1894. Första Kammaren. N:o 14 (Riksdagens protokoll 1894:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Första Kammaren. N:o 14.

Tisdagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl, 2,3 o e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Majrts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufstadgan den 16 maj 1884;

2:o) angående tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva;

3:o) angående förskjutande af den väguppskattningsnämnderna
tillkommande ersättning m. m.; och

4:o) angående vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade
och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel til] '' 1’’ ‘ “ " 1

viljande af vissa form o _.o________oo_____

äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 22, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
rörande dels ändring af 20 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875 och dels tillägg till 23 § i
samma förordning;

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 14

n:o 27, i anledning

n:ts nronosition ane-aende be.

N:o 14.

Tisdagen den 13 Mars.

n:o 23, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lagbestämmelse i syfte att antingen fullt vitsord må tillerkännas
anteckningsbok eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt,
undantag och Servitut göras beroende af inteckningens

förnyelse; — - • — —...... - - ........ -

n:o 24, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862; .

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken;

n:o 26, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om skyldighet för egare af afsöndrad jord att till
stamhemmanet utgöra vissa afgälder;

n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard samt till lag angående jordfästning;

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång till svenska
kyrkan; samt

n:o 29, i anledning af väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar af förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16
november 1863.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 10 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 6
äfvensom sammansatta stats- och lagutskottets nämnda dag bordlagda
utlåtanden n:is 1 och 2.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
grufvestadgan den 16 maj 1884.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj ds
nedannämnda, denna dag aflemnade nådiga propositioner till
Riksdagen:

l:o) angående tillgodogörande af den kronan tillkommande
jordegareanael i grufva;

2:o) angående förskjutande af den väguppskattningsnämnderna
tillkommande ersättning m. m.; och

3:o) angående vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade
och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk.

Tisdagen den 13 Mara.

3 N:o 14.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag n:o 126, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
åtgärder till skydd för jordbruket mot skada af s. k. canadahjortar
i Södermanlands län, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På begäran af herr Pettersson, Fredrik Emil, beviljades honom
ledighet från riksdagsgöromålen under en vecka, räknadt från och
med den 15 i denna månad.

Kammaren beslöt på framställning af herr vice talmannen,
att de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle
uppföras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars

Onsdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 §
strafflagen; samt

2:o) med förslag till lag om skyldighet för svensk domstol att
upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka,
som drabbat fartyg från annat land än Sverige eller Norge.

Justerades protokollen för den 7 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial n:o 28, med anledning af kamrames
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens fjerde
hufvudtitel; äfvensom

bankoutskottets memorial och utlåtande:

n:o 3, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga
fordringar, tillhörande afdelningskontoren i Göteborg, Malmö, Jönköping
och Karlstad; samt

n:o 4, med anledning af väckt motion om anvisande af medel
till uppförande af egen byggnad för riksbankens afdelningskontor
i Karlstad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet de förut under
sammanträdet aflemnade kongl. propositionerna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, nästlidne dag bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 3, statsutskottets utlåtanden n:is 8, 26 och
27 samt lagutskottets utlåtanden n:is 22—29.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

OnsdugeD deu 14 Mars.

N:o 14.

1 punkten.

Mom. (I) Organisation

af Karlskrona

Herr statsrådet friherre Rappe: Under chefens för sjöför- artillericorps.
svar sdepartementet frånvaro i Andra Kammaren skall jag be att
få i hans ställe uppträda till försvar för Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottet har tillstyrkt, såsom herrarne finna af bil. I till
detta betänkande, det ifrågavarande förslaget, dock med uteslutande
af två tjenstebefattningar, hvilka utskottet ansett sig kunna föreslå
Riksdagen taga bort på den grund, att, såsom det säges, dessa
befattningar synts vara »mindre nödvändiga». Den ena af dessa
tjenstebefattningar är öfverstelöjtnantens, den andra intendentens
vid Karlskrona artillericorps.

Det sätt, hvarpå öfverstelöjtnantens öfverflödighet ådagalägges,
är helt kortfattadt. Det heter: »Då den nyligen uppsatta, för

hela den befästade linien Vaxholm—Oskar Fredriksborg afsedda
Vaxholms artillericorps, med hvilken Karlskrona artillericorps synes
närmast likstäld, icke eger flere regementsofficerare än en öfverste
och en major, har utskottet ansett, att icke heller för Karlskrona
artillericorps flera regementsofficersbeställningar lämpligen böra
inrättas.» Motivet skulle således vara det, att befästningslinien
vid Vaxholm—Oskar Fredriksborg skulle vara jemförlig med den
vid Karlskrona. Denna jemförelse är i sjelfva verket ganska haltande.
Om man tager kännedom om huru Vaxholms försvar är
inrättadt ur artilleristisk synpunkt, så är det icke en lång linie,
utan hela artilleriförsvaret är koncentreradt på Rindön. Det är
visserligen sant, att utom Rindön finnas åtskilliga isolerade, stormfria
batterier för försänkningarnas beskjutande, men sjelfva försvaret
är dock koncentreradt på Rindön, (Oskar-Fredriksborg och
Rindöskans samt en del batterier).

Men vid Karlskrona är förhållandet ett helt annat. Man har
der Kungsholmens och Hästholmens fästningar, vidare Oskarsvärnslinierna
(landtfronten) och slutligen en artillerireserv, en rörlig
artilleristyrka, som är afsedd, att, hvarhelst fienden landstiger på
de många öarne, tillika med den rörliga infanteristyrkan föras
honom till möte och genom offensiv uppträdande kasta honom tillhaka.
Dessutom är det fråga om att på tre af öarne uppföra
ytterligare befästningar. Dessa äro ju icke ännu uppförda, och
det kan således sägas vara tids nog att tänka på utvidgning af
artillericorpsen när de utförts, men man får väl hoppas, att behofvet
af dessa sjöbefästningar snart nog skall af representationen
uppmärksammas, hvarför det vore skäl att från början ordna
artillericorpsen så att den blifver tillräcklig för sitt ändamål.

Men jag skall icke upptaga dessa befästningar i mitt resonnement,
utan inskränka mig till de fyra punkter jag nämnt. Herrarne
finna redan af hvad jag nu sagt, att jemförelsen mellan Vaxholm
och Karlskrona, såsom utskottet uppstält den, icke häller streck.

Men jag skall tillåta mig att än vidare fullfölja densamma, då

IT:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Organisation det skall blifva alldeles påtagligt, huru väsentlig skilnaden är och
nf K“rl?krona mås te blifva mellan artilleristyrkorna vid den ena och den andra
nr af ifrågavarande båda punkter. Först vill jag emellertid erinra,

'' or s'' att i den gällande staten för Karlskrona artillericorps, sådan den
1892 organiserades och af Riksdagen godkändes, finnas tre regementsofficerare.
Men jag går till jemförelsen! Det framgår deraf
att enligt den föreslagna staten för Karlskrona artillericorps det
skulle förefinnas vid denna corps 30 officerare, 28 underofficerare och
360 man, då deremot vid Vaxholms artillericorps finnas 22 officerare,
24 underofficerare och 300 man, deraf 260 i ständig tjenstgöring.
Vidare utgör den styrka af värnpligtig^, som årligen skall öfvas
vid de bada eorpserna, vid Karlskrona artillericorps 500, men vid Vaxholmscorpsen
blott 400 man. 1 krigstid skall den samlade styrkan
vid Karlskronacorpsen utgöra icke mindre än 3,000 personer men
deremot vid Vaxholmscorpsen en tredjedel mindre eller blott 2,000
personer.

Går iag vidare till artilleribefästningarnas belägenhet på de
båda ställena och förutsätter, att, såsom meningen är. chefen för
Vaxholmscorpsen är kommendant, så följer af den nyss lemnade beskrifningen
af artilleriets fördelning vid Vaxholm, att den andra
regementsofficeren måste användas såsom chef för den samlade artilleristyrkan
å Rindön, medan deremot vid Karlskrona, om chefen
der blir artilleribefälhafvare hos öfverköra mendan ten, en särskild
regementsofficer nödvändigtvis erfordras för Kungsholmens fästning
såsom artillerichef och ytterligare en för den rörliga artilleristyrkan
med dess 17 grafva pjeser. Tre regementsofficerare behöfvas
således väl för Karlskronas försvar, och detta antal är ett minimum,
enär egentligen fem skulle erfordras, nemligen utom de nämnda
en såsom chef å Vestra Hästholmen och en för Oskarsvärnslinierna.
Under fredstid vore det meningen så kunna ordna, att chefen vore
kommendant i Karlskrona och både till sitt biträde för skolor och
dylikt ene regementsofficeren, medan den andre vore kommendant
å Kungsholmens fästning. Slutligen bör icke förglömmas, att
vid Karlskrona finnas två stora inlopp och derjemte landtfronten,
under det att det vid Vaxholm finnes blott ett enda inlopp. Det
förefaller mig, efter hvad jag nu haft äran yttra, som om skälen för
behofvet af en öfverstelöjtnantsbeställning borde för alla befinnas
så talande, att mer ej behöfde sägas i denna sak. Jag vill dock
framhålla ännu en synpunkt. Den infanteristyrka, som är afsedd
för Vaxholm vid mobilisering, nppgår till en infanteribrigad. Vid
denna brigad finnas följaktligen regementsofficerare af olika grader
att tillgå för särskilda större uppgifter, medan deremot vid
Karlskrona blott tre bataljoner skulle inkommenderas vid sagda
tillfälle, hvadan artillerieorpsen här varder för sådana uppgifter hänvisad
uteslutande till egna resurser. Tager man nu bort en regementsofficersbeställning
från karlskronacorpsen, blir saken ännu betänkligare.

Går jag nu till den andra tjenstebefattningen, som ansetts
mindre nödvändig, intendentens, så motiveras dennes borttagande

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

på följande sätt: »Enär corpsens hnfvudstation skulle förläggas Organ™*»
till Karlskrona , skulle, »intendenturen, till vinnande af mera
het och till undvikande af onödiga kostnader» kunna »bestridas åt
förvaltningsdirektionen vid stationen, förstärkt, om så funnes nodigt,
med en officer från artillericorpsen». Det är ganska beklagligt
att, så snart det i vårt land talas om intendentur, icke blott
bland den icke militära allmänheten utan äfven bland militärer
råder en allt för stor oklarhet. Detta märktes vid urtima riksdagen,
då frågan var om intendenturens organisation, och det samma
går igen äfven här. Vi glömma tyvärr, att franvaron åt eu organiserad
intendentur till stor del förorsakat alla våra olyckor under
kria-en efter Karl XII:s tid. Det är visserligen sant, att förhållandet
blef ett annat under Karl XIV Johans kampanjer, enar
vi i honom finna eu härförare, som till fullo förstod intendenturens
betydelse, men under det följande långa fredslugnet glömdes snart
alla nyttiga lärdomar åter bort. Historien talar i denna sak ett
språk som ej kan missförstås. Der man icke insett sammanhanget
mellan den militära ledningen och intendenturen, har det gatt
olyckligt. Så till exempel senast i Frankrike under 1870 ars krig.

Skall man kunna tänka på att vinna framgång, måste den militära
ledningen och administrationen samlas i en hand. Man förstår mycket
väl att för den militäre befälhafvaren behöfves vid sidan åt
denne stabschefer och adjutanter för att biträda honom i afseende
å den militära ledningen, men man har icke lika klart för sig att,
när det gäller den administrativa sidan, befälhafvaren med ännu
mycket större skäl behof ver en intendent vid sin sida, och detta
så mycket hellre som det militära i främsta rummet maste upptaga
honom. Han behöfver bredvid sig en person, som eger fullständig
detaljkännedom rörande förvaltningsärendena och den cprps
administration, hvarom frågan gäller, för att dess ekonomi skall
komma i rätt förhållande till resurserna och för att de rörelser,
som ifrågasättas, skola ställas i ett rigtigt förhållande till de tillgångar,
hvaröfver man har att förfoga. Nu säger man att forvaitningsdirektionen
ju kan uträtta detta. Men jag hemställer till
dem af herrarne, som tillhöra eller hafva tillhört armén, om man
vid regementena skulle kunna hjelpa sig med för välta ingsdirektion
utan regementsintendent. Intendenten utan direktionen ja, det
låter tänka sig, men att taga bort den person, som förbereder alla
ärenden och i första hand framställer hvad af direktionen skall
behandlas, det förefaller något egendomligt. Ser man sa pa hvad
han har att göra, så framstår saken ännu tydligare. Honom åligger
att såsom uppbördsman och redogörare med personligt ansvar
förvalta aflönings- och öfriga kontanta medel, att hafva inseendet
öfver intendenturmaterielen (beklädnad, utredning, inventarier och
så vidare) och sjukvårdsmaterielen, att ä kronans vägnar deltaga
i besigtning^'' a varor, persedlar och arbeten, att upprätta alla
redogörelser för medel och effekter och granska dertill hörande specialräkenskaper,
m. in., samt att under chefen i allmänhet leda och
öfvervaka hushållningen, undervisa aspiranter, in. in. Nu sattes i

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ä;^ ?" .artilleriofficer skall kunna kommenderas till att biartil
ler icorps. tråda förvaltningsdirektionen och vara till fyllest i detta afseende.

(Forts.) • de ahgganden, jag uppräknat såsom tillhörande intendenten,
visa tydligt, att en officer alldeles icke kan uppfylla detta uppdrag;
och i alla händelser, om man tager eu officer, och sätter in
honom i förvaltningsdirektionen, så går man miste om eu officer
val corpsen och denna bill- sa mycket mindre, tv han komme att
helt och hållet upptagas af dessa göromål. Det "nu yttrade torde
visa att man icke kan undvara denne intendenturtjensteman Förr
skulle det vara möjligt att taga bort öfverstelöjtnanten. huru svårt
detta an blefve fält’ men att taga bort intendenten, som såväl i
fredstid som vid mobilisering och i fält är nödvändig, förefaller
mig icke möjligt.

Innan jag slutar, skall jag be att få begagna tillfället att
svara pa eu anmärkning, som vid slutet af sammanträdet för åtta
dagar sedan gjordes med afseende å mitt uppträdande här i kämpa1’®.
11 vid föregående riksdagar och nu innevarande riksdag. Då
■]af,är x, vertySa''k att ben ärade anmärkaren yttrade hvad han sade,
leda åt varm fosterlandskärlek och intresse för vårt försvar så
borde jag ju vara honom tacksam och taga ad notam hvad han behagade
yttra men jag kan icke erkänna, att hans kritik var pa
sa^ befogad, och jag vill, med afseende å mitt uppträdande
vid föregående riksdagar, åberopa den lyckliga utgång, som de frågor
h vilka rorde landets försvar, då fingo, såsom talande för att ja guppträdt
riktigt vid behandlingen af dessa ärenden. Och hvad nuvarande
riksdag angar, sa vill jag hemställa till de herrar, som
ahort mina yttranden angående fjerde hufvudtiteln, huruvida i dem
saknas rörande regeringens ställning till de särskilda frågorna
den ledning, som anmärkaren tyckes hafva funnit deri fattas. Han
behagade använda ett ordspråk. Det må vara mig tillåtet att
också gripa till ett sådant, som förefaller mig passa bättre, då det
galler Riksdagens förhandlingar, än det han använde, och jag vill
säga detta: »det bästa är ofta fiende till det bättre». Jag öfverlemnar
för öfrigt lugnt åt kammarens bedömande opportuniteten
åt ram vederdeloman uppträdande, och jag vill såga honom, att
jag tanker framdeles såsom hittills, då det gäller mitt offentliga
uppträdande, med Guds hjelp gå min väg fram, äfven om jag skulle
utsätta mig för att icke vara alla till lags.

Friherre von Offer: För att de af Kongl. Maj:t gjorda framställningar
om organisationen af Karlskrona artillericorps och sjömanscorpsen
skulle kunna lyckas vinna statsutskottets tillstyrkande
tans det nödvändigt att göra indragningar. Kammaren behagade
erinra sig, att förra året alldeles samma förslag förelågo. Dessa
trj,rsla£ antogos af Första Kammaren, men afslogos i den Andra,
f!a„ *or|lag af den beskaffenhet, som de ifrågavarande, icke kunna
biitva föremal för gemensam votering, var det alltså en bjudande
nödvändighet, da reorganisationen af dessa corpser är högst angelägen,
att ingå på någon jemkning. Jag medgifver till fullo rig -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

tigheten af hvad herr statsrådet och chefen för landtförsvars- Organisation
departementet påpekat derom, att det icke linnes någon analogi mel- "f ^arl‘kro"a
lan Vaxholms och Karlskrona artillericorpser. Men det var här, som
vid så många andra tillfällen när man måste bestämma sig för en
sak, att man får söka efter skälen efteråt. Detta gälde dock endast
hvad angår öfverstelöjtnanten vid corpsen. Hvad åter beträffar
intendenten, är jag af motsatt uppfattning mot chefen för landtförsvarsdepartementet.
De åligganden, han här från gällande föreskrifter
uppläst såsom tillhörande intendents handläggning, äro
sådana åligganden, som tillhöra intendenter vid arméns regementen.
Hvad en flottans station angar, är förhållandet helt och hållet
(dika. Der kunna icke dessa åligganden öfverflyttas på intendenten
vid corpsen, utan att rubba hela förvaltningsmaskineriet. Alla
aflöningar bestridas der af räkenskapskontoret, naturaunderhållet
ordnas af förvaltningsdirektionen, beklädnaden omhänderhafves af
förvaltningsdirektionen o. s. v.

Hvad vidare angår denna sak, så är det att märka, att den
komité, hvilken hade sig anförtrodt att uppgöra förslag till förändrad
organisation af Karlskrona artillericorps, i hvilken komité
jag var ledamot, hade sig förelagdt att söka inom den af Riksdagen
till corpsens uppsättning beviljade summa åstadkomma kader tillräckligt
stor för hela den befästade orten Karlskrona, till följd
hvaraf det var nödvändigt att tillse att, der någon tjenst, som
fans upptagen i den gamla staten, kunde undvaras, den tjensten indrogs.
På grund af de upplysningar, som erhöllos rörande intendenturväsendet
— jag kan ju kalla det så — vid stationen, beslöt nu
denna komité alldeles enhälligt att hos Kongl. Maj:t tillstyrka,
att den ifrågavarande intendentsbefättningen skulle indragas.

När sålunda indragningar voro nödvändiga, om icke reorganisationsförslagen
ånyo genom kamrarnes olika beslut skulle förfalla,
så tror jag, att de befattningar, som af utskottet föreslagits
att uteslutas, äro de som lättast kunna undvaras.

För öfrigt kan det ju förklaras, hvarför Andra Kammarens
ledamöter inom utskottet hålla på att någon indragning göres,
om förslagen skola af dem godkännas.

Karlskrona artillericorps tillkom genom gemensam votering, der
man voterade mellan bifall och utslag. Andra Kammarens ledamöter
i statsutskottet hade yrkat på afslag och aldrig ingått i
pröfning af staten för artillericorpsen. Då nu Kong]. Maj:t af Riksdagen
begär, att denna stat, som på Kongl. Maj:ts framställning
blifvit af Riksdagen godkänd, skall ändras, kunna ju Andra Kammarens
ledamöter, hvilka förut röstat för afslag, med skäl säga:
ja, det vilja vi gå in på, men med förbehåll att först få pröfva
staten. För öfrigt tviflar jag icke ett ögonblick på att, om vid den
första pröfningen af staten för Karlskrona artillericorps man föreslagit
den indragning, som nu af utskottet tillstyrkts, ett sådant
förslag skulle hafva godkänts äfven af denna kammare.

På dessa grunder anhåller jag, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

ff:o 14. 10

Onsdagen den 14 Mars.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i föreliggande moment gjorda hemställan.

Mom. b)—e).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

2—8 punkterna.

Hvad rit skottet hemstält bifölls.

statsrådet friherre Rappe: Jag tänker, att försvarsvännerna
i vårt land med både förvåning och sorg genomläst utskottets
förslag i denna punkt, deri utskottet funnit sig böra föreslå
en nedsättning af hvad Kongl. Maj:t begärt med icke mindre
än en million kronor, nemligen från 2,500,000 kronor till allenast
1,500,000 kronor, och att desse förvarsvänner dervid frågat sig, om
det intresse för vårt försvar, som, då det gälde landtförsvaret, på
ett så lysande sätt gaf sig tillkänna vid den urtima riksdagen,
redan slappnat och man icke längre vill, så snart det blir fråga
om den andra delen af vårt försvar, sjöförsvaret, fortsätta med det
påbörjade arbetet och söka ställa äfven denna i ett tillfredsställande
skick. Vid förra riksdagen afslogs Kongl. Majt:s då framstälda
förslag om att Kongl. Maj:t måtte till det ifrågavarande
ändamålet erhålla ett anslag af tvä millioner kronor om året, men
härvid fans dock ett giltigt skäl. De konstitutionella betänkligheterna
mot förslaget voro ju onekligen af den art, att man i dem
kunde se ett verkligt skäl för afslag. Men nu synes det mig, som
om Kongl. Maj:t undanröjt alla skäliga betänkligheter mot uppnåendet
af en verklig lösning af denna utomordentligt vigtiga
fråga, då det begäres, att Riksdagen, icke för all framtid utan endast
för en period af fem år, måtte anvisa ett bestämdt anslag af
2 y2 millioner kronor om året. Detta belopp är heller icke alls
större, än att vi väl kunna sägas hafva råd att anslå detsamma
för det vigtiga ändamålet.

Hvad kan då anledningen vara dertill att utskottet ansett sig
böra afstyrka Kongl. Maj:ts förslag? Är det väl så, att våra finanser
äro så dåliga, att vi icke kunna tänka på att för flottans
nybyggnad använda det belopp, som Kongl. Maj:t ifrågasatt? Nej,
om också svårigheter nu finnas, kan jag icke tänka mig, att en
fördomsfri riksdagsman skall kunna påstå, att vi icke hafva råd
att öka anslaget till vårt försvar med en million kronor utöfver
hvad hittills gifvits. Jag tror icke, att det skall kunna af någon
bevisas, att icke Sveriges rike väl förmår att för sitt försvar utgifva
detta belopp, om det är nödvändigt för fosterlandets försvar.

Det skulle således vara bristande insigt om sjöförsvarets betydelse
och behof, som skulle göra, att man icke vill anslå det nu

Anslag till 9 punkt6».

anskaffning af

ny fartygs
materiel.

Onsdagen den 14 Mars.

S:o 14.

ifrågasatta beloppet. Det förefaller mig emellertid märkligt, att Anslag till
sedan man nu haft 80 års fred och vant sig vid tanken att vi ad- an‘*af™"9 ^
drig skola komma att utsättas för krigets fasor, umbäranden och "^2“
förluster, att man då har lättare att väckas till insigt af möjlig- (Forts.)
heten, att vi kunna råka i en kamp, der det gäller landets existens,
dess vara eller icke vara, än att tänka oss, att i en konflikt
mellan två grannar varda indragna i en strid, der det visser ligen
icke gäller vårt oberoende, men der de materiella förlusterna för oss
kunna blifva utomordentligt stora. Man har förstått behofvet af
ett landtförsvar, men icke velat se nödvändigheten att också hafva
ett sjöförsvar.

Hvad är då sjöförsvarets betydelse?

Om vi först tänka på vår handel och erinra oss, att vår inoch
utförsel numera kan evalveras till icke mindre än 700 millioner
kronor om året, så frågas: kunna vi verkligen sätta på spel
så vigtiga intressen och är det icke skäl, att om deras äfventyrande
kgn förekommas genom att vi skaffa oss ett sjöförsvar, vi också
göra det? Ser man vidare på våra kuster, våra hamnar och den
betydliga del af vårt lands resurser här är samlad, de materiella
förluster, som följaktligen kunna tillfogas oss för den händelse
kust och hamnar råka i fiendens våld, sä förefaller det mig, som
om, äfven ur denna synpunkt, de mest giltiga skäl funnes för att
vi böra skaffa oss ett sjöförsvar. Men om så är, att. såväl vår
handel som våra kuster och hamnar kunna skyddas, att vart lands
så att säga utåt vända sida kan tryggas af sjöförsvaret, da framgår
ju tydligt att, när det gäller upprätthållandet af vår neutralitet,
sjöförsvaret i första hand är af stor betydelse. Det är visserligen
så, att en nations lifsnerv finnes i centrum, men periferien
är derför icke utan betydelse, den har tvärtom den allra
största betydelse.

Det är emellertid icke blott om man betraktar saken ur dessa
synpunkter, som man finner att sjöförsvaret är af största vigt.

