldernas
utgörande samt verka derhän, att kommuner och vederbörande
verkligen mer än som nu sker erhålla de afgifter, som med det i äldre
bevillningsförordningar förekommande stadgandet afsågos och måhända
äfven erhöllos.

Det kan icke förnekas, att redan nu den praxis i allmänhet är
rådande, att husbonden och arbetsgifvaren betalar eller åtminstone förskotterar
sina arbetares personliga utskylder; jag tror nästan det har

>r:o 22

Onsdagen den 11 April.

Lagförslag gatt så långt, att näppeligen många arbetsgivare vägra att redan nu
°ellerlarbets* utan ^ beslagna stadgandet så gorå. Utskottet bar deremot invända
gifvares an- man nenom antagande af Kongl. Maj:ts förslag skulle betaga arsvarighet
/Arbetare och tjenare deras rätt att erhålla kännedom om och granska de
tjenares eller utskylder de hafva att utgöra förr än efter det desamma blifvit af ararbetares
per- betsgifvaren betalda, och att förslaget kunde komma att inskränka deras
skulder. rättigheter i beskattningsafseende. Jag betviflar detta påståendes rig (Forts)

tighet. Jag tror tvärtom, att arbetarne gerna se denna skyldighet att

på eu gång betala utskylderna Överflyttad till husbonden eller arbetsgivare^
samt att den tydliga förmånen att till honom småningom få
återbetala hvad han för dem utlagt af dem till fullo uppskattas.

Man har vidare anmärkt, att husbonden eller arbetsgifvaren vid
dylik utlaga eller förskott skulle komma i en bättre ställning än vederbörande
hafva i afseende på ifrågavarande utskylders indrifvande
genom utmätning, emedan utsökningslagens stadgande om fritagning af
vissa lösören icke behöfde af honom beaktas vid afdrag å arbetslönen
eller uttagande af förskottet. Jag tror icke detta, utan min öfvertygelse
är, att husbonden, om han finner sin arbetare icke innehafva tillgångar
till mer än hvad för hans uppehälle är nödvändigt, då icke heller gör
något afdrag på dennes lön eller arbetspengar för de af honom förskotterade
personella utskylderna.

Då jag sålunda finner det föreliggande förslaget för såväl arbetare
som kommuner och vederbörande fördelaktigt samt i synnerhet i hög
grad underlättande vid uppbörden af nu ifrågavarande utskylder, anhåller
jag, herr talman, att på de af mig nu angifna skälen få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition och afslag på utskottets.

Herr Moberg: Enligt mitt förmenande skulle det vara i höggrad
beklagligt, om utskottets hemställan bifölles och den kongl. propositionen
derigenom blefve afslagen. Det skulle i sådant fall kunna sägas,
att det varit bättre, om den kong], propositionen aldrig framkommit,
ty den praxis, som hittills utan invändning fått råda, skulle icke längre
kunna fortfara, då den förklarats icke vara laglig. Olägenheterna häraf,
äfven på landsbygden högst känbara, skulle i städerna med deras till
stor del lösa befolkning blifva alldeles olidliga. Redan nu är magistraten
i städerna mycket betungad af den skriftvexling, som är nödvändig för
att uttaga utskylder, som af icke personlig art ej kunna på arbetsgivare^
debetsedel upptagas. Finge nu icke vidare de personliga
utskylderna uppföras på arbetsgifvarens debetsedel, skulle handräckningsskrifvelserna
mångdubblas, restantie- och afkortningslängder med deraf
föranledda åtgärder i hög grad ökas, och det beklagliga förhållandet
slutligen inträffa, att kommunerna beröfvades sina väl behöfliga inkomster
af just de personer, som icke på något annat sätt bidraga till lättande
af deras bördor; ett förhållande, som måste anses så mycket beklagligare,
som det blefve den oordentlige och ett kringflackande lefnadssätt hängifne
arbetaren, som skulle slippa, under det den år efter år hos arbetsgifvaren
qvarstannande arbetaren för detta sitt välförhållande drabba -

Onsdagen den n April 5 >'':o 22.

des kardare af beskattningen. Ty det är obestridligt, att i samma mån Lagförslag
afkortningarna ökades, skulle kommunens inkomster minskas, och detom husbondes
följaktligen blifva nödvändigt att uppsöka nya skattekällor. aifraZat

Ser man på utskottets betänkande, har man svårt att komma till svårighet för
annan uppfattning, än att andra motiv, än dem utskottet anfört, måtte tjenare» eller
för dess beslut hafva varit bestämmande. Sedan utskottet nemligen arbetares pertalat
om den hittills radande praxis i fråga om sättet för uttagandet hos s0''slidder ^
arbetsgifvarne åt arbetarnes personella utskylder, såger utskottet, att Forts''
detta är ett förfarande, som i regel torde lända till fördel för så väl v

dem, hvilka utskylderna tillkomma som för de skattskvldige sjelfva.

Nu borde väl en hvar kunna tycka, att, sedan utskottet kommit till
denna uppfattning, det äfven bort vara utskottet angeläget att fortfarande
i betänkandet häfda vidmagthållandet af en praxis, som utskottet ansett
iör den skattskyldige gagnelig samt följaktligen tillstyrka antagande af
ivongl. Maj:ts förslag. Men detta är så långt ifrån fallet, att utskottet
i det följande, ehuru med ringa framgång, gör allt hvad på detsamma
ankommer för att förringa den uppfattning, som först af detsamma uttalats.
Det säges nemligen vidare i betänkandet, att arbetsgifvarens
ansvar i detta fall icke skulle för den skattskyldige vara en förmån,
och anföres såsom skäl för detta påstående, »att då i utsökningslagen
stadgas, att från utmätning skall undantagas viss gäldenärs egendom,
torde, derest arbetsgifvaren skulle hålla på sin enligt förslaget honom
tillkommande rättighet, de af ifrågavarande skattskyldige, hvilka
äro ^i sa torftiga omständigheter, att de ej ega utmätningsbara
tillgångar, komma i sämre ställning än andra skattskyldige i
likartade omständigheter. Här får jag för min del anmärka, att
jag icke begriper, hvad utskottet egentligen menat. I utsökningslagen
stadgas, att gäldenär har rätt att från utmätning undantaga vissa
lösören m. m., som för familjens underhåll behöfvas, till ett värde af
75 kronor; — men härom är icke fråga i detta fall. Har deremot arbetstagaren
intjenat lön, som innestår hos arbetsgifvaren, är densamma
utmätningsbar, och då arbetsgifvaren af de nämnda medlen innehåller
arbetstagarens utskylder förfar han ju ej annorlunda än som utmätningsmannen
skulle hafva gjort, om han kommit och verkstält utmätning
vid samma tidpunkt.

Vidare säger utskottet: »då de skattskyldige väl i allmänhet förät
vid tiden för aflöningens innehållande och sålunda,efter det utskylderna
redan blifvit erlagda, skulle komma att erhålla kännedom om do dem
påförda utskylder, synes förslaget innebära eu obehörig inskränkning
i de skattskyldiges rätt att sjelfve pröfva rigtigheten af och, i fall
af belogenhot, vidtaga åtgärd för rättelses erhållande i den verkstälda
debiteringen». Detta motiv kunde hafva egt någon betydelse om
det vore fråga om utskylder som grunda sig på bevillning, men de
personliga utskylderna äro bestämda och utgöras på samma sätt som
mantalspenningar, hvadan någon anledning till anmärkning mot
samma utskylder icke kan ifrågakomma i annat fall än att missskrifning
skett af uppbördsmannen. Att på ett sådant förhål -

N:o 22

Onsdagen den 11 April.

Lagforslag lande grunda påståendet derom, att lagen skulle kunna medföra rättsom
husbondes kränkningar synes mig i hög grad egendomligt.

aifvaresan- Då utskottet tydligen funnit de anförda skälen icke synnerligen
svårighet för talande, utan i behof af förstärkning, kulminerar utskottets bevisningstjenares
eller teori sålunda: »om än visserligen antagas må, att nu antydda förhållanarbetares
per-(ien allenast undantagsvis skulle kunna anses innebära en verklig kränkS<y>skM
Ut~ ning af enskild rätt, synes likväl utskottet den omständighet, att det förefForts)
slagna stadgandet dock tydligen kan föranleda rättskränkningar, vara af
v S’ väsentlig betydelse». Jag tillåter migfråga: hvad betyder detta? Ettstadgande,
som kan föranleda rättskränkningar, ehuru för öfrigt gagneligt och
lämpligt, skulle sålunda enligt utskottets förmenande icke böra göras gällande.
Så vidt jag förstår kan precis samma invändning göras mot nästan
alla bestämmelser i lagen. Så t. ex. kan det ju inträffa, att en domare
dömer till ansvar för tjufnad, utan att full bevisning om tjufnadsbrottet
förekommit. Men icke bör väl derför, att en rättskränkning för den
dömde sålunda kan uppstå, lagstiftaren underlåta att stadga straff för
tjufnad? Det är, synes mig, uppenbart, att något lagstadgande icke kan
gifvas, som icke skulle kunna genom en felaktig tillämpning föranleda
rättskränkning; men om ett lagstadgande är godt och nyttigt, bör väl
en sådan omständighet icke verka derhän, att det bör ur lagen uteslutas.

Slutligen har utskottet äfven ansett sig böra se saken från arbetsgifvarens
sida, men då icke mycket varit emot den kongl. propositionen
att härutinnan invända, har utskottets anförande i sådant afseende blifvit
skäligen matt. Det har blott betonat, att en arbetsgivare i det fall,
att arbetaren flyttat, men enligt förut lemnad uppgift till mantalsskrifningen
fortfarande är upptagen såsom anstäld hos samme arbetsgivare,
denne får betala arbetarens utskylder; men jag vill härmed erinra att
samma anmärkning som jag nyss gjorde, här kan gälla, nemligen att
det icke är fråga om utskylder som grunda sig på bevillning, utan om
personliga utskylder, om hvilkas belopp så väl arbetsgifvaren som arbetaren
hafva vid dennes aflyftning full visshet. För öfrigt tror
jag, att arbetsgifvarne i allmänhet äro tillräckligt intresserade i den
kommuns angelägenheter de tillhöra, för att gerna åtaga sig de ringa
olägenheter, som äro förenade med förpligtelsen att ansvara för sina
tjenares ifrågavarande utskylder.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, tillåter jag mig
att yrka bifall till reservationen.

Herr Hasselrot: Af den anteckning, som är gjord vid betän kandet,

finner kammaren, att jag icke deltagit inom utskottet i behandlingen
af denna fråga; men då jag hyser samma uppfattning som
utskottet och ingen fört utskottets talan, skall jag bedja att få göra
detta med några få ord.

Jag tillåter mig att först se på arbetarens rätt i förevarande hänseende,
och jag tror, att genom de bestämmelser, som finnas uti
ifrågavarande kongl. proposition, arbetarens rätt kan i viss mån sägas

Onsdagen den 11 April. 7 H:e 22.

vara kränkt, då kan står på en af husbonden uppgjord mantalsskrif- ha9j^r^.
ningslista. Derigenom skulle staten och kommunen erhålla en förmånsrätt
till arbetarens utskylder, som staten och kommunen icke hafva be- gifvares anträffande
den enskilde löse arbetaren. Arbetsgifvaren skulle så att säga svårighet för
ställas i proprieborgen för arbetarens utskylder. Han skulle tvingas tjenare eller
betala arbetarens personliga utskylder, och han skulle naturligtvis sedan ^''

hafva rätt att af arbetarens ringa arbetsförtjenst göra sig betäckt, smider.
Denna arbetare komme således i sämre ställning än andra enskilda (porta)

arbetare. Försöker staten att hos dem uttaga utskylderna, och de
befinnas hafva mindre tillgång än 75 kronor, slippa de betala dessa
utskylder, hvilket icke blir förhållandet, derest arbetsgifvaren skall
förskottera.

Det är icke såsom talaren å vermlandsbänken sade, att aflöningen
kan tagas ut i alla händelser. Det är nemligen mycket vanligt, att,
då dessa utskylder skola tagas ut hos arbetaren, icke finnes någon
innestående lön att tillgripa utan blott den lösa tillgången i hemmet.

Samma talare yttrade, att om man också måste erkänna att en rättskränkning
kan ske, så bör man derför icke vara rädd att antaga stadgandet,
då det för öfrigt är nyttigt. Han frågade exempelvis om det
icke skulle stadgas straff för tjufnad, derför att domaren möjligen kunde
döma origtigt. Exemplet haltar emellertid såsom nästan alla exempel.

I senare fallet är det domaren, som tillämpar lagen origtigt och det
kan lagstiftaren ej hjelpa, då i förra fallet myndigheterna visserligen
skulle tillämpa stadgandet rätt, men just detta leda till den anmärkta
obilligheten. Det är sådant lagstiftaren bör undvika, och mellan dessa
begge fall förefinnas derför en väsentlig skilnad.

Ser jag åter på arbetsgifvaren, så vågar jag påstå, att äfven hans
rätt i någon mån kränkes genom Kongl. Maj:ts förslag. Förhållandet
är, såsom kammaren väl vet, att då mantalsskrifningen sker till
exempel hösten 1893 utskylderna skola betalas 1895. Kan det vara
billigt att ålägga en arbetsgivare att 1895 betala utskylderna för alla de
arbetare, som stå upptagna på hans mantalsförteckning 1893? I huru
många fall kommer icke arbetsgifvaren att finna sig urståndsatt att
göra sig betäckt?

Talaren på vermlandsbänken påpekade svårigheten för städernas
magistrater att begära handräckning för uttagande af dessa utskylder.

Dot kan nog så vara, men det få magistraterna finna sig i. Om kommunerna
gå miste om en del personella utskylder, sa fa de också finna
sig deri. Det kan icke vara rätt att öka kommunernas inkomster på
arbetsgifvarnes bekostnad.

Jag kan sålunda icke godkänna Kongl. Maj:ts förslag, men på
samma gång erkänner jag villigt; att det förfarande, som förslaget vill
lagstadga är synnerligen fördelaktigt, så fört det grundar sig på frivillig
öfverenskommelse mellan arbetarne och arbetsgifvarne, och detta lär väl
i många, ja, kanske de flesta fall äfven för framtiden blifva händelsen,
såsom hittills sagts vara förhållandet. Jag tror således att bestämmelsen

H:© 22. 8 Onsdagen den 11 April.

Lagförslag är öfverflödig och kan vara skadlig, och derför tillåter jag mig yrka

"T''f husbonde* hi fa.}) till utskottets förslag.
tller aroets- °

giftares ansvarighet
för Herr statsrådet friherre von Essen: Alla lära väl vara ense

tjenare! eller derom, att det är på tiden att få en lagbestämmelse i denna fråga,
sonliga ut- som ”ör„ a11 tvekan omöjlig, hvilken tvekan är obehaglig för dem den
sleylder. berör, såväl dem som skola döma i frågan, som dem hvilka hafva att

(Forts.) betala utskylder. Klagomål hafva också uppkommit och afgjorts af
Kongl. Maj:t i afseende på, huruvida arbetsgivare skall betala eller
icke betala dessa utskylder, och Kongl. Haj:t har i det fallet i likhet
med kammarrätten ansett, att arbetsgivare ännu är skyldig att
betala sådana afgifter, på grund deraf att bestämmelsen står qvar i
författningen om mantalspenningarnas utgörande och hänvisar till
bevillningsstadgan af år 1869 och följande, ända till år 1888. Då
ströks, såsom vi veta, den saken i bevillningsförordningen men icke på
det sättet, att det afgjordes af Konung och Riksdag rörande ändring
i fråga om mantalspenningarnes utgörande, såsom denna författningkräfde,
utan det står endast, att utskylderna skola utgöras, på sätt i
bevillningsförordningen är stadgadt, och bevillningsförordningen på den
tiden hade detta stadgande. Af den anledningen ansågos arbetsgifvarne
fortfarande hafva denna skyldighet. I hvilket fall som helst var det
praxis att så skedde, och det var till nytta för alla parter.

Den siste talaren påstod, att det skulle uppstå stora olägenheter
och rättskränkningar, om man tillämpade ifrågavarande bestämmelser,
hvilket dock i vida större utsträckning förut egt rum ända till år 1883.
Då strökos flera personliga afgifter, som förut betalades af arbetsgifvaren.
Ku säges det, att arbetarens rätt i högsta grad skulle kränkas,
derför att han icke kan pröfva debetsedelns rigtighet. Men hvad betalas
denna debetsedel med? Jo, med de penningar, som utgöra arbetarens
aflöning. Och i samma stund de blifva till arbetaren aflemnade,
måste han med dem betala dessa afgifter. Har han icke tillgångar till
mer än 75 kronors värde, har det intet inflytande på utsökningen, utan
afgifterna skola betalas, derest dessa penningar blifvit till arbetaren
öfverlemnade. Ku är skilnaden den, att dessa penningar, 40 öre, gå
direkt från arbetsgifvaren till uppbördsmannen, hvilken i annat fall
skulle nödgas utskrifva tusentals debetsedlar. Jag lemnar derhän, huru
stora förluster, som skulle uppstå för det allmänna genom att dessa
afgifter icke ordentligt betalas. För arbetarne är det alldeles gifvet en
tidsförlust att nödgas infinna sig på uppbördsstämman. Jag anser
således, att det i sjelfva verket är en fördel för arbetaren äfvensom för
staten, att så sker, som redan nu enligt praxis tillgår. Men jag medgifver,
att det medför olägenheter för arbetsgifvaren, och jag skulle
icke förorda det, om det vore ett nytt stadgande, men vi äro vana
dervid och hafva hittills gjort det allmänt. Svårigheter med afseende
på den flyttande arbetarebefolkningen kunna uppstå, men de hafva varit
flera förr än nu. Att misstag kunna komma att begås vill jag icke
förneka, men säkert är det, att, ifall icke lagen antages — hvilket

Onsdagen den 11 April.

