1894. Andra Kammaren. N:o 25
ProtokollRiksdagens protokoll 1894:25
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1894. Andra Kammaren. N:o 25.
Onsdagen den 4 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren
ankomna utslag:
Kong! Majrts utslag på de besvär, dels nämndemannen And.
P. Larsson i Ärebolet, förre nämndemannen Aug. Anderson i Sjogerstad
och landtbrukaren Aug. Johansson i Brumstorp, dels ock
hemmansegarne Gustaf Svarén och A. Landgren i Skultorp i underdånighet
anfört öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs
län resolution den 10 februari 1894 i anledning af förd klagan
öfver förrättadt val af ledamot i Riksdagens Andra Kammare
för tre år från och med den 1 januari 1894 för den valkrets, som
utgöres af Gudhems och Kåkinds härads domsaga; uti hvilket mål
af handlingarna inhemtas:
att ifrågavarande val, som, med begagnande af det omedelbara
valsättet, den 12 januari 1894 förrättats inför vederbörande
kommunalstämmors ordförande, den 20 i samma månad afslutats
inför domhafvanden, dervid domhafvanden, som ansett sig icke
kunna godkänna ett med namnet J. Södergren midertecknadt valprotokoll,
enär detsamma icke angåfve inom hvilken kommun valet
försiggått, vid rösternas sammanräknande funnit, att förre nämndemannen
Lars Johan Jansson i Djursätra erhållit sexhundra femtio
röster, förre riksdagsmannen Johannes Jonsson i Fröstorp sexhundra
trettionio röster och mejeristen K. G. Rydén på Hjellö
en röst, samt i följd häraf förklarat Lars Johan Jansson vara utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för ofvannämnda
valperiod;
att valet blifvit hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverklagadt
af dels And. P. Larsson, Aug. Andersson och August Johansson
jemte medicine doktoren O. Torstensson och nämndemannen
Anders Andersson i Ranstad, dels H. Liden och C. R.
Frejd i Stenstorp, dels ock Svarén och Landgren;
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 25.
1
N:o 25. 2
Onsdagen den 4 April, e. ra.
att And. P. Larsson och hans nyssnämnda medparter i sin
besvärsskrift yrkat: att då vid valförrättningen i Sventorps socken
det öfver valet förda protokoll icke blifvit vid förrättningen vederbörligen
justeradt, och ett sedermera af två personer, som icke
blifvit till justeringsmän utsedde, å protokollet tecknadt intyg om
dess rigtighet icke kunde innefatta protokollsjustering under den
form, kommunalförfattningame föreskrefve, ifrågavarande protokoll
ej måtte tillmätas giltighet och i följd häraf de vid denna valförrättning
afgifna rösterna, trettio å Johannes Jonsson och fyrtiosex
å Lars Johan Jansson, vid röstsammanräkningen icke tagas i betraktande;
att enär beträffande valet i Versås socken den oegentlighet
egt rum, att kommunalstämmans ordförande uraktlåtit att på föreskrifvet
sätt i kyrkan kungöra valförrättningen, samma förrättning,
såsom icke i laga ordning kungjord, måtte förklaras ogiltig samt
de dervid afgifna rösterna, tio å Johannes Jonsson och femtioåtta
å Lars Johan Jansson, icke beräknas; att emedan de från
Rådeneds socken samt från J. Södergren till domhafvanden inkomna
valprotokoll icke, på sätt stadgadt vore, ingifvits i original,
utan i utdrag eller afskrifter, de sålunda ingifna protokollen måtte
ogillas och de enligt desamma afgifna rösterna, fyrtiotvå å Lars
Johan Jansson och fem å Johannes Jonsson, icke beräknas; samt
att enär, under förutsättning att förenämnda yrkanden eller något
af dem godkändes, sådant skulle medföra, att Johannes Jonsson
erhölle röstpluralitet, Johannes Jonsson måtte förklaras vara till
riksdagsman rätteligen vald;
att Liden och Frejd i sina besvär anmärkt, att valet i Friggeråkers
socken icke hållits på af domhafvanden föreskrifvet ställe,
nemligen der kommunalstämmor med kommunen plägade hållas,
utan å annat af kommunalstämmans ordförande utlyst ställe; samt
att vid valet i Stenstorps socken kommunalstämmans ordförande
under uppsamlingen af röstsedlarne afbrutit valet och till en person
utlemnat tryckta valsedlar, försedda med Johannes Jonssons
namn, hvilka derefter utdelats i vallokalen till röstberättigade personer,
som efter valets början anländt; i anseende hvartill Liden
och Frejd yrkat, att valen i nämnda två socknar måtte helt och
hållet upphäfvas;
att Svaren och Landgren i sina besvär yrkat, att enär ofvan
omförmälda af J. Södergren undertecknade valprotokoll innehölle,
att valet hållits i Altona skolhus, hvilket vore beläget i Norra
Kyrketorps socken och uti hvilket stämmor och sammanträden
för nämnda socken vanligen plägade hållas, samt Södergren, hvilken
vore ordförande i socknens kommunalstämma, i ett vid besvären
fogadt intyg vitsordat, att protokollet afsett Norra Kyrketorps
kommun, ifrågavarande protokoll måtte förklaras giltigt och
deri upptagna röster, femton å Lars Johan Jansson och fyra å
Johannes Jonsson, dem tillgodoräknas; samt
att, sedan förklaringar afgifvits, öfver And. P. Larssons och
hans medparters besvär af Svarén och Landgren, öfver desses
Onsdagen den 4 April, e. m.
3 N:o 25.
samt Lidéns och Frejds besvär af Anders Andersson i Ranstad,
J. Setterman, Enok Johansson, J. Ström, J. F. Ekblad, S. G.
Bergqvist och Pehr Thulin i Stenstorp, samt särskildt öfver Lidéns
och Frejds besvär af Lars Pettersson i Friggeråker, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande genom ofvanberörda resolution sig utlåtit, att
som, hvad först anginge Torstenssons, And. P. Larssons, Anders
Anderssons, Aug. Anderssons och August Johanssons besvär, dels
valförrättningen i Sventorps socken, hvars förlopp i enlighet med
valprotokollet lemnats utan gensaga, icke, äfven om vid justesteringen
af protokollet skulle hafva så tillgått, som klagandena
obestyrkt uppgifvit, kunde anses ogiltig och utan verkan, då föreskrift
saknades om särskild ordning för justering af sådant inför
kommunalstämmans ordförande hållet protokoll; dels icke förnekats,
att domhafvandens kungörelse om valets förrättande i Yersås
blifvit vederbörligen offentliggjord, vid hvilket förhållande särskild
af kommunalstämmans ordförande utfärdad kungörelse om valet
grundlagsenligt ej erfordrats; dels den omständigheten, att det af
ordföranden i Rådeneds socken till domhafvanden för röstsammanräkning
insända valprotokoll benämnts utdrag af det protokoll,
som vid valförrättningen i nämnda socken hållits, lagligen ej förringade
nämnda handlings giltighet, dels ock anmärkningen emot
valprotokollet i Norra Kyrketorp desto hellre saknade betydelse
som berörda protokoll af domhafvanden, om ock på annan grund
än besvären innehölle, ej godkänts eller tagits i beräkning vid
rösternas sammanläggande, Kong]. Maj:ts befallningshafvande ansåge
hvad nämnda klagande för vinnande af ändring i det öfverklagade
riksdagsmannavalet anfört icke förtjena afseende; samt
att, beträffande derefter öfrige klagandes öfver ifrågavarande riksdagsmannaval
anförda besvär, Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
vid det förhållande att, om ock samtlige deras påståenden skulle
bifallas, detta ej komme att inverka på valets utgång, utan endast
till förmån för den valde föröka skilnaden i röstetal emellan de
begge personer, som vid valet erhållit röster, funne någon vidare
pröfning af hvad sistbemälde klagande anfört och påstått ej vara
erforderlig;
deruti såväl And. P. Larsson, Aug. Andersson och August
Johansson som Svaren och Landgren i underdånighet yrkat ändring;
och hafva öfver And. P. Larssons och hans medparters besvär
Svaren och Landgren i underdånighet sig förklarat; med
Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms slott
den 2 april 1894.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda
underdåniga besvär och finner skäl ej vara anfördt, som kan verka
ändring i Kongl. Maj:ts befallningsliafvandes beslut. Det vederbörande
till underdånig efterrättelse länder.
Under Kongl. Maj:ts Sekret.
Gustaf de Man’.
N:o 25.
Om inrättande
af nya af
delningskontor
af riksbanken.
4 Onsdagen den 4 April, e. m.
§ 2.
Till behandling företogs bankoutskottets utlåtande n:o 5, med
anledning af väckta motioner om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken.
I särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner både
nedannämnda motionärer föreslagit inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken i följande städer, nemligen:
herr E. Svensson m. fl. (motion n:o 3), i Karlskrona;
herr IL Amnéus m. fl. (motion n:o 15), i Mariestad;
herr A. G. Gyllensvärd m. fl. (motion n:o 17), i Halmstad;
herr N. Boström m. fl. (motion n:o 51), i Umeå;
herr 0. Larsson i Mörtlösa m. fl. (motion n:o 27), i Linköping;
hvarjemte
herr T. Zetterstrand (i motion n:o 88) föreslagit:
“att, för den händelse Riksdagen, i strid mot hittills gällande
praxis, skulle finna för godt att redan i år besluta om inrättande
af ett nytt afdelningskontor af riksbanken, detta kontor i sådant
fall måtte förläggas till Norrköping samt omfatta Östergötland
och möjligen äfven närmaste delar af de angränsande länenu.
Utskottet hemstälde emellertid:
att Riksdagen måtte besluta, att de väckta motionerna om
inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken icke måtte till
någon åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation afgifvits af herrar Themptander,
Hansson i Solberga, Sjö, Holmgren, Månsson, Jansson i Saxhyttan
och Nydahl.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Themptander: På de skäl, hvilka finnas anförda i
den reservation, som blifvit afgifven af mig jemte flertalet af
denna kammares ledamöter inom bankoutskottet, ber jag nu att
få framställa det yrkande,
att Riksdagen må, med bifall till den af lierr H. Amnéus m. fl.
väckta motion, men med afslag å öfriga motionär i ämnet, besluta
inrättandet af ett afdelningskontor af riksbanken i Mariestad. att
öppnas under år 1895, under de vilkor och bestämmelser med afseende
å kontorets distrikt, verksamhet och rörelse, som bankofullmägtige
ega att föreskrifva.
På samma gång jag gör detta yrkande, ber jag att få fästa
uppmärksamheten på ett tryckfel, som inkommit i reservationen.
Het säges nemligen der, att det skulle vara tolf län, som ännu
sakna afdelningskontor, i ställe^ för att de endast äro elfva, hvilket
.tryckfel blifvit rättadt i ett tilläggsblad till reservationen.
Onsdagen den 4 April, e. m.
5 N:o 25.
Herr Melin: Såsom framgår af nu föredragna betänkande,
hafva samtliga ledamöter från denna kammare inom utskottet med
undantag för mig deltagit uti den reservation, som finnes nämnda
betänkande vidfogad; och tillkommer det således mig, då jag vill
yrka bifall till det slut, hvartill utskottet kommit, att yttra några
ord till försvar för detsamma.
Reservanterna hafva, stödjande sig på den förhoppningen,
att den stora bankfrågans lösning icke skall vara allt för långt aflägsen,
ansett rätta vägen för ett befordrande af denna lösning
vara att successive och hvarje år inrätta afdelningskontor i de
elfva län, som ännu sakna sådana. Utskottet deremot har anslutit
sig till den åsigt, som under eu följd af år tillämpats, att
blott hvart annat år inrätta ett afdelningskontor. Såsom stöd
för denna åsigts rigtighet har utskottet att åberopa herrar bankofullmägtiges
klart och tydligt uttalade mening, att man vid denna
frågas afgörande borde gå till väga med den största varsamhet.
Och för min del får jag säga, att jag i en fråga som denna fäster
stort afseende vid herrar bankofullmägtiges mening.
Reservanterna hafva framhållit, att det torde vara möjligt
att utan fara för riksbankens fonder företaga den ifrågasatta utvidgningen
af bankkontoren, derigenom att Riksdagen medgåfve,
att en del af bankovinsten finge behållas af banken. Denna fråga
hava vi emellertid ännu icke behandlat och veta icke, huru det
kommer att gå med bankovinsten. Men det förefaller mig, som
kunde man hafva skäl att hysa ganska stora tvifvel, om ens någon
del af bankens vinstmedel få behållas för bankens räkning.
Med den kännedom, vi redan hafva om statsbudgetens ställning,
synes anledning vara att antaga, att man hellre använder hela
bankovinsten än låter tunga skatter ytterligare påläggas oss. En
af herrar reservanter, som vanligen röstat för ökning af afdelningskontorens
antal, har för ett par år sedan under diskussion
i kammaren förklarat sig kunna göra detta, då minst halfva vinsten
behålles i banken. Det skälet har emellertid numera fallit bort,
och, som sagd t, tager jag för gifvet, att detta också i år kommer
att blifva förhållandet. Utskottet har derför ansett, att det icke
nu vore skäl att yrka ett allt för snabbt tillvägagående i denna
sak, Titan att det vore klokt att följa den praxis, som hittills
varit iakttagen att endast hvart annat år inrätta ett nytt kontor.
En annan fråga är, huruvida det mål, som jag tror ej blott reservanterna,
utan äfven flertalet af utskottets ledamöter önska, nemligen
åvägabringandet af den stora bankreformen, bäst vinnes genom
att hastigt inrätta de återstående afdelningskontoren, eller
om det icke möjligtvis kunde vara klokt att något lugna sig och
hafva denna fråga i sin hand, när det gäller att för hela bankffagans
ordnande få andra och vigtigare bestämmelser genomförda.
Jag vill icke bestämdt påstå, att så skulle vara förhållandet.
Men det torde vara skäl att tänka på, om det icke ligger
någon sanning i hvad jag nu framkastat.