Äfven då det gäller försvaret af vårt oberoende, är sjöförsvaret af
omätligt gagn, emedan det då såsom landtförsvarets bundsförvandt
bekämpar fienden på det verksammaste sätt. Sjöförsvarets uppgift
är då att inskränka fiendens anfallspunkter till så få som
möjligt. Landtarmén kan icke fördelas längs hela vår kust —
sådant skulle strida mot krigets lagar — utan stridskrafterna till
lands måste grupperas på vissa punkter efter operationsområdenas
större eller mindre vigt. Deremellan får man begagna sig af landstormen,
hvilken, då den icke befinner sig på för långt afstånd
från den reguliera armén, kan vara ganska verksam. Härvid
kan nu sjöförsvaret komma till stor hjelp, då till följd af ångkraftens
användande detsamma eger en helt annan rörlighet än i
gamla tider och sålunda kan hastigt göra sig gällande på många
olika punkter och förhindra de skador, eu fiende eljest kunnat der
tillfoga oss. Då sjöförsvaret skall utföra denna uppgift, gynnas
det i särdeles grad af våra skärgårdar, en fördel af oskattbart
värde, som andra stater sakna och hvilken vi icke få underlåta

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till att begagna oss af. Om beträffande landtförsvaret det är att högt
Aj”r?s-^var^era’ om 8a kan ordnas att man förfogar öfver en vidn’Jmateriel*
sträckt operationsbasis, så att man icke blott kan möta fienden i
(Forts.) fronten, utan äfven operera på hans förbindelser, så är en sådan
fördel för sjöförsvaret med dess större rörlighet af än större vigt.
För vårt sjöförsvar ega vi nu den vidsträcktaste operationsbasis i
skärgården, hvilken sätter våra krigsfartyg i stånd att kasta sig
på fienden, der han icke kan vänta att man skall kunna anrycka
mot honom. Då man är i besittning af eu så stor fördel och ettså
mägtigt hjelpmedel som en vidsträckt skärgård, så är det icke
rätt att förbise detsamma, utan tvärtom har man de största skäl
att använda det, så att det blir till gagn icke blott der det gäller
vårt försvar i den omfattning, jag först påpekat, utan äfven då
det gäller vårt vara eller icke vara. — Sjöförsvaret inskränker
sålunda fienden till ett mindre antal anfallspunkter. Skulle sjöförsvaret
kunna utvecklas så, att fienden alldeles utestängdes från
anfall öfver hafvet och hänvisades till att endast angripa oss öfver
landgränsen, så vore detta, ur landtförsvarets synpunkt, ett idealförsvar,
ty hur mycket man än plägar åberopa vårt lands läge
såsom fördelaktigt för försvaret, är detta i verkligheten dåligt nog.
Landet vänder nemligen så att säga långsidan möt en fiende som
angriper oss sjöledes, och krigsteatern kommer att gent emot honom
få. det minsta djupet, hvarigenom operationslinierna till lands
blifva mycket korta och sålunda ett långvarigt och kraftigt försvar
varder försvåradt. Det bästa för oss vore således, om fienden
vore tvungen att komma landvägen, så att krigsteaterns djup
blefve landet i hela dess sträckning från norr till söder. Yi skulle
då kunna samla alla våra krafter mot honom, och vi skulle få tid
att göra dem gällande. Men om vi icke kunna komma så långt,
så gäller det för sjöförsvaret att inskränka fienden till vissa
punkter af vår kust, så att landtförsvaret skall kunna i största
möjliga mån utföra sin uppgift.

Äfven sedan fienden en gång inkommit i landet, hjelper sjöförsvaret
landtförsvaret på sådant sätt, att fienden icke kan göra
sin öfvermagt gällande. Eu fiende, som sjövägen angriper oss, kan
icke på en gång komma in i landet med mer än en del af sina
stridskrafter. Yårt landtförsvar är alltid så starkt, att det kan
möta denna del af fiendens styrka och hindra den att tränga längre
in. Hafva vi då ett sjöförsvar, som.kan hindra fienden att komma
med nya transporter och tillintetgöra dem som han söker öfversända,
så får landtförsvaret tid att besegra den här fienden landsatt,
innan den får förstärkning.

Herrarne finna således, att vare sig man betraktar sjöförsvaret
ur synpunkten af att utgöra ett skydd för vår handel och våra
kuster samt de dyrbarheter, som der äro utsatta för att af fienden
förstöras, eller man använder synpunkten af hela vårt lands värnande,
sjöförsvaret är en högst vigtig del af landets försvar.

Det synes då, mine herrar, som om, när vi kunna uppnå ett
afsevärdt mål och komma ett långt stycke på väg till att göra

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

sjöförsvaret effektivt genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag, de Anslag till

mest talande skäl vore för handen att nu börja dermed, ty om anskaffning af

man anser att beliofvet påkallar, att vi ordna vårt landtförsvar

inom en tidrymd af några få år, så är det lika vigtigt, att vi ,Forts)

icke dröja allt för länge med sjöförsvarets ordnande. Vi utsätta

oss på ett fruktansvärdt sätt för att blifva slagne i detalj, om

flottan icke är i ordning, när vår landtarmé anfalles af fienden.

De största skäl finnas för att ordna så det ena som det andra,
hvarigenom vi först kunna erhålla ett i alla afseenden verksamt
försvar.

Herrarne finna af hvad iag anfört, att jag på det lifligaste vill
tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag, detta med allt erkännande åt utskottets
ledamöter från denna kammare, Indika med kännedom om
de åsigter, som råda i medkammaren, förvisso icke befunnit sig
uti den lättaste ställning, då de försökt uppnå en tillfredsställande
lösning af denna fråga. För Första Kammaren i synnerhet tyckes
det mig vara allt skäl att bifalla Kongl. Maj:ts förslag och icke
tillintetgöra den beaktansvärda plan till sjöförsvarets ordnande,
som uppgjorts af chefen för sjöförsvarsdepartementet och af Kongl.

Maj:t godkänts.

Friherre Klinckowström: Då för några riksdagar tillbaka
frågan om anskaffande af pansarbåtar för den kongl. krigsflottan
var före, tog jag mig friheten att, på grund af underrättelser
från behörigt håll, göra några anmärkningar i tekniskt hänseende.

Jag vill icke upprepa några af dessa anmärkningar med mindre
betydelse, men tvenne af dem jag framstälde voro af en större
räckvidd, den ena, att den s. k. sveatypen, som då föreslogs såsom
norm för anskaffningen af pansarbåtar, var försedd med endast
ett pansartorn, hvilket jag ansåg vara origtigt i fortifikatoriskt
hänseende, då ifrågavarande typ borde konstrueras med tvenne
pansartorn. Så har ock numera lyckligen skett genom senaste
förändringar af ifrågavarande typ. Den andra väsentliga anmärkningen,
som ännu är obesvarad eller åtminstone icke haft någon
åtgärd till följd, är om möjligt af ännu större betydenhet och
gick derpå ut, att enligt min åsigt alla vår flottas fartyg, så väl
pansarbätar som aviso- och torpedobåtar, hafva allt för liten
hastighet. Redan da gjorde jag denna anmärkning, och sedan denna
tid hafva de stora sjömagterna genom sina nybyggnader gjort
denna brist hos vår flotta ännu tydligare, en brist som i krigstid
kan vålla stora olyckor. Blott i förbigående vill jag uttala dessa
anmärkningar, som jag hoppas måtte blifva tagna ad notam vid
blifvande konstruktioner, ty de äro af stor och bjudande vigt.

Hvad nu beträffar statsutskottets förslag att afslå Kongl.

Makts begäran om ett anslag af 12''/2 millioner, att under 5 år utgå
med 2''/2 millioner årligen, för flottans flytande krigfcmagts kompletterande
och ökande, så finner jag under sådana förhållanden
som de nuvarande detta statsutskottets förslag mycket befogadt,
och den enighet, hvarmed utskottet uttalat sm åsigt, låter mig

N:o 14.

Onsdngen deri 14 Mars.

Anslag till hoppas, att densamma äfven skall blifva Riksdagens, så att till
nybyggnad å extra stat för 1895 års statsreglering anvisas ett
materiel, belopp af 11 /, million kronor, hvilket, tillika med den förut för
(Forte.) liknande ändamål af Riksdagen beviljade 1 million kronor, på

million kronor när utgör kostnaden för den nya pansarbåten, hvars
byggande sålunda när som helst kan börjas. Men, mine herrar,
orsaken, hvarför jag anser statsutskottets hemställan i denna punkt
så väl befogad, är den, — huru skall jag på parlamentariskt sätt
uttrycka mig utan att såra någon? — att regeringens förslag
synes mig obetänkt; detta är det mildaste uttryck jag har i
hela min parlamentariska ordbok för denna sak. Jag tror nemligen,
att om Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt ginge igenom,
skulle vi först om 40 år, mine herrar, få denna för oss så nödvändiga
krigsmateriel kompletterad. 40 år! Hvem svarar för att
vi icke före denna tid skola hafva att motse svåra krigiska förhållanden?
Jag är fullkomligt öfvertygad derom, att vi icke kunna
hoppas att så länge gå fria, och i detta hänseende finner jag regeringens
förslag vara fullkomligt oantagligt. När vid'' remissdebatten
denna fråga var före, tog iag mig friheten framställa ett
förslag rörande anskaffningen af hela denna krigsmateriel på 6 år
i stället för på 40, såsom nu regeringen föreslagit, och skulle anskaffningen
på en så jemförelsevis kort tid ske af denna för vår
sjelfständighet, frid och frihet samt för skyddet af vår neutralitet
så vigtiga materiel utan någon nämnvärd kostnad. Herr chefen
för landtför sy arsdepar tern entet som nyss uppträdt i denna fråga,
förundrade sig öfver statsutskottets förslag och frågade, om det
vore så omöjligt att i skatteväg under 5 ar anskaffa detta belopp
af 212 millioner årligen. Jag anser detta på skatteväg vara omöjligt
att åstadkomma. Om regeringen icke känner till förhållandena
i landet och är obekant med den största, idogaste och vigtigaste
näringsklassens tillstånd för närvarande, får jag förklara,
att det är ganska ledsamt och bedröfligt. Folkombuden hafva från
alla delar af landet mottagit underrättelser om jordbrukets nödstalda
skick. Det vore sorgligt, om vi skulle öka oförmågan och
svårigheterna att på många håll utgöra den nuvarande beskattningen
genom att öka densamma med 212 millioner årligen. Derom
vill jag på intet vilkor vara med, ty mitt samvete bjuder mig
att neka.

Jag vill ogerna förlänga diskussionen, men tillåter mig dock
att nämna några ord om det förslag, jag framstälde vid remissen
af den kongl. statsverkspropositionen. Deri föreslogs anskaffande
af de för sjöförsvaret nödiga penningemedlen på en tid af omkring
år, under det att de genom Kongl. Maj:ts föreliggande förslag
först på 40 år skulle kunna åstadkommas. Detta förslag, som jag
ber att i korthet få uppläsa, var följande: Jag hemställer, att
statsmagterrm anbefalla riksgäldskontoret upptagande af ett från
•le enskilda länegifvarnes — allmänhetens — sida ouppsägbart
statslån på 50 millioner kronor, med samma bestämmelser i örrigt,
som blifvit faststälda beträffande 1887 års endast från statens sida

Onsdagen den 14 Mars.

>'':o 14.

uppsägbar lån, löpande med 38/10 % ränta, att halfårsvis af riks- A™1*9 till
gäfdskontoret utbetalas. Obligationerna höra, till vinnande af anf af*‘”f 7
nödig skyndsam realisation, kunna säljas till högst 10 % under pari materiel.
och endast i den mån den nya krigsmaterielen på svenska verk- (t-orts.)
städer och skeppsvarf hinner tillverkas, dock icke till högre nominel!
belopp än 10 millioner kronor årligen. Genom realisation
af det ofvan föreslagna obligationsbeloppet till 90 % skulle erhållas
45 millioner kronor, som löpande med omkring 4 %, skulle
fordra för räntans betalande omkring 1,800,000 kronor årligen.

För erhållande af denna summa torde lämpligast vara att åsätta
all importerad brödsäd, mjöl och gryn, samma tullafgift, som densamma
var pålagd före år 1892, hvarigenom, lågt beräknadt, minst
2,500,000 kixmor i ökade tullinkomster skulle ingå i statens kassa
till gäldande af dessa räntor.

Jag anser detta vara den enda rigtiga vägen för att komma
till stånd med denna så ytterst vigtiga fråga. Jag behöfver icke
här framhålla sjöförsvarets nödvändighet. I detta afseende har
redan chefen för landtförsvarsdepartementet med långt större
talang, erfarenhet och kunskap, än hvad jag eger, sagt hvad som
behöfver sägas, då han visade, att vi böra skydda vår kust ända
från Haparanda ned till Ystad emot fiendens anfall. Historien
visar, att dessa anfall äro af beskaffenhet, att landtarmén omöjligen
kan vara tillstädes på alla ställen längs denna ofantliga
kuststräcka, och det är äfvenledes af historien vitsordadt, att den
skada och förlust, hela kustprovinser kunna komma att, lida genom
härjningar af fiendens lätta trupper, äro, hvad kostnaden angår,
af 10 till 20 gånger större betydelse för dessa kustprovinser och
hela landet, är hvad ett lån, så upptaget och ordnadt, som jag
nu nämnt, skulle vara. Hetta lan komme icke att i någon mån
tynga på de skattdragande, synnerligast som man kunde föreslå
en kommande riksdag, efter regeringen förklarat, att den vid
innevarande Riksdag ingenting vill göra härvid, att ordna saken i
samband med då af regeringen föreslagen höjning af tullen till
hvad den var före år 1892, hvarvid mer än tillräckliga medel för
räntornas betalning på detta ouppsägbara lån skulle kunna åstadkommas.
utan att skattebördan blefve i nämnvärdt högre grad
tryckande. Jag tror, att detta är det enda rigtiga sättet för
fragans lösning, och (let är derför önskligt att statsutskottets förslag
i denna punkten matte af kammaren bifallas, äfvensom på
det att regeringen måtte noggrannare och mognare öfvertänka
frågans vigt samt sättas i tillfälle att på ett bättre sätt, än det
nuvarande förslaget erbjuder, lösa densamma. Jag är viss derom,
att under sådana förhållanden och då förslaget förekommer från
regeringens sida, det icke skall möta så stort motstånd i kamrarne,
att icke majoritet för detsamma skall kunna vinnas. Jag
yrkar derför bifall till statsutskottets förslag.

Herr Wennerberg: Hå jag genomläste utskottets utlåtande
angående 5:te hufvudtiteln, förvånade det mig genast. Het var

N:o 14.

Onsdagen deu 14 Mars.

Anslag till
anskaffning a
ny fartygsmateriel.

(Forts.)

väl första gången jag såg ett dylikt betänkande, afseende en
f hufvudtitel, sakna reservation. Men häri kunde ju ligga något
förhoppningsfullt, och så tänkte jag mig också saken. Jag har nu
närmare studerat betänkandet, men den belåtenhet, jag från åtskilliga
håll hört uttalas om denna hufvudtitels behandling i
utskottet, kan jag för min del icke dela.

Som vanligt, äro punkterna på hufvudtiteln icke många; största
delen äro af beskaffenhet att år efter år gå ut med samma summor.
Ett par punkter finnas af mycket stor betydenhet, och der finner
man, att i den ena, jag menar den 15:de, har utskottet repeterat
den metoden att icke frångå hvad som under föregående år varit
tillstyrkt, om också detta skett med mindre goda .skål i jemförelse
med dem Kongl. Maj:t gifvit för det nu begärda anslaget. Den
vigtigaste punkten är dock onekligen den 9:de, den nu föreliggande.

Det är på visst sätt första gången som ett allvarligt försök att
utveckla och höja den svenska flottan har blifvit gjordt; detta i
någon mån kanske beroende derpå, att opinionen till förmån för
flottan under de sista åren betydligt vuxit. Intresset derför har
blifvit stort och erkännandet af flottans betydelse allt större. Kongl.
Maj:t har säkert vetat, att tillgångar funnits för att gifva skälig
grund för den höga an slagsfordran han framstält, men i utskottet
har en nedsättning af detta anslag blifvit gjord och ingalunda eu
obetydlig. Då man i vår tid måste erkänna, att försvaret —
åtminstone är det min åsigt — spelar för ett litet land icke eu
stor roll, utan den största, kan man icke annat än känna inom sig
ett begär att påskynda hvad som under många år försenats, och
att så borde ske är eu åsigt, som jag icke tror är fåtaligt representerad
i landet, särskildt hvad beträffar vårt sjöförsvar. Vi

hafva nyss haft före en del af vårt landtförsvar; vi veta alla,
huru det s. k. centralförsvaret blifvit under åratal behandladt.
Det började sin olyckliga utveckling precis på samma sätt som
man troligen nu skall försöka att börja med sjöförsvarets, det vill
säga med nedsättning af skäligen äskade anslag. Man afskrämde
så Kongl. Maj:t från att genom vederbörande departementschef
sedan sätta upp en högre och tillräcklig anslagssumma. Denna
föll småningom allt mer och mer ned, ända till dess man nära
nog kan säga, att detta försvarets sorgebarn, Karlsborg, hvars
vanvård Riksdagen bär på sitt samvete, numera är kanske ohjelpligt.
Vill Riksdagen nu hafva ett sådant sorgebarn till i afseende
på sjöförsvaret? Ja, gör då nu den första afprutningen med sina
vedertagna tillägg, och sedan summan så blifvit för framtiden
minskad, så skola vi helt visst hafva fått ett. till. Kunna vi sedan
försvara oss, är det beroende på lyckliga omständigheter eller,
kanske bättre sagdt, på en ovanlig Gfuds nåd mot ett folk, som
icke gör hvad det bör göra för sitt försvar.

Det säger sig sjelft, att jag står på den ståndpunkten, att
jag vill yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men jag har ett
svårt men att säga här. Jag önskar egentligen blott en anslut -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

ning från Första Kammarens sida till en åsigt, liknande den jag Anslag till
Fy ser, men jag vågar icke framställa ett yrkande af bifall till anskaffning af
Kongl. Maj:ts proposition, som jag är säker om att det skulle nwm{?e*yJ*~
medföra ett utslag, till och med i denna kammare, af beskaffenhet ”‘rpoTts)
att helt och hållet afskräcka sjöförsvarsministern från ett förnyadt ° 8
allvarligt försök till flottans förmån. När man sett, huru på den
senaste tiden endast genom sammanhållning i kammaren af personer,
som varit angelägna att gå Kongl. Maj:ts förslag angående
försvaret till mötes, något kunnat uträttas, när man sett dessas
bemödanden under den sista tiden splittras, så att ett betydligt
mindre antal ledamöter än förut äro att påräkna i frågor sådana
som denna, så är det sannerligen icke något stort hopp, som kan
sättas bakom ett sådant yrkande. Under det jag således i själ
och hjerta önskar framgång för ett högre anslag för vårt sjövapen,
måste jag denna gång nöja mig med att hafva yttrat min mening,
en mening som visserligen icke delas af Riksdagen.

Jag har icke något yrkande att göra.

Friherre von Otter: Såsom tillhörande sjövapnet må det tilllåtas
mig att, innan jag ingår på sjelfva frågan, till herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet frambära icke blott
mitt utan, derom är jag öfvertygad, alla mina kamraters vördsammaste
tack för det värdefulla understöd, han i dag lemnat vår
sak. Ett sådant kan icke annat än verka främjande för detta
vapen, då vi uti honom känna och erkänna en af de mest kompetente
personer vi ega att bedöma sjöförsvarets betydelse för landets
försvar.

Den komité, som 1882 afgaf sitt underdåniga betänkande angående
ordnandet af sjöförsvaret, kom efter långvariga öfverläggningar
till temligen enig insigt derom, att sjöförsvaret borde bland
landets försvarskrafter intaga en mera framstående plats än fallet
varit under de närmast föregående decennierna. Komitén sammanfattade
sina åsigter härom i följande hufvudpunkter.

Utan annan sjökrigsmateriel än den, vi nu ega, skulle vi vid
ett utbrytande krig hafva att befara:

att fienden lätteligen landstege, utan att hären finge underrättelse
hvarken om tid eller rum,

att han icke behöfde bevaka sin transportflotta med pansarfartyg,

att hans rustningar alltså kostade honom mindre,
att han ingenting hade att äfventyra under vägen till landstigningspunkten,
ej heller i det eljest kritiska landstigningsögonblicket,
så framt lian icke af misstag valde eu sådan punkt, att
han genast mötte motstånd af vår landhär,

att han för sådant fall utan vidare äfventvr kunde draga sig
tillbaka och välja ett lämpligare landgångsstäfie,

att Öresund, Gotland, Öland och vår öppna kust för öfrigt
vore helt och hållet oförsvarade frän sjön,

Första Kammarens Prat. 1894. N:o 14.

Ji:o 14.

Anslag till
anskaffning a
ny fartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

att neutralitet vore för oss omöjlig att upprätthålla, ens till
'' skenet, i händelse af krigiska förvecklingar mellan våra grannar,
samt

att hela vår kust, med alla dess hamnar, kunde utan hinder
blockeras af fiendtliga kryssare, och att således vår sjöfart vore
stängd under hela det krig, i hvilket vi vore invecklade.

Med ett sådant sjövapen, komitén ifrågasatt, hade vi deremot
dessa fördelar:

fienden måste bevaka och skydda sin transportflotta med ett
icke ringa antal pansarfartyg,

hans rustningar erfordrade längre tid och medförde större kostnader,

hans äfventyr, så väl under vägen öfver sjön som vid landstigningstillfället,
vore icke ringa,

han nödgades måhända att söka först förstöra eller åtminstone
instänga vår flotta, innan han vågade försöket att öfverföra sin
landstigningshär, och slutligen,

för att instänga vår sjöstyrka, måste han anlita måhända hela
sin, utan säkerhet att detta ändå skulle lyckas, och i hvarje fall
vunnes under detta hans förehafvande tid för hären att samlas
och öfvas.

På grund af detta utlåtande tillstyrkte komitén, att för sjöförsvaret
skulle anskaffas 14 pansarbåtar af första klassen, 80 minbåtar
och 10 andra klassens pansarbåtar, samt uttalade såsom sin
mening, att tre pansarbåtar af nyssnämnda större cert jemte minmateriel
för en kostnad af en million kronor borde så fort som
möjligt anskaffas. Komitén yttrade vidare: finsk ligt vore, att

denna anskaffning finge ske med ett för de närmast följande åren
förut bestämdt visst årsanslag. Man vunne derigenom äfven fördelen
af en mera planmessig anordning af allt, som med fartygsbyggandet
och öfrig anskaffning hade sammanhang — och såsom
följd häraf billigare pris.» I närvarande stund hafva 10 år förflutit,
sedan dessa ord af komitén uttalades. Enligt komiténs beräkningar
skulle vid nästa års utgång finnas 6 pansarbåtar af första
klassen och den 7:de under byggnad, 16 minbåtar samt 12 pansarbåtar
af den mindre certen. Hvad vi i närvarande stund hafva
att uppvisa är: 3 pansarbåtar af förut nämnda slag samt den 4:de
under byggnad, således ungefär hälften af det beräknade antalet.
Minbåtarnes antal ställer sig något lyckligare; vi hafva 15 af de
16 som voro beräknade. Hvad de små pansarbåtame beträffar, är
deras antal 8, eller lika stort nu som då. På detta sätt har frågan
stått eller gått endast långsamt framåt under de flydda åren. När
derför en så lång tid förflutit och man icke kommit längre, samt
kraftigare åtgärder borde vidtagas i denna vapnets lifsfråga, tillsatte
Kongl. Maj:t 1892 en komité med uppdrag att utreda och
angifva i hvad afseende några förändringar borde ega rum i den
materiel, som 1882 års komité då föreslog. Man kom till den enhälliga
åsigten, att pansarbåtame af första klassen borde, för att
rätt kunna fylla sin bestämmelse, undergå någon förändring, hvari -

Onsdagen den 14 Mars. 19

genom deras kostnad i någon grad ökades. Vidare, att antalet
minbåtar .skulle kunna nedsättas från 80 till 50 under förutsättning
likväl att en ny cert fartyg, som komitén kallade avisofartyg,
anskaffades. Denna nya cert är en nödvändig faktor i en sjökrigsmateriel,
sådan som den komitén föreslagit. 1882 års komité hade
tänkt- sig, att det vigtiga kunskapande^ rörande fiendens företag
skulle kunna införskaffas dels genom pansarbåtar och dels genom
minbåtar, men de förra är o ett för sjökriget allt för värdefullt
material för att kunna användas för sådant ändamål, och deras
hastighet är dessutom för det ändamålet för liten. Minbåtarne
äro dertill odugliga. Fartyg, som skola införskaffa uppgifter om
fiendens förehafvanden, måste under alla förhållanden kunna hålla
sjön, måste vara så inrättade, att man från dessa fartyg verkligen
skall kunna kunskapa, hvilket ju icke är möjligt från fartyg, som
ligga lågt på vattnet och med ringa höjd på masten. Derjemte
föreslog komitén, att pansarbåtarnes antal, hufvudsakligen med
hänsyn till taktiska uppgifter, borde vara 15 i stället för 14. Det
är med detta utlåtande framför sig som chefen för sjöförsvarsdepartementet
i januari detta år ånyo framstält krafven på ett
verksammare understöd från Riksdagen för att bringa flottans
materiel till den ståndpunkt, att densamma inom rimlig tid med
tillförsigt må kunna motsvara sin bestämmelse vid fosterlandets
försvar. Det svar statsutskottet här afgifvit har redan förut åberopats.
Statsutskottet hemställer, att Riksdagen, utan att ingå i
pröfning af den af Kong! Maj:t framlagda planen, måtte inskränka
sig till beviljande af anslag allenast för nästkommande år och till
det belopp, som kunde anses vara allra nödvändigast. Utskottet
stöder denna sin hemställan med en hänvisning till andra anslagsbehof
och nuvarande mindre gynsamma ekonomiska förhållanden.
Att dessa öfverallt i landet äro mindre gynsamma i år än de varit
under många föregående, derom torde icke råda någon meningsskiljaktighet.
Likaledes torde det vara alldeles obestridligt, att
de, som anse det vara en skyldighet att företrädesvis föra sparsamhetens
talan, måste med varsamhet gå fram, då lagar hos Riksdagen
föreligga angående nya beskattningsgrunder. Mot denna utskottets
hemställan har, såsom redan blifvit anmärkt, icke framstält-s
någon reservation. Mången inom kammaren frågar kanhända
med den ärade talare, som sist hade ordet här i förra onsdags
afton, om detta är en af de okloka kompromisser, för hvilka statsutskottet
enligt hans mening vore notoriskt? Såsom ledamot i
statsutskottet har jag lika litet som någon af de öfriga ledamöterna
ansett mig böra eller kunna reservera mig mot förslaget.
Att jag endast med svidande hjerta fann mig häruti, torde icke
någon i denna kammare betvifla, men när utskottet enhälligt beslutat
göra denna hemställan, lärer deraf kunna slutas, att aet är
den ärliga öfvertygelsen hos statsutskottets 24 ledamöter, att något
högre anslag icke vid innevarande riksdag stode för flottan att
vinna. Man torde då mot mig anmärka, att ett försök i alla fall
hade bort göras. Det kunde ju möjligen lyckas. Jag tror det

N:o 14.

