1894. Första Kammaren. N:o 15

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 15.

Fredagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående anslag till fullbordande af artillerietablissementet
i Östersund; och

bevillningsutskottets betänkande n:o 9, i anledning af väckt
motion om frihet för vissa frälseräntegifvare från tilläggsbevillning.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 14 innevarande månad bordlagda memorial n:o 28, med anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens
fjerde hufvudtitel.

1 punkten.

Utskottets i punkten gjorda anmälan.

Lades till handlingarna.

Den i punkten föreslagna voteringsproposition.

Godkändes.

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 15.

1

N:o 15. 2

Fredagen den 16 Mars.

2—5 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Vid föredragning af bevillningsutskottets den 14 i denna månad
bordlagda memorial n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande en punkt i utskottets betänkande n:o 3, angående
vissa delar af tullbevillningen, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.

Vid föredragning af bankoutskottets den 14 innevarande mars
bordlagda memorial n:o 3, angående afskrifning ur räkenskaperna
af åtskilliga fordringar, tillhörande afdelningskontoren i Göteborg,
Malmö, Jönköping och Karlstad, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemstält.

Om anslag till Föredrogs bankoutskottets den 14 i denna månad bordlagda
en byggnad för utlåtande n:o 4, med anledning af väckt motion om anvisande af
afdelning skön- me^e^ till uppförande af egen byggnad för riksbankens afdelningstor
i Karlstad, kontor i Karlstad.

Herr Sandberg: Jag har icke begärt ordet för att på minsta
sätt motsätta mig det slut, hvartill bankoutskottet i denna fråga
kommit, utan endast för att för kammaren uttala, att jag anser
den åsigt betänklig, som allt mer och mer velat göra sig gällande,
att man nemligen skall uppföra egna byggnader åt de små afdelningskontor,
som på senare tider inrättats i landsorten. Det klagas icke
utan skäl deröfver, att riksbanken gifver mindre inkomst på sina
stora fonder, än Riksdagen haft skäl att vänta. Icke ökas denna
afkastning, om riksbanken nu börjar allmänt appföra sådana byggnader.
Den nybyggnad, som verkstäldes i Jönköping, kostade 60,000
kronor och den i Hernösand 64,500 kronor. Den här ifrågasatta
byggnaden för bankkontoret i Karlstad är beräknad att kosta 85,000
kronor. Vinsten vid sådana afdelningskontor har under flera år
varit obetydlig, nemligen en å två procent, och särskildt afdelningskontoret
i Karlstad lemnade under det sista reviderade räkenskapsåret
en vinst af endast 6,000 kronor. Så vidt jag har kunnat förstå,
är den lokal, som bankkontoret i Karlstad för närvarande förfogar
öfver, fullt användbar. Om eu dylik byggnad nu beslötes för
bankkontoret i Karlstad, skulle snart alla öfriga afdelningskontor
komma och begära egen byggnad. Olägenheter kan man ju alltid
hitta på, äfven i särskildt för ändamålet uppförda lokaler. Och att

3 \:o 15.

Fredagen den 16 Mars.

styrelserna önska erhålla egna byggnader samt härvid understödjas Om anslag till
af revisorerna för afdelningskontoren i orterna, är icke att undra p en byggnad för
Jag har icke något yrkande att framställa, men har velat till af Eldning s^konprotokollet
uttala min åsigt i denna fråga. tor i Karlstad.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 13 och
14 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 13 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

1 punkten.

Mom. a). Ang. semester

för vissa post Herr

statsrådet friherre von Essen: Hvad angår denna fråga ticmtemän om

obligatorisk semester för postverkets tjenstemän, har jag redan
förut haft tillfälle att två särskilda gånger för Riksdagen redogöra
för min åsigt, såväl genom uttalande till statsrådsprotokollet som
eljest, och jag kan icke föreställa mig annat, än att många af kammarens
ledamöter med mig gilla den meningen, att ett bifall till
Kongl. Maj:ts förslag vore önskvärdt icke allenast ur den synpunkten,
att dessa tjenstemän finge en väl behöflig hvila från sin ansträngande
tjenst, på sätt äfven framhållits i den kongl. propositionen, utan
äfven derföre, att derigenom infördes den skarpare kontroll på deras
tjenstgöring, som ligger deri, att semestern komme att inträffa på
tider, som tjenstemännen sjelfva icke kunna förutse. Det är väl
sant, att genom införandet af postinspektionsdistrikten åstadkommits
en skarpare kontroll än förut, så att, der man kan hafva skäl att misstänka
balanser, vederbörande aldrig kunna veta, när'' de skola blifva
besökta af den för dem ovälkomne inspektören. Men det är i alla
fall bättre, om tjenstemännen veta, att de årligen under en månads
tid måste aflemna sin kassa åt en annan, då det är naturligt, att
härvid den allra omsorgsfullaste och noggrannaste redovisning måste
göras. Från denna synpunkt sedt anser jag, att det belopp af 32,000
kronor, som af Kongl. Maj:t begärts för ifrågavarande ändamål, skulle

Fredagen den 16 Mars.

N:o 15. 4

Ang. semester

för vissa post-vara. val intjenadt genom att man kunde förekomma sådana förtjenstemän.
snillningar, som beklagligtvis hittills icke kunnat till fullo undvikas
(Forte.) inom en så stor tjenstemannacorps och med en så stor uppbörd. Man
måste besinna i hvilken ofantlig grad posttjenstemännens uppbörd
växt genom de många nya utvägar till penningars försändande, som
på senare tider inrättats till allmänhetens nytta.

Jag har icke tillfälle att nu härom yttra något mera och har
endast velat göra detta uttalande för att lägga kammaren på sinnet,
huru vigtigt det måste anses vara, att Kongl. Maj:ts proposition bifalles.

Då jag sedermera under dagen är nödsakad att vara tillstädes
i Andra Kammaren, måste jag emellertid redan nu upptaga kammarens
tid med en annan fråga och yttra mig om den del af motiveringen
i utskottets betänkande, som förekommer å sid. 18—23,
från det stycke å sid. 18, som börjar med orden »Af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 13 nästlidne januari» och
till och med det stycke å sid. 23, som slutar med orden »att här
nedan vidare yttra sig i ämnet».

I denna motivering har utskottet uttalat ett klander öfver
finansministerns sätt att pröfva frågan rörande sammanslagningen
af post- och telegrafverken, och jag kan icke underlåta att med
några ord inför kammaren klargöra, hvarför jag icke anser mig
hafva härutinnan brustit i en noggrann pröfning.

Beträffande ledamöterna i den komité, som Kongl. Maj:t tillsatte
för utredning af denna fråga, visste jag förut, att den ledamot af
Andra Kammaren, som insattes i komitén, sedan flera år var ifrig
anhängare af eu sammanslagning; att ledamöterna i poststyrelsen
ock kunde antagas i regel vara på förhand disponerade för sammanslagning,
men att deremot ledamöterna från telegrafstyrelsen säkerligen
icke hade någon annan önskan än att motverka sammanslagningen,
då det alltid förhållit sig så, att telegrafstyrelsen, såsom
det synes på ganska goda skäl, varit motståndare dertill. Slutligen
insattes äfven i komitén en ledamot af Första Kammaren, hvilkens
åsigt i frågan icke var mig känd. Hvad mig sjelf beträffar, hade
jag icke någon förut bestämd åsigt deri, ehuru jag kan nämna, att
jag flera gånger såsom medlem af denna kammare deltagit i beslut
om skrifvelser, hvari framstäldes begäran om utredning af frågan
om sammanslagning, hvilken jag då antog kunna vara till förmån
för båda verken. Det förhåller sig också så, att på den tid, då
sammanslagningen af Riksdagen begärdes, den kunde hafva varit
till gagn, men sedan dess hafva förhållandena ändrat sig till följd
af telefonens oerhörda utveckling. — Den då varande chefen för
telegrafstyrelsen tog så illa vid sig frågans upptagande, att han
begärde afsked från sin plats. Han insåg nemligen på förhand, att
frågan skulle blifva afgjord på sätt som skett.

Riksdagen afsåg nu med förslaget att erhålla besparing, bättre
förvaltning af verken och allmänhetens tillgodoseende i flerehanda

5 N:o 15.

Fredagen den 16 Mars.

afseende!). Ur dessa tre synpunkter behandlades frågan ock af em- Ang. lemuter
betsverken, och på grund af den utredning, de lemna!, har jag ieke^ ““J"1
kunnat annat än afstyrka Kongl. Maj:t att framlägga proposition i (porta)
frågan.

Nu säger utskottet till en början, att »departementschefen helt
och hållet förbigått» en omständighet af särskild vigt, nemligen utlandets
föredöme, och så uppräknar utskottet alla de länder, der
sammanslagning af de ifrågavarande verken skett. Härvid är dock
att märka, att sammanslagningen der skett långt innan telefonen
fans eller åtminstone nått någon större utveckling. I Tyskland,
som alltid utgjort det egentliga föredömet för dem, som yrkat på
sammanslagning, skedde sammanslagningen redan på 1870-talet,
innan det ännu var tal om någon telefon, och ännu finnas i Tyskland
i jemförelse med hvad förhållandet är i Sverige mycket fa
telefoner. Jag kan icke upptaga kammarens tid med att anställa
någon mera utförlig jemförelse mellan förhållandet i de båda länderna,
men för att belysa frågan ber jag att få framhålla några få
drag. I Sverige finnas 17,000 statstelefoner, således med eu befolkning
af 4,500,000 invånare en telefon på hvar 260:de person, i Tyskland
deremot 80,000 telefoner eller med en befolkning på 40,000,000
en telefon på hvar 500:de person. I Sverige finnas 40,000 kilometer
ledningar, således en kilometer på hvar 112:te person, i Tyskland
180,000 kilometer ledningar, eller en kilometer på hvar 223:dje
person. Man ser således hvilken ofantlig öfverlägsenhet i fråga om
telefonväsendets utveckling Sverige nått emot Tyskland, och det är
just denna telefonens starka utbredning, som orsakar svårigheten att
förena post- och telegrafverken. — För att närmare påvisa, hvilka
svårigheter härvid förefinnas, skulle jag kunna anföra några ytterligare
siffror till jemförelse mellan förhållandena i Sverige och Tyskland,
men jag vågar icke dermed upptaga kammarens tid. — Vidare
har af utskottet framhållits, dels att hvad Italien angår någon missuppfattning
egt rum från telegrafstyrelsens sida, dels ock rörande Belgien,
att telegrafstyrelsens uttalande icke kan sägas ega stöd i verkliga
sakförhållandet. De uppgifter, embetsverket i fråga härom meddelat,
äro hemtade från officiella handlingar, hvilka torde ådagalägga,
att i Belgien föreningen af de båda verken icke visat sig så fördelaktig
som man kunnat tro. I Danmark finnes ingen rikstelefon,
med undantag af den nya ledningen Köpenhamn—Vedbaek, hvarjemte
der finnas några telefoner för fiskeriernas behof. Det är då
icke underligt, att man der gjort en sammanslagning af post- och
telegrafanstalter, då det är telefonen, som eljest utgör hindret för
en sådan sammanslagning.

Hvad angår besparingsfrågan, så har komitén kommit till den
åsigt, att genom en sammanslagning 95,000 kronor skulle kunna
besparas. Redan det synes mig för litet, för att man skulle ändra
en förvaltning, som går bra på båda hållen. Jag har icke hört någon
säga annat, än att förvaltningen i både post- och telegrafverken

N:o 15. 6

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester skötes på ett tillfredsställande och äfven billigt sätt. Då man har nåfor
vissa post- got, som är godt — och det erkänner äfven utskottet att vi nu hafva
tjensteman. — skulle det då vara rätt af mig att föreslå att gå in på en oviss väg
(Forts.) för att vinna en besparing af 95,000 kronor, i synnerhet som jag har

de mest grundade skäl att tvifla på en fördelaktig utgång? Härtill
kommer, att enligt sifferuppgifter från embetsverken, vid hvilka jag
icke nu vill vidare uppehålla mig, embetsverken, anse att, för att man
skulle erhålla en effektiv och god organisation, det utöfver de nuvarande
utgifterna skulle erfordras en ytterligare kostnad, uppgående
till 122,000 kronor. Om man nu drager 95,000 från 122,000, så
finner man, att den nya organisationen skulle blifva 27,000 kronor
dyrare än den nuvarande. Jag kunde icke undgå att gilla, hvad
embetsverken i detta afseende uttalat, och då således, om sammanslagningen
verkstäldes, förvaltningskostnaderna skulle blifva dyrare
än för närvarande, kunde naturligen besparingssynpunkten icke för
mig vara någon anledning att föreslå en sammanslagning. — Jag vet,
att man skall göra anmärkning på de siffror, som ligga till grund
för dessa beräkningar, men om tillfället sådant medgåfve, skulle jag
väl kunna försvara dem. — Vidare säger utskottet, att i utgifterna
för lokaler och dessas upplysning, uppvärmning, renhållning och
städning stora besparingar skulle kunna göras. Men detta torde
icke vara mycket att tala om. Vexlingsborden måste väl stå i särskilt
rum, ty icke kan väl vexlingen rimligen göras i expeditionslokalen,
der allmänheten går in och ut. Ej heller kan man väl
begära, att postmästaren skall springa ut och in för att passa på
telefonen och låta allmänheten derunder stå och vänta. Ej heller
skulle han kunna sköta telefoneringen, ty ett telefonsamtal expedieras
ju nu på fyra sekunder, och hvem skulle väl vilja vänta fyra å fem minuter
på expeditionen, såsom man då skulle fa. Dessutom är att
märka, att, ehuru staten för närvarande har 165 stationer, af hvilka
icke flera än 17 förhyras, hyran för dessa uppgår till 13,500 kronor.
Hyresfritt lemnas deremot 133 stationer, hvilka äro upplåtna för
telegrafverkets tjenst. Skulle nu en sammanslagning ske, blefve
staten antagligen nödsakad att hyra nya lokaler i stället för dessa
133, och icke kan jag förstå, att någon besparing således skulle
kunna göras på hyrorna för lokaler. Äfven om man skulle kunna
göra några mindre besparingar på utgifterna för städning, tillsyn,
reparationer och dylikt, skulle ju hyrorna för de nya lokalerna
mycket mer än uppväga dessa besparingar.

Huru jag än ser saken, kan jag således icke finna, att en sammanslagning
af post- och telegrafverken skulle medföra någon besparing,
liksom jag ej heller kan finna, att derigenom kan vinnas
någon bättre förvaltning.

För öfrigt är visserligen frågan om organisationen här den vigtigaste
och hufvudsaken. Men anser man, att vi nu hafva en institution,
som skötes väl med de krafter, som stå till dess disposition,
så, äfven om man skulle kunna tänka sig densamma bättre organi -

7 N:o 15.

\

Fredagen den 16 Mars.

serad, föredrager jag att hafva detta väl skötta verk framför ett Ang. semester
verk, hvars organisation vore bättre, men hvars skötsel oviss.

Herr Boström, Filip: Innan jag öfvergår till att yttra mig
i den fråga, som här är nu föredragen, nemligen om beredande af
semester för alla posttjenstemän, skall jag bedja att med anledning
af herr statsrådet och chefens för finansdepartementet anförande få
uttala några ord. Jag har nemligen haft äran vara ledamot i den
komité, som af Kongl. Maj:t tillsattes för utredande af frågan om
lämpligheten af post- och telegrafverkens sammanslagning, och jag
får nämna, att innan jag gick till arbetet i denna komité, hade jag
icke fattat någon bestämd mening i frågan. Sedan har jag deri
kommit till den åsigt, som hyllas af statsutskottets majoritet, och
på grund deraf har jag äfven varit med om det uttalande i motiveringen
till utskottets betänkande, som af herr statsrådet bemöttes.