Om inrättande
af nya afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
N:o 25. G
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om inrättande
af nya afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
Huru man än ser saken, tror jag mig böra mana kammaren
att icke här vid lag fästa sig vid reservanternas förslag, utan stå
qvar vid den af herrar bankofullmägtige förordade praxis att endast
hvart annat år inrätta ett nytt afdelningskontor. Jag tillåter
mig alltså, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sicartling förenade sig med herr Mehn.
Herr Gyllensvärd: I likhet med reservanterna anser jag,
att det skulle vara af största betydelse att få en sådan reform
genomförd, att riksbanken blefve ensam sedelutgifvande bank. I
det af senaste bankkomité afgifha betänkande finner man, hurusom
det framgår af planen för en dylik organisation, att ett afdelningskontor
skulle inrättas inom hvarje län. Då elfva län ännu
sakna dylika kontor och om Hiksdagen skulle besluta sig för att
följa den praxis att icke inrätta något nytt kontor mer än hvart
annat år, skulle således ännu 22 år gå till ända, innan de olika
länen kommit i åtnjutande af de fördelar, som afdelningskontoren
medföra för allmänheten. Ett så långt fördröjande af saken anser
jag hvarken vara behöfligt eller med rättvisa och billighet
öfverensstämmande. Jag kan icke heller finna, att det skulle vara
någon förlust för riksbanken, om nya kontor inrättades. Ty ser
man efter, hvad vinst riksbanken lemnat för senaste redovisningsåret,
finner man, att vid de flesta afdelningskontoren densamma
der varit omkring 1 hk procent större än vid hufvudkontoret.
Då jag för öfrigt är en af dem, som motionerat om inrättande
af ett afdelningskontor inom Hallands län, är det naturligt,
att jag helst skulle önskat, att reservanterna biträdt detta förslag.
Då emellertid så icke skett, har jag, herr talman, dock icke något
annat yrkande än om afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservanternas förslag.
Herr Zetter strand: Det har hittills städse framhållits såsom
alldeles gifvet och klart, att ett afdelningskontor af riksbanken
successivt skall inrättas i hvarje län, och att dessa afdelningskontor
skola förläggas till residensstäderna. Mot den första af
dessa satser har jag naturligtvis icke något att erinra. Men beträffande
den andra — att afdelningskontoren alltid skola förläggas
till residensstäderna — har jag mina erinringar att göra.
Hvad angår de kontor, som redan inrättats, tror jag, att de i allmänhet
äro förlagda till rigtiga platser, möjligen med undantag
af Hemösandskontoret, hvilket måhända bort förläggas till Sundsvall.
I fråga om de återstående länen, inom hvilka afdelningskontor
kunna komma att inrättas, förefaller det mig tvifvelaktigt,
huruvida man icke hellre borde förlägga ett dylikt till Sköfde i
stället för till Mariestad samt ett annat till det bila, framåtgående
Borås i stället för till Yenersborg. Jag säger, att jag är tvifvelaktig
i dessa frågor. Man hvad jag deremot icke är tvifvelaktig
Onsdagen, den 4 April, e. m.
7 N:o 25.
om, är, att Södermanlands blifvande afdelningskontor icke bör Om inrättanförläggas
till det bila, trefliga och fridfulla Nyköping, utan i ställetkiin^skon''
till det mera bfskraftiga och framåtgående Eskilstuna; derom tror tor af r^s.
jag vi alla kunna vara ense. På samma sätt förefaller det mig, banken.
att Östergötlands blifvande afdelningskontor, hellre än att för- (Forts.)
läggas till residensstaden Linköping, bör förläggas till det tre
gånger folkrikare Norrköping med dess mångfaldigt större och
mera utvecklade handel, industri och sjöfart. — Med afseende å
läget i öfrigt af riksbankskontoren synes det mig, att man icke
bör fästa sig vid några en gång för alla fastslagna teoretiska principer,
utan att man vid hvarje fall bör fästa sig vid praktiska
hänsyn.
Likasom man i detta fall bör efter mitt förmenande taga de
praktiska hänsynen till ögonmärke, så bör man ock göra i fråga
om ordningsföljden, i hvilken riksbankskontoren böra inrättas.
Härom hafva nu reservanterna mom utskottet yttrat på sid.
4 i betänkandet, “att jemförelsevis mindre vigt ligger uppå den
ordning, hvari afdelningskontor upprättas inom de olika länen“.
Ja, jag vill möjligtvis skrifva under detta, när det står: “jemförelsevis
mindre vigt.14 Men deremot vill jag framhålla, att det
icke är ringa vigt, som hgger på den ordning, i hvilka riksbankskontoren
inrättas. Jag vill taga ett exempel, mine herrar! Om
någon köper en landtegendom, hvars jord är delvis bättre och
mera gifvande och delvis sämre och mindre gifvande, samt köparen
har för afsigt att införa en bättre kultur på denna egendom,
så nog är det väl alldeles klart, att han går till väga på
det sätt, att han först söker bringa den bättre jorden i högre kultur
i akt och mening att sedermera med tillhjelp af den vinst,
som derigenom uppkommer, kunna hastigare höja den mindre
gifvande jordens aflastning. Samma princip, som litet hvar i det
fallet skulle följa, synes mig att man också bör följa med afseende
å inrättandet af afdelningskontoren, derigenom att man först
inrättar sådana på de platser, der största möjbga vinst vore att
påräkna. Så långt anser jag, att vi alla borde vara öfverens,
men sedan kommer den frågan, livar kan man påräkna den största
möjliga vinsten? Derom kunna nu meningarna gifvetvis vara
mycket delade, men nog förefaller det mig såsom mest antagligt,
att bland de platser, hvarest afdelningskontor hittills saknas, vore
Norrköping den, hvarest bästa vinsten borde kunna påräknas.
Denna stad är det jemförelsevis största af de samhällen, som icke
hafva riksbankskontor hos sig inrättade. Den är den andra af
Sveriges fabriksstäder och har mycket stor import och export
med ty åtföljande möjlighet att inköpa och försälja utländska
vexlar, hvilket ju anses vara en fördel för en bank. Staden ligger
ju visserligen icke fullkomligt centralt inom länet, men den har
dock inom detta län ett läge, som är vida mera centralt än en
hel del af de residensstäder, der afdelningskontor redan äro inrättade
eller ifrågasatta att inrättas, intager inom sina respektiva
N:o 25. 8
Onsdagen den 4 April. e. m.
Om inrättande
af nya afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
län. Dertill kommer, att ett afdelningskontor der måhända äfven
skulle kunna blifva centrum icke allenast för länet, utan äfven
för angränsande delar af näst dertill gränsande län. Vidare förekommer
i denna stad en uppbörd af tull-, post-, telegraf- och
jernvägsmedel, öfverstigande 3,000,000 kronor årligen, ett belopp,
hvilket, om icke fullt lika stort som det, hvartill kronouppbörden
uppgår i residensstaden, dock är mycket afsevärdt och icke mycket
understigande detta, hvarvid är att märka, det denna uppbörd
i Norrköping sannolikt kommer att år för år stiga, under
det uppbörden i residensstaden till följd af grundskatternas afskrifning
helt säkert kommer att så småningom nedgå. — Med
anledning af hvad jag sålunda yttrat, förefaller det mig, som om
Norrköping vore en plats, der ett afdelningskontor borde inrättas,
och likaså den plats, dit ett sådant nästa gång borde förläggas.
Jag är nu fullt öfvertygad derom, att när jag framkommer med
detta påstående, skall litet hvar säga, att jag ledes af lokala intressen.
Ja, jag vill visst medgifva, att jag icke skulle hafva
framkommit med detta yttrande, om jag icke varit representant
för Norrköping. Jag medgifver likaså, att jag är fullt öfvertygad
derom, att inrättandet af ett afdelningskontor derstädes skulle
komma att för samhället äfvensom för Östergötland, som ännu
saknar riksbankskontor, medföra afsevärda fördelar. Men jag
försäkrar eder, mine herrar — och jag är öfvertygad, att, när
jag blir närmare bekant inom kammaren, man kommer att sätta
tro härtill — att jag icke skulle framkommit med något yttrande
härutinnan, om jag icke varit innerligt förvissad derom, att, på
samma gång ett blifvande beslut i denna rigtning skall lända
till fromma för min hembygd och fädernestad, det skall blifva
för Sveriges riksbank och för vårt gemensamma fosterland af
största betydelse och bättre, än om kontoret lades på något annat
ställe.
Emellertid, herr talman, då bankofullmägtige och bankoutskottets
flertal uttalat sig mot inrättandet af något afdelningskontor
detta år, samt då dertill kommer, att någon utsigt icke
heller förefinnes för inrättandet denna gång af ett afdelningskontor
i Norrköping, har jag nu icke något yrkande att framställa.
Herr Larsson i Mörtlösa: Det synes förunderligt, att re
servanterna
i bankoutskottet enat sig om, att ett afdelningskontor
borde förläggas i Mariestad, en plats, som beträffande läge, industriel
verksamhet och affärsrörelse icke är synnerligen framstående.
Snarare synes det mig, att Östergötland, som beträffande
jordbruk och affärsrörelse är mera framstående, först och främst
borde härvid komma i fråga. Det kan väl icke gerna vara tänkbart,
att den lilla staden Mariestad skulle kunna åstadkomma
någon egentlig vinst för riksbanken. Deremot tror jag, att, om
ett afdelningskontor blefve förlagdt till Linköping, som är beläget
9 N:o 25.
Onsdagen den 4 April, e. m.
i en mera bördig trakt och dessutom är ett större och mera fram- Om inråttaniåtgående
samhälle, banken skulle hafva större fördel deraf. Jag ddeMngskon~
vill emellertid icke, såsom förhållandena nu stå, bär framställa tor riks,
något yrkande i sådant syfte, då jag anser, att det icke skulle banken.
leda till något resultat, utan tillåter mig endast att yrka bifall (Forts.)
till hvad reservanterna föreslagit.
Herr Svensson från Karlskrona: I likhet med reservanterna
från denna kammare anser äfven jag, att det skulle vara en synnerlig
fördel, att årligen ett afdelningskontor af riksbanken inrättades
i landsorten. Det är helt naturligt, att, om det funnes
ett stort antal afdelningskontor af riksbanken, detta också skulle
föranleda dertill, att riksbankens sedlar blefve allt mer spridda,
hvarigenom riksbanken jemväl skulle få en ökad vinst. Jag tror
icke, att, såsom den ärade talaren på göteborgsbänken antydde,
det skulle vara skäl att låta anstå med inrättande af nya riksbankens
afdelningskontor för att icke derigenom uppskjuta den
stora bankreformen, hvilken ju afser, att riksbanken skall ensamt
öfvertaga sedelutgifningsrätten i landet. Jag tror, att det är alldeles
tvärt om, eller att denna reform skulle ännu mer påskyndas
derigenom, att det finnes flera riksbankskontor inrättade. Jag är
således fullkomligt öfverens med reservanterna i det slut, hvartill
de kommit i fråga om inrättande af ett nytt riksbankens afdelningskontor
hvarje år.
Deremot kan jag icke vara alldeles ense med dem i fråga
om platsen. Jag har förut åtskilliga gånger från denna plats
framhållit, att just ifrån statens synpunkt det vore en fördel att
inrätta ett riksbankens kontor i Karlskrona. Jag tror knappast,
herr talman, att i någon annan stad i landsorten statsverket har
att verkställa så många statsutgifter som just i Karlskrona. Det
skulle, enligt mitt förmenande, vara ovilkorligen till fördel för
staten, om dessa medel, som der utbetalas, vore insatta uti ett
riksbankens kontor och derigenom bringade riksbanken vinst.
Emellertid inser jag, att det vore alldeles fåfängt att nu yrka
bifall till den motion i ämnet, jag jemte öfriga blekingerepresentanter
framburit. Jag skall således icke splittra krafterna genom
ett sådant yrkande, utan inskränker mig till att yrka bifall till
reservanternas förslag.
Herr friherre Akerhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag vore färdig att börja med att bedja om öfverseende, för det
jag icke under denna öfverläggning har att kämpa för någon särskild
orts intresse, som mer eller mindre varmt och lifligt påkallar
inrättandet af ännu ett riksbankens afdelningskontor. Jag
tillåter mig att uppträda i denna fråga helt och hållet ur synpunkten
af riksbankens intresse, sådant jag förstår detsamma.
Efter min förmening är det en vigtig fråga, ett stort önskningsmål,
att riksbanken måtte kunna ensam öfvertaga sedelutgifnings
-
N:o 25. 10
Onsdagen den 4 April. e. m.
Om inråttan- rätten inom vårt land och att de enskilda bankernas rätt att utdebiingskon-
S^va sedlar i den ordning, sådant ske kan, måtte upphöra. Men
tor af riks- jag han icke förstå, att jag kommer detta mål närmare genom
banken, att splittra riksbankens krafter på afdelningskontor. Yi hafva
(Forts.) deraf redan fuller nog. Jag tror, att det är ytterst vigtigt, att
riksbanken, som har till hufvudändamål att uppehålla och tillhandahålla
guldvalutan inom landet, måtte vara i tillfälle att ordna
sin verksamhet på det sättet, att riksbanken verkligen kan möta
anspråken på guldvaluta, då de till äfventyra i ett visst gifvet
ögonblick kunna blifva för oss svåra nog och då, derest de icke
kunna fullkomligt mötas, sådant kan blifva ödesdigert för hela
landets välstånd. Kan riksbanken möta dessa anspråk på guldvaluta
och håller riksbanken en guldportfölj, som förtjenar detta
namn — och dit höra icke afdelningskontorens lånehandlingar —•
då kan riksbanken också en dag öfvertaga de enskilda bankernas
sedelutgifhingsrätt. Men den dag, riksbanken kan göra detta och
oktroj erna för de enskilda bankerna medgifva sådant — jagskall
gerna motse den dagen — då behöfver icke riksbanken på minsta
sätt några afdelningskontor för att sprida sina sedlar. Ty är
den landets enda sedelutgifvande bank, blifva dess sedlar spridda
endast och allenast på grund deraf, att de äro de enda sedlar, som
gå för guld.
