1894. Andra Kammaren. N:o 22

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 22.

Lördagen den 31 mars

kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflerunade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående upplåtelse af jord från Alnarps
kungsgård underlydande gatehusen n:is 12, 13 och 14 Lomma i
Lomma församling af Malmöhus län.

Denna kongl. proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda propositioner till
Riksdagen:

angående anslag för krigshofrätten;

angående upplåtelse till staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten
Köpingsön n:o 1;

angående öfverflyttning till allmänna indragningsstaten af åtskilliga
lärares aflöning samt rörande understöd åt extra ordinarie lärare
vid allmänna läroverken under förfall på grund af sjukdom;

angående dels ändrade bestämmelser rörande lönetursberäkning
för vissa lärare, dels inrättande af en kommission för bedömande af
undervisningsprof för lärarebefattningar;

angående aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att
fullgöra sin tjenst;

angående beredande af ökadt utrymme för Tekniska skolan i
Stockholm m. m.; samt

angående anslag till förvärfvande för statens samlingar af vissa
föremål ur konstsamlingen å Fiuspong.

Andra Kammarens Prof. 1894, N:o 22.

1

K o 22. 2

Lördagen den 31 Mars, f. m.

§ 3-

Ang. ändring i
§§ 51, 54 och
65 i bevillningsförordning
en.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 12.

§ 4.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse hemstälde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att onsdagen den 4 instundande april företaga val dels
af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret jemte deras suppleanter och dels af sex
suppleanter för nämnde valmän.

Denna herr talmannens hemställan bifölls af kammaren.

§ 5.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 29, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen, angående anslag till
fullbordande af artillerietablissementet i Östersund, biföll kammaren
den af utskottet i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets memorial n:o 8,
i anledning af återremiss af lista punkten i bevillningsutskottets
betänkande, n:o 6, angående vissa delar af allmänna bevillningen.

Vid behandlingen af utskottets ofvan berörda betänkande hade
Riksdagens kamrar, enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag,
stannat i olika beslut rörande betänkandets lista punkt.

I denna punkt hade utskottet hemstält, att Riksdagen måtte besluta,
att §§ 51, 54 och 65 mom. 1 i gällande bevillningsförordning
skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 51.

Senast innan klockan tolf å fjortonde dagen före den, dä pröfningsnämnden
sammanträder, eller, om fjortonde dagen är helgedag, å
nästföljande dag, bör skattskyldig, som finner sig föranlåten anföra
besvär öfver taxeringsnämnds beslut i hvad honom rörer, så ock
vederbörande kommun, som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut,
hafva till Kongl. Majits befallningshafvande inlemnat sin till pröfningsnämnden
stälda besvärsskrift; börande de skattskyldige genom den i
§ 54 omförmälda kungörelse härom erinras.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

3 N:C 22.

§ 54.

Uti derom utfärdad allmän kungörelse uppgifver Kongl. Maj:ts
befallningshafvande dem, som till ledamöter i pröfningsnämnden blifvit
utsedde, samt underrättar länets invånare om tid och ställe för nämndens
sammanträde; och bör ett exemplar af denna kungörelse jemte en
förteckning öfver de inkomna besvär sskrifter na med kortfattad uppgift
öfver de i besvären gjorda yrkanden hvarje ledamot af nämnden
så fort ske kan före pr öfning snämndens sammanträde genom Kongl.
Majrts befalluingshafvandes försorg tillsändas.

§ 65.

Mom. 1. Till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarne
för deras arbete med sjelfva beredningen, till arfvoden åt kronans
ombud vid taxeringsnämnd i stad och för protokollsföringeu
samt andra anteckningar under pröfningsnämndens sammankomster,
till kostnad för tryckning eller utskrift af förteckningar öfver de till
pröfningsnämnden inkomna besvär sskrifter, äfvensom till vedergällning
för det i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade
biträde af städernas tjenstemän eller andra personer, som icke
ega att vid samma förrättningar beräkna rese- och traktamentsersättning,
må hvarje pröfningsnämnd, med undantag af Stockholms stad,
för hvilken nedanstående särskilda stadgande gäller, använda och fördela
högst ett belopp, motsvarande tre procent af de första 100,000
kronor, hvartill länets hela bevillningssumma efter denna förordning
för året uppgår, två procent af derpå följande 50,000 kronor och en
procent af allt hvad bevillningssumman öfverstiger 150,000 kronor;
dock får, om än denna bevillningssumma sedermera skulle visa sig
öfverstiga dess af pröfningsnämnden beräknade belopp, hvarken någon
ytterligare kostnadsersättning eller vedergällning än den då beviljade
för samma år utdelas, eller ett sådant öfverskott tagas i beräkning
vid bestämmande af enahanda ersättning och vedergällning under ett
följande år; börande vid de särskilda ersättningarnes bestämmande afseende
fästas på för uppdragets utförande erforderlig skicklighet, tid
och arbete. Landsstatstjensteman, som i och för tjensten är skyldig
att närvara vid taxeringsfömatning, eger icke att derför åtnjuta arfvode
af bevillniugen.

Denna hemställan hade Första Kammaren bifallit, hvaremot
Andra Kammaren till utskottet återförvisat ifrågavarande punkt.

Med anledning af hvad sålunda i ärendet förekommit hemstälde,
i nu föreliggande memorial, utskottet till Andra Kammaren:

att kammaren ville fatta beslut rörande utskottets hemställan i
första punkten af utskottets betänkande, n:o 6, angående vissa delar
af allmänna bevillningen.

Ang. ändring i
ip) 51, 54 och
65 i berill
ningsförord
ningen.
(Forts.)

N:0 22. 4

Lördagen den 3J Mars, f. m.

Ang. ändring i Sedan såväl deuna hemställan som utskottets hemställan i l:a
beviU^ Pun^*-en betänkandet n:o 6 blifvit upplästa, anförde

ning »för ordningen.

(Forts.»

Herr Themptauder: Då denna fråga förra gången behandlades
i kammaren, var det en granne till mig på denna bänk, som fäste
uppmärksamheten på en oegentlighet i förslaget, i följd hvaraf dessa
nya bestämmelser icke skulle vara fullt passande för förhållandena i
Stockholms stad. Jag har sedermera kommit att egna en närmare
granskning åt detta förslag och dervid i detsamma funnit en bestämmelse,
som jag anser vara ännu mindre passande för landsbygden.

Om herrarne behaga läsa § 54, så finna herrarne, att den förteckning,
som deri omnämnes, och hvilken är den nyhet, hvarom här
är fråga, att — säger jag — denna förteckning skall jemte kungörelsen
eller, såsom det i författningsförslaget uttryckes, kungörelsen
jemte denna förteckning genom Konungens befallningshafvandes försorg
tillsändas ledamöterna i pröfniugsnämnden. Nu vill jag erinra,
huru det härvidlag går till. När från taxeringsnämnderna förslag till
ledamöter i pröfningsnämnden inkommit, verkställer Konungens befallningshafvande
sitt val bland de sålunda föreslagne, utsätter tid för
pröfningsnämndens sammanträde samt utfärdar kungörelse derom, och
denna kungörelse sändes genast till de utsedda ledamöterna i pröfningsnämnden,
hvilka naturligtvis böra i tid underrättas om det uppdrag,
de erhållit, för att kunna göra sig lediga. Yi veta, att pröfningsnämudens
sammanträden påkalla ledamöternas närvaro i länsresidensstaden
i åtskilliga dagar. De måste således i tid erhålla
underrättelse härom genom att få kungörelsen sig tillsänd. Nu har
utskottet föreslagit, att en förteckning eller ett slags föredragningslista
skulle upprättas öfver de ärenden, som skulle förekomma hos
pröfningsnämnden. Denna lista kan emellertid icke upprättas förr än
efter besvärstidens utgång, ty den skall omfatta icke endast en förteckning
på ärendena, utan äfven en kortfattad uppgift öfver hvad
klagandena yrkat. Det åtgår således några dagar efter besvärstidens
utgång, innan denna förteckning kan blifva upprättad, och sedermera
skall den tryckas och kringsändas till pröfningsnämndens ledamöter,
men detta oaktadt heter det i förslaget, att jemte kungörelsen en förteckning
öfver de inkomna besvärsskrifterna skall »så fort ske kan»
före pröfningsnämndens sammanträde genom Konungens befallningshafvandes
försorg tillsändas nämndens ledamöter.

Deraf skulle följa, att kallelsen till pröfningsnämndens sammanträde
icke komme att blifva delgifven många af ledamöterna förr än
i lyckligaste fall tre å fyra dagar före nämnda sammanträde, och jag
är öfvertygad, att i län med större utsträckning och mindre tillfredsställande
postkommunikationer komme denna kallelse ledamöterna till
del först eu å två dagar, innan de skola infinna sig i residensstaden
för att utföra sitt uppdrag.

Nu kan väl sägas, att den kungörelse, som Konungens befallnings -

Lördagen den 31 Mars, f. m.

5 N:o 22.

hafvande utfardar, ju blir tidigare uppläst i kyrkorna. Det är sant, -Ang. ändring i
men erfarenheten visar, att ett sådant sätt att kalla icke är tillfyllestgörande,
utan Konungens befallningshafvande måste alltid se till att ningif&rm&.

genom direkta kallelser få in de personer, som skola inställa sig för ningen.

att fullgöra så beskaffad! uppdrag. Att låta denna kallelse komma (Forts.)

fram så sent, som här är i fråga, är emellertid opraktiskt. Det har
uppenbarligen kommit att förbises inom bevillningsutskottet, att denna
kungörelse vore en kallelse till pröfningsnämndens ledamöter, och
utskottet har derför trott, att kungörelsen och detta delgifvande af
föredragningslistan kunde slås tillsammans, och båda dessa tillkännagifvanden
på eu gång expedieras. Men klart är, att kallelsen måste
komma ledamöterna till del vida tidigare. Jag vågar hemställa till de
ledamöter af denna kammare, som pläga tjenstgöra såsom ledamöter i
pröfningsnämnden, om de anse sig verkligt betjenta med att i en så
sen timme fä del af sjelfva kallelsen.

På detta skäl anser jag mig böra yrka afslag å det föreliggaude
förslaget. Icke är den här föreslagna ändringen, mot hvilken jag för
öfrigt icke har något att erinra, af den vigt, att man icke kan vänta
ett år, då man kan fä ett förslag från utskottet, att kungörelsen skall
skickas omedelbart efter utfärdandet, och sedermera, så fort ske kan,
förteckningen eller föredragningslistan utsändas.

Jag yrkar alltså afslag å utskottets förslag.

Herr Johansson i Noraskog: Den föregående ärade talaren har
fullt rätt, om man måste tänka sig, att länsstyrelserna ovilkorligen
skulle skicka förteckningen och kungörelsen på samma gång. Men
jag vet icke något hinder i förslaget för att Konungens befallningshafvande
sänder först kungörelsen, så fort den blifvit utfärdad, och
sedermera förteckningen till de särskilda ledamöterna i nämnden. Så
pass mycket skall jag dock medgifva, att det varit lyckligare, om
utskottet ^ stället för ordet »jemte» hade begagnat ordet »samt», ty
då hade ingen tvetydighet funnits derom, att Konungens befallningshafvande
kunde först skicka kungörelsen och sedermera föredragningslistan.

För min del har jag dock icke mycket emot att förslaget afslås,
och det af det skäl, att man då kunde få en ändring i 65 § mom. 1
och 3 med afseende å bevillningsprocenten, så att icke stadgandena
derom må kunna gifva anledning till något slöseri. Jag skall derför
icke göra något yrkande, men jag har dock ansett mig böra nämna
detta.

Vidare anfördes icke. Herr talmannen gaf propositioner först
på bifall till utskottets i första punkten åt betänkandet n:o 6 gjorda
hemställan och derefter på afslag å samma hemställan; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara besvarad med öfvervägande

N:o 22 6

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om frihet för
vissa frälseräntegifvare

från tilläggs
bevillning.

ja. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår bevillningsutskottets hemställan i lista punkten
af betänkandet n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 106 ja mot
104 nej; och hade kammaren alltså fattat sitt beslut i enlighet med
ja-propositionens innehåll.

§ 7.

Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande
n:o 9, i anledning af väckt motion om frihet för vissa
frälseräntegifvare från tilläggsbevillning.

Motionären, herr J. A. Sjö, hade i sin berörda motion, n:o 73,
inom Andra Kammaren föreslagit: satt de egare af hemman, som
utgöra sådana frälseräntor, som icke äro af den natur, att de blifvit
eller nu kunna blifva till statsverket inlösta enligt kongl. förordningen
af den 11 september 1885, må, så länge som de oafkortad! nödgas
betala ifrågavarande räntor, varda från all tilläggsbevillning å sina
hemman befriade»; men hemstälde utskottet, att motionen måtte af
Riksdagen lemnas utan afseende.

«

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Sjö: Såsom lierrarne torde finna, har utskottet i är användt
samma motivering för afslag å min motion, som förlidet års bevillningsutskott
använde, då en liknande motion förelåg. Denna motivering
för sitt afstyrkande har utskottet hemtat från instruktionen för
taxeringsmyndigheterna. Det säger, att bevillningsutskottet vid sistlidet
års riksdag anförde, att den framställning, som då framkom,
»syntes bero på ett förbiseende af att fastighet, från hvilken frälseränta
utgår, uppskattas med afdrag af frälseräntans kapitaliserade
värde. Derför heter det ock i § 1 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna»,
säger utskottet, »att, då frälseränta förenats med
eganderätten till den jord, hvaraf sådan ränta dittills utgått, fastighetens
värde vid derefter skeende uppskattning skall ökas med ett belopp,

N:0 22.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

motsvarande räntans kapitalvärde, beräknadt efter fem procent». Med Om frihet för
denna motivering har likväl utskottet icke kunnat bestrida rigtigheten
af påståendet, att frälseräntegifvarne få utgöra dubbel bevillning,. på yrån tillägg»-sätt jag i min motion angifvit. Nej, visst icke; det hafva de icke bevillning
gjort. Derpå fortsätter utskottet: »den omständigheten, att en fastig- (Forts)
hetsegare eller fastighetsinuehafvare är förpligtad att utgöra en frälseränta,
synes alltså icke innebära något som helst skäl att befria honom
från utgörande af tilläggsbevillningen». Jo, det gör det verkligen
enligt min tanke. Ty, såsom herrnrne behagade erinra sig, voro de,
som erlade grundskatter och skattefrälseräntor under den tid, då dessa
oafkortade utgingo, ja, till och med då de fått 30 % afskrift, befriade
från tilläggsbevillning. Sedan har ju genom 1885 och 1892 årens
riksdagsbeslut de å viss jord hyllande grundskatter, skattefrälseräntor
och indelningsverk blifvit afskrida, och den jord, som hade dessa
onera, från dem på sätt och vis blifvit befriad, men en sådan förmån
har icke kommit egarne åt hemman, som utgöra frälseskatteräntor, till
del. Rättvisa har således blifvit skipad i ett hänseende, men icke i
ett annat, nemligen i afseende på det förhållande, som jag i min motion
påpekat, eller att frälseräntegifvarne få icke allenast betala frälseränta^
utan äfven dubbla bevillningen. Eu sådan oegentlighet, för att icke
säga orättvisa, är enligt mitt förmenande minst sagdt obillig. När jag
då vet, huru förhållandet är, har jag för den skull icke kunnat annat
än framkomma med mitt förslag, och jag har gjort det i den förhoppning,
att herrarue skulle behjerta deras ställning, som icke fått någon
afskrifning, men likväl fått dubbel bevillning, helst då dertill kommer,
att i folkmedvetandet ingått den öfvertygelsen, att dessa frälseräntaäro
lika berättigade till afskrifning som någonsin grundskatter, skattefrälseräntor
och indelningsverk. Det var först vid tillämpningen åt
den kongl. förordningen af den 11 september 1885, som man framkom
med påståendet, att dessa frälseskatteräntor icke skulle vara berättigade
till afskrifning. Jag tror, att om herrarne ville gorå sig
besvär med att gå upp i kammararkivet och göra undersökningar i
jordeböckerna* så skulle herrarne finna, att det icke är så väl bestäldt
med anteckningarna i dessa böcker. Åtminstone tyckes det hafva
ingått i det allmänna medvetandet, att det är eu orättvisa, att en och
annan person icke skall få någon skattelindring, då hans grannar fatt
sådan.

Sedan jag nu anfört dessa mina skäl för ett bifall till min motion,
tillåter jag mig att på det innerligaste och ödmjukaste bedja herrarne
behjerta deras ställning, som äro i den belägenhet, att de icke alls fått
någon skattelindring. Man talar i våra dagar icke allenast inom Riksdagen,
utan öfver hela vårt land så mycket om att man skall söka
göra det så behagligt och beqvämt som möjligt för de mindre jordbrukarne,
att man skall fästa dem, som man säger, vid den egna
torf van, så att de få afsmak för emigrationen och kunna fä eu fristad
i det egna fäderneslandet. Men, mine herrar, vill man göra allvar af

N o 22. 8

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om frihet för skA&nt tal, vill man göra allvar af förslaget att upplåta jord åt mindre
''räntegifvare bemedlade, vill man, säger jag, göra allvar af dessa och dylika valman
tilläggs- villiga uttalanden, då bör man också bevisa det i handling genom att
bevillning, vara med om att aflyfta sekelgamla orättvisor och icke pålägga nya.

(Forts.) Jag ber ännu en gång kammaren ödmjukt och innerligt att bifalla min
motion. På samma gång skall jag be att få säga, att jag icke är
innehafvare af några sådana räntor, som här åsyftas, så att det icke
är för egen del jag framkommit med mitt förslag, utan allenast derför,
aR jag vet, att det öfver hela riket finnes personer, som hafva sådana
räntor, och derför att jag behjertar deras ställning.

Jag yrkar afslag i utskottets förslag och bifall till min motion.

Häruti instämde Herrar Andersson i Löfhult, Jönsson i Mårarp,
Petersson i Dänningelanda, Hax (in och Larsson i Berga.

Herr Bokström yttrade: Den ärade motionären har i sitt an förande

anmärkt mot utskottets utlåtande, att det användt samma
motivering i år som vid ett föregående tillfälle. Jag anser mig derpå
endast behöfva svara, att utskottet icke tyckes hafva saknat anledning
dertill, då Riksdagen vid nämnda tillfälle godkänt denna motivering.

Motionären yttrade också, att det hufvudsakliga skälet dertill, att
utskottet icke, kunnat tillstyrka bifall till hans motion, varit det, att
enligt instruktionen för taxeringsmyndigheterna skall särskilt afseende
fästas vid beloppet åt den frälseränta, som är egendomen åsatt. Är
taxeringen i öfverensstämmelse härmed rigtigt gjord, så är icke något
taxeringsvärde åsatt för den del åt fastighetens värde, som motsvarar
frälseräntans kapital. Men är derå icke något taxeringsvärde
åsatt, så är icke heller beträffande denna del af fastighetens
värde någon bevillning påförd och således icke heller någon tilläggsbevillning.
Om Riksdagen vill komma dessa frälseräntegifvare, om
hvilka motionären talar, till hjelp, så får det väl ske på någon annan
väg, än den han föreslagit. Jag skall derför anhålla om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Sjö: Den föregående talaren yttrade, att om man skulle

hjelpa frälseskatteräntegifvarne, så borde detta ske »på en annan väg»,
än den motionären föreslagit. Då han emellertid icke gjorde någon
antydan om i hvilken rigtning man borde gå, kan jag icke finna annat,
än att hans skäl för uppskof var de obotfardiges förhinder. År saken
rättvis, bör man väl också bifalla den.

Jag ber att få omnämna, att jag för något öfver ett år sedan var
uppe i kammarkollegium och gjorde mig underrättad om hvilka hemman
i den ort jag tillhör som äro frälseskatte, och hvilka som äro
skattefrälse. Jag fick då af registratoru derstädes upplysning derom,
att ett hemman, som annars står såsom frälseskatte och således icke
är berättigadt till afskrifning, enligt jordeböckerna likväl vore berätti -

Lördagen den 31 Mars, f. m.

9 N:o 22.

gäck till afskrifning. Jag nämnde detta för räntegifvaren, och han Om frihet för
gick in med ansökan om afskrifning. Men ehuru jag sålunda i kam- *?.ssa ff®**
markollegium fick den upplysning, att hemmanet vore berättigadt till fråntMäggsafskrifning,
resolverades likväl på denna ansökan, att hemmanet icke bevillning.
var till afskrifning berättigadt. Då sådana oegentligheter kunna före- (Forts.)
komma i jordeböckerna, och då jag nu ej begär mera, än att frälseskatteräntegifvare
skall blifva befriad från tilläggsbevillning, tycker
jag att herrarne böra kunna bifalla detta. Jag begär endast och allenast,
att den lilla rättighet, som grundskattegifvarne hade, innan de
fingo sin afskrifning, måtte beviljas dessa frälseskatteräntegifvare. Jag
är förvissad, att herrarne inse, att, om frälseskatteräntegifvarne befrias
från tilläggsbevillning, denna lilla eftergift icke spelar den ringaste roll
för statskassan. Det är endast eu gärd af rättvisa mot dessa menniskor.
Ty om man ser på dem, som med dessa räntegifvare äro likstälda,
så ha de fatt afskrifning, men dessa räntegifvare, hvarom nu
är fråga, få icke endast utgifva sina räntor, utan de få äfven betala
en dubbel och, jag vågar påstå det, gent emot deras grannar, orättvis
bevillning.

Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits ä hvardera af de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial,
n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande af
utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 11 öfver väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande den kommunala rösträtten på landet.

g 9. Ang. ifrågasatt

undersökning

Skedde föredragning af Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts de fanitära
utlåtande n:o 7, angående ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Maj:t med fattigvård.
begäran om företagande af en allmän undersökning af de sanitära för- anstalterna i
hållandena vid fattigvårdsanstalterna i riket. riket.

I motion, n:o 85, inom Andra Kammaren hade herr A. Halm
föreslagit:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det
Kongl. Maj:t mätte uppdraga åt sine befallningshafvande att låta
genom förste provinsialläkaren anställa en allmän undersökning af de
sanitära förhållandena vid fattigvårdsanstalterna i rikets alla kommuner
med särskild hänsyn till beskaffenheten af hvad som i de särskilda
kommunerna bestås understödstagarne af föda, kläder, bostad och sjuk -

N o 22. 10

Lördagen den 31 Mars, f. ro.

Ang. ifrågasatt
undersökning
af de sanitära
förhållandena
vid fattigvårds
anstalterna i
riket.

(Forts.)

vård, samt till Riksdagen göra den framställning, som kan föranledas
af ifrågavarande undersökningars resultat»; och hemstälde utskottet
om bifall till motionen på det sätt: »att kammaren för sin del beslutar,
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, det Konungen
måtte uppdraga åt sina befallningshafvande att — der så erfordras,
efter förste provinsialläkarnes hörande — inkomma med yttranden,
huruvida några svårare missförhållanden äro rådande vid fattigvårdsanstalterna
i de respektive länen med hänsyn till beskaffenheten af
hvad som i de särskilda kommunerna bestås understödstagarne af föda,
kläder, bostad och sjukvård.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits af
herrar Eliasson, Lind i Gemm och Persson i Killebäckstorp, hvilka
ansett, att motionen icke borde till någon kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Eliasson: Herr talman, mine herrar! Efter hvad som

synes af betänkandet, har jag jemte två andra af utskottets ledamömöter
anmält reservation emot det slut, hvartill utskottet kommit. Det
är i anledning deraf och på skäl, hvilka i reservationen omnämnts,
som jag nu tillåter mig yrka afslag å utskottets och motionärens
förslag.

Det skall sägas, att i utskottets betänkande icke ifrågasättas några
åtgärder i andra fall, än der svårare missförhållanden äro rådande.
Tänker man då på att Konungens befallningshafvande far ett nytt
åliggande, hvithet ju obestridligen med utskottets förslag åsyftas, så
är ju på samma gång landshöfdingeembetet för fullgörande deraf skyldigt
att vidtaga några nya åtgärder för att vinna tillförlitlig upplysning
härutinnan. För min del kan jag icke fatta, huru och på hvad
sätt Konungens befallningshafvande skall fä säker och i utskottets förslag
åsyftad underrättelse utan en af förste provinsialläkaren anstäld
allmän undersökning. I motiveringen förekommer visserligen en antydan
om att Konungens befallningshafvande kan fa upplysning genom
underordnad kronobetjening; men i så fall bör det kunna anses lika
praktiskt och lika verksamt att vidtaga direkta åtgärder för rättelse
utan att anlita förste provinsialläkaren med undersökning och utan
att besvära Kongl. Maj:t. Huru jag än ser saken, så förefaller det
mig åtminstone, att en allmän undersökning af förste provinsialläkaren
det är målet.

Jag har äfven hört sägas, att eu undersökning af förste provinsialläkare
skulle kunna göras snart sagdt för intet. Det må ursäktas
mig, att jag i så fall är en tviflare. Folkskoleinspektionen kostade staten
1892 öfver 85,000 kronor. Denna summa torde bli mångdubbelt
större för en grundlig och omfattande fattigvårdsinspektion, om man
besinnar, att samtlige fattigunderstödstagare i antal öfverstiga 248,000.

11 N:o 22.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Jag måste bekänna, det jag icke har förmåga att fatta, huruvida det Ang.ifrågasatt
kan vara möjligt utreda, om några svårare missförhållanden äro rå-aftära
dande vid fattigvårdsanstalterna i de respektive länen med hänsyn till förhållandena
beskaffenheten af hvad som i de särskilda kommunerna bestås under- vid faltigvårdsstödstagarne
af föda, kläder, bostad och sjukvård, utan att en under- anstalterna i
sökning sker för alla. Och då jag är så enfaldig, att jag icke begri- nket"
per, det med understödstagarne i de särskilda kommunerna kan för- (Förstås
ett fåtal af dem, eller endast de som uppehållas i fattiggårdar,
fattighus och mindre fattigstugor, så må det förlåtas mig, om jag tror,
att den åtgärd utskottet föreslagit är med stora statsutgifter förenad.