Jag skall förbigå frågans historia och endast anmärka, att Riksdagen
fyra särskilda gånger fattat beslut om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran, att en sammanslagning af post- och telegrafverken
måtte ega rum. Detta har emellertid icke ledt till någon åtgärd.
Förut har man motsatt sig Riksdagens anhållan på den grund,
ått särskildt postverket var stadt i en så hastig utveckling, och vid
1882 års riksdag förklarade dåvarande finansministern, att den omständigheten,
att postverkets arbete ökats med postsparbanksrörelsen,
utgjorde ett skäl att icke ingå på sammanslagningen. Sedermera
har man icke i frågan haft något uttalande från regeringens
sida förr än i fjol, då Kongl. Maj:t på föredragning af statsrådet
och chefen för finansdepartementet förklarade, att någon sammanslagning
icke kunde verkställas och till följd deraf tillsatte
chef för telegrafstyrelsen på ordinarie stat. — Jag anser nu, att i
det uttalande, som vid detta tillfälle gjorts af finansministern,
exemplet från utlandet allt för hastigt förbigicks. Det är alldeles
gifvet, att, när man har att bedöma en fråga sådan som denna, man
måste se till, hvilken erfarenhet man på olika platser i utlandet haft
af eu sammanslagning af de båda verken, och så har man också
gått till väga. Innan postkomitén sammanträdde, hade poststyrelsen
fåtit från alla länder, der post- och telegrafverken blifvit sammanslagna,
inhemta upplysning, huru sammanslagningen verkat, och äfven
begärt uttalande från de länder, der sammanslagning icke egt rum,
om skälen till att man icke vidtagit sådan åtgärd. Jag skall be
att få påpeka, att härvid upplystes, att särskildt hvad Tyskland angår
resultatet af sammanslagningen utaf verken visat sig i ekonomiskt
hänseende synnerligen lyckligt. Under det att året före sammanslagningen
postverket der gick med eu vinst af 9 millioner mark
och telegrafverket med en förlust af 4 millioner mark, visade första
året derefter de gemensamma verken en vinst af 8 millioner mark,
och 13 år derefter, år 1888, erhölls af dem en vinst af icke mindre
än 27 millioner mark. Detta är siffror som tala. Man har nu

S:o 15. 8

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester sagt från reservanternas sida, att man icke får jemföra förhållandena
för vista post■ j Sverige med förhållandena i något af de länder, der sammanslagning
af verken egt rum. Jag kan icke fatta detta. Jag kan icke
0 9■'' anse annat, än att det är gifvet, att samma faktorer skola verka

här som annorstädes, och jag tror, att man alldeles för hastigt gått
förbi de gynsannna resultat, som sammanslagningen visat utomlands.
A reservanternas sida har man särskildt fäst sig vid, att uti Italien
sammanslagning af post- och telegrafverken, som der kommit till
stånd år 1889, till en början visat ett synnerligen otillfredsställande
resultat. Detta“ är nog rigtigt, men sedan dess hafva förhållandena
äfven der utvecklat sig allt mer och mer gynsamt, och nu senast
har det italienska parlamentet beslutat en sammanslagning i mycket
mera vidsträckt omfattning än förut. Jag tror således, att exemplet
från Italien icke är ett skäl, som talar synnerligen mycket emot
en sådan sammanslagning. Vidare ber jag att få nämna, att i länder,
der i öfrigt sammanslagning icke egt rum, man dock funnit
det ekonomiskt fördelaktigt att sammanslå eu mängd mindre stationer.
Herr finansministern berörde förhållandet i Danmark, der
875 sådana mindre anstalter blifvit sammanslagna. Jag kan nämna,
att ett lika stort antal dylika stationer äro sammanslagna i Schweiz
och att i Belgien 1/l-åe\ å ‘/^"del af antalet post- och telegrafstationer
likaledes äro sammanslagna, ehuru man der icke ansett sig
böra sammanslå de båda verkens styrelser. Jag håller på grund af
allt detta före, att utlandets exempel är för oss af stor betydelse.

För att nu komma till besparingsfrågan, har herr finansministern
och äfven telegrafstyrelsen fäst sig vid obetydligheten af den summa,
som skulle besparas i kostnaderna för verkens styrelse. Den utgör
endast 96,000 kronor. Jag erkänner, att denna siffra icke får fälla
något afgörande utslag vid frågans bedömande, men jag ber att få
anmärka, att en del af de uppgifter, som lagts till grund för beräkningen,
icke torde hafva så stor betydelse, som reservanterna ansett.

Jag förbigår frågan om souschefen. Komitén föreslog i olikhet
med styrelserna, att souschefsbefattningen skulle inneliafvas af en af
byråcheferne, då deremot generalpoststyrelsen föreslog en särskild,
sjelfständig souschef, och telegrafstyrelsen ansåg, att det borde finnas
en souschef för hvartdera verket. Jag erkänner, att häri ligger eu
svaghet, och att båda verkens sjelfständiga utveckling, sedan komiténs
betänkande afgafs, gifvit vid handen nödvändigheten af att en särskild
souschef tillsättes, och att således den siffra, som motsvarar
lönen för en souschef, bör fråndragas den besparing, komitén framhållit
såsom antaglig. Det har äfven sagts från generalpoststyrelsens
sida, att en del tjensteman borde aflöuas högre, än komitén
föreslagit. Ja, det kan nog vara rigtigt från embetsverkets sida
sedt, men vi uttalade oss i komitén från Riksdagens sida och med
afseende å den hållning, Riksdagen intager till dessa frågor; och
det är min öfvertygelse, att högre aflöningar, än komitén föreslagit,
icke komma att af Riksdagen beviljas. Men det har icke varit så

Fredagen den 16 Mars.

9 N:o 15.

mycket besparingarna i sjelfva styrelsen, komitén fäst sig vid. Komi- Ang. semester
ten har fäst sig vida mer vid besparingarna i sjelfva rörelsen inom Jor. vum Felandet.
Det är gifvet, att man icke kan med exakta siffror uppgifva,
bvilka besparingar, som vinnas, men då erfarenheten visat, att or *''
alla länders styrelser förklarat, att en sammanslagning af post- och
telegrafverk varit fördelaktig i alla hänseenden, så har komitén ansett,
att så äfven borde blifva fallet bär. Man bar mycket skarpt
uttalat sig mot komiténs förslag, man bar sagt, att det varit färglagdt
och partiskt. Ett sådant omdöme vill jag icke fälla. Det
skulle kunna sägas äfven om dem, som varit af den motsatta åsigten,
att de varit partiska, men det vågar jag icke uttala. Reservanterna
hafva stält sig på samma ståndpunkt, som de alltid intagit.

Jag respekterar deras åsigt, men vill då också, att andra åsigter
skola respekteras, hvilket här icke varit förhållandet.

Hvad nu beträffar frågan om sammanslagning af mindre postoch
telegrafstationer-, så känner kammaren, att Kongl. Maj:t genom
ett bref af 1873 uppdrog åt cheferna för post- och telegrafverken
att sammanträda, då ledighet inträffade vid en mindre anstalt.

Man känner hvad resultatet deraf blifvit. Det är endast sju sjelfständiga
förenade post- och telegrafanstalter, fem förenade filialer
och sju förenade post- och telegrafstationer, som härigenom kommit
till stånd. Då man fann, att icke någon verkan af detta kongl.
bref kunde åstadkommas, utgaf Kongl. Maj:t 1892 ett nytt bref,
deri förordnades, att om styrelserna vore af olika meningar i sådana
sammanslagningsfrågor, så skulle saken hänskjutas till Kongl. Maj:t.

Men icke heller det resulterade. Telegrafstyrelsen har oaflåtlig! motsatt
sig både Kongl. Maj:ts och Riksdagens åsigt i detta hänseende,
och detta visar, hvilken magt ett embetsverk kan hafva, då det envist
håller fast vid eu åsigt. Det synes mig då bättre att upphäfva
sådana bref, än att de finnas qvar och icke någonsin tillämpas eller
respekteras.

Det tyckes af anförandet i statsrådsprotokollet, som om chefen
för finansdepartementet varit temligen svag för telegrafverket. Jag
skall be att få i öfverensstämmelse med denna af statsrådet uttalade
åsigt förklara, att äfven jag anser, att det sätt, hvarpå telegrafverket
för närvarande skötes, är mönstergilt. Jag var af andra åsigter för
några år sedan och trodde, att genom den hastiga rusningen i telefonrörelsen
ett mindre gynsamt ekonomiskt resultat skulle vinnas, men
resultatet har under de sista åren visat, att behållningen af telefonrörelsen
så ökat sig, att jag måste erkänna att det öfvergått mina
djerfvaste förhoppningar. Jag skyller detta på det utmärkta sätt,
hvarpå saken ordnats. Oberoende af den åsigt, man må hysa om
det sätt, hvarpå telegrafverket skötes, synes det mig dock, som om
man tagit allt för litet hänsyn till de af komitén framstälda skäl
för en sammanslagning. I komitén satt chefen för det ena verket.

Han har alltid ansett sammanslagningen lämplig så i ena som andra
hänseendet.

N:o 15. 10

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester Då jag emellertid hvarken i afdelningen eller i utskottet ville
jor vissa post- påyrka, att en skrifvelse nu skulle aflåtas, vill jag säga, att den nu^
(Fortsvarande tidpunkten är den mest olämpliga för en sådan samman''
slagning. I Andra Kammaren har, såsom skäl för att man icke nu
.skulle vidtaga åtgärder i saken, åberopats pensionsfrågans ovissa
ställning. Denna fråga är naturligen ensam ett mycket stort hinder
för att genomföra organisationen, men jag och mina kamrater från
Första Kammaren ansågo, att största skälet mot sammanslagning nu
är telefonverksamhetens hastiga utveckling. Det är alldeles gifvet,
att med den ifver, hvarmed man nu bygger interurbana ledningar,
och den ifver, hvarmed man ordnat ledningar mellan dessa interurbana
ledningar, denna tidpunkt är olämplig. Jag har således icke
något emot, att man icke nu gör något åt saken, men jag anser,
att frågan bör vara öppen, och att, sedan telefonbyggandet upphört,
man då må taga frågan under förnyad pröfning.

Hvad beträffar frågan om semester, har jag, då frågan senast
var föremål för Riksdagens behandling, år 1892, varit med om att
förorda en sådan semester, men då frågan behandlades i utskottet,
frångick man denna ståndpunkt för att vinna ett mål, som ansågs
af större Vigt för postverket, nemligen anställandet af distriktschefer
inom detta verk. Då frågan nu åter föreligger, skulle jag gerna
vilja vara med derom, men jag måste säga, att det är en ganska
vidlyftig fråga. Den gäller icke post-, utan äfven telegrafverket,
och den berör äfven en hel mängd andra tjenstemän. Den kan få
en sådan portée, att man måste vara försigtig. Jag är af den meningen,
att icke alla tjenstemännen äro i behof af ledighet. Jag
erkänner, att särskildt vid större postkontor i landet en sådan semester
är i dubbelt hänseende nödvändig, dels såsom vederqvickelse
från eu ansträngande och enformig verksamhet och dels till vinnande
af eu bättre revision af deras förvaltning. Men då det icke
är möjligt genomdrifva semester i den utsträckning, Kong], Maj:t
föreslagit, särskildt då Kongl. Maj:t icke kunnat föreslå en lika så
allmän semester för telegrafverkets tjenstemän, ansågo vi i utskottet,
att man borde ändra motiveringen så, att frågan härom kunde stå
öppen och en del af desse tjenstemän få semester. Med anledning
deraf anhåller jag, herr talman, att den reservation, som jag och
flere andra ledamöter af utskottet afgifvit, och som återfinnes på
sid. 100 i betänkandet, måtte få inflyta i beslutet i stället för den
punkt, som återfinnes på sid. 24 i utlåtandet. Der står nemligen:

»Hvad vidare angår — —---ifrågavarande framställning.»

I stället för denna passus i utlåtandet skulle enligt vår reservation
införas följande, som står å sid. 100: »Hvad vidare — — — —
--förenämnda framställning.»

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag i detta moment
med nu angifna ändring af motiveringen.

Fredagen den 16 Mars.

11 N:o 15.

Herr Tamm, Hugo: Såsom lierrarne finna, har utskottet af-Ang. semester
slagit Kong!. Maj:ts förslag att åt tjenstemän vid postanstalternaAfvissa {[ost''
och distriktsförvaltningen bereda en månads semester utan minskning •

i inkomsterna. Behofvet häraf är erkändt från alla håll och äfven ^ or

af den sist ärade talaren, men mig synes äfven billighet ligga deri,
när man betänker, att dessa tjenstemän, låt vara icke under det
mest ansträngande arbete, dock äro till och med uteslutna från den
andra tjenstemän och arbetare beviljade söndagshvilau. För icke
många år sedan blef åt betjente vid poststaten en lindring beviljad
i deras söndagsarbete på det sätt, att de hvar annan eller hvar tredje
söndag skulle vara befriade från tjenstgöring i posten. År det så
obilligt, att dessa tjenstemän kunna af 365 dagar få åtnjuta, utan
afdrag i de små löuerna, ledighet under 30 dagar? Dessutom är
det enligt Kongl. Maj:ts förslag så ordnadt, att jag knappast kan se,
att det kan göras billigare.

Det är nemligen föreslaget, att ordinarie tjenstemän af lägre grad
skola vara skyldige att utan ersättning bestrida tjenstgöringen för
de högre aflönade, hvilka åtnjuta semester. Hvilkas semester är det
då, som bereder staten särskilda utgifter? Jo, deras vid de små postkontoren,
der det icke finnes ordinarie tjenstemän, som kunna inträda
under semester. Det är i allmänhet de lägst aflönade; och
det måste erkännas, att i poststaten aflöuingarna särskildt för postexpeditörerna
och dylika äro relativt små. Hvilka få denna ersättning?
Det är de extra ordinarie, hvilka ingen aflöning alls hafva,
och hvilka på grund af den stora disproportionen mellan ordinarie
och extra ordinarie tjenstemän få tjenstgöra 30 å 40 år utan fast
plats.

Och huru stor är den ersättning de få? Jo, 60 kronor i månaden,
2 kronor i dagspenning! Det är endast undantag härifrån
för sådana, hvilka skola förvalta postmästaretjenst. De få 100 kronor
i månaden, d. v. s. omkring 3 kronor om dagen. Och slutligen
skulle, för att någon semester må kunna beredas dessa personer,
som åka på jernväg dag och natt, resepostexpeditörerna, åt
vikarien utgå ett lägre arfvode, icke under 25 kronor i månaden,
hvarförutom dessa tjenstemän skulle frånträda dagtraktamentet.

Jag kan icke se annat, än att detta stälts så billigt, att icke
någon anmärkning i det afseendet kan göras. Dessutom vill jag
påpeka den af herr statsrådet gjorda anmärkningen, att det är af
vigt att skärpa kontrollen. Nu säger man, att det hafva vi fått
genom distriktsförvaltningen. Men det vet man ju af erfarenhet från
revision i enskilda affärer, huru lätt det går att, om det finnes
oegentligheter, fylla balansen för ett par dagar vid tiden för revisionen.
Då är det vida effektivare att under 30 dagar uppdraga
tjenstgöringen åt en främmande person, som derunder kommer in i de
förhållanden, hvilka eljest äro så svåra att upptäcka. I fråga härom
måste man också uppmärksamma den stora utveckling, som penninguppbörden
fått genom postanvisnings-, postförskotts-, tidnings- och post -

N:o 15. 12

Fredagen den 16 Mars.

tjensteman.
(Korta.)

Ang. semester sparbanksrörelsen. Mig synes således, att, då man icke bör vara så
för vista post-jd för att saken får för stor utsträckning, helst vid jernvägarne
redan finnes semester — de hafva der fjorton dagar två gånger om
året — och då här icke är fråga om, hvilken utsträckning frågan
skall taga, utan huruvida medgifvande!; af semester åt dessa tjensteman
är rätt och billigt, man icke bör kombinera det ena med det
andra. Här begäres, att vissa tjensteman skola slippa att stå i arbete
365 dagar om året för en kostnad, som på eu stat å åtta
millioner kronor beräknas till 35,500 kronor. Mig synas sådana
skäl tala för denna sak, att jag för min de! icke kunnat underlåta
att reservera mig och kommer att hos herr talmannen anhålla om
bifall till min reservation i punkten a), hvilken sammanfaller med
Kong], Maj:ts förslag.

Men utskottet har dessutom anfört ett annat motiv för att afstå
se mester frågan, nemligen det, att man borde afvakta, till dess
post- och telegrafverken blefve sammanslagna. Och dermed är jag
inne på den stora och mycket omtalade frågan om sammanslagningen
af dessa verk. Utskottet har härom instuckit en särskild
kläm och motivering inne i sitt utlåtande. I klämmen heter det,
att utskottet anser »en förening af de båda verken böra åstadkommas»,
och utskottet har härför en motivering på 2 å 3 sidor, om hvilken
jag ber att få yttra några ord. Utskottet uttalar såsom sin bestämda
åsigt, att dessa verk böra förenas, och stödjer sig på Riksdagens
uttalanden från åren 1868, 1871, 1880 och 1888 och äfven
på komiténs år 1891 afgifna betänkande, hvilket åter grundar sig
på kalkyler, som icke sträcka sig längre än till början af år 1891.
Men har icke något af afgörande vigt inträffat sedan dess? Detta
har redan berörts, men storleken af denna förändring torde framgå
af några siffror. Riksdagen har under åren 1892—1894 för utveckling
af telefonväsendet beviljat 3,750,000 kronor att utgå såsom tån
från riksgäldskontoret, och Kongl. Magt 600,000 kronor, och dessutom
har som anslag gifvits åren 1891—1894 1,047,050 kronor. Således
äro mellan 5 och 6 millioner anslagna sedan år 1891 till utveckling
af telefonväsendet, hvilket nu sträcker sig, snart sagdt, öfver
hela vårt vidsträckta land. Aflöningarna ha stigit från 170,000
till 360,000 kronor. Inkomsten af telegrafverket beräknas nu till
1,370,000, af telefonväsendet till 1,500,000, d. v. s. summa 2,870,000
kronor. Telegrafverkets inkomst kräfver dessutom nu mycket mera
arbete än förr genom det högst betydligt ökade telegramantalet till
följd af portots nedsättning.