Anslag till
inskaffning af
ny fartygsmateriel.

(Forts.)

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till icke och dessutom skattar jag högre, att ett vid denna riksdag beunskaffning
o/viljadt anslag af 1 2 million öfverlemnas till Kongl.. Maj:t med

U\materiel*" välvilligt uttalande, än om vid en gemensam votering, hvilket

TfvnV jag dock betviflar, nagra hundra tusen kronor mer af Riksdagen
018 beviljades sans fräses. Detta är det skäl, hvarför jag icke reserverat
mig, och enligt min förmodan är det äfven orsaken, hvarför
ingen af statsutskottets öfriga 23 ledamöter afgifvit reservation.

Jag hörde med största glädje det anförande, som af den näst
föregående talaren här nyss hölls. Jag säger med glädje, derför
att han i sitt anförande förra onsdagen, då det var fråga om
Karlsborgs fästningsbyggnad, fälde yttranden, som gaf mig anledning
antaga, att han kände mera likgiltighet för flottan,, än hvad
jag i dag hört honom hysa. Han yttrade nemligen då vid tal om
Karlsborg, att vi skola se till, att vi först sätta i ordning hvad
som först behöfves och att vi skola vänta med det, som sist behöfves,
nemligen sjöbefästningar. Jag tror, att hans ord folio
ungefär sa. Hvad ha da sjöbefästningar med den nu föreliggande
frågan att göra, spörjer lian måhända. Den högt ärade talaren
nämnde dä ingenting om fartyg för flottan. Han kunde önska
framgång åt fartygsbyggandet lika väl, fastän han ansåg, att sjöfästningarne
kunde sta tillbaka. Nej, första vilkoret för att en
stat, som vill hålla en flotta, skall kunna bevara densamma, är
att hafva sjöfästningar, hvarinom denna flotta kan trygg mot
öfverrumpling reparera, fylla sina förråd o. s. v. . Sverige har icke
någon annan önskan än att få lefva i fred med sina grannar; men
utbryter europeiskt krig och Sverige blir åtspordt: är du med eller
är du mot oss, lärer Sverige svårligen kunna underlåta att sluta
sig till ena eller andra sidan, med mindre att Sverige kan upprätthålla
en väpnad neutralitet, och en väpnad neutralitet upprätthålles
icke vare sig genom Karlsborg eller genom något centralförsvar.
Den upprätthålles genom flottan och genom de fästningar,
som skydda flottan. Sjöbefästningar och flotta äro således hvad vi
främst behöfva, på det vi må kunna i händelse af krig få förblifva
neutrala, och således hvad som först bör påtänkas. Men jag tror,
att detta yttrande af den högt ärade talaren var endast slutledningen
af, enligt min uppfattning, felaktiga premisser. I sin fosterländska
ifver för att få anslag till Karlsborg anser han måhända
tanken »Karlsborg» oskiljaktig från tanken på ett centralförsvar
eller tvärtom. Hvad menas då med. centralförsvar? Med centralförsvar
menar jag att, om man blir angripen, draga sig tillbaka
till landets inre — icke fly, men draga sig tillbaka — användande
de tillfällen, som erbjuda sig att tillfoga fienden skada — att
draga sig tillbaka i ändamål att leverera batalj, först när man
kommit till stödjepunkten för detta centralförsvar. Centralförsvarsprincipen
innebär följaktligen, att innan vi med kraft och allvar
bjuda fienden spetsen, skola vi låta våra ängar och åkrar nedtrampas
och våra hem brännas af de fiendtlig^ härmassorna för
att sedermera, om vi det mägta, slå honom tillbaka. Detta är
enligt min uppfattning centralförsvarsidén. Och låtom oss antaga,

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

att Sverige fortfarande hyllar centralförsvarsprincipen, låtom oss Anslag till
antaga, att vi vore i saknad af hvarje kraftigt sjöförsvar, som an‘kaf™?3
kunde förhindra eller åtminstone försvåra landstigningen. Huru nym{Zrid.~
skulle val förhållandena då komma att te sig? Det är sagdt, att (Forts.)
någon af våra mägtigare grannar skulle med en transportflotta
på en gång kunna öfverföra omkring 60,000 man. Låtom oss antaga,
att denna fiende i dag landsätter 60,000 man t. ex. i Bottniska
viken. Han behöfver derefter 15 å 20 dagar att med samma
flotta ombesörja en ny transport, han landsätter den, låtom oss
säga, i Skåne. Efter ytterligare 15 dagar kommer han med en ny
transport af 60,000 och landsätter den i Östergötlands skärgård.

Han marscherar framåt med sina härar in i landet, och de svenska
trupperna draga sig under centralförsvarsprincipens idé tillhaka
mot den centrala punkten Karlsborg. Huru står det då till med
Sverige? Den svenska hären är, så vidt jag kan förstå, i följd af
centralförsvarsidéns tillämpning, cernerad omkring detta centrum
för centralförsvaret, och vi hafva fått våra fält nedtrampade, våra
hem brända, med föga utsigt att kunna förjaga fienden.

Den högt ärade talaren åberopade i sitt anförande förra onsdagen
qvinnans ädla exempel i vårt land, och om jag icke missuppfattade
honom, ville han i de svenska q vinnornas arbete för
fosterlandets försvar äfvenledes se ett stöd för centralförsvarsprincipen.
Jag tror icke, att den svenska qvinnan stödjer denna
princip. Den svenska qvinnoföreningen, som arbetar för försvarets
stärkande, egnar, såsom vi alla känna, numera sin uppmärksamhet
på befästande af Norrland. Jag frågar: är det icke en direkt motsägelse
att säga, att den svenska qvinnan vill stödja centralförsvarsprincipen,
då hon just nu för att förekomma tillämpningen
af centralförsvarsprincipen arbetar för åstadkommande af fästningar
i Norrland. Och vi hafva ännu ett ytterligare bevis på, att inom
Sverige centralförsvarsprincipen icke är gillad, nemligen hos våra
söner. Våra söner arbeta med ifver att samla medel till en minbåtsfond
i ändamål att dermed stärka vårt sjöförsvar. Skulle
dessa våra söner använda sina penningar på det sättet, om de
stödde centralförsvarsprincipen? Enligt min uppfattning är, såsom
det heter i den broschyr, som den högt ärade talaren klandrade,
centralförsvarstanken öfvergifven i teori och verklighet. Jag anser,
att svenska qvinnoföreningen derpå satt sitt insegel, att den
svenska skolungdomen derpå satt sitt insegel, och jag tror, att vi
med största lugn kunna för oss säga: vare det alltså!

Herr vice talman! Jag anhåller om bifall till utskottets förslag

Herr statsrådet, friherre Kappe: Jag skall bedja att få yttra
några ord med anledning af sista delen af den föregående ärade
talarens anförande.

Han framstälde en åsigt, som icke är rigtig, och jag har icke
kunnat underlåta att begära ordet, ty det kunde vara skadligt, om
en sådan åsigt i kammaren skulle förefinnas eller derstädes blifva
utbredd.

Nso 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till
anskaffning c
ny fartygsmateriel.

(Forte.)

Man kan icke tänka sig några krigsoperationer vare sig till
‘/lands eller till sjös, utan att på dem måste finnas »fram och bak».
Lika litet som man kan tänka sig ett sjöförsvar utan stöd af sjöbefästningar
eller skärgård, lika litet kan man operera till lands
utan tryggad bas; det är absolut nödvändigt, att hvarje krigsföretag
är vederbörligen baseradt, att man eger en operationsbasis, på
hvilken man kan stödja sig. Det är icke så, att en krigshär rör
sig efter alla vindar, utan aet måste finnas en tryggad ort, hvarifrån
den fyller alla de mångfaldiga behof, som nödvändigt erfordras
för dess existens. Om det funnits en tidpunkt, då man om centralförsvaret
hade en sådan uppfattning, som af den föregående talaren
antyddes, eller om det finnes någon eller några individer, som ännu
hysa en sådan åsigt, så är den för visso icke den rätta; åtminstone
är det icke den, som för närvarande omfattas bland kunnige militärer
eller har någon utsigt att bland dem göras gällande. I
fråga om anfallskrig, då man opererar inom ett främmande land,
har man att söka sitt stöd i det egna landets fästa platser närmast
gränsen. Måste deremot kriget utföras inom eget land, då hör det
just till den så att säga grundläggande delen af planen för försvaret
att välja ett område af landet, som antingen till följd af
sin naturliga belägenhet eller genom befästningar är af sådan beskaffenhet,
att man der med trygghet kan hafva sina förråd upplagda
och icke utsatta för fiendens attacker. Karlsborg är anlagdt å ett
område af vårt land, som eger detta märkvärdigt skyddade läge
mellan de stora sjöarne i landets inre, och att tränga sig in mellan
dessa sjöar varder icke så lätt, om i tid förberedes hvad som erfordras
för operationsbasens tryggande. Från första början var
det bestämdt, att man här skulle hafva trenne fästningar, men
man har sedermera inskränkt sig till en enda, Karlsborg. Men
ett sådant stöd är nödvändigt för vår här, om vi skola tänka på
att värna oss i händelse af attacker på lifvet om jag så får säga.
Befästningarna i Norrland äro icke främmande för eentralförsvarsidén,
tvärtom. Befästningarne derstädes skola spela samma roll
som Karlsborg för det öfriga Sverige. De äro icke afsedda till
några gränsfästningar, utan till fasta punkter, på hvilka man kan
stödja sig, hvarigenom det göres möjligt att utgående från befästningarna
tåga fram till gränsen och der utföra försvaret.

Jag har med dessa få ord ansett mig böra belysa den strategiska
sidan af frågan, och jag har trott det vara nödvändigt att
söka förekomma det stora missförstånd, som den föregående talarens
i öfrigt utmärkta anförande kunde gifva vid handen.

Herr Hasselrot: Beträffande föreliggande punkten har jag
icke annat yrkande att framställa än bifall till densamma.

Det är icke heller af sådan anledning, som jag begärt ordet,
utan jag har tagit mig friheten att göra det till följd af ett

Sfirande, som fäldes af den ärade talaren på elfsborgsbänken.

[an ifrågasatte nemligen, att vi för våra behof beträffande sjöförsvaret
skulle upptaga ett lån. Häntydningar i samma rigtning

Onsdagen den 14 Mars.

23 N:o 14.

hafva jemväl vid föregående tillfällen hörts från framstående le- Anslag till
damöter i denna kammare, och jag hoppas likväl, att denna åsigt anskaffning
icke måtte inom kammaren vara allmän och har under sådan för-a*materiel9''
utsättning trott det vara rigtigt, att någon gensaga deremot (Fortä)

För min del skulle jag djupt beklaga, om .Riksdagen för militära
ändamål beslutade sig för att upptaga lån, och jag fruktar,
att en sådan utväg skulle leda till en temligen säker ruin. Erfarenheter
från främmande länder torde visa, att en sådan fruktan
icke saknar grund. Här är visserligen nu endast ifrågasatt att
låna 50 millioner för s''"''''"

t. ex. 65 års amortering,

20 år visade sig vara oanvändbara, skulle våra efterkommande
under 45 års tid vara bundna att betala ränta och amortering å
lånet utan den ringaste nytta. Det är för öfrigt endast det första
steget, som kostar på. Hade Riksdagen lånat 50 millioner för sjöförsvaret,
fruktar jag, att när isen en gång vore bruten, komme
man att på samma väg fortgå. Det erfordras 7, kanske 10 millioner
för anskaffande af nya gevär och jag vågar knappt tänka
på, huru många millioner skulle erfordras för att sätta fästningar
vid Karlsborg med Yaberget, Stockholm, Karlskrona, Göteborg,
Boden och säkerligen många andra orter i sådant skick, att krigsstyrelsen
skulle anse det fullgodt. I ordningen derefter komme
möjligen det fasta minförsvaret, hvars ordnande lärer vara beräknadt
att kosta omkring 40 millioner. Och det skulle för visso
icke stanna härvid.

Att i den mån landets ekonomiska krafter sådant tillåta bevilja
erforderliga anslag till vårt försvar anser jag rigtigt och
nödvändigt, men vill man sätta i fråga att för sådant ändamål
sätta landet i skuld, svarar jag för min ringa del: »aldrig»!

Herr Björnstjerna: Ingen kan vara lifligare vän af flottan
än jag. Ingen kan varmare än jag önska, att Riksdagen måtte
visa sig frikostig mot densamma, så att vi måtte komma i besittning
af ett sjöförsvar, som blefve tillräckligt gagnande i händelse
af krig. Jag skulle således med största tillfredsställelse yrka
bifall till Kong! Maj:ts proposition. Ja, jag skulle vilja gå ännu
längre, ty jag föreställer mig, att det skulle behöfvas ännu mera
än det begärda nybyggnadsanslaget. Jag lian särskilt fäst
mig vid eu sorts fartyg, som vi alldeles sakna, nemligen dessa
snabbgående kryssare, som äro af ovärderlig nytta i händelse af
krig för att skydda vår sjöfart och skada fiendens. Jag vet icke,
om detta enda avisofartyg, som i Kong! Maj:ts proposition är beräknadt
att anskaffas, är så beskaffad^ att det kan uppfylla ett
dylikt ändamål, men att sådana snabbgående kryssare äro af stort
behof påkallade, derom är jag förvissad. Alla större sjömagter
hafva skaffat sig ett stort antal af den sortens fartyg.

gjordes.

fästa uppmärksamheten

uerpci, ‘dii om eib sa-uant ±au u

i ./ < i

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till Jag läste i går i en stor morgontidning, att i tyska riksdagens
‘"t"fart9 s'' finansutskott tillkännagifvits, att tyska flottan för närvarande
materiel'' eSde 20 pansarfartyg af olika art, och att till hvarje utrustadt
(Forts.) pansarfartyg skulle höra tvä kryssare. Det är sådana fartyg
vi sakna. Nu har Kongl. Maj:t föreslagit anskaffande af ett enda
så kalladt avisofartyg, men jag vet icke, om detta fartyg är så
beskaffad t, att det kan hålla hafvet längre tid utan att behöfva
gå in i hamn för att skaffa sig kol o. s. v. Jag skulle visst icke
förorda byggande af en sådan snabbgående kryssare, hvarom vi i
dagarne läst i tidningarna, nemligen den nordamerikanske kryssaren
»Columbia», som kostat 3,600,000 dollars eller närmare
14,000,000 kronor, men också gör detta fartyg 25 knops fart och
kan ånga jorden rundt utan att en enda gång behöfva gå in i
hamn och kola. Ett så dyrbart fartyg kan jag naturligtvis icke
förorda, men att vi behöfva några snabbgående kryssare, derom
är jag fullkomligt öfvertygad. .Tåg tycker således visst icke, att
Kongl. Maj:t begärt för mycket, utan snarare för litet, Men finnes
det någon utsigt att nu få ett så betydligt anslag? Såsom herrarne
minnas, sattes nybyggnadsanslaget för flottan ned förlidet
år genom gemensam votering till en million kronor. Skola vi nu
löpa fara, att Andra Kammaren fattar samma beslut i år och sätter
ned nybyggnadsanslaget till en million, hvilket är mer än sannolikt,
i händelse denna kammare bifaller Kongl. Maj:ts proposition
? _ I likhet med de öfriga ledamöterna från Första Kammaren
inom statsutskottet har jag anslutit mig till detta medlingsförslag
om en och en half million kronor ocli hoppas, att detta
förslag äfven antages af Andra Kammaren, såvida icke Första
Kammaren här beslutar ett högre anslag. Jag hör till dem,
som i allmänhet anse, att Första Kammaren bör fatta sina beslut
oberoende af hvad Andra Kammaren kommer att besluta, men i
år är ställningen verkligen sådan, att jag fruktar, att i fall .Första
Kammaren nu skulle höja anslaget utöfver hvad statsutskottet
föreslagit, finnes ingen utsigt, att Första Kammarens mening skulle
kunna göra sig gällande vid en gemensam omröstning. Yi behöfva
icke gå längre tillbaka än till förliden vecka, då fjerde hufvudtiteln
var före _ i Andra Kammaren. Då beslöts nedsättande af
kanske det vigtigaste anslaget på denna hufvudtitel, nemligen till
nya gevär, till mindre än hälften af hvad Kongl. Maj:t begärt, och
detta med 183 röster mot 32. I fråga om anslaget till mobiliseringsammunition
— det gälde mellan 800,000 och 600,000 kronor,
såsom herrarne torde erinra sig — fick det högre beloppet vid omröstningen
i Andra Kammaren endast 19 röster emot 175. I fjol
segrade det högre beloppet vid den gemensamma voteringen. Jag
tror, att det skulle vara i hög grad oklokt af Första Kammaren
att nu höja denna summa, tv då måste jag på det högsta befara,
att vi icke få mer än en million för flottans nybyggnad, och får
jag således för min del tillstyrka bifall till statsutskottets förslag.

Innan jag slutar, kan jag icke låta bli att protestera — äfven
jag — mot den definition på centralförsvar, som här af en före -

Onsdagen den 14 Mars.

>'':o 14.

gående talare framhållits och som redan blifvit besvarad af herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet. Föreställer''
man sig centralförsvaret sådant, som den ärade talaren, då vore
sannerligen ej underligt om tanken derpå öfvergåfves.

Herr Wennerberg: En ärad talare, som för en stund sedan
sysselsatte sig med mitt anförande i karlsborgsfrågan, synes mig
icke obetydligt hafva missuppfattat densamma. Han förbigick
dervid, att jag icke en, utan, för att undvika missuppfattning,
tvenne gånger uttalade mig alldeles tydligt och klart till förmån
för sjöförsvaret. Det finnes således en beröringspunkt oss emellan,
som borde göra oppositionen obetydlig, om icke vi skilde oss deri,
att, då jag varmt nitälskar för försvaret, det centrala såväl som
sjöförsvaret, sä nitälskar han blott för sjöförsvaret och har nu
åter, trots hvad jag anförde i onsdags, uppträdt emot centralförsvaret.
Han tyckes icke ett tecken fäst afseende vid hvad erfarenheten
från främmande länder, äfvensom vår egen, lemnat oss i
afseende på detta. Jag hoppas att han hörde det svar, som kom
från statsrådsbänken till honom i afseende på centralförsvaret,
hvilket var tillräckligt skarpt att motivera en ny undersökning
af honom om hvad centralförsvar vill säga. Det förhåller sig
nemligen så, att intetdera försvaret i och för sig sjelf har tillräcklig
betydelse. De måste arbeta tillsammans. Derför tror jag
också, att man handlar mycket ofosterländskt, om man till förmån
för det ena vill alldeles sätta ner och qväsa det andra. Detta är
hvad som hittills skett med centralförsvaret, som jag nyss sade,
och jag fruktar, att början är gjord till ett dylikt tillvägagående
med sjöförsvaret, och deröfver sörjer jag lika mycket som öfver
vanvårdandet af Karlsborg. Det lät på den ärade talarens anförande,
såsom om han aldrig i historien hade läst-, huruledes en
flotta kan blifva skingrad och slagen, huruledes en armé derefter
kan göras obrukbar mot fienden, helst om den är honom betydligt
underlägsen. Hvad hindrar, under sådana förhållanden, en landstigning?
Hvad hindrar fienden att, sedan denna landstigning väl
kommit till stånd, der placera en styrka, betydligt större än den
af landets egna trupper? Hvad är det som hindrar honom att
vidare fortsätta — troligen till den punkt, der man lättast och
beqvämast kan af sluta en för tidig fred, som antagligen får betalas
med landafträdelse?

Ett centralförsvar behöfves, och om icke våra egna myndigheter,
som i åratal förklarat dessa behof, gälla något, tog jag mig
friheten att i onsdags nämna, att alla de europeiska länder, som
äro angelägna om sin sjelfständighet, söka samtidigt hafva ett
centralförsvar. Nyligen hafva sådana stormagter som Preussen
och Hyssland nedlagt otroliga summor på sitt centralförsvar, den
förra i Spandau och Magdeburg, den senare i Kiew. Jag skulle
också kunna nämna, att samma åsigt gäller i Frankrike. Jag behöfver
icke upptaga mer än detta. Emot sådana myndigheter
hjelper det icke att säga, att centralförsvarets tanke till teori och

Anslag till
nskaffning af
ny förty gsmateriel.

(Forts.)

>'':r 14.

Anslag till
anskaffning o
ny fartyg sm a
teriel.
(Forts.)

Onsdagen den 14 Mars.

praxis är föråldrad. Åtminstone bör man då nämna några auk)''toriteter,
som kunna mäta sig med den erfarenhet, jag nämnt, att
vi hafva från främmande länder och äfven från vårt eget lands
sakkunnigaste personer.

Här gäller nu sjöförsvaret. Karlsborg har varit före. Snart
har sjöförsvaret också varit före. Het vore mycket illa att upptaga
kammarens tid med att längre personligen disputera med en
ärad motståndare.

Herr C asp ar sson: Jag har begärt ordet närmast för att förklara,
att jag icke inom utskottet deltagit i behandlingen af den
femte hufvudtiteln och att jag således icke kan dela hvarken
hedern eller ansvaret för det slut, hvartill utskottet kommit, vare
sig beträffande motiveringen eller det slutliga tillstyrkandet.

Jag hade väntat, att utaf den ärade ordföranden för första
utgiftsafdelningen höra närmare förklaring öfver de, enligt min
tanke, besynnerliga skäl, som utskottet bär har förebragt, men
jag har blifvit gäckad i denna min förhoppning. Han hänvisade
blott till de ekonomiska förhållandena i landet, och att dessa vore
orsaken till den föreslagna nedsättningen. Men utskottet förklarar
här, att det »icke ansett sig böra ingå i pröfning af den af departementschefen
i statsrådsprotokollet framlagda plan för anskaffande
under den närmaste framtiden af fartygsmateriel för flottan». Denna
plan, som efter min tanke utgör den vigtigaste delen, har utskottet
ansett sig icke böra underkasta någon pröfning. Jag föreställer
mig, enligt mina konstitutionella begrepp, att det icke är departementschefen,
som för Riksdagen framlägger förslag, utan, då planen
är framstäld för och gillad af Kongl. Maj:t i statsrådet, är det
i sjelfva verket Kongl. Maj:t, som framlagt denna plan för Riksdagen.
Att statsutskottet under sådana förhållanden kan undandraga
sig att ingå i pröfning af densamma, förefaller mig mycket
anmärkningsvärd!.

Svenska qvinnor offra sina smycken för att stärka försvaret,
Sveriges skolpojkar och ungdom göra sammanskott för att stärka
sjöförsvaret; under sådana förhållanden förklarar svenska Riksdagens
statsutskott, att det icke bryr sig om att ingå i pröfning af
det förslag till sjöförsvarets stärkande, som Kongl. Maj:t framlagt.
Det är från delaktighet i detta förfarande jag vill fritaga mig.

Den ärade ordföranden på första utgiftsafdelningen framstälde
några betraktelser angående betydelsen af centralförsvaret, som
jag icke kan undgå att upptaga. Han sade, att meningen med
centralförsvaret vore, att om den svenska hären möter en fiende
vid kusten eller i närheten deraf, skulle den visserligen icke fly,
men så småningom draga sig tillbaka till centralfästningen — antagligen
för att der få ytterligare stryk. Jag har icke uppfattat
saken så. Enligt mitt begrepp af centralförsvaret har jag ansett
meningen dermed vara ett försvar, utgående från centrum, från medelpunkten,
i stället för från periferien, hvilken åsigt var gällande
på den tid, då fästningame voro förlagda vid gränsen.

Onsdagen den 14 Mars.

•J7

N:r 14.