Det har af motionären framhållits resultaten af de i Örebro län
genom förste provinsialläkaren verkstälda undersökningar, och det har
ansetts, att svårare missförhållanden dervid uppdagats. För min del
tror jag det dock vara nödigt att uppmärksamma förste provinsialläkarens
der visade benägenhet att klandra. Hvad kan eller bör det
sägas annat om de berättelser, som motionären åberopat, der det heter:
att kött icke ingår i hjonens föda; — att sängfiltarne voro lappade;
— att gardiner saknades; — att köksträdgård, blomstertäppa
eller någon annan anordning för yttre trefnad icke fans; — att rum
hade otillräcklig ventilation; — att kärl som begagnades hade ett oaptitligt
utseende, ehuru de för öfrigt voro ordentligt rengjorda; — att
dricksvattnet var dåligt etc. etc. I förste provinsialläkarens berättelse
förekommer äfven en jemförande tabell öfver utspisningsstaten; men
ser man närmare på berättelserna, så grundas nämnda tabell i mer än
ett fall på uppgifter, som lemnats af fattighjonen; -— och det anser
motionären tillräckligt bevisande.

Reservanterna kunna klandras derför, att de icke hysa någon
känsla för den lidande menskligheten. För min egen del far jag bekänna,
att äfven menniskokärlek varit bestämmande för mitt handlingssätt.
Jag har tänkt på dem, som erhålla ett knappt fattigunderstöd;
men jag har ock tänkt på de fattige jordbrukare och andra, som äro
skyldige att deltaga i fattigunderhållet. Jag har tänkt på de fattighjon,
som i yngre dagar utan besinning onödigt, som man säger, stormat
på helsan och derigenom ådragit sig sjukdomar; på dem, som i
lyx och öfverflöd eller genom vidriga och brottsliga handlingar eller
på annat sätt sjelfve bered t sig ett elände; men jag har äfven tänkt
på dem, som genom arbetsamhet och försakelser sträfva sig fram utan
att anlita fattigvården. Jag har täckt på följderna af en förändring
efter motionärens smak. Men hvad jag icke tänkt på, det är att bli
popularitetsjägare, ty dertill är jag för gammal.

Såväl motionen som utskottets förslag afser endast fattigvården
i länen och således icke Stockholms stad. Jag kan nemligen icke tro,
att Stockholms stad skall räknas såsom län. Detta tyckes förutsätta,
att här i Stockholm allt .skulle vara väl bestäldt, och det kan ju hända
att så är, fastän min öfvertygelse blifvit en helt annan. Hvad som
dock förefaller mig något inkonseqvent, det är att för landsbygden och

N:o 22 12

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang. ifrågasatt dess städer det skall i fattigvårdshänseende behöfvas strängare före.
jnSrss.skrifter °ch kontr°iier än här. Klagan öfver nöd med bön om hjelp
förhållandena förekommer tidt och ofta i tidningarna, och bettlare äro icke heller
vid fattigvårds- här sällsynta. Det kan under sådana förhållanden ej annat än förundamtaltema
i ra mig, att undantag skall göras och detta för Stockholm.

riket'' Af hvad nu och förut i reservationen anförts följer, att jag icke

(Forts.) kaii annat än yrka afslag.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr Halm: Jag skall icke försöka att besvara de anmärknin gar,

som af reservanterna gjorts mot förevarande förslag. Då man,
såsom reservanterna, ej vill åtgöra något i den sak, hvarom nu är
fråga, kan man nog framdraga skäl, bakom hvilka man kan gömma
sig, och jag tager för gifvet, att, om man än lyckas vederlägga dessa
skäl, reservanterna ändå säga nej till min motion.

Jag skall derför inskränka mig till att, på det hjertligaste och
varmaste, tacka utskottets majoritet derför, att den visat en så pass
stor menniskovänlighet, att den icke helt och hållet afstyrkt motionen,
utan fattat ett beslut, som åtminstone går i den rigtning motionen
afser. Jag skall vara ännu mera tacksam, om Andra Kammaren godkänner
detta utskottets beslut. Ett sådant godkännande anser jag mig
i sjelfva verket berättigad att vänta af Andra Kammaren. Ty hvad
jag i år i min motion begärt är så litet, att man icke gerna bör kunna
göra någon anmärkning deremot. Förlidet år begärde jag en årlig inspektion
af fattigvårdsanstalterna i rikets alla kommuner. I år deremot
begär jag endast en tillfällig undersökning, som kan fördelas på
många år, och kostnaden härför behöfver då icke blifva af den beskaffenhet,
att man dertill behöfver taga så mycken hänsyn. Jag har hört
efter i Örebro län, der man undersökt fattigvårdsanstalterna i sex kommuner,
och jag har fatt den upplysning, att kostnaden härför uppginge
till omkring 10 kronor på hvarje kommun. Om man nu endast
skulle förfara, såsom utskottet ansett lämpligt, eller att blott inspektera,
der några svårare missförhållanden vid fattigvårdsanstalterna misstänkas
vara rådande, då komme kostnaden att blifva ännu mindre.
Jag vill hoppas, att på de flesta ställen i vårt land det är väl bestäldt
med fattigvården, så att kostnaden för inspektionen deraf således kommer
att blifva ganska ringa.

Jag beklagar, om något större flertal af Andra Kammarens ledamöter
ha samma uppfattning som den föregående talaren eller att, om
man kommer fram med en sådan motion som den nu förevarande för
att söka drifva igenom en förändring i förhallanden, som äro rent af
rättsvidriga, man dä bör tillvitas sådana ord, som att man är »popularitetsjägare».
Ordet var naturligtvis rigtadt mot mig, ty ingen vill
väl rigta det mot den föregående talaren. Jag ber emellertid nu att
fa förklara, att, om, såsom jag tager för gifvet, motionen faller i år,

Lördagen den 31 Mars. f. m.

13 N:0 22.

jag skall göra allt, hvad på mig ankommer, för att till nästa år motionen
skall upptagas af någon framstående kammarledamot, hvilken
bättre än jag är i stånd att genomdrifva frågan. Ty jag försäkrar, att
skälet, hvarför jag framkommit med motionen, endast är, att jag vill
försöka åstadkomma en förbättring i åtskilliga missförhållanden inom
fattigvården — det är verkligen i flera fall illa bestäldt med vårt fattigvårdsväsen
— och icke vare sig för att derigenom jaga efter popularitet
eller ens för att hafva hedern af att i Riksdagen hafva genomdrifvit
en sådan motion som min nu förevarande. En orsak, hvarför
jag ifrar för denna fråga, är, att jag sjelf på nära håll sett fattigdomen
och vet huru det kännes att vara fattig.

Jag skall, såsom sagdt, icke försöka att bemöta de anmärkningar,
som af reservanterna gjorts, utan jag bönfaller endast i de fattiges
namn, att herrarne icke måtte afslå min motion. Åtgöres icke något
nu i min motions syfte, måste det göras något till ett annat år, tv
det är alldeles rättsvidrig^ att det förblifver såsom det nu är.

Reservanterna säga på ett ställe, att det är lika svårt att hindra
öfverträdelser i fattigvårdshänseenden som i afseende på våra andra
lagar. Ja, det är mycket värre här, derför att det finnes inga straffbestämmelser
för öfverträdelser af fattigvårdslagen. Om jag har ett
husdjur, en hund eller en häst, blir jag ålagd böter, om jag icke gifver
dem tillräcklig föda. Och jag visade förlidet år, att det var kommuner,
hvilka härvidlag icke öfvade tillräcklig tillsyn öfver sina fattighjon.
Men någon straffpåföljd för dålig behandling af deras fattighjon
talar man icke om Och jag vill icke heller drifva den satsen,
att det skall vara samma straffpåföljd, då det gäller menniskor, som
i afseende på våra husdjur. Det är visserligen sant, att man icke
kan med full rätt jemföra sådana förhållanden som husdjurens med
menniskornas, emedan ett djur icke kan klaga. Men det bör tagas i
öfvervägande, att det dock kan finnas fall, då förhållandena äro nästan
likstälda. Det finnes nemligen en del menniskor, som äro urståndsätta
att klaga, enär de äro hälft idioter, och dessa äro i detta hänseende
nära lika med djuren. Jag ber derför och jag bönfaller, att herrarne
icke må sätta sig alldeles emot saken, utan göra åtminstone något till
dess befrämjande. Jag är nöjd, om blott kammaren icke helt och
hållet afslar min motion.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Schönbeck förklarade sig instämma med herr Halm.

Herr Ericsson i Ransta: Herr talman, mine herrar! Jag skall

be att fä yrka afslag så väl på motionen som på utskottets förslag,
emedan jag anser, att det icke är behöflig! att åstadkomma en sådan
inspektion, som här afses. Fattigvården har under de senare åren
förbättrats betydligt, och hvarken motionären eller utskottet har kunnat
påvisa, att detta icke är förhållandet. En sådan inspektion, som

Ang. ifrågasatt
undersökning
af de sanitära
förhållandena
vid fattigvårdsanstalterna
i
riket.

(Fort?.)

N:o 22. 14

Lördagen den 31 Mara, f. m.

Ang. ifrågasatt här är föreslagen af motionären, skulle dessutom ovilkorligen komma
undersökning förorsaka icke så ringa kostnad. Och jag tror, att följderna blifva
förhållandena ''c^e mycket i förbättringar för de fattiga, utan fast mer i trakasseri
fattigvårdrier af fattigvårdsstyrelserna. Motionären har sjelf i sitt yttrande här
anstalterna i velat medgifva, att fattigvårdsförhållandena vore i allmänhet ganska
nket. goda, och att det alltså icke vore så mycket att dervid anmärka. Så

(Forts.) fattade åtminstone jag hans yttrande. Men i slutet af sitt yttrande

talade han om att förhållandena vore »rättsvidriga», och ville rent af
påstå, att de fattiga hade det mycket sämre än djuren. Det vore beklagligt,
om någonstädes det möjligen kunde finnas sådana förhållanden.
Men jag tror icke, att Riksdagen bör stifta nya lagar för undantagsfall,
så mycket mera som det här är alldeles onödigt. Ty Konungens
befallningshafvande har redan nu icke blott rättighet, utan äfven
skyldighet att öfvervika fattigvårdsförhållandena och vidtaga sådana
åtgärder, som kunna vara nödvändiga. Om nu skulle förekomma dylika
svårare fall, som motionären i sitt yttrande anförde, och dessa
icke afhjelpas, då anser jag, att Konungens befallningshafvande icke
uppfyller den skyldighet, som han har, att tillse, att ändringar och
förbättringar, som äro nödiga i detta fall, vidtagas. § 40 af nu gällande
fattigvårdsförordning häntyder härpå.

Jag skall för öfrigt icke upptaga kammarens tid med att anföra
några vidare skäl för mitt afslagsyrkande. Jag skall blott be att få
hänvisa till utskottets motivering, hvaraf tydligen framgår, att hela
inspektionen är onödig. Och jag kan icke förstå, huru utskottet kunnat
komma till det slut, som innehålles i klämmen, på grund af den
motivering, som föregår.

Slutligen ber jag att få instämma i hvad reservanterna i sin motivering
hafva framhållit. Jag tror, att, om man med uppmärksamhet
genomläser den, man der skall finna tillräckliga skäl för mitt yrkande
om afslag å så väl motionen som utskottets förslag.

Herr Bergström: Herr talman! Den reservation, som den förste
talaren undertecknat och som han här åberopat, begynner med en vidräkning
med den statistik rörande fattigvården, som utskottet anfört i
sitt utlåtande. Resultatet af reservanternas användande af statistiken
återfinnes på sid. 11 och är detta, att enligt deras mening denna
statistik »oförtydbart gifver till känna en stadigt fortgående och icke
ringa förbättring af vårt lauds fattigvård.» Om man då ser på resultatet
af utskottets behandling af de statistiska siffrorna, sådant det
återgifves på sid. 5, så är det detta, att »i allmänhet och öfver
hufvud taget en ganska betydlig förbättring i vårt lands fattigvårdsväsen
egt och allt fortfarande eger rum». Dessa resultat äro hvarandra
så lika, att jag icke, för närvarande åtminstone, anser mig hafva skäl
att upptaga och bemöta den kritik, som reservanterna anstalt öfver
utskottets statistik.

Med anledning af de återstående delarne af reservationen och

Lördagen den 31 Mars, f. m.

15 N:o 22.

med anledning af hvad två föregående talare här yttrat, ber jag att Ang. ifrågasatt
med ens få fästa uppmärksamheten derpå, att i detta utskottsbetänkande
icke föreslås någon allmän undersökning rörande fattigvårds- förhållandena
förhållandena i vårt land, icke heller någon inspektion. Den ärade vid fattigvårdsmotionären
har i sin motion föreslagit en allmän undersökning rörande anstalterna i
vissa förhållanden vid vår fattigvård. Utskottet deremot har endast rilcethemstält,
att Riksdagen skulle besluta att söka få utrönt, i hvad mån (Ports.)

några svårare missförhållanden i afseende på fattigvården äro rådande
i vårt land. Att sådana missförhållanden förekomma, det neka reservanterna
lika litet som utskottet. Den ärade förste talaren har visserligen
i dag sökt antyda, att några sådana missförhållanden icke
skulle råda. Men om man ser på hans reservation, så gifver den
något annat vid handen.

Hvad nu beträffar reservanternas hufvudskäl mot den framställning,
som blifvit gjord af utskottet, så äro de, så vidt jag kunnat
finna, tre. För det första påpeka reservanterna det förhållandet, att
det redan finnes kontroll och tillfälle för missnöjda understödstagare
att anföra klagomål. Ja, det är sant, och detta tillfälle att anföra
klagomål begagnas äfven i ganska stor utsträckning. Men det finnes
dock en del kategorier af understödsbehöfvande i vårt land, hvilka
icke äro i tillfälle att klaga, och det är de minderåriga, de orkeslösa
och de sinnessjuka. Det är dem utskottet framför allt tänkt på vid
den framställning, som här skett.

Reservanterna anföra vidare ett annat skäl, nemligen att det skulle
vara »lindrigast sagdt ogrannlaga» af Riksdagen att ingå till Kongl.

Maj:t med en dylik skrifvelse, lindrigast sagdt ogrannlaga geut emot
Konungens befallningshafvande, då deras instruktion redan förpligtar
dem att öfvervaka fattigvårdsförhållandeua inom de respektive länen.

Denna bestämmelse i instruktionen för Konungens befallningshafvande
är af en mycket allmän art, det ber jag till en böljan att få påpeka.

Och jag har hos de representanter för länsstyrelserna, som finnas i denna
kammare, gjort mig förvissad, att de för ingen del dela reservanternas
mening derom, att eu dylik skrifvelse skulle vara på något sätt »ogrannlaga»
mot Konungens befallningshafvande. Detta synes mig således
icke vara något skäl för kammaren att afslå den framställning, som
här föreligger.

Vidare hafva reservanterna framhållit, att ett beslut sådant som
det här föreliggande skulle kunna leda dertill, att den enskilda offervilligheten
till de fattigas hjelp skulle förminskas i vårt land. Jag
ber att gent emot detta skäl fa framhålla, att meningen med en god
fattigvård i ett land väl bland annat är att söka ordna och leda den
enskilda hjelpen, så att den träffar der den bör träffa. Åtskilliga af
Riksdagens ledamöter ha just i dessa dagar gjort en mindre behaglig
erfarenhet af huru en dylik enskild hjelp kan träffa på orätt ställe.

Det finnes ju ett sällskap här, som heter »Undra Nöden», hvilket.hem -

N:0 22. 16

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang. ifrågasatt
undersökning
af de sanitära
förhållandena
vid fattigvårdsanstalterna
i
riket.

(Forts.'')

sökt flere riksdagsmän och förmått dem att bidraga till en dylik enskild
hjelp, som utan tvifvel varit mindre på sin plats.

Ett motskäl, som kommit något i skymundan i denna reservation,
är kostnadsfrågan. Men denna fråga har deremot i den förste talarens
yttrande återvunnit sin gamla plats, den plats som den ursprungligen
hade vid behandlingen i utskottet. Der utgjorde den i början
sjelfva nufvudskälet för motståndet. Det anfördes nemligen, att det
skulle blifva en så stor kostnad för statskassan, om man skulle anställa
en dylik undersökning. Men märk väl, att detta yttrades icke
om den undersökning, som utskottet förordat, utan då man ännu öfverlade
om möjligheten att företaga en dylik allmän undersökning,
som motionären föreslagit. För en sådan undersökning beräknades
kostnaden just från det håll, hvarifrån reservationen kommit, uppgå
till 50,000 kronor. Men det är nu här icke fråga om en dylik allmän
undersökning genom förste provinsialläkarne, utan blott om att i
särskilda fall anlita förste provinsialläkarne för att. utröna, hurudana
förhållandena äro vid vissa fattigvårdsanstalter. Och då förfaller detta
hufvudskål, som är baseradt på kostnaden.

Den siste ärade talaren framhöll, att om man beslöte i enlighet
med utskottets förslag, skulle detta hafva eu del mindre gynsamma
följder, leda till trakasserier m. m. för kommuner och fattigvårdsstyrelser.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på att det också är en
annan del af motionärens yrkande, som af utskottet har bortskurits,
den del nemligen, hvari motionären begär, att Riksdagen skulle anhålla
hos Kongl. Maj:t, att det skulle komma ett förslag till Riksdagen
på grund af denna undersökning. Det är just för att icke Riksdagen
och icke heller Kongl. Maj:t skulle på något sätt bindas, som
utskottet strök bort detta och endast och allenast hemstälde, att kammaren
för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Konuugen
anhåller, det Konungen måtte uppdraga åt sina befallningshafvande
att — der så erfordras, efter förste provinsialläkarnes hörande — inkomma
med yttranden, huruvida nagra svårare missförhållanden äro
rådande etc. Det är då omöjligt att kunna tala om några gifna följder
af detta beslut. Det ligger alldeles i Riksdagens hand att framdeles
besluta rörande desamma.

Under sådana förhållanden synes det mig, att Riksdagen icke bör
hafva några verkliga skäl att i detta fall säga nej. I fjol sade Riksdagen
nej, då det var fråga om en fäst ordnad inspektion genom anställande
af inspektörer; Riksdagen sade också nej, då det gälde eu
fäst inspektion genom läkarne. I år säger kanske Riksdagen äfven
nej, då det gäller endast en undersökning af en begränsad del af
denna fråga.

Här föreligger ju endast en humanitetsfråga, och i eu dylik humanitetsfråga
synes det mig att, om ett så billigt yrkande, som framstälts
i utskottets betänkande, verkligen skall slås ihjel af Riksdagen,

Lördagen den 31 Mars, f. m.

17 N o 22.

denna kammares medlemmar böra åt medkammaren afstå äran att förrätta
det värfvet.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Med herr Bergström förenade sig herrar Zotterman, Aulin, Ericsson
i Väsby, Falk och Elclundh från Lund.

Herr Amnéus yttrade: Herr talman! Jag är i väsentlig del

förekommen af den näst föregående talaren, men, eftersom jag har
deltagit i utskottsarbetet, ber jag att få yttra några ord såsom tillägg
till hans anförande.

Då reservanterna sjelfve på sidan 11 erkänna, »att fall af bristande
eller otillräcklig fattigvård kunna förekomma», och finna detta
»i hög grad beklagligt», skall jag icke inlåta mig på den tvistiga
frågan om tillförlitligheten af vår fattigvårdsstatistik. Jag skall för
min del endast anhålla att få betona, hvad motionären genom en bilaga
till sin motion obestridligen visat, eller att det i vårt land verkligen
finnes fattighus, der de icke arbetande hjonen få in natura mindre än
hälften af hvad som bestås fångarne i våra fängelser och i kontant
en fyllnad deri af 15,04 öre i veckan; der samma slags hjon året om
icke fa smaka så pass enkel föda som separerad mjölk och potatis —
så vidt icke nämnda kontanta anslag skulle räcka till inköp deraf —
och der, enligt läkarnes utsago, »de flesta bland kommunens fattige,
äfven bland de i fattighuset boende, hänvisas att fylla bristen genom
arbete eller tiggeri». Jag hemställer, om det kan vara rätt att, när
man märker sådant, alldeles sluta öronen till för motionärens begäran
om en undersökning. Sjelf har jag varit ganska tveksam beträffande
motionärens förslag, och jag kan derför icke förtänka andra, om de
äfven äro det; men så som utskottet nu reducerat undersökningen,
tror jag, att den icke skall blifva dyrbar eller medföra några betänkliga
följder. Här är ju endast begärd en undersökning af »svårare
missförhållanden», och man får icke förgäta, att, om också mången
tyvärr pockar obefogadt och i onödan, det likväl finnes en del fattighjon,
såsom barn, ålderstigne och sinnesslöa, hvilka icke kunna göra
sina klagomål gällande, äfven om de voro aldrig så berättigade.

I fråga om den befarade »ogrannlagenheten» mot länsstyrelserna
får jag säga, att, ehuru jag sjelf är föredragande eller ledamot i eu
länsstyrelse, jag dock aldrig kommit på den tanken, att det skulle
ligga någon ogrannlagenhet i den föreslagna skrifvelsen till Kongl.
Maj:t. Så öfverlupen, som en länsstyrelse är af tusentals andra ärenden,
lärer väl heller icke begäras, att den skall gripa in i fattigvården
annat än då den genom klagomål eller angifvelse eller eljest får reda
på några missförhållanden, och det är just för att man skall fa veta,
om missförhållanden verkligen finnas, som en undersökning vore
-önskvärd.

Talet om en »utsträckning af den administrativa magten» är ju
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 22. 2

Ang. ifrågasatt
undersökning
af de sanitära
förhållandena
vid fattigvårdsanstalterna
i
riket.

(Forts.)

N:o 22. 18

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang.ifrågasatt alldeles gripet ur luften. Något sådant har hvarken motionären eller
undersökning utsk0(qet begärt. Reservanterna hafva anfört lydelsen af gällande
förhållandena landshöfdingeinstruktion, och fjolårets utskott har visat, att förste
vid fattigvård»- provinsialläkarne redan nu äro berättigade att verkställa undersökning.
anstalterna i fjär är alls intet nytt ifrågasatt. Ingen förändring åsyftas af någon
paragraf, vare sig i landshöfdingeinstruktionen, läkareinstruktionen
(Forts.) ej]er fattigvårdslagen.

Hvad beträffar kostnaderna, böra dessa väl icke verka afskräckande,
ty kronobetjeningen har icke rätt till någon ersättning för den
tillsyn, som den enligt instruktion utöfvar å fattigvården, och läkarnes
inspektion skulle ju inskränkas till de antagligen mindre talrika
fasta anstalter, hvilka icke kunnat få rent betyg af kronobetjeningen.
Så kommer talet om »de farliga konseqvenserna» af dessa undersökningar.
Jag kan ej skönja några sådana. Hvarken motionären eller
utskottet har begärt någon undersökning beträffande de ungefär 80
procent af hjonen, som försörjas genom inackordering eller s. k.
omgång eller understöd i de enskilda hemmen, och jag föreställer mig,
att litet hvar skulle finna en sådan undersökning opraktisk, för att
ej säga rent af outförbar. Den ifrågasatta undersökningen skulle ju
inskränkas till de ungefär 17,6 procenten af hjonen, som vårdas i de
fasta anstalterna. Detta procenttal låter ju icke så mycket, men det
omfattar dock 40,000 till 43,000 menniskor, och man får icke glömma,
att bland dem äro dessa beklagansvärda, som icke hafva eget hem
eller som äro så eländiga, att de ej kunna vårdas i eget hem, samt alla
dessa, som en föregående talare omnämnde, åldringar, barn och sinnesslöa,
hvilka icke på något sätt kunna få fram sina klagomål.

Här har af eu talare på vestmanlandsbänken anmärkts, att motiveringen
pekar åt ett håll och klämmen åt ett annat; men jag för
min del tror, att, om man skall utlåta sig i en fråga, sådan som denna,
det icke är så farligt, utan snarare rätt att se saken från två sidor,
och utskottet har i så fall, enligt min tanke, heder af att redan på
förhand hafva upptagit till bemötande sådant, som kunde tala för eu
motsatt åsigt.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Den siste talaren yttrade, att här icke

förelåge något nytt och att ingen ändring vore ifrågasatt af vare sig
landshöfdingeinstruktionen, läkareinstruktionen eller fattigvårdslagen,
utan att frågan endast gälde att erhålla ett uttalande från kammarens
sida. Jo, mine herrar, här föreligger dock något nytt. Här föreligger
det märkvärdiga förhållandet, att Riksdagen skall gå in med
en skrifvelse till Ivongl. Maj:t och anmäla: »vi hafva icke tillräcklig
kontroll beträffande fattigvården genom våra myndigheter; vi begära,
att Kong! Maj:t måtte låta bättre öfvervaka de kommunala myndigheternas
åtgöranden».

Då år 1862 de nu gällande kommunallagarna antogos, jublade

Lördagen den 31 Mars, f. m.

19 N:0 22.

man öfver att de 20-åriga folkskolorna verkat så stor upplysning Ang.ifrågasatt
bland folket, att våra kommuner voro mägtiga att sjelfva styra sina under»ökniny
angelägenheter, oberoende af det s. k. prestvälde, som förut funnits. “/■de *anfära
Man jublade öfver att vart folk da först var mägtigt att styra sig M fattigvårdssjelft.
Nu, sedan upplysningen stigit än mera, och våra folkskolor anstalterna i
verkat i 50 år, skola vi gå in till Kong], Maj:t och säga: nu är vårt riketfolk
af den beskaffenhet, af den hårdhjertenhet, att vi nödgas bedja (Forts.)
Kongl. Maj:t se till, att våra myndigheter fullgöra sina skyldigheter.

Deri ligger klämmen, sjelfva hufvudfrågan. De härvid omtalade kostnaderna
äro rent af ett nonsens mot det att man skall säga, att våra
administrativa myndigheter icke nu fullgöra sina skyldigheter att vaka
öfver de kommunala myndigheternas åtgöranden mot de mindre bemedlade.