Det är således verkligen stora, genomgripande och nya förändringar,
som skett sedan den dag, då Riksdagen uttalade sin mening
och komiténs betänkande afgafs. Jag vågar påstå, att för bedömande
af denna fråga i dag äro Riksdagens uttalanden allt för
gamla, och komiténs betänkande saknar den fasta grund, att man
kan bygga på detsamma. Det är efter de nuvarande förhållandena
frågan skall afgöras och icke efter de äldre, som icke äro likartade

13 Njo 16.

Fredagen den 16 Mars.

med de närvarande. Att så är, torde äfven framgå af den före- Ang. semester
gående talarens anförande. Det är naturligt, att han, som var leda
mot af komitén, skall känna sig med förkärlek, jag kan säga af
pligtkänsla, uppmanad att försvara det komitébetänkande, han underskrift.
Men äfven han vacklar och medgifver, att tidpunkten är
olämplig för vidtagande af en sammanslagning. I det utlåtande af
13 juni 1893, som är bifogadt den kongl. propositionen och afgift
af generalpoststyrelsen, läses: »Generalpoststyrelsen, som fortfarande
likasom förut anser, att åtskilliga ganska afsevärda fördelar
skola vinnas genom föreningen, hyser dock den mening, att till följd
af hvardera verkets under senare tider utvidgade verksamhet — i
all synnerhet telegrafverkets efter telefonens tillkomst — föreningsfrågan
numera i viss mån kommit i ett förändradt läge, och att
till följd häraf genom de begge verkens förenande numera icke kunna
uppnås lika betydande fördelar, som generalpoststyrelsen i tidigare
afgifna underdåniga utlåtanden antagit.»

Således har äfven generalpoststyrelsen, som anses såsom det
verk, hvilket mest försvarat föreningen, slagit till reträtt. För min
del kan jag icke klandra telegrafstyrelsen för att den stått fast vid
sin mening, ty det har visat sig, att dess förutseende var berättigadt,
då den uttalat sig vid samma tid mot föreningen. Ingen
var här vid lag mera kompetent än chefen för det verket, hvilken
utfört och på ett så utmärkt sätt utfört telegrafverkets utveckling.

Jag tror, att det bevis, hvarpå man grundat sitt klander, icke har

en fullt stadig och fast grund. Men jag skall ställa mig ett ögon blick

på sjelfva komiténs ståndpunkt, och jag skall dervid icke alls
anföra hvad telegrafstyrelsen uttalat, utan hvad generalpoststyrelsen
meddelat. Den förklarar, att den besparing, som genom sammanslagning
skulle inträda i afseende å styrelsen, icke blefve en besparing,
utan ett fördyrande. Det faller för öfrigt af sig sjelf!, när
man genomläser staten till telegrafstyrelsen. Man finner deraf allt
för väl, att man icke genom sammanslagningen skulle undkomma
en liniebyrå och ingeniörer, då man icke kan sätta posttjenstemän

till att inspektera linien. Det går icke att ordna dessa begge verk med

en öfver- och eu souschef, utan det blir nog två souschefer och man
finge på köpet en öfverchef. När styrelserna förklarat detta pa
goda och rigtiga grunder, blir det icke någon besparing.

I afseende på distrikt sförv ältning ärna kunde man tänka sig, att
postinspektörerna öfvertoge en del af kontrollen vid de förenade
anstalterna och en del kamerala göromål, men icke kunna de inspektera
linierna. Dertill måste finnas ingeniörer. Vidare säger
generalpoststyrelsen, att redan nu distriktsförvaltningens arbete försvårats,
redan nu behöfves det biträde, och derför kan man ej vinna
den besparing, komitén här tänkt sig.

Beträffande den lokala förvaltningen, skall jag icke gå in längre.

Det är ju klart, att der kanske kan blifva eu besparing. Men i
den del häraf, som utgöres af aflöningsstaten, förklarar generalpost -

N:o 15. 14

Fredagen den 16 Mars.

tjensteman.

(Forts.)

Ang. semester styrelsen, att der besparing icke kan ske. Deremot erkännes
}or.vusa *"st'' af båda verken, att det kan tänkas och är antagligt, att en
besparing kan ske i lokalt afseende, så att i stället för att de
båda verken hafva särskilda kontor på samma plats, det ena på
ett ställe och det andra på ett annat, kunna dessa i viss mån
sammanslås och således ljus, ved o. s. v. komma att blifva billigare.
Detta motverkas, säger generalpoststyrelsen, deraf, att erfarenheten
visat, att för närvarande kommunerna i icke liten utsträckning
fritt upplåta rum för telegraf och telefon; men flyttar
posten dit, kommer hjelpen från kommunerna att falla bort, d. v. s.
ett bidrag för närvarande af 26,000 kronor. Det är således för mig
klart, att frågan åtminstone om den ekonomiska vinsten icke är en
sak att taga på, utan ganska tvifvelaktig.

Mot en sammanslagning har redan herr Boström framstält ett
skäl, som han förklarar giltigt, nemligen pensionsfrågan i det läge
den för närvarande ligger; och den är ingen enkel fråga, ty föreningsfrågan
kräfver olika lösning af pensionsfrågan, då de olika
pensionskassorna äro till sina principer af alldeles olika art. Hvart
skola tjenstemännen i de båda förenade verken komma? Hvilken
inrättning skola de tillhöra? Civilstaten eller telegrafstaten? Att
gå in i civilstaten är på ett sätt fördelaktigare för tjenstemännen,
men telegrafverkets pensionsinrättning är mycket fördelaktigare för
staten, ty de få betydligt mera i telegrafen och således mindre fyllnadspension
från statsverket. Huru skall den frågan lösas?

Dessutom är det klart, att det blir en ganska svår öfvergång
vid sammanslagningen; posttjenstemännen kunna icke öfvertaga telegraftjenstemännens
arbete o. s. v.

Men för mig förefinnes ett annat skäl, som gör mig ytterligt
tveksam, och som redan af chefen för finansdepartementet påpekats,
att det är farligt att företaga ändringar i en ekonomisk, industriel
inrättning, när den går bra. Jag är alldeles öfvertygad, att herrarnes
egen erfarenhet från det industriella lifvet säger herrarne, att
det är en ekonomisk fördel för eder sjelfva att uppdraga åt en
souschef en så vidt möjligt sjelfständig förvaltning, så att denne
må kunna af sitt arbete framvisa ett positivt resultat. Att kunna
göra det drifver fram denne till en sjelfverksamhet, som är af så
ofantligt stort gagn just inom det industriella området. Här hafva
vi tvenne verk, hvilka båda kunna framvisa det resultat af sitt arbete,
att det gått bra. Skall man taga bort den eggelse, som ligger
häri, utan bestämd motsvarande fördel, och sammanslå bokföringen.
Huru skall man sedan veta, hvilken afdelning det är, posten eller
telegrafen, som icke gifvit vinst? I Tyskland kom man just af den
orsaken in på sammanslagningen, ty postverket gick med stor vinst,
telegrafverket med förlust. Så hittade man på att sammanslå de
båda verken, och nu går det hela med vinst, men hvilkendera parten
det egentligen är, det tviflar jag på att man vet. Men man får
icke säga, som den föregående talaren sade. att det är sammanslag -

Fredagen den 16 Mars.

15 Jfso 15.

ningen, som i Tyskland och på andra ställen åstadkommit det goda-ing. mmester
ekonomiska resultatet. En verkan har vanligen mer än en enda-, ,r nMa P°s,~
orsak. Sedan den tiden har Tyskland blifvit en stormagt, och det
industriella arbetet har derstädes gått ofantligt framåt. Hvar verkar 01 8’
väl detta starkare än just på telegrafen och posten? Deri har man
att lika mycket, om ej mera, söka anledningen till det verkligen
goda ekonomiska resultat, som dessa förenade verk der vunnit.

Exemplet från utlandet visar icke med bestämdhet, att en sammanslagning
är bra. Men det visar en sak, och det är, att en sammanslagning
är möjlig, och det har ingen menniska förnekat. Frågan
är helt enkelt den: är det för oss fördelaktigt, är det ett klokt
arrangement att sammanslå dessa begge verk eller icke? Jag tror,
att det är mera skäl att räkna med sin ekonomi än med andras,
när man afgör en ekonomisk fråga.

Men jag kan dock å andra sidan icke underlåta att gifva reservanterna
och dem, som äro af deras mening, rätt i en punkt.

Det är väl naturligt, att samarbete borde kunna ega rum på en hel
del stationer i den lokala förvaltningen. Det är klart, att man ovilkorligen
i afseende på omkostnadsstaten, lokaler o. s. v. får det betydligt
billigare, om två verk samarbeta, äfvensom att å vissa stationer
arbetet icke är större, än att det kan öfvertagas af en
person.

Då kommer den frågan fram: är det nog med att man åstadkommer
samarbete mellan dessa två? Finnes det icke ett tredje
verk, om hvilket med samma skäl kunde sägas: äfven der bör vara
samarbete. Jag menar jernvägarne. Vid många jernvägsstationer
skulle det blifva billigare, om post-, telegraf- och jernvägsstationerna
sloges tillsammans och eu enda ledande hand styrde det hela.

Detta för mig fram till den tanken, som verkligen realiserats
litet hvarstans, d. v. s. att en ledande hand ordnar hela samfärdsväsendet,
icke så, att verken sammanslås, utan ett särskild t departement
inrättas för dessa samfärdsmedel, hvilka växa så kolossalt och
måste växa allt mer.

Då jag nu således icke anser det på något vis vara klart, att det
ekonomiska utbytet af en sammanslagning blir fördelaktigt, och då jag
i likhet med den föregående talaren anser, att frågan på den ståndpunkt,
den nu står, icke är mogen att afgöras, vet jag rakt utaf icke, hvarför
man skall skrifva detta, som är skrifvet, utan jag tycker för
min del, att det bästa vore att bifalla den reservation i afseende
på motiveringen, som jag gjort, d. v. s. utstryka hela detta inre
utlåtande i det stora utlåtandet och icke bär nämna om den saken
alls. Men jag vill å andra sidan icke låta frågan rakt utaf falla,
ty, såsom jag nu påpekat, en god statsekonomi klöfver, att man
låter alla dessa embetsverk arbeta tillsammans. Det är för att uttrycka
den tanken, som jag icke kan godkänna chefens för finansdepartementet
åsigt, att en sammanslagning inom dessa verk är afgjord
genom ett bifall till den kongl. propositionen. Jag anser

»:• 15. 16

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester för min del, att frågan bör stå öppen, och att man bör söka arbeta
för vissa post- fram ,jerl och bryta motståndet, om det finnes, mot ett samarbete
tjensteman■ mejjan ver]jeni ocb) der de med ekonomisk fördel kunna förenas,
'' 0 '' också förena dem. Det är för att uttrycka den tanken, jag för min

del gjort den lilla ändring i motiveringen, som förekommer på telegrafstaten,
då jag liksom herr Boström anser, att frågan bör hållas
öppen och att antagandet af denna stat ingalunda verkar hindrande.

Det är på dessa skäl, herr talman, som jag anhåller om proposition
på bifall dels till punkten a) i klämmen, dels till den reservation,
som jag jemte två andra ledamöter i utskottet bifogat
betänkandet i afseende på motiveringen.

Herr Casparsson: Det enda skäl, som utskottet anfört mot

semesterfrågan, är, att det anser, att denna fråga icke bör afgöras
utan i sammanhang med post- och telegrafverkens sammanslagning,
och för att visa möjligheten af denna sammanslagning har utskottet
ingått i en temligen vidlyftig kritik af departementschefens anförande.
Jag skall bedja att få egna statsutskottets kritik eu motkritik.

Utskottet nämner först, att departementschefen helt och hållet
förbigått en omständighet, hvarpå komitéu, liksom Riksdagen, fäst
särskild vigt, nemligen utlandets föredöme. Och icke endast departementschefen
har gjort sig skyldig till detta förbiseende, utan äfven
Kongl. Maj:t har vid frågans slutliga pröfning icke åt utlandets erfarenhet
tillmätt den betydelse, som den enligt utskottets förmenande
otvifvelaktigt bort hafva påkallat. Ja, det får jag säga, att om vid
pröfning af en administrativ angelägenhet, som uteslutande rör
Sverige, hänsyn uteslutande tages till svenska förhållanden, så är det
ett förbiseende, som jag tror, att både departementschefen och Kongl.
Maj:t ofantligt väl kunna smälta. Jag tycker, att det skulle hafva
varit mycket mer klandervärdt, om man icke tagit hänsyn till
svenska förhållanden, utan företrädesvis fäst sig vid utländska.

Vidare finner utskottet, efter, de uttalanden från utländska förvaltningar,
för hvilka komitén redogjort, och hvaraf framgår, att så
godt som öfver allt annorstädes afsevärda besparingar vitsordats hafva
framgått såsom resultat af reformen, egendomligt, att densamma
skulle hos oss utfalla i helt motsatt rigtning. Ja, det kan så tyckas,
men liksom man på det medicinska området kommit till den egendomliga
erfarenheten, att hvad som botar skräddare dödar skomakare,
kan det mycket väl inträffa, att hvad som på det administrativa
området kan vara lämpligt för ett land kan i ett annat land hafva
alldeles motsatt verkan. Och att denna reform icke skulle föranleda
till besparingar, derom har generalpoststyrelsen lemnat temligen utförlig
utredning. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att det
är icke telegrafstyrelsen, som alltid motsatt sig reformen, utan att
det är poststyrelsen, hvilken förut varit vänligt stämd för densamma,
som nu gör dessa uttalanden. Generalpoststyrelseu beräknar nemligen,
att till den kostnad, som komitén beräknat uppstå genom

Fredagen den 16 Mars.

17 N:o 15.

verkens sammanslagning, bör läggas först en post på 6,500 kronor Ang. semester
för sjelfva centralförvaltningen, enär en souschef onekligen kommerför vissa påstått
behöfvas. Vidare beträffande distriktsförvaltningarna bar generalpoststyrelsen
ansett, att 8,200 kronor böra tilläggas och beträffande
lokalförvaltningarna 47,500 kronor. (Generalpoststyrelsens motivering
återfinnes i bilagan 1 under 7:de hufvudtiteln.) Sammanlagda
tillökningen skulle således utgöra 62,200 kronor. Vidare har generalpoststyrelsén
ansett, att från den genom sammanslagningen beräknade
besparingen 95,000 kronor skulle dragas först 30,000 kronor, som
beräknats uppkomma genom ordinarie tjenstemäns utbyte mot extra,
och vidare 30,470 kronor, sammanlagdt således 60,470 kronor.

Dragés detta från den beräknade besparingen 95,000 kronor, blir
besparingen blott 34,530 kronor, och dragés denna senare summa
från den ofvan nämnda tillökningen 62,200 kronor, blir det i stället
för en besparing af 95,000 kronor enligt generalpoststyrelsens uppfattning
en ökad utgift af 27,670 kronor. Detta skulle blifva det
ekonomiska resultat af sammanslagningen.

Beträffande tjenstemännens ställning säger generalpoststyrelsen
på sidan 7 i samma bilaga: »Antalet ordinarie tjänster skulle nemligen
på det hela minskas med icke mindre än 74, medan antalet
extra biträden komme att väsentligen ökas, hvartill kommer, att,
på sätt telegrafstyrelsen framhållit, utsigterna till befordran under
den första tjenstemannauppsättningen i det gemensamma verket komme
att nästan alldeles försvinna. Medelåldern för befordran till ordinarie
tjenst, hvilken för närvarande inom postverket utgör 36 år,
skulle efter föreningen, enligt hvad generalpoststyrelsen anför, för
den väsentligt tillökade extra tjenstemannapersonalen infalla först
mellan 40 och 50 år. Föreningen skulle alltså, långt ifrån att medföra
en förbättring af tjenstemannapersonalens ställning på det hela,
i stället försämra densamina och detta i så afsevärd grad, att man
väl kan hafva skäl att befara, att den afmattning i intresse för
tjensten, som förmörkade framtidsutsigter icke kunde undgå att medföra,
komme att inverka menligt på personalens tjensteduglighet.»