Jag tog mig friheten, för några år sedan, att framhålla min Anslag till
uppfattning af centralförsvaret under en bild. Jag anser central- nnsk«-ffnm9 °
försvaret hafva för landets försvar samma betydelse, som hjertatny terM*™
har för menniskokroppen, att nemligen drifva de föryngrande och ^,ort< j
reproducerande krafterna från centralorganet ut mot periferien.

Detta är, enligt min tanke, meningen med centralförsvaret, som
derigenom får äfven en offensiv betydelse. Och jag tillåter mig
beträffande betydelsen af centralförsvaret åberopa den största auktoritet
på krigets område, som detta århundrade frambragt, nemligen
Napoleon I. Då han på S:t Helena kom i tillfälle att öfverväga
sin storhet, sitt fall och sina begångna misstag, uttalade han sig på det
bestämdaste för fördelarne af ett centralförsvar. Hade, säger han,

Wien varit befästadt, hade kapitulationen i Ulm icke blifvit afgörande
för krigets utgång. Hade Berlin varit befästadt, hade han efter
slaget vid Jena aldrig vågat marschera på hufvudstaden, och den
slagna preussiska armén hade der varit i tillfälle att förena sig
med den ryska. Hade Madrid varit befästadt, hade segrarne vid
Somo-Sierra och Burgos icke haft den betydelse för franska arméns
framryckande, som de då hade. Hade Moskwa varit befästadt, hade
ryssarne icke behöft tillgripa den barbariska åtgärden att tända
eld på staden. Han var sjelf betänkt på att efter slaget vid
Austerlitz låta befästa Paris, men vågade icke under dåvarande
politiska förhållanden oroa sinnena i Frankrike med att framlägga
ett sådant förslag; och hvad ett befästadt Paris är för försvaret,
derom vittnar tillräckligt händelserna under 1870 års krig.

Jag tror att centralförsvaret är af en annan och mycket djupare
betydelse än den, som nyss uttalades af representanten för
flottan. För 8 dagar sedan, när det var fråga om anslaget till
Karlsborg, vågade jag förutsäga, att samma sparsamhet?- eller,
rättare

äfven u u

spådd.

Herr Nyström. Thomas: Yi minnas mycket väl, huru, för
några dagar sedan, af en framstående ledamot i denna kammare
yttrades, att likasom jordens alster behöfva utveckla sig och mogna,
så behöfver också en del vigtiga riksdagsfrågor tid att mogna.
Utan tvifvel är denna en af dessa. Jag hyser den innerliga förhoppning,
att den tid icke må vara aflägsen, då den svenska Biksdagen
inser behofvet af att åt sjöförsvaret lemna förhöjda och
fasta anslag. Först då kan vår flotta utveckla sig till den grad,
att den förmår på ett verksamt sätt deltaga i försvaret. Men,
mine herrar, vi må icke ställa allt för stora fordringar på flottan.
Sätta vi på denna så stora kraf, som man i denna kammare i dag
velat framhålla, då gör man flottan den största otjenst. Ett land
som England, med dess insulära läge, täta befolkning, rikedom och
starka — verldens förnämsta — flotta, kan förlägga sin första försvarslinie
till kanalen, och de vatten, som omgränsa landet. Ett så

rande

N:r 14.

•_>,Q

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till vidsträckt land som vårt, med sin ringa befolkning och sina små
anskaffning af ekonomiska resurser, kan deremot icke tänka att på hafvet bemJ
teriei>m" herska en mägtig fiende och förbjuda honom möjligheten att landats/)
stiga. Äfven inom England hyser man den åsigten, som också ut talats

af en framstående person inom den engelska flottan, att
kommer en enda man i land på Englands kust, är det slut med
dess försvar. Säg mig ett enda land, som uraktlåter att grunda
skyddandet af sitt område på ett centralförsvar. Det finnes icke
mera än England, som vågar detta, och äfven der hysas betänkligheter.
Skola vi då tänka på att hindra en fiende att i vidsträcktare
mån intränga och trampa ner våra åkrar och ängar, så

måste hvarje sammandrabbning undvikas, till dess vi hunnit koncentrera
våra krafter mot den inträngande fienden. Ingen begär,
att vi skola gå till anfallskrig. Det blir endast ett försvarskrig,
hvari vårt land kommer att deltaga, och under sådant förhållande
lär en mägtig fiende ej kunna förhindras förlägga krigsteatern till
vårt land. Vår flotta kan derunder bidraga mägtigt och kraftigt
till försvaret genom att göra fiendens förbindelser öfver hafvet
osäkra, om den sundt får utveckla sig. Följden blir att vi, som
de öfriga europeiska länderna, få inom landet kämpa för vår frihet,
våra lagar och våra institutioner, och der hafva vi möjlighet att
vinna vårt syfte — men hufvudsakligast till sjös aldrig. Flottan
kan bidraga till, men icke upptaga hela försvaret.

Det har redan framhållits, huruledes alla Europas stormagter
icke allenast hafva anlagt, utan fortfarande anlägga centrala befästningar.
Emellertid har så mycket talats om den saken, att
jag icke vidare vill vipptaga kammarens tid dermed, ehuru det vore
ett mycket intressant ämne och kunde tjena till belysning af denna
fråga.

Under den varma förhoppning, att vår flotta under kommande
tider får utveckla sig på ett helt olika sätt än hvad hittills egt
rum, och att våra försvarsmedel till sjös blifva försatta i ett kraftigt
tillstånd, anser jag dock, att man för närvarande icke kan göra
annat än ansluta sig till statsutskottets förslag, hvartill jag anhåller
om bifall.

Herr Almström: Jag begärde ordet för att till friherre
Klinekowström frambära min tacksamhet för att han här tydligt
uttalat hvad redan vid föregående tillfällen af andra talare antydts
och man och man emellan utsagts, att det vore nödvändigt att,
om vi vilja bereda oss ett betryggande försvar, bygga flotta och
fästningar och anskaffa vapen för armén, tänka på att slå in på
en annan väg för anskaffande af de derför erforderliga medlen.
Herr Hasselrot inlade en gensaga emot detta friherre Klinckowströms
yttrande. Han sade, att han aldrig skulle lemna sitt bifall till
lån, som icke afsåga produktiva ändamål. Jag ber att till den
ärade talaren få framställa den fråga, huruvida något ändamål
kan vara mera produktivt än det, som länder till betryggande af
vårt försvar. Jag vill äfven påminna honom om, att vi redan

Onsdagen den 14 Mars.

X:r 14.

tidigare hafva voterat anslag till jernvägar, hvilka man förutsåg Anslag ull
icke skulle komma att lemna någon behållning, och att vi dock.till
dessa anslag lemnade vårt bifall, emedan de voro af strategisk be- teriei.

tydelse. Yi hafva således redan inslagit på denna väg. (Forts.)

Det synes mig fullkomligt billigt, att vi på våra efterkommande
lägga en del af de bördor, som följa med de företag, som vidtagas
för att skaffa icke allenast oss sjelfva utan äfven dem sjelfständighet
och frihet.

Jag ber vidare att till en annan ärad talare, friherre von
Offer, få frambära min tacksamhet för den utredning han. som en
framstående militär lemnade i fråga om den relativa vigten af
centralfästningarne och befästningarne på våra kuster. Jag har
redan förut berört detta ämne, men som jag icke är militär har
jag endast blygsamt kunnat antyda, hvad min åsigt varit i denna
fråga. Men jag måste dock säga, att äfven när det gäller att uttala
sig i ämnen, för hvilkas bedömande det fordras fackkunskap,
böra uttalanden, som endast stödja sig på »le gros bon sens», vara
tillåtna, och svårligen torde det kunna bestridas, att om man lemna!-portarne till vårt land öppna ocli nöjer sig med att befästa eu
liten punkt inuti landet, man då har uträttat bra litet till dess
betryggande. Jag vill icke, att centralfästningen skall slopas, men
den får icke sättas före befästningarne på de stora och vigtiga
punkterna på våra kuster, i första rummet icke före vår hufvudstad.

Emot en annan senare talare, som åberopade exempel från
Ryssland, Tyskland och Frankrike, vill jag påminna, att de centralfästningar,
han omnämnde, till antalet äro ganska få, men att
deremot i dessa länder finnas de många och stora gränsfästningarne,
och att dessa i förhållande till centralfästningarne torde vid försvaret
spela en mycket öfvervägande roll.

Jag har icke något vidare att tillägga än att i den föreliggande
punkten tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinkowström: Jag begärde ordet för att bemöta

de åsigter, som af herr Hasselrot nyss framstäldes emot mitt förslag
att på en vida kortare tid, än Kongl. Maj:t föreslagit för
tillökning och komplettering af flottans flytande krigsmateriel,
åstadkomma denna för vår sjelfständighet och frihet så högst nödvändiga
frågas lösning, genom upptagande af ett. län. — Han har
med en energi, som, jag erkänner det, borde varit värd en bättre
sak, motsatt sig att för militära ändamål upptaga lån, utan han
vill, som det syntes mig, pa skatteväg åstadkomma hvad som
dertill erfordras. Han borde dock icke vara obekant med det
nuvarande tillståndet i vårt land och omöjligheten för de skattdragande,
i synnerhet stora och vigtiga samhällsklasser bland dessa,
att vidare öKa de bekymmer, som de redan beslutade skatterna
åstadkommit i landet; och han kan icke heller vara obekant med,
att eldigt de beslut, som vi togo vid senaste urtima riksdag för
att reorganisera vårt landtförsvar, under de 3, 4 å 5 åren dessa

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till
anskaffning V
ny fartygsmateriel.

(Forts.)

redan i princip beslutade skatter komma att år för år betydligt
•? ökas.

Herr Hasselrot vill, emot förmodan, icke vara med om att
skaffa oss ouppsägbara lån. Han befarar, att det skulle gifva
anledning till missbruk. .lag vill då bara för tillfället erinra
honom om det qvicka poemet — jag tror det är af Kellgren — rörande
nyttan af ljus, oaktadt de missbruk, som deraf kunna följa. Det
är dessutom icke någonting nytt. Vi hafva redan ett lån, som
riksgäldskontoret upptagit, af den typ, som jag nyss nämnde och
rekommenderade för det ifrågavarande ändamålet. — Detta lån
utgår med 35 millioner kronor, och obligationerna stå nu så högt,
att de betalas med 99 %. Och icke endast detta lån. I dessa dagar
har riksgäldskontoret ytterligare upplagt ett lån på 10 millioner
kronor af samma typ, som jag förut nämnde. Detta har skett för
att göra front emot de utbetalningar, som Riksdagen måhända, ja,
nästan säkert kommer att ställa på riksgäldskontoret. Jag är
förvissad om, att ingen, som haft med finansiella förhållanden att
göra, skall tveka att skaffa sig dessa begärliga papper.

Herr Hasselrot nämnde visserligen, att han aldrig med sin röst
skulle biträda lån för militära ändamål. Ja, jag beklagar, att han
icke har fullständig kännedom om militära frågor. Han borde då
veta, att dessa lån, som komma att skydda oss emot fiendens våld
och svåra misshandlingar, äro, så att säga af produktiv beskaffenhet.
Det är ju gifvet, att om vi långs våra kuster från Haparanda
till Ystad kunna skydda våra sjöstäder och våra sjöprovinser,
våra inrättningar, våra bruk och våra industrier emot att
sköflas och brännas af fienden, så kan han väl icke neka till att
det är ett produktivt ändamål, som vi afse med detta skydd, hvarigenom
dessa industrier kunna fortsätta med sin verksamhet.

Jag får _ tacka herr Almström för hvad han yttrade i denna
fråga och hvilket jag annars ämnat uttala och jag ber att i denna
punkt få förena mig med honom, lika som att yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr Säve: Herr talman, mine herrar! Jag begärde ordet
för en stund sedan, närmast'' med anledning af ett anförande af en
ärad talare på kalmarlänsbänken, herr Hasselrot. Sedan jag begärde
ordet nar han emellertid blifvit bemött af herr Almström,
med hvilken jag till fullo instämmer, och nu senare af friherre
Kl inckowström.

Då friherre Klinckowström vid förliden riksdag framstälde sin
storartade och vackra plan för sjöförsvarets snara ordnande, blef
väl mången af oss öfverraskad af den djerfva tanken deri, men,
sedan man hunnit sätta sig in i densamma, kände man sig tilltalad
af den. Så var åtminstone förhållandet med mig. Jag tror
derför att man icke bör tillåta, att en så stark och kraftig reservation
mot friherre Klinkowströms förslag som den, hvilken nyss
framstälts, lemnas utan gensaga, ty förslaget innebär dock en stor
framtidstanke.

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

Med exempel från främmande länder varnade herr Hasselrot Anslag till
oss för att sia in på vägen att för försvarets ordnande-och stör -an*kaf"™9^
kände gå till systemet af fonderade lån. Talaren tänkte helt visst fs’

på England, som första gången för sitt försvarsväsen upptog ett (Forts.)
tonderadt lån under pfalziska kriget 1693. Lånet uppgick till en
million £ st., och frågan, om detsamma skulle upptagas eller ed,
debatterades mellan finansmännen med utomordentlig liflighet och
hetsighet. Det lyckades emellertid att i underhuset få lånet beslutadt.
Det växte sedan under de närmaste två årtiondena, så
att det vid tidpunkten för freden i Utrecht 1713 uppgick till 50
millioner £ st. Det var början till Englands statsskuld. Denna
växte sedan under de följande krigen oerhördt. Men hvad har icke
vunnits genom detta lånesystem? Det var endast genom detta, som
England lyckades att göra sin flotta så stor, att den kunnat blifva
verldshafvens beherskarinna. Det var endast genom detta, som
England förmådde utrusta den flotta, som vann slaget vid Trafalgar,
den landtarmé, som sprängde Napoleons sista härskaror vid
Waterloo. Men här är nu icke fråga om några stora lånesummor,
ja, ej ens om upptagande af något lån alls nu; idén är dock att
taga fasta på till en följande riksdag, och detta så mycket mera
som det bör vara uppenbart för dem, som verkligen vilja ett starkt
sjöförsvar, att detta aldrig i längden kan åstadkommas på det sätt,
att Riksdagen årligen blott beviljar en, en och en half eller två och
en half millioner. Skall något af betydelse kunna göras, så måste
man taga i ordentligt, och det så fort som möjligt, tv saken tränger
i sjelfva verket allt närmare och närmare in på Riksdagen och det
oafvisligen, så att den icke längre låter sig undanskjutas. Det kan
icke längre sägas, att olika meningar äro rådande bland fackmännen
om hvilken cert, som är lämplig för våra fartyg, ty meningarna
äro icke vidare delade härom. Det kan ej heller sägas, att landtförsvaret
skall först ordnas, ty det har faktiskt blifvit ordnadt.

Det har talats om flottans uppgift att afvärja anfall mot våra
kuster och hindra fiendtliga landstigningar. Jag vågar icke yttra
mig om huru stor förstärkning vår flotta behöfver för att kunna
fullgöra sin uppgift i detta hänseende i eu framtid, ej heller vet
jag, huru stark han bör vara för att kunna fullgöra eu annan icke
mindre vigtig uppgift, den att skydda vår neutralitet. Men uppenbart
och klart är, att vår. neutralitet icke kan upprätthållas af
vår flotta, sådan hon för närvarande är beskaffad. För några dagar
sedan kom jag att genomläsa folkrättsliga regler, efter h vilka
Gen é v e-dom stolen 1872 hade att döma i det bekanta Alabama-målet
mellan England och Förenta staterna. En af dessa regler innehöll,

<att neutrala äro pligtiga att icke tillåta eller tåla, det endera af
tvenne krigförande begagnar sig af de neutrales farvatten eller
hamnar som utgångspunkt för sjöoperationer mot fienden.» Då jag
läste- denna bestämmelse, kom iag att tänka på en måhända inträffande
situation, för den händelse vi få ett nytt östersjökrig. Om
den ena af de blifvande krigförande magterna toge såsom utgångspunkt
för sina sjöoperationer en ankarplats sådan som Fårösund,

Nso 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Anslag till
anskärning t
ny fartygsm
åter i el.
(Forts.)

huru skulle det vara möjligt för vår nuvarande flotta att drifva
honom derifrån? Och om det då skulle inträffa, att den andra
krigförande magten hade om neutralitetens förpligtelser samma
uppfattning som den, hvilken uttalas i de nämnda reglerna för
Genéve-domstolen, hvad blefve följden? Jo, att den magten ansåge,
att Sverige icke fullgjorde de förpligtelser, som neutraliteten bjöde.
Ty det förhåller sig så med neutraliteten, att den icke innehåller
endast rättigheter och fördelar för den neutrala magten, den innehåller
äfven förpligtelser. Men hurudana dessa förpligtelser skola
vara beskaffade, derom kunna meningarna vara mycket delade hos
de krigförande. Visst är dock, att icke far en mindre, neutral
stat, som visat sig sakna kraft eller vilja att värna sin neutralitet,
ensam bestämma, hvilka dessa förpligtelser skola vara.

Med synpunkter, som jag nu sökt framhålla, har jag angifvit
min ställning till sjöförsvaret; och jag tror, att deraf bör framgå,
att jag liksom så många andra i denna kammare lifligt önskar,
att allt hvad göras kan äfven göres för vart sjöförsvar, men något
särskildt yrkande med afseende å den föreliggande punkten bär
jag, såsom sakerna nu stå, icke att framställa.

Herr vice talmannen: Jag hade icke ämnat begära ordet, då
icke något annat yrkande blifvit framstäldt än om bifall till utskottets
förslag, men då anmärkningar och skarpa anmärkningar
blifvit gjorda mot utskottets motivering, har jag ansett mig böra
för några ögonblick taga kammarens tid i anspråk.

De nämnda anmärkningarna hafva framstälts af en högt värderad
kamrat i utskottet, hvilken icke var närvarande der, då frågan
behandlades. Jag tror, att, om han varit närvarande i utskottet,
han kanske sett motiveringen med mildare ögon.

Hvad nu dessa motiveringar angår, ber jag att till kammaren
få framställa samma anhållan, som många gånger förut, att nemligen
icke vara för sträng beträffande motiveringarna från ett utskott,
som har ett så stort arbete sig pålagdt som statsutskottet. Begär
man af utskottet långa utredningar, kommer visserligen utskottet
att tillmötesgå eu sådan önskan, men det kan endast ske derigenom,
att längre tid användes för affattandet af dess utlåtanden, hvarmed
äfven följer en längre utsträckning af Riksdagens sammanvaro.
Vi hafva trott, att det vid sådant förhållande vore bättre
att hafva kortare motiveringar för våra utlåtanden och lemna till
debatten att svara på de anmärkningar, som göras, att fylla ut de
luckor, som i motiveringen kunna finnas. Att det nu skulle ligga
något orätt i motiveringen för utskottets hemställan i denna punkt,
kan jag icke inse. Utskottet uttalar nemligen, att »Riksdagen har,
då liknande framställningar varit föremål för dess pröfning, icke
visat sig benägen att fatta beslut om beviljande på en gäng af
hela det betydande belopp, som för genomförande af sådan flerårig
anskaffningsplan varit erforderligt, utan hellre velat begränsa sitt
beslut till det för hvarje år angelägnaste». Så har ju ock alltid
varit fallet, när Riksdagen beviljat större belopp för anslags -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

ändamål på eu gång, men då lemnat åt Riksdagen att för hvarje Anslag till
år bestämma det belopp, som för året skall utgå. 1 år har Kongl. ‘"‘skaffning af
Maj:t föreslagit ett visst anslag, som med ett bestämdt belopp skall
utgå per år under fem år. Den vägen tror jag, så vidt jag minnes, (Forts
icke att Riksdagen förut beträdt, och jag tror icke gerna, att Riksdagen
kommer att beträda den. Jag erinrar för jemförelses skull
om anslagen till iernvägar, för anskaffning af materiel och dylikt;
anslag hafva då blifvit lemnade till större belopp på en gång, men
för hvarje riksdag har anslaget för året bestämts. Utskottet synes
mig således hafva gjort rätt i att uttala den meningen, att, då
Riksdagen förut icke brukat bestämma sig på detta sätt för ett
visst större belopps utgående med visst belopp under flera år i
följd, utskottet icke velat ingå i pröfning af annat än som rör det
för året erforderliga anslaget.

Jag anser för öfrigt denna motivering vara ganska vänlig mot
flottan och jag kan icke finna annat, än att det är ett stort framsteg
för dem, som intressera sig för ett starkt sjöförsvar, att utskottet
kunnat enas om en förhöjning med 50 % af det anslag, som
i fjol lemnades till fartygsbyggnad. Jag tror, att man just genom
ett sådant tillmötesgående befordrar flottans sak, och på den grund
hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Jag skulle visst icke vara så noga med
utskottets motiveringar, om de finge stå för statsutskottets räkning,
men på samma gång de blifvit af kamrarne bifallna, äro de Riksdagens
uttalade mening; och det är af den orsaken jag är rädd
för dylika motiveringar. Yi hade just härom dagen ett upplysande
exempel. Statsutskottet kom förra året med en motivering, som
icke var så rigtigt bra, och när samma fråga i år återkom, ville
ingen egentligen stå för den. Då man invände, att statsutskottet
icke behöfde vara bundet af hvad ett föregående års utskott sagt,
svarades med fullt fog: »det är icke statsutskottet, som sagt det,
utan det är Riksdagen»; deruti ligger motiveringens betydelse.

Om nu statsutskottet säger, att det icke vill ingå i pröfning af
detta förslag, och Riksdagen sedan accepterar ett sådant uttalande,
så kan statsutskottet nästa år komma och säga, att då Riksdagen
icke i fjol velat ingå i pröfning af förslaget, så saknar utskottet
för närvarande anledning tillstyrka Riksdagen att ingå i sådan
pröfning. Och på det sättet kan pröfningen blifva undanskjuten
år efter år. Det är derför jag anser, att det ligger mycket större
vigt på utskottets motivering, än man i allmänhet vill medgifva,
och jag kan försäkra, att dessa motiveringar ibland tillkomma
ganska lättvindigt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

10 och 11 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Första Kammarens Prat. 1894. N:o 14. 3

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Om försäkring
af gemenskapen
vid lotsverket
mot
olycksfall.

12 punkten.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Nyström, Carl: Med anslutning till hvad herr Collander
i sin motion anfört och med hänvisning till de särdeles behjertansvärda
skäl, som framhållits för åtgärden att bereda olycksfallsförsäkring
för lotsar, får jag, herr talman, för min del påyrka
bifall till den Collanderska motionen, eller »att Riksdagen ville i
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
på hvad sätt och till hvilket belopp olycksfallsförsäkring måtte
kunna beredas gemenskapen vid lotsverket, vare sig för alla eller
för dem, som vore mera utsatta för fara under tjensteutöfning,
samt, om Kongl. Maj:t funne skäl besluta sådan försäkring, att
utgifterna derför då måtte af öfverskotten på fyr- och båkmedel
bestridas.»

Det synes mig, som om det icke vore alldeles nog med det

erkännande, för att icke säga den beundran, som något hvar är

villig att helt lättköpt gifva åt lotsarnes lifsgerning, utan det

kan vara skäl att låta detta erkännande omsättas i handling.

Och har Riksdagen icke förut pröfvat denna sak, är det nu hög
tid att undersöka, huruvida icke det ligger rättvisa och billighet
i det framstälda förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande moment endast blifvit yrkadt, af
herr Nyström, Carl, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af herr Nyströms yrkande;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

13—19 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

Do) om anslag till nya kasernetablissement m. m.;

2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d.
gravören G. M. Wirsings enka Maria Walburga Johanna Wirsing,
född Sonnenleiter; samt

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

3:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt förrådsdrängen
Olaus Pettersson.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och lagutskottets den 10
och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes den 11 juni 1868.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle punktvis företagas till afgörande och 1 punkten
sålunda, att först föredroges paragrafvis Kongl. Maj:ts deri tillstyrkta
förslag till lag med slutmeningen, ingressen och rubriken
sist samt derefter utskottets i punkten gjorda hemställan.

1 punkten.

Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i vissa delar omorganUaaf
förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 tion af krigsjuni
1868. hofrätten.

§ n.

Herr Abelin: Det sammansatta stats- och lagutskottet har i
sitt nu föreliggande betänkande hemstält om bifall till Kongl.

Maj:ts i nådig proposition framstälda förslag till ombildning af
krigshofrätten. utskottet har för denna hemställan sökt stöd uti
de skäl, som af föredragande departementschefen anförts för förslaget.
Jag skall tillåta mig att något erinra om de i vederbörande
myndigheters utlåtanden framstälda betänkligheter mot förslaget,
desto hellre som jag i dessa vunnit stöd för en åsigt, den jag
sedan lång tid tillbaka, i hvad på mig kunnat ankomma, sökt göra
gällande. Af dessa utlåtanden framgår, att de båda domstolar —
krigshofrätten och Svea hofrätt — som förslaget närmast rör, i
det de påvisat olämpligheten af den ifrågasatta förändringen, afstyra
förslaget. Huruvida arbetskrafterna inom Svea hofrätt
genom förändringen i fråga komma att anlitas mer än som är
förenligt med ett nöjaktigt fullgörande af de arbeten hofrätten
för egen del har att utföra, kan jag icke bedöma. Men då intet
tvifvel kan vara derom, att hofrättens utlåtande är affattadt med
lika mycken sakkännedom som oveld, vill det synas, som om förslaget
ur den synpunkt det af hofrätten bedömts skulle medföra
så stora och många olägenheter, att det redan af den anledningen
icke vore att förorda. Men för hvarje fall, vare sig de anmärkta
olägenheterna kunna undanrödjas eller icke, så utgöra dock icke
de af hofrätten anförda betänkligheterna den vigtigaste anmärkningen
mot förslaget. De vigtigaste anmärkningarna äro enligt
mitt förmenande att finna i de af krigshofrätten och af chefen
för landtförsvarsdepartementet liksom ock synnerligast i de af en
ledamot af högsta domstolen närmare utvecklade, ur rent militärisk

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af lerigshofrätten.

