1894. Andra Kammaren. N:o 27 (Riksdagens protokoll 1894:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 7 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Efter föredragning till en början af Andra Kammarens fjerde
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i anledning af Täckt motion om
förändrad anordning af fyrbelysningen vid Sandhammaren, biföll
* kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält; och skulle
detta beslut, jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 2.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i an- Om ändrad
ledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 65 riksdagsordningen.^^®/^05

I motion, n:o 143, inom Andra Kammaren hade herr J. Manicell nm9enföreslagit:
»att Riksdagen till grundlagsenlig hvila måtte antaga följande
tillägg till § 65 i riksdagsordningen:

Har i andra frågor, som icke afse grundlagsändringar, Andra
Kammaren vid tre på hvarandra följande lagtima riksdagar, åtskilda
genom nya val i hela riket till samma kammare, fattat likalydande
beslut, vare detsamma Riksdagens beslut, ändock det icke af Första
Kammaren biträdes.»

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade emellertid anmälts

af herrar Ljungman och Johnsson i Bollnäs mot vissa delar af
motiveringen; samt

af herr Hedin.

I fråga härom anförde nu:

Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! Jag har tillåtit mig
att väcka föreliggande motion under den förutsättning, att missnöjet

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 27. 1

N:o 27. 2

Lördagen den 7 April, e. in.

Om ändrad hos denna kammares flertal med den Första Kammarens hållning i
lydelse af §J^gJljnänhgt och synnerligen under senare tiden skalle vara så stort, att
n ningen den allvarligen ville blifva betänkt på att taga i betraktande de medel,
(Forts) som kunna finnas till begränsning af Första Kammarens allt för stora
och med vår författnings grundanda icke öfverensstämmande inflytande.
Det är möjligt att jag misstagit mig i denna förutsättning, och då
har min motion blifvit för tidigt väckt och kommit olägligt. Men
skulle mitt antagande vara rigtigt, då tror jag att tiden kan vara inne
för denna kammare att taga i öfvervägande, hvilka olika utvägar
kunna förefinnas för att vinna nyssnämnda mål.

Visserligen inser jag mer än väl, att för närvarande hvilket som
helst förslag, om än aldrig så moderat, icke har den ringaste utsigt
att vinna bifall hos Första Kammaren. Men detta oaktadt torde det
dock vara lämpligt, att denna kammare bestämmer sig för en viss åsigt
i afseende på frågans lösning. Äfven om det icke skulle blifva annat
än en opinionsyttring, bör man dock tillse, att denna opinionsyttring
går i den rätta rigtningen. Men om denna kammare bakom sig har
en stark och kraftig folkmening, då bör det kunna blifva mera än
blott en opinionsyttring. Jag tror, att denna kammare icke, äfven
oafsedt de gemensamma voteringarna, är så magtlös att slutligen
genomdrifva sin vilja, som man vanligen föreställer sig. Jag ber att i
afseende derå få erinra om det sätt, hvarpå representationsförändringen
genomfördes. Ridderskapet och adeln jemte prestestånd^ spelade vid
den tiden samma roll som nu Första Kammaren. Då förenade sig
borgare- och bondestånden vid 1859 års riksdag om afgifvande af
adresser till Kongl. Maj:t, i hvilka de anllöllo om framläggande af
ett representationsförslag på vissa angifna grunder; och efter dessa
adresser följde sedermera två jettepetitioner från befolkningen i alla
rikets delar. Derigenom föranleddes regeringen att år 1862 framlägga
det representationsförslag, som sedermera i sina hufvudgrunder Slef
antaget, hvartill bidrogo de talrika deputationer, som i sista stunden
infunnit sig i Stockholm. Något dylikt har jag tänkt mig såsom ett
ultima ratio, en sista utväg. Men för möjligheten häraf förutsättes,
att kammaren är enig i sin åsigt om sättet för en begränsning af
Första Kammarens magt.

Det är med anledning deraf, som jag tagit mig friheten att i min
motion först framhålla den allmänna uppgift, som enligt min åsigt eu
första kammare bör fylla, nemligen att blott förekomma förhastade
och omogna beslut, men icke att utgöra en minoritetsrepresentation.
Vidare har jag framhållit, hurusom alla äldre representationsförslag,
som framlades före 1865, ingalunda afsågo att gifva Första Kammaren
den lika behörighet och myndighet, den sedermera erhöll. Och att
så slutligen skedde, kom sig af den fullkomliga okunnighet, hvari
man sväfvade i afseende på den kommunala rösträttens verkningar,
och som gjorde att man förestälde sig, att Första Kammaren skulle
i lika mån som den andra, om icke mera, utgå från folket.

De utvägar, som erbjuda sig för begränsning af Första Kammarens
inflytande till ett mera lämpligt mått, torde kunna subsumeras
under fyra olika alternativ. Den första utvägen är att vederbörligen
inskränka fyrktalsväldet inom den ursprungliga valkorporationen och

Lördagen den 7 April, e. m.

3 N:o 27.

innebär sålunda en reform af den kommunala rösträtten. Den andra Om ändrad
är att öka antalet valbara till Första Kammaren genom att dels ned-^d<*e °/ § 65
sätta census, dels förkorta tjenstetiden och dels gifva ledamöterna
arfvode, likasom i Andra Kammaren. Den tredje är att tilldela Andra (FortT)
Kammaren större finansiel befogenhet än den Första, såsom förhållandet
är i flera utländska representationer. Den fjerde utvägen, slutligen,
är att i stället för det absoluta veto, som Första Kammaren nu
eger, blott medgifva den ett suspensivt sådant.

Gerna erkänner jag, att den enda utvägen af dessa fyra, som
förefaller mig fullt tillfredsställande, är den första, nemligen att begränsa
det kommunala fyrktalsväldet. Men detta måste då ske i så
hög grad, att ändamålet verkligen vinnes. Det hjelper icke att inskränka
den kommunala rösträtten till Vio eller V20 af kommunens
hela röstetal 0. s. v., utan man måste taga ett mycket större steg.

Lämpligast skulle vara, om man likstälde den kommunala rösträtten
med den politiska, såsom förhållandet är i åtskilliga andra länder,
eller också om man vidtoge någon liknande åtgärd med samma verkan,
till exempel den, som för några år sedan i afseende på städerna
godkändes af denna kammare. Emellertid vet jag mer än väl, att en
sådan åtgärd för närvarande icke har någon framgång att påräkna.

Då komma vi till den andra utvägen, eller den som af herr Daniel
Persson i Tällberg vid så väl denna som förra årets riksdag blifvit
föreslagen, men hvilken, jag måste bekänna det, dock förefaller mig
föga tillfredsställande för målets vinnande. Delvis torde den äfven
vara mindre behöflig. Ty sedan representationsförändringen har antalet
valbare till Första Kammaren af sig sjelf betydligt ökats. Vid
representationsförändringen utgjorde det blott omkring 12,000 personer,
under 1880-talet ökades det till 24,000, och nu kan det antagas uppgå
till minst 30,000, hvilket antal alltjemt ökas i samma mån som en
större förmögenhet öfverflyttas på allt flera händer. Således skulle
det egentligen blifva tilldelandet af arfvode åt ledamöterna i Första
Kammaren, som skulle kunna åstadkomma någon verkan. Men mig
förefaller det ytterst tvifvelaktigt, om Första Kammaren derigenom
skulle erhålla den väsentligen förbättrade karakter, som vore nödvändig
för att afhjelpa de missförhållanden, jag påpekat. Förmodligen
var det väl äfven delvis af denna anledning som denna kammare vid
förra riksdagen med 112 röster mot 94 afslog herr Perssons motion.

Och det är detta afslag, som i icke ringa mån bestämt mig att nu
framkomma med det af mig ifrågasatta alternativet.

Det tredje alternativet skulle, såsom jag nämnde, vara att åt
Andra Kammaren gifva en större finansiel befogenhet med afseende
å budgetens bestämmande än åt den Första. Med anledning deraf
ber jag dock få erinra, att Andra Kammaren till följd af sitt större
antal ledamöter redan har en sådan större befogenhet, om den är
enig och af densamma vill begagna sig vid gemensamma omröstningar.

Skulle man genom eu ändrad lagstiftning söka att, i likhet med hvad
i utländska författningar eger rum, åstadkomma den större finansiella
befogenheten för Andra Kammaren, torde man få underkasta sig en
serie af grundlagsförändringar,'' som gjorde saken ganska invecklad.

Då förefaller mig den fjerde utvägen, eller det suspensiv^ vetot,

N:o 27. 4

• Lördagen den 7 April, e. m.

Om ändrad vara väsentligen enklare. Den har den förtjensten att omedelbart
lydelse af § träffa målet för reformen, nemligen att inom ett visst område inTl
ningen. " skränka Första Kammarens uppgift till förekommandet af förhastade
(Forts.) och omogna beslut. Och denna utväg kunde genomföras medelst en
obetydlig förändring, genom ett kort tillägg till någon paragraf af
riksdagsordningen, vare sig 65 § eller någon annan.

I förbigående ber jag få påpeka den moderata karakteren af mitt
förslag. Jag har icke endast från det suspensiva vetot undantagit
alla finansiella och grundlagsfrågor, utan derjemte blott ifrågasatt, att
Andra Kammarens beslut i lagfrågor o. s. v. skulle blifva gällande,
först sedan den vid tre på hvarandra följande riksdagar, som dock
varit åtskilda genom ett omval till Andra Kammaren, fattat samma
och lika lydande beslut.

Hvad nu beträffar de skäl, som af utskottet blifvit anförda för
afstyrkande af min motion, så tyckas de hufvudsakligen härröra från
Första Kammarens ledamöter; och jag kan icke undra på, om denna
kammares förtroendemän icke sjelfva vilja lemna sin hand till inskränkning
af dess magt. Men skälen synas mig derför ingalunda
vara bättre.

Man har, såsom många gånger förut, framhållit, att genom antagandet
af mitt förslag skulle Första Kammarens lika myndighet och
behörighet med Andra Kammaren rubbas. Ja, det är mycket rigtigt
anmärkt. Men det är just ändamålet med motionen att rubba denna
likställighet, och jag vet icke bur detta mål skulle kunna vinnas på
annat sä än genom en ändring. Dessutom ber jag få erinra, att en
inskränkning i likställigheten redan finnes derigenom, att Andra Kammaren
har ett större antal ledamöter än den Första samt derigenom
får utsigt att kunna i finansiella frågor öfverrösta densamma.

Utskottet har vidare såsom hufvudskål för sitt afstyrkande framhållit,
att, så vidt detsamma har sig bekant, icke i någon annan statsförfattning
skulle finnas ett sådant företräde framför Första Kammaren
som det af mig föreslagna suspensiva vetot. Äfven denna anmärkning
är rigtig. Men sådant kommer sig deraf, att uti de flesta andra statsförfattningar
Andra Kammaren, som utgör den verkliga representationen,
redan egen en sådan magt framför den första, att något
suspensivt veto icke behöfves. I öfrigt ber jag få erinra, huruledes i
England nyligen varit ifrågasatt att tilldela öfverhuset endast suspensivt
veto. Och enligt senaste underrättelser lärer äfven den nuvarande
förste ministern, Lord Rosebery, vid något tillfälle uttalat sig
för möjligheten af ett sådant veto.

Det andra hufvudskälet, som utskottet framhållit, är, att ett sådant
företräde för Andra Kammaren, som det af mig ifrågasatta, icke skulle
vara behöflig! hos oss, emedan båda kamrarne skulle i lika mån utgå
från folket. För eder, rnine herrar, torde jag icke behöfva ens ett
ögonblick upptaga tiden med vederläggning af detta skäl; ty alla veta
vi, att den invändningen är fullt obefogad; och ingen lärer här på
allvar vilja påstå, att Första Kammaren utgår från folket i lika hög
grad som Andra Kammaren.

Man har mot min motion velat anmärka, att formuleringen af
klämmen skulle gifva anledning till tvetydighet eller att densamma

lördagen den 7 April, e. m.

6 N:o 27.

lämpligare skulle kunna inflickas vid någon annan paragraf af riksdags- Om ändrad
ordningen. Utan att för tillfället vilja inlåta mig på granskning af*y<?f**f
detta påstående, vill jag nu endast nämna, att den felaktighet, som n
möjligen kunnat förefinnas, varit så obetydlig, att den med en ringa (Forts.)
ändring kunnat berigtigas, om inom utskottet någon ledamot funnits,
som velat upptaga grundtanken af mitt förslag. Att så icke varit
fallet, måste jag naturligtvis från min ståndpunkt beklaga.

Då emellertid inom konstitutionsutskottet ingen röst bar böjt sig
för den af mig antydda ntvägen, men man deremot vill veta, att flertalet
af denna kammares ledamöter inom konstitutionsutskottet skulle
komma att förena .sig om herr Daniel Perssons i Tallberg motion, så
torde det för tillfället föga tjena till att jag gör något yrkande. Såsom
i motionen antydts, bar det hufvudsakliga ändamålet med densamma
varit att bringa saken på tal ur en allsidigare synpunkt, än
hittills varit fallet, och framför allt att ådagalägga, det äfven andra
utvägar finnas för frågans lösning, än den hittills såsom ensamt möjlig
ansedda. Emellertid förbehåller jag mig att under gynsammare konjunkturer
få återkomma med mitt förslag vid en kommande riksdag.

För tillfället har jag sålunda, herr talman, icke något yrkande att göra.

Herr Ljungman: Med afseende på motionärens förslag vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att kammaren med hänsyn till önskningen
att få en första kammare, som vore mera medgörlig i fråga
om reformer, redan intagit den ståndpunkten att genom ändring af
den kommunala rösträtten söka inverka på de Första Kammaren utseende
valkorporationerna och derigenom vinna sitt syftemål. Jag tror
det enda rätta och kloka vara att fasthålla vid detta sträfvande, så
mycket hellre som det vunnit erkännande af Första Kammaren. Genom
att komma med för många sträfvanden för vinnande af samma
syftemål, skadar man blott det sträfvande, för hvilket man först bestämt
sig och hvilket äfven synes mig vara det bästa.

Jag skall derför hemställa om bifall till utskottets afstyrkande
utlåtande.

Herr Höjer: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid och

jag skall'' icke heller inlåta mig på någon närmare kritik af Första
Kammaren, sedd i belysningen af denna kammares göranden och
låtanden under de år, som den i vårt land existerat. Jag är öfvertygad
om att den icke blifvit hvad grundlagstiftareu med densamma
afsåg, ett i sann mening konserverande element i Sveriges statslif.

Jag är tvärtom öfvertygad, att den genom sina öfvergrepp, sitt ständigt
återkommande motstånd mot alla reformer successivt utvecklat sig
till en social fara i vårt fädernesland, och att denna fara endast kan
aflägsnas genom en reform af denna kammare.

Det är min öfvertygelse, att om det får fortgå vidare det ena
tiotalet år efter det andra på samma sätt som hittills, så kan det
komma derhän, att Första Kammaren i sin konservatism i stället för
att förekomma revolutioner gör allt för att påskynda dem. Frågan
blir då, på hvad sätt man häst skall åvägabringa den reform, som
motionären afser, och hvilken, såsom han i sitt yttrande betonat, kan

N:o 27. 6

Lördagen den 7 April, e, na.

Om ändrad, ske med olika medel. Jag har icke begärt ordet för att uttala min
lVriksdaiwd5men^n^ * detta hänseende, men så mycket kan jag säga, att jag symrt
ningen, patiserar med den grundtanke, som återfinnes i hans motion, ehuru
(Forts) jaS? för min del icke kan tillstyrka ett bifall till densamma på grund
af dess formella brister. Jag har begärt ordet egentligen för att göra
ett yrkande, då motionären sjelf icke kommit fram med något sådant.
När jag genomläser konstitutionsutskottets motivering, finner jag den
vara i högsta grad besynnerlig. Den förste ärade talaren, motionären,
har i trenne vigtiga punkter antydt de oegentligheter, hvaraf denna
motivering lider, och jag instämmer i alla de anmärkningar, han gjort
mot denna motivering. Det är i synnerhet den andra anmärkningen,
han gjorde, som faller ganska bjert i ögonen. Konstitutionsutskottet
säger nemligen, att det i Europa ej finnes någon författning, »som
tillägger en del af’ representationen ett företräde i fråga om lagstiftningsmagten
jemförligt med det, motionären velat inrymma åt
Andra Kammaren», men glömmer att, trots hvad författningarnas bokstaf
innehåller, det finnes flera land i Europa, namneligen England, der
öfverhuset i afseende på lagstiftningsfrågor icke har en större magt
än den, som motionären vill tillerkänna den reformerade Första Kammaren.
I likhet med honom synes mig också, att det, som förekommer
i motiveringens sista stycke, der utskottet säger, att »den större behörighet,
som i vissa länder tillkommer den undre kammaren, synes i de
flesta fall vara föranledd af saknaden af verksamt inflytande från folkets
sida på den öfre kammarens bildande», är något, som i sig innebär
en orimlighet. Det liöglofliga konstitutionsutskottet synes glömma,
att Första Kammaren tillkommer genom dubbla indirekta val, och att
elektorerna till landstingen tillsättas på grund af den orimliga fyrkväldsröstskalan,
som gör, att det i sjelfva verket endast är en del af
de högst beskattade, som utvälja dessa elektorer. När jag granskar
denna motivering från början till slut, finner jag, att den innehåller
så många besynnerligheter, att, ehuru jag för min del kan vara med
om det slut, hvartill konstitutionsutskottet kommit, jag likväl icke kan
vara med om att votera bifall till utskottets utlåtande med bibehållande
af motiveringen. Derför skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka
bifall till konstitutionsutskottets hemställan, men med ogillande af
hela dess motivering.

Herr Ljungman:/ Jag tror icke, att den siste talaren haft skäl
att komma fram med hvad han anförde mot utskottets motivering, tv
snarare skulle man väl kunna säga, att hans anförande var något
»besynnerligt», än att säga det om utskottets motivering. Det är oss
alla bekant, huru i England öfverhuset någon gång i frågor af synner''
ligt stor vigt användt sitt veto, som icke är suspensivt utan absolut.
Äfven om de politiska förhållandena i England fört derhän, att ett
sådant veto från öfverhusets sida ytterst sällan förekommer, borde det
väl snarare vara en uppgift för Andra Kammaren att söka utbilda sig
efter det föredöme, som Englands underhus gifver, än att söka få införd
eu grundlagsbestämmelse, som är alldeles obehöflig, i fall man
ville rätta sig efter ett sådant mönster som den engelska representationen.
Det är nemligen den kloka partigrupperingen i Englands

Lördagen den 7 April, e. in.

7 N:o 27.

underhus, som vållar, att detta underhus betyder någonting, ty funnes Om ändrad
det der eu sådan partigruppering som i denna kammare, då skulle^*^0^^5
detta underhus icke heller betyda så mycket, utan då skulle regeringen n
äfven i England nödgas stödja sig på öfverhuset och en minoritet i (ports.)
underhuset.