Men det är icke sant, att vårt folk är hjertlöst. Tvärtom kan jag
på grund af egen erfarenhet försäkra, att förhållandet mellan de obemedlade
och de i ekonomiskt afseende bättre lottade på många ställen är så
godt, att, när t. ex. de, som vistas på fattighus eller fattiggårdar under
någon helg, exempelvis påsken, besöka de bättre bemedlade, de mera
betraktas såsom gäster än såsom tiggare. Är det under sådana förhållanden
rätt att påstå, att vårt folk är hjertlöst? Men det är så med allting
här: alla dömas efter som något enstaka fall kan förefinnas. För
några år sedan t. ex. inträffade i ett par af våra fria sparbanker
falsarier, och strax ansåg Riksdagen, att alla sparbanksstyrelser voro
brottsliga, och att i hvarje sparbank kunde falsarier ega rum. Då
fann man genast, att det vore af behofvet påkalladt att anställa inspektörer,
hvilket beslut emellertid hade till följd, att, sedan dessa inspektörer
sa mycket de kunde utmålat dessa sparbankers åtgörande,

Kongl. Maj:t och Riksdagen voro benägna att stifta en lag för de
fria sparbankerna, hvilken totaliter borttog deras frihet samt hindrade
och förlamade dessa nyttiga inrättningars verksamhet, tv nu är det
icke fråga om att skydda dem, som deri insatt medel, från förluster,
utan endast att myndigheterna skola hafva magt att befalla öfver dessa
s. k. fria inrättningar och att dessa måste lyda.

Så gick det till med sparbankerna, och så kommer det enligt min
öfvertygelse att gå äfven med denna fråga; genom myndigheternas
tvång minskas eller borttages intresset, och hat eller ovilja inställer
sig. Nu säger man, att tillsynen skall blifva så lindrig och endast
gälla ett eller annat fall, men följden blir nog den, att den ena upptäckten
göres efter den andra, och att man mer och mer söker klämma
efter de kommunala myndigheterna.

På grund af hvad jag sålunda yttrat, kan jag icke annat än yrka
afslag å såväl motionen som utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Andersson i lifhult och Persson i Killebäckstorp.

N:o 22. 20

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang. ifrågasatt
undersökning
af de sanitära
förhållandena
vidfattigvårdsanstaltema
i
riket.

(Forts.)

Herr ^Vallhorn: Herr talman, mine herrar! Efter den utred ning,

frågan fått genom herrar Bergströms och Amnéus’ uppträdande,
hade jag tänkt att endast instämma med dessa talare, men sedan de
yttrat sig, har en annan talare uppträdt och påstått, att motionären
och utskottet endast velat komma med något för att klämma åt fattigvårdsstyrelserna.

Icke annat än jag kunnat fatta hans yttrande, ansåg han, att det
var väl bestäldt med våra fattigvårdsförhållanden och ingenting att
anmärka mot desamma, men då har han också på samma gång velat
protestera mot de af herr Amnéus lemnade upplysningar samt de uttalanden
af t. f. förste provinsialläkaren inom Örebro län, som finnas
bifogade motionen.

På landsbygden i de församlingar, der det endast finnes landtmäu,
tror jag nog, att fattigvården icke är så dålig, som motionären velat
framhålla. Mycket värre är det i de församlingar, der det finnes stora
bolag. Der har jag mig bekant, att unga förvaltare anställas, hvilka
icke så väl studerat sig in i menniskornas lefnadsvanor, som en bonde
kan göra, hvarför man, när man kommer till dem, mötes af hårdhet.
Jag vet, att presterna hafva sökt att tala med dessa herrar, men det
har icke ledt till lyckliga resultat. Och då man känner att så förhåller
sig, anser jag, att vi icke hafva något att frukta af en undersökning.
Man bör icke fatta saken så som herr Eliasson gjorde och
företrädesvis tänka på dem, som lefvat för fort och för högt och derför
måst anlita fattigvården. Nej, man måste framför allt tänka på
dessa stackars menniskor, som släpat hela sitt lif och icke kunnat få
något öfver till sitt uppehälle. Dem anser jag, att vi böra hjelpa,
om de lida nöd.

Då jag nu för öfrigt anser, att utskottet icke framlagt något
olämpligt yrkande, så tager jag mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nordström: Jag har icke något yrkande att göra, men

då motionären låtit förstå, att motionen skall komma igen ett annat
år, så tillåter jag mig hemställa, huruvida det icke då äfven vore skäl
att vidtaga en undersökning för att få utrönt, huru det står till hos
de skattskyldige. Den erfarenhet, som jag har från min valkrets, är
nemligen sådan, att ett stort antal af de skattdragande der, nemligen
egarne af mindre hemman, föra ett långt mera bekymmersamt lif än
någonsin dessa fattighjon. Detta är ju en pietetsfråga? Ja, eftersom
Riksdagen just i år visat en sådan pietet mot vår modernäring och
mot våra landtbrukare, så kunde det ju vara mycket lämpligt att fa
den ifrågasatta undersökningen till stånd. Jag tror nemligen för visso,
att en grundlig undersökning skulle medföra en betydlig förändring i
åsigter och att det sålunda icke skulle skada, om man finge blicka
in i bostäderna hos de s. k. mindre jordbrukarne litet här och litet
der och fa se, huruledes dessa lefva under de största försakelser. Der -

21 N:o 22.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

emot har jag den erfarenheten beträffande våra fattighjon, att det i Ang.ifrågasatt
allmänhet är så väl sörjdt för dem, att de icke hafva skälig anledning undersökning
att beklaga sig. Om emellertid något undantagsfall härvid skulle före- förhållandena
komma, synes mig detta icke innebära tillräcklig anledning att påkalla vid fattigvårdsen
särskild lagstiftning. anstalterna i

riket.

Herr Alsterlund: Jag skulle visserligen kunna underlåta att (FortsJ

yttra mig i denna fråga efter de anföranden, som nyss hållits af herrar
Bergström och Amnéus, samt inskränka mig till att till alla delar
instämma med dem; men jag har i anledning af ett yttrande af herr
Lasse Jönsson ansett mig skyldig att med några ord bemöta detsamma.

Detta herr Jönssons yttrande gick ut derpå, att det med fattigvårdsväsendet
vore så väl bestäldt, att icke några missförhållanden
derutinnan vore rådande, ty, sade han, folkupplysningen hade under
de sista tio åren verkat derhän, att kommunerna mycket väl kunde
sjelf va sköta sin fattigvård.

I den motion, som herr Halm afgaf vid förlidet års riksdag, påvisade
han, att mycket betänkliga för att icke säga upprörande förhållanden
i afseende å fattigvården förekomma på flera ställen i vårt
land. Under den diskussion, som, enligt hvad herrarne torde erinra
sig, med anledning af denna motion förekom i denna kammare, uppläste
han skrivelser från flera trovärdiga personer, hvilka skrivelser
till fullo ådagalade sanningen af de uttalanden, han i sin motion
gjort. Ingen kunde då och ingen har heller nu kunnat förneka
rigtigheten af hvad han sålunda anfört. Jag erinrar mig särskild^ att i
denna diskussion deltog, bland andra, en högt ärad dåvarande kammarledamot,
hvilken hade varit landshöfding i ett af de norrländska länen
under många år. Han yttrade sig varmt till förmån för herr Hahns
motion samt yrkade, att en allmän inspektion af fattigvårdsanstalterna
borde ske genom förste provinsialläkarne i länen. En mångårig erfarenhet
såsom landshöfding hade utan tvifvel lärt honom, att en sådan
inspektion vore nödvändig. Utan tvifvel hade han funnit, att en dylik
inspektion skulle sätta Konungens befallningshafvande i stånd att
mera effektivt, än under nuvarande förhållanden är möjligt, fullgöra sin
skyldighet i afseende på öfvervakandet af fattigvården.

Vid den motion herr Halm lemnat vid denna riksdag har han
fogat officiella uppgifter, som visa, äfven de, att missförhållanden förekomma
vid eu del fattiggårdar, och det lider intet tvifvel, att icke, om
en allmän undersökning anstäldes vid våra fattigvårdsanstalter, flera,
ja kanske många oegentligheter i afseende å de fattiges vård då skulle
komma i dagen. Det är sannerligen icke så väl bestäldt i berörda
hänseende, som herr Jönsson vill göra troligt.

Man har beträffande utskottets nu föreliggande betänkande velat
insinuera, att dess förslag innebure, att man här blott ville göra en
liten början till en kontroll, hvilken man sedermera hade för afsigt
att göra långt strängare och vida allvarligare. Detta tror jag visst

N:0 22. 22

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang.tfraga.jati icke vara utskottets mening. Utskottet synes mig hafva tydligt och
af dTTanitära sagb att den åtgärd, som här föreslagits, icke afser någonting

förhållandena annat än en undersökning vid sådana fattigvårdsanstalter, der förhålitd/aiJijtiårds-landena
kunna påkalla en sådan, d. v. s. der missförhållanden äro råanstaltema
i dande; och jag hemställer till herrarne, om det kan vara skäl att motn
a- sätta sig en så högst billig åtgärd.

(Forts.) .lag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Hasselstad: Herr grefve och talman! Om

jag kommit till samma resultat, som reservanterna i denna fråga, så
är det icke derför att jag fruktar för den ifrågasatta inspektionen.
Inom den kommun, som jag tillhör, ha vi nemligen fått vår fattigvård
ordnad på bästa sätt, särskilt genom inrättande af s. k. fattiggård,
hvarjemte för dem, som icke der kunna inrymmas, exempelvis små
barn, sjuka och ålderstigna personer m. m., utan hvilka måste utackorderas,
betalas så väl, att anledning till anmärkning skäligen icke torde
kunna deremot göras. Dessa personer vårdas för öfrigt så väl, att
denna kommun icke behöfver vara rädd för en inspektion. I den
kommun, jag tillhör, betalas dessutom en ganska hög summa till förste
provinsialläkaren för att han vid sina af enskilda personer bekostade
sjukbesök jemväl skall besöka fattiggården. Derjemte finnes vid fattiggården
anstäld en särskild diakonissa. Provinsialläkaren har äfvenledes
att under sina resor på sjukbesök jemväl, när så påfordras, uppsöka
de inom kommunen utackorderade fattighjonen, vid hvilka besök
läkaren vanligen har att påräkna skjuts efter häst, som tillhandahålles
antingen af enskilde hemmansegare eller från fattiggården eller ock
på fattigvårdens bekostnad.

Jag kan derjemte intyga, att i min hemort dessa fattighjon ingalunda
behandlas som djur, såsom en talare uttryckte sig, utan på ett
menniskovänligt sätt.

Utskottet har visserligen mycket beskedligt hemstält, att skrifvelsen
till Kong!. Maj:t skulle afse endast sådana ställen, der man hade
anledning misstänka, att det icke vore väl bestäldt med fattigvården.
Men börjar man blott på med att åt detta håll utsända provinsialläkarne
för att härom verkställa undersökning, så kan det ju mycket
lätt hända, att de skulle kunna tycka sig finna en del anledningar till
anmärkning derom att icke allt vore så bestäldt, som det enligt deras
uppfattning borde vara, med kläder, bostäder, dessas ventilation och
dylikt. Härvid kunde det ju inträffa, att dessa anmärkningar göras
mot bostäder, tillhöriga t. ex. en mindre hemmansegare, hvilken åtagit
sig att vårda fattighjon. Han har icke den ventilation i sitt hus eller
ett och annat, som läkaren anser vara behöflig!, och kan sålunda icke
fortfarande behålla hjonen hos sig. Sådant kommer naturligtvis att
verka störande och motverka intresset för fattigvården inom kommunen;
och derför anser jag, att man icke bör onödigtvis stöka till med
en så beskaffad apparat, som nu blifvit ifrågasatt. Fattigvården är

Lördagen den 31 Mars, f. m.

23 N:0 22.

nemligen en gärd af den kristliga barmhertigheten, och jag kan således Ang.ifrågasatt
icke föreställa mig, att en kommun skulle kunna vara så hjertlös, att
den skulle vilja behandla något af sina fattighjon såsom djur. Hvad förhållandena
jag bestämdt vet det är, att inom den trakt, jag tillhör, äro så goda vid fattigvårdsanordningar
för de fattiges försörjning vidtagna, att de alldeles icke anstalterna i
behöfva lida brist, långt mindre blifva behandlade som djur. De be- riket.

handlas tvärtom på ett kristligt och menniskovänligt sätt. Sådant är (Forts.)

förhållandet inom den trakt jag känner till; och då jag icke heller i
öfrigt känner någon trakt, hvarest mera störande missförhållanden i
fattigvårdshänseende äro rådande, kommer jag att yrka afslag å såväl
utskottets som motionärens förslag.

Herr Broström: Genom en mångårig sysselsättning med fattig vård

har jag varit i tillfälle att grundligt sätta mig in i dess mångskiftande
förhållanden, icke allenast på den plats, der jag varit bosatt,
utan äfven på vidt omkring belägna orter. Jag har så mycket bättre
varit i tillfälle dertill, som jag haft den äran att på grund af mig
meddeladt offentligt uppdrag göra ganska vidsträckta resor inom landet
för att samla uppgifter i afseende på fattigvårdens ordnande inom
särskilda kommuner, specielt med hänsyn till ordnandet af s. k. fattiggårdar
och arbetsinrättningar.

Jag har derunder iakttagit, att fattigvården på många ställen varit
ordnad på ett berömvärdt sätt. Men jag har, sorgligt nog, också
funnit, att många svårigheter och missförhållanden förekommit, hvilka
varit väl egnade att påkalla afhjelpande och rättelse eller beifran.

Det har här talats om att man icke vill hafva en särskild inspektion,
alldenstund en sådan redan förefinnes. Ja, mine herrar, det kan
ju sägas, att så äfven var förhållandet med våra folkskolor. De hade
också eu inspektion, som utöfvades af presterskapet och särskilt
kontraktsprostarne; men Riksdagen fann icke förty vid slutet af 1850-talet nödigt att förordna särskilda inspektörer, och jag tror, att man
sedan funnit sig väl af en sådan åtgärd.

Sedan nu redan blifvit så mycket vttradt i denna sak, skall jag
icke längre upptaga kammarens tid, utan skall, öfvertygad och förvissad
som jag är, att svårare missförhållanden i afseende å de fattiges
vård och försörjning forefinuas på åtskilliga ställen, inskränka
mig att yrka bifall till motionen i den form, som utskottet här har
föreslagit.

Herr Redelius: 1 humanitetens namn och med åberopande af

barmhertighets- och rättskänslan har det yrkats bifall till utskottets nu
föreliggande förslag. Jag begärde ordet först och främst blott för att
afgifva en protest mot detta yttrande, som af en talare fäldes i denna
fråga. Men jag vill sluta med att, i humanitetens namn och med åberopande
af barmhertighets- och rättfärdighetskänslan, yrka afslag ä

N:o 22. 24

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang.ifrågasatt alltsammans, och jag ber att fa motivera detta mitt slutliga vrkande,

undersöknmg ti,j hvilket • yill komma

(IT OLC 9 CL7111 (IT Cl ^ "

förhållandena Det förslag, som från utskottet föreligger, ser vid första påseende?
fattigvårds- det icke farligt ut, och hur jag ser på det, synes det icke vara farligt
anstalterna i i och för sig, om blott icke i detsamma inlägges mera än hvad som
nket. c|er g^r jag ska]l derför icke opponera mig mot hvad utskottets

(Forts.) ordförande eller dess öfriga ledamöter anfört till försvar för utskottets

förslag i dessa delar. Här står nemligen endast nämndt, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Konungen anhålla, det Konungen »måtte
uppdraga åt sina befallningshafvande att — der så erfordrades, efter
förste provinsialläkarens hörande — inkomma med yttranden, huruvida
några svårare missförhållanden vore rådande vid fattigvårdsanstalterna
i de respektive länen med hänsyn till beskaffenheten af hvad
som i de särskilda kommunerna bestodes understödstagarne af föda,
kläder, bostad och sjukvård». Detta synes mig —• om man skulle antaga
denna kläm, hvarom nu närmast är fråga — endast innebära, att
Konungens befallningshafvande skall hos Konungen anmäla, huru Konungens
befallningshafvande har funnit fattigvårdsväsendet orduadt och
skött inom sitt län. Dock gäller denna hemställan, synes mig, icke
hela riket, ty, märkvärdigt nog, är Stockholms stad, jag vet icke af
hvilken anledning, undantagen, oaktadt jag för min del har ingenstädes,
hvarhelst i riket jag eljest vistats, hört så många klagomål öfver
fattigvården som just i Stockholm, och ingenstädes har jag varit så
öfverlupen af tiggare som just der. Jag tycker alltså, att det är eu
mycket stor brist i förslaget, att Stockholms stad icke är deri inbegripen,
Hvad vidare angår betänkandet i fråga, finner jag ingen fara
i att för Konungen omtala de missförhållanden, som antagligen fbrefinnas,
så att man behöfver vara rädd att göra det. Det kan ju också
hända, att öfverståthållaren har tält om för Konungen, att det står illa
till med fattigvårdsväsendet i Stockholm; och det kan ju äfven hända,
att laudshöfdiugarne i länen omtalat tillståndet derstädes. Förmodligen
hafva de redan gjort detta på ett eller annat sätt, om ej i sina 5-årsberättelser.
Således, från den sidan sedt är det icke fråga om någonting
nytt, i fall förslaget endast får tolkas bokstafligen så, som det
föreligger. Men ur den synpunkten skulle också förslaget vara alldeles
onödigt. Der säges emellertid: »der så erfordras, efter förste
provinsialläkarens hörande». Jag antager meningen dermed vara
den att, då provinsialläkaren är ute och reser, han derunder skall göra
sina iakttagelser och derom rapportera till Konungens befallningshafvande,
i fall anledning till anmärkningar skulle förekomma. Detta är
ju som sig bör.

Det förslag, som här blifvit framstäldt, har jag sålunda i och för
sig ingenting emot. Men då skulle jag väl yrka bifall till detsamma,
tycker man sannolikt. Nej, det gör jag icke, ty det är, såsom jag
nyss visat, alldeles onödigt.

Men det har nog sina konseqvenser, som äro ganska betänkliga,

Lördagen den 31 Mars,, f, va.

25 N:o 22.

och dessa konseqvenser äro, menar jag — och det har vidrörts äfven Ang.ifrågasatt
af en och annan talare förut — att förslaget troligen skulle verka i aTdTTanifåra
den rigtning, att det blefve en ordnad inspektion; och någon sådan förhållandena
vill jag icke vara med om, men icke för den skull—jag skall skynda vid fattigvärdsatt
göra det tillägget — att jag skulle vara rädd för att det skall anstalterna i
blifva bekant, huru det står till ute på landsbygden. Jag är alls icke rl,:et rädd

härför, utan jag önskar tvärtom, att det måtte blifva allom be- (Forts.)

kant, huru det står till på landsbygden, icke blott bland fattighjonen,
utan äfven bland arbetarne, backstugusittarne och allmogen i allmänhet,
d. v. s. äfven dem, som betala fattighjelpen. Jag tror, att om man
finge en rigtig kännedom om förhållandena i detta hänseende, skulle
mångens omdöme, särskilt mången stockholmares, modifieras högst
betydligt.

Hvad sjelfva frågan om fattigvården angår, ansluter jag mig till
den af reservanterna inom utskottet uttalade uppfattningen. Jag har
aldrig kunnat finna, att det visat sig någon sådan hårdhjertenhet eller
obarmhertighet, som motionären låtit påskina, eller någonting så upprörande,
att det skulle kunna göra skäl för namnet menniskoplågeri,
om det uttrycket tillätes mig — jag undviker med afsigt uttrycket
djurplågeri, som en talare använde. -— Jag tror icke, att det förhåller
sig så, utan jag är öfvertygad, att kommunerna äro villiga att göra
allt hvad de kunna för sina fattige och i all synnerhet för sådana,
som icke kunna föra sin egen talan, för sinnesslöa, för minderåriga
barn, för sådana som på grund af ålder äro urståndsätta att sköta sig,
för sjuklingar o. s. v. Jag har icke funnit några svårigheter att fä
hjelp till sådana. Vid alla de sammanträden i fattigvårdsstyrelser,
som jag varit med om, har jag aldrig hört något motstånd, då det
varit fråga om bidrag åt sådana. Men väl har det händt, att man
vägrat understöd åt vissa andra, som mycket pockande framstält begäran
att, som det ofta brukar heta, »socknen skulle taga dem», oaktadt
de varit friska, fullt arbetsföra personer. Och jag anser det vara
rätt och billigt, att så sker.

Men huru skulle då ett bifall till utskottets förslag inverka menligt
på barmhertighetskänslan och rättskänslan? Jo, i det afseendet,
att om det blefve i lag stadgadt, att vissa personer skulle hafva rätt
enligt gällande lag att blifva underhållna af kommunerna på det sätt,
som kunde komma att föreskrifvas, så att de egde rättighet till föda,
kläder, bostad och sjukvård på kommunens bekostnad, så menar jag,
att denna ytterligare tvångslagstiftning, som jag skymtar i fjerran som
det yttersta målet för dessa ständigt återkommande förslag om inspektion,
skulle vara egnad att förvirra rättsbegreppen, ty dessa, liksom
gällande fattigvårdslag, fordra, att hvar och en, som lian arbeta, också
alcali med arbete sig försörja, och i en aunan, högre lag, än den vi
här stifta, är det bestämdt, att den som kan arbeta, men icke vill arbeta,
han slcall icke heller äta.

Hvad barmhertigheten beträffar, måste den vara eu frivillighetens

N:0 22. 26

Lördagen den 31 Mars, f. in.

Any.ifrågasatt sak. Man bär ju mer och mer börjat inse, att de ädlaste känslor,
sanitära SOm besjäla en menniska, de religiösa känslorna, kärlekens och barmfärhållandma
hertighetens känslor, måste vara sä fria, som görligt är, från yttre
rid fattigvårds- tvångslagstiftning. Ju mer man söker att genom en sådan tvinga fram
anstalterna i dem, dess mer kommer man att döda dem. Jag fruktar en sådan inriket.
verkan på barmhertighetskänslan gent emot våra lidande bröder; jag
(Forts.) fruktår, att den skulle lida afbräck genom en dylik tvångslagstiftning.

Derför vill jag icke vara med om något, som går i den rigtningen,
äfven då utgångspunkten ser mycket ofarlig ut, såsom den gör
i detta fall. Jag fruktar för de konseqvenser, som förslaget måste föra
med sig. Man kan icke alltid stanna, der man ville, ty det finnes
någonting, som heter omständigheternas tvång.

Det är på grund af dessa befarade konseqvenser, för att bevara
barmhertighetskänslan ogrumlad af lagens tvång och för att afvärja,
att rättskänslan förryckes af otjenliga lagar, som jag ber att fä yrka
afslag å så väl motionen som utskottets hemställan.

Herr Andersson i Ölsund: Herr talman, miue herrar! Då

jag inom utskottet tillhörde majoriteten, ber jag få nämna, att så länge
utskottet höll på att en allmän undersökning skulle anställas af förste
provinsialläkarne, var jag emot motionärens förslag, men då utskottet
slutligen kom till det resultat, som synes af betänkandet, eller att provinsialläkarne
skulle endast då lemna besked, när landshöfdingeembetet
eljest icke skulle kunna lemna några uppgifter, så biträdde jag utskottets
förslag.

Att det finnes missförhållanden i åtskilliga kommuner, derom kan
hvar och en öfvertyga sig genom den undersökning, som egt rum inom
Örebro län. Att dessa missförhållanden icke äro allmänna, det veta
vi alla. Men när missförhållanden verkligen finnas, borde man taga
reda på dem och afhjelpa dem, och detta har utskottet trott kunna
åstadkommas genom det förslag, som detsamma framlagt.

Herr Ericson i Eansta tycktes anse, att detta förslag skulle leda
endast till trakasserande af kommunalstyrelserna. Jag tror verkligen
icke, att det häri ligger någon fara, tv der det icke finnes något
skäl till anmärkningar emot dem, der kunna de naturligtvis ej heller
blifva trakasserade.

Herr Lasse Jönsson trodde, att en sådan hårdhjertenhet, som
motionären talat om, icke finnes i verkligheten. Men det är ju af
motionären faktiskt påvisadt, att det verkligen förekommer exempel på
dylik hårdhjertenhet. Det synes mig derför, att man mycket väl kan
behöfva en dylik undersökning. När man vet, att en sådan kommer
att ske, så hoppas jag, att förhållandena snart nog komma att blifva
bättre, emedan de kommuner, som hittills varit försumliga, naturligtvis
icke vilja blifva utpekade. Detta är anledningen, hvarför jag biträdt
utskottets förslag, till hvilket jag yrkar bifall.

27 N:o 22.

Lördagen den 31 Mars, i. m.

Herr Bergström: En talare på kalmarlänsbänken har, liksom Ang.ifrågasatt
också en föregående talare, uttalat den förmodan, att genom den for- undersökning
mulering, som utskottet gifvit sin hemställan, Stockholms stad skulle fgr hållandena
vara utesluten från denna undersökning. Jag ber med anledning deraf vid fattigvårdsatt
få upplysa, att Stockholms stad alltid, när man använder en dylik anstalterna i
formulering, fullständigt likställes med länen.

Vidare har nämnde talare förmodat, att de redogörelser för fattig- (Forts.)
vården i länen, som Konungens befallningshafvande lemna i sina femårsberättelser,
böra vara tillräckliga. Med anledning deraf ber jag få
upplysa, att Konungens befallningshafvande i sina femårsberättelser rörande
fattigvården i regeln endast och allenast hänvisa till statistiska
centralbyråns berättelser rörande kommunernas fattigvård.

Nämnde talare anstälde till sist en längre utredning rörande barmhertighetens
och fattigvårdens förhållande till hvarandra. Jag skall
icke ingå närmare på densamma, utan ber endast få framhålla, att
talaren med anledning af sin ståndpunkt i den frågan väl egentligen
borde yrka upphäfvande af all fattigvårdslagstiftning i vårt land.