(Forts.)

synpunkt anförda betänkligheter, hvilka gå ut på att visa, dels
att, för att inom alla grader af armén rotfästa föreställningen om
likhet inför lagen, krigsöfverdoinstolen och underrätterna böra vara
lika organiserade, det är, båda bestå af samma antal militära ocli
civila ledamöter, dels att en krigsöfverdomstol för att kunna rätt
fylla sitt grannlaga och ofta svårlösta värf kräfver speciella fackinsigter
och eu erfarenhet, de der ligga utanför den civile embetsmannens
område, der han icke, såsom den civile ledamoten i krigshofrätten
genom en lång tids oaflåtlig! handläggande af hit hörande
mål, gjort sig väl förtrogen icke blott med den militära lagskipningen,
utan äfven med det militära åskädningssättet, och dels att
militärandan och disciplinen skulle lida af en så beskaffad förändring
som den ifrågasatta. Mot denna ur militär synpunkt
måhända vigtigaste anmärkning har föredragande departementschefen
erinrat satt, dä det icke blifvit angifvet på hvad sätt eller
af hvilka skäl den ifrågasatta förändringen skulle kunna inverka
menligt på disciplinen inom krigsmagten i dess helhet, den i berörda
hänseende uttalade farhåga icke syntes kunna tillmätas vidare
betydelse.'')

Denna erinran, som i viss man synes mig på förhand besvarad
genom de yttranden, som förekomma i de af mig åberopade myndigheternas
utlåtanden, gifver emellertid osökt anledning till
spörsmål sådana som dessa: hvilken erfarenhet har man då att
åberopa för den meningen, att eu förändring sådan som den ifrågasatta
icke skulle komma att menligt inverka på disciplinen; har
icke i motsats mot bristen på erfarenhet i nämnda hänseende vår
nuvarande rättegångsordning för krigsmagten varit i långliga
tider bestående, och har den icke visat sig val lämpad att inom
krigsmagten upprätthålla en god militäranda och deraf följande
goda disciplinära förhållanden? Och den omständigheten, att man
allestädes, der man är mån om anda och krigstukt inom de respektive
arméerna, icke vågat ställa sig utan specialdomstolar för
krigsmagten, men väl flerstädes gifvit åt det militära elementet
långt större inflytande och bestämmande magt än hos oss, gifver
icke detta, det ena med det andra, stöd såväl för den uppfattningen,
att vår rättegångsordning för krigsmagten väl fylt och fyller sin
bestämmelse, liksom äfven för den farhågan, att en förändring, så
beskaffad som den ifrågasatta, skulle komma att menligt inverka
på disciplinen? Då härtill kommer, att krigshofrätten, sådan den
nu är organiserad, icke ur judiciel synpunkt gifvit anledning till
befogade anmärkningar, och då den, organiserad så, som Kongl.
Maj:ts förslag förutsätter, skulle, om än till namnet krigsöfverdomstol,
dock alltid, såsom varande en afdelning af eu civil domstol
med denna domstols president som ordförande, i allmänna
föreställningen komma att förlora sin egenskap af militärdomstol
och så medelst hafva ett menligt inflytande på den militära disciplinen,
så kan, synes det mig, förslaget ännu mindre ur denna
de militära krafvens synpunkt vara att förorda. Och då den besparing,
som med förslaget afses, enligt hvad af föreliggande

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

uppgifter framgår, icke kan blifva synnerligen afsevärd, och be- ifrågasatt
sparingsskälet vid sådant förhållande, och i all synnerhet då det
gäller upprätthållande af en vigtig statsinstitution, icke bör till- ''°l0frätten9*
mätas något afgörande inflytande, så kan jag för min del icke (Forts.)
finna någon synpunkt, ur hvilken förslaget är att förorda.

Alltså och då likhet inför lagen — hvilken likhet kommer att
rubbas genom antagande af den föreslagna förändringen — utgör
ett nödvändigt vilkor för aktningen för lagen och dess handhafvare,
och då militäranda och krigstukt utgöra oundgängliga förutsättningar
för att krigsmagten i allvarets stund skall fylla sin bestämmelse,
så synes det mig också vara af högsta vigt att fasthålla
vid sådana institutioner, som visat sig främja det ena och
det andra. ^

Hvad beträffar lämpligheten eller olämpligheten af den tidpunkt,
vid hvilken förslaget framkommit, behöfver jag icke yttra
mig, då jag anser, att äfven de förändrade förhållanden, som den
nya härordningen framkallat, icke göra en förändring af vårt nuvarande
rättegångsväsen för krigsmagten af behofvet påkallad.

Vid utskottets betänkande är fogad en af flere ledamöter i
denna kammare afgifven reservation. Reservanterna framställa ett
förslag till ombildning af krigshofrätten, hvilket svårligen kan anses
utgöra en förbättring af det bestående. Förslaget torde böra
betraktas såsom frtt förmedlingsförslag, hvilket, liksom så många
andra, som tillkomma för att tillmötesgå olika meningar eller
framstälda anspråk, lemnat en mindre tillfredsställande lösning af
den uppgift, hvarom är fråga.

Jag är skyldig att gifva skäl för denna min uppfattning af
förslaget. Mina skäl emot detsamma äro först och främst, att det
militära elementet inom domstolen försvagas. Enligt reservanternas
förslag skulle krigshofrätten hädanefter komma att bestå, förutom
af eu generalsperson, såsom ordförande, och två civile ledamöter,
af en regementsofficer af armén och en af flottan. Såsom
förhållandet nu är, består krigshofrätten, förutom af en generalsperson,
som ordförande, af en civil ledamot, två regementsofficerare
af armén och ep af flottan. Dessa regementsofficerare af armén
hafva i allmänhet och så långt jag minnes tillbaka varit representanter
för de två vigtigaste vapnen, infanteriet och artilleriet,
men äfven samtidigt representanter för de två i förläggning och
tjenstgöring m. m. vidt skilda grupperna af trupper, de indelta
och de värfvade, hvarigenom tillförts domstolen eu mångsidighet i
fackinsigter och en erfarenhet i tjenstgöringsförhållanden, som för
domstolen varit af stort värde, men hvilket med antagande af reservanternas
förslag kommer att gå förloradt. Mitt nästa skäl är,
att genom den olika sammansättningen af öfver- och underrätter
föreställningen om likhet inför lagen rubbas, och slutligen att, om
än, såsom förslaget afser, de civila ledamöternas antal inom domstolen
skulle ökas, detta dock icke skulle tillföra domstolen något
tillskott af speciel insigt i eller varmare intresse för krigslagskipningen,
enär det synes mig vara antagligt, att sådan nödig insigt

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af krigs
ho fr ätten.
(Forts.)

och sådant intresse snarare förvärfvas och underhålles af den, som
gjort uppdraget till sitt väsentligaste lefnadsmål, än — såsom val
med den föreslagna förändringens antagande blefve fallet — af dem,
som betraktade uppdraget såsom ett tillfälligt förordnande, en bisak.
— Sättes jag emellertid i valet emellan Kongl. Maj:ts förslag
och reservanternas, sluter jag mig obetingadt till det senare. Men
då, på skäl som jag anfört, jag anser äfven detta utgöra en försämring
af det bestående, nödgas jag, herr talman, yrka rent afslag
på det föreliggande förslaget.

Herr Öländer: Såsom herrarne finna, har jag reserverat mig
mot utskottets utlåtande och i främsta rummet yrkat afslag på
den kongl. propådtionen. Som jag emellertid derför har åtminstone
delvis andra skäl, än den föregående talaren, ber jag att
något närmare få utveckla desamma, Denna fråga är, såsom vi
finna af utskottets betänkande, mycket gammal. Den väcktes redan
år 1840, då Rikets Ständer i en skrifvelse till Kongl. Maj:t gjorde
framställning om en omorganisation af krigshofrätten. Denna
framställning har sedan dess flera gånger förnyats, men nu först
har Kongl. Maj:t funnit tiden vara inne att framkomma med förslag
i ämnet. Men hvarför just nu efter en mer än femtioårig
väntan? Om man skulle hafva uträknat någon tidpunkt, som vore
mest olämplig i detta afseende, skulle man säkerligen hafva kommit
till just den nuvarande, då en ny arméorganisation nyss förut
blifvit af Konung och Riksdag antagen, hvars verkningar och följder
i afseende på antalet och beskaffenheten af de mål, som komma
att utgöra föremål för krigshofrättens behandling, ännu icke visat
sig eller ens kunna approximativt beräknas. Också har man vid
de beräkningar, som föregått och legat till grund för detta förslag,
icke heller tagit i betraktande dessa den nya arméorganisationens
verkningar och följder. Man har räknat med de hittills
varande förhållandena. Man har i enlighet dermed till svar på
Svea hofrätts uttalade betänkligheter mot det ökade arbete, som
skulle påläggas densamma, helt enkelt förklarat, att »hvarken omfattningen
eller beskaffenheten af det arbete, som krigshofrätten enligt
hittills vunnen erfarenhet hade att utföra, rättfärdigade de
af Svea hofrätt sålunda uttalade farhågor». Hur vet man det? Man
har verkstält undersökning angående antalet mål och ärenden, som
utgjort föremål för krigshofrättens behandling under tioårsperioden
1883—1892, men derefter känner man ingenting. Man har då helt
och hållet förbisett den nya arméorganisationen, förbisett den ökning
af befäl och manskap, som derigenom uppkommit, förbisett den
betydligt ökade och under de närmaste åren sig allt mer och mer
ökande beväringskontingenten samt den ökning af mål och ärenden,
som häraf måste blifva en följd. Men det är äfven något
annat, som torde kunna och äfven böra blifva en följd af den nya
organisationen. Äfven under hittills varande förhållanden kan
man väl icke påstå — och jag uttalar detta såsom genmäle mot
hvad den föregående talaren i detta afseende yttrat för en annan

Onsdagen den 14 Mars.

Ji:o 14.

uppfattning — att underdomstolarne vid krigsmagten utgöra något ifrågasatt
egentligt mönster för en tidsenlig domstolsorganisation, och, ännu t°™°rfian£“g,_
mindre komma de att blifva det under de förändrade förhållanden, hofräUe„.
som nu inträdt. Det är således sannolikt, om icke nödvändigt, (Forts.)
att en omorganisation af dessa underdomstolar kommer att ega rum.

Detta är icke någon endast hos mig närd och af mig framkastad
tanke. Frågan har väckts från annat, mera kompetent håll och
har till och med redan varit före hos Kongl. Maj:t. .lag har i
min hand en skrifvelse från chefen för generalstaben till Konungen,
hvilken skrifvelse, om jag förbigår inledningen och den historik,
som deri är framstäld, lyder så: »Enligt hvad nu blifvit påvisadt,
är gällande förordning om krigsdomstolar sålunda i behof af omarbetning
för att kunna behörigen motsvara arméns organisation
i fred, sådan denna blifvit bestämd genom den vid 1892 års urtima
riksdag antagna förbättrade härordningen, och hvad arméns organisation
i fält vidkommer, hafva arbetena inom generalstaben under
innevarande år ytterligare styrkt önskvärdheten af samma förordnings
omarbetning derhän, att densamma kommer att fullt lämpa
sig efter sistnämnda organisation. Jag vågar för den skull ä nyo
påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet för detta vigtiga
spörsmål och föreslår underdånigst, med stöd af hvad i det
föregående blifvit anfördt, det Eders Kongl. Maj:t- täcktes vidtaga
erforderliga åtgärder för den militära rättegångsordningens omarbetning
i sådan rigtning, att densamma komme att till fullo
lämpa sig ej mindre efter arméns organisation i fred, sådan denna
blifvit bestämd genom 1892 års förbättrade härordning, än äfven
efter arméns organisation i fält, sådan denna genom gällande
mobiliseringsplaner med dit hörande särskilda tjenstef öreskrifter
är planlagd.» Denna skrifvelse inkom den 22 december 1893 och
är för närvarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Om, såsom
antagligt är, den sålunda föreslagna omorganisationen en gång blir
en verklighet, och om, såsom likaledes är antagligt, genom denna
omorganisation underdomstolarne vid krigsmagten komma att utgöra
första instans jemväl i fråga om mål, som angå officerare, är
derigenom undanröjdt just det tvistefrö, som nu utgör det förnämsta
hindret för vinnande af enighet i afseende på krigshofrättens
organisation. Den kommer då att blifva blott en appellationsdomstol,
för hvars sammansättning i enlighet med Kongl. Maj:ts
nuvarande förslag något hinder icke vidare skulle förefinnas. År
det då skäl att gå denna tid i förväg och nu antaga ett förslag,
som icke på minsta sätt tillfredsställer just den part, som det
hufvudsakligen berör? För min del synes mig detta vara i hög
grad olämpligt. Då man har väntat i femtio år, torde det vara
skäl att få frågan ordnad för all framtid och icke provisionelt,
såsom nu måste blifva fallet.

Det är således min önskan att yrka afslag på Kongl. Maj:ts
proposition. Jag har likväl i min reservation, för den händelse
detta yrkande icke vunne understöd, och jag skulle blifva stöld
i nödvändigheten att välja emellan Kongl. Maj:ts förslag och det,

X:o 14.

Onsdageu den 14 Mars.

ifrågasatt som herr Annerstedt m. fl. framstält, anslutit mig till detta senare,
uZ°råfTrZs- !?ke derför att jag anser Kong], Maj:ts förslag vara något egenthofrätten.
ligen riksvådligt eller behäftad! med de olägenheter, som reservan(Forts.
) terna förmena. Jag kan nemligen icke rigtigt fatta, hvad det
skulle vara för farligt för en officer att, då lian ställes inför krigshofrättens
dombord, der mötas af eu civil ordförande, helst om
denne är presidenten i Svea hofrätt, såvida han icke tror sig lättare
kunna undgå straff, om ordföranden vore en generalsperson, som
han vet vara mera skickad att anföra armécorpser än leda en legal
undersökning till ett för den tilltalade ogynsamt resultat. Men
denna föreställning skulle han likväl snart blifva beröfvad, då han
komme under fund med, att det icke vore generalspersonen, utan
en af de civila ledamöterna, som i verkligheten ledde förhandlingarna,
och då kunde det ju hända, att han skulle känna sig mera
trygg, om denne civile ledamot vore presidenten i Svea hofrätt och
icke någon annan jurist.

Det af reservanterna framlagda förslaget har emellertid den
fördelen, att det tillfredsställer de militära önskningarna på samma
gång det, i likhet med Kongl. Maj:ts förslag, till fullo uppfyller
alla de fordringar, som blifvit af Riksdagen i dess skrivelser
stälda på den nya öfverdomstolen. Dessa fordringar äro i hufvudsak
tre. Först och främst den, att det civila elementet inom krigshofrätten
måtte förstärkas. I sådant afseende innehåller reservanternas
förslag alldeles detsamma som Kongl. Maj:ts. Båda förslagen
öka de civila ledamöternas antal från 1 till 2. Den andra
fordringen har Riksdagen uttryckt sålunda, »att de båda civila ledamöterna
i regel icke borde sakna tillfälle att erhålla den vana
vid tillämpningen af allmänna straffrättsliga bestämmelser, hvilken
äfven vid behandling af krigsrättsmål vore erforderlig», d. v. s.
de borde äfven utöfva annan juridisk tjenstgöring och således erhålla
större erfarenhet i behandlingen af kriminella frågor, än som
kunde beredas dem allenast genom deltagandet i krigshofrättens
förhandlingar. Denna fordran har Kongl. Maj:ts förslag tillmötesgått
genom att föreskrifva, att de civila ledamöterna skulle vara
ledamöter af Svea hofrätt, under det att reservanterna kommit till
samma mål genom att föreslå, att de båda civila ledamöterna
skulle utgöras af personer, som innehafva eller förvalta domareemhete
vid rikets allmänna domstolar eller embete i nedre justitierevisionen.
. Den tredje och kanske vigtigaste fordringen är, att
de med krigshofrätten förenade kostnader måtte nedsättas. I sådant
afseende upptager Kongl. Maj:ts förslag 9,050 kronor och reservanternas
9,800 kronor, således en skilnad på 750 kronor, hvilken
väl knappast är värd att nämna. Egentliga skilnaden utgöres
af ordförandeskapet, som enligt Kongl. Maj:ts förslag skall utöfvas
af eu af de civila ledamöterna, nemligen presidenten i Svea
hofrätt, och enligt reservanternas af en af de militära ledamöterna,
nemligen eu generalsperson; men denna skilnad är mera skenbar
än verklig, ty äfven i senare fallet är det icke generalspersonen
utan eu af de civila ledamöterna, nemligen öfverauditören, som le -

Onsdagen den 14 Mars.

X:o 14.

der förhandlingarna, förhör parter och vittnen och sålunda de facto ifrågasatt
för ordet. Denna skilnad har således ingen betydelse. tion^aTl^ig.

Då således reservanternas förslag, åtminstone enligt hvad man ‘° hofrätt™.
inom utskottet antog, tillfredsställer den part, som hufvudsakligen (Forte.)
beröres deraf, och derjemte är till sina hufvufvudgrunder lika med
Kong! Maj:ts förslag samt uppfyller de fordringar, Riksdagen
framstält, bär jag intet emot att ansluta mig till detsamma, såvida
kammaren icke bifaller det yrkande, som jag på grund af hvad jag
förut anfört nu framställer, nemligen rent afslag på Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Falk: Då det förslag, som här föreligger till Riksdagens
pröfning, varit föremål för utlåtande både af krigshofrätten, Svea
hofrätt och äfven högsta domstolen, är det klart, att jag ej kan
hafva mycket att tillägga, men då frågan är ytterst vigtig, anser
jag mig ej böra undandraga mig att lemna de upplysningar, som
jag möjligen kan vara i tillfälle att meddela.

Såsom kammaren alltför väl vet, lät år 1881 dåvarande justitie-,
ministern utarbeta ett förslag till förändring af krigshofrätten,
hvilket gick ut på att Svea hofrätt skulle vara krigshofrätt, och,
då krigshofrättsmål der förekomma, den skulle utgöras af presidenten
såsom ordförande, två ledamöter af den division, dit målet
hörde, samt två militära ledamöter. Sedan detta förslag under fått

några mindre väsentliga förändringar, understäldes det högsta
omstolen, men dess samtliga ledamöter afstyrkte det, och det föranledde
ej heller någon framställning till Riksdagen. Sedermera
har frågan om krigshofrättens indragning eller förändring flere
gånger uppstått inom riksdagen, och den Öl december 1892 anbefalde
Kongl. Maj:t nya lagberedningen att taga frågan om krigshofrättens
indragning eller ombildning i öfvervägande samt uppgöra
det förslag i ämnet, som kunde finnas vara af förhållandena
påkalladt. Detta uppdrag fullgjorde nya lagberedningen i april
månad år 1893, och dess förslag är det, som nu med några förändringar
är understäldt Riksdagens pröfning.

De hufvudanmärkningar, som drabbade 1881 års förslag, voro,
dels att då ingen förändring ifrågasattes i underrätternas, d. v. s.
krigsrätternas organisation, och förbrytelser, begångna af underofficerare
och manskap, således fortfarande skulle vid dessa i första
hand af dömas, under det att förbrytelser, begångna af officerare, skulle
i första instans dömas af en civil domstol, detta måste, till skada
för disciplinen, väcka föreställning om bristande likhet inför lagen,
dels att genom förslaget det militära elementet inom krigshofrätten
blefve otillbörligt försvagadt. Hvad den första anmärkningen beträffar,
kan jag icke finna annat, än att den i hufvudsak drabbar
nära nog lika mycket det nu framlagda förslaget. Ej heller nu är
ifrågasatt någon förändring af underrätterna. Således skulle manskap
och underofficerare fortfarande dömas af militär krigsrätt,
under det att officerarne skulle dömas af eu civil domstol — Svea
hofrätt. Nu inser jag, att man genast gör den invändningen, att

Nso 14.

4*2

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af krigs
hofrätten.
(Forts.)

det ej är en civil domstol, utan en krigshofrätt, ehuru förlagd till
Svea hofrätt. Ja, det må sa vara. År 1881 skref man: »Svea
hofrätt är krigshofrätt»; nu har nya lagberedningen föreslagit, att
det skulle heta: »krigshofrätten är en vid Svea hofrätt bildad särskild
afdelning». Jag tror likväl icke, att skilnaden i dessa uttryck
är så stor, att man genom begagnande af det sistnämnda
uttrycket kan gifva hofrätten en så synnerligen militärisk anstrykning,
ty ingen omskrifning, huru fyndig den än må vara,
skall kunna för den stora allmänheten, för armén eller flottan,
bortskymma det förhållande, att en domstol, der man mötes af
presidenten i Svea hofrätt såsom ordförande, der en ledamot af
samma hofrätt är öfverauditör och der nästan alla tjenstemännen
tillhöra samma hofrätt, är en civil domstol. Och den omständigheten,
att några militära personer der taga plats, gör den lika
litet till en militärdomstol i detta ords egentliga mening, som den
omständigheten, att t. ex. två militära ledamöter stundom taga
plats i högsta domstolen, gör denna till en militärisk domstol.
•Hvilken benämning man således gifver eu sådan organisation, som
den här ifrågasatta, kommer den, enligt min öfvertygelse, ovilkorligen
att i allmänhetens uppfattning stå såsom en civil domstol.
Det stora grundfelet i 1881 års förslag, att för olika grader af
krigsmän olika organiserade domstolar skulle döma likartade förbrytelser,
är således, enligt detta förslag, ingalunda undanröjdt,
och således är ej heller den anmärkningen undanröjd, att man
genom att skapa olikhet inför lagen framkallar vådor i disciplinärt
hänseende.

Går jag till den andra hufvudanmärkningen, eller att det militära
elementet blefve i den föreslagna domstolen öfver höfvan försvagadt,
så är det nuvarande förslaget så till vida bättre än 1881
års, att då i detta föreslogs 3 civila och 2 militära ledamöter, är
förhållandet här omvändt, d. v. s. 2 civila och 3 militära. Men
för egen del hyser jag den meningen, att äfven med 3 militära
ledamöter är ej tillräckligt utrymme beredt för den fackkunskap,
som är nödvändig för att kunna bedöma de olikartade mål, som
vid krigshofrätten förekomma. Herrarne veta alla, att vår krigsmagt
innefattar tre stora hufvudgrupper: indelta armén, värfvade
armén och flottan. En hvar af dessa grupper behöfver i krigshofrätten
en målsman, som är fullt förtrogen med alla de olika tjenstgöringsförhallandena
derinom. Derjemte behöfs en fjerde, som kan
sägas representera alla grupperna och kan fälla utslag dem emellan,
om olika meningar uppstå. Dessa kraf äro fullt tillgodosedda i
den nuvarande krigshofrätten, der en general, såsom ordförande,
samt två regementsofficerare från armén och en från flottan ega
säte. Denna organisation egen äfven det stora företrädet, att den
regementsofficer, som representerar värfvade armén, på samma gång
har kunnat representera arméns specialvapen, och under lång tia
tillbaka har äfven alltid en regementsofficer från artilleriet varit
ledamot af krigshofrätten. Inom artillerivapnet förekomma nemligen
oftare än inom de öfriga vapnen sådana förhållanden, som

Onsdagens den 14 Mars.

X:o 14.

taga fackkunskapen särskildt i anspråk. Jag vill endast påminna ifrågasatt
om de olyckor, som kunna komma i fråga vid målskjutning, laddning
af projektiler m. in. Då sådana frågor förekomma, är det af 10)wfrätten.
stort värde att hafva inom krigshofrätt®!! en artilleriofficer. Enligt (Forts j
nuvarande bestämmelser skola, dä mål inom krigshofrätten förekomma,
som röra sjökrigstjensten och manövern, de två regementsofficerarne
af armén ur rätten afgå och ersättas af två regementsofficerare
af flottan, som Kongl. Maj:t för tillfället förordnar. Härigenom
komma de militära ledamöterna att utgöras utom ordföranden
af tre regementsofficerare af flottan. Så snart de äro tre, kan det
alltid bildas majoritet af två mot en. Enligt det nuvarande för
slaget fins det ej mer än en regementsofficer, som skall utbytas,
och eu af flottan stiga in i stället. Det blir således blott två.

