1894. Andra Kammaren. N:o 26

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 26.

Fredagen den 6 april.

Kl. Va 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne mars.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmannen herr A. Aulin är på grund af sjukdom (angina
tonsillaris) förhindrad lemna sin bostad, intygas härmed.
Stockholm den 6 april 1894.

Tage Sjögren.

Leg. läk.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande proposition till Riksdagen angående försäljning
af förra militiebostället 1 Ver mantal Öjeby n:o 1 eller Gran i
Norrbottens län.

§ 4.

Efter föredragning vidare af herr A. Bexells i senaste sammanträdet
afgifna motion, n:o 166, beslöt kammaren att öfverlemna densamma
till behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets memorial och utlåtanden n:is 31, 32, 33 och 34;

lagutskottets utlåtande n:o 39; och

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12.
Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 26. 1

N:0 26. 2

Fredagen den 6 April, f. m.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. G. Nyström
under fyra dagar från och med den 10 dennes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes följande ärenden:

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 3, med
anledning af Kong! Maj:ts proposition n:o 3 med förslag till förordning
angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares
eller arbetares personliga utskyld er;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen;

n:o 41, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
fideikommisstiftelser i fast egendom på landet;

n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande
oäkta barns arfsrätt;

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871; och

n:o 44, i anledning af väckta motioner om ändring i 32 § värnpligtslagen; Andra

Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, om
ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af statsmedel, som
tillkommer vissa egare af skattefrälsehemman; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående
utredning rörande den kommunala rösträtten.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

§ 8.

Justerades 2 protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,46 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Lördagen den 7 April, f. in.

3 N:o 26.

Lördagen den 7 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 31 nästförflutne
mars förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

sammansatta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o 3;

lagutskottets utlåtanden n:is 40, 41, 42, 43 och 44;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14

§ 3.

Rerr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående pensioner och gratifikationer till underbefäl och arbetare
vid statens jern vägs byggnad er; och

angående jordafsöndring från indragna militiebostället Harby,
n:o 1, i Stockholms läiw

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och bordlädes till
nästa sammanträde.

§ 4. Ang. upphäf vande

af kun Till

kammarens afgörande förelåg till en början Andra Kammarens görelsen den 14
fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, om skrifvelse till Kongl.iulZ 1^93- °™''
Maj:t med begäran om upphäfvande af kongl. kungörelsen angående <J(ugärdcr*ttil
vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning bland rikets förekommande
invånare den 14 juli 1893. af kolerans ut bredning

bland

Sedan uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 111, herr n^*r*n,,a"
L. P. Mallmin föreslagit: att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse

N:0 26. 4

Lördagen den 7 April, f. in.

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes förordna om
upphäfvande af ofvanberörda kongl. kungörelse, hemstälde utskottet i
nu föreliggande utlåtande:

»att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Kiksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
till kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande af kolerans
utbredning bland rikets invånare den 14 juli 1893 foga det tillägg,
att medicinalstyrelsen är berättigad att, der skäl dertill förefinnas,
medgifva, dels att flera kommuner må gemensamt anordna sjukstuga,
dels ock att de i kungörelsen i antydt syfte gifna föreskrifter må på
det sätt kunna uppfyllas, att aftal på förhand uppgöres om upplåtande,
vid förefallande behof, af sjukstuga med erforderlig utrustning och antagande
på enahanda sätt af sjukvårdsbetjening och besigtningsmän.»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Mall min: Som kammaren torde erinra sig, utfärdade Kongl.
Maj:t den 14 juli 1893 tvenne kongl. kungörelser med föreskrifter
mot kolerafarsoten. Den ena af dessa kungörelser, den om anskaffande
och inrättande af kolerasjukhus eller kolerasjukstugor i hvarje församling
med nödig sjukvårdsbetjeuing och utrustning, allt i enlighet med
medicinalstyrelsens föreskrifter, är just den, i hvilken jag afser att få
ändring. Såsom herrarne finna, har jag i min motion sagt, att den
ifrågavarande kungörelsen lägger tunga bördor på kommunerna. Till
bevis för detta mitt påstående vill jag be att få anföra de siffror, som
medicinalstyrelsen angifver i sitt till kommunerna utfärdade kostnadsförslag
för de kommuner, som nödgades bygga kolerasjukstugor. Det
ena förslaget, för de smärre församlingarna, uppgår till 3,400 kronor,
och det andra, för de större församlingarna, till 8,300 kronor — i
sanning ganska aktningsvärda belopp. Jag har vidare sagt i min
motion, att dessa bördor icke äro rättvist fördelade. Till försvar härför
ber jag att få åberopa den officiella statistiken öfver taxeringsförhållandena
å rikets landsbygd. Det lägsta fyrktalet utvisas der vara
303 fyrkar, under det att det högsta, som finnes i någon församling,
utgör 252,282 fyrkar, det vill med andra ord säga, att den största å
Sveriges landsbygd befintliga kommun har något mer än 826 gånger
högre taxeringsbelopp än den minsta. Det oaktadt skulle kommunen
utgöra beskattningsenhet för de nya bördorna. Kan dylika bestämmelser
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande? För min
del tror jag det icke! Äfven om man utgår från den förutsättningen,
att ingen nybyggnad behöfver ifrågakomma, så står likväl alltid den
af utskottet till 300 kronor beräknade kostnaden för utrustningen qvar,
hvilken kostnad för den stora församlingen är en obetydlighet, meu
deremot för fyra å fem småförsamlingar tillhopa utgör eu ganska afsevärd
utgift.

Hvad åsyftar väl den kongl. kungörelsen med den deri föreslagna

Lördagen den 7 April, f. m.

5 N:0 26.

tillsyningsmannainrättningen? — Såvidt jag kan finna, åsyftar den icke -Ang. upphäfnågot
annat än att framtvinga en kommunal tjenstemannaklass, hvarsvan(le af
uppgift skulle blifva sådan, att desse tjensteman på grund af bristandejuli ^893 aninsigter
kunna komma att begå handlingar, hvilka kunna blifva af den gående vissa
mest ödesdigra beskaffenhet för dem, som enligt kungörelsen äro skyl- åtgärder till
diga att anlita desse tjenstemäns omdöme. Det torde också vara klart ^tolerans1 ut
för litet hvar, att desse tillsyningsman mången gång skulle komma i den ^redning bland
mest brydsamma belägenhet vid utöfningen af sitt magtpåliggande värf. rikets imåEn
sådan tjensteman hade nemligen å ena sidan fruktan för misstag nare.
vid bedömandet af den besigtningsskyldiges uppgifna sjukdomssymptom (Forte.)
och å den andra sidan fruktan för det ansvar, som den ifrågavarande
kungörelsen stadgar, derest någon försumlighet kunde läggas honom
till last vid utöfningen af hans magtpåliggande uppdrag — ett ansvarsstadgande,
som efter min uppfattning blefve en fullkomlig nyhet på
det kommunala området.

Jag har vidare i min motion sagt, att man kan sätta berörda kongl.
kungörelses konstitutionella giltighet i fråga, och jag skall nu be att
få anföra några yttranden och uttalanden, som torde belysa och styrka
min uppfattning af denna del af frågan. Jag ber härvid att först fa
uppläsa regeringsformens 57 §, der det säges, att »Svenska folkets
urgamla rätt att sig sjelf beskatta utöfvas af Riksdagen allena», samt
derefter åberopa en auktoritet, som jag hoppas att kammaren godkänner,
nemligen 1809 års konstitutionsutskott, hvilket i sitt memorial
till regeringsformen säger: »Svenska folkets rättighet att genom Rikets
Ständer sig sjelft beskatta har af utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen.

Det är denna sjelfbeskattningsrätt, som upprätthåller och befästar nationalrepresentationen.
Dess vårdande är följaktligen icke blott för
nationens välstånd utan äfven för dess frihet af yttersta vigt».

Med anledning af dessa bestämmelser och detta yttrande skall
jag be att helt kort få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till min motion.

Herr Bergendahl: Jag kan icke neka, att, då jag i somras fick
del af den kongl. kungörelsen den 14 juli 1893, jag blef högeligen
förvånad öfver densammas tillkomst, enär jag, i likhet med hvad den
ärade motionären anfört, hyste betänkligheter — och jag hyser fortfarande
sådana — huruvida denna kungörelse stod på fullt lagenlig
grund. I likhet med motionären undrade jag, huruvida den kunde
öfverensstämma med den § af regeringsformen, som motionären nyss
uppläst, eller § 57 mom. 2. Utskottet har icke velat inlåta sig på
denna sida af frågan, utan har hänvisat derpå, att helsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874 och kongl. förordningen den 19
mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma
sjukdomar tillkommit utan Riksdagens hörande, och att de i
nu ifrågavarande kongl. kungörelse meddelade föreskrifter låta till
hufvudsaklig del härleda sig ur de bestämmelser, som finnas i nämnda

N:0 26. 6

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphof- stadga och kong!, förordning. Utskottet har dock icke kunnat genom
V''»dlendml4 auf°rande af detta rubba mina betänkligheter eller de tvifvelsmål,
juli 1893 an- hvilka jag fortfarande hyser angående denna kungörelses laglighet.
gående vissa Den 14 juli 1893 utfärdade Kongl. Maj:t två särskilda kungörelåtgärder
till ser, afseende den ena förändrade föreskrifter till förekommande af koleforekommande
rans införaru}e ; riket och den andra vissa åtgärder till förekommande
b-redning bland a* kolerans utbredning bland rikets invånare.
rikets invå- Hvad nu den förstnämnda kungörelsen beträffar, är det gifvet,

nare. att jag, lika litet som någon annan, kan vara emot, att Kongl. Maj:t
(Forts.) inför förbättrade karantänsförhållanden och vidtager andra anordningar,
som stå i öfverensstämmelse med de ändrade tidsförhållandena och
med de förändringar i lagstiftningsväg angående detta ärende, som
utländska magter företagit eller kunna företaga. Men jag har icke
kunnat förlika mig med, att denna kungörelse föranledt de i den senare
kungörelsen gjorda bestämmelser, hvarigenom rikets kommuner fått
sig pålagda åtskilliga obilliga, tunga bördor, och hvarvid dessutom icke
rättvisa iakttagits i afseende på fördelningen af dessa de olika orterna och
kommunerna emellan. Sedan uti den förstnämnda kungörelsen angående
vissa åtgärder till förekommande af kolerans införande i riket åtskilliga
föreskrifter gifvits med afseende på fartygs undergående af karantän eller
vistande vid observationsplats samt angående passagerares och besättnings
efterbesigtning efter landstigningen, så har i den senare kungörelsen
angående åtgärder till förekommande af kolerans utbredning
bland rikets invånare föreskrifvits, dels i 1 §, att i hvarje kommun i
riket besigtningsmän skola, på kommunens bekostnad, af helsomyndigheten
derstädes, anställas för undersökning af de personer, hvilka äro
underkastade efterbesigtning, dels i 9 § 2 inom., att hvarje kommun
skall inrätta lämpligt sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjening
och utredning. Man kan dela kungörelsen i två afdelningar,
en, som rör sjukstugas anskaffande och utredning m. m., och en, som
angår den s. k. efterbesigtningen.

Hvad nu angår inrättandet af sjukstuga med dertill hörande utredning,
föreskrifva redan gällande helsovårdsstadga af den 25 september
1874 och den s. k. epidemistadgau af den 19 mars 1875, att hvarje
kommun skall vid farsots inträffande eller vid farsots befarande inrätta
sådan sjukstuga, och uti den sistnämnda stadgans 21 § tillförbindas
kommunalnämnderna att härutinnan vidtaga erforderliga åtgärder. Men,
säger utskottet, man kan betrakta hvad dessa stadgar föreskrifva om
sådana åtgärder som en död bokstaf, enär vederbörande helsovårdsmyndigheter
icke kunna göra dem effektiva. Jag vill då hänvisa till
helsovårdsstadgans 35 och 37 §§, som ålägga Konungens befallningshafvande
att tillse, att helsovårdsnämuderna iakttaga sina skyldigheter
äfven i detta hänseende.

Hvad sedan beträffar den andra afdelningen i den kongl. kungörelsen,
den som rör efterbesigtning, så är detta eD nyhet som tillkommit.

7 N:o 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

Utskottet säger — eller det framgår åtminstone af utskottets utlå- Ang. upphäftande
— som om det icke skulle vara så farligt med dessa bördor,
som ålagts kommunerna; och utskottet nämner bland annat en kommun juli 18g3 an.
i Halland, der kostnaderna i fråga icke uppgå till mer än 49 kronor gående vissa
för år. Härvid är dock att bemärka, att denna kommuns utgifter åtgärder till
kunnat blifva så små, relativt taget, derför, att medicinalstyrelsen medgifvit
kommunen åtskilliga lindringar i afseende a den kongl. kungö-hedning bland
relsens tillämpning. De kommuner, som icke medgifvas sådana, komma rikets invåuaturligtvis
att få vidkännas betydligt större utgifter. Men 49 kronor nare.
äro i alla fall ett icke så litet belopp. En sådan utgift skulle anses (Forts.)

ganska dryg för mången kommun; och man måste betänka, att utgiften
gäller icke allenast för ett år, utan för många år, för en lång följd af
år, för en lång framtid. Då blir det till slut en betydande utgift, som
kommunen åsamkats. Må nu vara, att medicinalstyrelsen bär medgifvit
och kommer att medgifva lindringar vid kungörelsens tillämpning;
detta gäller den nuvarande medicinalstyrelsen; det kan ju komma
en annan styrelse, som förfar annorlunda. Utskottet sjelft påpekar,
att med vexlande medicinalstyrelser vexlande uppfattningar kunna gorå
sig gällande i fråga om tillämpningen. För min del tänker jag mig
möjligheten, att eu kommande styrelse kan komma att skärpa den
kongi. kungörelsens bestämmelser, i stället för att, såsom den nuvarande
styrelsen nu gjort, lätta desamma. Jag vill blott framdraga ett
fall. Ritningarna, som medicinalstyrelsen publicerat, äro, enligt hvad
den sjelf meddelat, endast afsedda att påvisa, hur en sjukstuga bör
uppföras. Eu kommun är icke skyldig att inrätta en sjukstuga på sä
vis, som dessa ritniDgar angifva. Ja, så låter det nu, men en annan
styrelse kan komma att säga: I skolen bygga på det viset!

Vidare säger utskottet — äfvenledes såsom bevis på att det icke
är så farligt med dessa åligganden — att ungefär 90 procent af rikets
kommuner redan genomfort den kongl. kungörelsens föreskrifter. Ja,
det är naturligtvis så, meu utskottet angifver icke närmare, huru
många af dessa kommuner, som fått lindring sig medgifven. Detta ser
man icke.

Nu skall jag be att få komma till den sida af frågan, som berör
den orättvisa fördelningen af denna kommunala börda. Man vet, att
medicinalstyrelsen omedelbart efter den kongl. kungörelsens utfärdande
befriade Vesternorrlands, Jemtlands, A esterbottens och Norrbottens
län från åtgärders vidtagande, med undantag af några kommuner, som
stodo i närmare beröring med kommunikationslederna, och att medicinalstyrelsen
på samma sätt sedermera befriat en hel del kommuner i riket.

Jag missunnar visst icke dessa landsdelar, dessa kommuner, att de
fått dessa lättnader, men jag unnar alla andra landsdelar och kommuner
i riket, att de också skola få sådana. Det kan väl icke vara rätt,
att kommuner, som äro så ogynsamt belägna, att de skola mottaga
första anloppet af en farsot, skola ensamma bära utgifterna för skyddsåtgärder,
hvilka ju dock komma alla landsdelar och kommuner till

N:o 26. 8

Lördagen den 7 April, f. m.

A”9- uppte/- godo. Jag kan således icke finna, att denna kongl. kungörelse bör
pSnLZdmUfortfarande bestå, utan jag tycker, i likhet med den ärade motionären,
juli 1893 an-Riksdagen bör försöka åstadkomma en ändring härutinnan.
gående vissa I afseende på de i kungörelsen lemnade föreskrifter om sjukstuga
åtgärder till tror jag mig hafva visat, att sådana föreskrifter redan finnas. Således
bortfaller i _ detta fall kungörelsens nödvändighet. Och i afseende på
bredning bland efterbesigtningen anser jag, att det icke bör vara kommunerna, som
rikets invå- skola bekosta denna, utan staten. Jag föreställer mig också, att denna
■nare. skall icke blifva förenad med så stor kostnad, om man ordnar denna
(Forte.) något annorlunda, än kungörelsen föreskrifver. Jag tänker mig, att
denna efterbesigtning under några dagar bör kunna försiggå å observationsorten
eller dennas närhet. Om passagerarne finge uppehålla
sig der under besigtningstiden, i stället för att genast fortsätta resan,
kunde väl deraf i de allra flesta fall för dem icke uppkomma någon
synnerlig olägenhet. Skulle handelsexpediter och dylika resande få
dröja några dagar, innan de gifva sig af inåt landet, kan det väl icke
vara till så stor skada.

När man ser på utskottets motivering, kunde man tro, att utskottet
skulle komma med en annan hemställan, än det gjort. Utskottet
säger: »På det att emellertid kommunerna ej må varda beroende af
den skiftande uppfattning utaf kungörelsens innehåll, som inom medicinalstyrelsen
kan göra sig gällande, tillåter sig utskottet, som anser
skäl ej förefinnas för bifall till motionen i sin helhet, hemställa» —
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t ville
taga under öfvervägande, huruvida icke till kungörelsen den 14 juli
1893 kan fogas »det tillägg, att medicinalstyrelsen är berättigad att,
der skäl dertill förefinnas, medgifva, dels att flera kommuner må gemensamt
anordna sjukstuga, dels ock att de i kungörelsen i antydt
syfte gifna föreskrifter må på det sätt kunna uppfyllas, att aftal på
förhand uppgöres om upplåtande, vid förefallande behof, af sjukstuga
med erforderlig utrustning och antagande på enahanda sätt af sjukvårdsbetjening
och besigtningsnämnd» — jag vet icke, hvad en sådan
skrifvelse skall tjena till. Om man ser på medicinalstyrelsens skrifvelse
af november sistlidet år, har medicinalstyrelsen redan medgifvit
alla de lindringar, som här begäras af utskottet. Jag kan icke finna
annat. Då jag på grund af hvad jag anfört icke kan yrka bifall till
utskottets hemställan, utan till motionen — som jag ber att få göra —
så är jag hufvudsakligen härtill föranledd af det motiv, att jag icke
vill göra landets kommuner beroende af medicinalstyrelsens godtycke.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Motionären
har i sin motion föreslagit, »att Riksdagen ville besluta eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes förordna
om upphäfvande af kongl. kungörelsen den 14 juli 1893 angående
vissa åtgärder till förekommande af kolerans utbredning bland
rikets invånare».

9 N:o 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

Då man vet, hvilka förfärliga härjningar, som denna svåra sjuk- An9. upp hofdam
gjort i vårt land, och då man vet, huruledes den på senaste tiden ™£euJ!den 14
uppträdt med stor häftighet i våra närmaste grannländer, kan man ickejuti jg93 anannat
än förundra sig öfver, att en sådan motion framkommit. gående vissa

Det är nu rätt länge sedan vårt land hade någon hemsökelse af åtgärder till
den hemska gästen, och det kan måhända vara på sin plats att något
tala om, hvilken förfärlig förödelse och hvilka lidanden vårt folk ge- badning bland
nomgått vid de tillfallen, då denna farsot uppträdt här i landet. rikets invå År

1834 var det första gången, som koleran visade sig här i Sve- narerige.
Då inträffade från den 19 augusti till den 15 september 2,218 (Forts.)

dödsfall i Stockholm. Jag vill icke här framhålla alla de förskräckliga
detaljer, som voro förknippade med denna farsots härjande i lrafvudstaden.
Jag skall emellertid be att få rekommendera arbetet
»Gamla Stockholm» till påseende för herrarne här i kammaren. Der
är noga beskrifvet, huru det tillgick på den tiden och huru illa rustad
man då var för den svåra epidemiens bekämpande. Samma år inträffade
i hela Sverige nära 13,000 dödsfall i kolera.

År 1850 gästade koleran oss för andra gången, men då i något
mildare form. Sistnämnda år var det i synnerhet städerna Malmö och
Göteborg, som blefvo mest utsatta för denna sjukdoms härjningar;
och det är just minnena från detta år, som gjort, att jag fått ett sådant
pinsamt intryck ifrån den tid, då denna sjukdom med ganska
stor häftighet uppträdde i Malmö stad. Jag var då en parvel på endast
9 år, men händelserna stå ändå så lifligt för mitt minne, och det
är med fasa jag ännu tänker derpå. Jag mins, huru stora och starka
menniskor inom ett par timmars förlopp lemnade detta jordiska, och
jag såg personer, som i de förfärligaste krampryckningar inom några
ögonblick antogo denna svartblåa färg, som är så karakteristisk för
kolerasjuke. Jag var sjelf mycket svårt angripen af kolera, och man
trodde allmänt, att jag icke skulle kunna genomgå sjukdomen. Hvad
samhället led af denna farsots härjningar, är naturligtvis svårt att med
siffror bevisa. Men det kan jag försäkra, att så svårt har det aldrig
varit något år för Malmö stad som just det året. Samhället bestod
då af icke mer än cirka J 3,000 personer, men det inträffade ända intill
32 dödsfall per dygn. Man stod då mycket dåligt rustad för
denna fiendes mottagande, och derför blef det som det blef.

År 1853 gjorde nämnda farsot äfven rika skördar i vårt land,
fastän den icke härjade så starkt som första gången, då den visade
sig. Nämnda år afledo emellertid 8,775 personer i kolera, deraf i
Stockholm 2,875, i Norrköping 852, i Gcfle 239 och i Ystad 208.

Sedermera har sjukdomen åter visat sig några gånger, men alltid i en

mildare form.

Nu invänder man kanske, att det är ju uteslutande städerna, som
hemsökts af den hemska gästen, och derför behöfver man icke på
landsbygden vidtaga sådana omfattande åtgärder, som den kong], kungörelsen
föreskrifver. Men, mine herrar, det är ett fullständigt miss -

N:o 26. 10

Lördagen den 7 April, f. nr.

