1894. Andra Kammaren. N:o 45 (Riksdagens protokoll 1894:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 45.

Onsdagen den 2 maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 25 nästlidne april
förda protokoll.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets ut- Omuppföranlåtande
n:o 65, i anledning åt gjorda framställningar i fråga om nya * af n9a]Mkasemetablissement
m. m. semetablisse ment

m. m.

Dervid förekom i ordningen först mom b), som bifölls.

I fråga om mom. c) anförde:

Herr friherre von Knorring: Jag skall be att med afseende på

förevarande punkt få säga några ord. Jag hörde på förmiddagen herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet yttra några betänkligheter
med afseende derå, att statsutskottet icke tillstyrkt något anslag
till utvidgning af artillerietablissementet i Kristianstad, och han
yttrade, om jag icke uppfattade honom orätt, att deraf skulle uppkomma
tvenne olägenheter, dels med afseende derå, att Yendes artilleriregemente
fortfarande skulle blifva splittradt derigenom att den ena
delen blefve som hittills förlagd till Kristianstad och den andra till
Landskrona, och dels den, att trängbataljonens förläggande till Herrevadskloster
skulle förutan andra olägenheter medföra kostnader för nybyggnader
derstädes. De skäl, som af herr krigsministern anfördes för
att uppvisa olägenheterna häraf, vill jag icke inlåta mig på, öfvertygad
som jag är att skälen voro mycket goda. Jag tror emellertid för min
del, att dessa olägenheter mycket lätt kunna för framtiden afhjelpas.

Som herrarne veta, äro de blifvande artilleriregementena organiserade
på det sätt, att till hvarje regemente, med undantag af Yendes artilleri Andra

Kammarens Prof. 1894. N:o 45. 1

N:o 45.

Om uppförande
af nya kasernetablissement
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

regemente, skola höra 6 batterier med sammanlagdt 450 man. Yendes
artilleriregemente skall derjemte inbegripa 2 ridande batterier. Nu veta
vi, att i Stockholm finnes för närvarande en kasern för det blifvande lista
Svea artilleriregemente. Denna kasern rymmer 8 batterier å 100 man,
således inalles 800 man. Skulle det då icke vara lämpligt att vid
denna kasern förlägga de 2 ridande batterierna af Yendes artilleriregemente.
Jag tror icke, att detta skulle medföra några så synnerligen
stora kostnader annat än möjligen för tillbyggnad af något stall, ^och
jag misstänker, att Riksdagen skulle vara ganska beredvillig att gå in
på denna lilla kostnad för att undvika den större, som skulle ega rum
i sammanhang med utvidgningen af artillerietablissementet i Kristianstad.
Trängen kunde sedan förläggas i det utrymda artillerietablissementet i
Landskrona i stället för vid Herrevadskloster. Det var endast detta jag
velat yttra med anledning af krigsministerns uttalande i förmiddags i
denna fråga.

Vidare yttrades ej. Momentet bifölls.

Mom. d).

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar grefve G. Sparre,
C. Lundeberg, A. G. L. Billing, F. Boström, E. Fränekel, O. M.
Björnstjerna, R. G. von Hedenberg, friherre J. T. Gripenstedt och
F. E. Pettersson beträffande detta moment hemstält, att för uppförande
af ett nytt kasernetablissement för Norrlands dragonregemente måtte
anslås 400,000 kronor; samt

att herrar Kardells och Björcks i ämnet väckta motioner ej måtte
föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.

Herr Kardell anförde: Sedan herr Bromée på förmiddagen så

utförligt utvecklat de skäl, som tala mot ett bifall till Kongl. Maj:ts
proposition äfvensom till utskottets hemställan, har jag icke mycket att
tillägga vid denna sak. Jag vill dock säga några få ord om densamma.
Om någon häremot invänder, att jag icke är rätte mannen att yttra
mig i en sådan fråga, då jag icke är militär, så vill jag redan på förhand
nämna, att jag icke stöder mig i min hufvudargumentation på
något motiv, som jag hemtat ur min egen fatabur, utan på uttalanden
af de förnämsta militära auktoriteter i vårt land, på uttalanden af herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, på uttalanden af
landshöfding Crusebjöm m. fl. Dessa båda nu nämnda herrar tillhörde,
såsom vi alla veta, 1882 års försvarskomité; nuvarande statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet i egenskap af komitémedlem
och herr Crusebjörn såsom dess sekreterare. Denna försvarskomité
uttalade beträffande Norrlands försvar, att det borde byggas på den så
kallade centralisationsprincipen och att i öfverensstämmelse dermed
de olika specialvapnen borde förläggas till en punkt inne i landet,
dels för samöfningen mellan dessa olika vapen och dels för att de

N:o 45.

Ousdagen den 2 Maj, e. m.

dyrbara kasernetablissementen för dessa vapen måtte vara skyddade
mot fientliga öfverfall. I sammanhang härmed uttalade sig samma
1882 års komité för att de olika regementsskolorna skulle förläggas till
exercisplatserna, emedan der redan funnes byggnader, som utan för
stora kostnader skulle kunna för ändamålet apteras. Ett sådant arrangement
skulle enligt komiténs åsigt blifvit för statsverket det billigaste.

Samma åsigter hafva under den följande tiden uttalats af nästan
alla militära auktoriteter i vårt land, och ännu vid urtimao riksdagen
syntes herr statsrådet sjelf hafva tänkt på samma sätt. Åtminstone
uttalade han i den kongl. propositionen den åsigten, att Jemtlands dragonregemente,
som det då kallades, borde förläggas till Erösön; i samma
proposition antyddes icke på något sätt, att en sådan förläggning skulle
vara mindre lämplig eller ändamålsenlig. Ingen antydan derom lemnades
på något sätt. Hade regeringen då ansett, att detta regemente
borde förläggas annorstädes, hade hon naturligtvis då begärt, att de två
roterade sqvadronerna skulle vakanssättas. Men detta begärde icke
regeringen. Denna vakanssättning gjordes som bekant på grund af en
enskild motion, och motionären var visst icke framskickad af regeringen.

Detta var år 1892. Nu, år 1894, tyckes man hafva uppgifvit alla
tankar på en centralisation af Norrlands försvar. Nu synes det vara
fråga tvärtom om en decentralisation. Artilleriet förlägger man till
staden Östersund. Trängen förlägger man till Sollefteå. Dragonerna
vill man förlägga till staden Umeå — ja, till en obefäst och öppen
kustort. Och hvarför vill man förlägga dragonerna till staden Umeå?
Jo, säger man, Umeå ligger närmare den eventuel blifvande krigsskådeplatsen
än Frösön. Det är nog sant, Men det måste dock ihågkommas,
att Umeå ännu icke är medelst jernväg förenadt med norra
stambanan; och om icke Umeå blir med densamma förbundet, har väl det
arrangement, om hvilket nu är fråga, icke ens i nyssnämnda hänseende något
företräde. Mig förefaller det, att, om Riksdagen nu går in på denna
hemställan, Riksdagen ock dermed gifver på hand, att Riksdagen äfven
vill framdeles bevilja anslag för anläggande af en sådan bibana. Jag
missunnar visst icke Umeå den, men jag vill dock å andra sidan säga,
att det härvidlag kan vara fråga om en affär, som går icke på 350,000
kronor, utan på millioner.

Äfven om en annan olägenhet skulle man kunna tala i samband
med regementets förläggande till Umeå. Jag vill äfven denna gång
framhålla, att jag icke framkommer med ett eget argument, utan med
ett sådant som härrör från en erkänd militärauktoritet här i landet.
Det är, att, om ett krig utbryter, man måste lemna qvar en styrka för
att försvara kasernetablissementet i Umeå, såvidt man ej vill prisgifva
det åt fienden. Staden Umeå ligger ej mera än tolf mil från Finland.
Den är belägen, der Eottenhafvets båda stränder närma sig
allra mest intill hvarandra; och vid ett eventuelt krig kunde fienden,
som förr skett, utan svårighet gå öfver isen på vintern och förstöra
etablissementet, om det ej försvarades. Således kan ej hela regementet
vara att påräkna för öfre Norrlands försvar, såsom det skulle

Omuppföran de

af nya ka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Omuppförande
af nya kasemetablissement
m. m.

(Forls.)

vara, om det förlädes till Frösön. Man kan icke tänka sig, att t. ex.
landshöfdingen ensam skulle kunna försvara etablissementet i Umeå.

Herr statsrådet ordar vidare i Kong!. Maj:ts proposition i år om de
klimatiska förhållandena. Han talar om de utomordentligt låga köldgraderna
i Östersund, som naturligtvis har samma klimat som Frösön,
och om de blida vintrarne i Umeå. Mot hans auktoritet i denna fråga
hafva vi i våra motioner vågat ställa den meteorologiska centralanstaltens
auktoritet. Af den meteorologiska centralanstaltens undersökningar
framgår, att vinterklimatet i Umeå är icke så litet strängare än
vinterklimatet i Östersund och på Frösön. Den meteorologiska centralanstalten
förser som bekant sina observatörer med justerade termometrar,
vanliga qvicksilfvertermometrar samt maximi- och minimitermometrar.
De observationer, som torde ligga till grund för herr statsrådets
uppgift, hafva kanske gjorts på ojusterade sprittermometrar, och
dessa äro, som bekant, icke synnerligen tillförlitliga. Herr statsrådet
är af olika mening nu mot förr, icke blott med hänsyn till centralisatiouen
af Norrlands försvar utan äfven med hänsyn till värdet af Frösöns
kasernetablissement och dertill hörande byggnader. Vid urtima
Riksdagen ansågs det, att detta etablissement skulle kunna försättas i
godt stånd, apteras så, att det kunde användas för hela dragonregementet
för en kostnad af 175,000 kronor. Nu i dag har statsrådet
upplyst oss derom, att han med detta belopp afsåg blott kostnaden för
en provisorisk åtgärd. Äro då alla de summor, om hvilka talas i propositionen
till urtima Riksdagen, sådana som afse endast provisoriska
åtgärder? Skulle det här varit fråga blott om ett sådant provisorium,
då må man säga att detta skulle kostat oss ofantligt mycket.

I det ryktbara bref, i hvilket generalbefälhafvaren i norra distriktet
sökte förmå Sundsvalls stad att lemna betydande bidrag för att få dragonregementet
förlagdt dit, motiverade han sin önskan dermed, att det
skulle kosta blott 175,000 kronor att aptera etablissementet på Frösön
till att taga emot dragonerna, och att derför Sundsvall borde betala
mycket för att få dem dit. Det var sålunda generalbefälhafvare^ åsigt,
att det icke var fråga om en provisorisk åtgärd. Icke heller antyddes
något sådant i den kongl. propositionen. Således var det icke blott vi,
utan äfven generalbefälhafvaren, som den gången blefvo dragna vid
näsan.

Jag ber vidare att få framhålla med afseende å sjelfva exercisplatsen,
för hvars ordnande det anses att 15,000 kronor behöfvas såväl
i Umeå som på Frösön, att exercisfältet på Frösön icke är synnerligen
svårt att utvidga. Det utvidgades för någon tid sedan för fältjägarecorpsens
räkning. Denna utvidgning kostade staten ingenting. Den
skedde öfver åkerfält och hårda vallar samt verkstäldes af soldaterna.
Det är öfver alldeles likadan mark utvidgningen nu skulle ske, åtminstone
till största delen, nemligen öfver Kungsgårdsboställets odlade
åkrar och ängar.

Jag vill framhålla att detta regemente, eller såsom det förr hette
hästjägarecorpsen, har gamla traditioner i Jernband. Den har varit der

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 5 N:o 45.

öfver 200 år. Tanken på att denna corps tillhör Jemtland har vuxit in OmuppfSrani
folkets föreställningar och åskådningar. Jag vet, att man sätter ett^® a tnf!1 ^a~
utomordentligt stort värde på densamma. Folket deruppe kan ickeSe™nt m*™''
tänka sig provinsen utan sina hästjägare, såsom man kallar dem. Jag (Forts)
ber att ännu en gång få fästa uppmärksamheten på att urtima Riksdagen
beslöt, att ett jemtländskt kavalleriregemente skulle upprättas, som i
den kongl. propositionen hade kallats Jemtlands dragonregemente. Nu har
regeringen ändrat namnet till Norrlands dragonregemente, men icke kan
ändringen af namnet gifva åt regementet en förändrad karakter. Det
förblir väl detsamma. Ändrade regeringen namnet till Sveriges dragoner,
skulle hon kanske anse sig oförhindrad att förlägga dem hvart
som helst, till Karesuando eller Ystad.

För öfrigt är, såsom redan är antydt, regementet rotfast i Jemtland.
Upphör Riksdagen att lemna anslag till vakanssättningen, så
återträda, såsom herr Bromée sagt förut i dag, de jemtländske rotehållarne
i sin skyldighet att rekrytera. Också finnas en del vid regementet
bundna kassor, som icke kunna flyttas från Jemtland. Herr
Bromée framstälde i dag på förmiddagen ett yrkande. Detta yrkande
kunde då icke upptagas. Jag ber att nu få återuppta?a det. Jag yrkar,
att kammaren för närvarande afslår såväl regeringens begäran som utskottets
hemställan om anslag till kasernbyggnader för Norrlands dragonregemente
och i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om utredning
angående kostnaderna för detta regementes och dess skolors förläggande
till Frösön jemlikt den framställning, som af regeringen i detta hänseende
gjordes i proposition till urtima riksdagen samt i öfverensstämmelse
med den af mig med flera i ämnet väckta motion. Vi anhålla
om detta så mycket mer, som vi i motionen begärt en sådan utredning,
och att Riksdagen sedermera i samband med denna utredning skulle
bevilja anslag och fatta beslut. Någon sådan utredning har icke kommit
till stånd, och det är ju gifvet, att statsutskottet icke kunnat medhinna
en sådan utredning. Saken brådskar väl icke så mycket med
afseende å detta regemente, ty det har ju byggnader på Frösön, en
barack, som rymmer 400 man och är uppförd 1888, en präktig officerspaviljong
med flere byggnader i godt stånd. Officerspaviljongen är
icke heller gammal.

När utskottet icke gått i författning om denna utredning, men i
stället hemstält om ett anslag å 350,000 kronor, så förefaller mig denna
utskottets hemställan något egendomlig. Utskottet har ju ingenting annat
haft att gå efter, än den provisoriska summan från urtima riksdagen, som
det fördubblat från 175,000 kronor till 350,000 kronor. Hvad kan nu det
definitiva ordnandet hafva att göra med det provisoriska ordnandet,
som enligt herr statsrådets uppgift närmast var en följd af urtima Riksdagens
beslut? När frågan sålunda icke är utredd, och olika åsigter
hafva uttalats till och med från samma myndigheter under så kort tid
som två år, behöfver saken utan allt tvifvel ytterligare utredning, och
vi hoppas, att en sådan skall kunna komma till stånd rätt snart.

Jag anhåller, herr talman, under åberopande af hvad jag nu yttrat,

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Om uppföran de

af nya ka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

■ att proposition framställes på det yrkande jag nyss uppläste och kommer
jag längre fram att i samband härmed yrka afslag å punkten n) i förslaget.
Äfven den frågan behöfver ju utredning, kanske gifver en sådan
utredning till resultat, att det behöfs mer än 350,000 kronor, ehuru jag
tror, att långt mindre är af nöden. Man finge då klarhet beträffande
summan och beslöte icke på vinst och förlust utan att veta hvad som behöfs.

Herrar Norberg och Walter förenade sig med herr Sardell.

Herr Björck: Herr talman, mina herrar! Statsutskottet anför i
sitt föreliggande utlåtande, bland annat: »Enär utskottet har att betrakta
den föreliggande frågan hufvudsakligen från kostnadssynpunkt, har
utskottet, vid beräkningen af för ändamålet påräkneliga tillgångar, ansett,
att, der anbud af bidrag till någon kasernanläggning framstälts från
flera platser, hvilka af departementschefen ansetts kunna såsom förläggningsort
för visst truppförband ifrågasättas, det af dessa anbud bör
såsom tillgång beräknas, som, derest det antages, skulle för statsverket
medföra de minsta utgifterna.» Nu hafva stadsfullmägtige i Sundsvall
på initiativ af vederbörande arméfördelningschef erbjudit, på det att
Norrlands dragonregemente måtte förläggas till Sundsvall, dels mark
till öfningsfält eller motsvarande etthundratusen kronor, dels dessutom
etthundratjugufemtusen kronor till kasernbyggnader m. m. Detta anbud
är så ojemförligt mycket större än de anbud, som afgifvits från
Umeå och Östersund. Umeå har blott erbjudit mark till öfningsfält
och Östersund har endast erbjudit tomt för regementets skolor. Det
är således alldeles uppenbart, att det för statsverket medför de minsta
utgifterna, om Sundsvalls stadsfullmägtiges anbud antages och Norrlands
dragonregemente förty förlägges till Sundsvall. Detta öfverensstämmer
ju också fullt med statsutskottets åsigter och den grund, som
utskottet antagit, eller att regementena borde förläggas der det för
staten medför minsta utgifter. Det är på grund häraf jag vågar hysa
den förhoppningen, att vid bestämmande af förläggningsort för Norrlands
dragoner, Sundsvall måtte komma i åtanke, och det är på detta
skäl jag tillåter mig yrka bifall till min i ämnet väckta motion.

Herr Alsterlund: En talare på jemtlandsbänken, som i förmiddags
hade ordet, framhöll i början af sitt anförande, att man vid
besvarandet af frågan angående de nya truppförbandens förläggning
borde taga hänsyn till dels ekonomiska och dels militära skäl, och ban
hade deri mycket rätt. Hvad de ekonomiska skälen vidkomma, så, huru
vigtiga de än månde vara, tillmäter jag dock dem icke något afgörande
inflytande på den fråga, som här föreligger. Deremot anser jag, att de
militära skälen och de militära krafven böra få utöfva snart sagdt det enda
inflytandet, när det är fråga om förläggningsorten för dessa truppförband.

En talare yttrade vidare, och herr Kardell framhöll och betonade
detta yttrande ännu skarpare, att militära myndigheter förut uttalat sig
för Jemtland såsom förläggningsort för Jemtlands hästjägare. Herr
Kardell sade, att 1882 års landtförsvarskomité både uttalt sig i detta

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 7 No 45.

syfte. Dat är sant, det är verkliga förhållandet. Men jag ber att f& Omuppföranfästa
herrar Kardells och Bromées äfvensom kammarens uppmärksamhet
derpå, att år 1882 gick den norrländska stambanan icke längre än ment m m
till Bräcke, om jag minnes rätt, och det var ovisst huruvida den skulle (Forts.)
komma att sträcka sig längre åt norr. I Finland fans då icke Uleåborgsbanan.
Man lefde derför då i den från forna tider, om jag så får
säga, ärfda föreställningen, att ett anfall från öster mot vårt fädernesland
skulle rigtas mot dess mellersta och mest sårbara del. Det var, mina
herrar, under sådana förhållanden och med dessa åsigter alldeles gifvet,
att man då icke kunde och icke ville, äfven om man haft valfrihet, förlägga
Jemtlands hästjägareregemente längre åt norr än det redan var.

Numera är norra stambanan framdragen till Boden, och på andra sidan
Bottenhafvet går en bana till Uleåborg, hvilken inom några år torde
vara framdragen till Torneådalen, vårt lands nordliga gräns.