Hvad särskild! beträffar den i dag föreliggande frågan, som
reservanterna upptagit och utskottets nuvarande ordförande förordat,
eller att man skulle skrida till inrättande redan vid denna
riksdag af ett nytt afdelningskontor för riksbanken, har jag mina
betänkligheter vid att vara med om slikt. Först derför, att man
kommit, så att säga, öfverens om att endast hvartannat år skrida
till inrättande af nya afdelningskontor; och i sådant hänseende
hafva fullmägtige tillförene och äfven nu med bestämdhet framhållit
ett varnande ord. Jag vill icke för min del se förbi detta
varnande ord, ty jag anser, att uti det tillvägagående, hvarom
man sålunda hittills kommit öfverens, ligger en försigtighet och
en varsamhet, som, om den ock i allmänhet mycket ofta är på
sin plats, dock i en sådan fråga som den föreliggande torde böra
erkännas vara på sin plats ännu mera än någonsin eljest. Ty
just i en sådan fråga gäller det icke, att intresset att möjligen i
en eller annan ort få ett afdelningskontor, som täflar med de enskilda
bankerna, blir afgörande, utan det gäller, att riksbankens
intresse får gälla för sig sjelf! såsom det stora och vigtigaste.
Vidare, hvad art af papper blir det, som afdelningskontoren, huru
väl de än skötas, tillföra riksbanken? Det blir sådana, som efter
täflan med de enskilda bankerna möjligen komma att ligga i afdelningskontorens
portföljer och som i alla händelser, jag vågar
säga aldrig, eller åtminstone i det allra närmaste aldrig komma
att ingå i riksbankens portfölj som guldvaiuta. Om riksbanken
har till hufvudändamål att i ett visst gifvet ögonblick uppehålla
denna guldvaluta, måste man vara mycket varsam med att splittra
11 N:o 25.
Onsdagen den 4 April, e. m.
riksbankens krafter för att skaffa sig dylika, i ock för sig, må Om inråttan
vara, ofta nog mycket aktningsvärda papper, men i värsta tall ^Jinajfarotill
och med, såsom herrar ledamöter i bankutskottet nog veta, tor r.^s.
ej sällan ackommodcitionsvexlar. Hvad skall riksbanken göra med banken.
dem? Det är icke sådana valutor, som banken i ett visst gifvet (Ports.)
ögonblick kan begagna och göra till guld, då fara står för dörren
och tiderna är o allvarliga.
Härmed vill jag nu icke hafva sagt, att riksbanken skulle
komma att lida så synnerlig skada, om reservanternas mening
vid denna riksdag skulle komma att segra, d. v. s. af ett nytt
afdelningskontors inrättande redan nu. Nej, visst icke. Men jag
har velat säga, att det kräfves i riksbankens intresse, att denna
mening icke segrar, att det af detta intresse kräfves, att varsamheten
nu segrar.
Härtill vill jag lägga ytterligare en synpunkt. Yi hafva redan
i afton hört talas om och vi hafva i reservationen läst om bankovinsten.
Den är, med hänsyn till det betydande kapital, Sverige
anser sig ega i riksbanken, obetydlig. Den är ock i nedgående.
Men statens anspråk på denna vinst, för att icke öka den skattdragandes
börda, blir allt större, och då är det ganska betänkligt
att vidtaga en åtgärd, som man tror sig kunna grunda på att hålla
en del af bankovinsten inne i banken. Jag vill härtill lägga, att
för min del och säkerligen för dem, som äro något bekanta med
bankffågor, det kan förefalla ganska mycket tvifvelaktigt, om bankovinstens
besparande åt riksbankens kan sägas tillföra den sådana
tillgångar, att banken just dermed kan understödja afdelningskontor.
Huruvida de verkligen kunna tjena till förlagsfond för
ett afdelningskontor — det är ganska svårt att med visshet säga
och synnerligen svårt att bevisa. Jag kan för min del derför icke
bättre förstå, än att varsamheten bjuder att icke gå in på att vid
denna riksdag i strid med hittills följd öfverenskommelse inrätta
ett nytt afdelningskontor. Om orten, hvart det skall förläggas,
i fall man besluter att inrätta ett sådant kontor, vill jag icke uttala
mig, derför att jag yttrat mig helt och hållet ur synpunkten af
hvad som egnar och anstår riksbankens intresse, riksbankens väl
eller ve.
Jag skall för min del yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Hammarskjöld och Collander.
Herr Sjö: Den talare, som nu slöt sitt anförande, förklarade,
att han yttrade sig endast och allenast i riksbankens intresse,
och varnade för den skull för inrättande af nya afdelningskontor,
ty det skulle endast splittra riksbankens krafter. Ja, de orden
har jag hört honom säga förut och det är således för mig icke
alls ovanligt att höra dem här i afton, men då jag icke har
samma uppfattning som han, torde det tillåtas mig att få gifva
skäl för min enskilda åsigt i frågan.
N:o 25. 12
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om inråttan- Såsom herrame allt för väl veta, har riksbanken i närvarande
ftimd unSefär 60 millioner kronor i fonder och tolf afdelningstor
af riks- ^ontor) men det finnes verkligen i vårt land enskilda banker med
banken, fonder på 12 millioner, som hafva 17 afdelningskontor. Detta är
(Forts.) redan ett skäl, som kan motväga hans, så att man icke behöfver
frakta, för att riksbanken icke kan stå ut med att inrätta ett nytt
afdelningskontor om året. Jag ber vidare att få anföra, att under
år 1885 — jag har inga senare underrättelser — hade Norges
bank med fonder på 18—20 millioner 12 afdelningskontor; således
i fonder ungefär en tredjedel mot hvad Sveriges bank har, men
dock lika manga afdelningskontor. I andra länder, som naturligtvis
ega större resurser än vi, hafva statsbankema många flera
afdelningskontor. Tysklands riksbank har 216 afdelningskontor.
Frankrikes och Italiens riksbanker hafva hvardera 176 kontor.
Detta är ju ett ganska stort antal. Men naturligtvis äro ju också
grundfonderna derefter.
Hvad vidare angar tviflet, att vi icke skulle kunna inrätta ett
afdelningskontor nu i år, får jag äfven nämna, att af de fonder,
som sta till afdelningskontorens förfogande för utlemnande af afbetalningslån,
hvilka fonder, som herrame veta, äro 12,000.000
kronor, hafva under förlidet år utgått allenast mellan 8- och
9,000,000 och alltså förblifvit oanvända mellan 3- och 4,000,000
kronor. Med detta belopp kunde man ju hafva matat, om så skulle
hafva varit, tva eller tre afdelningskontor. Nu har jag gifvit skäl,
tror . jag, för att vi skulle kunna redan i år inrätta ett nytt afdelningskontor.
Beträffande derefter platsen, hvarest ett afdelningskontor
skulle förläggas, så, i fall kammaren besluter sig för ett nytt afdelningskontor
i år, har man tänkt sig, att den lämpligaste platsen
derför vore Mariestad; detta derför, att bankofullmägtige redan
förut tillstyrkt inrättande af ett kontor der, senast under nästlidet
år. Skälen, hvarför de gjorde detta, voro ju: dels att, då Skaraborgs
län tillhörde Göteborgs afdelningskontor, detta hade så stort
område, att fullmägtige ansågo, att Skaraborgs län borde afskiljas
derifrån, dels ock att till låntagare i Skaraborgs län då voro utlemnade.
mellan 8- och 900,000 kronor. Detta är ju också en
omständighet,, som talar för att invåname i Skaraborgs län hafva
behof af kapital för sin industri, sitt jordbruk och hvad der är
af idoghet.
Här yttrades äfven af näst föregående talaren, att, om man
inrättade afdelningskontor nu, det kunde blifva verkligen “ödesdigertu.
Ja, herrame, tror jag, kunna bedöma det litet hvar, att
det icke behöfver blifva ödesdigert, då riksbanken förfogar öfver
sådana fonder, som nu här äro omförmälda.
Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan yrkar
bifall till det förslag, som framstälts af talaren på stockholmsbänken.
Onsdagen den 4 April, e. m.
13 N:o 25.
Hen- Dahlberg: Herr talman, mine herrar! Reservanterna Om inrättan
hafva
stödt sitt förslag att redan nu besluta om inrättande af ff. af''
ytterligare ett afdelningskontor derpå, att, såsom det står, “riks- ^wafriksbankens
förmåga att med sina fonder förlägga nya kontor11, hvil- banken.
ket vore den omständighet, hvartill i deras tanke hänsyn hufvud- (Forts,
sakligen borde tagas i fråga om kontorens antal, icke blefve större
endast genom att låta ytterligare ett år förflyta, innan ett nytt kontor
upprättades, utan denna bankens förmåga, så långt den kunde
sträcka sig under närvarande konkurrens med de enskilda bankerna
i fråga om sedelutgifning, vore beroende af att bankens fonder
tillväxte derigenom, att banken finge behålla en del af sina vinstmedel.
År detta en sanning, synes mig emellertid, som om reservanterna
gjort sig skyldiga till ett misstag vid dess tillämpning.
Om man uppmärksamt genomläst bankofullmägtiges berättelse
till bankoutskottet och bankoutskottets derpå grundade
utlåtande, kan man icke värja sig för den tanken, att åtskilliga
afskrifhingar måste göras. Dertill kommer den omständigheten,
som icke är oväsentlig, att bankovinsten för hela det gångna året
med all sannolikhet måste disponeras för statsändamål —- efter
all sannolikhet, säger jag. Följaktligen vill det för mig vara ganska
klart, att Riksdagen nästa år har bättre i sin hand att, så att
säga, tillöka bankens fonder och konsolidera bankens förmåga att
uppbära ytterligare afdelningskontor.
På dessa och de af bankofullmägtige samt bankoutskottets
majoritet anförda, enligt mitt förmenande fullgoda skäl, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Dahn: Man kan just icke undra öfver, att hvar och
en af motionärerna för sin del önskar att få ett afdelningskontor
af riksbanken i den ort, som han representerar, men vill man
vinna sitt mål, måste man dock söka ena sig om ett. Om dessa
kontor ej för närvarande medföra annat, så medföra de dock en
reglering af räntan. Men är det meningen, att riksbanken skall
operera — för att icke säga vegetera — på sätt, som den hittills
gjort, då är det verkligen ej mycket vunnet med afdelningskontoren.
Det är väl emellertid en allmän mening, åtminstone
i denna kammare, att vi slutligen skola få fram ett banklagsförslag
och få till stånd en fullständig omorganisation af vårt bankväsen,
gående ut på samarbete mellan riksbanken och de enskilda
bankinstituten. För den skull är det ju, som det framhållits som
önskvärdt, att de enskilda bankerna få den kassareserv, de behöfva
för upprätthållande af sina afdelningskontor, sedan deras
egen sedelutgifningsrätt upphört i form af rediskontering hos
riksbanken, och detta befordras lättast och beqvämast genom att
riksbanken har, så att säga, en hand i hvarje län. Man skulle
äfven kunna derigenom åstadkomma ett slags qvitteringssystem
lättare, än om riksbanken endast har ett tåtal afdelningskontor.
Dessutom är väl meningen, att dessa afdelningskontor också skulle
N:o 25. 14
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om inrättande
af nya af
delningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
• öfvertaga den statsfunktionen att aflösa landtränteriema och taga
''emot och aflemna de medel, som inflyta och utbetalas genom
länsstyrelserna.
Under sådana förhållanden kan jag för min del vara med om
inrättande af ett kontor äfven nu, så mycket mer som, då jag i
fjor väckte motion angående omorganisation af vårt bankväsen,
som af denna kammare antogs, men föll på några få röster i den
Första, och jag, sedan motionen blifvit afslagen af Första Kammaren,
talade med herr finansministern om hans uppfattning i
frågan och tillkännagaf, att jag ämnade interpellera honom, han
nämnde, att under denna treårsperiod han, såvidt han sute vid
Konungens rådsbord, ämnade framkomma med förslag till omorganisation
af vårt bankväsen. Jag har äfven talat vid honom
i dag, och han vidhöll då samma uppfattning. Då ligger det nära
till hands att, om man har den åsigt, att riksbanken bör, så att
säga, utgrena sin verksamhet med ett finger eller en hand i hvarje
län, jemväl anse, att det icke är att gå för fort att besluta ett
afdelningskontor äfven i år.
Hvad slutligen det beträffar, att man skulle ordna inrättandet
af afdelningskontor efter, huruvida banken får behålla större eller
mindre del af sin vinst, så är det min öfvertygelse, att, om banken
också icke behölle ett enda öre af sin vinst, banken, i fall
deremot icke funnes andra skäl, allt för väl kunde inrätta de
återstående afdelningskontoren snart sagdt när som helst med de
fonder den har, som ju redan utgöra, hvad bankkomitén ansett
tillräckligt för banken äfven med dess förändrade vidsträcktare
verksamhet. Detta tror jag ingen vill bestrida, som känner till
dessa förhållanden. Jag anser dock, att man icke bör för mycket
forcera inrättandet af afdelningskontor för riksbanken, innan
man vet någorlunda, när en ny bankomorganisation kan komma
till stånd, ty dessa afdelningskontor gå ingalunda med vinst, utan
snarare med förlust. Men med tanke på, att den tid antagligen
snart är inne, då åtminstone ett förslag till banklagstiftning skall
komma att föreläggas Riksdagen och att, om det antages, det då
är bättre, ju flere af de 23 projekterade kontoren man har, anser
jag, att man, oberoende af om banken får behålla något af sin
vinst eller icke, mycket tryggt kan fatta beslut om inrättande af
ett nytt kontor hvarje år; och då synes det mig, att man för
sakens framgång nu bör förena sig om den plats för detta kontor,
som af reservanterna föreslagits.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Månsson: Det sades af talaren på stockholmsläns
bänken,
att det var “en öfverenskommelse“ träffad, att ett afdelningskontor
af riksbanken icke skulle inrättas mer än hvart annat
år. För så vidt jag vet — jag har nu varit i bankoutskottet i
några år — känner jag icke till någon sådan öfverenskommelse.
Man kan ju kalla det, om man så vill, för en öfverenskommelse,
Onsdagen den 4 April, e. m.