Ang. upphäf- tåg. Äfven på landsbygden bär den förskräckliga sjukdomen gjort
Va&rclserfdenl4 r*^a skördar, i synnerhet år 1853. Då afledo nemligen i denna farsot
juli *1893 afl- P& landsbygden uti Stockholms län 284 personer, i Upsala län 33,
gående vissa Skaraborgs län 69, Yestmanlands län 147, i Östergötlands 137, i Elfsåtgärder
till borgs län 147, i Kopparbergs län 24, i Örebro län 58, i Vermlands
förekommande 55, j Vesterbottens 18, i Blekinge 168, Hallands 29, i Göteborgs och
^redningUland Bobus län 567 personel''. Uti Jönköpings, Södermanlands, Kalmar,
rikets invå- Gefleborgs, Gotlands, Malmöhus och Kristianstads län inträffade endast
nare. ett färre antal dödsfall, hvarför jag icke uppger de siffrorna. Det
(Forte.) märkliga inträffade, att det året fans det städer, belägna inom nu uppräknade
län, som icke hade ett enda koleradödsfall. Så förekom t. ex.
i Visby icke ett enda dödsfall, men på landsbygden 10. Uti städerna
i Kopparbergs län inträffade inga dödsfall, men på landsbygden afledo
24. Uti Elfsborgs läns städer dogo endast 40, men på landsbygden
147, och i Vesterbottens städer endast ett dödsfall, medan på
landsbygden afledo 18. Uti Göteborgs och Bohus läns städer inträffade
583 dödsfall, men på landsbygden förekom ett icke mycket mindre
antal dödsfall, nemligen 567. Endast Norrbottens, Jemtlands och
Kronobergs län skonades det året från den hemska gästens besök.

Häraf synes, att landsbygden äfven varit hemsökt af denna
förfarliga farsot, och för några år sedan härjade den mycket
svårt vid Höganäs-Ryd, hvaremot den icke, efter hvad jag kan påminna
mig, visade sig på någon annan plats i landet. Med anledning
häraf anser jag, att landsbygden bör i likhet med stadskommunerna
vara skyldig att göra allt för att hindra kolerans spridning.

Med afseende på städernas utgifter till förberedande åtgärder för
farsotens förekommande, så vill jag nämna, att de fått göra stora uppoffringar
derför. De flesta städer i Sverige, som ligga invid kusten,
hafva under förra och nästföregående år fått ikläda sig stora kostnader.
Stockholm anslog förlidet år 50,000 kr. och Malmö samhälle har
offrat under 1892 och 1893 till dessa extra utgifter öfver 43,000 kr.

Man anser ju i allmänhet, och detta med rätta, att det är hvarje
individs pligt att efter förmåga deltaga i kostnaderna för fosterlandets
försvar, och, mine herrar, jag undrar, om man icke kan ställa denna
fråga i viss paritet med dessa skyldigheter. Om sjukdomen hemsöker
ett visst samhälle, kan ingen med säkerhet säga, att sjukdomen skall
begränsas inom det samhället. Det är dock eu fiende, som kan stryka
öfver hela landet; och då alltså det ena samhället likaväl som det andra
kan blifva lidande deraf, så vill jag hemställa till herrarne, om
icke hvar och en i sin stad bör vidtaga åtgärder till hämmande af
denna fiendes framfart så godt han förmår. Man kan beräkna kostnaderna
för sjukstugorna eller isoleringsstugorna, såsom jag bättre vill
kalla dem, likaledes kostnaderna för ett par madrasser, ett par jernsängar,
men de förluster, som det »gula spöket» åstadkommer, äro alldeles
oberäkneliga.

Den ärade motionären såväl som utskottet har liksom i förbigå -

11 N:0 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

ende ifrågasatt behörigheten för Kongl. Maj:t att pålägga en del af Ang. upphofrikets
invånare den beskattning, som här är i fråga. Jag vill icke V£jreUtndenl4
tillåta mig att yttra mig om, i fall Kongl. Maj:t varit eller icke vant ^ 18g3 an
berättigad att göra det, men så mycket tror jag mig kunna säga, att, gående vissa
om farsoten inträngt i vårt land och utöfvat de förskräckliga härj- åtgärder till
ningar, som den gjort vid flera föregående tillfällen, och Kongl. Maj:ts
regering då icke vidtagit åtgärder för att hämma den, man då skulle fogning bland
haft större skäl att klandra Kongl. Maj:t derför än för de nu vidtagna rikets invååtgärderna.
nare Den

näst föregående talaren yttrade bland annat, att rikets kom- (Forts.)
muner genom denna kungörelses utfärdande drabbats af tunga bördor,
och att en kommuns utgifter för året belöpt sig till 49 kr., hvilket
han ansåg vara en dryg tunga. Ja, bördor få vi alla vidkännas,
men då man uti den af Ivougl. Maj:t utfärdade kungörelsen vidtagit
vissa lindringar i tillämpningen, så att kostnaderna för kommunerna
blifva betydligt reducerade, kan jag icke föreställa mig annat, än att
de åtgärder, som vidtagas på landsbygden, icke behöfva blifva så betungande.
Det förundrar mig emellertid, att den ärade talaren anser
49 kr. som eu dryg utgift för en kommun, då det gäller en så vigtig
sak.

På grund af hvad jag nu anfört, kan jag naturligtvis icke yrka
bifall till motionärens förslag, men jag är äfven litet tveksam, om jag
kan yrka bifall till utskottets hemställan, emedan jag anser, att med de
inskränkningar, medicinalstyrelsen gjort i kungörelsen, kan man komma
ganska billigt från saken. Eu skrifvelse kan dock icke göra någon
skada, hvarför jag anhåller att få instämma i utskottets förslag.

Herr Ekströmer instämde häruti.

Herr Restadius: Då koleran först uppträdde i Europa, sökte

man genom karantän hindra den att sprida sig från ort till annan.
Erfarenheten lärde dock snart, att anlitandet af detta medel kostade
för mycket, och att det derigenom vunna resultatet icke stod i något
rimligt förhållande till de oerhörda uppoffringar och de hinder i varuutbytet,
som genom karantänen orsakades. När sedermera vetenskapen
upptäckte, att koleran stod i hufvudsakligt samband med eller uppkom
genom den så kallade kommabacillen, och att smittofröet icke, såsom
man förut velat antaga, spred sig genom varuutbytet, utan genom den
menskliga samfärdseln, blef det allt mera uppenbart, att karantänen
icke kunde lemna det skydd för faran, man af den fordrade. Man
sökte då anlita besigtnings- och isoleringssystemet. Grundtanken i
detta system ligger deri att med det minsta möjliga hinder för den
allmänna samfärdseln söka utforska det eller de första fallen af kolera
och genom deras kraftiga isolering hindra smittans kringspridande till
andra. Att detta medel ock visar sig tillfredsställande, framgår deraf,
att då 1892 koleran i så hög grad härjade i Hamburg, koleran likväl

N:0 26. 12 Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphäf- icke, fastän Hamburg stod i mycket liflig samfärdsel med Tyskland,
V<SreU ndml4 ^un< e * någon nämvärd grad utbreda sig. Hetta af erfarenheten bejuli
1893 an. kräftade system lades ock till grund för de förhandlingar, som försiggående
vista gingo vid konventionen i Hresden 1893, och de principer, som då
åtgärder till uttalades, voro i noggrann öfverensstämmelse med de lärdomar, som
aTkol^ansut er)faren^elen gifvit i Hamburg. Det är uppenbart, att regeringen i
bredm^g bland ^veT1Se icke kunde förbise det sålunda pågående internationella arberikets
inrd- tet för hindrande af kolerans spridning. Så har icke heller skett,
nare. utan regeringen har sökt inom landet fa tillämpade nämnda principer,

(Forts.) och resultaten af dess verksamhet i förevarande hänseende återfinnas

i de båda af föregående talare omnämnda kong!, kungörelserna af den 14
juli 1893, af hvilka den ena afser de föreskrifter, som skola iakttagas
af fartyg, kommande från kolerasmittad ort, eller af dem, som varit i
beröring med fartyg afgångna från dylik ort, eller som haft kolerasjuk
ombord. Enligt derom i författningen gifna föreskrifter åligger det
sådant fartyg att anlöpa karantäns- eller observationsplats. Då emellertid
författningen i fråga icke blifvit föremål för någon anmärkning,
öfvergår jag till den, som i motionärens framställning egentligen afses,
eller den senare författningen af samma dag. De bestämmelser, som
i samma författning meddelas, kunna sammanfattas under två kategorier,
den ena rörande besigtningsmannainstitutionen och den andra
bestämmelserna om sjukvården.

Hvad nu först besigtningsmannasystemet beträffar, är det gifvet, att
det vore nyttigast och lämpligast, om besigtningen kunde anförtros åt legitimerad
läkare, men landets belägenhet och folkmängdens ringa antal
göra sådant omöjligt och nödvändiggöra, enligt min åsigt, anlitandet
af kommunala förtroendemän för fullgörande af ett sådant uppdrag.
Att detta åliggande kan med god vilja af dem utföras, torde framgå
deraf, att besigtningsmannen har att följa ett noggrant utstakadt reglemente,
enligt hvilket hans åtgöranden bestå förnämligast deri, att då
till hans ort ankommer en resande från kolerasmittad ort, skall han
besöka denne och till hans besvarande framställa vissa frågor. Lemnar
den resande derå tillfredsställande svar, och förekommer hos honom
intet, som vittnar deremot, har besigtningsmannen att å den resandes
sundhetspass derom göra anteckning. Finnes åter resanden behäftad
med någon magsjukdom eller dylikt, som häntyder på kolera, åligger
det besigtningsmannen att anlita närmast boende läkare och att genast
isolera den sjuke. — Så enkla äro dessa bestämmelser, men lika enkla
som de äro, lika vigtigt är, att de noggrant uppfyllas, då systemets
nytta är deraf i väsentlig mån beroende. Derför kan det icke eftergifvas,
att, om en sådan person visar tredska eller försumlighet, man
skall kunna med lagens tillhjelp tillhålla honom att fullgöra siu pligt.
I annat fall stode vederbörande fullkomligt redlösa mot en sådan
person.

Det är väl dock, tror jag, icke besigtningsmannainstitutionen, som
hufvudsakligen utgör föremål för de anmärkningar, som blifvit gjorda,

13 N:0 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

utan bestämmelserna om sjukvårdeu med hvad dermed står i samband. An9- wpphäfI
detta afseende innehåller förordningen, att kommun skall anskaff''^^kmdenlé
sjukstuga med två rum och kök jemte nödig sjukvårdsbetjening och juii 1893 an_
utredning. Villigt medgifves, att utgifter härigenom föranledas för gående vissa
kommunerna, och att kommunernas förmåga att bära utgifter ofta är åtgärder till
synnerligen vexlande, men om, på sätt utskottet förslagit, till lag upphöjes
det förfaringssättet, som medicinalstyrelsen på senare tider iakt- bredning bland
tagit, eller att fullgörandet af författningens föreskrifter må ske på det rikets invåsätt,
att på förhand aftal uppgöres, att sjukstuga med tillbehör skall nare.
vid anfordran tillhandahållas, lära utgifterna icke blifva synnerligen (Forts.)
beaktansvärda. Kommer så dertill, att, såsom utskottet ansett önskvärdt,
flera kommuner må kunna sammansluta sig att fullgöra författningens
föreskrift om sjukstuga, så blifva kostnaderna ännu mer nedbringande
och föga afsevärda i förhållande till de välsignelserika följder,
som af systemet, der det rätt tillämpas, är att förvänta. Jag ber
att få i herrarnes minne återföra den uppgift, som förekommer i
utskottets betänkande, att det finnes i Uplaud två kommuner, som
hafva slutit sig tillsammans för fullgörande af författningens föreskrifter,
och att den kostnad, som härigenom drabbar de båda kommunerna,
icke bestiger sig till mer än 20 kronor om året. Icke kan den utgiften
vara mycket betungande, allra helst i jemförelse med de frukter, som
deraf kunna skördas.

Nu kan det anmärkas, att, med de lättnader, som medicinalstyrelsen
medgifvit och utskottet föreslagit, hela institutionen blir en anordning
på papperet. Jag vill gifva anmärkaren rätt derutinnan, att det
enligt min åsigt vore lämpligare och för landet nyttigare, om denna
institution kunde kraftigare genomföras, men då oöfvervinneliga svårigheter
ur ekonomisk synpunkt synas deremot resa sig, anser jag det
vara bättre att hafva något på papperet än alls intet.

Nu lefvande män hafva säkerligen blott genom hörsagor kännedom
om de oerhörda svårigheter och olyckor, som i Sverige uppstodo
genom koleran, då densamma år 1834 första gången gästade vårt land.

Omkring 12,600 menniskor dogo deri. De epidemier, som sedermera
uppkommit, hafva, om hänsyn ej tages till de spridda fall, som förekommo
mellan åren 1854 och 1859, tillammans skördat 15,608 menniskor.
Om svårigheterna under dessa sista epidemier icke varit så
stora, voro de dock tillräckligt känbara för att framkalla en allmän
veklagan i landet. Kan man undvika eu sådan fara genom ifrågavarande
åtgärder, synes det mig, särdeles med hänsyn till de dermed
förknippade ringa kostnaderna, att någon tvekan icke borde förefinnas,
att de föreskrifna anordningarna, med den jemkning i dem, utskottet föreslagit,
fortfarande böra lända till efterrättelse.

För dem, som, säkerligen manade af sitt hjerta, plåga föra fattig
mans sak på tungan och ju äfven dermed mena upprigtigt, vill jag
hafva framstält den erinran, att koleran i följd af sin natur företrädesvis
gästar de hem, der fattigdomen och nöden herskar, äfven om den,

N:o 26. 14

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphof- ehuru mindre ofta, objuden inställer sig i rik mans boning. FattigV<örelsemfdenl4
<^omens börda är nog i och för sig tung, och huru lättnad i densamma
juli 1893 an- skall kunna åstadkommas, är ett af tidens många olösta spörsmål, och
gående vissa jag frågar derför, om det kan vara rättvist och billigt att genom
åtgärder till uraktlåtenhet att vidtaga nödiga skyddsåtgärder utsätta de fattige för
förekommande en fara af s£ förskräcklig natur, som koleran i sig innesluter.

Inredning bland ^ag vill ytterligare gorå ett spörsmål. Finnes det några af kamrikets
invä- marens ledamöter, som, efter det anordningarna i fråga blifvit vidtagna
nare. i 90 % af landets kommuner, vilja påtaga sig det ansvaret, att, när
(Forts.) koleran inträffar, genom dessa anordningars upphäfvande, landet skall
stå redlöst och hjelplöst mot densamma?

Många flera anmärkningar af mer eller mindre vigt har jag samtalsvis
hört framställas mot författningen. Bland dem vill jag till
besvarande upptaga eu eller annan. Det säges, att, när koleran kommer,
det lätt kan hända, att besigtningsmännen och sjukvårdsbetjente
af farhåga för sjukdomen taga till flykten. År denna farhåga rigtig,
så visar det intet annat än nödvändigheten af att mot sådana pligtförgätna
menniskor använda lagens arm. Men om sådan pligtförgätenhet
ändock skulle i något fall inträffa, kan jag och många med mig
med glädje vitsorda, att, när faran hotar, de bättre krafterna i menniskans
inre framträda med en förut icke anad styrka, och att det
vanligen är så, att i farans stund, när olyckan står för dörren, de
vackraste bladen i menniskolifvets historia varda fullskrifna med
rörande drag af uppoffring och barmhertighet. Det finnes bland individerna
en samhörighetskänsla, som icke tillstädjer, att man står sysslolös,
när sådan fara inträffar, och som gör, att man under lugna tider
bereder sig att möta och afvärja faran. En sådan samhörighetskänsla
finnes äfven mellan civiliserade länder, och den har funnit sitt uttryck
i det internationella arbete, som pågick vid konventionen i Dresden.
Jag vill icke, mine herrar, att Sverige i humanitetens och meusklighetens
tjenst skall stå likgiltigt och ställas i jembredd med Spanien
och Balkanstaterna, och jag tror icke heller att man skulle låta sådant
opåtaldt länge pågå.

Några af de anmärkningar, som af föregående talare framstälts,
skall jag i korthet söka gendrifva.

Motionären har till en början erinrat derom, att genom ifrågavarande
författning skulle kommunerna tillskyndas en utgift från 3 å
4,000 kronor ända till 8,000 kronor. Utskottet har redan fast uppmärksamheten
derpå, att i denna uppgift ligger ett icke så litet misstag,
härledande sig deraf, att medicinalstyrelsen utskickat, kostnadsfritt,
till landets kommuner förslag till nybyggnad af sjukhus, för den händelse
kommunerna skulle vara sinnade att uppföra sådana. Det beror
följaktligen på kommunerna sjelfva, om sådana kostnader skola tillskyndas
dem eller icke.

Vidare talade han derom, att kommunernas förmåga att bära
ytterligare bördor icke vore stor. Ja, det vill jag icke bestrida, men

Lördagen den 7 April, f. m.

15 N:0 26.

derför har Kongl. Maj:t också medgifvit medicinalstyrelsen rätt att AnrJ- upphäfva™
efter sig företeende omständigheter. o

Motionären har äfven fast uppmärksamheten derpå, att torfatt- -ttK jggg an_
ningen möjligen icke skulle hafva tillkommit i den ordning, grundlagen gående vissa
föreskrifver. Utskottet, hvars talan jag nu för, torde icke vara behö- åtgärder till
rigt att ingå i närmare pröfning derom, och jag skall derför för närvarande
förbigå samma anmärkning. _ badning bland

En annan talare på skaraborgsbänken, hvars anförande jag icke rikets invåfullt
uppfattade, har rigtat en anmärkning deremot, att åtskilliga län uare.
skulle blifvit befriade från de förpligtelser, författningen innehåller. (Forts.)
Grunden dertill är naturligen, att man i dessa län i allmänhet icke har
att frukta för kolerafaran, och för öfrigt är detta medgifvande förenadt
med den inskränkningen, att, der man i dessa län har jernvägsförbindelser
eller sjökommunikationer, författningens bestämmelser skola tillämpas.

Samme talare har vidare såsom önskemål framhållit, att staten
skulle anskaffa de sjukstugor, hvarom nu är fråga, äfvensom bekosta
anställande af besigtningsmän. Jag behöfver icke säga, hvilka oerhörda
kostnader derigenom skulle för staten uppstå, kostnader mångdubbelt
större än dem, som behöfva ifrågakomma, der skyldigheten åligger
kommunerna sjelfva. Vidare tillåter jag mig fasta uppmärksamheten
derpå, att städerna — och land och stad böra väl i detta hänseende
vara likstälda — äro pligtiga att sjelfva anskaffa sjukhus.

Samme talare erinrade derom, att pröfningen af författningens föreskrifter
skulle vara beroende på medicinalstyrelsens godtycke. Jag
behöfver väl knappast anmärka, att den, som handlar under tjenstemannaansvar,
icke eger låta leda sig af godtycke. Gör han emellertid
det, är han underkastad det ansvar, lag stadgar för vårdslöshet eller
oförstånd i embetsutöfning.

På grund af hvad jag anfört, skall jag tillåta mig att yrka bifall
till utskottets förslag, helst som enligt min öfvertygelse erforderliga
åtgärder för kolerans afvärjande icke kunna vidtagas med mindre kostnader
än de, som påkallas af författningens föreskrifter med den lindring
i dem, utskottet föreslagit.

Herr Hedin: Herr talman! Het torde måhända icke vara för

tidigt, att diskussionen får återföras till det verkliga och hufvudsakliga
ämne, som vi nu hafva att pröfva. Jag käuner mig således icke
i någon mån uppfordrad att följa de två föregående talarne på de
vidlyftiga utflygter från detta ämne, på hvilka de låtit sig föras af
känslostämningens vågor.

Då jag, herr talman, skall tillåta mig att instämma i motionärens
yrkande om afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen, så
gör jag det till en del för att söka åvägabringa en bättre öfverensstämmelse
mellan utskottsbetänkandets kläm och utskottsbetänkandets
rubrik, hvilka stå i en verklig motsägelse mot hvarandra, men detta
är naturligtvis icke mitt hufvudsakliga motiv. Jag vågar, herr talman,

N:0 26. 16

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

hysa den förhoppning, att den dagen aldrig skall komina, då svenska
Riksdagen, åtminstone Andra Kammaren, bifaller ett sådant förslag som
det, hvilket nu blifvit af dess fjerde tillfälliga utskott för kammaren
framlagdt. Ett bifall till utskottets hemställan skulle nemligen innebära,
att kammaren erkände, det Kongl. Maj:t vid utfärdande af kungörelsen
den 14 juli 1893 har handlat inom gränserna för sin grundlagsbestämda
befogenhet, och derigenom skulle kammaren också ikläda
sig ansvaret för ytterligare nya, om möjligt ännu längre gående ingrepp
i den kommunala sjelfbeskattningsrätten.

Den ärade motionären har redan i sitt anförande påmint kammaren
om innehållet af andra stycket i 57 § regeringsformen: Huruledes
särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes
genom kommunallagarne, hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftas. Dessa kommunallagar innehålla icke någon bestämmelse, icke
ett enda ord, som gifver anledning dertill, att kommunal beskattning
skulle få påbjudas af någon annan myndighet än de enligt samma
lagar inrättade kommunala myndigheterna. Det förhåller sig visserligen
så, att för vissa ändamål kommunal skattskyldighet är påbjuden
genom andra lagar än kommunallagarne. Så är förhållandet med prestaflöningen,
med klockarnes aflöning, med kostnaderna för folkskoleväsendet.
Så är också förhållandet med kostnaderna för de allmänna
byggnader, som omtalas i 26 kap. byggningabalken och i de lagar,
genom hvilka detta kapitel i den allmänna lagen blifvit ändradt. Men
den skattskyldighet för dessa ändamål, som sålunda är genom särskilda
lagar kommunerna ålagd, den är föreskrifven i författningar,
stiftade af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt. Deremot, någon
rättighet för Kongl. Maj:t att på egen hand föreskrifva ändamål, för
hvilka kommunerna skola åläggas beskattning, någon sådan rättighet
finnes icke medgifven i grundlagen, och den finnes icke heller medgifven
i någon annan lag. Detta oaktadt har utskottet på sid. 14
i sitt betänkande sagt, att det för en sådan förment Kongl. Maj:ts rätt
har funnit stöd i dels helsovårdsstadgan af 1874, dels den året derefter
utfärdade epidemistadgan. Om det nu verligen förhölle sig så
— jag skall sedermera återkomma till detta om — att Kongl. Maj:t
i någondera af de nu nämnda förordningarna gifvit till känna den pretentionen,
att han skulle ega att i kraft af sin administrativa lagstiftningsrätt
uppställa vissa, ett eller flera ändamål, för hvilka kommunerna
skulle blifva underkastade kommunal skattskyldighet, om det
förhölle sig sä, då vore denna Kongl. Maj:ts pretention icke giltig och
lagligen gällande derför, att den blifvit af Kongl. Maj:t i en administrativ
förordning proklamerad. Utskottet kan naturligtvis icke vara
okunnigt derom, att Kongl. Maj:t icke eger att uti en på administrativ
väg tillkommen förordning rubba gällande bestämmelser i grundlag,
i allmän lag eller i kommunallag. Då utskottet icke desto mindre,
oaktadt det omöjligen kunnat vara okunnigt derom, från helsovårdsstadgan
af 1874 velat hemta stöd för en sådan Kongl. Maj:ts

Lördagen den 7 April, f. m.