Yårt strategiska läge blir då och är nu redan något helt annat
än det var 1882, och resurserna för anfall på norra Sverige likasom
ock för försvar deraf äro nu annorlunda än då. Under sådana förhållanden
skulle det vara ett stort misstag af krigsstyrelsen, om den,
när den har valfrihet, fortfarande ville förlägga sjette fördelningens
kavalleri i Östersund. Detta bör dragas så långt upp mot norden
som möjligt är, just derför att detta kavalleri skall allra först rycka
fram till gränsorterna för att skydda samlingen på lämpliga orter af
den härafdelning, som kan blifva afsedd för öfre Norrlands försvar, och
i främsta rummet den 6:te arméfördelningens landtvärn.

Men, säger man, man har ju jernväg och kan dermed hastigt
frakta regementet dit upp. Ja, mina herrar, vi hafva en enda jernväg,
och den torde nog ändå blifva hårdt anlitad för trupptransporter, helst
som den rullande materiel, som finnes deruppe, väl icke är så stor.

Det är derför af vigt att, när man nu har det i sin magt, välja förläggningsorten
för ifrågavarande regemente så långt upp mot norden
som möjligt. För min del skulle jag helst vilja hafva regementet uppe
i Boden såsom den allra lämpligaste platsen, men med den erfarenhet
jag vunnit under en tioårig vistelse i Norrbotten, vet jag att det är
omöjligt att rekrytera regementet der uppe, och derför ansluter jag mig
till dem, som vilja förlägga det i Umeå.

Det har vidare sagts, att det i den kongl. proposition, som aflemnades
till urtima Riksdagen, stod, att Jemtlands hästjägareregemente fortfarande
skulle förblifva i Jernband. Jag vill i det afseende erinra
herrarne om att, när den propositionen afläts, så var det icke fråga
om att Jemtlands hästjägare skulle värfvas mer än till 3 sqvadroner;
två sqvadroner skulle fortfarande bibehållas såsom indelta. Luder
sådana förhållanden var naturligtvis regementet fastläst vid Jernband,
huru ofördelaktigt detta än kunde vara. Från jemtlandsbänken väcktes
då motion om att dessa två sqvadroner skulle blifva värfvade, och
rusthåliarne deruppe ville således på den tiden blifva af med rusthåll.
Riksdagen gick sedermera in på detta, och hela regementet blef
värfvadt. Frågan har sålunda nu kommit i helt annat läge, och Kongl.

Jf:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Omuppföran- Maj:t är icke längre bunden af dessa två sqvadroner, utan har valfritrmiZlse-
och kan la^a regementet längre upp mot norr. Det skulle också
merit m. m. e“er miQ uppfattning vara ett stort fel af krigsstyrelsen att icke verka
(Forts.) r ^e*'' syftet- De ortliga intressena få icke göra sig gällande gent emot
hela fosterlandets kraf i denna fråga.

Den ärade talaren pa jemtlandsbänken, som på förmiddagen hade
ordet talade något om rekrytering och remontering, och han ansåg det
vara lättare att rekrytera i Jernband än i Vesterbotten. I det afseendet
vill jag påpeka, att i Jemtland ligga redan två regementen och skulle
också detta komma dit, sa blefve det tre, medan folkmängden om jag ej
misstager mig, uppgår till 100,000. I Yesterbotten linnes nu ett regemente,
och lägger man ett till, så blir det två, och folkmängden der
är 120,000. Under sådana förhållanden tycker jag, att det bör vara
tydligt och klart för en hvar af oss, att det måste vara lättare att
rekrytera regementet i Vesterbotten än i Jemtland.

Samme talare yttrade i fråga om remonteringen, att det skulle
vara lättare att fa hästar i Jemtland. Hans yttrande beror väl på
något misstag'', ty de värfvade kavalleriregementena remonteras icke af
rotehallarne, och hästarna skaffas sålunda icke från den provins, der
regementena äro förlagda, utan från remonteringsdepoterna. Vare sig
regementet förlägges till Vesterbotten eller Jemtland, så har detta icke
något inflytande på hästanskaffningen, men deremot något litet inflytande
på sjelfva transporten af hästarna, hvilket blir litet längre
till Vesterbotten än till Jemtland.

En talare på förmiddagen sade, att det var ett fel att förlägga
regementen till obefästade sjöstäder. Enär detta yttrande afser äfven
Umeå, vill jag upptaga det till bemötande. Jag vill erinra om att
Göta artilleri, som ligger i Göteborg, och Vendes artilleri, som ligger
i Kristianstad, hafva legat der förut. På samma sätt är det i Stockholm,
och det är väl icke fråga om att förflytta dessa regementen till
andra orter, tv det hafva vi icke råd till, äfven om det vore önskligt.

Hvad nu särskildt Umeå angår, dit man nu skulle förlägga ett
nytt regemente, sa är det sagdt, att det skulle vara en obefästad sjöstad.
Det är sant, att Umeå icke är befästadt, men jag vill fästa
uppmärksamheten på att det ligger dock 5/l mil från Ume elfs utlopp
inåt landet, och att denna eif icke är segelbar för annat än mycket
grundgående fartyg längre än just till sjelfva dess utlopp. Vidare är
inloppet till Umeå stad synnerligen svårt, så svårt att, om man borttager
prickarne, inga andra äu lotsar eller sådana, som mycket, mycket
väl känna till^ farvattnet, kunna taga sig fram. Jag tror derför icke
att det är någon fara uti detta hänseende att förlägga detta dragonregemente
till Umeå.

Herr Kardull sade visserligen, att fienden kunde komma in i landet
och taga etablissementet. Ja, just den omständigheten, att det verkligen
finnes en möjlighet för en fiende att gå öfver isen på vintern talar för
regementets ^förläggande dit. Det hände förlidet år, att en liten öfningsafdelning
från Finland kom öfver till Holmön. Han kan sålunda tänka

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

M:o 45.

sig, att en sådan liten djerf afdelning skulle kunna tränga ända upp
till Yännäs och förderfva jernvägsbron der. Men jag hemställer, om
det ej just under sådana förhållanden kan vara skäl i att hafva en
ständig truppstyrka i Umeå. Den behöfver icke vara så stor, men den
verkar dock, att icke någon mindre, fientlig truppstyrka kan komma
öfver hafvet och framtränga till Vännäs.

Slutligen skall jag be att få säga några ord om kostnaderna. När
jag i utskottets betänkande fann, att utskottet i allmänhet afdragit 8 procent
å byggnadssummorna för de etablissement, som skulle uppföras i
de öfriga delarna af Sverige, men deremot afdragit 30 procent för detta
etablissement för Norrlands dragoner, då blef jag verkligen förvånad
och undrade, huru detta kom sig. Men på förmiddagen fick jag upplysning
härom af vice talmannen, som då yttrade, om jag hörde rätt,
att man hade proportionerat sig till denna summa. När det finnes två
sqvadroner, så kostar det så och så mycket, och således, när det finnes
fem, borde det kosta så och så mycket i proportion derefter. Sättet
är utomordentligt vigt, det erkänner jag, men om det är tillförlitligt,
det lemnar jag derhän. Samme talare sade också, att kasernbyggnaderna
för Stockholms garnison hade stält sig mycket billigare per man
räknadt, än det skulle blifva i Umeå. Med anledning deraf vill jag
säga, att prisen i Umeå både på bvggnadsmateriel och arbetskrafter
bestämdt äro mycket högre än i Stockholm. Detta är ett faktum,
och i följd häraf var det också, som detta gymnastikhus, som man
klandrat Umeå så mycket för, blifvit så dyrt, som det blef. I öfrigt
är det gifvet att, när man bygger etablissement för en så pass stor
styrka som gardesregementena i Stockholm, detta skall blifva jemförelsevis
billigare, än om man bygger för en mindre styrka. Den summa,
som utskottet föreslagit, är alldeles otillräcklig, och är det Riksdagens
mening att sätta Kongl. Maj:t i stånd att uppföra ett etablissement och att,
såsom rätt och tillbörligt är, lemna Kongl. Maj:t rätt att bestämma förläggningsorten,
då måste man öka denna summa.

På grund af hvad jag nu anfört och då jag har mig bekant, att
Första Kammaren till ett nytt etablissement för Norrlands dragoner höjt
anslaget till 400,000 kronor, så skall jag påyrka en liknande förhöjning
i denna kammare, eller med andra ord: jag yrkar bifall till den
af herrar Sparre och Lundeberg med flera afgifna, vid betänkandet
fogade reservation i hvad den afser punkten d).

Häruti instämde herrar Zetterstrand, Hammarskjöld och Nilsson
i Skrafvelsjö.

Herr Nord in i Hammerdal: Herr talman, mine herrar! Efter
de sakrika antöranden, som hållits af mina länskamrater herrar Bromée
och Kardel!, skall jag icke inlåta mig på någonting angående speciella
förhållanden, som tala mera för Östersund eller Kröson än för Umeå.
Men dä jag måste instämma i deras yrkande, så ber jag att dessförinnan
för kammaren få klargöra den betydliga besynnerlighet, som

Omuppföran de

af nya ka semetablisse ment

m. m.

(Forts.)

N:o 45.

Om uppföran de

af nya ka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. ns.

förekommer i utredningen angående den lämpligaste förläggningsorten
Umeå eller Östersund. På Frösön finnes det en paviljong byggd 1876
af staten för 40,000 kronor. Sedermera 1888 byggdes der en kasern för
300 man. Så finnes der ett läger för hästjägarnes öfningar redan färdigt,
om än icke tillräckligt för den tillökning, det norrländska kavalleriet kommer
att få. Men det oaktadt att denna paviljong och denna kasern plus det
ordnade lägret redan finnes, skulle det likväl icke falla sig billigare på
Frösön, utan man skulle för anläggningen i Umeå behöfva endast en

4.000 kronor till. Den utredningen är mycket märkvärdig, som uppgifver,
att man i Umeå kan få dessa byggnader plus iordningställandet
af exercisfältet åstadkomna för en kostnad af endast 4,000 kronor
mera än på Frösön. Litet hvar lär väl kunna inse, att denna utredning
innebär en fullkomlig orimlighet.

På grund af dessa och många andra skäl, som blifvit anförda af
mina länskamrater herrar Bromée och Kardell, skall jag be att få instämma
i herr Kardells yrkande.

Mycket annat finnes i denna utredning, som är högst märkvärdigt.

I all synnerhet förefaller det påståendet rent af kostligt, att det på
Frösön skulle blifva brist på vatten. Det kan jag icke förstå. För det
första ligger Storsjöns strand intill kronobostället Kungsgården, som ej ligger
långt från lägret, och, mina herrar, Frösön har så storrikedom på vatten, att
alla verldens regementen skulle kunna få vatten der. Men det är icke nog
dermed, att man kan taga vatten från Storsjön. Jag ber också att få
erinra om hvad min länskamrat herr Bromée sagt, eller att det redan
på Frösön finnes en brunn, som gifver så mycket vatten, att man icke
behöfver anlita Storsjön. Det egendomliga, som anföres i afseende på
temperaturen, är redan bemött af herr Kardell. Det helaiutredn
gifver oss en ofantligt märkvärdig föreställning. Alla förhållanden på
Frösön ha nu på 2l/t år fallit oerhördt i värde. Då, för 21/2 år sedan,
skulle man kunnat iordningställa ett etablissement der, så attdetblefve
fullt tillräckligt för det förökade kavalleriregementet för 175,000 kronor,
men nu har man kastat om helt och hållet. Ku är allting på tok på
Frösön, men allt ypperligt i Umeå. Utskottet har nu ansett sig sätta
en gräns för dyrheten i Umeå, då utskottet nedprutat den summa af

500.000 kronor, som regeringen begärt för iordningställande af ett
kasernetablissement åt Norrlands dragoner derstädes, till 350,000 kronor.
Det var då mycket väl. Tv denna senare summa räcker mycket väl
till att bereda plats på Frösön åt det utvidgade regementet, och det
bl ifver öfver på den, det är alldeles säkert. Men fastän jag icke är
någon profet, skall jag önska se hvem som helst af eder, mina herrar,
i ansigtet, som tio år härefter skall kunna säga, att de af regeringen
föreslagna 300,000 kronorna räckt till i Umeå. Ty jag känner, mina
herrar, alldeles tillräckligt till förhållandena i Umeå. Jag skall derför
be att ta instämma i herr Kardells yrkande.

Herr Bromée: Till det jag på förmiddagen hade äran anföra

att det vore skäl i att uppskjuta afgörandet af frågan, tills en bättre

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

och säkrare utredning kunde åstadkommas, skall jag be att få tillägga
såsom ett ytterligare skäl, att, då Kongl. Maj:ts proposition om afsöndring
afjord från chefsbostället Kungsgården för utvidning af lägret på
Kröson blifvit afslagen, för att en bättre utredning om afsöndringen måtte
kunna erhållas, detta synes mig ega ett sådant sammanhang med den
nu föreliggande frågan om dragonernas qvarvarande i Jemtland, att
jag anser densamma böra uppskjutas, till dess man kan få en utredning,
huruvida afsöndring af inegorna af chefsbostället Kungsgården
bör tagas för det ofvannämnda ändamålet om utvidgning af lägret. Då
jag på förmiddagen i mitt slutliga anförande yrkade uppskof i en särskild
aflemnad skrift, skall jag nu be att få återtaga detta mitt yrkande
och i stället instämma i det yrkande, som af herr Kardell sedan
blifvit afgifvet, och som i hufvudsak är lika med mitt.

Då jag nu har ordet, skall jag emellertid be att få säga några ord
mot en talare på kristianstadsbänken, som sade, att han varit ute på
regementena här i Stockholm, men icke kunnat finna, att man använde
några jemtländska hästar vid dem. Jag har icke sagt, att de jemtländska
hästarne skulle räcka till för andra regementen och på andra
håll, men jag påstår, att de räcka till för att remontera dragonregementet i
Jemtland, äfven sedan de öfriga dervarande regementena fylt sina behof.
Jag vet väl och kan instämma med talaren på kristianstadsbänken
deri, att det varit sträfvanden för att få och äfven tagits andra
hästar än jemthästar till kavalleriregementet i Jemtland; men detta beror
på vissa orsaker. Det torde icke vara främmande, att det på regementet
förefunnits störa sträfvanden att få in dels racehästar och dels
äfven andra hästar än dem, som uppfödts i Jemtland Det finnes, som
sagdt, nu på regementet i Jemtland hästar från andra håll, men man
har fått den erfarenheten, att dessa hästar räcka högst 2 å 3 år; och
eu del af de främmande hästarne äro så beskaffade, att, då de mellan
mötena skulle vara på rotarne, man icke kunnat släppa ut dem på
bete; och det vore derför en plåga för rusthållarne att vara tvungna
att hafva sådana hästar, som man måste hålla på stall. Jag vill således
icke bestrida, att man ej nu har främmande hästar på regementet;
men då man nu fått erfarenhet af att det icke duger att hafva hästar,
som icke passa för orten och klimatet, så tror jag man inser nödvändigheten
af en rättelse i dessa förhållanden.

Det har här talats om den landsortspatriotism, som gjort sig gällande
på olika håll för att förskaffa åt sig de olika regementena. Hvad
Jemtland vidkommer, har icke detta län deltagit i de stora militära
auktionerna på regementena. Det har icke erbjudit någon större eller
mindre köpesumma för att få ett regemente, utan i Jemtland har
man till följd af det beslut, som fattades vid urtima riksdagen 1892,
icke ansett något annat kunna komma i fråga, än att det nu så kallade
Norrlands ''dragonregemente skulle förläggas der. Man har ansett den
saken klar och icke kunnat tro det vara möjligt, att det nu skulle kunna
vidtagas andra åtgärder med förläggningen än de, som af urtima Riksdagen
1892 beslutades och af Kongl. Maj:t fastställa. Detta är orsaken till att

Om uppföran de

af nya ka sernetablisse ment

m. m.

N:o 46.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Om uppföran de

af ny (i ka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

Jemtland icke deltagit i den störa täflan om regementena, som på olika
håll förekommit. För öfrigt skall jag be att få tillkännagifva, att om
någon tror, att det är personliga intressen, som för mig göra sig gällande,
då jag förordar dragonregementets förläggande i Jemtland, så
misstager han sig. Jag bor öfver 3 mil från Frösö läger, och den valkrets
jag har äran representera sträcker sig icke heller dit. Det finnes
således icke hvarken för mig eller för den krets, jag har äran representera,
något enskildt intresse i afseende på denna fråga. Men det är försvenska
folket i dess helhet som jag önskar och anser fördelaktigt, att regementet
får förblifva i Jemtland. Jag anser nemligen, att om en förflyttning
till Umeå skall ega rum, få vi utom de dryga kostnader, som äro en
följd af urtima Riksdagens beslut, anskaffa icke blott några hundratusen
kronor för de större uppoffringarne till det dyrare etablissementet i
Umeå, utan sedan millioner för att skydda de dyrbara etablissementen
från förstöring vid första fientliga anfall vid denna obefästade kuststad,
och detta för en förflyttning, som, för så vidt jag får döma efter sakkunnige
personers uttalanden, icke skulle lända till försvarets förbättrande,
utan endast till förhöjande af kostnaderna. Ty dels är det gifven
att det i Umeå skulle ställa sig dyrare i afseende på hästarnes utfodring,
då vi i Jemtland hafva skyldighet under öfvergångstiden och
under tiden mellan mötena föda hästarne för några ören om dagen, då
man deremot i Yesterbottens län icke iklädt sig någon sådan skyldighet.
Vidare kan man också påstå, att om Norrlands dragonregemente
skulle komma att förläggas till Umeå, man så att säga gifvit på hand
att bygga en jernväg från Umeå till Vännäs. Denna sträcka är icke
21/2 mil, som det står i Kong]. Maj:ts proposition, utan det är 3,3 mil
dit; jag har sjelf rest vägen denna sommar och sett, hvad som står
i dagböckerna, och jag tror, att man tryggt kan säga, att en jernvägssträcka
på 3,3 mil kommer också att kosta millioner. Det är visserligen
mycket möjligt, att jernvägen i alla fall skall komma att byggas,
men jag tycker, att det vore egendomligt, om Riksdagen skulle liksom
fastslå, att man skall bygga densamma, innan den ringaste utredning
derom föreligger för att det ifrågavarande regementet skall kunna förläggas
i Umeå. Jag kan icke finna det klokt.

Hvad remonteringen vidkommer har af en talare anmärkts, att det
icke är brukligt att remontera för ett regemente inom det län, der
regementet är förlagdt. Jag skall be att få svara, att om det också
icke är brukligt i andra län, är det dock brukligt i Jemtland och har
varit det uteslutande ända tills för några år sedan, då det var åtskilliga
officerare som togo och köpte in andra hästar, hvilka så insattes
på regementet. Men annars har, som sagdt, bruket alltid varit att
från Jemtland taga hela den remontering, som för regementet der varit
behöflig.