Det är generalpoststyrelsens omdöme om den föreslagna sammanslagningen.

Nu skulle man vänta sig, att, sedan poststyrelsen granskat
komiténs beräkningar, utskottet skulle ingå i någon granskning och
vederläggning af generalpoststyrelsens beräkningar, men detta har
det icke gjort, utan säger tvärtom: »utan att ingå i närmare granskning
af de sålunda gjorda yrkandena, vill utskottet blott framställa
några erinringar med anledning af departementschefens ofvanberörda
yttrande», och dessa erinringar röra sig egentligen om möjligen
uppkommande besparingar i utgifterna för inventarier, skrifmaterialier
o. d. samt för lokaler och dessas belysning, uppvärmning, renhållning
och städning. Det har redan af chefen för finansdepartementet
bemötts, hvad betydelse detta skulle kunna hafva. Utskottet säger
vidare, att »utskottet delar visserligen departementschefens mening

Första Kammarens Frat. 1894. N:o 15. 2

Nso 15. 18

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester derom, att föreningen — genomförd enligt de åt komitén uppstälda
fernissa post- grunder och under förutsättning, att den af komitén uttalade förhoppningen,
att verkens genom föreningen förbättrade ekonomi skulle
'' 0 s''-> göra det möjligt att bereda särskilt de lägre klasserna af tjensteman
tillökning i aflöning, icke konnne att realiseras — möjligen
skulle försämra tjenstemannapersonalens ställning, hvarförutom vissa
af de fördelar för allmänheten, hvilka genom föreningen ansetts uppstå,
af komitén öfverskattats». Men jag frågar: då det icke uppstår
några besparingar för statsverket, utan i stället ökade utgifter,
då, såsom utskottet medgifvit, tjenstepersonalens ställning försämras
och icke någon väsentlig fördel för allmänheten uppstår, hvad återstår
då af hela den bebådade härligheten?

Utskottet säger vidare, att »utskottet, som sålunda anser eu
förening af de båda verken böra åstadkommas, har dock icke funnit
nödigt att nu närmare uttala sig i denna fråga». Utskottet gör här
å nyo eu »kringgående rörelse», och under medgifvande att kringgående
rörelser kunna i strategiskt hänseende hafva en stor betydelse,
synes mig dock, att den kringgående rörelse, som utskottet här
gör, har mera likhet med den, som fått sitt uttryck i ett vulgärt
ordspråk, som jag nu icke anser mig behöfva återgifva.

Beträffande de båda verkens förening under en chef, kan jag
icke heller finna lämpligheten eller ens möjligheten deraf. Att tillskapa
en generaldirektör med en löneinkomst af 14,000 kronor tycker
jag till en början ur finansiel synpunkt icke vara mycket tilltalande,
och dessutom anser jag det vara alldeles omöjligt, att en chef skall
kunna öfverskåda hela förvaltningen inom ett så stort område som
postens och telegrafens tillsammans. Jag vill blott anföra, huru
göromålen ökats genom postsparbanken. Antalet ärenden, som afgjordes
af ordföranden, utgjorde 1889 5,446 och 1891 uppgingo de
till 19,281. Det är 31 per dag. Om man nu antager, att ordföranden
för postsparbankens räkning dagligen egna» 2 timmar, skulle
detta utgöra 15 ärenden i timmen, och jag tycker, att det skall
fordras en ganska god andlig konstitution för att kunna smälta ett
sådant antal mål.

Denna sammanslagningsfråga har nu fått ofantligt ökad svårighet
genom postsparbankens inrättande och den kolossala utsträckning,
som telefoninrättningen fått. Jag ber att i det afseendet få uppläsa
hvad som år 1882 anfördes af dåvarande chefen för finansdepartementet,
herr Themptander. Han säger: »nten — och härvid kommer
jag till det skäl, som för mig är bestämmande, att tillstyrka den
af Riksdagen å bane bragta frågans undanskjutande för det närvarande
— det torde kunna antagas, att snart äfven i vårt land liksom
redan i flera andra af Europas stater ett nytt fält öppnar sig
för postförvaltningens verksamhet. Jag syftar naturligtvis härmed
på den fråga, för hvilken jag redan förut haft tillfälle att några
gånger påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, nemligen den
om inrättande åt en under statens garanti och förvaltning stäld

Fredagen den 16 Mars.

19 N:e 15.

allmän postsparbank, hvilken genom de särskilda postanstalterna i Ang. semester
orterna träder i beröring med allmänheten. För denna vigtiga frågasQvitta pottnärmare
utredning och bearbetande har Eders Kongl. Maj:t den 16 tie™temansistlidne
december förordnat en särskild komité, och om, såsom jag ^ or
hoppas, resultatet af de förarbeten, som äro denna komité anförtrodda,
skall blifva, att äfven Sverige tillegnar sig en institution,
hvars stora betydelse för sparsamhetens befrämjande i andra länder
icke ens behöft mer än ett fåtal af år för att till fullo bekräftas,
komma i följd deraf att postverket påläggas nya trägna och ansvarsfulla
göromål i den omfattning, att jag näppeligen kan antaga, att
telegraftjenstgöringen derefter åtminstone i allmänhet kan handhafvas
af samma personal, som bestrider de med postbefordringen
och sparkasserörelsen förbundna bestyr.» På samma gång berör han
äfven den betydelse en utvidgad telefonrörelse kan komma att hafva
och anser i följd deraf fördelaktigast, att frågan om sammanslagning
tills vidare uppskjutes. Man ser således, att föredragande departementschefen
1882 hade i väsentlig mån samma uppfattning
som den nuvarande föredragande departementschefen.

Den föregående talaren uppläste hvad generalpoststyrelsen i detta
fall yttrat. Jag skall icke upptaga tiden med att uppläsa det å nyo,
men jag tror, att han slutade litet för tidigt. Generalpoststyrelsen
säger nemligen på ett annat ställe, att den hyser den mening, »att
till följd af hvardera verkets under senare tider utvidgade verksamhet
— i all synnerhet telegrafverkets efter telefonens tillkomst —
föreningsfrågan numera i viss mån kommit i ett förändradt läge,
och att till följd häraf genom de begge verkens förenande numera
icke kunde uppnås lika betydande fördelar, som generalpoststyrelsen
i tidigare afgifna underdåniga utlåtanden antagit». Här slutade den
förre talaren uppläsningen, men poststyrelsen tillägger: »och att
således ännu mindre skall kunna vinnas ett så gynsamt resultat, som
de af komiterade uppgjorda kalkyler framvisa». Den föregående
talaren ville, att denna fråga skulle fortfarande blifva eu öppen fråga.

Jag har en motsatt uppfattning. Jag är i allmänhet rädd för allt
för länge »öppna frågor», enär jag är öfvertygad, att de icke kunna
föranleda till något resultat. Jag tror icke, att vi böra göra denna
fråga till någon ny kommerskollegiifråga. Hvad som komme att
vinna på en sådan behandling, icke vore det Riksdagens anseende
och allra minst statsutskottets. Derför, så snart man fått klart för
sig, att en ifrågasatt reform icke kan genomföras, anser jag det
vara skäl att afskrifva densamma. Det är af den orsaken som jag
yrkar uteslutande af hela den motivering, som statsutskottet uppstält
på sidorna 18 till och med 23.

Hvad den nu föreliggande semesterfrågan beträffar, har jag redan
inom utskottet uppträdt för Kongl. Maj:ts förslag i detta fall; och
jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att dessa tjenstemän äro
stälda i eu exeeptionel och ofördelaktigare .ställning än andra statens

N:o 15. 20

Fredagen den 16 Mars.

tjensteman >
(Forts.)

Ang. semester tjensteman i så måtto, att de åtminstone icke i regeln få åtnjuta
för vissa post- göndagshvila.

Det yttrades i utskottet såsom skäl emot semesters beviljande
att dessa tjenstemäns göromål i allmänhet voro mekaniska, men jag
ber att få fästa särskild uppmärksamheti på resepostexpeditörerna,
som 360 dagar om året, eller kanske något mindre, få skaka i postkupéerna.
Det är visserligen en »mekanisk» sysselsättning, men eu
sådan som onekligen icke är af mycket behaglig beskaffenhet.

Jag tycker derför, att hela denna fråga verkligen har all billighet
för sig, och att undanskjuta den, till dess den evinnerliga
frågan om verkens sammanslagning är afgjord, förefaller mig i högsta
måtto olämpligt, ty på sådant sätt få posttjenstemännen ingen semester.

Jag skall derför, herr talman, bedja att få yrka bifall till hvad
Kongl. Maj:t i detta fall föreslagit, sådan denna framställning blifvit
affattad i den reservation, som herrar Björnstjerna, Tamm och jag
afgifvit.

Herr B ill ing: Den plats som blifvit mig anförtrodd i statsutskottet
gör det till en pligt för mig att med några ord besvara
de två sista anförandena.

Den debatt, som nu här pågår, har rört sig i tvenne linier. Å
ena sidan har man afhandlat den stora frågan om post- och telegrafverkens
sammanslagning, och diskussionen om denna fråga har haft
till syfte att motivera förslaget om uteslutande af ett stycke af
motiveringen i utskottets betänkande.

Den andra linien under debatten har rört sig om semesterfrågan.
Jag ber att få säga några ord om hvardera af dessa båda
punkter. Om den stora frågan rörande sammanslagning af post- och
telegrafverken skall jag icke vidlyftigt yttra mig. För att utreda
den frågan behöfves det eu så stor och vidlyftig undersökning, att
en hel stor bok vore dertill af nöden. Dessutom hafva herrarne
redan hört så mycket derom i dag, att herrarne äro trötta och bestämdt
icke skulle lyssna till hvad jag sade i frågan, äfven om jag
vore mycket mer sakkunnig än jag är. Och i synnerhet skall jag
icke inlåta mig derpå af det skål, att jag mycket lätt skulle kunna
komma att säga saker, som icke vore så fullkomligt säkra, eftersom
jag sjelf icke är synnerligen inne i ärendet. Blott en punkt i den
siste talarens anförande skulle jag vilja besvara, nemligen den då
han vill bemöta utskottets invändning, att man icke tagit hänsyn
till erfarenheterna i utlandet. Då folio verkligen hans ord så, att
man icke borde taga hänsyn dertill, utan till förhållandena i vårt
eget land. Alltså, om man sätter upp saken i en sats, så motiverar
han som så: att taga hänsyn till utlandets erfarenhet är lika
med att icke taga hänsyn till erfarenheten i Sverige, och om man
vill taga hänsyn till erfarenheten i Sverige, kan man icke på samma
gång taga hänsyn till erfarenheten i utlandet. Han belyste detta

21 N:o 15.

Fredagen den 16 Mars.

med det gamla ordspråket, att hvad som gagnar en skräddare, dödar Ang. semester
en skomakare. Detta kan hända, men det är icke sagdt, att det^''.^"^®''*''
sker, ty det är möjligt, att det, som gagnar en skräddare, också ''

kan gagna en skomakare. Detta får man väl medgifva.

Men jag vill icke gå längre i besvarandet af dessa yttranden;
jag ber blott att få fästa uppmärksamheten på en sak, som förekommer
mig besynnerlig hos den siste ärade talaren. Han argumenterade
starkt och länge för att ur motiveringen till utskottets betänkande
få bort den del, hvari utskottet uttalar såsom sin åsigt,
att de båda verken, post och telegraf, skulle kunna förenas. Men
hvad föreslå han och hans medreservanter sjelfva? Detta finner man
på sid. 100 i betänkandet, der både herrar Tamm och Casparsson
föreslå i sin reservation följande förändrade lydelse af utskottets
yttrande: »utskottet, som icke funnit sig genom de af departementschefen
mot en sammanslagning af post- och telegrafverken anförda
skäl öfvertygadt derom, att en sådan ej kan medföra afsevärda fördelar»
o. s. v. Men det är ju icke stor skilnad mellan hvad utskottet
sagt och reservanternas anförda yttrande. Utskottet kan
icke instämma i de anmärkningar departementschefen framstält mot
förslaget om post-och telegrafverkens sammanslagning; reservanterna
hafva icke funnit sig öfvertygade af samme departementschefs framställning,
att icke fördelar kunna vinnas genom en förening. Hvilken
himmelsvid skilnad finnes mellan dessa båda uttalanden? Jag kan
verkligen icke finna, huru herrar Tamm och Carsparsson kollationerat
sin reservation. Herr Tamm har med densamma menat, att frågan
om sammanslagning är öppen och bör hållas öppen. Herr Casparsson
har nyss påstått motsatsen. Men huru kan herr Casparsson säga,
att frågan icke bör hållas öppen, då han på samma gång anser de
af finansministern anförda skälen icke hafva varit öfvertygande för
honom. För mig synes skilnaden mellan utskottets framställning
rörande denna punkt och reservanternas egentligen vara den, att
under det att utskottet motiverat, hvarför det icke anser finansministerns
framställning öfvertygande, hafva reservanterna helt diktatoriskt
sagt: »att de icke funnit ministerns skäl öfvertygande». Härvid
kommer jag att tänka på eu nyckfullhet, som understundom
framträder i diskussionen. Om utskottet helt enkelt skifver, att
det icke anser de anförda skälen öfvertygande och derför afstyrker
något framstäldt förslag, får det uppbära klander, att det skifver
så förnämt och icke anser sig behöfva närmare motivera hvad det
töreslår. Denna gång har utskottet, såsom mig synes, anfört ganska
goda skäl för den slutsats, hvartill utskottet kommit, och nu får
det påskrifvet äfven härför.

Så mycket om det ena ämnet för den pågående diskussionen.

Jag öfvergår nu till det andra, semesterfrågan. Jag får då fästa
uppmärksamheten derpå, att rörande denna fråga föreligga i betänkandet
tre förslag: det första innehålles i herrar Casparssons och
Tamms m. fl. reservation, som yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag

»so 15. 22

Fredagen den 16 Mars.

Aiig. semester om beviljande af semester åt hela tjenstemannapersonalen vid postverket.
f0,''tjemten^T''Vidare föreligger utskottets förslag, som afstyrker det kongl. för(Forts)
s''a8ef Pa den grund, att man icke bör bevilja semester åt denna
personal under någon form, förrän post- och telegrafverken blifvit
sammanslagna; det tredje är den af andra reservanter samt äfven
af mig framlagda reservationen, som uttalar en uppfattning, som
ligger emellan de båda andra, af innehåll att denna semesterfråga
är af allvarlig natur, samt att något i frågan kan och bör göras.
om än icke steget nu kan och bör tagas så stort som Kond. Makt
föreslår.

För lämpligheten att bereda semester åt hela postpersonalen anföras
tvenne skäl. Det ena är behofvet af ledighet, det andra behofvet
af ökad kontroll. För oss, som underskrifvit den sist omnämnda
reservationen, bar det andra skälet mindre att betyda än
det första, ty vi tro icke, att införandet af semester skulle medföra
i så hög grad ökad kontroll. Vi anse nemligen, att tillräcklig kontroll
på andra vägar kan erhållas. Det första skälet betyder mer.
För min del åtminstone medgifver jag gerna, att en stor del af
postpersonalen behöfver semester samt att billighet och rättvisa
kräfva, att de få sådan; men eu annan sak är, om lika starka skäl
tala för att alla inom postverket tjenstgörande böra hafva semester.
Derpå tviflar jag. Jag tror, att det är stor skilnad emellan tjenstemän
i posten på ett ställe och på ett annat samt mellan deras tjenstgöring.
Postexpeditörerna i stad t. ex. tjenstgöra ofta hela dagen
igenom, medau motsvarande tjenstemän på landet kunna hafva endast
några få timmars daglig tjenstgöring; medan den ene tjenstgör i
ett mörkt och osundt postkontor, är den andre i afseende på embetslokal
bättre lottad och kanske tjenstgörande i någon utmärkt helsosam
landsort. Jag tror, att man således icke skall kunna neka till,
att det är stor skilnad mellan behofvet af ledighet för posttjenstemän
pa olika ställen, och det synes mig icke vara en opraktisk
utväg att närmare undersöka saken och försöka komma med ett
mindre långt gående förslag för att bereda den tjenstepersonal, som
verkligen är i behof deraf, en nöjaktig semester.