Här föreligger nu emellertid icke någon lagstiftningsfråga, och
jag ber att ännu eu gång få framhålla gent emot dem, som här säga,
att detta förslags antagande skulle hafsm till nödvändig följd, att vi
skulle få ny kontroll öfver det sätt, hvarpå fattigvården i vårt land
ombesörjes, jag ber — säger jag — att mot dessa få framhålla, att de
i samma andedrag säga någonting annat, då de påstå, att allt i detta
afseende är väl bestäldt i vårt land.

Om nu allt är väl bestäldt, kommer den naturliga följden att blifva
den, att Konungens befallningshafvande svara regeringen, att allt är
väl bestäldt, och då behöfvas ju inga ytterligare åtgärder.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Eklundh från Lund.

Herr Ohlsson från Vexiö anförde: De fleste i denna kammare
tyckas hålla före, att det öfver hufvud taget är ganska väl bestäldt
med vårt fattigvårdsväsen, sådant det för närvarande är ordnadt och
af kommunalmyndigheterna handhafves. Äfven jag tror, att fattigvårdsstyrelserna
i allmänhet se till, att de fattige icke behöfva lida allt för
mycket af brist på föda, kläder och bostad. Men, mine herrar, enligt
gällande fattigvårdsförordning åligger det fattigvårdssamhällena icke
blott att lemna underhåll åt de fattige, utan äfven att lemna dem vård,
ja än mer, och kanske i visst afseende det vigtigaste bland allt, att
vidtaga »tjeuliga åtgärder till förebyggande af framtida fattigtunga».

Hvad tro väl herrarne, att i sistnämnda afseenden i allmänhet åtgöres?

Jag öfverdrifver för visso ej, när jag säger: ganska litet, i de flesta fall
kanske alls intet! Härutinnan förekomma utan tvifvel många missförhållanden
och framför allt mycken underlåtenhet.

Fattigvårdsfrågan är en del af den stora sociala frågan, och allt,

N o 22. 28

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang.ifrågasatt som kan och bör göras för att utreda dermed sammanhängande spörsundersökning
mgj samt bringa dem till eu förbättrad och om möjligt tillfredsställande
förhållandena lösning, är enligt mitt förmenande för samhällslifvets lugna utveckling
vid fattigvårds- så vigtigt, att man ej bör försumma eller undanskjuta vidtagandet af
anstalterna i åtgärder i sådant syfte.

ril:et- Ehuru jag för min del således gerna skulle hafva sett, att en all (Forts.

) sidigare och mera omfattande undersökning, än motionären ifrågasatt,
kunnat komma till stånd, ber jag dock, som saken nu står, att få ansluta
mig till utskottets förslag, hvilket innebär ett, om än litet, steg
i den rätta rigtuingen och hvilket — jag hoppas det lifligt — skall
gifva uppslag till välbehöfliga samt mera vidtomfattande och grundliga
utredningar och reformer uti vårt fattigvårdsväsen.

Herr Ramstedt instämde med herr Ohlsson.

Herr Eriksson i Bäck: Det tycktes mig vara märkvärdiga skäl,
som här blifvit framstälda för yrkandet om afslag. Det har yttrats,
att allt skulle vara väl bestäldt, men ä andra sidan får man äfven
höra från samma håll, att om utskottets förslag bifölles, så skulle det
som en naturlig följd deraf utveckla sig mer och mer i den inslagna
rigtningen, och det skulle leda till den ena upptäckten efter den andra.

Hvad kan mera än detta tala för ett bifall till utskottets förslag?
Om det skulle visa sig, att denna undersökning borde utsträckas mer
och mer, och man derigenom komme till den ena sorgliga upptäckten
efter den andra, så vore det ju lyckligt, att man bifallit utskottets
förslag. Vår fattigvårdsförordning stadgar ju icke någonting om hvad
den fattige skall hafva i underhåll; den säger endast, att om någon
är i den ställning, att han är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras samt saknar
egna medel eller underhåll och vård af annan, så skall nödtorftig
fattigvård honom lemuas. Men jag undrar, huru långt det skall vara
gånget med en person, innan man kan säga, att han saknar hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen erfordras? Så länge han ännu är
vid lif, kan man säga, att han har hvad som för lifvets uppehållande
oundgängligen kräfves. Strängt taget kan man sålunda säga, att fattigunderstöd
icke kan komma den fattige till godo så länge han lefver,
såsom den nu gällande förordningen lyder.

Det kan väl då icke vara för mycket, att man gör en liten undersökning,
huruvida de fattige verkligen få hvad de behöfva, och
att man får reda på, om de icke få det.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Waldenström: Att det icke allestädes måtte vara så

synnerligen väl bestäldt med fattigvården, derom får man en erfarenhet,
så snart man såsom riksdagsman kommer till Stockholm. Man
har knappast hunnit hit och fått sin adress bekantgjord, förrän man

29 N:o 22,

Lördagen den 31 Mars, f. m.

dagligdags får besök af fattiga personer, både män och qvinnor, med Ang.ifrågasatt
eller utan barn, som man är tvungen att hjelpa. Om man tager reda
på förhållandena, skall man ofta finna, att det för dem är förenadt förhållandena,
med så många omgångar och svårigheter att få hjelp från fattigvår- vidfattigvårdsden,
att om man icke under tiden bistode dem, skulle de löpa fara anstalterna i
att förgås i elände. Och när de slutligen fa något af fattigvården, rifcet är

detta vanligen så ringa, att man måste förundra sig deröfver, när (Forts.)

man såsom främling konnner hit från ett samhälle, som bättre vårdar
sig om sina fattige. Går man med de fattige till fattigvärdsstyrelsen
eller rotemännen, så får man en bedröflig bekräftelse på den vunna
erfarenheten om deras sorgliga lott härstädes.

Men det var icke för att säga detta, som jag begärde ordet, icke
heller för att framställa något yrkande, utan jag gjorde det för att
framhålla en omständighet, som synes mig under den förda diskussionen
hafva blifvit, om icke förbisedd, åtminstone icke framhållen med
den kraft, som vederbort. I landshöfdingeinstruktionen af år 1855
heter det: »Konungens befallningshafvande bör låta sig angeläget vara
att vaka deröfver, att fattigvården inom länet i enlighet med derom
gällande stadganden ändamålsenligt ordnas och handhafves, så att de
behöfvande erhålla den vård och det understöd, som omständigheterna
påkalla.»

Konungens befallningshafvandes skyldighet i detta afseende är
sålunda absolut tydlig. Hvad skulle det dä innebära, att Riksdagen
begärde, att Kong! Maj:t måtte befalla eller, såsom det i utskottets
hemställan beskedligt nog heter, uppdraga åt sina befallningshafvande
att inkomma med yttranden, huruvida några svårare missförhållanden
äro rådande vid fattigvårdsanstalterna inom deras resp. län? Jag föreställer
mig att, om en Konungens befallningshafvande inkomme med
en skrifvelse så lydande: »I mitt län råda på många ställen mycket
svåra missförhållanden», så skulle Kongl. Maj:t svara honom: »Huru
har du kunnat underlåta att undanrödja dessa missförhållanden? Det
skulle du enligt din instruktion hafva gjort för länge sedan, efter som
du vet af dem.»

Det synes mig sålunda egendomligt, om Riksdagen skulle skrifva
till Kongl. Maj:t med begäran, att han måtte ålägga sina befallningshafvande
att inkomma med underrättelser, om de i någon svårare grad
försummat sina embetsåligganden i förevarande hänseende.

Jag gör, såsom sagdt, icke något yrkande.

Herr Lasse Jönsson: Jag begärde ordet med anledning af

en talares yttrande, att jag i mitt förra anförande sagt, att i hela
landet de bästa förhållanden i afseende å fattigvårdsväsendet vore rådande.
Detta har jag naturligtvis icke kunnat säga, då jag icke känner
till förhållandena inom hela landet. Det kan ju finnas en eller
annan kommun, inom hvilken missförhållanden äro rådande, men icke
behöfver derför en så stor apparat, som här föreslagits, sättas i rörelse

N:0 22. 30

Lördagen den 31 Marg, f. m.

Ang. ifrågasatt öfver hela landet. Jag kan icke förstå, hvartill detta skulle tjena.
af de sanitära ^or<^e ''c^e kunna förnekas, att detta är ett städernas anfall mot
förhållandena landsbygden. Då denna motion i fjol var före i kammaren, tror jag
vidfattigvårds- ingen representant från landsbygden understödde denna rörelse från
anstalterna t städernas sida, men i år hafva ett par, tre landsortsrepresentanter
” , stält sig på städernas sida i detta fall. Men om man allvarligt och

( 0 ■> opartiskt granskar förhållandena, skall man nödgas medgifva, att fat tigvården

är lika bra ordnad på landet som i städerna, så att städernas
representanter icke hafva någon anledning att påyrka ett våldsamt
ingripande mot landsbygden.

Representanten från Vexiö, hvilken sjelf är ledamot af eu länsstj
relse, hoppades, att man sedan skulle fortgå i den rigtuing, som
utskottets förslag angifver. Detta skulle endast vara början, menade
han. För min del hoppas jag tvärtom, att så icke måtte ske. Jag
tror,. att om vi börja på detta sätt, skola vi snart nog finna, att fortsättningen
ingalunda blir sådan, som vi tänkt oss den. Här hafva
åberopats många statistiska utredningar, men det finnes en statistik,
som man icke vidrört, nemligen berättelserna från tvångsarbetsanstalten
på Svartsjö och den förutvarande vid Vaxholm. Deraf finner
man, att ofantligt många procent flera af dem, som varit inhysta på
dessa anstalter, varit från städerna än från landsbygden. År icke
detta en statistik, som är talande för denna frågas bedömande? Vore
förhållandet motsatt hvad det nu är, kunde herrarne hafva rätt att
saga, att landsbygden icke vårdar sina fattige så väl, som städerna
sina, men nu är det tvärtom från städerna, som största delen af de å
tvångsarbetsaustalterna intagna komma. Detta är ett bevis, som är
lika talande som något annat för att fattigvården i städerna ingalunda
är bättre än på landet. Jag skulle kunna åberopa många flera
exempel, men jag vill nu icke trötta kammaren dermed.

Jag hoppas, att kammaren afslår detta förslag till att sätta kommunerna
under de administrerande myndigheternas förmynderskap.

Herr Frieson i Ransta: Fn talare på stockholmsbänken påpe kade,

att jag icke uppmärksammat, huru oskyldigt utskottets förslag
är i jemförelse med motionärens. Jag tror emellertid icke, att utskottets
förslag med afseende på sina följder är obetydligare än motionärens.
Jag röstar emellertid hellre för motionärens förslag än för utskottets, derför
att det förra förslaget kan i någon mån uppfylla det ändamål, som
man här åsyftar. Deremot tror jag icke, att utskottets förslag kan
komma att leda till något resultat. Det begäres deri, att Kongl. Maj:t
måtte uppdraga åt sina befallningshafvande att der så erfordras höra
förste provinsialläkarne. Men huru skall Konungens befallningshafvande
veta, när så erfordras. För att få veta detta, behöfver man
skicka ut personer, som undersöka förhållandena. Här har föreslagits,
att provinsialläkarne skulle resa ut och undersöka, men veta dessa
redan förut, huru det i detta afseende står till, behöfver man icke

Lördagen den 31 Mars, f. m.

31 N:o 22.

ånyo skicka ut vare sig dem eller någon annan, och det är, såsom Ang. ifrågasatt
talaren på gefleborgsbänken nyss sagt, Konungens befallningshafvandes uJldeTS°kning
skyldighet att beifra dessa förhållanden. Det är sålunda alldeles onö- ffrhåttandena
digt att intaga denna bestämmelse om provinsialläkarnes hörande, utan vid fattigvårdsdet
är bättre att Konungens befallningshafvande finge befallning att anstalterna i
tillse, att rättelse skedde, der missförhållanden nu möjligen förefunnes. rikct En

talare på örebrobänken framhöll, att det skulle vara så nyt- (Forts.)
tigt att sända ut provinsialläkarne, på det att Konungens befallningshafvande
skulle kunna upptäcka, hvar några missförhållanden funnos.

Men detta vinnes ju icke genom antagande af utskottets förslag; då
borde man i stället bifalla motionen, ty då kunde man upptäcka missförhållandena,
enär allmän undersökning af förhållandena vid fattigvårdsanstalterna
i rikets alla kommuner då komme till stånd. Men
om utskottets förslag går igenom, måste missförhållandena vara kända
förut, för att yttranden derom skola kunna afgifvas, såvidt jag förstår
utskottets förslag rätt.

Utskottets ordförande har framhållit, att de fattige hafva för ringa
underhåll. Men för att taga reda på det behöfver man icke skicka ut
provinsialläkarne, ty utskottet bar sjelft framhållit, att så är förhållandet.
För att ordna detta borde man genom lag stadga, att de fattige
skola hafva bättre underhåll, men detta afses ju icke hvarken med
motionärens eller utskottets förslag. Detta senare afser ju, såsom
sagdt, endast att verkställa en undersökning, och detta kan jag icke
finna uppfylla ändamålet. Huru många skulle för öfrigt träffas af
denna undersökning? Det har redan blifvit upplyst, att den endast
kunde drabba 17 å 20 procent af understödstagarne, nemligen dem
som bo i fattighus. Alla de öfriga understödstagarne kunna icke beröras
af undersökningen.

Jag har sålunda icke på något sätt kunnat rubbas i min öfvertygelse
af de skäl, som framhållits för motionen, utan tvärtom af dem
styrkts i min uppfattning, att det är lämpligast att afslå såväl motionen
som utskottets förslag.

Herr Amncus: Herr Waldenström har satt i fråga, hvarför Konungens
befallningshafvande skulle afgifva berättelser om fattigvården till
Kongl. Maj:t, på sätt utskottet föreslagit. Jo, det skulle väl vara derför, att,
såsom utskottet säger på sidan 8 af betänkandet, »länsstyrelserna enligt
sin instruktion hafva att öfvervaka fattigvårdens behöriga handhafvande
och ega att till sitt biträde dervid tillgå kronobetjeningen, hvilken
är förtrogen med folkets lefnadsvanor och det såsom oundgängligt
ansedda måttet af lifvets nödtorft i de särskilda orterna». Derför
synes det också, som om kronobetjeningen skulle kunna och böra
gorå dessa resor för att verkställa undersökningarna. Ty på allvar
lärer det väl icke kunna ifrågasättas, att landshöfdingarne sjelfva skulle
resa omkring och låta alla andra göromål ligga nere, medan de visitera
alla fattigvårdsanstalter. Såsom utskottet meddelat, finnas i Skara -

N:o 22. 32

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Ang. ifrågas att borgs län icke mindre än 574 dylika anstalter, och det skulle sålunda
aTdTTarvitiira *"aSa 611 rm''dlig tid för en och samma person att besöka dem alla.
förhållandena Detta kan val icke heller vara landshöfdinge-instruktionens mening,
vid fattigvårds- utan lär kronobetjeningen väl böra anlitas för ändamålet, och sedan
anstalterna i skulle den i sin ordning meddela undersökningarnas resultat åt Kouunriket.
gens befallningshafvande.

(Forts.) Härmed torde jag också hafva besvarat en invändning, som gjor des

af en talare på vestmaulands-bänken, ty Konungens befallningshafvande
kan upptäcka, hvilka ställen böra undersökas af förste provinsialläkarne,
just genom den förberedande undersökningen af kronobetjeningen.

Herr Ohlsson från Vexiö: Jag tillät mig i mitt förra an förande

uttala den åsigten, att en vidtomfattande och grundlig undersökning
af fattigvårdsförhållandena inom landet vore högeligen önskvärd
och af verkligt behof påkallad. Som rigtigheten af detta mitt
uttalande blifvit af en senare talare bestridd, föranlåtes jag att till
stöd för min åsigt anföra några siffror ur utskottets utlåtande. Der
finnes intagen officiel fattigvårdsstatistik för åren 1874—1891, och af
densamma finner man, att samtliga utgifterna för kommunernas fattigvård
under dessa 18 år ökats från i runda tal 6,490,000 till 11,270,000
kr. eller med 73,70 procent. I dessa summor är dock icke inberäknadt
värdet af åtskilliga naturaprestationer och dylikt. Understödstagarnes
antal har samtidigt ökats från 189,000 till 248,000, under det
att rikets folkmängd i sin helhet endast ökats från 4,341,000 till
4,802,000. Folkmängden har sålunda tillvuxit med allenast 10,62 %,
men understödstagarne med 31,31 %. Medelkostnaden för hvarje
understödstagare har under de respektive åren ökats från kr. 28:69
till kr. 40:29 å landsbygden och från kr. 55:36 till kr. 58: 83 i städerna.
Efter konstaterandet af dessa faktiska förhållanden säga med
en viss belåtenhet reservanterna i utskottet på sidan 11: »Denna statistik
i betänkandet gifver, efter vårt förmenande, oförtydbart till känna
en stadigt fortgående och icke ringa förbättring af vårt lands fattigvård.
Det förefaller oss fördenskull, att man kan våga hoppas, det
denna förbättring, utan vidtagande af sådana åtgärder som utskottet
afser, skall alltmera tilltaga i mån af ökad folkupplysning och stigande
välmåga.»

Reservanterna hafva uppenbarligen skärskådat ofvanberörda statistik
uteslutande ur synpunkten, att kommunernas utgifter för de
fattige alltjemt ökats, och att understödstagarne alltså kunna antagas
år från år ha fått det allt bättre och bättre. Men jag hemställer till
herrarne, huruvida dessa siffror — allsidigt och i stort sedda — äro
egnade att uppväcka känslor af belåtenhet, eller om de icke tvärtom
äro af beskaffenhet att åstadkomma bekymmer och oro för framtiden?
Ty — för att begagna reservanternas ord — »förbättras och tilltager»
vår fattigvård allt framgent i samma proportion som hittills, skall det

Lördagen den 31 Mars, f. m.

33 N:o 22.

icke dröja mer än ett par decennier, innan kommunernas utgifter för
fattigvården springa upp til) 20 millioner kr. om året och deröfver.
Jag frågar herrarne, om det blir möjligt för kommunerna att bära en
dylik skattebörda, och om det icke vid det förhållandet, att understödstagarnes
antal ökas procentvis tre gånger fortare än folkmängden i
sin helhet, må vara skäl att snart nog gripa sig an med en undersökning
rörande orsakerna till den i oroväckande grad tilltagande
fattigdomen!

Af statistiken se vi vidare, att understödstagarnes antal år 1891
utgjorde 5,17 % af hela rikets folkmängd. Antalet vexlade emellertid
i de särskilda kommunerna så, att det exempelvis inom en kommun
utgjorde blott 0,29, men inom en annan kommun 21 procent af kommunens
folkmängd. Det synes mig alldeles uppenbart, att, sedan vården
om de fattige numera blifvit en politiskt-ekonomisk skatte- och
förvaltningsangelägenhet och upphört att vara en frivillig och kyrklig
förrättning, man under sålunda för handen varande förhållanden icke
kan dröja särdeles länge med att reglera skattebördan för fattigvården,
så att den träffar kommunerna och dess medlemmar rättvist och
i förhållande till deras förmåga att bära densamma.

Det är på dessa, bland andra, skäl, Indika förefalla mig synnerligen
talande, som jag anser, att fattigvårdsfrågan bör allsidigt undersökas
och utredas.

Ang.ifrågasatt
undersökning
af de sanitära
förhållandena
vid fattigvårds
anstalterna i
riket.

(Forts.)

Herr Halm: Till svar på en föregående talares anförande vill
jag erinra, att i min motion vid sistlidne riksdag i detta ämne särskildt
framhölls, att den af mig begärda utredningen icke afsåg endast
landsbygden, utan stad och land lika mycket.

Under den här förda diskussionen har jag allt mer och mer kommit
till den öfvertygelsen, att detta är en fråga, som icke kan falla,
utan att något måste göras för frågans lösning. Man bör emellertid
icke för frågans undertryckande begagna sig af det skälet, som här
framhållits, att denna rörelse utgår från städerna och är rigtad mot
landsbygden, ty derigenom underblåser man endast splitet mellan stad
och land. Det har ju också visat sig, att äfven landsortsrepresentanter
uppträdt för utskottets förslag, och jag är viss på, att det icke
skall dröja länge, innan det visar sig, att allt flere och flere af landsbygdens
representanter insett, att något måste göras för vinnande af
en förbättring i de nu rådande missförhållandena.

Jag har blott velat framhålla detta och slutar med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Om motionen och utskottets förslag innehölle,
att Riksdagen skulle skrifva till Kong!. Maj:t för att få en utredning
öfver den frågan, hvad som kan vara orsaken till den tilltagande
pauperismen, och hvilka botemedel man kunde finna mot dess
öfverhandtagande, då skulle jag också på det lifligaste instämma deri,
Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 22. 3

N:o 22. 34

Lördagen den 31 Mars, f. m.

i likhet med herr Ohlsson från Vexiö. Men jag ber att få påpeka,
att det är just detta, som motionen och utskottets betänkande icke
handla om.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl
nämnda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts hemställan
i utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

A1 ej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets ifrågavarande
hemställan som herr Hahns i ämnet väckta motion.

Voteringen utföll med 89 ja och 121 nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Om ändring i § 10.

med utlandet Till behandling företogs härefter sammansatta stats- och bankoaf
Riksdagens utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring
beslut angåen- j eller anstånd med uppförandet af Riksdagens beslut angående uppde
uppförande förande ä Helgeandshol men af nya byggnader för Riksdagen och riks (l

Xx ClQ€0,1X0.S~ * i

holmen af nya banken.

byggnader för
Riksdagen och

riksbanken, föreslagit, att Riksdagen ville besluta

I motionen n:o 22 inom Första Kammaren hade herr Wallin

»tillsättandet af en komité, som utarbetar uya förslag till uppförande
af mindre kostsamma riksdags- och riksbankshus;

att bygguadsarbetena å Helgeandsholmen uppskjutas, tills nämnda
komités förslag pröfvats; och

att ritningar till dessa hus måtte i alla händelser underställas
Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse.»

Vidare hade i särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner
föreslagits:

a) af herr O. II. Themptander, n:o 114,

»att Riksdagen må besluta, att med utförande af de beslutade
byggnaderna för Riksdag och riksbank å Helgeandsholmen skall anstå,

Lördagen den 31 Mars, f. ni.

35 N:0 22.

samt att låta de uppgjorda planerna till holmens bebyggande och
byggnadernas inredning underkastas en ytterligare sorgfällig granskning
med bemyndigande för dem, åt hvilka granskningen anförtros,
att i hvarje afseende framställa de förslag, hvilka de anse bäst vara
egnade att främja dessa byggnadsfrågor lösning.»

b) af herr A. V. Ljungman, n:o 131,

»det Riksdagen, med ändrande af sitt 1888 i ämnet fattade beslut,
i hvad detta afsåg uppförande af en byggnad åt Riksdagen, måtte
besluta att å vestra hälften af Helgeandsholmen uppföra endast en
byggnad för inrymmande af banko- och riksgäldsverken, under vilkor
att Stockholms stad bekostar Helgeandsholmens förseende med kajer
samt alla för trafiken nödiga gator och broar.» samt

c) af herr F. Berglöf in. fl., n:o 134, att Riksdagen måtte
besluta

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

»att uppdraga åt bankofullmägtige och fullmägtige i riksgäldskontoret
att låta å Helgeandsholmen i naturlig storlek uppföra och
med medel ur byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus intill
ett belopp af tjugufemtusen kronor bekosta en modell af det förslag
till dessa hus å samma holme, som fullmägtige finna af de hittills
uppgjorda vara de bästa, med rätt att, om så finnes ändamålsenligt,
utesluta sådana detaljer, som kunna anses vara af underordnad betydelse
vid bedömande af byggnadernas lämplighet på platsen.»

Utskottet hemstälde emellertid,

att ofvan omförmälda, af herrar W. Wallin, O. R. Themptander,
A. V. Ljungman samt F. Berglöf m. fl. väckta motioner icke måtte
vinna Riksdagens bifall. 1

1 en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
Themptander och Fränekel,

»att, i anledning af motionärernas förslag, Riksdagen, med beslutande
af uppskof med vidare verkställighet af Riksdagens år 1888
fattade beslut om uppförande å Helgeandsholmen af nya riksdags- och
riksbankshus, må uppdraga åt fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
att före nästa riksdag

dels låta uppgöra rituing och kostnadsförslag till uppförande å
Helgeandsholmen af en byggnad, afsedd att inrymma riksbank, riksgäldskontor
och justitieombudsmansexpedition, och placerad så långt
vesterut å holmen som möjligt, dock utan alt någon utfyllning i vattnet
behöfver för byggnadens skull ifrågakomma; börande kostnadsförslaget
upptaga den beräknade kostnaden för byggnaden med grundläggning
och hvad i öfrigt till byggnaden hörer samt anläggning af
bro mellan holmen och Drottninggatan, men ej kostnaden för ordnande
af kajer, gator och öppna platser å holmen;

N o 22. 36

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i dels låta uppgöra ritning och kostnadsförslag till utvidgning och
tfth-andet åbyggnad af det nuvarande riksdagshuset, med förläggande af kam™f
Kilsc[agens rarues plenisalar å tomtens hittills nästan obebyggda södra del, och
beslut angåen- med iakttagande i fråga om utrymme af de fordringar på golfyta,
de uppförande hvilka tillämpats i programmet för de å Helgeandsholmen tilltänkta

å Helgeands- riksdagslokalerna:
holmen af nya a

byggnader för dels inhemta yttranden af Stockholms stad, huruvida staden är
Riksdagenjoch v;iljg att bekosta ordnandet af stränder, gator och öppna platser å
Helgeandsholmen, under förutsättning att å holmen uppföres endast
eu byggnad, afsedd att inrymma riksbank, riksgäldskontor och justitieombudsmansexpedition
och så placerad, som ofvan angifvits.»

riksbanken.