Då jag på förmiddagen hade ordet, anförde jag åtskilligt för att
påvisa och framhålla, att urtima Riksdagen 1892 beslöt, att Norrlands
dragonregemente skulle förläggas i Jemtland. Jag skall nu till stöd
derför be att få läsa upp något af hvad Riksdagen vid detta tillfälle

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N.o 45.

skref till Kongl. Maj:t, sedan utskottets förslag antagits. I den skrif- Omuppf&ranvelse,
som den 26 november 1892 afläts till Kongl. Maj:t, heter det:,le ka~

»Vidkommande kavalleriet har Eders Kongl. Maj:t hemstält, bland
annat, att samtliga rusthåll vid Skånska husar- och dragonregementena (Forts)
måtte sättas på vakans, och att dessa regementen, i mån af de indelta
ryttarnes afgång, måtte omorganiseras till värfvade. Inom Riksdagen
har föreslagits, att den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna kavallerivakanssättning
måtte utsträckas till det indelta kavalleriet i Jemtland».

»Detta förslag har Riksdagen ansett vara särdeles beaktansvärdi
Den organisativa oegentlighet, som skulle uppkomma i fråga om kavalleriet
i Jemtland, derest det nya förslaget oförändradt antoges, skulle
nemligen derigenom bortfalla. Sedan Riksdagen inhemtat, att rekrytkontingenten,
i händelse regementets alla 5 sqvadroner sattes på värfvad
fot, endast skulle stiga med omkring 9 man årligen, har Riksdagen
jemväl funnit denna utsträckning af kavalleriets vakanssättning utan
fara kunna vågas.»

»Med anledning af hvad sålunda anförts har Riksdagen, som låtit
uppgöra ny stat för Jemtlands kavalleriregemente, ansett, att kavalleriets
vakanssättning bör utsträckas jemväl till Jemtlands hästjägarecorps,
samt till följd deraf för sin del godkänt den organisation af Jemtlands
kavalleriregemente, som bil. XXIV utvisar.»

»I fråga om ofvannämnda kavalleriregementens vakanssättning har
Eders Kong! Maj:t vidare hemstält, bland annat, att rusthållarne vid
dessa regementen skulle, för åtnjutande af rätt till vakans, vara skyldige
att vid vakanssättningen, enligt de grunder och i den ordning
Eders Kongl. Maj:t bestämmer, till kronan aflemna den för numret
tjenande hästen. — Härvid har Riksdagen, i likhet med tillförordnade
chefen för generalstaben, velat framhålla vigten af att, för ernående af
full rättvisa, ett visst medelvärde å sådan häst bestämmes, hvilket
medelvärde på så sätt skulle tjena till efterrättelse, att, vid öfverlemnandet
af häst, bristande eller öfverstigande värde, jemfördt med medelvärdet,
genom kontant ersättning, vare sig till eller af staten, utjemnades.
Förefunnes åter hästvakans, då numrets fullständiga vakanssättning
skulle ske, torde i öfverensstämmelse härmed ersättning till
hela medelvärdets belopp böra erläggas till staten.» —

Med detta har jag velat visa, att Riksdagen såväl beslöt, som ock
i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalade, att Jemtlands kavalleriregemente
skulle utvidgas till ett regemente med 5 sqvadroner och förläggas
i Jemtland. På dessa grunder och på de grunder jag förut i dag
anfört skall jag, som sagdt, be att få instämma med herr Kardell i
hans yrkande.

Men innan jag slutar, skall jag be att få erinra, huru egendomligt
det här är. Jemtland har, nämnde jag, icke deltagit i de stora militärauktionerna;
men dessa började dock, i hvad Jemtlands dragonregemente
angår, redan den 12 december 1892. Jag har nemligen här i
min hand en afskrift af en skrifvelse från chefen för 6:te militärdistriktet
till en aktad och högt stående embetsman i Norrland, och jag skall

N:o 45

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Om uppföran de

af nya ka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

be att ur denna skrifvelse få återgifva en del. Brefskrifvaren säger:
»Jag har nemligen tänkt, att det för Sundsvall med sin stora, rörliga
arbetarebefolkning skulle vara till stor nytta att erhålla en garnison
och staden härför gerna skulle åtaga sig att utbetala en ganska betydlig
summa. I Gefle hoppas jag öde fördelningens rekryt- och underbefälsskolor
komma att förläggas; Hernösand har redan sin volontärskola,
som bör utvidgas till rekryt- och underbefälsskola för 6:te fördelningen;
men bör äfven Sundsvall erhålla ett militäretablissement, och
anser jag det derför lämpligt att Norrlands kavalleriregemente (Jemtlands
hästjägare) dit förlägges. Ett etablissement för ett kavalleriregemente
är dock en ganska dyrbar anläggning, och då på Frösön ett
sådant redan finnes, som beräknas kunna göras fullt användbart för den
relativt ringa summan af 175,000 kronor, måste Sundsvall vara beredt
på ganska stora uppoffringar, om regementet skall förflyttas dit från
Jemtland. Men störa ekonomiska fördelar måste äfven tillskyndas staden,
om dit förlägges ett regemente, hvars årliga stat uppgår till öfver

300,000 kronor. Jag har hört, att Sundsvall lifligt önskar, att ett
regemente förlägges dit, men vet icke, huru stora uppoffringar staden
är villig åtaga sig härför. (Dessa måste i första hand bestå i anskaffande
af byggnadstomt för etablissement och exercisfält i stadens
granskap).»

»Då jag emellertid är öfvertygad, att en sådan anordning skulle
blifva till fördel både för staden och regementet, har jag tagit mig
friheten vända mig till Eder för att kunna få underhandling i gång
om saken. Jag vet icke, till hvilken jag bör vända mig härom i Sundsvall,
men är beredd sätta mig i beröring med den Ni dertill anser
lämplig, om nemligen Ni tror att förslaget kan vinna anklang inom
samhället. Angeläget är emellertid, om något skall vid saken göras,
att det sker snart, ty redan vid nästkommande Riksdag måste anslag
begäras till det nya regementet.»

»Slutligen anser jag mig böra påpeka, att detta förslag måste anses
komma från mig, icke från någon högre auktoritet. Jag tror mig
dock kunna säga, att onödiga svårigheter icke skola läggas i vägen för
förslagets förverkligande.»

Det förefaller mig verkligen ganska egendomligt, när man tänker
på de ord, som vid urtima riksdagen fäldes hufvudsakligast af herr
statsrådet och chefen för landtförsvaret »att det var ett i alla detaljer
genomtänkt och väl formadt härordningsförslag», som vid urtima riksdagen
framlades, att några dagar efteråt en sådan skrifvelse från en så
betydande man i militäriskt hänseende skulle se dagen. Det är något,
som synes mig visa, att antingen någon märklig omständighet kommit
emellan eller ock förslaget icke var så i alla detaljer väl genomtänkt
och väl formadt.

Då jag förut i dag skulle bemöta, hvad i kongl. propositionen
sagts, att i Jemtland icke funnes så mycket födande varorsomiYesterbotten,
så glömde jag en mycket vigtig post. Jag glömde nämna, att,
hvad höskörden från odlad jord beträffar, den i Jemtland enligt 1892

N:o 45.

Onsd»gen den 2 Maj, e. m.

års officiella statistik uppgick till 1,036,360 deciton, då den deremot i
Yesterbotten ej uppgår till mera än 897.791 deciton. Det är en betydlig
skilnad i afseende på höskörden i och för sig. Men dertill
kommer äfven en annan omständighet. I Jemtland är det vanligt att
man insår gräsvallarne med höfrö, klöfver och timotej, och har sålunda
ett enligt gällande stadga leveransgiltigt hö. Men så är med några få
undantag icke förhållandet i Yesterbotten, der höet visserligen ändå
kan vara bra, men der gräsvallarne icke insås med höfrö, utan gräset
får växa upp af sigsjelft, hvadan det hö som skördas, ehuru det är bra,
dock icke är sådant, som det fordras för leveransen till Kong! Maj:t
och kronan.

På grund af hvad jag nu och på förmiddagen sagt och haft äran
påvisa skall jag be, herr talman, att få hemställa om bifall till herr Kardells
yrkande.

Herr Palme: Då jag erhöll det utskottsbetänkande, som nu föreligger,
var det icke utan, att jag tyckte mig känna en flägt från 1892
års urtima riksdag. Icke så mycket derför, att vi genom anslagen
till nya kasernbyggnader helt enkelt skörda hvad som 1892 utsåddes, icke
heller derför, att icke utskottet iakttagit en synnerligen berömvärd besparing
i dessa anslag, utan derför att utskottet öfverlemnat alla dessa
vigtiga frågor, utan all reservation, till Kong! Maj:ts godtycke. Det
är i detta afseende, som jag icke kan vara af samma åsigt som utskottet;
och jag är öfvertygad om att i denna kammare finnas många,
som i likhet med mig icke derutinnan kunna egna Kong! Maj:t vårt
fulla förtroende.

”Vid förläggningen af en truppstyrka säger sig Kongl. Maj:t icke
böra uteslutande, ja, icke ens företrädesvis fästa sig vid de kostnader,
som med truppförbandens förläggning till den ena eller andra orten
kunna uppkomma. Statsutskottet säger deremot, att det ansett sig
hufvudsakligen böra betrakta den föreliggande frågan från kostnadssynpunkt.
Jag förstår härvidlag mycket väl Kongl. Maj:ts och krigsministerns
åsigter, men jag kan svårligen förstå, att statsutskottet så
utan vidare ansett sig böra taga hänsyn uteslutande till kostnadsfrågan.
Kongl. Maj:t bör, synes mig, vid en sådan fråga, som den nu föreliggande,
gifva tydliga skäl, så tydliga och klara och för alla lättfattliga,
att statsutskottet, och efter det Riksdagen, på dem kan grunda
ett fullt befogadt omdöme om hvar de olika trupperna skola förläggas
och de olika byggnaderna uppföras. Detta fordrar Riksdagen i så
många andra frågor, der det gäller byggnader och annat, äfven der man
kan tycka, att en yrkesmans detaljkunskaper erfordras. Om detta bör
anses såsom en allmän regel, så bör det i ännu högre grad ega tilllämplighet,
då det gäller en sådan sak, som bestämmandet af förläggningsorten
för Norrlands dragonregemente eller, såsom jag hellre skulle
önska kalla det, Jemtlands dragonregemente, en förläggning, hvarom
både regering och Riksdag tillförne varit enige. Erinra vi oss hvad
som tilldrog sig 1892, så återfinna vi i den kongl. propositionen till
urtima Riksdagen ett förslag från Kongl. Maj:t, der det heter:

Om uppföran de

af nya ka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

5:0 45.

Om uppföran de

af nya ka scrnetablisse ment

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

”att med godkännande — — af staterna för skånska husar- och dragonregementena
samt Jemtlands dragonregemente — bemyndiga Kongl. Maj: t"
o. s. v. Vid debatten i denna kammare den 22 november samma år talade
berr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet om ”kavalleriet i
Jemt land”, tydligen gående ut från, att någon annan förläggningsort än
Jernband icke kunde för detta kavalleri ifrågasättas. På samma sätt framgår
af debatten i båda kamrarne såsom en alldeles sjelfklar sak, att alla
utan undantag voro öfverens om att det norrländska kavalleriet icke
kunde förläggas till någon annan ort än i Jemtland. I full öfverensstämmelse
dermed säger Riksdagen i sin skrifvelse af den 26 november
samma år, att Riksdagen för sin del godkänt den föreslagna organisationen
af Jemtlands kavalleriregemente, såsom bilagan XXIV utvisar,
och denna bilaga har också till öfverskrift: ”Staten för Jemtlands
kavalleriregemente”. Det är således tvärt emot sitt eget uttryckliga
förslag, tvärt emot Riksdagens uttryckliga beslut, som Kongl. Maj:t vill
söka få Jemtlands dragonregemente förlagdt, icke till Jemtland, utan
till Umeå, och detta oaktadt ifrågavarande kavalleriregemente fortfarande
är med indelningsverkets hela band bundet vid sin ursprungliga
provins. Det är icke såsom i en tidning - jag mins icke om för
i går eller dag — har sagts, att detta regemente i sin helhet befinner
sig i samma ställning som öfriga värfvade regementen. Det förhåller
sig icke så, ty i samma ögonblick som den beslutade vakanssättningen
upphör, i samma ögonblick måste också rotarne i Jemtland fullgöra
sina roteringsskyldigheter, och då hafva vi åter detta af de jemtländske
jordegarne uppsatta regemente. Jag erinrar, såsom en talare
förut i dag gjort, om den öfverenskommelse, som i enlighet med urtima
beslutet tillkom mellan å ena sidan Kongl. Maj:t och staten och
å andra sidan de jemtländske rotehållarne, enligt hvilka dessa senare
skola mot en mycket ringa penning taga emot regementets hästar på
utfodring under tiden mellan mötena. Om nu regementet förlägges
till Vesterbotten, då skulle i och med detsamma hästarne utackorderas
der, och helt visst skulle i så fall för hästarnes utfodring få betalas
drygare afgift der än i Jemtland. Afgiften blefve då för hvarje
häst säkerligen 1 krona 50 öre om dagen eller så omkring. Ty det
kan väl icke vara meningen, att mellan mötena sända regementets hästar
till Jemtland för att i enlighet med öfverenskommelsen der utackorderas.
Detta föreställer jag mig skulle icke blifva någon besparing för staten.

Efter de sakrika anföranden som i denna fråga hållits af Hora
föregående talare, särskild! af de båda reservanterna i frågan, skall
jag icke upptaga herrarnes tid med något längre anförande. Jag vill
endast be att få påpeka ett par saker, deraf den ena rör remonteringen.
Under de omkring 20 år jag tillhört artilleriet tror jag mig
ha förvärfvat en viss förmåga att bedöma, hvilka hästar artilleriet har
behof af och kan vara betjent med. Det är min fullkomliga öfvertygelse,
att artilleriet icke är till fullo betjent med den jemtländske
hästen, åtminstone icke för flera af de vigtigaste numren i kanonanspannet.
Deremot har den jemtländske hästen under sekler visat sig

N;o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

vara en duglig kavallerihäst om icke fullt jemförlig med de skånska,
så dock, i betraktande af de klimat- och terrängförhållanden, som råda
i Norrland, fullt användbar för det der tjenstgörande kavalleriet.

Det betyder också någonting, mina herrar, som vi icke få förakta
eller sätta oss öfver, att sedan sekler på detta vis en hel provins
blifvit invand vid en ryttareanda såsom i Jemtland. Det betyder
någonting, att det har under så lång tid lemnat hästar till kavalleriet
och haft dessa hästar hos sig mellan exerciserna. Jag tror icke, att
hästkulturen inom Vesterbottens län kan, såsom Kongl. Maj:t tyckes
anse, uppdrifvas i sådan mån, att någon motsvarighet mot de jemtländska
förhållandena kan vinnas. Förut har visats, hurusom hästarne
i Vesterbottens län äro betydligt underlägsna i antal mot i Jemtlands
län, och jag vill endast tillägga, att om man jemför hästarnes och
befolkningens antal, så finnes i Vesterbottens län 90 hästar på 1,000
invånare, men deremot i Jemtland finnas 120 hästar på 1,000 invånare.

Det är den ena invändningen. Den andra rör anläggandet af
ett kavallerietablissement i en öppen stad, en sjöstad. Jag vill först
vända mig mot en föregående ärad talare, på norrbottensbänken, som
talade om, att då vi kunde hafva artillerietablissement i Göteborg
samt i Kristianstad, hvilken stad han gjorde äran att räkna bland sjöstäderna,
så skulle vi också kunna hafva ett militäretablissement i
Umeå. Men saken är icke fullt densamma. Artillerietablissementet i
Göteborg och Kristianstad och på flera andra ställen, der dylika etablissement
tyvärr förefinnas i öppna städer, äro gamla, de hafva förefunnits
sedan urminnes tider. En helt annan sak är det, då det gäller
ett nytt etablissement. Då skall man välja det bästa möjliga och
såsom sådant kan icke Umeå anses.

För öfrigt är, som förut anmärkts, banan mellan Umeå och Vännäs
ännu icke färdig, och ingen kan veta, när den kan blifva färdig eller
ens beslutad.

Jag vill till slut endast be att få erinra om ett yttrande från
1882 års landtförsvarskomité, som förut blifvit anfördt af motionärerna,
ett yttrande, som påpekar att »Östersund af strategiska skäl synes
böra väljas till fördelningens hufvudort, i hvars närhet fördelningens
specialvapen äfven böra förläggas». Till dem hör, som alla veta, kavalleriet.
Detta yttrande nedskrefs af dåvarande kaptenen vid generalstaben,
Crusebjörn. Dessa åsigter hade han då, men han var naturligtvis
då ännu icke landshöfding i Umeå.

Jag ber att fa yrka bifall till det af herrar Kardell och Bromée
framstälda förslaget.

Herr Wikstén: Herr talman! Jag kanske borde anmärka, att

jag inom utskottet hade en något afvikande mening beträffande summan
till Norrlands dragoner. Men då så mycket talats i ämnet, skall
jag icke besvära kammaren med en redogörelse för de skäl, som föranledt
mig till denna afvikande mening, i synnerhet som jag är förandra
Kammarens Prof. 1894. N:o 45. 2

Omuppförande
af nya kasemetablissement
m. m.

(Forts.)

So 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Qmuppföran de

af nyaka sernetablisse ment

m. m.

(Forts.)

vissad om att kammaren icke frångår utskottets förslag i fråga om
beloppet. Jag har derför endast begärt ordet med anledning afjemtlandsrepresentanters
anföranden och yrkande rörande platsen. Jag
trodde, att det kanske skulle mindre ifrågakomma, sedan utskottet så
pass bestämdt förklarat, att man bör öfverlemna till regeringen att
pröfva och afgöra frågan om platsen för det ifrågasatta etablissementet.
För min del kan jag icke gilla de motiv, som jemtlandsrepresentanterna
framhållit för att etablissementet ovilkorligen skall
förblifva i Jemtland. Jag är norrbottning, som berrarne veta, och således
bar hvarken jag eller mina kommittenter någon direkt nytta af
etablissementets förläggande vare sig i Jemtland eller i Umeå-trakten.
Men jag anser mig vara skyldig att fästa uppmärksamheten på en
omständighet. Oaktadt jag icke är militär, synes det mig synnerligen
olämpligt att i midten af Sverige, i mellersta Sverige — jag betonar
det särskildt, ty Östersund är den mellersta staden i landet — att
der förlägga alla specialvapnen för Norrlands försvar. Det kan jag
icke tänka mig vara rigtigt; ty om man menar allvar med att stärka
försvaret mot norr, så tror jag, att det är skäl, att åtminstone förflytta
dragonerna från Östersund till Umeå. Afståndet mellan Östersund
och Umeå är som bekant närmare 50 mil. Man bör nemligen
icke tänka sig att man är vid riksgränsen, fast man är i Umeå; ty
från Umeå till Haparanda är det öfver 50 mil, för att icke tala om
den stora sträckan norr om Haparanda. Under sådana förhållanden
kan jag för min del icke vara med om det klander, som kastats både
mot utskottet och regeringen i detta fall. Ty jag tror, att om man,

som sagdt, menar allvar med försvarets stärkande mot norr, så bör

man icke förlägga dragonerna sydligare än i Umeå.

Det bar talats om Umeå såsom en sjöstad. Ja, mine herrar,

jag bar rest der många gånger, men jag kan icke få i mitt hufvud,

att Umeå skall räknas till sjöstäderna. Ångbåtar lägga nemligen till
vid Holmsund, och från Holmsund har man l:/2 mil upp till Umeå
på en otrafikabel eif, som endast små ångslupar kunna passera; sedan
ligger mötesplatsen ofvan om staden. Sjelfva inloppet till Holmsund
är dessutom ganska krångligt, så att det icke är lätt att angöra platsen
för dem, som icke äro temligen bevandrade i lotsyrket.