Vidare tror jag icke, att man bör alldeles skjuta undan eu,
såsom jag anser, berättigad invändning, som göres från Andra Kammaren,
nemligen att det är dock en allvarlig sak att såsom allmän
grundsats uppställa regeln, att alla tjenstemän inom ett verk böra
beredas semester, ty det går väl icke för sig att utföra detta på
alla områden af förvaltningen. Man säger visserligen, att här är
blott tal om posten, men å andra sidan kan icke förnekas, att om
man nu beviljar den föreslagna förmånen åt tjenstemänneu i ett så
stort verk som posten, så är detta en ytterligare anledning att fordra
samma semester för allt hvad embets- och tjenstemän heter i landet.
Detta vore kanske ändå väl mycket begärdt.

Det är icke roligt att tala mot eu sak, som man gerna skulle
vilja vara med om, ty hvem ville icke, om det läte sig göra, vara

23 Nso 15.

Fredagen den 10 Mars.

med om att alla dessa tjensteman finge semester, men då så starka Ang. semester
skäl tala deremot, synes det mig som man i detta fall borde nöja
sig med hvad möjligen vid denna Riksdag star att vinna, samt /por(.s \

hoppas, att vid en följande förmånen af semester skall kunna beredas
åt en del af posttjenstemännen, dem som bäst behöfva det.

Det är på denna grund jag yrkar bifall till punkten a) med de
motiv, som af herrar Bohnstedt och Boström m. fl. jemte mig blifvit
föreslagna.

Herr Fränekel: Såsom kammaren torde finna af det föreliggande
betänkandet, är reservanternas antal från denna kammare så
stort, att man nästan kunde på denna grund vara tveksam, huruvida
en så lång diskussion skulle vara behöflig om föreliggande

punkt, då utgången är gifven; men det torde närmast vara beroende
derpå, att frågan om post- och telegrafverkens sammanslagning redan
nu vid behandlingen af föreliggande fråga kommit pa tal, ehuru,
enligt mitt förmenande, semesterfrågan faktiskt icke beröres af dessa
båda verks sammanslagning. Den punkt som nu diskuteras gäller
ju, huruvida Kongl. Maj:ts framställning om obligatorisk semester
utan löneafdrag bör beviljas åt alla posttjenstemän, och för min
del kan jag icke förstå, att denna fråga kan vara beroende på, huruvida
post- och telegrafverken böra sammanslås eller icke. Således
kan jag icke heller för min del gilla, att utskottet i motiveringen

till föreliggande betänkande ingår i någon polemik med Kongl.

Maj:t och deruti vill påstå, att Kongl. Maj:t i afseende å den nu
afgjorda frågan om ofvannämnda verks sammanslagning bort komma
till ett annat slut. Enligt mitt förmenande är det Riksdagens rätt
och skyldighet att, i fall Riksdagen icke är nöjd med det i detta
fall fattade nådiga beslutet, den får aflåta en ny skrifvelse i ämnet;
men, såsom frågan nu föreligger, synes mig hvarje polemik mot de
åsigter, hvilka vid detta besluts fattande blifvit af Kongl. Maj:t uttalade,
alldeles icke på sin plats. För min del får jag således på
det varmaste understödja den åsigt, som chefen för finansdepartementet
här vid lag i dag framstält, att motiveringen, som i utskottets
betänkande förekommer på sid. 18—23, bör ur betänkandet utgå,
samt föreslå att man här håller sig till den föreliggande frågan,
huruvida semester bör åt postpersonalen beviljas eller icke. Hvad
då denna beträffar, är jag åt samma åsigt som den siste ärade
talaren och kan således icke för min del vara med om att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag i detta moment. En ärad talare, herr Casparsson,
har sagt, att utskottets enda egentliga skäl för afstyrkande
af föreliggande moment skulle varit, att ännu icke framställning
kommit till Riksdagen om de ifrågavarande verkens sammanslagning,
men jag har redan påvisat, att just i den reservation, som herr
Billing in. fl. afgifvit, är hela denna fråga ur motiveringen borttagen.
Reservanterna hafva här stält sig på samma ståndpunkt^,
som Riksdagen sjelf intog 1882, da semesterfragan afstyrktes pa

X:o 15. 24

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester helt andra grunder. Härtill kommer ytterligare det skälet, att Riks''"''tiZlemlT''
dapn så nyli8en som 1892 uttalat sig om postverkets förvaltning,
(Forts.) °ch det t0rde da Vara “indre lämpligt att redan 2 år derefter,
innan man sett, huru de då beslutade åtgärderna utfalla, frångå den
ståndpunkt i afseende pa kontrollen, som Riksdagen i sin då aflåtna
skrifvelse intog. Det torde tillatas mig att i herrarnes minne återkalla,
att Riksdagen der uttalade sig på följande sätt: »Hvad angår
förslaget om beredande af semester utan minskning i inkomster åt
tjenstemännen vid postanstalterna, så synes det först och främst,
att, om en dylik förmån beredes postpersonalen, anspråk på erhållande
af enahanda förmån snarligen kunna motses från telegrafpersonalens
sida, hvilka anspråk i sådant fall svårligen kunna afvisas.
Riksdagen stode således, så vidt man kan se, inför en långt större
utgift än statsverkspropositionen utvisar.»

Riksdagen har således sa nyligen som 1892 angående den i
sammanhang med beslutet om tillsättande af distriktsinspektörer
ifrågasätta utsträckningen af posttjenstemännens semester sagt, att
densamma icke bör förekomma. Härmed vill jag visst icke förneka,
att semester bör beredas åtskilliga posttjenstemän, men principielt
håller jag på, den åsigt, jag tog mig friheten uttala redan i utskottet,
att obligatorisk semester i detta fall är olämplig. Enligt min åsigt
bör ledighet beredas vederbörande, då sådan är behöflig, oclrbehofvet
deraf torde böra pröfvas af vederbörande styrelse. Sådana arrangement
äro redan vidtagna inom andra förvaltningar, specielt vid
jernvägarne, och förslag i sådan rigtning föreligger nu med afseende
a telegrafverket. Under sadana förhållanden, innan frågan i dess
helhet blifvit pröfvad och tillfälle erbjudits att jemföra förhållandena
inom andra embetsverk, torde det icke vara tillrådligt att införa
obligatorisk semester i ett särskildt.

Efter hvad jag nu yttrat, får jag för min del förklara, att jag
maste ansluta mig till utskottets förslag till kläm, men i afseende
på motiveringen håller mig till det yrkande, som först framstäldes
af herr Tamm, nemligen att ur densamma bör utgå hvad som förekommer
pa sid. 18—23, men att derutöfver motiveringen för afslagsyrkandet
a Kongl. Maj:ts framställning bör atfattas så som herrar
Billing in. fl. reservanter föreslagit.

Då det nu icke är antagligt att, när telegrafverkets stat här
föredrages, fragan om detta verks sammanslagning med posten ånyo
kommer att diskuteras, ber jag att nu äfven få yttra några ord om
denna sammanslagning. Visserligen kan önskvärdheten af en sådan
åtgärd, principielt sedt, icke förnekas, och goda skäl hafva derför
vid flera tillfallen blifvit här framstälda, men å andra sidan hafva
förhallandena nu ändrat sig derhän, att jag måste instämma med
dem som säga, att Riksdagens skrifvelser och den kongl. propositionen
med afseende pa innehållet torde få anses vara qvitt. T det
fallet har icke ännu blifvit påvisadt, hvad som förekommer i den
kong], propositionen angående 7:de hufvudtiteln, nemligen att general -

Fredagen den 16 Mars.

25 N:o 15.

poststyrelsen, som förut varit intresserad för dessa båda verks sam-.4»gr. semester
manslagning, i sitt senast afgifna yttrande till Kongl. Maj:t från träd t Ufvissa postsin
förra åsigt och förklarar sig anse tidpunkten för en sådan åt- tJenstemangärd
nu högst olämplig. Under sådana förhållanden och med åbero- <-Port8,-)
pande af de många skäl, som i öfrigt tala för att de båda ifrågavarande
verken tills vidare få vara i fred, måste jag redan nu, och
innan vi komma till frågan om telegrafverket, uttala såsom min
åsigt, att denna fråga tills vidare torde få anses vara fallen och
icke böra tagas upp igen, förr än det visar sig lika mycket af behofvet
påkalladt som det var förra gången.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i mom. a).

Herr Casparsson: Med anledning af herr Billings mot mig
rigtade, skenbart välgrundade förebråelse, att det skulle ligga en
inkonseqvens uti hvad jag i frågan anfört, jemfördt med den reservation
jag under punkten 2:o afgifvit, ber jag att redan nu få lemna
en förklaring, som jag eljest tänkt uppskjuta till dess punkten 2:o
blifvit föredragen, nemligen att min reservation under punkten 2:o
endast bör omfatta första delen, att Kongl. Maj:ts förslag om beviljande
af ett förslagsanslag af 25,000 kronor måtte af utskottet
tillstyrkas, men att till följd af den ofantliga skyndsamhet, hvarmed
ärendena behandlas och måste behandlas inom utskottet, så att reservationerna
måste afgifvas knall och fall, har vid expeditionen ett
fel insmugit sig, i det jag blifvit uppförd såsom deltagande äfven i
den andra delen af här omtalade reservation. Jag hade visserligen
kunnat på ett särskildt blad gifva misstaget till känna, men jag ansåg
det icke vara af den betydenhet, att jag icke muntligen kunde
meddela detsamma i kammaren, hvilket jag skall bedja att härmed
få göra, och dermed torde förebråelsen för inkonseqvens vara afvänd.

Hvad sjelfva den nu föredragna punkten och den deri afhandlade
frågan beträffar, torde så mycket mindre meningsskiljaktighet i kammaren
vara att förvänta, som jag nu erfar, att semesterförslaget
blifvit antaget i medkammaren.

Herr Reuterswärd: Hvar och eu, som uppmärksamt genomläst
statsrådsprotokollen rörande föreliggande fråga samt ytterligare
med uppmärksamhet åhört, dels det yttrande statsrådet och chefen
för finansdepartementet nu afgifvit och dels slutligen hvad en ledamot
i statsutskottet, herr Tamm, här utvecklat, måste med mig
vara ense derom, att Kongl. Maj:ts proposition bör bifallas. När
herr Tamm hade ordet, gjorde jag några anteckningar af hvad han
yttrade; bland annat förekom der, »att hvarje sak bör få gälla hvad
den gälla kan». Detta gläder mig att höra, och jag hoppas, att
denne statsutskottsledamot lägger sina egna ord på minnet samt
undviker, så mycket möjligt är, att sammanblanda olika frågor eller
göra dom så beroende af hvarandra, att de sedan svårligen nöjaktigt
kunna lösas. Ty man kan icke med skäl om den föreliggande frågan

N:o 15. 26

Fredagen den 16 Mars.

Ang. semester saga, att beviljande af semester åt en viss embetsmannaklass bör
/or visso post- bero på, huruvida Riksdagen anser lämpligt i ekonomiskt afseende
tjensteman. ^ san)mansiå tvenne embetsverk. Är saken rättvis och billig i
(Forts.) sjg gjglf, anser jag, att Riksdagen också bör behandla den alldeles

oberoende af hvad den kommer att besluta rörande en organisationsfråga.
Hvad punkten a) beträffar, ställer jag mig helt och hållet
på den ståndpunkten, att då den Föreslagna semestern synes både
billig och rättvis, så bör den af Riksdagen accepteras.

Nämnde ärade talare åberopade vidare flera underdåniga skrifvelse^
som Riksdagen gång efter annan till Kongl. Maj:t aflåtit
rörande sammanslagningsfrågan. Detta kommer mig att tänka på,
att Riksdagen vid sådana skrifvelsers aflåtande bör vara försigtig,
samt att, då de beslutas, fullt giltiga skäl böra vara för handen.
Jag fruktar, mine herrar, att vi allt för ofta besvärat Kongl. Maj:t
med begäran om utredningar, som både kostat penningar och varit
tidsödande och som man nästan på förhand kunnat säga, att de blott
skulle verka undanskjutande, icke upplysande för frågor, som de angått,
men för detta sätt att gå till väga skulle jag vilja varna kammaren.

Det gladde mig äfven att höra herr Tamm, då han yttrade,
att vi icke blott i detta, utan äfven i andra afseenden böra stifta
lagar, icke med åberopande huru det i ena eller andra landet förfares,
utan att vi böra lagstifta i våra ekonomiska frågor såsom det
passar bäst för vår ekonomi och för våra förhållanden. Jag önskar
blott, att den ärade talaren troget vill fasthålla vid denna princip,
som enligt mitt förmenande är den enda rigtiga.

Den ärade talaren har i sin reservation yttrat, att denna fråga
bör hållas öppen. Nu har jag nyss fått underrättelse derom, att
Andra Kammaren bifallit Kongl. Maj:ts proposition, och det skulle
förundra mig mycket, om Första Kammaren då fortfarande ville
hålla frågan öppen. För min del anser jag det vara af stor vigt
att få denna fråga bestämdt afgjord, så att vi slippa vidare tvista
om saken. När en gång tiden är inne, samt behofvet och nyttan
af en sådan sammanslagning, som nu blifvit satt i fråga, göra sig
känbara, är jag fullkomligt öfvertygad, att regeringen icke skall
underlåta att då för Riksdagen framlägga förslag derom. För min
del önskar jag således icke att frågan hålles öppen, utan att den
nu afgöres, så att vi slippa höra åt den åtminstone under några
riksdagar.

Herr Casparsson har redan besvarat herr Billings inlägg i frågan,
så att jag behöfver således ej yttra något derom.

Emellertid yrkar jag för min del afslag på utskottets förslag i
punkten a) och bifall till Kongl. Maj:ts proposition, samt håller mig
i afseende på motiveringen till den af herrar Tamm, Casparsson och
Björnstjerna afgifna reservationen.

Herr Dickson, Robert: Frågan om eu sammanslagning af

post- och telegrafverken har länge stått på dagordningen och vid

27 X!« 15.

Fredagen den 16 Mars.

flera tillfällen varit föremål för utredning, som slutligen utfallit så, Ang. semester
att Kongl. Maj:t icke ansett den föreslagna förändringen låta sig/ör vissa postgöra,
utan utsett chef för telegrafverket. Olika göromål hos de ''Jenateman''
båda verkens lokala förvaltning synas mig också ådagalägga, att (Forts.)
en förening icke är lämplig. I postanstalterna behandlas bref, postpaket,
korsbandsförsändelser, postanvisningar, tidningsprenumeration
och postsparbanksärenden. Telegraftjenstemannen expedierar telegram
och telefonmeddelanden. På de olika hållen har man således alldeles
olika sysselsättning, och den, som är utbildad i det ena verket tillhörande
göromål samt bra deri, kan alldeles sakna utbildning i det
andras. Sannolikt blefve en utbildning för båda verken mindre fördelaktig
för det hela. Äfven har man åberopat utländska förhållanden.
Helt visst förekommer i de större europeiska länderna, att
dessa båda verk arbeta under en gemensam chef, som intager samma
ställning som en departementschef hos oss. Han är en verklig
politisk minister, och säkerligen finnas under honom i en eller annan
form souschefer, som motsvara våra generaldirektörer för de olike
verken. Jag kommer i fråga om föreningen af de båda verken att
rösta för herr Tamms reservation och röstar äfven i fråga om semestern
med honom, dervid jag tillåter mig erinra, att en säker
kontroll, att icke tjenstemannen är på balans, ligger deri, att han
för någon tid frånträder sin befattning samt då redovisar allt hvad
till tjensten hörer.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande det nu föredragna momentet yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Boström, Filip, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den förändrade motivering, som
innefattades i den af herr Bohnstedt m. fl. vid förevarande punkt
afgifna reservation; och 3:o) att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vidare anförde herr talmannen, att under öfverläggningen jemväl
blifvit yrkadt, af herr Tamm, Hugo, att den del af utskottets
motivering, som börjar med orden: »Af statsrådsprotokollet» (sid. 18)
och slutar med orden »yttra sig i ämnet» (sid. 23), skulle utelemnas,
men att herr talmannen, enär detta yrkande afsåge den till 1 punkten
i sin helhet hörande motivering, ansåge lämpligast, att beslut i
anledning af berörda yrkande fattades först efter det samtliga mömeut
i punkten blifvit afgjorda.

Derefter framstäldes propositioner i enlighet med de här ofvan
under l:o)—3:o) upptagna yrkandena; och förklarades propositionen
på afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b) och c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 15. 28

Fredagen den 16 Mars.