Hvad slutligen förslaget i öfrigt beträffar, vill jag fästa uppmärksamheten
på, att om man vill vinna framgång åt den önskan, som
Andra Kammaren snart i ett fjerdedels århundrade uttalat, nemligen
att få den kommunala rösträtten nödigt begränsad, så tror jag, att det
icke är skäl att på alla sätt och vid alla tillfällen angripa Första
Kammaren, utan när den nu visat tillmötesgående i afseende på nämnda
önskan, så är det väl klokare att ställa sig fredligt med samma kammare
och på det sättet kunna nå vårt önskningsmål. Jag skall derför,
herr talman, hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Jag kan icke underlåta att något
närmare granska det, som utgör sj elfva kärnpunkten i utskottets
resonnement, nemligen utskottets förmenande, att ett sådant företräde
i afseende på lagstiftningsmagten för representationens Andra Kammare,
som en grundlagsförändring i enlighet med motionärens förslag
skulle medföra, icke hade något motstycke i hela den politiska verlden.

Utskottet medgifver visserligen, »att i åtskilliga främmande länder med
tvåkammarsystem den afdelning af representationen, hvilken i svenska
riksdagen motsvaras af Andra Kammaren, med afseende å vissa frågor
eger större myndighet än den öfre kammaren»; men, säger utskottet
på följande sida: »den större behörighet, som i vissa länder
tillkommer den undre -kammaren, synes i de flesta fall vara föranledd
af saknaden af verksamt inflytande från folkets sida på den öfre kammarens
bildande». Det förhåller sig i sjelfva verket icke så. Ty äfven
i de länder, der första kammaren framgår ur val, der den icke är
ett öfverhus, ett herrehus eller en senat, icke är tillkommen på grund
af ärftlighet eller annan sjelfskrifvenhet eller kunglig utnämning, är
regeln den, att andra kammaren har det företrädet —• och det betyder
ofantligt mycket — att finanslagen först förelägges densamma.

Detta gäller icke blött om sådana land som England, der öfverhuset
icke är en representativ församling, eller Italien, der senaten icke
heller är en representativ församling, utan det gäller äfven om andra
länder, såsom t. ex. Belgien, hvars första kammare framgår ur val
lika väl som den andra kammaren. Första kammaren i Belgien har
hittills blifvit vald af samma valmän, som tillsätta andra kammaren,
och efter den nu pågående författningsrevisionen kommer den förändringen
att inträda, att en del af senaten väljes af samma valmän som
andra kammaren, och den andra delen af provinsialrepresentationerna.

Således är det icke blott — såsom utskottet tyckes föreställa sig —
i de länder, der den öfre kammaren icke är en vald representation,
som den andra kammaren har Betydligt större grundlagsenlig magt
än den första, utan detsamma gäller äfven om de länders representation,
der båda kamrarne framgå ur val. Då vidare utskottet säger,
att något liknande den rubbning af jemlikhetsställningen kamrarne
emellan, som genom ett antagande af motionärens förslag skulle åstad -

Sso 27. 8

Lördagen den 7 April, e. ra.

Om ändrad kommas, ingenstädes skulle förefinnas, så skall jag tillåta mig nämna,
lydelse af § 65&^ s^,jant andra kammarens företräde i afseende på lagstiftnings n

ningen d~ frågor finnes i ännu högre grad i ett land, der båda kamrarne framgå
(Forts 1 ur val- Jag skall dervid icke taga något exempel från länder med
öfverhus, icke vald senat eller dylikt. Jag skall icke heller taga
exempel från Norge, ty då skulle man kunna invända, att i Norge
icke finnes något tvåkammarsystem — hvarpå jag likväl skulle kunna
svara, att, huru en tvåkammarrepresentation rätteligen bör vara organiserad,
derom finnes icke något i Guds ord föreskrifvet, och att om
det rätta sättet att organisera en tvåkammarrepresentation finnas
flera skilda meningar än exempel å tvåkammarsystemet gifvas i den
faktiska verkligheten. Nej, jag skall taga exempel från ett land med
första kammaren vald lika väl som andra kammaren; ett land, hvars
första kariimare liksom Första Kammaren i Sverige tillsättes af provinsialrepresentationen;
ett land, om hvars författning jag aldrig hört
den meningen uttalas, att den är byggd på någon ultraradikal grund;
ett land, fordom stort genom sin lysande frihetskamp och i våra dagar
måhända i politiskt och socialt hänseende lyckligare än någon annan
europeisk stat. Jag menar Holland, der första kammaren liksom i
vårt land väljes af provinsialrepresentationen, hvarför man också, ehuru
i visst afseende ej utan någon missuppfattning, sagt, att den holländska
författningen tjenat till förebild för vår svenska riksdagsordning.
I Holland är nu första kammarens behörighet i afseende
på lagstiftningen betydligt mera inskränkt än Första Kammarens i
Sverige skulle blifva genom ett antagande af motionärens förslag. Alla
regeringens förslag och framställningar till den holländska representationen,
generalstaterna, gå omedelbart blott till- den andra kammaren.
Först derefter, och om de der ledt till något positivt resultat, komma
de till den första kammaren. Om deremot resultatet i andra kammaren
är ett afslag, så tillkännagifves detta afslag för regeringen, och
frågan kommer aldrig till första kammaren. I samband härmed står,
att andra kammaren i Holland har rätt att i afseende på regeringens
framställningar och förslag vidtaga förändringar, göra amendementer,
en rättighet som icke tillkommer första kammaren. Detta i afseende
på samtliga från regeringen utgående förslag. Vidare bör också ihågkommas,
att med den holländska folkrepresentationens lagstiftningsinitiativ
icke förhåller sig på samma sätt som här i Sverige, att lagfrågor
kunna väckas i båda kamrarne, utan användandet af lagstiftningsinitiativet
beror uteslutande af andra kammaren. Om der väckes
ett lagförslag, och det leder till något resultat, så går förslaget till
första kammaren, men denna senare kammare kan icke sjelf sätta
generalstaternas lagstiftningsinitiativ i rörelse. Lägger man härtill, att
det är andra kammaren, som har den politiska åtalsrätten, och
vidare — ehuru jag icke vill fästa så synnerligen stor vigt dervid —
att i vissa frågor båda kamrarne, af hvilka den första har 50 och den
andra 100 ledamöter, sammanträda till gemensamt beslut, så kan jag ej
annat än finna, att andra kammaren i Holland har i allmänhet större
magt och större betydelse än den första, och att den i lagstiftningsfrågor
har större magt, än Andra Kammaren här i Sverige skulle få
genom antagande af motionärens förslag. Iranske det äfven kan vara

Lördageu den 7 April, e. m.

9 N:o 27.

skal att påpeka ett par andra omständigheter. Högsta domstolen i Om ändrad
Holland, Hooge Raad, som bland annat på åtal af andra kammaren^^*? a/" §155
dömer ministrarne för embetsförbrytelser, tillsättes på det sätt, att vid r‘ "

ledighet andra kammaren uppgör eu lista på 5 personer, inom hvil- (Forts.)
ken sedan regeringen få göra sitt val.

Räknekammare^ hvilken endels motsvarar vår kammarrätt och
endels vår statsrevision, har en större befogenhet än dessa institutioner
hos oss, ity att den eger att kontrollera finansförvaltningen, så att
till och med vederbörande minister, inom hvars förvaltningsområde en
utgift faller, behöfver räkuekammarens godkännande, för att finansministern
skall anordna en utbetalning från statskassan. Den tillsättes
också af regeringen på förslag af andra kammaren. Detta är något
för våra begrepp främmande.

Det ena med det andra gör, att andra kammaren får en öfvermägtig
ställning, utan att man derför kan säga, att vare sig Hollands
författning eller den holländska politiken går ut från några ultraradikala
grundsatser.

1 Belgien framgå, som bekant, båda kamrarne ur val — representantkammaren
numera ur en på ett visst sätt modifierad allmän rösträtt,
hvilken torde gifva Belgien omkring 1,200,000 valmän. I detta land
har andra kammaren — representanternas kammare — det företrädet
framför den första kammaren, eller, såsom denna senare kammare
der kallas, senaten, ehuru det ej kan falla någon in att jemföra den''
med vissa andra lands senat, att för andra kammarén först föreläggas
finanslagen Och lagen om armékontingenten. Vidare har andra kammaren
det företrädet, att det är den, och den allena, som eger att åtala
ministrarne inför kassationsdomstol. Dessutom eger andra kammaren
det företrädet, att den icke uppgör förslag till, utan nämner
ledamöter i Cour des comptes, hvilken har att kontrollera finansförvaltningen,
att tillse, att icke budgetsposterna öfverskridas, och att
inga anslag dragas från sitt rätta ändamål till något annat. Det är
således icke grundadt, när utskottet säger: »Den större behörighet,

som i vissa länder tillkommer den undre kammaren, synes i de Bestå
fall vara föranledd af saknaden af verksamt inflytande från folkets sida
på den öfre kammarens bildande».

En vida öfvervägande betydelse tillkommer den undre kammaren
äfven i länder, der den öfre kammaren bildas enligt mycket liberalare
grundsatser än de, som äro föreskrifna i* vår riksdagsordning.

Detta har jag ansett vara lämpligt att anmärka, då i sjelfva verket
icke träffande jemförelse!- synes mig utgöra sjelfva hufvudpunkten i
utskottets motivering. I öfrigt har jag ingenting att tillägga.

Herr Persson i Tällberg: På det att icke på den ärade motio nären

och mig man må söka att tillämpa det gamla ordspråket: »när
vargarne börja rifvas, så får bonden sin ko igen», anser jag mig skyldig
tillkännagifva, att jag för min del icke har något emot, om herr
Mankells förslag kunde gå igenom. Jag vill dock såväl för herr Mankell
som äfven för öfriga ledamöter af kammaren tillkännagifva, att
jag i min motion utgått från en annan synpunkt, än den herr Mankell
i sin motion utgått från. Då jag, såsom jag vid sistlidne riksdag hade

fi:o 27. 10

Lördagen den 7 April, e. m.

Om ändrad äran nämna, tror att för den sunda samhällsutvecklingen det nu rålydelse
af § 6S(jan(je motsatsförhållandet kamrarne emellan är till stor skada, kar
” niågm!" Jao ansett, att man bör bereda större möjlighet för valmännen att till
(Forts.) ledamöter af Första Kammaren välja bland en annan korporation, än
hvad nu är förhållandet. Om herr Mankells förslag blefve lag, skulle
motsatsförhållandet kamrarne emellan ingalunda blifva mindre, utan
snarare tvärtom större. Det skulle således endast komma att blifva
med den öfvermagt, som bereddes åt denna kammare, som den komme
att vinna sina segrar öfver den Första Kammaren. Men jag tillåter
mig betvifla, att ett sådant förhållande blefve lyckligt för vårt samhälle.

Vidare skulle jag till herr Ljungmans begrundande vilja säga några
ord, ehuru jag förbehåller mig att dertill få återkomma, då min motion
kommer att behandlas i kammaren. Det är med anledning af hvad
han yttrade angående den kommunala rösträtten. Jag är fullkomligt
ense med herr Ljungman deri, att Första Kammaren bör reformeras
genom en inskränkning i den kommunala rösträttsskalan. Om jag
nji antager, att Första Kammaren i en framtid blifver så radikal,
att den kan gå med på t. ex. en begränsning till en femtedel af
kommunens hela röstetal eller så omkring, och jag vidare är så
sangvinisk, att jag tror, att detta kommer att inverka i någon högre
grad på de korporationer, som skola utse Första Kammarens ledamöter,
vill jag likväl erinra, att man i alla händelser finge välja bland personer,
som stå på alldeles samma förmögenhetsnivå som de nuvarande
förstakammarledamöterna. Jag fruktar då, att Första Kammaren skulle
komma att få samma utseende, som den nu har. Det är derför som
jag tror, att såväl en begränsning af den kommunala rösträtten som
äfven en omgestaltning i afseende på valbarheten till Första Kammaren
är nödvändig.

Ehuru, såsom sagdt, jag icke har något emot, att herr Mankells
motion bifalles, skall jag likväl, då motionären icke sjelf gjort något
yrkande, ej framställa något yrkande om bifall till densamma.

Det förvånar mig verkligen ej, att herr Mankell anser sin motion
bättre än min, ty hvar och en älskar naturligtvis sitt eget foster. Jag
å min sida tycker, att min motion är bättre än hans. Det är derför
kanske skäl, att båda förslagen komma fram, och att kammaren får
pröfva, hvilketdera förslaget som är det bästa.

Jag har, såsom sagdt, intet yrkande att göra.

Herr Ljungman: Det var med någon förvåning jag hörde herr

Hedin göra anmärkning mot konstitutionsutskottet för en sak, till
hvilken konstitutionsutskottet ej gjort sig skyldigt. Utskottet har nemligen
i sin motivering yttrat: »Euruväl i åtskilliga främmande länder

med tvåkammarsystein den afdelning af representationen, hvilken i
svenska Riksdagen motsvaras af Andra Kammaren, med afseende å vissa
frågor eger större myndighet än den öfre kammaren, finnes dock, såvidt
utskottet har sig bekant, icke någon författning, som tillägger en del af
representationen ett företräde i fråga om lagstiftningsmagten jemförligt
med det, motionären velat inrymma åt Andra Kammaren.»

Såvidt jag kan finna, är hvad utskottet här yttrat fullkomligt rig -

Lördagen den 7 April, e. m.

11 IS'':o 27.

tigt och vederlägges icke af hvad herr Hedin har anfört. När ett ut- Om ändrad
skott inkommer till svenska Riksdagen med ett utlåtande, är det natur-*3''**" af § 65
ligtvis tvunget att använda orden i den betydelse, de hafva i svenska n "

språket och i vår grundlag. Hos oss mena vi med uttrycket »lag» icke (Forts)
detsamma som motsvarande uttryck betyder i utländska författningar.

Vi kalla t. ex. icke de beslut, som fattas i statsregleringsfrågor, »lagar»,
utan vi använda detta uttryck endast i mera inskränkt betydelse. Utskottet
bar med sitt yttrande om »lagstiftningsmagten» aldrig afsett statsregleringsfrågor,
utan endast sådana beslut, om hvilka herr Mankells
motion rör sig, således hufvudsakligast om antagande af sådana lagar,
som stiftas enligt 87 § regeringsformen. Under sådana förhållanden
är det ju klart, att hvad utskottet här yttrat är fullständigt på sin
plats.

Hvad Nederländernas konstitution angår, så erbjuder den alls ingen
likhet med hvad herr Mankell vill hos oss införa. Det är en ofantlig
skilnad på dess första kammare och den första kammare, som hos oss
skulle komma till stånd, om herr Mankells nu förevarande motion
bifölles. Den öfre kammaren eger der icke ett endast suspensiv! veto,
men den får yttra sig först efter det den undre kammaren gjort det,
och då har den definitivt veto. Detta är eu stor skilnad.

Hvad för öfrigt sjelfva frågan angår, tror jag ej, att man vinner
något genom att komma fram med sådana motioner som den nu förevarande.
Jag anser, att, om man vill vinna hvad man önskar, man bör
koncentrera sig på att inverka på de valkorporationers sammansättning,
hvilka hafva att utse Första Kammaren, och icke äflas att komma fram
med en allt större mängd olika förslag. De öka endast motståndet.

Jag hemställer om bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Boethius: I motsats mot den förste talaren tror jag för
min del icke, att det är eu rigtig väg att på grund af en känslostämning,
ett tillfälligt missnöje med eu del af representationen förändra
grunderna för dess sammansättning. Han åberopade ridderskapet
och adeln; men 1866 års representationsreform gick icke fram öfver
ridderskapet och adeln, derför att detta stånd var konservativt, utan
derför att dess sammansättning var föråldrad.

Emot herr Höjer skall jag be att få påpeka den stora skilnad, som
förefinnes mellan Englands öfverhus och vår Första Kammare, nemligen
att Englands öfverhus till största delen består af ärftliga medlemmar, vår
Första Kammare helt och hållet af valda. Man må hysa hvilka åsigter
som helst om lämpligheten af den kommunala rösträtten, så torde man ,
likväl få erkänna, att de korporationer, som välja Första Kammaren,
nemligen landstingen, icke äro så dåliga institutioner, och jag undrar,
om de icke mycket väl kunna tåla jemförelse med t. ex. de holländska
provinsialförsamlingarna äfven i demokratiskt hänseende. Hvad nu
utskottets motivering angår, så förhåller det sig ju så, som utskottet framhållit,
att det i andra länder endast är i afseende på finansfrågor, och
jag vill tillägga i afseende på den konstitutionella ansvarigheten, som
den andra kammaren har företräde framför den första kammaren,
utom i ett land, det af herr Hedin påpekade, nemligen Holland. Ty
jag erkänner — jag tager, på grund af en händelse i förmiddags, kam -

N:o 27. 12

Lördagen den 7 April, e. m.

Om ändrad maren till vittne på, att jag gör det — jag erkänner, att herr Hedin
^riksdaiord’^1'' fullkomligt rätt, då han säger, åt** i afseende på kongl. propositio"
ningen. ueri finansfrågor och lagfrågor andra kammaren i Holland har företräde
(Forts.) framför den första, nemligen det företrädet att dessa först skola gå
in till den andra kammaren.

Men fastän jag erkänner detta, tillåter jag mig dock påpeka en
olikhet. Jag her kammaren dervid observera, att jag icke påstår, att
herr Hedin förnekat denna olikhet, men fastän han icke gjort det, så
torde det dock kanske vara mig tillåtet att framhålla den, ty jag har
ju också en viss konstitutionel rätt att tala i denna kammare-. Förhållandet
är nemligen det, att den i Nederländerna gällande ordningen
är helt enkelt raka motsatsen till den i motionen föreslagna. Jag lemnar
derhän, hvilken betydelse detta stadgande i Nederländernas konstitution
kan hafva för dess andra kammares magtställning i allmänhet,
men visst är, att den magt, som derigenom tillkommer denna andra
kammare med afseende på lagstiftningen, är uteslutande negativ. Den
kan hindra reformer och hindra dem på ett mycket effektivt sätt genom
att aldrig släppa fram förslag derom till första kammaren, men här
är ju fråga om motsatsen; här är fråga om att gifva den Andra Kammaren
eu rätt att drifva igenom förändringar gent emot Första Kammarens
vilja. Men det är i alla europeiska länder, såvidt jag vet, der
det finnes ett verkligt tvåkammarsystem, just den första kammarens
uppgift att kunna hindra sådana förändringar, söm anses omogna, och
derför har första kammaren öfverallt absolut veto med afseende å lagstiftningsfrågor.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr John Olsson: Herr talman! Jag läser uti detta betän kande

under rubriken »reservationer» bland andra en, afgifven af herr
Ljungman, mot vissa delar af motiveringen. Jag kan icke neka till,
att det förefallit mig underligt att, då här nu inom kammaren framstälts
yrkande om ogillande af motiveringen, man ändock får höra herr
Ljungman yrka bifall till samma motivering, mot hvilken han sjelf
reserverat sig.