Nu bar äfven nämnts om jernvägen. Ja, äfven om icke jernvägen
kommer till stånd till Umeå, så är det blott 21/2 mil mellan den blifvande
mötesplatsen och Vännäs jernvägsstation, och det tager väl
icke så lång tid, om man har brådtom, att komma fram den vägen.
Då måste det deremot taga många gånger längre tid att resa ungefär
50 mil.

Jag skall icke trötta kammaren, då så mycket bar pratats i ämnet,
utan blott förklara, att jag icke kan biträda den mening, som
af jemtlands-representanterna m. fl. blifvit framhållen, nemligen om
afslag på utskottets betänkande i denna del. Sådant kan jag för min
del icke vara med om.

X:0 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Herr Wallmark instämde med herr Wikstén.

Herr K ar del 1: Herr talman, mine herrar! Jag ber att få yttra

några ord med anledning af hvad herr Alsterlund nyss sade.

Jag vill då säga, att år 1882 behöfde man icke vara någon profet
för att kunna förutsäga, att stambanan skulle komma att framdragas
längre norr ut. Om det också var någon, som icke ansåg sig kunna
förutsäga det då, så visste hvar och en det år 1892, men då var det
ännu icke någon fråga om att förlägga dragonregementet till någon
annan punkt norr ut än tillFrösön. Hvilken den egentliga anledningen
är till att man sedan dess förändrat tankar, och det på ett och ett
hälft års tid, det vet jag icke. 1892 var allt redan afgjordt beträffande
stambanans förlängning, och på samma sätt var framdragandet
af jernvägen på finska sidan en afgjord sak.

Vidare har herr Alsterlund sagt, att dragonregementet är värfvadt,
men jag vill påstå, att så icke dermed är förhållandet i dess helhet.
Två sqvadroner äro vakantsatta, men vakanssättning är icke detsamma
som värfning. De äro fortfarande teoretiskt taget roterade
i Jemtland, och det förblir i alla tider på så sätt, att roteringsskyldigheten
återinträder, då staten upphör att tillskjuta afgifter för underhåll
af regementet.

Här har talats om det betänkliga uti att Jemtland skulle rekrytera
tre regementen. Jag tror dock icke, att deri ligger så synnerligen
stor fara. Jemtland är en provins med gamla militära traditioner.
På Karl XI:s tid, då, enligt hvad man beräknat, denna provins
hade omkring 12,000 invånare, uppsatte den ett helt regemente,
d. v. s. hvar tionde invånare var då soldat. Detta regemente kallades,
som bekant, Jemtlands dragonregemente. Det var sålunda då
samma namn som det, som 1892 af regeringen återupptagits och sedermera
af Riksdagen antagits.

År 1882 var det fråga om att alla specialvapnen skulle förläggas
till Östersund, eller till Frösön, och på grund af gjorda beräkningar
antog man då, att den årliga rekrytkontingenten skulle uppgå till 339
man, hvilken styrka således provinsen skulle uppställa. Nu är det
fråga endast om 200 man för tre regementen, och nu tviflar man på
att provinsen skall kunna årligen uppställa en så stor rekrytkontingent,
medan man 1882 icke hyste några farhågor för att provinsen skulle
kunna uppställa 339 man, utan tvärtom ansåg att detta skulle gå lätt
för sig.

Här har talats om att Östersund är den mellersta staden i Sverige,
och jag medgifver, att så är förhållandet, men Östersund var den
mellersta staden såväl för två år sedan som 1882, och ingen förändring
har i detta hänseende inträffat. För öfrigt finnes nu jernvägsförbindelse
till det nordligaste Sverige, hvilket icke var händelsen
1882.

Den siste ärade talaren nämnde, att Umeå är beläget iys mil
från hafvet uppför Umeå eif. Det förefaller mig egendomligt, att

Om uppförande
af nya kasernetablissement
m. m.
(Forts.)

N:0 45.

Omuppförande
af nya kasernetablissement
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

denna väg blifvit en fjerdingsväg längre på den lilla stund, vi debatterat
frågan, ty herr Alsterlund påstod nyss, att vägen var endast fem
fjerdingsväg. Man kan aldrig veta, huru mycket längre den kan blifva,
om debatten fortfar ännu en stund.

Jag ber slutligen att af formella skäl få ändra det af mig nyss
framstälda yrkande, nemligen derhän, att Riksdagen måtte, med afslag
för närvarande å såväl Kongl. Maj:ts förslag som utskottets hemställan
om anslag till kasernbyggnader för Norrlands dragonregemente, i
skrifvelse till konungen anhålla om utredning för kostnaderna för
detta regementes och dess skolors förläggande till Frösön jemlikt den
framställning, som af regeringen i detta ämne gjordes i proposition
till urtima Riksdagen 1892.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Jag skall icke förlänga diskussionen, men som jag hört, att intet yrkande
framstälts om bifall till utskottets hemställan, så har jag begärt
ordet endast för att göra ett sådant yrkande.

Jag tror, att ett beslut af kammaren om bifall till yrkandet, vare
sig om afslag eller en skrifvelses aflåtande, på sätt den siste talaren
yrkat, är olämpligt, ty min tro är, att förläggningsfrågorna bäst lösas
i samband med hvarandra.

Då jag är öfvertygad om att så bör ske, så anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner: l:o på bifall till ut skottets

hemställan; 2:o bifall till herr grefve Sparres m. fl:s förenämnda
reservation; och 3:o bifall till herr Kardells under öfverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits bifall till herr
Kardells förslag, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i mom. d) af utlåtandet
n:o 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Kardell under öfverläggningen
framstälda yrkande.

Omröstningen utföll med 144 ja mot 60 nej; varande sålunda utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o 45.

Beträffande dernäst mom. e) anförde: Omuppföran de

af nya ka Herr

Nyström: Herr talman, mine herrar! Det föreliggande
utskottsbetänkande! gifver en osökt anledning att anställa en i kort- ''

het sammanfattad jemförelse mellan de städer, som 1892 och allt vi- ''

dåre ända in på 1894 varit fullkomligt likstälda, men som i och med
den utredning, ärendet undergick genom en remiss till herrar generaler
för artilleriet och fortifikationen, blifvit så olika, att man kan
säga, att i det närmaste alla fördelar stannat i Upsala och alla olägenheter
i Gefle.

Denna jemförelse, som, såsom jag sade, skall blifva helt kortfattad,
afser icke något annat än de punkter, som i såväl kongl.
propositionen som utskottets utlåtande äro berörda.

Den första punkten angår byggnadsplats och byggnadspris.

I den på sid. 33 af kongl. propositionen förekommande utredning,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
behagat framlägga för Riksdagen, uppgifves, att någon utvidgning af
byggnadsplatsen i Gefle är behöflig, och jag har i min motion tillåtit
mig försäkra att något hinder från stadsfullmägtiges sida icke skall
möta för tillhandahållande af den plats, som kan komma att visa sig
erforderlig, hvilket, som jag tror, blifvit bekräftadt under det besök,
som några af statsutskottets ledamöter nyligen aflagt i Gefle. Men
byggnadsgrunden är sämre, säga cheferna, och derför anslås kostnaden
till 20 å 30 tusen kr. mer än motsvarande kostnad i Upsala.

Det är ju möjligt, att så kan blifva förhållandet, men herr statsrådet
har sjelf påpekat, att huru noga man än må undersöka en grund,
kommer man likväl på ett eller annat ställe till en oberäknad kostnad,
och det förhåller sig i sjelfva verket på det sättet. Man kan
icke uppgöra ett absolut pålitligt kostnadsförslag, förr än grunden
är uppgräfd och grundläggningen påbörjad. Nu har på samma sida,
der det först beräknats en skilnad af 100,000 kr., skilnaden vid närmare
besinnande blifvit nedsatt till 60,000 kr. Herr statsrådet har
nu i dag meddelat oss en tredje beräkning, enligt hvilken anläggningarna
i Gefle skulle komma att kosta 1,015,000 kr. och i Upsala

935.000 kr. Enligt denna beräkning skulle skilnaden sålunda blifva

80.000 kr. Ytterligare har åberopats ett intyg af två herrar — jag
ber om ursäkt, att jag ej hörde namnen, men jag tror, att det var
herrar Kumlin och Ankarstrand. Dessa herrar komma till en prisskilnad
af ända till 15 proc., hvilket motsvarar icke mindre än 150,000
kr. Vi hafva alltså här flere uppgifter om skilnaden i kostnad, 100,000
kr., 60,000 kr., 80,000 kr. och 150,000 kr. Det är icke godt att
veta, hvilken af dessa uppgifter i verkligheten måste tagas till utgångspunkt
för bedömande af byggnadskostnaderna.

Jag tror, mine herrar, att här som vid alla sådana tillfällen, då
det gäller uppförandet af störa byggnader, det är konjunkturerna, som
bestämma prisen, och skulle det uppstå en liflig byggnadsverksamhet
i Upsala, så komma prisen der att stiga, lika visst, som i fall Gefle går

X:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Omuppförande
af nya kasemetablissement
m. m.

(Forts.)

nedåt i byggnadsverksamhet, prisen der komme att sjunka, och då
kunde inträffa, att Upsala-prisen blefve högre än Gefle-prisen. Jagskall
icke försöka att bestrida, att det kan blifva skilnad, och att den kan
utfalla till favör för Upsala, men den torde icke vara så afsevärd, att
icke det yttrande, som åberopas på sid. 17 i utskottets betänkande,
äfven der kan kafva sin tillämpning. Det heter på nämnda ställe, att
man icke uteslutande, icke ens företrädesvis, borde fästa sig vid de
kostnader, som uppförandet af byggnaderna skulle medföra. Jag tror
också, att så är förhållandet, och jag kan sålunda lemna den frågan,
dervid jag dock vill be att få påpeka, att då skilnaden icke kan vara
så afsevärdt stor, att den kan utöfva inflytande på förläggningsorten,
så kunde man säga. att Upsala och Gefle i det afseendet icke stå så
aflägse från hvarandra.

Den andra frågan gäller exercisfältet. I det afseendet är det anmärkt,
att det af Gefle stad påpekade fältet—jag säger icke erbjudna,
ty fältet ligger på en kronoegendom —• är så beskaffad^ att det skulle
medföra en kostnad af 50,000 kronor för att vederbörligen iordningställas.
Vid ett senare besök, hvarvid chefen för artilleristaben var
närvarande, hade man tillfälle påpeka, att strax invid detta fält —
det var utsedt af mindre sakkunniga personer, som ej haft annan uppgift
än att skaffa 80 tunnland sammanhängande mark, och det hade
blifvit anmärkt, att dess form ej är fördelaktig — att, säger jag, strax
invid detta fält, endast några minuters väg derifrån ligger ett eller,
om man så vill, två andra fält med tillräcklig storlek, närapå liksidiga
och i det närmaste fullständigt odlade. Der ligger visserligen en och
annan liten stenkulle, dock kunna fälten med högst obetydliga kostnader
planeras, men med visshet kan sägas, att det anslag, som här
är ifrågasatt, 14,000 kronor, under alla omständigheter är tillräckligt
för att ordna detta exercisfält för dess ändamål. Ty enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens redogörelse för 1892 kostar odlingen af en
har mark i Gefleborgs, Westmanlands och Upsala län i medeltal 200
kronor, hvaraf följer, att man för 14,000 kronor kan odla 58 har, och
då här icke är fråga om mer än 40 å 50 har, då redan den öfvervägande
delen af denna mark är odlad, torde det vara klart, att 14,000
kronor under alla förhållanden är tillräckligt för att få detta fält i
Gefle, lika väl som det i Upsala, fullständigt ordnadt.

Hvad vidare angår mobiliseringen, rekryteringen och remonteringen
yttrar herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
på sid. 56 i den nådiga propositionen: »Det kan icke nekas, att den
senare orten har många förutsättningar, som skulle göra det önskligt,
att regementet förlädes dit», och han slutar denna del af sitt anförande
med dessa ord: »Med regementets förläggning till Upsala kommer alltså
en eventuel mobilisering att medföra, att beväringsmanskap och hästar
måste i stor myckenhet från dessa jemförelsevis aflägsna orter (det
är Gestrikland och Helsingland, som menas) transporteras till regementet,
och uppenbarligen är detta i vår tid, då man vid den vigtiga
mobiliseringen räknar endast med dagar, en omständighet af mycken

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o 45.

vigt och som, då förhållandena i Gefle i dessa afseenden skulle hafva Omuppföranblifvit
helt annorlunda, talar för regementets förläggning till nämnda
stad. Det är sålunda uppenbart, att herr statsrådet sjelf med afse- ment m m
ende uteslutande på denna fråga, mobilisering, remontering och rekry- (Forts.)
tering, lemnar företräde åt Gefle.

Men Gefle har en olägenhet, nemligen den, att det ligger vid
öppna kusten. Jag skall icke tillåta mig att i det fallet uttala någon
som helst åsigt. Det tillkommer icke mig, det är en rent militärisk
uppgift. Men jag skall he att få erinra derom, att på ett afstånd af
29 km. från den station, som ligger närmast intill regementets exercisplats
och kasern, ligger jernvägsstationen Storvik. Detta är en af
våra allra största stationer. Den utgör knutpunkten mellan Gefle—

Dala jernväg och Norra stambanan. Den har för närvarande en
mycket stor och vidsträckt bangård, der den har förmåga att mottaga
en massa tåg, hvilket den redan nu gör. Gefle—Dala jernväg eger
öfver 25 lokomotiv och 1600 vagnar och kan derför, så vidt jag kan
förstå, på mindre än 8 timmar öfverföra hela den kontingent, soldater,
befäl, hästar, kanoner m. m., som torde komma att finnas förlagd i
Gefle, till Storvik för att der mobiliseras jemte de från alla håll och
kanter kommande beväringsmännen, rekryterna och hästarne.

Det skulle kunna sägas, att äfven detta är en militärfråga, som
jag icke förstår. Jag medgifver att så är. Men denna fråga har icke
kommit från mig direkt, den är granskad och ventilerad bland militärer,
både högre och lägre, och jag har till dem särskild! framstält
den frågan: Är det någon olägenhet vid mobiliseringen af detta regemente,
om dess reserver ligga i depot i Storvik, dit stamtruppen, styrkan
från Gefle med all säkerhet kan föras på blott ett mycket litet
antal timmar? De hafva svarat mig, att det icke kan utgöra något
hinder eller någon olägenhet, emedan dels förbindelsen, som sagdt, är
snabb och säker, dels regementschefen numera kan genom telefon och
andra anordningar hafva fullständigt reda på hvad der försiggår och
i öfverensstämmelse dermed ögonblickligen göra sina dispositioner.

Nu säger man kanske: i Storvik har icke staten mark, och det
kan derför vara förenadt med svårigheter att få sådan. Jag skall som
svar härpå be att få uppläsa tvenne telegrammer. Det första lyder:

»Kapten Nyström,

Riksdagens Andra Kammare, Stockholm.

Ifall Svea andra artilleriregemente förlägges Gefle och mark till
depot behöfves i Storvik, upplåter Hofors Aktiebolag kostnadsfritt intill
2 tunnland, liggande invid jernvägen.

Disponenten Eriksson.»

Jag har vidare följande telegram på till Gefle—Dala jernväg gjord
förfrågan:

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Omuppföran
de af nya kasernetablissement
m. m.

(Forts.)

»Kapten Nyström,

Andra Kammaren, Stockholm.

Verkställande direktören förklarar intet hinder möta för jernvägsspår
till depoten i Storvik.

Sten Nordström»

Den framstälda frågan lydde: är jernvägen hågad att utan någon
kostnad till depoten framdraga spår med vexlar o. s. v.? Möjlighet
är sålunda beredd för detta arrangement, och om förutsättningen är
riktig* skulle ju hela den befarade olägenheten af regementets förläggande
invid, som man säger, öppna kusten, vara försvunnen.

Skulle icke desto mindre den af artilleri- och fortifikationsgeneralerna
i utsigt stälda minanordningen vara nödvändig, d. v. s. den minanordning,
som skulle för kortare tid och så att säga provisoriskt
åstadkomma hinder för fartygs ingående i hamnen, och skulle icke en
sådan åtgärd som sänkande af fartyg i denna trånga farled kunna
ske, eller vara tillfyllestgörande, så skall jag be att för kammmaren få
uppläsa ett annat papper. Det är en inbjudning till Gefle stads invånare,
icke till stadsfullmägtige, och den lyder:

»I den nådiga propositionen till innevarande års Riksdag om nya
kasernetahlissement förklaras Gefle vara beläget vid öppna kusten, och
förmälas olägenheterna af detta exponerade läge fullt ut uppväga de
fördelar, som Gefle ur mobiliseringssynpunkt möjligen kunde erbjuda
framför Upsala såsom förläggningsort för ett artilleriregemente.

Då olägenheterna i ett sådant förhållande uppenbarligen innebära
en synnerligen stor fara för staden och derinom befintlig egendom för
värde af 50 å 60 millioner kronor, i händelse fiendtliga kryssare skulle
inkomma för att brandskatta, torde det vara skäl taga i öfvervägande,
huruvida icke stadens invånare och samhället sjelft borde genom erbjudande
af den jemförelsevis ringa summan af ytterligare 50,000
kronor söka åstadkomma det minförsvar, till hvilket ett belopp af

20,000 kronor redan är af staden anvisadt. Då saknaden af detta
minförsvar derjemte synes utgöra det mest vägande skälet mot förläggande
till Gefle af andra svea artilleriregemente, drista vi härmed
uppmana en hvar, som tänker högt om vårt samhälle och dess framtid
att, under antagande, det sagda regemente hit förlägges och en
summa af 50,000 kronor uppnås, till det behjertansvärda ändamålet
bidraga med det belopp, som står i rimligt förhållande till värdet af
den hans egendom, som i farans ögonblick behöfver skyddas.

Dessa medel, afsedda att under trenne år inbetalas, öfverlemnas
med en tredjedel årligen till Kongl. Maj:t för bekostande af hamnens
spärrande med minlinier.»

Det sista uttrycket är taget ur Kongl. Maj:ts proposition, der det
står, att man kunde genom en så och så beskaffad anordning spärra
hamnen med minlinier.

I samma kongl. proposition uttalar emellertid herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet den farhåga, att Gefle skulle vara

Onsd»gen den 2 Maj, e. m. 25

mindre tillfredsstäldt, om sådana anordningar gjordes, hvarigenom
dess handel skulle äfven vid minsta aning om krigsfara blifva afbruten.
Denna farhåga torde fått ett fullt tydligt svar genom den nu upplästa
skrifvelsen, undertecknad som den är af 41 bolag, firmor och enskilda
personer, med ett sammanlagdt belopp af 57,000 kronor. Genom densamma
torde staden hafva visat sig beredd att underkasta sig följderna
af en anordning, som torde vara lika nyttig för staden som
nödvändig för kringliggande trakter.