Ang. postver- Mom. (1).

hets stater för

Herr Tamm, Hugo: I anledning af det beslut, kammaren

nyss fattade i afseende å mom. a), måste en ändring ske i mom. d).
Då det äfven synes obehöfligt att upprepa orden »vid bifall till
hvad utskottet i mom. a), b) och c) hemstält», anhåller jag om proposition
på mom. d) så: »att Riksdagen, med beräknande af postverkets
stater för år 1895 till följande belopp, nemligen:» och så
vidare i öfverensstämmelse med reservationen.

Häri instämde herr Beuterswärd.

Sedan öfverläggningen beträffande det nu föredragna momentet
förklarats slutad, yttrade herr talmannen, att i afseende på detsamma
endast yrkats, af herr Tamm, Hugo, att kammaren, med beräknande
af postverkets stater för år 1895 till följande belopp, nemligen: -

afiöningsstaten......................................................

öf vergångsstaten...................................................

indragningsstaten ................................................

pensionsstaten......................................................

omkostnadsstaten ................................................

oförutsedda utgifter.............................................

afkortningar och restitutioner m. m...................

tillsammans

kr. 3,065,600: —
» 2,400: —

» 593: —

» 89,325: —

» 4,737,000: —
» 40,000: —

» 45,182: —

kr. 7,980,100: —,

måtte bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till
7,980,100 kronor, att utgå direkt af postmedlen.

Detta yrkande blef härefter på gjord proposition af kammaren
bifallet.

Härpå upptog herr talmannen frågan om motiveringen beträffande
1 punkten i sin helhet, och sedan öfverläggningen derom förklarats
slutad, biföll kammaren, på gjord proposition, det af herr
Tamm, Hugo, i nämnda hänseende framstälda, här ofvan omförmälda
yrkande.

Om anslag till 2 punkten,
telegrafverket.

Herr Tamm, Hugo: Då nu kammaren fattat beslut i afseende
å semester för posttjenstemännen, förefinnes, enligt min tanke, intet
skäl att afslå den under denna punkt begärda semestern, så mycket
mindre, som den icke kommit att få eu så vidsträckt omfattning
som beträffande postverket. Telegrafstyrelsen har nemligen varit
tvungen, på grund af särskilda förhållanden, att begära semester
endast för dem, åt hvilka styrelsen efter pröfning beviljar sådan förmån,
hvartill ytterligare kommer den inskränkning, att''semester
skall kunna beviljas allenast dem, som tjenstgjort 5 år på ordinarie

Fredagen den 16 Mars.

29 N:o 15.

stat. Telegrafstyrelsen har förklarat sig icke kunna under nuvarande Om anslag till
förhållanden ifrågasätta utsträckning af rätten till semester längre, telegrafverket.
Som lika behjertansvärda behof här föreligga som någonsin för post- (Forts)
staten, får jag anhålla, att, på denna grund, Kongl. Maj:ts framställning
under punkten a) måtte bifallas.

I afseende å motiveringen får jag, i likhet med herr Casparsson,
säga, att jag icke rigtigt vill stå för densamma. Det har nemligen
i denna motivering inkommit ett stycke, som herr Reuterswärd alldeles
rigtigt förklarade svära emot det föregående beslutet. Det är
nemligen stycket på sid. 60 i betänkandet, som börjar med orden:

»Vid behandlingen af Kongl. Maj:ts framställning» och slutar med:

»synnerlig uppmärksamhet». Om den ifrågasatta föreningen hafva
vi redan fattat beslut och vi vilja väl icke uttala, att en sådan förening
absolut bör ega rum. Jag anser således, att detta stycke bör
ur motiveringen utgå och utbytas mot följande uttalande i den af
mig med flere vid punkten afgifna reservation: »Af statsrådsprotokollet
o. s. v.--— — synnerlig uppmärksamhet.»

Detta uttalande innebär ju intet annat, än att vi icke inse, att
Kongl. Maj:t bör anse frågan så för all framtid fallen, att icke de
afsevärda fördelar böra tillvaratagas, som kunna vinnas af ett samarbete
genom sammanslagning, der det kan ske. Jag gör detta yrkande
derför, att, såsom jag i mitt anförande vid föregående punkt
yttrade, det onekligen vore önskvärd!, att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet kunde, utan sammanslagning, ordna så, att
samverkan på vissa ställen egde rum. Något annat innehåller icke
denna motivering, och vågar jag derför anhålla om proposition på
densamma.

Herr Boström, Filip: Då kammaren nyss beslutat, att se mester

skall utgå för posttjenstemännen, och då det skäl, som utskottet
i den nu föredragna punkten anfört för afslag å Kongl.

Maj:ts proposition, icke längre håller streck, »då dessa frågor endast
i sammanhang böra vinna lösning», anser jag icke några skäl föreligga
att stå fast vid det beslut, hvartill utskottet kommit, och
anhåller jag att få förena mig med herr Tamm i det af honom
framstälda yrkande.

Herr Tamm, Hugo: Jag anhåller om proposition på klämmen,
så lydande: att kammaren, med bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit
i afseende å semestern för tjenstemänuen, i öfrigt bifaller utskottets
förslag. Det är några smärre ändringar i detta förslag,
på grund hvaraf det skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan yrkats,
dels att denna hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr
Tanrn, Hugo, att kammaren skulle godkänna Kongl. Maj:ts förslag

N:o 15. 30

Fredagen den 16 Mars.

Om anslag till om beviljande af ett förslagsanslag å 25,000 kronor för beredande
telegrafverket, åt en del af personalen vid telegrafverkets lokalförvaltningar af
(Forts.) tjenstledighet utan aflöningsafdrag och med den ändring, som deraf
föranleddes, bifalla hvad utskottet hemstält.

Vidare anförde herr talmannen, att beträffande motiveringen
blifvit yrkadt, af herr Tamm, Hugo, att kammaren, i stället för
den del af utskottets yttrande'' å sid. 60, som börjar med orden
»Vid behandlingen af Kongl. Maj:ts framställning» och slutar med
orden »synnerlig uppmärksamhet», skulle godkänna följande uttalande
i den af honom vid punkten afgifna reservation »Af statsrådsprotokollet
etc. —--— synnerlig uppmärksamhet.»

Härefter gjordes propositioner i enlighet med de två yrkanden,
som i afseende på utskottets i punkten gjorda hemställan förekommit;
och förklarades propositionen på godkännande af herr Tamms
förslag i denna del vara med öfvervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes proposition på godkännande af herr Tamms
beträffande motiveringen framstälda yrkande; och förklarades denna
proposition vara med ja besvarad.

3—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets uedaunämnda, den
13 och 14 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende, och

n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 13 och 14 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 22,
i anledning af justitieombudsmannens framställningar rörande dels
ändring af 20 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875 och dels tillägg till 23 § i samma förordning.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 16 Mars.

31 N:o 15.

2 punkten. IfrdgaeaU til lägg

till 23 §

Herr Berg, Gustaf: Jag begärde ordet, icke för att på något
> sätt klandra det slut, hvartill utskottet här kommit, ty i detta slut ni-n? i
instämmer jag till fullo, utan för att, för min del, inlägga en gen- egendom.
saga emot en uppfattning, som hos justitieombudsmannen gjort sig
gällande, den uppfattning nemligen, att en inteckning, som enligt
23:dje paragrafen uti förordningen angående inteckning i fast egendom
blifvit efter anslag dödad, skulle kunna förnyas, och detta uti god
och rigtig ordning. Denna uppfattning har justitieombudsmannen
uttalat, då han återgifvit och instämt i ett uttalande af justitieombudsmannen
vid 1884 års riksdag. Det heter nemligen uti justieombudsmannens
embetsberättelse till nu pågående riksdag sålunda:

»I justitieombudsmannens berättelse till 1884 års Riksdag framhålles,
hurusom det händt, att inteckningar, som på grund af nyss anförda
stadgande blifvit dödade, ''sedermera i föreskrifven ordning förnyats,
åter lefvat upp och användts såsom säkerhet för penningeförsträckningar
eller upplåtelser af nyttjanderätt m. m.’ samt att ''hvarken
lagstiftning eller vedertaget rättsbruk erbjöde någon fullt betryggande
utväg att upptäcka och förhindra detta för realkrediten särdeles vådliga
missbruk’.»

Nu vill jag obetingadt medgifva, att före införande af fastighetsböckerna,
d. v. s. före år 1876, det väl kunnat hända, att en
sådan dödad inteckning blifvit af domstol förnyad; utan att dervid
någon försummelse kunnat anses ligga domstolen till last; men hvad
angår tiden efter fastighetsböckernas införande, d. v. s. tiden efter
1876, så vill jag påstå, att en sådan inteckningsförnyelse, hvarom
här är fråga, icke kunnat ega rum eller bort kunna ega rum annat
än genom förbiseende af domaren. , Försigtigheten bjuder nemligen
domaren att vid intecknings förnyelse granska inteckningsboken, och,
hvad mera är, nödvändigheten bjuder det, eftersom förnyelsen ovilkorligen
skall i inteckningsboken införas. Visar det sig vid denna
granskning, att inteckningen redan blifvit dödad, så kan väl rimligtvis
domaren icke tillåta sig att’ förnya en sådan dödadj inteckning.

Detta i största korthet för att inlägga en gensaga emot justitieombudsmannens
uttalande, och jag vill endast tillägga, att jag under
min verksamhet i domarevärf aldrig sett ett fall, der en sådan efter
anslag dödad inteckning blifvit förnyad.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

N:o 15. 32

Fredagen den 16 Mars.

Ang. inteck•ningsbokt
vits
ord m. in.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 13 ock 14 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion om utarbetande
^ af förslag till lagbestämmelse i syfte att antingen fullt
vitsord må tillerkännas inteckningsbok eller beståndet af inteckning
för nyttjanderätt, undantag och servitut göras beroende af inteckningens
förnyelse.

Herr Unger: Det är ganska ledsamt, att jurister skola vara af
olika meningar om eu sak, som synes vara så pass enkel som denna.
Man ser af motionen och lagutskottets betänkande, att både motionären
och lagutskottet äro af den åsigt, att inteckningsboken
icke har vitsord i fråga om öfveråriga nyttjanderätts-inteckningar,
d. v. s. sadana, som äro öfver 10 år gamla. Som man vet, skola
inteckningar för fordran förnyas inom 10 år, men nyttjanderättsinteckningar
behöfva icke förnyas, utan enligt paragraf 43 inteckningslagen
gäller inteckning för nyttjanderätt fortfarande ulan förnyelse,
sedan den blifvit införd uti den i 61:sta paragrafen omförmälda
bok. d. v. s. i inteckningsboken, men hafva de icke blifvit inskrifna
i intecknings&oÅe», gälla de icke längre än i 10 år. Jag frågar då:
hvad skall det vara för en handling, som har vitsord, att den gäller
öfver 10 år, annat än just inteckningsioftera. Nu säger lagutskottet,
att det måste vara protokollet, som eger vitsord angående sådana
inteckningar. Om jag ginge tillbaka ända till 1875 och funne, att
en inteckning stode i protokollet, t. ex. i slutet af 1870-talet, men
icke hade blifvit inskrifven i boken, är det väl alldeles uppenbart,
att den icke gäller sedan 10 år förflutit, eftersom det enda vilkor,
för att inteckning skall gälla öfver 10 år, är, att den skall stå i
boken. Nu har man sagt, att det vore hårdt, om en sökande skulle
förlora eu sakrätt, derför att domaren slarfvat och icke skrifvit in
inteckningen i boken, men sökanden är ju sjelf i tillfälle att genom
det utdrag ur boken, som skall stå tecknadt på protokollet, öfvertyga
sig derom, att den verkligen är inskrifven. Det vore väl för
ifrigt icke värre, att en inteckning blefve ogiltig genom domarens
underlåtenhet att införa densamma i inteckningsboken, än derigenom
att inteckningen icke kommit in uti konceptprotokollet, i livilket
fall den icke heller vore gällande. Det är under sådana förhållanden,
som jag omöjligen kan gilla lagutskottets motivering. Jag
gillar det slut, hvartill utskottet kommit, nemligen att herr Hasseirots
motion icke bör föranleda till någon åtgärd, men det är på
det skäl, att inteckningsboken redan har vitsord i fråga om dessa
öfveråriga nyttjanderätts-inteckningar.

Med anledning af den uppfattning motionären har, att inteckningsboken
icke har vitsord i fråga om öfveråriga nyttjanderättsinteckningar,
ordar han åtskilligt om, att det vore önskvärdt, att
domaren skulle åläggas ersättningsskyldighet och ansvar, om han
utfärdar origtiga bevis. Men så är redan förhållandet, och detta
med rätta. Om jag utfärdar ett bevis, som icke tager upp någon

Fredagen den 16 Mars.

33 Jf:o 15.

inteckning, som skall finnas, är jag både ersättnings- och ansvars- Ang. inteck.
skyldig. ning sboks vita Vidare

talar motionären om, att inteckningsböckerna äro så illa °''d m'' m
förda, att de knappast kunna tillerkännas vitsord, utom naturligtvis
på Öland, der de numera lära vara bra. Jag tror, att detta motionärens
omdöme angående domares sätt att föra sina inteckningsböcker
är orättvist. Så vidt jag kunnat erfara, hafva icke på grund
af origtighet i inteckningsböckerna några anspråk blifvit framstälda
emot domare, som försummat att ordentligt föra dem. Till följd
af sin ofvan omförmälda, enligt mitt förmenande origtiga uppfattning
derom, att inteckningsboken ej skulle hafva vitsord angående
öfveråriga nyttjanderätts-inteckningar, utan att vid utfärdande af
gravationsbevis nödigt vore att genomse inteekningsprotokollen allt
från år 1876, kommer motionären till den åsigt, att domaren borde
utfärda ett tilläggsbevis, som omfattade hvad som inhemtades af
protokollen före de 10 sista åren, och att domaren vore berättigad
derför taga lösen med 15 öre per år. Detta har lagutskottet icke
inlåtit sig på, men utskottet har icke heller motsatt sig detsamma.

Jag kan icke finna något stöd derför i expeditionstaxau. Der är
lösen för ett hemman bestämd till 1 krona 50 öre, men om någon
lösen derutöfver talar icke expeditionsstadgan, hvarför jag för min
del anser det vara orätt att taga en sådan lösen.

Då jag emellertid gillar det slut, hvartill utskottet kommit, så
får jag yrka, att kammaren måtte, med ogillande af motiveringen,
bifalla utskottets hemställan, att motionen icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, nemligen af det skäl att inteckningsboken,
utan vidare lagstiftning derom, måste anses hafva laga vitsord angående
öfveråriga nyttjanderätts-inteckningar.

Lagutskottet säger: »så länge protokoll öfver inteckningar skola
föras, lärer detta höra tillerkännas vitsord framför boken». I allmänhet,
ja, men omöjligt i afseende å dessa inteckningar, för hvilka
det enda vilkoret är, att de skola stå i boken. Om jag funne, att
de stodo än så många gånger i protokollet, men icke i inteckningsboken,
så gälla de enligt åberopade 43 paragraf inteckningslagen
ändock icke öfver 10 år.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan, med ogillande
af utskottets motivering.

Herr Annerstedt: Den anmärkning, som den föregående talaren
framstälde emot utskottets motivering, synes mig så till vida
kunna vara befogad, som lagutskottets betänkande är något knapphändigt
affattadt, derför att detta betänkande skulle inrymma —
för att icke åstadkomma skiljaktigheter i fråga om motiveringen —
både den mening i frågan, som den föregående talaren hade och
hvilken åsigt delades af lagutskottes öfvervägande flertal, och den
mening, som hystes af motionären, hvilken i detta ämne hade eu
afvikande åsigt.

Första Kammarens Prot. 1894. N:o 15.

3

N:o 15. 34

Ang. inteckning
sboks vitsord
m. vi.

Fredagen den 16 Mars.

Utskottet har ej någonstädes uttalat, att inteckningsboken icke
skulle hafva vitsord i afseende å de s. k. öfveråriga inteckningarna.
Lagutskottets flertal är i detta afseende fullkomligt enigt med den
senaste talaren. Men lagutskottet anför, att inteckningsprotokollet i
allmänhet är hufvudhandlingen, och såsom ett skäl, hvarför man
icke, på sätt motionären alternativt framstält förslag, kan tillerkänna
inteckningsboken vitsord framför protokollet, åberopar utskottet,
att inteckningsboken för närvarande i landet icke öfverallt är så
beskaffad, att man utan vidare kan upphöja den till hufvudhandling
och förvandla protokollet till ett bihang till boken. Helt säkert
måste en sådan åtgärd, när den skall komma att vidtagas,
ovilkorligen på sina ställen föregås af vissa undersökningar och rättelser
i inteckningsboken.