17 N:o 26.

förmenta rätt, så är detta verkligen från utskottets sida att lika myc- Ang. upphof
ket misshandla logikens fordringar och svenska folkets rättigheter. vafdf af ku^-Men nu förhåller det sig för öfrigt så, att det stöd, som utskottet trött S289po.n
sig der finna — ett i alla händelser absolut värdelöst stöd — det gående visso
stödet finnes icke i 1874 års helsovårdsstadga. Utskottet har läst Åtgärder till
helsovårdsstadgan på ett sätt, som verkligen icke är tillåtet för någon, förekommande
som icke på samma gång öppet tillkänDagifver, att det enda, han afser,IredningTland
är antingen ett dåligt skämt eller en ännu sämre advokatyr. Utskot- rikets invåtet
har citerat 32 och 34 §§ i helsovårdsstadgan, hvilka icke inne- nare.

hålla annat än anvisningar, jag förmodar kloka och förståndiga, för (Forts.)

helsovårdsnämnd eller såsom sådan fungerande kommunalnämnd; men
utskottet har lyckats hoppa öfver 27 § 3 mom. och 36 § 1 mom. i
samma stadga. Jag kan icke säga, att utskottet har utfört denna rörelse
med någon synnerlig grace, men det har skett med en lätthet
och en högre lyftning, som jag knappt hade väntat hos så pass till
åren komna ledamöter i Andra Kammaren. Eftersom utskottet varit
så sysselsatt med besväret att plädera för allt, hvad olagligt och i
yttersta grad oeftertänksamt i denna sak förelupit, att utskottet icke
haft tillfälle att taga kännedom om dessa för denna fråga alldeles afgörande
bestämmelser i helsovårdsstadgan, så skall jag, herr talman,
be att fä läsa upp 27 § 3 mom., så lydande: »För erhållande af de
för kommunalnämndens verksamhet i afseende å helsovården erforderliga
medel har nämnden att vända sig till kommunalstämman eller
kommunalfullmägtige, i öfverensstämmelse med hvad uti gällande förordning
om kommunalstyrelse få landet är eller varder i allmänhet
stadgadt.» I 36 § 1 mom. stadgas i öfverensstämmelse härmed och
i bästa öfverensstämmelse med lag och rätt, att, om kommunalnämnden
finner lämpligt vidtaga vissa der tillstyrkta åtgärder, dessa äro
beroende på, om medel till kostnadernas bestridande siå till nämndens
förfogande eller kunna af nämnden anskaffas. Häraf behagade herr
talmaunen finna, att, när Kongl. Maj:t för tjugu år sedan utfärdade
helsovårdsstadgan — och detsamma gäller om epidemistadgan af 1875
— Kongl. Maj:t alldeles icke, på sätt Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskott har inbillat sig, glömde 57 g regeringsformen och kommunallagarne,
eller tillät sig att på egen hand i administrativ väg påbjuda
det eller det ändamålet för en kommunal beskattning, hvarom
icke någon af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad särskild
lag eller kommunallagen någonting innehåller. Nej, kolera-ukasen af
den 14 juli 1893 är i sjelfva verket något nytt och i sin genre utan
motstycke.

Hen är något nytt, herr talman, icke blott derigenom, att den ingriper
i den kommunala sjelfbeskattningsrätten, utan den är det äfven
derigenom, att Kongl. Maj:t trott sig kunna delegera denna sin sjelftagna
magt åt ett embetsverk, åt en myndighet, som icke i någon
grad eller i någon form är för Riksdagen ansvarig. Huruledes denna
myndighet kommer att utöfva denna af Kongl. Maj:t först sjelftagna
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 28.

9

N o 26. 18

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphof- och sedermera åt den ifrågavarande myndigheten delegerade magt,
''ör^UendmU ^erom kommer icke konstitutionsutskottet att få läsa något i statsjuli
1893 an rådsprotokollen. Det kommer således konstitutionsutskottet icke i tillgående
vissa fälle att fasta Riksdagens uppmärksamhet på eller att göra något yråtgärder
til! bände om ansvar för. Det är medicinalstyrelsen, som hädanefter komaTkoleransut
mer P** det ifrågavarande området undervisa det svenska folket
bredning blandom’ huruledes dess af grundlag och andra lagar hägnade kommunala
rikets invå beskattningsrätt kan genom administrativt godtycke tillintetgöras.
nare. Och det är icke nog med, att Ivongl. Maj:t har tagit sig en magt

(Forte.) och att Kongl. Maj:t har delegerat denna magt åt en myndighet, som

icke står till svars för Riksdagen, utan det kommer ännu något tredje
till. För den händelse att någon kommun, trygg i känslan af sin lagbestämda
rätt, skulle vägra att underkasta sig laglösa påbud, då har
Kongl. Maj:t med eu annan sjelftagen rätt bemyndigat medicinalstyrelsen
att förelägga verkande viten. Dessa viten skola naturligtvis sträcka
sig äfven derhän, att, om eu kommun, som sannerligen icke har någon
befogenhet att pålägga någon af sina medlemmar såsom ett personelt
servitut att blifva besigtningsman, icke kan anskaffa någon besigtningsman,
medicinalstyrelsen då skall straffa denna kommun genom att pålägga
den verkande viten, för att den icke gör det omöjliga.

Då jag, såsom jag vill minnas, för fyra år sedan, tillät mig att
bevekligen varna kammaren för att bifalla en då af en motionär ifrågasatt
åtgärd, genom hvilkens godkännande från kammarens sida ett erkännande
också skulle hafva blifvit gifvet åt Kongl. Maj:ts rätt att
utrusta underordnade myndigheter med denna vitesmagt, hvilken innebär
en magt att vid sidan af gällande lagstiftningsformer stifta nya
lagar och konstruera nya brott, då trodde jag icke, att den dagen
skulle vara så nära, då denna vitesmagt skulle hota att tillintetgöra
den kommunala sjelfbeskattningsrätten, enligt 57 § regeringsformen och
gällande kommunallagar. Om man icke vidtager någon allvarlig åtgärd
för att stäfja sådana tilltag, hvart kommer det då att bära hän?
Kammaren behagade erinra sig, att Kongl. Maj:t tillåtit sig stifta,
förutom helsovårdsstadga, ordningsstadga, brandstadga och byggnadsstadga
för rikets städer, att Kongl. Maj:t tilltrott sig förklara, att
dessa tre sistnämnda förordningars bestämmelser kunna tillämpas äfven
å vissa ställen på landsbygden, och att Kongl. Maj:t, när lian
förklarat allt detta, också naturligtvis anser sig hafva rätt att bestämma,
att dessa tre förordningar skola gälla öfverallt på landet.
Kongl. Maj:t har också i helsovårdsstadgan tillegnat sig rätt att låta
till landsbygden utsträcka allt, hvad stadgan innehåller om helsovård
i städerna. Med sådana ekonomiska förordningar och med tillägg af
vitesmagten såsom tvångsmedel och straffmedel kan man verkligen
komma bra nog långt. I alla händelser kan man på den vägen
komma mycket längre, än man skulle kommit genom den för några
dagar sedan här i kammaren så ifrigt debatterade undersökningen af
fattigvårdsförhållandena, tv fattigvårdslagen stiftas dock icke af Kongl.

Lördagen den 7 April, f. in.

19 N:0 26.

Maj:t allena och fattigvårdsmålen afgöras ännu i högsta instans af
högsta domstolen, ehuru visserligen Kongl. Magt i år föreslagit Riksdagen
att undanrödja äfven denna garanti. Jag säger, att vi skola
komma långt på denna väg, om icke Andra Kammaren omsider besluter
sig för att taga frågan om den administrativa lagstiftningens inkräktning
på grundlagar, civillagar, strafflagar, beskattningslagar i allvarligt
öfvervägande och en gång söker sätta något hinder i vägen
för denna fortgående inkräktning.

Gustaf III har en gång berömt sig af den skicklighet, med hvilken
han gick till väga, då han vid början af 1778 års riksdag skilde
mellan de ärenden, hvilka han ansåg sig böra underställa Riksdagens
beslut, och dem, i hvilka han förbehöll sig att ensam besluta.

När han i början af nämnda riksdag för rikets ständer framlade,
till inhemtande af deras yttrande, ett par ärenden, så begagnade han
om dem uttrycket »ekonomiska» mål, och samma uttryck upprepades
sedan i det svar, i hvilket ständerna afgåfvo sitt utlåtande, sitt råd
angående dessa ärenden. Sålunda uppkom denna benämning, ekonomisk
lagstiftning, under hvilken terms skyddande hägn sedermera
omätligt ofog bedrifvits. Icke kunde 1809 års grundlagsstiftare förutse,
till hvilken grad detta ofog skulle breda sig ut öfver hela vårt
samhällslif; men icke desto mindre rekommenderade de åt sina efterföljare
att taga frågan om reglerande och begränsning af det ekonomiska
lagstiftningsväldet under öfvervägande. Det skedde uti ett lagutskottsbetänkande
för 84 är sedan. Men huru hafva deras efterkommande
iakttagit detta testamente? Konstitutionsutskottet vid riksdagen
1867 har sagt, och mer än ett efterföljande konstitutionsutskott
har upprepat, att utvecklingens gång i detta århundrade varit den, att
faktiskt en stor del af den ekonomiska lagstiftningens magtområde
blifvit lagd under den allmänna lagstiftningen, d. v. s. under Riksdagens
medbeslutanderätt, och att man skäligen lugnt kan låta § 89
i regeringsformen vara i fred, derför att man i alla fåll utan grund
lagsändring allt mer och mer närmar sig det mål, som motionärerna
vid 1867 års riksdag åsyftade. Men detta påstående hvilar på ett
ofantligt misstag. Det verkliga förhållandet är, att sedan 1809 till
följd af den oerhörda, vid början af detta sekel icke af någon menniska
anade samhällsutveckling dels gamla förutvarande rättsområden
— med rättsområden menar jag verksamhets- och intresseområden,
der lagen måste träda regelbindande in — hafva utvecklats och omskapats
på ett sådant sätt, att de numera äro oigenkänneliga, och dels
helt nya rättsområden uppkommit. Allt detta, såväl de nya som utvidgningen
af de gamla rättsområdena, har under detta århundrade
Kongl. Maj:t sträfvat att slå under sin ekonomiska lagstiftningsmagt,
hvilken derigenom utvidgats i en grad, om hvilken våra grundlagsstiftande
fader aldrig kunde drömma. Jag skall icke upprepa den
oerhörda massa af exempel, som erbjuder sig för mig; jag vill endast
nämna några, i hvilka kammarens ledamöter må kunna studera histo -

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

N:o 26.

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

20 Lördagen den 7 April. f. m.

rien om huru Kongl. Maj:ts lagstiftningsenvälde gjort sig gällande,
såsom privatbankslagstiftningen, jernvägskoucessionerna, tillstånd för
utländingar att besitta svensk jord, grufvor och skogsegendomar m. in.
Hafva vi icke under de sista åren upplefvat, att Kongl. Maj:t alldeles
tydligt gifvit till känna den pretentionen att under sitt ekonomiska
lagstiftningsenvälde lägga hela arbetarelagstiftningen? Huru långt förblindelsen
i detta sistnämnda fall kan gå, derpå skall jag be att fa
anföra ett enda exempel. Kongl. Maj:t framlade år 1890 för Riksdagen
— med begäran om dess yttrande, men förbehållande sig rätten
att sjelf allena stifta lag — ett förslag angående arbetareförsäkring.
Såsom kammaren vet, innehåller 6:te kapitlet strafflagen några svaga,
alldeles rudimentära begynnelser till lagstiftning om skadestånd, ersättning
för skada, ådragen genom brottslig handling, vare sig uppsåtlig
eller icke. Man skulle redan af denna omständighet vilja draga
den slutsatsen, att ingen skulle kunna falla på den idén, att den ytterligare
utveckling, arbetarelagstiftningen kräfver i afseende på skadeståndsfrågan,
skulle kunna vara något, som faller under rubriken »allmänna
inrättningar» eller »rikets allmänna hushållning», hvarom § 89
regeringsformen talar. Man skulle icke hafva tänkt sig, att Kongl.
Maj:t kunde ifrågasätta, att det tillkomme honom allena att stifta lag,
som ålägger arbetsgivare ersättningsskyldighet; ehuru han bevisligen
icke haft någon skuld ens genom vållande i en eu arbetare ådragen skada;
men Kongl. Maj:t glömde, att han icke eger att stifta lag i sådana
fall. Hafva vi icke under denna riksdag haft ett exempel på att
Kongl. Maj:t anser, att det tillkommer honom att stifta skogslag?
Det var visserligen blott Råga om skogslag för Gotland, men eger
Kongl. Maj:t att stifta sådan lag som den för Gotland föreslagna, dä
eger han också göra det för hela Sveriges rike. Hafva vi icke upplefvat,
att Kongl. Maj:t gör anspråk på att ensam stifta grufstadga,
för att icke tala om, att Kongl. Maj:t röjt sin mening, att honom allena
tillkommer att stifta mantalsskrifningsförordningen, trots den betydande
inverkan, denna förordning har på enskilda personers rätt, på deras
rösträtt och deras skattskyldighet? Ja, för närvarande ligger hos statsutskottet
en kongl. proposition, i hvilken man i departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet kan läsa, att, om Riksdagen beviljar
det för ett visst ändamål begärda anslaget, departementschefen sedermera
ämnar tillstyrka Kongl. Maj:t att besluta en mot regeringsformen
uppenbart stridande bestämmelse. Detta står att läsa i den
ifrågavarande kongl. propositionen. I går utdelades här ett betänkande
från ett Första Kammarens tillfälliga utskott, deri utskottet
hemställer, att kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen hos
Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t ville begagna sin rätt -—
hvilken rätt? En sådan der rätt, som Kongl. Maj:t tager sig, helst
när Riksdagen gör anhållan derom, men för öfrigt mycket vidsträckt,
äfven när Riksdagen aldrig bedt derom — sin rätt att uti den allmänna
näringslagstiftningen införa konfiskationsstraff på ett område,

Lördagen den 7 April, f. m.

21 N:o 26.

der det förut icke finnes. Jag tänker, att mången, om han i en ha- Ang. upphäfstig
vändning skulle få den frågan: hvilken är det, som stiftar straff-vande af ku7}.
lag i vårt land? skulle svara: den kan icke stiftas annat än af Kongl. 1893 an_
Maj:t och Riksdagen gemensamt. Jo, vackert! I många lagar och’ gående vissa
förordningar, som Kongl. Maj:t på egen hand utfardar, påbjuder han åtgärder till
icke blott böter med den bestämmelsen, att de vid bristande tillgång
skola förvandlas efter allmän strafflag, utan Kongl. Maj:t påbjuder bledning bland
också omedelbart fängelsestraff. Nu finner detta förutnämnda Första rikets inväKammarens
utskott lämpligt att bedja Kongl. Maj:t utsträcka denna nare.
sin magt derhän att påbjuda konfiskationsstraff på ett område, der (Forts.)
det hittills icke funnits.

Jag upprepar det, herr talman, det är på tiden, att Andra Kammaren
åtminstone, om icke någon annan gör det, reser sig allvarligt
mot detta oerhörda missbruk, till följd af hvilket svenska Riksdagens
lagstiftningsrätt, svenska folkets beskattningsrätt äro på väg att gå
under. Denna § 89 i regeringsformen intager icke stort rum i grundlagen,
men den är lik den lilla droppen olja, som breder sig ut till
en förvånande stor fläck. Den underminerar grundlagen och allmänna
lagen, såväl civillag som strafflag, samt framför allt beskattningsrätten.

Den är »eu sappör, för hvilken ingenting är heligt». Om jag, herr
talman, hade en önskan såsom i sagan, eu önskan, som straxt skulle
gå i fullbordan, då tror jag — ehuru jag visserligen kunde hafva
många andra önskningar — att jag icke skulle tveka så synnerligen
länge, innan jag svarade: då önskar jag, att § 89 i regeringsformen
måtte försvinna och förintas, så att ingenting annat måtte blifva qvar
af densamma än minnet af det ofog, den gjort, till en varning för
kommande tider, och att på den plats, der denna § stått, måtte inrymmas
några rader, svarande mot ett par artiklar i den belgiska
grundlagen, som säga, den ena, att Kongl. Maj:t icke eger några andra
befogenheter än de, som genom konstitutionen eller de i kraft af
sjelfva konstitutionen stiftade lagar äro åt honom formligen uppdragna,
och den andra, att domstolarne icke ega att tillämpa några förordningar
eller reglementen, som stå i strid med lagarne.

Jag upprepar, herr talman, min anhållan om afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionärens förslag.

Herr Petersson i Dänningelanda: Det kan visserligen vara vågadt
att påräkna kammarens uppmärksamhet efter ett sådant anförande, som
den föregående talaren nu haft; men det var med anledning af den
ärade talarens på skånebänken yttrande, som jag begärde att få säga
några ord. Han framstälde en mörk skildring af kolerans framfart i
vårt land under de år, den hemsökte detsamma, och jag är ense med
honom deri, att hvad han skildrat var fullkomligt sant. Men jag tror,
att det var blott den ena sidan af saken, som han framstälde, och att
vi äfven måste se den från en annan synpunkt. Det är nemligen en
stor skilnad mellan de sanitära förhållandena nu och på den tiden, då

N:o 26. 22

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphof- kolera» härjade i Sverige. Då voro städerna tätare bebyggda, gatorna
V(jorehende,nl4 tr^uSa’ oc^ (''et fans icke någon vattenledning; nu deremot byggas
juli 1893 an- bredare gator, husen rymligare och ljusare och rummen luftigare. På
gående vissa landsbygden voro byarne icke skiftade, utan huseu lågo så att säga
åtgärder till vägg i vägg med hvarandra, små stugor, der osnygghet och osundhet
a^loleram ni r^c^e'' Sedan dess hafva byarne blifvit skiftade, och husen ligga nubredning
bland mera icke så nära hvarandra. Jag tror också, att alla läkare äro ense
rikets invå- derom, att förbättrade sanitära förhållanden äro kolerans så väl som
Kåre. alla audra farsoters värsta fiende. Men då så är förhållandet, tycker
(Forts.) jag, att vi med mera trygghet och lugn nu än förr kunna möta farsoten
i landet. Dermed har jag icke velat säga, att jag icke vill, att
det skall vara besigtning och vidtagande af försigtighetsåtgärder; tvärtom,
jag anser dem både nyttiga och nödvändiga; men jag tror, att man i
första hand bör se till, att de blifva så betryggande som möjligt på
sjelfva observationsorten, och i det afseendet tycker jag, att karantänsåtgärderna
borde kunna skärpas, det vill säga karantänstiden utsträckas
en och annan dag längre än nu är föreskrifvet. Tv att minska karantänsåtgärderna
och släppa resande, som möjligen komma från kolerasmittade
orter, ut på landsbygden samt i stället der föreskrifva efterbesigtning,
tror jag icke är lämpligt. Der blifver det då många gånger
svårt att verkställa den besigtning, som erfordras, enär det är nästan
omöjligt att bland allmogen finna personer, som dertill ega nödiga kunskaper
och förutsättningar i öfrigt. Det bör naturligtvis vara läkare,
som verkställer den, och närmaste läkare kan bo långt bort, flere mil,
från den plats, der den eller de personer, som skola undersökas, uppehålla
sig. Jag tror derför, att, då man under sådana förhållandan icke
kan vinna hvad man åsyftar, det icke är klokt att derför ålägga kommunerna
sä oerhördt stora kostnader. Landtkommunerna äro dessutom
på flera ställen, på grund af sin skyldighet att bygga fattighus, skolhus,
kyrka och öfriga publika byggnader, så hårdt beskattade, att de
måste skuldsätta sig ganska mycket. Skola de nu ytterligare åläggas
sådana utgifter, som här är tal om, då kommer detta att väcka mycket
stort bekymmer bland landtbefolkningen. Man får lof att tillse, att
man icke gör det alldeles omöjligt för landtbefolkningen att existera
och derigenom jagar den ut ur landet, ty det tror jag ej vore till
någon nytta.

Jag anser dessutom, att i föreliggande betänkande icke föreslås
något nytt, emedan medicinalstyrelsen af Kongl. Maj:t redan bemyndigats
att medgifva befrielse från eller anstånd med sjukstugors anordnande.
Medicinalstyrelsen har ju i anledning deraf också utfärdat
cirkulär derom, att i små fattiga kommuner det kunde vara för ändamålet
tillräckligt, om vid sjukstugas anordnande endast uppgörelse
träffades om upplåtande vid inträffadt kolerafall af eu till sjuklokal
lämplig stuga. Således, den rättighet utskottet föreslagit, att medicinalstyrelsen
skall erhålla, har denna styrelse redan.

Då jag emellertid icke kan vara trygg för att icke i medicinal -

Eördagen den 7 April, f. in.