N:o 22.

naturligtvis icke kommer att ske, då Andra Kammaren redan afslagit Lagförslag
densamma — komma de fria aftalen att inskränkas till ett fåtal, ty
det blir icke någon fördel för arbetsgifvaren. Det är fosterländskt och gtfmres an_
vackert, men det är icke någon egentlig fördel för honom att göra det, svårighet för
men till gagn för det allmänna. tjenare* eller

Man har sagt, att man borde granska, om debiteringen är rigtig, ar^^,s
så att ej orätt person står upptagen i längden. Ja, det blir arbetsgif- skulder

varen, som får stå risken. Det kan icke hjelpas, men jag tror icke, att (Forts.)

det är någon så stor fara i det afseendet.

Slutligen ber jag att få nämna något om en annan sak. Man har
talat om i Andra Kammaren, och äfven i pressen, att detta skulle vara
en inskränkning i det fria aftalet, icke höra till tidens utveckling, vara
en reform baklänges o. s. v. Det är ju många frågor, som föreligga
till lösning rörande uppgörelse mellan arbetare och arbetsgivare, der
det fria aftalet icke anses böra få gällande kraft, såsom i afseende på
arbetstid, aflöning, sjukkassor, arbetareförsäkring, arrendelagar; ja, man
kan räkna upp en hel mängd sådana inskränkningar på det fria aftalet,
som förr respekterats. Men i detta fall anser man hvarje lagbestämmelse
såsom en obehörig inskränkning i arbetarens rätt. Lemnar man
denna sak till det fria aftalet, kommer det säkert att medföra förlust
för båda parterna, både för staten och för arbetarne.

Herr Rudebeck: Den talare, som tog utskottets betänkande i
försvar, yttrade bland annat, att arbetarens rätt kränkes redan derigenom
att han upptages på husbondens mantalsförteckning. Ja, går
man så långt, då finner man mycket lätt en rättskränkning begången.

Men jag ber emellertid få framhålla, att, vill man förekomma denna
förmenta rättskränkning, så erfordras derför ändring i bestämmelserna i
mantalsskrifningsförordningen, hvaremot detta mål icke vinnes genom
afslag å Kong], Maj:ts proposition i förevarande fråga.

Jag vill vidare, då utskottet i sitt utlåtande framhållit det, att den
skattskyldige icke skulle komma att erhålla kännedom om de honom
påförda utskylderna, fästa uppmärksamheten derpå, att om han begär
upplysning härom genom att erhålla debetsedeln, lärer väl sådant icke
kunna honom förnekas. Dessutom äro dessa utskylder väl kända för
en hvar. De äro, såsom herrarna veta, icke många, enär de endast
innefatta i regel mantalspenningar och sjukvårdsafgift samt dessförutan^
å några, men ej alla orter afgift till skolkassan och afgift till presterskapet,
och alla utgå de med på öretalet bestämda, ingalunda afsevärdt
höga belopp, samt kunna icke sägas vara okända för många utan
tvärtom väl bekanta för en hvar som de angå.

Det har — visserligen icke i denna kammare, men eljest — mot
den kongl. propositionen gjorts den erinran, att det skulle vara origtigt
att stadga personella afgifter. Jag vill med anledning deraf framhålla,
att här icke är fråga om antagande af ett sådant stadgande. År man
af den åsigten, att personella afgifter icke böra förekomma — en åsigt
som jag för min del icke kan dela — då skall rättelse i det afseendet

N:o 22.

Onsdagen den 11 April.

Lagförslag vinnas på ett annat sätt och i annan ordning än vid behandlingen af
om husbondes nu föreliggande fråga. Då det icke kan förnekas — och det har ju
gifvares an- äfven utskottet uttryckligen medgifvit — att genom de föreslagna besvarighet
för stämmelserna skulle vinnas ordning, enkelhet, reda och säkerhet för
tjenares eller utgifternas erhållande och indrifvande, synes det mig högst besynnerarbetares
per- jjg^ om man afsloge ett sådant förslag genom att uppkonstruera för^skylder*''
hållanden, hvilka sakna stöd i verkligheten, tv med lugnt och sansadt
bedömande af saken kan man efter mitt förmenande icke komma till
ett sådant antagande som det, hvartill utskottet vid bedömandet af denna
fråga kommit. «

På grund af hvad jag nu haft äran att anföra och af hvad förut
i öfverensstämmelse dermed samt i reservationen framhållits får jag,
herr talman, vördsamt yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
betänkande hemstält och vidare derpå att kammaren, med afsteg
å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med försteg till teg om ändrad lydelse af 227 § sjölagen, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Ifrågasatt

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 innevarande månad
upphäfvande bordlagda utlåtande n:o 41, i anledning af väckt motion angående upp af

fideikom- häfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom på landet.
miss-stiftelser

*fpd fandet!*1 Herr Annerstedt: Det försteg, som nu är framlagdt till Riksdagens
antagande, är alldeles lika med det försteg, som förelåg för
kammaren vid sistlidne års riksdag och hvilket förslag af kammaren då
med 63 röster emot 38 förkastades. Några nya skäl till förmån för det
nu framlagda försteget hafva, enligt min tanke, icke förekommit, under
det att de skäl, som då här i kammaren anfördes mot den föreslagna
skrifvelsen, ännu hafva lika stor giltighet som då.

Det första af dessa skäl är, att genom den ifrågasatta lagstiftningen
skulle man gifva lagstiftningen angående förbud mot inrättande af fideikommiss
en retroaktiv verkan. En sådan verkan, gifven åt civillag, är
alltid origtig, såvida icke sådana samhällsförhållanden förekomma, som utgöra
en tillräcklig anledning för lagstiftaren att afvika från den i allmänhet
rätta grundsatsen, att civillag icke bör gifvas tillbakaverkande kraft.

Onsdagen den 11 April.

N o 3*2.

Vid de två tillfällen under senare tider, då ett med det nu före- Ifrågasatt
liggande skrifvelseförslaget likartad! förslag förekommit, hafva tillräckligt
många talare inom denna kammare, från skilda orter, ådagalagt, att miss-stiftdser
icke några sådana förhållanden, hvarken i afseende å jordbrukets för- -i fast egendom
delaktiga bedrifvande eller eganderättsförhållandena till den svenska på landet.
jorden, äro förhanden, som skulle berättiga lagstiftningen att våldsamt (Forts.)
ingripa i privaträttsliga förhållanden och, efter nutida uppfattning, ändra
redan bestående rättsförhållanden.

Det är nemligen, enligt min tanke, tillräckligt klart ådagalagdt, att
påståendet, att de svenska fideikommissen äro sämre skötta än svensk
jord i öfrigt, icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Det
är vidare ådagalagdt, att påståendet, att fideikommissbandet supplösning
skulle vara nödvändigt för att bibehålla ett sjelfegande jordegarestånd
här i landet, icke heller är med verkliga förhållandet öfverensstämmande. >

Det är dessutom ådagalagdt, att för den, som vill köpa jord och har
penningar att nedlägga på jordbruk, finnas tillräckligt många jordbrukslägenheter
att förvärfva. Det kan tilläggas, att motionärens påstående,
att fideikommissrättens upphäfvande skulle vara nödvändig för att skaffa
de mindre bemedlade jordbruk här i landet, icke kan vara med rätta
förhållandet öfverensstämmande, då uppenbarligen detta rättsförhållandes
upplösning med afseende å de mindre bemedlade icke kan medföra
någon som helst verkan. Ser man på antalet hemman, som utgöra
fideikommissegendom i landet och på dessa hemmans taxeringsvärde, så
finner man, genom en enkel division, att hvarje hemman af fideikommissnatur
i medeltal har ett värde af öfver 33,000 kronor. Det är
således gifvet, att för de mindre bemedlade, endast genom fideikommissrättens
upphäfvande, i allmänhet icke några jordbrukslägenheter komma
ut i marknaden. Det kommer jord, som kan köpas af kapitalister, men
för de mindre bemedlade lärer genom styckning af fideikommissegendomar
jord icke vara att lättare tillgå än genom styckning af annan
jord här i landet.

Då således jordbruksnäringen och omsorgen att bibehålla ett sjelfegande
jordegarestånd här i landet icke kunna lemna någon som helst
grund för påståendet, att det skulle vara nödvändigt att gifva ifrågavarande
lagstiftning en tillbakaverkande kraft, återstår allenast att bemöta
ett skäl, som under sistlidne riksdag bär framhållits af den
talangfullaste försvararen af en skrifvelse i den rigtning, som här blifvit
ifrågasatt.

Han sade nemligen, att, enligt hans uppfattning, den lagstiftning,
som skrifvelseförslaget ifrågasatte, icke kundo botraktas såsom utgörande
ett förslag att gifva lagstiftningen i fråga tillbakaverkande kraft,
och han ville bevisa detta derigenom, att ban åberopade, att ännu icke
födda personer icke kunde hafva någon rättighet att i framtiden bibehållas
vid rätt till fideikommissegendom. Emot detta betraktelsesätt torde
kunna erinras, att lagen kan obehörigen gifvas tillbakaverkande kraft
icke allenast derigenom, att den inverkar på redan födda personers rätt,
utan lika mycket derigenom att lagen gifvcs en sådan verkan, att.

1C:0 22. 12 Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt bestående stiftelser och inrättningar derigenom upphäfvas. Detta torde
affiikikom- med bräcklig tydlighet bevisas genom några exempel.
miss-stiftelser Det finnes nog icke mången i denna kammare, som icke skulle
i fast egendom anse att en lag obehörigen gåfves tillbakaverkande kraft, om lagpå
landet, stiftaren, under åberopande af den under franska revolutionen framstälda
(Forts.) grundsatsen, att fast egendom icke får finnas i död mans hand, skulle,
derest det blefve ifrågasatt att en sådan lag infördes i vårt land,
jemväl påyrka att Gustaf II Adolfs donation till Upsala akademi skulle
indragas till staten, då de nuvarande professorerna hade afgått från universitetet.
Jag föreställer mig, att kammarens flertal skulle med mig anse att
en sådan lagstiftning vore gifven en obehörigen tillbakaverkande kraft.

Det torde väl också icke möta mycken gensaga i denna kammare
att det vore att gifva lagstiftningen en obehörigen tillbakaverkande
• kraft, att, om lagstiftaren komme till den åsigt, att det för skogshushållningens
utveckling i vårt land vore obehörigt, att aktiebolag vore i
besittning af stora egendomar, man skulle stifta en lag, som icke blott
förbjöde att för framtiden skogsegendom finge komma i bolags händer,
utan äfven förordnade, att nuvarande aktiebolag skulle, efter de nu
lefvande bolagsmännens död. förlora sin rätt till den skogsegendom det
förvärfvat förr än en sådan lag trädt i kraft.

Ett tredje exempel. Det torde icke förnekas, att det vore att gifva
lagen en tillbakaverkande kraft, om, sedan en åsigt gjorde sig
gällande, att det vore nyttigt och lämpligt för jordbruksnäringens förkofran,
att icke någon person finge innehafva mer än ett visst antal
tunnland jord, man då stiftade en lag, som icke allenast för framtiden
förbjöd hopande af jordegendom utöfver en viss storlek i en persons
hand, utan äfven på samma gång påbjöd att, då de, som vid en sådan
lags trädande i kraft vore födde, hunnit bortgå, skulle den jordegendom,
som derefter funnes i dödsbon, och öfversköte det lagstadgade maximum,
indragas till staten.

Dessa exempel synas mig bevisa, att förslagsställarens påstående,
att en lag icke kan sägas gifvas retroaktiv kraft, då dess verkan inskränkes
till sådana personers rättsförhållanden, hvilka ännu icke äro
födde, då lagen träder i kraft, icke kan vara rigtigt i sådana fall, då
bestående juridiska personligheters rättsförhållanden rubbas.

Då sålunda några giltiga grunder för att göra ett afsteg från allmänt
antagna rättsprinciper icke föreligga, synes mig Första Kammaren
hafva allt skäl att i år upprepa samma beslut, som den fattade i fjol.
Det synes mig vara så mycket större skäl dertill, som de handlingar,
som af lagutskottet åberopats såväl vid 1889 som vid innevarande års
Riksdag, enligt min tanke, tydligen gifva vid handen, att, utan allt
våldsamt ingripande i enskilda rättsförhållanden, de ledamöters inom
Riksdagen åsigt, som anse fideikommissen böra förminskas och så småningom
upphöra, på en rättsenlig och naturlig väg kommer att vinna
framgång. Jemför man nemligen den tabell öfver fideikommissegendomar,
som bifogades lagutskottets betänkande vid 1893 års riksdag, med den
tabell, upprättad t 5 år förut, som var vidfogad lagutskottets vid 1889 års

Onsdagen den 11 April.

X:o 38.

riksdags betänkande, finner man, att på dessa 5 år fideikommissjordegen- Ifrågasatt
domarne i Sverige minskats i värde med omkring 21/, millioner kronor, upphäfvande
Det förefaller mig då vara tillräckligt tydligt ådagalagt, att den ende faktor, mus-stiftebier
som, med bibehållande af rättvisa, kan åstadkomma en ändring i dessa i fast egendom
förhållanden, nemligen tiden, fortsätter sitt arbete i den rigtning, som p& landet.
önskas; och att således icke kan vara behöfligt att påskynda detta arbete (Forts.}
genom lagstiftningsåtgärder, som i sig innebära en orättvisa.

Jag slutar med att fästa uppmärksamheten på den omständigheten,
att den formulering af skrifvelseförslaget, som motionären framstäf till
Riksdagens antagande, synes mig vara ganska otillfredsställande. Först
och främst derutinnan, att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t begära en
utredning af ett förhållande, som redan är fullkomligt utredt. Hvart
femte år finner man i landshöfdingeembetenas berättelser en fullständig
tabell, upptagande egare, hemman-antal, taxeringsvärde m. m. å hvaije
fideikommissegendom i hela landet, och hvad sjelfva lagstifta ingsgrundsatserna
beträffar, synas dessa icke vara så invecklade, att någon utredning
i fråga om dem, anstäld af Kongl. Maj:t, skulle vara behöflig.

Det torde för hvar och en af kammarens ledamöter icke möta någon som
helst svårighet att, efter de diskussioner öfver denna fråga, som under
senare år två gånger förut bär egt rum, bilda sig en sjelfständig uppfattning
om hvad som i detta afseende är rätt eller icke.

En annan anmärkning emot skrifvelseförslagets affattning synes
ock kunna framställas, den nemligen, att, då lagutskottet till en början synes
hysa den uppfattning, att det kunde vara skäl att, om en ändring skulle
ske, sätta denna i samband med slägtens afgörande af frågan, utskottet
dock strax derefter afviker från denna ståndpunkt och lemnar helt och
hållet oafgjordt innehållet af den ändrade lagstiftningen. Sedan nemligen
utskottet föreslagit, att bestämmelserna skulle så förändras, att,
enligt överenskommelser med vederbörande slägt, fideikommiss-stiftelsen
skulle kunna upphöra, tillägger utskottet: »eller under andra lämpliga
vilkor och förbehåll», hvilket ju lemnar den föreslagna lagstiftningens innehåll
fullkomligt obestämdt.

Jag vill endast tillägga, att af de skäl för fideikommissens afskaffande.
som här flere gånger blifvit anförda, synes det skälet, som
åberopar den lika arfsrätten inom familjen, icke kunna tillerkännas någon
betydelse. Man måste nemligen ihågkomma, att fideikommissarie!!
grundar sin rätt icke på arf efter föregående fideikommissegare, utan
uteslutande på den testamentariska bestämmelse, som grundlagt fideikommisset,
och hvilken testamentariska bestämmelse skall ega tillämpning
slägte efter slägte.

Beträffande det moraliska skäl, som ofta och med styrka anföres,
att det skulle vara otjenligt att ett barn uppväxer under känslan deraf,
att han en gång kommer i besittning af en större eller mindre egendom.
synes detta skäl icke kunna tillräknas synnerlig betydelse, då det
ju är uppfostrarens pligt att leda den blifvande fideikommissinnehafvarens
uppfostran så, att han känner den förpligtelse, erhållandet af en större
egendom för honom medför. Samma skyldighet åligger ju alla förmögna

>’:o 82. 14 Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt eller rika föräldrar. Lika litet som den omständighet, att det finnes
upphäfvande fa^iga och rika i ett samhälle, kan föranleda till arfsrättens upphäfvande,
mis ''^stiftelser11 k a litet synes den omständigheten, att i en familj det ena barnet
i fast egendom kommer att blifva rikare än det andra, böra leda till ett obehörigt upppå
landet, häfvande af fideikommissrätten.

(Forts.) På dessa nu anförda grunder yrkar jag, herr talman, att Första

Kammaren, med vidhållande af sitt vid förra riksdagen fattade beslut,
måtte afslå lagutskottets nu föredragna hemställan.

Herr Pettersson, Carl: Då jag reserverat mig emot lagutskottets
föreliggande betänkande, beder jag att med några ord få angifva en
del af skälen dertill.

Jag vill då först bekänna, att när samma motion vid sistlidna
riksdag var före här i kammaren, hyste jag verkligen sympati för densamma;
men jag blef genom den då förda grundliga och uttömmande
diskussionen fullkomligt öfvertygad, att motionärens begäran icke är
berättigad. Det, som jag förr tyckt vara det mest upprörande vid
dessa fideikommiss-stiftelser, var det, att de yngre barnen skulle lida
intrång i sina rättigheter för det äldsta, nemligen för fideikommissarien.
Men jag fick af diskussionen, likasom sedermera af utvidgad bekantskap,
den uppfattningen, att försynen måtte hafva någon särskild omtanke
om de yngre barnen i sådana familjer — åtminstone hvad angår
en ärad talare, som då uppträdde. Han förklarade sig nemligen vara
eu yngre son i en sådan familj, men oaktadt han icke ärft 12 skilling,
hade han dock kommit i en mycket lycklig ekonomisk ställning. För
öfrigt tänker jag mig det förhållandet, att den, som eger en fideikommissegendom,
kan för sina yngre barn göra insättningar i någon lifränte-
och försäkringsanstalt och derigenom betrygga de yngre barnens
framtid. Således kunna mina omsorger för nämnda barn vara temligen
öfverflödiga.