Det förekommer sedan på sid. 35 och 58 en anmärkning om
underhållskostnaderna. Det säges der, att för hvarje öres förhöjning
i portionsprisen stiger underhållskostnaden med icke mindre än 1,500
kronor årligen. Ja, detta kan ju låta mycket farligt, men då skilnaden
i portionsprisen mellan Upsala och Gefle endast är 5,784, öre gör det
icke någon större skilnad än 8,676 kronor, och dessa 8,676 kronor
kunna icke sägas vara fixa, ty de bero på markegången, på prisen
och mycket annat. Men då staten uppgår till 501,293 kronor 10 öre,
deraf 230,355 kronor äro just sådana varierande priser, som icke
kunna i förväg fixeras, så är ju uppenbart, att dessa 8,676 kronor icke
kunna fastslås såsom fixa, och jag tror icke heller, att de idenkongl.
propositionen spelat någon synnerligen stor roll vid beräkningarna.

Men något, som deremot är alldeles uppenbart, det är, att Gefle
stad erbjudit ett bidrag af 400,000 kronor och Upsala ett bidrag af

200,000 kronor. För min del vågar jag uttala den meningen, att om offervilligheten
från ett samhälle, så stor som den Gefle stad ådagalagt, tillbakavisas,
så torde det åtminstone icke bidraga till att realisera den förhoppning,
som är uttalad i den kongl. propositionen af 1892, att från
samhällens och städers sida icke oafsevärda bidrag torde kunna förväntas.
Det tyckes mig, som man kunde befara, att ett sådant exempel skulle
vara af beskaffenhet att afskräcka från vidare försök i den rigtningen.

Det är, herr talman, med anledning af hvad jag nu haft äran
anföra, som jag anhåller att få yrka bifall till statsutskottets förslag
med dess konseqvenser.

Herr Larsson från Upsala: Af den föregående talarens anförande
finner jag, att vi räkna ungefär med samma siffror, men jag kan gerna
säga på förhand, att vi ändå icke komma till samma resultat.

I sitt föreliggande utlåtande säger statsutskottet, att den af Kongl.
Maj:t beräknade kostnaden för uppförande af artillerietablissement i
Upsala skulle uppgå till 935,000 kronor, Detta belopp har likväl utskottet
ansett sig kunna nedsätta till 859,000. Jag skall icke ingå i
någon pröfning, hvilka af dessa siffror kunna vara rigtiga. Jag håller
mig dock till den förstnämnda som utgångspunkt för minajemförelser.

Man finner, när man läser utskottets betänkande och särskihlt
den tablå, som åtföljer detsamma, att det sväfvar en viss ogenomtränglig
dunkelhet öfver frågan, till hvilken af de två platserna, Gefle
eller Upsala, det är meningen att förlägga detta artilleriregemente, ty
när man angifver byggnadskostnaderna, tager man den låga siffra,

N:o 45.

Omuppföranie
af nya kasernetablissement
m. m.
(Forts.)

No 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Omuppföran
de af nya kasernetablissement
m. m.

(Forts.)

- som ligger till grund för byggnadsförslaget i Upsala, men när man
''åter räknar de bidrag, som samhället skall lemna, så räknar man
med den större siffran, som Oefle erbjudit. Jag får bekänna, att jag
ej rätt kan förstå detta förslag. Icke lär man väl kunna förflytta
Upsala-terrängen till Gefle för att der användas och sålunda få byggnaden
billigare, och icke lärer man heller kunna hoppas, att man,
om etablissementet förlädes i Upsala, skulle kunna från Gefle få motse
något bidrag till de 200,000, som lemnas af Upsala, der man gunås
icke har råd att äfven med bästa vilja i verlden lemna mer än 200,000
kronor. Jag vill, då jag uttalar detta tvifvelsmål, hos utskottet anhålla,
att jag icke måtte blifva på det sättet missförstådd, som ville
jag klandra utskottet. Jag respekterar det fullkomligt. Utskottet har
sett saken från en synpunkt, den ekonomiska, men de framstälda förslagen
äro grundade på en annan princip, den som bäst främjar ändamålet.

Det finnes i detta som i andra fall skäl, som äro väsentliga, och
skäl, som äro oväsentliga eller mindre väsentliga. För den lokal, som
för det afsedda ändamålet erbjuder de största fördelarne, tala de tyngst
vägande skälen, de väsentliga.

Då äfven den ekonomiska sidan af saken icke heller saknar sin
vigt, så ser jag mig skyldig att göra några jemförelser mellan kostnaderna
på det ena och andra stället. Jag skall i denna jemförelse
icke tillåta mig taga hänsyn till den ena eller andra enskilda uppgiften,
vare sig den kommer från Upsala eller Gefle, utan endast hålla
mig till de fullt tillförlitliga och opartiska siffror, som äro meddelade
i den kongl. propositionen.

När jag det gör, ställer det sig så, att kostnaden för kasernetablissement
i Upsala uppgår till 935,000 kronor, och då staden deraf
lemnar 200,000 kronor, blir kostnaden förståten endast735,000kronor.
I Gefle åter skulle det uppstå en byggnadskostnad af 1,015,000 kronor.
När derifrån dragés Gefle stads bidrag, 400,000 kronor, återstår som
statens kostnad 615,000 kronor. Det blir sålunda omkring 120,000
kronor dyrare i Upsala än i Gefle.

Vidare lärer, som nyss nämndes, en summa af 70,000 kr. blifvit
tecknad för åstadkommande af ett kustförsvar medelst handminor för
Gefle, hvarigenom olikheterna i strategiskt hänseende mellan de båda
städerna skulle i någon mån utjemnas.

I Kongl. Maj:ts proposition finnas å sid. 34 de siffror, som jag
nyss citerade, upptagna. Der står äfven om minförsvaret, att man
kan ordna ett sådant medelst handminor för 70,000 kronor. Men
marinförvaltningen har på samma sida yttrat om detta minförsvar,
att dertill måste läggas nödiga batterianläggningar till en kostnad af
»åtminstone några tiotusental» kronor. Jag vill kalla dessa »några tiotusental»
för till exempel 50,000 kronor; kostnaderna för minförsvaret
uppgå till 120,000 kronor. I den kongl. propositionen står på samma
ställe, »att, derest en fullt ändamålsenlig spärrning af hamnen åstundas,
det blefve nödvändigt att i norra hamninloppet anlägga elektriska mi -

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o 45.

nor, som medgåfve genomfärd för egna fartyg; att kostnaderna derigenom
stege till 300,000 kronor, deri ej inberäknadt hvad som erfordras
för försvarsanordningarne», det vill säga, batterierna, eller 50,000
kronor; »och att dertill vidare komme, att till de blifvande minliniernas
försvar måste afses en tillräcklig truppstyrka, hvilkens anskaffande
under pågående mobilisering skulle erbjuda betydliga svårigheter.»
Om man då tager dessa kostnader med i beräkningen — och alla
sakkunnige äro väl ense derom, att man måste taga denna större
summa till minförsvaret, så blir resultatet, att staten skulle få för
etablissementets förläggning till Gefle bekosta 160,000 kronor mera,
än om det förlädes i Upsala.

Häraf synes mig uppenbart, att då Upsala, enligt sakkunniges
omdöme, erbjuder bättre terräng för ändamålet, har ett absolut skyddadt
läge och dertill ställer sig, när allt räknas, billigast, alla skäl
tala för att förlägga regementet till denna plats.

Den siste talaren nämnde äfven, att man i Storvik skulle kunna
hafva en depot. Jag förstod icke rätt, huru det var hans mening
att ordna detta arrangement, om meningen var att förlägga depoteni
Storvik och kasernetablissementet i Gefle — eller på något annat sätt.
Uppgiften var så ofullständig, att den icke gaf någon bestämd ledning
för omdömet, och torde derför ej heller kunna tillmätas någon på
frågan inverkande betydelse.

Han talade vidare om att man skulle kunna begagna sig af telegraf
och telefon. Jag fruktar för, att fienden har många betänkliga
knep och medel att förstöra en telegraf- eller telefonlinie i närheten
af en anfallspunkt, och den skyddsåtgärden är sålunda icke att
lita på.

Om rekryteringen vill jag icke mycket yttra mig. Men det får
jag dock säga, att det påståendet förefaller mig egendomligt, att rekryteringen
skulle blifva lättare, om regementet förlädes till Gefle. Då
man förlagt så många regementen i Norrland, är det väl sannolikt,
att hufvudmassan af regementets rekryter kommer att tagas från mellersta
Sveriges folkrikare trakter och icke norrifrån.

Det gjordes vidare af den ärade talaren en jemförelse mellan
portionsskillingen i Upsala och Gefle. Skilnaden mellan de båda städerna
utgör i detta afseende, som han sade, 5,7 8 3. Om man tager
kännedom om hvad fångkosten går till i Upsala, och hvad den går
till i Gefle, så blir det verkligen den skilnaden. Jag tycker dock, att
det låter illa att tala om fångkost för militärer. Ser jag åter efter,
hvad denna kostnad går till vid Mohed, så är det omkring 6 1/9 öre
mera än i Upsala. Drar jag då bort öre för transporten från
Gefle till Mohed, så blir skilnaden 6 öre. Detta ger en årlig skilnad
i portionspriset mellan Upsala och Gefle af omkring 9,000 kronor för
det ifrågavarande regementet, hvilket är 4 procent ränta på 225,000
kronor.

Jag skall, herr talman, för närvarande icke göra något yrkande,

Omuppförande
af nyakasemetablissement
m. m.
(Forts.)

N:o 45.

Omuppförande
af nya kasernetablissement
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

•utan har endast genom dessa uppgifter velat bringa frågan i en tydligare
dager än den, i hvilken den hittills förelegat.

I detta yttrande instämde herr Boethius.

Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

Mom f) —p)

Biföllos.

Mom q).

I fråga härom anförde :

Herr Dieden: På förmiddagen i dag hade jag endast tillfälle
att instämma i herr Skyttes anförande. Jag ber derför att nu vid
denna punkt få upptaga till besvarande ett uttalande af herr Lasse
Jönsson, hvilken gjorde en jemförelse mellan de anbud, som gjorts af
Malmö stad och af Ystad, samt förmenade att det af Ystad gjorda
anbudet vore så ofantligt mycket högre än Malmös. Jag vill då till
en början fästa uppmärksamheten derpå, att anbudet från Ystad gälde
att få ett regemente om 10 sqvadroner, hvaremot anbudet från Malmö
endast afsåg att få de nu der förlagda 3 sqvadronerna ökade till 5.
Från gamla tider hafva nemligen 3 sqvadroner af kronprinsens husarer
varit förlagda i Malmö; och då det, såsom sagdt, nu endast är fråga
om att få dit ytterligare 2 sqvadroner, borde man kunna anse, att det
gjorda anbudet å 498,000 kronor plus anläggandet af en ny väg för
omkring 50,000 kronor är mer än tillräckligt högt. Nu säger man,
att Malmö stad ju får ersättning för dessa penningar. Ja, må så vara,
men denna ersättning är enligt mitt förmenande af ringa värde. Dess
värde beror ju på huru mycket man upptaxerar kasernetablissementet
i Malmö till. Jag har enskildt här i kammaren förnummit, att mången
tror, att detta etablissement är värdt mycket mer än det verkligen är.
Kronans värderingsman hafva beräknat dess värde till 3 kronor per
qvadratfot, men Malmö stads värderingsman till endast 2 kronor
qvadratfoten. Jag betviflar dock högeligen, att ens det sistnämnda
beloppet skall kunna betingas. Såsom skäl för denna min åsigt ber
jag få nämna, att jag eger ett handelsetahlissement vid samma gata
som dessa kasernbyggnader, men bättre och mera centralt beläget än
dessa, af ungefär samma storlek, med fasad åt två gator och en kyrkplan,
med derå uppförda, visserligen åldriga och skrala bostadshus åt
gatan, men med stora, nybygda magasinslägenheter till flera våningars
höjd. Dessa egendomar har jag under 15 års tid utbjudit till salu
för 2 .kr. 50 öre pr qvadratfot, inclusive byggnaderna, men utan att finna
någon köpare. Hur kan man då tro, att man skulle för detta kasernetablissements
tomt kunna få 2 kronor qvadratfoten?

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Hio 45.

Jag anser sålunda, att den valuta, som Malmö stad får för dessa Omuppföran 498,

000 kronor, är ofantligt litet värd. Det blåser nu en sådan vind, ^
att de olika samhällena endast se medaljens framsida, fördelen af att s^nent ^ni
få regementena till sig förlagda, och derför gjort så höga anbud. Men (Forte)
antager nu icke staten dessa anbud, utan uppskjuter frågan, så kanske
samhällena få ögonen öppnade, så att de äfven se medaljens frånsida,
och då skola de säkerligen icke ett annat år stå till tjenst med lika
höga anbud som de nu gjort.

Såsom redan på förmiddagen blifvit upplyst, är aflösen för den
Malmö stad åliggande inqvarteringsbördan redan inberäknad i det
anbud, som Malmö gjort. Jag tror också, att det för regeringen
skulle vara synnerligen fördelaktigt, om denna anbudsfråga nu blefve
afgjord, så att den icke behöfde afvakta ett svar från Malmö, om
staden ingår på att för denna aflösen betala ytterligare 92,640 kronor
eller icke. Det är naturligtvis omöjligt för någon af oss Malmörepresentanter
att kunna säga, hvad Malmö stadsfullmägtige, en korporation
af 54 personer, kunna komma att i denna sak besluta. Med de
mägtiga intressen, som förut varit emot detta anbud, är det dock
mycket möjligt, att det ytterligare vilkor, som statsutskottet här framlagt,
blir af stadsfullmägtige i Malmö förkastadt. Härom kan man
som sagdt icke bestämdt uttala sig. Men då det nu är kändt, att
aflösen för inqvarteringsbördan redan är inberäknad i det gjorda anbudet,
så synes det mig, som om statsutskottets ledamöter i denna
kammare icke borde längre hålla på utskottets hemställan i denna
punkt, utan fast mer biträda den här gjorda hemställan, att kammaren
må besluta i enlighet med hvad som är öfverensstämmande med rättvisa
och billighet.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig yrka utslag på
utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Darin: Till hvad jag beträffande den nu föreliggande frågan
hade äran att på förmiddagen anföra har jag icke något att tillägga.

Jag har icke heller af den diskussion, som sedan dess förekommit och
hvarvid man äfven sökt bemöta mina då gjorda uttalanden, funnit
någon anledning att frånträda något af hvad jag yttrat. Jag ber
derför nu endast att i ett enda afseende få bemöta ett yttrande af
en af statsutskottets ledamöter, nemligen den, som har sin plats på
kristianstadslänsbänken. Han förmenade, att jag skulle hafva användt
ett så olämpligt uttryck, som att statsutskottet vid behandlingen
af denna punkt handlat af oförstånd. Jag är angelägen att
fritaga mig från att hafva användt ett sådant uttryck. Jag har endast
sagt, att statsutskottets hemställan i punkten q) hvilade på en missuppfattning
eller ett missförstånd såväl af inqvarteringsskyldighetens
natur som af Malmö stadsfullmägtiges uttalande rörande stadens befriande
från denna skyldighet.

Jag ber för öfrigt, herr talman, att få vidhålla mitt förutgjorda
yrkande om afslag å denna punkt.

>'':o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Om uppförande
af nya kasernetablissement
m. m.

(Forts.)

Herr Lasse Jönsson: Ja, oaktadt man ber oss så vackert, tror
jag icke det går an att utskottet återtager hvad det i denna punkt
hemstält. Åtminstone skall jag för min del taga mig friheten hålla
på utskottets hemställan, i synnerhet sedan nu Första Kammaren med
stor pluralitet bifallit densamma, ehuru ej heller der saknats målsmän
för Malmö stads intressen i denna sak. Nu har herr Dieden sökt
framhålla, att det icke skulle vara så stor skilnad mellan de anbud,
som gjorts af Ystad och af Malmö, utan att de skulle vara temligen
lika. Detta håller icke streck, Malmö har nemligen 50,000 invånare,
under det att Ystad endast har 8,200, och det oaktadt har Ystad erbjudit
sig att lemna 300,000 kronor utan den minsta ersättning, då
Malmö deremot endast inköpt vissa tomter. Låt vara att dessa tomter
endast kunna användas för planteringsanläggningar eller såsom torgplatser,
men staden behöfver dem i alla fall och får dessutom genom
köpet eganderätt till ifrågavarande platser i stället för att förut hafva
haft endast besittningsrätt till dem, hvilket väl måste vara en stor
fördel. Härtill kommer också, att Ystad förbundit sig att lemna mark
till samt med stora kostnader anlägga ett exercisfält, under det att
Malmö för samma ändamål endast erbjudit 2 å 3 tunnland jord.

Allt detta visar att de uppoffringar, Malmö för denna sak vill
åtaga sig, icke motsvara ens en hundradedel af de kostnader Ystad
förklarat sig villigt att underkasta sig, om man tager hänsyn till dessa
städers olika betalningsförmåga. Och hur jag än ser saken, kan jag
icke finna några skäl, som tala för att kammaren skulle frångå
utskottets i denna punkt uttalade uppfattning.

Jag yrkar derför fortfarande bifall till utskottets hemställan i den
nu föredragna punkten.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Herr Dieden begärde
likväl votering, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition.

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i mom. q af utlåtandet
n:o 65, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 168 ja
mot 27 nej; varande sålunda utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

31 N:o 45.

Mom. r).

Omuppförande
af nya kasemetablissement
m. m.

Bifölls.

(Forts.)

Beträffande mom. s) anförde:

Herr Jonsson i Hof: Då jag deltagit i behandlingen af detta
betänkande och icke i någon punkt reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit, skulle det kunna synas, som om jag obetingadt vore
nöjd och belåten med hvad utskottet här föreslagit. Det är jag i
sjelfva verket också, dock under en förutsättning, den nemligen, att,
när utskottet nu bestämt kostnadssummorna för de olika kasemetablissementens
uppförande, och det är beroende på Kongl. Maj:t, som i åtskilliga
fall eger att utse lämpliga platser, huruvida dessa belopp skola
räcka till eller icke, Kongl. Maj:t skall veta att så välja dessa platser,
att de nu beviljade anslagen blifva tillräckliga, och icke framdeles
kommer och begär förhöjning i anslagen till ifrågavarande anläggningar.

Jag vill särskildt fästa uppmärksamheten på en sak, som icke
förut blifvit berörd men som kanske torde böra omnämnas. Jag har
icke kunnat fatta anledningen till att Kongl. Maj:t föreslagit Norrlands
dragonregementes förläggande till Umeå, då denna stad icke
erbjudit något bidrag i annan form, än att den förklarat sig villig att
utan ersättning lemna mark till uppförande af kasern för ifrågavarande
regemente. Andra städer hafva erbjudit kontanta bidrag, och den
omständigheten kan ju hafva en ekonomisk återverkan på frågan, men
i afseende på Umeå gäller icke detta; och då förstår jag icke, hvarför
Kongl. Maj:t föreslagit kasernetablissementets förläggande till
denna stad, som icke har någon ordnad sjötransport till sin hamn och
för närvarande saknar all förbindelse med norra stambanan. Vore
det icke lämpligare, att detta etablissement förlädes till någon plats
utefter stambanan, som vore bättre belägen än den nu föreslagna.

Jag har med hvad jag nu yttrat velat betona, att, när utskottet
hemstält om minskning i de af Kongl. Maj:t äskade beloppen, men
velat lemna Kongl. Maj:t valfrihet i afseende på platserna för åtskilliga
af de ifrågasatta kasernetablissementen, detta skett under den uttryckliga
förutsättningen, att valet göres så, att de beräknade kostnadssummorna
blifva tillräckliga.

Jag har icke något yrkande att göra.