23 N:o 26.

styrelsen i förevarande sak kan blifva ombyte af personer, och andra
åsigter göra sig gällande, vill jag icke vara med om att öfverlemna
vare sig åt denna styrelse eller åt Kongl. Maj:ts godtycke att, utan
svenska folkets hörande, ålägga kommunerna en extra beskattning,
utan ber derför, herr talman, att fa yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr grefve och talman, mine herrar! Med den uppfattning den siste
talaren på stockholmsbänken har om Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt,
är det icke underligt, om både han och de med honom
liktänkande anse, att den af Kongl. Maj:t under den 14 juli 1893 utfärdade
och af mig kontrasignerade kungörelsen icke är konstitutioneit
befogad. Jag har nu en annan uppfattning i ifrågavarande hänseende;
och jag vädjar i hvarje fall till herrarne, huruvida herrarne anse, att,
när fara syntes vara å färde och snabba åtgärder borde vidtagas för
att, i hvad på lagstiftningen ankomme, möta de faror och mildra de
olyckor, som kunde uppkomma genom en koleraepidemis härjningar i
vårt land — det varit den rätta tidpunkten för mig att söka göra
gällande den uppfattningen, att helso vårdsstadgan, epidemistadgan, liksom
ordniugsstadgan, byggnadsstadgan och hvad de allt heta, dessa
polisstadgar, äro blott och bart uttryck af ett gammalt magtmissbruk.
Dessa stadgar, som äro af den största betydelse för medborgares trefnad
och trygghet, många gånger deras väl och ve, äro nästan upplysa
af sådana bestämmelser, som antingen direkt medföra eller indirekt
kunna medföra kostnader. Men som de på samma gång äro af
den beskaffenhet, att tillämpningen af dem innebär ett oupphörligt
profvande af olika och i oändlighet vexlande förhållanden, har man
ansett, att hithörande angelägenheter icke kunna lämpligen ordnas
genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens samfalda lagstiftning, utan att eu
särskild befogenhet på detta område bör åt Kongl. Maj:t inrymmas.
Allt nog, jag ansåg mig böra börja just med helsovårdsstadgan och
epidemistadgan såsom den lagliga grundval, på hvilken jag hade att
bygga. Detta gjorde jag med så mycket större skäl, som jag aldrig
hört sådana anmärkningar framställas mot nämnda 20 år gamla stadgar,
som nu framställas mot kongl. kungörelsen af den 14 juli 1893. Vid
de förberedande öfverläggningar, jag hade med medicinalstyrelsens chef,
slogo vi upp helsovårds- och epidemistadgorna och togo dem till utgångspunkt
för våra öfverläggningar. Jag påstår, att vid affättandet
af nu förevarande kungörelse, särskilt i hvad angår skyldigheten^tt
anordna sjukhus eller sjukstuga, vi icke gjort någonting annat än upprepat
de föreskrifter, som redan finnas intagna i helsovårds- och epidemistadgorna.
Kammarens ledamöter må ursäkta mig, att jag måste
taga deras tid något i anspråk för att söka ådagalägga detta.

Uti helsovårdsstadgans 34 § mom. 1 står: »När farsot utbrutit,

Ant], upphofvande
af kun
görelsen den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland,
rikets invånare.

(Forts.)

N o 26.

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
uli 1833 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

24 Lördagen den 7 April, f. in.

skall helsovårds- eller kommunalnämnden tillse, att sjukvården inom
kommunen kommer att så vidt möjligt motsvara behofvet, för hvilket
ändamål kommunen äfven bör, der sådant är nödigt och lämpligen kan
ske, ombesörja inrättandet af särskilda sjukhus eller sjukrum». Man
har nu först invändt: här står: »när farsot utbrutit». Ja, så står der
med skäl, enär man härvid tänkt på en farsot, som öfverruinplar, utan
att man är beredd på densamma. Men om man befarar ankomsten af
en farsot, då är man väl skäligen oförståndig, om man dröjer med anordnandet
af sjukstugor, tills farsoten kommit. Der står vidare, säger
man, »der sådant är nödigt och lämpligen kan ske». Ja, det är fullkomligt
rigtigt; men pröfningen, huruvida det är nödigt och lämpligen
kan ske, är det icke kommunalnämnden, som har att afgöra, utan det
finnes andra myndigheter, hvilka äfven ha ett ord med i laget.

Jag går sedan öfver till epidemistadgans bestämmelser i afseende
på sjukhus eller sjukstugor. I denna stadgas 20 § stå uppräknade
åtskilliga sjukdomar, om hvilka läkare är skyldig att hos helsovårdsnämnden
göra skriftlig anmälan. Der uppräknas kolera, smittkoppor,
tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri och dysenteri. Vidare står
der i den 23 §: »Då två eller dera af de i § 20 mom. 1 nämnda sjukdomar
samtidigt på en ort förekomma, bör helsovårdsnämnd för hvarje
slag af sjukdom låta anordna särskild sjukvårdsinrättning, eller, der
sådant ej kan ske, fullständigt skild afdelning inom sjukvårdsinrättningen».
Jag erinrar då: huru ojemförligt mycket strängare är icke
denna bestämmelse än den, som finnes i kungörelsen af den 14 juli
1893, der det endast talas om kolera.

Talaren på stockholmsbänken uppläste ur helsovårdsstadgan några
allmänna bestämmelser om huru kostnaderna för dessa helsovårdsåtgärder
skulle utgå. Nå väl, dessa bestämmelser äro mig väl bekauta.
Men jag skall såsom tillägg bedja att få läsa upp en del af innehållet
uti 37 § mom. 2 af samma stadga. I detta moment står:
»Konungens befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka deröfver,
att kommunerna och deras särskilda styrelser samt vederbörande läkare
fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna helsovården, för hvilket
ändamål Konungens befallningshafvande äfven ega att, då sådant finnes
vara af nöden, förelägga lämpliga viten».--Detta står således

i samma stadga som de allmänna» bestämmelserna i afseende på kostnadernas
bestridande, som talaren på stockholmsbänken anförde, sta.
Han anser nu möjligen, att föreskriften i § 37 mom. 2 är mycket
obefogad. Jag skall icke disputei’a med honom derom. Men jag vill
säga, att, om det icke finnes någon rättighet för vederbörande myndigheter
att ålägga kommunalnämnd att vidtaga de åtgärder, som anses
under särskilda förhållanden nödvändiga, då är hela helsovårdsstadgan
fullkomligt värdelös, Herrarne böra i så fåll icke yrka på, att ifrågavarande
kungörelse af den 14 juli 1893 skall upphäfvas, utan börja
med att yrka på, att både helsovårds- och epidemistadgorna skola upphäfvas.
Ty hvart man der vänder sig, träffar man på föreskrifter,

Lördagen den 7 April, f. m.

25 N o 26.

som, om de skola bringas till verkställighet, ovilkorligen medföra kost- Ang. upphäfnader,
och som man måste kunna tvinga vederbörande att fullgöra.

För det åsyftade ändamålets vinnande är detta oundgängligt. Det kan,^li 18931ansåsom
en talare redan sagt, icke vara annorlunda; ty om en kommun gående vissa
försummar sina skyldigheter i afseende på helsovården, så drabbas åtgärder till
icke endast denna kommuns medlemmar af fara, utan kringliggande
kommuner i allt vidare kretsar blifva äfven härigenom utsatta för bredningTland
samma fara. rikets invå Utan

att närmare inlåta mig på talet om den konstitutionella be- »are.
fogenheten åt kungörelsens innehåll, vill jag endast upprepa, att jag icke (Forte.)
kunnat taga till utgångspunkt en sådan uppfattning af den ekonomiska
lagstiftningsrätten, som den ärade talaren på stockholmsbänken uttalat.

Innan någon förändring i detta afseende kommer att vidtagas, skola
många och långa utredningar erfordras, och många strider utkämpas.

Och om saken slutligen komme att lösas på det sätt, han önskar, betviflar
jag, att någon verklig regering här i landet blir möjlig; och
om landet skulle finna sig väl deraf, lemnar jag derhän.

Jag skall vidare be att få nämna några ord om de besigtningsmän,
hvarom talas uti förevarande kungörelse. Det må vara, att bestämmelserna
för dessa besigtningsmän blifvit något skärpta, det vill
jag gerna erkänna, men någon ny tjenstemannaklass har Kong!. Magt
visserligen aldrig afsett att skapa, utan motsvarighet till dem finnes
ock i helso vårdsstadgan. Ser jag nemligeu efter, finner jag, att uti
34 § mom. 2 helsovårdsstadgan står: »helsovårds- eller kommunalnämnden
skall ock genom såväl sina egna ledamöters som, der sådant
erfordras, andra för ändamålet af nämnden förordnade personers besök
inom kommunen, särdeles på de ställen, der sjukdomen finnes, söka
göra sig noga underrättad om allt, som kau lända till nödig upplysning
och påkalla nämndens åtgärd». Kommunalnämndens ledamöter
få sålunda redan nu lof att utsätta sig för faror, besvär och obehag
och kunna enligt § 37 mom. 2 drabbas af ansvar, om de ej fullgöra
sin pligt. För öfrigt, får man icke bland kommunens medlemmar påräkna
det medborgarsinne, som behöfves för att göra denna stadga
effektiv, då är stadgan icke mycket värd.

Hvad nu medicinalstyrelsen beträffar, vågar jag påstå, att den, i
full öfverensstämmelse med hvad dess ordförande och jag vid första
upprinnelsen af denna författning tänkt oss, vid tillämpningen sökt gå
till väga så hofsamt som möjligt. Medicinalstyrelsens ledamöter vexla
ej heller, må herrarne tänka sig, lika lätt som man vänder en hand,
utan först och främst kommer den sannolikt att rätt länge bestå
af samma personer, och för öfrigt finnes i ett embetsverk praxis och
traditioner, som icke i otid lemnas å sido. Kammaren kan derför, tror
jag, vara fullkomligt lugn, att medicinalstyrelsen fortfarande kommer
att visa samma moderation vid denna författnings tillämpning, som
den hittills ådagalagt, och att från medicinalstyrelsens sida alls ingen fara
hotar. Ur denna synpunkt anser jag, att, ehuru utskottets välvilliga för -

N.o 26. 26

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphiif- slag mycket gerna kan antagas, det i och för sig är fullkomligt öfverVgörehendenl4^^^''
^en om kammaren tänker att bifalla motionen,, anhåll då
juli 1893 an- äfven om upphäfvandet af motsvarande bestämmelser i helsovårds- och
gående vissa epidemistadgarna.
åtgärder till

a7koler cm*1 ut Herr Restadius: I klingande ordalag, h vilkas skärpa icke däru bredning

bland Pats någon hänsynsfull sordin, har en ärad talare på stockholms rikets

råtet- bänken tydligen gifvit till känna, att han anser regeringen för hvad

nate. den i förevarande fall åtgjort böra blifva föremål för icke ett tack (Forts.

) offer, utan snarare ett brännoffer. Han har framhållit, att han icke

är nöjd med utskottets betänkande, och det finner jag ganska naturligt,
ty han har ju icke skrifvit det sjelf. Då han i sammanhang dermed påstod,
att utskottet vid affattande af sitt betänkande gjort sig skyldigt
till ett dåligt skämt, som föga passade mogna män, och att detsamma
gått till väga på ett sätt, som icke vore graciöst, så tröstar jag mig
dermed, att sådant kanske med större skäl kan sägas om åtskilligt,
som han sjelf anfört. Det förefaller mig egendomligt, att en person,
som synes mig hafva gjort till sin uppgift att söka öfvervaka och
bevara grundlagens helgd, i sammanhang dermed icke också tager hänsyn
till stadgandet uti 90 § i regeringsformen, som uttryckligen stadgar,
att regeringens beslut icke må blifva föremål för »Riksdagens, dess
kamrars eller utskotts öfverläggningar och pröfning».

Den hufvudsakliga grunden för hans långa anförande var den,
att Kongl. Maj:t vid utfärdande af denna författning skulle hafva öfverskridit
den honom enligt 89 § regeringsformen tillförsäkrade befogenhet.

Utskottet har på sid. 14 i sitt betänkande tillåtit sig att
hänvisa till de bestämmelser, som återfinnas uti helso vårdsstadgan,
men samme talare påstår, att utskottet icke rätt läst och förstått meningen
af denna stadga, och detta är ju ett gammalt och af honom
ofta användt vapen. Emellertid vill jag icke tvista med honom i det
hänseendet, ty en sådan tvist skulle icke leda till något resultat, men
jag öfverlemnar till kammaren att afgöra, hvilken som i detta fall har
rätt, utskottet eller samme ärade talare.

Till hvad utskottet sagt kan ytterligare läggas, hvad herr ecklesiastikministern
äfven framhållit, att i epidemistadgan redan nu förekommer
den bestämmelsen, att, då en eller flera smittosamma sjukdomar
uppstånden sjuke skall föras till särskild! sjukhus eller annan tillräckligt
afskild lägenhet. Deraf framgår otvetydigt, att berörda stadga
förutsätter i vissa fall skyldighet för kommunerna att anskaffa sjukhus,
och bestämmelsen i 1893 års författning synes mig icke hafva någon
annan betydelse eller verkan, än att den kompletterar de föreskrifter,
som redan finnas uti 1874 och 1875 års stadgar.

Nu kan man visserligen säga, att, om dessa författningar af 1874
och 1875 opåtaldt fått tillkomma i mindre grundlagsenlig ordning,
detta icke kan utgöra någon giltig grund att i enahanda ordning ut -

Lördagen den 7 April, i. m.

27 N:o 26

färda ytterligare en ny förordning i ett med nämnda författningar lik- Ano- upphöjartadt
syfte. Men häremot vill jag erinra, att 18(4 och 1875 års
författningar, som tillkommit utan Riksdagens hörande, vid de derpåanföljande
årens konstitutionsutskott icke blifvit föremål för några an- gående vissa
märkningar, hvadan deraf är en gifven följd, att samma författningar åtgärder till
måste anses hafva tillkommit i grundlagsenlig ordning, och sålundatfkoknuuvt
premisserna i den antagna invändningen icke med sanna förhållandet jredmno bland
öfverensstämmande. Jag hemställer derjemte, huruvida, då 89 § rikets invåregeringsformen
fortfarande gäller, för Kongl. Maj:t, som på grund af nare.
detta grundlagsbud har rätt att utfärda lagar och författningar, som (Forts )
röra bland annat rikets helsovård, det kan vara möjligt att utfärda ett
sådant stadgande, som här åsyftas, med mindre än att en penningutgift
tillskyndas kommunerna.

Vid sådant förhållande finner jag mig oförhindrad att, utan att
ingå på den konstitutionella sidan af frågan, fortfarande yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Falk: Herr talman! Det kan naturligen icke falla mig in
att söka bidraga till lösningen af det konstitutionella spörsmål, som
under senare delen af diskussionen yppat sig. Hvad jag rörande den
delen skulle vilja säga, är blott det, att den ärade talarens på stockholmsbänken
förklaring, att utskottets betänkande hade en titel, som i
intet hänseende svarade emot den kläm, hvartill utskottet slutligen
kommit, icke synes mig berättigad. Titeln är, att betänkandet afser
behandling af ett i motionsväg gjordt yrkande, att kongl. kungörelsen af
den 14 juli 1893 måtte upphäfvas, och utskottets kläm innehåller, i stället
för ett upphäfvande af nämnda förordning, ett förslag om ett
tillägg till densamma.

Den ärade motionären likasom också de talare, hvilka uppträdt
och hittills yrkat afslag, hafva enligt mitt förmenande icke fullt hållit
sig till de verkliga förhållandena. Då här såväl uti motionen som af
de två första talarne påståtts, att medicinalstyrelsen befalt vederbörande
kommuner att bygga sjukstugor, sä är detta ingalunda rigtigt.

Detta är också redan förut upplyst. Lika litet har afsigten med vederbörande
kungörelse kunnat vara att göra dessa tillsyningsmäu, som
enligt min tanke äro absolut nödvändiga, för den händelse författningen
skall blifva effektiv, till några slags kommunala tjenstemän. Det
är förvånande, att ett dylikt påstående kunnat framkomma, ty dessa
funktionärer, om jag så får kalla dem, äro icke ständiga, utan det kan
till och med hända, att de i flertalet kommuner aldrig komma i tjenstgöring.
Att kalla dem för kommunala tjenstemän, är ju således eu
öfverdrift.

Den andre talaren i ordningen framhöll, att eu orättvisa blifvit
begången mot öfriga landsdelar, derför att de fyra norrländska länen
blifvit undantagna från fullgörandet af denna kungörelses stadganden.

Jag kan icke fatta det. Hvarför hafva dessa län blifvit undantagna?

N:o 26. 28

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphof- Jo, derför att i dessa landsdelar är en koleraepidemis utbrytande föga
''qörelsendenUatt befara, enar kommunikationerna med utlandet derstädes hufvud''juli
1893 an saligen inskränka sig till städerna, och städerna äro redan ålagda att
gående vissa upprätta epidemisjukhus.

åtgärder till Samme ärade talare yttrade deijemte något, som föreföll åtmin{rf
tolerans ut stone 1 grad förunderligt. Han framhöll nemligen, att kosthredninrjTland
naderna för kommunerna vore i högsta grad betungande, och framrikets
invå stälde såsom sin mening, att, i stället för att pålägga kommunerna eu
nare. dylik börda, detta borde blifva en statens angelägenhet, hvarigenom
(Forts.) allt skulle kunna ordnas utan nämnvärd kostnad för statsverket. Mig
förefaller det, som sagdt, besynnerligt, att hvad som icke kostar staten
något nämnvärdt skall vara för kommunerna så betungande.

Hvad nu beträffar dessa sjukstugor, får jag säga, att efter miu
öfvertygelse det vore synnerligen väl, om hvarje kommun eller åtminstone
två eller tre kommuner tillsammans, der afstånden icke äro för
stora, kunde blifva försedda med dylika sjukstugor, tv det finnes andra
sjukdomar än koleran, som anställa lika svåra härjningar och för
hvilka väsentligaste vilkoret för deras hämmande just är isolering.
Dylika sjukdomar äro redan af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
omnämnda, hvarför jag icke behöfver uppräkna
dem.

Slutligen skulle jag vilja framställa en fråga till den ärade motionären
och dem, som önska denna kungörelses upphäfvande. När nu 90 %
af rikets sandiga kommuner, de nemligen, som äro skyldiga att efterlefva
densamma, redan stält sig kungörelsen till efterrättelse, då frågar
jag: hvilket resultat skall det då blifva af ett upphäfvande? Mig
synes, att det vore i högsta grad oklokt att vid sådant förhållande
ifrågasätta något dylikt. Annorlunda hade det varit, om endast ett
mindre antal af kommunerna hade ansett sig böra ställa sig kungörelsen
till efterrättelse.

I likhet med herr statsrådet är visserligen äfven jag för min del
öfvertygad, att det tillägg, som utskottet föreslagit till ifrågavarande
kungörelse och hvarigenom man skulle vinna trygghet för att icke
olika åsigter i en blifvande medicinalstyrelse komma att göra sig gällande
och kungörelsens bestämmelser med större stränghet tillämpas, i
sjelfva verket äro öfverflödiga, men då jag icke kan finna, att de
äro skadliga, skall jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr Bergendahl: Jag har ansett mig nödsakad att ännu en

gång begära ordet för att rätta en missuppfattning, hvartill utskottets
ärade ordförande i sitt nyss hållna anförande gjorde sig skyldig, då
nemligen han behagade förmena, att jag skulle vilja ålägga staten att
uppbygga sjukstugor och bekosta den inredning, hvarom här är fråga.
Detta har jag aldrig sagt. Det är en fullkomlig missuppfattning, i all
synnerhet som jag särskildt påpekade, att enligt helsovårds- och epi -

Lördagen den 7 April, f. m.

29 N:0 26.

demistadgarna kommunerna redan nu vore ålagda att hålla dessa sjuk- Ang. uppkäfstugor
till reds, hvarför jag ansåg, att ett intagande härom i författ-vanr^ af känningen
af den 14 juli 1893 vore alldeles onödigt. Deremot var det juii^lSQpanbeträffande
efterbesigtningen, som jag antog, att staten borde vara plig- gående visso
tig att taga den om hand. åtgärder till

I likhet med utskottets ärade ordförande erkänner äfven jag det
vara mycket välbetänkt och till och med nödvändigt af regeringen att HedningTland
vidtaga åtgärder i detta afseende, då de äro af behofvet påkallade för rikets invåatt
hämma icke endast koleran, utan äfven andra farsoter, men då det »are.
är fråga om att dessa åtgärder medföra nya skatters påläggande på (Forts.)
landet, anser jag, att regeringen bör underställa Riksdagen förslag till
dessa förordningar, innan desamma utfärdas. Preliminära åtgärder
härutinnan må det deremot tillkomma regeringen att vidtaga.

Herr Larsson i Fole: Herr talman, mine herrar! I likhet med
de två förste talarne, som yttrat sig i denna fråga, har jag kännedom
om, att kongl. kungörelsen den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder
till förekommande af kolerans utbredning bland rikets invånare med
åtföljande föreskrifter från vederbörande afdelning inom medicinalstyrelsen
väckt allmän missbelåtenhet och misstämning på landsbygden,
ty derigenom ålades landtkommunerna en hel del kostnader, såsom
dels för anställande af besigtningsmän, dels för anskaffande af sjukhus
eller sjukstugor samt möblering af nämnda sjukhus med vissa slags
möbler och sängkläder, dels ock slutligen för anställande af en i sjukvård
kunnig sjukpersonal eller sjuksköterskor.

Denna medicinalstyrelsens afdelning har visserligen sedermera mildrat
sina fordringar, ty en del förklaringar hafva gått ut på lindring,
men ännu qvarstår dock af dessa föreskrifter en väsentlig del, som
förorsakar kommunerna kostnader och besvär. Emellertid tror jag nog,
att kommunerna skulle underkasta sig dem, om de kunde finna, att
dessa åtgärder vore till någon nytta, men det är just detta de icke
kunna. Dessa sjukhus äro nemligen icke afsedda att vara tillgängliga
för ändamålet, om en verklig epidemisjukdom utbryter, utan endast
för att hysa de första, som kunna drabbas af sjukdomen. Asigten på
landsbygden är, att om verkligen en eller annan skulle insjukna i kolerasjukdom,
så skulle det vara mycket bättre, att han sköttes i sitt hem
af sina anhöriga efter läkarens föreskrift, än att han med våld — och
detta under den svåraste sjukdomen — skulle föras till ett sjukhus
ganska lång väg emellanåt. Jag tror, att den ärade talaren på malmöbänken
sade, att han i sin ungdom haft deuna sjukdom — och han
lefver ännu och kan glädja sig åt att vara här närvarande. Men om
han hade haft sitt hemvist på landsbygden och han skulle förts bort
sjuk kanske läng väg, så hade han icke varit här, det är min åsigt.

Han hade då nog strukit med i sin sjukdom.

Jag sade, att det är ganska dryga kostnader och olägenheter, som
stå qvar, sedau medicinalstyrelsen utfärdat sina förklaringar om lin -

N o 26. 30

Lördagen den 7 April, f. m.

A)iy. upphof- dring. Just i det hänseendet skulle jag vilja nämna ännu ett ord till
X<örelsmdenll ta^aren Pa nialmöbänken. Han nämnde, att hela inredningen i sjukjuli
*1893 an- huset bestode af ett par jernsängar och ett par madrasser. Det är
gående vissa helt och hållet ett misstag. Det minsta, som skall finnas i hvarje sjukåtgärder
till hus, är 4 sängar och 8 madrasser. Alltså stannar det icke vid 2 sän aTlolerarKut

"ar oc^ ^ madrasser.

bredning bland Samma föreställning, som jag nyss omnämnt beträffande förhålrikets
imd landet vid utbrottet af en epidemi, hafva vi äfven rörande spridandet
nare. af sjukdomen, i fall den inträffar på landet, der alla hafva ett hem. I

(Forts.) de stora städerna, der det finnes många, som icke hafva något hem eller

tak öfver hufvudet, der måste det ju finnas sjukhus, dit sådana sjuka
stackare kunna föras bort. Men på landsbygden, der alla hafva ett
hem, tror jag att sjukdomen sprides mycket mindre, om den sjuke
skötes i hemmet af sina anhöriga, och det huset afspärras, än om han
skall tagas med våld och föras bort ett ganska långt stycke väg.
Sjukdomen sprides derigenom mycket mera, enligt min åsigt.