Motionären utgår icke heller från sådan synpunkt, utan har ett
statsekonomiskt intresse och vill befordra tillväxten af den bofasta sjelfegande
befolkningen inom landet. Detta bör ju ligga hvarje representant
om hjertat; men det är något annat, som lagstiftaren jemväl
måste taga i betraktande, och det är, att ingens rätt kränkes genom befrämjande
af nämnda vigtiga syftemål. Ku är ju det en rätt i alla
civiliserade länder, att hvilken person som helst får förordna om sin
egendom genom gåfva och testamente, och likaledes är det en rätt, att
om ett testamente är i vederbörliga former och inom de af gällande
lag bestämda gränser uppsatt och promulgeradt, eger det gällande kraft.
Vår nuvarande lag medgifver ju t. ex., att en person kan förordna om
sin förmögenhet, äfven om han har bröstarfvingar, så att han till andra
ändamål kan skänka bort ända till hälften af sin egendom. Det kan
tänkas, att arfvingarne äro missbelåtna och anföra klagomål öfver ett
sådant testamente. Men hvad hjelper det, om alla laga former äro
iakttagna?

Fideikommiss stiftades i vårt land på en tid, då sådana förord -

Onsdagen den 11 April.

N:o 23.

nanden medgåfvos i svensk lag, och derför måste man respektera sådana Ifrågasatt
stiftelser, om de än synas oss vara absurda till innehållet och syftemålet.
Motionären har icke heller haft »något att invända» mot denna miSs-stiftelser
vördnad för en persons yttersta vilja, men anser, att der statsskäl tala i fast egendom
högre, hör denna vördnad åsidosättas. Jag kan icke gå in på denna pä landet.
åsigt. Om fideikommissen än upptaga en stor del af rikets jord, och (Forts.)
om de än vanskötas på sina ställen, såsom jag hörde uppgifvas vid
förra riksdagen, så vore det i alla fall en rätts kränk ning, om i alla laga
former gjorda förordnanden upphäfdes, låt också vara ett eller annat
århundrande efter stiftarens bortgång ur tiden. Tiden förändrar intet
i sådana fall, så vida nemligen bestämmelserna fortfarande äro utförbara.
Jag har derför svårt för att tänka mig, att Kongl. Maj:t, som
är rättens högsta vårdare i riket, skulle, om denna fråga underställes
hans pröfning, upphäfva ett testamente, hvarigenom ett fideikommiss
stiftats.

Utskottet säger, »att man skulle öfverenskomma med vederbörande
slägt eller på andra lämpliga vilkor och förbehåll upphäfva dessa stiftelser».
Men hvilken magt har väl slägten i detta fall? Han kan ju
icke ändra ett iota i stiftelseurkunden. Det, som står skrifvet der, det
är skrifvet.

Utskottet har såsom stöd för sin hemställan framhållit några drag
i den utländska lagstiftningen. Jag får dock säga, att dessa exempel
äro högst olyckliga. På sid. 13 i betänkandet, der dessa exempel
anföras, uppräknas Frankrike, Nederländerna, Italien och Danmark.

Men man må noga märka, att alla dessa åtgärder till upphäfvande af
fideikommissinrättningarna äro vidtagna under tider, som voro revolutionära
eller på annat sätt upprörda. Här står t. ex. taladt om Frankrike,
att ett sådant stadgande utkom år 1849, således kort efter den franska
revolutionen 1848. Längre ner på sidan heter det: »I 1866 års danska
grundlag, 93 §, stadgas, likasom i den äldre grundlagen af 1849, att
intet län, stamhus eller fideikommissgods kan för framtiden upprättas
och att genom lag skall närmare ordnas, huru de nu bestående kunna
öfvergå till fri egendom». Detta stadgande tillkom således också kort
efter ofvan nämnda franska revolution. Äfven de åberopade åtgärderna
för fideikommissens upphäfvande i Nederländerna och Italien vidtogos
under upprörda och oroliga förhållanden i dessa länder. Men i Danmark
har intet vidgjorts i saken, sedan lugn och besinning återkommit.

När man i vårt land beslöt, att inga fideikommiss vidare skulle
få stiftas, skedde detta efter 1809 års revolution. Men hos oss blef
denna omhvälfning icke så svår, ty svenskarne äro i allmänhet ett lugnt
folk, ehuru stundom »fullt af hetsigheter» — men den gången var hetsigheten
icke värre, än att Riksdagen, som icke ville medgifva nya
fideikommiss-stiftelser, lät de gamla vara i fred, alldeles såsom det skett
i Danmark. Jag hoppas, att innevarande års Riksdag skall handla efter
detta fädernas exempel, och yrkar på de grunder, som jag nu anfört,
afslag å lagutskottets förevarande betänkande.

V:o 22.

Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt
upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser

i fast egendom
på land,et.
(Foris.)

Herr Dickson, Robert: Man hör ofta, då det förekommer en

fråga, som upprepade gånger bifallits af Andra Kammaren, men afslagits af
Första Kammaren,upprepas,att Första Kam maren börfalla undan för medkammaren.
Jag vill icke förneka, att icke frågor mogna med tiden och kunna föranleda
en ändrad uppfattning hos en hvar, men man får dock icke gå så långt,
att man afviker från hvad som är rätt, och rätt är här att akta de stiftelser,
som blifvit inrättade i enlighet med de lagar, som gälde vid deras tillkomst.
Dessa stiftelser böra icke rubbas, så vida de icke medföra politiska,
ekonomiska eller sociala vådor. Några sådana vådor föreligga
icke här. Det må vara sant, såsom här förut framhållits, att inom vissa
andra länder fideikommiss-stiftelserna blifvit upphäfda, men detta har
skett under oroliga förhållanden. Vår historia har också att uppvisa
ett tillfälle, då gåfvor och testamenten icke respekterades; det var under
reformationen. Då beröfvades kyrkan en mängd egendomar, som blifvit
dem grina eller testamenterade. Men icke kunna vi väl jemföra våra
lugna förhållanden med de upprörda och oroliga förhållanden, under
hvilka Gustaf Wasa handlade.

Gå vi till de skäl, som i motionen eller i betänkandet anförts för
den föreslagna åtgärdens vidtagande, synas de mig temligen klena. Det
vigtigaste förefaller mig vara det, som förekommer på sid. 12 i betänkandet,
der det heter: »att dylika dispositioner uppenbarligen komma
i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen af hvad
samhällets sunda utveckling kräfver». Det är en sats, som lemnats utan
bevis, och jag bestrider dess rigtighet.

En annan sats tyckes vara hemtad från känslans område. Det
heter nemligen på sid. 11: att det är någonting för »rättskänslan upprörande»,
att förmögenheten går till ett af barnen och icke till de öfriga.
Det är ju emellertid så, att icke någon inom familjen eger fideikommisset,
utan en rad af personer få under sin lifstid innehafva och
draga inkomst af egendomen. De barn, som icke kunna åtkomma en
sådan inkomst, hafva ju den fördel, att de, under det deras fader lefver,
få uppfostran och vård. De böra emellertid icke invagga sig i den villfarelse,
att fideikommisset skall tillfalla dem. De stå i allt fall i en
bättre ställning, än om fideikommisset icke funnits till; och något för
rättskänslan upprörande kan jag icke finna häruti.

Det nämnes också, att det skulle vara olämpligt, att stora egendomar
hopades i en enda persons eller en familjs hand. Xu hafva vi
hört, att fideikommissen utgöra ungefär 5 procent af taxeringsvärdet af
all jordbruksfastighet. Det tyckes väl icke vara någon afsevärd procent,
som kan medföra ekonomisk, politisk eller social våda.

Det nämnes å sid. 11, att det voro till skada, att sådana egendomar
alltjemt innehafvas af personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma
är begränsad. Xu stadgar emellertid en förordning af 3 april
1810, att fideikommiss under vissa förhållanden kan förändras. Fideikommissarien
kan, vid behof, för byggande och förbättringar fa upptaga
lån; utbyte af jord kan få ske, då sådant kan vara för fideikommisset
förmånligt; och om vilkoren under tidernas lopp blifvit olämp -

Onsdagen den 11 April.

K:« SS.

liga kunna de i laga ordning häfvas. Jag kan således icke finna, att
någon skada härigenom uppkommer.

Såvidt jag under min verksamhet inom olika delar af landet kunnat
finna, äro fideikommissen bland de bäst skötta egendomarne. Särskildt
vill jag framhålla den i Skåne. Ser man på corps-de-logis, åkerbruket,
trädgårdame, arrendeegendomarne eller skogen, så äro dessa egendomar
synnerligen framstående. Särskildt äro skogarne väl vårdade
och omsorgsfullt skötta. Skulle dessa jordbrukskomplexer skingras, är
det antagligt, att skogen der skulle försvinna på samma sätt som på
-de sjelfegande skatteböndernas jord.

Motionären har antydt, att fideikommissens upphäfvande skulle
främja tillväxten af den bofasta sjelfegande befolkningen. Jag hyser
föga tro till att så skulle ske. De stora landtbruken måste ju bibehållas
ostyckade, arrendegårdarne kunde åter säljas, men det är icke sagdt,
att de skulle köpas af dem, som nu sitta som arrendatorer. Dessa sågo
sannolikt hellre, att de bibehölles vid sina arrenden, än att man rubbade
ett arrende, som varit i familjen från far till son.

Det talas också om att genom fideikommissens upphäfvande
stora odlingsbara marker skulle blifva tillgängliga. Jag vet icke, huru
detta skulle komma att tillgå. Tv icke finnes det mera odlingsbar
mark på fideikommissen än på annan jord. Tvärtom tror jag, att der
finnes mindre, tv de flesta fideikommiss finnas i Skåne, och der är nästan
all odlingsbar jord odlad. Alltså lär den satsen nedsjunka till
en fras.

Det nämnes äfven, att institutionen skulle lägga hinder i vägen
för utvecklingen. Om detta vore sant, skulle de län, der fideikommiss
finnas, vara de mest tillbakasätta i landet. Då beklagar jag särskildt
Malmöhus län, der värdet af fideikommissen går till ungefär 32 millioner.
Der skulle således jordbruket hafva en mycket dålig ställning;
men detta torde väl icke vara förhållandet.

Om fideikommissen upphäfdes, huru skulle det då gå? Alla testamentena
å sådana voro förfallna, och egendomarne skulle skiftas emellan
testators arfvingar. Jag undrar, huru det skulle ställa sig, om fideikommissen
från 1600- och 1700-talen skiftades emellan testators arfvingar.
Det skulle kunna hända, att den nuvarande innehafvaren skulle
få i ytterst ringa mån vara med om delningen.

Jag kan således icke finna några skäl anförda, som skulle kunna
tala för ett bifall till utskottets förslag, hvarför jag ber att få instämma
med herr Annerstedt i hans yrkande om afslag.

Herr Hasselrot: Jag skall icke tillåta mig att mot lagutskottets

ärade ordförande försöka att vidlyftigt utreda och försvara min uppfattning
om statsmagternas rätt och möjliga pligt att se till, huruvida
institutionen i fråga i dess nuvarande form bör finnas eller icke. Jag
kan dock icke underlåta att med anledning af hans yttrande säga
några ord.

Han hemstälde, huruvida det kunde vara rigtigt att t. ex. nu be Första

Kammarens Vrot. 1804. N:o 22. 2

Ifrågasatt
upphäfvande
af fideUcom miss-stifteiser

i fast egendotn
på la ndet .

(Forts.)

H o 2*2. 18 Oasdagen den 11 April.

Ifrågasatt stämma, att, sedan alla nuvarande professorer vid Upsala akademi vore
■upphäfvande afling, akademien skulle afhändas Gustaf II Adolfs donationer, derför
mLstufteuératt detta eJ »nginge någon lefvande, utan endast ej ännu födde persoi
fast egendom ners rätt. Det yttrande, jag fälde vid föregående riksdag och hvarpå
på landet, den ärade talaren syftade, var, att vid en omorganisation eller ändring
(Forte. ; af fideikommiss-stiftelser man icke, enligt mitt förmenande, behöfde taga
hänsyn till ofödda personers möjliga rätt, men jag är alldeles ense med
utskottets ordförande derom, att statsmagterna ej få vidtaga någon åtgärd,
som kränker en befintlig fysisk eller moralisk persons rätt. Denna
moraliska person är i det åberopade exemplet Upsala akademi. En
förändring af bestämmelserna rörande akademien, som beröfvades denna
sin egendom, blefve en reduktion, en kränkning af akademiens bestämda
rättigheter. Likartadt är förhållandet beträffande hans andra exempel
om aktiebolagen. Men om en förändring beslötes beträffande fideikommissen,
så blefve detta ingen reduktion. Det bär icke blifvit ifrågasatt
och kan ej skäligen ifrågasättas annat, än att slägtens rätt till fideikommisset
skall bevaras okränkt, men om rättsförhållandena inom slägten
ordnas på annat sätt än nu, så har ej dermed någon fysisk eller moralisk
persons rätt blifvit förnärmad, under den förutsättning att ändringen
ej berör nu lefvande medlemmar af slägten, utan endast de oföddas
rätt. Förhållandena i detta fall äro således så väsentligt olikartade
med de exempel, lagutskottets ordförande framstält, att de, enligt mitt
förmenande, icke kunna jemföras med hvarandra.

Fn annan omständighet har påpekats, nemligen den, att värdet, af
fideikommissen skulle på senare tider hafva väsentligt minskats och att
man således endast behöfde afvakta tiden för att fa en önskad förändring
i förhållandena. Men denna förminskning i värde har icke
tillkommit derigenom, att ett eller annat fideikommiss upphört. Ingalunda!
Utan den har uppkommit genom försämring af fideikommissen,
så att de blifvit mindre värda, mindre högt taxerade. Detta talar åtminstone
icke till fördel för det sätt, hvarpå fideikommissen skötas.

Den ärade talaren från Kopparbergs län hade den uppfattning, att
testamentet, hvarpå fideikommiss grundar sig, är så heligt, att det icke
finge af statsmagterna rubbas. Den åsigten hafva emellertid statsmagterna
för länge sedan gått ifrån. Ty dessa testamenten, som ligga till
grund för fideikommissen, äro på mångfaldigt sätt rubbade. Oaktadt
i många fall uttryckligen är bestämdt, att fideikommissen icke få intecknas,
har detta'' till följd af statsmagternas beslut likväl skett och
efter min åsigt med rätta.

Jag skall emellertid icke tillåta mig att upptaga kammarens tid
med en vidlyftigare utredning af dessa förhållanden; jag vet mycket
väl, att min mening i detta fäll icke öfverensstämmer med åsigterna
hos kammarens majoritet. Jag skall deremot tillåta mig att, så egendomligt
det än kan låta, fullt upprigtigt vända mig till denna kammares
flertal med en vördsam hemställan att just med afseende å dess
uppfattning af frågan antaga det nu föreliggande, i min tanke synnerligen
moderata förslaget.

Onsdagen den 11 April.

N:o 32.

Hvarje rättsordning, huru väl grundad den än må vara från början,
står dock under utvecklingens allmänna lag, och förhållandena kunna
vara sådana, att denna rättsordning får lof att ändras eller modifieras
i enlighet med en ny tids åsigter och kraf; och jag tror för min del,
att förhållandena äro sådana beträffande familjefideikommissen. Om
jag undantager ett eller annat redan antiqveradt stadgande i kyrkolagen,
tror jag icke det finnes någon bestämmelse i vår nuvarande rätt,
som så strider mot allmänna rättsuppfattningen som just bestämmelsen
om fideikommissen. Vore det fråga om att införa denna institution,
om den icke funnes, är jag nästan viss om att icke någon enda röst
skulle höja sig för ett sådant införande. Och jag tillåter mig betvifla,
att det finnes många ledamöter i kammaren, som verkligen tro, att
denna institution i dess nuvarande form kan länge upprätthållas. Är
det emellertid nu så, tillåter jag mig fråga: kan det vara klokt, kan
det vara rätt att riskera att under andra förhållanden än nu denna
institution helt enkelt, såsom det skett i flera andra länder, genom ett
penndrag omedelbart bortsopas, tillintetgöres ? Kammaren skall icke
öfverskatta sin motståndskraft i detta hänseende! Jag tillåter mig i
sådant afseende erinra, att ett yrkande i denna rigtning vid en föregående
riksdag förkastades af denna kammare med endast några rösters
majoritet. Vore det icke rigtigt och klokt att under nuvarande lugna
förhållanden göra hvad utskottet föreslagit, nemligen begära af regeringen
en utredning af förhållandena, en utredning, som aldrig kunde
skada, och hvilken icke, såsom lagutskottets ordförande tycktes antyda,
skulle röra sig om beskaffenheten och mängden af fideikommissegendomar,
utan utgöra en utredning om innehållet i de många skiftande och
egendomliga fideikommissbestämmelser, som förekomma, och att sedan
af regeringen begära, att regeringen måtte framlägga det förslag,
hvartill eu sådan utredning kan föranleda? Kammaren lär väl med
fullt förtroende kunna lemna denna fråga i regeringens hand, fullt
förvissad derom, att ett sådant förslag icke skulle komma att medföra
någon kränkning af enskildes rätt, men att derigenom möjligen skulle
kunna undanrödjas de svårigheter och de olägenheter, som dock obestridligen
i flera fall förefinnas med de nuvarande bestämmelserna.