Det är dessutom hårdt, att man på vissa ställen, till följd af
särskilda omständigheter, under en längre eller kortare tid underlåtit
att föra inteckningsbok, oaktadt lagen föreskref detta. I andra
delar af landet åter har man af Kongl. Maj:t utverkat sig tillstånd
att någon tid dröja med inteckningsbokens uppläggande. Vid angifna
förhållande kan man uppenbarligen icke för närvarande tänka
derpå att vidtaga den af motionären ifrågasatta åtgärden att förändra
förhållandet emellan boken och protokollet. Det är detta, som
lagutskottet velat uttrycka med sin motivering.

Nu har visserligen den föregående talaren tolkat denna motivering
så, att deri skulle ligga ett uttalande, att jemväl i fråga om
öfveråriga inteckningar boken skulle sakna vitsord. Jag måste dock
bestrida, att denna mening ovilkorligen måste anses ligga i de af
utskottet använda orden, hvilka, efter mitt förmenande, allt för väl
kunna gifvas den tolkning, som ofvan angifvits.

Jag har erkänt, att utskottets betänkande är knapphändigt
skrifvet, men detta var föranledt af önskan att undvika en diskussion
i kammaren om motiveringen, men en sådan har nu uppkommit,
just till följd af det kuappt affattade betänkandet. Det är ett
ytterligare exempel på, att då man vill undvika Scylla, faller man
i Charybdis.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr XJnger, att denna
hemställan skulle bifallas med ogillande af motiveringen.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedanmimnda, den 18
och 14 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

Fredagen den 16 Mars.

35 N:o 15.

N:o 24, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862,''

N:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken, och

N:o 26, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om. skyldighet för egare af afsöndrad jord att till
stamhemmanet utgöra vissa afgälder,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 13 och 14 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard samt till lag angående jordfästning.

Herr Annerstedt: Jag tillåter mig att, såsom vanligt är vid
behandlingen af större lagförslag, i afseende på sättet för förslagets
föredragning vördsamt föreslå:

att de särskilda författningarna föredragas paragrafvis och hvar
för sig afslutas, innan rubrik och titel till det föredragna förslaget
behandlas;

att det vid öfverläggning om en paragraf må tillåtas att yttra
sig icke blott öfver förslagets allmänna grunder, utan ock öfver
andra paragrafer, som med den föredragna hafva nära sammanhang;

att vid förslaget till lag om enskild själavård, konfirmation och
Herrens heliga nattvard, 5 och 13 §§ först föredragas och derefter
den af utskottet ur dess förslag uteslutna 14 § af Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet; ■

att utskottets hemställan föredrages näst efter det föredragningen
af det förslag hemställan afser blifvit afslutad; samt

att utskottet, för den händelse lagförslagen eller något af dem
skulle i vissa delar komma att af den ena eller andra kammaren
återförvisas, må lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling,
i afseende å de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med
eller utan förändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af
ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

i

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle punktvis företagas till afgörande, hvarjemte kammaren
biföll herr Annerstedts i afseende på utlåtandets föredragning framstälda
förslag.

Nso 15. 36

Fredagen den 16 Mars.

Lagförslag om
enskild själavård,
konfirmation
m. m.

1 punkten.

5 § i utskottets förslag till lag om enskild själavård, konfirmation
och Herrens heliga nattvard.

Herr Pettersson, Carl: Att tillståndet inom vår svenska
kyrka icke är godt, är en allmän erfarenhet, som äfven bekräftas
af detta lagutskottets utlåtande. Individualismen tager allt mer
öfverhand med tillbakasättande af auktoritet och kyrklig myndighet.
Detta visar sig i synnerhet af den reservation, som en af Andra Kammarens
ledamöter i lagutskottet, herr Kardell, framstält beträffande
konfirmationsundervisningen; ty han menar, att denna undervisning
skall blifva allt mindre behöflig, ju mer folkskolan växer ut och
kan meddela en lärdom, som kan anses motsvara den presterliga
konfirmationsundervisningen, hvarjemte nämnde reservant anser, att
»aktningen för samvetsfriheten bör hindra antagandet af en lag,
som tvingar föräldrar med från statskyrkan afvikande åsigter att
sända sina barn till statskyrkliga nattvardsskolor». Och utskottet
har kommit in på samma bana; dock går det icke så långt som
den nämnde reservanten, men åtminstone afviker det från nu gällande
sed och ordning, då det i § 5 mom. 2 föreslår följande stadgande:
»då barn, som efter slutad undervisning pröfvats beredt att
få tillträde till nattvarden, åstundar att varda deraf delagtigt, må
sådant ej förvägras. Före nattvardsgången skall offentlig konfirmation,
i den ordning kyrkohandboken föreskrifver, ega rum med de
barn, som deri önska deltaga. Ej må barn af föräldrar eller målsman
derifrån hindras.» Då man läser motiven till detta förslag
finner man, att lagutskottet haft något besynnerliga tankar om förhållandena,
och jag hörde detta bekräftas genom ett yttrande i utskottet.
Yi veta, huru konfirmationen tillgår inom vår kyrka, och
först och främst skola vi komma ihåg, hvaruti konfirmationen består,
nemligen deruti att barnet, hunnet till mogen ålder, förklarar,
att det bekänner den lära, hvari det blifvit upptaget genom dopet.
Det är således barnets fria beslut, som uttalar sig genom de vid
konfirmationen aflagda svaren på de frågor, som der framställas.
Det hufvudsakliga i dessa frågor är ju tron på den treenige Guden,
i hvars namn barnet blifvit döpt. Nu vill visserligen utskottet icke
alldeles taga bort de tre frågorna, men säger, att de två andra som
brukats vid konfirmationen äro öfverflödiga. Och utskottet menar,
att man icke behöfver fordra en sådan bekännelse af barnet, emedan,
säger utskottet, barnet kan vara lika värdigt och väl beredt att
deltaga i den heliga nattvarden, då det har en stor längtan dertill,
ehuru det icke kan ga in på att svara på de tre af presten på församlingens
vägnar framställa frågorna. Jag undrar dock, huru det
kan vara med den saken, om jag kan hafva någon så synnerlig
längtan efter Herrens nådemedel och förening med honom i nattvarden,
om jag icke med helt och upprigtigt hjerta kan besvara de

37 N:o 15.

Fredagen den 16 Mars.

frågor, som ställas till mig vid konfirmationen. Emellertid, hörde Lagförslag om

jag i utskottet sägas, kan det icke behöfvas, att barnet svarar på

de tre frågorna, ty det gör församlingen vid hvarje gudstjenst, da mation m. m.

den bekänner sin tro på den treenige Guden; och barnet, som del- (Forts.)

tager, instämmer med församlingen. Men det är dock skilnad på

detta, då vid den allmänna gudstjensten trosbekännelsen uppläses och

då barnet kommer fram vid konfirmationen, ty konfirmationen är

en bekännelsehandling, och barnet bekänner, hunnet, som jag sade,

till mogen ålder, sin tro och visar genom denna bekännelse, att det

delar församlingens tro.

Men huru vill utskottet nu hafva det? »Då barn, som efter
slutad undervisning pröfvats beredt att fa tillträde till nattvarden,
åstundan att varda deraf delaktigt, ma sadant icke förvägras.» Na,

hvem skall då pröfva, om barnet är beredt till nattvarden? Det

skall väl vara presten, och således blir det en handling mellan honom
och barnet. Det blir icke en handling mellan församlingen
och konfirmanden, utan mellan presten och barnet. Det blir en
pröfning af barnet, men icke en pröfning allenast af barnets kunskaper,
utan en pröfning af dess samvete och hjertelag. Således har
utskottet, då det velat bevara den individuella friheten, så vidt jag
förstår, kommit in på området för den katolska öronbikten, kommit
in på ett hierarkiskt område, som icke stämmer öfver ens med vår
lutherska kyrkas grundsatser. Och der se vi, huru lätt man kan halka
öfver från evangelisk kult in pa området för katolsk hierarkism
eller frikyrkligt samvetstvång. Denna öfvergång är dock fördold
för utskottet, som naturligtvis talar vackra ord i frihetens namn.

Då jag nu jemför utskottets förslag med Kongl. Maj:ts proposition,
kan jag icke finna annat, än att allt talar till förmån för den
senare. Jag får således för min del yrka afslag icke endast på 2:dra
mom. 5:te § af lagutskottets förslag, utan äfven på de med spärrad
stil tryckta raderna i lista mom. af samma paragraf. Och ber jag
således att få tillstyrka bifall till den kongl. propositionen oförändrad
i 5 §.

Herr Billing: Då icke något annat yrkande blifvit gjordt, än

om bifall till det kongl. förslaget i den föredragna punkten, kunde
jag formelt sedt icke hafva någon starkare anledning att nu yttra
mfg, men jag anser mig dock böra åtminstone en gång hafva ordet
i den mycket vigtiga frågan, som här föreligger, och som har för
mig det allra djupaste intresse.

Inledningsvis ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att
en förändring, äfven den allra obetydligaste, uti Kongl. Majits förslag
innebär ett förkastande af hela lagförslaget och ett uppskjutande
af hela frågan åtminstone i fem år. Ty antingen skall detta
lagförslag antagas oförändradt eller också är det hela förfallet, då
man väl icke kan förutsätta, att Kongl. Maj:t skulle sammankalla
ett urtima kyrkomöte för att inhemta dess samtycke. Alltså, här

Jf:o 15. 38

Fredagen den 16 Mars.

iMtförsUg om ä,T icke annat alternativ än att antingen antaga Konel. MaHs förÄftSfc
slaS oförändradt eller alldeles förkasta hela lagen. j£ ffatt,
mation m. m. i ^synnerhet.för att slippa utom i särskildt nödfall begära ordet en
(Korta.) gang till, få yttra något om lagförslaget i dess helhet.

,Mot.det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget ha af utskottet
blifvit gjorda egentligen två anmärkningar; en och annan liten
obetydlig sådan fäster jag mig icke vid. Den ena göres mot 5 §.
den andra mot 14 §. Den första förändring lagutskottet föreslagit,
nemligen i 5 §, gar derpå ut, att, da allt hittills konfirmandens undervisning
afslutats med konfirmationen och konfirmationen varit
ingången till den första nattvardsgången, lagutskottet vill borttaga
denna konfirmation, så att de som genomgått konfirmandundervisning
skulle utan att deltaga i konfirmationen kunna få deltaga i nattvarden.
Jag vill nu icke inlåta mig på en lång teologisk diskussion
om den föreliggande saken. Möjligen kunna för lagutskottets åsi°-t
anföras några grunder. Men jag ber få nämna, att detta lagutskottets
förslag är, så vidt jag vet, ett alldeles nytt uppslag i°den
teologiska diskussionen.

„ Här hafva i vårt land pågått i snart 40 år, ja i fullt 40 år,
såsom herrarne veta, störa religiösa rörelser utaf ganska separatistisk
natur. Målsmännen för dessa hafva gjort anmärkningar mot snart
sagdt allt uti vår kyrkas ordning och framkommit med förslag till
nya anordningar på mångfaldiga områden, men med all den uppfinningsrikedom
man på den sidan haft i sin kritik och i sina förskohar
man dock, mig veterligt, aldrig tänkt på hvad här föreslagits
af lagutskottet. Det har förekommit flere gånger, att barn icke
velat låta konfirmera sig, att barn också icke velat gå till nattvärden,
men aldrig, så vidt jag vet, inträffat, att något barn velat
ga till nattvarden i vår svenska kyrka utan att hafva velat konfirmeras.
Den föreslagna åtgärden är således alldeles ny och har ingen
som helst grund i för handen varande kändt behof.

Den andra hufvudförändringen, lagutskottet föreslår, är att utstryka
14 § i Kongl. Maj:ts förslag, hvilken meddelar kyrkan rätt
att från nattvarden utesluta sådana personer, som gjort sig allmänt
kända för ren förnekelse af allt hvad kristendom heter eller också
föra ett ogudaktigt och förargelseväckande lefverne. Denna paragraf
afser att kunna utesluta sådana från nattvarden, om hvilka manliar
de mest faktiska intyg, att de gå dit kanske mest och snarast för
att drifva gäck med sakramentet. Är det för mycket att kyrkan
har den magten? Det har aldrig satts i fråga i vår lutherska kyrka
fbrr. Vi hafva nu i hufvudsak en sådan magt oss anvisad uti vår
kyrkolag, fastän under former, som göra dess användande i hög grad
odiöst genom sin offentlighet, genom sin rent juridiska karakter
°j.S‘ V:.. begär man att fa Erfarandet ändradt till en rent enskild
själa! ardssak, utan yttre tvang och band. Ingen anmärkning
har från separatisters, från kyrkans motståndares sida oftare rigtats
mot henne, än just denna, att hon låter till sitt nattvardsbord

Fredagen den 16 Mars.

39 N:o 15.

komma folk af allehanda olag. Kanske ligger i denna anmärkning
nå<rot berättigande. Visst är åtminstone, att det ar i högsta grad ^ *<>„>.-hårdt och jäk tror icke att det kan från någon synpunkt försvaras, mation m. m.
att om det kommer eu ren hädare, som ena dagen offentligt upp- (Fort,)

trädt med hädelse och den andra dagen, för att visa sig ngtigt s årk

i sin hädelse, anmäler sig till nattvarden, man da icke skulle fa ute SlUtaDessa>Iäro

lagutskottets hufvudanmärkningar; de andra aro endast
bisaker och småsaker. Jag ber nu att få säga någre ord om
Kongl. Maj:ts förslag; men jag skall bespara herrarne alla teologiska

UtredSlDttaKongl. Maj:ts förslag är utarbetadt af eu dertill särskild!
förordnad komité, som bestod af tre jurister och tva teologer De
iurister som der sutto, hade åtminstone icke gjort sig kanda foi
itt vilja underkasta sig något hierarkiskt tvång, och der thns afven en
representant för den friare rigtnmgen inom var kyrka. Komiten
enat sig om detta förslag. Sedan har förslaget vant före vid sitta
kvrkomötet, Detta kyrkomöte har — nu lemnar jag derhän om
med skäl eller icke - fatt förebråelse för att meningarna der ofta
stodo delade mot hvarandra och att vid voteringarna frågor a
crjordes med några få rösters skilnad. Detta bevisar, att de olika
riktningarna inom vår svenska församling der voro representerade,
och representerade af sjelfständiga personer Denna lag te värden

antogs emellertid utan någon votering. Den antogs med
så k0dt som full enstämmighet, och alla kände, att har var mg
tim? annat föreslaget, än hvad som från kyrkliga grundsatser sedt
äfven om man fattade dem ganska fritt, maste fordras och mast
finnas Ett enigt kyrkomöte står nu för detta förslag, och det bor
väl rörande den religiösa och teologiska sidan uppväga vltsor^ra“
en del ledamöter i lagutskottet. Vidare vill jag betona— och detta
ligger nära till hvad jag nyss sade - att detta förslag ar ett uttryck
för det kyrkliga medvetandet, icke för en skiftning inom kyrkan,
utan för hela församlingens medvetande, sadant som detta har ut
vecklat sik allt ifrån reformationens tid. Och ännu en sak. Detta
försök är°icke fiendtligt rigtadt mot något hall, det ar icke någon
antites. Man kan icke säga, att det är rigtadt t. ex. mot den liberala
rigtningen, mot de frireligiöse eller katolikerna Nej, det ar
icke rigtadt mot någon sida, ty det rör rent inre kyrkliga angelakenheter.
Huru mycket man läser det, skall man icke finna na„ot,
som innebär någon kritik eller dom öfver något främmande samfund,
utan i detta förslag begär kyrkan endast att i små rent inre
förhållanden, i sitt allra innersta fa ordning i sin lagstiftning, blifva
fri från gamla omöjliga former och få bättre förmer. Da ®ynes ml&’
som om detta förslag, om något, borde kunna påräkna Riksdagens

understöd och bifall. . ,

Man har klagat och man klagar alltjemt öfver sterilitet i den

kyrkliga lagstiftningen. Det ena förslaget kommer fram etter det

JJ:o 15. 40

Fredagen den 16 Mars.

W d65 SägeS,i r5ikS,?agen blott ett blekla§dt derför att
rrfrd, 4om/lr- ^ a „f''a deij individuella uppfattningen, att det kunde vara på
mation m.m. annat satt affattadt. Men, mine herrar, det är en skada för vår
(Forts.) kJrka “ed en fdan sterilitet, att man icke skall kunna få nåcmt
af varde genomfördt. Man klagar öfver att kyrkan icke vill reformera
sig. Denna anklagelse är icke berättigad, men när hon
torsoker, sages det nej. Nu är här ett förslag, mot hvilket, det
pasta!- jag, icke från kyrklig, teologisk, politisk eller kyrkligt politisk
synpunkt nagra berättigade invändningar kunna göras; nog tror
jag, att Forsta Kammaren skall bifalla detsamma.