Herr Ljungman yttrade, bland annat, att det skulle vara olämpligt,
om mau ville komma någon väg med reformer, att vid alla möjliga
tillfallen angripa Första Kammaren. Jag får för min del öppet
bekänna, att jag är af alldeles motsatt uppfattning mot den ärade
talaren. Jag tror nemligen, att om man någonsin skall kunna åstadkomma
några reformer, måste man inom Andra Kammaren bilda eu
kompakt opinion och opposition just emot Första Kammaren, en opposition,
som verkligen har rygg att stå för hvad den vill och kraft att
drifva sin vilja igenom; och jag tror icke, att vi kunna åstadkomma
denna opinion och opposition, om vi icke vid alla möjliga tillfällen
angripa Första Kammaren, då densamma motsätter sig de berättigade
önskemål, som denna kammare söker att genomdrifva.

Herr Ljungman hänvisade i fråga om en reformering af Första
Kammaren till en begränsning af deu kommunala rösträtten och ansåg,
att man företrädesvis om icke uteslutande borde rigta sig på detta

13 N:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

önskemål. Jag vill då fästa herr Ljungmans uppmärksamhet på, att Om ändrad
utskottet i sin motivering just förklarat, att allting är väl bestäldt ihJdelse af § 65
fråga om Första Kammarens bildande, så att ingen förändring behöfver ^‘ninaen^''
vidtagas i afseende å den kommunala rösträtten. Utskottet säger nem- ,Fortg \
ligen, att den större behörighet, som i vissa länder tillkommer den
undre kammaren, synes i de flesta fall vara föranledd af saknaden af
verksamt inflytande från folkets sida på den öfre kammarens bildande,
men att hos oss förefinnes icke denna anledning till en reform. Det
är onekligen egendomligt, att herr Ljungman instämmer i och yrkar
bifall till denna motivering på samma gång som han föregifver sig
vilja rigta sin reformifver på en ändring af den kommunala rösträtten,
i syfte att bereda folket ett större inflytande på Första Kammarens
bildande, en ändring som ju utskottet förklarar vara obehöflig! Jag
kan för min del icke förstå logiken i herr Ljungmans uppträdande och
förmodligen ingen annan heller.

Jag instämmer uti det yrkande, som af herr Höjer framstälts på
bifall till utskottets hemställan, men med ogillande af motiveringen.

Herr Höjer: Herr talman! Om jag i likhet med min högt

aktade vän, herr Boethius, skulle våga begagna mig af den konstitutionella
rätt, som tillkommer mig, så skulle det vara för att gent
emot honom säga, att det icke skulle kunna falla mig in att framkomma
med eu sådan tanke som den, att våra landsting vore en dålig
institution.

Jag har endast sagt, att en Första Kammare icke kan kallas folkvald
i ordets egentliga mening, då den är vald af våra landsting, hvilka
sjelfva äro tillkomma genom indirekta val, och jag kan således icke
finna, att man med fog kan säga, att en Första Kammare, skapad
såsom vår, är, såsom det står uti utskottets motivering, bildad »under
verksamt inflytande från folkets sida».

Herr Hedin: Då en ärad ledamot af konstitutionsutskottet funnit
sig böra uttala sin förundran öfver hvad jag sagt, så tillåter jag mig
anmärka, att denna förundran förmodligen hade uteblifvit, derest han
gjort mig den äran att höra på hvad jag sade.

Hans antydan att, när jag talade om förhållandet mellan kamrarne
i vissa andra länder, detta icke skulle höra till debatten rörande
den föreliggande frågan, vederlägges af konstitutionsutskottets utlåtande,
som, med tydlig hänsyftning just på den andra kammarens
större finansiella magt i vissa andra iänder, velat förklara, att den i
de länderna föranledes deraf, att första kammaren icke kan betraktas
såsom en vald, eu folkvald kammare. Detta har jag berigtigat, enär
det gifvit utskottet anledning till ett uttalande i betänkandet, som jag
icke finner exakt.

Jag har vidare teka heller sagt, att organisationen och lagstiftningsmagten
i Holland är densamma, som afses i herr Mankells motion,
och således behöfves icke något berigtigande af mitt yttrande i det
fallet. Jag har sagt, att uti Holland första kammarens inflytande på
lagstiftningen är ännu mera inskränkt än Första Kammarens i Sverige
skulle blifva genom ett bifall till motionärens förslag.

5:o 27. H

Lördagen den 7 April, e. m.

Om ändrad När man vill berigtiga hvad en talare under debatten yttrat, så
lyrik!daafotd-5horde det vara ett nödvändigt vilkor, för att ett sådant angrepp skulle
” ningen, erkännas för behörigt, att man verkligen rigtar sin anmärkning mot
(Forts.) hvad som blifvit sagdt och ej mot sådant, som icke blifvit sagdt.

Herr Ljungman: Jag skall än en gång anhålla att få läsa upp
det stycke af utskottets betänkande, mot hvilket herr Hedin senast
rigtat sitt angrepp. Det lyder: »den större behörighet, som i vissa

länder tillkommer den undre kammaren, synes i de flesta fall vara
föranledd af saknaden af verkligt inflytande från folkets sida på den
öfre kammarens bildande». Såsom herrarne behagade finna, så står
det »i de flesta fall»; det står icke »i alla fall». Uttrycket vederlägges
således icke af förhållandena i Nederländerna, och jag tror således,
att hvad jag yttrat var fullt befogadt.

Den omständigheten, att den undre kammaren i Holland i många
hänseenden har större betydelse än den öfre, kan icke tjena till motivering
för det förslag om inskränkning af den Första Kammarens magt,
som herr Mankell framstält.

Hvad slutligen beträffar herr Jonathan Olssons anmärkning, att
jag reserverat mig mot vissa delar af motiveringen, så innebär denna
min reservation icke, att jag icke skulle kunna gilla motiveringen i
andra delar än som han vidrört. Min uppfattning är, att motiveringen
kunnat vara tillräckligt utförlig genom att på fyra eller fem rader
angifva första och sista punkternas hufvudsakliga innehåll. Men jag
har icke kunnat ansluta mig till den motivering, som förefinnes i
reservationen och är författad af herr Alin, emedan den synes mig
väl inteiisiv i en helt annan rigtning, jemförd med den, som förekommer
i utskottets utlåtande.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr John Olsson: Det skulle vara synnerligen intressant att

få veta, mot hvilka delar af motiveringen herr Ljungman reserverat
sig, då han här yrkar bifall till motiveringen i dess helhet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner å hvartdera af de båda yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Om ändring af I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 35, i an12
kap. 3 § ledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen.

kyrkolagen.

Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr J.
Eliasson m. fl. afgifna motion, n:o 21, hemstälde utskottet, att Riksdagen
ville för sin del besluta följande

»Lag angående ändring af 12 kapp. 3 § kyrkolagen.

Härigenom förordnas, att hvad i 12 kap. 3 § kyrkolagen är stadgadt

15 X:o 27.

Lördftgen den 7 Ajwil, e. rn.

om klämtning morgon och afton hvarje söcknedag hädanefter icke skallo»» ändring af
gälla, der vederbörande församling beslutar upphörande af klämtning; kaP- 3 §
dock att helgemålsringning aftonen före söndag och helgdag fortfarande ''J^° a9en''
skall ega rum.» (Forts.)

Häremot hade reservation afgifvits af herr J. Anderson i Tenhult.

Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af

Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Herr talman! Vid sistlidet
års riksdag väcktes en motion, hvari yrkades, att 12 kap. 3 §
kyrkolagen måtte upphöra att gälla eller alternativt, att den i samma
paragraf föreskrifna klämtningen måtte ske endast sommartiden från
och med maj till och med september. Samma års lagutskott hemstälde
med anledning af motionen, att hvad i 12 kap. 3 § i kyrkolagen är
stadgadt om klämtning hädanefter icke skall gälla, der vederbörande
församling beslutar upphörande af klämtning. När detta lagutskottets
utlåtande behandlades i kamrarne, så bifölls detsamma i Första Kammaren
utan någon som helst diskussion; och när frågan i denna kammare
förevar, så var det endast en talare, som yttrade sig, och han
slutade med att yrka bifall till utskottets hemställan; hvarefter i vanlig
ordning Riksdagen aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t, som tillkännagaf
Riksdagens beslut. Sedermera har vid kyrkomötet, hvars yttrande i
ämnet inhemtades, föreslagits den ändring i Riksdagens beslut, att det
skulle blifva ett lagstadgande, att helgemålsringning aftonen före söndag
och helgdag fortfarande skall ega rum. I den motion, som vid denna
riksdag inkommit, har motionären upptagit kyrkomötets beslut och till
detsamma yrkat bifall. Af föreliggande betänkande synes, att lagutskottet
öfvergått på kyrkomötets åsigt och fattat beslut alldeles i enlighet
med som kyrkomötet ville hafva det. Då Riksdagen så nyligen som
förlidet år fattat sitt beslut, har jag för min del så stor aktning för
beslutet, att jag icke kan biträda utskottets förslag och således icke instämma
i den ändring, som kyrkomötet har gjort. Och af sådan anledning
har jag anmält min reservation.

Innan jag vet, hvad denna kammare vill i denna fråga, skall jag
för min del icke göra något yrkande, utan öfverlemna till kammaren
att bestämma, om den vill respektera sitt eget i fjol fattade beslut eller
låta sig ledas af kyrkomötet.

Vidare anförde:

Herr Göransson: Herr talman, mine herrar! Då jag vid 1893

års riksdag var motionär i frågan, vill jag nu yttra några ord. Som
herrarne torde erinra sig, gick min motion derpå ut, att hvad i 12
kap. 3 § kyrkolagen är stadgadt rörande klämtning skulle upphöra att
gälla, eller alternativt, att klämtning måtte ske allenast under sommarmånaderna
från och med maj till och med september. Lagutskottet
tillstyrkte det första alternativet af min motion, men med det tillägg, att
det skulle bero på vederbörande församlings beslut, huruvida klämtning
der skulle ske eller icke. Detta lagutskottets förslag blef äfven Riks -

{iso 27. 16 Lördagen dan 7 April, e. m.

Om ändring a/dagens beslut. När förslaget sedan kom till kyrkomötet, så gjorde,
j.2 kap. 3 § kyrkomötet ett ytterligare tillägg, nemligen af den lydelsen: »dock att
kyrkolagen. ]ie[gemdlSringning aftonen före söndag och helgdag fortfarande skall
( or*9-) ega rum>>_ jag skall för min del icke motsätta mig detta tillägg, som
nu äfven af lagutskottet är tillstyrkt, enär man derigenom kommer
att få ett större församlingst vång ersatt med ett mindre.

När jag kommer att rösta för bifall till utskottets förslag, gör jag
det under förhoppning, att lagen äfven kommer att blifva tillämpad i
alla församlingar öfver hela riket, och icke såsom hittills tillämpningen
skall bero på de särskilda domkapitlens subjektiva uppfattning. Herr
talman! Jag ber att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall deremot be
att få tillkännagifva, att jag kommer att sluta mig till det uttalande,
som reservanten har gjort. Jag kan icke finna, att kyrkomötet har
anfört något som helst skäl, på grund hvaraf det har kunnat eller bort
ändra det beslut, som Riksdagen fattat förlidet år. Det enda skäl, som
jag tyckt mig finna af kyrkomötet anfördt, är seden att hafva klämtning
helgdagsaftDarna. Och detta skäl hade naturligtvis kyrkomötet
kunnat anföra för afslag på alltsammans. Jag tror, att om kyrkomötet
skall upphäfva ett Riksdagens beslut, så bör det hafva något starkare
skäl. Jag kan icke finna, att det beslut, som kyrkomötet fattat och
lagutskottet tillstyrkt, kan hafva någon den ringaste betydelse och leda
till någon fördel synnerligast på landsbygden. Jag vet icke, huru det
är i allmänhet; men jag, som bor eu qvarts mil från kyrkan, har aldrig
hört någon klämtning om aftuarna, så att jag vet ej ens att det klämtas
i den församling, der jag bor. Således tror jag, att man mycket väl
kan afslå detta, utan att förlora något. Den enda klämtning, som förekommer,
är om lördagsaftnarna; och den skulle ju i alla fall komma
att bibehållas.

Jag tror således, att om kammaren afslår detta, så kommer man
närmare under fund med, att kyrkomötet är en institution, som icke är
fullt lämplig. Ty när det icke ens kan gilla ett sådant oskyldigt riksdagsbeslut
som detta, så kan man med log säga, att det är en institution,
som är och fortfarande blir synnerligen olämplig.

Jag skall således be att få yrka afslag på utskottets förslag och
bifall till reservationen.

Herr Nydahl instämde häruti.

Herr Eliasson: Herr talman, mine herrar! Med morgon- och

aftonklämtning, hvarom 12 kap. 3 § kyrkolagen stadgat, har förhållandet
varit olika inom olika delar af vårt land. På en del ställen vet man
icke det ringaste om någon församlingarnas skyldighet härutinnan. På
andra åter har det varit vanligt, att klämtning skett under sommartiden,
maj—september. Få ställen å landet funnos, hvarest klämtningen
verkstäldes under hela året, och det väckte fördenskull ett missnöje
inom Upsala stift under åren 1891 och 1892, då i flera af dess kontrakt
af församlingarna fordrades att verkställa klämtning året om, hvarigenom
de tillskyndades utgifter, som förut icke funnits. Det var denna

17 N:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

omständighet, som vid sistlidet års riksdag föranledde väckandet afOm ändring af
frågan om klämtningens upphörande. Lagutskottet tillstyrkte då, som e»

man vet, den ändring, att det skalle på församlingarna sjelfva få bero, ,Fortg ^
om morgon- och aftonklämtning skulle verkställas, och detta blef äfven
utan ringaste motsägelse Riksdagens beslut.

Men kyrkomötet behagade för sitt bifall fästa ett vilkor, att helgemålsringning
aftonen före sön- eller helgedag fortfarande skulle ega
rum. Det är detta vilkor, som talaren på vermlandsbänken nu anser
vara så vigtigt, att frågan om församlingarnas frihet beträffande klämtningen
hellre må förfalla än att på samma vilkor ingå.

För min del måste jag bekänna, att jag icke kan vara med derom.

Jag vill icke tro, att man i sådana frågor som denna kan vinna några
förändringar derigenom, att man fordrar ett strängt vidhållande af
förut fattade beslut utan ringaste eftergifter. Lagutskottets nu föreliggande
förslag medför efter mitt förmenande dock någon förändring till
ett bättre. Det kan ingen påstå, att, om 12 kap. 3 § kyrkolagen qvarstår
oförändrad, några lättnader uppkomma för de församlingar inom
landet, hvarest morgon- och aftonklämtuingar varit vanliga och i senare
tid utsträckta. Efter hvad som är bekant, har Första Kammaren godkänt
lagutskottets förslag. Skulle då herr G. Jansson få sin vilja fram
här i Andra Kammaren, så har ju frågan för denna riksdag förfallit,
och det kan icke heller antagas, i fall frågan ånyo förekommer, att
kyrkomötet skulle frånträda det vilkor, som detsamma förlidet år uppstälde.
Under sådana förhållanden, och då, som sagts, lagutskottets
förslag afser förändring till ett bättre, skall jag tillåta mig yrka bifall.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan propositioner
af herr talmannen afgifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden:

n:o 36 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
viss ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864; och

n:o 37 i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 §
utsökningslagen.

§ 5.

Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 38, i an- 0m andf™d8
ledning af väckt motion om ändrad lydelse af 39 § utsökningslagen. ’J ^söknings lagen.

Motionären, herr O. Wikström, hade i sin berörda, inom Andra
Kammaren afgifna motion, n:o 58, föreslagit: att Riksdagen måtte besluta,
att 39 § utsökningslagen den 10 augusti 1887 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 27.

If:o 27. 18

Om ändrad
lydelse af 39 <
utsökningslagen.

(Forts.)

Lördagen den 7 April, e. m.

»År betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan
»särskild^ bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå
att ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å underrätts dom
ske, förr än den vunnit laga kraft, der den som tappat ställer pant
eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada som genom
uppehållet vållas kan; ej heller å hofrätts dom, der gäldenären styrker,
att han, på sätt i 30 kap. rättegångsbalken föreskrifves, sin rätt till
talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens
befallningshafvande eller utmätningsman eller i taka händer nedsatt
penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.»

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Wikström: Herr talman, mine herrar! Såsom motionär i
frågan skall jag-tillåta mig att anföra några ord. 30 kap. 5 § rättegångsbalken
innehåller bland annat: »Den, som tappat i hofrätt och
vill Konungen deremot söka, gifve omant ut hvad dömdt är, och sätte
det hos Konungens befallningshafvande eller i taka händer.» Dessa båda
nedsättningar äro likstälda, och den tappande kan således välja, hvilket
han vill göra. Men 39 § utsökningslagen talar ett annat språk. Tv
der säges, att den, som nedsatt beloppet hos Konungens befallningshafvande,
är fredad får utmätning af hofrätts icke laga kraft vunna
dom, då deremot den, som nedsatt penningarna i taka händer, riskerar
sådan utmätning.

Jag skall be att ur verkligheten få taga ett exempel, för att visa,
hvartill sådant kan leda. Det var en person A., som stämde en person
B. angående skadeersättning. Häradsrätten friade B.; men så kom hofrätten
och upphäfde häradsrättens utslag samt ådömde B. att erlägga
omkring 45,000 kronor, deri inbegripet räntor och kostnader. B. var
naturligtvis missnöjd och begärde hos hofrätten att få fullfölja talan
mot hofrättens dom. Då föreskref hofrätten bland annat, att B. skulle
hos Konungens befallningshafvande eller i taka händer nedsätta det
ådömda. B. valde taka händer, d. v. s. han deponerade i en bank
hela beloppet och erhöll bevis derpå jemte vederhäftighetsintyg samt
fullföljde talan hos Kongl. Maj:t. Medan saken der var anhängig, sökte
A. hos öfverexekutor att få lyfta det nedsatta beloppet, och denna ansökan
utstäldes till delgifvande. B. gjorde invändningar på grund af
borgens formella beskaffenhet o. s. v. Detta förargade A., så att han
hotade och sade, att om invändningarna icke återkallades, skulle han
låta hofrättens dom gå till utmätning.

Om nu A. sätter denna hotelse i verket, får B. ännu en gång utgifva
detta belopp 45,000 kronor. Han får således till en tid betala
90,000 kronor i stället för 45,000 kronor. Men en sådan orimlighet
eller orättvisa kan väl icke hafva varit lagstiftarnes mening.

Detta exempel ensamt synes mig tillräckligt motivera min motion.
Men jag ber äfven att i någon mån få till granskning upptaga utskottets
skäl.

Lördagen den 7 April, e. m.

19 N:o 27.

Utskottet anför, att det sällan skulle inträffa, att den, som företer Om ändrad
bevis om nedsättning i taka händer, verkligen nedsatt beloppet, utan^d^®*39 §
att beviset skulle vara ett slags löftesskrift, hvarigenom den, som ut- u
färdat beviset, åtagit sig att tillhandahålla och utanordna beloppet, när ,Fortg-,
Kongl. Maj:ts dom fallit.