Svår är äfven föreskriften angående anställande af vid sjukvård vana
personer eller sjuksköterskor. Hvar skall man taga dem på landet?
Man har naturligtvis antagit en sjuksköterska i hvarje kommun, den
bästa man kunnat få. Men om så länsmannen och provinsialläkaren
icke vilja godkänna denna person, så kunna de när som helst säga,
att det icke är någon »van» sjuksköterska; och hvar skall man då få
någon? Jo, man får reqvirera en från Stockholm, der det finnes särskilda
anstalter för utbildning af dylika; det är den enda möjligheten.
Och en sådan person måste man då aflöna i åratal, utan att någon
sjuk kommer till sjukhuset.

På grund af hvad jag sålunda anfört med hvad mera, som kan
vara att anmärka emot dessa nu ifrågakomna stadganden, yrkar jag
utslag å utskottets betänkande och bifall till motionen.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Jag skall icke söka

följa en ärad talare på stockholmsbänken på alla de områden — för
att icke säga mellan himmel och jord, så åtminstone inom vår hela
statsrätt — till hvilka hans bekanta känslostämning gent emot Kongl.
Maj:ts ekonomiska lagstiftning fört honom. Jag skall endast be att
få göra en liten anmärkning till förekommande af ett möjligt missförstånd.
Det skulle nemligen kunna hända, att hvad han yttrade om
1778 års Riksdag kunde gifva anledning till den föreställningen, att
den ekonomiska lagstiftningen först då uppkom i vårt land. Jag vet
väl, att han icke sjelf har en sådan uppfattning, utan att han endast
afsåg namnet. Men jag befarar, att den sammanställning, hvari yttrandet
förekom, möjligen skulle kunna gifva upphof till den tron, att
den ekonomiska lagstiftningen är något ganska nytt och sjelftaget för
Kongl. Maj:t. Jag vågar icke nu inlåta mig på frågan om huruvida
namnet före 1778 förekommit i våra offentliga handlingar eller icke.
Men hvad jag vågar påstå, är, att saken — en sådan administrativ

Lördagen den 7 April, f. m.

31 N:0 26.

lagstiftning — funnits i vårt land, så länge som här en rikslagstift- Ang. upphäfning
förekommit. Och den har bestått deri, att Kongl. Maj:t egt att vnw,e
i sådana mål, hvarom icke varit stadgadt i de med folkets medverkanSigg3*an_
antagna lagarne, förordna i särskilda fall. En dylik administrativ lag- gående vissa
stiftningsmagt har funnits till och med under frihetstiden, om ock med en åtgärder till
inskränkning, hvartill jag skall be att få återkomma. Och det är na- förekommande
turligt, att Kongl. Maj:t måste hafva en sådan magt. Ty det är omöj - bi-edningTland
ligt att i lagstiftningen förutse alla möjliga fall, och det är likaledes rikets invåomöjligt
att alltid sammankalla och använda den tunga apparat, som nare.
fordras för en vanlig lagstiftning. Detta kan just det exempel, som (Forts.)
nu föreligger, väl belysa. Skall Kongl. Maj:t vänta med alla skyddsåtgärder,
tills koleran kommer till våra kuster, och först då väcka
förslag hos Kiksdagen att vidtaga åtgärder mot farsoten och så låta
detta förslag behandlas af utskott och kamrarne, ja, dä tror jag, att
denna skyddslagstiftning lika gerna kan lemnas å sido. Äfven under
frihetstiden, då vi hade regerande ständer, erkändes nödvändigheten
af en sådan ekonomisk lagstiftningsrätt för Kongl. Maj:t, ehuru den
då endast fick utöfvas provisoriskt, så att hvad Kongl. Maj:t hade påbjudit
skulle af följande Riksdag pröfvas.

Nu kan det svårligen undvikas, att vid utöfningen af denna magt
man kommer in på frågor, som äro ganska grannlaga och verkligen
tangera beskattningsrätten, såsom i detta fall och — såsom herr ecklesiastikministern
påpekade — i en mängd andra fall. Derför må det
hafva varit nyttigt, att, såsom skedde under frihetstiden, denna rätt
var endast provisorisk. Men jag tror, att vi med vårt nuvarande statsskick
i sjelfva verket kunna vinna samma resultat. Ty med den magtställning,
som Riksdagen eger, och den fullkomligt fria motionsrätt,
som tillkommer riksdagsmän, är det ju intet tvifvel derom, att hvarje
kongl. förordning kan dragas under Riksdagens pröfning. Men under
sådana förhållanden, och för att en sådan lagstiftning af Kongl. Maj:t
må kunna vara effektiv, bör och behöfver man icke uppställa allt för
trånga regler för densamma, utan bör Riksdagen i hvarje särskildi fall
pröfva, huruvida den af Kongl. Maj:t vidtagna åtgärden varit ändamålsenlig.
Gör Riksdagen det, då har man verkligen deri eu garanti
mot missbruk. Och fastän det är en åtgärd, som medfört utgift, anser
jag icke, med den åsigt jag har om den ekonomiska lagstiftniu- ,

gens gränser, att Riksdagen handlar inkonstitutionelt, om den godkänner
densamma, nemligen när den befunnits ändamålsenlig. Huru
tro herrarne — jag återkommer härtill ännu en gång — att det skulle
gått, om koleran verkligen kommit? Huru skulle vi då ha förhållit
oss mot Kongl. Maj:t, om Kongl. Maj:t icke vidtagit några åtgärder?

Då hade vi säkerligen haft mycket svåra skäl till anmärkning. Jag
tror derför också, att man icke med fog kan förebrå utskottets ordförande
och talaren på malmöbänken, att de sväfvat ut från ämnet,
när de belyst det fall, sorri föreligger. Ty i sådana mål är det just
det särskilda fallet, som man måste pröfva. Nu anser jag, att det varit

N o 26. 32

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphof- alldeles nödvändigt att vidtaga preventiva åtgärder för vårt lands skydvande
af kun- (|an(je mot koleran. Derför är det icke heller någon konstitutionel
juli isogon .nödvändighet att, så att säga, taga Kongl. Maj:t för hufvudet, derför
gående vissa att han gjort sin pligt härutinnan. Jag ruedgifver dock, att saken är
åtgärder till grannlaga och kan medföra åtskilliga betänkliga följder. Men dessa
förekommande betänkliga följder hafva just undvikits, eller man har åtminstone fått
bredningVland garantier mot dem genom det af utskottet framstälda förslaget. Derrikets
invå- för, herr talman, skall ja be att fa yrka bifall till detsamma.
nare.

(Forts.) Herr Hedin: Herr talman! Jag vet icke, om den siste talaren

erkänner rigtigheten af den regel, som uttryckes i det franska ordspråket,
att »man skall icke slå in en öppen dörr». Men nog synes
den mig vara rigtig. Om han behjertat den, så hade han icke funnit
anledning att varna för ett missförstånd, hvartill jag förmodas hafva
kunnat gifva anledning, då ett stort antal af kammarens ledamöter
torde kunna vitsorda, att jag endast sagt, att det var genom Konung
Gustaf IH:s och Riksdagens gemensamma åtgärd 1778 och 1779,
som vi fingo den term konsakrerad, under hvilken i vårt århundrade
allt möjligt ekonomiskt lagstiftningsofog bedrifvits. Jag får tillägga,
att då jag från samma håll varit van att angripas för sådant, som
jag icke sagt, och för rena, rama motsatsen af hvad jag sagt, så är
denna hans nu gjorda antydan jemförelsevis lindrig, och så till vida
betecknar den ett framsteg å hans sida.

Deremot hade jag icke väntat, att den ärade ordföranden för
fjerde tillfälliga utskottet skulle tillåta sig att säga, att jag påstått,
att utskottet icke kunnat läsa helsovårdsstadgan. Jag har icke sagt
något sådant. Men jag har sagt — och ingen har misstagit sig på,
att det yttrandet visserligen innebär ett klander — att utskottet hoppat
öfver de för den af utskottet berörda frågan om helsovårdsstadgans
förhållande till grundlagen vigtiga bestämmelserna uti 27 § 3
mom. och 36 § 1 mom. af helsovårdsstadgan. Detta är hvad jag
har sagt.

När han trodde sig böra antaga, att jag är missnöjd med utskottets
betänkande derför, att jag icke skrifvit det, så kan jag icke
neka till, att det bragte mig i skratt, men — jag skrattade icke derför,
att jag fann uttrycket qvickt. Skulle jag velat visa missnöje och göra
anmärkning i något annat afseende än beträffande sjelf va hufvudsaken,
nemligen att utskottet, i hvad på detsamma ankommit, sökt förmå
Andra Kammaren att godkänna Kongl. Maj:ts, i administrativ lagstiftningsväg
gjorda, ingrepp i Riksdagens och kommunens rättigheter,
så hade det visst ej varit så konstigt att finna anmärkningsanledniugar,
exempelvis då utskottet, å sid. 7 i betänkaudet, säger, hurusom
ändamålet med sjukstuga vore, att »person, som lider af sjukdom, som
misstänkes vara kolera, må kunna genast erhålla nödig vård och derigenom
förekomma epidemi». Det är verkligen för mycket begärdt af
en sjuk person, att han skall förekomma epidemi!

33 N:0 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

När samme talare sade, att jag icke hade rättighet efter 90 § i Ang. ypphäfregeringsformen
att diskutera Kongl. Maj:ts förordning den 14 julivande af kun
1893, så far jag säga, att det är alldeles förunderligt, hur man till^li^lsÉTanden
grad kan missförstå de enklaste och tydligaste ord i regerings-'' gående vissa
formen. Hvad har här skett? Här har väckts en motion om upp- åtgärder till.
häfvande af en kongl. kungörelse. Herr talmannen har icke funnit förekommande
betänkligheter vid att föreslå, att den måtte remitteras till ett af kam-liedningTland
marens tillfälliga utskott, och kammaren har icke funnit betänkligheter rikets invid
vid att så göra. Detta utskott har haft denna fråga till behandling nare.

och har haft den förmånen att hafva den ärade talaren till ordförande. (Fort?,)

Han har nu stigit upp och försvarat den ifrågavarande kungörelsen
— men jag deremot skulle icke hafva rättighet att tala om den
saken, derför att jag icke vill försvara kungörelsen, utan angripa densamma!
Detta är rent nonsens.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade —
jag ber om ursäkt, om jag icke kan alldeles ordagrant citera hans
ord — att, om man befarade ankomsten af eu epidemisk sjukdom,
det vore oförståndigt att icke i tid vidtaga åtgärder, utan i stället
afvakta dess utbrott och utbredning. Så ungefärligen tror jag, att
han yttrade sig, och sådan var i alla fall hans mening. Jag kan ju
vara med derom, men jag får säga, att från den synpunkten sedt har
väl regeringen gjort sig skyldig till oförstånd. Ty redan år 1884
kom koleran till Europa, och sedan nämnda år hafva vi haft tio lagtima
och en urtima riksdag, under hvilka det väl hade varit tid att
komma in till Riksdagen med förslag till lagstiftning i detta ärende.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har också
talat om, att han och chefen för medicinalstyrelsen togo sig före att
läsa vår helsovårdsstadga, innan de lagstiftade. Det var väl, att detta
skedde åtminstone någon gång. Mig förefaller det, som om herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet bort förut känna
till åtminstone de stora grunddragen i helsovårdsstadgau och dess
sammanhang med vår konstitutionella rätt; — men — bättre sent,
än aldrig!

Läsningen har emellertid varit mycket bristfällig. Ty herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet hade icke något annat
att anföra, äu att han hänvisade till vissa bestämmelser i helsovårdsstadgau,
som ej angå hufvudfrägan, men förbigick ej blott de af mig
åberopade bestämmelserna i samma stadga, utan ock den afgörande
omständighetent att, hvad än helsovårdsstadgan innehåller, det här är
fråga om att anlita den kommunala skattskyldigheten för ett nytt
ändamål, derutinnan Kongl. Maj:t icke har någon rätt att ingripa.

En sådan rätt har Kongl. Maj:t för (ifrigt icke tillmätt sig, när Kongl.

Maj:t utfärdade helsovårdsstadgan 1874 och epidemistadgan 1875.

Han sade också, att Konungens befallningshafvande hade någon
ting att säga i detta fall. Denna myndighet skulle nemligen öfvervaka,
huru bestämmelserna angående helsovårdeu iakttoges, och den
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 20. 3

N-.o 26. 34

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphäf hade rättighet att ålägga viten. Jag tillåter mig fråga herr statsrådet
vande af kun- ocjj chefen för ecklesiastikdepartementet, om det verkligen är eder
juli ZjSO^an mening, att Konungens befallningshafvande skulle ega att vid vite
J gående visso tillhålla dessa kommuner att till fullgörande af kungörelsens bestämåtgärder
till melser notera det eller det penningbeloppet? Så långt tror jag icke,
förekommande amm någon gått i dårskap eller dåraktig beundran för Kongl.
tedni^Zati ekonomiska lagstiftningsrätt.

rikets invit Att vidare helsovardsstadgan skulle vara värdelös utan vites nare.

bestämmelser, det bestrider jag på grund af den erfarenhet, som vunnits

(Forts.) under tjugu år. Ty icke äro väl de åtgärder, som under dessa år

vidtagits till förbättrande af de sanitära förhållandena inom landet,
allenast framtvingade genom viten.

Herr Petersson i Brystorp: Jag tror, att ifrågavarande kun görelse

af den 14 juli 1893 har uppfattats olika på olika trakter inom
landet. Jag finner detta jemväl af utskottets föreliggande betänkande,
då der framhållits, huru billiga utgifterna för fullgörande af de i kungörelsen
meddelade föreskrifter stält sig. Jag har en helt annan uppfattning
från den kommun, jag tillhör. I min hemort saknas icke
byggnader för ifrågavarande ändamål; men de i kungörelsen meddelade
föreskrifter samt de »anvisningar» och planritningar, som
erhöllos från medicinalstyrelsen, voro sådana, att vi deraf tydligen
insågo, att ingen af de befintliga byggnaderna vore så inrättad, att
den kunde lämpligen dertill användas, synnerligast med afseende å
den i kungörelsen meddelade bestämmelse, att medicinalstyrelsen beträffande
anordningen af deri omförmälda sjukhus eller sjukstugor
skulle ega att meddela närmare föreskrifter äfvensom, derest giltiga
skäl dertill förekomme, medgifva befrielse från eller anstånd med
sjukstugas anordnande. Vid en kommunalstämma i närvaro af ordföranden
för kommunalnämnden och länsmannen tillkännagafs, att,
derest icke husen i fråga författningsenligt utfördes, så skulle länsmannen
afgifva rapport till Konungens befallningshafvande, som i
sådant fall skulle förelägga kommunen att vid verkande vite fullgöra
författningens föreskrifter. Ordföranden för kommunalnämnden på
landet, hvilken, såsom vi veta, äfven är ordförande för helsovårdsnämnden,
fann sig då föranlåten att yrka, att man skulle bygga dessa
hus enligt föreskrift; och ehuru man ej var till freds med förslaget, så
bl ef dock beslutadt, att man skulle bygga. Men vid uppgörande af
kostnadsförslaget kunde vi omöjligen nedbringa detsamma under 7,000
kronor; och som detta belopp rimligtvis icke kunde uttaxeras under ett
år, så beslöto vi att upptaga ett lån för kommunens räkning. Sedermera
utbjöds byggnadens uppförande på entreprenad, men oaktadt det
stora beloppet" kunde vi dock icke få någon entreprenör, och inga
vidare åtgärder vidtogos sedan för bygget. Lyckligtvis tystnade under
tiden frågan inom kommunen, och vi hafva sedan dess icke fått afköra
någon strängare påstötning i afseende på denna byggnadsskyl -

35 N o 26.

Lördagen den 7 April, f. m

dighet. Jag tror för min de], att 1874 års helsovårdsstadga äfvensom upphäf1875
års epidemistadga äro lämpligare att tillämpa för de störrevande “/kun
kommunerna än nu ifrågavarande förordning angående sjukstugors 14

inrättande. _ ‘ gående vissa

Utskottet säger å sid. 16, att »kolerasjukdomen lärer i allmänhet åtgärder till
vara af den beskaffenhet, att den deraf behäftade icke kan föras någon förekommande
längre väg». Derutinnan kan jag nog gifva utskottet rätt. Men såliZlZThi
tillägger utskottet å sid. 20, att »fall förefinnas, der det kan vara rikets6''invT
önskvärdt och lämpligt, att flera än två kommuner fa förena sig om nare.
en gemensam sjukstuga», och utskottet söker stöd för sistnämnda an- (Fort.».)
tagande i den omständighet, att »medicinalstyrelsen» redan »lemnat
dylik tillåtelse åt ända till fem kommuner». Men då hemställer jag,
huru vida icke transporten skulle komma att blifva ganska lång för
den sjuke. Jag vill anföra ett exempel. Om man i medelpunkten af
den kommun, som jag tillhör, skulle förlägga en sjukstuga, så, i händelse
kolerasjukdom för en person inträffade i yttersta gränsen af
socknen, hade man att med den sjuke resa två mil till det uppförda
sjukhuset. Då hemställer jag, om det icke vore bättre att tillämpa,
hvad 1874 års stadga i denna del föreskrifver, eller att sjukstuga
skall anskaffas i närheten af der »farsot utbrutit ». Deremot anser jag
det vara olämpligt att bygga sjukstugor för en kostnad af respektive
3,400 kronor eller 8,300 kronor på ett sådant sätt, att man icke har
den ringaste inkomst af dessa byggnader och icke heller användning
för desamma för annat ändamål, utan få de stå der obegagnade år
efter år, till dess de ruttna ner och äro alldeles obegagneliga, om och
när en gång sjukdomen slutligen kommer. Såväl kapital som ränta
hafva sålunda på detta sätt fullkomligt onödigt bortkastats. Huru
ställer sig frågan i den kommun, som jag tillhör? Jo, om motionen
bifalles, så slippa vi eu utgift å 8,000 kronor. I annat fall måste
vi ut med detta belopp. På denna grund yrkar jag bifall till motionen
samt afsteg å utskottets hemställan.

Herr Ekman: Om i dag förelåge frågan om den 89 § i rege ringsformen,

dess vara eller icke vara, då vore herr Hedins långa föredrag
berättigad^ men här föreligger icke frågan om Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt, utan här är frågan, huruvida Konungen, så
länge denna paragraf står q var, eger rättighet att utfärda sådana författningar,
som dem han här utfärdat rörande koleran.

Rörande 89 § regeringsformen, och hvad som tilldrog sig vid
1809 års riksdag samt huru konstitutionsutskottet då tänkte sig den
saken, skall jag be att få ur konstitutionsutskottets handlingar anföra
följande uttalande: »Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den

styrande magten, hvars enhet och hvars upphöjning öfver små intressen
äro nödvändiga för att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt
statshushållningssystem till öfverensstämmelse med öfriga delar
och med det hela.» Så såg dåvarande konstitutionsutskottet frågan

N:o 26. 36

Lördagen den 7 Aprii, f. m.

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
juli 1893 an
gående vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.I

om Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. Anser man nu, att denna
lagstiftningsrätt är en orättvisa, nå, då må man på laga väg söka att
undanskaffa den. Men så länge den står qvar, kan jag icke förstå
att icke Kongl. Maj:t, lika väl som lian ansåg sig kunna utfärda 1874
års helsovårdsstadga och 1875 års epidemistadga, skulle ega rättighet
att utfärda en sådan stadga som den nu föreliggande.

Nu säger man, att i förenämnda stadgar det står föreskrifvet, att
kommunalnämnden såsom helsovårdsnämnd eger att ordna de angelägenheter,
som höra till sjukväsendet, och att kommunalstämman eger
att bestämma de medel, hvarmed dessa anordningar skola bestridas,
samt att ingen magt kan ingripa härutinnan. Jag antager emellertid
den möjligheten och den sannolikheten, att det finnes många kommunalnämnder
i vårt land, som försumma sina pligter i detta afseende,
trots det att den förskräckliga farsoten, koleran, står för dörren.
Skulle då icke någon öfverordnad myndighet, t. ex. Konungens befallningshafvande,
medicinalstyrelsen eller annan myndighet — hvad den
nu må heta —• ega att här gripa in och helt enkelt förständiga vederbörande
att fullgöra sin pligt härutinnan? Hvad har nu medicinalstyrelsen
gjort annat än att den verkligen anmodat och tillhållit vederbörande
kommunalnämnder att inrätta sjukhus med nödig attiralj. Och
dertill har medicinalstyrelsen förklarat, att, om de icke vilja bygga nya
hus för ändamålet, det icke heller är alldeles nödvändigt att göra det,
utan att de kunna få hyra rum, hvilket antagligen kunde ske till mycket
billigt pris. Kostnaden åter för anskaffande af sjukhusattiralj stiger
måhända till 300 kronor. Är då detta belopp så synnerligen
betungande för en kommun? Och kommer icke en dylik attiralj att
blifva till en ofantlig nytta för kommunen icke allenast vid kolerafarsoter,
utan äfven vid andra epidemier?

Jag tror alltså, att man af denna fråga velat göra eu alltför stor
fråga, ja, en konstitutionel fråga. Men enligt mitt förmenande hör
den saken icke hit, så länge Konungen har qvar sin ekonomiska lagstiftningsrätt.

Hvad nu beträffar utskottets formulering af förslaget till beslut,
så vill jag blott erinra derom, att utskottet gjort denna formulering,
på det att man skulle kunna vinna det mål, som motionären afsett,
nemligen att icke medicinalstyrelsen skulle genom sitt påbud kunna
alltför mycket betunga folket. Just derför har man åt klämmen gifvit
den förmildrande form, som den har.