15 N:o 25.
att man blir tvingad, att man blir öfverröstad, och att majoriteten
fattar beslut. Om detta skall kallas en öfverenskommelse, då är
det, som talaren i fråga nämnde; ty så bar det ju gått i bankoutskottet,
i fråga om inrättande af nytt afdelningskontor, ett par
gånger. Men annars, såvidt jag vet — och jag vågar vädja till
bankoutskottets protokoll och till de ledamöter i bankoutskottet,
som jemte mig varit der närvarande — hafva vi ständigt och
jemnt dessa år protesterat mot det sätt att gå till väga att icke
inrätta ett afdelningskontor mer än hvartannat år. Jag protesterar
således mot, att eu sådan bindande öfverenskommelse är träffad,
som talaren på stockkolmslänsbänken åsyftade.
Yi skola komma i håg för öfrigt, mine herrar — det har redan
blifvit nämndt — att, om man går till väga på det sätt, att man
endast gör ett kontor hvartannat år, det dröjer modiga 22 år,
innan man når det mål, som man eftersträfvar, att få ett kontor
i hvarje län. Nu säger man, att det är obehöfligt, att man icke
behöfver så många afdelningskontor, att man icke behöfver ett
i hvarje län. Men för så vidt vi skola få banklagstiftningen
ordentligt reglerad och den skall fylla sitt ändamål, om icke banken
skall afstå från en del af sin låneverksamhet, då den får hela
sedelutgifhingen, är det efter min mening nödigt att hafva ett
kontor för hvarje län, särskildt för reglerande af räntefoten. Detta
anser jag vara ett af bankens vigtigaste ändamål, att uppehålla
räntefoten för både små och stora låntagare. Af denna anledning
tror jag, att det är högst nödigt, att man ändtligen får ett kontor
i hvarje län en gång. Och om det går så, som jag hoppas,
att vi i en snar framtid få banklagstiftningen ordnad, huru skulle
det då gå till att få alla dessa kontor skakade fram i ett enda
tag? År det icke bättre att taga ett steg i sänder och inrätta
ett kontor hvarje år? Det komme i alla fall att dröja elfva år,
innan detta önskemål är uppnådt.
Hvad man en gång blef ense om i bankoutskottet, det var,
att det kontor, som man under en riksdag beslöte att inrätta,
icke skulle öppnas samma år, som beslutet fattades, utan först
året derpå. Detta var en allmän öfverenskommelse och en af
bankofullmägtige då uttalad önskan. Med hänsyn dertill skulle,
om vi nu beslöte bildande af ett kontor i Mariestad, detta ej
öppnas förr än år 1895 — alltså icke detta år, utan först nästa
år. Om ett sådant tillvägagångssätt har en allmän öfverenskommelse
blifvit träffad, men ej om något annat.
Nu har det blifvit sagdt, att man icke skall söndra riksbankens
krafter på detta sätt, ty det vore till skada, och man skulle derigenom
försvaga riksbanken. Men, mine herrar, är det verkligen
så, att man kan tro på dylikt tal, när man vet, att riksbanken bär
40 millioner kronors obegagnad sedelutgifhingsrätt? Skulle det
verkligen kunna skada riksbanken att utgifva något mera af sina
sedlar? Det är ju absolut omöjligt att få folk att tro på sådant!
Det må vara huru stora auktoriteter som helst, som här uppträda
Om inrättande
af nya afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
N:o 25. 16
Onsdagsn den 4 April, e. ni.
Om inrättande
af nya afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
och säga sådant, jag vågar likväl motsäga dem. När riksbanken,
som sågat, har inemot 40 millioner kronor obegagnad sedelutgifningsrätt,
som hvilar utan nytta, hvad gör det då, om vi inrätta
ett eller ett par afdeiningskontor? Inte ett tecken! Och att det
skulle ändra våra penningförhållanden till utlandet är för mig
lika oförklarligt. Jag kan icke tro annat än att, när afdelningskontoren
taga in värdehandlingar för sina penningar, få de väl
också deras värde, och om vi rediskontera, få vi bankvexlar. Det
är papper, som tala, och sådana guldvalutor kan man bjuda utländingame.
Och jag tror, att ett sådant sätt att gå till väga
är mycket bra.
Jag anser sålunda det icke vara på minsta sätt skadligt att
inrätta afdeiningskontor, och jag kan icke se något annat skäl
deremot än privatbanksintresset, ty det är ju omöjligt för motståndame
att framlägga några verkliga skäl. Jag uppmanar dem
att säga, om de hafva några andra skäl än de anfört, ty hvad de
sagt visar ingenting, och man måste annars tro, att det är privatbanksintresset,
som gör sig gällande. Och det hoppas jag, att
alla de herrar i denna kammare, som önska, att riksbanken måtte
blifva ensam sedelutgifvande bank så fort som möjligt, må förena
sig och med alla krafter arbeta på att så många afdeiningskontor
inrättas som möjligt. Det är den rätta vägen, ty ju flere afdeiningskontor
vi upprätta, dess mindre styrka får privatbanksintresset,
då det derigenom blir mindre lönande att drifva privatbanksrörelse.
Det är af detta skäl, mine herrar, jag hoppas, att vi, utan
jalousi med afseende å olika platser för afdelningskontoren, kunna
samla oss om upprättandet af ett nj’tt afdelniugskontor i år.
Hvarför Mariestad föreslagits, är derför, att fullmägtige i riksbanken
hafva uttalat sig för den platsen sista gången de yttrade
sig om plats för nytt afdeiningskontor.
På grund af hvad jag sålunda anfört, ber jag att få yrka
bifall till det förslag, som af ordföranden i bankoutskottet framstälts.
Herr Themptalider: Jag kan icke undgå att till besva
rande
upptaga de allvarliga och såsom alltid val sagda ord, hvarmed
en högt ärad talare bakom mig yttrade sina anmärkningar
mot det förslag, reservationen innehåller.
Då den ärade talaren började sitt anförande med en ursäkt
derför, att han här icke uppträdde såsom målsman för en viss orts
intresse, utan att han ansåg sig böra tala endast för det intresse,
som för hvarje svensk man vore förknippadt med riksbanken, så
skulle det naturligtvis hafva tillhört mig, då jag yrkade bifall till
det förslag, jag i min reservation ffamstält, att i första rummet
göra en likartad ursäkt. Men jag får för min del säga, att jag
icke är öfvertygad om att man behöfver misstänkas för att tala
för en viss orts intresse, derför att man anser, att en sådan institution
som Sveriges riksbank, hvilken skall betjena hela landet och ut
-
Onsdagen den 4 April, e. m.
17 N:o 25.
sträcka sin verksamhet till landets skilda delar, bör förskaffa sig Om inråttanorgan
i dessa för att kunna utöfva denna verksamhet. Det äraf''
ju alldeles gifvet, att man ej kan med en gång stampa fram ur ta^af^-iks
jorden afdelningskontor inom alla landets skilda delar, och jag kan banken. *
derför icke finna det vara ett ortsintresse, att man söker, i den (Forts.)
man som möjligt är, tillämpa hvad jag skulle vilja kalla systemet
att låta riksbanken efter hand utsträcka sin verksamhet till landets
skilda delar. För min del har jag redan i reservationen i likhet
med de öfriga reservanterna förklarat, att jag nu mera anser det
jemförelsevis vara af mindre betydelse, om den ena eller andra
orten kommer tidigare i åtnjutande af förmånen utaf afdelningskontor,
men deremot anser jag det vara i hög grad önskligt,
att alla, som äro intresserade för Sveriges riksbank, sträfva efter
att låta riksbanken få i landets olika delar organ för sin verksamhet.
Detta är icke något ortsintresse utan enligt min tanke
ett intresse, som på det närmaste sammanfaller med intresset för
att riksbanken måtte fylla sin uppgift.
Nu sade samme ärade talare, att riksbankens kontor i orterna
icke tillföra riksbanken några så beskaffade säkerheter, som kunna
anses vara egentlig guld-valuta, utan belåna värdepapper, hvilka
icke sätta riksbanken i stånd att fullgöra sina förpligtelser med
afseende å landets betalningsbalans till utlandet, och derför förklarade
han sig för närvarande icke hafva något intresse för upprättande
af afdelningskontor. Jag ber emellertid att med tillfredsställelse
få konstatera, att den ärade talaren på samma gång uttalade
sitt intresse för att riksbanken en gång skulle komma att
intaga den ställning, hvilken reservanterna i sin reservation hafva
angifvit såsom ensam innehafvande rättigheten att utgifva sedlar.
Men, sade han, när riksbanken kommer i denna ställning, behöfver
den icke hafva några afdelningskontor, ty då ingen annan kan
utgifva sedlar, så lär det icke behöfvas att upprätta afdelningskontor
för att få ut dessa sedlar i rörelsen. Jag ber att få till
den ärade talaren hemställa, hvarifrån han hemtat mönstret för
den bankorganisation, som han i sådant fall tänkt sig tillämpad
här i landet. Det är väl sant, att när ingen annan utgifver sedlar,
så behöfvas icke några afdelningskontor för att sprida riksbankens
sedlar, men, mine herrar, det lär väl alltid förefinnas ett mycket
stort behof af att dessa sedlar, hvilka då blefve det enda hufvudsakliga
omsättningsmedel, hvaraf hela svenska folket skulle begagna
sig. tillhandahölles i de skilda orterna utan allt för stor
omgång och allt för stora olägenheter. Och derför är det allmäuligen
förhållandet i de länder, som hafva en ensam sedelutgifvande
bank, att man låter sig angeläget vara att upprätta afdelningskontor
af denna bank öfver allt i orterna, dels ur statsförvaltningens
synpunkt, derför att staten alltid har stora summor
samlade här och hvar i orterna, hvilka staten naturligtvis hellre
bör hafva uppsamlade i sin egen bank än placerade i privatAndra
Kammarens Prat. 1894. N:o 25. 2
N:o 25. 18
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om inråttan
de af nya af
delningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
bankerna, men dels ock framför allt emedan man måste betjena
rörelsen på ett beqvämligt sätt och tillhandahålla det omsättningsmedel,
hvilket allmänheten behöfver dagligen och stundligen
begagna. Icke lära vi kunna tänka oss, att landet skall
vara belåtet med att riksbanken får monopol på sedelutgifhing och
sedermera blir sittande i Stockholm på sitt hufvudkontor och
tänker, att allmänheten får skaffa sig sedlar bäst den gitter. Således
tror jag, att den omständigheten, att riksbanken ensam har
sedelutgifningsrätt, långt ifrån att föranleda dertill att behofvet
af afdelningskontor blir mindre, bör för riksbanken och staten utgöra
en förpligtelse att upprätta så många afdelningskontor, som
för den allmänna rörelsen äro behöfliga.
Jag nämnde nyss, att den ärade talaren sade, att de valutor,
som afdelningskontoren uppsamlade, icke vore af beskaffenhet att
kunna gagna riksbankens uppgift att upprätthålla guldvalutan.
Deri vill jag gifva honom rätt. Men, mine herrar, riksbankens
förmåga att uppehålla guldvalutan beror för närvarande på helt
andra omständigheter, och jag ber om ursäkt, om jag nödgas beröra
vissa förhållanden, som kunna synas åtskilliga af herrarne
vara abc i vårt bankväsende, men jag kan icke underlåta att göra
det, på det att icke herrarne må taga för starkt intryck af hvad
nämnde högt ärade talare anförde.
Jag anhåller då att få fästa uppmärksamheten derpå, att hvad
som för närvarande utgör svårigheten för riksbanken vid upprätthållandet
af guldvalutan, det är att riksbanken måste uthärda
den starka konkurrensen med de enskilda bankerna i fråga om
utgifvande af sedlar, eller det omsättningsmedel, hvaraf vi alla
måste betjena oss i den dagliga rörelsen. Det är gifvet, att denna
dagliga rörelse kräfver alltid ett visst belopp af omsättningsmedel.
Det är icke möjligt att verkställa alla de transaktioner, som dagligen
och stundligen ske i hela landet, utan att ett visst belopp
af detta omsättningsmedel ständigt är utelöpande. År det nu
riksbanken, som håller utelöpande hela detta belopp af omsättningsmedel,
ja då är allt väl bestäldt. ilen för närvarande konkurrerar
riksbanken i detta afseende med alla dessa 26 å 27 enskilda banker,
som i olika delar af landet utgifva sedlar, så att riksbanken blir
endast en af dessa 26 eller 27, som tillhandahålla sedlar. Nå väl,
då är det ju alldeles gifvet, att riksbankens förmåga att hålla utelöpande
sina sedlar derigenom blir ytterst begränsad. Om riksbanken
för närvarande söker pressa ut ett större antal sedlar, så
hafva de enskilda bankerna det lättaste tillfälle att samla upp
dessa sedlar, ersätta dem med sina egna och sedermera presentera
riksbankens sedlar i dess lucka och för dem begära guld; —
och derpå hänger det. Det är så länge riksbanken icke har i
sin hand att tillhandahålla den allmänna rörelsen detta minimum
af utelöpande sedlar, hvaraf de dagliga transaktionerna behöfva
betjena sig, som, såsom jag nämnt, riksbankens förmåga att skaffa
tillgångar, hvilka kunna gälla mot utlandet, sättes på ett allvar
-
Onsdagen den 4 April, e. m.
19 N:o 25.
samt prof. Men nu säger man, att denna bankens förmåga äfventyras
äfven derigenom, att man upprättar ett eller annat ytterligare
afdelningskontor. Detta är dock en uppfattning af bankförhållanden,
som jag för min del icke kan acceptera. När vi inrätta ett
nytt afdelningskontor, så förutsättes att detta afdelningskontor
skall från riksbanken erhålla ett visst förlag, hvilket naturligtvis
fordrar, att riksbanken skall hafva tillgång att bestrida detta förlag.