Har har talats om att, då en fråga förekommer oupphörligen i
Riksdagen och godkännes af Andra Kammaren, det icke kan vara rätt,
att Första Kammaren gång efter annan frånträder sina åsigter och går
in på medkammarens beslut. Förhållandet är icke sådant med nu
föreliggande förslag. Jag fäster kammarens uppmärksamhet på
det stora tillmötesgående, som Andra Kammarens män i lagutskottet
i denna fråga visat mot Första Kammarens uppfattning; de
hafva nemligen frånträdt den ståndpunkt, de under åratal häfdat och
som Andra Kammaren godkänt, nemligen vilkorligt upphäfvande af fideikommissen,
och de hafva frånträdt denna ståndpunkt just med hänsyn
till Första Kammarens uppfattning. Vill nu Första Kammaren å
sin sida räcka handen till en uppgörelse och å sin sida visa ett liknande
tillmötesgående, kan denna fråga nu blifva löst på ett sätt, som,

Ifrågasatt
upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser

i fast egendom
på landet.
(Forts.)

¥:o 22

Onsdagen den 11 April.

Ifrångasatt
upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser

i fast egendom
på landet.

(Forts.).

det är min lifliga öfvertygelse, skall lända till fromma för alla parter
och icke minst inneliafvarne af fideikommissen.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Ivlingspor: Oaktadt såväl den näst föregående som
flere förflutna Riksdagar afslagit den motion, som nu föreligger har
likvisst samme motionär ansett sig höra upptaga Riksdagens tid än eu
gång med samma fråga. Jag hoppas han skall få samma svar, som
föregående riksdag lemnat, ty sedan dess har ingenting inträffat, som
på något sätt förändrat frågans läge. Såväl dess sociala som dess
politiska läge är detsamma, liksom frågan äfven sedd från nationalekonomisk
synpunkt intager samma läge som förut. Man talar nu
liksom då om deri stora areal fideikommissen upptaga; man talar äfven
om att de äro illa skötta. Men nu liksom förut visas det tydligt, att
den areal, fideikommissen upptaga, är en obetydlighet gent emot hela
landets, liksom man ju äfven lätt kan bevisa, med den erfarenhet man
har från olika delar af landet, att fideikommissen visst icke äro illa
skötta; tvärtom äro de på många ställen verkliga mönsteregendomar.
Jag tror, att, om man skulle jemföra andra egendomar, som icke äro
af fideikommissnatur, skulle man finna, att den procent af dessa,
som vore illa skött, säkerligen skulle blifva större än procenten af
illa skötta egendomar, som vore af fideikommissnatur.

Utskottet har sagt, att det är för känslan upprörande, att fideikommiss
finnas. Jag tror det är mera för känslan upprörande att nu
vilja med våld, utan att bjudande nödvändighet det fordrar, tvinga oss
att söka bryta det aftal, som Konung och Riksdag en gång stadfäst.
Hvilken skall konseqvensen blifva af ett sådant beslut, mine herrar?
Vi börja med fideikommissen; vi fortsätta med andra stiftelser och
donationer och komma derigenom in på en väg, som man icke kan
veta, hvarthän den leder. Jag minnes särskildt från förlidet år en
ärad talare på elfsborgsbänken, som påpekade detta.

Låtom oss, mine herrar, icke börja på det sluttande planet.
Vägen är hal och vi komma lätt in på en utförsbacke, som kan leda
till okända faror. Jag yrkar derför afslag på utskottets hemställan.

Herr Björnstjerna: Motionären har för några år sedan väckt

förslag om beredande af tillfälle för obemedlade att förvärfva jordfastighet,
och han föreställer sig, att detta skulle blifva möjligt genom
fideikommissens afskaffande. Fideikommissen hafva nemligen, säger han,
sin jord antingen icke intecknad eller obetydligt iutecknad, då deremot
Sveriges öfriga jord är öfver höfvan intecknad, hvilket motionären anser
lägga hinder i vägen för dessa obemedlade att förvärfva sådan
jord. Enligt vanligt sundt förstånd skulle man väl föreställa sig, att
det tvärtom skulle vara lättare för den, som ingenting har, att köpa
jord, som ingenting kostar, således jord, som redan är intecknad till
sitt fulla värde. Motionären deremot anser, att det nödvändigt skall
vara jord, som icke är intecknad, för att dessa, som ingenting ega,

Onsdagen d;n 11 April. 21 X:« 22.

skola kunna förvärfva jord. Det är en tanke, som är nästan ofatt- Ifrågasatt
lig! Det säkra är, att, om en obemedlad lyckats förvärfva jord, som uppöfvande
icke är intecknad, så är det första han gör att inteckna den, för att
betala^ köpeskillingen. Detta kan således icke på något vis bereda i fast egendom
det mål, motionären åsyftar. på landet.

Den åsigt, jag omfattar, bar redan så talangfullt utvecklats af (Forts.)

de flesta talare i dag, att jag icke mer än ett ögonblick vill uppehålla
herrarne. Jag ber endast att få å nyo framhålla, hvad som
redan hlifvit af flere talare påpekadt, nemligen att fideikommissjorden
alldeles icke är sämre skött än annan jord, utan tvärtom är den på
de stora fideikommissen i allmänhet mönstergilt skött och mycket
bättre, än de små hemmansegarnes jord i allmänhet kan skötas. Det
är således icke någon nationel förlust att hafva dessa stora jordkomplexer
samlade,
afskaffade, på sätt redan framhållits. Men detta har skett under
revohttionära tider. Det har åberopats, att äfven i Danmark, år 1849,
beslut fattades, att fideikommissen skulle afskaffas, och att detta återupprepades
1866. Men någon åtgärd i anledning deraf har icke
blifvit vidtagen, utan fideikommissen fortfara än i dag. För min del
gläder jag mig, att åtminstone några af våra gamla historiska familjer
ännu kunna befinna sig i välstånd till följd af att de innehafva fideikommiss.

Jag vill endast tillägga, att jag icke kan finna annat än i hög
grad ogrannlaga af samme motionär att riksdag efter riksdag framkomma
med precis samma förslag, då det likvisst blifvit med så stor
majoritet afslaget i Första Kammaren, 1893 med 63 röster mot 38,

1891 med 93 mot 38. Man borde väl åtminstone, med så trägna
göromål som Riksdagen har, kunna begära, att det skulle dröja ett
eller annat år, innan samma motion kommer tillbaka, då den blifvit
med så föga sympati bemött inom kammaren. Detta är äfven ett bland
de skäl, hvarför jag yrkar afslag.

Friherre Klinckowström: Det är nu icke första gången, som
jag uppträder i denna kammare mot den fråga, som nu föreligger till
kammarens pröfning och beslut. På sätt lagutskottets betänkande utvisar,
har denna fråga varit före många, ja, man kan säga allt för
många gånger i Riksdagen.!

Då jag fick läsa detta lagutskottets betänkande, gjorde jag det
med mycken bedröfvelse, ty det är utaf rent socialistisk betydelse, och
der går en flägt igenom det, som påminner om de blodiga förhandlingar,
som förekommo vid den stora franska revolutionen, och förslaget
till Riksdagens beslut, hvarmed utlåtandet ändas, är också af
dylik beskaffenhet.

Jag har under senast förflutna riksdag uttalat mig i frågan i flera
hänseenden, och många talare före mig hafva i dag äfven uppträdt
mot densamma och enligt mitt förmenande dermed visat de bästa
skälen. Jag vill dock nämna några uttryck, som hafva blifvit fälda

N:0 22.

Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt af en aktad och vördad, nu afliden ledamot i denna kammare, nem''''Pphäfrandc
jjgen landshöfding Bergström, som yttrade sig både sakrigtigt, efter
miss-stiftclsermitt förmenande, och vältaligt i frågan; och jag hoppas, att Första
i fast egendom Kammaren nu som då lyssnar till den högt värderade ledamotens ord.
på landet. Innan jag besvarar herr Hasselrots likasom vid senaste riksdag

(Forts.) förekommande försvar för fideikommissens afskaffande, skall jag be att
få nämna några af de ord, hvarmed landshöfding Bergström vid sistlidne
riksdag varnade kammaren för den vältalige, jag vet icke huru
jag skall säga, »revolutionärens» utlåtande. Som han var stor latinare
kom han med ett latinskt uttryck, men lyckligtvis har han sjelf öfversatt
detsamma, beträffande herr Hasselrot. Han säger:

»ljuft klingar gillrarens flöjt,
då fogeln han lockar i garnet»

och jag tror, att man bör på grund af dessa, en numera afliden ledamots
ord mycket akta sig för herr Hasselrots stora vältalighet, hvilken jag
dock här anser vara misslyckad. Herr Hasselrot nämnde bland mycket
annat och såsom ett bevis på den dåliga skötsel, som fideikommissegendomarne
skulle hafva i allmänhet, att den minskning i värde, som
beträffande dessa egendomar egt rum under de fem åren 1885—1890,
hvarom herr Annerstedt gaf en uppgift nyss, icke berodde på att eu
del af fideikommissegendomarne upphört att existera, utan derpå, att
deras taxeringsvärde hade minskats, och detta, sade herr Hasselrot,
berodde derpå, att de sköttes sämre än förut. Det kan icke vara
allvar af herr Hasselrot, som är en så i allt hvad beträffar statistiska
och statsekonomiska förhållanden väl bevandrad man; ty han vet lika
väl som jag, att jordegendomarne i hela landet minskats till taxeringsvärdet,
och nästa gång taxeringsvärde å nyo sättes på jordegendomarne,
hvilket endast sker, som herrarne hafva sig bekant, hvart
tredje år, skall han till sin förundran finna, huru mycket samtliga
jordegendomar på landet sjunkit i taxeringsvärde, och detta beror
derpå, att det går sämre och sämre för allt hvad jordegare heter.
Jag är sjelf jordegare och lider deraf. Våra inkomster minskas betydligt;
vi hafva ökade skatter på vår jordegendom, och, hvad värre
är, dessa ökade skatter till kronan äro en småsak mot de ökade
skatter, som vidlåda oss för kommunala utgifter och hvilka äro många
gånger större än de afgifter, som vi skatta till kronan. Då vi få
minskade inkomster af vårt arbete, vår produktion sämre betald —
jag har flera gånger vid denna riksdag sökt göra regeringen uppmärksam
derpå — är det icke underligt, att taxeringsvärdet måste minskas
; och vi hafva dagligen bevis derpå i de exekutiva auktioner, som
ega rum på jordegendomar i hela landet.

Herr Hasselrot gjorde sig till profet i denna fråga. Han påstod,
att denna institution måste falla. Ja, att tala emot profetior är
naturligtvis icke möjligt. Det är för profeterna en smakfråga helt
enkelt och i sådana kan man ju icke disputera. Men så länge lag

Onsdagen den 11 April.

och rätt finnas och så länge vår nådige Konung är högste vårdaren
af rätt och lag i landet, så är det min fullkomliga öfvertygelse, att
om kammaren än emot all förmodan skulle Infalla motionen, och den
underdåniga skrifvelsen komma til Kongl. Maj:ts ögon, skulle Kongl.
Maj:t icke göra något afseende derpå. Detta är min enskilda öfvertygelse.
Men vi skola bjuda till, mine herrar, så att den icke skall
behöfva komma till Kongl. Maj:t.

Herr Hasselrot nämnde, troligtvis för att gifva mera kläm åt
sina bekvmmer öfver fideikommissen, att vid en föregående liksdag
denna fråga med högst obetydlig majoritet fallit i denna kammare.
Det är sant; det står till och med i det här betänkandet, som vi nu
hafva före, på sid. 14. Men han glömde eller rättare ville icke —
ty glömsk är han ej — säga, att vid senaste riksdagen förhöll det
sig på ett helt annat sätt, såsom herr Björnstjerna påpekade, och
äfven vid en annan föregående riksdag. Vid 1893 års riksdag afslogs
motionen med 68 röster emot 38, och det är ju en ganska vacker

ma^°Det är ännu en fråga, som jag måste besvära herr Hasselrot med,
det kan icke hjelpas. Han ville, att vi i denna fråga skulle visa ett
vackert tillmötesgående mot Andra Kammaren. Jag bär i allmänhet
hållit mig till Andra Kammarens majoritet i många frågor, när jag
har ansett det vara rätt och billigt, och i sådana fall äfven rekommenderat
denna kammare att gå Andra Kammaren till mötes. Men i
denna sak. det bekänner jag upprigtigt med risk att förlora det bila
förtroende jag åtnjuter hos Andra Kammarens majoritet, måste jag
på det bestämdaste motsätta mig densamma. Ty det är eu orättvis
och oklok sak och, hvad värre är, den är ej laglig. Det har blifvit
sagdt förut af en talare midt emot och vid 1893 års riksdag af herr
Bergström, att en sådan lag kan ej lagligen och rättsligen hafva
retroaktiv verkan, och det skulle den få, om man upphäfde fideikommisstiftelserna,
som under den gamla lagen blifvit gjorda med tillförsigt,
att de skulle hållas i helgd, såsom vi då trodde och några bland
oss tro ännu. Det är således icke i sådana frågor man skall tillmötesgå
Andra Kammaren, utan vi skola säga dem sanningen och föra
dem på bättre vägar och ej gå med dem.

Jag nämnde vid 1893 års riksdag, då frågan var före, att det
skulle ha en ganska bedröflig och djup betydelse, om mot all förmodan
denna motion skulle bifallas, och fideikommissen upphäfvas. Hvad
annat än fideikommisstiftelser äro de förordnanden, som numera atlidna
personer i sina testamenten gjort till förmån för allehanda ändamål,
t. ex. till fattigvården, till kyrkor, hospital, universitet, pensionsin
rättning ar m. in.? Det är väl intet annat än ett slags fideikommiss.
De hafva gifvit en summa penningar eller jordegendom för framtida
underhåll af dessa inrättningar och lättande af deras utgifter. Skola
nu de personliga fideikommissen upphäfvas, följer naturligt och klart,
att alla dessa donationer skola äfven återgå. Åtminstone kan jag ej
se något annat. Och hvad värre är — hvilket jag äfven vid siste,

N:6 22.

Ifrågasatt.
upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser

i fast egendom
på landet.

(Forts.)

Hi« 22.

Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt riksdagen tog mig fribeten omnämna — hvad är Konungens och de»
''"pphaiwwie kungliga familjens arfsrätt till kronan och riket annat än ett slags
miss-stiftelser fi^ikommiss Den skall gå till äldste sonen och de andre få ingeni
fast egendom ting. Äfven deraf ser man, att, såsom herr grefve Klingspor säde,
på landet, om man börjar glida utför det sluttandet planet, vet man ej, hvar man
(Forts.) stannar. Och det är fara värdi, att den, som skall utreda denna fråga
i alla dess detaljer, möter sådana svårigheter, att han helst önskade
att vara det qvitt.

Jag skall endast uppläsa några ord af det yttrande, som aflidne
landshöfding Bergström framförde den 15 april 1893, när denna fråga
var före i kammaren. Han sade: »För min del behöfver jag icke
någon utredning häraf, enär jag anser mig kunna bedöma, hvad som
rättsligen kan ske eller icke, och jag är viss, att denna kammare icke
heller genom ett bifall till herr Hasselrots reservation vill förklara sig
omyndig och icke vara i stånd att bedöma, huruvida upphäfvandet af
fideikommissen rättsligen kan ske eller icke, utan öfverlemna saken till
utredning af Kongl. Maj:t.» Han nämnde äfven om den orättvisa,som
låg deri, att lagen var af retroaktiv verkan, men jag vill ej uppläsa
det, emedan det är litet längre. Men han slutar dermed, att han
uppmanar kammaren varmt att afslå den då väckta motionen äfvensom
den reservation, herr Hasselrot hade fogat till betänkandet. Jag
kan fritt yttra mig i dessa frågor, mine herrar, derför att jag, ehuru
min familj har en obetydlig fideikommissegendom, är den yngste af
sju bröder, och mina äldre bröder hafva många barn, så att jag har
ej någon utsigt att bli fideikommissarie och jag önskar ej heller blifva det.

Det gläder mig, att i följd af min anmärkning vid 1893 års
riksdag herr Hasselrot ej återkommit med den der frasen, han då
framförde, att yngsta sönerna skulle till följd af brist på delaktighet
a.f inkomsterna från fideikommisset bli illa uppfostrade. Jag tillät
mig då anföra mig sjelf som ett ovärdigt exempel på motsatsen,
och han gittade ej besvara det.

Jag vill ej upptaga kammarens tid längre; jag har kanske redan
allt för länge gjort det. Jag vill endast varmt bedja kammaren att
med så stor majoritet som möjligt afslå denna orättvisa och okritiska
motion.

Herr Annerstedt: Jag skall endast göra två erinringar vid en

föregående talares anförande. Jag instämmer med honom till fullo
deri, att förändrad rättsuppfattning och fortgående rättsutveckling
fordra ändrade lagar, men skiljer mig från honom deri, att jag vill
påpeka, hvad han icke omtalade, att den förändrade rättsuppfattningen
och den fortgående rättsutvecklingen har ledt just till 1810 års båda
lagar. Denna rättsutveckling har medfört, att i fråga om fast egendom
nya fideikommiss ej få inrättas i landet, och dermed är enligt
min åsigt ajl den hänsyn tagen, som bör tagas till förändrade förhållanden
och förändrad rättsuppfattning. Jag vill endast tillägga,
att det kan ej förhålla sig så, som samme talare antydde, att ned -

Onsdagen den 11 April.

N:o 22

sättning i taxeringsvärdena skulle bero på sämre skötsel af fideikom- Ifrågasatt
missen. Om man nemligen granskar de länsuppgifter, som firmas, ser
man, att antalet af hemman med fideikommissnatur under dessa år miss^st.iftelser
äfven sjunkit. Och om man erinrar sig fideikommissinstitutionens i fast ny endom.
öden under de sist förflutna åren, tror jag, att äfven denne talare, om på landet.
han drager sig till minnes hvad som inträffat, kan intyga, att under (Forts.)
denna tid jordbruksfastigheter såsom fideikommiss här i landet blifvit
utbytta mot fastigheter i stad.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare
på afslag derå; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 i denna månad bord- Om ändrade

lagda utlåtande n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrad lag- he.sta^nmelser
.■j... .. , e ° rörande oäkta.

stiftning rörande oäkta barns arfsrätt. barns arfs rätt.