Om man nu vill se saken ur rent praktisk synpunkt, så frågas:
hvad är då klokast att göra, att antaga motionärens eller utskottets
förslag? Om man afslår utskottets och antager motionärens förslag,
tro herrarue då, att detta senare verkligen skulle gä igenom i Första
Kammaren? För min del tror jag, att Första Kammaren aldrig går
in på motionärens förslag. Men med den modifiering, som utskottet
deråt gif vit, kan man möjligen hafva hopp om, att förslaget går igenom.
Derför, om man vill komma till något resultat i motionärens syfte,

37 N:o 26.

I/ördagen den 7 April, (. m.

anser jag det vara bäst att antaga utskottets förslag, till hvilket jag Ang. upphäfber
att få yrka bifall. ‘ rande af kun göreleen

den 14
juli 1893 an.

Herr Ola Bosson Olsson: Utskottets ordförande och äfven

den siste talaren hafva gjort anspelningar om, att kostnaderna, i fall ffr{Tot^ande
Riksdagen bifölle utskottets törslag, icke skulle blifva så synnerligen af koleram utstöta.
Men af utskottets utredning kan man emellertid finna, att kost- Inredning bland
naderna icke äro så obetydliga. Som herrarne i betänkandet finna, rikeU invå
har medicinalstyrelsen beräknat kostnaden för den ena sortens sjuk- nore‘
stugor, som skulle användas i mindre kommuner, till 3,400 kronor, (Forts-)
och kostnaden för det slag, som skulle användas i de större kommunerna,
till 8,300 kronor. Om man nu antager, att hälften af landets
2,327 kommuner äro mindre och den andra hälften större kommuner,
så kommer man till den enorma summan af öfver 13Vä millioner kronor,
som dessa sjukstugor skulle kosta kommunerna utom inredning
och sjukvårdsattiralj.

Nu har visserligen utskottet sagt, att kostnaderna kunna nedbringas
rätt betydligt, och utskottet har som exempel derpå anfört en
kommun i Halland, der kostnaderna med medicinalstyrelsens medgifvande
nedbringats rätt betydligt. Det kan ju hända, ätt en och annan
kommun kan lyckas att på detta sätt nedbringa sina kostnader, så
länge medicinalstyrelsen är så nådig, att den godkänner sådana billiga
förslag. Under sådana förhållanden skulle nog kostnaderna icke blifva
så stora, som jag nyss beräknat, men här har redan blifvit erinradt
om och jag ber att få ytterligare påpeka, att det icke är så säkert,
att eu blifvande medicinalstyrelse blir lika medgörlig i detta afseende.

Kommer förslaget att blifva lag, så är det mycket trolig!, att medicinalstyrelsen
kommer att skärpa sina fordringar, hvarigenom detta åliggande
skulle göras ännu mera betungande för kommunerna.

Man har sagt, att det icke skulle vara skäl att bifalla motionen,
sedan 90 procent af landets kommuner godvilligt gått in på förslaget.

Jo, jag tackar, jag — godvilligt. När Kongl. Maj:t bestämt, att sjukhus
skola inrättas och nödig attiralj anskaffas, så hafva vederbörande
lyckats uppskrämma kommunerna, så att det verkligen icke är godvilligt
som de gjort det, utan, såsom biskop Brusk sade: »nödde och
tvungna». Derför lönar det sig icke att tala om, att de godvilligt
gått in på förslaget, ty när en kommunalstämma får eu skrifvelse från
Konungens befallningshafvande i länet, att den skall inom viss tid
verkställa det eller det, så är farhågan stor, och man törs icke annat
än rätta sig efter befallningen.

Hvad som för mig är mest motbjudande i förslaget, är föreskriften,
att dessa besigtningsmän skulle anskaffas och att de skulle hafva
embetsmannaansvar. Det är icke nog med de faror, för hvilka de
utsätta sig, utan de skulle äfven vara underkastade embetsmannaansvar.

Det skulle då bli oerhördt svårt, ja, nästan omöjligt på många ställen

N o 26. 38

Lördagen den 7 April, f. in.

Ang. upp hd f
vande af kungörelsen
den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

att mot något så när rimlig ersättning erhålla personer, som åtoge
sig sådana platser.

Det är på dessa skäl, som jag nu anfört och som förut af flere
talare blifvit än kraftigare anförda, som jag ber att få yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Johnsson i Bollnäs: Att olika uppfattningar kunna

göra sig gällande om huru långt Kongl. Maj:ts rätt och befogenhet
att ålägga kommuner att i kritiska fall, och då fara af smittosam sjukdom
hotar, vidtaga åtgärder för afvärjande af deuna fara, kan böra
utsträckas, det förvåuar mig icke. Men jag har antagit, att vi voro
öfverens derom, att, då denna fara är öfver, äfven de bestämmelser,
som tillkommit just för att förebygga smittans spridning, också skulle
vara förfallna.

Då kungörelsen af den 14 juli 1893 utkom, hade de kommunala
myndigheterna åtminstone i vissa orter mycket svårt att förstå den.
Jag såg kommunala förtroendemän, som med en axelryckning yttrade:
»ja, är det så, att vi kunna undvika koleran genom att skaffa oss en
sjukstuga, som kan inrymma 3 å 4 personer, så är det väl icke så
farligt.» Lojalt, som vårt folk är, beslöt man sig emellertid för att
efterkomma denna kungörelse, och den ena kommunen skaffade sig eu
sjukstuga på ett sätt, den andra på ett annat.

Sedan medicinalstyrelsens cirkulär med instruktion för uppförande
af dessa sjukstugor jemte alla bestämmelser i afseende på observation och
dylikt utkommit, framgick deraf emellertid tydligt, att den ifrågavarande
kungörelsen hade sitt ursprung i och var föranledd af de ändrade bestämmelser
i afseende på karantänsväsendet, som Kongl. Maj:t ansett
sig böra föreskrifva. Den hade sin anledning deri, att vederbörande
ausågo sig icke böra ålägga så sträng karantän som förut, utan skulle
resande från kolerasmittad ort få resa fritt, men uuderkastas en tids
observation. Just för att dessa resande, som misstänktes medföra
smitta, skulle få fritt passera, uppkom, såsom af nämnda cirkulär tydligt
framgår, bestämmelsen, att kommunerna skulle uppföra sjukstugor.

Kommunalmyndigheterna på de flesta orter —- sä var åtminstone
på min trakt förhållandet — vidtogo också åtgärder i mycket större
utsträckning än det var ifrågasatt. De betingande sig rätt att under
vissa förhållanden få disponera hela gårdar, som skulle kunna användas
för att der isolera sjuka, derest kolera skulle uppstå inom kommunen.
Men dessa åtgärder, som dock voro mycket längre gående
än bestämmelserna i den kongl. kungörelsen, kostade icke kommunen
ett enda öre. De kommunala myndigheterna hade visserligen åtskilligt
besvär med dessa anordningar, men de kostade, som sagdt, kommunen
ingenting, för så vidt de icke behöfde användas.

Om nu Kongl. Maj:t hade nöjt sig med att utfärda bestämmelser,
att kommunerna skulle vara så eller så förberedda på mottagandet
af koleran, så skulle jag icke hafva sagt, att Kongl. Maj:t gjort

Lördagen den 7 April, f. in.

39 N:0 25

annat än sin pligt. Men helt annat blir förhållandet, när, såsom det -4upphäftydligt
framgår af nämnda kungörelse af den 14 juli 1893 — ochvanfle af fc"n''

•''O O O J fl OV €18 €71 den i 4

herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har nyss kon-jfuK 1893 an_
staterat rigtigheten deraf — underhållet af dessa sjukstugor är eu skyl-'' gående vissa
dighet, som är afsedd att blifva permanent. För den händelse det en- åtgärder till
dast vore meningen, att ifrågavarande sjukstugor vore afsedda att dis- f°rek°™manåe
poneras för det fall, att kolera blefve införd i vårt land, då skulle —jag 6rg(inin? bian(i
upprepar det — något annat klander ej kunna göras, än att påbudet rikets invåsträckt
sig till orter, som icke gerna kunde anses hotas af denna sjuk- »andorn,
t. ex. aflägsna skogsbygder. Men nu har det från statsråds- (Forts.)

bänken invändts, att det är meningen, att sjukstugorna skulle användas
till epidemisjukhus, och då anser jag, att målet är helt och hållet
förfeladt. Ville man vinna målet att erhålla lämpliga epidemisjukhus,
så borde man anordna sådana med någon plan och system, så att man
hade tillgång till läkarevård och dylikt i närheten. De sjukstugor, som
nu äro upprättade, äro deremot endast anordnade, såsom ju äfven förordningen
föreskrifver, med hänsyn till användning för kolerasjuke,
och icke på det sätt, att de kunna när som helst utan vidare användas
för sjuke, angripna af epidemiska sjukdomar i öfrigt, hvilket borde
hafva varit fallet, derest man skulle förelägga kommunerna att fortfarande
hafva dylika sjukhus.

Jag vill icke yttra mig angående den kostnad, som af förordningen
förorsakats. Den kan hafva varit olika. Den ena kommunen kan
hafva ordnat saken på ett billigare sätt, den andra på ett dyrare. Visst
är emellertid, att dessa kostnader äro betydliga; och jag kan icke underlåta
att för min del uttala den åsigt, att målet är fullständigt förfeladt,
för så vidt det är meningen att använda dessa sjukstugor till
epidemisjukhus.

Hvad den konstitutionella sidan af saken beträffar, så vill jag bedöma
den med hänsigt dertill, huruvida dessa inrättningar äro afsedda
att vara permanenta eller icke. År det meningen, att underhållet af
dessa sjukstugor fortfarande skall vara ett åliggande för kommunerna,
så tror jag, att bestämmelser derom bort inrymmas i en af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad lag och icke genom en kongl. förordning.
År det åter så, att Kongl. Maj:t anser, att i och med detsamma,
som faran för koleran är aflägsnad, skyldigheten för kommunerna
att anordna sjukstuga också är förfallen, då skulle, i sistnämnda
fall, byggnadsskyldigheten redan upphört.

I hvilket fall som helst torde, då någon fara icke för närvarande
hotar med afseende på kolerans införande, fullt skäl föreligga att yrka
bifall till motionärens förslag.

1 detta yttrande instämde Herr Olsson i Ornakärr.

Herr vice talmannen Danielson: Samtliga af oss, tror jag,

hafva i friskt minne, huru denna kungörelse uppfattades af landt -

N:o 26. 40

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. upphäfvande
aj kungörelsen
den 14
juli 1893 an
gående vissa
åtgärder till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts )

kommunerna, och att man der stod mycket undrande, huru man skulle
kunna efterkomma de föreskrifter, som der äro gifna. Men under den
tiden fick man jemväl se, huru Konungens befallningshafvande, åtminstone
i det län jag tillhör, i sina länskungörelser, så att säga, flera sidor
å rad kursiverade och framhöll, att om icke kommunerna i yttersta
grad stälde sig denna kungörelse till efterrättelse, så skulle Konungens
befallningshafvande sjelf låta på vederbörande kommuns bekostnad
verkställa hvad som i kungörelsen afsågs.

Jag har velat säga detta med anledning af eu talares yttrande,
att det väl ännu icke gått så långt, att man vid vite förelagt kommunerna
att bevilja anslag till det ifrågavarande ändamålet. Men så
långt har det verkligen gått, ty jag inser icke, huru man skall kunna
komma den saken närmare, än som skett genom Konungens befallningshafvandes
åläggande för kommunerna, att om de icke sjelfva vidtoge
dessa åtgärder, så skulle de verkställas genom kronobetjeningens
försorg.

Det är denna omständighet, som jag tror i det hela verkat mycket
betungande på landsbygden. Jag tror icke, att någon stält sig
ogynsamt mot det ändamål, som Kongl. Maj:t åsyftat, nemligen att
så vidt möjligt förekomma denna farsots utbredande, utan hvad som
väckt missnöje, är de omfattande utgifter, som dermed äro förenade.
Den saken tror jag, att man velat se på annat sätt hemstäld till de
olika kommunernas bepröfvande.

Jag tror derför, att det är skäl i att få denna förordning ändrad.
Men jag vill tillägga, att jag icke är belåten vare sig med motionärens
eller utskottets förslag. Motionärens förslag kan visst i och
för sig vara rigtigt. Men om denna kammare skulle bifalla motionen,
så förutsätter jag med temlig visshet, att Första Kammaren icke kommer
att göra det, och då komme vi ju ingen väg med denna fråga.
Bifalles deremot utskottets förslag, så tycker jag, att man derigenom
vinner rakt ingenting. Då kan frågan lika gerna få förfalla, och allting
vara som det är.

Jag begärde emellertid ordet för att fästa uppmärksamheten på
eu sak, som icke har blifvit framhållen, nemligen huruvida man icke
kunde få denna författning upphäfd i så måtto, att, då icke någon
sådan farsot hotar vårt land, författningen icke skulle behöfva tillämpas,
så att kommunerna kunde slippa att år efter år aflöna dessa tillsyningsman,
år efter år hålla sjukvårdsbetjening m. m. Lokaler äro
nu anskaffade och inredning till desamma — sängar och dylikt — inköpt,
så att det kan nu icke hjelpas. Men att hålla sjukvårdsbetjening och
tillsyningsman, då ingen fåra är å farde, är onödigt hårdt för kommunerna.
Och hvart skall det taga vägen? Om en kommun säger, att
den icke ämnar hålla någon tillsyningsman eller någon sjukvårdsbetjening,
så har den icke efterkommit författningen och har då att åter
vänta samma åläggande från Konungens befallningshafvande. Det är
denna omständighet, som jag tror att man bör söka afvärja, och der -

41 N:0 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

för hemställer jag, om det icke vore klokare, för att få någon rättelse 4-ng. upphofi
detta syfte och för att icke kommunernas sjelfbeskattningsrätt fort- ^görelsen denl4
farande skall inskränkas genom att de år efter år nödgas hålla dennajuli 18g3 an
personal, att kammaren återremitterade betänkandet till utskottet, så gående visea
att man kunde få fram ett förslag i det syfte, att, då denna kolera- åtgärder till
farsot icke hotar landet, kommunerna icke skulle vara skyldiga att
hålla dessa tillsyningsman och denna sjukvårdsbetjening, utan då be- ^redning bland
frias från dessa årliga, tyngande utskylder. Jag tror, att detta är det rikets imåenda
möjliga. Om kammaren skulle bifalla motionärens förslag,. skulle nare.

detta blifva endast en opinionsyttring från denna kammares sida, ty (Forts),
antagligen kommer Första Kammaren icke att ga in derpå. Bifalles
deremot utskottets förslag, så har det enligt min åsigt alls ingen betydelse.
Jag skulle derför vilja hemställa till kammaren, huruvida det
icke vore skäl att, för att få den rättelse, som kan vara möjlig, och
göra författningen så litet tryckande som möjligt, återremittera frågan.

Om fara hotar, få naturligtvis äfven vi på landet åtaga oss de kostnader,
som befinnas nödvändiga för att afvärja den hotande faran. Men
då ingen sådan fara hotar, tycker jag, att man borde vara befriad från
dessa årliga utgifter.

Jag vågar alltså hemställa, huruvida icke kammaren, för att vinna
åtminstone något, ville återremittera ärendet till utskottet.

Herr Larsson i Mörtlösa förenade sig med herr vice talmannen.

Herr Jonsson i Hof: Den 90 § i regeringsformen lyder:

»Under Riksdagens, dess kamrars eller utskotts öfverläggningar och
pröfning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än
grundlagarna bokstafligen föreskrifva, komma frågor om embets- och
tjenstemäns till- och afsättande, regerings- och domaremagternas beslut,
resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers förhållanden,
eller verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning.
»

På grund af denna paragrafs ordalydelse förmenade utskottets
ordförande, att man inom kammaren icke skulle med något ord ega
att beröra sådana saker, som de i denna paragraf uppräknade. Men
jag hemställer då till honom, huruvida det kan stå väl tillsammans
med bestämmelserna i samma paragraf, när utskottet uppenbarligen
haft under öfverläggning just samma åtgärder vid beslut, som han ville
förmena kammaren att yttra sig om, och huruvida det står rätt tillsammans
med samma bestämmelser, att utskottet refererat, hvilka åtgärder
vederbörande myndigheter i detta fall vidtagit. Man får akta
sig att söka tillämpa bestämmelser så snäft, som utskottsordföranden
ville göra, ty då kan det hända, att man kommer i kollision med
samma bestämmelser för egen räkning. Det är enligt min uppfattning
icke med dessa bestämmelser afsedt, att man icke under öfverläggningen
skulle få både berömma och klandra sådana åtgärder, men man

N:o 26. 4J

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang upphdf- eger icke att på annat sätt, än 106 och 107 paragraferna bestämma,
felsen dm 14 föredraga sådana ärenden, på grund af hvilka man vill ställa ett statsjuli
1893 an- under åtal eller anmäla önskan om hans entledigande.

gående tassa Således tror jag, att liksom utskottet varit i sin goda rätt, då
åtgärder till det berört dessa saker, så hafva äfven talarne inom kammaren varit

af tolerans xd-'' s‘n S0<*a ratt> (^° måste komma in på frågan, om åtgärderna äro
bredning bland kloka och lämpliga eller icke.
rikets invå- Hvad sedan beträffar sjelfva saken, så skulle jag, derest icke Riks nare.

dagen vore så långt framskriden, att man måste förutse, att återremiss

(Forts.) endast skulle fora det med sig, att Första Kammaren aldrig skulle hinna

få del af betänkandet i sådan tid, att den kunde hinna fatta något
beslut, mycket gerna förena mig med vice talmannen. Men då det
icke gerna är möjligt, att, om man återremitterar frågan, utskottet
skall hinna komma in med utredning i det afseende, vice talmannen
omnämnde, kammaren derefter fatta sitt beslut och medkammaren hinna
remittera frågan till utskott och, sedan detta inkommit med utlåtande,
behandla saken, så har man här ingen annan råd än att bestämma sig
antingen för bifall till motionärens yrkande eller för bifall till utskottets
förslag.

För egen del kommer jag obetingadt att förena mig med motionären
i detta fall, ty det är väl, ruine herrar, ändå icke riktigt, huru
behjertansvärd än saken under vissa förhållanden skulle kunna vara,
att man nu skulle godkänna och ej bry sig om att vidtaga några åtgärder
mot ett steg, som, ehuru i välmening, likväl tagits utan tillräcklig
kritik. Jag vågar nemligen påstå, att dessa bestämmelser,
hvarigenom i regeln hvarje kommun ålagts att skaffa sig sjukstuga,
antingen genom uppförande af ny eller förhyrande af lämplig lokal,
gått längre än det för ändamålet varit behöfligt. Det torde onekligen
hafva varit nog, om dessa bestämmelser hade galt antingen provinsialläkaredistrikten
eller andra läkaredistrikt. Då hade det funnits eu
kompetent person, som kunnat utröna, huruvida eu kolerafara förelåge
i förekommande fall, och då hade det äfven varit möjligt att få de
sjuke vårdade på lämpligt sätt. Men såsom kungörelsen nu är formulerad,
har den allmänna uppfattningen inom landsbygden blifvit den,
att hvarje kommun ovilkorligen måste fullgöra de föreskrifter, som i
kungörelsen finnas intagna. Vid sådant förhållande, och då ingen lärer
kunna bestämdt säga, huruvida dessa stadganden fortfarande skola tilllämpas
eller icke, äfven om koleran icke uppträder inom något af våra
grannländer, tror jag, att det äfven af praktiska skäl är lämpligast att
bifalla motionärens förslag. Derigenom kunde det nemligen åtminstone
blifva klart, att berörda föreskrifter icke skola tillämpas annat
än då verklig fara för kolerans införande till oss förefinnes, såsom
t. ex. då den finnes inom något af grannländerna eller något enstaka
fall af sjukdomen förekommit hos oss.

Oafsedt den konstitutionella sidan af saken, som jag nu icke vill
yttra mig om, synas mig .sålunda alla skäl tala för ett bifall till mo -

43 N o 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

tionärens förslag, och, såsom sagdt, hemställer jag också om bifall
dertill.

Häruti iustämde herrar Eriksson i Elgered, Anderson i Hasselbol,
Olsson i Kyrkebol, Folke Andersson, Hansson i Solberga, Gyllen
svärd och Truedsson.

Herr Hediu: Mot en återremiss i det syfte, som herr vice tal mannen

angaf, finner jag för min del en mycket stor betänklighet,
nemligen alldeles samma betänklighet, som förut framhållits mot ett
bifall till utskottets hemställan, i ty att en omformulerad kläm i augifna
syfte endast skulle, likaväl som ett bifall till utskottets förslag,
innebära ett erkännande från kammarens sida, att Kongl. Maj:t i detta
fall har handlat inom gränserna för sin grundlagsbestämda rätt, och
det skulle, såsom jag förut sagt, jemväl innebära ett kammarens ansvar
för fortsatta och måhända ännu längre gående ingrepp i den
kommunala sjelfbeskattningsrätten. Detta är faran af att vidtaga hvarje
annan åtgärd än den af motionären föreslagna. Härtill kommer emellertid
den omständigheten, att kammaren synes mig icke böra beröfva
Första Kammaren tillfälle att uttala sin åsigt om det, som är hufvudsaken,
äfvensom att man icke bör beröfva medkammaren tillfälle att
frambära ett vittnesbörd derom, att för Första Kammaren uppehållandet
af den kommunala sjelfbeskattningsrätten är lika heligt som
för Andra Kammaren.

Ang. upphäfvande
af kungörelsen
den 14
juli 1893 angående
vissa
åtgärder'' till
förekommande
af kolerans utbredning
bland
rikets invånare.

(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag ber endast att få anföra några ord.