(Forts.)

Efter uppläsande af utskottets hemställan lemnades ordet till

Herr Berglöf, som yttrade: Herr talman! Jag tager mig fri heten

hemställa, att denna fråga måtte så behandlas, att öfverläggningen
får omfatta samtliga motionerna, således utlåtandet i dess helhet,
men att beslut må fattas först rörande herrar Wallins, Themptanders
och Ljungmans motioner i ett sammanhang och sedan rörande
min egen med fleres motion. Jag anhåller om proposition å bifall till
detta mitt förslag.

Den af herr Berglöf sålunda gjorda hemställan bifölls.

Herr Berglöf erhöll härefter å hyo ordet och anförde: Herr talman!
Frågan om dessa byggnader för Riksdagen och riksbanken har
förelegat till behandling under en lång följd af år År 1884 bearbetades
den af en komité, och år 1887 framlades på grund af samma
komités arbeten en kongl. proposition till Riksdagen angående ett sätt
att lösa den föreliggande byggnadsfrågan. Den inkom då till Riksdagen
i sådan form, att Regeringen hemstälde, det Riksdagen ville besluta,
»att en för inrymmande af Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret
och justitieombudsmansexpeditionen afsedd byggnad må uppföras
å vestra delen af Helgeandsholmen; att fullständiga ritningar
med kostnadsförslag till ofvan omförmälda byggnad å Helgeandsholmen
må genom Kongl. Maj:ts försorg upprättas och derefter till Riksdagen
öfverlenmas, samt att de för upprättandet af ifrågavarande ritningar
och kostnadsförslag erforderliga utgifter må få af tillgångarne i fonden
för nytt riksdagshus bestridas». Detta Kongl. Maj:ts förslag vann
då icke Riksdagens bifall, utan Riksdagen förklarade, att den ej ville
ha dessa byggnader förlagda på Helgeandsholmen. Följande riksdag,
eller år 1888, inkom till Riksdagen från enskild motionär ett förslag
derom, »att en för inrymmande af Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret
och justitieombudsmansexpeditionen afsedd byggnad må uppföras
å vestra delen af Helgeandsholmen;» samt »att byggnaden, som

Lördagen den 31 Mars, f. m.

37 N:0 22.

skulle uppföras i enlighet med genom bankofullmägtiges och fullmäg- Om ändring i
tiges i riksgäldskontoret försorg upprättade och af dem gillade rit- el^r anstånd
ningar, skulle vara fullt färdig inom utgången af år 1895». Jag återaf Riksdagens
gifver ej de öfriga momenten, ty de äro lika i bagge förslagen och beslut angåenhöra
egentligen ej till det föreliggande spörsmålet. ■— Likheten mellan de uppförande
dessa båda förslag, Kongl. Maj:ts och den enskilde motionärens, be- ''l Helgeandsstod
deri, att det föreslogs uppförandet af endast en byggnad för samt- benåda- nJör
liga dessa institutioner. Olikheten åter låg deri, att Kongl. Maj:t Riksdagen och
föreslog, att öfverintendentsembetet skulle uppgöra förslagsritningarna riksbanken.
jemte kostnadsförslag, att dessa skulle inlemnas till Kongl. Maj:t, att (Forts.)
Kongl. Maj;t skulle framlägga frågan för Riksdagen, och att Riksdagen
i sista hand skulle pröfva beslutet och fastslå, på hvilket sätt detta
stora byggnadsföretag skulle bringas till utförande, under det att deremot
motionären, herr Lithander, föreslog, att detta skulle öfverlemnas
åt bankofullmägtige och riksgäldsfullmägtige, så att de skulle få
bestämma, på hvilken plats å ifrågavarande holme dessa byggnader
skulle förläggas samt huru de skulle vara beskaffade, såväl till sitt
yttre som till sitt inre. Man finner således en mycket betydande olikhet
mellan de båda förslagen, Kongl. Maj:ts och motionärens. Riksdagen
fattade, med anledning af denna motion, det mångomtalade 1888
års beslut angående dessa stora byggnader, och förekommer deri, bland
andra, följande bestämmelser: »att för inrymmande af Riksdagen, riksgäldskontoret
och justitieombudsmansexpeditionen samt af riksbanken
må uppföras tvenne skilda byggnader å vestra delen af Helgeandsholmen;
att totalbeloppet af kostnaden för båda byggnaderna å Helgeandsholmen
jemte dervid nödvändig byggnad af kajer och broar
samt platsens ordnande i öfrigt ej må öfverstiga hvad af fonden återstår,
sedan de under punkt 3:o) upptagna kostnaderna derifrån afdragits,
eller i rund summa 5,000,000 kronor; att byggnaderna skola
uppföras i enlighet med genom bankofullmägtiges och fullmägtiges i
riksgäldskontoret försorg upprättade och af dem gillade ritningar.»

Motionärens förslag bifölls således med den ändring, att på holmen
skulle uppföras två särskilda byggnader i stället för en, som af
honom föreslagits. Vidare bestämde Riksdagen, att kostnadssumman
för samtliga dessa byggnader, planeringar, kajer in. m. skulle begränsas
till ett totalbelopp, som ej finge öfverstiga 5 millioner kronor.

Jag hade den äran att deltaga i 1887 års riksdag och det beslut,
som da fattades om afslag å den kongl. propositionen, men jag tillhörde
ej Riksdagen år 1888 och deltog således ej i berörda beslut.

Då jag nu åhört den öfverläggning i denna fråga, som försiggick 1887,
då jag vidare läst den öfverläggning, som förekom 1888, när frågan
här för andra gången behandlades, och då jag slutligen läst de reservationer,
som afgifvits af åtskilliga bepröfvade och framstående ledamöter
af denna kammare, så må jag säga, att det förefaller mig i
högsta måtto förvånansvärdt, att ett sådant beslut kunnat fattas som
det af år 1888.

N o 22. 38

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i Mine herrar! Den föreliggande frågan gälde ett byggnadsföretag,
elHr anstånd gom ej |iar ],aft sitt motstycke sedan det kong!, slottet uppfördes.
7 Riksdagens Beträffande detta byggnadsföretag förelåg vid frågans behandling här
beslut angåen- inom riksdagen ej någon den minsta utredning i afseende å vare sig
de uppförande tomtens beskaffenhet, vattenförhållandena omkring tomten, ritningar
holmm Tf1 nS''a^)T klifvande störa byggnaderna eller kostnaden för desamma. Riks lyggnader

för dagen kastade handlöst från sig allt detta och öfverlemnade det åt en
Riksdagen och korporation bestående af finansmän, som hafva Riksdagens förtroende
riksbanken, att ordna och reglera Riksdagens och rikets finansväsen, men som ej
(Forts.) äro byggmästare ex professo. Riksdagen lemnade dessa män i uppdrag
att från början till slut handhafva denna vigtiga angelägenhet,
utan att öfverintendentsembetet, utan att regeringen och utan att
• Riksdagen dermed skulle hafva något att beställa. Kan ett sådant
beslut vara välbetänkt, och bör man icke se till, om detta beslut kali
vara rigtigt, innan det bringas till verkställighet, och innan man uppför
dessa stora och dyrbara byggnader?

Vid afgörandet, säger jag, förelåg ingen utredning, men sedan
dess ha nu åtskilliga år förgått, och under dessa år hafva de utsedda
ombuden för Riksdagen genom sina delegerade behandlat och handhaft
denna angelägenhet och försökt bringa den utredning till stånd,
som bort föreligga, när frågan behandlades inom riksdagen. Om man
kastar en blick på de regelbundet återkommande berättelserna från
den s. k, riksdagshuskomitén, så finner man der eu hel del saker.
Den omförmäler sina åtgöranden och hvad den ämnar företaga, men
den dag, som i dag är, är ännu ingenting fastslaget. Under de många
år, som gått, har ännu ingenting beslutats i afseende å tomten, i afseende
å vattenförhållandena, i afseende å ritningarna eller i afseende
å kostnaderna. Allt står fullkomligt öppet så som det stod år 1888.
Det hela inskränker sig till förberedande åtgärder utan något ännu
kändt resultat,

Låtom oss se till, huru det förhåller sig med de utredningar, som
nu ha åstadkommits. En person, som tänker bygga ett hus, större
eller mindre, vet med sig sjelf, att det första, han har att göra, klätt
försäkra sig om tomten och göra klart för sig, om han verkligen
har någon tomt att bygga på och i sådant fall hurudan den tomten
är beskaffad. Detta torde vara den första nödvändighetsåtgärden äfven
vidkommande dessa s. k. millionhus. I denna del har byggnadskomitén
under år 1890 lemnat Riksdagen detta besked:» Af de utkast,
som redan nu utarbetats, framgår tydligen, hurusom det för byggnaderna
afsedda utrymmet å holmen väl medgifver dessas utförande i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med programmet, och det utan att i
någon mån den gräns behöfver öfverskridas, som ur skönhetssynpunkt
ansetts böra bestämmas för byggnadernas förläggande». Detta är icke
rigtigt, mine herrar! Denna tomt finnes icke till, såvida man icke
får lof att gå ut i vattnet. Det kallas icke för tomt, när man i vattnet
stakar ut ett område, som skall pålas upp och fyllas ut. Detta

39 N:0 22.

Lördagen den 31 Mars, f. in.

är ett vattenområde, men det är icke någon tomtmark. Den uppgift, Om ändring i
som lemnades i nyss citerade memorial från år 1890, eller att tomt- ^d utförandd
utrymmet visat sig vara tillfredsställande, kan så mycket mindre vara aj bagens
tillfredsställande, som Sveriges riksbank skulle till 46 % af sin grund- beslut angåenyta
komma att förläggas i Mälaren, i strömmande vatten, och detta de uppförande
kau icke kallas för lämplig tomtmark. Den s. k. tomten utgöres ur- « Hdgemdssprungligen
åt en samling klippor i strommen, der ar etter ar jord byggna(ier för
uppslammats i större och större mängd, och den maste, för att kunna Riksdagen och
emottaga dessa storartade byggnader, höjas, utvidgas genom konstlade me- riksbanken.
del och pålas. Man har äfven sett, hvilken massa pålvirke som erfordras (Forts.)
för att få till stånd den nödvändiga grunden för byggnaderna. Komiterade
ha också i tid förvissat sig om möjligheten att få ett tillräckligt
antal pålar, ty de ha nu under åtskilliga år haft sådana nedsänkta
i vatten för att möjligen stärka dem för kommande tider.

I afseende på dessa vattenförhållanden är det för öfrigt en sak
att beakta. Den saken har blifvit framhållen af en korporation, som
jag vill lemna all möjlig uppmärksamhet, nemligen svenska teknologföreningens
fackafdelning för husbyggnadskonst. Det är icke några
skolpojkar, som sitta i den afdelniugen, utan det är bepröfvade arkitekter,
personer med full erfarenhet i byggnadsväsendet. Dessa fackmän
säga i afseende på vattenfrågan:

»Sålunda torde man icke utan vidare kunna göra den tillämnade
utfyllningen å holmens sydvestra del utan att komma i kollision såväl
med Stockholms stad, som antagligen är egare till dervarande vattenområde,
som Mälarstraudegarne, hvilkas rätt derigenom beröres,
enär genom denna utfyllning en uppdämning eger rum, som kommer
att höja Mälarens vattenyta till olägenhet för strandegarne.

Om man, för att undvika dessa genom utfyllningen uppkomna
olägenheter, företager den för strändernas reglering i täflingsprogrammet
angifna afskärniugen af holmens nordvestra hörn, blir förhållandet
ännu betänkligare, ehuru af motsatt art. Härigenom kommer
nemligen vattcnafloppet att betydligt ökas utöfver det nuvarande och
sålunda Mälarens vattenyta att sänkas.

Hvad en sådan sänkning af vattenståndet i Mälaren skulle hafva
för följder, är svårt att förutsäga, men antagligen skulle genom eu
sådan sänkning den sedan urminnes tid pågående trafiken omöjliggöras
på vissa farleder å sjön. Pålarna under åtskilliga i hufvudstaden
uppförda hus likasom byggnaderna sjelfva skulle komma att förstöras
genom borttagandet af det oundgängligt nödvändiga skydd mot pålarnas
förruttnelse, som vattnet erbjuder.

Vidare skulle Stockholms stad helt sannolikt icke längre kunna
taga sitt behof af sötvatten för vattenledningsverket från Arstaviken,
emedan den ofta inströmmande uppsjön komme att tillföra denna vik
afsevärda mängder till dryck olämpligt saltvatten, hvarjemte en del af
kloakernas innehåll komme att medfölja.

För att undvika dessa förhållanden blir anläggandet af en dam -

N:o 22. 40

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i byggnad eller något dylikt nödvändigt, hvilket torde komma att för
.fT4^fcfk? 6U väsentlig utgift, som vid den utredning, som föregått

af Riksdagens riksdagens beslut, ej synes vara medräknad.

beslut angåen- Hvad sedermera grundläggningsarbetena beträffar, så förefaller den
de uppförande föreslagna utfyllningen å sydvestra hörnet med i densamma tillämnad
holmen 7/iya Pä,ninS för uppbärande af byggnaderna vara ytterst riskabel under
byggnader Jör härvarande starka strömförhållanden och vid det jemförelsevis stora
Riksdagen och djup till fast botten, som här enligt de uppgifter, som varit tillgängriksbanken.
liga, förefinnes. Erfarenheten har nemligen visat, att under årens lopp
(Forts.) rätt betydliga utskärningar å botten och stränder af härvarande utlopp
egt rum, hvaraf man nog äfven här i framtiden får vidkännas olägenheter,
så framt man ej häremot vidtager dyrbara skyddsåtgärder.»

Detta är för en vanlig byggande person åtgärder, som skulle nogsamt
beaktas. Denna rättssida af vattenförhållandena i strömmen är
en mycket vigtig fråga och väl värd att beaktas äfven af svenska
staten, när den vill uppföra sina hus å ifrågavarande holme.

I afseende på ritningarna till husen är det åtskilliga saker att märka.
För att åstadkomma dessa ritningar anordnades till en början en pristäflan.
Resultatet af denna blef i det närmaste lika med noll. Det
blef ingenting, som kunde användas. Sedan gjordes af en framstående
arkitekt eskissritningar för att ligga till grund för arbetet. De kunde
icke heller användas, utan kasserades. Derefter gjordes det öfverritningar,
som det heter, af dessa ritningar med bearbetningar. Äfven
dessa kunde icke heller användas. Nu gjordes ett ytterligare förslag
till ritningar, eller de som nu förevisas på ritkontoret, och som man
anser vara temligen tillfredsställande.

Den ledande kraften i afseende på hela holmens bebyggande och
äfven i afseende på ritningarna har varit öfverintendenten Zettervall.
Han har ständigt hyllat tanken att bebygga denna holme med ett hus
för att fylla det behof, som afses med de nu ifrågavarande byggnaderna,
och har han äfven gjort ritningarna dertill. Men hans ritningar
hafva icke kunnat godkännas. Han har ock varit byggnadskomiténs
sakkunnige person så länge som möjligt. Men uti 1893 års berättelse
af komiterade omförmäles, hurusom, då fråga uppstod om att framflytta
östra begränsningslinien för riksdagshusets hufvudfasad, öfverintendenten
Zettervall »uttalade betänkligheter mot östra fasadens framflyttning
utöfver den senast förslagsvis antagna s. k. skönhetslinien»
och »fann sig föranlåten att den 5 November 1892 inlemna sin till
kom i ten stälda afsägelse af uppdraget att vara adjungerad ledamot af
komitén». Således den förnämste bland de svenske sakkunnige fann
vederbörande gå för långt i sina byggnadsföretag, öfvergaf dem och
tog sin hand från byggnadsföretaget. Sedan förskaffade sig bvggnadskomitén
eu ny arkitekt, soin är mera villig och medgörlig att rätta
sig efter komiterades förslag och önskningar.

För att rätt bedöma sakens läge inför landets arkitekter anser jag nödigt
påpeka, att så länge öfverintendenten Zettervall stod som chef för

41 N;o 22.

r

Lördagen den 31 Mars, f. m.

detta byggnadsföretag och utförde ritningsarbetena, var det icke ange- Om ändring i
nämt för en del underordnade arkitekter och professorer inom byggnadskonsten
här i landet att uppträda mot öfverintendenten Zettervall aj Riksdagens
och yttra sig i en riktning, som gick emot de åsigter, som han uttalat, beslut angåenDock
fans det en och annan våghals, som gjorde det och uttalade* uppförande
sig mot de föreslagna byggnadernas förläggande på Helgeandsholmen.

Men sedan öfverintendenten Zettervall afgått, öppnades alla luckor i byggnader ”för
den vägen, och vederbörande vågade fritt säga ut, hvad de hade pa Riksdagen och
sinnet i afseende på dessa byggnadsföretag. Så se vi, att en stor riksbanken.
mängd svenska arkitekter och konstnärer dels i konstnärsklubben, dels (Forts.)
i fria konsternas akademi, dels ock i förut omtalade byggnadsafdelningen
af tekuologföreuingen geuom bestämda uttalanden på det kraftigaste
hafva afstyrkt dessa byggnaders förläggande på Helgeandsholmen.
Särskildt är härvidlag att märka, att fullmägtiges förtroendemän,
herrar Dahl, Grundström och Clason, icke kunnat afgifva ett
fullt gillande yttrande angående föreliggande byggnadsföretag. Dessa
herrar, som fått i uppdrag att granska senast uppgjorda ritningar,
säga härom:

»Då de svårigheter, som varit förbundna med det ifrågavarande
byggnadsproblemets lösning, varit mycket stora, beroende detta dels
af den invecklade uppgiftens beskaffenhet, dels af byggnadsplatsens
läge, form och ringa utsträckning, måste billigtvis om det af oss här
kritiserade förslaget gifvas det totalomdöme, att det i alla väsentliga
delar väl uppfyller de i byggnadsprogrammet uppstäda fordringarna
såväl med afseende på de begärda lokalernas lägen, storlek och ändamålsenlighet
som ock i afseende på en god och verkningsfull arkitektonisk
behandling af byggnadernas såväl inre som yttre.

De oegentligheter, som ännu vidlåda förslaget, och som vi härofvan
och i byggnadsprogrammet samt i vårt föregående yttrande berört,
torde dels, vid ett fullständigare studium i större skala, kunna
aflägsnas genom fyndighet och skarpsinne, dels äro de mer eller mindre
beroende af uppgiftens innebörd och byggnadsplatsens beskaffenoch
torde sålunda vara svåra att fullständigt öfvervinna.»

Dessa herrar hafva således sagt, att oegentligheter vidlåda förslaget
— att dessa bolde afhjelpas, men — att det möter svårigheter
att fullständigt öfvervinna dem och — att detta är beroende af uppgiftens
innebörd och byggnadsplatsens beskaffenhet. Professor Clason
har dessutom tillagt:

»Hvad här ofvan sagts gäller bygguadskomplexen i och för sig.

Från arkitektonisk synpunkt kan dock ett byggnadsförslag ej anses
fullständigt bedömdt, om icke äfven dess förhållande till omgifningen
skärskådats. I detta afseende synes det nu föreliggande förslaget bekräfta,
hvad äfven alla föregående förslag visat, nemligen vanskligheten
af att söka på den ifrågavarande platsen bringa en riksdagsbyggnad
i ett rigtigt förhållande till kongl. slottet.»

De svenska arkitekter, som uppträdt och yttrat sig i denna fråga,

N.o 22. 42

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i hafva sålunda samtliga förklarat, att byggnadsföretaget är mer eller
med uijärandet m‘nc*re olyckligt tänkt, och att platsen är mer eller mindre olämplig.
af Riksdagens För _att förvissa sig om byggnadsföretagets lämplighet har komibeslut
angåen- ten ytterligare tillkallat en sakkunnig man, danska etatsrådet Meldahl.
de uppförande Äfven han har afgifvit utlåtande i frågan, och det har sagts, att hans
holmen‘af^a utta''an<^e särskilt vant fullt tillfredsställande, så att man hade att
byggnader "föi- stödja sig på hans gillande af det föreliggande företaget. Men, mine
Riksdagen och herrar, den ram, inom hvilken herr Meldahl egde att yttra sig, sträckte
riksbanken, sig icke längre än till det område, som var utstakadt på Helgeands(Forts.
) holmen för de föreslagna husen; den lemnade icke rum för honom att
yttra sig angående sjelfva platsens lämplighet eller det program till
byggnader på holmen, hvithet blifvit af vederbörande uppgjordt. Detta
framhöll herr Meldahl, för att fria sig från efterkraf, i följande ord:
»I det jeg efter Anmodning af den höitmrede Komité fremsastter
denne min Udtalelse, gjentager jeg, åt jeg har betragtet Valget af
Byggeplädsen og Maaden, hvorpaa den skulle benyttes til Rigsdag og
Rigsbank, som Noget, der var givet ved Rigsdagens Beslutning, og
åt jeg kun har anseet det for min Opgave åt udtale, hvorvidt det
foreliggende Projekt fyldestgjör Programmets Fordringer og de Betingelser,
Rigsdageu har stillet.» — Detta, mer än något annat, visar,
att arkitekten Meldahl icke gillade den plats och det program, som
förelåg för att bygga riksdags- och riksbankshus.

Detta allt gäller nu det yttre af byggnaderna. I afseende på de
inre anordningarna föreligga icke så många uttalanden. Det finnes
sakkunniga, som jemväl härutinnan haft åtskilliga anmärkningar att
göra, men jag skall icke vidare uppehålla mig vid denna del af saken.

Vidare föreligger byggnadsfrågan. När det förevarande ämnet
förelåg år 1888, så visste man ingenting om kostnaderna, utan gissade
man sig till dem och trodde att förslaget skulle kunna utföras
för ett belopp af fem millioner kronor. I denna del har också Riksdagen
bestämdt uttalat, att fullmägtige egde till sitt förfogande för
ändamålet ett totalbelopp af fem millioner kronor, som dock icke finge
öfverskridas, och att de besparingar, som kunde uppkomma på åtskilliga
poster, skulle till statsverket redovisas. Att nämnda belopp icke
är nog, har man dock redan nu fått klarhet om så till vida, som fullmägtige
kommit in till utskottet med den upplysningen, att kostnaderna
skulle belöpa sig till sex millioner fyrahundrafyratiotre kronor. Det
är den summan, fullmägtige nu kunna beräkna. Från 1888, då man
visste nästan ingenting, till 1893 eller 1894, då man vet litet mera,
hafva de beräknade kostnaderna stigit med ungefär D/a million. Men
det påstås af personer, som äro sakkunniga, att dessa 6''A millioner
icke komma att räcka till, utan att det sannolikt kommer att kräfvas
ytterligare millioner att ställas till vederbörandes förfogande för att få
husen fullt färdiga. Det är för öfrigt i afseende på dessa kostnadsförhållanden
rätt beaktansvärdt att se, hurusom fullmägtige anse, att
de räntor, som de på byggnadsfonden erhålla, skola fa läggas till de

Lördagen den 31 Mars, f. m.

43 N:o 22.

först beräknade och anslagna 5 millioner och användas för husens upp- Om ändring i
förande, utan att Riksdagen derom något vidare skulle besluta. På e,,"‘
gjord förfrågan angående kostnaderna hafva fullmägtige till 1891 fa*™/ Riksdagens
sammansatta stats- och bankoutskott förklarat sig icke kunna »afgifva beslut angåennågot
bestämdt yttrande angående slutliga kostnaden för dessa bygg-de uppförande
nadsarbeten, för hvilkas utförande är att disponera icke allenast det af^
utskottet omförmälda beloppet, fem millioner kronor, utan äfven derå fyjjj^ader "för
under byggnadstiden upplöpande ränta». Men, mine herrar, (bita kali Riksdagen och
rimligtvis icke vara meningen, då Riksdagen sagt, att totalbeloppet icke riksbanken.
får öfverstiga 5 millioner. Dessa räntor uppgå till 700,000 kronor, (Forts.)
såsom man kan finna af komiténs berättelse. Men icke får man väl
derför säga, att byggnaderna få kosta 5,700,000 kronor. Om byggandet
skulle uppskjutas i ytterligare 10 år, skulle räntorna stiga till
ett ännu högre belopp, och man skulle då, om man såge saken på
samma sätt som komitén, få till riksdagshuset använda ett långt
högre belopp än de 5 millioner, som Riksdagen 1888 dertill anslagit.

Intill dess Riksdagen annorlunda beslutit, torde sålunda byggnadskomitén
få hålla sig inom det angifna beloppet, 5 millioner kronor.

Det torde således fortfarande vara oklart i afseende på tomten,
det torde vara oklart i afseende på vattenförhållandena, det torde vara
olika meningar i en hel del frågor om sjelfva byggnaderna, men i ett
afseende tror jag, att vi kunna vara eniga, deri nemligen, att frågan
ännu icke är så utredd, att man kan bemyndiga vederbörande att fortsätta
och bygga som de behaga!

Man skulle kunnat vänta, att byggnadskomitén efter alla de motigheter,
som den haft, efter alla de inlägg emot byggnadsföretaget,
som gjorts af sakkunniga ingeniörer, teknici och arkitekter, efter det
oförtydbara Överskjutande af kostnadsberäkningarna, som visat sig
nödvändigt, man skulle, säger jag, efter allt detta hafva kunnat vänta,
att fullmägtige skulle kommit in till Riksdagen med en anmälan om
förhållandena och hemstält, att Riksdagen ville taga saken i förnyadt
öfvervägande.