Herr Annerstedt: Som kammaren finner af det nu föredragna

betänkandet, hafva samtlige ledamöter i lagutskottet från denna
kammare reserverat sig mot utskottets hemställan i denna fråga och
hafva ansett, att kammaren borde vid denna riksdag fatta samma
beslut som vid nästföregående riksdag och som då äfven af lagutskottet
framstäldes såsom eu sammanjemkning mellan kamrarnes skiljaktiga
beslut. Detta utskottets sammanjemkningsförslag afslogs af Andra
Kammaren, och derigenom föll frågan vid den riksdagen.

De skäl som tala derför, att lagutskottets betänkande såsom det
nu är affattadt ej bör bifallas, kunna i korthet sammanfattas sålunda,
att det efter reservanternas uppfattning är alldeles nödvändigt, att
såsom vilkor för arfsrätt stadgas, att modren under sin lifstid genom
anteckning i kyrkoboken ådagalagt, att barnet skall anses såsom
hennes. Ty efterskänker man denna fordran, lemnas fältet öppet för
skandalösa rättegångar efter modrens död, då personer kunna uppträda
och utan allt fog, men med åberopande af en bevisning, grundad
på sqvaller och förtal, göra anspråk på att få deltaga i arfvet. Att
sådant ej kan vara lämpligt och att äfven, om dessa försök tillbakavisas,
detta ej kan vara i öfverensstämmelse med en god rättsordning
i dessa arfsförhållanden, torde ligga i öppen dag. Utskottets ledamöter
från denna kammare hafva följaktligen ansett, att det berättigade intresse,
som gör sig gällande i frågan, kan tillgodoses på det sätt,
kammaren förra gången beslöt, och jag vågar vördsamt yrka, att
kammaren vid denna riksdag vidblifver sitt vid förra riksdagen
fattade beslut och att kammaren således besluter, att »Riksdagen i
skrifvelse till Kong]. Maj:t måtte anhålla, alt Kong). Maj:t ville låta

?t:0 22.

26 Onsdagen den 11 April.

Om ändrade utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
bestämmelser gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn,
^°harns arfs- som icke är under moderns äktenskap eller i förbudna led,

rätt. berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i

(Forts.) kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,

lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»

Herr Fehrman: När denna fråga vid förra riksdagen förelåg

till behandling, tog jag mig friheten yttra några ord emot motionens
syfte. Jag gjorde det derför, att jag trodde, att en lagstiftning i den
rigtning, som motionen afser, skulle komma att bidraga till förslappande
af det sedliga medvetandet angående familjens och familjelifvets helgd.
Detsamma, som jag trodde då, tror jag ännu, och jag kan derför icke
heller denna gång vara med om att gå i den af motionären eller
utskottet föreslagna rigtningen. Då utskottet vill tillbakavisa det motstånd,
som blifvit gjordt mot en utsträckning af oäkta barns arfsrätt
— det motstånd, som kommit från den allmänna moralens synpunkt —
frågar utskottet, »hvarifrån den menniskokännedom är hemtad, som
tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet,
att frukten deraf går förlustig äkta barns rätt.» Nej, naturligtvis
icke. Derom är det ej fråga, att direkt motverka lättsinne och utsväfningar
genom att frånkänna oäkta barn utsträckt arfsrätt. Men när
lättsinne och utsväfningar förekomma, hvilket ej kan på den vägen
förhindras, då är det, menar jag — och derom är jag ej i kammaren
ensam — af största vigt att upprätthålla medvetandet om, att det är
lättsinne och utsväfningar och att ej göra gränsen mellan det sedliga
och det osedliga flytande. Ett sätt att söka upprätthålla medvetandet
om denna gräns är just, att de oäkta barnen ej ställas på samma linie
som de äkta i fråga om arfsrätt. Och skulle man på den vägen,
genom att ej tillerkänna de oäkta barnen de äkta barnens arfsrätt,
bidraga till att upprätthålla och skärpa det sedliga medvetandet i
fråga om familj elifvets helgd, kan jag ej anse det otänkbart, att man
på en sådan indirekt väg kunde verka till att lättsinne och utsväfningar
skulle förekommas.

När utskottet vidare inlåter sig på frågan om de betänkligheter,
som från kyrklig synpunkt blifvit gjorda mot en sådan utsträckning,
säger utskottet, att kyrkan — hvarvid utskottet särskilt gifver till
känna, att det i detta sammanhang närmast tänker på katolicismen —
»förblandat den felande med den oskyldige och tryckt osedlighetens
kännemärke på den senares panna». Icke vet jag, att katolicismen så
har gjort, men hvad som är säkert, är att vår kyrka icke gör det.
Den förblandar icke den felande med den oskyldige i det afseendet.
På de oäkta barnen har vår kyrka aldrig lågt någon skuld för föräldrarnes
brott, till hvilket barnen naturligtvis ej äro skyldiga. Den
har mycket väl vetat och vet att göra skilnad på den oskyldige och
den skyldige. Men den vet också en annan sak, och det är den, att
det lins eu lag. i kraft af hvilken vissa brott medföra socialt olyckliga

Onsdagen den 11 April. 27 X:o 22.

påföljder äfven för dem, som ej varit direkt eller indirekt medskyldige Om ändrade

i brottet. Det är en lag, som står öfver all juridisk lag, ty det är r^a^g oä^a

en organismens, det lefvande lifvets lag, och den står icke till att med iarns arfs_

något slags lagstiftning upphäfva. Den blir i alla fall beståndande, rätt.

huru mycket man än må från individualistisk ståndpunkt revoltera (Forts.)

mot den. Af hvad jag nu haft äran yttra följer naturligtvis icke, att

jag förnekar skyldigheten för en moder — och hvarför icke äfven för

en fader? — att göra hvad som möjligen kan göras för att för de

olyckliga barnen minska påföljden af det brott, hvartill barnen ej

äro medskyldiga, men hvilkas olyckliga följder de ej kunna undgå att

få vidkännas. Det kan ju ske vare sig genom gåfva med varm hand

eller på hvilket sätt som må kunna utfinnas. Jag kan naturligtvis så

mycket mindre hafva något emot att så söka mildra dessa påföljder

för barnen, som derigenom en tvåfaldig förmån vinnes, nemligen först

beredande i någon mån af mildring för dessa olycklige i ett lidande,

som de ej sjelfve vållat sig, och för det andra den förmån, som jag

nästan sätter ännu högre, att derigenom blir tydligt och klart uttaladt,

att det är en skilnad mellan äkta och oäkta barn, skilnad mellan

sedliga och osedliga förbindelser. Det håller jag för min del för att

vara den största förmånen, ty det bidrager direkt till att upprätthålla

och skärpa det sedliga medvetandet i det afseendet.

Af hvad jag sålunda haft äran yttra framgår mitt yrkande klart,
nemligen att jag måste yrka afslag både på motionen, utskottets betänkande
och reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels, af herr Annerstedt,
att kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den af
honom m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation, dels ock att utskottets
hemställan skulle afslås.

Sedermera gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan
samt derefter propositioner i enlighet med nyssnämnda båda yrkanden;
och förklarades propositionen på godkännande af herr Annerstedts
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 innevarande april Ändrade bebordlagda
utlåtande n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition tåUms
med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen fullföljande i

angående fattigvården den 9 juni 1871. fattigvårds ärenden.

Herr Annerstedt: I den nu föreliggande kongl. propositionen

har Kongl. Maj:t föreslagit, att till minskande af den arbetsqvantitet,
som åligger högsta domstolen, fattigvårdsmålen skola fråntagas domstolens
handläggning och, då Kongl. Maj:t ej ansett lämpligt, att dessa
mål återflyttades till Kongl. Maj:t i statsrådet, kammarrätten bli sista

N:o 22.

Ändrade bestämmelser

om talans
fullföljande «
fattigvård särenden.

(Foris.)

Onsdagen den 11 April.

instans i dylika mål. Det torde vara ganska allmänt kändt, och
utskottet erkänner äfven, att fattigvårdsmålens förläggande till högsta
domstolen i sin mån bidragit till att antalet mål i högsta domstolen
ökats och att, då denna domstol ej kan medhinna mer än ett visst
antal mål om året, balansen ökats samt följaktligen den tid förlängts,
som behöfs för att ett mål i allmänhet skall hinna blifva af högsta domstolen
afgjordt, Alla måste erkänna, att långsamhet i rättsskipningen
och framför allt den långa tid, som erfordras för att få mål afbörda
i sista instansen, är en ganska beaktansvärd olägenhet för rättsskipningen
och den allmänhet, som söker sin rätt. Ingen kan påstå, att
ej det förslag, som nu föreligger, skulle i sin mån bidraga till att
påskynda målens afgörande inom högsta domstolen, måhända icke så
mycket, att ej andra åtgärder äfven kunde blifva erforderliga för att
minska arbetsbördan i högsta domstolen, men det vore åtminstone
ett steg, som vidtoges för att möjliggöra, att balansen icke skulle ökas
utan i någon mån, om ock långsamt, minskas. Nu kan det knappast
tillkomma mig såsom ledamot i kammarrätten att framlägga en vidlyftig
utredning angående de skäl. på grund af hvilka man kan antaga,
att kammarrätten skulle kunna, åtminstone med någon ändring i sin
arbetsordning, uppfylla de ökade skyldigheter, som skulle läggas på
densamma derigenom, att den blefve sista instans — ökade skyldigheter,
icke i fråga om målens antal, utan i det större ansvar, som
måste läggas på en domstol, som dömer i sista instans, än på den
domstol, som dömer under det medvetande, att om den misstager sig,
kan rättelse sökas i högre instans. Till bevis för detta antagande
vill jag endast åberopa högsta domstolens enhälliga yttrande i detta
afseende, och den myndighet, som nu i många år granskat kammarrättens
domar i fattigvårdsmål, måste anses såsom den kompetentaste
myndigheten att bedöma, huruvida den af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärden
är möjlig att genomföra utan skada för rättsskipningen. Utgår
man nu från den förutsättning, att kammarrätten således kan åtaga
sig det ökade ansvar, som är ifrågasatt, synes mig någon invändning
ej kunna hemtas från beskaffenheten af de mål, som äro i fråga att
undandragas Kongl. Maj:ts pröfning. Frågan gäller ju här framför
allt eu kommunal utgift, huruvida den ena eller andra kommunen
skall drabbas af kostnaden för fattigvård, som utgår efter den kända
1 § i fattigvårdslagen. Något annat afses i allmänhet ej i dessa mål.
De må framträda under vexlande former, men kärnan i dem är alltid
den: hvilken af dessa två eller flere kommuner skall betala kostnaden
för detta fattighjons fattigvård? Det förefaller mig, att den omständighet,
att understundom ett kammarrättens beslut i fråga om hvilken
kommun är dertill skyldig blifvit ändradt hos Kongl. Maj:t, ej bör
anses innefatta tillräcklig anledning att afstå från ifrågavarande reform.
Det är gifvet att rättsfrågor kunna uppfattas olika, då olika personer
afgöra dem. Om jag ock erkänner, att sannolikheten talar för att
Kongl. Maj:t i dessa få fall träffat ett rigtigare afgörande än kammarrätten,
vill jag dock påstå, att den omständigheten, att i dessa fall

Onsdagen den 11 April. 29

afgörandet hos Kongl. Maj:t blifvit ett annat än hos kammarrätten —
och i dessa fall har med all säkerhet målets utgång varit mycket
tveksam och ej sällan beroende på ny, hos Kongl. Majri förebringad
bevisning — om den väges mot den fördel, som kan vinnas, att i
någon mån rättstvisternas afgörande i högsta instans påskyndas, icke
kan anses böra utgöra något hinder för lagskipningens ordnande på
det sätt, att ifrågavarande mål stanna i kammarrätten. Af sådan
anledning och då jag — ehuru jag erkänner, att en stor del af fattigvårdslagens
bestämmelser äro af den beskaffenhet, att de såsom rent
administrativa föreskrifter kunna af Kongl. Majri ensidigt ändras —
dock är af den mening, att Kongl. Maj:t i administrativ väg ej kan
i fråga om eu viss klass af mål upphäfva den visserligen ej i civil lag
uttryckligen stadgade, men från grundlagens bestämmelser härflytande
allmänna regeln, att alla rättstvister i vårt land kunna i sista instans
dragas under Kongl. Maj:ts pröfning, antingen i statsrådet eller i högsta
domstolen, och att följaktligen borttagandet af denna rättighet måste
ske genom lagstiftning, åstadkommen i den ordning 87 § regeringsformen
stadgar, får jag vördsamt på det sätt yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, öfver livilket Kongl. Maj:t velat inhemta Riksdagens
yttrande, att kammaren ville besluta, att Riksdagen för sin del antager
Kongl. Maj:ts förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 §
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Herr Hasselrot: I motsats mot lagutskottets ärade ordförande

skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag. Ilufvudsakliga anledningen
till Kongl. Maj ris proposition i frågan är den, att målens
antal i högsta domstolen så ökats, att år från år balansen vuxit, och
således befogade anspråk på målens skyndsamma behandling
ej kunnat tillfredsställas, hvarjemte i någon mån kanske bidragit
önskan att fattigvårdsmålen skulle skyndsammare afgöras, om
de stannade hos kammarrätten. Jag tillåter mig häremot anmärka,
att ehuru hänsyn bör tagas till dessa vigtiga omständigheter, böra de
likväl ej vara hufvudsakligen afgörande vid eu sådan frågas bedömande
som denna. Jag tror, att man dervid bör i första hand se på målens
beskaffenhet och den pröfning de böra få. I det fallet ber jag att få
påpeka, att, ehuru dessa fattigvårdsmål vanligen afse ett till beloppet
ej stort ersättningsanspråk mellan de olika kommunerna, medför dock
en dom om betalning af detta belopp jemväl skyldighet för den kommun,
som deraf träffas, att för hela lifvet underhålla en person eller
kanske en hel familj. Således är det i ekonomiskt hänseende eu synnerligen
vigtig fråga. Ej heller är det så lätta mål. Förhållandena
äro ofta så invecklade och besvärliga, att det fordras rätt stor juriridisk
skärpa och duglighet för deras afgörande. Det är sant, att
högsta domstolen på senare tider i ej synnerligen många mål ändrat
kammarrättens beslut. Men det är dock omkring 5proc., d. v. s.
5—6 mål af 100. Och jag hemställer, om ej redan i denna omständighet
ligger en viss betänklighet. Om ej dessa mål fått fullföljas hos

So 32.

Ändrade bestämmelser

om talans
fullföljande i
fattigvårds -ärenden.
(Forts.)

N:0 22.

Onsdagen den 11 April.

Ändrade be- högsta domstolen, liade kommunen i fråga fått nöja sig med ett, som
stämmelser man f£r antaga, mindre rigtigt beslut. Nu säger man också, att det
fullföljande ,;^11,ies tjuguårig praxis i högsta domstolen, som kammarrätten kan
fattigvårds- råtta sig efter. Men för det första är kammarrätten ej skyldig att
tirenden. rätta sig efter praxis och har ej heller alltid gjort detta, då högsta
(Forts.) domstolen ju nödgats ändra åtskilliga dess utslag, och för det andra
linnes ej någon garanti att vi få behålla fattigvårdsförordningen i dess
nuvarande skick, och då den en gång blir ändrad, är den gamla
praxis utan all nytta. Om det nu emellertid ej funnes något annat
sätt att lätta högsta domstolens arheten än det föreslagna, kunde man
möjligen frånse de olägenheter, som dermed äro förenade, för ernående
af en skyndsammare handläggning af de till högsta domstolens pröfning
hänskjutna mål, men flera andra sätt finnas för vinnande af
detta ändamål. Utskottet har påpekat ett. Det är nemligen en gammal
vana hos allmänna åklagare att till Kongl. Maj:t fullfölja alla
möjliga små mål, särskildt de, som angå olaglig försäljning af maltdrycker
och spirituösa, i hvilka mål de åtnjuta andel i ådömda böter och utskänkningsafgifter.
Häraf betungas högsta domstolen vida mera än
af fatt i g v ård sm å len. Det har förut ifrågasatts, att allmän åklagare

ej skulle ega att fullfölja dylik talan hos Kongl. Maj:t annat än efter
inhemtande af justitiekanslerns tillstånd. En sådan bestämmelse, som
skulle betydligt verka till lindring i högsta domstolens göromål, synes
mig mycket mera tilltalande. Såväl det ena som det andra blefve
dock här alltid ett palliativ; ty, vill man se saken rätt i ögonen, finnes
ingen annan utväg i detta afseende än att öka högsta domstolens
arbetskrafter, någonting som lättare låter sig genomföra än hvad möjligen
kammaren tror. Då jag antager, att flertalet af kammarens ledamöter
saknar närmare kännedom om högsta domstolens arbetssätt,
skall jag tillåta mig att härför redogöra för att visa, hurusom eu obetydlig
ökning af antalet ledamöter skulle kunna leda till det önskade
resultatet.

Högsta domstolen består som bekant af 16 ledamöter, hvilka sitta
på två afdelningar med 7 ledamöter å hvarje. Tvenne justitieråd äro
sålunda alltid i sin tur lediga. Endast den ena divisionen arbetar
året om, den andra blott 6 månader. Nu äro divisionerna icke på
det sättet sammansatta, att vissa af ledamöterna höra till den ena,
och andra åter till den andra afdelningen, utan justitieråden hafva
sig emellan uppgjord en arbetsordning, efter hvilken de successive
träda in i tjenstgöring, och således ändras divisionernas sammansättning
för hvarje vecka. Genom denna anordning arbetar ett justitieråd
i regeln åtta månader af året och åtnjuter ledighet omkring fyra
månader, hvilka åtta månader torde vara den högsta arbetstid, man
kan fordra af en embetsman i sådan ställning och med ett så ytterst
ansträngande arbete. Om nu justitierådens antal ökades blott med ett
enda, skulle, utan att något justitieråds arbetstid ökades, den andra divisionen
kunna med 7 ledamöter arbeta en hel månad längre än nu, och
man skulle på denna enda månad uppnå en arbetsprodukt af vida större

Xso 22.