Häruti instämde herrar von Frusen, Pehrson i Törneryd och
Folke Andersson.

Herr Boet hi us yttrade: De siffror, till hvilka utskottet i denna
punkt kommit, öfverensstämma till största delen med och grunda sig
på siffror, öfver hvilka nu i afton fattats beslut. Dock icke helt och

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Omuppförande
af nya kasernetäblissement
m. m.
(Forts.)

hållet. Till den siffra af 1,042,640 kronor, som upptagits såsom utgörande
bidrag af kommunerna, har utskottet kommit genom att beräkna
bidraget till andra svea artilleriregemente i enlighet med det af Gefle
stad gjorda högre anbudet, 400,000 kronor, och icke i enlighet med
det af Upsala stad gjorda anbudet, 200,000 kronor. Om dessa siffror
har på grund af uppställningen det förut icke varit möjligt att göra
något yrkande. Derför måste jag göra det vid denna punkt. Jag
fruktar nemligen, att, om denna punkt oförändrad antages, Kongl.
Maj:t möjligen skulle kunna blifva bunden att förlägga artillerietablissementet
till Gefle. Då jag anser detta olämpligt, såsom jag en gång
i förmiddags hade äran nämna, får jag derför yrka ändring i siffran,
nemligen en nedsättning deri af 200,000 kronor, så att i stället för
1,042,640 måtte sättas 842,640, hvilket emellertid medför att ett par
andra siffror jemväl måste ändras och höjas, nemligen på nästa sida
siffran 2,791,160 till 2,991,160 och siffran 1,379,235 till 1,579,235;
och skall jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag med dessa
förändringar.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få yrka

bifall till utskottets förslag utan ändring af siffrorna.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkadena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. t).

Ordet lemnades till chefen för landtförsvarsdepartementet, herr
statsrådet friherre Rappe, som yttrade: Herr talman, mine herrar!

Jag skall med anledning af hvad som yttrades vid föregående punkt
af den förste talaren, med hvilken flera andra instämde, vid denna
punkt be att få förklara, att, sedan nu Riksdagen fattat sitt beslut
med afseende på kasernfrågan, utaf chefen för landtförsvarsdepartementet
skall så vidt som det står i min förmåga, göras allt på det att icke
kostnaderna måtte öfverskridas. Men då jag tror, att utaf diskussionen
framgått — och särskildt af hvad som yttrades af arkitekten Hammarskjöld
— att afdraget af 8 procent på alla etablissementen kommer
att föranleda ganska stora svårigheter, när arbetet en gång skall utföras,
och vidkommande etablissementen för andra svea artilleriregemente
och Norrlands dragonregemente för visso betydliga belopp komma
att felas — äfven om man skulle försöka lägga dessa etablissement,
som utskottet synes hafva tänkt sig, det förra till Gefle och det andra
vid Frösön — kan icke här begäras mer än en försäkran, att krigsstyrelsen
skall göra hvad som göras kan. Man kan ju icke, om icke
medlen räcka till, och då det icke är ådagalagdt, att de äro tillräckliga,
komma längre.

tf so 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Jag hoppas att kammaren är till freds med denna min förklaring.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. u) och v).

Biföllos.

§ 3.

Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 64, angående
ändringar i gällande aflöningsstat vid riksgäldskontoret samt förhöjning
af anslaget för extra arheten m. m. inom samma kontor, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda, memorial hemstält.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande Ang. öfvern:o
66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflytt- flyttning till
ning till allmänna iudragningsstaten af åtskilliga lärares aflöning samt
rörande understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken tm af
under förfall på grund af sjukdom. liga lärares

aflöning m. m.

I detta utlåtande hemstälde utskottet,

att Riksdagen måtte, med bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
medgifva:

a) att de lönebelopp, som skulle utgå till de i statsrådsprotokollet
för den 9 mars 1894 omförmälde lärare, hvilka qvarstå på dejemlikt
kongl. brefvet den 16 december 1892 indragna läroverkens stat, måtte
uppföras å allmänna indragningsstaten under riksstatens nionde hufvudtitel; b)

att vid allmänt läroverk eller pedagogi anstäld extra ordinarie
lärare, som af vederbörande eforalstyrelse erhållit förordnande under
hel lästermin eller derutöfver med full tjenstgöring, men som af vederbörligen
styrkt sjukdom förhindrats att tjenstgöra, måtte, derest han
före detta förordnande tjenstgjort vid dylikt läroverk minst ett år,
erhålla understöd för den tid, hvarunder han varit ur stånd att tjenstgöra,
till belopp motsvarande hälften af det arfvode, som på grund af
ifrågavarande förordnande eljest skulle tillkommit honom för samma
tid, dock att dylikt understöd icke måtte utgå för längre tid än ett
läsår, äfven om förordnandet för längre tid meddelats; äfvensom att
för bestridande af härigenom föranledda utgifter måtte till Kong],

Maj:ts förfogande ställas ett förslagsanslag af 6,000 kronor årligen.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar A. Persson i Mörarp,

11. Andersson i Nöbbelöf, P. Holm, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson,

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 45. 3

N:o 45.

Ang. öfverflyttning
till
allmänna indragningsstaten
af åtskilliga
lärares
aflöning m.m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

P. Pehr sou i Törneryd, C. Persson i Stallerhult, N. Petersson i Runtorp,
rf. E. Wikstén, A. P. Danielson, N. Nilsson i Skärhus, och Ollns
A. Ericsson, livilka hemstält:

a) att Kongl. Maj:ts framställning, att de lönebelopp, som skulle
utgå till de i statsrådsprotokollet för den 9 mars 1894 omförmälde
lärare, livilka qvarstode på de jemlikt kongl. brefvet den 16 december
1892 indragna läroverkens stat, måtte uppföras å allmänna indragningsstaten
under riksstatens nionde hufvudtitel, icke måtte af Riksdagen
bifallas; samt

b) att Riksdagen ej heller måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag angående understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom, och att följaktligen
det för sådant ändamål af Kongl. Maj:t äskade anslag icke måtte
af Riksdagen beviljas.

Efter föredragning till en början af inom. o.) i utskottets hemställan
anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Det är naturligt,
att när Andra Kammarens ledamöter inom statsutskottet reserverat
sig mot det beslut, hvartill utskottet här kommit, äfven någon af samma
ledamöter kommer att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen, och vid denna punkt skall jag från första början taga mig
friheten att göra ett sådant yrkande. Jag vill utom de skäl, som i
reservationen anförts till stöd för detta yrkande, anföra äfven några
andra.

Om än det måste medgifvas, att dessa extra lärare icke äro bland
de bäst aflönade tjensteman inom vårt land, så må vi icke heller förgäta,
att deras ställning väsentligen förbättrats på senare åren, dels
derigenom att åtskilliga platser, som innehades af extra lärare, öfverflyttats
på ordinarie stat enligt 1889 års beslut, så att af dessa extra
lärare en del redan erhållit sådana ordinarie platser, men ändå mera
derigenom, att arfvodena för extra lärarne blifvit i genomsnitt taget
höjda med 300 kronor vid 1891 års riksdag. När så är fallet och
när det icke lär kunna bestridas, att den organisation af läroverksfrågan,
hvarom reservationen talar, när den en gång genomföres,
kommer att öfva inflytande på antalet lärare vid våra allmänna läroverk,
är det icke underligt, att man är betänksam att lösrycka delar
af den sammanhängande organisationsfrågan, hvarigenom oegentligheter,
när den en gång ser sin lösning, mycket lätt kunna uppstå och
vara till fara.

Såsom jag redan antydt, erkänner jag villigt, att dessa extra
lärare icke äro bland de mest gynnade. Men å andra sidan får jag
säga, att de ingalunda heller äro bland de sämsta i det fallet. Ty
om jag jemför den aflöning, dessa extra lärare hafva för 8 å 9 månaders
tjenstgöring, och tänker tillika, att i Stockholm och Göteborg,

Onsdageu den 2 Maj, e. m.

N:o 45

der största antalet är anstäldt, större delen af dem derjemte åtnjuter
hushyra, under det att t. ex. alla extra ordinarie tjensteman i postverket
hafva tjenstgöring dag in och dag ut från tidigt på morgonen
till sent på qvällen och få börja med att erhålla 1,000 å 1,100 kronor
eller så der omkring samt få fortsätta med ett sådant arfvode en följd
af år, 10 å 12, så tror jag att dessa extra lärare på denjemförelsen
icke hafva någon anledning att klaga. Ty låt vara att dessa extra
lärares utbildning är dyrare, än hvad som fordras för extra ordinarie
posttjenstemän, men så är också skilnaden emellan deras arbete å ena
sidan och deras inkomster å den andra dock större, än att det med
fog kan sägas, att extra lärare skulle vara ogynsammare stälda än de
extra ordinarie posttjenstemännen.

Huru jag än ser saken, tror jag således att extra lärarne väl få
lof att lugna sig, tills det kan falla vederbörande in att med beslutsamhet
gripa sig an med denna gamla reformfråga och en gång söka
att föra den till eu lösning, som öfverensstämmer med landets önskningar.
Men jag tror icke att det är rådligt att slappa just det intresse
för lösningen af denna fråga, som ligger deri att man har
bundsförvandter bland extra lärarne, genom att nu här bifalla Kongl.
Maj:ts förslag; utan jag tror att alla skäl tala för att bifalla denna
reservation, hvartill jag redan yrkat bifall.

Herr Wijkander: Herr talman, mine herrar! Gång efter

annan hafva inom denna kammare framhållits de svårigheter, med
hvilka de allmänna läroverken kämpa på grund af det stigande antalet
extra lärare. Gång efter annan har man här framhållit den
svåra ställning, hvaruti extra lärarne befinna sig. Det är visserligen
sant, att denna sak här har vid ett par tillfällen behjertats, så att
verkligen på senaste tiden eu del förbättringar egt rum. Men så vidt
jag förstår, äro i alla fall de oegentligheter, som förefinnas, så svåra,
att de mycket väl behöfva uppmärksammas, om de ock ej genast
kunna i grund afhjelpas.

Det är icke nog med att undervisningen lider, det är icke nog
med att extra lärarne svårligen kunna egna fullt intresse åt sitt arbete
på grund af de säregna förhållanden, hvaruti de äro försatta,
utan det är anledning att befara, att hela lärarecorpsen så småningom
skall försämras och rent af demoraliseras, då ju det större antalet af
dessa lärare nödgas tillbringa sin kraftfullaste tid i både ekonomiskt
och disciplinärt beroende. Det kan icke vara nyttigt, att den lärarecorps,
åt hvilken vi skola anförtro våra barn, skall på detta sätt under
sin kraftfullaste tid befinna sig i en beroende ställning.

Det skäl, som den förste talaren i främsta rummet anförde, var
det, att man kunde vänta, att vid en blifvande reorganisation af
läroverken antalet lärare skulle komma att minskas. Jag tror. att
denne talare mycket väl vet, att extra lärarnes antal vid de allmänna
läroverken i denna stund är så betydligt, att det icke — hvilken
reform man än skall komma att genomföra — är tänkbart, att denna

Ang. öfverflyttning
till
allmänna indragninysstaten
af åtskilliga
lärares
aflöning in. in.

(Forts.)

N:o 45. 36 Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Ang. öfver- skall hafva eu så kraftig verkan, att extra lärarne till större delen
allmänna ''in ^°rsv*nna> e^er att man, genom att i enlighet med utskottets förslag
dragninyssta- öfverföra detta fåtal platser på ordinarie stat, skulle ingripa i den
ten af åtskil- åstundade reorganisationen.

liga lärares Det andra skälet, som af den förste talaren anfördes, grundade
aflöning m. m. sjg en jemförelse mellan posttjenstemännens och de extra lärarnes
(Forts.) löner. Jag vill hemställa till honom, huruvida han verkligen anser
den utbildning, som är nödvändig för anställning som extra lärare,
vara jemförlig med den utbildning, posttjenstemännen få. Redan deri
har man en anledning dertill, att lönen för extra lärarne hör ställas
högre. — Men icke nog dermed; jag säger, att posttjenstemännens
ställning är betydligt bättre än extra lärarnes vid läroverken. Posttjenstemannen
vet, att han under normala^förhållanden kommer att i
tur och ordning få sin plats inom verket, och han är icke underkastad
den risk, som extra läraren löper att eu vacker dag stå utan
plats och ej kunna vinna anställning vid något läroverk. Det är eu
helt annan ställning, som extra lärarne, vid läroverken intaga, än
den, hvaruti de extra ordinarie tjeustemännen vid de olika verken befinna
sig. Dessa extra lärare hafva nyligen begärt att få avancement
på samma sätt som de extra ordinarie tjeustemännen vid verken,
men detta bär icke af Kongl. Maj:t. kunnat tillstyrkas och lian icke
tillstyrkas utan att i väsentlig mån skada de allmänna läroverken.
Jag tror derför, att jemförelsen mellan posttjenstemännens ställning
och de extra lärarnes icke väger synnnerligen mycket.

Slutligen ansåg den föregående talaren, om jag fattade honom
rätt. att man icke borde nu öfverföra dessa extra lärare till ordinarie,
derför att man då skulle undanskjuta utsigten att få den stora läroverksreformen
genomförd. Ja, mine herrar, det kan förekomma tillfällen,
då man verkligen kan pressa fram eu reform genom en dylik
vägran; men här har jag svårt att förstå, huru något sådant skulle
vara möjligt. Då regeringen gjort hvad på den berott genom att
för Riksdagen framlägga ett sådant förslag som det nu föreliggande, får
man icke undra på, om det sedan heter, att det var Riksdagens fel,
att det ej vann framgång.

Då kammare står mot kammare och reformer derför gång efter
annan uppskjutas, är det orätt, om enskilda individer och enskilda
institutioner derigenom skola blifva lidande. Jag tänker här verkligen
mindre på individen än på de allmänna läroverken såsom ett helt och
på den lärarecorps, som der linnes. Det vore synnerligen hårdt, om
dessa lärare, i stort taget, fortfarande skola nödgas gå i beroende
ställning under sin kraftfullaste tid och först vid jemförelsevis hög
ålder få ordinarie plats.

Jag anser, herr talman, att verkligen mycket ömmande skäl här
tala för ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag, och jag skall derför för
min del he att få yrka bifall till hvad utskottet i sådant afseende
hemstält.

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Häruti instämde herrar Boéthius, Falk, Persson från Arboga,
Eklund från Norrköping, Härin, Alsterlnnd, Björck, Eklundh från Lund,
Grundell och WBiländer.

Chefen för ecklesatstikdepartementet, herr statsrådet Giltjärn
erhöll härefter ordet och yttrade: Herr grefve och talman, mine

herrar! Tacksam för det bistånd jag fått från åtskilliga af kammarens
ledamöter, vågar jag hemställa om kammarens benägna bifall till
utskottets förslag i den föredragna punkten.

Det gäller här 12 lärareplatser. Dessa 12 lärareplatser tillhöra
allesammans de 32, som på Kongl. Maj:ts framställning år 1890 af
Riksdagen beviljades. Det är således här alls icke tal om någon
ökning utaf antalet ordinarie lärareplatser vid våra allmänna läroverk,
utan det är blott och hart fråga om beredande af möjligheten
till en snabbare tillsättning af redan beviljade platser.

När 1890 års Riksdag beviljade ofvan nämnda 32 nya lärareplatser,
skedde detta beviljande, sedan båda kamrarne både till diskussion
förehaft och bifallit frågan om ökade terminsafgifter och sålunda äfven
tagit i beräkning den eventuella minskning af lärjungeantalet, som af
denna terminsafgifternas ökning kunde komma att följa. Man må nu
föreställa sig, att genom ökade terminsafgifter eller genom andra reformer
lärjungarnes antal vid våra läroverk i någon mån kan minskas.
Det vill jag icke förneka. Men man bör äfven komma i håg, att å
andra sidan står ett mycket utmärkande kännetecken för vår tid,
nemligen föräldrars allmänna sträfvan att, så vidt möjligt är, förskaffa
särskilt sina söner det mått af kunskaper, som meddelas i elementarläroverken,
för att de derigenom lättare skola kunna bestå i täflan
om framkomsten bär i lifvet. — Huru stora förändringar än komma
att vidtagas, kunna de omöjligen medföra en sådan minskning i
lärjungarnes antal, att icke dessa 12 lärareplatser i alla fall komma
att behöfvas. Vi hade vårterminen 1893 icke mindre än 136 extra
lärare anstälda vid de allmänna läroverken. Anse icke herrarne, att
detta antal är tillräckligt stort, för att man skulle våga öfverflytta 12
till ordinarie?

.Tåg vill ytterligare nämna, såsom egnadt att i någon mån i
detta afseende bos kammaren framkalla en billig hänsyn till Kongl.
Maj:ts förevarande framställning, att statskontoret på förekommen anledning
afgifvit ett utlåtande, deruti statskontoret förklarat, att efter
dess uppfattning Kongl. Magt redan har den rättighet, som han nu
hos Riksdagen begärt. På grund af ordalydelsen både i Kongl. Maj:ts
proposition till 1890 års Riksdag och i Riksdagens beslut, der det
blott talas om att de lärare, som å de ifrågavarande läroverkens stat
qvarstå vid dessas indragning, skola uppföras på indragningsstat, och
då statskontoret, såsom af utlåtandet synes framgå, icke anser någon
annan indragningsstat här vara angifven än allmänna indragningsstaten,
ansåg statskontoret, som jag nämnt, att Kongl. Maj:t redan hade
denna rätt, Men då jag visste hvad uti 1890 års kongl. proposition

Ang, ''öfverflyttning
till
allmänna indragningsstaten
af åtskilliga
lärares,
aflöning in. m
(Ports.)

Jf:o 45.

Ang. öfverflyttning
till
allmänna in(Iragningsstaten
af åtskilliga.
lärares
aflöning m. in.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. ra.

åsyftades — något som också framgick af diskussionen uti det särskilda
utskottet vid 1890 års riksdag, der jag sjelf var ledamot^ och
äfven bekräftades genom min egen pröfning af handlingarna efteråt —
nemligen att det verkligen var bådeKongl. Maj:ts och Riksdagens
mening, att dessa 32 nya platser icke skulle fa tillsättas i annan
ordning än i den mån tillgångar blefve disponibla genom de vid de
indragna läroverken anstälde lärarnes afgång, har jag icke ansett mig
kunna biträda statskontorets uppfattning eller lägga den till grund för
en framställning hos Kongl. Maj:t. Jag ber också herrarne erinra sig,
att Kongl. Maj:t redan genom ett cirkulär af år 1882 bestämde, att
alla platser vid de treklassiga läroverken tillsvidare icke skulle tillsättas
med ordinarie innehafvare, på det dessa tillsättningar icke på
något vis skulle stå hindrande i vägen, för den händelse att omorganisation
eller indragning utaf de treklassiga läroverken skulle komma
att beslutas. På grund af allt detta och då, som sagdt, det icke
är fråga om att öka de ordinarie lärareplatsernas antal, utan blott
och bart att de platser Riksdagen redan medgifvit måtte snabbare
kunna tillsättas med ordinarier, vågar jag ännu en gång hemställa
om kammarens bifall till utskottets förslag.