Så har icke skett. Men åtskilliga ledamöter i så väl denna kammare
som Första Kammaren hafva ansett ett gif akt nödvändigt. Och
det är derför som de föreliggande motionerna blifvit väckta. Motionärerna
hafva ansett det nödvändigt att väcka frågan till lif i kamrarne,
innan den får sin slutliga behandling och sitt slutliga afgörande
af fullmägtige. Jag säger än en gång: kan det vara läm pligt, att
dessa herrar finansmän skola behandla detta storartade byggnadsföretag,
utan att Riksdagen, utan att regeringen, utan att öfverintendentsembetet
sättes i tillfälle att granska ritningarna, granska de stora regleringsplauer,
som äro på väg att utföras. Utskottet har äfven tänkt
sig något sådant från byggnadsfullmägtige, ty utskottet säger bland
sina motiv, att, »derest det skulle visa sig, att Riksdagens beslut i frågan
icke skulle kunna utföras eller byggnadsföretaget skulle komma
att erbjuda oförutsedda svårigheter, Riksdagens fullmägtige i riksban -

N:o 22. 44

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i ken och riksgäldskontoret icke lära underlåta att derom hos Riksdamed
utförandet g®n £öra anmälan.» mine herrar, jag vill påstå, att de redan bort
af Riksdagens £0™ en sådan anmälan till Riksdagen, ty just vid denna riksdag, då
beslut angåen- frågan kommit till den punkt, der den befinner sig, borde fullmägtige
de uppförande hafva satt Riksdagen i tillfälle att få frågan å nyo skärskådad.
holmen <gflny''a -Det ar icke fråga om, att 1888 års beslut skall upphäfvas. Jag
byggnader för^Tor icke, att nagon vill yrka det. Meningen är endast, att 1888 års
Riksdagen och beslut skall revideras, att man skall se till, huruvida den utredning,
riksbanken, som nu faktiskt föreligger i frågan, är af den beskaffenhet, att 1888
(Forts.) års beslut bör vidhållas eller icke.

kitt ungefär liknande fall förelåg, när nationalmuseum skulle uppföras.
Det kan vara rätt intressant att återföra i minnet förhållandena
vid detta tillfälle. 1S44—1845 årens Riksdag mottog från Kong!. Maj:t
en proposition, hvari föreslogs, att det i Stockholm skulle byggas en
lokal, der en hel del landets samlingar kunde förvaras. Kongl. Maj:ts
hemställan härom till Rikets Ständer åtföljdes af en skrifvelse från öfverintendentsembetet,
som innehöll utkast till byggnaden och kostnadsberäkning
för dess uppförande. Denna kostnadsberäkning slutade på
en summa af 500,000 rdr banko, och öfverintendentsembetet förklarade,
att om denna summa stäldes till regeringens förfogande, så skulle
den ifrågasatta byggnaden kunna uppföras. Riksdagen biföll denna
hemställan och stälde till Kongl. Majits förfogande 500,000 rdr banko
för uppförande af nationalmuseum, som jemväl skulle inrymma riksbibliotek.
Kongl. Maj:t uppdrog då åt öfverintendentsembetet att uppgöra
ritningar till byggnaden. Så skedde äfven. Men då dessa ritningar
inkommo till Kongl. Maj:t och der blifvit underkastade granskning,
befans det, att de icke dugde. Huset skulle, om man följt dessa
ritningar, hafva blifvit för litet, för dåligt och alls icke lämpligt att
blifva ett sådant nationalhus, som man åsyftade. Man tillkallade då
en preussisk arkitekt, Stiihler, som fick uppdrag att uppgöra ett nytt
förslag. Detta skedde, och efter det förslaget är den nuvarande byggnaden
uppförd. Men huru gick det med kostnaderna? Man fick

500.000 rdr banko eller 750,000 kr. sig anvisade af Riksdagen, men
dessa räckte icke till på långt när. Husets byggande pågick under
en lång följd af år, och när det var färdigt, befans det, att det kostat

2.270.000 kr. Första beräkningen gick sålunda till 750,000 kr., men
i verkligheten kom huset att kosta 2,270,000 kr.

Det föreligger här ett något liknande fall. Utan att man vet,
hurudant huset skall bli, utan att man vet, huru tomten skall vara beskaffad,
utan att man är på det klara med vattenförhållandena, kan
man väl icke säga: 5 millioner får huset kosta, men icke mera.

I denna kammare hafva framlagts motioner i frågan, dels af herrar
Ljungman och Themptander angående en vidare utredning och
uppskof med frågan, dels af mig och några med mig liktänkande om
att sätta hvem som helst i tillfälle att på ett mycket ögonskenligt
sätt öfvertyga sig om, huru dessa byggnader skola komma att taga sig ut.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

46 N:0 22.

Man säger sannolikt, att det ligger någonting befängdt i att på Om ändring i
holmen uppföra två stora modellhus blott för att se, huru de skulle
taga sig ut. Men, mine herrar, det ar icke sa galet, som man tror. aj Riksdagens
Det är icke heller något nytt, utan det har förekommit på flera andra beslut angåenställen.
Så gjordes för Musée Galliéra i Paris två olika modeller af de uppförande
fasaden, båda försedda med skulpturer och andra orneringar, allt iit- rt Belgeandsfördt
i gips. Vid uppförandet af riksdagshuset i Berlin, angående by^Tada- "för
hvilket olika meningar gjorde sig gällande i afseende å byggnadernas Riksdagen och
storlek i förhållande till byggnadsplatsen, upprestes ett hörnparti med riksbanken.
fullständigt utarbetade detaljer. I Florens och Rom hafva förekommit (Forts.)
modeller å hela fasader, och för bedömandet af den nya gafvelfasaden
till domen i Milano framstäldes denna genom eu på byggnaden uppspänd
duk, hvarpå de olika förslagen till dekorering målades.

Det är således icke något nytt, som här föreligger, utan en förut
många gånger pröfvad åtgärd. Och då man har ett stort och vigtigt
företag för sig, ett företag, som beräknas komma att kosta många
millioner och byggas för en lång framtid, bör man väl icke hafva
någonting emot att offra 25,000 kr. för att få något klarare föreställning
om de ifrågasatta byggnadernas utseende och lämplighet för tomten
och dess omgifningar. Endast genom dylika modeller kan man
komma till visshet, om byggnaderna blifva sådana, som man tänkt sig
dem och vill hafva dem och lemna dem i arf till en lång framtid.

Befinnas modellerna visa ett tillfredsställande resultat, ja, då bygger
man husen i lugn och ro. Modellerna kunna åter visa, att husen kunna
der uppföras med några mindre förändringar och jemkningar i läge
och arkitektoniskt utseende, ja, då gör man de ändringar, som man
funnit vara nödvändiga. Visar det sig, att de ifrågasatta husen äro
helt och hållet olämpliga, så vill jag fråga, om det icke varit en välgerning
att offra de 25,000 kr., så att man icke sedan skall behöfva
komma och säga: det var ju för galet, att vi uppförde dessa byggnader.
Hade vi trott, att det skulle komma att se ut på detta sätt, så
skulle vi verkligen aldrig hafva varit med om företaget. Hvilket
resultatet än blir, äro dessa 25,000 kr. fullkomligt lika väl använda
som de många tusen kronor, som byggnadskonst^ användt för
diverse andra ändamål.

Utskottet har i afseende på denna modellfråga anfört tvenne skäl
för afslag. Det första af dessa skäl är, att »den ifrågasatta modellen
näppeligen skulle ingifva åskådaren en rigtig föreställning om sättet,
huru de blifvande byggnaderna ä Helgeandsholmen komme att verka
i förhållande till omgifningarna».

Jag kan icke fatta, hvad utskottet menar med detta sitt yttrande.

Om jag på holmen sätter upp två hus, som äro precis likadana som
de, som äro afsedda att dit förläggas, så må man väl af dessa modeller
i naturlig .storlek fa en föreställning om det sätt, hvarpå byggnaderna
skola taga sig ut på den platsen, äfven om modellerna äro af
annat byggnadsmaterial, och äfven om de icke i alla delar äro lika de

N:0 22. 46

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring »ifrågasätta byggnaderna. Det synes mig derför mycket förvånansvärdt,
medutförandet^ utskottet i sitt betänkande kunnat åberopa ett dylikt skäl.
af Riksdagens Vidare säger utskottet, att »motionärerna för öfrigt icke visat,
beslut angäcn- att kostnaden för uppförandet af eu dylik modell skulle kunna hållas
de uppfarande inom det af dem angifna belopp».

hoimen^aFma anledning af denna invändning vill jag nämna, att det på

byggnader för grllnd af brådskan vid motionens uppsättande var omöjligt att medRiksdagen
och hinna att i denna del lemna eu fullständig utredning. Men under
riksbanken, riksdagens lopp har en utredning kommit till stånd, och det föreligger
(Forts.) nu ett anbud af en byggmästare Pettersson, vitsordadt af arkitekterna
Lindahl, Salm och L. Pettersson. Denne byggmästare säger precis,
huru dessa modellbyggnader böra uppföras från början till slut, kupolen
inberäknad, och de nämnda arkitekterna hafva vitsordat rigtigheten af
hans uppgifter och beräkningar. Samme herr Pettersson har gjort fast
anbud på att uppföra och taga bort husen för en summa af 33,867
kronor. Detta belopp skulle då betäckas dels af de 25,000 kronor,
som i min motion begäras i anslag från Riksdagen, och dels af 13,867
kronor, som insamlats på enskild väg och, som herrarne fatt sig meddeladt,
blifvit insatta i eu bankinrättning för att disponeras af byggnadsfulhnägtige,
i händelse modellbyggnaden skulle komma till stånd.

Vi hafva således nu en byggmästare, som är beredd att utföra
arbetet, samt vitsord från arkitekter, att detta arbete skulle blifva fullt
tillfredställande för att åskådliggöra förhållandena i fråga om de beslutade
byggnaderna på Helgeandsholmen, och vi hafva medel, som äro
tillräckliga för att betäcka de kostnader, som erfordras utöfver det af
mig begärda anslaget. Jag vill derför än en gång betona, att det är
väl värdt 25,000 kronor att på förhaud fa se, huru byggnaderna på
holmen skulle komma att taga sig ut, emedan endast derigenom fullständig
utredning uti omtvistade hänseenden kan vinnas.

Då således enligt min åsigt den föreliggande frågan kräfver en
fullständigare utredning med hänsyn till dels tomtens utrymme och
läge, dels byggnadernas inre och yttre beskaffenhet, dels ock blifvande
kostnader, yrkar jag till en början och angående utlåtandets första del
bifall till den af herrar Themptander och Fränekel afgifua reservation.

Herr Ljungman yttrade: Hvad beträffar denna fråga, så har

jag, såsom af min motion synes, haft stora betänkligheter vid att förlägga
ett riksdagshus på Helgeandsholmen af det skäl, att holmens
område är så begränsad^ att man icke har någon utväg att, i händelse
af behof, utvidga riksdagshuset; och är denna omständighet enligt min
uppfattning en synnerligen stor olägenhet, enär, om man skulle vilja
ändra vår riksdagsordning, så att den uppdroge det förberedande arbetet
åt ett större antal utskott, man icke i brist å nödigt utrymme vore
i tillfälle att realisera en sådan plan. Man skulle dä städse fa höra
den invändningen mot ett dylikt förslag, att huset icke passade för en
sådan anordning. Man skulle alltså enligt min uppfattning genom att

Lördagen den 31 Mars, f. m.

47 N:0 22.

förlägga riksdagshuset på Helgeandsholmen fastslå en riksdagsordning,
som långt ifrån är i alla delar tillfredsställande. Ytterligare har jag
fått betänkligheter mot husets förläggande dit genom de beslut, som
af Riksdagen fattades dels 1892 vid urtima riksdagen och dels i år.
Urtima Riksdagens beslut i denna fråga har föranledt och kommer att
föranleda staten stora kostnader, hvilka i sin tur medföra nödvändigheten
af att iakttaga den största sparsamhet på andra håll. Likaså
har genom det beslut, som fattades i år, hvarigenom Riksdagen antog
en fixering af antalet utaf kamrarnes ledamöter, frågan om beredandet
af ökadt utrymme åt kamrarne blifvit vida mindre trängande, än hvad
den förut varit. Härtill kommer, att praktiske män, som förstå sig på
hvad det kostar att uppföra stora byggnader, hafva tillkännagifvit sin
bestämda mening vara den, att byggnaderna icke låta sig uppföras
för mindre än dubbla beloppet af hvad som beräknades år 1888, och
att dessa således kanske skulle komma att kosta staten 10,000,000
kronor, i stället för det beräknade beloppet 5,000,000 kronor. Måhända
komma kostnaderna enligt deras uppfattning att uppgå till ännu större
belopp.

Under sådana förhållanden tror jag för min del, att ett uppskof
är i högsta grad af behofvet påkalladt, på det att frågan må vinna
ytterligare utredning. Jag ansluter mig i detta fall närmast till den
reservation, som afgifvits af herrar Themptander och Fränekel, men
tror det vara nödigt att i deras förslag göra någon ändring med hänsyn
dels dertill, att förslaget icke må gä så långt i detaljer, att dessa
kunna blifva besvärande för herrar fullmägtige, som hafva att utreda
frågan, och dels derför, att man bör hafva eu större säkerhet för, att
uppskofvet icke förlänges mer än nödigt, och helst blott ett år. Het
är nemligen nödigt, att man får det utlåtande, som fordras frän Stockholms
stad, afgifvet så snart som möjligt. Jag anser, att man icke
bör vidtaga några kostsamma åtgärder med hänsyn till frågans utredning
förr, än ett sådant svar från Stockholms stad inkommit, och jag
tager för alldeles gifvet, att, om Riksdagen nu skulle besluta ett uppskof
med frågans vidare afgörande, man kanske skulle kunna erhålla
ett dylikt svar inom en eller annan månad härefter.

Jag skall derför hemställa:

att, i anledning af motionärernas förslag, Riksdagen, med beslutande
af uppskof med vidare verkställighet af Riksdagens år 1888
fattade beslut om uppförande å Helgeandsholmen af nya riksdags- och
riksbankshus, må uppdraga åt fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
att före nästa riksdag

dels låta de öfver de ifrågasatta riksdags- och riksbankshusbyggnaderna
ä Helgeandsholmen uppgjorda kostnadsförslagcn underkastas
granskning af sakkunnige för utrönande af verkliga kostnaden;

dels inhemta yttrande, att före nästkommande juli månads utgång
afgifvas, af Stockholms stad, huruvida staden är villig att bekosta
såväl Drottninggatans fortsättning fram till Mynttorget som ordnandet

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 22. 48

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

af stränder, gator och öppna platser å Helgeandsholmen, under förutsättning
att å holmen uppföres endast en byggnad, afsedd att inrymma
riksbank, riksgäldskontor och justitieombudsmansexpedition samt så
placerad som nedan sägs;

dels, i händelse af bifall före utgången af sagda tid från Stockholms
stad till nämnda hemställan, låta uppgöra ritningar och kostnadsförslag l:o)

till uppförande å vestra hälften af Helgeandsholmen af en
byggnad, afsedd att inrymma riksbank, riksgäldskontor och justitieombudsmansexpedition;
börande kostnadsförslaget för denna byggnad
upptaga den beräknade kostnaden för byggnaden med grundläggning
och hvad i öfrigt till byggnaden hörer, men icke kostnaden vare sig
för Drottninggatans fortsättning fram till Mynttorget eller för ordnande
af kajer, gator och öppna platser å holmen, samt

2:o) till utvidgning och ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset
med syfte att göra detsamma fullt tillräckligt för det ändamål,
för hvilket det redan nu är afsedt.

Herr Nilson från Lidköping: Då Riksdagen år 1888 anslog

5,000,000 kronor till uppförande af nytt riksdags- och riksbankshus
på Helgeandsholmen, så förspordes ett ganska stort missnöje inom
landet med Riksdagens slösaktighet i detta afseende. Man tyckte, och
väl heller icke utan skäl, att i vårt fattiga land var den för detta
ändamål beviljade summan allt för stor. Och likväl har sedermera visat
sig, hvad som redan då förutsades, att till och med detta höga anslagsbelopp
är otillräckligt och behöfver ökas. Riksdagshuskomiterade uppgifva
nu behofvet till 6,000,000 kronor och något derutöfver, och ingen
vet, om det ens kommer att stanna dervid. Många framstående sakkunnige
hålla nemligen före, att det ursprungliga anslagsbeloppet behöfver
fördubblas, innan arbetena hinna sin fullbordan, och den stora
allmänheten är benägen att tro dem hafva rätt.

Under sådana förhållanden kan det icke väcka förundran, om
Riksdagen tager hela denna stora bvggnadsfråga än eu gång under
ompröfning. Det låter sig icke förneka, att det förra beslutet tillkom
något förhastadt och utan tillräcklig förutgången utredning. Riksdagen
är ju icke ofelbar. Den kan begå misstag lika väl som vanliga
dödliga. Men då bör den heller icke mer än andra underlåta att rätta
sitt misstag, innan det blir för sent. Riksdagen har visserligen sina
händer bundna genom den mycket vidsträckta fullmagt, som den gifvit
sina byggnadskomiterade, men denna fullmagt är dock icke, såvidt jag
förstår, in blanco beträffande byggnadssummans storlek. Komiterade
ega icke rätt att öfverskrida det bestämda anslagsbeloppet, 5,000,000
kronor. Då nu emellertid af komiterade förklarats, att kostnaden stigit
med ytterligare 1,000,000 kronor, så är Riksdagen både moraliskt och
juridiskt berättigad, ja, skyldig att annullera fullmagteu och taga frågan
än en gång under öfvervägande. Dertill har Riksdagen så mycket

Lördag''!!! den 31 Mars, f. m.

49 N o 22.

större skal, som förhållandena nu äro i många afseenden väsentligen
annorlunda än de voro 1888. Statskassan egde då ett ganska betydande
öfverskott. Nu är der brist. Landets ekonomiska ställning var
visserligen redan då ingalunda god, men har sedan dess än mer försämrats.
Vidare har sedan 1888 tillkommit urtima Riksdagens beslut
med dess enorma kraf på statskassan och de skattdragande.

Då således statens tillgångar äro hårdt anlitade, då alla möjliga
skattekällor måste uppsökas till de oundgängligaste statsbehofvens fyllande,
då en mängd befogade anslagskraf måste åt nödtvång tillbakavisas,
emedan medel saknas, då från alla landsändar klagas öfver härda
tider, och folket öfver måttan tryckes af skattebördor —• så må man
väl med fog fråga, om det är rätt och tillbörligt, att Riksdagen under
eu sådan tidpunkt offrar millioner och åter millioner på ett byggnadsföretag,
som afser dess egen beqvämlighet, men som alltför väl kan
uppskjutas till bättre tider och i alla händelser kan på annat sätt nöjaktigt
åstadkommas för en jemförelsevis skälig kostnad.

Reservanterna hafva visat, hurusom Riksdagens behof af bättre
samlings- och arbetslokaler kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses
för en kostnad, som med 2,000,000 kronor understiger det nu föreliggande
kostnadsförslaget, och deras kalkyler äro uppgjorda med sådan
varsamhet, att svårligen någon kan kullslå dem. Om också det riksdagshus,
som vi enligt deras förslag skulle fä, icke blefve lika monumentalt
och luxuöst som det, hvilket är i fråga att uppföras på Helgeandsholmen,
så komme det likväl nog i alla fall att tillfredsställa ganska
högt stälda fordringar och väl fylla sitt ändamål.

Reservanternas förslag går nu emellertid icke ut derpå, att Riksdagen
utan vidare skulle slopa det gamla byggnadsprojektet och besluta
en om- och tillbyggnad af det nuvarande riksdagshuset. De vilja
endast, att Helgeandsholms-frågan skall blifva underkastad en ny, mera
allsidig och fullständig utredning, och att på samma gång deras förslag
måtte komma att närmare pröfvas. Här gäller det ju således endast
ett års uppskof med frågan, och dermed vore väl ingenting förloradt?
Vida längre tid lärer i alla fall komma att åtgå, innan byggnadskomiterade
hinna till en lösning af frågan om besittningsrätten till hela
holmen och vattnet deromkring. Hvad Riksdagen framför allt bör
fordra, är att erhålla eu fullständig kännedom om de verkliga kostnader
Helgeandsholins-förslaget kommer att kräfva. Huru ofta har
icke Riksdagen underkänt framlagda förslag om nybyggnader för statens
räkning derför, att de bifogade kostnadsberäkningarna icke varit
tillräckligt noggranna och tillförlitliga, och detta just af månhet om
att Riksdagen icke skulle blifva nödgad att efteråt tillsläppa ytterligare
medel för samma arbetens utförande. År det månne mindre angeläget
att iakttaga samma försigtighet, då fråga är att bygga hus för Riksdagens
egen räkning? För sex år sedan ansågos 5,000,000 kronor
tillräckliga för de båda riksbyggnaderna. I är får man veta, att öfver
0,000,000 kronor behöfvas. Hvar är den, som garanterar, att icke
hindra Kammarens Prat. 1801. S:o 22. 4

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Foris.)

N o 22. 50

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angåen
de uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

längre fram siffran kommer att höjas med ännu eu och annan million?
Derom veta troligen byggnadskomiterade sjelfva ännu mycket litet, så
länge de endast hafva approximativa och icke detaljerade kostnadsberäkningar
att stödja sig vid. Men det är just säkra och tillförlitliga
kostnadsuppgifter Riksdagen behof ver ega tillgång till, innan den oåterkalleligen
binder sig vid ett så vidtutseende byggnadsföretag.

Det är på nu anförda skäl, herr talman, som jag kommer att
rösta för bifall till reservanternas förslag.

De invändningar, som ur arkitektonisk och estetisk synpunkt
blifvit gjorda mot Helgeandsholms-förslaget, hafva, derom är jag fast
öfvertygad, sitt fulla berättigande, äfven de; men denna sida af frågan
vill jag ej yttra mig om, då jag dertill saknar tillräcklig kompetens.
Icke heller låter jag mitt omdöme i frågan ledas af de intressen, som
man rubricerat såsom specielt stockholmska. För mig äro förslagets
finansiella sida och sparsamhetsskäl ensamt tillräckliga att bestämma
mitt votum, hvilket alltså, herr talman, kommer att afgifvas till förmån
för reservanternas förslag om en ny, fullständig utredning af
byggnadsfrågan, innan Riksdagen både figurligt och egentligt taladt
kastar sina pengar i sjön.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mine herrar! Det är väl

ett rigtigt grufligt kätteri att våga hysa en annan mening i den här
frågan än den, som dekreterats af de 59 arkitekterna, de 62 konstnärerna
och de oräkneliga författarne till broschyrer och tidningsartiklar,
hvarmed vi nu lång tid öfvers värn mats. Men jag kan icke
hjelpa det: jag har en annan mening; och då vill jag ock uttala den.
Jag kan icke gå in på, att det är något brott mot estetiska lagar att
uppföra dessa riksbyggnader på Helgeandsholmen på det sätt, som
blifvit föreslaget, och enligt de ritningar, som vi sett exponerade.
Jag tror tvärtom, att, när eu gång detta företag blir afslutadt, vi litet
hvar skola känna oss ganska belåtna med att hafva utfört ett verk,
hvaraf vi hafva heder. Nog kan jag medgifva, att det kunde hafva
varit bättre ur skönhetssynpunkt, i fall jag tager den ensam, om man
kunnat nöja sig med något mindre byggnader, icke fullt så stora
mått; men det har ju visat sig, att mindre mått icke räcka till, utan
att man måste hafva husen af den storlek, som nu är föreslagen.

Och man får härvidlag icke räkna blott med skönhetsfaktorn,
om jag så får säga, utan man måste äfven taga nödig hänsyn till
praktiska skäl. För öfrigt: jag undrar, hvar man skulle kunna finna
en plats, som kan mäta sig med Helgeandsholmen såsom plats för
dessa riksbyggnader. Det har väckt min stora förvåning, att alla
dessa arkitekter och konstnärer och broschyrförfattare — som allesammans
varit eniga i en sak, nemligen i att vilja rifva ned hvad
Riksdagen beslutit — ej kunnat, trots det att de haft arkitekter ibland
sig, bygga upp något; de hafva ej kunnat föreslå en annan plats —
åtminstone hafva de ej gjort det, hvad jag vet. Detta är ett eklatant

Lördagen den 31 Mars, f. m.

51 N:0 22.

bevis på att det måtte vara ondt om lämpliga byggnadsplats^-. När Om ändring i
alla dessa, som hafva det största intresse i att kunna visa Riksdagen eller amt<*nd
en plats, om hvilken de kunna säga: här hafven I en annan, som åra^KiksdTms
fullt lika god, som den I antagit, ej lyekats i detta, måtte väl i den beslut angåenomständigheten
ligga ett tillräckligt bevis, att vi ej böra gå ifrån den de uppförande
plats Riksdagen en gång bestämt sig för, då vi ändtligen efter så “ Helgeandsmånga
års strid lyckats förvärfva den. Ingen kan väl neka till, bonader ”för
den byggnad, i hvilken landets representation skall vistas, bör för- Riksdagen och
läggas å en värdig plats; och ingen kan väl förneka, att den en gång riksbanken.
antagna platsen är värdig. (Forts.)

Jag sade, att ingen kommit fram och visat oss eu annan plats.