Onsdagen den 11 April.

betydenhet än som motsvaras af fattigvårdsmålen. Ville man öka antalet
med ytterligare ett justitieråd, d. v. s. med 2 nya, kunde den
andra afdelningen sitta mer än 8 månader i stället för nu i 6. Mig
synes, som om en dylik åtgärd vore mycket att föredraga framför den
nu ifrågasatta, som i allt fall, såsom jag förut påpekat, endast blefve
ett palliativ. Utgiften komme nog att blifva rätt betydlig i följd af
motsvarande erforderlig tillökning i antalet föredragande af öfrige
tjenstemän, men förr eller senare måste Riksdagen i allt fall gå in
derpå, då landets ökade folkmängd, ökade industriella och kommersiella
verksamhet samt ökad liflighet å alla områden ovilkorligen komma
att föranleda en ökning uti rättstvisternas antal och derigenom allt melodi
mer betunga högsta domstolens arbeten.

Jag tror således, att den åtgärd man nu föreslagit icke är den
rigtiga och ej skulle leda till det mål, hvarefter man sträfvar, hvarför
jag ock anser, att man under närvarande förhållanden gör klokast
uti att afslå Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Rudebeck: Till hvad den siste ärade talaren yttrat har

jag endast något att tillägga. Jag ber att få bemärka, det man här
utgår från det antagandet, att fattigvårdsmålen äro af jemförelse ringa
betydelse. De äro, efter min åsigt, tvärtom af ganska stor betydelse,
och en hvar, som känner till förhållandena på landet och hvad betydelse
fattigvårdstungan der har, skall vitsorda detta förhållande, att
fattigvårdsmålen äro af den vigt, att de väl behöfva all den pröfning,
som nu egnas dem. Det är, som en föregående talare yttrade,
visserligen sant, att när ett fattigvårdsmål anhängiggöres, afser
det eller synes det afse ett relativt ringa belopp, ty enligt
fattigvårdsförordningen skall, innan en månad förflutit efter det
ett fattigunderstöd lemnats, den kommun, som lemnat detsamma,
utsöka det hos kommun, som ansetts skyldig betala det, och
det tvistiga beloppet är från början, då till siffran, obetydligt; men
detta belopp återkommer sedan en gång hvarje månad under kanske
en lång följd af år. Således — långt ifrån att vara en för kommunen
ringa sak utan egentlig betydelse, kan målet tvärtom medföra en
högst väsentligt ökad fattigvårdstunga. Jag vill vidare uppmärksamma,
att handläggningen af dylika mål är skriftlig, och för vederbörande
sökande är det förenadt med stor svårighet och tidsutdrägt att erhålla
en utredning, som kräfves för målens rätta bedömande. Det ligger i
sakens natur, att förhållandet är mycket olika i mål med muntlig
procedur vid underrätt och i de mål, der, såsom i regel i fattigvårdsmål,
förhandlingarna äro endast skriftliga. I senare fallet beror utgången
till stor del på parternas förmåga att i sina skrifter redogöra
för alla sakförhållanden och framhålla alla de skäl och omständigheter,
som skola beaktas. De personer, som skola föra dessa mål, ordförandena
i kommunalnämnder eller i fattigvårdsstyrelser, hafva mången
gång betydliga svårigheter att från den kommun, med hvilken det
tvistas, införskaffa alla de upplysningar, som erfordras och för att
tydliggöra sakernas rätta sammanhang, hvilka svårigheter äro väl

Ändrade bestämmelser

om talans
fullföljande i.
fattigvårdsärenden.

(Forts.)

5:o 22. 32 Onsdagen den 11 April.

Ändrade be- kända för hvar och en, som haft med sådana mål att skaffa. Att
stämm ds er ^ undandraga de sökande i dessa mål rättigheten att få deras sak
fullföljande i pröfvad äfven af Kongl. Maj:t synes mig föga välbetänkt. Visserligen
fattigvårds- är det sant, att det är blott ett jemförelsevis ringa antal mål, deri
ärenden, kammarrättens utslag blifvit af Kongl. Maj:t ändradt, men jag säger i
(Forts.) likhet med en föregående talare och i likhet äfven med utskottet, att
i alla fall framgår deraf, att saknaden af högsta domstolens pröfning
skulle i flera fall hafva ledt derhän, att vederbörande fått åtnöja sig
med ett beslut, som ej blifvit beslut, derest det understälts Kongl.
Maj:ts profning. Denna omständighet är för mig talande och af
större betydelse än den olägenhet, som är egentliga grunden för den
kongl. propositionen, helst som, på sätt den föregående talaren påpekat,
denna olägenhet, hopandet af göromål på högsta domstolen,
hör kunna på ett annat och vida bättre sätt afhjelpas utan att medföra
så menliga följder, som enligt mitt förmenande kunna uppkomma
genom antagandet af Kongl. Maj:ts föreslag.

På dessa skäl vågar jag vördsamt instämma i utskottets hemställan
om afslag.

Herr Stråle: Fatcigvårdsmål sönderfalla i två särskilda delar, den

ena den rent juridiska frågan om hemortsrätten, den andra, som jag skulle
vilja kalla den patriarkaliska eller administrativa, nemligen frågan
om fattigvård skall gifvas och om beloppet, hvarmed det erkända fattigvårdsbehofvet
skall tillgodoses. Det må nu vara sant, att genom
en tjuguårig praxis den första frågan kan anses vara genom prejudikat
kufvudsakligen afgjord, men jag lemmar derhän, huruvida detsamma
äfven kan sägas om den senare, eller den administrativa, den
som afser, huruvida en fattig familj skall få ett eller två pund mjöl
en eller två sillar o. s. v. Det må äfven vara en sanning, att kammarrättens
utslag i fattigvårdsmål på senare tider endast undantagsvis
ändrats af högsta domstolen, men i förflutna tider var så icke
alltid fallet. Nu kunna ju åsigterna inom kammarrätten skifta med
ombyte af ledamöter: nya idéer kunna bana sig väg, om man hör bedöma
förekommande frågor så eller så, likasom man ofta ser, huru i
t. ex. hofrätterna det ibland uppkastas nya tolkningar af lagar och
författningar. Jag håller före, att det är af stor vägt, att den, hvilkens
rätt det gäller, kan få underställa densamma Kongl. Maj:ts pröfning.
Hos svenska folket fortlefver ännu den föreställningen, att, om man
tappat ett mål vid en lägre instans, skall man hafva rätt att få gå ”till
kungs”, och jag hoppas, att den rätten ej skall dem beröfvas. Vi se
också, att af Andra Kammarens ledamöter inom utskottet ingen enda
reserverat sig.

Jag tillstyrker för min del bifall till lagutskottets utlåtande.

Herr Wennerberg: Det är en känd sak, att, innan fattigvårds målen

öfverlemnades till högsta domstolen att der af Kongl. Maj:t
i sista hand afgöras, behandlades dessa mål på administrativ väg af

Onsdagen den 11 April.

N o 22.

Konungen i statsrådet pa, föredragning af chefen för ecklesiastik- Ändrade bedepartementet.
På den tiden voro fattigvårdsmålen icke blott qvanti- stämmdKC>''
tativt betydligt derå än nu, utan de voro äfven qvalitativt af s,■
heterogen natur, att de verkligen togo i anspråk ett mycket ansträn- fattigvårdsgcinde
aibete. Sedan \i nu fatt den 49 § i fattigvårdsförordningen, som drenden.
hänvisar dessa måls slutbehandling till högsta domstolen och — som (Forts )
älven torde vara allmänt kändt — de numera nästan uteslutande
bestå i tvister kommunerna emellan, så har deras qvalitet äfven
minskats i förhållande till den minskade qvantiteten, hvilket dock
icke hindrar, att dessa mål rätt ofta äro af en invecklad och svår
beskaffenhet.

Nu hafva, sedan fattigvårdsmålen öfverflyttades till högsta domstolen,
ett par gånger inom riksdagen gjorts Kriga försök att befria
högsta domstolen från besväret med dessa mål, men utan framgång.

Att högsta domstolen hör åtnjuta denna befrielse, finner jag ingalunda
vara för mycket begärdt, då högsta domstolen har alldeles tillräcklig
sysselsättning med sina andra mål och ärenden. För mig gäller blott
såsom det vigtigaste, att dessa mål slutligen afgöras af Kong], Maj:t,
det må nu vara af Kongl. Maj:t i statsrådet eller i högsta domstolen.

Ännu lefver nemligen inom den svenska allmogen med fullt lif den
åsigten, att när Kongl. Maj:t afdömt eu tvistefråga, då är det också
slut på bataljen och man är nöjd. Det är också nästan rörande att
se, hurusom just i afseende på fattigvårdsmål den ena parten med
mer eller mindre skäl är färdig att offra arbete och penningar för
att fa sitt mål framlagdt inför Kongl. Maj:ts ögon. Jag anser, att
denna folkets uppfattning är någonting, som man bör akta sig att
rubba. Den tiden torde tids nog komma, då man kanske är lika
tillfredsstäld med eu underrätts domslut som med Konungens, men der
äro vi ännu icke.

Man bär nu föreslagit, att dessa mål skulle stanna i kammarratten
och såsom skäl derför framhållit, att af de hos Kong], Maj:t
från kammarrätten fullföljda fattigvårdsmål hafva blott ett ytterst ringa
fatal blifvit ändrade, de allra flesta faststälda. Ja, mine herrar, jag
får säga, att om blott ett enda utaf hundra så blifvit ändradt af
Kongl. Maj:t, så hade dock detta för mig utgjort fullt tillräcklig anledning
att rösta bifall till lagutskottets utlåtande.

Jag tvifla!'' pa att var svenska allmoge skulle vara synnerligen
belåten med att få erfara, att fattigvårdsmålen ej skulle få fullföljas
hos Kong). Maj:t. hör oss kan det ju ställa sig såsom eu eu ganska
klar sak, att, då tillräcklig juridisk insigt förefinnes hos kammarrätten,
målen kunna lika väl slutbehandlas der som i statsrådet eller i högsta
domstolen, om ock de exempel, som nyss framförts på ändring af kammarrättens
utslag, torde i sin mån äfven hos andra modifiera en uppfattning,
som jag ej kan dela; men om också så vore förhållandet,
qvarstår i allt fall denna ändring såsom ett försök att kullkasta eu
opinion, på hvilken vårt folk i allmänhet sätter ett högt värde, hvilket
häst bevisas derutaf, att deras närmaste målsmän i Andra KamFärsta
Kammarens Prut. 18IJ4. N:o 22. a

N:o 22.

Ändrade bestämmelser

om talans
fullföljande -fattigvårdsärenden.

(Forts.)

Onsdagen den 11 April.

Blaren nästan alltid hafva sagt ett bestämdt nej till någon förändring
i detta afseende.

Jag vill mer än gerna medverka till att högsta domstolens
arbetstunga lättas, och då det i slutet af utskottets utlåtande finnes
framkastadt ett förslag, hvarpå detta utan större svårigheter skulle
kunna låta sig genomföras, tager jag mig friheten att, ehuru den
frågan ej egentligen här föreligger, nämna en annan till samma mål
syftande utväg. Jag kan nemligen ej finna någonting lämpligare, än
att dessa mål ginge till justitieministern likasom de eu gång varit i
statsrådet, men då något oegentligt på föredragning af chefen för
ecklesiastikdepartementet. Då skulle dessa måls behandling, med de
juridiska krafter och de insigter, som der vore att påräkna, handläggas
på ett i alla afseenden tillfredsställande sätt, och högsta domstolen
sålunda äfven vara befriad från densamma. Men, såsom jag förut
sagt, den frågan föreligger ej här. Här gäller det blott, huruvida
fattigvårdsmålen skola stanna i kammarrätten eller icke.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Moberg: Det har beklagligen kommit att blifva med

frågan hvar fattigvårdsmålen slutligen skola handläggas alldeles som
med de olyckliga understödstagare, hvarom i samma mål tvistas, att
man har svårt finna rätta hemortsrätten derför att de, som tyngas af
bördan, vilja bli densamma qvitt. Således, när ecklesiastikdepartementet
behöfde lättnad i det på departementet hvilande arbete, flyttades fattigvårdsmålen
öfver till högsta domstolen. Härom är naturligtvis ej annat
än godt att säga, då fattigvårdsmålen derigenom blefvo underkastade eu
allsidig och på högsta insigter grundad pröfning, sådan som landets högsta
domstol endast kan skänka. Häruti låg ej heller något underskattande
af betydelsen deraf, att tvister kommuner emellan i fattigvårdshänseende
underkastas pröfning af de mest kompetente domare. Men när
högsta domstolen nu behöfver lättnad i arbetsbördan, har man sökt
bereda denna genom att förvandla den förutvarande mellaninstansen,
kammarrätten, till högsta instans. Jag far i likhet med flera föregående
talare bekänna, att en sådan lösning af frågan synes mig föga
lycklig. Det är, på sätt blifvit påpekadt, en gammal häfdvunnen
och efter min öfvertygelse mycket god uppfattning hos svenska folket,
hvilken det synes mig icke vara skäl att bortarbeta, att det önskar
få sina tvister i sista hand bedömda af Kongl. Maj:t, och om något
åsidosättande af denna önskan skall göras, bör sådant enligt min åsigt
endast ske uti mål och ärenden af underordnad betydelse, men härtill
kan åtminstone jag för min del ej räkna fattigvårdsmålen, just af skäl,
som redan utaf eu föregående talare framhållits.

Jag kali ej heller dela den af högsta domstolen uttalade uppfattning,

att sakförhållandet i fattigvårdsmål i allmänhet är synnerligen enkelt,
och om jag till stöd för denna min mening ej vill åberopa den omständigheten,
att jag — ehuru mångårig ordförande i fattigvårdsstyrelse
och således med dylika, mal rätt väl förtrogen ganska

Onsdagen den 11 April.

ofta stannat i villrådighet om rätta tolkningen af fattigvårdsförordningens
olika stadganden, hvilket ju kunde bero på bristande omdömesförmåga
på min sida, så torde dock den omständigheten, hvarom
juridisk tidskrift bär vittne, att saväl inom kammarrätten som inom
högsta domstolen ofta i fattigvårdsmål olika meningar gjort sig
gällande, beiättiga till det antagandet, att den rätta lagtolkningen
öfver fattigvårdsmål icke är så alldeles gifven.

Det talar visserligen mycket vackert till förmån för kammarrättens
både samvetsgrannhet och skicklighet — livilka egenskaper jag
för öfrigt är den siste att vilja ifrågasätta — att endast 4,6 % af
de från kammarrätten fullföljda mål blifvit af Kongl. Maj:t ändrade.
Men härvid får ej förbises, att de ändrade målen kunnat angå vigtiga
principiella tolkningar af fattigvårdsförordningens föreskrifter, de der
sedan fått lända kommarrätten till efterrättelse. I allt fall torde
beräkningsgrunden i procent af ändrade mål i högsta instans ej vara
en fullt tillförlitlig värdemätare för behofvet af denna instans. Ty
ändring af ^ blott ett enda vigtigt mål kan vara af mycken vigt och
betydelse såväl för det allmänna som för den enskilde, för det
kommande ej mindre än för det närvarande. För ett prejudikat af
högsta domstolen böjer sig gerna den svenska embetsmannen likasom
den svenska allmänheten, men om samma benägenhet förefinnes i
fråga om ett prejudikat af kammarrätten, torde, med all aktning för
denna rätt, vara tillåtet att betvifla, helst om man besinnar, att i
kammarrätten tjenstgöra ofta adjungerade ledamöter.

I Kongl. Maj:ts proposition framhålles, att åtgärder redan förut
blifvit vidtagna för att förvandla en mellaninstans till högsta instans,
nemligen hofrätten i fråga om lagsökning för gäld. Men lagsökning
för gäld får ju endast ske på grund af klara fordringsbevis, hvaraf
pröfningen i vanliga fall är ytterst enkel. Och dessutom vill jag i
likhet med utskottet erinra om att återvinning alltid får sökas hos
domstol, hvarigenom det står för den tappande parten öppet att få sin
rätt pröfvad i alla instanser och således äfven hos Kongl. Maj:t. Om
jag derför ej kan lemna mitt godkännande till Kongl. Maj:ts proposition,
är jag dock icke blind för behofvet att lätta på den börda, som hvilar på
högsta domstolen, men då högsta domstolen sjelf förklarar, att fattigvårdsmålen
äro af så synnerligen enkel natur, synes det föreslagna
sättet för beredande af denna lättnad ej vara af beskaffenhet att
kunna leda till det åsyftade målet. Då synes mig det af en föregående
talare framhållna medlet, att öka högsta domstolens arbetskrafter,
afgjordt vara att föredraga. Det kan ej annat än väcka förvåning,
att i en tid, då så många och stora uppoffringar på alla områden
göras för tillgodoseende af den sanningen, att tid är penningar, den
svenska allmänheten så tålmodigt underkastar sig, att den slutliga
pröfningen af rättsförhållanden och angelägenheter, hvarpå ofta personers
hela väl och ve bero, får hvila så länge som nu är och måste
vara förhållandet. Den uppoffring, som statsverket finge vidkännas

N:o 22.

Ändrade bestämmelser

om talans
fullföljande i
fattigvårdsärenden.

(Forts.)

N:o 22.

Ändrade bestämmelser

om talans
fullföljande i
fattigvårds -ärenden.
(Först.)