Det är visserligen sant, att Kongl. Maj:t har åsyftat att genom
lindrigare karantänsbestämmelser i någon mån befria handel och samfärdsel
från de stora kostnader, som genom ett strängt tillämpande af
karantänsbestämmelserna skulle drabba dem. Deri ligger väl intet
ondt, så mycket hellre som dessa kostnader på ett eller annat sätt till
slut skulle drabba landets invånare i dess helhet. Man kan dock icke
säga, att det är denna lindring i karantänsbestämmelserna, som omedelbart
framkallat den af Kongl. Maj:t vidtagna åtgärden för besigtningen,
utan det är det s. k. isoleringssystemet, som dervidlag varit bestämmande.
Läkarne hafva nemligen på sista tiden kommit till den
åsigt, att, huru stränga man än gör karantänsbestämmelser, man likväl
aldrig kan hindra koleran från att komma in i landet. Derför
måste vi vara beredda på, att kolerasjuke kunna komma att finnas hos
oss, och då åter ligger hufvudvigten på en snabb och effektiv isolering.
Derigenom anser man sig möjligen kunna hindra en epidemi att utbreda
sig i mera nämnvärd grad. Vi hafva från eget land ett vittnesbörd
om att läkarnes uppfattning i detta hänseende har god grund för
sig. Jag tänker siirskildt på kolerafallen i Umeå sistlidne höst. Det
står rigtigt i utskottets betänkande och, om jag icke missminner mig,

N:o 26. 44 lördagen den 7 April, f. m.

upphäf- äfven i något medicinalstyrelsens utlåtande, att dessa sjukstugor icke
gör elsenden°14är0 a^se^a ^ permanenta lasarett, ty då finge man nog tänka på en
juli 1893 an. fullständigare sjukvård vid dem. Deremot har man ansett, att dessa
gående vissa sjukstugor skulle kunna tjena icke blott till att vid tillfälle upptaga
åtgärder till kolerasjuka, utan äfven att för de särskilda församlingarna vara till
IftoCansui- största_ nytta jemväl vid andra epidemier. Med anledning af ett här
bredning bland framstäf förslag vill jag fråga: Huru skall man kunna säga, när
rikets invå- koleran hotar oss eller icke? Huru vet man i allmänhet, att en epinare.
elemi hotar eller icke? Jag tror, att vi alltid måste vara på vår vakt
(Forte.! i detta hänseende. Men den omständigheten, att en epidemi när som
helst kan uppstå, hindrar alls icke, att kommunerna under friska tider
kunna genom kloka åtgärder få kostnaderna i följd af de föreskrifna
skyddsåtgärderna ganska reducerade. Om en församling uppfört eu
sjukstuga, så är detta naturligtvis en gjord sak, men den vet då, att
den i farans stund har en plats, der tillflykt genast kan beredas dem,
som insjukna i den ena eller andra farsoten. Har församlingen icke
uppfört någon sjukstuga, så är det icke absolut nödvändigt att göra
det, ty i kungörelsen är icke anbefaldt, att sådana skola byggas, blott
att de skola finnas. Församlingen måste endast hafva ett hus till sin
disposition, för den händelse att fara förekommer, och ingen församling
behöfver aflöna besigtningsman eller sjukvårdare på annat sätt, än att
församlingen vidtalar lämpliga personer att, möjligen mot något obetydligt
exspektansarfvode, i fall af behof stå till tjenst mot en skälig
ersättning. På detta sätt bör kommunen kunna under gynsamma tider
med ringa eller ingen kostnad få både sjukstuga och personer till sin
disposition.

Slutligen vill jag säga ett par ord om läkaredistrikten. Här
har nemligen ock talats om att kommunen icke skulle vara någon
lämplig enhet i förevarande fall, utan att det borde vara läkaredistrikt.
Detta är emellertid ett fullkomligt förbiseende af hvad med de föreslagna
åtgärderna åsyftats. Meningen med de ifrågavarande bestämmelserna
i kongl. kungörelsen är, att de, som äro eller misstänkas vara
sjuka, skola så fort och lätt som möjligt isoleras från friska personer.
Då måste ju medgifvas, att ju mindre enheten är, desto större är utsigten
för att fort vinna det afsedda ändamålet.

Herr Bexell: Denna kungörelse, som sä mycket omordats, har
väckt mycken oro inom landet och äfven här i kammaren. Men om
koleran verkligen skulle utbryta i vårt land sporadiskt, så undrar jag,
om landsbygdens befolkning godvilligt skulle släppa ifrån sig sina
sjuka. Nej, det komma de säkerligen icke att göra. Nej, det kommer
att blifva samma slags excesser, som det var i Ryssland och Tyskland
för några år sedan. Det är icke så på landsbygden som i städerna,
att husen äro flera våningar höga och att det bor en mängd familjer
inom samma hus, utan på landet har hvar och en familj sin stuga eller
byggnad. Derför anser man det på landet onödigt att släppa ifrån

45 N o 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

sig sina sjuka, utan man vill behålla dem hos sig och sköta om dem.
Och vid ett kolerautbrott kommer man att säga: vi bo här i huset
ensamma och vi vilja sköta om vår mor och våra barn. Försöker
man då taga de sjuka ifrån dem, så blir det bråk och krångel af samt
kan blifva stora excesser.

För att förekomma detta samt äfven på rent konstitutionella skäl
yrkar jag afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall i stället till den i
ämnet väckta motionen; och 3:o) återremiss. Herr talmannen gaf
propositioner på hvart och ett af dessa yrkanden och förklarade sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets
hemställan. Som votering emellertid begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits bifall till motionen, nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts hemställan
i utlåtandet n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Sej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
herr Mallmins i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 67 ja, men 148 nej, i följd hvaraf kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 5-

I ordningen förekom härnäst beviilingsutskottets betänkande n:o 12,
i anledning af väckta förslag om vissa förändringar i grunderna för
allmänna bevillningens utgörande.

Punkterna 1 och 2

Biföllos.

Efter föredragning af punkten 3 begärdes ordet af

Herr Hedin, som yttrade: Jag tänker icke, herr talman, yttra
mig om hvad som står i denna punkt, utan jag skall i brist på bättre
tillfälle begagna föredragningen af tredje punkten för att i allra största

N o 26. 46

Lördagen den 7 April, f. m.

korthet få till bevillningsutskottets ärade ledamöter uttala ett önskemål,
på grund deraf att bevillningsutskottet har obegränsad motionsrätt,
och det vore, att utskottet behagade taga i öfvervägande, huruvida
icke utskottet borde i bevillningsstadgan föreslå ett tillägg, som
skulle göra det äfven för de allra svagaste ögon och det skralaste förstånd
fullkomligt otvetydigt och klart, att, om en person är aflönad
dels med fast lön och dels med tantiöme, han äfven skall betala skatt
för tantiömet. Visserligen synes det, som om detta vore så klart uttryckt
i gällande bevillningsstadga, att ingen skulle vara i stånd att
misstaga sig på det. Men när emellertid det faktiska förhållandet är,
att somliga personer lära lyckats att missförstå detta stadgande, synes
det mig vara önskligt, om bevillningsutskottet ville taga i öfvervägande,
huruvida icke, till förekommande af sådant missförstånd, sjelfva detta
ord »tantiéme» måtte få komma in i stadgan. I afseende på den föredragna
punkten har jag ingenting att yrka.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Ang. bristfälliga
anordnin
gar vid centralfängelset
å
Norrmalm.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 30, i anledning
af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under är 1892.

£ 1-

Hvad utskottet hemstält bifölls.

I § 2 hemstälde utskottet:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder i afseende
ä anordningarna inom tvångsarbetsanstalten å Norrmalm måtte kunna
vidtagas, på det att, så snart ske kunde, de missförhållanden, som nu
derstädes förefunnes, måtte, intill dess en fullständig lösning af frågan
vunnes, kunna åtminstone delvis varda afhulpna.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Falk: Herr talman! Det ifrågavarande, af revisorerna anmärkta
förhållandet, som föranledt statsutskottet att hos Riksdagen
föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående vidtagande af åtgärder
i det af revisorerna ifrågasatta syfte — den frågan, säger jag, är ett
bevis på, huru oändligt svårt det är för Riksdagen att verkligen få
fram en sak, som stöter på motstånd hos en eller annan — jag tillåter
mig säga — vederbörande. Redan 1886 års revisorer påpekade

Lördagen den 7 April, f. m.

47 N:0 26.

det minst sagdt eländiga tillstånd, hvari ifrågavarande arbetsanstalt Ang. bristfäl
befann sig. Derpå följande revisorer hafva gjort samma anmärkning, ^''Ja anordninmen
utan påföljd. Vid behandlingen af denna fråga inom Första Kammaren
yttrade en person, som stod frågan ganska nära, att han ville Norrmalm.
fasta uppmärksamheten uppå, att eu åtgärd i det syfte, som reviso- (Forts.)
renta föreslagit, vore en motsats till det språk, som säger: »man skall
icke sätta en ny klut på ett gammalt kläde». Deri torde också ligga
frågans kärnpunkt. Det åsyftas att åstadkomma ett nytt fängelse, och
derför skola de närvarande usla förhållandena icke undergå någon förbättring,
på det att det åsyftade ändamålet må framstå så alldeles absolut
nödvändigt, att det icke skall kunna motsägas, utan Riksdagen
tvingas lemna anslag till åstadkommande af en dylik nybyggnad. Mig
synes, som om man på denna fråga skulle med mera skäl kunna tillämpa
det förhållandet, att om man har en rock, som händelsevis blir trasig,
och icke har råd att köpa en ny, så lappar och lagar man den rock,
man har, på det att man icke genom trasorna måtte göra sig ändå
eländigare, än hvad man i sjelfva verket är eller kunde vara. Med
den ifrågasatta förbättringen af fängelset förhåller det sig så, att till
åstadkommande af densamma alldeles icke behöfves något statsanslag.

Tv det kostnadsförslag, som är uppgjordt för inrättande af fullständiga
nattceller för de dervarande fångande och för anordnande af fullt
användbara arbetslokaler, uppgår endast till ungefärligen 31,000 kronor,
hvilka 31,000 kronor vederbörande direktör för fängelset förklarat
kunna bestridas genom besparingar på inflytande hyresmedel. Besparingarna
på dessa medel uppgå i närvarande stund till 15,000 kronor,
och hvad som nu icke finnas tillgängligt, kan erhållas genom antecipation
af två eller tre års besparingar på blifvande hyresmedel, så att
det på detta sätt är möjligt att verkställa denna reparation och förändring
på ganska kort tid utan särskildt anslag.

Under sådana förhållanden synes det mig, efter hvad som tilldragit
sig i frågan, vara nödvändigt, att Andra Kammaren förenar sig
i det beslut, som redan blifvit af Första Kammaren fattadt, att godkänna
utskottets uttalande i denna del.

H err Restadius: Herr talman! Jag ber att till Andra Kammarens
protokoll fä antecknadt, att jag i det väsentligaste sluter mig till
dem, som önska framgång åt förslaget i den föredragna punkten. Under
1870- och 1880-talet hade jag ofta tillfälle att, när dåvarande justitieombudsmannen
verkstälde inspektioner vid Norrmalms fängelse,
och jag i egenskap af sekreterare biträdde honom, finna de af revisorerna
framstälda missförhållandena vara alldeles i ögonen fallande. Det
är ganska egendomligt att erfara, att den vederbörande myndighet,
som här i första hand afses, ställer sig afvogt mot förslaget. Skälet
dertill torde vara att söka i den omständigheten, att man önskar att
fä ett större straffängelse anordnadt i närheten af Stockholm. Men
när denna fråga, då den var föremål för Riksdagens behandling, blef

N o 26. 48

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. bristfälliga
anordningar
vid centralfängelset
å
Norrmalm.
(Forts.)

afslageu, så lärer flen icke inom den närmaste framtiden åter kunna
föreläggas Riksdagen, emedan åtskilliga omständigheter inträffat sedan
dess, som torde böra tagas i öfvervägande vid sakens slutliga afgörande.
Jag åsyftar dervid lagen af den 20 juni 1890, hvarigenom de derförinnan
gällande straffbestämmelserna i strafflagen blifvit i väsentlig mån nedsatta.
Vidare tager jag hänsyn till kongl. förordningen af den 29 juli 1892
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Af
dessa båda författningar är det uppenbart, att antalet fångar kommer
att blifva mycket mindre, eftersom straffen blifvit i så väsentlig mån
nedsatta, och vidare att gemensamhetsfangelserna icke komma att tagas
i anspråk i samma utsträckning hädanefter som hittills, enär ju författningen
af 1892 stadgar, att fängelsestraff skall aftjenas i enrum under
längre tid, än hvad dessförinnan var fallet. Deraf är en uppenbar
följd, att de, som blifva dömda till straffarbete i 3 år eller derutöfver,
komma att aftjena större delen af straffet i cellfängelse. Fångarnes
antal i gemensamhetsfängelset kommer sålunda att blifva mycket mindre,
men huru mycket mindre det kommer att blifva, kan, med den
erfarenhet, som nu står till buds, icke utrönas.

Jag har visserligen hört uppgifvas, att straffångarne vid Norrmalms
centralfängelse redan till följd af minskningen i antal blifvit sända till
Göteborgs fängelse, men det återstår ändock en så stor massa arbetsfångar,
hvilka också framdeles komma att förefiunas, att det torde blifva
nödvändigt att hafva ett gemensamhetsfängelse i Stockholm.

Det förefaller mig vara ytterst olämpligt, att anordningen i fängelserna
skall vara sådan, att dessa samhällets olycksbarn icke kunna
åtminstone nattetid hållas i enrum, och följden har också, enligt hvad
erfarenheten gifvit vid handen, blifvit den, att dessa qvinnor utträda
ur fängelset långt sämre, än de der ha inträdt.

Då slutligen kostnaden för den ifrågasatta förbättringen är sä
obetydlig, kan jag icke finna ringaste anledning, hvarför icke Kongl. Maj:t
och Riksdagen skulle godkänna densamma, och jag yrkar derför, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 3.

Lades till handlingarna.

§§ 4 och 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§§ 6 och 7.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 7 April, f. m.

49

N:o 26.

§ 8.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Lädes till handlingarna.

§ 10.

Utskottets yttrande godkändes.

§ 11-

Lades till handlingarna.

£ 12.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13-

Lades till handlingarna.

I § 14 hemstälde utskottet: Ang.vissa md .

lan staten och

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att de enskilda
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde jernvägame
vidtagas till revision af de emellan styrelsen för statens jernvägstrafik
samt Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag och direk- ''—VetUr&t—*
tionen för Gefle—Dala jernväg upprättade kontrakt äfvensom huruvida Bergslagen och
ej den af utskottet omnämnda, emellan staten och Vexiö—Alfvesta Gefle—Dala
jern vägsaktiebolag afslutade öfverenskommelse kunde underkastas för- uPP9Jor^ k°nändring.
lrakL

Häremot hade reservation afgifvits af herr Billing, hvilken »funnit
skäl icke vara för handen till att i en särskild skrifvelse anhålla,
att Kong], Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder
böra vidtagas till revision af omförmälda, mellan styrelsen för statens
jernvägstrafik samt Stockholm —Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag,
utan ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas
till revision af ofvan omförmälda, mellan styrelsen för statens
jernvägstrafik samt direktionen för Gefle—Dala jernväg upprättade
kontrakt äfvensom huruvida oj förenämnda emellan staten och Vexiö
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 26.

4

N:o 26. 50

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. vissa mel-—Alfvesta jernvägsaktiebolag afslutade öfverenskommelse må kunna

lan staten och underkastas förändring».
de enskilda °

jernvägarne
Vexla—Alfve -

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

sta, Stockholm

— Vesteras—^ Herr Ohlsson från Yexiö: Då jag har äran vara ledamot af

Qefle—^Dala denna kammare och då jag desslikes är styrelseledamot i Vexiö—Alfuppgjorda
kon- vesta jernvägsaktiebolag, anser jag mig vid detta tillfälle icke kunna
trakt. underlåta att yttra några ord med anledning af statsutskottets hem(Forts.
) ställan i den nu föredragna punkten, för så vidt den rör Vexiö—Alfvesta
jernvägsaktiebolag. Jag skall emellertid hvarken tillåta mig att
uttala någon egen åsigt i frågan eller göra några som helst reflexioner
eller framställa något yrkande. Jag vill blott i största möjliga korthet
påvisa anledningarna till att det nu gällande kontraktet mellan staten
och bolaget i fråga om trafikerande af bolagets jernväg på sin tid upprättades,
och samtidigt söka klargöra de grunder och förutsättningar,
på hvilka detta kontrakt hvilar. Jag stöder mig dervid uteslutande
på handlingar, som finnas i kongl. civildepartementet tillgängliga.

Straxt efter södra stambanans anläggning började man i Vexiö
och trakten deromkring att tänka på att fä till stånd en jernväg mellan
staden och stambanan. För sådant ändamål bildades ett bolag, och
man beslöt att anlägga en jernväg, afsedd för hästkraft. Hos 1863
års Riksdag gjordes framställning om statslån för anläggande af en dylik
hästbana. Under öfverläggningen i Riksdagen gjorde sig emellertid
den åsigten gällande, att det skulle vara vida bätte och förmånligare,
om en jernväg anlades, som vore afsedd för ångkraft, och för eu dylik
jernväg beviljades också statslån till belopp af 434,000 kronor. Efter
mycket energiska ansträngningar af dåvarande bolagsstyrelse lyckades
man också slutligen uppbringa aktiekapitalet så, att man med anlitandet
jemväl af statslånet ansåg det möjligt att bygga en smalspårig
jernväg. Men då kommo några förståndiga och framsynta män på
den tanken, att det både för bolaget och särskildt för staten vore allra
bäst och förmånligast, om jern vägen finge samma spårvidd som stambanan.
Man förutsåg nemligen redan då, att det icke kunde dröja
särdeles länge, innan denna jernväg blefve utsträckt till Karlskrona,
hvarigenom eu för staten synnerligen värdefull kommunikationsled
bragtes till stånd mellan flottans dervarande hufvudstation och stambanan.
Denna tanke om anläggande af en bredspårig jernväg mellan
Vexiö och Alfvesta upptogs af dåvarande trafikstyrelsen och Kongl.
Maj:t med synnerlig välvilja och mycket tillmötesgående. Emellertid
visade det sig snart omöjligt för jernvägsbolagets styrelse att anskaffa
tillräckligt aktiekapital för att jemväl bekosta rörelsemateriel för jernvägen,
och på denna grund ingick bolagsstyrelsen till Kongl. Maj:t
med ansökan, »att Alfvesta station med der varande byggnader och
anläggningar, jemte den derstädes anstälda tjenstemannapersonal, finge,
utan kostnad för bolaget, användas för trafiken å bibanan, i enlighet

Lördagen den 7 April, f. m. 51

med de bestämmelser, som luiade varda af styrelsen för statens jernvägstrafik
meddelade»; samt »att trafiken å bibanan måtte fa. bestridas
med statens rörelsemateriel och personal emot viss bestämd ersättning
för den materiel, som komme att härtill begagnas». Öfver denna ansökan
hördes trafikstyrelsen, och Kong], Maj:t meddelade den 13 november
1863 beslut i ärendet. Jag skall deraf taga mig friheten anföra
en del af sjelfva klämmen. Det heter der: »— — Och hafve
VI nu tagit detta ärende i Nådigt öfvervägande; och då, enligt hvad
Styrelsen för Statens Jern vägstrafik anfört, ifrågavarande jernbanas
anläggning med mindre spårvidd, än den för Statens stambana antagna,
skulle vara förenad med flerehanda olägenheter och jemväl påkalla icke
obetydliga utgifter för vidtagande af de i sådan händelse erforderliga
särskilda anordningar vid Alfvesta station, hvaremot, derest bibanan
komme att erhålla enahanda spårvidd med södra stambanan, icke allenast
eljest oundvikliga kostnader skulle staten besparas, utan äfven
väsentliga lättnader tillskyndas allmänna rörelsen å banorna, hafve VI
ansett giltiga skäl förekomma att från det allmännas sida medverka
till vidtagandet af den ifrågasatta förändringen i planen för bibanans
byggande, hvadan VI funnit godt bolagets nu gjorda framställning om
rättighet att få trafiken å bibanan besörjd genom statens personal och
med användande af dess materiel i nåder bifalla» etc. Jern vägsstyrelsen
fick samtidigt i uppdrag att härom afsluta kontrakt med bolagsstyrelsen.
Af handlingarna framgår, att jernvägsstyrelsen till en början
påyrkade, att i kontraktet borde intagas rättighet för staten att uppsäga
kontraktet eller att åtminstone tid efter annan förhöja afgiften
för trafikens ombesöijande; men dä bolagsstyrelsen å sin sida bestämdt
vidhöll, att dessa kontrakts bestämmelser icke kunde af bolaget godkännas
och att således hela frågan om banans byggande såsom bredspårig,
hvilket fördyrande byggnadssätt uteslutande vore till förmån
för staten, skulle äfventyras, träffades ändtligen efter många och långa
öfverläggningar mellan dåvarande chefen för trafikstyrelsen och ordföranden
i bolagets styrelse den öfverenskommelsen, att frågan om rätt
för staten att uppsäga eller revidera kontraktet skulle få förfalla. I
kontraktet finnas icke heller intagna några som helst bestämmelser
eller ens en antydan om någon rättighet för staten att uppsäga''eller
revidera kontraktet. Jag skall icke trötta kammaren med att uppläsa
kontraktet i do delar, hvarom nu är fråga. Jag vill blott slutligen,
mine herrar, tillkännagifva, att bolaget städse varit och fortfarande är
af den fulla öfvertygelse och förvissning, att, då staten under nu angifna
förhållanden och förutsättningar åtagit sig att på sätt ofvan är
nämndt understödja och främja detta jernvägsföretag, ett sådant åtagande
icke kan vara gjordt blott på behaglig tid, utan måste vara i allo
bindande för framtiden.

Herr talman, jag har, såsom jag från början antydde, intet yrkande
att framställa.

N:o 26.

Ang. vissa mellan
staten och
de enskilda
jernvägarne
Vexiö—Alfvesta,
Stockholm
— Vestérås—
Bergslagen och
Oefle—Dala
uppgjorda kontrakt.

(Forts.)

N:o 26. 52

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. vissa mel- Herr Ericson i Ransta: Ehuru jag tror, att denna kammare

l(°de ‘enskilda* kämner att bifalla hvad utskottet vid denna § hemstält, har jag dock
jernvägarne ''°ke kunnat underlåta att begära ordet för att påpeka, att i några
Vexla—Alfve- delar den framställning, som här är gjord, icke alldeles öfverensstämsta,
Stockholm mer med förhållandena. Det är nemligen icke så stora fördelar, Stock—
Vesterås— h0lm—Vesterås—Bergslagens jernväg har gent emot staten, som i
Oefle—Dala utskottsbetänkande! framställes. Stockholm—Vesterås—Bergslagens

uppgjorda kon- jernväg betalar icke blott 18,000 kronor för samtrafiken med centralirakt.
stationen, utan derjemte 3,000 kr. till extra omkostnader — således
(Forts.) tillsammans 21,000 kronor. Dertill kommer, att denna jernväg, som
förr egde en egen station, den s. k. vestra stationen, öfverlemnat denna
jordrymd till gemensam disposition för statens och bergslagens jeruvägar.
Äfvenså eger bolaget ett jordområde nära Rörstrandsgatau,
som nu äfven trafikeras af statens jernväg. Detta område, som upplåtits
till allmän trafik, omfattar en areal af 108,960 qvadratfot; och
det är en icke obetydlig fördel staten har af dessa jordområden. Derjemte
har ifrågavarande jernväg anlagt egna vändskifvor, kolgårdar
in. m. Derför har staten icke några kostnader, utan i många hänseenden
till och med åtskilliga fördelar. Vidare har den bekostat en
ganska dyrbar anläggning aJ spår till Karlberg, som kostat nära
Va million kronor. Jag tror således, att af förhandlingarna framgår, att
staten icke gör någon egentlig förlust på samtrafiken med denna bana.