Om nu i de kinkiga mål, som röra sjökrigstj ensten och manövern
— kinkiga i sig sjelfva och äfven derför att med nutidens dyrbara
materiel skola ersättningar kunna ifrågakomma, som äro fullkomligt
ruinerande — de två regementsofficerarne från flottan äro af
olika mening, hvem skall fälla utslaget dem emellan? Skola de
civila ledamöterna åtaga sig det? Kan generalen af armén svara
derför? Om det t. ex. hände en olycka, sådan som den bekanta
sammanstötningen af de båda engelska pansarfartygen »Victoria»
och »Camperdown», och vid målets föredragning i krigshofrätten de
två regementsofficerarne frän flottan stälde sig på hvar sin sida,
hvem skulle då fälla utslaget emellan dem? Nu säger man: det
kan icke hjelpas, man får inhemta upplysningar af utom stående.

Ja, det kan man nog, men inför denna kammare torde jag ej behöfva
påvisa den stora skilnaden mellan sådana upplysningar, som
lemnas vid dombordet under domareansvar, och der medmenniskors
hela välfärd står på spel, och dem, som inhemtas kanske vid tillfälliga
sammanträffanden. Nå ja, säger man, detta är ledsamt, men
det civila elementet behöfver förstärkas, och då fins det ingen annan
utväg, än att det militära får maka åt sig. Jag har visserligen
af handlingarna sett, att nya lagberedningen påstått, att det civila
elementet behöfver förstärkas, men jag vet också, att nya lagberedningen
har uraktlåtit att lemna några bevis derför. Jag skall be
att till belysning af denna sida af frågan få läsa upp några rader
af hvad en ledamot i högsta domstolen yttrade, då denna fråga
der föredrogs. Han säger, »att eu förstärkning af det juridiska
säkerligen icke lärer vara af behofvet påkallad. Då erfarenheten
inom högsta domstolen kan tjena till belysning af denna fråga,
torde böra meddelas, att krigshofrättens nuvarande organisation
icke gifvit anledning till någon befogad anmärkning i afseende å
uppfyllandet af dess värf, ocli dessutom är genom högsta domstolens
sammansättning vid krigsrättsmålens behandling tillräcklig
garanti redan åstadkommen för att de rent juridiska synpunkterna
skola varda behörigen beaktade. L alla händelser borde eu förstärkning
ej ske på bekostnad af det fackkunniga elementet, såsom
förslaget åsyftar».

Ji:o 14.

Onsdagen den 14 Mars,

Ifrågasatt

omorganisa tion

af krigs ho

fr ätten.

(Forts.)

Om det nu i allt fall skulle befinnas, att det civila elementet
bör förstärkas, så behöfver detta icke nödvändigt ske på bekostnad
af det militära. Den utvägen står nemligen öppen att sätta in
en civil till, men pa samma gång öka militärerna, så att proportionen
blir densamma. Det går icke an, säger man, ty i stället

för fem får man sju ledamöter. För min del tror jag dock, att
sju ej skulle vara för mycket. Ty under mer än 70 år af krigshofrättens
tillvaro har antalet af dess ledamöter varit sju. Ända
till 1868 bestod nemligen krigshofrätten af sju ledamöter, sex militära
och en civil. Först genom 1868 års författning förändrades

antalet till fem, fyra militära och en civil, och nu är det

ifrågasatt att förändra det ytterligare till tre militära och två
civila. Den proportion mellan de militära och civila ledamöterna,
som före är 1868 var sex till en, förändrades är 1868 till fyra till
en, och nu är det, som sagdt, fråga att ytterligare förändra denna
proportion, så att den blir tre till två. När man ser detta glidande
utför det sluttande planet i detta afseende, så saknar man ju ej
anledning uppställa den frågan: hurudan skall proportionen bli
nästa gång? Och icke behöfver man vara någon pessimist för att
befara, att det då kan bli fråga om att helt och hållet undertrycka
det militära elementet, och att sålunda det önskningsmål,
som ej torde vara alldeles främmande för den besynnerliga agitation,
som pågår i krigshofrättsfrågan, eller att de militära målen
må blifva helt och hållet öfverflyttade till de civila domstolarne,
blir förverkligadt. Den tid torde således komma, då man skall
kunna hänvisa på det nu föreliggande förslaget såsom det första
steget till upphäfvande af specialdomstolar för krigsmagten — ett
steg, som likväl intet land, ej ens det mest demokratiska, ännu
vågat taga.

Härmed har jag anfört de hufvudsakliga anmärkningarna mot
förslaget och ber, innan jag lemnar denna, afdelning, att få uppläsa
några ord af samme ledamot i högsta domstolen, som jag nyss
citerade, vid samma tillfälle, då detta förslag föredrogs i högsta
domstolen. Han säger så här: »Om också de mål, som frän krigsrätterna
dragas under krigshofrättens pröfning, oftast äro af enklare
natur, så gäller detta deremot icke i allmänhet de åtal mot officerare,
som krigshofrätten har att i första hand handlägga. Icke
blott de synnerligen invecklade och svårlösta frågor, som kunna
uppstå, då det gäller t. ex. en högre befälhafvares förhållande
under en flottmanöver, eller i eu strid, eller vid försvar af en fästning,
hvad han da bort göra eller icke göra. kräfva speciella fackinsigter
och en erfarenhet, som beggedera ligga alldeles utom den
civile embetsmannens område, utan äfven andra vanligare fall måste
ofta bedömas efter förhållanden, som för honom äro främmande.
I krigslagarne söker han förgäfves upplysning om de militära
pligter och den militära uppfattning, hvars kränkande stundom
kan konstituera brottet. Då i dessa lagar talas om hvad krigstuktens
upprätthållande eller krigsmagten s anseende kräfva eller om
den som underlåtit uppfylla sin tjenstepligt så, som det en ärlig

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

och tapper krigsman egnar, förutsätter lagen, att de föreliggande ifrågasatt

fallen varda bedömda af personer, som genom sina insigter om eu

sann militärandas kraf också äro fullt kompetenta domare». ko fr ätten.

Detta är allvarliga ord, yttrade i en allvarsam fråga, och (Forf9 )
jag tror det vore lyckligt, om kammarens ledamöter lade dem pa
sinnet.

Nu skall jag be att få bemöta några inkast, som äro gjorda
mot den nuvarande krigshofrättens organisation. Man säger, kanske
i första rummet, att den är för dyr, att kostnaderna ej stå i rigtigt
förhållande till arbetsprodukten. Ja, om krigshofrätten vore
en inrättning beräknad för materiel vinst, t. ex. en fabriksinrättning
eller dylikt, vore resonnementet berättigadt, men .då det rör
ett statsändamål af sådan vigt som uppehållande af disciplinen i
armén, tror jag ej, att ett sådant resonnement är hållbart. En
ärad ledamot af denna kammare, som tillhörde förra årets statsutskott,
yttrade då här i kammaren, att krigshofrätten vore en
»ohyggligt dyr inrättning». Nu förhåller det sig så, att det ordinarie
anslaget utgör 11,000 kronor. Dertill kommer det extra
5,000 kronor. Summa 16,000 kronor, som således är hela den egentliga
kostnaden för detta embetsverk. Härtill komma naturligtvis
andra utgifter, såsom hyra för lokal, uppvärmning, ljus, papper,
skrifmateriel m. m. d.; men huru än krigshofrätten organiseras,
så lärer den väl ej kunna undgå att behöfva husrum, ved, upplysning
och skrifmaterialier. — Nämnda kostnader har nya lagberedningen
emellertid upptagit till 2,800 kronor. Denna siffra är
ingalunda exakt, ty den är funnen genom eu medeltalsberäkning
för åren 1888—1891, hvilka fyra ar äro de dyraste under krigshofrättens
hela tillvaro, beroende derpå att ''krigshofrätten, som
intill den 1 oktober 1888 hade sin embetslokal i kronans hus, under
denna fyraårsperiod nödgades icke blott anskaffa egen lokal,
utan äfven fick bekosta tvenne flyttningar af hela sitt arkiv och
sina mobilier, och härigenom är det, som medelkostnaden för dessa
år stälde sig så hög'' Om man deremot beräknar medeltalet, för
tio föregående år, t. ex. åren 1878—1887, under hvilken tid.krigshofrätten
hade sin lokal i kronans hus, befinnes det, att ifrågavarande
utgifter i medeltal pr år utgjort endast 880 kronor. Jemna!’
man nu den summan till fullt 1,000 kronor, så öfverstiger
hela kostnaden icke 17,000 kronor; detta dock under förutsättning
att krigshofrätten får disponera någon kronans lokal, ty derest
egen lokal skall förhyras, blir kostnaden naturligtvis större. Om
man fråndrager den summa, Kong], Maj:t föreslagit för den nya
krigshofrätten, eller 9,050 kronor, sa befinnes, att hela besparingen
går ej upp till fullt 8,000 kronor, en besparing, hvilken dessutom
i ej obetydlig mån är vunnen genom nedsättning i ledamöternas
arfvoden och löner, hvilken nedsättning, om den vore rättvis och
billig, skulle kunna ske lika väl utan krigshofrättens ombildning,
och alltså ej uteslutande kan räknas den nya organisationen till
förtjenst. I fråga om dessa nedsättningar begagnar jag tillfället
att yttra några ord om den nedsättning, som specielt ifrågasättes

I*:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af krig t
hofrätten.
(Forts.)

för krigsfiskalen. Hans lön är föreslagen att minskas med 700
kronor, från 2,700 kronor till 2,000 kronor. För min del kan jag
ej finna annat, än att detta är en högst obillig minskning i krigsfiskalens
löneförmåner. Hans vigtiga, ansvarsfulla och i högsta
måtto grannlaga befattning kommer sannolikt att hädanefter blifva
ännu mera mödosam än hittills på grund af den nya arméorganisationen,
en åsigt som äfven uttalats i Svea hofrätts utlåtande.
Krigsfiskalens göromål hafva redan under det sist förflutna året
ej obetydligt ökats och uppgingo under år 1893 till mer än dubbelt
mot hvardera af åren 1891 och 1892. Under förra året utgjorde
antalet af krigsfiskalen handlagda fiskaliska aktioner 14 och andra
omedelbara mål 3, summa 17, eller således flera under året anstälda
åtal, än t. ex. justitieombudsmannens under samma år.
Dessutom har krigsfiskalen bland sina åligganden att granska fångförteckningarna
och en ganska vidlyftig skriftvexling, hvilka göromål
aldrig synas i några statistiska redogörelser, men hvilka icke
äro mindre mödosamma, derför att de ej alltid utmynna i anställande
af åtal. Af dessa skäl anser jag derför obilligt att nedsätta
krigsfiskalens löneförmåner. Jag undrar för öfrigt, om det
kan vara skäl att låta den ekonomiska hänsynen spela allt för stor
roll vid bedömandet af en fråga sådan som denna, hvilken på det
närmaste sammanhänger med upprätthållandet af disciplinen vid
krigsmagten eller, med andra ord, hela krigsmagtens användbarhet.
Frågan måste alltså betraktas som ett statsintresse, hvars vigt
visserligen- icke bör mätas efter måttstocken af några tusen kronors
besparing.

Nu säger man: krigshofrätten har för ringa antal mål att
handlägga, derför bör den indragas eUer förenklas. Detta resonnement
går ungefär i samma rigtning, som om man skulle säga,
att då krig så sällan förekomma, hör krigsmagten indragas eller
förändras. Skilnaden är ej synnerligen stor. Det torde för öfrigt
icke från det allmännas sida vara anledning till klagan öfver
bristen på mål hos krigshofrätten, ty ju färre mål, som vidkrigsdomstol
förekomma, desto bättre är krigstukten. Vid bedömande
af antalet mål får man ej heller förbise den omständigheten, att
krigshofrätten genom sin blotta tillvaro förekommer en mängd
mål, hvilkas antal icke låter beräkna sig och ej heller synes i de
statistiska tabellerna. Såsom jag förut påpekat och allmänt kändt
är, hafva emellertid målens antal hos krigshofrätten under de senaste
åren i högst betydlig mån ökats. Jag har här i min hand
en officiel uppgift, hvaraf framgår, att antalet besvärsmål, till
omedelbar pröfning upptagna mål och kongl. remisser under år
1893, jemfördt med 1892, vuxit med öfver 100 procent. Antalet
stratfsammanläggningar har ungefär varit detsamma, men ser man
till hela numerären af vid krigshofrätten handlagda ärenden, befinnes
det, att dessa under år 1892 utgjorde 831 och under 1893
utgjorde 1,042. Alla myndigheter, som yttrat sig i frågan, hafva
äfven förutsatt, att målens antal kommer i framtiden än ytterligare
att ökas, och säkerligen finnes ingen i kammaren, som uti

Onsdagen den 14 Mars.

X:o 14.

denna stund kan förutsäga, livilket inflytande på krigslagskipningen
kan komma att utöfvas af den bestämda utsträckningen til]
90 dagar af beväringsmanskapets öfningstid och af den utsträckning
af värfningssystemet, som 1892 års urtima Riksdag beslöt.
Under sådana förhållanden vore det kanske ej ur vägen att hafva
litet tålamod, såsom äfven den föregående talaren erinrat om, och
bida ett och annat år, till dess man får någon erfarenhet i frågan
att bygga på. Det skulle annars kunna hända detsamma, som en
gång inträffat i Finland, hvarest krigslagskipningen för krigsmagten
är i det närmaste ordnad på samma sätt som i vårt land.
Der gjordes ett försök att indraga krigshofrätten, som dock slutade
med, att man några år senare fick taga den tillbaka igen. Äfven
vår krigshofrätts historia erbjuder exempel på liknande försök,
Under senare delen af 1700-talet gjordes försök dels att, ungefär
såsom nu är föreslaget, lägga den under andra allmänna verk,
dels att förordna särskilda öfverrätter. Från 1774—1791 handlades
alltså dessa mål af en särskild afdelning af krigskollegium.
År 1791 inrättades krigshofrätten, men indrogs 1795. Orsaken
dertill kan jag ej bestämdt uppgifva, men det lärer hafva berott

Eå, att den dåvarande regenten var missnöjd med en af krigsofrätten
fäld dom och derför upphäfde den. År 1795 funnos 3 särskilda
öfverrätter, som upphörde 1797, då den nuvarande krigshofrätten
organiserades. Man egde således då en temligen uttömmande
erfarenhet i frågan.

I vårt land är man synnerligen benägen att bedöma militära
institutioner efter förhållandena under fredstid, och man glömmer
så lätt, att dessa militära inrättningars yttersta mål ej är freden
utan kriget. Finnes det väl någon af de Riksdagens ledamöter,
som instämt i ropet på en ombildning af krigshofrätten, hvilken
gjort sig fullständig reda för de förhållanden, som uppkomma i
händelse af ett krig? Det är nemligen endast då krig föres utom
landet eller då flottan är på sjötåg, som en särskild öfverkrigsrätt
förordnas. Då deremot kriget föres inom landet — och något
annat torde vi väl ej böra beräkna — skall krigshofrätten fungera
och upptaga hela den oändliga mängden af de mest svårlösta mål,
som dervid måste förekomma. År det då verkligen möjligt att
öfverlemna dessa mål till afgörande af en hufvudsakligen eller åtminstone
i högst väsentliga delar civil domstol, för hvars civila
ledamöter dylika frågor måste vara nästan fullständigt främmande?
Om t. ex. en befälhafvare öfvergifvit en post, som han fått sig
anförtrodd; om en befälhafvare sträcker gevär å öppna fältet under
sådana förhållanden, att han måste anses hafva svikit sin krigsmannapligt,
eller om kommendant på en fästning eller i en befästad
plats kapitulerar under likartade förhållanden, skall då
verkligen den föreslagna krigshofrätten vara kompetent att i slika
fall afkunna den afgörande domen, en dom, som gäller menniskors
hela välfärd och kanske Rf? Hvad säger oss väl erfarenheten i
dessa hänseenden från förgångna tider och från andra länder?
Ännu torde väl ej helt och hållet hafva förbleknat minnet af de

Ifrågasatt
omorganisation
af krigshofrätten.

(Forts.)

Nso 14.

Onsdagen den 14 Mars.

ifrågasatt celebra krigsrätter, hvilka i det besegrade Frankrike efter 1870—
tim^Pkris-71 ®rs krig ådrogo sig hela Europas, ja snart sagdt hela verldens
"hofrätten.* uppmärksamhet, Indika dock voro af den art och beskaffenhet, att,
(Forts.) derest de brott, hvilka då voro i fråga, blifvit begångna i vårt
land, de skulle hafva blifvit anhängiggjorda vid krigshofrätten.
Pa de segrande tyskarnes sida återigen lärer man, efter hvad som
uppgifvits, hafva under flera år efter krigets slut haft arbete med
att handlägga det oerhörda material af krigsrättsmål, dem de jemte
segerbytet förde med sig från Frankrike. Se der, mine herrar,
hvad vi hafva att vänta antingen vi blifva besegrade eller segrande
— och hvar och en bör då kunna förstå hvad krigshofrätten skulle
kunna få att gorå.. Det gäller i viss mån om krigsdomstolarne
detsamma som om sjelfva krigshären. Ingen förnekar väl, att en
krigshär måste finnas under fredstid så organiserad, att den vid
uppkommande krig kan fylla sin storartade uppgift. På samma
sätt är det med en krigsdomstol. Äfven den måste vara organiserad
under freden för att under kriget kunna på ett tillfredsställande
sätt fungera. Lika litet som man i farans stund skapar
en krigshär, om det ej skett förut, lika litet skapar man i ett
ögonblick eu krigsdomstol, fullt kompetent att fylla sin vigtiga
uppgift.

Af det statsrådsprotokoll, som är detta betänkande bifogadt,
har kammaren inhemtat, att chefen för landtförsvarsdepartementet
uttalat allvarsamma betänkligheter vid att förelägga Riksdagen
det förslag till ombildning af krigshofrätten, hvilket nya lagberedningen
utarbetat. I dessa betänkligheter har äfven chefen
för sjöförsvarsdepartementet instämt. Man finner häraf, att eu ''
mycket vigtig militärfråga — och, mine herrar, denna fråga är i
grund och botten en militärfråga, ehuru den, såsom varande på
samma gång eu lagfråga, tillhör justitiedepartementets föredragning
— blifvit afgjord i strid mot den mening, som uttalats af
båda de militära departementscheferna. Det bör då ej förvåna
någon, om den, som af andra skäl bekämpar förslaget, i båda de
militära departementschefernas betänkligheter finner ett mycket
starkt stöd för sin uppfattning, att det icke varit lyckligt, att nya
lagberedningens förslag till krigshofrättens ombildning blifvit för
Riksdagen framlagdt.

Inom det sammansatta utskottet har afgifvits eu reservation
af trenne af Första Kammarens ledamöter inom utskottet, och denna
reservation. har redan af ett par föregående talare blifvit berörd.
Jag vill till hvad dessa talare anfört nu lägga, att af denna
reservation framgår, hurusom det icke är alldeles otänkbart att,
med bevarande af krigshofrättens traditioner, med bibehållande af
dess sjelfständighet och dess militära pregel, öka det civila elementet
inom densamma. Att jag emellertid icke kan vara till
freds med den framlagda reservationen torde vara tydligt af hvad
jag nyss, med afseende å nya lagberedningens förslag, yttrat. Reservationen
tillfredsställer mig icke, derför att det civila elementet
i krigshofrätten enligt densamma tillökas, utan att erfarenheten

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

4;t

ådagalagt beliofvet af en sådan ökning, och framför allt derför,
att det militära elementet försvagats, hvilket icke kan ske utan
skada för krigslagskipningen. — Äfven förekommer i denna reservation
åtskilligt annat, som jag ej kan godkänna, såsom t. ex.
stadgandet i 11 § 3 mom., der det heter: »De två civila ledamöterna
utses af Konungen jemväl för tre är i sänder bland dem,
som innehafva eller förvalta domareembete vid rikets allmänna
domstolar eller embete i nedre justitierevisionen, och förordnar
Konungen en af dessa ledamöter att vara öfverauditör.» Jag tror
för min del icke, att det kan vara lämpligt att sålunda begränsa
Konungens val af ledamöter uti krigshoträtten, och äfven synes
kompetensvilkoren vara väl stränga. De torde dock icke behöfva
vara strängare för en civil ledamot i krigshofrätten än för erhållande
af adjunktion i civil hofrätt eller förordnande som revisionssekreterare.
Jag tror, att det skulle vara alldeles till fyllest, om
till kompetensvilkor bär uppstäldes desamma, som enligt 17 §
regeringsformen gälla för ledamöterna i Konungens högsta domstol,
eller att de skola vara »lagkunniga män, hvilka fullgjort
hvad författningarna föreskrifva dem, som uti domareembeten må
nyttjas, samt i sådana värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet.
» Emellertid har jag ej ämnat att i detta fall nu framställa
något yrkande, men jag förbehåller mig, herr talman, dertill
öppen rätt, i händelse jag under debattens lopp skulle känna
mig manad att åter taga till ordet i denna fråga.

För ögonblicket har jag intet yrkande att framställa.

Herr Hasselrot: Genom samtliga de anföranden, som afgifvits
af reservanterna och öfriga motståndare till Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag, går, sa vidt jag förstår, såsom en röd tråd den
uppfattning, att en omfattande ombildning af den militära rättegångsordningen
är af behofvet påkallad. Vore nu förhållandet
det, att det här blott gälde vissa öfvergångsbestämmelser, skulle
jag också mycket varkunna fatta de betänkligheter, hvilka från
åtskilliga håll försports. Så är dock enligt mitt förmenande ej
förhållandet, och jag eger någon erfarenhet om sådana saker, som
röra våra krigsdomstolar, enär jag i öfver tio års tid i egenskap
af auditör tjenstgjort vid en sådan. Här är visserligen sagdt, att
efter 1892 års förbättrade härordning en dylik ombildning skulle
vara af behofvet påkallad, men den omständighet, att genom den
nya härordningen beväringsmanskapets öfningstid blifvit väsentligen
förlängd, kan nog i någon mån öka målens antal, men någon
ändring i domstolarnes organisation lärer väl deraf icke påkallas,
lika litet som derigenom att några nya regementen blifvit uppsatta.
Detta förutsätter blott nya krigsrätter vid dessa regementen,
ingenting annat. Chefen för landtförsvarsdepartementet
omnämner dessutom några andra detaljer, som påkalla en dylik
reform. Han säger: »1892 års förbättrade härordning har skapat,
fasta förband ofvan regementena, arméfördelningar, hvilka kräfva
sina särskilda krigsrätter så i fred som krig.» Något skäl för

Föräta Kammarens Prof. 1894. X:o 14 4

Ifrågasatt

omorganisa tion

af L-rigs hofr

ätten.

(Forts.)

N:o 14.

Onsdagen (len 14 Mars.

Ifrågasatt

omorganisa tion

af krigs ko

fr ätten.

(Forts.)

detta påstående har han dock icke anfört. J ag kan ej heller förstå
meningen med att vi först skulle hafvå krigsrätter för regementena
och sedan för arméfördelningarna. Hvilka skulle lyda under
dessa krigsrätter, om ej officerarne? Och dessa krigsrätter vid
arméfördelningarna skulle således endast få att göra med officerarne
vid fördelningarna. Krigshofrätten, som för närvarande har alla
dessa mål, har ju så godt som ingenting att göra, och hvad en
krigsrätt vid en arméfördelning skulle få att göra eller rättare
sagdt att icke göra, synes sålunda uppenbart. En annan anmärkning,
som samme departementschef framstält, är. att det uppkommit
en ny civilmilitär corps, intendenturcorpsen, hvilken icke har någon
krigsrätt, men den saken vore lätt hjelpt genom att ordna en
sådan krigsrätt för denna corps, eller genom att ställa den under
krigshofrätten; derför behöfs ingen omorganisation. Slutligen anför
departementschefen, att för »etappväsendet vid hären i fält erfordras
krigsrätter med territoriel myndighet».

Också möjligt, men det är en sak, som jemförelsevis lätt är
afhjelpt genom detaljbestämmelser i likhet med t. ex. öfverkrigsrätterna
under krigstid.

Jag tror sålunda, att kammaren utan betänkligheter bör kunna
öfvergå till en slutlig pröfning af det föreliggande förslaget till
krigshofrättens ombildning, och att Riksdagen sjelf haft en sådan
uppfattning visar sig bäst deraf, att Riksdagen så sent som den
14 april 1893, och alltså efter genomförandet af 1892 års härordning,
hos Kongl. Maj:t begärt framläggande af förslag till krigshofrättens
indragning eller ombildning.

Om jag då går till krigshofrätten sådan den för närvarande
är organiserad, så består den, som bekant, af fyra militärpersoner,
nemligen en general och tre regementsofficerare, ett krigshofrättsråd,
en sekreterare och en krigsfiskal. Såsom af chefen för justitiedepartementet
anförts, har under de senast förflutna 10 åren inålens
antal uppgått i medeltal till 15, deraf 6, som direkt upptagits, och
9 i besvärsväg fullföljda mål. Denna arbetsprodukt af en apparat
så stor som den ifrågavarande är så förvånande liten, att redan
den omständigheten är ett mycket starkt skäl för en förändring.
Jag tror mig icke göra mig skyldig till öfverdrift, då jag säger,
att ingen kollegial domstol skulle behöfva mer än en vecka för
deras afgörande. Att dä hafva en dylik organisation arbetande
hela året om, synes mig, äfven om kostnaden ej öfverstiger 18,000
kronor om året vara väl dyrbart. Dessutom är detta enligt mitt
förmenande ett alldeles oerhördt slöseri med arbetskrafter.