. o®, begagna detta tillfälle för att säga ett ord som legat

mig pa hjertat länge, och det är, att den svenska staten bör tänka
pa hvad den bär i sm svenska lutherska kyrka och anse sig uppfordrad
att stödja henne. Andra religiösa faktorer bilda politiska
partier. I utlandet star den romerska kyrkan med sin politiska
center. Pa samma sätt är det med sekterna; så är det i svenska
Riksdagen; der sta kyrkans motståndare, de frireligiöse, såsom ett
kompakt sammankallande parti, och de stödjas alltid af — för att
nyttja en term — allt hvad radikaler heter. Dessa känna, att de
i dem hafva sitt basta stöd för att motarbeta allt hvad konservatism
.v-o Men var lutherska, vår svenska kyrka, hon har icke bakom
sig något politiskt parti. Hon kunde vänta och hoppas, att alla
de som kanna hvad hon betyder skulle stödja henne och att, om de
också i detaljer kunna hafva olika meningar om henne, de dock
skulle kunna underordna dessa under den stora vissheten att hon
behofves. Hon ar, var svenska lutherska kyrka, dock den kristliga
magt, som uppfostrar vårt folk och håller det vid ett sundt religiöst
°% moraliskt lif. Jag skall icke tala om hennes hufvudsakliga uppgAt
utan blott eftersom jag står i en politisk församling, om hennes
politiska betydelse. Den tror jag herrarne förstå, och om herrarne
forsta den sa torden I medgifva, att jag har rätt att en gång begagna
tillfallet for att, så allvarligt som jag det kan, lägga på
allas deras hjertan, som hafva insigt i denna sak, att besinna, att
hon ar vard att understödjas. Och hon skall understödjas, och man
kan gorå det utan att stöta eller såra någon, och derför tror och
hoppas jag att Första Kammaren skall antaga det kond. förslaget,
till hvilket jag yrkar bifall. °

Herr Wieselgren: Kammaren har sig väl bekant, att den tredelning,
som inom de politiska förhållandena eger rum i eu höger,
eu center och en venster, jemväl gör sig gällande på det kyrkopohtiska
området. Äfven der finna vi eu höger, en center och en
venster li vilka representeras af de högkyrklige, lågkyrklige samt
tnkyrklige. Den föregående ärade talaren anses tillhöra högern, och
jag .centern. Jag anser mig derför böra begagna tillfället att i allo
instämma med hvad den föregående ärade talaren i fråga om antao--igheten af detta förslag yttrat. Det är verkligen så, att åtminstone

Fredagen den 16 Mars.

41 Nso 15.

inom högern och centern af det kyrkliga eller kyrkopolitiska partiet Lagförslag om
bör det ej kunna finnas någon betänklighet mot att godkänna detta e^ddkonfir

förslag. mation m. m.

Det är af den förste talaren i dag yttradt, att a lagutskottets (Forts.)
förslag till ändring af denna 5:te paragraf individualismen har satt
sitt märke. Jag vill anmärka, att om så är förhållandet, är det ju
mindre underligt, då just i denna paragraf de mest individuella förhållanden
emellan enskilda församlingsmedlemmar och församlingen
äro berörda. Men åtminstone för mig är det ännu okändt, detta
behof, som lagutskottet genom sina ändringsförslag velat tillgodose.

Jag instämmer fullkomligt med herr Billing deruti, att, om verkligen
nämnda behof gjort sig gällande, torde det åtminstone gält så enstaka
fall, att man ännu icke kan säga att det eger anspråk på att genom
lagstiftning tillgodoses.

Hvad beträffar det föreslagna uteslutandet af 14 §, hvilken jag
anser såsom hela förslagets kärnpunkt, skulle jag på det djupaste
beklaga om Riksdagen skulle tillåta sig eu sådan åtgärd. Jag eger
någon personlig erfarenhet om behofvet af just denna paragraf i
vår kyrkolagstiftning, då jag nemligen står såsom förman för ganska
många prester i vår svenska kyrka, hvilka åter på grund af sin embetsställning
stå i den närmaste beröring med de kanske djupast
fallne inom vårt folk. Jag har den ena gången efter den andra
varit i tillfälle att se in i dessa prestmäns ställning, då de just i
det stycke, 14 § rörer, hafva haft att göra med individer, om hvilka
det knappast gifves möjlighet att hoppas något godt. Orden kunna
låta stränga, men de äro dock ej för stränga, och när den föregående
ärade talaren påminde om huruledes personer endast af gäckeri
kunna förklara för sin själasörjare, att de önska få tillträde till
Herrens heliga nattvard, kan jag just med dessa af mig antydda erfarenheter
verificera, att’ sådant lian hända och har händt; och jag
måste säga: den lagstiftning, som icke sätter en ordets tjenare och
nådemedlens förvaltare i den ställning, att han gent emot sådana -personer kan säga sitt »nej», den har emot honom och emot den
högre magt han representerar svikit sin pligt.

Jag är fullt förvissad om att ingen i denna kammare skall
vägra att gifva desse våra prester, som ofta stå uti en ganska svår
och djupt betryckt ställning, den hjelp, som ligger i antagandet
och godkännandet af denna 14 §.

Jag anhåller att få yrka bifall till det föredragna kongl. förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes 5 § med den lydelse,
som af Kong!. Maj:t föreslagits.

13 § i utskottets förslag.

På yrkande af herr Billing godkändes motsvarande paragraf
utaf Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Fredagen den 16 Mars.

14 § af Kongl. Majt:s förslag.

Godkändes efter derom af herr Billing framstäldt yrkande.

1—4 §§ i utskottets förslag.

Godkändes.

§ 6 i utskottets förslag. •

Efter yrkande af herr Billing godkändes motsvarande paragraf
utaf Kongl. Majrts förslag i ämnet.

7 och 8 §§ i utskottets förslag.

Godkändes.

9 § i utskottets förslag.

Kammaren godkände på yrkande af herr Billing motsvarande
paragraf utaf Kongl. Majrts förslag i ämnet.

10—12 §§ i utskottets förslag.

Godkändes.

15—17 §§ samt ingressen i utskottets förslag.

På särskilda af herr Billing derom framstälda yrkanden godkändes
motsvarande delar af Kongl. Majrts förslag i ämnet.

Rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Lagförslag rör. Föredrogs å nyo lagutskottets den 13 och 14 innevarande mars
främmande bordlagda utlåtande n:o 28, i anledning af Kongl. Majrts proposition
öfrergångTili me(^ förslag till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång
svenska kyr- till svenska kyrkan.
kan.

N:o 15. 42

Lagförslag om
enskild själa
vård, konfirmation
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 16 Mars.

43 Nso 15.

Herr Annerstedt: Mot ifrågavarande utskottsbetänkande har Lag/fotlag rör.
iag, som ej haft tillfälle att deltaga i utskottets behandling af näst- främmande
föregående proposition, latit anteckna mig såsom reservant. Skalen ;jfvergsng till
för denna reservation kan jag i korthet sammanfatta sålunda, att svenska kyrden
af kyrkomötet antagna lagen vid dess granskning i högsta dom- kan.
stolen lemnades utan anmärkning af sex utaf dess ledamöter, under (Forts.)
det att den sjunde afgaf det yttrande, som af lagutskottet åberopats,
att, när sedermera förslaget kom till kyrkomötet, en af ledamöterna
visserligen uttalade sig i den rigtning, som af lagutskottet i motiven
för afslag anförts, men icke vann understöd af någon utaf
kyrkomötets öfrige medlemmar, samt att kyrkomötet antog det
kongl. förslaget utan vidare diskussion. Under sådana förhållanden
synes det, enligt min uppfattning, vara föga sannolikt eller till och
med mycket osannolikt, att lagutskottet skall kunna bättre än kyrkomötet
uppfatta, hvad som i detta afseende motsvarar kyrkans behof.

Det är nemligen från sådan synpunkt, som lagutskottets majoritet
har afstyrkt den kongl. propositionen. Då jag antager, det kyrkomötet
i detta afseende fullt rigtigt fattar hvad kyrkan behöfver,
vågar jag yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält, och biföll Kongl. Majrts
i ämnet gjorda framställning.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 13 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 29, i
anledning af väckt motion med förslag till ändring i vissa delar af
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863. 1

1 punkten. Ifrågasatt än äring

i lcyrlco*

* . mö tesförord''

Herr Annerstedt: Vid sista års riksdag hade samme motionär ningen.
väckt en motion, som bland* annat innehöll de bestämmelser, som
man nu föreslagit att införa i ifrågavarande paragraf af kyrkomötesförordningen.
Motionen blef då i den delen af Första Kammaren
afslagen. Det förefaller mig, som om man vid detta tillfälle ej behöfde
ingå i någon pröfning af frågans realitet, då, såsom vi alla
veta, något lagtima kyrkomöte icke under detta år förekommer och
det icke lär vara antagligt, att Kongl. Maj:t för en fråga af den
beskaffenhet som den ifrågavarande skulle sammankalla ett urtima
kyrkomöte. Derför synes det mig vara allt skäl, att Första Kammaren
endast på denna formella grund i år afslår motionen. Jag
yrkar afslag på utskottets betänkande.

N:o 15. 44

Fredagen den 16 Mars.

Ifrågasatt än- Herr Casparsson: Lagutskottet har i år förnyat samma framdm7tesförord°''
?tällnir,g som * fJo1’ nemligen att det skulle bestämmas, att med
m ningen. iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom
(Forte.) moderkyrkan är belägen, må två eller flere pastorat inom samma
stift och valdistrikt om gemensamt elektorsval sig förena. När
denna fråga förekom i fjol, tog jag mig friheten anmärka, att då
elektorsval nödvändigt måste afse sjelfva valförrättningen, valhandlingen,
och det icke fins någon form, hvarunder två eller flere olika
pastorat kunna förena sig om gemensam valförrättning, är en sådan
bestämmelse en fullkomlig omening. Första Kammaren beslöt också
att ändra det och bibehålla det nuvarande uttrycket, som är att de
kunna förena sig om gemensam elektor. Om derför den här frågan
skulle återkomma till ett annat år, vill jag hemställa till lagutskottet^
om det ej då skulle behaga iakttaga denna rättelse, så att
det ej återkommer med denna omening om »gemensamt elektorsval»,
utan behåller det nuvarande uttrycket: »gemensam elektor». Hvad
sjelfva ändringen i sin helhet beträffar, instämmer jag med hvad
lagutskottets ärade ordförande anfört, och då det för närvarande icke
fins någon brådska med denna ändring, tycker jag, att man saklöst
kan låta hela saken förfalla.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten icke framstälts
annat yrkande, än att utskottets hemställan skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner, först'' på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

n:o 7, till fullmägjjge i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tidl, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor, och

n:o 10, till Konungen, angående föreslagna statsbidrag till vägars
anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser:

45 Nio 15.

Fredagen den 16 Mars.

n:o 8, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstad,
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontor
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag
i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och
riksbankshus, äfvensom

n:o 9, till fullmägtige i riksgäldskontor, i samma ämne.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr af Buren från
och med den 17 till och med den 28 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets memorial n:o 8, i anledning af aterremiss
af 1 punkten i utskottets betänkande n:o 6, angående vissa delar
af allmänna bevillningen; och

lagutskottets memorial n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 11 öfver väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande den kommunala rösträtten på landet.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,37 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

H:o 25. 46

Lördagen den 17 Mars.

Lördagen den IT mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

... He,r.^ statsrådet Groll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående förvärfvande för statens räkniu» af
vissa enskilda jernvägar. °

,... penna kongl. proposition blef härpå föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

r- , UpP.l^st®s, °cl1 godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 14, till Konungen, i anledning
åt dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes den 11 juni 1868, dels ock Kongl. Mairts i propositionen
om statsverkets tillstånd ''och behof under andra hufvudtiteln
gjorda framställning om anvisande af medel för tillämpningen af ny
stat för kngshofrätten jemte öfvergångsstat.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagen»
skrivelser till Konungen:

n.o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med forsla^
Pv af. om ändrad lydelse af 16 § i lagen angående lösdrifvare^
behandling den 12 juni 1885;

... n:o * anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslå^
till lag angående ändring i gällande stadganden om tillsättning a°f
organist- och klockarebefattningar; samt

3 D:0 * anlecining af Kongl. Maj:ts proposition angående åt gärder

till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands län.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Lördagen den 17 Mars.

47 N:o 15.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande och memorial:

n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring i eller anstånd
med utförandet af Riksdagens beslut angående uppförande å
Helgeandsholmen af nya byggnader för Riksdagen och riksbanken;
samt

n:o 5, angående årligt understöd åt arbetsförmannen C. i.
Björklunds och arbetaren C. G. Janssons enkor och barn;

bevillningsutskottets betänkande n:o 10, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition, n:o 2, med förslag till ny förordning angående
mantalsskrifning;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkanden:

n:o 1, rörande vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2,
med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning; och

n:o 2, i anledning af väckt motion om tillägg till § 25 i kongl.
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871; äfvensom

bankoutskottets utlåtande n:o 5, med anledning af väckta motioner
om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 152, med delgifning af nämnda kammares beslut rörande
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om meddelande af bestämmelser
i syfte af ett mera planmessigt samarbete emellan rikets
folkskolor och allmänna läroverk.

Herr Billing: Jag anhåller att få föreslå, att Första Kammaren
tillsätter ett tillfälligt utskott, n:o 2, för behandling af det i
nu föredragna protokollsutdrag omförmälda ärende. Kammaren har
förut tillsatt endast ett tillfälligt utskott, och jag tror ej,'' att någon
svårighet möter att tillsätta ännu ett, då denna fråga är af beskaffenhet,
att den motiverar tillsättandet af ett sådant utskott. Härjemte
hemställer jag, att utskottet måtte bestå af fem ledamöter
med två suppleanter.

På gjord proposition beslöt kammaren att för behandling af
ifrågavarande ärende tillsätta ett tillfälligt utskott n:o 2, bestående
af fem ledamöter med två suppleanter.

Herr talmannen hemstälde, att val af ledamöter och suppleanter
i det tillfälliga utskott, om hvars tillsättande kammaren nyss fattat
beslut, måtte anställas vid det kammarens sammanträde, som komme
att hållas lördagen näst efter påsk.

Denna hemställan bifölls.

Nso 15. 48

Lördagen den 17 Mars.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 150, med delgifning af nämnda kammares beslut
rörande dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning af väckt
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af kongl. cirkulärbrefvet den 14 juni 1820 om förbud mot
skådespels uppförande å vissa dagar, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till det tillfälliga utskott, kammaren nyss beslutat
tillsätta.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 29.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 8, i anledning af återremiss af 1
punkten i utskottets betänkande n:o 6, angående vissa delar af allmänna
bevillningen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 9.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets sistlidne dag
bordlagda memorial n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 11 öfver väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande den
kommunala rösträtten på landet.

Justerades två protokollsutdrag för gårdagen och sju för denna

dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under detta sammanträde bordlagts första gången, skulle upjn
föras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,2 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 21 Mars.

49 Nso 15.

Onsdagen den 21 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollen för den 13 och 14 i denna manad.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial n:o 11, med förslag till sammanjemkning
af kamrarnés skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
n:o 5 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag
angående inrättande af en frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lao- om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag angående
upphäfvande af gällande stadganden om förnyadt uppläsande i kyrka
af vissa äldre författningar;

n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft;

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka; samt

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt.

Föredrogos, men bordlädes å nyo pa flera ledamöters begäran,
följande den 17 innevarande mars bordlagda ärenden, nemligen:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af väckta motioner om ändring i eller anstånd med utförandet af
Riksdagens beslut angående uppförande å Helgeandsholmen af nya
byggnader för Riksdagen och riksbanken, samma utskotts memorial n:o
5 angående årligt understöd åt arbetsförmannen C. F. Björklunds
och arbetaren C. G. Janssons enkor och barn, bevillningsutskottets
Första Kammarens Prot. 1894. N:o 15. 4

Nso 15. 50

Onsdagen den 21 Mars.

betänkande

tänkanden

n.o 10, sammansatta bevillnings- och lagutskottets benns
1 och 2 äfvensom bankoutskottets utlåtande n:o 5.

r i Pa framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden
som denna dag bordlagts första gången, och sist de under dagen
andra gången bordlagda ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 3,0 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1894.