■ Vidare säger utskottet, att eu sådan säkerhet skulle vara illusorisk,
derför att det kan inträffa, att innan Kongl. Maj:ts dom fallit, kan
både den person, som utfärdat beviset, och den, som tappat målet,
blifva insolventa, och enär den vinnande sålunda icke hade full säkerhet
i beviset, borde han vara berättigad att få utmätning.

Hvad det först uppgifna förhållandet angår, eller att den, som
företer bevis om nedsättning i taka händer, oftast icke skulle hafva
nedsatt beloppet, så förstår jag först och främst icke, huru utskottet
skall kunna veta det. Ty om sådant inträffar, så är det ett falsarium,
och det är derför knappast troligt, att vare sig den, som företer beviset,
eller den, som utfärdar beviset, utbasunar det. Och hvad sjelfva
faktum beträffar, att det skulle vara så vanligt som utskottet säger,
så har jag eu annan erfarenhet uppifrån Norrland, ty i de rättegångar,
med hvilka jag haft någon beröring och hvilka blifvit fullföljda till
Kongl. Maj:t, der har nedsättning verkligen skett. Det kan ju vara
möjligt, att det på andra ställen förfares annorlunda, men om så sker,
är det ett kringgående af lagen. Och det bör väl icke göra, att den
ärlige och redbare nedsättaren skall vara underkastad utmätning, liksom
ej heller ett dylikt förhållande i och för sig utgör bevis på att
det icke ligger någon säkerhet i nedsättningsbeviset.

Jag ber särskildt att få framhålla JO kap. 5 § rättegångsbalken,
ty då 1734 års lagstiftare deri medgifvit nedsättning i taka händer
såsom ett vilkor, som innebär säkerhet för motparten, att han skall
utfå beloppet, då Kongl. Maj:t dömt, så synes det mig, att det en gång
för alla har blifvit förklarad^ att en verklig säkerhet ligger i detta
nedsättningsbevis, och jag kan då icke förklara, huru utmätning det
oaktadt skall kunna ega rum mot den, som presterat ett slikt bevis.

Jag har bland motiven till den nya utsökningslagen förgäfves
forskat efter skälen till den skilnad, som föreligger, men icke kunnat
finna dem. Dessa motiv, i hvad de angå § 39 utsökningslagen, lyda
som följer: »Men äfven för hofrätts dom har ett undantag från utmätning
ansetts böra medgifvas, nemligen när den tappande redan för
fullgörande af domen i allmänt förvar nedsatt penningar, svarande mot
hvad dömdt blifvit. Den vinnande är då berättigad att lyfta, hvad sålunda
blifvit nedsatt, och kommer följaktligen i åtnjutande af samma
fördel, som om icke blott utmätning, utan till och med försäljning af
det utmätta egt rum.»

Men alldeles samma skäl kunna anföras till stöd för utmätning i
de fall, då beloppet är nedsatt i taka händer. Äfven der är den vinnande
berättigad att mot pant eller borgen lyfta beloppet.

Utskottet säger, att den vinnande icke alltid har full säkerhet i beviset
om nedsättning i taka händer. Ja, om utskottet dermed menar
absolut säkerhet, då kan jag hålla med utskottet. Men alldeles samma
invändning kan göras mot nedsättning hos Konungens befallningshafvande,
ty förhållanden kunna inträffa, då icke heller det hos Konun -

N:o 27. 20

Om ändrad
lydelse af 39
utsökningslagen.

(Forts.)

Lördagen den 7 April, e. m.

gens befallningshafvande nedsatta beloppet erbjuder absolut säkerhet.
"Om t. ex. krig inträffar och ett anfall rigtas mot residensstaden, der
Konungens befallningshafvande finnes, och Konungens befallningshafvande
icke hinner rädda sina kassor, så kan ju Konungens befallningshafvande
åtminstone till eu tid blifva urståndsatt att prestera det nedsatta
beloppet. Detta visar ju, att det icke finnes absolut säkerhet någonstädes.

Enligt mitt förmenande ligger det alldeles tillräcklig trygghet och
garanti i detta bevis om nedsättning i taka händer, och detta på två
skäl, det ena att vederhäftighetsintyg alltid åtföljer, och det andra att
den, som utfärdar beviset, är underkastad ansvar för förskingring, om
han icke, då beloppet skall utbetalas, innehar detsamma, ty han har
erkänt, att han har mottagit beloppet och är då skyldig att prestera
detsamma.

Vill man underkänna den säkerhet, som ligger i bevis om nedsättande
i taka händer, så bör man jemväl i 30 kap. 5 § rättegångsbalken
taga bort nedsättningen i taka händer. Men så länge denna
nedsättning förekommer i den af mig omnämnda paragrafen, så länge
ligger det uppenbar orättvisa deri, att den, som ärligen och redbart nedsatt
beloppet i taka händer, det oaktadt skall vara underkastad utmätning.

Det torde icke förundra kammaren, om jag sålunda anser mig
hafva giltiga skäl att, trots lagutskottets afstyrkande utlåtande, yrka
bifall till min motion.

Herrar Zetterstrand och Thor instämde häruti.

Herr Bruzelius: § 39 utsökningslagen, det lagrum, i hvilket
motionären yrkar ändring, stadgar, att å hofrätts dom, derigenom
betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, utmätning ej får ske, »der
gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 kap. rättegångsbalken föreskrifves,
sin rätt till talan mot domen förvarat och till fullgörande
deraf hos Konungens befallningshafvande eller utmätningsman nedsatt
penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.»

Den lagändring, som den ärade motionären föreslår, bertår deri,
att efter orden »hos Konungens befallningshafvande eller utmätningsman»
skulle inskjutas orden »eller i taka händer».

Jag skall visst icke bestrida, att ur gäldenärens synpunkt den
ändring, motionären föreslår, kan vara önskvärd, men man bör väl äfven
taga tillbörlig hänsyn till den andra partens, nemligen for äring segarens,
intressen. Och om man detta gör, skall man genast finna,
att denna andra parts intressen genom nu gällande lagbestämmelser
äro vida mera betryggade, än de skulle blifva, om motionärens förslag
antoges. Det är dock en stor skilnad, från den vinnande parten?,
fordringsegarens, sida sedt, om det genom hofrättens dom honom tillagda
belopp till hans säkerhet, medan saken hvilar oafgjord hos Kongl.
Maj:t,- nedsättes i reda penningar hos Konungens befallningshafvande
eller utmätningsman, än om det, som motionären föreslår, nedsättes i
taka . händer. Ingen lärer väl betvifla, att bakom ett intyg om nedsättning
af hvad dömdt är, utfärdadt af Konungens befallningshafvande
eller utmätningsman, stå reda penningar, och säkerheten, åtminstone
om beloppet nedsättes hos Konungens befallningshafvande, torde alltså,

21 N:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

trots hvad den ärade motionären nyss yttrade, vara oomtvistlig. Han Om ändrad
förutsatte visserligen, att krig skulle inträffa och fienden plundra landt-^**''«
ränteriet, men för sådana fall bör man, tycker jag, icke i lugna tider “ iagen9
lagstifta. (Forts.)

Säkerheten skulle äfven vara större, om beloppet nedsättes hos
utmätningsman, som ju är en tjensteman och som tager emot det
under tjenstemannaansvar, än om det nedsättes hos en enskild person.

Jag vill nu visserligen icke afgöra, ty derom saknar jag kännedom,
huru det i allmänhet går till, när ett ådömdt belopp nedsättes i
taka händer. Men jag kan mycket väl tänka mig, att en person på
god tro utfärdar ett intyg, att han ansvarar för det belopp, som är
ådömdt, utan att han fått af den tappande parten mottaga detta. Detta
kan han göra utan afsigt att, som den föregående talaren uttryckte
sig, göra ett falsarium. Han gör det i god tro på en väu, som han
vill hjelpa. Han anser sig, på goda grunder, i det ögonblick, intyget
utfärdas, vara fullt vederhäftig för beloppet i fråga, men när Kongl.

Maj:ts dom faller och det gäller att taga ut beloppet, kunna förhållandena
hafva ändrat sig, och fordringsegaren går då miste om sitt.

Motionären stöder sin motion på hvad som står i den gamla rättegångsbalkens
30 kap. 5 §. Deremot vill jag säga, att det nu icke
gäller att taga i öfvervägande, huruvida hvad som innehålles i detta
gamla lagbud är för våra förhållanden lämpligt eller icke, utan nu
gäller det att i en så pass ny lag, utsökningslagen, införa en bestämmelse,
som icke ansågs lämplig, då lagen antogs Den ärade motionären
omnämnde, att han förgäfves i motiven till utsökningslagen sökt
efter något, som kunde berättiga till att göra någon skilnad i detta
fall. Jag tyckte, att det stycke, han sjelf läste upp, innefattade tillräckliga
motiv. Det stod nemligen der, att man velat befria den för
utmätning, som ådömts betalningsskyldighet genom icke i laga ordning
kraftvunnen dom, om han i allmänt förvar nedsatt penningbeloppet.

Ligger icke motivet till den vidtagna ändringen i dessa ord? Komitén,
som utarbetat förslaget, och sedermera lagstiftarne ville på
denna grund icke acceptera hvad som stod i den gamla rättegångsbalken,
att beloppet äfven kunde nedsättas i taka händer.

Då man således i all lagstiftning icke bör se blott på den ena
partens fördel, utan äfven på den andra partens, anser jag, att utsökningslagen
bör bibehållas såsom den nu lyder.

På dessa och de för öfrigt af utskottet anförda skäl yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Likaledes biföllos statsutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
memorial:

n:o. 31, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsurnmor; och

n:o 32, angående disposition af jernvägshypoteksfondens behållning.

N:o 27. 22

Lördagen den 7 April, e. m.

§ 7-

Ang. för- Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af
“dettTäglpp- K°ngl- Maj:ts proposition angående förskjutande af den väguppskattskattnings-
nmgsnämnderna tillkommande ersättning m. m.

nämnderna

tillkommande

ersättning

I detta utlåtande hemstälde utskottet:

»att Riksdagen, med bifall till Kong!. Maj:ts förevarande framställning,
må medgifva, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets
samtliga län ma ega att, intill dess de i 52 § af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 omförmälda
vägkassor i de särskilda väghållningsdistrikten hunnit bildas, af
om händer hafvande medel förskjuta dels till vägstyrelserna, uppå behöriga
reqvisitioner, de belopp, som erfordras för gäldande, enligt
reqvisitionerna bilagda, af vägstyrelserna granskade och godkända räkningar,
ej mindre af den ersättning, som enligt 50 § af nämnda lag
tillkommer ordförande och ledamöter i de särskilda nämnder, hvilka
enligt 46 § i samma lag hafva att uppskatta årliga kostnaden för
underhållet af allmän väg den tid, marken är bar, än äfven af de kostnader
för skrifbiträde och expenser för dessa nämnder, hvilka för fullgörande
af nämndernas uppdrag kunna ifrågakomma och böra af vägkassorna
bestridas, allt med skyldighet för vederbörande vägstyrelse
att, så snart tillräckliga tillgångar hunnit i vägkassan inflyta, godtgöra
de sålunda förskjutna medlen mot återbekommande af de till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifna räkningarna, dels oek, likaledes
mot ersättning af vederbörande vägkassa, kostnaden för offentliggörande
i länskungörelserna af vägnämndernas uppskattningsinstrument.
»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Erickson i Bjersby: I hufvudsak har jag ingenting att invända
mot Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag. Tvärtom synes
det mig fördelaktigt, utom i en enda punkt, som jag skall be att få
omnämna.

Om detta förslag antages oförändradt, skulle man derigenom pålägga
vägkassan en utgift, som jag icke anser vägkassan vara skyldig
att underkasta sig.

Kongl. Maj:t har till stöd för sin uppfattning om vägstyrelsernas
skyldighet att bestrida kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna
af vägnämndernas uppskattningsinstrument åberopat kongl. cirkuläret
den 30 november 1876 till Dess befallningshafvande i samtliga
länen angående godtgörande af kostnaderna för tryckning af länsstyrelsernas
kungörelser. I detta cirkulär är i 1 mom. förordnadt,
att tryckningen af länskungörelserna skall utom i vissa i cirkuläret
angifna fall bekostas af landtränterimedel, hvilken kostnad sedermera
skall afföras under sjette hufvudtitelns förslagsanslag »till skrifmaterialier
och expenser, ved m. m.», och i 2 mom. bestämdt, hvilken

23 N:o 27.

Lördagen den 7 April, e. in.

tryckningskostnad skall af vederbörande kommun eller annan af de Ang. förder
uppräknade korporationerna bestridas. Jag kan icke anse, att den
sak, hvarom nu är fråga, kan räknas till de »landstings-, lands- och skattninga.
stadskommuns eller menighetsstyrelses angelägenheter», hvarom det i nämnderna
sistnämnda moment är fråga. Jag har tvärtom den uppfattningen, att, tillkommande
då man enligt eu lag, i detta fall naturligtvis väglagen, är skyldig
att till Konungens befallningshafvande insända en eller annan uppgift, '' ''

som Konungens befallningshafvande sedan är skyldig låta i läns- '' 01 s''
kungörelserna offentliggöra, kostnaderna härför böra utgå enligt 1
mom. i åberopade cirkuläret och således bestridas af statsmedel.^ För
denna min åsigt hemtar jag stöd såväl från förordningen angående
kommunalstyrelse på landet som ock från lafidstingsförordningen. I
den förra förordningen stadgas i 44 §, att till Konungens befallningshafvande
skall ofördröjligen insändas uppgift på den persons namn och
bostad, som blifvit till ordförande i kommunalnämnden utsedd, och
låter Konungens befallningshafvande i länskungörelserna derom meddela
underrättelse. Kostnaden härför bestrides icke af vederbörande kommun,
liksom icke heller från landstingskassan ersättes kostnaden för
offentliggörelserna i länskungörelserna af de landstingens beslut, som
omförmälas i 60 § i förordningen om landsting, utan ersättning derför
utgår, som jag antager, af statsmedel. Alldeles enahanda föreskrift
finnes i väglagens § Öl angående offentliggörande i länskungörelserna
af särskilda nämndens uppskattningsinstrument, der det heter: »Efter
fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till
Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna offentliggöra
detsamma.» Vid sådana förhållanden kan jag, som sagdt är, icke
ur åberopade kongl. cirkulär härleda någon skyldighet för vågkassorna
att bekosta de omnämnda uppskattningsinstrumentens offentliggörande
i länskungörelserna, utan bör kostnaden härför bestridas af statsmedel.

Beloppet af ifrågavarande tryckningskostnad kan visserligen icke vara
af någon större betydelse, då uppskattningarna icke ofta återkomma,
men för principens skull, och då Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta
förslag synes mig icke stå i öfverensstämmelse med hvad förut i likartade
fall är stadgadt, måste jag motsätta mig förslagets antagande i
oförändradt skick samt yrka, att sista delen af utskottets hemställan
från och med orden »dels ock» måtte uteslutas, hvaraf äfven skulle
följa, att ordet »dels» på Hide raden uppifrån måste utgå.

Herr B rulla: Jag är hufvudsakligen förekommen af den förre

talaren. I likhet med honom är jag öfvertygad om att det ej åligger
vägkassan att bestrida kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna
af nämndernas uppskattningsinstrument.

§ 53 i väglagen upptager med ganska stor tydlighet alla de kostnader,
som det tillhör vägkassan att bestrida, men bland dessa.fins ej
nämnda kostnad upptagen. Väglagen är ej. heller uberopad i statsutskottets
betänkande, utan utskottet stöder sig endast pa kongl.. cirkuläret
af den 30 november 1876. Ser man då efter, hvad detta cirkulär
innehåller, så är den allmänna bestämmelsen den, att kostnaden för tryckning
af länskungörelserna skall bestridas af landtränterimedel. Derifrån
göras dock åtskilliga undantag. Ett af dessa, som skulle vara

N:0 27. 24

Lördagen den 7 April, e. m.

Ang. för- tillämpligt i nu föreliggande fall, lyder så: »tryckning af kungörelse
‘dlnTäl eller “delande, som ^er — — — landstings, lands- och stads shattnings-

kommuns eller menighetsstyrelses angelägenheter---skall be nämnderna

kostas af den, som föranledt införandet, eller hvars angelägenhet kuntiWcommande
görelsen eller meddelandet afser.»

™““J I detta fall skulle då vägstyrelseu hänföras under benämningen
(Forts) *menighetsstyrelse». Men vägstyrelsen kan enligt mitt förmenande
or 8'' icke betraktas såsom en menighetsstyrelse; ty de väghållningsskyldige
inom väghållningsdistriktet utgöra ej någon menighet.

Yi veta, att väghållningsdistriktet kan bestå af ett härad; det kan
äfven bestå af två härad, ja, af en del af ett härad. Jag tror således
icke, att väghållarne inom distriktet kunna få namn af menighet, och
således ej heller vägstyrelsen namn af menighetsstyrelse.

Då nu detta är det enda skäl, som är åberopadt i utskottets betänkande,
är jag för min del icke öfvertygad om att kostnaderna för
dessa uppskattningsinstruments kungörande i länskungörelserna åligga
vägkassan. Jag skall derför be att få instämma i förre talarens yrkande.
Jag hörde ej, om det var i allt fullt tydligt, men jag tror det,
och skall, som sagdt, be att få instämma i detsamma.

Herr Jonsson i Hof: Det kan ju gerna medgifvas, att det icke

är så absolut klart, huruvida vägkassan skall betala dessa kostnader
för kungörandet af nämndernas uppskattningsinstrument, men lika
gerna tror jag, att vägkassan har denna skyldighet som att den ej har
densamma.

Det heter ju i väglagen, att vägkassan skall t. ex. bestrida förvaltningskostnaderna,
och jag undrar, om man ej på visst sätt kan subsumera
den ifrågavarande kostnaden under denna rubrik. Det är ju
här fråga om en åtgärd, som måste sättas i verket, för att väglagen
skall kunna träda i kraft och börja tillämpas.

Men det kan ju äfven sägas vara ett visst billighetsskäl, som talar
för, att den nämnda kostnaden skall utgå ur vägkassan. Denna uppskattning
af vägkostnaderna föranledes ju till en del deraf, att staten
skall bidraga med 10 procent af väghållet; och för att kunna utröna,
med hvilket. belopp staten skall bidraga, måste denna uppskattning
verkställas äfven för den omständighetens skull.

När nu uppskattningen afser, att väghållarne skola för sitt område
få bidrag af staten, kan det se litet väl skarpt ut, om äfven den detaljen
af kostnaden, som det här är fråga om, nemligen kostnaden för
kungörandet, skulle bekostas af statsmedel ensamt. Det är troligtvis
detta skäl, som föranledt Kongl. Maj:t att taga in äfven kostnaden för
kungörandet bland de utgifter, som skola ersättas af vägkassan; och
det var äfven inom afdelniugen meningen, att detta var ett skäl, som
man ej kunde se bort ifrån.

Vill emellertid kammaren fatta ett annat beslut, och anser kammaren,
att den motsatta uppfattningen — att detta ej hör vägkassan
till — är den rigtiga, så icke skall jag sätta mig deremot. Ty frågans
bedömande beror på tycke och smak.