Det var ju så till vida origtigt, som herr Themptander motionerat
om att vi skola stanna qvar i det här huset och bygga till det. På
sådant sätt har han ju visat oss en annan plats. Men då kommer
jag till någonting, som jag icke kan förklara. I sin motion säger
herr Themptander på sid. 3 — der han talar om att det varit förenadt
med ganska stora svårigheter att på Helgeandsholmen kunna
bereda rum för byggnaderna — att de, som sysslat med ifrågavarande
plan, fullkomligt väl insett detta och derför sökt hushålla med utrymmet
inom byggnaderna, men att man nu borde undersöka, innan
det blir för sent, huruvida man icke i vissa afseeuden gått för långt
i fråga om hushållning med utrymme. Der är således herr Themptander
rädd för att vi ej fa rum på Helgeandsholmen. Men gå vi
sedan till hans reservation, sid. 12, så står det der: »Vidare och
då vi äro öfvertygade, att ett tidsenligt och ändamålsenligt inrättadt
riksdagshus kan uppföras å samma tomt, der riksdagshuset nu ligger,
anse vi denna fråga böra göras till föremål för en förnyad, omsorgsfull
utredning». Således: af det sista fa vi väl antaga, att herr Themptander
menar, att denna tomt, der vi nu befinna oss, är tillräckligt
stor. Han säger nemligen, att han är öfvertygad om att der kan
uppföras ett tidsenligt och ändamålsenligt inrättadt riksdagshus. Men
huru förhåller det sig nu med storleken af dessa tomter? Den här
håller 41,000 qvadratfot, och den yta, som föreslagits till plats
för riksdagshus å Helgeandsholmen, håller 67,000 qvadratfot, är alltså
mer än 5Ö procent större. Nu skulle jag så gerna vilja hafva en upplysning,
huru man kan förklara det, att, om vi bygga på denna plats,
som häller 41,000 qvadratfot, den räcker till fullkomligt, men när man
kommer till Helgeandsholmen med 67,000 qvadratfot, man har stora
betänkligheter, om man skall fä rum. Nu skulle man kanske kunna
svara härpå, att å de nya ritningarna till riksdagshus ä Helgeandsholmen
upptagits så många lyxrum, så mycket onödiga gångar och
korridorer, att det är detta, som väsentligen inkräktat på det stora
utrymmet der. Om den anmärkningen är berättigad, så är det ju
ännu tid att fä saken ändrad. Jag är öfvertygad om att fullmägtige
icke skola neka till att göra alla möjliga ändringar och besparingar i
den vägen. Men annars tycker jag för min del, att det verkligen är

N:0 22. 52

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i mycket bättre att få några rum i reserv, såsom det också blir enligt
med utförandel ^eu uPP&)or^a planen, och att få tillräckligt med gångar och korridoaf
Riksdagensrer oc^ förstugor, så att man icke får det anordnadt på det sätt, som
beslut angåen■ kan ses af de ritningar, hvilka uppgjordes år 1882 i afseende å tillbe
uppförande byggnad af detta hus. Der ligga t. ex. två grupper af utskottsrum
holmen af1 w a mec* fyra rum '' hvarje grupp, men med blott två ingångar till dessa.
byggnader ”för tycker jag, att vi hellre må hafva de der korridorerna, så att vi
Riksdagen och kunna komma in i hvarje särskildt utskottsrum, utan att behöfva gå
riksbanken, igenom andra sådana och besvära dem, som sitta derinne.

(Forts.) Nu kan det hända, att meningen med tillbyggnad här skulle vara

att åstadkomma en blott provisorisk lokal. Då får jag säga, att jag
tycker, att det blir nästan för dyrt att kasta ut så stora summor, som
här äro föreslagna, på ett hus, som man från början afsett att vara
provisoriskt. Sådant anser jag vara dålig hushållning.

Gå vi nu tillbaka till Helgeandsholmen, så har af förste talaren
i denna fråga i dag en hel del betänkligheter framstälts, som vi förut
sett i tryck. Det har sagts, att banken skulle ligga till 46 procent i
sjön. Jag tviflar på, att denna beräkning är rigtig, ehuru jag icke
är i tillfälle att kontrollera den. Om jag hört rätt, skulle 14,000
qvadratfot af 34,000 komma att ligga i vattnet. Men i dessa 14,000
qvadratfot skulle, tror jag, äfven ingå kajpassagen rundt omkring
banken, och den kan väl ej sägas egentligen tillhöra banken. Men
äfven om så är, undrar jag, om våra dagars byggmästare äro så klena
i sin konst, att de icke kunna lägga en grund der, som skall förmå
uppbära en byggnad af icke större höjd än riksbanken skulle hafva.
Det är ju genom de undersökningar, som blifvit gjorda, till fullo
konstateradt, att det visserligen är ett godt stycke ned till fast grund,
men att det dock finnes fast botten af utmärkt beskaffenhet. Och,
efter hvad jag hört sägas, är meningen att, förutom pålningen, emellan
pålarne skulle anordnas grundförstärkning af beton, hvilket, som
man vet, hårdnar i vatten och öfvergår till en sammanhängande stenmassa.
Tro herrarne då, att Norrström, som jag tycker icke har sa
särdeles stor hastighet, skall kunna skölja bort grunden, pålverket
och den der betonmassan. Det tror jag verkligen icke är farligt.

Nå, så har det sagts, att strandegarne kring Mälaren komme att
lida så förfärligt af uppdämningen, som skulle komma till stånd geuom
att stallkanalens bredd minskades i sin öfre del. För min del tror
jag, att lika mycket vatten hädanefter som hittills komme att gå fram
i stallkanaleu; ty bredden på smalaste stället skulle ju ej förändras.
För resten är ju också meningen att i norra grenen af Norr
ström taga bort eu betydlig del mark, som nu skjuter ut i strömmen,
så att denna gren skulle komma att ökas med omkring 40 procent.
Men hvad detta beträffar har man påstått något, som väckt mitt löje,
att, om man toge bort jordmassan i fråga, Mälaren komme att rinna
ut alltför hastigt. Då komme, har man sagt, segelleden inåt Mälaren
att uppgrundas och vattnet i Mälaren att sjunka, så att pålarne under

Lördagen den 31 Mars, f. in.

53 No 22.

åtskilliga hus i staden, som äro byggda på pålar, komme öfver vattnet
och skulle ruttna, med påföljd att husen sjönke. Jag tror, att det
icke är något så särdeles konstigt att reglera detta förhållande så, att
hvad man möjligen stänger till på ena sidan och ökar ut på den
andra motväger hvartannat. Tager man bort den utskjutande biten,
må man väl kunna ordna detta med en regleringsdam, så att jag
tycker, att strandegarnes uppskrämda känslor i den vägen gerna kunna
lugna sig litet grand. Sedan har det talats om, att år 1888 bestämdes
att husen icke skulle få kosta mer än 5 millioner, men att man
nu redan är uppe vid litet öfver 6. Men det är ett betydligt olika
program för byggnaderna nu mot hvad det var 1888. Flera lokaler
hafva tillkommit sedan dess, och ingen kan väl begära, att man skall
kunna bygga ett större hus för samma kostnad som ett mindre. Finna
Riksdagens fullmägtige, att det behöfves större eller flera lokaler, får
man underkasta sig att det kostar något mera.

Sedan sade den förste talaren, om jag hörde rätt, att man hittills
icke gjort just någonting, endast några små förberedande åtgärder.
Det förvånar mig verkligen att höra detta, tv jag tycker, att ganska
störa förberedande åtgärder blifvit vidtagna. Jag vet icke, att något
annat återstår, sedan saken blifvit slutagerad vid riksdagen, än att
låta utarbeta arbetsritningar på grund af de eskissritningar, som redan
finnas och som äro ganska detaljerade. Kanske behöfva de ändras;
det behöfs alltid ändringar, då man öfvergår från eskissritningar till
arbetsritningar. Men det finnes intet, som hindrar, att arbetet kan påbörjas.
Låt vara att det är tvist om eganderätten till vattnet. Det
är dock, så vidt jag vet, ingen tvist om eganderätten till den plats
å holmen, der riksdagshuset skall stå. Låt dem börja med det, så
hafva de tillräckligt arbete i några år. Under tiden kan man processa
om vattnet.

Det har talats om i dessa protester, att man icke bör hafva mer
än ett hus på holmen, och att det bör vara riksbanken. Min enskilda
mening är den, att det hus, som minst af alla egnar sig att förläggas
på holmen, är riksbanken. Fn bankbyggnad har sin egen stil. Den
bör vara tung, solid och låg. Tro herrarne verkligen, att det skulle
vara så vackert att lägga en jemförelsevis låg byggnad på den i sig
sjelf ganska låga holmen? Det tror icke jag.

Jag vill ogerna inlåta mig på frågan om den stora modellen.
Den har allt ifrån första stund förefallit mig ganska egendomlig. Jag
har tyckt, att den har för mycken likhet med ett korthus, som den
också blir, och jag tror icke, att den har många sympatier inom kammaren.
Jag skall derför icke upptaga tiden med att tala derom. Jag
vill sluta nu med att yrka bifall till utskottets förslag, öfvertygad som
jag är, att det är ett beslut, som kammaren aldrig kommer att ångra.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
Riksbanken.

(Furts.)

Herr Melin: Då jag såsom ledamot af utskottet haft tillfälle
att arbeta mig in i de förslag, som förelegat till utskottets behandling,

N:o 22. 54

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i tillåter jag mig att nu yttra några ord. Jag får erkänna, att jag vid
med utlandet ^rjan utskottsarbetet kände mig mycket tveksam, på hvilken sida
af Riksdagens jaS skulle ställa mig i denna fråga, då jag mycket väl insåg, att det
beslut angåen- kanske icke vore det allra bästa, som var beslutadt, utan att man möjde
uppförande ligen kunde få något ännu bättre. Men i den mån utskottsarbetet pågick,
holmen Tf1 n*'' °c''1 se^an den al den ärade motionären föreslagna, mycket lämpliga åtbyggnader
gärden att på platsen låta utstaka icke allenast sjelfva byggnadsgränRiksdagen
och serna, utan äfven gränsen för vattenutfyllningen blifvit af utskottet
riksbanken, bifallen, verkade detta på mig derhän, att jag öfvertygades om att jag
(Forts.) borde gå med på det, som en gång var beslutadt. Då jag stod på
platsen och bedömde denna blifvande utfyllning, föreföll det mig,
märkvärdigt nog, vara en ganska obetydlig massa, som skulle fyllas
ut, men det upplystes också, att en stor del af utfyllningen skulle
ske, äfven om endast ett hus byggdes, och att det vatten, som ligger
ungefär sydvest, är ett s. k. bakvatten, så att det icke vore fråga om
fyllning i den stridaste strömmen. När jag derjemte fick veta, att
strömmen, som åt norr skulle minskas, skulle på andra ställen få sina
utfyllningar, fäste jag mig vid ingeniörernas uppgift, att det icke vore
någon fara för vattenståndet i Mälaren. Då jag vidare beaktade, att
det icke endast är strandegarne, som skola hafva sitt ord med i laget,
utan också trafikanterna på vattnet, och då jag fann, att de fördelar,
som strandegarne kunde hafva, kunde blifva till skada för trafikanterna,
ville jag låta min fruktan i detta afseende helt och hållet
falla och stödja mig vid hvad ingeniörerna yttrat. Det torde vara alldeles
tydligt och klart, att eu bankbyggnad ej kan få säkrare plats
än på en sådan, som till det väsentliga gränsar mot vatten. När den
derjemte på andra sidan har den mest trafikerade gata i Stockholm,
torde för bankbyggnaden aldrig kunna utletas en lämpligare plats.

Den föregående talaren har redan gendrifvit de anmärkningar,
som i afseende på riksdagshuset blifvit gjorda mot utrymmet. Jagtror
också, att det blir ett fullt tillräckligt utrymme för denna byggnad,
på samma gåug jag icke kan finna, att, från hvilken synpunkt
jag än ser sammankopplingen af denna byggnad med bankhuset, det
kommer att visa sig fult. Jag borde knappast tala om det estetiska,
då jag icke är fackman, men det torde dock tillåtas hvar och en att
hafva sitt eget omdöme. Jag kan icke finna, atf, om jag ser ut från
slottet åt olika håll, jag nu har en vackrare utsigt, med den mängd
fula byggnader som nu synas, mot hvad man skulle komma att se, då
vackra och prydliga hus blefve färdiga, liggande vid en stor och öppen
plats. Förut har talats om, att slottet skulle lida af riksdagshusets
närhet, men på sista tiden har jag icke hört så mycket talas härom,
utan fastmer, att det vore riksdagshuset som skulle blifva lidande.
Jag tror, att såväl det ena som det andra är öfverdrifvet.

Hvari den ärade motionären har felat, är efter mitt förmenande,
att han icke kommit fram med något positivt förslag. Det må
ju erkännas, att det i allmänhet icke kan vara en motionärs skyldig -

Lördagen den 31 Mars, f. m.

55 N:0 22.

het att lägga fram ett detaljeradt förslag i en så vidlyftig sak som Om ändring »
denna. Men här är ett särskildt förhållande. Då det är fråga om att ^utffr^Ziet
upprifva ett Riksdagens beslut, då bör man verkligen kunna fordra ny Riksdagens
någonting positivt. Ehuru man haft betänketid i flera år, har man beslut angående
kommit med ett bestämdt förslag, och icke ens på senare (lagar ''le vppfirande
under utskottsarbetet har den ärade motionären kunnat komma med /“ nya

något bevis på att hans beräkningar vis å vis plats och kostnader byggnader för
äro de rätta. Riksdagen och

Af åtskilliga talare hafva sparsamhetsskäl blifvit framhållna för riksbanken.
öfvergifvande af detta beslut. Men man kan icke bestämdt saga, hvad (Forts.)
det ena eller andra förslaget skulle kosta. Hvad finnes det för bevis,
att det förslag motionären framstäf skulle vara billigare än det andra?
Ej heller får man väl säga, att de, som under många år arbetat
med denna sak, icke framkommit med någon utredning, äfven om
kostnaderna skulle ställa sig högre än man först beräknat. Sådant händer
med stora byggnadsföretag, vare sig det gäller den enskilde eller staten.

Den ärade motionären har talat om, att man skulle använda
det hus, hvari vi nu befinna oss, och närgränsande tomter försatt bygga
ett nvtt riksdagshus. Det har förut sagts, att dessa tomter icke hafva
det utrymme, som är beräknadt, och jag undrar, om icke eu representation
bär rätt att begära att få ett värdigt hus, då det gäller att
bvgga för århundraden. Och jag hemställer till herrarne, om det kan
vara lämpligt att inklämma riksdagsbvggnaden mellan kyrkan å ena
sidan, med en trång passage emellan, och å den andra sidan jernvägen
alldeles inpå och på tredje och fjerde sidan eu kaj med en ångbåtstrafik,
som vållar mycket obehag genom rök och buller. Jag kan
icke heller tro, att man här skall kunna åstadkomma en vacker och
ståtlig byggnad.

Med afseende på den modell, hvarom herr Berglöf m. fl. motionerat,
vill jag såga, att det naturligtvis för dem, som önska upprifva
beslutet, vore en mycket fördelaktig sak, om Riksdagen ville bifalla en
sådan. Men anse herrarne att det vore rättvist? Jag tror det icke.

Det förefaller mig alldeles tydligt och klart, att hvarenda en, som såge
modellen, skulle säga, att det blefve förfärligt fult, och derför icke ville
godkänna byggnaderna, men det vore icke möjligt för någon att derigenom
bedöma, huru byggnaderna skulle blifva i verkligheten. Jag
har hört mig före med en eller annan arkitekt, till hvilka jag har förtroende,
och de hafva sagt, att äfven den modell, som nu finnes på
Helgeandsholmen till påseende, är i viss mån vilseledande, men på det
sättet, att byggnaderna, då de verkligen blifvit uppförda, icke blifva fulare,
utan tvärtom vackrare än modellen utvisar. Det är en stor mängd
saker på en sådan modell, som icke träda fram sa, som de komma att
gorå i verkligheten. Således i detta afseende föreligger, tror jag, ingen
fara.

I fråga om båda byggnadernas sammankoppling har anmärkts den
trånga passagen och de små portarne. Men då jag mäter den ena

N:o 22. 56

Lördagen den 31 Mars, f. in.

Om ändring i och andra gatan och finner, att gångbanorna äro fullt ut lika breda
med utförandet eder bredare än någon trottoar, och att körbanan också är bredare än
af Ätis<%eM8 drottninggatan, finner jag det icke berättigad! att tala om »en trång
beslut angåen- afväg». Likaså, när gatans bredd är ungefär som Kungsgatans, komde
uppförande mer der ej att saknas hvarken luft eller ljus. Ser jag åter på förhålholma?™nyal*nåetc
“<;11?!1 de bäda byggnaderna och slottet, så, om jag står på
byggnader för bnistaf Adolfs torg eller vid operahuset eller vid Grand Hotel, får jag
Riksdagen och vackra utsigter åt alla håll. Och det är ingenting som hindrar att se
riksbanken, åt Mälarsidan på ömse sidor om dessa hus. Det är således ingen
(Forts ) sanning, att det från alla håll blir fula utsigter. Jag tror således, att
man på det hela taget icke behöfver fasta sig vid sådana anmärkningar.

Herr Ljungman har talat om, att det skulle vara nödvändigt, att
byggnaden gjordes så stor, att den kunde utvidgas. Det är nog en
sanning, att man i allmänhet bör bygga så, att man kan få större utrymme
i händelse af behof. Men jag föreställer mig, att efter fixeringen
af riksdagsmännens antal utrymmet skall blifva tillräckligt. Om
vi nu skulle följa reservanternas eller motionärernas önskan och besluta
det begärda uppskofvet, frågar jag er, mine herrar, hvar skulle
vi stå om ett år? Tro herrarne, att den utredning, som man nu önskar,
kan blifva färdig inom ett år? Jag tror det icke. Dessutom,
om denna fråga kommer igen om ett år härefter, då stå alla dessa
arkitekter och konstnärer, hvilka man nu åberopat, i skilda flockar.
Den ena kommer att föreslå den platsen och den andra den, och vi
riksdagsmän veta icke, hvad vi skola göra, och på det sättet kommer
frågan att stå oafgjord kanske i tio år.

För min del tror jag, att det icke är så illa bestäldt med hvad
som en gång beslutats, som många anse. Vid det beslutet äro ännu
fastade åtskilliga arkitekter och ingeniörer, till hvilka man kan hysa
stort förtroende, och särskildt har jag förtroende till ett par framstående
fackmän inom riksdagshuskomitén. Jag tror således, att det är
farligt för Riksdagen att nu upprifva sitt förra beslut, och detta är anledningen,
hvarför jag, helst då icke något positivt motförslag föreligger,
nu yrkar bifall till utskottets förslag

Herrar Ericson i Ransta och Carlsson förklarade sig instämma
med herr Mehn.

Herr Larsson från Upsala: Sedan jag begärde ordet hafva de

två siste talarne anfört nästan alla de skäl, upplysningar och argument,
som jag ämnat framdraga, och jag skall derför icke besvära
kammaren med något tidsödande anförande.

Man har sagt, att under den tid, som förflutit sedan 1888, då
Riksdagen fattade sitt beslut i frågan, så godt som ingenting blifvit
afgjordt med undantag af några obetydliga förberedelser. Jag vill då
fråga, om hofstallets förflyttning blott är en obetydlig förberedelse för
att komma i besittning af den tomt, hvarpå riksdagshuset skulle upp -

Lördagen den 31 Mars, f. m.

57 N:o 22.

föras. Alla de öfriga förberedelserna äro ju i
blott eu småsak.

Vidare har man i en fast otrolig grad betonat den bristande håll- Riksdagens
barheten hos byggnadsgrunden för de blifvande riksbyggnaderna, och beslut angåenman
har sagt, att sakkunniga personer vitsordat detta förhållande, de uppförande
Jag frågar då: hvilket skall man mera lita på, sakkunniga personers j1 Helgeandsuttalade
omdöme om ett förhållande, som de anse sig förvissade om, byggnader
eller resultatet af de grundliga och omsorgsfulla undersökningar, som Riksdagen och
redan äro gjorda? Jag ställer mig obetingadt på den senare uppfatt- riksbanken.
ningen, nemligen att grundliga undersökningar äro det enda, hvarpå (Forts.)
man kan fota sitt omdöme om byggnadsgrundens beskaffenhet. Resultatet
af de skedda undersökningarna har också gifvit vid handen,
icke endast att ej några högre kostnader för grundläggningen skulle
uppstå, utan till och med att dessa kostnader skulle komma att understiga
de i förslaget beräknade. Det största djup, hvartill man behöfver
gå för att träffa fast bergbotten, är 60 fot, men eljest är det
icke mer än 30 fot till fast botten, och således är all farhåga i det
afseendet obefogad. Hvad man invändt om att man genom att fylla
ut eu del af den öfriga holmen skulle dämma upp vattnet, detta är
redan besvaradt af talaren på kalmarbänken. Men äfven om man icke
skall bygga något hus på holmen, så måste man, vid det förhållande,
att holmen ligger midt i strömmen, betrakta den såsom ett slags bropelare,
och då frågar jag, om icke alltid en bropelare i en ström eller
ett fartyg, som framdrifves i vattnet, med nödvändighet måste hafva
en spetsig eller åtminstone en symmetriskt afrundad form emot strömmen
eller vattnet. Sålunda måste man, äfven om icke något hus skulle
uppföras på holmen, ändock se till, att den får en så beskaffad form.

Slutligen har man velat få en bild af dessa byggnader i realiteten
och derför föreslagit eu modell i naturlig storlek. Först och främst
vill jag då fråga, huru det skulle taga sig ut, om man beklädde Stockholms
slott med pressenningar och på dessa målade ett slott. Jag
tror icke, att det skulle blifva synnerligen tillfredsställande för skönhetssinnet.
Vidare skulle dessa modellbyggnader uppföras på den
plats, der husen skulle komma att stå, omgifna åt all den bråte, spillror
och dylikt, som der finnes, och så skulle man behålla den qvarstående
delen af det gamla stallet och basaren, som skymma undan
just den utsigt, som man vill vinna. Bakom allt detta vill man nu
uppsätta denna modellbyggnad, men jag fruktar då för att man
mycket starkt skulle klandra den spjufver, sotn ville på denna modellbyggnad
tillämpa den gamla satsen, som förr i verlden förekom på
våra banksedlar: den, som dessa efterapar etc.

Under dessa af mig nu anförda förhållanden är det tydligt, att
jag kommer att rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Falk: Herr talman! Då riksdagsordningen stadgar, att

ärendena, för att utredas, skola hänvisas till utskott, så har detta nog

jemförelse med denna Om ändring i
eller anstånd

N:o 22. 58

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut ang den
de uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

sin giltiga orsak, under förutsättning nemligen att inom vederbörande
utskott utredning verkligen kommer frågorna till del. Då jag genomläste
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande i denna fråga,
kom jag för min anspråkslösa del till den slutsats, att den utredning,
som utskottet lemnat, var lika med noll. Utskottet inskränker sig till
att upprepa hvad som af likartadt utskott yttrades 1891, hvarvid
bland annat förklarades: att de framställningar, som dä gjordes, endast
voro grundade på allmänna antaganden och farhågor, till Indika,
enligt de upplysningar utskottet inhemtat, fullt giltig anledning icke
syntes finnas i verkliga förhållandena. I år säges det, att, efter det
Riksdagen 1891 fattade beslut i frågan, några nya skäl icke framkommit,
utan tvärtom de anmärkningar, som rigtats mot byggnadsföretaget,
i hufvudsak synas hafva blifvit vederlagda. .lag skulle för min
del varit mycket tacksam, om utskottet visat, på hvad sätt de blifvit
vederlagda, tv jag kan icke vara tillfredsstäld med utskottets antagande,
att de synas hafva blifvit vederlagda.

Att Riksdagen 1888 i elfte timmen med 21, säger 21, rösters pluralitet
beslöt anläggande af både riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen
samt derjemte kastade hela frågan från sig och öfverlemnade
den till fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, synes
mig mycket förvånansvärdt, emedan Riksdagen annars brukar vara synnerligen
mån om att sjelf få i sista hand bestämma och besluta om
saker, vida mindre betydande än denna. Man har häri ett skäl att
misstänka, att detta beslut nog torde kräfva någon justering, innan
det träder i full verkställighet. Det är väl dessutom icke utan anledning,
som ett så öfvervägande antal verkligt sakkunniga män förklarat
icke endast att förslagets realiserande stöter på tekniska svårigheter,
utan att äfven andra förhållanden göra det önskvärdt, att detsamma
underkastas en revision. Väl är det sant, att vi i dag haft den förmånen
att höra en af Andra Kammarens ledamöter göra anspråk på
att bättre än alla dessa arkitekter och konstnärer förstå sig på saken,
då han förklarade, att det är blott skrik och agitation alltsammans.
Men så utan alla skäl måtte de sakkunniges yttranden väl dock icke
vara; åtminstone synes det mig, som i alla frågor lägger vigt vid
sakkunniges mening, vara talande skäl, att fackmän till så stort antal
bestämdt yttra sig mot ifrågavarande byggnadsföretag.

Det är förunderligt, med hvilken sekretess denna fråga behandlats.
Jag vill icke uttala något klander mot de respektive styrelserna
för riksbanken och riksgäldskontoret, som fått detta uppdrag sig af
Riksdagen anförtrodt, långt derifrån, men nog synes det mig, som om
litet mindre hemlighetsfullhet så i det ena som i det andra kunde
hafva iakttagits. Vi sväfva i fullkomlig okunnighet om huru de
blifvande byggnaderna komma att i verkligheten taga sig ut, ty att
den modell, som blifvit oss förevisad, ovilkorligen är vilseledande, det
vågar jag påstå. Den är framstäld för att ställa saken i sitt vackraste
ljus, och för att åstadkomma detta har den måst tilltagas i så -

Lördagen den 31 Mars, f. no.

59 N:0 22.

dana dimensioner, att den blifvit absolut vilseledande. Jag trotsar
nemligen någon annan än en i byggnadskonsten fullt hemmastadd
person att, på grund af denna lilla modell, kunna göra sig en föreställning
om huru dessa byggnader komma att i verkligheten taga sig
ut. Om det emellertid nu icke vore fråga om annat, än att platsen
anses vara för liten, och skönhetsidealet trädes för nära, så kunde man
ju möjligen finna sig deri. Men här gäller det något för mig ännu
vigtigare, hvilket också blifvit påpekadt, nemligen kostnaderna. Här
har förekommit, att Kongl. Maj:t till Riksdagen gjort framställning
om ett anslag å till exempel 650,000 kronor för uppförande af eu
kasernbyggnad. Statsutskottet och Riksdagen hafva förklarat: behofvet
af denna byggnad erkänna vi, och kostnaden är ju icke öfverdrifven,
men vi anslå icke mer än 600,000 kronor. De 50,000 kronorna
få vederbörande på ett eller annat sätt spara in. Detta trots de kostnadsförslag,
som nu för tiden uppgöras för kronans räkning, i allmänhet
sättas så lågt som möjligt. I ett sådant fall anser sig Riksdagen
alldeles oförhindrad att göra en afprutning å det begärda anslaget,
men här, när det är fråga om att bygga åt Riksdagen sjelf, då fins
det intet rum för denna eljest så ofta på tal varande sparsamhet, dä
är densamma öfverflödig. Nej, nu må det kosta hvad det vill!