Då ställer sig frågan sålunda: Eger icke riksbanken för
måga
att bestrida förlag åt hittills varande afdelningskontor plus
det, som reservanterna nu hafva tillstyrkt? Jag vill då erinra
herrame derom att, när fullmägtige i riksbanken hördes öfver
detta förlag, svarade fullmägtige alls icke, att de tyckte att bankens
tillgångar voro så kringskurna, att den icke kunde betjena det nya
afdelningskontoret med förlag, utan de sade, att det existerar en
slags öfverenskommelse sedan några år — en öfverenskommelse,
om hvilken jag icke vet, huruvida den uttryckts på annat sätt än
uti någon motivering — enligt hvilken nya afdelningskontor borde
inrättas endast hvart annat år. Jag har emellertid icke deltagit
i någon dylik motivering, och jag anser mig derför icke heller
bunden deraf, lika litet som de öfriga reservanterna i bankoutskottet
ansågo sig hafva någon dylik förpligtelse. Bankofullmägtige
förmena i allt fall, att det fins en sådan öfverenskommelse,
men tyckas anse, att nästa år intet hinder möter för upprättande
af ett nytt afdelningskontor. Nu frågar jag: om vi nästa år upprätta
ett nytt kontor, hvarpå skulle då riksbankens större förmåga
att förlägga det kontoret bero? Jo, icke på något annat,
än att riksbanken skulle hinna förstärka sina fonder. Men huru
förstärker riksbanken sina fonder? Blott och bart derigenom, att
den får behålla bankovinsten eller någon del deraf. Nu hafva i
fråga om bankovinsten fullmägtige förklarat, att hinder icke möter
för denna riksdag att disponera öfver hela vinsten, i följd
hvaraf deri måste ligga, att åtminstone i närvarande stund fullmägtige
icke anse, att riksbankens fonder ej äro tillräckliga för
att förse alla de afdelningskontor, som nu finnas. Om man nu i
likhet med bankofullmägtige anser, att man nästa år kan inrätta
ett nytt afdelningskontor, så förstår jag för min del icke, huru
riksbanken skall kunna göra detta lättare nästa år, om icke riksbanken
till nästa år fått tillfälle att förstärka sina fonder genom
att reservera och för sig behålla någon del af bankovinsten. Då
reservanterna nu föreslagit, att afdelningskontoret skall öppnas
först nästa år, så, i fall riksbanken får behålla en del af såväl
nästlidna års vinst som den vinst, hvilken uppkommer för det
nu löpande åiet, lär det icke vara tvifvel om. att icke riksbanken
har full förmåga att förlägga detta riksbankskontor, som vi reservanter
önskat.
År det åter så, att herrame ämna nu disponera öfver hela
bankovinsten för statsbudgeten och möjligen ämna göra så äfven
nästa år, ja, då vill jag säga, att i så fåll eger riksbanken icke
Om inrättande
af nya afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
N:o 25. ?0
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om inr altan-med ett enda öre ökade fonder nästa år för att inrätta något nytt
de af nya af- afdelningskontor, så att då eger den så kallade öfverenskommelsen
^or^friks- eller hvad man behagar kalla den icke ett tecken till värde för
banken, framtiden. När man ställer sig på samma ståndpunkt som banko(Forts.
) fullmägtige och anser det för temligen gifvet, att ett nytt afdelningskontor
skall inrättas nästa år, då får jag såga, att frågan,
huruvida man skall gorå detta redan i år eller nästa år, blir
helt och hållet beroende på, om man låter riksbanken behålla
någon del af fjolårets och det nu löpande årets vinst för att dermed
förlägga det nya afdelningskontoret. Sålunda tror jag icke,
att man ur denna synpunkt har anledning att nu motsätta sig
ett nytt afdelningskontor.
Den högt ärade talare, med hvilken jag nu särskildt sysselsatt
mig, sade också, det han trodde, att riksbanken icke skulle
lida någon egentlig skada genom att inrätta detta nya afdelningskontor,
men att kan ansåg avarsamhetenu bjuda att icke nu göra
detta. Jag vill gifva honom rätt i att riksbanken icke lider någon
skada af detta, och jag vill äfven sjelf vara med om varsamhet,
men med erinran, att jag förutsätter, att en del af bankovinsten
bör årligen reserveras för riksbankens egna ändamål, anser jag
mig icke handla ovarsamt genom att tillstyrka kammaren att besluta
inrättande af ett afdelningskontor i år.
Jag vill icke vidare ingå på utvecklande af betydelsen af den
bankreform, som reservanterna antydt, men jag är alldeles fullt
öfvertygad derom, att, sedan denna fråga nu så länge stått på
dagordningen, det allmänna föreställningssättet inom vårt lands
ledande kretsar allt mera och mera mognar för att låta denna reform
inom en icke alltför aflägsen framtid blifva förverkligad.
Likasom vi sett det helt hastigt inträffa i åtskilliga andra stora
frågor, skall äfven här den mognade frukten snart låta sig plockas,
och det skall äfven med afseende å denna fråga helt säkert icke
dröja så synnerligen länge, innan vi få se sedelutgifhingsrättens
koncentrering inom riksbanken blifva en verklighet. Detta kommer
efter min tanke att inträda så snart, att det verkligen icke går
an att vänta i två gånger elfva år med att inrätta afdelningskontor
i de delar af riket, som för närvarande icke hafva sådana. Det
är ju alldeles gifvet, att, när det blir fråga om att upprätta nya
afdelningskontor, det skall möta vissa organisatoriska hinder att
på en gång inrätta en massa sådana, derför att fullmägtige i riksbanken,
som skola ombesörja detta, icke kunna på en gång sysselsätta
sig med anordnande af alla dessa kontor i olika orter. Det
är derför mycket lyckligt och icke annat än i sin ordning, att
Riksdagen icke gifver fullmägtige i uppdrag att annat än successivt
upprätta sådana nya afdelningskontor. Jag skulle icke heller
anse det påkalladt att inrätta mer än ett afdelningskontor om
året, men äfven om vi skulle göra detta i hvart och ett af de
återstående elfva länen med ett kontor om året, är jag öfvertygad
att, innan dessa elfva år förflutit, det skulle vara slut med åt
-
21 ET:a 25.
Onsdagen den 4 April, e. in.
minstone denna kammares tålmodighet i fråga om undanskjutandet Om inrätta».
af den stora bankreformen. Denna reform måste komma vida *
tidigare, och derför är det af vigt att söka gorå undan så mycket tor aj rij!K_
som möjligt i afseende å upprättande af nya afdelningskontor. Det hanken.
är af denna anledning som jag här tillåter mig påyrka inrättandet (Forts.)
redan vid denna riksdag af ett nytt afdelningskontor att öppnas
under loppet af nästa år, och i fråga om valet af platsen har jag
icke hört några synnerliga anmärkningar nu framställas. Jag ville •
endast möt talaren på norrköpingsbänken erinra, att, då han trodde,,
att det i någon mån varit ett missgrepp att inrätta ett afdelningskontor
i Hemösand i stället för på någon annan plats inom
länet, jag under min verksamhet i bankoutskottet kommit i tillfälle
att iakttaga, att afdelningskontoret i Hemösand utvecklat en
omfattande verksamhet och att rörelsen der visat sig synnerligen
stor, hvarför jag icke kan finna det annat än ganska välbetänkt,
att man beslöt sig för att i Hemösand inrätta ett afdelningskontor,
helst om man derjemte tager i betraktande det intresse,
som ur den rena statsförvaltningens synpunkt alltid måste göra sig
gällande, att få ett afdelningskontor förlagdt i länets residensstad.
Det är på grund af dessa skål, som jag ber att få vidhålla det
yrkande, som jag förut haft äran framställa.
I detta yttrande instämde Herrar Amnéus, Nilson från Lidköping,
Nyström, Hansson i Solberga och Hammarström.
Herr friherre Åkerhielm: Herr grefve och talman! Den framstående
ledamot af kammaren, som nyss slöt sitt anförande, gjorde
mitt ganska korta yttrande den äran att dermed hufvudsakligen
sysselsätta sig. Då han samtidigt framstälde ett åskådningssätt,
späckadt med mer eller mindre exakt återgifva citat af hvad jag
yttrat, så är det nödvändigt, att jag utbeder mig kammarens benägna
tillåtelse att få lof att upprepa mina ord och min verkliga
bevisföring efter min egen uppfattning.
Jag kan icke förstå, att det är nyttigt för bankens verksamhet,
att den ytterligare splittras på afdelningskontor i orterna.
Det är häri jag skiljer mig från den siste ärade talarens uppfattning.
Han säger, så vidt jag förstår honom rätt: riksbanken
måste blifva den enda sedelutgifvande banken, och derför skall
riksbanken skynda sig att på kortast möjliga tid inrätta elfva nya
afdelningskontor. Jag säger: jag vill att riksbanken skall blifva
den enda sedelutgifvande banken, men derför bör riksbanken med
yttersta varsamhet se till, huruvida och i hvilken mån den kan
sträcka Ut sin verksamhet genom afdelningskontor, hvilka nemligen
icke tillföra riksbanken papper, som kunna sätta den i stånd
att öfvertaga de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Det är
häri vi skilja oss. Min åsigt kan ju för ("ifrigt vara oriktig och
den ärade talarens rigtig.
Han gjorde mig den stora artigheten åt frågat, hvarifrån jag
N:o 25. 22
Onsdagen den 4 April, e. va.
Om inrättande
af mja afdelningskontor
af riksbanken.
(Forts.)
hemtat mönstret till min bankorganisation. Det är ju icke jag,
som föreslagit någon bankorganisation, utan det är den ärade
talaren och reservanterna, som hafva föreslagit en ny bankorganisation.
Jag skall icke kalla den cfes-organisation, ehuru den
står den benämningen närmare än benämningen organisation.
Mitt intresse är att kunna sammanhålla riksbanken och hålla den
uppe i den styrka och ställning, att den kan fylla sin hufvuduppgift,
som är icke att understödja möjligheten till mer eller
mindre lättfångna lån i orterna, utan att kunna möta anspråken
på guldvaluta, då allvarliga faror höta vårt land. Jag kan för
min del icke finna annat, än att riksbanken i första hand måste
söka upprätthålla de anspråk, som hufvudsakligen ställas på densamma,
eller anspråken derpå, att riksbanken bör vara en förmedlare
för hela den stora svenska krediten. Men nu säger man,
att bankens tillgångar mycket väl tillåta inrättandet af ett nytt
afdelningskontor, att öppnas under nästa år. Ja, jag tror visst
icke, att riksbanken kommer att störtas för det, men jag anser
ett sådant beslut gå i orätt rigtning. Jag tror, att om man bifaller
den högt ärade ledamotens och bankkunnige talarens yrkande
att inrätta ett nytt afdelningskontor i Mariestad, att öppnas
redan under nästa år, då kommer man nästa riksdag att
mötas af nya anspråk på inrättande af ytterligare afdelningskontor
af riksbanken, och den ärade talaren lärer nog ej undandraga
sig att stödja dem. Frågan är, om man ser saken i ögonen:
skall man frångå den hittills följda goda principen att inrätta
ett afdelningskontor blott hvartannat år, eller skall man, genom
det beslut man nu går att fatta, gilla den principen, att ett nytt
afdelningskontor af riksbanken bör inrättas hvarje år. Jag tror
icke, att man bör gå in på den senare principen. Ty blifver den
häfd, då lärer ingen kunna motstå den, icke ens den ärade talaren.
Hvad jag nu sagt, grundar jag icke på min auktoritet, hvilken
vid sidan af den ärade talarens icke kan väga jemnt upp,
utan jag grundar det på bankofullmägtiges uttalande. Bankofullmägtige
säga nemligen: “Fullmägtige hafva vid behandling af
motioner om inrättande af nya riksbankskontor i orterna under
de senare åren mer än en gång framhållit vigten af att härutinnan
gå till väga med tillbörlig varsamhet, så att i regeln ett nytt
sådant icke borde ifrågakomma oftare än hvartannat år,“ Alltså
är det bankofullmägtiges auktoritet, jag för min del djerfves sätta
högre än bankoutskottets nuvarande ärade ordförandes. Jag kan
visserligen deri misstaga mig, men jag djerfves göra det ändå.
Jag kan slutligen icke förstå, huru man kan säga, att här
föreligger en tyst öfverenskommelse. “Möjligen i någon motivering.“
Äh nej, så är icke förhållandet. Här föreligga riksdagsbeslut tid
efter annan, och riksdagsbeslut kan åtminstone jag för min del
icke anse för några tysta öfverenskommelser. Det är för mig
tydligt och klart — • jag vågar lugnt påstå det — att, då Riksdagen.
under en följd af år beslutit sådana bestämmelser, här icke
23 N:o 25.
Onsdagen den 4 April. e. m.
föreligger någon tyst öfverenskommelse, utan ett tydligt och öppet Om inråttanuttalande,
hyllande på grundade skäl. Jag finner derför ingen
anledning att frångå Riksdagens beslut. Då jag icke heller af tor af
den ärade talarens anförande rubbats i min uppfattning af före- banken.
liggande fråga, djerfves jag vidhålla mitt yrkande om bifall till (Forts.)
utskottets förslag.
Herr Themptander: Till svar på den siste högt ärade tala
rens
anförande ber jag få hemställa, huruvida det kan vara skäl
att gifva denna fråga så storartade dimensioner, som han gjort,
då han säger, att jag vill införa desorganisation i afseende på
riksbanken genom mitt intresse för ett hastigare inrättande af
afdehiingskontor. Mine herrar! Om man inrättar afdelningskontor
af riksbanken livartannat år eller hvart år, det är verkligen
icke någon principiel fråga af den stora betydelse, som den
siste ärade talaren tycktes anse. Den frågans besvarande beror
uteslutande på, huruvida riksbankens fonder äro tillräckliga för
att inrätta ett nytt afdehiingskontor hvart år eller hvartannat,
och svaret på den frågan åter är att söka i en annan fråga, nemligen
huru Riksdagen vill förfara med riksbankens vinst för hvarje
år. Vill Riksdagen låta riksbanken behålla någon mera afsevärd
del af bankovinsten, då är jag för min del fullkomligt öfvertygad,
att inrättandet af nya afdelningskontor kan ske oftare än hvartannat
år. Skiljaktigheten mellan den högt ärade talaren och mig
torde efter min tanke bestå deri, att — då vi båda intressera oss
för den stora reformen, att riksbanken ensam skall utgifva sedlar
— jag ser denna reform närmare förestående än den ärade talaren.