Men att bifalla herr Ericksons yrkande går väl ändå icke an, ty
om jag hörde rätt, gick hans förslag ut på bifall till hvad utskottet

25 N:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

föreslagit med strykning af endast sista raderna, som börja med Ang. för »dels»*

‘dlTväl °f Men

när klämmen börjar med: »att Riksdagen med bifall till IkattningtKongl.
Maj:ts förevarande framställning må göra det och det», så blir nämnderna
ju detta ej ett bifall till Kongl. Maj:ts framställning, enär man ju tillkommande
stryker bort en del af hvad Kongl. Magt föreslagit; och således måste er^Urjjn''J
— om nemligen kammaren finner sig böra besluta i hufvudsaklig öfver- (j.ort9 ^
ensstämmelse med förste talarens hemställan — äfven eu ändring i
början af klämmen göras.

Geut mot den uppfattningen, att vägstyrelsen eller väghållarne
inom vägdistrikten omöjligen skulle kunna hänföras till »menighet»,
tror jag ändå, att man med skäl kan göra en annan åsigt gällande.

Icke är det de särskilda personligheterna, d. v. s. alla dessa väghållare
inom ett distrikt, utan det är ju en hel samling, som är ålagd
att fullgöra en viss skyldighet. Och likasom beträffande vissa saker,
som afgöras på kommunalstämma, icke kommunens samtlige röstberättigade
medlemmar, utan endast en viss kategori af de skattskyldige
har rätt att i beslutet deltaga, och denna kategori då utgör en menighet,
så torde enligt mitt förmenande också alla de personer, som in natura
eller med penningar bidraga till vägunderhållet i ett distrikt, böra
anses utgöra en menighet. Jag tror också, att man ur denna synpunkt
kau säga, att kungörelsen i fråga icke är så fullt tillämplig i det syfte,
som herrar Erickson i Bjersby och Bruhn ansågo. Mig är det emellertid
likgiltigt hvad kammaren i detta fall beslutar, men det vill jag
dock nämna, att Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag oförändradt.

Herr Themptander: Man råkar nog vid denna punkt liksom

vid åtskilliga andra punkter af väglagen ofta i villrådighet orn hvad
som varit lagstiftarens mening. Denna lag lemnar nemligen i åtskilliga
afseenden rum för tvekan, och ett af dessa fall är onekligen den
nu ifrågavarande bestämmelsen. Jag vill emellertid erinra, att, då i
af Konung och Riksdag stiftad lag föreskrifves, att någonting skall
kungöras, vare sig genom annons i allmänna tidningarna eller genom
länskungörelserna, den regel i allmänhet plägar iakttagas, att i samma
författning bestämmes på hvems bekostnad detta kungörande skall ske,
för så vida icke meningen är, att denna kostnad skall bestridas af allmänna
medel. Jag skall i detta hänseende erinra om senaste sparbankslag,
som jag har här framför mig, deri det heter, att underrättelse
om stadfästelse af reglemente — såsom herrarne veta sker detta af
Konungens befallningshafvande — skall på sparbankens bekostnad intagas
i länskungörelserna. Och i 136 § skiftesstadgan, som äfven handlar
om fall, der Konungens befallningshafvande skall utfärda kungörelse,
säges, att denna kungörelse skall intagas i länstrycket pa skifteslagets
bekostnad. Äfven åtskilliga andra författningar skulle jag kunna åberopa
till stöd derför, att civillag i allmänhet genom uttryckliga bestämmelser
hänvisar till hvem som skall betala kostnaden för dylika kungörelser,
och då lagen icke gör det, är meningen den, att kostnaden skall bestridas
af allmänna medel. I följd häraf får jag för min. del säga, att
jag blef något öfverraskad, då jag fick se, att Kongl. Maj:t i detta fall

N:o 27. 26

Lördagen den 7 April, e. m.

Ang. för- tolkat väglagen så, att ifrågavarande kungörelser skalle bekostas af
de» Tägupp- yägkassan, enär väglagen ^ icke derom innehåller den minsta bestärnskattnings-
melse. Jag vill nu icke påstå, att, om man intagit eu sådan bestämnämnderna
ruelse, i väglagen, detta icke i och för sig kunde hafva varit lämpligt,
tillkommande men i saknad af hvarje bestämmelse härom i lagen anser jag, att man,
™“7 1 analogi med . hvad som annars iakttagits i de lagar, som stiftas af
(Forts.) -Konung och Riksdag, handlat mera konseqvent genom att låta dessa
kostnader bestridas af allmänna medel. Det är visserligen sant, att
1876. års kungörelse, som af den förste talaren citerades, gifver den
hänvisning, att länskungörelser om landstings samt om stads- eller
landskommuners och menighetsstyrelsers angelägenheter skola bekostas
af vederbörande landsting eller kommun. Men detta torde väl dock icke
fa tillämpas pa det sätt, att hvarje kungörelse, som handlar om något,
som rör vare sig landsting eller stads- eller landskommun, derför skall
bekostas af dem; åtminstone är detta ett förhållande, som, såvidt jag
vet, .aldrig någonsin blifvit iakttaget någonstädes. Ty likasom för'' de
kungörelser, som enligt kommuuallagarne skola utfärdas om val af
landstingsmän samt om fastställande af landstingets beslut m. m., icke
fordras ersättning af landstinget, sa fordras icke heller ersättning af
vederbörande kommuner för de kungörelser, som enligt kommunalförfattningarna
utfärdas om t. ex. val af ordförande i kommunalstämma
och kommunalnämnd, utan 1876 års kungörelse afser uppenbart de
fall, da vederbörande landsting eller stads- eller landskommun i något
sitt särskilda intresse önskar någon publikation intagen i länskungörelserna,
.. och då skola de erlägga de derför belöpande kostnader. Jag
föreställer inig sålunda, att det varit försigtigare att tolka väglagen
så, att, då i den icke nämnes något särskilt om hvem som skulle betala
dessa kostnader, och de icke heller uppräknas bland de utgifter, hvilka
vägkassan enligt lagen är afsedd att bestrida, de, i analogi med hvad
eljest iakttages, böra drabba statsverket.

Jag skall äfven be att få fästa uppmärksamheten derpå, att dessa
kostnader icke torde blifva alldeles så obetydliga, utan nog blifva större,
än den förste talaren beräknade, derför att ty värr i en mängd distrikt
det lärer blifva alldeles nödvändigt att i en snar framtid göra om
dessa väguppskattningar, enär de nu måste verkställas efter hittills rådande
förhållanden och framdeles måste förnyas, sedan ny vägindelning på
grund af nya. väglagen egt ruin. I hvarje fall synes mig emellertid
oegentligt att i den nu föreslagna formen meddela en tolkning af väglagen.
Denna sak hade väl rätteligen bort behandlas på ett helt annat
sätt, och jag tror också, att om kammaren skulle besluta i enlighet
med den förste, talarens yrkande, måste hela denna fråga, om hvilken
som skall bestrida dessa kostnader, anses förfallen. Ty om meningsskiljaktighet
uppstår mellan begge kamrarne beträffande denna lagtolkningsfråga.
, lärer man icke kunna hänvisa till afgörande genom gemensam
votering, huruvida väglagen skall tolkas så, att staten eller väghållniugsdistriktet
skall betala ifrågavarande kostnader. Beslutar derför
kammaren i öfverensstämmelse med den förste talarens yrkande, har,
såvidt jag. kan finna, hvarje tolkning af väglagen derigenom för denna
gång förfallit, och da få vederbörande vid tillämpningen af lagen
reda sig med dess bestämmelser i förevarande hänseende så godt de

Lördagen den 7 April, e. m.

27 K:o 27.

kunna. Då jag biträder det af honom framstälda yrkandet, ber jag Ang. förendast
få föreslå den lilla förändring beträffande formuleringen, som a[

af den siste talaren påpekades såsom nödvändig. Det bör nemligen slcattJngs.
heta: att Riksdagen på det sätt bifaller Kongl. Maj:ts förevarande fram- nämnderna
ställning, att Riksdagen medgifver, att Kong! Maj:ts befallningshafvande tillkommande
o. s. v. i enlighet med herr Ericksons i Bjersby yrkande. er^"s

Herr Erickson i Bjersby: Det är riktigt, att ordalydelsen af (Foi,ä-l

utskottets hemställan måste ändras äfven på det sätt, som herr Themptander
föreslagit, och jag instämmer derför i hans yrkande.

Mitt påstående, att de ifrågavarande kostnaderna icke skulle blifva
af någon synnerlig betydelse, var grundadt derpå, att i regel väguppskattningarna
icke så ofta komma att ega rum. Det är visserligen
sant att, såsom nyss nämndes, i flera distrikt, ja, till och med i de flesta
vid början af nya väglagens tillämpning de återkomma med måhända
blott ett par, tre års mellanrum. Men sedermera komma de icke så
ofta att upprepas, hvilket de icke kunna på grund af uttryckligt stadgande
i § 49 i väglagen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan med de förändringar: att orden: »att Riksdagen
--— må medgifva» utbyttes mot orden: »att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver»;
samt att såväl å åttonde raden ordet »dels» som slutorden: »dels ock
—--uppskattningsinstrument uteslötos.

§ 8.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 34, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af jord från indragna
militiebostället Östra Jordal n:o 1, 1/2 mantal, i Göteborgs och Bohus län.

§ 9.

Till behandling förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 39if^deVflrti
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med be-stny,e/; gäl.
gäran om upphäfvande af föreskriften i 27 § diseiplinstadgan för krigs- laude distimagten
af den 7 oktober 1881 om afsändande af bestraffadt manskap,plinstadga för
som tillhör värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani. omvändande

af .bestraffadt

I berörda, inom Andra Kammaren af herr J. Bengtsson afgifna manskap tillmotion,
n:o 74, hade föreslagits: hörande varf att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, ^“värfvade altäcktes
Kongl. Maj:t upphäfva föreskriften i 27 § disciplinstadgan för;)U;ns disciplinkrigsmagten
af den 7 oktober 1881 om afsändande af bestraffadt manskap, kompani.
som tillhör värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida föreskriften i 27 § disciplinstadgan

N:o 27. 28

Lördagen den 7 April, e. m.

0,,, upphäj-för krigsmagten af den 7 oktober 1881 om afsändande af bestraffadt
''skriften i ^-marus 1ccip, som tillhör värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkomlande
disci- Pani må kunna upphäfvas, eller, om berörda bestraffningssätt skulle
plinstadga /örfinnas behöfva i en eller annan form bibehållas, detsamma icke borde

krigsmagten ådömas endast af krigsrätt, och i sådant fall derom framlåga förslå^
om afsändandem Riksdagen.
af bestraffadt 0

manskap till hörande

värf- Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits af
vad trupp «i«herr Erichson i Bjersby, som yrkat bifall till motionen.

varfvade ar- ^

mens disciplin- n .. , „

kompani. ritter lorecirtigrnng eif ärendet Bifördel

Herr Bengtsson: Oaktadt allt det erkännande, som min nu

förevarande motion rönt från lagutskottets sida, är jag dock icke fullt
belåten med det slut, hvartill utskottet kommit. Jag kan nemligen icke
förstå, hvartill eu sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit, skulle tjena.
En dylik skrifvelse kan enligt mitt förmenande icke tjena till något
annat, än att man derigenom gifver Kong! Maj:t på hand att, om han
så finner för godt, äfven för framtiden ensam lagstifta på ett område,
som enligt 87 § regeringsformen är förbehållet Konung och Riksdag
gemensamt.

_ För upphäfvande af 27 § disciplinstadgan för krigsmagten har jag
i min motion anfört två hufvudskål. Det ena skälet är det, att tillämpningen
af nämnda paragraf icke är underkastad någon som helst kontroll,
hvarför den ock verkar ojemnt, och att lagtillämpningen faktiskt är
öfverlåten åt det individuella godtfinnandet. Detta har utskottet till och
med bestyrkt genom den bilaga, som bifogats betänkandet. Deraf kan man
finna, att det nog matte gå godtyckligt till med bestraffningarna af
manskapet, ty från somliga regementen hafva högst få sändts till
disciplinkompauiet, från andra ganska manga, och så finnas flera regementen,
som icke sändt dit en enda man. Så är förhållandet med
kronprinsens husarregemente, vendes artilleriregemente, Gotlands artillericorps
samt svea och göta trängbataljoner.

Derifrån har man icke behöft skicka någon enda man till denna
straffanstalt, sa att nog kan man se, att man går besynnerligt till
våga, och att det mängen gång är godtycke, som härvidlag gör sig
gällande. Detta har emellertid utskottet ansett sig kunna afhjelpa
genom att i skrifvelseförslaget hemställa, att denna bestraffning skulle
adömas af krigsrätt i stället för såsom nu af chefen ensam. Men tro
herrarne, att tillståndet då skulle blifva bättre? Jag tror, att det skulle
komma att gestalta sig pa det sättet, att hvad chefen vill, vill äfven
krigsrätten.

Det andra hufvudskälet, som jag anfört, är, att man »kan med fog
ifrågasätta lämpligheten af att sammanföra dessa felaktiga individer
eller mindre goda element till en särskild anstalt, från hvilken de icke
torde i regeln utgå moraliskt förbättrade — disciplinsoldatens framtid
är nemligen i allmänhet mörk, och vistelsen vid disciplinkompaniet är
ofta jiog en anhaltstation på den väg, som heter: brott och fängelse;
om sa är, torde det vara än angelägnare att ur våra krigslagar utplåna
en föreskrift, som stått der allt för länge».

Lördagen den 7 April, e. m.

29 N:o 27.

Detta tiar utskottet på sätt och vis gifvit. mig fullkomligt rätt i, Om upphäfty
det har i sin motivering sagt: ^krtfuJ(°gäl »Lika

med motionären finner utskottet det vara ömkligt, om före- la„de di/ci.
skrifterna angående öfverlemnande af bestratfadt värfvadt manskap tillpiinstadga för
disciplinkompaniet kunde upphäfvas.» krigsmagten

Så långt har utskottet* alltså varit öfverens med mig, men då det®™
kommit dit, tyckes det hafva börjat blifva tvifvelaktigt,_ tv det har manskap11 tiUsedan
tillagt: »så framt derigenom någon olägenhet i fråga om hörande värfdisciplinens
upprätthållande vid de värfvade trupperna ej förorsakades», vad trupp till
och för att få detta utrönt, har utskottet föreslagit att i skrifvelse ^^wdiscipUnKongl.
Maj:t begära utredning i ämnet. _ _ kompani.

För min del kan jag icke inse, hvartill eu utredning skulle tjena. (Forts-)
Disciplinen vid regementena skulle väl kunna upprätthållas lika bra,
om disciplinkompaniet borttoges. Jag har icke i min motion med ett
enda ord berört hvarken disciplinen eller den disciplinära bestraffningen
vid regementena. Hvad jag föreslagit, är endast, att man skall taga
bort 27 § disciplinstadgan, i hvilken föreskrifves den bestraffning, som
ålägges manskap, som faktiskt blifvit utstruket ur rullorna och sålunda
är helt och hållet skildfc från regementet.

För öfrigt är jag fullt öfvertygad om att, sedan eu i krigstjenst
anstäld person visat sig så omöjlig, att han 3 gånger genomgått disciplinär
bestraffning och icke deraf bättrats, det icke är skäl att behålla
en sådan person vid regementet och ännu mindre att skicka
honom till en anstalt, hvarifrån man på förhand är öfvertygad om, att
han icke kommer att utgå som en förbättrad individ. Jag tror, att
det här liksom annars är bäst att skilja sig från en sådan person, ty
hvad .skall det tjena till, att staten uppoffrar så stora summor på att
underhålla personer, som staten ändå aldrig i framtiden kan ta det
ringaste gagn af. Ty det kan väl icke vara meningen, att de 200 å
300 man, som tillhöra disciplinkompaniet, skola, om krig står för dörren,
återtagas och instickas bland de värnpligtige, ty det vore ännu mera
förkastligt. "...

De summor, som uppoffras på disciplinkompaniet, äro icke små.

De uppgå till närmare 50,000 kr. om året. Om det nu vore så, att
de personer, som öfverlemnas till denna anstalt, der sysselsattes med
öfningar tillhörande krigaryrket samt derjemte med något annat arbete,
så att de kunde lära sig ett handtverk, hvarmed de efter utgåendet
från denna anstalt kunde bättre lifnära sig, då kunde det vara någon
reson i att bibehålla denna anstalt. Men tro herrarne, att dessa personer,
som år ut och år in stå och hugga sten och icke sysselsättas
med något annat, skola, då de genom Konungens befallningshafvandes
försorg återsändts till sina hemorter, kunna ordentligt försörja sig?

Enligt min tanke äro de penningar, som staten uppoffrar på detta
disciplinkompani, så illa använda, att man väl borde känna sig tveksam
att gång på gång lemna Kongl. Maj:t rätt att använda så stora summor
för detta ändamål.

Man skickar dessa personer dit för att undergå en bestraffning,
och jag medgifver, att det är en bestraffning, då de äro beröfvade sin
frihet. Men man försöker ju på alla andra områden, då det är fråga
om en bestraffning, att ställa det så, att de straffade från straffanstalten

N:o 27. 30

Lördagen den 7 April, e. m.

°"\ uPPh“f- Utgå om möjligt förbättrade. Men jag kan icke tänka mig, att de
lh-meOni°Qäi-veTS0ner'' hvarom nu är fråga, Skola utgå från anstalten i något aflande
diici- seende förbättrade. Jag är fullt öfvertygad om, efter de underrättelser
plinsiadga förjag fatt från orten, att vid denna anstalt så icke är förhållandet; här
krigsmagten göres ingenting i detta afseende.

Tf "be’tt affart Disciplinsoldaterna hafva sin frihet på alla möjliga sätt och anses

manskap till-ortens befolkning som en verklig pestilentia förorten. Nästan
hörande cär/.hvarje söndag tillställes det baler, der ortens både manliga och qvinliga
vad trupp ungdom få vara tillsammans med disciplinsoldaterna, och som ingen
v.id dessa tillfällen anställes, så kunna naturligtvis de bekompani.
sökande tillföra dem hvad de vilja, och ofta nog, så har det åtminstone
(Forts.) blifvit °mig sagdt af trovärdiga personer, sluta dessa dansnöjen med
slagsmål på qvälleu.

Herr talman, då jag väckt motion om upphäfvande af den ifrågavarande
bestämmelsen i disciplinstadgan, så har jag gjort det derför, att
dessa penningar synas mig illa använda, då det icke finnes ringaste
iörhoppning om att dessa personer skola utgå från anstalten förbättrade,
utan de tvärtom säkerligen komma att utgå mera moraliskt förderfvade,
än de voro, då de kommo dit, och skall jag på dessa grunder anhålla få
yrka afslag a utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Svensson från Karlskrona: Det höres nogsamt på den föregående
ärade talaren, att han icke mycket haft att göra med värfvade
trupper. Hade han det haft, så tror jag icke, att han skulle hafva
kommit med detta yrkande om upphäfvande af 27 § disciplinstadgan
utan att sätta någonting annat i stället.