Nu är det äfven ett annat förhållande, som torde böra framhållas,
nemligen att staten i allmänhet betalar sina tjenstemän något mera
och har större personal än enskilda jernvägar. Jemför jag de kostnader,
denna jernväg har för trafiken på centralstationen, och kostnaderna
vid öfriga större stationer, så finner jag, att de förra äro jemförelsevis
betydligt större.

Jag skall på grund häraf be att få yrka bifall till herr biskop
Billiugs inom utskottet framstälda reservation, som jag skall taga mig
friheten uppläsa jemte föregående motivering. Herr Billing säger:

»Då jernvägsstyrelsen lemnat upplysning derom, att medgifvandet
åt Stockholm—Vesterås—Bergslagens bana att få flera bantåg å centralstationen
i Stockholm expedierade än hvad kontraktet mellan styrelsen
för statens jernvägstrafik och bolaget för nämnda bana bestämde
ej åsamkat staten någon ökad utgift, sedan enligt öfverenskommelse
banan erlagt en särskild ersättning af 1,000 kronor ärligen för expedierande
af ett sent aftontåg till Sundbyberg;

då banan, utöfver sålunda kontrakterade 18,000 kronor, derjemte
såsom särskilda bidrag i och för expeditionen vid Stockholms station
betalar årligen 3,197 kronor 6 öre;

då banan vidare för jordinköp samt för anordningar vid Stockholms
station, hvaraf rörelsen inom statens bangård drager fördelar,
utbetalt 231,252 kronor 90 öre;

samt då, enligt hvad jernvägsstyrelsen anfört, denna styrelse redan
under innevarande år ärnar för Kongl. Maj:t framlägga förslag till

53 N:0 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

gemensamma grunder till fördelningen mellan vidkommande banor af-A»#, vissa mel

bidragen till bestridande af kostnaderna för en föreningsstations skötsel^

och underhall, . jernvägarne

så har jag funnit skäl icke vara för handen till att i eu särskild Vexla—Alfveskrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru- sta, Stockholm
vida icke åtgärder böra vidtagas till revision af omförmälda, mellan »T
styrelsen för statens jernvägstrafik samt Stockholm—Yesterås—Berg- Qcjic—Data
slagens trafikaktiebolag, utan ansett, att utskottet bort hemställa, uppgjorda konatt
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. trakt.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas (Forts.)
till revision af ofvan omförmälda mellan styrelsen för statens jernvägstrafik
samt direktionen för Gefle—Dala jernväg upprättade kontrakt
äfvensom huruvida ej förenämnda emellan staten och Vexiö—Alfvesta
jernvägsaktiebolag afslutade öfverenskommelse må kunna underkastas
förändring.»

Jag anhåller, som sagdt, herr talman, att få yrka bifall till denna
herr Billings reservation.

Häruti instämde herrar Mallmin och Hammarström.

Herr vice talmannen Danielson yttrade: Jag begärde ordet

med anledning af den ärade talarens från Vexiö yttrande, hvari han
framhöll, att det knappast förefinnes någon möjlighet att ändra det
mellan staten och jernvägsbolaget den 20 februari 1864 afslutade kontrakt.
Jag har biträdt utskottets förslag på den grund, att § 4 i sagda
kontrakt innefattar den bestämmelsen, att det skulle gå endast fyra
enkla tåg dagligen, två åt Vexiö och två åt Alfvesta. Men nu är förhållandet
det, att det är 4 sådana tåg åt hvartdera hållet dagligen, således
dubbla antalet. Det är visserligen stadgadt några öres ersättning
pr banad], så att det kan visserligen sägas, att det icke är för
intet, men det är dock eu ny bestämmelse om tågens antal tillkommen
i detta fall. Mitt skäl att biträda revisorernas och utskottets förslag
grundar sig på sagda 4 §, och vill jag hoppas, att, om Riksdagen besluter
bifalla utskottets hemställan, vederbörande skola särskildt fästa
sig vid bestämmelserna i § 4 af nämnda kontrakt. Jag har blott velat
säga detta för att angifva det skäl, som varit för mig hufvudsakligen
bestämmande till att biträda revisorernas mening.

Hvad nu beträffar Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg, så
tror jag ändock, att det icke vore skäl, att denna kammare bifölle det
af den siste talaren gjorda yrkande, helst Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag i dess helhet; och derför tror jag också, att
det vore lämpligt, att denna kammare så gjorde.

Jag skall icke yttra något vidare, utan endast yrka bifall till utskottets
förslag oförändradt.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har äfven begärt ordet för att

yrka bifall till utskottets förslag, ehuru jag verkligen måste säga, att

N:0 26. 54 Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. visso, mel jag icke tror, att mycket godt kan åstadkommas dermed. Det är dock
a<le ^enskilda* e11 sa^’ sonl man lc^e för eder bör släppa. Ty det förhåller sig verk -jcrnvägame dgen så, som den förste talaren sade, att det är uppgjordt ett konVexiö—Alfae-
trakt med staten sådant, att det icke är godt att komma till rätta med
sta, Stockholm Vexiö—Alfvesta-bolaget. Men då det är kändt temligen allmänt, att
Berg slom en ^>chdenna jernväg där sig så utmärkt väl, får jag säga, att om jag, såsom
Öeflc—Dala förste talaren, vore ledamot af styrelsen, skulle jag af hederskänsla eruppgjorda
Icon- bjuda staten ett ordentligt anbud i denna fråga; detta bolag har verktrakt.
ligen en sådan förtjenst, att det icke behöfver ockra på staten. Jag
(Forte.) känner frågan förut, sedan den varit före inom statsrevisionen flere
gånger, ehuru deraf aldrig blifvit något resultat. Det härleder sig
deraf, att i styrelsen funnits eu utmärkt ledamot, som förstått att underhandla
med staten bättre, än staten i allmänhet förstår att se sig
till godo. Jag skulle önska, alt denne man ännu lefde och att staten
begagnade honom, när det gäller att uppgöra kontrakt med Norge,
Spanien och andra stater. Vi kunde då stå oss bättre, än vi i allmänhet
göra.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag, ehuru jag vet, huru svårt
det är att uppgöra med Vexiö-bolaget.

Herr Johnsson i Bollnäs: Jag är uppkallad af den siste tala rens

yttrande i denna fråga. Han sade nemligen, att det vore föga
utsigt, att det kunde blifva någon ändring i det aftal, som är upprättadt
mellan Vexiö—Alfvesta-bolaget och jernvägsstyrelsen i afseende
å trafikerandet af denna bana, men han slutade i alla fall med att
tillstyrka bifall till statsutskottets betänkande. Samma uppfattning
hade den förste talaren i afseende å innebörden af sjelfva frågan. Jag
ber derför att gent emot dessa uttalanden få göra några erinringar.

År 1862 bildades ett bolag, som hade till uppgift att förbinda
Vexiö stad med södra stambanan vid Alfvesta station med en hästbana.

För medel till en sådan bana begärde Kongl. Maj:t i proposition
till 1862 års Riksdag ett statslån på 216,000 kronor. Innan emellertid
Riksens Ständer hunnit besluta rörande denna framställning, kom bolaget
under fund med, att det vore bättre att fa en ordentlig jernväg,
och det beslöt dä bygga en jernväg med 3,5 fots spårvidd. Med
anledning af denna ändring i planen beviljade då Riksens Ständer
under 1862—1863 års riksdag ett statslån på 434,000 kronor. Hela
banan beräknades kosta 650,000 kronor, och statslånet skulle således
utgöra ''V3 häraf. Men när byggnaden började, insåg bolaget, att det
icke vore klokt att anlägga en jernväg med nyssnämnda spårvidd,
utan att det vore bättre att bygga en jernväg af samma spårvidd som
statsbanan. För åstadkommandet af denna ändring i planen och för
att få en bredspårig jernväg, erfordrades ytterligare ett belopp af 77,000
kronor, motsvarande ungefär det belopp, som varit beräknadt för den
rörliga materielen å banan. För uppnåendet af detta mål saknade

Lördagen den 7 April, f. m.

55 N:o 26.

emellertid bolaget alla resurser, och det var under detta för bolaget Äng. vissa melkritiska
läge, som bolagsstyrelsen ingick till kongl. jernvägsstyrelsen lan staten och
med anhållan, att staten skulle trafikera banau. Detta mottogs, såsom en.^Ma

den förste talaren omtormalde, åt jernvägsstyrelsen välvilligt, och det Vexiö_Al/ve

planerades för en uppgörelse mellan bolaget och jernvägsstyrelsen. sta, Stockholm
En plan i detta afseende förelädes Kongl. Maj:t, och Kong!. Maj:t r~ Vesterås—
godkände den genom en resolution af den 13 november 1863. Innan
emellertid Kongl. Maj:t godkände denna plan, infordrades jernvägs- uppgjorda konstyrelsens
särskilda utlåtande, och jernvägsstyrelsen anförde då i detta trakt.
utlåtande, som låg till grund för den kongl. resolutionen, följande: (Forts.)

»att, som förslaget, i hvad det afsåge beloppet af den ersättning, som
af bolaget borde erläggas, hvilade allenast på erfarenheten rörande
stambanans dåvarande förhållanden, modifikationer deri kunde varda
önskvärda eller berättigade anspråk på förändringar å någondera sidan
uppstå, hvadan ock revision af de föreslagna vilkoren tid efter annan
torde blifva nödig.»

Med anledning af detta jernvägstrafikstyrelsens utlåtande säger
Kongl. Maj:t i sin resolution af den 13 november 1863, »att trafiken
å bibanan finge utan särskild ersättning besörjas af statens personal
och med användande af dess materiel mot ersättning för lokomotiv af
4 kronor per så kallad lokomotivmil och för vagnar af 30 öre per
så kallad vagnmil, under iakttagande af vissa utaf trafikstyrelsen uti
infordradt utlåtande häröfver af den 4 november 1863 föreslagna
vilkor och utan rubbning af det bolaget af Rikets Ständer beviljade
låneunderstöd.»

Kongl. Magt har således, då ifrågavarande förslag till uppgörelse
mellan statens jernvägar och bolaget ingicks, gjort det förbehåll, att
vilkoren skulle fastställas med hänsyn till de af jernvägsstyrelsen gjorda
erinringar. Vidare lemnades öppet för vissa delar af öfverenskommelsen,
som sedermera skulle genom särskilda aftal kompletteras.

Detta skedde ock genom ett särskildt kontrakt af den 24 mars 1864,
och i detta kontrakts § 2 heter det:

»Bolaget förbinder sig att genom aktieteckning till minst lika
stort belopp som lånesumman, 434,000 kronor, af egna medel tillskjuta
och bekosta hvad utöfver statslånet kan erfordras för jernvägens
och dertill hörande anläggningars utförande och fullbordande
samt behörig transportmateriels anskaffande; varande bolaget, som
enligt kongl. brefvet den 13 november 1863 och med trafikstyrelsen
derefter träffad öfverenskommelse får mot hyra begagna transportmateriel
från statens förråd för trafikens bestridande å banan, pligtig!
att, om eller när rörelsen icke längre kan eller får sålunda besörjas,
på egen bekostnad anskaffa nödig transportmateriel genom att inköpa
sådan för banans behof.»

Kongl. Maj:t faststälde, såsom jag nyss nämnt, planen för banans
byggande till 3,5 fots spårvidd. Men i sammanhang dermed, att Kongl.

Maj:t godkände vissa grunder för uppgörelse mellan statens jernvägs -

N:o 26. 56

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. vissa mellan
staten och
de enskilda
j anväg arne
Vexiö—Alfvesta,
Stockholm
— Vester ås—
Bergslagen och
Gefle—Dala
uppgjorda kontrakt.

(Forts.)

styrelse och bolaget med afseende å jernvägstrafiken, föreskrefs, att
ny plan skulle, med anledning af den ändring i byggnadsplanen och
spårvidden, som häraf blefve en följd, underställas Kongl. Maj:t för
fastställelse; och bar Kongl. Maj:t i bref den 4 mars 1864 faststält
nämnda plan och gillat vissa af trafikstyrelsen föreslagna bestämmelser
för byggnadens utförande, hvarjemte föreskrifvits, att särskildt aftal
skulle mellan jern vägsbolaget och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättas samt att i detta kontrakt skulle intagas icke allenast
alla bestämmelser, som gälla mellan staten och bolaget i afseende å
det erhållna statslånet och dess återbetalande, utan äfven i afseende
å ombesörjandet af trafiken å banan.

Med anledning af denna utaf Kongl. Maj:t lemnade föreskrift
ingick väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett särskildt kontrakt med
bolaget, och i detta kontrakt föreskrefs bland annat följande, nemligen
»att, om eller när trafiken å nämnda bana icke längre kan eller far
besörjas på sätt i först nämnda kontrakt är medgifvet, bolaget skall
vara pligtigt att på egen bekostnad anskaffa nödig rörelsemateriel,
samt dervid iakttaga de föreskrifter, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt
föreskrifva.»

Det har således vid aftalets ingående antagits att det skulle förr
eller senare inträffa, att banan icke vidare finge på hittills varande
sätt trafikeras, och att bolaget då skulle vara skyldigt att beträffande
trafiken sjelft uppehålla densamma. Förhållandet är alltså icke, såsom
den förste talaren antydde, att man endast har att bedöma saken
med hänsigt till uppgörelsen den 13 november 1862. Aftalet var
dermed icke uppgjordt, och det är således nödigt att skärskåda frågan
i den rad af uppgörelser och ingångna aftal, som varit afsedda att
komplettera hvarandra och jag tror att man då skall komma till den
slutsats, att staten när som helst har rätt att undandraga sig skyldighet
att trafikera banan. Jag må för öfrigt säga, att det vore enligt
min åsigt orimligt, om ett kontrakt, upprättadt utan att i detsamma
inflöte någon bestämmelse i afseende å tiden för dess upphörande, att
ett sådant kontrakt skulle gälla i everldliga tider, och det kan väl
icke vara den förste talarens mening att till den grad utsträcka kouseqvenserna
af sitt påstående, att aftalet aldrig skulle upphöra. Jag
skall derför icke ingå i någon vidare kritik af denna del af saken.

Jag ber slutligen att härvid fä anföra en omständighet, som synes
ensam i och för sig utgöra tillräckligt skäl för tillstyrkande af
utskottets hemställan. Då den omtvistade uppgörelsen afslucades, var
det ingen tanke på, att en jernväg Vexiö—Karlskrona skulle Komma till
stånd, och afsåg således aftalet endast en bana från Alfvesta till Vexiö.
hvarför trafikstyrelsen ansåg, att expeditionen af gods å der na handel
kunde besörjas af statens personal utan särskild ersättning. Det kan
ju icke vara så underligt, då bolaget stod i svårigheter för att kunna
åstadkomma banan, att trafikstyrelsen visade sig så tillmötesgående, ja,
alltför mycket åsidosättande statens intressen i detta afseende. Det

Lördagen den 7 April, f. m.

57 N:0 26.

framgår också tydligt af förhandlingarna, att skälet härtill var det, att
godstrafiken :ansågs komma att blifva särdeles obetydlig. Nu har den
omständighet tillkommit, att en bana utsträckts från Vexiö till Karlskrona.
En-i stor transitogods- och persontrafik har sedan uppstått
mellan statens jernvägar och Vexiö—Karlskrona jernväg, hvilken trafik
måste passera Alfvesta jernväg. Det är ju uppenbart, att, om staten
förut förlorat på en expedition, som den måst bestrida gratis, så
blir naturligtvis förlusten så mycket större nu, då det finnes större
godstrafik, än som kunde förutses, då kontraktet ingicks, vid hvilket
tillfälle man endast tog hänsyn till det gods, som skulle expedieras
mellan Vexiö och Alfvesta. Det är enligt min tanke alldeles orimligt
att påstå, att det förhållande, att man förbundit sig att expediera gods
från Vexiö. till Alfvesta utan ersättning, också skulle medföra skyldighet
att expediera allt gods, som föres ned på hela Vexiö—Karlskrona
jernväg, gratis. Detta är, synes mig, ett förhållande, som är tillräckligt
att motivera statsutskottets förslag, till hvilket jag, herr talman,
ber att fa yrka bifall.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter det
herr talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

§ 15.

Utskottes hemställan bifölls.

§ 16—19.

Lädes till handlingarna.

§ 20. Ang. bristande

,i redovisning för

Med > förmälan, att, jemlikt kongl. brefvet den 13 december nadschefwro1889,
angående vissa i samband med utförande af en ny hofstall- fesaoren e. A.
byggnad stående förhållanden, Kongl. Maj:t tillagt professoren Ernst Jacobsons
Abraham Jacobson, i egenskap af byggnadschef för nämnda byggnads- disposition
arbete, ett årligt arfvode af 5,000 kronor med rätt för Jacobson att staldl Upptill
arfvoden åt tillfälliga biträden under byggnadstiden årligen disponera
ett ‘belopp af 1,000 kronor, hade revisorerna, som af räkenskaperna
för ifrågavarande nybyggnad inhemtat, att sistnämnda belopp
blifvit qvartalsvis under år 1892 af öfverintendentsembetet utanordnadt
och af professoren Jacobson utqvitteradt, erinrat, att det syntes
hafva bort af räkenskaperna framgå, att dessa medel blifvit af tillfälliga
biträden såsom ersättning för deras arbete uppburna.

Utskottet hemstälde: »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.

Maj:t fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad revisorerna i föreAndra
Kammarens Prof. 1894. N;o 26. 5

N:0 26.

58

Lördagen den 7 April, f. m.

Ang. bristande nämnda afseende anmärkt för den åtgärd, Kong]. Makt må famna förredovisning
för hållandena påkalla.»

ett till bygg- r

nadschefénpro fessoren

E. A. Efter föredragning af paragrafen lemnades ordet till
Jacobsons

disposition
stäldt belopp.
(Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen, som yttrade: Då statsutskottet tillstyrkt och föreslagit, att

Riksdagen skulle fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på det förhållande,
som här omförmäles, anhåller jag att få lemna kammaren ett
meddelande, som dermed sammanhänger, nemligen med afseende på
den uppgörelse, som träffades med professor Jacobson.

Den kongl. skrifvelse, som här är i fråga, afser, såsom kammarens
ledamöter erinra sig och torde hafva observerat, den omständighet,
att 1,000 kronor anslagits till chefen för hofstallets byggande i
och för användande till tillfälliga biträden, samt att denna summa icke
blifvit redovisad, utan af honom användts utan redovisning.

Jag anser mig skyldig att upplysa kammaren derom, att, när från
riksmarskalksembetet inlemnades till Kongl. Maj:t förslag till kontrakt
rörande de vilkor, som skulle fastställas i uppgörelsen med professor
Jacobson, innehöll detta bland annat, att han skulle erhålla 6,000
kronor i årligt arfvode samt 1,200 kronor till tillfälliga biträden. Då
jag sedan fick in till mig dessa handlingar och pröfvade saken för att
föredraga den inför Kongl. Maj:t, nedprutade jag arfvodet till 5,000
kronor och strök de 1,200 kronorna till tillfälliga biträden, men uppförde
i stället härtill 1,000 kronor. Det var sålunda en besparing af
1,200 kronor, under förutsättning derjemte, att han skulle bekosta de
tillfälliga biträdena bäst honom sjelf syntes. Jag får derjemte meddela,
att min afsigt verkligen var, att han icke skulle behöfva redovisa
detta belopp. Således förutsattes det, att han skulle få 5,000
kronor i stället för 6,000 kronor, och i stället för 1,200 kronor skulle
han få 1,000 kronor till tillfälliga biträden. Dertill bör läggas, att
kontraktet afsåg, att stallbyggandet skulle fortgå under ett års längre
tid, än som skedde. Arbetet påskyndades efter särskild uppmaning
till professor Jacobson. Det rådde nöd bland arbetsfolket här i Stock
holm. Man hade i följd deraf god tillgång på arbetskrafter. Man
kunde för billigt pris få större arbetsstyrka, och arbetet bedrefs med
sådan raskhet, att det var färdigt ett år tidigare än afsedt var. Detta
nämner jag för att påpeka, att, om icke arbetschefen påskyndat arbetet
så som skedde, han varit berättigad att få ytterligare ett års arfvode
med ytterligare 5,000 kronor.

Det är detta jag velat upplysa kammaren om, på det att kammaren
icke må sväfva i okunnighet om rätta sammanhanget med
denna fråga.

Herr Wikstén anförde: Då jag deltagit i revisionens och äfven
utskottets behandling af detta ärende, anser jag mig böra yttra några ord.

59 N:0 26.

Lördagen den 7 April, f. m.

I det kongl. brefvet den 13 december 1.889 till riksmarskalksembe- Amjr. bristande
tet, som varit för revisionen tillgängligt, heter det, att professor Ernst
Abraham Jacobson skulle såsom byggnadschef erhålla ett årligt arfvode ^dschefjproaf
5,000 kr. och biträdande konduktör ett belopp af 1,800 kr. kr\\-fessoren E. A.
gen. Vidare heter det i samma kongl. bref: »med rätt för Jacobson att Jacobsons
till arfvode åt tillfälliga biträden under nyssnämnda tid» (byggnads- !*<ton
tiden) »årligen disponera ett belopp af 1,000 kr.» Professor Jacobson
har enligt räkenskaperna sjelf utqvitterat sina 5,000 kr. Konduktören or8-''
har också utqvitterat sina 1,800 kr., men endast qvitto af professor
Jacobson finnes på att han uppburit bemälde 1,000 kr. Revisionen
har naturligtvis icke kunnat tänka sig annat, än att, när Kongl. Maj:t
säger, att professor Jacobson skall hafva 5,000 kr. och att det vidare
skall utgå till en biträdande konduktör 1,800 kr. samt att, såsom det
slutligen heter, Jacobson skulle disponera 1,000 kr. i arfvoden åt tillfälliga
biträden, det ock var Kongl. Maj:ts afsigt, att dessa 1,000 kr.
skulle utgå till tillfälliga biträdeu. Då ansåg revisionen det vara sin
pligt, att, när han icke alls styrkt, att han betalat ut ett enda öre till
tillfälliga biträden, påpeka forhållandet. Statsutskottet har äfven hyllat
samma uppfattning. Jag tror för min del, att detta är rigtigt, och
anhåller derför om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Lades till handlingarna.

§§ 22-24.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 25.

Lades till handlingarna.

§ 26.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27.

Lades till handlingarna.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,36 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.