Man har anmärkt, att om krigshofrätten ej skulle fungera
med sådan sammansättning som hittills, utan det militära elementet
inskränktes, skulle likheten inför lagen upphäfvas, enär
det skulle blifva ett färre antal militärer i krigshofrätten än i
krigsrätterna. Det anspråk, som ligger till grund för en sådan
uppfattning, finner jag för min del oberättigadt. V i hafva ju t. ex.
vid vara landtdomstolar en helt olika sammansättning än vid
stadsdomstolarne. Icke anser man detta bevisa brist på likhet

Onsdagen deu 14 Mars.

N:o 14.

inför lagen. I rådstufvurätterna sitta ofta blott o ledamöter, under ifrågasatt
det att i häradsrätterna domsrätten utöfvas af domaren med tolf °morganisanämndemän.
Likhet inför lagen är likhet i rättsbestämmelser och
ansvar och har ingenting att skaffa med domstolarnes organisa- (>77
tion eller sammansättning. 0

Vidare har man sagt, att den domstol, som här af Kong!.

Maj :t ifrågasattes, skulle vara hufvudsakligen civil derför, att den
komme att utgöra eu afdelning af Svea hofrätt, Jag skall tillåta
mig att framställa några jemförelser mellan den domstolssammansättning,
som är föreslagen af Kongl. Maj:t, och den, som reservanterna
föreslagit. De äro lika derutinnan, att båda fortfarande
skulle bibehålla namn af krigshofrätt, Derigenom är tillfredsställande
uttryckt, att den äfven efter Kongl. Majrts förslag fortfarande
är en militärdomstol, och den får fortfarande karakteren
af en sådan, derigenom att den endast behandlar militära mål
och. derigenom att det öfvervägande antalet ledamöter utgöres af
militärer. Derigenom att detta antal fortfarande är 3 lemnas tillfälle
för de vigtigare vapnen att derstädes vara representerade.

•Jag kan ej fatta, huru det skall vara nödvändigt att, såsom en
föregående talare sagt, det utom en ledamot för hvarje vapen skall
insättas en särskild ledamot för att representera dem samtliga.

Mig synes anspraket vara fyldt genom att en frän hvarje vigtigare
vapen kan inkallas. I sammanhang härmed har ifrågasatts,
huru det skulle tillgå vid pröfningen af mål rörande sjövapnet, i
händelse de två sjöofficer ar ne skulle stanna i olika meningar. Det
skulle för sådan händelse vara nödvändigt att hafva en tredje för
att skilja mellan dem. Men, mine herrar, det går icke så till i
en domstol. Det är ej specialisterna, som ensamma hafva rätt till
afgörande. Ingen, har mer än en röst, och da den ene specialistens
skäl äro mera bindande, gå de öfriga ledamöterna med honom.

Så blir ock förhållandet, om endast 2 sjöofficerare sitta i krigshofrätten.
Meningen är ej, att de skola ensamma afgöra någon
fråga, utan att de skola lemna en sådan på sakkunskap grundad
utredning deraf, att de öfriga lodamöterna derigenom skola kunna
bilda sig ett omdöme, och för det ändamålet synes mig dessa två
vara fullt tillräckligt antal.

.lag fortsätter jemförelsen mellan Kongl. Maj:ts och reservanternas
förslag. Personalen skulle ungefärligen blifva densamma:
en general, två regementsofficerare och två civila ledamöter. Skilnaden
ligger deruti, att enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle ordförandeskapet
intagas af presidenten i Svea hofrätt, enligt reservanternas
af generalspersonen. Det, är likväl redan af en föregående
talare päpekadt, att denna skilnad är mera skenbar än
verklig, ty ordet föres, äfven då generalen är ordförande, af den
civile ledamoten i rätten, och det förefaller mig mera än besynnerligt
att man kan säga, att den omständigheten, att den civile
ledamoten sitter som ordförande, skulle kunna lända till men för
disciplinen och till skada för upprätthållandet af den militära
andan inom krigsmagtoi i dess helhet.

Nxo 1^-

Onsdagen deu 14 M^rs.

ifrågasatt

omorganisa tion

af krigs hofrätten (Forts.

)

Man säger vidare, att allmänheten skulle fa den uppfattningen,
att domstolen enligt Kongl. Maj:ts förslag vore eu civil domstol,
och detta är ju kanske möjligt, men det är här icke fråga om allmänheten.
Om det vore fråga om gemene man, skulle man kunna fästa
sig vid eu sådan origtig uppfattning, men här är endast fråga om
officerare och deras vederlikar. Det är endast de, som i första
hand åtalas inför krigshofrätten. Och det förtroendet har jag till
våra officerares uppfattning och omdömesförmåga, att icke förlora
de förtroendet till öfverdomstolen derför, att generalen icke sitter
på ordförandeplatsen såsom en dekoration, då nan har samma rätt
att döma som de andra. Här invändes bredvid mig, att det är
manskapet, som det är fråga om. Men derpå svarar jag, att det
är icke bestridt, utan tvärtom erkändt, att den sammansättning,
som Kong]. Maj:t föreslagit, är fullt lämplig, derest krigshofrätten
skall fungera endast såsom apellationsdomstol; anmärkningen
gäller endast olämpligheten att officerare i första hand skola uppträder
inför krigshofrätten, sådan som sammansättningen deraf är
föreslagen. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på ännu
en sak: det är ytterst sällsynt att en officer personligen uppträder
inför krigshofrätten. Det vanliga är, att advokatfiskal!!
afgifver ett memorial, hvarpå officeren sedan skriftligen svarar.
och sa dömer krigshofrätten. Det är da faktiskt af ytterst liten
betydelse, hvem som vid målets handläggning sitter i ordförandestolen.

Frågan om kostnaden är, såsom redan påpekats, af ganska
liten betydelse, men då densamma berörts, synes den mig icke
böra alldeles förbises. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle kostnaden
uppgå till 9,050 kronor. Reservanterna säga, att enligt deras
förslag kostnaden endast med 750 kronor öfverskrider den af Kongl.
Maj:t beräknade kostnaden, och, säga reservanterna, det är en alldeles
för liten summa att fästa sig vid. Det är en liten summa,
det är sant, men reservanterna hafva glömt en annan liten summa.
de hafva glömt, att enligt deras förslag måste tillsättas äfven en
vaktmästare med en lön af 600 kronor, då åter enligt Kongl. Maj:ts
förslag den lönen går bort. En annan icke så obetydlig post hafva
reservanterna icke heller omförmält, nemligen kostnaden för särskild
lokal och dermed sammanhängande utgifter, om krigshofrätten
skall vara en särskild domstol. Allt detta besparas, om
domstolen blir eu afdelning af Svea hofrätt, som har lokal och
vaktmästare och i öfrig! allt hvad som behöfves.

Här är för öfrigt mycket taladt om de myndigheter, som afstyrkt
förslaget, men att den nuvarande krigshofrätten gjort detta,
är ju ganska naturligt, den kämpar för sitt vara eller icke vara.
Att Svea hofrätt icke heller gerna tager emot denna tillökning i
arbete, ligger också helt nära till hands, äfven om ökningen icke
blir så synnerligen betydlig. Deremot bär högsta domstolens
pluralitet, ehuru två ledamöter af densamma gjort vissa anmärkningar,
lemnat förslaget utan anmärkning.

Endast ett par ord till. Förslaget är utarbetadt af nya lagberedningen
under ordförandeskap af en person, som, enligt hvad

Onsdagen den 14 Mars.

X:o 14.

jag mer än val vet, har under sin lifstid åtnjutit denna kammares
synnerliga förtroende och tillit. Jag menar landshöfding Bergström.
Det är hans sista värf i lagstiftningsväg, som här föreligger.
Detta kan ju i och för sig icke vara bestämmande för
någons omdöme, men det kan i någon mån inverka på kammarens
förtroende till innebörden i det framlagda förslaget.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Annerstedt: Då man vill behandla frågan om krigshofrättens
organisation, ligger det i sakens natur, att man måste
taga hänsyn till frågans såväl juridiska som militära sida. Den
siste ärade talaren har fäst sig vid den juridiska sidan af saken
och kommit till det resultatet, att han vill tillstyrka Kongl. Maj:ts
förslag. Betraktar man detta förslag uteslutande ur denna Synpunkt,
synes äfven mig ingen invändning kunna göras deremot.
Förslaget tillfredsställer det yrkande, som inom Riksdagen dera
gånger framkommit, att öka antalet af de civila ledamöterna inom
krigshofrätten; det nedbringar också kostnaden på sätt Riksdagen
begärt. Men betraktar man fragan från militärisk synpunkt, förefaller
det mig, som om man, utan att sjelf vara militär, och således
allenast på grund af de handlingar, som finnas, om jag så
fär uttrycka mig, i akten, skulle komma till det resultatet, att
Kongl. Maj:ts proposition ur sistnämnda synpunkt icke tillfredsställer
de fordringar, som måste ställas på en omorganisation af
krigshofrätten. Det har från de båda representanter, som hafva
till embetspligt att inom statsrådet tillvarataga de militära synpunkterna,
framstälts allvarliga betänkligheter mot föreliggande
förslag, och den föredragande departementschefen har mot dessa
betänkligheter endast åberopat, att de icke vore styrkta. Men om
man laser handlingarna i saken, synes mig, att de militära departementscheferna
anfört ganska giltiga anledningar för sina betänkligheter.
De hafva nemligen sagt, att derigenom, att man förvandlar
krigshofrätten till en civil domstol, kommer dess anseende
inom militärståndet att förminskas. En föregående talare har sökt
göra gällande, att den krigshofrätt, som efter den kongl. propositionen
skulle inrättas, dock kunde betraktas såsom en militär domstol.
Det förefaller mig icke vara så mycket fråga om, huru den
rätteligen bör betraktas, utan vida mera om, huru den kommer att
betraktas af de personer, som beröras af den ifrågavarande omorganisationen.
Nu har bland, snart sagdt. alla militärer, som jag
varit i tillfälle att samtala med i frågan, utan skiljaktighet den
åsigten gjort sig gällande, att den nya krigshofrätten uppfattas
såsom en civil domstol, och att detta icke kan leda till annat, än
att inom officerscorpsen denna domstols domar icke komma att åtnjuta
det anseende, som eu militär domstols domar. På detta sakförhållande
synes det mig icke kunna inverka, att den krigshofrätt,
som består af eu afdelning af Svea hofrätt, kommer att ur
juridisk synpunkt döma lika väl som den hittillsvarande krigshofrätten.
Den anmärkning, som de militära statsråden anfört, är

Jfr hg åsatt

omorganisa tion

af krigs hofrätten.

(Forts.)

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af krigs
hofrätten.
(Forts.)

den, att den allmänna uppfattningen icke kommer att gifva dess
domar denna betydelse, och att detta förhållande kommer att inverka
menligt. Nu invänder man, att detta är endast en känslouppfattning
inom militärståndet, och jag kan medgifva, att denna
uppfattning icke håller streck inför det juridiskt dissekerande förståndet.
Men å andra sidan, hvad är det, som pakallar, att det
civila elementet inom krigshofrätten förstärkes? Det är icke heller
något annat än en känsla, eu känsla inom Riksdagen, som säger:
vi tycka, att det bör så vara, vi känna oss icke tillfredsstälda med
den nuvarande krigshofrätten. Ty. på sätt inom högsta domstolen
uttalats, hafva icke mot krigshofrättens domar några befogade anmärkningar
blifvit framställa, och i den kongl. propositionen finnes
icke heller åberopadt såsom skäl till förändringen, att krigshofrätten
icke fy It det ändamål, hvarför den är tillsatt.

En föregående talare har sökt göra gällande, att det icke vore
någon skilnad mellan reservanternas och Kongl. Maj:ts förslag.
Han synes då icke hafva fäst uppmärksamheten vid den betydande
skilnad, som ligger deri, att krigshofrätten enligt reservanternas
förslag^ i 11 § fortfarande upptages såsom eu särskild domstol och
icke såsom, en afdelning af Svea hofrätt, på sätt den kongl. propositionen
innehåller. Denna omständighet jemte ordförandens beskaffenhet
synes mig innebära tillräckliga skäl för påståendet, att
den domstol, som reservanterna tänkt sig, fortfarande skall af militärerna
uppfattas såsom en verklig krigsdomstol. Det är under
sådana förhållanden, och då efter reservanternas mening man allt
för .väl kan vinna det ändamål, Kongl. Mapt åsyftat med sin proposition.
. lika fullt med reservanternas förslag söm med den kongl.
propositionen, jag finner alla skäl tala för att göra den förändring,
som nu är i fråga, så litet genomgripande från militärisk synpunkt
som möjligt. Ty om jag tänker mig, att den militära uppfattningen
är den rätta, att den organisation, som vi nu gå att besluta,
i framtiden verkligen kommer att utöfva den ringaste skadliga inverkan
pa militärandans höjande och disciplinen inom den svenska
armén vid de tillfällen, då den skall komma till användning, sa
föreställer jag mig, att Första Kammaren icke skall med lugnt
sinne finna sig hafva varit med om en förändring, som är obehöflig
för att vinna det ändamål, hvarför den kongl. propositionen
blifvit framlagd, och som erfarenheten i framtiden visar icke vara
så oskadlig, som dess upphofsman antagit.

Jag tillät mig yttra, att reservanternas förslag i samma mån,
som Kongl. Maj:ts proposition, fyller det ändamål, Kongl. Maj:t
afsett att fylla med denna domstol. Jag vill i detta afseende fästa
uppmärksamheten derpå, att efter reservanternas förslag två personer,
som innehafva ordinarie domareembete eller förvalta domareembete
vid rikets allmänna domstolar, skola vara ledamöter i krigshofrätten,
och helt visst möter det för Kongl. Maj:t lika liten
svårighet att till dessa båda befattningar utse fullt lämpliga personer.
som det enligt det kongl. förslaget för honom är lätt att
bland ledamöterna i Svea hofrätt utse eu öfverauditör. Den om -

Ousdairen den 14 Mars.

N:o 14,

ständig heten, att enligt Kongl. Maj:ts förslag presidenten i Svea ifrågasatt
hofrätt skulle vara ledamot i krigshofrätt en, kan enligt mitt för- ,iZ°''afTrTs
menande icke under alla förhållanden innebära, att det civila ele- kofrätten''*
mentet i rent juridiskt afseende skulle vara starkare, än om t. ex. (Forts )
såsom ledamot i krigshofrätten i presidentens ställe sättes eu gammal
auditör, som sedan blifvit befordrad till ordinarie domare vid
en allmän domstol här i hufvudstaden. Hvad ordförandeskapet
inom domstolen beträffar, så torde det icke vara någon tvekan
derom, att d as förslag

sidenten i S.... ________ rslag det

ju är auditören, som skall leda förhandlingarna, och således
i detta afseende utöfva den funktion, som eljest tillkommer ordföranden.

Det återstår nu att yttra sig något i fråga om kostnaderna.
Det har framhållits, att reservanternas förslag skulle i fråga om
kostnaderna vara ofullständigt så till vida, att det icke talar om
vaktmästaren, som efter detta förslag skulle behöfva bibehållas,
men enligt det kongl. förslaget skulle efter den nuvarande innehafvarens
afgång indragas. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på, att Svea hofrätt i sitt utlåtande yttrar, att om hofrätten skall
öfvertaga krigshofrättens göromål, behöfves allt för väl ännu en
vaktmästare. Det är derför sannolikt, att, om den vaktmästare,
som nu finnes, går bort, kommer framställning att göras.hos Riksdagen
om anvisande af arfvode åt en ytterligare vaktmästare inom
Svea hofrätt. Hvad åter lokal, upplysning och så vidare beträffar,
hafva reservanterna antydt, hvad äfven af föregående talare framhållits,
att det icke möter något hinder att anvisa lokal för krigshofrätten
i något hus, som användes för militära ändamål. Då sålunda
efter reservanternas uppfattning deras jemkningar i det kongl.
förslaget äro egnade att, med bibehållande af det kongl. förslagets
fördelar, aflägsna de olägenheter, som ur militärisk synpunkt mot
detsamma blifvit anmärkta, vågar jag yrka bifall till 11 § i den
lydelse, den har enligt den af mig, general Björnstjerna och friherre
von Offer afgifna reservationen. Jag skall sluta med att
åberopa, att det synes mig vara skäl för kammaren att antaga en
så affattad lydelse af paragrafen, då alla militärer, hvad grad de
än intagit i armén, vare sig de äro i tjenst eller redan lemnat
tjensten, med hvilka reservanterna haft tillfälle att konferera,
alla hafva vitsordat, att den kongl. propositionen oförändrad
möjligen kan åstadkomma en skadlig inverkan i ofvan antydda
hänseende.

Herr statsrådet Östergren: Under den långa diskussion, som
redan egt rum, har jag icke kunnat finna mer än en enda ny anmärkning
framstäld mot det kongliga förslaget. I öfrig! hafva
redan förut framstälda och vederlagda anmärkningar upprepats.
Den anmärkning, hvilken jag asyftar. anfördes af den förste talaren.
Han sade. att af nedsättningen i antale af de militära

skulle vara

1 e

ordförande, förmår fylla detta kall lika väl

b... ________ . i

som pre -

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt

omorganisa tion

af krigs hofrätt

en.

(Korts.)

;>t;

ledamöterna skulle följa den olägenhet, att de särskilda vapenslagen,
infanteri och artilleri, icke skulle kunna blifva, såsom förut,
på en gång behörigen representerade i krigshofrätten. På nämnda
anmärkning vill jag svara, att både artilleri och infanteri hädanefter
mycket väl kunna blifva representerade. Kongl. Maj:t kan
nemligen reglera saken genom att utse en general af artilleriet
och en regementsofficer af infanteriet eller tvärt om. Dermed är
den anmärkta olägenheten afhulpen.

Af hvad som här yttrats framgår, att man bland militärer är
mycket rädd för en förstärkning af den civila personalen inom
domstolen. Man inbillar sig de allra värsta faror af att en militär
ledamot går bort och en civil kommer i stället. Alla militärer
äro dock ej af denna åsigt. Jag skall be att fa uppläsa ett yttrande.
som föregående år fäldes i kammaren af eu person, som då
var, men numera icke är ledamot af kammaren, nemligen friherre
B. A. Leijonhufvud. Yttrandet afgafs, just dä kammaren öfverlade
om huruvida till Kongl. Maj:t skulle aflåtas en skrifvelse med
begäran att snart framkomma med det förslag, som nu föreligger,
och var af följande innehåll: »Jag har suttit tolf är i högsta domstolen
såsom militär ledamot, och jag har kommit till den uppfattning,
att hinder visst icke finnes för att behandla s. k. krigsrättsmål
uti eu domstol bestående af både civila jurister och militära
ledamöter. Åtminstone går det ganska väl inom högsta domstolen
med dess fem civila och två militära ledamöter. Aldrig
bär jag funnit, att den militära uppfattningen, som af de tvenne
militära ledamöterna försvarades, har blifvit underkänd eller förbisedd
af juristerna, ehuru de utgjorde majoriteten i domstolen. Men
i rent juridiska och formella frågor hafva vi militärer naturligtvis
underordnat oss de civila ledamöterna.»

För min del tror jag icke, att den allra ringaste vada är förenad
med att i krigshofrätten insätta ytterligare en civil ledamot
utöfver den som nu der finnes. Att nämnda tillökning är ett
önskningsmål, uttalades redan 1857 af Rikets Ständer. Då framhölls,
att krigshofrättens organisation »icke innebure tillräckliga
garantier för den insigt, som särdeles hos en öfverrätt vore erforderlig.
Da endast eu civil ledamot der hade säte och stämma,
läte det sig ej förneka, att ett nog knappt utrymme inom denna
öfverrätt lemnats åt den egentliga lagkunskapen. Dertill komme
vidare, att den civile ledamoten i regel saknade tillfälle att erhålla
den vana vid tillämpningen af allmänna straffrättsliga bestämmelser,
hvilken äfven vid behandling af krigsrättsmål vore
erforderlig.» Detta Rikets Ständers yttrande har föranledt nya
lagberedningen att föreslå den ändring af krigshofrätten, att deri
skulle inrymmas tvä civila ledamöter.

Man har fäst mycken vigt vid, att en president föreslagits
till ordförande i krigshofrätten. Om I, mine herrar, lösen lagberedningens
betänkande, så finnen I, att lagberedningen redogör
för skälen till att den föreslår eu förening mellan krigshofrätten
och Svea hofrätt. Denna förening skulle utgöra det enda möjliga

Onsdagen den 14 Mars

>:o 14.

sättet att åstadkomma afsevärda besparingar. Blifver krigshofrätten
en afdelning af Svea hofrätt, så lämpar det sig mycket väl,
att presidenten är ordförande i krigshofrätten. Såsom motiv för
att presidenten är vald anför lagberedningen, att presidenten
bättre än någon annan vore i tillfälle att ordna den tjenstgöring
inom krigshofrätten, hvartill arbetskrafter från Svea hofrätt borde
anlitas.» Besparingarna skulle vinnas derigenom, att sekreterarens,
registrator^ och protokollsförarens i krigshofrätten bestyr skulle
bestridas af Svea nofrätts personal. Vid sådant förhållande är det
af stor betydelse, att presidenten, som indelar ledamöterna pa divisionerna
och äfven Omgå tjensteman, är chef för båda verken,
både den civila domstolen, Svea hofrätt, och den militära, krigshofrätten.

Sedan nu den siste talaren, om jag icke misstager mig, gjort
yrkande på bifall till reservanternas förslag, skall jag taga mig
friheten yttra några ord om nämnda förslag. Såsom I, minenerrar,
erinren eder, hafva reservanterna afstyrkt Kongl. Majrts förslag,
enligt hvilket krigshofrätten skulle utgöra en del af Svea hofrätt,
och i stället föreslagit stadgande!!, som ga ut på, att krigshofrätten
skulle bibehållas såsom ett fristående embetsverk. Såsom
hufvudsakligt skäl för yrkandet, att Kongl. Maj:ts förslag icke
skulle antagas, anföres. att den nuvarande krigsdomstolen enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle blifva förändrad till eu civildomstol,
och att denna förändring skulle kunna »lända till men för disciplinen
och till skada för upprätthållandet af militärandan». För
min del kan jag icke finna annat, än att nämnda påstående
hvilar pa en fullkomligt origtig grund. Da de fleste af domstolsledamöterna
äro militärer, och då domstolen har till funktion att
behandla endast krigsrättsmal, blir den äfven efter Kongl. Majrts
förslag, fortfarande såsom hittills, eu militär specialdomstol. Att
en och annan, som icke satt sig in i frågan, kan göra sig eu origtig
föreställning om verkan af ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag, är
förklarligt; men att de personer, som afgifvit reservationen, kunna
påstå, att krigshofrätten genom antagande af samma förslag skulle
förvandlas till eu civil domstol, det är något, som jag omöjligen
kan tätta.

Faller nu det hufvndskäl, reservanterna anfört, sa faller i och
med detsamma, skulle jag tro, reservationen. Men reservanterna
hafva äfven tillagt ännu ett skäl — de hafva val icke haft sa
.särdeles stort förtroende till hufvudskälet — och det tillagda skälet
hemta de ur chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande
till statsrådsprotokollet derom, att, »dä eu mera omfattande omarbetning
af den militära rättegångsordningen jemväl är af behof
vet påkallad, frågan om organisationen af krigsdomstolarne i
allmänhet måste under den närmaste framtiden komma under förnyad
ompröfning». Derpå har jag icke att gifva annat svar än
det, jag till statsrådsprotokollet, afgaf pa chefens för landtförsvarsdepartementet
yttrande. Och dessutom är samma yttrande besvaradt
af eu föregående talare.

Ifrågasatt

omorganisa tion

af krigs hofrätten.

(Forts.)

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af krigs
hofrätten.
(Forts.)