Jag har för min del icke någon kännedom om andra värfvade
trupper än flottans värfvade manskap, men denna kännedom är verkligen
sådan, att jag visst icke kan yrka på att detta straff måtte borttagas,
utan att något annat sättes i stället. Detta manskap, som anvärfvas
från hela landet, består beklagligen till minsta delen af sådana,
hvaraf det borde bestå, nemligen sjömän; de tagas från alla möjliga
yrken. När dessa nu komma ombord på våra fartyg, få deltaga i en
tjenstgöring, som de förut icke varit vana vid, så kan man icke förvåna
sig öfver att, da de komma ut på främmande ställen, i främmande länder
och der blifva permitterade, de blifva mera uppsluppna än vanligt, och de
begå då ofta förseelser, som nödvändiggöra en bestraffning efter disciplinstadgan.
När de en gång börjat blifva bestraffade, fortgå de vanligen
hela vägen. Hvad skall befälet göra med en sådan man, som icke
låter sig rätta af dessa upprepade bestraffningar? Jag är fullt öfvertygad,
att flottans myndigheter alls icke begå något godtycke, då de
öfverlemna dylika personer till Konungens befallningshafvande, sedan
de blifvit utstraffade, för att afsändas till disciplinkompaniet. Det är
visst icke efter endast 3 ådragna bestraffningar, som detta sker. Jag
vef manga, som mycket oftare blifvit straffade och upprepade gånger
erhållit varning, att, om de återkomme, följden skulle blifva att de
afsändes till disciplinkompaniet, men som likväl icke låtit sig rättas.
Jag vet mer än eu, som endast och allenast för att komma ifrån tjensten
begått förseelser för att få undergå bestraffning.

Emellertid är jag visst ingen vän af detta disciplinkompani, men

Lördagen den 7 April, e. m.

31 K:o 27.

jag tror näppeligen, att Riksdagen gör klokt i att bifalla motionen Om upphofutan
föregående utredning, och utan att Kongl. Maj:t lenmats tillfälle™"* a/(or~i_
att inkomma med förslag till annat bestraffningssätt. * [ande dtici Den

föregående talaren menade, att det icke skulle blifva bättre,piinstadga för
om man läte krigsrätten bestämma, när öfverflyttning till disciplin- krigsmagten
kompaniet skulle ske. Krigsrätten skulle, menade han, döma efter0*"
chefens önskan. Mine herrar, jag har mycket bättre tanke om krigs- manskap tillrätten.
Jag tror, att den kommer att på lagligt sätt pröfva de för- hörande värfseelser,
för hvilka personen är stäld inför rätta, och att det blir lagens vad trupp till
stadganden och icke en öfverordnads vilja, som på den kommer att vaffv“de. afåverka.
kompani.

Vidare anförde den siste talaren, att disciplinsoldaterna icke fa (Forts.)
lära sig något nyttigt arbete och att vid kompaniet icke råder någon
disciplin. De få dock lära sig ett arbete, nemligen stenhuggeri. Mer
än en har, sedan han erhållit undervisning i detta arbete, kunnat efter
uttjent strafftid försörja sig sjelf. I anledning af samme talares påstående,
att det icke finnes någon disciplin vid kompaniet, hvilket han
sade sig hafva fått veta af trovärdiga personer, skall jag be att få
lemna kammaren kännedom om några officiella uttalanden rörande
disciplinen på Varberg. Tillförordnade generalbefälkafvaren yttrar efter
sin inspektion 1893: »Manskapet har, med fästadt afseende vid dels

den höga numerären, hvaraf de flesta äro nykomna, dels den låga
arbetsförtjensten, eu följd af svårigheten att på gamla arbetsplatsen
sysselsätta eh stor arbetsstyrka, dels de få ådömda disciplinära bestraffningarna,
4 till antalet sedan senaste inspektion, ådagalagt ett
synnerligen godt uppförande.»

Beträffande de personer, som hafva disciplinkompaniet om hand,
gör generalbefalhafvaren följande uttalande: »Slutligen har jag hos

Kongl. Maj:t i underdånighet vitsordat den framstående skicklighet och
synnerliga omsorg, hvarmed kompanichefen handhafver kompaniets
angelägenheter, samt det utmärkta sätt, hvarpå han, härutinnan biträdd
af ett vaket och nitiskt befäl, upprätthåller ordning och krigstukt inom
kompaniet.» Att detta icke är tomma ord, bevisas ock af kompaniets
straff journal. Vid inspektionen utgjorde styrkan 113 man, och af dessa
hade under 1893 endast 5 man gjort sig skyldiga till förseelser, som
föranledt disciplinär bestraffning, och intet enda krigsrättsåtal hade egt
rum. Utaf dessa 5 bestraffade voro 2 bestraffade för försummelse på
post, 2 för lätja vid arbete och en för rymningsförsök. Borgmästaren
i Varberg anför: »Att icke någon af manskapet vid värfvade arméns

disciplinkompani under den tid kompaniet varit förlagdt till Varbergs
f. d. fästning begått någon förseelse, hvarför åtal kunnat ske vid Varbergs
rådstufvurätt, samt att i öfrigt ordningen inom staden icke på
ringaste sätt varit störd af samma manskap, hvilket uppfört sig till
polismyndighetens fulla belåtenhet, intygas» etc. Ja, mine herrar, jag
ber att få framhålla detta gent emot den förste talaren, och jag ber
honom ursäkta, om jag ställer dessa officiella intyg bra mycket högre
och gifver dem bra mycket större vitsord än de personer, som underrättat
honom om de disciplinära förhållandena. Personligen är jag
lika litet kännare af förhållandena på Varberg som, efter hvad jag är
öfvertygad om, talaren sjelf är det. Jag tror, att han grundade sina

>'':o 27. 32

Lördagen den 7 April, e. m.

Om upphof- omdömen på berättelser, hvilka ofta kunna vara vilsetörande. Om
Ikrfftén i0r<u-''?ia‘n eme^ertfö förändringar utaf de nuvarande förhållandena, tror
" [ande disci- Ja§ dock icke det vara klokt att bifalla talarens motion. Första Kamplinstadga
/6>maren har i dag bifallit utskottets förslag. Om vi nu skulle bifalla
icrigsmagten motionen, så föranleder det till att frågan har alldeles förfallit. Med
Tfabes^raffadtAeu m0.t’vering1 som utskottet hatt, och den skrifvelse, som utskottet
manskap till- föreslagit, kunna vi få en ändring, som vi ju alla erkänna vara af
hörande värf- bekofvet påkallad. Jag är i likhet med motionären af den åsigten, att
vad trupp (iHjag icke vill, att en chef skall hafva den magt och myndighet sig
mén{V<ii!ci ^lerkänd, att han eger döma en person till fängelsestraff. — Ty ett

meTompani.W fängelsestraff är det egentligen. Jag vill icke detta, utan jag vill att
(Forts.) sådant endast skall kunna ådömas af laga myndighet; och om bestämmelserna
härom öfverflyttas till krigslagarne, hvilka äro stiftade i
enlighet med § 87 regeringsformen, så blir det ju eu sak, der Riksdagen
får med regeringen lagstifta; hvad man egentligen klandrat, är
ju, att frågor om manskaps öfverflyttande till värfvade arméns disciplinkompani
skola kunna afdömas genom en på administrativ väg utfärdad
förordning.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr friherre von Knorring: Herr talman, mine herrar! Motionären
har föreslagit i sin motion, att disciplinkompaniet skall upphäfvas,
utan att han på samma gång föreslagit eller satt i fråga att aflåta
skrifvelse till regeringen om att någonting annat skall sättas i stället
och ersätta detta disciplinkompani. Han har utgått från den förutsättningen
— och det är mycket naturligt, med hänsyn till hvad han
skrifvit i sin motion — att saken är fullkomligt utredd. Reservanten
mot lagutskottets betänkande har äfven ansett detsamma. Jag för min
del anser deremot icke saken fullkomligt utredd. Låtom oss tänka
oss, mine herrar, huru ett befäl skall bete sig i händelse denna rättighet
borttages, som är gifven detsamma, att bortskänka manskap, som
gjort sig skyldigt till mångfaldiga disciplinära förseelser, för hvilka det
blifvit bestraffadt. Man kan då möjligen tänka sig, att befälet skall
fortfarande behålla dessa individer vid truppen och, om de göra sig
skyldiga till fortfarande förseelser, ytterligare bestraffa dem. Men detta
anser jag, mine herrar, vara alldeles olämpligt, i ty att det är solklart,
att dessa individer skola utöfva en depraverande inverkan på alla de
öfriga, som tillhöra samma trupp. Yi veta, mine herrar, att, när det
är fråga om att förvara svårare och mindre brottslingar, man har
ansett att dessa böra skiljas åt, på det att icke de gröfre brottslingarne
skola i fängelset utöfva ett depraverande inflytande på de mindre
brottsliga. Så mycket naturligare är det då, att personer, som visat
sig alldeles omöjliga i disciplinärt hänseende och på denna grund också
blifvit oupphörligen bestraffade, skola skiljas från sådana, som äro fullkomligt
redbara, och som icke i afseende på sitt uppförande gjort sig
skyldiga till någonting, som strider mot disciplinen. Nå — då vill
man svara, att de skola afskedas. Ja, det är godt och väl. Men jag
vill fråga er, mine herrar, om afskedandet af sådana, som oupphörligen
låtit bestraffa sig på grund af disciplinära förseelser, verkligen
kan betraktas som något slags ytterligare straff för dem. Vore det

33 X:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

icke snarare en förmån för sådana personer? Man kan nemligen icke Om upphaf
tänka sig, att sådana personer, som låtit bestraffa sig oupphörligt, skola*”1”^ °/ f°re~
känna sig benägna att tjena qvar. De äro tacksamma, om de blifva lande di>ci-~
afskedade. Ja, jag går verkligen så långt, mine herrar, att jag nästanPKns<ad?a för
kan föreställa mig att det finnes individer, som låtit värfva sig och krigsmagten
som, sedan de en tid tjenstgjort och funnit att de äro missbelåtna,0™afsändande
helt enkelt begå disciplinära förseelser för att på detta sätt blifva af-^anlkap^tiUskedade.
Det är derför som jag misstänker, att, om man föreslår att hörande värfdisciplinkompaniet
skall upphäfvas, det är alldeles nödvändigt att sätta^ad trupp till
någonting annat i stället. Jag vill icke med hvad jag nu säger försvara «•-

disciplin kompaniet såsom institution; tv det kan tänka sig, att man*"™* **®^,m*
genom andra bestämmelser skall kunna ersätta föreskriften i 27 § disci- (Forts)
plinstadgan, så att disciplinkompaniet skall kunna försvinna. Men skall
disciplinkorflpaniet försvinna, så misstänker jag, att man måste ändra
både strafflagen för krigsmagten och disciplinstadgan. Ännu mindre vill
jag försvara den organisation, som disciplinkompaniet för närvarande
har. Tvärtom vågar jag för min del bestrida lämpligheten deraf. Jag
har läst i de papper, som röra denna sak, att disciplinkompaniet icke
är i organiseradt på militäriskt sätt, och jag dömer deraf, att det kan
mycket väl hända, att det vore nödvändigt, om disciplinkompaniet skall
skall stanna qvar, att det blefve organiseradt på militäriskt sätt, så att
det blefve något slags straffkompani med öfningar i militära ämnen.

Derom skall jag emellertid icke yttra mig för tillfället. Men jag anser,
att saken för närvarande är så pass outredd, att man icke kan utan
vidare bifalla motionärens förslag, utan att det är lämpligare att fästa
sig vid det betänkande, som utskottet afgifvit.

Om jag nu fattat utskottets betänkande rigtigt, så går det ut på
det, att, i händelse Kongl. Maj:t utreder saken och finner det rigtigt,
att disciplinkompaniet bibehålies, det s. k. bortskänkandet i sådant
fall icke bör ske genom eu befälsåtgärd, utan genom en krigsrättsdom.

Och gent emot det förslaget har jag för min del ingenting att anmärka,
ty det vore i alla händelser eu förbättring. Jag vill påminna
mig, att reservanten säger i sin reservation, att, om krigsrätt komma
att bestämma någonting i detta hänseende, det skulle blifva ganska
svamlande och sådant, som det icke kunde blifva konseqvens uti, dels
på grund deraf, att krigsrätten är olika vid olika regementen och dels
derför, att krigsrätten vid regementena är olika sammansatt. — Ja, till
en viss grad kan han hafva rätt. Men, mine herrar, samma anmärkning
kan man göra mot krigsrätten i allmänhet vid regementena, ty
den är ju alltid olika sammansatt. Och jag tror, att man, snart sagdt,
kan göra samma anmärkning mot våra underdomstolar i deras helhet;
ty de äro olika sammansatta, åtminstone med afseende på ordföranden.

Det skälet anser jag således icke vara rigtigt.

Jag har utgått från den synpunkten, att motionären icke gjort
tillräcklig utredning i afseende på saken, och det håller jag mig vid
och anser det derför vara klokast af oss att bifalla utskottets förslag,
hvarpå jag hos herr talmannen anhåller om proposition.

Herr Bengtsson: Herr talman, mine herrar! Deu siste talaren

utgick från den synpunkten, att denna straffanstalt vore nödvändig

Andra Kammarens Prof. 18V4. N:o 27.

N:o 27. 34

Lördagen den 7 April, e. m.

kompani.

(Forts.)

Om upphof- derför, att lian annars fruktade, det en hel del af dem, som antagas till
vande af /»^-krigstjenst, skulle begå allehanda förseelser för att slippa ifrån denSklatd?discZl~™mm*-
^r min del kan icke tänka mig något annat, än att, om

piinstadga fören person blir så utledsen vid militäryrket, att han begår den ena
h-igsmagten förseelsen efter den andra och får den ena bestraffningen efter den
om af sändande dra inom regementet, han icke skall rygga tillbaka, för så vidt han
amanska^till-^ den åsigten, att han vill slippa ifrån krigstjensten, från att begå
Utande värf-äfven sådana förseelser, att han skickas till disciplinkompaniet. Ty
vad trupp m då vet han, att han blir utstruken ur rullorna och befriad från krigs värfvade

ar- fcjenst.

mens disciplin- Samme talare säde också, att det saknades utredning om hvad man
skulle göra med sådant manskap, som nu skickas till disciplinkompaniet;
ty det vore icke gagneligt att låta sådana personer blifva qvar
vid regementena, der de blott skulle depravera eller förstöra de andra,
o. s. v. Men _ det synes mig, som om den ärade talaren icke skulle
behöfva att frukta så mycket för det, i synnerhet sedan talaren från
Karlskrona framlagt så vackra bevisooch intyg öfver dessa personers
uppförande vid disciplinkompaniet. Åtminstone på mig gjorde dessa
intyg den verkan, att jag blifvit ännu mera öfvertygad om det orättvisa
i den bestraffning, som blifvit dessa personer ålagd, då de blifvit
skickade dit. Ty de personerna, för hvilka man presterar så vackra intyg,
borde sannerligen icke vara vid disciplinkompaniet en enda dag längre
—- om de intygen äro rigtiga — utan då borde de återgå till krigstjensten.
Men då detta är omöjligt, sedan de blifvit utstrukna ur rullorna,
så frågas: skall staten verkligen behöfva hänga upp i perspektivet
för dessa stackare ett sådant här stadgande, att om den eller den
förseelsen begås, så straffas den skyldige med att skänkas bort till
disciplinkompaniet? Kan icke staten möjligen reda sig lika bra med
sitt folk som den enskilde arbetsgifvaren, eller husbonden, hvilken
fäster sina tjenare på året? Husbonden har ingen sådan här straffanstalt
att hänga i perspektiv för sina tjenare. Han kan icke säga
till dem: »om ni icke rätten er efter varningar och tillrättavisningar,
så skolen ni komma dit och dit». Jag har haft tjenare under många
år, men aldrig skulle det fallit mig in att låta med lagens hjelp hemta
och återföra i tjensten en tjenare, som var så missnöjd med sin tjenst,
att han lemnade den. Kan tjenaren icke komma öfverens och draga
jemnt med husbonden — ja, låt honom då gerna gå och skaffa en annan!
Jag tror också, att det vore till fromma för det allmänna och äfven
för staten, att sådana individer finge gå, som kanske mången gång i
fyllan och villan låtit värfva sig, men som, sedan de kommit under
fund med att de begått en dumhet, försöka att på alla möjliga sätt
komma derifrån. Och det vore bestämdt staten värdigare att låta en
sådan individ gå och försöka att fästa en annan i stället än att med
dylika anstalter hålla honom qvar. Den, som skall tvingas till en sysselsättning,
den är sannerligen ingenting värd.

Det är derför just på de skäl, som herr Svensson från Karlskrona
anförde, och på grund af de vackra bevis, som han framlade angående
uppförandet af dessa stackare, som äro skickade till disciplinkompaniet,
som jag nu anhåller att ännu en gång få yrka bifall till motionen.

35 >'':o 27.

Lördagen den 7 April. e. m.

Herr Hedin: Herr talman! Mot utskottets hemställan har jag Om upphäf va.

i mina ögon så väsentlig anmärkning att göra, att jag omöjligen1’0”''*6 af förf
kan votera för densamma. Tv derest kammaren skulle antaga utskot-^”^*”rfj5^‘
tets hemställan oförändrad, så skulle kammaren dermed på samma^msaactya /öv
gång gifva till känna, att, om också kammaren helst önskar se disci- krigsmagten
plinkompaniet afskaffadt, den dock icke har något synnerligt att in.om afsändande
vånda, derest Kongl.^ Maj:t skulle finna, att disciplinkompaniet
bibehållas; och en sådan hemställan från Riksdagen kan icke utgöra ''hörande värfnågon
synnerligen stark pression på Kongl. Maj:t att ändtligen på allvar»^ trupp till
gripa sig an med en fråga, på hvars lösning vi nu hafva väntat i åt- värfvade åtminstone
10 års tid. I utskottets hemställan förekommer för öfrigt’"6"*
det uttrycket, att derest berörda bestraffningssätt — bortskänkningen /ports"''

— skulle finnas behöfva i en eller annan form bibehållas, detsamma °r *''
borde ådömas endast af krigsrätt. Här är således direkt och indirekt
uttaladt _ ett erkännande af att det väl kan hända, att Ivongl. Maj:t
finner sig icke böra fästa något synnerligt afseende vid framställningen,
då man till och med alternativt talar om ett bibehållande af detta
straff, om också i någat förändrad form. Derför kan jag icke — jag

kan omöjligen votera för förslaget, sådant det är, utan det återstår
mig endast att i likhet med motionären yrka bifall till motionen. Dermed
anser jag alldeles icke, ehuru Första Kammaren redan har antagit
utskottets hemställan, att någon fåra bör vara för handen för att frågan ^
skall förfalla och ingen framställning från Riksdagen nu blifva till
Kongl. Maj:t gjord, tv mellan det af Första Kammaren bifallna utskottsförslaget
och den eventuelt af Andra Kammaren bifallna motionen
är det mycket möjligt att göra en sammanjemkning, en sammanjemkning,
som på samma gång tillgodoser, hvad jag förmodar vara denna
kammares önskan, eller att få ett alldeles otvetydigt uttalande derom,
att denna ohygglighet vilja vi ha bort, och äfven tager hänsyn till lagutskottets
och Första Kammarens uttalade mening, att Kongl. Maj:t
må tillse, huruvida någonting, såsom uttrycket nyss lydde, bör sättas i
stället. Man skulle t. ex. kunna tänka sig en hemställan om sammanjemkning
af följande lydelse: »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhåller, det föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten
af den 7 oktober 1881 om afsändande af bestraffadt manskap, som
tillhör värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani måtte upphäfvas»
— der bar, hvad jag förmodar vara Andra Kammarens öfvervägande
mening, blifvit tillgodosedd på det sätt, att ett bestämdt uttalande
gjorts derom, att man önskar få denna institution afskaffa^ —

»samt att, derest detta bestraffningssätt skulle finnas behöfva af något
annat ersättas, Kongl. Maj:t behagade derom för Riksdagen framlägga
förslag». Dervid hade man på samma gång undvikit att säga, att möjligen
det bestraffningssätt, som för närvarande är föreskrifvet, torde
behöfva bibehållas, om ock i förändrad form, och äfven — då det heter:

»derest detta bestraffningssätt skulle finnas behöfva af något annat ersättas,
Kongl Maj:t behagade derom för Riksdagen framlägga förslag»

— gjort full rättvisa åt hvad utskottet håller på ocli åtskilliga talare
här påyrkat samt förmodligen också Första Kammaren afser, nemligen
att frågan om hvad som skall sättas i stället, i fäll något sådant är
af behofvet påkalladt, måtte af Kongl. Maj:t tagas under ompröfning.