Vidare anförde:

Herr Odhner: Äfven jag anser talande skäl för Kongl. Maj:ts

förslag vara anförda både af herrar komiterade af utskottet och af de senaste
talarne. Att läroverken måste lida deraf, att ett så stort antal
för dem nödvändiga lärareplatser under lång tid uppehållas af
extra lärare, det ligger i sakens natur. Det går väl an, när antalet
inskränker sig till några få vid hvarje läroverk; men när det stiger
upp till Va af hela antalet, ja, närmar sig hälften, blir det naturligtvis
betänkligt. Det är sant, att det icke möter svårigheter, allra minst
i hufvudstaden, att erhålla dugliga extra lärare. Men det är gifvet,
att ju skickligare de äro, desto lättare hafva de att få en ordinarie
befattning, desto hastigare lemna de läroverket, desto starkare blir
omsättningen med deraf följande olägenheter. Ännu tydligare är, om
möjligt, att lärarecorpsen måste lida icke blott i ekonomiskt, utan äfven
i socialt och moraliskt hänseende deraf, att ett så stort antal lärare
nödgas gå som extra lärare, till dess de blifva gamla och grå. Det
är sant, såsom här blifvit sagdt, att Riksdagen tilldelat extra lärarne
flere betydande förmåner; det måste med tacksamhet erkännas. Men
dessa räcka likvisst icke till att betrygga deras ställning. De kunna
i regeln icke utan ordinarie anställning stifta egna hem, och för deras
ålderdom är heller icke sörj dt. Detta synes mig obestridligt.

Hvad beträffar de skäl emot förslaget, som reservanterna anfört,
så synas de mig icke räcka till att motivera ett afslag. Det heter
uti reservationen, att, om och när terminsafgifter komma att bestämmas,
lärjungarnes — och följaktligen äfven lärarnes — antal torde
betydligt minskas. Härtill vill jag först och främst anmärka, att det

N:o 46.

Onsdagen den 2 Maj, e. in,

är ovisst, om sådana terminsafgifter komma att inforas; och om de Ang. öfver -införas, är det ovisst, huru de komma att verka. Det är icke sagdt, ^

att de åstadkomma någon synnerlig minskning af lärjungarnes antal, dragnvngsstaTy
i allt fall komma de fattigare lärjungarne att erhålla befrielse ten af åtskilfrån
terminsafgifts erläggande; och vidare får man också taga i he- liga lärares
traktande folkmängdens tillväxt, som icke så litet kommer att inverka aflönm9m »«•
på freqvensen i skolorna. .Tåg tror derför, att man i hvarje fall kan (forts.)
påstå, att en så stor minskning näppeligen kan inträda, att 136 lärareplatser
behöfva indragas, hvilket är det antal, som för närvarande
uppehälles genom extra lärare.

På grund af detta och hvad för öfrigt blifvit anfördt anser jag
både billighetsskäl och hänsyn till läroverkens välförstådda intresse
tala för utskottets förslag, till hvilket jag derför yrkar bifall.

Herr Jonsson i Hof: Jag anser mig böra besvara några

af de invändningar, som af talarne på motsidan framstälts mot reservationen.

Hvad då först beträffar frågan, huruvida Riksdagens beslut 1890
afsåg, att dessa fasta lärareplatser skulle få tillsättas eftersom läroverken
indroges eller i mån af afgång, så äro ju statsrådet och reservanterna
i det hela af samma mening, att nemligen detta Riksdagens beslut ej
kunde afse annat, än att i den mån medel blefve disponibla genom
indragning af läroverken dessa fasta lärareplatser skulle tillsättas. Derom
är således ingenting att säga.

Men hvad beträffar herr Wijkanders invändning mot min jemförelse
med de extra ordinarie tjenstemännen vid postverket, så vågar jag hålla
fast vid, att den jemförelse!! är fullt hållbar. Ty jag nämnde uttryckligen,
att, ehuru lärarnes kompetens naturligtvis förutsätter större utbildningskostnad
än posttjenstemännens, är det å andra sidan en betydande
skilnad mellan ett lönebelopp af 1,000 å 1,100 och 1,800 kronor,
hvartill kommer den intensiva tjenstgöringen i det ena fallet, och deremot
i det andra blott 8 å 9 månaders tjenstgöring. Jag tror således,
att jag vågar stå för hvad jag i detta hänseende yttrat,

Det har sagts, att, huru det än komme att gå med läroverksreformen,
skulle alltid dessa fasta platser och kanske flere böra tillsättas.

Ja, det kan hända; men det beror på hvad den reformen kommer att
omfatta. Det är icke endast höjningen af terminsafgifterna, som kan
återverka på behofvet af lärare; ännu mera återverkar på den saken,
huruvida en af läroverkens nuvarande klasser kan komina att indragas.

Kan första klassen tagas bort, så minskas behofvet af lärare enbart
derigenom med omkring 80. Och skulle roformen utmynna deri, torde
herrarno få lof att medgifva, att det kan vara olämpligt, eller oklokt att i
förtid sätta till dessa fasta platser, hvarom mom. a) handlar.

Då det sagts, att de extra ordinarie posttjenstemännens ställning
skulle vara säkrare i afseende på befordran eller erhållande af fasta
platser i jemförelse mod extra lärarnes, så tror jag ej, att det påståendet
håller streck. Ty om jag minnes rätt, erhålla dessa extra ordi -

N o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. in.

Ang. öfverflyttning
till
allmänna indragningsstaten
af åtskilliga
lärares
aflöning m. m
(Forts.)

narie posttjenstemän icke fasta platser vid lägre ålder än dessa extra
lärare. I hvarje fall få de icke ordinarie platser förrän efter i genomsnitt
10 ä 12 års tjenstgöring; och den är ej längre för extra lärare,
utan kortare.

Men hufvudfrågan här är och bör vara: hafva de vilkor, som extra
lärare för närvarande åtnjuta, visat sig så knappa, att man ej får behofvet
fyldt af extra lärare? Eller månne ej motsatsen eger rum, att
tilloppet af kandidater till dessa platser är större, än antalet platser man
är i tillfälle att lemna? Är det så, må man akta sig att genom höjda
vilkor locka ännu flere in på samma bana, hvarigenom trängseln blir
större och slutresultatet i sjelfva verket ej ens för lärarne sjelfva blir
bättre, i det allt för stor konkurrens om platser uppstår i det fallet.
Man får vara försigtig, då man vill gynna vissa befattningar inom statslifvet
och akta sig att locka så många in på den banan, att trängseln
blir för stor der, under det att de privata yrkena lida brist på dugliga
och energiska unge män. Man får ej förbise detta och blott tänka på
barmhertighetsskälen, när man fäster sig vid en special-detalj inom statslifvet.
Jag tror, att det jemväl är nödigt att öfverskåda det hela och
so, hvart det leder, om man går den ena eller andra vägen.

Detta är ett hufvudskäl för mig att stå fast vid reservationen, till
hvilken jag fortfarande yrkar bifall.

Herrar Anderson i Hasselbol och Collander instämde häruti.

Herr Elowson: Den kongl. proposition, hvaröfver statsutskottet

afgifvit nu föreliggande utlåtande, synes mig vara eu följd dels utaf åtgärder,
som Kongl. Maj:t vidtagit förut i samklang med Riksdagens
önskningar, dels af Riksdagens egna beslut. I förstnämnda hänseende
ber jag få erinra derom, att enligt ett cirkulär af år 1882 skola platser
vid de treklassiga läroverken ej besättas med ordinarie lärare, utan upprätthållas
genom extra ordinarie. Detta har haft till följd, att man har
fått ett större antal vikarier vid dessa treklassiga läroverk. Jag ber
att få meddela något, som är mig särskilt bekant från det stift jag har
äran tillhöra. Uti Karlstads stift finnas Henne treklassiga läroverk,
nemligen i Åmål, Filipstad och Arvika. I dessa skulle således vara 9
ordinarie lärareplatser. I följd af 1882 års cirkulär gestaltar sig saken
så, att sex af dessa nu sakna ordinarie innehafvare och upprätthållas
på förordnande. I Åmål äro alla lärareplatserna obesatta och handhafvas
af tillfälliga lärare; rektorsplatsen och de båda kollegaten äro ej
besatta med ordinarier. Vid ett annat af de nämnda läroverken är
rektoratet skött af eu tillfällig lärare och likaså det ena kollegatet. Vid
det tredje läroverket är en kollegaplats utan ordinarie innehafvare.
Detta kan, enligt mitt förmenande, icke vara synnerligen fördelaktigt.
En rättelse skulle derför vara högeligen önskvärd.

Det är ock så, att vid de läroverk, som äro besökta af ett större
antal lärjungar, erfordras ett betydligt antal extra lärare, och den frågan
sammanhänger närmast med den nu till Riksdagens pröfning föreliggande.

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 41 Nio 45

Jag vill i detta afseende tala om det som är mig bekant från min hem- Ang. öfver -bygd. I Karlstad äro, enligt utskottets utlåtande, för närvarande 8 extra
lärare anstälda, och ett så stort antal eller större har der funnits under (liragningsstaflere
decennier. Det är således icke ett tillfälligt behof, som gjort, att ten af åtskilextra
lärare der varit behöfliga, utan det har visat sig vara helt och liga lärares
hållet permanent. aflöningm.m.

I följd af ett beslut vid 1890 års riksdag skulle inrättas 8 nya (Foits)

lektorat och 24 nya adjunktsbefattningar. Dessa skulle tillsättas i den
mån Kongl. Maj:t skulle få medel disponibla af lärareplatser, som voro
afsedda att indragas. Enligt beslut af Kongl. Maj:t 1891 hade i öfverensstämmelse
härmed 9 adjunktsbefattningar blifvit å läroverkens stat
uppförda och förklarade till ansökan lediga. Vidare meddelar statsutskottet,
att, enligt ett Kongl. Maj:ts beslut i februari innevarande år
det blifvit bestämdt, att 11 utaf dessa lärareplatser, nemligen 3 lektorsoch
8 adjunktsbefattningar, skulle få uppföras å ordinarie stat. I följd
deraf skulle det återstå 5 lektorsbefattningar och 7 adjunktsplatser, hvilka
skulle enligt 1890 års Riksdags beslut blifva lediga och kunna sökas.

Om denna siffra är det nu egentligen fråga. Saken spelar således icke
någon stor roll. Det är 12 lärareplatser, som skulle besättas med ordinarie
i stället för extra. Med det stora tillopp som finnes af extra
lärare, hvilka hafva tillkommit i följd af de omständigheter, som äro
påpekade, vore det till fördel, om dessa 12 platser kunde i den närmaste
framtiden blifva lediga.

Det har åberopats utaf reservanterna och utaf en talare, som försvarat
reservationen, att man skulle kunna förmoda, att lärjungeantalet
komme att gå ned af skilda anledningar. I detta afseende nämndes
om en förhöjning af terminsafgifterna, som är ifrågasatt. Detta torde
onekligen hafva den följden, att lärjungeantalet komme att minskas.

Men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att odlingens framsteg
och utvecklingen har en motsatt verkan, eller den, att lärjungeantalet ökas.

Dessutom är antalet extra lärare, som måste användas, så stort, att
många utaf dem helt visst blifva behöfliga äfven sedermera. Jag har
redan anfört exempel från Karlstad; der har under en lång följd af år
användts 8 extra lärare. Skulle nu lärjungeantalet minskas genom höjning
af terminsafgifterna, hvilket knappt är troligt, lär det der ej bli
mer än en ä två extra lärare, som kunna umbäras.

Den talare, som försvarade reservationen, fäste uppmärksamheten
derpå, att eu omorganisation af läroverken kunde företagas i den rigtningen,
att en klass komme att indragas, i följd hvaraf, enligt hans beräkning,
80 platser skulle komma att försvinna. Ku är det emellertid,
såsom vi hört från statsrådsbänken, 136 lärareplatser, som skötas af
extra lärare. Om man således skulle taga bort 80, är det likväl ett
stort antal extra lärare ändå.

Samme talare nämnde, att det råder en stor konkurrens på lärarebanan
och att det är många extra lärare. Ja, rnine herrar, detta kan
till en del härleda sig af Riksdagens beslut. Om Riksdagen fattat ett

X:o 45.

Ang. öfverflyttning
till
allmänna in(Iragningss/a

ten af åtskilliga
lärares
aflöning m.m
(Forts.)

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

beslut, hvarigenom en stor mängd platser skola förklaras tills vidare
_ stå obesatta, kan man ej förtänka unge män, om de lefva i den förhopp.
ningen, att statsmagterna i den närmaste framtiden skola komma öfverens
■om att reorganisera läroverken och att dessa platser skola blifva till
ansökan lediga. De hafva lefvat i den förhoppningen, att det skall
‘ blifva goda konjunkturer på lärarebanan, eftersom många platser äro
lediga. Men dessa få icke tillsättas i följd af statsmagternas beslut.
Det torde således vara genom en åtgärd från Riksdagens egen sida,
som den starka konkurrensen till en del är framkallad.

Då jag instämmer i det, som sagts af en talare på göteborgsbänken,
att det är till fördel för läroverken, om det icke är för stort antal
extra lärare, utan åtminstone några af dessa platser förvandlas till
fasta, så skall jag, herr talman, yrka bifall till uttkottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Broström och Nilson från
Lidköping.

Herr Hedin: På utsigterna för vinnandet afen läroverksreform,
sådan som Andra Kammaren lär önska, kan så vidt jag förstår, denna
extra lärarefråga icke i någon den ringaste mån inverka. Om det nuvarande
förhållandet — rättare sagdt, missförhållandet — att de extra
lärarne äro så oproportionerligt talrika, kommer att fortfara, såser jag
icke, att det missförhållandet kommer att påskynda en läroverksreform.
Vidare synes det mig vara alldeles klart, att man icke skall föreställa
sig, att, om och när den utaf Andra Kammaren åsyftade principiella
reformen af vårt undervisningsväsende eu gång blifvit genomförd —
och det är säkerligen långt dit — dermed en organisation af läroverken
har egt rum i den mening och till den grad definitivt, att de
på stat uppförda ordinarie platserna skulle förblifva tillräckliga —
utan säkerligen komma dädanefter som hittills extra lärare att till
icke obetydligt antal behöfvas. Sålunda, i förhållande till den frågan,
betyder det ofantligt litet, om de ordinarie platsernas antal ökas på
det sätt, och de extra lärareplatsernas minskas i samma mån, som
skulle blifva följden af ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Deremot
betyder det något till förmån för de extra lärarne, som befinna sig i
så synnerligen ogynsam ställning. Derför synes det mig, som om
kammaren ej borde hysa synnerliga betänkligheter mot att bifalla
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag ber att få tillägga den betraktelsen, att den uppfattning utaf
1890 års riksdagsbeslut, som statskontoret, enligt hvad herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss nämnde, gjort gällande,
förefaller mig vara ovigtig, men deremot herr statsrådets egen tolkning
utaf beslutet vara alldeles ostridigt vigtig. Men jag vill dertill foga,
att, om herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet med
mindre grannlagenhet hade betraktat Riksdagens beslut, lian visserligen
skulle hafva i en sådan auktoritets yttrande, som statskontorets,

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 43 N:o 46.

hafva kunnat finna ett skäl att förfara på ett annat sätt. När han Ang. öfver -det icke gjort, så ligger visserligen deruti icke något särskildt skäl
att bifalla den kongl. propositionen; men så mycket kan jag säga, attdragningsntaåtminstone
kan detta korrekta förfarande ej vara något skäl emot att ten'' af åtskilbifalla
densamma. lärares

aflöning m. m.

(Forts.)

Herr Petersson i Runtorp: Det kan tyckas, som om denna
fråga vore obetydlig och icke kunde inverka på den länge och mycket
omtalade läroverksreformen. Men jag kan ej frigöra mig från den
tanken, att, om man anordnar platser litet emellan och tillfredsställer
de anspråk, som framställas från lärarecorpsen, vi få vänta ännu längre
på den efterlängtade reformen. Det är en känd sak och ofta framhållet,
att det är en öfverproduktion inom läroverken, och vill man
hafva en förändring deruti, får man icke börja lappa oupphörligt på
den nuvarande organisationen. Det är min enskilda öfvertygelse. Jag
tror derför, att vi böra afvakta den omnämnda reformen, innan vi
vidtaga några andra förändringar. Detta är för mig ett ytterligare
skäl, utom de redan anförda, för bifall till reservationen och afslag på
utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande moment och dels på afslag
derå och bifall i stället till den af herr A. Persson med flere afgifna
reservation i motsvarande moment; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som, med afslag å statsutskottets hemställan i mom. a) af
utlåtandet n:o 66 bifaller den vid utlåtandet fogade, af herrar A.

Persson med flere afgifna reservation i motsvarande moment, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 118 ja mot 66 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

X:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. in.

Rörande
understöd åt
extra ordinarie
lärare vid
allmänna
läroverken
under förfall
på- grund af
sjukdom.

I fråga om mom b), som härefter föredrogs, anförde:

Herr Persson i Mörarp: Gent emot utskottets tillstyrkande hemställan
har af reservanterna framhållits, att det torde saknas motstycke
inom andra grenar af statsförvaltningen, att man meddelar dylika förmaner
åt extra tjensteman. Och reservanterna hafva derjemte framhållit,
Indika konsekvenser som skulle blifva eu följd af antagandet afKongl’
Maj:ts framställning i förevarande ämne. De konseqvenser, till Indika
ett sådant beslut kunde leda, blefve efter min uppfattning snart sagdt
oberäkneliga.

Dessa skäl torde vara alldeles tillräckliga för Andra Kammaren,
särdeles efter den utgång föregående punkt fått, för att kammaren
skall bifalla den vid utskottets betänkande fogade reservation, till
hvilken jag anhåller om bifall, på samma gång jag yrkar afslag å utskottets
hemställan om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet G i 11 j a m: Herr
giefve och talman, mine herrar! Jag anhåller äfven vid denna punkt,
att kammaren behagade godkänna utskottets hemställan.

De extra ordinarie lärarne hafva alldeles samma tjenstgöring som
do ordinarie och samma ansvar. De äro alldeles omistliga, för att
undervisningen skall kunna hallas uppe, såsom här redan förut under
diskussionens lopp anmärkts; och det är blott och bart genom den
olyckliga anordning vi för närvarande hafva, att en dryg del af de
nödvändiga läraretjensterna uppehälles genom extra ordinäre lärare,
som dessas antal är sa stort och deras ställning så synnerligen ogynsam.
Jag har i mina papper en uppgift på, huru hög ålder dessa
extra ordinarie lärare i medeltal uppnå, innan de befordras till ordinarie
lärare. Jag är för ögonblicket icke i stånd att få tåg i denna
uppgift och kan således icke lemna den upplysning i detta afseende,
som jag eljest önskat. Men jag vet, att det finnes många extra
ordinarie lärare, som kommit öfver 40 år, åtskilliga till och med öfver
50; och det står i Kongl. Maj:ts proposition särskildt anmärkt, att om
de nuvarande extra ordinarie lärarne skulle i tur och ordning befordras,
så att aldrig en yngre föredroges en äldre, det skulle dröja
12 år, innan alla nuvarande extra ordinarie lärare komme till ordinarie
anställning. Riksdagen, och icke minst Andra Kammaren, har derför
också under de sista åren särskildt ansett sig böra se dessa lärare
till godo. Det är någonting dylikt, som Kongl. Maj:t nu också åsyftat.