Han ser den i ett längre fjerran och derför anser han, att
vi hafva tid att gå långsammare till väga i afseende på inrättandet
af afdelningskontor. Men jag hoppas, att både han och
jag skola få den tillfredsställelsen att se denna vår älsklingstanke
om sedelutgifningsrättens koncentrerande realiserad inom en ej
alltför aflägsen framtid, och då hafva vi ju båda anledning att
vara glada, om riksbanken är i tillfälle att när så sker omedelbarligen
kunna genom sina afdelningskontor i de olika delame af
vårt land utöfva sin tillbörliga verksamhet.
Hvad åter beträffar den öfverenskommelse, man talar om,
kan jag icke anse några synnerligen bindande skäl förefinnas för
Riksdagen i detta fall. Ty besluten .om de afdelningskontor, som
hittills blifvit inrättade, hafva ju merendels tillkommit genom
gemensam votering; och för riksdagsbeslut, som tillkommit pa
sådant sätt, kan man i allmänhet icke söka stöd i någ;on motivering.
Jag tror derför, att vi, som önska ett Hytt afdelningskontors
inrättande nu, icke behöfva hysa någon fruktan för att
genom ett sådant beslut komma i kollision med något i detta
ämne förut fattadt riksdagsbeslut eller något uttryck af Riksdagens
åsigt, som vi icke skulle hafva full frihet att nu lemna
å sido.
N:q 25. 24 Onsdagen den 4 April, e. m.
Om inråttan- Herr vice talmannen Dani el son: För min del tycker jag;
''ddningskon- ått clenna fråga ställer sig något annorlunda, än man egentligen
tor af riks- tänker sig. Då nemligen bankoutskottet icke ännu yttrat sig
banken, öfver Kongl, Maj:ts förslag om bankovinstens användande för
(Forts.) statsregleringen, så anser jag, att, innan denna fråga om afdelningskontoren
algöres, vi först böra veta, huruvida bankofullmägtige
anse sig kunna inrätta ett sådant kontor, utan att riksbanken
behöfver behålla någon del af bankovinsten. Ty det förefaller
mig, att om man för upprättandet af ett afdelningskontor
måste åtaga sig en beskattning, d. v. s. om icke statsverket derför
skulle få tillgodogöra sig bankovinsten, då bör man icke för
i år åtminstone slå in på denna väg. Frågan hade derför enligt
min tanke icke bort förekomma till afgörande, förr än bankoutskottet
svarat på frågan om bankovinstens användande, och
Riksdagen deröfver fattat sitt beslut. Jag tror således, att, i
fall herrarne hålla på den uppfattningen, att ett afdelningskontor
i år bör inrättas, det är klokast ätt återremittera ärendet till
bankoutskottet för ätt få veta, huruvida kontoret kan inrättas,
utan att riksbanken för den skull behöfver behålla någon de! af
bankovinsten. Ty skulle det behöfvas, då tror jag vi skulle blifva
missnöjda — då vi komma till statsregleringen — om vi för
denna orsaks skull finge åtaga oss ökad beskattning. Jag skall
derför taga mig friheten hemställa, huruvida icke herrarne anse
det lämpligt, att frågan återremitteras och hålles öppen, till dess
man får den andra frågan om bankovinsten afgjord. Herr talman,
jag anhåller om återremiss af den nu föreliggande frågan.
Herr Zetterstrand: Jag vill endast tillkännagifva, att den
synnerligen sakrika diskussion, som nu förts, häft de betänkligheter,
jag förut hyst angående inrättande af afdelningskontor af
riksbanken oftare än hvartannat år. Jag kommer derför att rösta
för bifall till reservanternas förslag.
Herr friherre Åkerhielm: Jag vill endast nämna, att, då
Första Kammaren redan fattat beslut i förevarande fråga, en återremiss
icke gerna kan vara till gagn. Jag tror derför, att det
är bäst, att vi nu bestämma oss antingen för det ena eller andra
yrkandet. En återremiss skulle ju för närvarande icke föranleda
till annat, än att bankoutskottet afgåfve ett utlåtande, deri andra
kammaren anmodades att i ärendet fatta beslut.
Herr vice talmannen Danielson: Efter de upplysningar,
som lemnats af den föregående ärade talaren, inser jag naturligtvis
att det icke är något skäl att hålla på en återremiss. Jag
ber derför att få återtaga detta mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
proposition å hvartdera af de båda återstående yrkandena.
26 N:ö 28.
Onsdagen den 4 April. é. m.
nemligen dels på bifall till utskottets hemställan och dels på af- Om inråttanslag
derå och bifall i stället till det af herr Thémptander under
öfverläggningen framstälda förslag; och fann herr talmannen den ^ af rita.
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering banken.
blef likväl begärd och företogs enligt följande, nu uppsatta och af (Forts.)
kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som, beträffande bankoutskottets nu föredragna utlåtande
n:o 5, bifaller herr Themptanders under öfverläggningen framstälda
förslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan.
Omröstningen visade 139 ja mot 72 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
;§ 3.
Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets memorial n:o 11,
med förslag till sammanjemkning af kamrames skiljaktiga beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 5 i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
dels framläggande för Riksdagen af förslag angående inrättande
af en frilägersinstitution och dels föranstaltande af utredning beträffande
frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.
§ 4.
Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:
n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag angående
upphäfvande af gällande stadganden om fömyadt uppläsande
i kyrka af vissa äldre författningar; och
n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft.
§ B.
Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets uti k- Om för slag till
tände n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med för- lag angående
slag till lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka. _ . upSsaZe
Genom en den 15 sistlidne december änåten proposition, t kyrka.
N:o 25. 26
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om förslag till no 19, som till lagutskottet hänvisats, hade Kongl. Maj:t, under
kungörelsers åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta
upplåsande domstolen förda protokoll, jemlikt § 87 regeringsformen, förei
kyrka, slagit Riksdagen att antaga följande af kyrkomötet, på sätt pro<Torts.
) positionen jemväl bilagda kyrkomötets skrifvelse utvisade, för dess
dess del godkända
Förslag
till
lag- angående kungörelsers uppläsande i kyrka.
Med upphäfvande ej mindre af hvad i 2 kap. 5 § kyrkolagen
stadgas om uppläsande i kyrka af kungörelser angående verldsliga
angelägenheter än äfven af 10 § i resolutionen på allmogens besvär
den 9 december 1766 och förordningen den 8 maj 1849 förordnas
som följer:
1 §•
Förutom i de fall, då enligt lag eller författning eller enligt
bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka,
skall sådan uppläsning ega rum allenast när Konungen eller dess
befallningshafvande derom särskildt förordnar; dock ege församling,
genom beslut å kyrkostämma, medgifva, att jemväl enskildes
tillkännagifvanden må, der sådant äskas, i kyrka kungöras, vederbörande
prest obetaget att vägra uppläsning af tillkännagifvande,
som i anseende till innehåll eller affattning finnes dertill otjenligt.
2 §•
Kungörande, hvarom i 1 § sägs, skall ske från predikstolen,
dock först efter det gudstjensten afslutats, der ej kyrkohandboken
annorlunda bestämmer.
Utskottet hemstälde, att Kongl. Majrts ifrågavarande proposition
måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mine herrar! Då,
derigenom att de två föregående lagutskottsutlåtandena af kammaren
bifallits, stora lättnader i afseende på uppläsande i kyrka
af allmänna författningar och kungörelser beredts presterskapet,
vill jag, då detta lagutskottets utlåtande, n:o 33, med förslag till
lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka, nu föreligger till
behandling, yttra mig något i afseende på de förhållanden, som
möjligen kunna komma att inträffa, för den händelse föreliggande
lagförslag blefve af Riksdagen antaget.
Under öfver ett århundrade ha framstälts önskningsmål om
ändring i afseende på kungörelsers uppläsande i kyrka. Dessa
ändringar ha dels afsett, hvilka personer skola uppläsa kungörel
-
Onsdagen den 4 April, e. m.
27 N:o 25.
serna, och dels hvilka kungörelser skola uppläsas. Allt sedan Om förslag till
1818 ha vid åtskilliga riksdagar framstälts förslag derom, att Yw^lsers
verdsliga författningar, beslut och underrättelser skulle först, när uppläsande
gudstjensten vore fulländad, af presten från predikstolen meddelas, i kyrka.
I anledning deraf utfärdades förordningen den 8 maj 1849,^som (Forts.)
föreskref, att med undantag af bönedagsplakat, hvilka, såsom
varande af religiös egenskap, efter predikan och näst efter bönen
“Fader Vår“ finge uppläsas, alla andra kongl. förordningar och
auktoriteters samt enskilda personers kungörelser skulle omedelbart
efter gudstj enstens slut från predikstolen af presten uppläsas
i den ordning, som dittills vore föreskrifven.
Nu har i 1 § af det föreliggande lagförslaget föreslagits, att
“förutom i de fall, då enligt lag eller författning eller enligt
bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka,
skall sådan uppläsning ega rum allenast när Konungen eller dess
befallningshafvande derom särskildt förordnar; dock ege församling,
genom beslut å kyrkostämma, medgifva, att jemväl enskildes
tillkännagifvande må, der sådant äskas, i kyrka kungöras, vederbörande
prest obetaget att vägra uppläsning af tillkännagifvande,
som i anseende till innehåll eller affattning finnes dertill otjenligt^
Man finner, att vid 1868 års kyrkomöte väcktes flera motioner
i denna fråga och att Kongl. Maj:t med anledning deraf framlade
för 1873 års kyrkomöte ett förslag till förändradt sätt för offentliggörande
i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt
enskilda tillkännagifvanden. Enligt detta förslag skulle sådana
kungörelser, om hvilkas uppläsning i kyrka vore i grundlag eller
i förordningarna om kyrkostämma och prestval stadgadt, äfvensom
lysningar till äktenskap, bönedagsplakat samt i öfrigt alla
meddelanden i kyrkliga angelägenheter fortfarande af tjenstförrättande
prest i dittills stadgad ordning offentliggöras; hvaremot
andra kungörelser eller handlingar, hvilka borde allmänheten i
kyrka delgifvas, skulle efter högmessogudstjenstens slut offentliggöras
antingen af presten från predikstolen eller, under hans tillsyn,
af klockaren eller annan aj presten derom anmodad tjenlig person.
Detta lagförslag godkändes äfven af högsta domstolen. Således
se herrarne, att i det då framlagda förslaget finnas bestämmelser,
och tydliga uttalanden, som det nu framlagda saknar. När nu
ett sådant önskningsmål så ofta framstälts, och jag i detta lagförslag
icke finner något som helst, som gifver ledning för huru
och hvem som skall offentligen uppläsa hvad som kan ifrågakomma,
utom i de fall, då Konungen eller dess befallningshafvande särskildt
derom förordnar, så återstår endast för församlingen att besluta,
huruvida den sjelf vill bestämma, att kungörelsen skall läsas
upp i kyrkan eller icke. Nu kunna vi tänka oss det förhållande,
att församlingen utser en person, som skall verkställa uppläsandet
af kungörelser och dylikt, ehuru det i förut framstälda förslag
framhållits, att presten skulle verkställa uppläsningen, men i det
nu föreliggande förslaget namnes icke ett ord om det skall ske
N:o 25. 28
Onsdagen den 4 April. e. m.
Om för slag till af presten eller någon annan, utan endast att församlingen eger
kungörelsers ^es''Tlta om uppläsningen i kyrkan af enskilda tillkänna
uppläsande
gifranden. Men, mina herrar, det står icke hvem som skall verki
kyrka, ställa uppläsandet. Uti andra paragrafen af det framlagda för*
Forts.) slaget står det visserligen att kungörandet skall ske från predikstolen,
men icke af hvem.
Jag vet nu icke huruvida kyrkohandboken förbjuder, att någon
annan person än presten får uppläsa från predikstolen kungörelser
eller författningar, men om så icke är förhållandet, synes
det mig vara en temligen stor oegentlighet att antaga ett lagförslag,
som saknar nödiga bestämmelser, alldenstund vi i nuvarande
författningar hafva klara sådana. För min del kan jag ej
bidraga till en lags antagande, som jag tydligen ser att allmänheten
kan bli lidande genom. Först i sista delen af denna paragraf,
då frågan om vägran att uppläsa tillkännagifvanden förekommer,
namnes ordet prest; momentet har följande lydelse: ‘‘vederbörande
prest obetaget att vägra uppläsning af tillkännagifvande,
som i anseende till innehåll eller affattning finnes dertill otjenligt.u
Jag undrar just, huru man skulle kunna komma till rätta
med en prests omdöme, då han möjligen vägrar uppläsning af hvarje
kungörelse, som afser t, ex. auktion sförrättningar, hvilka innehålla
mycket som prester kunna anse otjenligt. Har församlingen beslutit,
att den får uppläsas, men presten finner den otjenlig, så har han rätt
att förhindra uppläsandet, hvaraf blir följden, att församlingen får
med sådana kungörelser aflägsna sig från kyrkan till den möjligen
långt derifrån liggande sockenstugan.
Huru församlingarna komma att reda sig i dylika fall är svårt
att förstå.
Jag har visserligen intet emot att uppläsandet af kungörelser
öfverlåtes jemväl åt andra personer än prester, men i sådant fall
skulle jag helst vilja ansluta mig till det afKongl. Maj:t vid 1873
års kyrkomöte framlagda förslag, som innehöll, att sådana kungörelser
eller handlingar, hvilka borde allmänheten i kyrka delgifvas,
skulle efter högmessogudstjenstens slut offentliggöras, antingen
af presten från predikstolen eller, under hans tillsyn, af
klockaren eller annan af presten derom anmodad tjenlig person,
med ett litet tillägg: derest icke församlingen annorlunda beslutar.
Hade nu dessa ord intagits i lagparagrafen, så hade saken
varit alldeles klar, men nu ställer sig frågan för mig temligen
dunkel. Och när jag tänker på huru det mången gång kommer
att gestalta sig i landsortskommunema, och huru derstädes ganska
svåra förhållanden komma att uppstå, derest kammaren antager
denna lagparagraf i oförändradt skick, så skall jag, herr talman,
tillåta mig, då jag icke vågar framställa något ändringsförslag,
att yrka rent afslag å paragrafen.
Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Sedan länge
bär såväl inom Riksdagen som i kyrkomötet vid upprepade till -
29 N:o 25.
Onsdagen den 4 April, e- m.
fallen behandlats frågan om inskränkning i uppläsandet från Pre''ffS£
dikstolen af verldsliga kungörelser, hvilket publikationssätt i större jfung(jreiSers
eller mindre män inom vårt land användts sedan arhundraden tillbaka, upplösande
Nu har, enligt min uppfattning, uti förevarande kongl. för- i kyrka.
slag en behöflig begränsning i förevarande afseende skett och för- (Forts.)
slaget går sålunda i den önskade och önskvärda rigtningen.
Enligt förslaget är nemligen åt församlingen öfverlemnadt att
afgöra, huruvida enskilda tillkännagifvanden hädanefter må uppläsas
i kyrkan eller icke.
Tillägget att, om vederbörande prest finner att ett visst tillkännagifvande
med afseende å innehållet eller affattningen befinnes
vara otjenligt att i kyrka uppläsas, presten fortfarande, såsom hittills,
må ega rätt att vägra uppläsandet synes mig välbetänkt.
Denna bestämmelse kan jag således för min del icke annat
än gilla, och jag tror, att presterskapet nog skall veta att i detta
fall handla varsamt. Skulle i något enstaka fall prest utan skäl
vägra uppläsande af en kungörelse, så lärer det icke vara svårt
att derutinnan vinna rättelse; ty prestens bedömande af en kungörelses
för uppläsande i kyrka lämpliga eller olämpliga innehall
och affattning sker under tjenstemannaansvar.
Den förre ärade talaren framhöll såsom en brist i lagförslaget,
att det icke fans någon bestämmelse om hvem, som skulle uppläsa
dessa kungörelser.
Jag föreställer mig att då dessa kungörelser skola läsas upp
från predikstolen efter högmessogudstjenstens slut, så blir det
presten, som kommer att verkställa uppläsandet, och skulle.
emot förmodan — någon gång så icke blifva fallet, så vet jag
icke hvad skada som derigenom skulle uppstå. Hufvudsaken är,
icke hvem som läser upp kungörelsen, utan att den blir uppläst.
Dä jag icke kan dela den föregående ärade talarens farhagor,
att presterskapet i oträngd! mål skall vägra uppläsande af sadana
kungörelser, som verkligen äro af det innehåll och den affattning,
att de böra uppläsas i kyrka; dä jag vidare anser, att man genom
antagande af detta förslag tillmötesgår en önskan, som mångtaliga
gånger ffamstälts, somt då denna önskan löses pa ett, enligt min
tanke, tillfredsställande sätt i det kongl. förslaget, så skall jag,
herr talman, taga mig friheten anhålla att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.
Herr Svensson från Karlskrona instämde häruti.
Herr Johnsson i Bollnäs: Jag är icke någon vän af att
alla möjliga publikationer skola uppläsas från predikstolen och jag
skulle gerna vilja befria presterskapet ifrån skyldighet att från
predikstolen uppläsa sådana, men jag tror dock, att man i detta
fall bör gå så pass varsamt tillväga, att man icke allt för mycket
försvårar fullgörande åt vissa i lag stadgade bestämmelser. En
olägenhet har nyss blifvit afhjelpt genom det beslut kammaren
N:o 25. 30
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om förslag till fattade i afseende å lagutskottets förslag angående förayadt upnS„3?-e
1 kyrka afhissa äldre af Kongl. Maj:t utfärdade författupplösande
lingar och förordningar, men om nu detta förslag vinner Riksi
kyrka, dagens bifall, så skulle, såsom det heter, församlingarna sj elfva
(Forts.) på kyrkostämma kunna besluta hvilka kungörelser, som skola uppläsas,
men presten är dock oförhindrad att i alla händelser vägra
uppläsandet. Jag vill då erinra om bestämmelsen i kongl. förordningen
angående kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
der det heter, att protokoll å hållen kommunalstämma skall nästa
söndag eller helgedag, då gudstjenst hålles, uppläsas från predikstolen.
Om prest nekade att uppläsa ett kommunalstämmoprotokoll,
och jag kan icke se något hinder derför med den affattning
förslaget i första delen af §:eh erhållit, huru skulle då ett kommunalstämmobeslut
taga till sig laga kraft? Beslutet skall ju,
såsom vi veta, uppläsas från predikstolen. Kungörelse för stämmas
hållande är prest skyldig att, enligt förslaget, uppläsa,
enär en sådan kungörelse är, som det heter i förslaget, grundad
på lag eller förordning. Men ett kommunalstämmoprotokoll är
icke en kungörelse, och det kan sättas i fråga om prest är skyldig
uppläsa sådant protokoll derest kyrkostämman icke derom fattat
beslut. Jag anser derför, att Kongl. Maj:t hade bort på samma
gång framlägga förslag om sådan ändring i förordningen angående
kommunalstyrelse på landet, att de af mig antydda oegentligheter
blifvit afhjelpta.
Jag skall icke göra något yrkande, men jag tror, att lagutskottet
bort beakta detta förhållande. Då i öfrigt en stor del
af de bolagsordningar, som äro af Kongl. Maj:t och länsstyrelserna
faststälda, innehåller bestämmelser derom, att kungörelser skola
uppläsas från predikstolen, så borde också presterskapet hafva
skyldighet att uppläsa dylika kungörelser.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Herr grefve och talman, mine herrar! Jag har ganska
föga att tillägga till hvad herr Bruzelius nyss yttrat. Jag vill
endast fästa den siste ärade talarens uppmärksamhet derpå, att
han helt och hållet missförstått lagförslaget, då han anser,
att en prest skulle kunna vägra uppläsande af ett kommunalstämmobeslut.
Det står ju tydligt i förslaget, att allt skall
uppläsas, som enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse
i kyrkohandboken skall kungöras. I detta afseende gör
det föreliggande förslaget ingen ändring i nu gällande lag. Den
enda förändringen är den, att det öfverlemnas åt församlingarna
sj elfva att besluta, huruvida enskilda personers tillkännagifvanden
skola få uppläsas eller icke. I det afseendet bär det framstälts
olika önskningar från olika håll, och det har till och med äfven
från landskommuner hos Kongl. Maj:t petitionerats om upphörande
af enskilda kungörelsers uppläsande i kyrkan.
Om nu den föreslagna lagen antages, så blifver den sannolika
31 N:o 25.
Onsdagen den 4 April, e. m.
följden den, att uppläsandet af enskilda kungörelser kommer att Om för slag till
upphöra i städerna, likasom i de landskommuner, som hafva tid
ningar
eller andra publikationssätt att tillgå. upplåsande
Den första talaren gjorde anmärkning mot stadgandet i l:a i kyrka.
§ sista punkten, som innehåller att det vore vederbörande prest (Forts.)
obetaget att vägra uppläsning af tillkännagifvande, som i anseende
till innehåll eller affattning finnes dertill otjenligt.
Denna anmärkning gifver mig anledning att fästa kammarens
uppmärksamhet på, att detta stadgande ingalunda är nytt. Det
öfverensstämmer fullkomligt med hvad redan nu är stadgadt. I den
kyrkolagsparagraf, som genom förslaget skulle i viss man ändras,
nemligen § 5 kap. 2, heter det, att enskilda kungörelser, som få
uppläsas i kyrkan, skola vara “tjenlig att från predikstolen uppläsas.
Och flera derefter utkomna författningar utmärka, att presterskapet
har rättighet att vägra uppläsandet, om kungörelsen anses
otjenlig. Den sista af dessa författningar är cirkuläret af den 12
augusti 1812, deri det heter, att enskildes kungörelser i ekonomiska
ämnen skola i så god tid, och förrän gudstjensten begynt, till
presterskapet aflemnas, att presten må kunna pröfva deras tjenlighet
att i kyrkan uppläsas.
Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Då lagutskottet enhälligt tillstyrkt den kongl. propositionen, så
tror jag verkligen, att det vore skäl, att också kammaren bifölle
densamma. Denna länge omtvistade fråga har varit före vid så
många riksdagar och i öfrigt behandlats, såsom vi veta, så omsorgsfullt;
och det har varit ett önskemål att få någon ändring i
detta fall. Och jag kan icke se, att detta kan lösas på bättre
sätt. Ty man får väl erkänna, att kungörelsers uppläsande i
kyrkan t. ex. i städerna är der föråldradt, enär der uppläses ett
fåtal kungörelser, och det är ju naturligt, ty städerna hafva sina
tidningar att tillgå. Så kan också vara förhållandet i manga fall
i landsortskommuner, som ligga nära städer eller andra mera befolkade
orter; de hafva mindre behof af kungörelsers uppläsande
i kyrkan. De mera aflägsna orterna kunna ju hafva större behof
af sådant uppläsande. Och hvad är då rigtigare än att kyrkostämman
får ordna detta efter förhållandena på hvarje ort. Det är
väl det allra rigtigaste. Presten är då ansvarig för att dessa
kungörelser uppläsas och blifva offentliggjorda i kyrkan. Det är
icke, såsom den förste ärade talaren yttrade, obestämdt, om presten
eller någon annan skall uppläsa kungörelsen. Det är ju tydligt,
att presten skall göra det. Ty enligt vår kyrkohandbok gifves
det ingen anledning till, att någon annan än presten kan gå upp
på predikstolen under eller omedelbart efter pågående gudstjenst
och uppläsa kungörelserna utan att han handlar på prestens vägnar
och ansvar.
Detta förslag, synes mig, är det bästa till lösning af frågan,
som vi hafva haft före på länge. Förslaget om kungörande medelst
N:o 25. 32
Onsdagen den 4 April. e. m.
Om förslag till &n slag var i högsta måtto olämpligt; och likaså olämpligt vore
kungörelsers att 1 kyrkan kisa UPP kungörelser, som icke äro af vigt för
uppläsande ^en störa allmänheten, utan då är det väl mycket rigtigare, att
i kyrka, församlingen sjelf i detta fall får besluta. Jag tror, att Riksdagen
(Forts.) bör söka lösa denna fråga. Och att vi kunna lösa den på bättre
sätt än nu föreligger, det synes mig för närvarande ej möjligt.
Jag _ vill derför yrka bifall till utskottets förslag och tror, att vi
då åstadkomma ett lagom och rätta oss efter det fall, hvartill
särskilda förhållanden gifva anledning.
Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Bexell: Jag vill blott tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för afslag.
Jag är öfvertygad om, att om denna paragraf antages, det
skall föranleda till tvister såväl församlingsmedlemmame emellan
som mellan presten. som får stor magt, och församlingen. Då
kommer ett fåvälde att dominera, som möjligen icke vill hafva
uppläst på predikstolen vissa saker, det kan vara om valmöten
eller dylikt, och sådant kan blifva till stort förfång. För öffigt
anser jag, att det finnes många prester, som verkligen behöfva
kungörelserna för att locka åhörare till kyrkan.
Herr Hedin: Jag vill icke lägga mig synnerligt mycket i
frågan. Men nog förefaller det mig särdeles anmärkningsvärdt,
att man kan pasta, att det föreliggande förslaget innebär den
bästa tänkbara lösningen af frågan. Jag ber kammaren hafva
godheten att väl väga dessa ord, som motsäga hvad den näst siste
talaren anförde, att det blir kyrkostämman, som får sakens ordnande
i sin hand, dessa ord nemligen “vederbörandeprest obetaget att
vägra upplösning af tillkännagifvande, som i anseende till innehåll
eller affattning finnes därtill otjenligt.“ Det är således presten, som
har den sista och afgörande magten; och jag frågar, om det är
möjligt att formulera en fullmagt för godtycket i en mera vidsträckt
affattning, än orden fått här i de två sista raderna i 1 §
af det föreliggande förslaget? När det yttrades nyss af en ärad
ledamot af lagutskottet, att presten komme att handla under embetsmannaansvar,
så gjorde jag mig sjelf den frågan, hvad jag
skulle våga mig på att döma en prest till, öfver hvilken jag förutsättningsvis
vore domare i ett sådant fall. Och jag gaf mig
sjelf det svaret: han har fått här fullständig rätt att efter sitt
subjektiva omdöme afgöra, hvad han finner till innehåll eller affattning
otjenligt, och när han fått den fullmagten, så är det orimligt
att anklaga honom och ännu orimligare att derför döma honom
till ansvar. Om man kommer och anmäler att han har —
hvilket man finner illa gjordt af honom -—- vägrat att uppläsa eu
till affattningen oklanderlig kungörelse om t. ex. en skarpskytteöfhing
eller att han har vägrat att uppläsa en äfven till innehåll
och affattning oklanderlig kungörelse om ett liberalt valmöte, un
-
Onsdagen den 4 April, e. m.
33 N:o 25.
der det lian alls icke tvekat att uppläsa kungörelser angående — Omför slag till
patriotiska tullmöten o. s. v., så ser jag sannerligen icke, att någon ^ngöreteers
domstol kan med godt samvete döma honom på en sådan anmälan, uppläsande
Han har fått fullmagt till det fullständigaste godtycke. Och kam- i kyrka.
maren må nu pröfva, om en sådan lagparagraf skall i en fråga, (Forts.)
som väl ändå icke är så högt öfver menskligt bemödande att lösa,
— om den verkligen skall anses för det förträffligaste sätt att
lösa en så gammal fråga.
Det är icke så alldeles gammalt och häfdvunnet detta, som
chefen för justitiedepartementet antydde. Ty en så vidsträckt
fullmagt för godtycket som detta: ui anseende till innehåll eller
affattning finnes dertill otjenligt11, det finnes icke i kyrkolagen och
icke heller i det åberopade cirkuläret af år 1812, hvilket för öfrigt
är något annat än en lag åt hvilken riksdagen genom sitt beslut
skulle gifva sin konsekration.