36 Onsdagen den 11 April.

för förstärkande af högsta domstolens arbetskrafter, vore enligt mitt
förmenande af obetydlig vigt i jemförelse med de stora fördelar, som
den rättsökande allmänheten dermed kunde vinna. Särskildt vill jag
i detta fall erinra om att kammarrätten i sitt utlåtande för reformens
genomförande ifrågasätter, att kammarrättens ordinarie ledamöters antal
skulle ökas. Det voro val då bättre, synes mig, öka antalet af högsta
domstolens ledamöter. Den enhet i lagskipningen, som högsta domstolen
anser kunna äfventyras genom ökning af dess ledamöters antal, synes
mig genom vidsträcktare tillämpning af 1876 års stadga äfvensom genom
andra lämpliga åtgärder väl kunna bevaras. Min bestämda öfvertygelse
är, att förr eller senare måste en sådan ökning i allt fall vidtagas, och
derför vore det enligt min åsigt bäst, om det finge ske så godt först
som sist, och att fattig vårdsm ålen finge förblifva under högsta domstolens
upplysta pröfning.

Jag anhåller om bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Gilljam: Den kongl. proposition, som nu föreligger

till pröfning, är hufvudsakligen, ja, jag kan säga ensamt, föranledd af
det oroande förhållandet, att balansen af oafgjorda mål inom högsta
domstolen för hvarje år ökas. Jag har i det afseendet genom chefen
för justitiedepartementet fått några uppgifter, som jag skall bedja att tå
meddela kammaren. Högsta domstolen har sjelf, i sitt öfver det i ecklesiastikdepartementet
utarbetade förslaget till förordning angående ändrad
lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården afgifna yttrande,
anfört, att de inkommande målen oaflåtligen ökats, och att omfattande
lagförslag under senare tiden ständigt hade hänskjuta till domstolen,
samt att någon ändring i detta förhållande knappast kundo vara att motse.
Det är derför nödvändigt att med allvar tänka på någon utväg, hvarigenom
ett missförhållande kan häfvas, som icke allenast innebär de
största olägenheter för de rättsökande, utan äfven mången gång verklig
skada. Balansen i högsta domstolen af oafgjorda mål utgjorde under
decenniet 1871 — 1880 i medeltal 500 årligen, under femårsperioden
1881—1886 600 och under åren 1891, 1892 och 1893 i medeltal pr
år 1,115. Revisionssaker, som, då de afgjordes, voro mer än ett år
gamla, utgjorde 1882 10 procent af hela antalet, 1887 22 procent och
1892 55 procent. Vid 1893 års slut hade balansen af revisionssaker

uppgått till ett belopp af 487. 377 af dessa hade inkommit under 1893,
men 98 redan 1892 och 12 1891. Under sådana förhållanden tror jag,
mine herrar, att man behöfver se sig om både efter den utväg, som
Kongl. Maj:t nu bjudit, och äfven efter andra. När sålunda utskottet
talar om att i stället för att afskilja fattigvårdsmålen från högsta domstolen,
skall man tänka på en föreskrift, att en allmän åklagare icke
får fullfölja talan mot hofrätts utslag i brottmål annat än med justitiekanslerns
samtycke, så får jag säga, att den åtgärden behöfves också,
om jag än härvid tycker mig hafva rätt till den frågan, huruvida part
och åklagare då komma i samma ställning i afseende på förfäktande af
sin rätt. Den enskilda parten har ovilkorlig rätt att gå till högsta

Nto 11.

Onsdagen don 11 April.

domstolen, men åklagaren, som också kar intresse af att få målet väl Ändrade beafgjordt,
skulle nödgas fråga justitiekanslern om lof. Hvadjustitiekanslern stämmelser
skulle få för ökadt arbete, derom vill jag ej nu tala. fuUfidljarX i

Man kar också kär talat om att öka antalet af ledamöter i högsta fattigrårdsdomstolen.
Jag tror, att ställningen är sådan, att vi få tänka på den ärenden.
utvägen också ganska snart, men vi skola icke förakta den lättnad, som (Forts.)
nu bjudes, derför att andra mått och steg också blifva nödiga. Yi
kunna börja med att tänka oss en ökning af högsta domstolens medlemmar
med en eller två. Det är synnerligen behöfligt hvilket ögonblick
som helst.

Det har här likaledes sagts, att, äfven om man erkänner, att högsta
domstolens arbetsbörda för närvarande är allt för tung, det dock är
målens beskaffenhet, som skall afgöra, huruvida de böra bringas fram
till sista instansen, eller om en förutvarande mellaninstans för dessa
kan blifva den sista. Jag är icke jurist, men jag har hört mig för hos
personer, som stå dessa saker mycket nära, och de hafva samstämmigt
förklarat, att just fattigvårdsmålen i allmänhet äro mycket obetydliga
mål och till följd af sin beskaffenhet temligen främmande för högsta
domstolens behandling. Den allra största delen af dem utgöres af tvister,
om och i hvad mån en person kan vara i behof af fattigvård, der pröfningen
vanligen resulterar i en granskning af företedda läkarebetyg och
andra intyg. En annan stor del utgöres af tvister, hvar en person har
sin rätta hemort, och blott en mycket obetydlig del utgöres enligt dessa
herrars åsigt af mål af rent juridisk beskaffenhet. Men skall då verkligen
kammarrätten anses oskicklig att afgöra äfven dessa sista fåtaliga
mål af svårare beskaffenhet? Jag tror, att vi måste anse, att målen få
en god behandling, då de först skola pröfvas af Konungens befallningshafvande,
som redan enligt gällande författningar skola söka att bereda
målen all den utredning, som är möjlig, och sedan komma de till en för
hela riket gemensam öfverdomstol. Det synes mig vara ett rätt betryggande
sätt att se både kommuner och enskilde till godo. Jag har visserligen
hört både en och två talare säga, att vore det också blott ett
enda mål, hvari kammarrättens utslag ändrades af högsta domstolen, så
vore detta enda mål tillräckligt värdigt och vigtig!, att den nuvarande
behandlingen skall fortfara. Ja, så kan man tala, när man ser saken
rigtigt idealistiskt, men ser man på, hvad folk i allmänhet kunna åstadkomma
på ena och andra området, så tror jag, att det ligger en hel
hop öfverdrift i detta påstående.

Jag vill bedja herrarne kasta en blick på de tabeller, som äro
vidfogade Kongl. Maj:ts proposition. Man får då se, att å ena sidan
det skulle vara en rätt afsevärd lindring för högsta domstolen att blifva
befriad från dessa fattigvårdsmål. De till högsta domstolen inkomna
fattigvårdsmålen utgjorde 187D ett antal af 5G, men 1893 127 och hafva
varit uppe på 167 under ett år. Det är sålunda en icke så obetydlig
lättnad, som högsta domstolen skulle få, om den befriades från dessa
mål, likasom jag påstår, att af eu bland tabellerna å andra sidan framgår,
att det är ett jemförelsevis litet antal fall, der kammarrättens utslag

N:o 22. 38 Onsdagen den 11 April.

Ändrade be- i dylika mål blifvit ändrade, och jag tillägger, att enligt hvad högsta
Som Talans domstolen sjelf påstår, äro ändringarna i dessa fall ofta föranledda af
fullföljande »den omständigheten, att vederbörande part först hos högsta domstolen
fattigvårds- presterat den utredning och bevisning, som han både kunnat och bort
ärenden, prestera förut. Utskottet talar också om, att den praxis, som under
(Forts.) årens lopp vunnits i högsta domstolen, icke kan hafva något egentligt
värde för kammarrätten, i synnerhet som kammarrätten icke behöfver
rätta sig efter högsta domstolens praxis. Jag vet, att en domare bör
döma blott efter egen öfvertygelse om hvad rätt är, men är det så att
ett slags mål oupphörligen fått en viss lösning, då tycker jag, att prejudikaten
för honom i mer eller mindre mån höra få karakteren af en
lagtolkning, efter hvilken han bör rätta sig. Jag skall dock icke inlåta
mig närmare på denna ömtåliga fråga. Utskottet har ytterligare tillagt,
att fattigvårdsförordningen kan ändras, och sagt, att dä är denna praxis
af ingen betydelse. Tro då herrarne, att man i ett tag skall ändra hela
förordningen, och när en ändring göres, får man icke då en utredning och
motivering, som är den bästa vägledningen för en blifvande domare?

På grund af hvad jag anfört får jag hemställa, att kammaren behagade
bifalla det af lagutskottets ordförande, herr Annerstedt, framstälda
yrkandet.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Annerstedt, att
kammaren ville afslå utskottets hemställan och besluta, att Riksdagen
skulle för sin del antaga Kongl. Maj:ts förslag till förordning om
ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
herr Annerstedts yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och beslutar,
att Riksdagen skall för sin del antaga Kongl. Maj:ts förslag till förordning
om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871,

N:o 22.

Onsdagen den 11 April.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 61.

Herr statsrådet Oilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till förordning angående uppskof i vissa
fall med tillämpning af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891.

Denna kongl. proposition blef härpå föredragen och hänvisad till
lagutskottet.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 31, till Konungen, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af väckta motioner
om ändring i 32 § värnpligtslagen, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 6 och
7 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 1, angående ifrågasatt
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om stadgande af svårare på-,
följd för oloflig försäljning af vin och maltdrycker i vissa fall.

Herr Lothigius: I nu gällande förordning angående försälj ning

af vin och maltdrycker är ansvaret för den, som olofligen utskänker
vin eller maltdrycker, eller den, som på landet försäljer sådana
drycker utan erhållet tillstånd till afhemtning i mindre myckenhet
än 10 liter, bestämdt, första gången sådan förbrytelse eger
rum till högst 50 kronors böter, andra gången till högst 100 kronors
samt tredje och följande gånger till högst 200 kronors böter, hvarjemte,
derest den, som är under åtal för öfverträdelse af författningen,
derunder fortsätter förbrytelsen, han för hvarje gång, stämning eller
kallelse honom delgifves, ådömes särskilda böter. Böterna för dessa
förseelser kunna således uppgå till ganska höga belopp, så höga, att,

Ifrågasatt
svårare påföljd
för oloflig
försäljning
af vin
och maltdrycker
i
vissa fall.

N:o 22.

Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt der tillgång till böternas erläggande saknas, det högsta i lag medgifna
fuhd%r ohf- förvandlingsstraffet, eller 60 dagars fängelse, kan komma till tillämpning.
'' lig försälj- ()m förhöjning af detta bötesansvar har motionären icke väckt förning
af vin slag, utan hafva såväl motionären som utskottet medgifvit, att straffet
och malt- kall anses vara väl afvägdt och lämpligt. Men, säga motionären och
rissa fall utskottet> i vissa (le|ar af riket, der denna olofliga handtering visat
(Forts) ’ sig vara synnerligen vinstgifvande, är det nu stadgade straffet otillräekligt
för att förhindra öfverträdelse af författningens föreskrifter, och
motionären och utskottet anse, att för att åstadkomma en sådan verkan,
skulle det vara nyttigt att införa det stadgandet, att jemte det den, som öfverträdt
författningens föreskrifter i detta hänseende, ådömes nubestämda
böter, det parti vin eller maltdrycker, som funnes i försäljningslokalen,
äfvensom de kärl, som för varans afhemtning vore tjenliga, skulle dömas
förbrutna. Ett alldeles lika lydande förslag framlades af samme
motionär vid 1892 års riksdag och afslogs då af kammaren. Iden debatt,
som då egde rum, yttrade lagutskottets ordförande, bland annat,
att den moderna rigtningen i fråga om de straffarter, som efter allmän strafflag
finge ådömas, ginge ut derpå att i allmänhet borttaga konfiskationsstraftet
såsom otjenligt och orättvist. Ja, för visso är konfiskationsstraffet
både otjenligt och orättvist. Vid tillämpningen af detta straff beror straffmåttet
icke, såsom det naturligen bör göra, på domstolens pröfning af förbrytelsens
art och beskaffenhet och på pröfning, huruvida förbrytelsen
må hafva skett under förmildrande eller försvårande omständigheter,
utan på ren slump, det beror på, huru stort det lager, som ärunderkastadt
beslag, kan hafva varit just vid det tillfälle, då beslaget egt
rum. Om sålunda denna straffart i allmänhet är förkastlig, och man
inom lagstiftningen arbetar på att bortskaffa den ur den allmänna
strafflagen, kan man väl icke, såsom utskottet gjort, af den omständigheten,
att denna straffart för ett med det förevarande närbeslägtadt
brott, nemligen oloflig försäljning af bränvin, fortfarande qvarstår,
taga sig anledning att ytterligare på ett nytt område utsträcka användningen
af en olämplig och orättvis straffart. Ändamålet med
detta förslag skulle, efter hvad motionären angifvit, vara, att man
skulle härigenom hämma och minska försäljningen på de s. k. lönkrogarne
på landet. De, som yrkesmessigt bedrifva sådan försäljning,
säger motionären, låta sig ingalunda afskräckas af två månaders
fängelsestraff, men om man toge i beslag deras lager, skulle den olofliga
handteringen afstanna. Men hvad är enklare för den, som bedrifver
denna rörelse, än att rangera sig så, att han inom försäljningslokalen
håller en så obetydlig qvantitet af dessa varor, att förlusten
i händelse af beslag blir ganska ringa, under det att han har sitt
hufvudsakliga lager i en källare eller annan lokal, som ligger utanför
den byggnad, der försäljningen sker. Om således denna straffpåföljd
äfven är overksam på vissa håll, så kan den dock på andra håll leda
till högst betänkliga orättvisor. Under det att, såsom nämdt, på en
liten lönkrog på landet det blir ett obetydligt beslag, så kan det deremot,
om i en stor vinhandel, t. ex. här i Stockholm, ett biträde be -

Nso 22

Onsdagen den 11 April.

går ett brott mot förordningen, hela det stora vinlagret, som ofta Ifrågasatt
förvaras i flera rum och källare, Indika för kunderna äro tillgängliga, I''rl"

komma att dömas förbrutet.

Jag her att på dessa skäl få yrka, att kammaren måtte afstå mng°a}vin
motionen och utskottets förslag. och malt drycker

Herr Öländer: Innan jag bemöter de anmärkningar, som fram- *’*****/“W‘
stälts mot föreliggande förslag, skall jag be att få göra några er- (Fov,s-)
inringar angående anledningen till min motion, för litet hvar af eder,
mine herrar, är det bekant, huru länge det dröjer, innan en rättegång
på landet kan hinna blifva afgjord, i synnerhet på de orter, der
endast två ting om året förekomma. Och säkert är, att en lönkrögare
icke påskyndar rättegångens afgörande. Han infinner sig i regel
icke till det första tinget och ganska ofta icke heller till det andra,
och så har redan ett år förflutit, innan rättegången kan sägas ens
hafva börjat. Sant är visserligen, att han för sin utevaro hvarje gång
fälles till böter, men då han i regel saknar tillgång till böternas
gäldande och dessa icke kunna förvandlas till annat straff, förr än
målet blifvit slutligen afgjordt, hafva dessa böter icke annan inverkan,
än att den tilltalade än mera försöker att draga ut på tiden. När
han slutligen inställer sig vid rätten, nekar han vanligtvis till den åtalade
försäljningen, och då måste målet ytterligare uppskjutas för bevisnings
förebringande. Så går år efter år, innan målet kan afdömas,
och under tiden fortgår den olofliga försäljningen midt för näsan på
åklagaremagten, som, i saknad af beslagsrätt, står alldeles rådlös,
utan någon utväg att förhindra densamma. Visserligen kan åklagaren
genom nya stämningar väcka upprepade åtal, men dessa handläggas
i sammanhang med det gamla målet, och utskänkningen fortgår alltjemt.
När domen ändtligen meddelats, och den tilltalade i bästa fall
fälts till böter, hvilka, då en lönkrögare i allmänhet drager försorg
om att han icke eger tillgångar till deras gäldande, blifva förvandlade
till ett kortare fängelsestraff, samt den tilltalade undergått straffet,
börjar han på nytt med försäljningen eller, rättare sagdt, fortsätter
densamma, enär den aldrig afstanna!, utan under fängelsetiden vanligen
föreståtts af hans husfolk, hans hustru, barn eller tjenare.

Lagen, sådan den nu är, är således på sätt och vis magtlös, den
är icke i stånd att hindra lönkrögeriet; och jag vet personer inom
min domsaga, hvilka ända sedan jag tillträdde densamma eller sedan
15 år tillbaka trots upprepade åtal utan afbrott fortsatt med oloflig
ölutskänkning ända till den dag, som i dag är — och detta är icke
åklagaremagtens fel.

Det är för att råda bot för dessa missbruk som motionen tillkommit,
och jag är ledsen öfver att så många anmärkningar blifvit
gjorda mot den lilla lagförändring, densamma åsyftar.

Hvad först beträffar reservanternas anmärkning om olämpligheten
af konfiskationsstraffet i fråga om vinhandeln i städerna, skulle jag
kunna derpå svara, att om en vinhandlande gör sig skyldig till öfver -

N:o 22. 42 Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt trädelse af de rättigheter honom i sådant afseende tillkommer, så är
rniT6 V?~f ^an Ju sJelf orsaken till de påföljder, som dermed äro förenade och
lig försälj- som kunna genom iakttagande af lagens föreskrifter undvikas. Men
ning af vin jag förstår, att reservanterna afse förhållanden, dervid icke precis föreoch
malt- ligger afsigt att begå en lagöfverträdelse, utan förseelsen är beroende
drycker i obetänksamhet eller möjligen också okunnighet om eller origtig
a tolkning af lagens föreskrifter, samt att reservanterna hysa farhåga
( 01 ts.) för att allmänna åklagaren härvid skulle, lockad af utsigten till en

större vinst, till sin fördel begagna sig af denna obetänksamhet eller
okunnighet. Men jag tror, att denna farhåga icke är grundad, utan
något öfverdrifven. Om verkligen en vinhandlande icke har för afsigt
att genom något olofligt förfarande bereda sig fördel, är det väl också
sannolikt, att han vid försäljningen iakttager nödig försigtighet, så att
han icke alldeles ändamålslöst blottställer sig för en i ekonomiskt afseende
för honom så farlig åtgärd som ett beslag. Och hvad okunnigheten
beträffar, är den ett mycket dåligt skäl att åberopa, ty det
tillkommer väl den, som utöfvar en näring, att taga kännedom om
lagens föreskrifter i fråga om vilkoren för dess utöfvande. En sådan
okunnighet kunde dessutom åberopas i fråga om hvilken ekonomisk
författning som helst och har också — derom har jag erfarenhet —
åberopats af dem, som tilltalats för öfverträdelse af den senaste margarinförfattningen,
hvars många detaljbestämmelser äro ganska svåra
att såväl inlära som behålla i minnet. Men vid dessa svårigheter fästes
vid författningens antagande icke något afseende, trots de
ganska känbara följder och de exceptionelt höga böter, hvilka stadgades
för hvarje den minsta öfverträdelse af någon af författningens
många detaljföreskrifter.