K:0 27. 36

Lördagen den 7 April, e. m.

(Forts.)

Om uppUf- Jag skall emellertid nu icke framlägga ett dylikt förslag. Jag liar
vande a//or®"endast, fgr jen händelse beslut af kammaren skulle fattas i den rigtS
[ande difcl- n^uSi som motionen angifves, velat påvisa, att med litet god vilja
plinstadga /örhos Första Kammaren — och det få vi väl förutsätta, om det är sant,
krigsmagten som af herr statsministern yttrades här för några veckor sedan, eller
om afsändande^ jet jus£ första Kammaren, vi hafva att tacka för den utmärkta
manskap till- samverkan, som mellan kamrarne egt rum — ingen fara är för handen,
hörande värf-att frågan skall vid denna riksdag förfalla, för den händelse att Andra
vad trupp ^Kammaren bifaller motionärens förslag. Jag anhåller, herr talman,
varfvade ar- Andra, Kammaren måtte fatta detta beslut.

viéns disciplin Herr

Erickson i Bjersby: Samma anmärkning, som af herr

Svensson nyss rigtades mot motionären, eller att motionären ej hade
kännedom om förhållandena vid de värfvade regementena, kunde måhända
också rigtas mot mig, och jag skall för min del medgifva, att
jag personligen icke har någon närmare kännedom om förhållandena
vid dessa regementen. Men jag har af många sakkunniga hört bestyrkas
rigtigheten af den uppfattning, som motionären uttalat, att
stadgandet i 27 § disciplinstadgan kan och bör upphäfvas, och på grund
af de skäl, som herr Bengtsson såväl i sin motion som här i kammaren
anfört, och med stöd i öfrigt af hvad jag för egen del yttrat i reservationen,
måste jag vidhålla, hvad jag inom utskottet allt ifrån början af
denna frågas behandling påyrkat, nemligen bifall till motionärens förslag.
Inom utskottet ansågs utan meningsskiljaktighet, att något borde
göras i saken, och jag kan således icke annat än erkänna, att utskottet
verkligen beaktat herr Bengtssons motion. Men i likhet med herr
Bengtsson anser jag det slut, hvartill utskottets majoritet kommit, vara
af den beskaffenhet, att, om det äfven af denna kammare, liksom af
Första Kammaren, blefve antaget, ingenting dermed vore vunnet i

saken.

Utskottets majoritet har ansett en utredning erforderlig, innan
den tilltror sig kunna hemställa om vidtagande af åtgärd i det af
motionären angifna syfte. Hvari skulle då denna utredning bestå?
I afseende härå anför utskottet i sin motivering, att det kan vara med
om ett upphäfvande af ifrågavarande bestämmelse, »så framt derigenom
någon olägenhet i fråga om disciplinens upprätthållande vid de värfvare
trupperna ej förorsakades». Den utredning, som jag har lemnat
i min reservation, är i detta fall tillräcklig och innehåller just allt,
hvad man kan behöfva inhemta för att kunna bestämma sin åsigt derutinnan.
Ty det kan väl och vill väl säkerligen icke heller någon i denna
kammare bestrida, att disciplinen vid de regementen och corpser, der
ingen bortskänkning till disciplinkompaniet eger rum, är lika god som
vid de regementen och corpser, derifrån disciplinkompaniet nu hufvudsakligen
rekryteras. Någon utredning utöfver de i reservationen lemnade
uppgifterna, hvilka på visst sätt äro officiella, då de hemtats från
landtförsvarsdepartementet, torde således icke vara behöflig. Och hvad
skulle man vinna med den förändring, som antydes i senare delen af
utskottets hemställan, eller att det endast skulle tillkomma krigsrätt
att ådöma detta straff? Enligt min åsigt ingenting. En sådan förändring
innebure icke eu förbättring, och skälen för denna min upp -

37 Jf:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

fattning har jag anfört i reservationen, hvarför jag således icke be- Om upphäfhöfver
upprepa dem här. I sak är det, synes det mig, fullkomligt lik-B“B<*e af fåre~
giltigt, om bortskänkningen sker på sätt nu är fallet, eller om endast land"disci-''
krigsrätt skulle få rättighet att ådöma detta straff. Redan år l%%ipunstadga för
uttalades af dåvarande krigsministern i denna kammare den meningen, krigsmägten
att ifrågavarande domsrätt borde tillkomma endast krigsrätt. Sedan0”!af*ända<lde
dess hafva dock 10 år förflutit, och ännu är ingenting åtgjordt i den "manskap^Mrigtningen.
Deraf lär man kunna hemta stöd för den uppfattningen,hörande värfva
vederbörande funnit, att intet vunnes genom att.ordna förhållan-rad trupp till
dena på sådant Sätt. värfvade ar Jag

ser frågan äfven från en annan sida, från besparingssynpunkt.”16"*^”^''”’
Som bekant är, hafva de värfvade trupperna numera betydligt ökats, (Forts)''
och vid sådant förhållande låter det också tänka sig, att rekryteringen
af disciplinkompaniet hädanefter skall blifva större än hittills, förutsatt
nemligen, att det hädanefter skall gå så till som hittills varit fallet
vid vissa värfvade regementen och flottan. Men i och med detsamma
stiga naturligtvis också omkostnaderna för disciplinkompaniet, och man
vet icke, hvar utgifterna dertill slutligen skola stanna.

Liksom motionären måste äfven jag fråga: Hvilket gagn medför

disciplinkompaniet? Är det fördelaktigt för staten? Är det fördelaktigt
för det mindre samhälle, der det är förlagdt? Eller är det fördelaktigt
för de individer, som skänkas dit? För ingendera, svarar jag. Begår
någon af manskapet sådana disciplinära förseelser, att han ej kan tillåtas
vidare stanna vid regementet, är det mycket bättre, att han straffas
derför vid regementet och sedan helt enkelt blir afskedad. Det är
fördelaktigare äfven för honom sjelf, att han genast får på annat håll
söka sin utkomst, än att han först skall skickas till disciplinkompaniet
för att stanna der ett eller annat år samt först derefter släppas ut i
det allmänna lifvet med det brännmärket, att han varit fånge.

Herr Hedins anmärkning i afseende å lydelsen af skrifvelseförslaget
torde vara befogad. Men. om kammaren bifölle motionärens
förslag, kunde en sammanjemkning af kamrarnes beslut i lagutskottet
komma till stånd på sådant sätt, att tillbörlig hänsyn toges just till
hvad herr Hedin framhållit.

Herr Svensson omnämnde, att generalbefälhafvare!! i sina utlåtanden
gifvit vackra vitsord om förhållandena vid disciplinkompaniet. Jag
är öfvertygad derom, att man vid granskning af de åberopade straffjournalerna
skall finna bekräftadt, hvad herr Svensson anfört, eller att
dessa journaler visa, att högst få förseelser förekomma vid disciplinkompaniet.
Men det låter nog ändå tänka sig, att vederbörande vid
disciplinkompaniet ofta kan hafva låtit nåd gå för rätt. Hvarom icke,
skulle antagligen straffjournalerna visat ett annat resultat.

Vidare nämnde herr Svensson, att stundom personer vid flottan
afsigtligt beginge disciplinära förseelser för att komma ifrån flottan,
äfven med vetskap om, att de skulle blifva derifrån sända till disciplinkompaniet.
Jag betviflar icke, att det stundom kan förhålla sig så,
och det m:i icke förundra någon, att t. ex. en person, som inifrån
landet värfvats till flottan utan afseende ä, huruvida han är lämplig
till sjöman eller icke, finner tjenstgöringen till sjös vara så svår, att
han till hvarje pris vill befrias derifrån, och att han, äfven om han

Nso 27. 38

Lördagen den 7 April, e. m.

Om upphäf- ej för det omtalade muntra lifvet vid disciplinkompaniet skulle längta
"skrinen !6^ ^ i likväl hellre vill tillbringa värfningstiden derstädes än på sjön,
S lande diset- men just denna omständighet synes mig tala för ett afskaffande af
plinstadga /ördisciplinkompaniet.

h-igsmagun Jag skall för närvarande icke vidare upptaga kammarens tid, utan
omafsandande^-^mer enclast att få yrka bifall till motionärens förslag.

af bestrajfadt J n

manskap till- . .

hörande värf- iierr von Krusenstjerna: 1 likhet med motionären och nästan

vad trupp u«alla talare, som här i afton yttrat sig, anser äfven jag det ifrågavarfvade
ar- varanc|e bestraffningssättet böra borttagas. I detta hänseende äro
^"kompani ''* motionären och jag fullkomligt ense. Divergensen oss emellan redu(Forts)
cerar sig dertill, att jag i olikhet med honom icke tilltror mig kunna
uttala ett bestämdt, säkert omdöme, att detta bestraffningssätt kan
utan vidare borttagas och utan att något annat sättes i stället; fast
mera anser jag nödigt att derom erhålla en utredning. Och det är
derpå, lagutskottets utlåtande går ut. Inom lagutskottet voro, såsom
utskottets ledamöter kunna vitsorda, sympatierna allmänt för herr
Bengtssons motion. Men åtskilliga erinringar framstäldes af en ledamot,
som haft ordet äfven nu i afton — jag tror, att han var den
andre i ordningen. Han visade, huru det verkligen icke går för sig
att utan vidare borttaga detta bestraffningssätt, hurusom man behöfver
en ultima ratio emot ett värfvadt manskap, som i sitt lefverne är alldeles
oförbätterligt. Det går icke an, såsom reservanten föreslår, att
helt enkelt afskeda en sådan person, ty i de flesta fall är det ingenting
annat, en sådan begär, än att före kaputilationstidens utgång blifva
fri från krigstjensten, och då är afskedet icke något straff för honom.
Att, såsom reservanten föreslår, taga ifrån honom sparbankspenningarna,
det är redan stadgadt genom ett kongl. bref af den 23 december
1880, hvari skrifves, att, om en värfvad soldat utstrykes ur rullorna,
han är förlustig sina sparbanksmedel. Detta straff finnes således redan.
Reservanten å sin sida anser, att den utredning, som är lemnad, är
alldeles tillräcklig. Att utredningen i åtskilliga hänseenden är bevisande,
det är jag den förste att medgifva. Men jag tillåter mig fästa
uppmärksamheten på, att någon synnerligen omfattande utredning är
det dock icke. Den omfattar en tid af tre år — det är alltsammans.
Och någon närmare utredning af, huru det står till med de disciplinära
förhållandena vid de olika corpser, som äro i fråga, hafva vi dock icke.

Reservanten har såväl i sin reservation som äfven här i afton
opponerat sig emot lagutskottets förslag, att, om det efter verkstäld
utredning skulle befinnas nödigt, att detta bestraffningssätt i en eller
annan form bibehålies, det icke måtte ådömas som disciplinstraff, utan
endast af krigsrätt, således bestämmas genom en lag, som stiftas af
Konung och Riksdag, och icke, såsom disciplinära mål, höra under
Konungens ekonomiska lagstiftning. Just de siffror, som motionären
och sedermera reservanten åberopat, synas mig med fulllkomlig tydlighet
visa, att användningen af detta bestraffningssätt är i hög grad
ojemn och kanhända beroende på chefernas subjektiva omdöme. Detta
synes mig och har synts lagutskottet vara eu synnerligen betänklig
sak. Detta straff borde i stället ådömas af domstol, af krigsrätt, derest
straffet i någon form skall bibehållas. Jag kan åberopa en sådan

39 K:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

auktoritet som förre krigsministern Ryding, hvilken för 10 år sedan Om upphäfi
denna kammare förklarade, att endast krigsrätt borde ådöma sådanaf0^
straff. Lärorikt är ock exemplet af de båda här i hufvudstaden för-3 land" discilagda
gardesregementena. Båda hafva lika stor numerär. Båda äropimstadga för
förlagda här i Stockholm, hvadan man kan antaga, att manskapets krigsmagten
beskaffenhet är lika i båda. När nu inom samma tidrymd från det""1“/eTtraffldt
ena regementet bortskänkts 48 soldater och från det andra endast 2, manskap tmvisar
detta, att här gör sig gällande något subjektivt vid straffetsAdVande värftillämpning.
Det är detta, som lagutskottet genom det senare alter-wd trupp till
nativet velat i alla händelser förebygga. Det skäl, som herr EricksonJ™-/”^.
anförde emot att krigsrätt skulle behandla sådana mål, synes_icke”1
vara öfvertygande. »Den af fyra militära ledamöter och eu lagfaren (Forts-)
ledamot bestående krigsrätten är ej någon permanent institution, utan
dess sammansättning vexlar», säger han. Men ett sådant skäl talar
emot hvarje användning af krigsrätt; då skulle inga mål angående
militära förseelser i tjensten afdömas af'' krigsrätt. Han anmärker
vidare, att den af krigsrätt dömde skulle få''besvära sig öfver domen,
och detta skulle komma att föranleda ölradt arbete i krigshofrätten.

Men redan nu har den, som blifvit dömd i disciplinväg, fullkomlig
rätt att öfverklaga vederbörande befälhafvares åtgärd. — När han
slutligen säger, att, om dessa måls behandling öfverlemnades till krigsrätt,
detta skulle medföra, att hvarje arrestbestraffning äfven skulle
ådömas af krigsrätt, så förstår jag icke detta. Ty deraf, att man anser,
att detta enligt min öfvertygelse till sina följder ytterst betänkliga
straff bör af krigsrätt ådömas, följer icke, att hvarje äfven det minsta
disciplinstraff skall höra under krigsrätt. Dessa skäl synas mig således
icke vara fullt öfvertygande.

Jag återkommer till hvad jag först yttrade, att lagutskottets pluralitet
— samtliga ledamöter utom en — ansett synnerligen önskvärdt,
att detta straff blefve afskaffadt, men dock först efter verkstäld utredning.
Jag hemställer nu till herrarne: När lagutskottets skrifvelseförslag
redan antagits af Första Kammaren, är det då skäl att äfventyra
hela sakens framgång genom att frånträda utskottets beslut? För
min del skulle jag icke hafva något emot en sådan sammanjemkning,
som herr Hedin föreslagit. Men det är ej alldeles gifvet, att ett sådant
sammanjemkningsförslag, äfven om det tillstyrktes af lagutskottet,
antoges af medkammaren. Är det, upprepar jag, verkligen skäl att
riskera denna ingalunda betydelselösa frågas fall? Är det ej bäst att
antaga lagutskottets färslag, till hvilket jag för min del anhåller att
få yrka bifall.

Herr Persson i Tällberg: Efter de två utmärkta anföranden,

som hållits af den ärade motionären, har jag icke mycket att tillägga
i denna fråga. Men då herr Svensson frän Karlskrona nämnt, att
disciplinen var sä utomordentligt god vid detta disciplinkompani, tycker
jag, att han borde känna sig manad att vidtaga någon åtgärd, på det
att regementena måtte blifva i tillfälle att återförvärfva dessa personer,
som kompaniet lyckats göra till så goda menniskor.

Jag skall också be att här fä framhålla eu annan synpunkt, som
ingen talare förut framhållit. Det är den, att atsigten med alla våra

X:o 27* 40 Lördagen den 7 April, e. m.

Om upphäf- strafflagars bestämmelser är, att det straff, som drabbar någon enligt
”skrifta^essa ^a§ar> skall lända till den bestraffades förbättring. Men det finnes
8land"diset''en nödvändig förutsättning för att detta skall kunna ske, och det är
plinstadga /orden, att den bestraffade skall hafva klart för sig, att han begått
krigsmagten något brott. I vissa fall tillåter jag mig att på det allra bestämdaste
om afsändande^gtvifla,, huruvida en del af de personer, hvarom här är fråga, äro
manskap till-°fvertjgade om att hafva begått något egentligt brott eller åtminstone
hörande narf-något större sådant, än som de sjelfva ansett, att befälet begått mot
råd trupp till dem. Det kan ju endast vara fråga om ett uppstudsigt ord, och det
”‘én^dtsi “lin -j11 a^ven re,ian det ett brott. Men den, som drabbats af straffet
“ kompani. ‘"''härför, tänker möjligen på de många mycket mera svåra ord, som han
(Forts) mn från sina förmäns sida. I sådant fall torde det vara ganska svårt
att sjelf känna sig öfvertygad om att hafva gjort sig skyldig till det
straff, som ådömts.

För öfrigt förefaller det mig underligt, att den ifrågavarande bestämmelsen
om disciplinkompaniet skall vara så nödvändig för de värfvade
regementenas skull, när, såsom vi af utskottets betänkande och
af motionen finna, att för de indelta regementena man icke behöfver
någon sådan. För min del tror jag, att de förra regementena icke
behöfde stå kändfallna, äfven om denna paragraf uteslötes enligt motionärens
förslag. För resten må det tillåtas mig att uttala en förvåning
deröfver, huru herr Svensson kunnat, indirekt åtminstone, gifva
vår militär en så dålig orlofssedel. Ty det är ju så, att de värfvade
trupperna äro, om jag så får uttrycka mig, utsynade och utletade af
befälet, under det att deremot de indelta äro utvalda af oss bönder,
som ju i allmänhet icke anses hafva förmåga att förstå oss på dessa
saker. Jag tror, att äfven från den synpunkten sedt det vore gagneligt
för att höja förtroendet, vårt förtroende nemligen, till befälet och
till dem, som hafva bestyret med dessa saker, om, jag hade så när
sagt, en sådan undantagslagstiftning icke funnes till.