Herr Nilsson i Skär hus: Herr talman! Med anledning af
hvad representanten på kristianstadsbänken yttrade skall jag be
att få säga några ord. Han sade, att det skulle ligga på prestens
ansvar att uppläsa kungörelserna eller icke. Jag kan för min del
icke se, att det finnes i detta lagförslag det ringaste uttalande
derom, att det skulle kunna föranleda till något ansvar för presten,
derest han uraktläte det. Såsom herr justitieministern påpekade,
är det, att kommunerna skulle få rätt att bestämma öfver uppläsandet
af de särskilda kungörelserna, nog ett godt steg framåt,
men då det icke står något om hvem som kan åläggas att uppläsa
kungörelserna, så är jag lika otillfredsstäld med allt som
blifvit sagdt. Efter nu gällande författningar åligger det presten
att uppläsa vissa författningar, men han har också enligt gällande
författningar rätt att urskilja vissa kungörelser. Härom
handla författningar, som jag icke har till hands; men jag minnes,
att vid folksamlingar i ett och annat fall, som kan leda till
skada för församlingen, har presten enligt ett kongl. bref rätt
att vägra uppläsning. När nu ett sådant stadgande verkligen
förefinnes, då anser jag icke nödigt, att man antager detta lagförslag,
utan jag vidhåller fortfarande mitt yrkande om afslag.
Herr Kedelius: Jag hade verkligen icke ämnat att begära
ordet i denna fråga, som synes mig ganska liten. Men på grund
af det motstånd, som den oväntadt nog rönt från åtskilliga håll,
anser jag mig pligtig att uttala, huru jag ser detta lagförslag.
Mig synes, att i allt väsentligt är innehållet detsamma som vår
nuvarande lag innehåller, med den icke obetydliga förändring likväl,
att det skulle tillkomma kyrkostämman att medgifva, om enskildes
kungörelser skulle få uppläsas eller icke. Och detta är
någonting, som går i samma rigtning, hvarför denna kammare,
så vidt jag kan erinra mig, förr uttalat sig. Beträffande hvad
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 25. 8
N:o 25. 34
Onsdagen den 4 April. e. m.
Om förslag till lagen stadgar, ber jag få erinra ledamoten deruppe på gefleborgs1
kungörelsers bänken ordalydelsen i lagförslaget: “enligt lag eller författning^
uppläsande Om nu i kommunallagen eller någon annan lag står föreskrifvet,
i kyrka, att något protokoll eller dylikt skall uppläsas, så är det ovilkoriForts.
) ligen prestens skyldighet att göra det. Han kan icke undandraga
sig det; annars begår han embetsfel. Alltså från den sidan möter
det inga betänkligheter. Det är oförändradt. Likaså är det med
afseende på den anmärkta bristen, som den siste talaren omnämnde,
att det icke skulle stå angifvet hvem som skulle uppläsa
kungörelserna. Här står dock: “vederbörande presto Skulle
det kunna betyda någon annan? Kanske klockaren eller kyrkstöten
skulle göra det? Det kan väl icke den föregående talaren
tveka om, hvem som har ansvaret för uppläsningen. Det gjorde
icke talaren på stockholmsbänken. Han tvekade icke om hvem
som skulle verkställa uppläsningen. Men han tyckte sig hafva
märkt, att lagförslaget skulle kunna föranleda till godtycke af
vederbörande prest. Han trodde, att det skulle öfverlemnas åt
denne att efter sitt subjektiva omdöme uppläsa eller icke.
Jag får säga, att jag icke förstår den anmärkningen. Ty hvad
som efter denna § skall betecknas såsom “otjenligt till innehåll
och affattning^ trodde jag icke var så subjektivt, att endast presten
skulle ega förmåga att bedöma det, och att hans omdömesförmåga
härvidlag vore så vidt skild från församlingsbornas, att
de rent af skulle vara hvarandra motsatta.
Och om dessutom någon gång, förunderligt nog, så skulle
inträffa, så står det i församlingens skön att begära en kyrkostämma
och der fatta beslut, att så och så beskaffade kungörelser
enligt dess åsigt böra uppläsas, och då skall det väl vara synnerligen
otj enliga kungörelser, om presten skall anse sig af embetspligt
förhindrad att efterkomma beslutet.
Vidare ber jag att få påpeka, att denna prestens pröfhingsrätt
icke gäller alla kungörelser, utan endast enskilda. Denna
pröfhingsrätt är dessutom redan nu gällande lag.
Jag kan icke finna, att det anmärkta förhållandet innebär
någon betänklighet, och icke heller tror jag, att denna anmärkning
från den talaren sväfvar så högt öfver vanliga menniskors
förstånd, att de icke skulle kunna bedöma saken. Jag tror, att
den är lätt att bedöma, och jag anhåller fortfarande om bifall till
det föreliggande betänkandet.
Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med
anledning af ett yttrande af talaren på stockholmsbänken, att det
här vore fråga om att i prestemas händer lägga en obehörig rätt.
Men denna pröfningsrätt har ju presten redan nu enligt gällande
bestämmelser. Jag har sjelf erfarit, huru en prestman i detta
afseende kan gå till väga. I den församling, jag tillhör, hade vi
för flera år sedan en prest, som, då det föll honom in, helt enkelt
lät bli att läsa lapp vissa kungörelser, emedan de efter hans upp
-
Onsdagen den 4 April, e. m.
35 N:o 25.
fattning voro otjenliga, ehuru sådant ej blef utredt. Mig synes
att det är lämpligt, om kyrkostämman får rätt att besluta bvilka
enskilda kungörelser böra uppläsas, så att presten icke får handla
efter sin uppfattning.
Jag hemställer äfven till de herrar, som äro från städerna
och sitta i sina varma kyrkor, huruvida de icke vilja egna oss
en vänlig tanke och förskona oss på landsbygden att t. ex. vintertiden
sitta timtal i våra kalla, dragiga kyrkor och åhöra uppläsandet
af kungörelser, som församlingen icke kan hafva stor
nytta af.
För min del ser jag, som jag i mitt förra anförande nämnde,
ingen bättre utväg, än att församlingen sjelf får bestämma, om
och hvilka enskilda kungörelser få uppläsas eller icke. Jag tror
icke, att presten kommer att trotsa ett sådant beslut af församlingen;
och skulle det förekomma kungörelser af den besynnerliga
art, att de icke lämpa sig för uppläsande, så tror jag icke, att
det skall vara synnerligen många; och det kan ju ej heller vara
skäl att kungöra sådana.
Jag är öfvertygad om, att det icke kommer att ske större
missbruk hädanefter än hittills i detta afseende, men väl skulle
man få frågan reglerad efter de olika ortförhållandena, och deröfver
har väl ingen skäl att klaga.
Jag yrkar bifall till förslaget.
Herr Bruzelius: Herr Hedin frågade, om man ansåge det
nu föreliggande förslaget innebure den bästa lösningen af denna
fråga. Det vill jag visst icke påstå. Det kan nog finnas bättre
sätt att lösa den. Men jag vill påstå, att i detta fall liksom annars
man bör akta sig för att låta det bästa blifva fiende till det
goda. Enligt mitt förmenande går detta förslag i den rätta rigtningen
och genom antagande af detsamma blir det betydligt
bättre än efter nu gällande lag.
Den farhågan, att man skulle helt och hållet öfverlemna åt
prestens subjektiva uppfattning att afslå eller medgifva uppläsandet
från predikstolen af meddelanden af enskild beskaffenhet, är
väl icke så farlig, ty jag tror, att om prest vägrar uppläsa en
kungörelse, som annat förståndigt folk, hvars embetsåtgärd saken
kan blifva underkastad, icke kan finna otjenlig till innehåll och
affattning, så bör det icke vara svårt för en domstol att finna
någon lagparagraf, på grund hvaraf presten kan dömas till ansvar
för oförstånd eller vårdslöshet i tjensten.
Jag yrkar fortfarande bifall till lagutskottets förslag.
Herr Sjö: Jag finner för min del ingen fara alls att antaga
föreliggande lagparagraf, sådan den nu är formulerad. Det skulle
sannerligen vara bra besynnerligt, om en prest skulle, på sätt den
förste talaren befarade, vägra att uppläsa enskilda kungörelser.
Han skulle helt säkert icke allenast göra sig omöjlig i den för
-
Omför slag till
lag angående
kungörelsers
upplåsande
i kyrka.
(Ports.
N:o 25. 36
Onsdagen den 4 April, e. m.
Om förslag till samling, der han blifvit satt att verka som prest, utan äfven
lag angående komma att betraktas som en man, som icke fullgjort sin pligt.
upplåsande Hvad beträffar den censur, som presten skulle ega rätt att
i kyrka, utöfva vid uppläsandet af kungörelserna, anser jag densamma fullt
(Forts.) befogad. Om han vore skyldig att uppläsa alla kungörelser, som
bures till honom, så skulle han ju vara tvungen att äfven uppläsa
meddelanden om, att den eller den i närheten af kyrkan
hade försäljning af bränvin eller Öl, ja kanske än värre saker än
detta.
När dertill kommer, att församlingen eger rätt att besluta i
förekommande frågor rörande kungörelser, så tror jag, att allan
rättfärdighet är uppfyld, och kan icke finna annat än att presten
är skyldig att fullgöra sina förpligtelser, äfven om denna lag antages,
liksom han varit hittills.
Jag yrkar derför bifall till lagutskottets förslag.
Herr Nilsson i Skärhus: Jag ber om ursäkt för det jag
ännu en gång besvärar kammaren. Men jag skall endast be att
få upplysa herr Redelius om att jag mycket väl såg, ock äfven
nämnde det, att det stod ordet prest i sista momentet då det
gälde pröfuingsrätten huruvida kungörelse fick uppläsas i kyrka
eller icke, men att det deremot icke stod föreskrifvet huruvida
det skulle vara presten eller klockaren eller någon annan person,
som skulle uppläsa kungörelserna, sedan församlingen beslutit
hvilka kungörelser som finge i kyrkan uppläsas. Ingen af herrarna
ha ännu på grund af detta framlagda lagförslag visat hvem
som är, eller kan blifva, lagligt skyldig till uppläsningen af kungörelser.
Det var detta, som föranledde mig att göra den erinran,
som jag nyss gjorde.
Herr Hedin: Jag anhåller endast få erinra om, att jag icke
har ffamstält något yrkande om afslag. Jag har endast ansett
mig böra opponera mig något mot det i min tanke öfverdrifha beröm,
som egnats detta lagförslag.
För öfrigt får jag säga att den sista beskyllning, jag kunnat
vänta mig, var den, att jag skulle vilja låta folk sitta i kyrkan
och frysa.
Om det hade varit mot någon annan ledamot af kammaren,
som denna beskyllning rigtats, så hade dertill kunnat förefinnas
rimligare anledning.
Den ärade representanten för statskyrkan, som hade ordet
för en stund sedan, får jag erinra, att jag alldeles icke sagt att
presten skulle vara den ende i församlingen, som förstod att urskilja
hvad som vore otjenligt eller icke, men jag påpekade, och
jag måste upprepa det, att han är den ende, som har rätt att
med verkande kraft afgöra den saken; och icke är det heller värdt
att komma och säga att, om man blir missnöjd med det sätt,
hvarpå presten utöfvar denna sin rättighet, man då kan samman
-
Onsdagen den 4 April, e. m.
37 N:o 25.
kalla en kyrkostämma för att få saken klarerad. Nej, det går icke Om förslag till
gent emot denna alldeles tydliga lagtext. Der står nemligen livad ty? angående
kyrkostämman kar att göra angående den saken. Men om nu uppläsande
kyrkostämman beslutat att en enskild kungörelse får uppläsas, så t kyrka.
kar presten ändock qvar sin absoluta pröfningsrätt. Och jag skulle (Forts.)
vilja se om någonsin något hofrättsråd i verlden skulle anse sig
kunna döma honom för obehörig vägran eller tjensteförsummelse
i det fallet.
Herr P. G. Petersson i Brystorp: Då denna fråga var före
i lagutskottet, så var det icke utan att jag hyste betänkligheter
i fråga om kyrkostämmans befogenhet, af det skäl att det i en
kyrkostämma ofta är en enda person, som är den afgörande och
hvilken således skulle kunna gent emot hela församlingen vilja
bestämma utgången af en sådan fråga. Men jag tror dock att
man derpå icke bör lägga alltför stor vigt. Under senare tiden har
jag på flere ställen sett anordnade stora anslagstaflor, på hvilka
kungörelser uppspikas, äfvensom underrättelser och tillkännagifvanden
af hvarjehanda slag, som röra kommunen. I l:a § är det
kanske något knapphändigt uttaladt att presten skall vara skyldig
att uppläsa kungörelser; men det är ju alldeles gifvet att presten
har denna skyldighet i fråga om kungörelser. I fråga om enskilda
tillkännagifvanden deremot är denna skyldighet icke ovilkorlig.
Der står nemligen, att det är presten obetaget att vägra uppläsning
af tillkännagifvande, som i anseende till innehåll eller affattning
finnes dertill otjenligt, men det står ej att han skall uppläsa dem.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å densamma och följaktligen förkastande
af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 33,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
förkastat Kong]. Maj:ts i ämnet framlagda proposition.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 125 ja
och 77 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallen.
Andra Kammarens Prof. 1894. N;o 25.
4
38
Onsdagen den 4 April, e. m.
§ 6.
Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 34,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
förvärfvande och förlust af medborgarrätt.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. A. Sjö
under sex dagar från och med den 6 dennes.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 31, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor:
n:o 32, angående disposition af jemvägshypoteksfondens behållning
;
n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förskjutande
af den väguppskattningsnämndema tillkommande ersättning
m. m.; och
n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Östra Jordal n:o 1,
lU mantal, i Göteborgs och Bohus län;
lagutskottets utlåtande n:o 39, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af
föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten af den 7 oktober
1881 om afsändande af bestraffadt manskap, som tillhör
Värfvad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12,
om ifrågasatt ändring af 12 § af kongl. förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
alhnänna afgifter m. m. den 12 juli 1878.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.
§ 9-
Justerades protokollsutdrag angående kammarens under dagens
sammanträde fattade beslut; och åtskildes härefter kammarens
ledamöter kl. 10,4 e. m.
In fidem
Hj. NeJmnan.
Stockholm, tryckt i Andréens Boktryckeri, 1894.