Hvad angår det af den siste talaren anförda fallet med den
olyckliga vinhandlanden, som skulle alldeles oförskyldt kunna genom
ett beslag förlora hela sitt vinlager, så är vid detta fall bra mycket
uppkonstrueradt och kan väl icke gerna förekomma i verkligheten.
Men i alla händelser torde ett sådant mera uppfantiseradt än sannolikt
och i hvilket fall som helst alltid sjelfförvålladt missöde icke böra
utgöra hinder för antagandet af en lagbestämmelse, som i öfrigt är
gagnelig och behöflig.

Emellertid skulle jag icke hafva något emot att den af mig föreslagna
påföljden icke omfattade oloflig vinförsäljning — dylik försäljning
eger rum mycket sällan, och några strängare påföljder för densamma
äro icke erforderliga — men jag har icke ansett mig kunna
göra något undantag i sådant afseende, då den författning, hvari denna
påföljd skulle införas, handlar om både vin och maltdrycker och dessutom
städse ställer dessa båda slags drycker i jemhredd med hvarandra
såväl i afseende på inskränkningarna i försäljningen deraf som
beträffande de för öfverträdelse häraf bestämda straff. Det förefaller
mig derför, som om jag skulle handlat inkonseqvent, om jag
i förevarande afseende skilt de båda dryckerna från hvarandra. Min
motion är emellertid, såsom jag nämnt, ej föranledd af några miss -

Onsdagen den 11 April.

X.o 22.

bruk vid försäljning af vin, utan endast rigtad mot oloflig försäljning Ifrågasatt
af Öl, och syftet med densamma skulle således vinnas, äfven om violof -

lig förstUj -

dryckcr
vissa fall.
(Forts.)

undantoges. Men jag förmodar, att Kongl. Maj:t, som lagstiftningen r
ifrågavarande afseende ensam tillkommer, icke skall underlåta att, om ning af vinså
påfordras, i den föreslagna lagbestämmelsen göra de modifikationer, och malthvartill
omständigheterna kunna föranleda.

Jag öfvergår nu till reservanternas andra anmärkning. De säga,
att, Klen moderna rigtningen i denna fråga om de straffarter, som
efter allmän strafflag må ådömas, går ut derpå att i allmänhet borttaga
konfiskationsstraffet, såsom otjenligt och orättvist», och att »det
icke kan vara skäl att i den ekonomiska lagstiftningen utsträcka användandet
af en straffart, som man i den allmänna strafflagen söker
inskränka». Hvad angår den allmänna strafflagen, hvilken, såsom bekant,
utkom så tidigt som 1864, och således ej kan kallas modern för vår
tid, så vet jag verkligen icke något enda deri förekommande straff,
som är förenadt med konfiskationsåtgärd, men detta är antagligen icke
beroende på någon modern uppfattning, utan snarare derpå, att de i
strafflagen omförmälda brott icke lämpa sig för en sådan påföljd. Huru
skulle nemligen en konfiskationspåföljd kunna tillämpas på straff för
mord, rån, brott mot annans frihet, sedlighetsbrott o. s. v.? Man
kan således icke gerna påstå, att frånvaron af denna påföljd i allmänna
strafflagen bör motsvaras af en dylik frånvaro äfven i ekonomiska
författningar. Åtminstone har en sådan metod icke hittills blifvit
följd. Efter utfärdandet af 1864 års strafflag, hvilken således, efter
hvad reservanterna säga, borttagit alla konfiskationsstraff, har den ena
ekonomiska författningen efter den andra utfärdats, hvari denna påföljd
upptagits, såsom t. ex. jagtstadgan af 1864, skogsförordningen
af 1866, förordningen angående eldfarliga oljor af 1875, förordningen
angående handel med ether m. m. af 1876, förordningen angående
vilkoren för tillverkning af bränvin af 1885, förordningen angående
förbud mot införsel af varor med origtig ursprungsbeteckning af 1888,
margarinförfattningen af 1889, förordningen angående utländings rätt
till idkande af handel i riket — deri konfiskationspåföljden visserligen
blifvit reglerad, men dock bibehållits genom eu författning, som utkommit
så sent som 1893 — tullförfattningen och slutligen förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin, ur hvilken det
nu föreslagna stadgandet är nästan ordagrant afskrifvet. Hvar den,

af reservanterna åberopade,
således icke förstå. Icke

»moderna rigtningen» är att söka, kan jag

det åtminstone i

Man skulle snarare kunna säga, att

den ekonomiska lagöl-
och vinförordnin -

stiftningen.

gen utgör ett undantag från den hittills följda moderna rigtningen,
nemligen konfiskationsstraffets bibehållande. Och högst besynnerligt
vore, om eu motsatt rigtning, hvars tillvaro, långt från att vara konstaterad,
snarare synes mig genom nu anförda fakta vara vederlagd,
skulle utgöra hinder för bifall till en lagförändring, som åtminstone
inom den ort jag tillhör skulle vara af obestridligt gagn. Att densamma
äfven är behöflig på andra orter, har utskottet vitsordat, och

X © 22

Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt jag kan tillägga, att jag äfven från en annan ort erhållit skriftligt
fr meddelande om att man vid sammanträden derstädes uttalat sig för
'' lig försåt]- önskvärdheten af ett bifall till motionen, ett bevis åtminstone på att
ning af vin äfven der den nuvarande författningen icke är tillfredsställande, eller
och malt- fullt tillräcklig för sitt ändamål. Dessutom om verkligen orter finnas,
drycker i (]er en dylik beslagspåföljd icke vore erforderlig, kommer den ju ej
”(Forts) heller att der tillämpas. Den träffar ju endast den brottslige, och
'' 0 '' der ingen öfverträdelse eger rum, är den ju således fullt oskadlig.

Det förhåller sig nemligen icke på samma sätt med denna påföljd
som med inskränkningar och restriktioner i den lagliga försäljningen,
med hvilka inskränkningar det ju i vissa fall kan vara hardt att till
fördel för en ort, der de kunna vara af nöden, betunga eu annan,
der missbruk icke förekommit.

Man har sagt, att påföljden skulle träffa ojemnt, beroende på huru
mycket af den beslag underkastade varan vid beslagstillfället funnes i
försäljningslokalen, och att den sålunda skulle vara orättvis. Jag undrar
dock, om detta resonnement är fullt rigtigt. Är det icke ett bevis på
en brottsligare tendens att i och för oloflig försäljning hemtaga ett
större parti af den förbjudna varan än ett mindre? Är ej brottet
större i ju större omfattning det utöfvas, och är det så alldeles orättvist,
att straffet då iifven blifver större? — Vidare har sagts, att bestämmelsen
skulle kunna kringgås. Varan skulle kunna förvaras å
annat ställe än försäljningslokalen och således undgå beslag. Ja,
skulle man taga hänsyn till alla de tusen möjliga och omöjliga sätt,
på hvilka ifrågavarande förordning kan kringgås och äfven försökt att
kringgås och äfven mången gång lyckats att kringgås, ja, då finge
man konseqvent stryka hela författningen, eller, rättare sagdt, då
skulle densamma aldrig hafva kommit till. — Men trots allt detta,
tror jag, att den varit till ganska mycket gagn, och det tror jag äfven
att den af mig föreslagna bestämmelsen skall blifva. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Annerstedt: Motionären har utgått från den omständigheten,
att, efter hans uppfattning, de straffbestämmelser, som förekomma i
afseende på de olofliga tillvägagåenden, motionen afser, skulle vara
otillräckliga. Han har dock icke föreslagit den närmast liggande utvägen
att dels skärpa straffet, dels ock införa bestämmelsen, att om
brottet fortsättes sedan åtal påbörjats, skall fortsättningen betraktas
såsom ett särskilt brott och följaktligen särskild! straff derför ådömas.
På sådant sätt skulle man kunna råda hot för de missförhållanden,
som af motionären öfverklagats, då man på angifna sätt kan erhålla
både ett straff, som i händelse af behof kan skärpas utöfver de
sextio dagarne, och säkerhet derför, att icke, på sätt som framhållits,
rörelsen strafflöst fortsättes, oaktadt åtal väckts. I stället härför har
motionären såsom botemedel föreslagit en utväg, hvars ojemna verkan
han visserligen siiker förneka, men hvilken olägenhet den förste talaren

N:o 22

Onsdagen den 11 April.

tydligen uppvisat. I sitt yttrande förbigick motionären den betydelsefulla
omständigheten, att varan icke skulle få tagas i beslag annat än
för så vidt den funnes i försäljningslokalen. Nu är väl alldeles gifvet,
att försäljningslokalen icke kan omfatta hela det hus eller hela den
gård, der brottet har egt rum, utan är ett mera inskränkt område,
hvadan följaktligen den ifrågasatta lagändringen kommer att för sin
verkan vara hufvudsakligen beroende derpå, huru mycket af de inköpta
varorna finnes i försäljningslokalen. Finnes der litet, är stadgandet
kraftlöst. Finnes der en större qvantitet, och förseelsen är
obetydlig, verkar stadgandet ytterligt ojemnt och orättvist.

Konfiskation är naturligtvis en berättigad straffart i några fall,
der antingen genom oloflig varuinförsel eller varutillverkning statens
inkomster kringskäras eller ock eu vara, som i ett eller annat hänseende
är skadlig eller af annan anledning förbjuden, produceras. I
förra fallet tager staten varan såsom ersättning för den svikligen
undanhållna afgiften, i senare fallet konfiskeras varan för att förstöras.
Men att, på sätt i senare tid blifvit modernt, öfverflytta denna straffart
inom den ekonomiska lagstiftningen, tror jag vara eu utväg, som icke
öfvereusstämmer med moderna lagstiftningsgrundsatser. Ty i olikhet
med den föregående talaren hoppas och tror jag, att var strafflag är
ett uttryck icke för föråldrade rättsgrundsatser, utan för ganska moderna
sådana, hvilka i Europas öfriga länder för närvarande är o gällande.

Det har funnits tider, då konfiskation i allmänna strafflagen tilllämpades
såsom straff för brott, hvilka man der med all magt ville bekämpa.
Det fans eu tid, då oloflig förbindelse med främmande magter spelade
ungefär samma roll i strafflagen som onykterheten för närvarande inom
lagstiftningen angående försäljning af bränvin, Öl och andra likartade
drycker. Man ville genom strängare straff och deribland konfiskation
förhindra nämnda brott, ungefär likasom man nu tror sig kunna förhindra
förseelser mot nykterheten genom införande af särskilda straffbestämmelser
för oloflig försäljning af dryckesvaror. Af samma skäl,
som man i fråga om nyssnämnda brott i strafflagen bortarbetat konfiskationsstraffet
såsom olämpligt, synes man böra motarbeta denna
straffarts införande vid brott mot lagarne om ölförsäljningen.

Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att vid det af motionären
augifna förhållandet, att processen uti ifrågavarande mål drager eu
alltför lång tid, måste konfiskation af ett visst antal buteljer Öl eller
vin vara synnerligen olämplig på landsbygden. Hvar skola dessa
buteljer förvaras, under det att målet pågår? Och när domen fallit,
skall staten då ställa till offentlig auktion för försäljning af de beslagtagna
buteljerna? Jag tror, att, huru än skulle förfaras med det
beslagtagna godset, vare sig staten bortauktionerade detsamma eller
lemnade det såsom belöning åt åklagaren, tillvägagåendet icke kunde
anses lämpligt. Huru man än ser saken, torde det vara lämpligast,
att kammaren afslår utskottets hemställan, och att motionären, då han
vill råda bot för de olägenheter, som enligt hans erfarenhet förefinnas,

Ifrågasatt
svårare påföljd
för oloflig
försäljning
af vin
och maltdrycker
i
vissa fall.

(Forts.)

JTio 22.

Onsdagen den 11 April.

Ifrågasatt^ till en följande Riksdag inkommer med förslag om skärpta strafftöljdför
ohf- b^tämmelser i fråga om de förseelser, lian omtalat. Jag förenar mig
lig försälj- me(l den förste talaren och yrkar afslag å utskottets hemställan.
ning af vin

och malt- Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med dervissaTaU
unc*er förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
(''Forts'') utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå;

och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 189, med digifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 10 om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om upphäfvande af kongl. kungörelsen angående vissa åtgärder
till förekommande af kolerans utbredning bland rikets invånare
den 14 juli 1893.

Herr vice talmannen: Jag hemställer, att detta ärende måtte
remitteras till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

Denna hemställan bifölls.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 190, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion
om förändrad anordning af fyrbelysningen vid Sandhammaren, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Om tillägg till Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
§ 7 i kärn- är betänkt på att väcka en motion, som uteslutande gäller Första
”ninnsttmlnä ^ammaren och följaktligen kan af kammaren genast behandlas, afslås
eller bifallas. Jag föranledes dertill till följd af att i 7 § af den så
kallade ordningsstadgan för kammaren föreskrifves i första momentet,
huru det skall tillgå vid val af suppleanter i de ständiga utskotten,
och i följande moment, huru förfaras skall med afseende å val af
suppleanter för valmän, som kammaren utser; min afsigt är således att
ställa dessa båda moment i 7 § i full öfverensstämmelse med hvarandra.
Derför föranlåtes jag att väcka en motion i ämnet. 7 § 1
mom. lyder sålunda: sval af ledamöter i de ständiga utskotten skola
företagas i den följd, hvari utskotten i riksdagsordningens 37 § finnas
uppräknade. I enahanda ordning utses derefter suppleanter till ett
antal, som, derest icke kammaren särskildt annorlunda beslutar, skall

N:o 22.

Onsdagen den 11 April.

motsvara hälften af de ordinarie ledamöternas, att, vid inträffadt Om tillägg i
förfall för dessa, i deras ställe inträda. Det röstetal, suppleanterna
vid valet undfått, bestämmer ordningen för deras inkallande i veder- ningSStadga.
börande utskott.» (Forts.)

Sedermera stadgas i 2 mom.: »hvad i föregående moment sagdt är
om val af suppleanter, gäller äfven, då kammaren utser nämnd eller
valmän, dock att dervid suppleanternas antal skall motsvara endast
fjerdedelen af de ordinarie ledamöternas.»

Det har inträffat och kan inträffa, att antalet suppleanter t. ex.
för de kammarens valmän, som skola deltaga i val af fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret, befinnes för ringa, och att detta
vållar, att icke 24 ledamöter äro tillstädes vid valet. Jag har sjelf
närvarit som valförrättare vid ett eller annat tillfälle, då man måst
göra ett uppehåll med förrättningen och söka få reda på några af
dem, såsom uteblifvit, för att kunna verkställa valet. Nu har jag mig
bekant, att vid det förestående valet äro två af kammarens valmän
och en af suppleanterna hindrade att närvara. Vidare är en af valmännen
hemrest på permission, och det kan ju lätt inträffa, att ytterligare
en, två eller tre få förfall. Under sådana förhållanden skulle
det kunna blifva den ena kammaren, som helt och hållet afgjorde
valet. Jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet derpå, ochjag
anser för min del nödvändigt, att kammaren gifver sig sjelf den rättigheten
att för särskilda fall öka suppleanternas antal. Det är med
anledning deraf, som jag ber att få väcka en motion, hvilken jag här
i största hast under diskussionen har affattat.

Efter uppläsandet af ifrågavarande motion tilläde herr Reuterswärd:
Genom införande af dessa ord i mom. 2 komma de båda
momenten att fullständigt öfverensstämma med hvarandra. Såsom jag
nyss tog mig friheten nämna, är detta en Första Kammarens egen
angelägenhet, och för att nu icke något hinder må ligga i vägen för
att valet skall kunna ske så fort som möjligt, skulle det vara mig
kärt, om Första Kammaren genast ville bifalla hvad jag nu i motionsväg
tagit mig friheten att föreslå.

Härefter aflemnades motionen, hvilken erhöll n:o 27 och öfverskriften:
Angående tillägg till § 7 mom. 2 i ordningsstadgan för Riksdagens
Första Kammare.

Motionen blef härpå föredragen och, sedan öfverläggniugen i ämnet
förklarats slutad, af kammaren bifallen.

Herr Reuterswärd: Med anledning af det beslut, kammaren
nyss fattat, tager jag mig friheten föreslå, att kammaren behagade
besluta att öka antalet suppleanter för de ledamöter, som skola deltaga
i val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, med
ytterligare fyra; och vågar jag tillika hos herr talmannen vördsamt

K:o 22.

Onsdagen den 11 April.

hemställa, att, för så vidt detta mitt förslag bifalles, valet af dessa
suppleanter måtte få försiggå så fort som möjligt.

Denna hemställan bifölls.

Sedermera yttrade herr talmannen, det han finge föreslå, att val
åt ifrågavarande fyra nya suppleanter måtte anställas vid det kammarens
sammanträde, som komme att hållas nästa fredag.

Detta förslag antogs.

\idaie
komme att börja kl. 11 f. m., på det att, derest det förestående valet
åt fullmagtige i riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras suppleanter
blefve utsatt att företagas på aftonen samma dag, tillräcklig tid
icke måtte saknas för utfärdande och digifning af kallelse dertill.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6,
i anledning af väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser i
fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren.

På begäran af grefve Piper beviljades honom ledighet från riksdagsgoromålen
under fyra veckor, räknadt från denna dag.

Justerades tio protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. B,o 5 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Victor Pettersons Pott., 1894.