Det är visserligen ovanligt, att man för eu extra ordinarie lärare
begär, att han skall få behålla någon del af sin aflöning, äfven då
han på grund af sjukdom icke kan tjenstgöra; men det är dock icke
exempellöst, och det var Andra Kammaren, som år 1893 presterade
ett dylikt exempel, till och med på enskild motionärs framställning.
Det gälde då teckningslärarne. Dessa äro visserligen ordinarie lärare,
men de fingo icke det af mig åsyftade anslaget å 3,000 kronor på något
vis såsom ordinarie lärare, utan detta afsåg det arfvode, som de upp -

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

bära för extra ordinarie arbete, och det var för att de i händelse af
sjukdom icke skulle gå helt och hållet miste om sitt arfvode för extraordinarie
tjenstgöring, som kammaren och derefter Riksdagen beviljade
förslagsanslag af 3,000 kronor. Nu begäres det för de extra ordinarie
lärarne — som äro: de extra lärarne, efter hvad jag redan nämnt,
136 och de andra, vikarierande och andra extra ordinarie lärare, ännu
flere, så att de tillsammans utgöra ett antal af 290 — af Kong],
Maj:t ett dylikt anslag på 6,000 kronor. Synes det herrarne vara disproportionerligt? Jag

vågar vädja å nyo till kammarens billighetskänsla, att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag i föreliggande punkt.

Herr Boethius: Herr talman! Det skäl, som reservanterna framhållit
och statsutskottets vice ordförande här ytterligare betonat, det
nemligen, att det är principielt origtigt, att staten beviljar sådan hjelp
åt personer, som hafva extra anställning — det skälet må nog i allmänhet
hafva sitt berättigande. Men det är också något exceptionelt,
att en så stor tjenstemannacorps som den här ifrågavarande utgöres af
extra ordinarier; och ställa vi dessa lärare för klent i ekonomiskt
hänseende, blir resultatet — jag ber att än ytterligare få betona detta,
fastän det blifvit betonadt bär förut i qväll — olycksbringande för
våra läroverk. Det måste då till sist inträffa, att det blir de minst
begåfvade, som egna sig åt lärarekallet.

Herr Olof Jonsson i Hof framhöll under diskussionen af den föregående
punkten, att man får se till, att man icke lockar in alltför
många på embetsmannabana!! och denna bana särskildt. Ja, det är
en synpunkt, som är mycket tänkvärd. Men jag tror icke, att man
kan hjelpa detta blott genom stränga åtgärder emot dessa extra lärare.
Denna tillströmning till embetsmannabanan är rent af ett nationallyte
hos vårt folk, ett nationallyte, hvaröfver redan Axel Oxenstjerna
klagade. Det torde för öfrigt sammanhänga med vårt lands ringa
ekonomiska resurser. Jag tror således icke, att vi kunna hjelpa detta
genom att afslå dessa propositioner. Jag tror, att tillströmningen blir
lika stor. Men den följd, som blir, om man ställer lärarne för dåligt,
är, som jag nämnde, att de sämsta krafterna egna sig åt lärarebanan;
och detta kan väl icke vara önskligt. Jag vill upptaga jemförelsen
med posttjenstemännen: tro herrarne, att i längden, när unge män se,
att de på studentexamen och den korta postkursen kunna få lika bra
— jag vågar nemligen påstå, att det är lika bra — som dessa extra
lärare, de då skola vara så oförståndiga, att de underkasta sig flerårig
akademisk kurs och profår för att få eu ej bättre plats? Nej,
det göra till slut icke andra än de, som icke hafva utsigt till befordran
på andra banor.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Hörande
understöd åt
extra ordinarie
lärare vid
allmänna
läroverken
under förfall
på grund af
sjukdom.
(Forts.)

Herr Elcluudh från Lund instämde häruti.

N:o 45. 46 Oasdagen den 2 Maj, e, m.

Rörande Herr Hedin: Jag kan ofantligt väl förstå, att, sedan kammaren

understöd åt Jagt j Kongl. Maj:ts hand en mycket stor summa penningar för att
<ri6<lä/rarevid ^erme<^ bygga kaserner, hvar han vill: på jorden, i hafvet eller i luften,
allmänna kammaren nu torde känna behof af att vidtaga en genomgripande sparläroverken
samhetsåtgärd, innan kammaren skiljes åt för denna gång; och jag förunder
förfall står således också, att Kongl. Maj:t har mycket liten utsigt att i qväll
sjukdom ° Andra Kammaren få de ifrågasatta 5,000 kronorna. Likväl skall
’ jag be att för min del få säga ett par ord till förmån för Kongl. Maj:ts
förslag i denna del.

Jag ber då först att få erinra derom, att man låter nog lätt förvilla
sig i afseende på uppfattningen af sakförhållandet genom namnet
extra lärare. Man kommer vid jemförelse med andra termer och uttryck,
der ordet extra förekommer, att tänka på någonting mycket tillfälligt
och öfvergående. Men här bör kammaren lägga på hjertathvad
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss erinrade:
att dessa extra lärare i sjelfva verket — utom med hänsyn till sin
ställnings osäkerhet och sin sämre aflöning — icke äro annat än ordinarie
lärare. Kompetensfordringarna äro enahanda, arbetet är enahanda,
ansvaret detsamma, men aflöningen sämre och ställningen mera
prekär.

Vidare och för det andra ber jag få säga, att, äfven om det kunde
förhålla sig så, som här är påpekadt, och hvilket skäls betydelse jag
icke vill underkänna, att man icke kan från nu bestående förhållanden
i vår administration åberopa något till fördel för hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, man dock kan från andra håll hemta analogier — jag säger
icke mer än analogier —• som synas mig vara ganska talande. När
det gäller ett ganska stort antal lärare, som äro extra ordinarie och
befinna sig i en obehaglig extra ställning, hufvudsakligen derför att
våra läroverk befinna sig i ett öfvergångsskede i afvaktan på en från
ena sidan lifligt önskad och från andra håll fruktad reform, en reform,
om hvilken man från alla håll har klart för sig att den förr eller senare
måste komma, när det således är fråga om en tjenstemannacorps,
som blott på grund af dessa förhållanden utan någon sin förskyllan
befinner sig i denna belägenhet — då kan måhända den analogi jag
ämnar åberopa något betyda. Allesammans veta vi mycket väl, att
inom svenska administrationen finnes ett icke obetydligt antal personer
i statens tjenst i högre eller lägre grader, embetsman, tjensteman eller
betjente, hvilka, ehuru de med hänsyn till kompetens, till vigten och
betydelsen af den tjenst de sköta äro fullt likstälda med sina vederlikar
i ordinarie tjenst, dock icke kunna grundlägga någon pensionsrätt.
Kammarens ledamöter erinra sig också mycket väl, att, när Kongl.
Maj:t hos Riksdagen gör framställning, att sådana personer, som i alla
afseenden gjort samma tjenst, uppfvlt samma vilkor som deras vederlikar i
ordinarie tjenst och kommit till den tid, då de icke längre kunna lämpligen
qvarstå i statens tjenst, må af Riksdagen beviljas pension, ehuru
de dertill sakna formel rätt, Riksdagen af billighetsskäl i regeln brukar
bevilja densamma. Här är ett analogt förhållande. Extra lärarne

Onsdagen den 2 Maj, e. m. 47

sakna den formella rätten, men de kafva så att säga den sakliga rätten.
Och på den grunden kan man äfven här, då i det förevarande beslutet
icke är fråga om att i allo likställa dem med ordinarie lärare, utan
blott att i ett behjertausvärdt hänseende afhjelpa vissa olägenheter, väl
säga, att här talar billigheten, som icke är den formella rättvisan, men
den sakliga. Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Falk förenade sig med herr Hedin.

Herr Zetterstrand: Ehuru jag röstade för den föregående punkten,
kan jag dock alldeles icke förvåna mig öfver att Andra Kammarens
majoritet röstade mot den. Jag snarare förvånar mig öfver, att minoriteten
blef så stor, som jag till min glädje fann att den blek Jag
tror, att de skäl, som talade emot ett bifall till nämnda punkt, voro
ganska många, och att med all sannolikhet missbelåtenheten med afseende
å undanskjutandet af latinfrågans och många andra reformfrågors
lösning utgjorde det bestämmande för många här i kammaren, huru
de skulle rösta i denna fråga. Men äfven om sådana omständigheter
inverkade på beslutet att rösta mot regeringen i punkten a), vet jag
icke, hvad man skulle kunna hafva för anledning att på samma grunder
rösta mot regeringen i denna punkt b). Här är det rena humanitetsskäl,
som böra göra sig gällande. Det är här fråga om att hjelpa
lärare, som genom sjukdom urståndsättas att sköta sin tjenst. Må man
tänka sig in i deras ställning! Efter eu lång kurs vid universiteten
tjenstgöra de ett eller annat tiotal år mot en aflöning, som nätt och
jemt räcker till deras upphälle och till att förränta deras skulder. Inträffar
så den sargliga omständigheten, att de insjukna, få de icke ett
enda öre i ersättning af statsverket och komme sålunda lätt i ekonomisk
olycka. Nu kan man från ekonomiskt betryck, iråkadt på grund
af sjukdom, hjelpa dem alla. De hafva beräknats utgöra 8 proc. pr år
af hela antalet extra lärare, och hjelpen kan åstadkommas med en så
liten summa som 5,000 kr. Jag undrar, om kammaren väl kan underlåta
att bevilja detta belopp för att rädda alla dessa illa aflönade
tjensteman från stort ekonomiskt betryck i följd af sjukdomsfall. Hvilka
åsigter jag än må hafva i andra läroverksfrågor och hur illa tilltalad
jag än för min del är deraf, att latinfrågan icke vunnit någon lycklig
lösning, kan jag omöjligen underlåta att gifva min röst för bifall till
det af Kongl. Maj:t framstälda, i denna punkt afhandlade förslag, och
jag hemställer till herrarne, om icke det vore Andra Kammaren mest
värdigt att så enhälligt som möjligt bifalla denna punkt.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr Jonsson i Hof: För den händelse kammaren skulle komma
att lemna sitt bifall till denna punkt, ber jag, att kammaren villo lägga

No 45.

Rörande
understöd åt
extra ordinarie
lärare vid
allmänna
läroverken
under förfall
på grund af
sjukdom.
(Forts.)

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

Rörande märke till, att det är en ny väg man derigenom beträder, och att det
understöd åt kommer att blifva fortsättning samt för sig afgöra, om det är någon

extra, or dina- ^ med att man här slår in på denna nya bana. Det är naturligt-,

YV€- ICLYCIY6 Vid it v o /

allmänna a*A om man skall bevilja understöd vid sjukdomsfall för den grupp,
läroverken det här gäller, linnes det intet rimligt skäl att icke fortsätta med hela
under förfall den mängd, som står på extra stat i samma mening som dessa lärare.
^snMom ^ 0°h då är det äfven att afgöra, huruvida man tycker det är lämpligt
att gå ifrån den princip, som hittills följts, eller icke. Det är nemligen
säkert, att hittills föreligger icke ett enda beslut från Riksdagens sida,
som är likartadt med ett bifall till detta. Hvad Riksdagen beslutit beträffande
teckningslärarne gäller sådana, som stå på ordinarie stat och
hafva ordinarie aflöning, ehuru nu en del af samma aflöning utgått i

form af arfvode på ett sådant märkvärdigt sätt, som gjorde att, när

teckningsläraren blef sjuk, han fick mycket litet qvar af sin aflöning.
På samma sätt förhöll det sig beträffande småskolelärarne och lärarinnorna.
Det var corpser, som hade fast anställning, som det då gälde,
och icke som i detta fall en corps med extra anställning.

Anser man skäligt att bifalla hvad här föreslås, måste man på
förhand göra för sig klart den mängd fortsättningar, som deraf måste
följa. Låt oss blott tänka på den mängd extra ordinarier, som tjenstgöra
i verken mot en ersättning, som är ytterst liten i jemförelse med
extra lärarnes. De kunna hafva sina 500 å 600, kanske 800—1,000 kr. med
en lika trägen tjenstgöring som ungefär extra lärarnes. De få gå sina
10 — 15 år, innan de kunna räkna på att få någon fast plats i lifvet;
och jag kan icke föreställa mig att deras yrken eller tjenstgöring eller
prestationer äro af mindre värde än extralärarnes, eller att icke sjukdomsfall
kunna lika ofta inträffa i ena som andra fallet. För öfrigt
vill jag tillägga, att, för så vidt jag vet, det icke försports någon anledning
att antaga, att sjukdomsfallen skulle blifva så många, så att
det kan lätt hända, att hela saken icke är så betydelsefull och att den
summa, som begäres, icke kommer att gå åt. Så ur den synpunkten tror
jag icke frågan har så stor räckvidd. Men just genom exemplet, genom
den princip den inför, är det frågan har en vida större räckvidd
än de 5,000 kr. det gäller. Det är ur den synpunkten jag haft betänkligheter
emot att bifalla principen, och jag ber derför att få instämma
i det yrkande, som herr Anders Persson gjort.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till det yrkande, som innefattades
i mom. b) af den vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Som votering emellertid begärdes,
skedde nu uppsättning, justering och anslag af följande omröstningsproposition: -

N:o 46.

Onsdagen den 2 Maj, e, m.

Deri, som bifaller statsutskottets hemställan i mom. b) af utlåtandet
n:o 66, röstar

'' • /!!’''•; j,»v ;-.»e -Hiv

Ja; i . i Den

det ej vill, röstar

Yinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
den af herr A. Persson m. fl. vid utlåtandet fogade reservation i
mom. b).

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 80 ledamöter röstat
ja, men 101 nej; hvadan kammarens beslut utfallit i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

§ 5. '' ■

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 67, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till utgiftsstater för telegrafverket
för år 1895.

§ 6.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 69, angående beräkningen
af statsverkets ordinarie inkomster.

• J '' . *. f.j! . ■.:!? , ; i*

Punkten 1.

• • • ‘ f '' ^ 1 i > t ) J V ■ '' ‘ • '' • »1 I J<c '' : 1 / J ? I , l.l : '' *3 i '' K -

Bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ivar Månsson under 4 dagar från och med den 3 dennes och
» L. P. Larsson i Berga 2» »» »»3»

§ 8.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:

n:o 71, i anledning af kamrames skiljaktiga beslut angående Kongl.
Maj:ts proposition om anslag till förvärfvande för statens samlingar af
vissa föremål ur konstsamlingen å Finspong;

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 45.

Rörande
understöd åt
extra ordinarie
lärare vid
allmänna
läroverken
under förfall
på grund af
sjukdom.

(Forts.)

N:o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

n:o 72, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om förvärfvande för statens räkning af
vissa enskilda jern vägar; och

n:o 73, angående beviljande af särskild godtgörelse åt de i bevillningsutskottet
anstälde tjensteman;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag till förordning angående obligatorisk
insättning i lifränteanstalt m. m.; och

n:o 7, i anledning af väckt motion med förslag till vissa ändringar
i jagtstadgan;

bevillningsutskottets utlåtande n:o 26, i anledning af återremiss af
bevillningsutskottets betänkande n:o 22 angående vilkoren för tillverkning
af bränvin; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 65, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 1 i
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871;

n:o 66, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag till
ändrade bestämmelser i fråga om boställshafvares andel i boställes behållna
skogsafkastning;

n:o 67, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till ny
fiskeriförordning äfvensom till ny förordning angående vissa delar af
vattenrätten;

n:o 68, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 34 § i
legostadgan; och

n:o 69, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 78 §
5:te punkten i skiftesstadgan.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 9.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens skrifvelser
till Konungen:

n:o 51, i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring af
23 § i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862, dels
ock tillägg till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

N:o tö

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 28, medförslag
till lag om enskild själavård m. m.;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 37, medförslag
till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 8, med förslag
till lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt;

n:o 55, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 19, med förslag
till lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka;

n:o 57, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten den 7 oktober
1881;

n:o 58, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kap. 6 §
giftermålsbalken;

n:o 59, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
2 § jordabalken;

n:o 60, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 40, med förslag
till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 51, med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 52, med
förslag till lag och skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring
och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat
fartyg från annat land än Sverige eller Norge;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 15, medförslag
om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning af
presterliga tjenster den 26 oktober 1883;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 28, med förslag
till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång till svenska
kyrkan;

n:o 66, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
25 § 1 mom. i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o G7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 20, medförslag
till lag angående tiden för allmänna författningars trädande i
kraft;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 42, medför -

K o 45.

Onsdagen den 2 Maj, e. m.

slag till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag angående
upphäfvande af gällande stadganden om förnyadt uppläsande i
kyrka af vissa äldre författningar;

n:o 69, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99
§ utsökningslagen;

n:o 70, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande
för viss tid; samt

n:o 71, i andledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 3§
kyrkolagen.

§ io.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,4 8 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Torsdagen den 3 maj.

Kl. 3 e. m.

Herr vice talmannen ledds under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.

§ 1-

Efter föredragning af statsutskottets memorial:

n:o 71, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
Kongl. Maj:ts proposition om anslag till förvärfvande för statens samlingar
af vissa föremål ur konstsamlingen å Finspong; och

n:o 72, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om förvärfvande för statens räkning
af vissa enskilda jernvägar;

blefvo de i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af
kammaren godkända.

Onsdagen den 3 Maj, o. m,

N o 45.

§ 2--------

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 73;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 6 och 7;
bevillningsutskottets utlåtande n:o 26; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 65, 66, 67, 68 och 69.

§ 3.

Herr Johansson.i Noraskog begärde ordet och yttrade: Jag
skall tillåta mig anhålla, att, i anledning af ärendenas brådskande
beskaffenhet, den förändringen i föredragningslistan för morgondagens
sammanträde beslutes, att, bland de nyss två gånger bordlagda ärendena,
bevillningsutskottets betänkande n:o 26, angående vilkoren för
tillverkning af bränvin, samt statsutskottets utlåtande n:o 73, angående
särskild godtgörelse åt bevillningsutskottets tjensteman, måtte få uppföras
på föredragningslistan på det sätt, att de placeras näst efter bevillningsutskottets
betänkande n:o 15, angående vilkoren för försäljning
af bränvin, så att, bland de två gånger bordlagda ärendena,
statsutskottets utlåtande n:o 68 blifver n:o 1, statsutskottets utlåtande
n:o 70 n:o 2, bevillningsutskottets betänkande n:o 15 n:o 3, bevillningsutskottets
betänkande n:o 26 n:o 4 och statsutskottets utlåtande
n:o 73 n:o 5, hvarefter listan skulle hafva samma ordning som den nu har.

Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls afkam
maren.

§>

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial:

u:o 74, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
framställningar i fråga om uppförande af nya kasernetablissement
in. m.; och

n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning till allmänna indragningsstaten
af åtskilliga lärares aflöning samt rörande understöd åt
extra ordinarie lärare vid allmänna “läroverken under förfall på grund
af sjukdom; samt

bevillningsutskottets memorial n:o 27, i anledning af återremiss
af 5:te och 6:te punkterna af bevillningsutskottets betänkande n:o 20
angående vissa oafgjorda frågor rörande tullbevillningen.

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 45.

y o 45 .

Onsdagen dén ii Maj, e. ni.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag'', hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes; kl 8?r.« e. m^ idtit ; , ''■

In fidem
Hj. Nehrman.

f :v;J p. i;-j .0:0 x. ■;*:

Stockholm, Victor Pettersons Bokt., 1894.

CA 7, ir* l A.v'' i * i. : >f ■ .• A *vV>v r