I öfrigt ber jag att få instämma med dem, som yrkat bifall till
motionen.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag är reservanten mycken
tack skyldig, som erkände, att han trodde, att det var sanning, som
jag anfört rörande disciplinkompaniets förhållanden. Ja, jag kan visa
honom dessa handlingar, ty jag har dem i min hand och de äro officielt
utfärdade. Han nämnde, att jag höll så styft på disciplinkompaniet.
Men jag ber att fä erinra, att hvarken jag eller någon annan
i lagutskottet har hållit styft på detta kompani. Hvad vi hållit styft
på, är, att vi icke anse disciplinkompaniet böra upphäfvas, förr än utredning
försiggått, om så kan ske, och att, om ändock detta straff bör
bibehållas, det bör ådörnas af laga domstol. För min del har jag alls
ingenting emot, att denna paragraf upphäfves. Jag anser tvärtom,
att den bör upphäfvas och uteslutas från disciplinstadgan. Tydligt och
klart har lagutskottet uttalat, att det ej bör ligga i en persons hand
att ådöma detta straff, utan om det bör förekomma, bör det ådörnas
af domstol.

Den siste talaren nämnde om eu dålig orlofssedel, som jag indirekt
gifvit militärerna genom hvad jag uttalat om ifrågavarande corpser.

Lördagen den 7 April, e. m.

41 N:o 27.

Han sade, att detta straff icke tillämpas på de indelta trupperna. Ja, Om upphäfdet
är naturligt, ty för dem gäller icke denna paragraf, utan endast®®"* ''af får_‘-för de värfvade. Det är mycket roligt att köra, att bönder hafva så‘lande diset''
god urskiljningsförmåga vid antagandet af folket vid den indelta ar-piinstadga för
mén; men vi böra dock betänka, att denna armé arbetar under helt Mgsmagten
andra förhållanden och utgöres af helt annat slags manskap än den”™ afbandande
värfvade & 1 af bestraffadt

varivaae. manskap tilltag
yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan. hörande värf vad

trupp till

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf färfvade arherr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan™™*
och dels på bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr (port8.)
talmannen den förra propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i utlåtandet n:o 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Jöns Bengtssons i ämnet
väckta motion.

Omröstningen visade 88 ja mot 83 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 10.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande (n:o 12), om ifrågasatt ändring i 12 § af kongl. förordningen
angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878.

I en till utskottet hänvisad motion både herr S. B. Bruhn föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta,

»att i 12 § kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna afgifter
m. m. den 12 juli 1878 efter orden »som kan vara medgifven» införes:
äfven om för indrifningen försäljning af fast egendom erfordras».

Utskottet bemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
åtgärd föranleda.

Om ändring i
12 § af förordningen
den
12 juli 1878
angående ändrade
föreskrifter
om
utmätning för
krono- eller
kommunalutskylder
m. m.

Ordet begärdes af

Herr Bruhn, som yttrade: Då det är ett vedertaget bruk i denna
kammare, att en motionär, som fatt sin motion af ett utskott afstyrkt,
yttrar några beklagande ord, för att icke motionen under fullkomlig

N:o 27. 42

Lördagen den 7 April. e. m.

Om ändring i tystnad skall affårdas, så skall icke heller jag tillåta mig att afvika
12 § af /»»-från detta bruk. Men den sena timmen tjuder mig dock att fatta

ordningen den o i , ° D

12 juli 1878 mlS sa kort som möjligt.

angående än- I 12 § åt den af mig åberopade förordningen den 12 juli 1878
drade före- stadgas: »För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrätt skrifter

om njngar eller ändamål bestämda afgifter, indika enligt gifna stadganden
Utkrono-9eUer''s^io^a‘ kronofogde eller städernas uppbördsmän uppbäras och redokommunalut-
visas, kommunalutskylder eller församlings afgifter till presterskapet,
skylder m. m.njute ej kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än
(Forts.) den andel i stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som
kan Vara medgifven».

Detta uttalande synes mig temligen klart. Men det oaktadt hafva
dock olika tolkningar af detsamma egt rum, såsom jag genom ett i
min motion framdraget exempel visat, hvilket jag ock i största korthet
skall tillåta mig att här relatera.

En jordbruksfastighet försåldes för indrifning af kronoutskylder.
Vid köpeskillingens fördelande beräknade förrättningsmannen sig arfvode
såsom vid utmätning och försäljning i enskildt mål. Häröfver klagade
jordegaren hos Konungens befallningshafvande, som ogillade klagomålet.
Jordegaren besvärade sig hos hofrätten, som utan meningsskiljaktighet
upphäfde Konungens befallningshafvandes resolution. Häröfver klagade
åter förrättningsmannen, och Kongl. Maj:t i högsta domstolen upphäfde
med 4 röster mot 3 hofrättens utslag samt faststälde Konungens befallningshafvandes
resolution. Yi hafva således här ett prejudikat, tillkommet
med eu enda rösts pluralitet och mot hofrättens enhälliga
åsigt i ämnet.

Under sådana förhållanden har jag ansett mig böra fästa Riksdagens
uppmärksamhet på saken. Jag har gjort det så mycket mer,
som jag oaktadt det gifna prejudikatet fortfarande är af den åsigt, att
för indrifning af kronoutskylder förrättningsmannen icke eger åtnjuta
annan ersättning, än andel i stämmoböter eller, som det nu heter,
indrifningsafgifter.

Kammarens fjerde tillfälliga utskott, som fått motionen till behandling,
har emellertid icke delat min åsigt, och det på hufvudsakligen
följande skäl.

Först säger utskottet: »Såvidt utskottet kunnat inhemta, påföres

allmänt å landet vid exekutiv försäljning af fastighet, då sådan blifvit
för utskylder utmätt, auktionsprovisiou enligt kongl. kungörelsen angående
ändrade bestämmelser rörande arfvode för auktion å utmätt
fastighet på landet den 10 oktober 1890». Men denna kungörelse rör
utmätning och försäljning af fast egendom för enskilda mål. Jag deremot
har i min motion talat om utmätning och försäljning af sådan
egendom för krono- och kommunalutskylder m. m., och att eu fastighet
utmätes för kronoutskylder är väl icke så fasligt allmänt. Utskottet
begagnar vidare uttrycket: utskylder, hvarmed kan afses äfven
sådana som icke äro kommunal- eller kronoutskylder, hvilka just i anförda
stadgandet af den omnämnda tolfte paragrafen afses. Det finnes
i samma paragraf ett andra moment, som stadgar, att förrättningsman
har att för utmätningar i vissa andra fall, som icke äro krono- och
icke kommunalutskylder, men dock enligt allmänt språkbruk benämnas

Lördagen den 7 April, e. m.

43 N:o 27.

utskylder, beräkna ersättning såsom för utmätning och försäljning i Om ändring %
enskilda mål. Således anser jag ordet »utskylder» bär vara litet tve- 12 § af för''

, i - , ordningen den

lydigt. „ r , 12 1878

Vidare sager utskottet: »Om ock åt Kongl. Maj:ts ofvan anlordaangående ån utslag

framgår, att första punkten af 12 § i kongl. förordningen an- träde föregående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kom- skrif‘‘r °m
munalutskylder, allmänna afgifter m. in. den 12 juli 1878 icke är
tydlig, att den utesluter möjligheten af olika tolkningar i det hän- kommunalutseende,
hvarom fråga är», det får jag väl räkna som ett erkännande skylder m.m.
till de högsta domstolens ledamöter, som stannade i minoriteten, men (Forts.)
fortsätter utskottet: »kan utskottet likväl icke ansluta sig till den af
motionären uttalade åsigt, att lagstiftarens mening varit, att andel i
stämmoböter eller indrifuingsafgift skulle utgöra den enda berättigade
ersättningen för indrifning af utskylder m. m., äfven då försäljning af
fast egendom i anledning deraf måste ega rum». Skälen hvarför
komma nu. Utskottet säger nemligen: »Utskottet gör det så mycket

mindre, som hvarken i omförmälda kongl. kungörelse» — det måtte
vara ett skriffel, ty här har alls icke varit tål om en kungörelse, utan
om eu kongl. förordning, men det är mindre att fästa sig vid — »i
öfrigt eller eljest i gällande lag något förekommer, som bekräftar
motionärens berörda åsigt». Jag visste icke, att en lag behöfde skrifvas
så, att om i densamma förekommer ett tydligt och bestämdt stadgande,
det sedan behöfver skrifvas ett annat stadgande för att bekräfta
och förtydliga det förra.

Utskottet fortsätter vidare: »Fastmer syntes ej mindre af kun görelsens

rubrik än äfven» etc. -Här hafva vi åter en kungörelse, som
skall vara en förordning. Men hvad då först vidkommer den kongl.
förordningens rubrik, så är den af följande lydelse: »Kongl. förordning
angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli'' 1878». Det är
denna förordnings fullständiga rubrik. Här begagnas således ordet
»utmätning». Det är detta utskottet velat framhålla. Då ber jag få
hänvisa till eu annan förordning af precis samma dag och berörande
likartadt ämne, endast enskilda mål i stället för kronoutskylder. Den
heter: »Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
in. in. den 12 juli 1878». Här finna vi begagnade precis samma uttryck
»utmätning», fastän det gäller utmätning i enskilda mål. Men
läsa vi denna författning, finna vi, att den alls icke handlar endast om
utmätning, utan ock om försäljning. Således få vi väl icke antaga,
att i två författningar, som äro utfärdade på samma dag och der
samma ordalag, »utmätning», är begagnadt, det skall i ena fallet gälla
endast ersättningen för sj elfva utmätningen, men icke ersättningen för
den dermed i samband stående förrättningen, som är försäljningen,
medan i andra fallet uttrycket »utmätning» äfven skulle omfatta försäljningen.
För öfrigt lär man väl icke kunna tillerkänna rubriken
på en kongl. förordning vitsord mot sjelfva stadgandena i förordningen.

Vidare säger emellertid utskottet, att af en jemförelse mellan första
och andra punkterna i otnordade § 12 synes, att kungörelsens ändamål
endast varit att beröra de indrifningsåtgärder, som sluta med ut -

Nso 27. 44

Lördagen den 7 April, e. m.

Om ändring imätningen. Denna andra punkt skall jag också tillåta mig uppläsa.
12 § af för- J)en lyder sålunda: »Vid utmätning för annan afgift, som i denna

12 juli 1878 turordning aises, eger utmatningslorrattaren att hos den, som undergår
angående än-utmätningen, uttaga enahanda ersättning, som för utmätningsförrättdrade
före- ningar i enskilda mål är stadgad». Här begagnar således förordningen
skrifter o™ ort}et »utmätning» i stället för det i första momentet begagnade ordet
Utkrono^9eller »indrifning». Men det kan så mycket lättare göras i afseende på
kommunala- utmätningsförrättningen, som 2:a mom. i 12 § hänvisar helt och hållet
skylder m. m. till de föreskrifter, som äro stadgade i fråga om utmätning och för(Forts.
) säljning af fast egendom för enskilda mål.

Sedan fortsätter utskottet: »Hvad särskildt § 12 angår, förefaller
nemligen utskottet påtagligt, att i dess första och andra punkter samma
åtgärd afses, eller utmätningen, ehuru densamma i första punkten upptagits
under benämningen indrifning; och är härtill att lägga, att senare
utkommit kongl. kungörelsen den 10 oktober 1890 angående
arfvode för utmätt fastighet på landet, utan att deri något antyder,
att den, på sätt motionären påstått, endast skulle gälla enskilda mål».
Angående kungörelsen af den 10 oktober 1890 är att erinra, att denna
kungörelse endast är en förändring af kongl. förordningen den 13 november
1855 om arfvode för utmätning och försäljning af fast egendom
i enskilda mål. Således, afsåg kongl. förordningen 1855 enskilda
mål, hvilka ord i rubriken till nämnda författning finnas intagna, så

afser också den kongl. förordningen af den 10 oktober 1890 enskilda

mål. Detta är nu utskottets, om jag så får säga, juridiska bevisning.

Sedan öfvergår utskottet till billighetsskäl. Dervid säger utskottet,
att »det icke. skäligen bör kunna påfordras, att alla de med
så beskaffad, för allmänna afgifters utfående tillkommen försäljning
förenade åtgärder skulle anses ersatta allenast med stämmoböter eller
den obetydliga afgift, som trädt i deras ställe». Ja, här har jag nu
den glädjen att kunna fullt instämma med utskottet; ty stämmoböterna
eller den i stämmoböters ställe satta indrifningsafgiften kan icke utgöra
annat än på sin höjd ersättning för skrifmaterialier och icke

mera. Den kan således icke vara afsedd att vara någon ersättning för

en svår förrättning. Så långt tillbaka som fogdar funnits i Sverige, balett
af deras hufvudsakligaste göromål varit att indrifva och redovisa
skatter till Kongl. Maj:t och kronan. För detta sitt besvär hafva de
uppburit sin lön. Ännu i dag är det en af våra kronofogdars hufvudsakligaste
skyldigheter att uppbära och redovisa kronans skatter. För
detta utgör deras lön eu ersättning; och till redovisning af kronoutskylder,
då de icke kunna på annat sätt indrifvas, hör indrifning genom
utmätning och försäljning af vare sig lös eller fast egendom. Då
jag icke kan tro, att denna kammare kan vara benägen att godkänna
en sådan princip, att embetsmännen skulle vara berättigade till extra
ersätthing för att de förrätta sådana embetsåligganden, för hvilka
de hafva sin ordinarie lön, skall jag be att få yrka afslagj å utskottets
hemställan och i stället yrka bifall till följande: att Andra Kammaren
för sin del måtte besluta, att Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådan ändring
i 12 § af Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, all -

Lördagen den 7 April, e. ra.

45 Ji:o 27.

manna afgifter ni. m. den 12 juli 1878, att derigenom med större Om ändring i
bestämdhet kommer att framgå, det förrättningsman för indrifning afö2^^ fS£%
kronoutskylder och öfriga i första momentet af samma paragraf om-°j2"j”fie”S7J"
nämnda utskylder och afgifter icke eger åtnjuta annan ersättning än angående änden
härför stadgade indrifningsafgift, äfven om för indrifningen för- drade fare säljning

af fast egendom erfordras. skrifter om

J ° ° utmätning för

Herr Restadius anförde: Lika med motionären anser utskottet, kommunalut att

ifrågavarande författning saknar nödig tydlighet i det af niotio-skylder m. m.
nären antydda hänseende. Men utskottet och motionären skilja sig (Forts.)
derutinnan, att utskottet icke kan medgifva lämpligheten af, att det
nödiga förtydligandet sker i den rigtning motionären angifvit. Derigenom
skulle nemligen den ersättning, som tillkommer vederbörande
utmätningsman, icke komma att stå i något rimligt förhållande till
det ansvarsfulla och grannlaga värf, som i fråga om försäljning af
fastighet och köpeskillingens liqviderande alltid åligger förrättningsmannen.
För omfånget och beskaffenheten af detta åliggande lemnar
utskottet å sid. 7 en, som jag tror, fullständig redogörelse. Jag vill
dertill lägga blott, att det kan inträffa fall — och har inträffat fall
också — då utmätningsmannen får förskjuta kostnaden för annonsering
i Post- och inrikes tidningar äfvensom ortstidningarna samt för lösen
af gravationsbevis och nödiga åtkomsthandlingar. Om sedan, såsom
det ju kan inträffa, klander emot förrättningen anföres, kan det på
samma gång hända, att den ersättning af från och med 10 öre till
och med 5 kronor, som utmätningsmannen enligt motionärens åsigt
borde erhålla, icke ens svarar mot räntan på hvad hau fått i förskott
utgifva.

Jag kan från min erfarenhet såsom ledamot af öfverrätt meddela,
att man näppeligen får svårare och mera svårlösta fall, än då klander
uppstått emot auktion å utmätt fast egendom och köpeskillingens liqviderande.
Om det för en hofrätt, som har rymlig tid att afgöra en
sådan fråga, kan vara ganska svårt, måste det naturligtvis vara ännu
svårare för en utmätningsman, som inom eu mycket begränsad tid
skall afgifva sitt beslut.

Vidare får man icke heller lemna obeaktadt det dryga ansvar,
som en dylik förrättning medför för utmätningsmannen, i det att, om
han begår ett fel, hans ekonomiska existens kan äfventyras.

Men också en annan fråga synes vid dennas afgörande böra tagas
under noggrant öfvervägande. Om Riksdagen skulle besluta och Kongl.

Maj:t gå in på ändrings vidtagande i det syfte motionären åstundar,

Lomme det att inträffa, att, då 1878 års förordning, enligt dess ordalydelse,
uteslutande afser kronofogde, stadsfogde och magistrat, men de
förrättningar, som nu äro i fråga, kunna komma att verkställas jemväl
af Konungens befallningshafvande och öfverexekutor i stad, der
annan än magistraten är öfverexekutor, följden blefve den, att kronofogde,
stadsfogde och magistrat skulle komma att få åtnöjas med en
ersättning af från och med 10 öre till och med 5 kronor, men deremot
Konungens befallningshafvande och stadsöfverexekutor, som icke
vore magistrat, skulle erhålla ersättning efter nu gällande regler. Det
kan väl icke vara lämpligt att för enahanda förrättningar stifta olika

Jf:o 27. 46

Lördagen den 7 April, e. m.

Om ändring ilagar, enligt livilka de och de myndigheterna skola hafva ersättning
12 §_ af föJ''-etter en skala, men en annan myndighet efter en annan skala.
VjnT^r På dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall till
angående ån- utskottets förslag.
drade före skrifter

om Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets

utmätning för-t ,»n 00 ° i

krono- eller hemställan.
kommunala skulder

m. m. S 11

(Forts.) **

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. M. Gudmundson under 4 dagar från och med den 11
dennes,

och herr A. G. Anderson i Himmelsby under 3 dagar från och
med den 9 dennes.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial n:o 6, med
förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes olika beslut
i fråga om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 13.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän träffad
öfverenskommelse, tillkännagaf herr talmannen, att gemensamma omröstningar
öfver de voteringsproposition er, som derförinnan kunde varda
af båda kamrarne godkända, komme att ega ''rum nästa lördag den
14 dennes.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag

dels till Riksdagens skrifvelse till Konungen:

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från Visborgs kungsladugård och hospitalslägenheten
Kohagen till mötesfält för Gotlands infanteriregemente och Gotlands
artillericorps;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
utgiftsstat för postsparbanken;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende, och

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

47 N:o 27.

Lördagen den 7 April, e. m.

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den kronan tillhöriga, från ett hälft mantal frälse Bengtstorp
n:o 1 i Mörbylånga socken af Kalmar län afsöndrade lägenheten
Bengtstorp n:o 2;

n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Gefle stad af den kyrkoherden derstädes på lön anslagna
åker eller vretjord;

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Ekeby i Ekeby socken af
Östergötlands län;

n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från förra kompanichefsbostället ett mantal Suntack
Porsagården, Klockaregården och Klostergården i Skaraborgs län;

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
å Grängesbergs grufskog af mark till begrafningsplats m. m.;

n:o 25, anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Yasabygget n:o 1, */j mantal
i Kristianstads län; samt

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
emellan den citadellet i Landskrona tillhöriga mark och
Landskrona stad;

och dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 18, till fullmägtige i riksgäldskontor
et, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 10,54 e. in.

In fidem

Hj. Nehrman.