Det kan icke förvåna mig, om en dylik liberalitet, då det rörer
Riksdagen sjelf, skulle icke endast hos dem, som i allmänhet hafva för
vana att kritisera Riksdagens beslut, föranleda vissa reflexioner.

Här har talats om ett specielt stockholmsintresse, som skulle
drifvit denna fråga och motarbetat Riksdagen. Jag får erkänna, att
jag för min del icke fattar detta speciella stockholmsintresse. Det är
dock icke uteslutande Stockholm, som har fördelen eller skadan af
om penningar på ett oriktigt sätt användas eller bortkastas. Härförutom
får jag bekänna, att jag icke anser, att Stockholm, som förebråtts
derför, att derifrån icke framkommit något erbjudande i ena eller andra
hänseendet, kan göra detta, förrän lämplig tid härför kommer. Att,
åtminstone för min uppfattning af frågan, något stockholmsintresse
icke inverkat, kan jag påstå. Man kan vara intresserad i en så vigtig
fråga som denna utan att vara specielt stockholmare.

Reservanterna hafva påvisat hvad som påståtts förut icke vara
i något hänseende ådagalagdt, de hafva visat, säger jag, att riksdagshuset
kan byggas på den tomt vi nu befinna oss, och den ärade talaren
på kalmarbänken får förlåta mig, att, då han uppgifver denna
tomts ytinnehåll vara 41,000 qvadratfot, jag icke kan tro hans uppgift
vara i öfverensstämmelse med verkliga förhållandet, för så vidt
han icke sjelf mätt upp platsen. Det har visats af reservanterna, att
här kan byggas ett fullt lämpligt och tillräckligt riksdagshus, och vi
skulle genom vidtagande af en sådan anordning inbespara icke mindre
än två millioner kronor. —• Här är för öfrigt i dag icke fråga om
att upphäfva 1888 års riksdagsbeslut, utan endast att man, innan sådana
åtgärder vidtagas, att beslutet icke kan ändras, måtte ännu eu

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

N o 22. 60

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring igång ingå i pröfning af saken. Det har derjemte begärts, att det
med utförandet s^u"e framläggas kostnadsförslag eller beräkningar för riksdagshusets
af Riksdagens om“ 0°h tillbyggnad. Det bär vidare begärts, att, på det att man
beslut angåen- måtte få se, huru olämpligt de föreslagna byggnaderna på Helgeandsde
uppförande holmen skulle taga sig ut, en modellbyggnad skulle der uppföras.
holmen Tf “n a ^°rst skulle framträda för eu hvar, som är oförvillad i sitt ombyygTadér
/av döme, att byggnaderna icke kunna dit förläggas, och det är nog derBiksdagen
och för denna modell förlöjligats och motarbetats.
riksbanken. Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall icke endast till reser (Forts,

i vanternas förslag, utan äfven till den motion, som är väckt af häradshöfding
Berglöf med flere.

Herr Themptander: Då min ställning till frågan, eftersom jag
är både motionär och reservant, är känd, har jag dröjt att begära
ordet för att afvakta, hvad nytt diskussionen här kunde bringa i dagen
för att deremot kunna rigta mina erinringar. Så vidt jag kunnat fatta,
är det emellertid endast en omständighet, hvilken jag förut icke kände,
som under denna diskussion förekommit till förmån för vidblifvandet
af 1888 års riksdagsbeslut, och jag skall återkomma dertill något senare.

Det är gifvet, att man i denna fråga måste taga hänsyn till dels
de estetiska skälen och dels de finansiella. Jag skall icke mycket sysselsätta
mig med de förra. Jag eger icke den sakkunskap, att jag
anser mig vara kompetent att bedöma så beskaffade frågor. Men hvad
jag vet och vi alla här veta, det är att i föreliggande fall gäller det
att på eu plats, som eger ett alldeles exceptionelt fördelaktigt läge i
hjertat af hufvudstaden, uppföra ett byggnadskonstens minnesmärke
för århundraden. Det gäller tillika, att man måste placera denna byggnad
så, att den icke kan undgå att täfla med eller åtminstone ställas
i jemförelse med den närbelägna storartade byggnaden, kong!, slottet,
öfver hvilken vi alla äro stolta, vare sig vi äro stockholmare eller bo
annorstädes. Slottet är ju en nationalegendom, och jag är öfvertygad,
att ingen af oss skulle vilja vara med om att nu vidtaga en åtgärd,
som han trodde skulle hafva något som helst menligt inflytande på
detta byggnadsverk. När emellertid förhållandena äro sådana, är det
alldeles tydligt, att här måste föreligga en af de allra ömtåligaste estetiska
uppgifter. Det går icke an att i sådant fall skrida till uppgiftens
lösning genom att endast taga hänsyn till hvad som låter sig
utföra. Utan man måste ju i detta fall lita till och söka sitt stöd
hos den verkliga sakkunskapen. När jag bär talar om sakkunskap,
menar jag naturligtvis icke den sakkunskap, som fordras för att öfvervinna
de tekniska svårigheter, som kunna vara förbundna med byggnadernas
uppförande. Jag har nemligen icke ett ögonblick tviflat på,
att man genom utfyllningar i Norrström kan åstadkomma eu så fast
grund, att derpå kunna uppföras skyhöga byggnader. Jag är tvärtom
öfvertygad, att den nuvarande byggnadsteknikens storartade utveckling
mycket väl möjliggör sådant. Utan jag menar, då jag nu talar om

I.ördagen den 31 Mars, f. in.

61 N:0 22.

sakkunskap, den sakkunskap, som finnes hos de personer, som gjort
till sin uppgift att studera och tillämpa de lagar, som lända till efterrättelse
för den af de bildande konsterna, som kallas byggnadskonst.
Det är arkitekterna, till hvilka vi måste lita. Det går icke an för
lekmän att taga i tu med en sådan uppgift utan att hafva ett mycket
starkt stöd hos dessa sakkunnige.

Nå väl, mine herrar, huru förhåller det sig nu med den saken?
År det icke så, att man här skrider till uppgiftens lösning med en
alldeles anmärkningsvärd saknad af allt stöd från dessa arkitekter.
Det är visserligen sant, att här finnas några uttalanden dels från en
framstående dansk arkitekt, dels af tre andra arkitekter, hvilkas utlåtanden
äro bilagda handlingarna. Men man behöfver icke läsa mellan
raderna i deras utlåtanden, utan blott läsa sjelfva raderna för att se,
att dessa män icke fått i någon mån yttra sig om sjelfva hufvudfrägan.
Till dem hafva gjorts frågor med vissa förutsättningar af det
och det. Och under dessa förutsättningar hafva de afgifvit sitt svar.
Det är ju mycket erkännansvärdt af dessa män, att, om frågan föreligger
i en för alla tider orubbligen bestämd form, de vilja lemna siu
medverkan till att göra det bästa möjliga af förslaget. Men de hafva
vid fullgörandet af sin pröfning låtit framskymta sina betänkligheter
i hufvudfrågan, och, vid besvarandet af de till dem stälda spörsmålen,
hafva de icke kunnat undgå att känna sig ständigt besvärade åt alla
de svårigheter, som äro en följd af »byggnadsplatsens läge, dess form
och ringa utsträckning» etc. Detta är gemensamt för dem allesamman.
En af dessa män, som undertecknat detta utlåtande, är ledamot af riksdagshuskomitén.
En annan af de tre sakkunnige har till och med
icke kunnat nöja sig med de reservationer, som inryckts i sjelfva utlåtandet,
utan har afgifvit eu särskild reservation. Nu har man här
talat om att det regnat broschyrer under do senaste dagarne. Det
är sant, och de hafva kommit från mycket skilda håll. För min del
vill jag icke uttala något ogillande öfver den agitation, som i detta
fall beörifvits med stor energi på ömse sidor. Jag anser för min del
agitation, så vidt dermed afses att med tillåtliga medel verka för utbredande
af sin öfvertygelse, vara en sak, som man icke får ogilla.
Och jag har funnit det naturligt, att våra koustnärer och arkitekter
särskilt känt sig manade att i denna sak uttala sin protest, ty här,
mine herrar, är det fråga om att uppföra ett monumentalt minnesmärke
för kommande tider, och det är icke möjligt att denna framtid,
som kanske kommer att uttala sitt starka ogillande öfver detta företag,
kan tänka sig, att det kommit till stånd i strid mot allt hvad
samtida arkitekter och konstnärer tänkt och sagt. Derför finner jag
det vara en naturlig sak, att arkitekterna och konstnärerna vilja genom
aflåtande af sina protester fritaga sig frän all ansvarighet för det förslag,
som nu är i fråga.

Den enda nya omständighet, jag i dag erfarit, är den, att en högt
ärad ledamot af denna kammare, som sjelf är arkitekt, uttalat sitt obe -

Om ändring i
eller anstånd
med utförandet
af Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen
af nya
byggnader för
Riksdagen och
riksbanken.

(Forts.)

N o 22. 62

Lördagen den 31 Mars, f. in.

Om ändring i tingade gillande af plaDen. Han är den förste arkitekt, från hvilken
med utförandet^ kort ett sådant uttalande. Men jag vågar, med all aktning för den
af Riksdagens ärade talaren, ifrågasätta, huruvida det kan vara skäl för Riksdagen
beslut angåen- att ställa hans auktoriet gent emot alla öfriga arkitekters i vårt land.
de uppförande Denna fråga skulle emellertid — det förstår en hvar — aldrig
holme» aPufa ^a^va k0111111’* långt som den gjort, om den icke på ett tidigare
byggnader "för skede hade funnit ett stöd på sakkunnigt håll. Här ha skickats in,
Riksdagen or/ijag vet icke alls hvarifrån de kommit, några anföranden, som hållits
riksbanken, i denna kammare vid frågans tidigare behandling. Så högt värde jag
(Forts.) och vi alla än sätta på den ärade och af oss alla saknade f. d. medlem
af kammaren, som hållit dessa anföranden, kan jag likväl ej finna,
att hans argumentation den gången var så synnerligen öfvertygande.
Hans uttalande har på mig gjort det intrycket, att stämningen var
sådan, att Riksdagen var trött och alldeles uttråkad på hela saken.
Han säger emellertid, att han hemtat sitt egentliga stöd för sin åsigt
deraf, att förslaget om byggnadsföretagen på Helgeandsholmen tillkommit
genom medverkan af en skapande konstnär, ur hvilkens »tanke
eller hand det osköna aldrig framgått». Men, mine herrar, det är
dock att märka, att just denne konstnär, som här är åsyftad, numera
alldeles dragit sig tillbaka från saken och icke mera vill hafva sin
hand med i företaget, sådant det nu gestaltat sig. Det är derför, som
jag vågar påstå, att det väl aldrig någonsin torde händt i historien
— och här är det ju fråga om ett historiskt byggnadsföretag — att ett
så beskaffadt arkitektoniskt verk, som detta, skulle komma till stånd
med eu sådan brist på medverkan från arkitekternas sida.

Jag skall emellertid lemna dessa arkitektoniska och estetiska skäl
för att öfvergå till de finansiella. Ty jag säger rent ut, att jag kan
förstå, att vi, som företrädesvis äro den praktiska nyttans män, skulle
kunna vara benägna för att lemna de arkitektoniska skälen å sido. om
det gälde att vinna något i praktiskt afseende synnerligen fördelaktigt.
Men det är just det, som jag vågar på det bestämdaste bestrida. Tv,
mine herrar, hvad är det, som vi äro angelägna att vinna? Jo, för
det första en centralt belägen riksbank; och jag skall be att få säga,
att jag är lika intresserad som någon i denna kammare att kunna
skaffa riksbankens byggnad ett godt läge. Men detta kan väl aldrig
vinnas på något bättre sätt än genom ett bifall till den tanke, som
uttalas i reservationen. Der är föreslaget att lägga riksbanken på
Helgeandsholmen, och då skulle den ju få ett så centralt och prydligt
läge som möjligt. Ja, jag vågar påstå, att den skulle få ett vida bättre
läge, om den ensam förlädes på holmen, än om den bygges såsom ett
annex till riksdagshuset, hvilket enligt 1888 års beslut skulle komma
att ske. Således, hvad riksbanken beträffar, kan man för den icke
ordna saken bättre än enligt reservanternas förslag.

Sedan kommer frågan till riksdagshuset. Reservanterna hafva
ifrågasatt, att det skulle kunna byggas på den tomt, der det nuvarande
riksdagshuset står. Härvid har en talare på kalmarbänken anmärkt,

Lördagen den 31 Mars, f. m.

63 N:o 22.

att bär funnes mycket mindre utrymme för riksdagshuset än på Helge- Om ändring i
andsholmen. Ja, det har han rätt uti. att platsen är mindre här. ^^förandet
Härvid ber jag dock först att i detta sammanhang få påpeka, att i ”y fredagens
det hus, som enligt reservationen är afsedt att byggas på Helgeands- beslut angåenholmen,
skulle inrymmas äfven riksgäldskontoret och justitieombuds-de uppförande
mansexpeditionen, under det att det tillämnade riksdagshuset på ^imen^n^a
Helgeandsholmen skulle omfatta äfven lokaler för dessa verk och der- by^^d% y&.
för måste blifva större, än ett blott för Riksdagen afsedt hus här på Riksdagen och
platsen. Vidare måste det blifva en oerhörd skilnad mellan den inre riksbanken.
inredningen och alla anordningar i ett hus, torlagdt på den nuvarande (Forts.)
tomten, och inredningen af den byggnad, som är afsedd att uppföras
på Helgeandsholmen. Jag har vid samtal med i byggnadsväg praktiskt
förfarne män allmänt hört den reflexionen göras, att det är svårt
att kunna påträffa någon byggnad, i hvilken så mycken död yta förekommer,
som förhållandet skulle blifva i den föreslagna riksdagshusbyggnaden
på Helgeandsholmen. Der är en massa af vestibuler, korridorer
och storartade trappuppgångar, som dessutom delvis icke lära
komma att taga sig synnerligen väl ut. Ty både belysningen och
höjdförhållandena torde på åtskilliga ställen blifva ganska otillfredsställande.
Hela byggnadens anordning har tvungit till en massa
sådana anstalter, som mycket väl skulle kunna undvikas på en
annan plats.

Då förslaget att om- och tillbygga riksdagshuset på dess nuvarande
plats förra gången var före i Riksdagen, tilldrog det sig ganska
mycken uppmärksamhet och omfattades med stora sympatier på många
håll. Men anledningen till, att detta förslag icke då föranledde någon
vidare åtgärd, berodde dels på, att man samtidigt hade före ett storslaget
projekt att förlägga riksdagshuset på höjden af Riddarholmen,
på eu motsatt sida af holmen, der man utan tvifvel skulle kunnat
åstadkomma ett mycket monumentalt byggnadsverk — och dels derpå
att man då ganska allmänt hyste eu uppfattning, att frågan om Helgeandsholmens
ordnande trängde till en snar lösning, och trodde, att det
icke var möjligt att vinna en sådan annat än genom att sammanbinda
den med frågan om riksdagshusets förläggande dit. Häraf blef följden,
att förslaget om riksdagshusets uppförande på den nuvarande tomten
undansköts. Men förslag till en sådan om- och nybyggnad iiunes uppgjordt
af eu bekant framstående arkitekt, och kostnaderna derför äro
beräknade. Det är detta kostnadsförslag, som vi i vår reservation
lagt till grund för våra förslag, men vi hafva ungefär fördubblat summan
med hänsyn dertill, att vi tänkt oss behofvet af större utrymme
än i det förra förslaget beräknades. Jag tror, att man alldeles icke
behöfver frukta, att man icke på den nuvarande tomten kan få ett
riksdagshus, som är fullt tillräckligt för ändamålet. Att det icke i
arkitektoniskt hänseende skulle kunna jemföras med det föreslagna
riksdagshuset på Helgeandsholmen, det medgifver jag; men frågan är,
om man på den nuvarande tomten icke skulle kunna åstadkomma ett

N:0 22. 64

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Om ändring »riksdagshus, som, ehuru enklare, dock vore fullt värdigt sin bestämcller
anstånd meJse

o/°Riksdagens Detta leder mig öfver till hvad jag nyss sade i denna fråga böra

beslut angåen- vara den andra vigtiga sidan, nemligen den finansiella. Härvid må vi
de uppförande först lägga märke till hvad redan åtskilliga talare förut påpekat —
holmen™/1^ te^uru Riksdagen år 1888 beslöt, att kostnaderna för de båda
byggnader''Jör byggnadernas uppförande samt holmens ordnande skulle fa uppgå till
Riksdagen och högst 5 millioner, har nu riksdagshuskomitén framkommit med en
riksbanken, kostnadsberäkning, som går öfver 6 millioner kronor. Den går i sjelfva
(Ports.) verket till nära 6 1/s millioner kronor, om herrarne se på den beräkning,
som komitén gjort. Man kan då i likhet med den senaste ärade
talaren icke annat än förvåna sig öfver att det icke väcker någon som
helst uppmärksamhet hos Riksdagen, att, ehuru Riksdagen bestämt, att
5 millioner kronor icke skulle få öfverskridas, riksdagshuskomitén nu
— utan att underställa frågan Riksdagens pröfning — helt enkelt upplyser,
att kostnaderna komma att gå öfver 6 millioner kronor. Detta
tyckes man anse vara den naturligaste sak i verlden.

Det tyckes icke vidare vara Riksdagen, som skall pröfva den
saken, utan det är herrar fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
efter samråd med riksdagshuskomitén, som synas komma att bestämma,
huru mycket byggnadsföretaget skall kosta. Eljest, då det är
fråga om statsanslag till byggnadsföretag, fordrar Riksdagen att i detalj
få pröfva kostnadsförslagen. Men här synes ett annat förfarande komma
att iakttagas. Nu skulle jag emellertid, hvad det finansiella beträffar,
vara temligen belåten, om jag hade den aflägsnaste förhoppning om
att kostnaden komme att stanna inom den siffra, som riksdagshuskomitén
antagit. Men i det afseendet ha ju herrarne haft samma tillfälle
som jag att höra, hvad i bygguadsvärf kunnige män derom säga.
Här har af eu talare, som förordade 1888 års beslut, herr Mehn, sagts,
att det nog är möjligt, att kostnaden komme att öfverskridas, emedan
den erfarenhet, man har från andra stora byggnadsföretag, visar, att de
vanligen blifva dyrare än man beräknat. Men då det är fråga om så
dyrbara företag som nu förevarande, hvilka kosta millioner, kommer
den Överskjutande kostnaden också att antagligen gå till millioner.
Och att det här verkligen kan blifva fråga om millioner, utöfver de
sex beräknade, det lär icke lida något tvifvel. Det är måuga sakkunnige
män, som försäkrat mig, att det är omöjligt att utföra de
byggnader, hvarom här är fråga, för 6,000,000 kronor. Det kan visserligen
med fullt skäl sägas, att jag icke kan bedöma den saken, och
det är jag den förste att erkänna. Men jag har att stödja mig vid
en allmänt utbredd opinion, i detta fall icke blott bland arkitekter
utan en mängd andra i byggnadsväg mycket förfarne män, med hvilka
jag samtalat. Jag hemställer till herrarne, huru kommande Riksdagar
skola känna sig till mods, då de stå inför nödvändigheten att votera
den ena millionen efter den andra för att få företaget färdigt. Då
finnes det icke vidare något val. Och det blir säkerligen icke på en

Lördagen den 31 Mars, f. m.

65 N:0 22.

kostnad af 6,000,000 kronor, som herrarne få bereda sig, om herrarne Om ändring i
vidblifva 1888 års beslut, utan det blir på en kostnad, som jag tror, nedntffrandet
det vore lyckligt, om den stannade vid detta belopp i banko. Jag aj Riksdagens
vill åtminstone hafva uttalat detta, så att, när kommande Riksdagar beslut angåenbefinna
sig inför nödvändighetens tvång att bevilja nya millioner, ingen de uppförande
må kunna säga, att, då frågan förevar om anstånd med verkställigheten
af 1888 års beslut, det icke höjdes någon varnande röst inom ”för

Riksdagen, som framhöll äfven denna sida af saken. Riksdagen och

Älven ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på ännu en Riksbanken.
sak, och det är, att reservanterna icke föreslagit Riksdagen att nu (Forts.)
upphäfva 1888 års Riksdags beslut. Skulle vi tillstyrka herrarne att
besluta något sådant, då skulle vi derigenom göra oss skyldige till
samma fel, som vi så strängt klandrade hos 1888 års Riksdag, nemligen
att den fattat ett definitivt beslut utan föregående omsorgsfullare
utredning. Det är nu icke annat, som ifrågasättes, än att Riksdagen
än en gång skulle taga frågan under öfvervägande, sedan en ytterligare
utredning åstadkommits.

Här är af herr Ljungman föreslagen en modifikation af reservanternas
förslag. Jag har ingenting emot att biträda hans förslag. Han
begär dels uttryckligen ett detaljeradt kostnadsförslag öfver kostnaden
för byggnadernas uppförande på Helgeandsholmen, dels en undersökning,
huruvida man icke skulle kunna lösa uppgiften på det sätt, vi
föreslagit, genom att förlägga endast eu byggnad på holmen och ombygga
riksdagshuset på dess nuvarande tomt. Dessutom ifrågasätter
han en framställning till Stockholms stad om att staden skulle åtaga
sig att bekosta ej blott anordnande å holmen af kajer och gator, utan
äfven anläggning af nödiga broar.

En ärad talare på göteborgsbänken har mot mig och öfriga motionärer
rigtat den anmärkningen, att vi icke åstadkommit de utredningar,
som behöfdes. Men talaren erkände på samma gång, att det
är svårt att ställa sådana pretentioner på enskilda motionärer, som att
de skola framlägga fullständig utredning i en sådan fråga. Ja, det
är verkligen svårt, och det är så mycket svårare, som det ju gäller
att äfven åstadkomma hvad som är sjelfva qvintessensen, nemligen
kostnadsförslaget. Icke en gång riksdagshuskomitön, fastän den haft
hela sex år på sig, och fastän den derpå uppoffrat betydliga summor,
har kommit så långt, att den ännu kunnat lemna något detaljeradt
kostnadsförslag. Här har för en stund sedan sagts af en ärad talare
på upsalabänken, att hofstallets förflyttning väl vore ett förberedande
arbete af mycket stor betydelse. Ja, det var ett stort arbete, men det
var väl icke något förberedande arbete i den bemärkelse, som orden
begagnades af en annan ärad talare, mot hvilken han vände sig. Hofstallets
flyttning var ju en fristående sak, som utgjorde en förutsättning
för att holmen skulle kunna disponeras vare sig för ena eller
andra ändamålet. Men om man räknar äfven den till de förberedande
arbetena, hvilka kostat så mycket, att man ej kan stå till svars för
Andra Kammarens Prot. 1894. N;o 22. 5

N:o 22. 66

Lördagen den 61 Mars, f. m.

Om ändring i eller vara till freda med att hafva utgifvit så mycket, om man ej
etter amsfawd dermera får tillgodogöra sig holmen på det sätt 1888 års Riksdag

''fn prv utfÖTCLTldCt o o D l o

af Riksdagens beslutat, må jag saga, att jag icke forstår ett sådant resonnement. Icke
beslut angåen- är det väl något skål att, derför att man fatt vidkännas en stor kostde
uppförande nad för hofstallet, taga sig anledning att för framtiden vidkännas
holmen s^rre kostnader än som äro nödiga för att fa nya lokaler för Riksdag

byggnader /öv och riksbank. Kunna vi fa riksdags- och riksbanksbyggnader utförda
Riksdagen och för en väsentligen billigare kostnad, än den beslutade, böra vi då
Riksbanken, underkasta oss en högre kostnad endast derför, att vi förut gjort en
(Forts.) dryg utgift för hofstallet? Jag kan åtminstone icke förstå ett dylikt
resonnement, åtminstone kan jag icke finna, att en sådan hushållning
har någon gemenskap med sparsamhet.

Det är således, jag upprepar det, icke något upphäfvande af
Riksdagens år 1888 i denna fråga fattade beslut, jag nu åsyftar. Min
mening är icke att påkalla något definitivt beslut i ämnet, utan endast
att vinna anstånd för att fa frågan omsorgsfullt pröfvad, såväl hvad
angår det redan fattade beslutet som äfven i afseende på frågan, huruvida
icke det mål, malt vill vinna, skulle kunna ernäs på en annan
och vida billigare väg än den Riksdagen år 1888 inslagit, och jag är
fullkomligt öfvertygad om, att svenska folket icke skulle klandra sina
representanter, utan tvärtom hålla dem räkning för, om de, vid den
slutliga lösningen af denna fråga, kunde iubespara en eller annan
million.

Jag vill icka trötta herrarne längre, utan jag ber att fa yrka bifall
till herr Ljungmans förslag.

Häruti instämde herrar J. II. G. Fredholm, Thestrup, Bromée,
von Krusenstjerna, Wallis, Wavrinsky, Jakob Erikson från Stockholm,
Höjer, Hammarlund, Kardell, Walter, Björck, Gethe, Schönbeck, Svensson
från Karlskrona, Persson från Arboga och Barm.

Som ännu flere talare anmält sig vilja afgifva yttrande i föreliggande
fråga, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare
öfverläggningen till i afton kl. 7, då detta sammanträde, enligt utfardadt
anslag, komme att fortsättas.

§ Il Herr

statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade följande
Kong! Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående rätt för Kong! Maj:t att för inköp af skogbärande eller
till skogsbörd tjenlig mark disponera köpeskillingarne för vissa kronoegendomar;
samt

angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster.

67 N:o 22.

Lördagen den 31 Mars, f. m.

Jemväl dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,50 e. m.

In fidem

K. J. Nehrman.

/