Härmed kunde vara nog yttradt om reservationen. Men jag
nödgas ändock tillägga några ord med anledning af reservanternas
rekommendation af deras eget förslag. I reservationen säges, att
reservanternas förslag kan antagas, »utan att derigenom någon af
de önskningar, hvilka af Riksdagen uttalats i fråga om krigshofrättens
ombildning, lemnas ä sido eller uppfyllas i ringare män än
genom det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget». Jag nödgas bestrida
rigtigheten af detta påstående, och jag påstår å min sida,
att endast genom krigshofrättens förening med Svea hofrätt kunna
omkostnaderna nedbringas till det låga belopp, som Kongl. Maj:t
till krigshofrätten begärt. Jemför man den definitiva staten enligt
reservanternas förslag, hvilken slutar ä 9,100 kronor, med staten
enligt Kongl. Majtts förslag, hvilken slutar å 7,750 kronor, visar
sig en skilnad af 1,350 kr. till förmån för Kongl. Majtts förslag.
Reservanterna sj elfva uppgifva, att skilnaden skulle utgöra endast
750 kr., men en föregående talare, herr Hasselrot, har berigtigat
nämnda uppgift, Härtill kommer, att reservanterna beräknat kostnaderna
alldeles för låga. De hafva användt den beräkningsgrund,
som är följd i Kongl. Majtts förslag, men jag har redan förut framhållit,
att det just är krigshofrättens förening med Svea hofrätt,
som gör, att större besparingar kunna åvägabringas. Skall krigshofrätten
vara fristående, är det omöjligt att nedbringa kostnaderna
annat än genom nedsättning af lönerna. Den nuvarande sekreteraretjensten,
för hvilken lönen är bestämd till 3,300 kr., skulle efter
reservanternas förslag indragas, och i stället skulle anställas eu
registrator med ett arfvode af endast 500 kr. Reservanterna begära
icke dessa 500 kr. åt nämnde tjensteman, utan skulle beloppet
tagas af det till diverse utgifter afsedda anslaget 1,500 kr. Nu
fordras äfven arfvode för protokollsföring, och detta, beräknadt till
500 kr., skulle också tagas från samma anslag. Till expenser skulle
således återstå endast 500 kr. Emellertid visar erfarenheten under
de 4 sista åren, att expenserna i den fristående krigshofrätten
vexlat mellan 1,000 och 1,200 kr. årligen. Under sådana förhållanden
tror jag, att det icke är möjligt att från nämnda expensanslag
få mer än tre eller fyra hundra kronor til 1 aflöning af de
två tjensteman, som enligt reservanternas förslag skulle hafva sin
aflöning från detsamma. Så lösligt uppgjorda beräkningar som
dessa måste jag afrada eder, rnine herrar, att antaga. Män 1 dä
hellre afstå förslaget. Men naturligtvis hemställer jäg om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, som, efter hvad jag hört uppgifvas,
redan lärer vara antagen i Andra Kammaren.

Herr Treffenberg: På det jag må kunna undgå att särskildt
reservera mig mot kammarens beslut, i händelse detta skulle komma
att utfalla till förman, vare sig för utskottets förslag eller för
reservationen, skall jag bedja att få tillkännagifva, att jag i allo
delar den uppfattning af denna fråga, hvilken funnit sitt uttryck
i iustitieradet Lilienbergs yttrande till högsta domstolens protokoll.
Min öfvertygelse om rigtigheten af detta yttrande har be -

Onsdagen den 14 Mars.

S:o 14.

tydligt stärkts under den förda diskussionen, särskildt genom de
anföranden, som hållits af herrar Abelin och Falk och äfven delvis
af herr Öländer. Fn följd häraf är, att, då jag anser reservationen.
ehuru bättre än utskottets förslag, likväl vara eu försämring
af status quo, jag måste sluta mig till dem, som yrkat afslag
å alltsammans, såväl ä Kongl. Maj:ts af utskottet understödda
förslag som å reservationen. Jag har blott en liten anmärkning
att tillägga. Här var en talare, som anslog ett slags känsloargument,
i det han erinrade om aflidne landshöfding Bergströms
ställning till denna fråga. Jag får upplysa, att, ehuru jag icke
vet, om Bergström någon gång var en varm anhängare åt Kongl.
Maj:ts förslag, jag likväl har mycket goda grunder för det antagandet,
att i sådant fall han icke förblef sin första kärlek trogen.

Herr Björnstjerna: Jag skall icke länge uppehålla kammaren.
men jag kan likväl ej underlåta att med några ord besvara
herr justitieministerns anförande.

Alla de myndigheter, som förnämligast äro intresserade i trägen,
hafva, så vidt jag finner, på det bestämdaste afstyrkt Kongl.
Maj:ts förslag. Jag börjar med att förklara, att det på intet vis
förvånar mig, att Kongl. Maj:t velat framlägga ett förslag i frågan
till denna Riksdag, eftersom förlidet år Riksdagen aflåtit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande af ett dylikt
förslag. Emellertid har krigsministern på det allra bestämdaste
afstyrkt det nu föreliggande förslaget under förklarande bland
annat: »Mot den af chefen för justitiedepartementet föreslagna

ändringen i kongl. förordningen om krigsdomstolar---finner

jag mig böra uttala allvarliga betänkligheter.» Han fortsätter
sedermera med mycket allvarliga ord, och man kan väl icke på
ett kraftigare sätt förklara, att förslaget ur militärisk synpunkt
är olämpligt. Svea hofrätt, på hvilken man vill lägga denna nya
börda, förklarar bland annat: »Att under sådana förhållanden förpligta
någon af hofrättens ledamöter att utan eftergift på det
arbete, man fordrar och fortfarande måste fordra af honom såsom
hofrättsledamot, utföra ett annat uppdrag af den omfattning som
öfverauditörens, är att af honom kräfva det omöjliga.»

Sedermera yttras: »För hofrätten, som i närvarande stund

måste se sju af sina aderton assessorsembeten uppehållna af vikarier,
i anseende dertill att''de ordinarie innehafvarne förordnats att förvalta
andra embeten, medan ytterligare åtta ledamotsbefattningar
i anledning af långvarigare sjukdomsförfall för ledamot, vakanser
och bildandet inom hofrätten af en tillfällig sjunde division förvaltas
af adjungerade ledamöter, kan ett vidare fortgående på
denna bana blifva ganska ödesdigert och rent af sätta pa spel
hofrättens förmåga att uppehålla sin ställning och sitt anseende
såsom öfverdomstol.»

När nu hofrätten förklarar detta, och gjort det enhälligt —
ty reservanterna skilja sig endast i detaljfrågor från de öfriga —
hvarför skall man da nödvändigt påtruga hofrätten denna anord -

Ifrågasatt

omorganisa tion

af krigs hofrätten.

(Forts.)

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Ifrågasatt
omorganisation
af krigi
hofrätten.
(Forts.)

ning, i synnerhet som, såsom tydligen framhållits, nr militärisk
t_ synpunkt är lämpligare, att domstolen lär bibehålla utseendet af
att vara en krigsdomstol, än att den blifver en afdelning af Svea
hofrätt.

Herr statsrådet angaf åtskilliga af reservanterna läsligt uppgjorda
beräkningar, hvad frågans ekonomiska del beträffar. Jag
undrar, om jag icke skulle kunna framdraga sådana lösliga beräkningar
i det kongl. förslaget. Jag vill särskild! framhålla, att,
om öfverauditören tillika är ledamot af hofrätten och han måste
hafva någon tids tjenstledighet från sina hofrättsgöromål, den person,
som förordna» att sköta dessa, väl bör komma i åtnjutande af
någon godtgörelse. Äfvenså är det väl obilligt, att presidenten
skall utan att erhålla någon ersättning aläggas ett ökadt arbete,
ett arbete, mot hvilket den nuvarande presidenten har protesterat
och hvarom hofrätten förklarat, att för hofrätten skulle vara mycket
skadligt, om ett sådant arbete ålades honom. Dessutom skulle
— efter hvad jag hört och äfven krigsfiskalen, hvilken är tjensteman
i hofrätten, uppgifver — visserligen ett sessionsrum möjligen
kunna åt krigshofrätten i Svea hofrätts hus beredas, men särskild!
arbetsrum för fiskalen vore omöjligt att erhålla, likaledes
rum för arkivet och biblioteket.

Tillika anföres i den kongl. propositionen, att medelkostnaden
för expenser under de sista fyra åren uppgått till 2,800 kronor om
året. I afseende härå upplyses af fiskalen, att i medeltal under
de senare åren visserligen 2,800 kronor utgått, men härvid vore att
märka, att krigshofrätten under nämnda tid måst Hytta två gånger
äfvensom betala hyra för sina lokaler. — Såsom här upplysts,
skulle lätteligen i någon af de militära anstalterna här i staden,
kunna gratis beredas lokal för krigshofrätten, och dermed skulle
den stora hyreskostnaden försvinna. Enligt hvad krigsfiskalen upplyst,
uppgick kostnaden för expenser under de tio åren 1878—1887
till 880 kronor i stället för, såsom nu, 2,800 kronor. — Jag tror,
att om man vill vara billig, bör man äfven taga sådana omständigheter
i betraktande, hvilka skulle förminska utgifterna, i fall reservanternas
förslag antoges. För min del kan jag icke finna annat,
än att sistnämnda förslag har mycket stora fördelar. Man befriar
Svea hofrätt från eu börda, mot hvilken dess ledamöter enhälligt
protesterat. Man får en för krigsmagten mera tilltalande domstol
med en generalsperson i stället för en hofrättspresident såsom ordförande.
Man får ock, såvidt jag kan finna, större frihet vid val af
de civila ledamöterna, än fallet är efter Kongl. Maj:ts förslag, enligt
hvilket man är inskränkt till hofrättsledamöter. Således kan jag
icke förorda Kongl. Majrts förslag, utan får jag yrka bifall till
herr Annerstedts m. fl. reservation.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna paragrafen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels att paragrafen skulle antagas med
den lydelse, som föreslagits i den af herr Annerstedt in. fl. vid

X:o 14.

Onsdagen den 14 Milis.

utlåtandet afgifna reservation, dels ock att paragrafen skulle ifrågasatt
afslås. . . _

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med >0hofrätt™.?*
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkän- (Forts >
ilande af paragrafen med den lydelse Kongl. Maj:!; föreslagit vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits utslag ä paragrafen, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstmngsproposition:

Den, som godkänner Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
af 11 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
den 11 juni 1868, röstar

da;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås berörda förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 34;

Nej — 57.

Öfriga delar af lagförslaget.

Afslogos på särskilda, af friherre rott Offer derom framstälda
yrkanden.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
lagförslagets särskilda delar fattade beslut.

2 punkten.

Utskottets hemställan afslogs.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 10 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om ändrade bestämmelser rörande fjerdingsmäns
tillsättning och aflöning, biföll kammaren utskottets i
detta utlåtande gjorda hemställan.

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 9 och 10 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till utgiftsstat för postsparbanken,
biföll kammaren livad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 9 och 10 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 6, angående vissa delar af allmänna bevillningen.

Inskränkning 1 punkten,
i tiden för
anförande af

besvär mot Herr Walldén: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag vid
taxerings- denna sena timme vågar upptaga kammarens tid för en fråga,
namnds beslut S0IT1 p.pe är af allmänt intresse, men af en viss vigt för det sam”''
hälle, jag har äran representera.

För att bevillningsutskottet skulle kunna åvägabringa den
reform, som utskottet ansett önskvärd i afseende å kringsändandet
till ledamöterna i pröfningsnämnden före nämndens sammanträde
af förteckningar öfver de till nämnden inkomna ärendena, har
utskottet måst i 51 § föreslå eu ändring, som går ut på att inskränka
tiden för besvärs anförande hos pröfningsnämnden. Jag
skall icke söka att, emot bevillningsutskottet, bestrida vare sig
gagnet af den föreslagna reformen eller möjligheten af den ifrågasätta
inskränkningen med afseende å besvärstiden, för såvidt
nemligen förändringen skulle afse endast de 24 länen och ej
Stockholm, men hvad Stockholms stad beträffar, befarar jag, att
den föreslagna inskränkningen i besvärstiden skulle kunna blifva
för ganska många af stadens skattskyldige invånare synnerligen
oläglig, så till vida, att genom inskränkningen det blefve dem
svårt, att kunna begagna sig af sin rätt att besvära sig öfver
taxeringsnämnds beslut. Förhållandet är nemligen, att antalet mål,
som vanligen skola behandlas af pröfningsnämnden, är synnerligen
stort. Het har vexlat mellan 1.400. 1.500 och 1,600. och från
säkert håll har jag hört nppgifvas, att det under senare tider
närmat sig 2,000. Alldeles gifvet är, att tid behöfves för att åt
ett så betydligt antal mål och ärenden, af hvilka ganska många
kunna vara af rätt svår och invecklad beskaffenhet, kunna lemna
den noggranna behandling, som kräfves. För att kunna afsluta
arbetet inom behörig tid måste derför pröfningsnämnden i Stockholm
numera, sedan bevillningsförordnmgen ändrades 1892, sammanträda
så tidigt, som författningen medgifver, eller den 15
september. Så skedde sistlidet år, och jag har ej anledning förmoda
annat, än att så äfven framgent skall anses böra ske. Med
nu gifna bestämmelser, enligt hvilka besvären skola vara anförda
senast åtta dagar före nämndens sammanträde, skulle således besvärstiden
tilländagå den 8 september. Om den föreslagna för -

Onsdagen den 14 Mars.

Nso 14.

ändringen antoges, blefve besvärstiden inskränkt till den 1 sep- inskränkning
tember. De skattskyldige i Stockholm erhålla kännedom om 1 tldenfor
taxeringsnämndens beslut genom sjelfva debetsedlårne, hvilka till- besvär mot
ställas hvar och en skattskyldig. Taxeringsnämnden slutar sitt taxeringsarbete
omkring medlet af juli, kanske något senare. Derefter nämnds beslut
skola debetsedlårne utskrifvas. Dessa utgjorde åren 1887—1891 i m mmedeltal
85,690 stycken, men 1891 uppgingo de till 89,675, således (Korf*.!
nära 90,000. Utskrifningen medhinnes ej förr än till medlet af
augusti. Då skola debetsedlårne kringsändas, hvilket arbete verkställes
genom polismyndighetens försorg. Sedlarne delas ut till
de olika polisdistrikten, hvarifrån de lemnas till husvärdarne,
hvilka sedan tillställa dem hyresgästerna. Det inses lätteligen,
att med ett par dagars dröjsmål på något håll utdelningen i
många fall icke kan vara afslutad förr än någon af de sista
dagarne i augusti. Om då besvärstiden är inskränkt till den 1
september, är, såsom hvar och eu kan inse, tiden ganska knapp.

Hvarje dag kan vara af vigt, i synnerhet som i slutet af augusti
de allra flesta skattskyldige, som äro i tillfälle dertill, äro borta
från Stockholm. Detta är nu visserligen en omständighet, hvarvid
man kanske icke får fästa sig, men i alla fall gäller, att besvärstiden
måste anses allt för knapp.

Dertill kommer, att den föreslagna reformen, huru nyttig den
än må vara för pröfningsnämnderna i landsorten, icke är behöflig
hvad angår Stockholm. Jag har icke sjelf varit medlem af pröfningsnämnden
och har således icke egen erfarenhet härom, men
jag har från fullt trovärdigt håll, nemligen af den, som i 14 år
varit nämndens ordförande, hört, att såsom arbetet bär är ordnadt,
behöfva icke de ifrågasatta listorna vara utarbetade före nämndens
första sammanträde. Ledamöterna få nemligen före hvarje sammanträde
sig tillstäld en lista på de mål, som då skola förekomma.

Härjemte lärer vara vanligt, att pröfningsnämnden utser delegerade
för hvarje distrikt, hvilka före besvärens behandling i nämnden
taga kännedom om deras innehåll och införskaffa alla de närmare
upplysningar, som erfordras för deras bedömande: Man har sagt

mig, att det äfven skulle vara mycket svårt, nära nog omöjligt,
att i Stockholm genomföra de i ''§ 54 afsedda stadgandena, enär
uppsättandet af en förteckning å bortåt 2,000 mål med angifvande
af deras innehåll kräfver mycket lång tid och skulle verkställas
af uppbördspersonalen just under en tid, då densamma vore upptagen
med annat arbete, eller från den 1 till den 7 september, då
fjerde uppbördsstämma!! eger rum.

På alla dessa, i största korthet antydda skäl föreställer jag
mig, att lämpligt vore, om bevillningsutskottet Ange tillfälle att
taga i öfvervägande, huruvida icke i afseende pa Stockholm eu
undantagsbestämmelse frän hvad utskottet nu föreslagit vore påkallad.
och tager jag mig derför friheten anhålla om proposition
på äterremiss till utskottet af den nu föredragna punkten, i sammanhang
hvarmed jag ber få tillägga, att ett sådant beslut redan
är af Andra Kammaren fattadt.

Nso 14.

Onsdagen den 14 Mars.

inskränkning Herr C a va 11 i: Det är verkligen för utskottet att beklaga, att,
un för andtid förevarande ärende behandlades i utskottet, i hvars beslut ät U

besvär hot minstone en af Stockholms stads representanter i Andra Kammaren
taxerings- deltog, icke med ett ord antyddes de särskilda bestämmelser, som.
nämnds beslut enligt hvad den siste talaren anfört, skulle kunna anses vara för
m■ Stockholm lämpliga och behöfliga. Om således utskottets öfriga
i Forts.) ledamöter i denna fråga visat sig icke känna förhållandena i Stock holm,

hafva de åtminstone någon ursäkt. Förhållandet är emellertid.
att man vid behandlingen af frågor rörande beskattningsväsendet
alltid träffar på för Stockholm ensamt gällande bestämmelser.
Indika alltid vålla svårigheter, då det gäller att lagstifta
för hela landet. Frågan är icke stor, hvarför, och då finansministern
har uppdragit åt några personer att verkställa revision af
bevillningsförordningen, den nu påyrkade ändringen för Stockholm
skulle kunna anstå i afvaktan härpå. Jag är öfvertygad om att
kammaren icke är villig att med jemnmod höra mig i detalj granska,
hvad den siste talaren anfört, men jag skulle kunna visa, att
de af honom framhållna olägenheter äro öfverdrifna, och jag vågar,
äfven efter åhörandet af den siste talarens anförande, påstå, att
förslaget, sådant det föreligger, kan här i Stockholm genomföras.
Det är på dessa grunder, som jag tror mig kunna framställa yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Friherre Barnekow: För min del är jag icke mycket porterad
för undantagslagar och särskildt icke för sådana till förmån
för Stockholms stad. Det har så många gånger varit fråga om
undantag för Stockholm, och särskildt här är undantaget sadant.
att jag tycker, att invånarne i Stockholm gerna någon gång kunna
underkasta sig samma lagar som de öfriga invånarne i landet.
Då vi hade brefbärarefrågan före, ville Stockholmarne hafva portot
nedsatt, oaktadt de hade så beqvämt, att de få blefven nedlagda i eu
låda på sin dörr, då vi, som bo på landet, få sjelfva hemta våra
bref på posten; och nu hör jag, att man i Stockholm bär debetsedlarne
till de skattskyldige redan i augusti månad; på landet
få de dem ej förr än i december eller januari månad, och vill man
klaga öfver taxeringen, får hvar och en skattskyldig sjelf taga
reda på hvartill han blifvit uppskattad, och glömmer han det, så
får han betala den skatt, han för året blifvit påförd.

Jag är, som sagdt, icke hugad för undantagslagar, utan yrkar
bifall till utskottets förslag, och hoppas, att Stockholms invånare
såväl som det öfriga landets kunna rätta sig efter lagar och författningar,
om det än någon gäng skulle vara förenad!, med litet
besvär.

Herr Törnebladh: Jag ber om ursäkt, att jag vid denna sena
timma tager till ordet, men jag kan icke låta den siste talarens
yttrande passera oanmärkt. Jag har icke hört, att någon i Stockholm
begärt undantag från lagar och författningar, som redan
finnas. Men deremot har jag hört, att, då lagar och författningar
skola skrifvas, man tager hänsyn till de särskilda förhållanden,

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

som kunna finnas på olika orter. Det gäller icke endast Stock- inskränkning
liolm, utan kanske äfven Göteborg och andra städer, om icke i anfötlnde^af
denna sak, så i åtskilliga andra. Yi hafva ock _ af bevillning- emoa/

utskottets ärade ordförande hört, att det hade varit särdeles kärt taxeringsför
utskottet, om upplysningar lemnats i utskottet, hvilka skulle nämnds beslut
kunnat föranleda, att förslaget tagits i närmare öfvervägande. Då mnu
så lyckligt är, att en komité är sysselsatt med bevillnings- (Forts-)
förordningen och snart skall taga vida vigtigare frågor än denna
i öfvervägande, undrar jag, om icke skäl vore att afvakta dess
utlåtande och under tiden låta förevarande fråga helt och hållet
hvila, hvarför jag skall tillåta mig att yrka afslag å utskottets
förslag.

Friherre Alströmer: Jag är visserligen icke i tillfälle att
kunna närmare bedöma de anmärkningar, sedda från Stockholms
horisont, som här blifvit framförda mot utskottets förslag. Men
jag tror, att med god vilja och kanske någon ansträngning den
förändring, som här föreslagits, äfven skall kunna tillämpas för
Stockholm. Då emellertid, efter hvad jag hört, Andra Kammaren
redan har beslutat att återremittera ärendet, och då jag antager,
att utskottet skall kunna finna någon utväg att tillgodose såväl
landets intresse i allmänhet i detta afseende som äfven Stockholms
speciela intresse, förenar jag mig med den förste talaren och yrkar
återremiss till utskottet.

Herr Annerstedt: Det förhåller sig visserligen så, att, på
sätt åtskillige talare redan yttrat, det är möjligt att i Stockholm
tillämpa de föreslagna bestämmelserna, men resultatet af en tilllämpning
af dem skulle blifva, att en icke obetydlig del af Stockholms
skattskyldige invånare skulle förlora tillräckligt rådrum att
föra talan mot taxeringsnämndens uppskattning. Jag kan vitsorda,
att, då tiden för pröfningsnämndens sammanträde i Stockholm
framflyttades åtta dagar till den 15 september, den korta besvärstiden
redan då gjorde, att ett antal personer förlorade sin rätt i
följd deraf, att besvärstiden gick till ända, innan de medhunnit att
ordna om anförande af besvär på vederbörligt ort. Derest nu utskottets
förslag antages, kommer sådant säkerligen i vidsträcktare
grad att inträffa, icke så mycket, bland rika och förmögna personer,
om hvilka man väl kan säga, att den må skylla sig sjelf,
som sig ej bättre försåg, utan den korta tiden kommer att förhindra
just de mindre bemedlade, som visserligen känna, att de blifvit
origtigt uppskattade för en inkomst, vida öfverstigande hvad de
hafva, men icke genast veta, hvart de skola gå med sina besvär.

Under sådana förhållanden och då det är lämpligt att i fråga
om en ekonomisk lag taga hänsyn till de olika förhållanden, som
på olika ställen kunna råda, och det torde vara lätt att uppvisa,
att i ett stort stadssamhälle erfordras bestämmelser, afvikande
från hvad som gäller för landet i öfrigt, förenar jag mig i yrkandet
om återremiss. *

Första Kammarens Prof. 1894. N:o 14. 5

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

inskränkning Herr R u (1 e b e c k: Det var med anledning af det yrkande, som
1 fgden/or f framstäldes om afslag på föreliggande förslag, som jag begärde
besvär mot ordet. Det synes mig, som om det vore ganska obilligt att fordra,
taxerings- att så rimliga anspråk, som framstälts af motionären och som
nämnds beslut verkligen äro ett uttryck af ett på många håll kändt behof,’skulle
m. m. rent, af undertryckas blott af beqvämlighetshänsyn för en enda
(Forts.) kommun. Jag medgifver visserligen, att den nya bestämmelsen
kan till en början medföra någon olägenhet för Stockholm, men
det beror derpå, att Stockholm har ett från, om möjligen icke alla,
dock säkerligen de flesta andra kommuner — deribland äfven Göteborg
tror jag, ty i utskottet satt en ledamot derifrån, som icke
hade något att erinra mot förslaget — afvikande tillvägagående,
det nemligen, att de skattskyldige icke anse sig böra taga reda
på sin beskattning förr, än debetsedlarne dem tillställas. Detta
är emellertid en afvikelse från hvad som eljest i landet tillämpas
och enligt gällande författning bör iakttagas, och det synes mig
vara väl mycket anspråksfullt, att för en sådan beqväm] ighetshänsyn
frågan skulle falla. Om kammaren besluter återremiss,
kan saken visserligen hjelpas, men jag får för min del säga, att
jag icke anser de skäl, som anförts, vara af den betydenhet, att
de böra föranleda till återremiss, utan yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Cavalli: Då af ett yttrande från stockholmsbänken,
som afgifvits sedan jag hade ordet, skulle kunna dragas den slutsatsen,
att ett bifall till utskottets förslag kunde komma att beröfva
de mindre bemedlade deras rätt eller åtminstone möjligheten
till talan mot beslut i beskattningsfrågor, så ber jag att få påpeka,
att den förste ärade talaren gjorde sig skyldig till ett misstag
och derigenom vred frågan något på sned. Han gick ut från
den uppfattningen, att pröfningsnämnden skall sammanträda den
15 september. Men enligt gällande förordning är nämnden icke
skyldig, och icke heller berättigad, att sammanträda den 15 september,
ty den skall sammanträda under senare delen af månaden,
således under någon af dagarne från och med den 16 till och med
den 30 september. Fordra nu beqvämlighetshänsyn i Stockholm,
att den icke sammanträder den 16, så kan den ju sammanträda
senare. Jag tillåter mig framställa yrkande på bifall till utskottets
förslag oförändradt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels att utskottets hemställan
skulle af slås, dels ock att punkten skuUe visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 14.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits återremiss, uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 1 punkten
af sitt betänkande n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rö''
sterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 25;

Nej — 24.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten.

Lädes till handlingarna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de af herr statsrådet
friherre Kappe under sammanträdet aflemnade kong! propositionerna.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial n:o 7,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en punkt i
utskottets betänkande n:o 3, angående vissa delar af tullbevillningen.

På begäran af herr Wallin beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 17 till och med den 28 i
denna månad.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

N:o 14.

Onsdagen den 14 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,2 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm 1894. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.